Med förslag till lag om ändring i vissa delar av sjölagen
1917-03-13 · 57 sidor, varav 50 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 50 av 57 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1917:110, Med förslag till lag om ändring i vissa delar av sjölagen
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 110.
1
Nr 110.
Kungl. Maj:ts nådiga ''proposition till riksdagen med förslag till
lag om ändring i vissa delar av sjölagen; given Stockholms
slott den 13 mars 1917.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade ''förslag till lag om ändring i vissa delar
av sjölagen.
Kungl Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.
GUSTAF.
Berndt Hasselrot.
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 92 höft. {Nr 110.)
1
2
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 110.
Förslag
till
Lag
om ändring i vissa delar av sjölagen.
Härigenom förordnas, att 32, 70, 77, 90, 98, 108 och 285 §§ sjölagen
skola erhålla följande ändrade lydelse:
32 §.
Befälhavaren åligge att tillse: att vaktmanskap finnes å däck; att,
när fartyget icke ligger förtöjt i hamn eller eljest å säker ankarplats, sjövakt
hålles; att behörig utkik hålles; att icke såsom utkiksman eller såsom
rorsman nyttjas annan än den, som enligt läkares intyg, ej över fyra år
gammalt, äger normalt färgsinne samt tillräcklig syn- och hörselförmåga;
att behörigt vaktbefäl ständigt för kommandot ombord; att nödiga ortsbestämningar
och deviationsbestämningar företagas; samt att lodning verkställes,
då sådan av förhållandena påkallas, särskilt i tjocka.
Närmare föreskrifter rörande läkarintyg, varom ovan sägs, meddelas
av Konungen.
70 §.
o
A fartyg, som avgår från Sverige till ort bortom 61 grader nordlig
latitud (Bergen), 11 grader västlig longitud (Irlands västkust) och 48 grader
nordlig latitud (Brest), må icke såsom sjöman anställas den som är
behäftad med sjukdom, lyte eller skada, som gör honom oduglig att sköta
den tjänst, anställningen avser, eller med könssjukdom i smittosamt stadium
eller med annan sjukdom, som medför fara för ombord anställda personer;
och skall förty, innan någon anställes såsom sjöman å dylikt fartyg,
läkares intyg, att han av denne besiktigats, företes för befälhavaren.
Kungl. Majds nåd. proposition nr 110.
3
Sådant intyg skall vara utfärdat under loppet av de sista sex månaderna
före anställningens början. Närmare föreskrifter rörande intyget meddelas
av Konungen.
Minderårig under fjorton år må ej i skeppstjänst användas, ej heller
må i eldartjänst användas minderårig, som icke uppnått sexton års ålder.
När sjöman förhyres, bör, om han är inskriven vid sjömanshus, den
vid inskrivningen honom tilldelade sjöfartsbok överlämnas till befälhavaren,
vilken äger förvara densamma, till dess sjömannen lämnar tjänsten.
77 §.
Envar av besättningen skall uppföra sig skickligt, nyktert och fridsamt,
noggrant iakttaga allt, som för bevarande av ordning och skick ombord
föreskrives, med aktning bemöta förmän och med uppmärksamhet
mottaga deras befallningar samt genom tydliga och lämpliga svar utmärka,
att dessa uppfattats; vare ock skyldig att, när befälhavaren så påfordrar,
underkasta sig läkarbesiktning, dock utan kostnad för den undersökte.
90 §.
Finnes sjöman vara sjuk eller skadad, skall befälhavaren bereda honom
nödig vård ombord eller i land; är han till följd av sjukdomen eller skadan
för längre tid satt ur stånd att fullgöra sin tjänst, äge befälhavaren entlediga
honom därur. Finnes anledning till antagande, att sjukdomen är
könssjukdom i smittosam! stadium eller på annan grund medför fara för
ombord anställda personer, skall befälhavaren så fort ske kan låta den sjuke
undergå läkarbesiktning. Bekräftas därvid antagandet, skall befälhavaren
entlediga den sjuke ur tjänsten, där honom ej beredes till farans undanröjande
erforderlig vård. Kvarlämnas sjuk eller skadad sjöman å utländsk
ort, skall befälhavaren överlämna honom till svensk konsul eller, om sådan
tjänsteman där icke finnes, annorledes sörja för att han erhåller lämplig vård.
Avskedas sjöman till följd av skada eller sjukdom, som han genom
eget grovt vållande ådragit sig, eller därför att han funnits behäftad med
könssjukdom i smittosam! stadium, njute han ej hyra för längre tid, än
han förrättat tjänsten, och kostnaden för hans skötsel och vård må avkortas
på hans innestående hyra. Entledigas han icke, njute han ej hyra för den
tid, han är ur stånd att förrätta tjänsten, och ersätte kostnaden för skötsel
och vård.
Sjöman, som eljest, medan han är i tjänst, finnes vara sjuk eller
skadad, njute full hyra ävensom sjukvård på redarens bekostnad så länge
4
Kung!.. Maj:ts nåd. proposition nr 110.
lian är kvar i tjänsten; varder han entledigad, erhålle han hyra till dess
han avmönstras eller, om avmönstring icke äger rum, till den dag, då
fartyget går vidare, ävensom sjukvård på redarens bekostnad under fyra
veckor, räknade från den dag, då hans rätt till hyra upphörde,
Hav befälhavare å ort, där svensk konsul ej finnes, nödgats för svensk
sjömans sjukvård göra utgift, som, enligt vad ovan är sagt, icke ålegat
redaren, eller förskjuta mer än denne ålegat; äge redaren därför undfå
ersättning av allmänna medel.
98 §.
Upphör, av anledning som i 91 § sägs, svensk sjömans tjänstgöring
å utländsk ort, eller varder svensk sjöman för sjukdom eller skada, därför
han enligt 90 § äger erhålla vård på redarens bekostnad, å sådan ort kvarlämnad,
äge sjömannen rätt att bliva fortskaffad till närmaste svenska hamn
eller, om han hellre vill, till den ort inom riket, där han är bosatt. Har
fartyget förolyckats eller tagits av sjörövare eller efter timad skada förklarats
icke vara iståndsättligt, eller har fartyget efter uppbringning förklarats
för god pris och var icke, när fartyget sist lämnade hamn, krigets
utbrott där känt eller eljest befälhavaren kunnigt, skall kostnaden för
hemresan bestridas av allmänna medel.
Kan åt sjöman, som av anledning nu är sagd skall hemsändas, beredas
tjänst å svenskt, norskt eller danskt fartyg, vilket är bestämt till
ort i Sverige eller till hamn, varifrån han bekvämligen kan befordras till
hemlandet; vare sjömannen pliktig att antaga tjänsten, så framt han anställes
i samma egenskap som den, vari han förut var förhyrd, och på lika
förmånliga villkor.
108 §.
De å fartyget anställda personer, vilka ej höra till den egentliga
•besättningen, vare skyldiga att hörsamma befälhavarens föreskrifter med
avseende på ordning och skick ombord ävensom att förrätta det arbete,
befälhavaren för fartygets säkerhet finner nödigt att ålägga dem.
