Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i vissa delar av sjölagen

1917-03-13 · 57 sidor, varav 50 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 50 av 57 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1917:110, Med förslag till lag om ändring i vissa delar av sjölagen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 110.

1

Nr 110.

Kungl. Maj:ts nådiga ''proposition till riksdagen med förslag till

lag om ändring i vissa delar av sjölagen; given Stockholms

slott den 13 mars 1917.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade ''förslag till lag om ändring i vissa delar

av sjölagen.

Kungl Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

GUSTAF.

Berndt Hasselrot.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 92 höft. {Nr 110.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 110.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av sjölagen.

Härigenom förordnas, att 32, 70, 77, 90, 98, 108 och 285 §§ sjölagen

skola erhålla följande ändrade lydelse:

32 §.

Befälhavaren åligge att tillse: att vaktmanskap finnes å däck; att,

när fartyget icke ligger förtöjt i hamn eller eljest å säker ankarplats, sjövakt

hålles; att behörig utkik hålles; att icke såsom utkiksman eller såsom

rorsman nyttjas annan än den, som enligt läkares intyg, ej över fyra år

gammalt, äger normalt färgsinne samt tillräcklig syn- och hörselförmåga;

att behörigt vaktbefäl ständigt för kommandot ombord; att nödiga ortsbestämningar

och deviationsbestämningar företagas; samt att lodning verkställes,

då sådan av förhållandena påkallas, särskilt i tjocka.

Närmare föreskrifter rörande läkarintyg, varom ovan sägs, meddelas

av Konungen.

70 §.

o

A fartyg, som avgår från Sverige till ort bortom 61 grader nordlig

latitud (Bergen), 11 grader västlig longitud (Irlands västkust) och 48 grader

nordlig latitud (Brest), må icke såsom sjöman anställas den som är

behäftad med sjukdom, lyte eller skada, som gör honom oduglig att sköta

den tjänst, anställningen avser, eller med könssjukdom i smittosamt stadium

eller med annan sjukdom, som medför fara för ombord anställda personer;

och skall förty, innan någon anställes såsom sjöman å dylikt fartyg,

läkares intyg, att han av denne besiktigats, företes för befälhavaren.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds nåd. proposition nr 110.

3

Sådant intyg skall vara utfärdat under loppet av de sista sex månaderna

före anställningens början. Närmare föreskrifter rörande intyget meddelas

av Konungen.

Minderårig under fjorton år må ej i skeppstjänst användas, ej heller

må i eldartjänst användas minderårig, som icke uppnått sexton års ålder.

När sjöman förhyres, bör, om han är inskriven vid sjömanshus, den

vid inskrivningen honom tilldelade sjöfartsbok överlämnas till befälhavaren,

vilken äger förvara densamma, till dess sjömannen lämnar tjänsten.

77 §.

Envar av besättningen skall uppföra sig skickligt, nyktert och fridsamt,

noggrant iakttaga allt, som för bevarande av ordning och skick ombord

föreskrives, med aktning bemöta förmän och med uppmärksamhet

mottaga deras befallningar samt genom tydliga och lämpliga svar utmärka,

att dessa uppfattats; vare ock skyldig att, när befälhavaren så påfordrar,

underkasta sig läkarbesiktning, dock utan kostnad för den undersökte.

90 §.

Finnes sjöman vara sjuk eller skadad, skall befälhavaren bereda honom

nödig vård ombord eller i land; är han till följd av sjukdomen eller skadan

för längre tid satt ur stånd att fullgöra sin tjänst, äge befälhavaren entlediga

honom därur. Finnes anledning till antagande, att sjukdomen är

könssjukdom i smittosam! stadium eller på annan grund medför fara för

ombord anställda personer, skall befälhavaren så fort ske kan låta den sjuke

undergå läkarbesiktning. Bekräftas därvid antagandet, skall befälhavaren

entlediga den sjuke ur tjänsten, där honom ej beredes till farans undanröjande

erforderlig vård. Kvarlämnas sjuk eller skadad sjöman å utländsk

ort, skall befälhavaren överlämna honom till svensk konsul eller, om sådan

tjänsteman där icke finnes, annorledes sörja för att han erhåller lämplig vård.

Avskedas sjöman till följd av skada eller sjukdom, som han genom

eget grovt vållande ådragit sig, eller därför att han funnits behäftad med

könssjukdom i smittosam! stadium, njute han ej hyra för längre tid, än

han förrättat tjänsten, och kostnaden för hans skötsel och vård må avkortas

på hans innestående hyra. Entledigas han icke, njute han ej hyra för den

tid, han är ur stånd att förrätta tjänsten, och ersätte kostnaden för skötsel

och vård.

Sjöman, som eljest, medan han är i tjänst, finnes vara sjuk eller

skadad, njute full hyra ävensom sjukvård på redarens bekostnad så länge

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kung!.. Maj:ts nåd. proposition nr 110.

lian är kvar i tjänsten; varder han entledigad, erhålle han hyra till dess

han avmönstras eller, om avmönstring icke äger rum, till den dag, då

fartyget går vidare, ävensom sjukvård på redarens bekostnad under fyra

veckor, räknade från den dag, då hans rätt till hyra upphörde,

Hav befälhavare å ort, där svensk konsul ej finnes, nödgats för svensk

sjömans sjukvård göra utgift, som, enligt vad ovan är sagt, icke ålegat

redaren, eller förskjuta mer än denne ålegat; äge redaren därför undfå

ersättning av allmänna medel.

98 §.

Upphör, av anledning som i 91 § sägs, svensk sjömans tjänstgöring

å utländsk ort, eller varder svensk sjöman för sjukdom eller skada, därför

han enligt 90 § äger erhålla vård på redarens bekostnad, å sådan ort kvarlämnad,

äge sjömannen rätt att bliva fortskaffad till närmaste svenska hamn

eller, om han hellre vill, till den ort inom riket, där han är bosatt. Har

fartyget förolyckats eller tagits av sjörövare eller efter timad skada förklarats

icke vara iståndsättligt, eller har fartyget efter uppbringning förklarats

för god pris och var icke, när fartyget sist lämnade hamn, krigets

utbrott där känt eller eljest befälhavaren kunnigt, skall kostnaden för

hemresan bestridas av allmänna medel.

Kan åt sjöman, som av anledning nu är sagd skall hemsändas, beredas

tjänst å svenskt, norskt eller danskt fartyg, vilket är bestämt till

ort i Sverige eller till hamn, varifrån han bekvämligen kan befordras till

hemlandet; vare sjömannen pliktig att antaga tjänsten, så framt han anställes

i samma egenskap som den, vari han förut var förhyrd, och på lika

förmånliga villkor.

108 §.

De å fartyget anställda personer, vilka ej höra till den egentliga

•besättningen, vare skyldiga att hörsamma befälhavarens föreskrifter med

avseende på ordning och skick ombord ävensom att förrätta det arbete,

befälhavaren för fartygets säkerhet finner nödigt att ålägga dem.

Om anställning av sådana personer i fall, som i 70 § första stycket

sägs, skall tillämpas vad där är beträffande sjöman föreskrivet; och skola

bestämmelserna i 81, 101 och 102 §§, så ock stadgandet i 77 § om läkarbesiktning

lända till efterrättelse jämväl med avseende å dem.

Finnes person, som i första stycket avses, vara till följd av sjukdom

eller skada för längre tid satt ur stånd att fullgöra sin tjänst, äge befälhavaren

skilja honom därifrån. Finnes anledning till antagande, att sjuk
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majtis nåd. proposition nr 110. 5

domen är könssjukdom i smittosam! stadium eller på annan grund medför

fara för ombord anställda personer, skall befälhavaren så fort ske kan låta

den sjuke undergå läkarbesiktning. Bekräftas därvid antagandet, skall

befälhavaren skilja den sjuke från tjänsten, där honom ej beredes till

farans undanröjande erforderlig vård. Kvarlämnas den, som sålunda skilts

från tjänsten, å utländsk ort, skall befälhavaren överlämna honom till

svensk konsul eller, om sådan tjänsteman där icke finnes, annorledes sörja

för att häri erhåller lämplig vård.

Aro personer, som ovan avses, antagna av redaren eller befälhavaren,

skola samma rättigheter tillkomma dem som besättningen; dock skola bestämmelserna

i 96 § beträffande övertidsersättning icke å sådana personer

äga tillämpning.

Har befälhavare å ort, där svensk konsul ej finnes, nödgats för svensk

persons sjukvård jämlikt denna paragraf göra utgift, som icke ålegat redaren,

eller förskjuta mer än denne ålegat; äge redaren därför undfå ersättning

av allmänna medel.

285 §.

Befälhavare, som i strid mot vad i 70 § första stycket föreskrives

anställer sjöman eller i strid mot vad i 108 § andra stycket är stadgat

anställer eller låter annan anställa person, som där avses; så ock befälhavare,

som mot stadgandet i 70 § andra stycket använder minderårig för

skeppstjänst eller försummar att iakttaga vad i 90 § första stycket eller

108 § tredje stycket föreskrives till undanröjande av fara för ombord anställda

personer, straffes med böter, ej under tio kronor. Har användandet

av minderårig skett med den minderåriges faders eller målsmans vetskap

och vilja, vare jämväl fadern eller målsmannen förfallen till böter, högst

tjugu kronor.

Anställer befälhavare sjöman för tid, under vilken denne veterligen

är förbunden att tjäna å annat fartyg, straffes med böter, högst tvåhundra

kronor.

Lika med befälhavaren straffes redare, där förseelse, varom ovan

sagts, skett med hans vetskap.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1918.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr Ilo.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott fredagen den

10 november 1916.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Statsråden Hasselrot,

von Sydow,

friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

VENNERSTEN,

Westman,

Broström.

Departementschefen, statsrådet Vennersten anförde efter gemensam

beredning med chefen för justitiedepartementet:

Anställande »Genom lagen den 16 oktober 1914 om ändring i vissa delar av

ÄTnu0m.an sjölagen hava i sistnämnda lag, med hänsyn till skeppstjänstens krävande

Gällande natur och den särskilda faran för spridning av smittosam sjukdom ombord

lag. å fartyg, vissa villkor uppställts beträffande hälsotillstånd och kroppsbe
skaffenhet

för vinnande av anställning såsom sjöman. Sålunda har i 70 §

införts den bestämmelse, att såsom sjöman må icke här i riket anställas

den, som är behäftad med sådant fel på hörsel eller synförmåga eller

eljest med sjukdom, lyte eller skada, som gör honom oduglig att sköta

den tjänst, anställningen avser, eller med smittosam venerisk sjukdom eller

med annan sjukdom, som medför fara för den övriga besättningen; och

enligt samma paragraf skall förty, innan någon vinner anställning som

sjöman, legitimerad läkares intyg angående hans hörsel och synförmåga

samt hälsotillstånd för befälhavaren företes.

Uti ifrågavarande paragraf föreskrives alltså, att det däri avsedda

intyget skall företes för varje gång anställning såsom sjöman vinnes inom

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 110.

7

riket, anställningen må vara av vilken beskaffenhet eller betydelse som

helst och avse aldrig så kort tid. Någon viss tids giltighet av intyget

har icke bestämts, ej heller förekommer något stadgande i fråga om kostnaderna

för detsamma eller ordningen för läkarbesiktningen. 1 sistnämnda

hänseenden yttrade vederbörande departementschef uti propositionen i

ämnet, bland annat, att utväg till beredande åt sjöman av kostnadsfri

tillgång till läkarintyg borde kunna åstadkommas, utan att bestämmelse

därom behövde inflyta i sjölagen, samt att närmare föreskrifter om ordningen

för besiktningen in. in. torde böra utfärdas i administrativ väg.

Det särskilda utskott inom riksdagen, som behandlade propositionen, förutsatte

i sitt utlåtande över densamma, att den för erhållande av ifrågavarande

intyg nödvändiga undersökningen komme att ske på det allmännas

bekostnad.

Emellertid stadgas vidare i 90 § sjölagen, bland annat, att om sjöman

finnes behäftad med smittosam venerisk sjukdom eller med annan sjukdom,

som medför fara för den övriga besättningen, äger befälhavaren entlediga

honom ur tjänsten, och i 285 § samma lag stadgas straff för befälhavare,

som i strid mot vad i 70 § är föreskrivet anställer sjöman, ävensom för

redare, där dylik åtgärd företagits med hans vetskap.

Ovan angivna bestämmelser avse den egentliga besättningen, d. v. s.

sådana å fartj^get anställda personer, vilka skola förrätta skeppstjänst. I

fråga om sådana å fartyget anställda personer, som avses i 108 § sjölagen,

eller personal för mathållningen ombord, städerskor in. fl., finnas icke

några motsvarande stadganden.

O o #

Vidare må erinras, att i förordningen angående sjömanshusen i riket

samt sjöfolks på- och avmönstring in. m. den 13 juli 1911 föreskrives,

att den, som önskar varda inskriven vid sjömanshus, skall, jämte annat,

förete legitimerad läkares intyg enligt fastställt formulär angående färgsinne,

syn- och hörselförmåga samt hälsotillstånd, ävensom att, därest den

sökande uppfyller villkoren för inskrivning och ej är behäftad med fel,

kroppslyte eller sjukdom, som gör honom oanvändbar till sjötjänst, skall

han inskrivas vid visst sjömanshus. Inskrivning bör enligt förordningen hava

vunnits av envar svensk undersåte, som å svenskt handelsfartyg idkar

sjöfart såsom yrke. I det kommittéförslag, som låg till grund för förordningen,

förekom ordet »man» i stället för ordet »undersåte», men på hemställan

av kommerskollegium, som framhöll, att det torde förekomma, att

även kvinnor hade stadigvarande anställning inom sjömansyrket, användes

i förordningen sistnämnda uttryck. Beträffande sjöfolks påmönstring stadgas

i förordningen, att besättning å svenskt fartyg skall påmönstras, om fartyget

går i utrikes fart samt om fartyget går i inrikes fart och är att hänföra till

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 110.

passagerarfartyg av första eller andra klassen och ej utgår allenast på lustresa

eller annan tillfällig resa; befälhavaren dock obetaget att även i andra

fall låta påmönstra fartygets besättning.1) I fråga om påmönstring inom

riket av sjöfolk å svenskt fartyg gäller såsom huvudregel, bland annat,

att besättningen, befälhavaren däri inberäknad, består till minst två tredjedelar

av svenska undersåtar samt att varje svensk man av besättningen är

inskriven vid svenskt sjömanshus, vilket ju förutsätter, bland annat, att

han företett läkarintyg angående frihet från fel, kroppslyte eller sjukdom,

som gör honom oanvändbar till sjötjänst.

De sak- Den 22 oktober 1914 inlämnade kommerserådet Carl Malmen och

sli2*»a^vo''taten bl i el Löfgren, vilka av Kungl. Maj:t förordnats att inom justitief§

1914. och finansdepartementen biträda vid beredningen av ärende om utvidgad

lagstiftning rörande sjöfartssäkerheten m. in., en skrivelse till chefen för

finansdepartementet av i huvudsak följande innehåll:

Vid den pågående beredningen av nämnda ärende hade yppat sig

vissa spörsmål, som i större eller mindre grad berörde medicinalstyrelsens

verksamhetsområde. Såväl i den proposition, som innehöll förslag till nuvarande

lydelsen av 70 § sjölagen, som ock av det riksdagsutskott, som

behandlade propositionen, vore förutsatt, att den för erhållande av det i

sagda paragraf avsedda läkarintyg erforderliga läkarbesiktningen borde

verkställas på det allmännas bekostnad, varjämte i propositionen uttalats,

att närmare föreskrifter om ordningen för besiktning m. m. torde böra

utfärdas i administrativ väg. På nu omhandlade område funnes vissa allmänna

föreskrifter redan meddelade, nämligen i förordningen angående

sjömanshusen i riket samt sjöfolks på- och avmönstring in. m. den 13 juli

1911 ävensom kommerskollegii kungörelse den 19 december samma år,

. innefattande formulär för läkarbetyg, avsett att företes för inskrivning vid

sjömanshus, men dessa föreskrifter avsåge uteslutande sjömans inskrivning

vid sjömanshus, medan i 70 § sjölagen förutsattes, att läkarintyg skulle

företes för varje gång anställning inom riket såsom sjöman vunnes och att

intyget borde innefatta upplysning även om förekomsten av vissa sjukdomsarter.

Malmen och Löfgren anhölle om åtgärders vidtagande av chefen för

finansdepartementet för erhållande från medicinalstyrelsen av förslag till

1) De föreskrifter om passagerarångfartygs indelning i klasser, som förekomma i förordningen

den 12 februari 1804 angående vad i avseende å passagerarångfartygs byggnad,

utrustning och begagnande iakttagas bör, äro numera upphävda och enligt förordningen utfärdade

besiktningsbevis gälla ej längre. Ändrade bestämmelser härutinnan äro meddelade i

lagen den IG oktober 1914 om tillsyn å fartyg och förordningen den 31 december samma

år med närmare föreskrifter angående tillsyn å fartyg.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ls nåd. proposition nr 110.

9

nya, eventuellt lindrade författningsbestämmelser ävensom andra åtgärder,

som ur ovan anförda synpunkter kunde betingas, varvid bland annat syntes

böra komma under övervägande, i vilken man det i 70 § sjölagen

omhandlade läkarintyg kunde tillerkännas viss tids giltighet.

De sakkunnigas skrivelse remitterades till medicinalstyrelsen med

anmodan att däröver avgiva utlåtande. På medicinalstyrelsens anhållan

inko/n styrelsen för allmänna svenska läkarföreningen till medicinalstyrelsen

med följande yttrande i ärendet:

»Den beslutade ändringen i 70 § sjölagen har uppenbarligen ett dubbelt Allmänna

syfte, nämligen dels att i sjösäkerhetens intresse hindra anställandet om- Si^arbord

å fartyg av genom sjukdom odugligt sjöfolk, dels att i hygienens föreningens

intresse hindra anställandet av med smittosam sjukdom behäftat folk. sty,else
I

sjösäkerhetens intresse stadgas, att ingen må här i riket anställas

såsom sjöman, som är ''behäftad med sådant fel på hörsel eller synförmåga

eller eljest med sjukdom, lyte eller skada, som gör honom oduglig att

sköta den tjänst, anställningen avser’.