Om anställning av sådana personer i fall, som i 70 § första stycket
sägs, skall tillämpas vad där är beträffande sjöman föreskrivet; och skola
bestämmelserna i 81, 101 och 102 §§, så ock stadgandet i 77 § om läkarbesiktning
lända till efterrättelse jämväl med avseende å dem.
Finnes person, som i första stycket avses, vara till följd av sjukdom
eller skada för längre tid satt ur stånd att fullgöra sin tjänst, äge befälhavaren
skilja honom därifrån. Finnes anledning till antagande, att sjuk
-
Kungl. Majtis nåd. proposition nr 110. 5
domen är könssjukdom i smittosam! stadium eller på annan grund medför
fara för ombord anställda personer, skall befälhavaren så fort ske kan låta
den sjuke undergå läkarbesiktning. Bekräftas därvid antagandet, skall
befälhavaren skilja den sjuke från tjänsten, där honom ej beredes till
farans undanröjande erforderlig vård. Kvarlämnas den, som sålunda skilts
från tjänsten, å utländsk ort, skall befälhavaren överlämna honom till
svensk konsul eller, om sådan tjänsteman där icke finnes, annorledes sörja
för att häri erhåller lämplig vård.
Aro personer, som ovan avses, antagna av redaren eller befälhavaren,
skola samma rättigheter tillkomma dem som besättningen; dock skola bestämmelserna
i 96 § beträffande övertidsersättning icke å sådana personer
äga tillämpning.
Har befälhavare å ort, där svensk konsul ej finnes, nödgats för svensk
persons sjukvård jämlikt denna paragraf göra utgift, som icke ålegat redaren,
eller förskjuta mer än denne ålegat; äge redaren därför undfå ersättning
av allmänna medel.
285 §.
Befälhavare, som i strid mot vad i 70 § första stycket föreskrives
anställer sjöman eller i strid mot vad i 108 § andra stycket är stadgat
anställer eller låter annan anställa person, som där avses; så ock befälhavare,
som mot stadgandet i 70 § andra stycket använder minderårig för
skeppstjänst eller försummar att iakttaga vad i 90 § första stycket eller
108 § tredje stycket föreskrives till undanröjande av fara för ombord anställda
personer, straffes med böter, ej under tio kronor. Har användandet
av minderårig skett med den minderåriges faders eller målsmans vetskap
och vilja, vare jämväl fadern eller målsmannen förfallen till böter, högst
tjugu kronor.
Anställer befälhavare sjöman för tid, under vilken denne veterligen
är förbunden att tjäna å annat fartyg, straffes med böter, högst tvåhundra
kronor.
Lika med befälhavaren straffes redare, där förseelse, varom ovan
sagts, skett med hans vetskap.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1918.
6
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr Ilo.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott fredagen den
10 november 1916.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,
Statsråden Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,
Stenberg,
Linnér,
Mörcke,
VENNERSTEN,
Westman,
Broström.
Departementschefen, statsrådet Vennersten anförde efter gemensam
beredning med chefen för justitiedepartementet:
Anställande »Genom lagen den 16 oktober 1914 om ändring i vissa delar av
ÄTnu0m.an sjölagen hava i sistnämnda lag, med hänsyn till skeppstjänstens krävande
Gällande natur och den särskilda faran för spridning av smittosam sjukdom ombord
lag. å fartyg, vissa villkor uppställts beträffande hälsotillstånd och kroppsbe
skaffenhet
för vinnande av anställning såsom sjöman. Sålunda har i 70 §
införts den bestämmelse, att såsom sjöman må icke här i riket anställas
den, som är behäftad med sådant fel på hörsel eller synförmåga eller
eljest med sjukdom, lyte eller skada, som gör honom oduglig att sköta
den tjänst, anställningen avser, eller med smittosam venerisk sjukdom eller
med annan sjukdom, som medför fara för den övriga besättningen; och
enligt samma paragraf skall förty, innan någon vinner anställning som
sjöman, legitimerad läkares intyg angående hans hörsel och synförmåga
samt hälsotillstånd för befälhavaren företes.
Uti ifrågavarande paragraf föreskrives alltså, att det däri avsedda
intyget skall företes för varje gång anställning såsom sjöman vinnes inom
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 110.
7
riket, anställningen må vara av vilken beskaffenhet eller betydelse som
helst och avse aldrig så kort tid. Någon viss tids giltighet av intyget
har icke bestämts, ej heller förekommer något stadgande i fråga om kostnaderna
för detsamma eller ordningen för läkarbesiktningen. 1 sistnämnda
hänseenden yttrade vederbörande departementschef uti propositionen i
ämnet, bland annat, att utväg till beredande åt sjöman av kostnadsfri
tillgång till läkarintyg borde kunna åstadkommas, utan att bestämmelse
därom behövde inflyta i sjölagen, samt att närmare föreskrifter om ordningen
för besiktningen in. in. torde böra utfärdas i administrativ väg.
Det särskilda utskott inom riksdagen, som behandlade propositionen, förutsatte
i sitt utlåtande över densamma, att den för erhållande av ifrågavarande
intyg nödvändiga undersökningen komme att ske på det allmännas
bekostnad.
Emellertid stadgas vidare i 90 § sjölagen, bland annat, att om sjöman
finnes behäftad med smittosam venerisk sjukdom eller med annan sjukdom,
som medför fara för den övriga besättningen, äger befälhavaren entlediga
honom ur tjänsten, och i 285 § samma lag stadgas straff för befälhavare,
som i strid mot vad i 70 § är föreskrivet anställer sjöman, ävensom för
redare, där dylik åtgärd företagits med hans vetskap.
Ovan angivna bestämmelser avse den egentliga besättningen, d. v. s.
sådana å fartj^get anställda personer, vilka skola förrätta skeppstjänst. I
fråga om sådana å fartyget anställda personer, som avses i 108 § sjölagen,
eller personal för mathållningen ombord, städerskor in. fl., finnas icke
några motsvarande stadganden.
O o #
Vidare må erinras, att i förordningen angående sjömanshusen i riket
samt sjöfolks på- och avmönstring in. m. den 13 juli 1911 föreskrives,
att den, som önskar varda inskriven vid sjömanshus, skall, jämte annat,
förete legitimerad läkares intyg enligt fastställt formulär angående färgsinne,
syn- och hörselförmåga samt hälsotillstånd, ävensom att, därest den
sökande uppfyller villkoren för inskrivning och ej är behäftad med fel,
kroppslyte eller sjukdom, som gör honom oanvändbar till sjötjänst, skall
han inskrivas vid visst sjömanshus. Inskrivning bör enligt förordningen hava
vunnits av envar svensk undersåte, som å svenskt handelsfartyg idkar
sjöfart såsom yrke. I det kommittéförslag, som låg till grund för förordningen,
förekom ordet »man» i stället för ordet »undersåte», men på hemställan
av kommerskollegium, som framhöll, att det torde förekomma, att
även kvinnor hade stadigvarande anställning inom sjömansyrket, användes
i förordningen sistnämnda uttryck. Beträffande sjöfolks påmönstring stadgas
i förordningen, att besättning å svenskt fartyg skall påmönstras, om fartyget
går i utrikes fart samt om fartyget går i inrikes fart och är att hänföra till
8
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 110.
passagerarfartyg av första eller andra klassen och ej utgår allenast på lustresa
eller annan tillfällig resa; befälhavaren dock obetaget att även i andra
fall låta påmönstra fartygets besättning.1) I fråga om påmönstring inom
riket av sjöfolk å svenskt fartyg gäller såsom huvudregel, bland annat,
att besättningen, befälhavaren däri inberäknad, består till minst två tredjedelar
av svenska undersåtar samt att varje svensk man av besättningen är
inskriven vid svenskt sjömanshus, vilket ju förutsätter, bland annat, att
han företett läkarintyg angående frihet från fel, kroppslyte eller sjukdom,
som gör honom oanvändbar till sjötjänst.
De sak- Den 22 oktober 1914 inlämnade kommerserådet Carl Malmen och
sli2*»a^vo''taten bl i el Löfgren, vilka av Kungl. Maj:t förordnats att inom justitief§
1914. och finansdepartementen biträda vid beredningen av ärende om utvidgad
lagstiftning rörande sjöfartssäkerheten m. in., en skrivelse till chefen för
finansdepartementet av i huvudsak följande innehåll:
Vid den pågående beredningen av nämnda ärende hade yppat sig
vissa spörsmål, som i större eller mindre grad berörde medicinalstyrelsens
verksamhetsområde. Såväl i den proposition, som innehöll förslag till nuvarande
lydelsen av 70 § sjölagen, som ock av det riksdagsutskott, som
behandlade propositionen, vore förutsatt, att den för erhållande av det i
sagda paragraf avsedda läkarintyg erforderliga läkarbesiktningen borde
verkställas på det allmännas bekostnad, varjämte i propositionen uttalats,
att närmare föreskrifter om ordningen för besiktning m. m. torde böra
utfärdas i administrativ väg. På nu omhandlade område funnes vissa allmänna
föreskrifter redan meddelade, nämligen i förordningen angående
sjömanshusen i riket samt sjöfolks på- och avmönstring in. m. den 13 juli
1911 ävensom kommerskollegii kungörelse den 19 december samma år,
. innefattande formulär för läkarbetyg, avsett att företes för inskrivning vid
sjömanshus, men dessa föreskrifter avsåge uteslutande sjömans inskrivning
vid sjömanshus, medan i 70 § sjölagen förutsattes, att läkarintyg skulle
företes för varje gång anställning inom riket såsom sjöman vunnes och att
intyget borde innefatta upplysning även om förekomsten av vissa sjukdomsarter.
Malmen och Löfgren anhölle om åtgärders vidtagande av chefen för
finansdepartementet för erhållande från medicinalstyrelsen av förslag till
1) De föreskrifter om passagerarångfartygs indelning i klasser, som förekomma i förordningen
den 12 februari 1804 angående vad i avseende å passagerarångfartygs byggnad,
utrustning och begagnande iakttagas bör, äro numera upphävda och enligt förordningen utfärdade
besiktningsbevis gälla ej längre. Ändrade bestämmelser härutinnan äro meddelade i
lagen den IG oktober 1914 om tillsyn å fartyg och förordningen den 31 december samma
år med närmare föreskrifter angående tillsyn å fartyg.
Kungl. Maj:ls nåd. proposition nr 110.
9
nya, eventuellt lindrade författningsbestämmelser ävensom andra åtgärder,
som ur ovan anförda synpunkter kunde betingas, varvid bland annat syntes
böra komma under övervägande, i vilken man det i 70 § sjölagen
omhandlade läkarintyg kunde tillerkännas viss tids giltighet.
De sakkunnigas skrivelse remitterades till medicinalstyrelsen med
anmodan att däröver avgiva utlåtande. På medicinalstyrelsens anhållan
inko/n styrelsen för allmänna svenska läkarföreningen till medicinalstyrelsen
med följande yttrande i ärendet:
»Den beslutade ändringen i 70 § sjölagen har uppenbarligen ett dubbelt Allmänna
syfte, nämligen dels att i sjösäkerhetens intresse hindra anställandet om- Si^arbord
å fartyg av genom sjukdom odugligt sjöfolk, dels att i hygienens föreningens
intresse hindra anställandet av med smittosam sjukdom behäftat folk. sty,else
I
sjösäkerhetens intresse stadgas, att ingen må här i riket anställas
såsom sjöman, som är ''behäftad med sådant fel på hörsel eller synförmåga
eller eljest med sjukdom, lyte eller skada, som gör honom oduglig att
sköta den tjänst, anställningen avser’.
Styrelsen finner ett sådant stadgande vara till påtagligt gagn såväl
för sjösäkerheten som ock i många fall för den enskilde med sjukdom
behäftade sjömannen. Beträffande härom utfärdat läkarbetyg bör dock
enligt styreisens förmenande läkaren icke åläggas avgöra, om sjukdom eller
fel, varmed den sökande befunnits behäftad, är av den art, att han därav
göres ''oduglig att sköta den tjänst, anställningen avser’. Man torde icke
kunna vänta, att hos läkaren i allmänhet finna den specialkännedom om
förhållandena ombord å ett fartyg, som härför fordras, så mycket mer som
därstädes finnas många olika slag av tjänster, såsom matros, eldare, kock,
in. fl. Bedömandet av denna sak måste därför överlämnas åt fartygsbefälhavaren,
och läkaren bör i sitt intyg endast angiva: om syn- eller hörselförmågan
är normal eller icke och i senare fallet graden av nedsättning,
om färgsinnet är normalt eller icke och om sjukdom, lyte eller skada förefinnes
eller ej och i förra fallet av vad art.1)
1 fartygshygienens intresse stadgas, att ingen må här i riket anställas
såsom sjöman, som är ''behäftad med smittosam venerisk sjukdom eller
med annan sjukdom, som medför fara för den övriga besättningen’.
D I det till lagrådet remitterade lagförslag, som resulterade uti den i början av mitt
anförande omförmälda lag av den 16 oktober 1914, hade 70 § sjölagen följande lydelse:
»Såsom sjöman må ej här i riket anställas annan än den, som, enligt vad genom intyg från
legitimerad läkare utvisas, icke är behäftad med» — — — etc.; men just för att förebygga
av lagrådet framhållen möjlighet till missuppfattning, att det skulle ankomma på läkaren att
avgöra frågan om vederbörandes duglighet att sköta den avsedda tjänsten, erhöll paragrafen
sin nuvarande lydelse.
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 saml. 92 käft. (A''r 110).
2
10
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 110.
Det synes styrelsen uppenbart, att sjöman, behäftad med sådan
smittosam sjukdom, som avses i förordningen angående åtgärder mot utbredning
av smittosamma sjukdomar bland rikets innevånare av den 19
mars 1875, icke bör få anställas ombord å fartyg. Ett uttryckligt stadgande
därom i sjölagen kunde därför vara lämpligt. En särskild rubrik
för dylika sjukdomar i läkarbetyget synes däremot styrelsen överflödig,
då läkaren under alla förhållanden skall intyga, om sjukdom hos den
sökande förefunnits och i så fall vilken.