Styrelsen finner ett sådant stadgande vara till påtagligt gagn såväl

för sjösäkerheten som ock i många fall för den enskilde med sjukdom

behäftade sjömannen. Beträffande härom utfärdat läkarbetyg bör dock

enligt styreisens förmenande läkaren icke åläggas avgöra, om sjukdom eller

fel, varmed den sökande befunnits behäftad, är av den art, att han därav

göres ''oduglig att sköta den tjänst, anställningen avser’. Man torde icke

kunna vänta, att hos läkaren i allmänhet finna den specialkännedom om

förhållandena ombord å ett fartyg, som härför fordras, så mycket mer som

därstädes finnas många olika slag av tjänster, såsom matros, eldare, kock,

in. fl. Bedömandet av denna sak måste därför överlämnas åt fartygsbefälhavaren,

och läkaren bör i sitt intyg endast angiva: om syn- eller hörselförmågan

är normal eller icke och i senare fallet graden av nedsättning,

om färgsinnet är normalt eller icke och om sjukdom, lyte eller skada förefinnes

eller ej och i förra fallet av vad art.1)

1 fartygshygienens intresse stadgas, att ingen må här i riket anställas

såsom sjöman, som är ''behäftad med smittosam venerisk sjukdom eller

med annan sjukdom, som medför fara för den övriga besättningen’.

D I det till lagrådet remitterade lagförslag, som resulterade uti den i början av mitt

anförande omförmälda lag av den 16 oktober 1914, hade 70 § sjölagen följande lydelse:

»Såsom sjöman må ej här i riket anställas annan än den, som, enligt vad genom intyg från

legitimerad läkare utvisas, icke är behäftad med» — — — etc.; men just för att förebygga

av lagrådet framhållen möjlighet till missuppfattning, att det skulle ankomma på läkaren att

avgöra frågan om vederbörandes duglighet att sköta den avsedda tjänsten, erhöll paragrafen

sin nuvarande lydelse.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 saml. 92 käft. (A''r 110).

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 110.

Det synes styrelsen uppenbart, att sjöman, behäftad med sådan

smittosam sjukdom, som avses i förordningen angående åtgärder mot utbredning

av smittosamma sjukdomar bland rikets innevånare av den 19

mars 1875, icke bör få anställas ombord å fartyg. Ett uttryckligt stadgande

därom i sjölagen kunde därför vara lämpligt. En särskild rubrik

för dylika sjukdomar i läkarbetyget synes däremot styrelsen överflödig,

då läkaren under alla förhållanden skall intyga, om sjukdom hos den

sökande förefunnits och i så fall vilken.

Allvarliga betänkligheter synas styrelsen däremot finnas mot stadgandet,

att ingen må här i riket anställas såsom sjöman, som är ''behäftad

med smittosam venerisk sjukdom’. I formellt avseende måste den invändningen

göras, att satsen i lagen fått en formulering, som giver den en

vida större omfattning än lagstiftarna uppenbarligen avsett. Då alla veneriska

sjukdomar äro smittosamma, måste med den nuvarande lydelsen av

paragrafen alla med venerisk sjukdom- behäftade personer förklaras till sjötjänst

odugliga, under det att avsikten tydligen varit, att detta skulle gälla

blott personer behäftade med venerisk sjukdom i smittosamt stadium.

Denna formella brist vore dock lätt avhjälpt; vida större betydelse torde

de sakliga invändningar hava, som kunna göras mot här avhandlade stadgande.

De veneriska sjukdomarnas sätt att smitta är av den art, att faran

för att de skola sprida sig från en sjuk till den övriga besättningen torde

vara ganska liten. Styrelsen anser det därför i hög grad tvivelaktigt, om

fullgoda skäl förefinnas att med anledning av dessa sjukdomar vidtaga

mera vittgående inskränkningar i rätten att erhålla anställning ombord.

Därtill kommer, att den föreskrivna läkarundersökningen i detta hänseende

icke torde kunna lämna det hygieniska skydd, som lagstiftarna synas hava

föreställt sig. Av de viktigaste hithörande sjukdomarna är nämligen

gonorrhé ofta, syfilis alltid i hög grad en kronisk sjukdom. Bägge kunna

räcka i åratal, visserligen med perioder av obetydliga eller inga symtom,

men dock med bibehållande av sin smittosamhet. Till följd därav är det

ofta svårt att vid en enstaka läkarundersökning upptäcka dessa sjukdomar

och än mycket svårare att avgöra, om de vid undersökningstillfället befinna

sig i ett smittosamt stadium. Med syfilis är detta synnerligen ofta rent

omöjligt, åtminstone om icke serologisk undersökning tages till hjälp,

vilket emellertid skulle kräva en dyrbar samverkan mellan undersökningsläkaren

och ett serologiskt laboratorium. En person, som vid läkarundersökningen

icke företedde några tecken till syfilis, kan några få dagar efteråt

hava sjukdomen utvecklad i ett smittosamt stadium. Den föreslagna åtgärden

skulle därför redan i och för sig bliva för fartygshygienens höjande

av mycket liten praktisk betydelse och därtill kommer, att det påbjudna

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kuntjl. Maj:ls nåd. proposition nr 110.

11

skyddet mot venerisk sjukdom ombord i basta fall skulle räcka till närmast

anlupna hamn. Under sådana omständigheter och då dessa sjukdomar

äro synnerligen utbredda och därmed behäftade till största delen äro fullt

arbetsföra, synes det styrelsen vara mycket betänkligt att i så hög grad

inskränka tillgången på mönstringsdugligt sjöfolk som fallet skulle bliva,

om det i 70 § sjölagen förekommande förbudet förbleve gällande lag.

På grund av ovanstående hemställer därför läkarföreningens styrelse,

att medicinalstyrelsen ville dels söka åstadkomma sådan ändring av 70 §

sjölagen, att den erhåller följande lydelse: ''Såsom sjöman må icke här i riket

anställas den som är behäftad med sådant fel på hörsel eller synförmåga

eller eljest med sjukdom, lyte eller skada, som gör honom oduglig att

sköta den tjänst, anställningen avser, eller sjukdom, som medför fara för

den övriga besättningen''; dels föreslå sådan formulering av läkarintyget,

som här ovan framhållits.

Vad de sakkunnigas fråga angår, om sådant läkarbetyg skulle kunna

tillerkännas ''viss tids giltighet’, måste den enligt styrelsens mening besvaras

obetingat nekande. Med ett utlåtande angående lyte och färgsinne kunde

detta väl låta sig göra. Med intyg om syn- och hörselförmågan är detta

redan svårare, då de på kort tid ej sällan avsevärt förändras, och med

intyg om sjukdom skulle ett sådant anordnande fullständigt upphäva betydelsen

av den föreskrivna läkarundersökningen.

Under förutsättning, att arvodet för läkarbetyget skall utgå av allmänna

medel, anser styrelsen, att det icke bör sättas lägre än till 5 kronor,

då den undersökning, som måste förutgå ett sådant int}’g, är ganska

tidsödande. Synen och hörseln måste prövas och funnen nedsättning till

graden angivas, vilket liksom prövningen av färgsinnet är ganska besvärligt.

En fullständig kroppsbesiktning är nödvändig för att kunna avgöra,

om lyte eller skada förefinnes, och en undersökning av hjärta, lungor och

urin måste naturligtvis alltid förekomma. Skulle slutligen intyget dessutom

omfatta särskilt de veneriska sjukdomarna, för vilkas diagnosticerande

ofta behövs bakteriologisk undersökning, anser styrelsen ett arvode av 5

kronor vara för litet.»

Den 22 januari 1915 avgav medicinalstyrelsen utlåtande, vari styrelsen

anför följande:

»Beträffande föreskriften, att ingen må här i riket anställas såsom Medicinalsjöman,

som är behäftad med sådant fel på hörsel eller synförmåga

eller eljest med sjukdom, lyte eller skada, som gör honom oduglig

att sköta den tjänst, anställningen avser, delar medicinalstyrelsen i huvudsak

läkarföreningens styrelses uppfattning, att det för läkaren kan möta

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 110.

svårigheter att bedöma, huruvida en nedsättning i syn- eller hörselförinåga

eller ett fel eller lyte av annan art kan göra personen, som lider

därav, oduglig till sjötjänst, helst denna numera är av betydligt växlande

art och det sannolikt är lättare för befälhavaren att, sedan han tagit del

av läkarens attest, avgöra, huruvida det eller de förefintliga felen böra

föranleda kassation eller icke, vilket dock lätt kan tänkas föranleda, att

befälhavarens fordringar röna inflytande av den större eller mindre tillgången

på mönstringssökande. Då det gäller sjukdom i trängre mening

däremot, är medicinalstyrelsen mera böjd för det antagandet, att läkaren

lättare än befälhavaren kan avgöra, huruvida den med sjukdomen behäftade

personen kan eller bör användas ombord eller ej, för så vitt icke

läkaren i sitt intyg lämnar en särdeles noggrann redogörelse över sjukdomens

art, dess intensitet, dess inverkan på arbetsförmåga och dylikt, vilket

dock knappast kan förutsättas vara genomförbart; även av andra skäl är

det måhända icke lämpligt att överlämna avgörandet härav åt befälhavaren.

I frågans nuvarande läge får medicinalstyrelsen rörande den hittills

avhandlade delen instämma i vad läkarföreningens styrelse anfört, dock

med ovan sagda ändring beträffande sjukdomar, och anser medicinalstyrelsen

alltså, att läkaren i sitt intyg endast bör angiva, om syn- eller hörselförmågan

är normal eller icke och om lyte eller skada förefinnes eller

ej och i förra fallet av vad art och grad samt, beträffande sjukdom, om

sådan förefinnes eller ej och om den gör personen i fråga oduglig att

sköta den tjänst, anställningen avser, eller icke.

Vad så angår det andra stadgandet, att ingen må i riket anställas

såsom sjöman, som är behäftad med smittosam venerisk sjukdom eller

med annan sjukdom, som medför fara för den övriga besättningen, får

medicinalstyrelsen däremot helt instämma med vad läkarföreningens styrelse

anfört, även om sistnämnda styrelse, då den säger, att de veneriska

sjukdomarnas sätt att smitta är av den art, att faran för att de skola

sprida sig från en sjuk till den övriga besättningen torde vara ganska

liten, synes hava något underskattat den omskrivna smittfaran, i synnerhet

som hänsyn ej tagits till att i många fall även kvinnlig, ej besiktningsskyldig

personal finnes anställd ombord.

Särskilt vill medicinalstyrelsen framhålla, att ett förbud att i sjötjänst

anställa person, behäftad med smittosam venerisk sjukdom, skulle

medföra, att ett avsevärt antal fullt arbetsdugliga och för sjötjänst lämpliga

personer skulle under åratal hindras från dylik anställning. Det synes

därför medicinalstyrelsen tillräckligt, att läkarbetyget innehåller uppgift

om, huruvida sjukdom, som vid undersökningen möjligen befinnes

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 110.

föreligga, är sådan, att den kan antagas medföra fara för den Övriga besättningen

eller icke.

Medicinalstyrelsen vill alltså förorda, att 70 § sjölagen erhåller den

av läkarföreningens styrelse föreslagna lydelsen.

Beträffande läkarintygets giltighetstid är det tydligt, att intyget ur

rent medicinsk synpunkt icke kan vara av avgörande betydelse annat än

för det tillfälle, då undersökningen utfördes och intyget avgavs. De i intyget

angivna förhållandena kunna tydligtvis bestå i åratal, men de kunna •

ävenledes snabbt ändras. Icke minst är detta förhållandet beträffande de

smittosainma sjukdomarna, och är särskilt i detta hänseende läkarintyget

i fråga av ganska kortvarigt värde. Att ett läkarintyg emellertid kan

hava betydelse för eu tid framåt är redan påpekat, varför det av praktiska

skäl måhända kan befinnas lämpligt att giva intyget en viss giltighetstid.

Angående arvodet för läkarintyget har läkarföreningens styrelse på

angivna grunder ansett, att detsamma icke bör sättas lägre än till 5 kronor,

och finner även medicinalstyrelsen detta skäligt. Det torde visserligen

kunna ifrågasättas, huruvida icke i detta fall § 9 av ''Taxa för arvode

åt vissa i civil tjänst anställda läkare o. s. v.’ borde tillämpas och arvode

alltså för däri avsedda läkare utgå med 3 kronor. Medicinalstyrelsen

vill emellertid erinra därom, att här ifrågavarande intyg skall grundas

på en särskilt omfattande undersökning och avfattas i enlighet med ett

likaledes omfattande formulär, under det att omskrivna § 9 torde avse besiktningar

i allmänhet och av mera enkel beskaffenhet.

Medicinalstyrelsen finner därför såsom ovan sagts skäligt att i detta

fall förorda, att arvodet bestämmes till 5 kronor.

Emellertid anser medicinalstyrelsen sig för sin del icke kunna undgå

att erinra om, att, därest detta arvode skall utgå av allmänna medel,

torde konsekvenserna härav bliva oberäkneliga. Med än mera fog skulle

nämligen kunna anses berättigat, att enahanda intyg för anställning i åtskilliga

andra yrken, såsom t. ex. i militärtjänst eller vid järnvägarna, skulle

gäldas av allmänna medel.

Ifrågavarande 70 § förutsätter, att nytt läkarbetyg företes för varje

gång anställning inom riket som sjöman vinnes. Det torde emellertid med

skäl kunna ifrågasättas, huruvida ett intyg av en sådan omfattande beskaffenhet,

som denna paragraf synes avse, under dylika förhållanden skall

anses behövligt. De i intyget upptagna, för sjöfartssäkerheten särskilt viktiga

uppgifterna om synskärpa, färgsinne och hörsel, äro av den natur,

att, såframt ej sjukdom eller olycksfall inträffa, de med åren endast

långsamt förändras. De uppgifter, vilka däremot äro av vikt för hälsotill
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kung!. ]\laj:ts nåd. proposition nr 110.

ståndet ombord å fartyget, kunna jämväl erhållas genom ett vid varje inmönstring

anskaffat värdigt så kallat friskbetyg av läkare.

Då enligt förordningen angående sjömanshusen i riket samt sjöfolks

på- och avmönstring in. in. av den 13 juli 1911 envar svensk undersåte,

som å svenskt handelsfartyg idkar sjöfart såsom yrke, bör vara inskriven

vid sjömanshus och innehava sjömansbok, torde genom införandet

av skärpta bestämmelser för inskrivning vid sjömanshus en förbättrad rekrytering

av sjömanskåren kunna ernås. Dessa skärpta fordringar torde i

främsta rummet avse undersökningen av färgsinne och synskada. Vid

undersökning av synförmågan borde t. ex., då avståndsbedömning vid däcksoch

utkikstjänst för sjöfartssäkerheten är av fundamental betydelse, särskild

vikt läggas vid, att vartdera ögat undersökes för sig och visar sig

uppfylla vissa fordringar (för det så kallade stereoskopiska seendet) ävensom

att, såsom även synes vara fallet i det engelska Böard of Trades

bestämmelser, avseende fästes vid hypermetropi (översynthet). På grund

härav nödvändiggöres, såsom ock enligt Deutsche Seeinannsordnung 1902

synes vara fallet inom tyska handelsflottan, införandet av vissa minirnibestämmelser

för synförmågan, t. ex. minst 0.67 synskärpa å vartdera ögat.

Läkarbetyget för inskrivning vid sjömanshus torde vidare givas en viss

giltighetstid, t. ex. av fyra år, med den inskränkning, att därest särskild

anledning, såsom sjukdom eller skada, uppstår, förnyad undersökning dessförinnan

måste ske, vilket förhållande fartygsbefälhavaren skulle vara

skyldig övervaka. Att förnyad undersökning skett torde lämpligast kunna

angivas genom påteckning å det gamla betyget i likhet med vad som är

fallet vid statens järnvägar, vars föreskrifter i ämnet synas kunna läggas

till grund för eventuella nya bestämmelser för läkarbetyg, avsedda att

företes vid inskrivning vid sjömanshus.»

De sakkunniga

i skrivelse

den g

1915.

Med anledning av vad läkarföreningcns styrelse och medicinalstyrelsen

sålunda anfört yttrade Malmen och Löfgren i en till chefen för finansdepartementet

ställd skrivelse av den 6 maj 1915 följande:

»Den av riksdagen år 1914 antagna formuleringen av 70 § sjölagen är

betingad av eu samtidigt gjord ändring i den därmed nära sammanhängande

90 § i samma lag, varigenom, såvitt angår venerisk sjukdom, endast ''smittosam’

sådan förklarats utgöra skäl för sjömans entledigande ur tjänsten.

Denna ändring synes, jämförd med vad allmänna svenska läkarföreningen

och medicinalstyrelsen i ärendet anfört rörande veneriska sjukdomars smitfosainma

karaktär Över huvud taget, just innebära, att sådan sjukdom endast

i smittosam! stadium skall utgöra hinder för anställning såsom sjöman.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:la nåd. proposition nr 110.

15

Vid sådant förhållande synes någon lagändring i av medicinalstyrelsen

föreslagen riktning ej vara nödvändig.

Frågan om sådant intygs längre eller kortare giltighet skulle lämpligen

kunna lösas så, att detsamma företes dels vid inskrivning å sjömanshus,

eventuellt i stället för det för sådant fall redan föreskrivna läkarintyget,

samt för den, som ej är inskriven vid sjömanshus, vid första anställningen

som sjöman, dels ock vid sedermera ifrågakommande anställningar

som sjöman, i den mån ej vederbörande inönstringsförrättare respektive

befälhavare kräver nytt intyg, som då synes i regel kunna inskränkas

till ett vanligt s. k. friskbetyg.