Allvarliga betänkligheter synas styrelsen däremot finnas mot stadgandet,
att ingen må här i riket anställas såsom sjöman, som är ''behäftad
med smittosam venerisk sjukdom’. I formellt avseende måste den invändningen
göras, att satsen i lagen fått en formulering, som giver den en
vida större omfattning än lagstiftarna uppenbarligen avsett. Då alla veneriska
sjukdomar äro smittosamma, måste med den nuvarande lydelsen av
paragrafen alla med venerisk sjukdom- behäftade personer förklaras till sjötjänst
odugliga, under det att avsikten tydligen varit, att detta skulle gälla
blott personer behäftade med venerisk sjukdom i smittosamt stadium.
Denna formella brist vore dock lätt avhjälpt; vida större betydelse torde
de sakliga invändningar hava, som kunna göras mot här avhandlade stadgande.
De veneriska sjukdomarnas sätt att smitta är av den art, att faran
för att de skola sprida sig från en sjuk till den övriga besättningen torde
vara ganska liten. Styrelsen anser det därför i hög grad tvivelaktigt, om
fullgoda skäl förefinnas att med anledning av dessa sjukdomar vidtaga
mera vittgående inskränkningar i rätten att erhålla anställning ombord.
Därtill kommer, att den föreskrivna läkarundersökningen i detta hänseende
icke torde kunna lämna det hygieniska skydd, som lagstiftarna synas hava
föreställt sig. Av de viktigaste hithörande sjukdomarna är nämligen
gonorrhé ofta, syfilis alltid i hög grad en kronisk sjukdom. Bägge kunna
räcka i åratal, visserligen med perioder av obetydliga eller inga symtom,
men dock med bibehållande av sin smittosamhet. Till följd därav är det
ofta svårt att vid en enstaka läkarundersökning upptäcka dessa sjukdomar
och än mycket svårare att avgöra, om de vid undersökningstillfället befinna
sig i ett smittosamt stadium. Med syfilis är detta synnerligen ofta rent
omöjligt, åtminstone om icke serologisk undersökning tages till hjälp,
vilket emellertid skulle kräva en dyrbar samverkan mellan undersökningsläkaren
och ett serologiskt laboratorium. En person, som vid läkarundersökningen
icke företedde några tecken till syfilis, kan några få dagar efteråt
hava sjukdomen utvecklad i ett smittosamt stadium. Den föreslagna åtgärden
skulle därför redan i och för sig bliva för fartygshygienens höjande
av mycket liten praktisk betydelse och därtill kommer, att det påbjudna
Kuntjl. Maj:ls nåd. proposition nr 110.
11
skyddet mot venerisk sjukdom ombord i basta fall skulle räcka till närmast
anlupna hamn. Under sådana omständigheter och då dessa sjukdomar
äro synnerligen utbredda och därmed behäftade till största delen äro fullt
arbetsföra, synes det styrelsen vara mycket betänkligt att i så hög grad
inskränka tillgången på mönstringsdugligt sjöfolk som fallet skulle bliva,
om det i 70 § sjölagen förekommande förbudet förbleve gällande lag.
På grund av ovanstående hemställer därför läkarföreningens styrelse,
att medicinalstyrelsen ville dels söka åstadkomma sådan ändring av 70 §
sjölagen, att den erhåller följande lydelse: ''Såsom sjöman må icke här i riket
anställas den som är behäftad med sådant fel på hörsel eller synförmåga
eller eljest med sjukdom, lyte eller skada, som gör honom oduglig att
sköta den tjänst, anställningen avser, eller sjukdom, som medför fara för
den övriga besättningen''; dels föreslå sådan formulering av läkarintyget,
som här ovan framhållits.
Vad de sakkunnigas fråga angår, om sådant läkarbetyg skulle kunna
tillerkännas ''viss tids giltighet’, måste den enligt styrelsens mening besvaras
obetingat nekande. Med ett utlåtande angående lyte och färgsinne kunde
detta väl låta sig göra. Med intyg om syn- och hörselförmågan är detta
redan svårare, då de på kort tid ej sällan avsevärt förändras, och med
intyg om sjukdom skulle ett sådant anordnande fullständigt upphäva betydelsen
av den föreskrivna läkarundersökningen.
Under förutsättning, att arvodet för läkarbetyget skall utgå av allmänna
medel, anser styrelsen, att det icke bör sättas lägre än till 5 kronor,
då den undersökning, som måste förutgå ett sådant int}’g, är ganska
tidsödande. Synen och hörseln måste prövas och funnen nedsättning till
graden angivas, vilket liksom prövningen av färgsinnet är ganska besvärligt.
En fullständig kroppsbesiktning är nödvändig för att kunna avgöra,
om lyte eller skada förefinnes, och en undersökning av hjärta, lungor och
urin måste naturligtvis alltid förekomma. Skulle slutligen intyget dessutom
omfatta särskilt de veneriska sjukdomarna, för vilkas diagnosticerande
ofta behövs bakteriologisk undersökning, anser styrelsen ett arvode av 5
kronor vara för litet.»
Den 22 januari 1915 avgav medicinalstyrelsen utlåtande, vari styrelsen
anför följande:
»Beträffande föreskriften, att ingen må här i riket anställas såsom Medicinalsjöman,
som är behäftad med sådant fel på hörsel eller synförmåga
eller eljest med sjukdom, lyte eller skada, som gör honom oduglig
att sköta den tjänst, anställningen avser, delar medicinalstyrelsen i huvudsak
läkarföreningens styrelses uppfattning, att det för läkaren kan möta
12
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 110.
svårigheter att bedöma, huruvida en nedsättning i syn- eller hörselförinåga
eller ett fel eller lyte av annan art kan göra personen, som lider
därav, oduglig till sjötjänst, helst denna numera är av betydligt växlande
art och det sannolikt är lättare för befälhavaren att, sedan han tagit del
av läkarens attest, avgöra, huruvida det eller de förefintliga felen böra
föranleda kassation eller icke, vilket dock lätt kan tänkas föranleda, att
befälhavarens fordringar röna inflytande av den större eller mindre tillgången
på mönstringssökande. Då det gäller sjukdom i trängre mening
däremot, är medicinalstyrelsen mera böjd för det antagandet, att läkaren
lättare än befälhavaren kan avgöra, huruvida den med sjukdomen behäftade
personen kan eller bör användas ombord eller ej, för så vitt icke
läkaren i sitt intyg lämnar en särdeles noggrann redogörelse över sjukdomens
art, dess intensitet, dess inverkan på arbetsförmåga och dylikt, vilket
dock knappast kan förutsättas vara genomförbart; även av andra skäl är
det måhända icke lämpligt att överlämna avgörandet härav åt befälhavaren.
I frågans nuvarande läge får medicinalstyrelsen rörande den hittills
avhandlade delen instämma i vad läkarföreningens styrelse anfört, dock
med ovan sagda ändring beträffande sjukdomar, och anser medicinalstyrelsen
alltså, att läkaren i sitt intyg endast bör angiva, om syn- eller hörselförmågan
är normal eller icke och om lyte eller skada förefinnes eller
ej och i förra fallet av vad art och grad samt, beträffande sjukdom, om
sådan förefinnes eller ej och om den gör personen i fråga oduglig att
sköta den tjänst, anställningen avser, eller icke.
Vad så angår det andra stadgandet, att ingen må i riket anställas
såsom sjöman, som är behäftad med smittosam venerisk sjukdom eller
med annan sjukdom, som medför fara för den övriga besättningen, får
medicinalstyrelsen däremot helt instämma med vad läkarföreningens styrelse
anfört, även om sistnämnda styrelse, då den säger, att de veneriska
sjukdomarnas sätt att smitta är av den art, att faran för att de skola
sprida sig från en sjuk till den övriga besättningen torde vara ganska
liten, synes hava något underskattat den omskrivna smittfaran, i synnerhet
som hänsyn ej tagits till att i många fall även kvinnlig, ej besiktningsskyldig
personal finnes anställd ombord.
Särskilt vill medicinalstyrelsen framhålla, att ett förbud att i sjötjänst
anställa person, behäftad med smittosam venerisk sjukdom, skulle
medföra, att ett avsevärt antal fullt arbetsdugliga och för sjötjänst lämpliga
personer skulle under åratal hindras från dylik anställning. Det synes
därför medicinalstyrelsen tillräckligt, att läkarbetyget innehåller uppgift
om, huruvida sjukdom, som vid undersökningen möjligen befinnes
13
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 110.
föreligga, är sådan, att den kan antagas medföra fara för den Övriga besättningen
eller icke.
Medicinalstyrelsen vill alltså förorda, att 70 § sjölagen erhåller den
av läkarföreningens styrelse föreslagna lydelsen.
Beträffande läkarintygets giltighetstid är det tydligt, att intyget ur
rent medicinsk synpunkt icke kan vara av avgörande betydelse annat än
för det tillfälle, då undersökningen utfördes och intyget avgavs. De i intyget
angivna förhållandena kunna tydligtvis bestå i åratal, men de kunna •
ävenledes snabbt ändras. Icke minst är detta förhållandet beträffande de
smittosainma sjukdomarna, och är särskilt i detta hänseende läkarintyget
i fråga av ganska kortvarigt värde. Att ett läkarintyg emellertid kan
hava betydelse för eu tid framåt är redan påpekat, varför det av praktiska
skäl måhända kan befinnas lämpligt att giva intyget en viss giltighetstid.
Angående arvodet för läkarintyget har läkarföreningens styrelse på
angivna grunder ansett, att detsamma icke bör sättas lägre än till 5 kronor,
och finner även medicinalstyrelsen detta skäligt. Det torde visserligen
kunna ifrågasättas, huruvida icke i detta fall § 9 av ''Taxa för arvode
åt vissa i civil tjänst anställda läkare o. s. v.’ borde tillämpas och arvode
alltså för däri avsedda läkare utgå med 3 kronor. Medicinalstyrelsen
vill emellertid erinra därom, att här ifrågavarande intyg skall grundas
på en särskilt omfattande undersökning och avfattas i enlighet med ett
likaledes omfattande formulär, under det att omskrivna § 9 torde avse besiktningar
i allmänhet och av mera enkel beskaffenhet.
Medicinalstyrelsen finner därför såsom ovan sagts skäligt att i detta
fall förorda, att arvodet bestämmes till 5 kronor.
Emellertid anser medicinalstyrelsen sig för sin del icke kunna undgå
att erinra om, att, därest detta arvode skall utgå av allmänna medel,
torde konsekvenserna härav bliva oberäkneliga. Med än mera fog skulle
nämligen kunna anses berättigat, att enahanda intyg för anställning i åtskilliga
andra yrken, såsom t. ex. i militärtjänst eller vid järnvägarna, skulle
gäldas av allmänna medel.
Ifrågavarande 70 § förutsätter, att nytt läkarbetyg företes för varje
gång anställning inom riket som sjöman vinnes. Det torde emellertid med
skäl kunna ifrågasättas, huruvida ett intyg av en sådan omfattande beskaffenhet,
som denna paragraf synes avse, under dylika förhållanden skall
anses behövligt. De i intyget upptagna, för sjöfartssäkerheten särskilt viktiga
uppgifterna om synskärpa, färgsinne och hörsel, äro av den natur,
att, såframt ej sjukdom eller olycksfall inträffa, de med åren endast
långsamt förändras. De uppgifter, vilka däremot äro av vikt för hälsotill
-
14
Kung!. ]\laj:ts nåd. proposition nr 110.
ståndet ombord å fartyget, kunna jämväl erhållas genom ett vid varje inmönstring
anskaffat värdigt så kallat friskbetyg av läkare.
Då enligt förordningen angående sjömanshusen i riket samt sjöfolks
på- och avmönstring in. in. av den 13 juli 1911 envar svensk undersåte,
som å svenskt handelsfartyg idkar sjöfart såsom yrke, bör vara inskriven
vid sjömanshus och innehava sjömansbok, torde genom införandet
av skärpta bestämmelser för inskrivning vid sjömanshus en förbättrad rekrytering
av sjömanskåren kunna ernås. Dessa skärpta fordringar torde i
främsta rummet avse undersökningen av färgsinne och synskada. Vid
undersökning av synförmågan borde t. ex., då avståndsbedömning vid däcksoch
utkikstjänst för sjöfartssäkerheten är av fundamental betydelse, särskild
vikt läggas vid, att vartdera ögat undersökes för sig och visar sig
uppfylla vissa fordringar (för det så kallade stereoskopiska seendet) ävensom
att, såsom även synes vara fallet i det engelska Böard of Trades
bestämmelser, avseende fästes vid hypermetropi (översynthet). På grund
härav nödvändiggöres, såsom ock enligt Deutsche Seeinannsordnung 1902
synes vara fallet inom tyska handelsflottan, införandet av vissa minirnibestämmelser
för synförmågan, t. ex. minst 0.67 synskärpa å vartdera ögat.
Läkarbetyget för inskrivning vid sjömanshus torde vidare givas en viss
giltighetstid, t. ex. av fyra år, med den inskränkning, att därest särskild
anledning, såsom sjukdom eller skada, uppstår, förnyad undersökning dessförinnan
måste ske, vilket förhållande fartygsbefälhavaren skulle vara
skyldig övervaka. Att förnyad undersökning skett torde lämpligast kunna
angivas genom påteckning å det gamla betyget i likhet med vad som är
fallet vid statens järnvägar, vars föreskrifter i ämnet synas kunna läggas
till grund för eventuella nya bestämmelser för läkarbetyg, avsedda att
företes vid inskrivning vid sjömanshus.»
De sakkunniga
i skrivelse
den g
1915.
Med anledning av vad läkarföreningcns styrelse och medicinalstyrelsen
sålunda anfört yttrade Malmen och Löfgren i en till chefen för finansdepartementet
ställd skrivelse av den 6 maj 1915 följande:
»Den av riksdagen år 1914 antagna formuleringen av 70 § sjölagen är
betingad av eu samtidigt gjord ändring i den därmed nära sammanhängande
90 § i samma lag, varigenom, såvitt angår venerisk sjukdom, endast ''smittosam’
sådan förklarats utgöra skäl för sjömans entledigande ur tjänsten.
Denna ändring synes, jämförd med vad allmänna svenska läkarföreningen
och medicinalstyrelsen i ärendet anfört rörande veneriska sjukdomars smitfosainma
karaktär Över huvud taget, just innebära, att sådan sjukdom endast
i smittosam! stadium skall utgöra hinder för anställning såsom sjöman.
Kungl. Maj:la nåd. proposition nr 110.