På av medicinalstyrelsen anförda skäl anse vi vidare, att den av

Kungl. Magt och inom riksdagen hittills intagna ståndpunkten rörande

läkarbesiktningens verkställande på det allmännas bekostnad knappast kan

längre vidhållas, helst som en sådan anordning torde komma att vålla

staten högst betydande kostnader. Med hänsyn till de mångtusende sjömän,

som årligen här i riket vinna anställning i sitt yrke — så utgjorde

enligt kommerskollegium tillhandakomna statistiska uppgifter antalet under

år 1913 å svenska fartyg om tjugu tons nettodräktighet och därutöver

anställda sjömän, förutom befälhavarna, 19,360 — skulle nämligen den

årliga utgiften i fråga om dylika läkarintyg för statsverket, helst med den

föreslagna taxan av 5 kronor, stiga till ett högst avsevärt belopp. Vi

nödgas därför tillråda, att kostnaden för ifrågavarande besiktning måtte få

stanna å de anställningssökande själva, varvid dock största möjliga hänsyn

bör tagas till att utgiften för dem ej må bliva alltför betungande. Tillsvidare

synes avgiften för dylikt intyg kunna utgå enligt gällande taxor, i

den mån sådana äro tillämpliga.»

Den 12 maj 1915 remitterades handlingarna i ärendet till kommerskollegium,

medicinalstyrelsen och socialstyrelsen, varefter ämbetsverken

den 3 februari 1916 avgåvo gemensamt utlåtande. Däri yttra de följande:

»Området för tillämpligheten av bestämmelserna i 70 § sjölagen har

enligt ämbetsverkens mening befunnits bliva å ena sidan i visst hänseende

så begränsat, att ernåendet av det därmed avsedda syfte äventyras, å andra

sidan ur vissa synpunkter onödigt omfattande.

Vad då först angår den anmärkta begränsningen, avse föreskrifterna

även i fråga om sjukdom, som medför fara för den övriga besättningen,

anställande endast av ''sjöman’, och äga således icke annat än möjligen

rent undantagsvis tillämplighet å ombord å fartyg anställda kvinnor, något

som torde framgå av en jämförelse mellan sjölagens 108 § och föregående

paragrafer i sjölagens fjärde kapitel. Som bekant användes emel
-

Kommerskollegium,

medicinalstyrelsen

och socialstyrelsen.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 110.

lertid i den svenska handelsflottan en betydande kvinnlig personal, vid

tiden för socialstyrelsens undersökning rörande sjömansyrket i Sverige

uppgående till något mera än 2,000 personer. Vikten av att även denna

personal uppfyller de fordringar beträffande det allmänna hälsotillståndet,

som 70 § gör gällande gentemot ombord anställd ’ sjöman’, torde utan

vidare inses, då den kvinnliga personalen eljest, särskilt i avseende å veneriska

sjukdomar, torde kunna medföra icke ringa sanitära vådor för andra

ombord anställda. För dylik kvinnlig personal skulle således i lika mån

som för den egentliga besättningen krävas föreskrifter med hänsyn till

sjukdom, som medför fara för den övriga besättningen.

Beträffande anmärkningen att förevarande föreskrifter i vissa avseenden

äga en onödigt stor räckvidd må framhållas, att de omfatta alla

kategorier av ombord anställda sjömän utan avseende å beskaffenheten av

den tjänst, vederbörande skall fullgöra, eller den fart, vari fartyget går.

Det torde emelleidid icke kunna anses nödvändigt att tillgripa direkt förbud

för att hindra anställande av exempelvis en kollämpare, stewart, säckbärare

eller polettpojke, vilken har sådant fel på syn- eller hörselförmåga,

som gör honom oduglig att sköta sin anställning, samt i anslutning härtill

föreskriva företeende av läkarintyg rörande beskaffenheten av berörda

förmögenheter hos ifrågavarande kategorier av fartygsanställda. I sådana

fall lära nämligen felen, för att äga här avsedd beskaffenhet, vara så betydliga

och till följd därav så framträdande, att de även utan läkarintyg

kunna av befälhavaren iakttagas, då denne givetvis utan lagstadgat förbud

lärer finna lämpligt att icke anställa vederbörande. Det nu sagda torde

vara tillämpligt jämväl å den i egentlig maskintjänst anställda personalen,

beträffande vilken givetvis kräves, att särskilt hörselförmågan är åtminstone

någorlunda tillfredsställande. Vad vidare beträffar den fart, vari fartvget

går, torde det vara tydligt, att vid längre fart det ur såväl den enskilde

besättningsmannens som den övriga besättningens synpunkt är av stor

vikt, att hälsotillståndet i allmänhet hos varje enskild fartygsanställd

under resan är tillfredsställande, något som skulle såvitt möjligt garanteras

genom ifrågavarande bestämmelse. I längre fart torde nämligen

ofta inträffa, att icke i tid vare sig erforderlig vård kan beredas den

sjuke ej heller den ur smittofarans synpunkt nödiga isolering av denne

eller hans entledigande ur tjänsten kan genomföras. Dylika svårigheter

yppa sig däremot icke i någon nämnvärd mån, då fråga är om anställning

ombord på fartyg i skärgårds- eller kustfart och ändå mindre, då

saken gäller ytterligare begränsad lokal trafik, där de fartygsanställda merendels

hava sov- och boplatser i land samt ofta nog hava mycket kort

och tillfällig anställning, kanske ibland endast för en och annan dag. I

O O? Ö

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 110.

17

nu avsedda fall kan i regel utan avsevärt dröjsmål läkarhjälp erhållas, och

den, som befunnits behäftad med sjukdom av ifrågavarande slag, snart

avlägsnas från fartyget. De ifrågavarande bestämmelserna skulle här vålla

eu börda för såväl arbetsgivare som arbetstagare utan någon däremot svarande

nytta varken för den enskilde eller det allmänna. Det torde ock i

nu avsedda fall vara svårt att effektivt övervaka efterlevnaden av föreskrifterna,

vilka ej heller i regel torde tillämpas.

Efter övervägande av de skilda synpunkter, som sålunda redan här

framträda, då man söker överblicka de olika konsekvenserna av de nya bestämmelserna,

hava ämbetsverken funnit den bästa utvägen för frågans

ordnande så tillfredsställande för de olika intressena sig göra låter vara

den, att bestämmelserna på området inskränkas, förutom i vissa här nedan

angivna fall, till att omfatta allenast anställning å fartyg i utrikes fart

och sålunda huvudsakligen till de fall. då enligt förordningen angående

sjömanshusen i riket samt sjöfolks på- och avinönstring m. in. av den 13

juli 1911 påmönstring åtminstone av dem, som höra till den egentliga besättningen,

skall ske; och skulle enligt ämbetsverkens mening ansvaret för

att vederbörligt läkarintyg därvid företes påvila i fråga om person, som

är underkastad påmönstring, mönstringsförrättaren, men i fråga om övriga

under dylika omständigheter anställda personer befälhavaren. Det hade

givetvis varit mycket önskvärt att kunna utsträcka bestämmelserna att

gälla även anställning, som vinnes utom riket, men ämbetsverken hava

härutinnan måst böja sig för det av sjöfartssäkerhetskommittén däremot

anförda skäl, nämligen att uppställandet av ett sådant villkor till äventyrs

skulle göra det omöjligt att fullgöra fartygets resa till hemlandet.

I samband härmed vilja ämbetsverken framhålla såsom angeläget, att

vid utarbetandet av nya eller ändrade bestämmelser i ämnet vederbörlig

hänsyn tages till vad av allmänna svenska läkarföreningen och medicinalstyrelsen

i deras bland remisshandlingarna befintliga yttranden anförts beträffande

veneriska sjukdomar. Vid övervägande, huru detta önskemål skall

kunna förverkligas, hava ämbetsverken uppmärksammat, hurusom i lagen om

äktenskaps ingående och upplösning av den 12 november 1915 såsom hinder

för äktenskaps ingående samt orsak till återgång av äktenskap eller till

äktenskapsskillnad angives, bl. a., »könssjukdom i smittosamt skede». I 8

kap. 2 § av nämnda lag stadgas emellertid, att könssjukdom skall anses

vara i smittosamt skede, så länge symtom å smittosainhet förefinnas eller

förnyat framträdande av sådana symtom är att befara. Denna i civillag

utan någon begränsning givna definition å vad som avses med uttrycket

»könssjukdom i smittosamt skede» torde, därest samma uttryck komine till

användning, dä fråga är om könssjukdom som hinder för sjömans eller

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 92 käft. (Nr 110.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kung!. Majits nåd. proposition nr 110.

därmed likställd persons anställande ombord å fartyg, jämväl bliva normgivande

för sistnämnda fall. Men då detta begrepp med hänsyn till den

senare delen av definitionen innefattar en beskaffenhet hos sjukdomarna i

fråga, som enligt ämbetsverkens merling ej bör utgöra hinder enligt 70 §

sjölagen, torde här icke samma uttryck kunna brukas. Ämbetsverken vilja

föreslå, att i stället i 70 § och då givetvis även i 90 § sjölagen orden

''smittosam venerisk sjukdom’ utbytas mot orden ''könssjukdom i smittosamt

stadium’.

Ett med berörda bestämmelser i 70 § besläktat specialstadgande förekommer

i 32 § sjölagen. Befälhavare ålägges häri att tillse, bland annat,

att icke såsom utkiksman eller såsom rorsman nyttjas den, som saknar

normalt färgsinne. Det är givetvis högeligen angeläget, att såväl utkiksmän

som rorsmän äga även tillräcklig syn- och hörselförmåga, och 70 §

tillgodoser med sin nuvarande avfattuing detta önskemål, men icke efter

de ändringar lagrummet skulle undergå enligt ovanstående. Till följd

härav och då bestämmelsen lämpligen bör inordnas bland de i 32 § inrymda

föreskrifter, som befälhavaren har att iakttaga, bör därav föranlett

tillägg till 32 § göras, innehållande tillika, enär läkarintyg torde få anses

av behovet påkallat för skyldighetens behöriga iakttagande, därefter lämpad

föreskrift härutinnan.

De läkarintyg, som sålunda skulle föreskrivas rörande sjöfolks anställning,

kunna med avseende å beskaffenheten lämpligen uppdelas i tre

slag, nämligen dels ett mera fullständigt med uppgifter rörande såväl

färgsinne samt syn- och hörselförmåga som hälsotillstånd, dels ett innehållande

uppgifter om färgsinne samt syn- och hörselförmåga, dels ock

ett motsvarande s. k. friskbetyg och avseende de i 70 § omförmälda hälsoförhållanden

med undantag av syn- och hörselförmåga. Med det förstnämnda

slaget av intyg skulle påmönstrade, till den egentliga besättningen

hörande personer på fartyg i utrikes fart vara försedda; intyg av det

andra slaget skulle utfärdas huvudsakligen för sådana, som å fartyg i inrikes

fart befälhavaren kan vilja nyttja såsom utkiks- eller rorsmän; och

det tredje slaget skulle gälla till den egentliga besättningen ej hörande

personer, som anställas å fartyg i utrikes fart.

Såsom av de för beredning inom resp. statsdepartement av ärendet

om sjöfartssåkerheten tillkallade sakkunniga framhållits, förutsattes i 70 §

sjölagen, att läkarintyg företes för varje gång anställning inom riket såsom

sjöman vinnes. En så sträng bestämmelse synes emellertid ämbetsverken

icke vara ur kontrollsynpunkt påkallad, liksom ock en sådan anordning

bland annat med hänsyn till kostnaden för intygen måste verka

betungande. Men å andra sidan kan, då bevisvärdet hos ett dylikt intyg,

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungi. Maj:ts nåd. proposition nr Ilo.

särskilt i vissa avseenden, ganska hastigt nedgår, tydligtvis åt detsamma

ej tillerkännas giltighet under någon längre tid. Etter vägande mot varandra

av de på detta spörsmål inverkande faktorer — endels behovet av

alltjämt med verkliga förhållandena överensstämmande och följaktligen så

nya läkarintyg som möjligt och endels kostnaden och besväret för intygens

anskaffande, varom mera här nedan — vilja ämbetsverken föreslå,

att, i överensstämmelse med vad som gäller för läkarintyg för anställning

å statens ångfärjor, för intygen bestämmas en giltighetstid av fyra år.

I detta sammanhang må framhållas såsom ändamålsenligt, att åt det

läkarintyg, som för närvarande skall företes av den, som önskar varda

inskriven vid sjömanshus, gives samma innehåll som åt det ovan föreslagna

mera fullständiga intyget. Därigenom skulle den fördelen vinnas,

att det för inskrivningen anskaffade intyget kunde under de första fyra

åren efter dess utfärdande användas för de olika här ovan angivna ändamålen.

Ämbetsverken äro beredda att i sinom tid vidtaga de i sådant

syfte erforderliga åtgärder med hänsyn till formulär till läkarintyg för

inskrivning vid sjömanshus m. m. samt vilja i detta samband framhålla

såsom en även önskvärd anordning, att överensstämmelse åvägabringas

mellan här ifrågavarande intyg och de läkarintyg, som erfordras för inträde

i navigationsskolorna.

Några närmare föreskrifter om beskaffenhet och giltighetstid m. m.

av det läkarintyg, som stadgas i 70 § sjölagen, finnas ej meddelade, och

ej heller giver lagen uttryckligen något bemyndigande att i administrativ

väg utfärda sådana föreskrifter. Emellertid har i propositionen rörande

förslag till lag om ändring i vissa delar av sjölagen av föredragande departementschefen

uttalats, att närmare föreskrifter om ordningen för besiktning

m. in. torde böra å administrativ väg utfärdas. Vad särskilt

angår avfattningen av de olika nu ifrågasatta läkarintygen, torde det uppdragas

åt kommerskollegium att efter samråd med medicinalstyrelsen och

socialstyrelsen fastställa formulär till desamma.

Arvodet för läkarbesiktning med däröver utfärdat intyg lärer, därest

ej annat förordnas, utgå enligt bestämmelserna i § 9 av taxan för arvode

åt vissa i civil tjänst anställda läkare för enskild sjukvård och för intyg,

meddelade på enskild begäran, ävensom för tjänsteförrättningar, verkställda

enligt gällande instruktion eller myndighets uppdrag, av den 15 september

1911, och således i vanliga fall med 3 kronor. Detta arvode lärer

emellertid få anses för knappt beträffande det ovan ifrågasatta mera fullständiga

intyget samt det för inskrivning vid sjömanshusen avsedda, vilka

intyg ju skola grundas på en särskilt omfattande undersökning och avfattas

i enlighet med ett likaledes omfattande formulär. För dessa fall

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 110.

anse ämbetsverken, i likhet med vad allmänna svenska läkarföreningen och

medicinalstyrelsen redan tidigare ifrågasatt, att arvodet bör fastställas till

5 kronor. För vartdera av de båda andra slagen av intyg synes däremot

arvodet kunna i enlighet med den anförda taxebestämmelsen utgå med

3 kronor.

1 propositionen rörande förslaget till lag om ändring i vissa delar

av sjölagen uttalas av föredragande departementschefen, att sjöman bör

beredas kostnadsfri tillgång till det i 70 § avsedda läkarintyg, och i det

särskilda utskottets utlåtande däröver förutsättes, att den för erhållande

av läkarintyget nödvändiga undersökningen måtte komma att ske på det

allmännas bekostnad. Ämbetsverken dela i huvudsak denna uppfattning,

som sålunda redan gjort sig gällande, men anse sig böra erinra, att en

dylik anordning torde vara ägnad att medföra oaktsamhet med intygen

och till följd därav ökade kostnader för deras anskaffande. Till undvikande

härav synes sjöfolket böra självt få vidkännas en del av kostnaderna. Om

avgiften sättes till 5 kronor för det första slaget och 3 kronor för vartdera

av de båda andra slagen av intyg, torde för varje intyg ett belopp

av 1 krona 50 öre lämpligen kunna stanna på den undersökte.

Med hänsyn till svårigheten att eljest vinna erforderlig kontroll lärer

det emellertid bliva nödvändigt att begränsa tillämpningen av nyss angivna

anordning för avgifternas fördelning till de fall, då intyg anskaffas

för inskrivning vid sjömanshus eller för påmönstring, även frivillig; och

synes det vara lämpligt, att intyget då inskrives å därför avsedd blankett

i den undersöktes sjöfartsbok, och att läkaren får mottaga sin ersättning,

såväl vad därav belöper på staten som på den undersökte, genom sjömanshuset.

Ett stadgande om statens bidragsplikt, även begränsad på sätt här

angivits, skulle för övrigt antasjlmen verka fördelaktigt i riktningen att,

befrämja den frivilliga inskrivningen vid sjömanshus.

För närvarande lära, att döma av socialstyrelsens utredning om sjömansyrket,

å svenska fartyg vara anställda 20,000 å 25,000 personer, varav

cirka 15,500 påmönstrade. Då, enligt vad ovan föreslagits, läkarintyg

skulle påfordras, förutom för de mönstringspliktiga, jämväl för icke mönstringspliktiga,

som skulle få användas såsom utkiks- eller rorsmän, och då

kvinnlig personal icke ens å fartyg i utrikes fart annat än undantagsvis

anställes genom påmönstring, torde kanske hela antalet å svenska fartyg

anställda, för vilka läkarintyg skulle erfordras, kunna antagas uppgå till

omkring 20,000. Förutsätter man vidare, att giltighetstiden för intygen

skulle utföra 4 år samt att för omkring 16,000 personer skulle erfordras

mera fullständiga och för omkring 4,000 personer mindre omfattande

intyg till eu kostnad av 5, resp. 3 kronor, varav 3 kronor 50 öre, resp. 1

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts nåd. proposition nr 110.

21

krona 50 öre skulle utgå av statsmedel, kommer man till ett årligt anslagsbehov

av statsmedel för ifrågavarande läkarintyg av i medeltal omkring

15,500 kronor. Nu angivna belopp torde emellertid under det eller

de första åren efter det förevarande anordning börjat tillämpas, då läkarintyg

måste utfärdas för flertalet bär avsedda personer, komma att avsevärt

överskridas för att åter under därpå följande år antagligen visa en

motsvarande minskning. Medel till ifrågavarande statsutgift måste sålunda

tydligtvis beviljas genom ett förslagsanslag.

Ett av ämbetsverken uppgjort förslag till de ändringar i sjölagen,

som skulle erfordras för ordnande av frågan om läkarintyg in. in. på ovan

angivet sätt, bifogas.