15
Vid sådant förhållande synes någon lagändring i av medicinalstyrelsen
föreslagen riktning ej vara nödvändig.
Frågan om sådant intygs längre eller kortare giltighet skulle lämpligen
kunna lösas så, att detsamma företes dels vid inskrivning å sjömanshus,
eventuellt i stället för det för sådant fall redan föreskrivna läkarintyget,
samt för den, som ej är inskriven vid sjömanshus, vid första anställningen
som sjöman, dels ock vid sedermera ifrågakommande anställningar
som sjöman, i den mån ej vederbörande inönstringsförrättare respektive
befälhavare kräver nytt intyg, som då synes i regel kunna inskränkas
till ett vanligt s. k. friskbetyg.
På av medicinalstyrelsen anförda skäl anse vi vidare, att den av
Kungl. Magt och inom riksdagen hittills intagna ståndpunkten rörande
läkarbesiktningens verkställande på det allmännas bekostnad knappast kan
längre vidhållas, helst som en sådan anordning torde komma att vålla
staten högst betydande kostnader. Med hänsyn till de mångtusende sjömän,
som årligen här i riket vinna anställning i sitt yrke — så utgjorde
enligt kommerskollegium tillhandakomna statistiska uppgifter antalet under
år 1913 å svenska fartyg om tjugu tons nettodräktighet och därutöver
anställda sjömän, förutom befälhavarna, 19,360 — skulle nämligen den
årliga utgiften i fråga om dylika läkarintyg för statsverket, helst med den
föreslagna taxan av 5 kronor, stiga till ett högst avsevärt belopp. Vi
nödgas därför tillråda, att kostnaden för ifrågavarande besiktning måtte få
stanna å de anställningssökande själva, varvid dock största möjliga hänsyn
bör tagas till att utgiften för dem ej må bliva alltför betungande. Tillsvidare
synes avgiften för dylikt intyg kunna utgå enligt gällande taxor, i
den mån sådana äro tillämpliga.»
Den 12 maj 1915 remitterades handlingarna i ärendet till kommerskollegium,
medicinalstyrelsen och socialstyrelsen, varefter ämbetsverken
den 3 februari 1916 avgåvo gemensamt utlåtande. Däri yttra de följande:
»Området för tillämpligheten av bestämmelserna i 70 § sjölagen har
enligt ämbetsverkens mening befunnits bliva å ena sidan i visst hänseende
så begränsat, att ernåendet av det därmed avsedda syfte äventyras, å andra
sidan ur vissa synpunkter onödigt omfattande.
Vad då först angår den anmärkta begränsningen, avse föreskrifterna
även i fråga om sjukdom, som medför fara för den övriga besättningen,
anställande endast av ''sjöman’, och äga således icke annat än möjligen
rent undantagsvis tillämplighet å ombord å fartyg anställda kvinnor, något
som torde framgå av en jämförelse mellan sjölagens 108 § och föregående
paragrafer i sjölagens fjärde kapitel. Som bekant användes emel
-
Kommerskollegium,
medicinalstyrelsen
och socialstyrelsen.
16
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 110.
lertid i den svenska handelsflottan en betydande kvinnlig personal, vid
tiden för socialstyrelsens undersökning rörande sjömansyrket i Sverige
uppgående till något mera än 2,000 personer. Vikten av att även denna
personal uppfyller de fordringar beträffande det allmänna hälsotillståndet,
som 70 § gör gällande gentemot ombord anställd ’ sjöman’, torde utan
vidare inses, då den kvinnliga personalen eljest, särskilt i avseende å veneriska
sjukdomar, torde kunna medföra icke ringa sanitära vådor för andra
ombord anställda. För dylik kvinnlig personal skulle således i lika mån
som för den egentliga besättningen krävas föreskrifter med hänsyn till
sjukdom, som medför fara för den övriga besättningen.
Beträffande anmärkningen att förevarande föreskrifter i vissa avseenden
äga en onödigt stor räckvidd må framhållas, att de omfatta alla
kategorier av ombord anställda sjömän utan avseende å beskaffenheten av
den tjänst, vederbörande skall fullgöra, eller den fart, vari fartyget går.
Det torde emelleidid icke kunna anses nödvändigt att tillgripa direkt förbud
för att hindra anställande av exempelvis en kollämpare, stewart, säckbärare
eller polettpojke, vilken har sådant fel på syn- eller hörselförmåga,
som gör honom oduglig att sköta sin anställning, samt i anslutning härtill
föreskriva företeende av läkarintyg rörande beskaffenheten av berörda
förmögenheter hos ifrågavarande kategorier av fartygsanställda. I sådana
fall lära nämligen felen, för att äga här avsedd beskaffenhet, vara så betydliga
och till följd därav så framträdande, att de även utan läkarintyg
kunna av befälhavaren iakttagas, då denne givetvis utan lagstadgat förbud
lärer finna lämpligt att icke anställa vederbörande. Det nu sagda torde
vara tillämpligt jämväl å den i egentlig maskintjänst anställda personalen,
beträffande vilken givetvis kräves, att särskilt hörselförmågan är åtminstone
någorlunda tillfredsställande. Vad vidare beträffar den fart, vari fartvget
går, torde det vara tydligt, att vid längre fart det ur såväl den enskilde
besättningsmannens som den övriga besättningens synpunkt är av stor
vikt, att hälsotillståndet i allmänhet hos varje enskild fartygsanställd
under resan är tillfredsställande, något som skulle såvitt möjligt garanteras
genom ifrågavarande bestämmelse. I längre fart torde nämligen
ofta inträffa, att icke i tid vare sig erforderlig vård kan beredas den
sjuke ej heller den ur smittofarans synpunkt nödiga isolering av denne
eller hans entledigande ur tjänsten kan genomföras. Dylika svårigheter
yppa sig däremot icke i någon nämnvärd mån, då fråga är om anställning
ombord på fartyg i skärgårds- eller kustfart och ändå mindre, då
saken gäller ytterligare begränsad lokal trafik, där de fartygsanställda merendels
hava sov- och boplatser i land samt ofta nog hava mycket kort
och tillfällig anställning, kanske ibland endast för en och annan dag. I
O O? Ö
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 110.
17
nu avsedda fall kan i regel utan avsevärt dröjsmål läkarhjälp erhållas, och
den, som befunnits behäftad med sjukdom av ifrågavarande slag, snart
avlägsnas från fartyget. De ifrågavarande bestämmelserna skulle här vålla
eu börda för såväl arbetsgivare som arbetstagare utan någon däremot svarande
nytta varken för den enskilde eller det allmänna. Det torde ock i
nu avsedda fall vara svårt att effektivt övervaka efterlevnaden av föreskrifterna,
vilka ej heller i regel torde tillämpas.