Vad detta förslag angår, hava ämbetsverken funnit lämpligt att i

70 § med orden ’i tjänst, som i 108 § avses’, giva uttryck åt att de nya

bestämmelserna i 70 § skola äga tillämpning även å person, som ej tillhör

den egentliga besättningen och sålunda ej kan betecknas såsom ''sjöman’.

Detta innebär visserligen en avvikelse från sjölagens hittillsvarande

systematiska uppställning, enligt vilken ifrågavarande förhållande bort behandlas

först i 108 §. Men här är fråga om ett åläggande, vars fullgörande

i vissa fall kan påvila enskild, nämligen befälhavaren, och bestämmelsen

härom bör således komma till fullt tydligt och i ögonen fallande

uttryck, något som näDpeligen bleve fallet genom endast en hänvisning i

108 § till 70 §.

Såsom en motsvarighet till bestämmelserna i 90 § rörande sjömans

entledigande ur tjänsten har det nya andra stycket i 108 § insatts för att

härmed beträffande personer, ej tillhörande den egentliga besättningen,

vinna det med nyssberörda bestämmelse avsedda syfte, dock allenast beträffande

smittosam sjukdom.

Någon bestämmelse, åläggande sjöman att, då befälhavaren så finner

nödigt, underkasta sig läkarbesiktning, återfinnes icke i sjölagen. Då det

icke torde kunna anses oomtvistligt, att sjöman har ifrågavarande skyldighet,

men det är nödvändigt, att så blir förhållandet för att såvitt möjligt

vinna ändamålet med de i detta ärende ifrågakomna föreskrifter, hava

ämbetsverken ansett sig böra föreslå uttryckligt stadgande i sådant syfte.

Berörda stadgande synes hava sin rätta plats i 77 § samt böra genom en

hänvisning därtill i 108 § göras tillämpligt jämväl på personer, ej tillhörande

den egentliga besättningen.

Då i fråga om utrikes fart envar fartygsanställd, som tillhör den

egentliga besättningen, således varje ''sjöman’, skall enligt mönstringsförordningen

vid äventyr av ansvarspåföljd för befälhavaren vara påmönstrad,

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Ämbets
verkens
förslag.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 110.

bär i 285 § befälhavarens ansvar för överträdelse av 70 § första stycket

begränsats till anställning av person, som avses i 108 §.

Därest de nu ifrågasatta ändringarna i sjölagen bliva genomförda,

skall förslag till de ändringar i mönstringsförordningen, som må därav

betingas, i sinom tid framläggas av vederbörande ämbetsverk.

De närmare bestämmelser, som förslaget förutsätter skola utfärdas

av Kungl. Maj:t, torde böra sammanföras i en författning, innehållande

föreskrifter om ordningen för läkarbesiktningarna och intygens utfärdande

samt formulär till de olika slagen av intyg ävensom avgifternas storlek

samt huru avgifterna skola uppbäras och jämte de av staten tillskjutna

andelarna tillhandahållas läkarna m. in.»

Det av ämbetsverken uppgjorda förslaget till ändringar i sjölagen

år, jämställt med nu gällande lag, av följande lydelse:

Gällande lag.

32 §.

Befälhavaren åligge att tillse: att

vaktmanskap finnes å däck; att, när

fartyget icke ligger förtöjt i hamn

eller eljest å säker ankarplats, sjövakt

hålles; att behörig utkik hålles;

att icke såsom utkiksman eller såsom

rorsman nyttjas den, som saknar

normalt färgsinne; att behörigt

vaktbefäl ständigt för kommandot

ombord; att nödiga ortsbestämningar

och deviationsbestämningar företagas;

samt att lodning verkställes, då

sådan av förhållandena påkallas, särskilt

i tjocka.

Ämbetsverkens lagförslag.

32 §.

Befälhavaren åligge att tillse: att

vaktmanskap finnes å däck; att, när

fartyget icke ligger förtöjt i hamn

eller eljest å säker ankarplats, sjövakt

hålles; att behörig utkik hålles;

att icke såsom utkiksman eller

såsom rorsman nyttjas annan än den,

som enligt legitimerad läkares intyg,

ej över fyra år gammalt, äger normalt

färgsinne samt tillräcklig synoch

hörselförmåga; att behörigt vaktbefäl

ständigt för kommandot ombord;

att nödiga ortsbestämningar

och deviationsbestämningar företagas;

samt att lodning verkställes,

då sådan av förhållandena påkallas,

särskilt i tjocka.

Angående läkarintyg, varom ovan

sägs, gälle i övrigt vad av Konungen

förordnas.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds nåd. proposition nr 110.

23

70 §.

70 §.

Såsom sjöman må icke här i riket

anställas den som är behäftad

med sådant fel på hörsel eller synförmåga

eller eljest med sjukdom,

lyte eller skada, som gör honom

oduglig att sköta den tjänst, anställningen

avser, eller med smittosam

venerisk sjukdom eller med annan

sjukdom, som medför fara för

den övriga besättningen; och skall

förty, innan någon vinner anställning

som sjöman, legitimerad läkares

intyg angående hans hörsel och

synförmåga samt hälsotillstånd för

befälhavaren företes.

Ä fartyg, som avgår från Sverige

till utrikes ort, må icke såsom

sjöman eller i tjänst, som i 108 §

avses, anställas person, som är be
-

häftad med sjukdom, lyte eller skada,

som gör honom oduglig att sköta

den tjänst, anställningen avser, eller

med könssjukdom i smittosamt stadium

eller med annan sjukdom, som

medför fara för andra ombord anställda;

och skall förty, innan någon

vinner anställning i fall, varom nyss

är sagt, legitimerad läkares intyg,

ej över fyra år gammalt, angående

hans hälsotillstånd företes.

Angående läkarintyg, varom ovan

sägs, galle i övrigt vad av Konungen

förordnas.

Minderårig under fjorton år må ej i skeppstjänst användas, ej heller

må i eldartjänst användas minderårig, som icke uppnått sexton års ålder.

När sjöman förhyres, bör, om han är inskriven vid sjömanshus, den

vid inskrivningen honom tilldelade sjöfartsbok överlämnas till befälhava
-

ren, vilken

äger

förvara densamma, till -dess sjömannen lämnar tjänsten.

77 §. 77 §.

En var av besättningen skall uppföra sig skickligt, nyktert och fridsamt,

noggrant iakttaga allt, som för bevarande av ordning och skick om

bord föreskrives, med aktning bemöta förmän och med uppmärksamhet

mottaga deras befallningar samt genom tydliga och lämpliga svar utmärka,

att dessa uppfattats.

\ En var av besättningen åligge jäm
väl

att i den omfattning befälhavaren

bestämmer underkasta sig läkarbesiktning,

dock utan kostnad för

den undersökte.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kuiigl. Maj:ts nåd. proposition nr 110.

90 §.

Bliver sjöman sjuk eller skadad,

skall befälhavaren åt honom bereda

nödig vård ombord eller i land; är

han till följd av sjukdomen eller

skadan för längre tid satt ur stånd

att fullgöra sin tjänst eller finnes

han behäftad med smittosam venerisk

sjukdom eller med annan sjukdom,

som medför fara för den övriga

besättningen, äge befälhavaren

entlediga honom ur tjänsten. Nödgas

befälhavare kvarlämna sjuk eller

skadad sjöman å utländsk ort, skall

han överlämna honom till svensk

konsul eller, om sådan tjänsteman

där icke finnes, annorledes sörja för

att han erhåller lämplig vård.

Avskedas sjöman till följd av

skada eller sjukdom, som han genom

eget grovt vållande ådragit sig, eller

därför att han funnits behäftad med

smittosam venerisk sjukdom, njute

han ej hyra för längre tid, än han

förrättat sin tjänst, och kostnaden

för hans skötsel och vård må avkortas

på hans innestående hyra.

Entledigas han icke, njute han ej

hyra för den tid, han är ur stånd

att förrätta sin tjänst, och ersätte

kostnaden för skötsel och vård.

Sjöman, som eljest, medan han är i tjänst, varder sjuk eller skadad,

njute full hyra ävensom sjukvård på redarens bekostnad så länge han är

kvar i tjänsten; varder han entledigad, erhålle han hyra till dess han avmönstras

eller, om avmönstring icke äger rum, till den dag, då fartyget

går vidare, ävensom sjukvård på redarens bekostnad under fyra veckor,

räknade från den dag, då hans rätt till hyra upphörde.

Har befälhavare å ort, där svensk konsul ej finnes, nödgats för

svensk sjömans sjukvård göra utgift, som, enligt vad ovan är sagt, icke

90 §.

Bliver sjöman sjuk eller skadad,

skall befälhavaren åt honom bereda

nödig vård ombord eller i land; är

han till följd av sjukdomen eller

skadan för längre tid satt ur stånd

att fullgöra sin tjänst eller finnes

han behäftad med könssjukdom i

smittosamt stadium eller med annan

sjukdom, som medför fara för andra

ombord anställda, äge befälhavaren

entlediga honom ur tjänsten. Nödgas

befälhavare kvarlämna sjuk eller

skadad sjöman å utländsk ort, skall

han överlämna honom till svensk

konsul eller, om sådan tjänsteman

där icke finnes, annorledes sörja för

att han erhåller lämplig vård.

Avskedas sjöman till följd av

skada eller sjukdom, som han genom

eget grovt vållande ådragit sig, eller

därför att han funnits behäftad med

könssjukdom i smittosamt stadium,

njute han ej hyra för längre tid, än

han förrättat sin tjänst, och kostnaden

för hans skötsel och vård må

avkortas på hans innestående hyra.

Entledigas han icke, njute han ej

hyra för den tid, han är ur stånd

att förrätta sin tjänst, och ersätte

kostnaden för skötsel och vård.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ta nåd. proposition nr Ilo. 25

ålegat redaren, eller förskjuta mer, än denne ålegat; äge redaren därför

undfå ersättning av allmänna medel.

108 §. 108 §.

De å fartyget anställda personer, vilka ej höra till den egentliga

besättningen, vare skyldiga att hörsamma befälhavarens föreskrifter med

avseende på ordning och skick ombord ävensom att förrätta det arbete,

befälhavaren för fartygets säkerhet finner nödigt att ålägga dem. Aro de

antagna av redaren eller befälhavaren, tillkomme dem samma rättigheter

som besättningen; dock skola bestämmelserna i 96 § beträffande övertidsersättning

icke å sådana personer äga tillämpning.

Finnes person, som ej hör till den

egentliga besättningen, behäftad med

könssjukdom i smittosam! stadium

eller med annan sjukdom, som medför

fara för andra ombord anställda,

äge befälhavaren avlägsna honom

från fartyget.

Vad i 77 § andra stycket samt

81, 101 och 102 §§ är stadgat med

avseende å besättningen skall ock

lända till efterrättelse med avseende

å övriga ombord anställda personer.

285 §.

Varder i 108 § avsedd person,

i fall då påmönstring ej sker, anställd

i strid mot vad i 70 § är

stadgat, eller använder befälhavare

minderårig för skeppstjänst, straffes

befälhavaren med böter, ej under

tio kronor. Har användandet av

minderårig skett med den minderåriges

faders eller målsmans vetskap

och vilja, vare jämväl fadern eller

målsmannen förfallen till böter, högst

tjugu kronor.

Anställer befälhavare sjöman för tid, under vilken denne veterligen är

förbunden att tjäna å annat fartyg, straffes med böter, högst tvåhundra kronor.

Lika med befälhavaren straffes redare, där åtgärd, som ovan sagts,

företagits med hans vetskap.

Vad i 81, 101 och 102 §§ är

stadgat med avseende å besättningen

skall ock lända till efterrättelse med

avseende å övriga ombord anställda

personer.

285 §.

Befälhavare, som i strid mot vad

i 70 § är stadgat anställer sjöman

eller använder minderårig för skeppstjänst,

straffes med böter, ej under

tio kronor. Har användandet av

minderårig skett med den minderåriges

faders eller målsmans vetskap

och vilja, vare jämväl fadern eller

målsmannen förfallen till böter,högst

tjugu kronor.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 92 käft. (Nr 110.)

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 110.

Departe- Ämbetsverkens förslag har varit föremål för granskning inom finans
mentschefen.

departementet. Därvid har förslaget ansetts böra omarbetas i olika avseenden,

och resultatet härav föreligger i ett förslag till ''Lag om ändring i vissa

delar av sjölagen’, vilket torde såsom bilaga få fogas till detta protokoll.»

Sedan departementschefen uppläst sistnämnda förslag med undantag

av dess 98 §, som har samband med ett annat, här nedan upptaget ärende,

anförde departementschefen vidare:

»Till en början torde det tillåtas mig att i korta drag redogöra för

de viktigaste av de bestämmelser i nu förevarande ämne, som gälla i

Tyskland, England och Norge.

I Tyskland, där påmönstring av besättning å handelsfartyg år obligatorisk,

om fartyget skall nyttjas i utrikes fart, och jämväl eljest verkställes

i stor utsträckning, skall enligt handelssjölagens bestämmelser sjöman

före pårnönstringen undergå besiktning av läkare för utrönande av hans

duglighet för skeppstjänst. Sker pårnönstringen i sådana utländska hamnar,

där anskaffandet av läkare bereder svårigheter, må befälhavaren själv besiktiga

sjöman, som skall påmönstras; därvid bör tjänsteman, anställd å sjömanshus,

vara närvarande. Den, som vid besiktning befunnits oduglig för

skeppstjänst, får ej påmönstras. Såsom kassationsanledningar upptagas

allmän svaghet, sinnessjukdom, alla smittosamma tuberkulösa sjukdomar,

vissa könssjukdomar in. fi., varjämte för särskilda grenar av skeppstjänsten

angivas vissa sjukdomar. Vid besiktning av personer, som söka anställning

såsom kollämpare, skall särskilt tagas hänsyn till de fordringar,

som dylik tjänst kräver i fråga om arbetsförmåga och uthållighet. Har

den besiktigade funnits oduglig till skeppstjänst, skall läkaren därom ofördröjligen

underrätta redaren eller befälhavaren. Härjämte må anmärkas,

att för däckstjänst avsedd sjöman skall före den första pårnönstringen

inom riket undersökas med avseende å syn- och färgsinne samt att icke

i någon fart må såsom utkiksinan användas den, som vid undersökning

visat sig icke äga normalt syn- och färgsinne. Nämnda bestämmelser

i fråga om syn- och färgsinne hava kompletterats och i vissa fall skärpts

genom föreskrifter, utfärdade av die Seeberufsgenossensehaft, en avdelning

av det offentliga försäkringsväsendet, vilken omhänderhar försäkring av

sjöfolk och utövar tillsyn å fartyg.

Beträffande sjöman, som icke påmönstras, finnas ej några bestämmelser

om skyldighet att före anställningen undergå besiktning av läkare för

utrönande av duglighet till skeppstjänst. Emellertid skall han vara försedd

med legitimerad läkares intyg om normalt syn- och färgsinne för att få

användas till däckstjänst eller såsom utkiksinan.

s. 27 Kontrollera mot PDF

K un tji. Maj:ts nåd. proposition nr 110.

27

I Tyskland är det sällsynt, att kvinnlig personal finnes anställd å

fartyg. Mest förekommer den å större passagerarfartyg. Skall dylik personal

påmönstras, skall påmönstringen föregås av läkarundersökning.

Kostnaderna för läkarbesiktning och läkarintyg, varom ovan nämnts,

gäldas av staten och i vissa fall av Seeberufsgenossenschaft.

I England, där i fråga om påmönstring gäller detsamma som i Tyskland,

är läkarbesiktning eller visning av läkarint3Tg icke obligatorisk ens

vid anställning, som sker i samband med påmönstring. På begäran av

redaren eller befälhavaren skall emellertid sjöman, som söker hyra, besiktigas

av legitimerad läkare, och denne skall till mönstringsförrättaren överlämna

intyg angående den undersöktes lämplighet för skeppstjänst, varjämte

avskrift av intyget skall sändas till redaren eller befälhavaren.

Kostnaden för besiktningen bestrides av redaren eller befälhavaren efter

taxa, som fastställts av Board of Trade. Även må erinras, att bestämmelser

finnas utfärdade om undersökning av synsinnet hos dem, som skola

anställas i däckstjänst, samt att i föreskrifter rörande lärlingars antagande

till skeppstjänst stadgas såsom villkor för antagandet, bl. a., att sökanden

är frisk och har goda krafter.

I Norge, där beträffande påmönstring gälla samma regler som i Tyskland

och England, äro följande bestämmelser meddelade: Envar, som i Norge

påmönstras å fartyg i utomeuropeisk fart, skall med intyg av legitimerad

läkare visa, att han icke lider av någon elakartad smittosam sjukdom, däri

inbegripet tuberkulos i sådant stadium, som medför fara för andra ombord

anställda. Dylikt intyg bör vara utfärdat under loppet av de sista fjorton

dagarna före påmönstringen. Vid påmönstring i Norge å fartyg i europeisk

fart samt städse vid påmönstring utomlands skall sjömannen till

mönstringsförrättaren avgiva försäkran, att han, såvitt han vet, icke lider

av sådan sjukdom, varom ovan sägs. Dessutom gäller, att envar, som i

Norge vill påmönstras till däckstjänst, skall med intyg av legitimerad läkare

visa, att han kan skilja mellan de i lag eller författningar föreskrivna

färger för signallanternor och att han ej lider av något avsevärdare fel i

avseende å synförmågan. Intyget skall införas i sjömannens sjöfartsbok.

Förekommer under tjänstetiden anledning till antagande, att någon av

manskapet lider av elakartad smittosam sjukdom, som medför fara för

andra ombord anställda, skall befälhavaren snarast möjligt föranstalta om

läkarundersökning. Påvisas därvid sådan sjukdom, skall befälhavaren låta

avmönstra den sjuke, såframt han ej ombord kan bereda honom till förhindrande

av sjukdomens spridning erforderlig vård.

I Norge får sjömannen själv bekosta läkarundersökningen, men starka

röster hava på senare tiden höjts för att staten skall betala densamma.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. May.ts nåd. proposition nr 110.

§§■ Beträffande motsvarande bestämmelser i svenska sjölagen ffnner jag,

lika med ämbetsverken, att de behöva omarbetas. Vad då först beträffar

70 § sjölagen, som innehåller det viktigaste stadgandet i ämnet och som

i första hand ansetts böra ändras, synes det icke kunna förnekas, att

nämnda paragraf har för stor räckvidd. Framför allt då fråga är om anställning

å fartyg i mindre vidsträckt fart, torde paragrafens bestämmelser

vara utan synnerlig betydelse, enär läkarhjälp då med lätthet lärer kunna

erhållas och den sjuke snart sättas i land, om så skulle erfordras. Med de anställningar

av sjömän, som årligen i flera 10,000-tal äga rum här i landet,

synes för övrigt någon effektiv kontroll å efterlevnaden av paragrafens bestämmelser

svårligen kunna åstadkommas, och följden därav torde bliva

den, att bestämmelserna i många fall icke följas. Vidare må erinras

om det besvär och de störa kostnader, som en sträng tillämpning av 70 §

korame att medföra. I paragrafen förutsättes ju, att läkarintyg skall

företes för varje gång någon inom riket vinner anställning såsom sjöman;

och även om det finge antagas, att eu bestämmelse om dylikt intygs giltighet

under viss tid komme att införas i de administrativa författningar, som

bebådats skola utfärdas till komplettering av paragrafen, torde i allt fall

kostnaderna och besväret bliva högst betydande. Att för övrigt stor vikt

ligger uppå att ej i onödan ålägga den svenske sjömannen bördor, som hans

utländska yrkeskamrater i många fåll icke behöva vidkännas, torde vara

uppenbart.

I detta sammanhang ber jag få åberopa följande tabeller, hämtade

ur den officiella statistik rörande sjömansyrket i Sverige, vars utarbetande

påbörjats inom kommerskollegium och under 1915 i huvudsak avslutats av

socialstyrelsen. Tabellerna beröra ej blott sjömän, d. v. s. den i 70 § omhandlade

s. k. egentliga besättningen, utan även sådan personal, som avses i

108 §, eller den del av fartygspersonalen, som ej tillhör den egentliga besättningen,

d. v. s. kökspersonal och betjäning: stewarter, vissa kockar, mässpojkar,

restauratriser eller förestånderskor, uppasserskor m. fl. Uppgifterna

i tabellerna avse första veckan i augusti 1911. Den i den senare tabellen

upptagna, icke mönstrade personalen utgjordes å fartyg i utrikes fart av

kvinnlig köks- och uppasserskepersonal, som enligt praxis i allmänhet ej

påmönstras.

Tabellerna utvisa, att vid den tidpunkt, de avse, funnos här i riket i

runt tal 15,100 påmönstrade sjömän samt omönstrad fartygspersonal till ett

antal av 6,150. Sammanlagda antalet av å svenska fartyg anställda personer

skulle då alltså uppgå till i runt tal 21,250. Ämbetsverken upptaga i sitt

den 3 februari 1916 avgivna utlåtande nämnda antal till 20,000 å 25,000,

därav cirka 15,500 påmönstrade. Ett mycket stort antal sjömän på
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kuugl. Maj:t» nåd. proposition nr 110.

29

Den mönstrade personalen å ång- och segelfartyg, fördelad efter hyresavtalets

giltighetstid, inom olika farter och fartygskaraktärer.

M ö

a s t r

a d

p e r s o

n a 1.

Fart resp. fartygskaraktär.

för

viss tid.

ior segla- tion. 1

för resa.

under

6 mån.

6 mån. och

däröver.

tid.

Summa.

Antal.

%■

Antal.

%.

Antal.

%■

Antal.

%.

Antal.

%.

Antal.

56.

Ångfartyg.

Oceanfart.........

3.103

SO-o

276

7-1

286

7''4

in

2-9

100

2-6

3,870

100-0

Nordsjöfart........

4,326

94-9

43

0''9

72

1-6

85

1''9

33

07

4,559

1000

Östersjöfart........

1,234

90-9

-

-

—

—

22

1-6

101

7-5

1,357

109o

Kast- och inrefart.....

746

89-7

—

—

—

—

18

2-1

68

8-2

832

100-o

Summa

9,409

88''6

319

3-0

358

3-4

236

2-2

302

2-8

10,624

1000

Segelfartyg.

t Oceanfart.........

256

74-2

48

13-9

41

11-9

345

lOöo

i Nordsjöfart........

1,062

,99-3

—

—

—

—

—

—

8

0-7

1,070

100-o

Östersjöfart........

2,813

96-2

28

0''9

14

05

n

0''4

58

2-0

2,924

100-o

Kust- och inrefart.....

88

96-7

—

—

1

11

—

—

2

2-2

91

100-0

> Summa

4,219

952

76

1-7

15

0''3

52

1-2

68

1-6

4,430

lOO-o

Bemanningen å ång- och segelfartyg, fördelad på mönstrad och iche mönstrad

personal, inom olika farter.

Fart.

Å

n g f

r t y g.

S e

g e 1 f a r t

y §

Mönstrad

personal.

Icke mönst j

råd personal.''

Summa.

Mönstrad

personal.

Icke mönst- rad personal.

Summa

Antal.

%.

Antal.

%.

Antal.

%.

Antal.

%■

Antal.

%■

Antal.

%■

Occanfart.....

3,876

96-5

140

3-5

4,016

1000

345

oo-o

_

_

345

100 o

Nordsjöfart.....

4,559

92-6

366

7-4

4.925

lOOo

1,070

100-0

—

—

1,070

1000

Östersjöfart.....

1,357

73-9

478

26-1

1,835

1000

2,924

98-4

46

1-6

2,970

100o

Kust- och inrefart .

832

15-9

4,394

84-1

5,226

1000

91

11-1

726

88-9

817

1000

Summa

10,624

66''4

5,378

33-6

16,002

100o

4,430

85''2

772

148

| 5,202

1000

11 regel = 1 års seglation.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kung!. Maj:ts nåd. proposition nr 110.

mönstra mer än en gång om året; enligt publikationen ''Sociala meddelanden’

(nr 1 för 1916), utgiven av socialstyrelsen, uppgick antalet påmöristringar

inom riket under 1915 till i runt tal icke mindre än 46,500. Till

dessa påmönstringar, eller med andra ord anställningar, komma ytterligare

alla anställningar av fartygspersonal, som icke påmönstras; några siffror

angående dem hava emellertid icke stått mig till buds. Hur samtliga ovanberörda

under 1915 vunna anställningar böra fördelas på de i tabellerna

angivna olika farter, är jag icke i tillfälle att ens tillnärmelsevis angiva.

De principiella invändningar, som på sätt ovan anförts kunna göras

mot 70 paragrafens bestämmelser, hava berörts jämväl av ämbetsverken.

Vid upprättandet av sitt ändringsförslag hava de haft för ögonen å ena

sidan att söka åstadkomma så effektiva hygieniska bestämmelser som möjligt

och å andra sidan att hålla kostnaderna och besväret inom skäliga

gränser. Förslaget i vad det avser den egentliga besättningen innebär

till en början sådan ändring av 70 §, att där förekommande förbud mot

anställande av sjöman icke skulle gälla i annat fall, än då fråga vore om

anställning här i riket av sjöman å fartyg, som skulle avgå från Sverige

till utrikes ort. Förutom Oceanfart skulle alltså jämväl Nordsjöfart och

Östersjöfart beröras av förbudet. Vidare hava ämbetsverken föreslagit, att

åt det läkarintyg, som redan enligt 70 paragrafens nuvarande lydelse erfordras

före anställningen, skulle givas en giltighetstid av fyra år, och

såsom motiv härför har framhållits, att en så sträng bestämmelse som att

läkarintyg skulle företes vid varje anställning icke vore ur kontrollsynpunkt

påkallad och att en sådan anordning bl. a. med hänsyn till kostnaden

måsta verka betungande. Mot ämbetsverkens förslag synas emellertid åtskilliga

erinringar kunna göras. Härvid må det till en början tillåtas mig

att åberopa dels vad allmänna svenska läkarföreningen uttalat såsom sin

åsikt, eller att betydelsen av den föreskrivna läkarundersökningen korame

att i fråga om sjukdom fullständigt upphävas, därest åt intyget skulle tillerkännas

viss tids giltighet, och dels vad medicinalstyrelsen själv i det av

styrelsen ensam på ärendets tidigare stadium avgivna utlåtande framhållit,

eller att intyget ur rent medicinsk synpunkt icke kunde vara av avgörande

betydelse annat än för det tillfälle, då undersökningen utfördes och intyget

avgavs, samt att de i intyget angivna förhållandena tydligtvis kunde bestå

i åratal, men även kunde snabbt ändras, icke minst beträffande de smittosamma

sjukdomarna, i fråga om vilka intyget vore av ganska kortvarigt,

värde. Med hänsyn härtill och då vid längre resor vikten att hava tillförlitligt

läkarintyg är särskilt framträdande, har i det omarbetade förslaget

den av ämbetsverken föreslagna giltighetstiden av fj^ra år ansetts icke kunna

godtagas. Att å andra sidan föreskriva nytt intyg för varje gång anställ
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kuttgl. MajUs nåd. proposition nr 110.

31

ning sker, vilket ur hygienisk synpunkt vore det riktigaste, anser jag dtlrernot

av lätt insedda ekonomiska och praktiska skäl mig icke böra tillstyrka.

Efter övervägande av de olika synpunkter* som härvidlag framträda,

har jag i det omarbetade förslaget stannat vid att föreslå, att intyget

icke skulle tillerkännas längre giltighet än sex månader efter utfärdandet.

Om sålunda en betydligt kortare giltighetstid för läkarintyget än

vad ämbetsverken föreslagit är nödvändig, för att intyget särskilt i fråga

om sjukdom över huvud taget skall kunna tillmätas någon betydelse alls,

torde för frågans praktiska lösning ämbetsverkens förslag i fråga om 70 §

jämväl i övrigt böra ändras — kostnaderna och besväret komme eljest att

antaga för den svenska sjömanskåren alltför betungande dimensioner. Härvid

framställer sig då det spörsmålet, huruvida ej den av ämbetsverken

föreslagna begränsning av 70 paragrafens räckvidd skulle kunna föras än

vidare. Enligt min mening torde så kunna ske; och i det omarbetade

förslaget har det i paragrafen stadgade förbud i fråga om anställande av

sjöman förklarats skola gälla allenast sådant fartyg, som skall avgå från

Sverige till ort bortom 61 grader nordlig latitud (Bergen), 11 grader

västlig longitud (Irlands västkust) och 48 grader nordlig latitud (Brest)l.

I)å fråga vore om fartyg i fart innanför denna gräns, eller i Nordsjöfart,

Östersjöfart, kustfart eller inre fart, skulle alltså enligt det omarbetade

förslaget förbudet icke gälla. Häremot synas ej heller kunna anföras

några vägande betänkligheter. Frånsett den omständigheten, att befälhavarens

eget intresse bjuder honom att icke anställa sjöman, som är

oduglig för skeppstjänsten eller farlig för ombord anställda personer,

torde i de fall, då dylika fel hos sjömannen undgått befälhavarens

kontroll och kommit till hans kännedom först efter anställandet, faran

härav bliva skäligen ringa. De farter, i vilka förbudet icke skulle gälla,

kunna nämligen ej anses så vidsträckta, att icke läkarhjälp utan alltför

stort dröjsmål skulle i fall av behov kunna erhållas i land. Om vidare,

såsom här nedan under 90 § kommer att föreslås, den rätt, som befälhavare

å fartyg i vilken fart som helst enligt 90 § har att entlediga sjöman,

som på grund av sjukdom är farlig för den övriga besättningen, utbytes

mot skyldighet för befälhavaren att vidtaga dylik åtgärd, där den

sjuke ej beredes till farans undanröjande erforderlig vård, torde enligt

min mening frågan ur hygienisk synpunkt kunna anses vara rätt så

tillfredsställande löst. Vad den ekonomiska sidan av saken angår, torde

genom anordningen i det omarbetade förslaget kostnaderna icke bliva alltför

betungande, och de komma att för sjömannen åtskilligt reduceras,

1 Motsvaras i tabellerna av Oceanfart.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr Ilo.

om, såsom av ämbetsverken förordats, en del av dem bestrides av staten

och om det föreskrives, att ett med ledning av tidigare besiktning utfärdat

s. k. friskbetyg skall betinga billigare avgift än det första, mera fullständiga

intyget. Hur kostnadsfrågan skall lösas torde böra överlåtas åt

Kungl. Maj:t att avgöra i administrativ väg, liksom ock övriga frågor

rörande intyget, såsom ordningen för läkarbesiktningen och intygets utfärdande,

formulär till olika intyg in. m.; och har i 70 § införts uttryckligt

stadgande i dylik riktning.

I enlighet med vad ämbetsverken föreslagit har i det omarbetade förslaget

orden »smittosam venerisk sjukdom» utbvtts mot orden »könssjukdom

i smittosamt stadium».

Det tillägg till 32 §, som föreslagits av ämbetsverken, jämte i samband

därmed stående ändring av 70 § har vunnit beaktande i det omarbetade

förslaget.

Tf §. Jämväl det föreslagna tillägget till 77 § har — allenast med en

redaktionell jämkning — upptagits i det omarbetade förslaget.

90 §. 90 § handlar om sjömans sjukdom eller skada i tjänsten och befälhava
res

skyldighet att bereda honom vård m. m. Av jämförelse mellan denna

paragraf och nu gällande 70 § framgår, att medan sistnämnda paragraf

bland annat innehåller generellt förbud mot att såsom sjöman anställa

den, som är behäftad med smittosam venerisk sjukdom eller med annan

sjukdom, som medför fara för den övriga besättningen, har befälhavaren

enligt 90 § icke någon däremot svarande skyldighet att entlediga sjöman,

om denne bliver behäftad med sjukdom av dylik beskaffenhet. I

sådant fall har han allenast rätt att entlediga honom. Då emellertid

i det omarbetade förslaget nämnda generella förbud av praktiska skäl förklarats

skola gälla allenast då fråga vore om anställning å fartyg i viss

längre fart, har det synts av behovet påkallat att såsom motvikt häremot

föreskriva skyldighet för befälhavaren att från tjänsten skilja sjöman, som

efter läkarbesiktning funnits vara på grund av sjukdom farlig för ombord

anställda personer; dock att berörda skyldighet ej skulle föreligga, därest

den sjuke bereddes till farans undanröjande erforderlig vård. — Enär

vidare såväl den vårdnadsplikt, som enligt nuvarande lydelsen av första

stycket av ifrågavarande paragraf åligger befälhavaren, soin ock den skyldighet

i fråga om entledigande av sjuk sjöman, som nu föreslås skola

under viss förutsättning åläggas honom, torde böra gälla även för det fall,

att sjömannens sjukdom funnits redan före hans anställning, har den

första satsen i paragrafen »Bliver sjöman sjuk eller skadad» ändrats till

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. MajUs nåd. proposition nr ILO.

;s;i

»Finnes sjöman vara sjuk eller skadad»; och har i överensstämmelse härmed

jämväl tredje stycket i paragrafen ändrats. — Slutligen må anmärkas, att

jämväl i förevarande paragraf uttrycket »smittosam venerisk sjukdom»

utbvtts mot nttrveket »könssjukdom i smittosam! stadium .

1 108 § givas bestämmelser i fråga om de personer bland fartygs- m

personalen, som ej tillhöra den egentliga besättningen.1) Några dem vidkommande

föreskrifter i hygienens intresse tillkommo icke genom de år

1914 genomförda ändringarna i sjölagen. Emellertid har frågan härom

nu upptagits av ämbetsverken, vilka framhållit vikten av att jämväl ifrågavarande

personal uppfyller de fordringar beträffande det allmänna hälsotillståndet

ombord, som 70 § föreskriver gentemot den egentliga besättningen.

Härutinnan instämmer jag med ämbetsverken. De synpunkter,

som jag ovan framhållit och vilka för mig varit bestämmande, då det

gällt den egentliga besättningen, synas i allo äga tillämplighet jämväl

beträffande nu ifrågavarande fartygspersonal, och de hava i det omarbetade

förslagets 108 § genomförts på så sätt, att 70 § första stycket

och 77 § andra stycket enligt deras lydelse i det omarbetade förslaget

förklarats skola gälla även personer, vilka ej skola tillhöra den egentliga

besättningen. Då, såsom här nedan närmare kommer att beröras, tillsynsplikten

i nu förevarande avseenden åligger befälhavaren och straff för försummelse

härvidlag ådömes honom, har det ansetts riktigast, att föreskriften

om läkarintygs företeende för befälhavaren här bibehålies, oavsett om den

i intyget avsedda personen antagits av befälhavaren eller annan. Vidare

hava de föreslagna nya bestämmelserna i 90 § första stycket ävensom

sista stveket. av samma paragraf med vederbörliga jämkningar intagits här.

Den svenska sjölagstiftningen är i avseende å sjöfartssäkerheten byggd #85 §.

på den grundsatsen, att det är befälhavaren, som skall utöva omvårdnaden

om fartyg och människoliv. Han har alltså tillsynsplikt beträffande fartygets

sjövärdighet, bemanning in. in. och hans skyldighet härutinnan hänför

sig i synnerhet till ett särskilt tillfälle, nämligen resans anträdande.

Gör han sig skyldig till försummelse härutinnan, är det han, som straffas

såsom gärningsman. Tillser han t. ex. icke, att fartyget är bemannat på

ett betryggande sätt, straffås han enligt 292 § sjölagen, och anställer han

sjöman i strid mot vad i 70 § är stadgat, straffas han enligt 285 §.