Efter övervägande av de skilda synpunkter, som sålunda redan här
framträda, då man söker överblicka de olika konsekvenserna av de nya bestämmelserna,
hava ämbetsverken funnit den bästa utvägen för frågans
ordnande så tillfredsställande för de olika intressena sig göra låter vara
den, att bestämmelserna på området inskränkas, förutom i vissa här nedan
angivna fall, till att omfatta allenast anställning å fartyg i utrikes fart
och sålunda huvudsakligen till de fall. då enligt förordningen angående
sjömanshusen i riket samt sjöfolks på- och avinönstring m. in. av den 13
juli 1911 påmönstring åtminstone av dem, som höra till den egentliga besättningen,
skall ske; och skulle enligt ämbetsverkens mening ansvaret för
att vederbörligt läkarintyg därvid företes påvila i fråga om person, som
är underkastad påmönstring, mönstringsförrättaren, men i fråga om övriga
under dylika omständigheter anställda personer befälhavaren. Det hade
givetvis varit mycket önskvärt att kunna utsträcka bestämmelserna att
gälla även anställning, som vinnes utom riket, men ämbetsverken hava
härutinnan måst böja sig för det av sjöfartssäkerhetskommittén däremot
anförda skäl, nämligen att uppställandet av ett sådant villkor till äventyrs
skulle göra det omöjligt att fullgöra fartygets resa till hemlandet.
I samband härmed vilja ämbetsverken framhålla såsom angeläget, att
vid utarbetandet av nya eller ändrade bestämmelser i ämnet vederbörlig
hänsyn tages till vad av allmänna svenska läkarföreningen och medicinalstyrelsen
i deras bland remisshandlingarna befintliga yttranden anförts beträffande
veneriska sjukdomar. Vid övervägande, huru detta önskemål skall
kunna förverkligas, hava ämbetsverken uppmärksammat, hurusom i lagen om
äktenskaps ingående och upplösning av den 12 november 1915 såsom hinder
för äktenskaps ingående samt orsak till återgång av äktenskap eller till
äktenskapsskillnad angives, bl. a., »könssjukdom i smittosamt skede». I 8
kap. 2 § av nämnda lag stadgas emellertid, att könssjukdom skall anses
vara i smittosamt skede, så länge symtom å smittosainhet förefinnas eller
förnyat framträdande av sådana symtom är att befara. Denna i civillag
utan någon begränsning givna definition å vad som avses med uttrycket
»könssjukdom i smittosamt skede» torde, därest samma uttryck komine till
användning, dä fråga är om könssjukdom som hinder för sjömans eller
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 92 käft. (Nr 110.) 3
18
Kung!. Majits nåd. proposition nr 110.
därmed likställd persons anställande ombord å fartyg, jämväl bliva normgivande
för sistnämnda fall. Men då detta begrepp med hänsyn till den
senare delen av definitionen innefattar en beskaffenhet hos sjukdomarna i
fråga, som enligt ämbetsverkens merling ej bör utgöra hinder enligt 70 §
sjölagen, torde här icke samma uttryck kunna brukas. Ämbetsverken vilja
föreslå, att i stället i 70 § och då givetvis även i 90 § sjölagen orden
''smittosam venerisk sjukdom’ utbytas mot orden ''könssjukdom i smittosamt
stadium’.
Ett med berörda bestämmelser i 70 § besläktat specialstadgande förekommer
i 32 § sjölagen. Befälhavare ålägges häri att tillse, bland annat,
att icke såsom utkiksman eller såsom rorsman nyttjas den, som saknar
normalt färgsinne. Det är givetvis högeligen angeläget, att såväl utkiksmän
som rorsmän äga även tillräcklig syn- och hörselförmåga, och 70 §
tillgodoser med sin nuvarande avfattuing detta önskemål, men icke efter
de ändringar lagrummet skulle undergå enligt ovanstående. Till följd
härav och då bestämmelsen lämpligen bör inordnas bland de i 32 § inrymda
föreskrifter, som befälhavaren har att iakttaga, bör därav föranlett
tillägg till 32 § göras, innehållande tillika, enär läkarintyg torde få anses
av behovet påkallat för skyldighetens behöriga iakttagande, därefter lämpad
föreskrift härutinnan.
De läkarintyg, som sålunda skulle föreskrivas rörande sjöfolks anställning,
kunna med avseende å beskaffenheten lämpligen uppdelas i tre
slag, nämligen dels ett mera fullständigt med uppgifter rörande såväl
färgsinne samt syn- och hörselförmåga som hälsotillstånd, dels ett innehållande
uppgifter om färgsinne samt syn- och hörselförmåga, dels ock
ett motsvarande s. k. friskbetyg och avseende de i 70 § omförmälda hälsoförhållanden
med undantag av syn- och hörselförmåga. Med det förstnämnda
slaget av intyg skulle påmönstrade, till den egentliga besättningen
hörande personer på fartyg i utrikes fart vara försedda; intyg av det
andra slaget skulle utfärdas huvudsakligen för sådana, som å fartyg i inrikes
fart befälhavaren kan vilja nyttja såsom utkiks- eller rorsmän; och
det tredje slaget skulle gälla till den egentliga besättningen ej hörande
personer, som anställas å fartyg i utrikes fart.
Såsom av de för beredning inom resp. statsdepartement av ärendet
om sjöfartssåkerheten tillkallade sakkunniga framhållits, förutsattes i 70 §
sjölagen, att läkarintyg företes för varje gång anställning inom riket såsom
sjöman vinnes. En så sträng bestämmelse synes emellertid ämbetsverken
icke vara ur kontrollsynpunkt påkallad, liksom ock en sådan anordning
bland annat med hänsyn till kostnaden för intygen måste verka
betungande. Men å andra sidan kan, då bevisvärdet hos ett dylikt intyg,
19
Kungi. Maj:ts nåd. proposition nr Ilo.
särskilt i vissa avseenden, ganska hastigt nedgår, tydligtvis åt detsamma
ej tillerkännas giltighet under någon längre tid. Etter vägande mot varandra
av de på detta spörsmål inverkande faktorer — endels behovet av
alltjämt med verkliga förhållandena överensstämmande och följaktligen så
nya läkarintyg som möjligt och endels kostnaden och besväret för intygens
anskaffande, varom mera här nedan — vilja ämbetsverken föreslå,
att, i överensstämmelse med vad som gäller för läkarintyg för anställning
å statens ångfärjor, för intygen bestämmas en giltighetstid av fyra år.
I detta sammanhang må framhållas såsom ändamålsenligt, att åt det
läkarintyg, som för närvarande skall företes av den, som önskar varda
inskriven vid sjömanshus, gives samma innehåll som åt det ovan föreslagna
mera fullständiga intyget. Därigenom skulle den fördelen vinnas,
att det för inskrivningen anskaffade intyget kunde under de första fyra
åren efter dess utfärdande användas för de olika här ovan angivna ändamålen.
Ämbetsverken äro beredda att i sinom tid vidtaga de i sådant
syfte erforderliga åtgärder med hänsyn till formulär till läkarintyg för
inskrivning vid sjömanshus m. m. samt vilja i detta samband framhålla
såsom en även önskvärd anordning, att överensstämmelse åvägabringas
mellan här ifrågavarande intyg och de läkarintyg, som erfordras för inträde
i navigationsskolorna.
Några närmare föreskrifter om beskaffenhet och giltighetstid m. m.
av det läkarintyg, som stadgas i 70 § sjölagen, finnas ej meddelade, och
ej heller giver lagen uttryckligen något bemyndigande att i administrativ
väg utfärda sådana föreskrifter. Emellertid har i propositionen rörande
förslag till lag om ändring i vissa delar av sjölagen av föredragande departementschefen
uttalats, att närmare föreskrifter om ordningen för besiktning
m. in. torde böra å administrativ väg utfärdas. Vad särskilt
angår avfattningen av de olika nu ifrågasatta läkarintygen, torde det uppdragas
åt kommerskollegium att efter samråd med medicinalstyrelsen och
socialstyrelsen fastställa formulär till desamma.