Detta gäller även för det fall, att sjömannen påmönstras. Ämbetsverken

— vilka föreslagit, att 70 paragrafens preventiva bestämmelser i fråga

'') Se angående dem den senare av ovan intagna tabeller. De kunna anställas jämväl

av annan än redaren eller befälhavaren, t. ex. restauratrisen.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 92 höft. (Nr 110.)

o

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. .Xlaj:ts nåd. proposition nr 110.

om anställande bär i riket av sjöman eller i 108 § avsedd personal

skulle gälla allenast för det fall, att anställningen avsåge fartyg, som

avginge från Sverige till utrikes ort, eller med andra ord då påmönstring

i regel ägde rum — hava emellertid hemställt, att ansvar för förseelsemot

berörda bestämmelser skulle åläggas allenast mönstringsförrättaren,

medan återigen befälhavaren skulle straffas, därest i 108 § avsedd person

bleve, i fall då påmönstring ej skedde, anställd i strid mot vad i

70 § vore stadgat. Dylik anordning lärer dock icke stå i överensstämmelse

med de principer, på vilka sjölagen uti ifrågavarande hänseende är

byggd, och någon anledning att frångå dem synes ej heller föreligga. En

annan sak är, att även mönstringsförrättaren synes böra vara underkastad

ansvar, om han t. ex. påmönstrar sjöman, som anställts i strid mot 70

härför torde dock erfordras vissa kompletterande bestämmelser i sjömanshusförordningen.

I det omarbetade förslaget har alltså den nu gällande principen i frågaom

ansvar för förseelse mot 70 § bibehållits och sålunda straffet för dylik

förseelse fortfarande lagts å befälhavaren. Då den tillsynsplikt, som i

förevarande hänseenden åligger honom, uppenbarligen måste anses omfatta

jämväl personal, som i 108 § avses, och däribland även dem, som må hava

antagits av annan än honom, har i 285 § införts bestämmelse om

straff för befälhavaren, därest han, i strid mot vad i 108 § är stagdat.

anställer eller låter annan anställa någon i sistnämnda paragraf avsedd

person. Slutligen har det ansetts erforderligt att i förevarande paragraf

jämväl införa bestämmelse om straff för befälhavare, som försummar

att iakttaga vad i 90 § första stycket eller 108 § andra stycket föreskrives

till undanröjande av där angiven fara för ombord anställda personer.

Andringen av sista stycket i 285 § är föranledd av paragrafensändrade

innehåll i övrigt.»

Departementschefen anförde härefter ytterligare:

»I fortsättning ber jag få anmäla följande ärende.

Sjömäns Sedan inom 1912 års riksdag väckts motioner, vari framhållits önsk
från^trikä

värdheten av utredning, åsyftande inrättandet av en för sjöfolk avsedd

ort m. m. arbetslöshetsförsäkringskassa, yttrade riksdagen i en till Konungen ställd

Riksdagen, skrivelse den 24 maj 1912 följande:

Då i enlighet med Kungl. Maj:ts beslut den 17 november 1911 frågan

om arbetslöshetsförsäkringens utveckling samt nuvarande läge i utlandet

och i Sverige för närvarande vore under utredning, funne riksdagen det

icke lämpligt, att innan ens principerna för en sådan försäkring blivit

opaginerad Kontrollera mot PDF

fastställda, den allmänna utredningen om arbetslöshetsförsäkringen sönderbrötes

för genomförande av en dylik försäkring för sjöfolket. Med hänsyn

till att sjöfolket vid rådande arbetsbrist vore hänvisat att skaffa sig

arbete inom andra yrken, syntes det uppenbart, att frågan om deras försäkring

mot arbetslöshet måste lösas i samband med övriga yrkesårbetares.

Det oaktat hade riksdagen funnit anledning föreligga att taga i övervägande,

huruvida icke, i avvaktan på denna frågas lösning, åtgärder kunde

vidtagas för lindrande av den nödställda belägenhet, vari sjöfolket ofta

råkade till följd av oförvållad arbetslöshet. De skal, som härvidlag varit

för riksdagen avgörande, hade varit, att det icke torde kunna bestridas,

att sjöfolket mer än andra yrkesarbetare vore utsatt för ofta påkommande

perioder av oförvållad arbetslöshet. Till följd av särskilt vårt lands klimatiska

förhållanden samt i allmänhet de starka växlingarna på fraktmarknaden

bleve arbetstillgången synnerligen ojämn. Sjöfolkets ovana vid

förhållandena på land gjorde det också svart för dem att förskaffa sig

annat arbete.

Särskilt bekymmersam bleve arbetslösheten för sjömän, da de till

följd av fartygets förolyckande, kondemnation, arbetsbrist i utländska hamnar

och dylikt bleve hemsända från utlandet. Ofta brutna av fysiska och

psykiska lidanden och genom skeppsbrott berövade sina tillhörigheter,

saknade de vanligen, till följd av långvarig bortovaro från hemorten, närstående,

som kunde hjälpa dem. Så länge sjömännen befunne sig på utländsk

ort, kunde de genom konsulerna få understöd, men vid framkomsten

till närmaste svenska hamn, eventuellt hemorten, upphörde detsamma.

Endast i sällsynta undantagsfall kunde arbetslös sjöman genom

fattigvården komma i åtnjutande av understöd. Hans belägenhet

vore nämligen mera sällan sådan, att han lagligen vore berättigad till

-dylikt.

Den tillfälliga arbetslösheten innebure även ett väsentligt hinder för

skapande av en duglig svensk sjömansstam. Genom att sjömännen under

perioder av arbetslöshet tvingades att skaffa sig arbete på land, stegrades

ytterligare den under senare år alltmera framträdande övergången mellan

sjömansyrket och andra yrken, vilken övergång visserligen gjorde det

lättare för sjöfolket att under arbetslöshetstider få arbete på land men

som ingalunda torde vara till båtnad för själva sjömansyrket. Vidare

torde under perioder av tillfällig arbetslöshet svenska sjömän och ofta de

för sitt yrke mest hängivna i stol1 utsträckning begiva sig ur riket för

att söka hyra i utländsk kofferdiman st, där de sedan icke sällan kvarstad

ade.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Majds nåd. proposition nr 110.

;>fi

Genom bestämmelse, som influtit i den nya sjömanshusförordningen

av den 13 juli 1911, hade sjömanshusen beretts möjlighet att utdela understöd

åt arbetslösa sjömän. Jämlikt förut gällande bestämmelser ägde

sjömanshusen utdela allenast årliga understöd åt behövande sjöman, som

av kroppsskada, sjuklighet eller ålderdomsbräcklighet ej kunde vidare göra

sjötjänst, samt åt sjömans änka och barn. Enligt den nya förordningen

däremot kunde jämväl tillfälliga mindre understöd till'' behövande sjömän

eller sjömäns änkor och barn av sjömanshusdirektion efter omständigheterna

utdelas.

Sjömanshusens kassor torde emellertid vara så strängt anlitade för

utdelande av årliga understöd till icke arbetsföra sjömän samt till sjömäns

änkor och barn, att några avsevärda belopp icke kunde tagas i anspråk

för tillfälliga understöd åt arbetslösa sjömän. Visserligen utvisade sjömanshusens

räkenskaper icke oväsentliga överskott, men dessa torde med

nödvändighet böra avsättas för att sjömanshusen framdeles skulle kunna

möta de betydligt ökade utgifter, som vore att emotse till följd av handelsflottans

ständiga tillväxt och det därigenom ökade antalet sjömän. Med

hänsyn härtill hade också de årliga understöden från sjömanshusen måst

hållas vid synnerligen låga belopp samt många eljest understödsberättigade

icke kunnat erhålla understöd. 1 den mån överskotten framdeles kunde

tagas i anspråk, borde de därför i första hand användas att bringa ändring

i dessa förhållanden. Några, belopp av betydenhet torde därför icke

inom en avsevärd tid vara att påräkna från sjömanshusen för tillfälliga

understöd.

På grund härav hade riksdagen funnit det synnerligen önskvärt,

om tills vidare och intill dess frågan om arbetslöshetsförsäkring för sjömän

kunde bliva slutligen ordnad sjömanshusen genom statsanslag eller

annorledes kunde sättas i tillfälle att i större omfattning än för närvarande

vore förhållandet lämna tillfälliga understöd åt behövande, arbetslösa

sjömän. De medel, som på sådant sätt kunde komma att ställas till

sjömanshusens förfogande, borde av sjömanshusen förvaltas skilda från

övriga tillgångar och användas uteslutande till det med dem särskilt avsedda

ändamålet.

Vid anordnande av eu understödskassa för sjömän, på sätt. ovan

förutsatts, syntes böra tillses, att de därifrån utgående understöden fördelades

till de oförvållat arbetslösa efter bestämda, på förhand fastställda

grunder och att understöden sålunda icke erhölle formen av något slags

fattigunderstöd i vanlig mening.

På grund av vad sålunda anförts Ange riksdagen anhålla, det Kungl,.

Maj:t måtte taga under övervägande, huruvida icke tills vidare och

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kung!. MajxUt nåd. proposition nr 1.10.

37

intill dess frågan om arbetslöshetsförsäkring för sjömän kunde bliva

slutligen ordnad sjömanshusen genom statsanslag eller annorledes kunde

sättas i tillfälle att i större omfattning än för närvarande vore förhållandet,

lämna tillfälliga understöd åt behövande, arbetslösa sjömän.

Riksdagens skrivelse remitterades den 6 juni 1912 till kommerskollegium

med anmodan att avgiva utlåtande i anledning av densamma.

Sedan kollegium anmodat direktionerna för sjömanshusen i riket att till

kollegium inkomma med yttrande i ämnet, uppgåvo samtliga direktioner

utom sex (de i Göteborg, Uddevalla, Halmstad, Visby, Lidköping och sjöman*.

Vadstena), att under de senare åren arbetslöshet bland sjömän icke före- husen.

kommit i någon högre grad, varigenom framkallats behov av understöd

från det allmännas sida. Från icke så få direktioner framhölls tvärtom,

att brist ofta rådde på dugligt sjöfolk. Därjämte förklarade flertalet av

direktionerna sig anse det vara varken lämpligt eller önskvärt, att särskild

kassa för beredande av understöd åt arbetslösa sjömän bildades, varvid

somliga direktioner uppgåvo, att sjömanshusets ekonomiska ställning tilläte

utdelning av tillfälliga understöd åt behövande, arbetslösa sjömän intill

vissa lägre belopp, medan andra direktioner framhöllo, att tillvaron av

dylik understödskassa kunde befaras verka ofördelaktigt på sjömäns arbetsvilja

och sparsamhetslust samt föranleda försök till missbruk av kassan.

Jämväl styrelserna för åtskilliga sjömanshem i riket bereddes av sjöman*

kommerskollegium tillfälle att yttra sig i ärendet. Av dem förklarade alla hemmen.

utom två, att arbetslöshet bland sjömän icke förekommit under de senare

åren; i fråga om bildandet av understödskassor uttalade sig de flesta styrelserna,

i tillstyrkande riktning.

Slutligen begärde kommerskollegium utlåtande i ärendet av Sveriges

redarförening, Sveriges fartygsbefälsförening, svenska sjömans- och eldarförbundet,

överståthållarämbetet ävensom Kungl. Majrts befallningshavande

i Göteborgs och Bohus län samt Malmöhus län. Av dem uppgåvo

redar- och befälsföreningarna samt överståthållarämbetet, att arbetsmöjligheter

inom sjömansyrket i allmänhet stode bra till buds för yrkesutbildat

sjöfolk, varemot sjömans- och eldarförbundet framhöll, att arbetslöshet

av olika anledningar ofta förekomme bland sjöfolket. För Kungl.

Maj:ts nämnda befallningshavandes uttalanden härutinnan redogöres här

nedan under e) och f). Ytterligare anförde i huvudsak:

a) Redarfmening en: Något vidare behov av understöd åt genom arbets- sverige# relöshet

nödlidande sjömän vore ej att befara inom de närmaste åren. Där- darförrving.

emot syntes vida mer behövligt att giva understöd åt sjömän, som genom

fartygs förolyckande förlorat sina tillhörigheter och sålunda blivit i behov

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. ''proposition nr 110.

08

Sveriges fartygsbejjälsjfir

aning.

Svenska

sjömans- och

eldarförhnvdet.

av tillfällig hjälp eller vilka på grund av sjukdom eller av annan orsak

hemsänts, särskilt i rikets större hamnstäder, vilka hade direkt förbindelse

med utlandet. Det funnes visserligen redan nu möjlighet till

understöd åt eu del av sålunda hemkomna sjömän, i det att Kungl. Maj:ts

befallningskavande i en del gränslän erhölle statsmedel till bispringande

av under vissa förhållanden hemsända sjömän, men dels vore medlen

ganska små och dels avsåge de att vara till hjälp endast åt sådana personer,

som av utländsk myndighet skickats till svensk gränsort; sjömän,

som hemsändes av svensk konsul eller själva hemreste, ägde ej rätt till

understöd av dessa medel. Ehuru sjömanshusens kassor redan nu delvis

kunde användas till understöd åt behövande hemkomna sjömän, syntes det

dock lämpligare, om särskilda medel härför ansloges av staten, enär sjömanshusens

tillgångar väl behövdes till ständiga understöd åt ålderstigna

sjömän eller åt sjömäns efterlevande.

b) Befäls föreningen: Oberoende av konjunktur och arbetsmarknad

förekomme understundom bland vrkessjömännen fall av särskilt ömmande

understödsbehov, nämligen vid oförvållad arbetslöshet, eller då fartygsbesättning,

hemsänd genom konsuls försorg till svensk hamn, där landsattes

ofta nog utan existensmedel eller utsikt att på platsen erhålla arbete, eller

då vid skeppsbrott bärgad besättning under samma eller svårare förhållanden

landsattes i hamn, vars anlöpande vållade minsta tidsutdräkt eller kursavvikelse

för det bärgande fartyget. Vid sådana tillfällen inträffade understödsbehov,

vars avhjälpande otvivelaktigt måste anses falla inom statsmyndigheternas

uppgift. Detta kunde nog lämpligast ske genom sjömanshusens

bemedling, men ej heller detta behov torde i och för sig böra föranleda

inrättandet av särskilda kassor. Den utvägen skulle kunna tänkas,

att sjömanshusen bemyndigades att av tillgängliga medel förskjuta i nämnda

fall behövliga understöd, vilka förskott sedan skulle på anmälan från sjömanshusen

ersättas av allmänna medel. Utöver beredande av möjlighet för

sjömanshusen att i nämnda undantagsfall lämna direkt understöd torde

särskilda åtgärder för bispringande av genom arbetslöshet nödställda, icke

uttjänta sjömän ej lämpligen böra vidtagas.

c) Sjömans- och eldarförbundet: Förslaget att vid sjömanshusen inrätta

understödskassor kunde bliva till mycket stort gagn särskilt under

depressionstider för sjöfartsnäringen. Beträffande de tillfälliga understödsbehoven,

även under jämförelsevis goda tider, ville förbundet påpeka bland

andra de fall, då en utblottad eller skeppsbruten sjöman hemsändes, men

i saknad av kläder och utrustning vore oförmögen att taga hyra, även om

sådan funnes att tillgå.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj d s nåd. proposition nr Ilo. 39

d) ÖverstäthäUarämbetet: Något behov av understöd utöver vad som

nu gåves förefunnes icke i Stockholm.

e) Kungl. Maj:ts befallning shav ande i Göteborgs och Bohus län:

Enligt kungl. brevet den 22 december 1899 hade Kungl. Magt, medgivit,

att högst 3,000 kronor årligen från och med år 1900 tills vidare finge av

allmänna medel av Kungl. Maj:ts befallningshavande disponeras för fortskaffande

till hemorten, då den läge utom länet, av medellösa svenska sjömän,

som av vederbörande konsul eller Morsk statsmyndighet måst hemsändas

till riket eller vilka efter lidet skeppsbrott upptagits i öppen sjö

och ankomma till ort inom länet, med skyldighet för Kungl. Maj:ts befallningshavande

att vidtaga åtgärder för understödsbeloppets återbekommande

av vederbörande statsmyndighet, redare, fattigvårdssamhälle eller

understödstagaren själv, därest anledning fördkomme till antagande, att

han i hemorten ägde tillgång till förskottets återgäldande. Under den tid

anslaget stått till Kungl. Maj:ts befallningshavandes förfogande, hade det

städse visat sig fullt tillräckligt. Såsom nämts avsåge kungl. brevet endast

sjömän, vars hemort vore belägen utom länet. Till sjömän, som hade sin

hemort inom länet och vilka av vederbörande konsul måst till riket hemsändas,

eller vilka efter skeppsbrott upptagits i öppen sjö och ankomme

till Göteborg eller annan ort inom länet, kunde alltså icke utgå understöd

från nämnda anslag. I sådana fall hade Kungl. Maj:ts befallningshavande

— dock i mycket ringa utsträckning—, därest sjömännen varit arbetsföra

och bott utom Göteborg, tillämpat bestämmelsen i kungörelsen den 9 juni

1871 angående understöd av allmänna fattigvårdsmedel åt arbetsföra svenska

medborgare, vilka i nödställd belägenhet avlämnades å svensk gränsort.

Dessutom hade i något enstaka fåll sjömän, som blivit hemsända och ägt

hemortsrätt i Göteborg, gjort framställning hos Kungl. Maj:ts befallningshavande

om utbekommande av understöd, men i brist av medel hade framställningen

lämnats utan avseende. Frånsåge man de fall, då sjömännen

hemsänts med anledning av sjukdom eller efter skeppsbrott hit inbärgats,

hade nog flertalet av dem, som erhållit understöd eller anhållit därom,

varit anställda i utländsk sjötjänst eller hade deras anställning till sjöss

varit av mera tillfällig art. Av det ovan anförda framginge, att om också

icke något mera allmänt behov förelåge, dock åtskilliga fall inträffade, då

den ifrågasatta understödskassan skulle hava eu upppgift att fylla, särskilt

under mindre goda konjunkturer. På grund härav ansåge Kung]. Maj:ts

befallningshavande, att förhållandena talade för att åtgärder vidtoges för

beredande åt behövande, arbetslösa sjömän av det av riksdagen ifrågasatta

understöd.

Örerxtäthäl
Inrämbc.

tet.

1\. I). i Göteborgs

och

Bohus län.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kurigl. Maj:ts nåd. proposition nr 110.

K. B. i

Malmöhus

län.

f) Kungl. Majds befallningshavande i Malmöhus län: Kungl. Maj:ts

befallningshavande hade haft talrika tillfällen att iakttaga deri bekymmersamma

belägenhet, vari sjömän befunne sig, dä de av skilda anledningar

nödgats upphöra med tjänstgöring ä fartyg, vara de haft anställning. Till

Malmö anlände ett stort antal sjömän, stundom uppgående till hundratal

årligen, vilka av utländska myndigheter översänts, sedan de för sjukdom

avmönstrats, eller fartyget, därå de tjänstgjort, gått förlorat, kondemnerats

eller lagt upp, eller sjömannens tjänstetid gått till ända. Under särskilda

förhållanden föreläge för vederbörande rederier vissa skyldigheter gent

emot sjömännen, vilka skyldigheter emellertid i regel inskränkte sig till

deras fortskaffande till närmaste svenska hamn eller stundom till deras

hemort. Ofta förefunnes emellertid icke någon rederiets förpliktelse mot

sjömännen och kunde tydligen icke ifrågasättas, dä fartyget tillhörde ett

främmande land. Oftast vore eu sålunda översänd sjöman för sin vidare

fortkomst hänvisad till det understöd, som Kungl. Maj:ts befallningshavande

vore i tillfälle lämna honom, nämligen dels enligt kungörelsen den 9 juni

1871 underhåll under högst 14 dagar och dels, såvitt länet anginge, medel

till bekostande av sjömannens fortskaffande till hemorten, då den vore

belägen utom länet, för vilket ändamål ett belopp av högst 500 kronor årligen

ställts till Kungl. Maj:ts befallningshavandes förfogande genom kung],

brevet den 3 november 1882, med föreskrift emellertid att efter varje dylikt

understöds meddelande vidtaga erforderliga åtgärder för dess återbekommande

av vederbörande statsmyndighet, redare eller fattigvårdssamhälle

eller understödstagaren själv, därest anledning funnes antaga, att han i hemorten

ägde tillgång till förskottets återgäldande. Det understöd, som Kungl.

Maj:ts befallningshavande sålunda lämnade eu i nödställd belägenhet stadd

sjöman, kunde i de flesta fall, jämväl dä tillämpning av kungörelsen den

9 juni 1871 komme i fråga, icke förslå till mera än hans fortskaffande

till'' hemorten och måste i regel därtill användas, eftersom det skulle vara

ändamålslöst att låta honom Qvarstanna i Malmö, synnerligast under årstid,

dä ny hyra icke inom kortare tid kunde vara att påräkna. Sedan sjömannen

blivit fortskaffa till hemorten, hade han — i saknad av medel

som han vanligen vore — mycket svårt att bereda sig utkomst. Ofta vore

han efter genomgången sjukdom eller strapatser under sjötjänsten mera

eller mindre nedbruten, så att han icke kunde åtaga sig mera ansträngande

arbete. Men även om så icke vore, stode arbetsförtjänst icke alltid honom

till buds, helst heinsändandet oftast skedde under tid av året, då tillgång

till arbete vore minst. Men härtill komme, enligt vad erfarenheten visat,

att en sjömans användbarhet för arbete i land vore mer eller mindre begränsad.

Flerårig sjötjänst föranledde, att han icke funne sig till rätta

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kung!. MajUs nåd. proposition nr 110. 41

med vanligt kroppsarbete och att hans arbetskraft förty icke vore särdeles

eftersökt. Att under det sjömannen vore stadd i dessa förhållanden han

kunde genom närmaste sjömanshus erhålla något understöd för eu kortare

tid, intill dess tillfälle till hyra ånyo erbjöde sig, hade Kungl. Maj:ts befallningshavande

ofta funnit önskvärt, likasom behovet därav framträtt vid

tillfällen, då sjömän till följd av fartygs förolyckande hemsänts från utlandet

och efter att hava förlorat sina tillhörigheter varit ytterst bristfälligt

försedda med kläder. Vid tillfällen, då sjömän hitsänts, skulle det

stundom vara dem möjligt att erhålla ny hyra antingen i Malmö eller å

annan ort i riket eller i utlandet, t. ex. Köpenhamn eller Hamburg, därest

de vore i tillfälle att uppehålla sig i Malmö längre tid än understöd enligt

kungörelsen den 9 juni 1871 medgåve, eller dem kunde beredas medel

för resa till plats, där hyra kunde vara att förvänta. Kungl. Maj:ts befallningshavande

kunde sålunda ur sin erfarenhet icke annat än vitsorda

behovet av sådan anordning, som riksdagen ifrågasatt, och därest understödskassor

för ändamålet bildades jämväl genom bidrag av sjömännen

själva, syntes ur principiell synpunkt knappast något vara att erinra mot

anordningen, helst sjömannens liv och arbete företedde något egenartat

och en mot andra arbetsfält avgjord olikhet.

Härefter yttrade kommerskollegium i utlåtande den 31 mars 1915

följande:

»Vid en undersökning om förekomsten av arbetslöshet bland sjömän

torde till en början böra beaktas frågan, i vad mån sjömansyrket över

huvud äger förmåga att bereda ständig tillgång till arbete åt sina utövare.

Vintermånaderna erbjuda i allmänhet, jämförda med övriga delen av året,

väsentligt färre tillfällen till arbetsförtjänst inom ifrågavarande yrke. Detta

förhållande, som emellertid förefinnes jämväl i fråga om åtskilliga andra

yrken, är dock i vanliga fall ej obekant för sjömannen; denne torde merendels

räkna därmed i avseende å uppehållet vintertiden. De sjömän, som

ej äro anställda å fartyg i mera avlägsen utrikes fart, och särskilt de,

som svsselsättas å kust- och inomskärsflottan, äro också till största delen

att hänföra till s. k. säsongarbetare; oftast emotse de under den tid, fartygen

äro upplagda i vinterhamn, någon tids arbetslöshet inom yrket. De

bliva emellertid, med arbetsvillighet, i de flesta fall ej utan annan sysselsättning

för sin utkomst. I ärendet hava framhållits sjömäns ovana vid

förhållandena på land och svårigheten för dem att förskaffa sig annat arbete.

Detta torde dock gälla huvudsakligen de verkliga yrkessjömännen,

vilka segla i utrikes sjöfart eller endast äro uteslutande sysselsatta inom

sjömansyrket. För andra sjömän torde svårigheterna att erhålla arbete

Bihang till riksdagens protokoll 1017. 1 samt. 92 höft. (Nr 110.) 6

Kommers
kollegium.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 110.

under tid, då segla,tionen ligger nere, ej i regel vara större än för arbetare

i allmänhet.

För bedömande av frågan i vilken omfattning arbetslöshet förefinnes

inom sjömansyrket torde även höra beaktas det ej sällan iakttagna förhållande,

att personer, som å sjömanshus eller annorstädes anmäla sig med

förfrågan om arbete eller begäran om understöd, vid en närmare undersökning

befunnits vara mer till namnet än i verkligheten sjömän. Det

finnes en klass av »vandrande sjömän», vilka, innehavande sjöfartsbok med

anteckning om minimal sjötjänst och under förebärande att de söka arbetsanställning,

i verkligheten driva yrkesmässigt tiggeri.

De till kollegium i ämnet inkomna yttrandena hava enligt kollega

åsikt icke givit vid handen, att under de senaste åren arbetslöshet bland

sjömän förekommit i sådan omfattning, att understöd från det allmännas

sida kan anses för närvarande vara av behovet påkallat. Fastmera synes

på ej få orter eu betydande brist på verkliga yrkesutbildade sjömän hava

varit rådande. Det har i sådant hänseende uppgivits, att under den för

sjömän i avseende å tillgång på arbete minst gynnsamma årstiden, vintern,

det i vissa hamnar visat sig möta lika stor svårighet som under

sommaren att uppbringa för fartygs bemanning erforderligt sjöfolk av

manskapsgrad. Så har exempelvis i Hälsingborg såväl svenskt som utländskt

manskap för bemanning vid sådana tillfällen ofta måst anskaffas

från Köpenhamn, där likaledes tidvis förmärkts brist på dugliga sjömän.

Även å andra orter inom riket har sedan flera år tillbaka tillgången på

sjömän ej visat sig motsvara efterfrågan.

Rörande spörsmålet i vad mån arbetslöshet kan vara att emotse

inom den närmaste framtiden anser sig kollegium icke kunna göra något

bestämt uttalande. Med hänsyn till den svenska handelsflottans betydande

utveckling under senaste två år torde emellertid, förutsatt normala förhållanden,

någon avsevärd arbetslöshet bland yrkesutbildade sjömän inom

närmast liggande år sannolikt icke vara att förvänta.

Det finnes likväl, såsom jämväl i riksdagens skrivelse blivit påpekat,

fall av oförvållad arbetslöshet bland sjömän, där omständigheterna torde

få anses påkalla åtgärder från det allmännas sida. Vid fartygs förolyckande,

kondemnation m. m. äger sjöman, därest han befinner sig å utrikes

ort, rätt att genom vederbörande konsuls försorg erhålla understöd, till

dess han anlänt till närmaste svenska hamn, men upphör här rätten till

understöd. Umbäranden, förlust av tillhörigheter in. m. till följd av fartygets

förlisning göra sjömannens belägenhet vid sådana tillfällen brydsam,

särskilt om, såsom ofta är händelsen, därtill skulle komma arbetslöshet.

Visserligen hava några länsstyrelser erhållit bemyndigande att

opaginerad Kontrollera mot PDF

46

Kunffl. Maj:tu nåd. proposition nr 11.0.

under sådana förhållanden i man av behov ombesörja sjömans fortskaffande

till hemorten, men denna anordning ilr endast ofullständigt, ägnad

att råda bot för här föreliggande missförhållande.

Enligt 66 § sjölagen är däremot befälhavare, vilken givetvis har

vida större ekonomiska resurser än sjöman, tillförsäkrad rätt att i sådana

fall av allmänna medel undfå gottgörelse för den kostnad, som beräknas

åtgå för resa till förhyrningsorten, respektive fartygets hemort, ävensom

för underhåll under resan.

Enligt kollega åsikt synas allmänna humanitetshänsyn här tala för

eu utvidgning av den rätt" till fortskaffning å det allmännas bekostnad,

som är dylik sjöman tillförsäkrad enligt 98 § sjölagen. Har sjöman under

sådana förhållanden, som om förmälas i sistnämnda lagrum, andra punkten,

ankommit till svensk hamn, bör kostnaden för hans resa därifrån till hemorten

ävensom för underhållet under resan gäldas av allmänna medel.

Härigenom skulle i de flesta eller åtminstone i de mest ömmande fallen,

nämligen då fråga är om skeppsbrutna sjömän, ett humanare förfarande

möjliggöras. Kollegium finner sig alltså böra i detta sammanhang hemställa,

det Kungl. Magt täcktes vidtaga åtgärd i nu omförmälda syfte.

I fråga om de i riksdagens skrivelse ifrågasatta åtgärder till beredande

av understöd åt behövande, arbetslösa sjömän finner kollegium —

då den i ärendet föreliggande utredningen icke synes giva vid handen, att

arbetslöshet bland sjömän under normala förhållanden förefinnes i sådan

omfattning, att åtgärder för omförmälda ändamål kunna anses av behovet

påkallade — sig för sin del icke äga tillräckliga skäl påyrka, att, i avbidan

å nu pågående utredning angående arbetslöshetsförsäkring, åtgärder i av

riksdagen avsett syfte vidtagas. Då emellertid, med hänsyn till rådande

krig och de ytterligare svårigheter för sjöfarten, som av denna anledning

tilläventyrs kunna vara att emotse, det icke torde få anses uteslutet, att

arbetslöshet bland sjömän i större omfattning kan inom den närmaste

tiden komma till synes, förbehåller sig kollegium att för sådant fall till

Kungl. Maj:t inkomma med den framställning i ämnet, kollegium kan

finna vara av omständigheterna påkallad.*

I likhet med kommerskollegium finner jag skäl icke, åtminstone för ^RJ^aA''

det närvarande, föreligga att föreslå vidtagande av åtgärder i av riksdagenmen /en

angivet syfte.

Vad beträffar kollegii hemställan om ändring av 98 § sjölagen vill

jag erinra, hurusom av stadgandet i denna paragraf framgår, att om resa

inställes till följd av krig, blockad eller annan i 91 § angiven anledning

och svensk sjömans tjänstgöring av sådan orsak upphör å utländsk ort,

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Knuffl. May.ts nåd. proposition nr 110.

eller om svensk sjöman för sjukdom eller skada, därför han enligt 90 §

äger erhålla vård på redarens bekostnad, varder å sådan ort kvarlämnad.

äger sjömannen rätt att bliva fortskaffad till närmaste svenska hamn.

Denna fortskaffningsrätt har städse, enligt min mening också med rätta,

så tolkats, att sjömannen jämväl äger rätt till erforderligt underhall i

härbärge, kost och nödig beklädnad under hemresan. I fråga om kostnaderna

för fortskaffandet stadgas i 98 §, att de bestridas av staten, för

den händelse sjömannen i något av de i andra punkten av första stycket

i 98 § angivna fall är skeppsbruten. I alla andra fall är redaren skyldig

att vidkännas dessa kostnader.

Kommerskollegii hemställan att rätten till fortskaffning å statens

bekostnad skulle utvidgas därhän, att fortskaffningen skulle verkställas

till sjömannens hemort, synes mycket behjärtansvärd och förordas av mig.

Härjämte vill jag emellertid föreslå, att — såsom i norska sjölagen föreskrives

— jämväl sjömannens rätt att på redarens bekostnad fortskaffas

hem till Sverige på enahanda sätt utsträckes. Vad särskilt angår i 98 §

omförmäld sjuk eller skadad sjöman, torde denne säkerligen i de allra flesta

fall vara i samma trängande behov av hjälp som en skeppsbruten sjöman;

och även eljest torde på redarens bekostnad hemsända sjömäns ekonomiska

resurser merendels vara så obetydliga, att det lärer få anses rättvist och

billigt, att de fortskaffas fritt ända till hemorten. Härvid bör dessutom

icke lämnas obeaktat, att sjöfolket genom utsträckning av hemsändningsrätten

befrias från att måhända genast vid framkomsten till svensk hamn

behöva anlita fattigvården eller polismyndigheten för vidare fortskaffning

till hemmet, en utväg, mot vars begagnande under föreliggande omständigheter

sjöfolket ofta lärer känna särskild motvilja. — Slutligen må erinras,

att då i 108 § sjölagen stadgas, att därest i nämnda paragraf avsedda personer

(d. v. s. sådana å fartyg anställda personer, vilka ej tillhöra, den

egentliga besättningen: kökspersonal och betjäning) antagits av redaren eller

befälhavaren, samma rättigheter tillkomma dem som besättningen, torde

under samma förutsättning en lagändring av det innehåll, som jag ovan

förordat, komma jämväl dem till godo.

I anslutning till vad jag nu anfört får jag föreslå, att 98 § sjölagen

måtte erhålla den lydelse, som paragrafen erhållit i här ovan omförmälda

förslag till ’Lag om ändring i vissa delar av sjölagen’.»

Efter att hava ur lagförslaget uppläst dess 98 §, hemställde departementschefen,

att lagförslaget måtte för vidare behandling överlämnas till

justitiedepartementet.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kung!. Majds nåd. proposition nr HO.

45

Vad departementschefen sålunda anfört täcktes

Hans Maj:t Konungen, på hemställa,n av statsrådets

övriga ledamöter, i nåder gilla.

Ur protokollet:

(''. B. von Mmtzer.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Majtis nåd. proposition nr 110.

»

Bilaga,.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av sjölagen.

Härigenom förordnas, att 32, 70, 77, 90, 98, 108 och 285 §§ sjölagen

skola erhålla följande ändrade lydelse:

32 §.

Befälhavaren åligge att tillse: att vaktmanskap linnes å däck; att,

när fartyget icke ligger förtöjt i hamn eller eljest å säker ankarplats, sjövakt

hålles; att behörig utkik hålles; att icke såsom utkiksman eller såsom

rorsman nyttjas annan än den, som enligt legitimerad läkares intyg, ej

över fyra år gammalt, äger normalt färgsinne samt tillräcklig syn- och

hörselförmåga; att behörigt vaktbefäl ständigt för kommandot ombord;

att nödiga ortsbestämningar och deviationsbestämningar företagas; samt

att lodning verkställes, då sådan av förhållandena påkallas, särskilt i

tjocka.

Närmare föreskrifter rörande läkarintyg, varom ovan sägs, meddelas

av Konungen.

70 §.

o

A fartyg, som avgår från Sverige till ort bortom 61 grader nordlig

latitud (Bergen), 11 grader västlig longitud (Irlands västkust) och 48 grader

nordlig latitud (Brest), må icke såsom sjöman anställas den som är

behäftad med sjukdom, lyte eller skada, som gör honom oduglig att sköta

den tjänst, anställningen avser, eller med könssjukdom i smittosamt stadium

eller med annan sjukdom, som medför fara för ombord anställda personer;

och skall förty, innan någon anställes såsom sjöman å dylikt fartyg,

s. 47 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj:Is nåd. proposition nr 110.

47

legitimerad läkares intyg, att lian av denne besiktigats, företes för befälhavaren.

Sådant intyg skall vara utfärdat under loppet av de sista sex

månaderna före anställningens början. Närmare föreskrifter rörande intyget

meddelas av Konungen.

Minderårig under fjorton är ma ej i skeppstjära användas, ej heller

må i eldartjänst användas minderårig, som icke uppnått sexton års ålder.

När sjöman förhyres, bör, om han är inskriven vid sjömanshus, den

vid inskrivningen honom tilldelade sjöfartsbok överlämnas till befälhavaren,

vilken äger förvara densamma, till dess sjömannen lämnar tjänsten.

77 §.

Envar av besättningen skall uppföra sig skickligt, nyktert och fridsamt,

noggrant iakttaga allt, som för bevarande av ordning och skick ombord

föreskrives, med aktning bemöta förmän och med uppmärksamhet

mottaga deras befallningar samt genom tydliga och lämpliga svar utmärka,

att dessa uppfattats.

Envar av besättningen åligge jämväl att, när befälhavaren så påfordrar,

underkasta sig läkarbesiktning, dock utan kostnad för den undersökte.

90 §.

Finnes sjöman vara sjuk eller skadad, skall befälhavaren bereda honom

nödig vård ombord eller i land; är han till följd av sjukdomen eller skadan

för längre tid satt ur stånd att fullgöra sin tjänst, äge befälhavaren skilja

honom därifrån. Finnes anledning till antagande, att sjukdomen är könssjukdom

i smittosamt stadium eller på annan grund medför fara för ombord

anställda personer, skall befälhavaren sä fort ske kan låta den sjuke

undergå läkarbesiktning. Bekräftas därvid antagandet, skall befälhavaren

skilja den sjuke från tjänsten, där honom ej beredes till farans undanröjande

erforderlig vård. Kvarlämnas sjuk eller skadad sjöman å utländsk

ort, skall befälhavaren överlämna honom till svensk konsul eller, om sådan

tjänsteman där icke finnes, annorledes sörja för att han erhåller lämplig

vård.

Skiljes sjöman från sin tjänst till följd av skada eller sjukdom, som

han genom eget grovt vållande''ådragit sig, eller därför att''han funnits

behäftad med könssjukdom i smittosamt stadium, njute han ej hyra för

längre tid, än han förrättat tjänsten, och kostnaden för hans skötsel och

vård må avkortas på hans innestående hyra. Skiljes han icke från sin

tjänst, njute han ej hyra för den tid, han är ur stånd att förrätta tjänsten,

och er3ätte kostnaden för skötsel och vård.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:Is nåd. proposition nr 110.

Sjöman, som eljest, medan han är i tjänst, tinnes vara sjuk eller skadad,

njute full hyra ävensom sjukvård på redarens bekostnad så länge han är

kvar i tjänsten; varder han därifrån skild, erhålle han hyra till dess han avinönstras

eller, om avmönstring icke äger rum, till den dag, då fartyget

går vidare, ävensom sjukvård på redarens bekostnad under fyra veckor,

räknade från den dag, då hans rätt till hyra upphörde.

Har befälhavare ä ort, där svensk konsul ej linnes, nödgats för

svensk sjömans sjukvård göra utgift, som, enligt vad ovan är sagt, icke

ålegat redaren, eller förskjuta mer än denne ålegat; äge redaren därför

undfå ersättning av allmänna medel.

98 §.

Upphör, av anledning som i 91 § sägs, svensk sjömans tjänstgöring

å utländsk ort, eller varder svensk sjöman för sjukdom eller skada, därför

han enligt 90 § äger erhålla vård på redarens bekostnad, å sådan ort

kvarlämnad, äge sjömannen rätt att bliva fortskaffad till ort, där han är

bosatt. Har fartyget förolyckats eller tagits av sjörövare eller efter tiinad

skada förklarats icke vara iståndsättligt, eller har fartyget efter uppbringning

förklarats för god pris och var icke, när fartyget sist lämnade hamn,

krigets utbrott där känt eller eljest befälhavaren kunnigt, skall kostnaden

för hemresan bestridas av allmänna medel.

Kan åt sjöman, som av anledning nu är sagd skall hemsändas, beredas

tjänst å svenskt, norskt eller danskt fartyg, vilket är bestämt till

ort i Sverige eller till hamn, varifrån han bekvämligen kan befordras till

hemlandet; vare sjömannen pliktig att antaga tjänsten, så framt han anställes

i samma egenskap som den, vari han förut var förhyrd, och på lika förmånliga

villkor.

108 §.

Om anställning å fartyg av personer, vilka ej skola tillhöra den

egentliga besättningen, skall tillämpas vad i 70 § första stycket är stadgat

beträffande anställning av sjöman. Bemälda personer skola hörsamma befälhavarens

föreskrifter i avseende å ordning och skick ombord samt förrätta

det arbete, som för fartygets säkerhet ålägges dem av befälhavaren; och

skall vad i 77 § andra stycket samt 81, 101 och 102 §§ föreskrives lända

till efterrättelse jämväl för dem.

Finnes person, som i första stycket avses, vara till följd av sjukdom

eller skada för längre tid satt ur stånd att fullgöra sin tjänst, äge befälhavaren

skilja honom därifrån. Finnes anledning till antagande, att sjuk
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kung!. Maj:ta nåd. proposition nr 110.

domen ar könssjukdom i smittosamt stadium eller på annan grund medför

fara för ombord anställda personer, skall befälhavaren så fort ske kan låta

den sjuke undergå läkarbesiktning. Bekräftas därvid antagandet, skall

befälhavaren skilja den sjuke från tjänsten, där honom ej beredes till

farans undanröjande erforderlig vård. Kvarlämnas den, som sålunda skilts

från tjänsten, å utländsk ort, skall befälhavaren överlämna honom till

svensk konsul eller, om sådan tjänsteman där icke tinnes, annorledes sörja

för att han erhåller lämplig vård.

Aro personer, som ovan avses, antagna av redaren eller befälhavaren,

skola samma rättigheter tillkomma dem som besättningen; dock skola

bestämmelserna i 96 § beträffande övertidsersättning icke å sådana personer

äga tillämpning.

Har befälhavare å ort, där svensk konsul ej tinnes, nödgats för i

denna paragraf avsedd svensk persons sjukvård göra utgift, som icke ålegat

redaren, eller förskjuta mer än denne ålegat; äge redaren därför undfå ersättning

av allmänna medel.

285 §.

Befälhavare, som i strid mot vad i 70 § första stycket föreskrives

anställer sjöman eller i strid mot vad i 108 § första stycket är stadgat

anställer eller låter annan anställa person, som där avses; så ock befälhavare,

som mot stadgandet i 70 § andra stycket använder minderårig

för skeppstjänst eller försummar att iakttaga vad i 90 § första stycket

eller 108 § andra stycket föreskrives till undanröjande av fara för ombord

anställda personer, straffes med böter, ej under tio kronor. Har användandet

av minderårig skett med den minderåriges faders eller målsmans

vetskap och vilja, vare jämväl fadern eller målsmannen förfallen till böter,

högst tjugu kronor.

Anställer befälhavare sjöman för tid, under vilken denne veterligen

är förbunden att tjäna å annat fartyg, straffes med böter, högst tvåhundra

kronor.

Lika med befälhavaren straffes redare, där förseelse, varom ovan

sagts, skett med hans vetskap.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1918.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 92 höft. (AV 110.)

7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts nåd. ''proposition nr 110.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott fredagen

den 10 november 1916.

Närvarande:

Hans excellns herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,

Statsråden: cHasselrot,

von Sydow,

friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Hasselrot anmälde ett

inom finansdepartementet utarbetat och enligt Kungl. Maj:ts beslut för

vidare behandling till justitiedepartementet överlämnat förslag till lag om

ändring i vissa delar av sjölagen; och hemställde departementschefen, att

lagrådets utlåtande över nämnda förslag, som var av den lydelse bilaga

vid detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen angivna

ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet samt att utdrag av finansdepartementets

i ärendet hållna protokoll måtte få åtfölja remissen till

lagrådet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall.

Ur protokollet:

Israel Myrberg.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts nåd. proposition nr 110.

Öl

Utlaga.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av sjölagen.

Härigenom förordnas, att 32, 70, 77, 90, 98, 108 och 285 §§ sjölagen

skola erhålla följande ändrade lydelse:

32 §.

Befälhavaren åligge att tillse: att vaktmanskap finnes å däck; att;

när fartyget icke ligger förtöjt i hamn eller eljest å säker ankarplats, sjövakt

hålles; att behörig utkik hålles; att icke såsom utkiksman eller såsom

rorsman nyttjas annan än den, som enligt legitimerad läkares intyg, ej

över fyra år gammalt, äger normalt färgsinne samt tillräcklig syn- och

hörselförmåga; att behörigt vaktbefäl ständigt för kommandot ombord

att nödiga ortsbestämningar och deviationsbestämningar företagas; samt

att lodning verkställes, då sådan av förhållandena påkallas, särskilt i

tjocka.

Närmare föreskrifter rörande läkarintyg, varom ovan sägs, meddelas

av Konungen.

70 §.

Å fartyg, som avgår från Sverige till ort bortom 61 grader nordlig

latitud (Bergen), 11 grader västlig longitud (Irlands västkust) och 48 grader

nordlig latitud (Brest), må icke såsom sjöman anställas den som är

behäftad med sjukdom, lyte eller skada, som gör honom oduglig att sköta

den tjänst, anställningen avser, eller med könssjukdom i smittosamt stadium

eller med annan sjukdom, som medför fara för ombord anställda personer;

och skall förty, innan någon anställes såsom sjöman å dylikt fartyg,

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 110.

legitimerad läkares intyg, att han av denne besiktigats, företes för befälhavaren.

Sådant intyg skall vara utfärdat under loppet av de sista sex

månaderna före anställningens början. Närmare föreskrifter rörande intyget

meddelas av Konungen.

Minderårig under fjorton år må ej i skeppstjänst användas, ej heller

må i eldartjänst användas minderårig, som icke uppnått sexton års ålder.

När sjöman förhyres, bör, om han är inskriven vid sjömanshus, den

vid inskrivningen honom tilldelade sjöfartsbok överlämnas till befälhavaren,

vilken äger förvara densamma, till dess sjömannen lämnar tjänsten.

77 §.

Envar av besättningen skall uppföra sig skickligt, nyktert och fridsamt,

noggrant iakttaga allt, som för bevarande av ordning och skick ombord

föreskrives, med aktning bemöta förmän och med uppmärksamhet

mottaga deras befallningar samt genom tydliga och lämpliga svar utmärka,

att dessa uppfattats.

Envar av besättningen åligge jämväl att, når befälhavaren så påfordrar,

underkasta sig läkarbesiktning, dock utan kostnad för den undersökte.

90 §.

Finnes sjöman vara sjuk eller skadad, skall befälhavaren bereda honom

nödig vård ombord eller i land; är han till följd av sjukdomen eller skadan

för längre tid satt ur stånd att fullgöra sin tjänst, äge befälhavaren skilja

honom därifrån. Finnes anledning till antagande, att sjukdomen är könssjukdom

i smittosamt stadium eller på annan grund medför fara för ombord

anställda personer, skall befälhavaren så fort ske kan låta den sjuke

undergå läkarbesiktning. Bekräftas därvid antagandet, skall befälhavaren

skilja den sjuke från tjänsten, där honom ej beredes till farans undanröjande

erforderlig vård. Kvarlämnas sjuk eller skadad sjöman å utländsk

ort, skall befälhavaren överlämna honom till svensk konsul eller, om sådan

tjänsteman där icke finnes, annorledes sörja för att han erhåller lämplig

vård.

Skiljes sjöman från sin tjänst till följd av skada eller sjukdom, som

han genom eget grovt vållande ådragit sig, eller därför att han funnits

behäftad med könssjukdom i smittosamt stadium, njute han ej hyra för

längre tid, än han förrättat tjänsten, och kostnaden för hans skötsel och

vård må avkortas på hans innestående hyra. Skiljes han icke från sin

tjänst, njute han ej hyra för den tid, han är ur stånd att förrätta tjänsten,

och ersätte kostnaden för skötsel och vård.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ta nåd. proposition nr 110.

53

Sjöman, som eljest, medan han är i tjänst, finnes vara sjuk eller skadad,

njute full hyra ävensom sjukvård på redarens bekostnad så länge han är

kvar i tjänsten; varder han därifrån skild, erhålle han hyra till dess han avmönstras

eller, om avmönstring icke äger rum, till den dag, då fartyget

går vidare, ävensom sjukvård på redarens bekostnad under fyra veckor,

räknade från den dag, då hans rätt till hyra upphörde.

Har befälhavare å ort, där svensk konsul ej finnes, nödgats för

svensk sjömans sjukvård göra utgift, som, enligt vad ovan är sagt, icke

ålegat redaren, eller förskjuta mer än denne ålegat; äge redaren därför

undfå ersättning av allmänna medel.

98 §.

Upphör, av anledning som i 91 § sägs, svensk sjömans tjänstgöring

å utländsk ort, eller varder svensk sjöman för sjukdom eller skada, därför

han enligt 90 § äger erhålla vård på redarens bekostnad, å sådan ort

kvarlämnad, äge sjömannen rätt att bliva fortskaffad till ort, där han är

bosatt. Har fartyget förolyckats eller tagits av sjörövare eller efter timad

skada förklarats icke vara iståndsättligt, eller har fartyget efter uppbringning

förklarats för god pris och var icke, när fartyget sist lämnade hamn,

krigets utbrott där känt eller eljest befälhavaren kunnigt, skall kostnaden

för hemresan bestridas av allmänna medel.

Kan åt sjöman, som av anledning nu är sagd skall hemsändas, beredas

tjänst å svenskt, norskt eller danskt fartyg, vilket är bestämt till

ort i Sverige eller till hamn, varifrån han bekvämligen kan befordras till

hemlandet; vare sjömannen pliktig att antaga tjänsten, så framt han anställes

i samma egenskap som den, vari han förut var förhyrd, och på lika förmånliga

villkor.

108 §.

Om anställning å fartyg av personer, vilka ej skola tillhöra den

egentliga besättningen, skall tillämpas vad i 70 § första stycket är stadgat

beträffande anställning av sjöman. Bemälda personer skola hörsamma befälhavarens

föreskrifter i avseende å ordning och skick ombord samt förrätta

det arbete, som för fartygets säkerhet ålägges dem av befälhavaren; och

skall vad i 77 § andra stycket samt 81, 101 och 102 §§ föreskrives

lända till efterrättelse jämväl för dem.

Finnes person, som i första stycket avses, vara till följd av sjukdom

eller skada för längre tid satt ur stånd att fullgöra sin tjänst, äge befäl
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 110.

havaren skilja honom därifrån. Finnes anledning till antagande, att sjukdomen

är könssjukdom i smittosam! stadium eller på annan grund medför

fara för ombord anställda personer, skall befälhavaren så fort ske kan låta

den sjuke undergå läkarbesiktning. Bekräftas därvid antagandet, skall

befälhavaren skilja den sjuke från tjänsten, där honom ej beredes till

farans undanröjande erforderlig vård. Kvarlämnas den, som sålunda skilts

från tjänsten, å utländsk ort, skall befälhavaren överlämna honom till

svensk konsul eller, om sådan tjänsteman där icke finnes, annorledes sörja

för att han erhåller lämplig vård.

Aro personer, som ovan avses, antagna av redaren eller befälhavaren,

skola samma rättigheter tillkomma dem som besättningen; dock skola

bestämmelserna i 96 § beträdande övertidsersättning icke å sådana personer

äga tillämpning.

Har befälhavare å ort, där svensk konsul ej finnes, nödgats för i

denna paragraf avsedd svensk persons sjukvård göra utgift, som icke ålegat

redaren, eller förskjuta mer än denne ålegat; äge redaren därför undfå

ersättning av allmänna medel.

285 §.

Befälhavare, som i strid mot vad i 70 § första stycket föreskrives

anställer sjöman eller i strid mot vad i 108 § första stycket är stadgat

anställer eller låter annan anställa person, som där avses; så ock befälhavare,

som mot stadgandet i 70 § andra stycket använder minderårig

för skeppstjänst eller försummar att iakttaga vad i 90 § första stycket

eller 108 § andra stycket föreskrives till undanröjande av fara för ombord

anstäl da personer, straffes med böter, ej under tio kronor. Har användandet

av minderårig skett med den minderåriges faders eller målsmans

vetskap och vilja, vare jämväl fadern eller målsmannen förfallen till böter,

högst tjugu kronor.

Anställer befälhavare sjöman för tid, under vilken denne veterligen

är förbunden att tjäna å annat fartyg, straffes med böter, högst tvåhundra

kronor.

Lika med befälhavaren straffes redare, där förseelse, varom ovan

sagts, skett med hans vetskap.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1918.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungt. Maj:ta nåd. proposition nr 110.

5S

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd f redagen den

2 mars 1917.

Närvarande:

Justitieråden Gallstrand,

von Seth,

WEDBERG,

Regeringsrådet Planting-Gyllenbåga.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitie-departementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

10 november 1916, hade Kungl. Magt förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen oinförmähla ändamål inhämtas över

upprättat förslag till lag om. ändring i tåssa delar av sjölagen.

Tillika hade till lagrådet överlämnats utdrag av protokollet över

finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet berörda den

10 november uti ifrågavarande ärende.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet

av revisionssekreteraren Erik Lilienberg.

Lagrådet yttrade:

Beträffande 98 § erinras, att då en hemsändning till närmaste

svenska hamn i månget fall torde vara vad sjömannen önskar, och det ej

sällan lärer vara tvivelaktigt vilken ort bör anses såsom hans boningsort,

det synes lämpligt bibehålla den nuvarande lydelsen av §:ns första punkt

med tillägg av innehåll att, om sjömannen hellre vill, han skall fortskaffa^

till den ort inom riket, där han är bosatt.

Ur protokollet:

Etik Öländer.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 110.

Utdrag av protokollet över justitiedepartement särenden, hållet infor

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

tisdagen den 13 mars 1917.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,

Statsråden Hasselrot,

von Sydow,

friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

VeNN ERSTEN,

Westman,

Broström.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet

anmälde chefen för justitiedepartementet, statsrådet Hasselrot, lagrådets

den 2 innevarande mars avgivna utlåtande över det den 10 november

1916 till lagrådet remitterade förslag till lag om ändring i vissa delar av

c! O O o

sjölagen.

Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll yttrade föredragande

departementschefen, att 98 § i förslaget ändrats i enlighet

med vad lagrådet ansett him pligt samt att dessutom i förslaget vidtagits

vissa ändringar av redaktionell natur.

Föredraganden uppläste härefter det sålunda ändrade förslaget och

hemställde, att detsamma måtte genom proposition föreläggas riksdagen

till antagande.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungi. Maj:ts nåd. proposition nr 110.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan täektes Hans Maj:t Konungen

förordna, att till riksdagen skulle avlåtas proposition av

den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Israel Myrberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 92 höft. (Nr Ilo.)

8

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1917:167 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av sjölagen. a1 i texten
  2. LU 1917:47 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av sjölagen. s. 1 i texten