Arvodet för läkarbesiktning med däröver utfärdat intyg lärer, därest
ej annat förordnas, utgå enligt bestämmelserna i § 9 av taxan för arvode
åt vissa i civil tjänst anställda läkare för enskild sjukvård och för intyg,
meddelade på enskild begäran, ävensom för tjänsteförrättningar, verkställda
enligt gällande instruktion eller myndighets uppdrag, av den 15 september
1911, och således i vanliga fall med 3 kronor. Detta arvode lärer
emellertid få anses för knappt beträffande det ovan ifrågasatta mera fullständiga
intyget samt det för inskrivning vid sjömanshusen avsedda, vilka
intyg ju skola grundas på en särskilt omfattande undersökning och avfattas
i enlighet med ett likaledes omfattande formulär. För dessa fall
20
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 110.
anse ämbetsverken, i likhet med vad allmänna svenska läkarföreningen och
medicinalstyrelsen redan tidigare ifrågasatt, att arvodet bör fastställas till
5 kronor. För vartdera av de båda andra slagen av intyg synes däremot
arvodet kunna i enlighet med den anförda taxebestämmelsen utgå med
3 kronor.
1 propositionen rörande förslaget till lag om ändring i vissa delar
av sjölagen uttalas av föredragande departementschefen, att sjöman bör
beredas kostnadsfri tillgång till det i 70 § avsedda läkarintyg, och i det
särskilda utskottets utlåtande däröver förutsättes, att den för erhållande
av läkarintyget nödvändiga undersökningen måtte komma att ske på det
allmännas bekostnad. Ämbetsverken dela i huvudsak denna uppfattning,
som sålunda redan gjort sig gällande, men anse sig böra erinra, att en
dylik anordning torde vara ägnad att medföra oaktsamhet med intygen
och till följd därav ökade kostnader för deras anskaffande. Till undvikande
härav synes sjöfolket böra självt få vidkännas en del av kostnaderna. Om
avgiften sättes till 5 kronor för det första slaget och 3 kronor för vartdera
av de båda andra slagen av intyg, torde för varje intyg ett belopp
av 1 krona 50 öre lämpligen kunna stanna på den undersökte.
Med hänsyn till svårigheten att eljest vinna erforderlig kontroll lärer
det emellertid bliva nödvändigt att begränsa tillämpningen av nyss angivna
anordning för avgifternas fördelning till de fall, då intyg anskaffas
för inskrivning vid sjömanshus eller för påmönstring, även frivillig; och
synes det vara lämpligt, att intyget då inskrives å därför avsedd blankett
i den undersöktes sjöfartsbok, och att läkaren får mottaga sin ersättning,
såväl vad därav belöper på staten som på den undersökte, genom sjömanshuset.
Ett stadgande om statens bidragsplikt, även begränsad på sätt här
angivits, skulle för övrigt antasjlmen verka fördelaktigt i riktningen att,
befrämja den frivilliga inskrivningen vid sjömanshus.
För närvarande lära, att döma av socialstyrelsens utredning om sjömansyrket,
å svenska fartyg vara anställda 20,000 å 25,000 personer, varav
cirka 15,500 påmönstrade. Då, enligt vad ovan föreslagits, läkarintyg
skulle påfordras, förutom för de mönstringspliktiga, jämväl för icke mönstringspliktiga,
som skulle få användas såsom utkiks- eller rorsmän, och då
kvinnlig personal icke ens å fartyg i utrikes fart annat än undantagsvis
anställes genom påmönstring, torde kanske hela antalet å svenska fartyg
anställda, för vilka läkarintyg skulle erfordras, kunna antagas uppgå till
omkring 20,000. Förutsätter man vidare, att giltighetstiden för intygen
skulle utföra 4 år samt att för omkring 16,000 personer skulle erfordras
mera fullständiga och för omkring 4,000 personer mindre omfattande
intyg till eu kostnad av 5, resp. 3 kronor, varav 3 kronor 50 öre, resp. 1
Kungl. Maj.ts nåd. proposition nr 110.
21
krona 50 öre skulle utgå av statsmedel, kommer man till ett årligt anslagsbehov
av statsmedel för ifrågavarande läkarintyg av i medeltal omkring
15,500 kronor. Nu angivna belopp torde emellertid under det eller
de första åren efter det förevarande anordning börjat tillämpas, då läkarintyg
måste utfärdas för flertalet bär avsedda personer, komma att avsevärt
överskridas för att åter under därpå följande år antagligen visa en
motsvarande minskning. Medel till ifrågavarande statsutgift måste sålunda
tydligtvis beviljas genom ett förslagsanslag.
Ett av ämbetsverken uppgjort förslag till de ändringar i sjölagen,
som skulle erfordras för ordnande av frågan om läkarintyg in. in. på ovan
angivet sätt, bifogas.
Vad detta förslag angår, hava ämbetsverken funnit lämpligt att i
70 § med orden ’i tjänst, som i 108 § avses’, giva uttryck åt att de nya
bestämmelserna i 70 § skola äga tillämpning även å person, som ej tillhör
den egentliga besättningen och sålunda ej kan betecknas såsom ''sjöman’.
Detta innebär visserligen en avvikelse från sjölagens hittillsvarande
systematiska uppställning, enligt vilken ifrågavarande förhållande bort behandlas
först i 108 §. Men här är fråga om ett åläggande, vars fullgörande
i vissa fall kan påvila enskild, nämligen befälhavaren, och bestämmelsen
härom bör således komma till fullt tydligt och i ögonen fallande
uttryck, något som näDpeligen bleve fallet genom endast en hänvisning i
108 § till 70 §.
Såsom en motsvarighet till bestämmelserna i 90 § rörande sjömans
entledigande ur tjänsten har det nya andra stycket i 108 § insatts för att
härmed beträffande personer, ej tillhörande den egentliga besättningen,
vinna det med nyssberörda bestämmelse avsedda syfte, dock allenast beträffande
smittosam sjukdom.
Någon bestämmelse, åläggande sjöman att, då befälhavaren så finner
nödigt, underkasta sig läkarbesiktning, återfinnes icke i sjölagen. Då det
icke torde kunna anses oomtvistligt, att sjöman har ifrågavarande skyldighet,
men det är nödvändigt, att så blir förhållandet för att såvitt möjligt
vinna ändamålet med de i detta ärende ifrågakomna föreskrifter, hava
ämbetsverken ansett sig böra föreslå uttryckligt stadgande i sådant syfte.
Berörda stadgande synes hava sin rätta plats i 77 § samt böra genom en
hänvisning därtill i 108 § göras tillämpligt jämväl på personer, ej tillhörande
den egentliga besättningen.
Då i fråga om utrikes fart envar fartygsanställd, som tillhör den
egentliga besättningen, således varje ''sjöman’, skall enligt mönstringsförordningen
vid äventyr av ansvarspåföljd för befälhavaren vara påmönstrad,
22
Ämbets
verkens
förslag.
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 110.
bär i 285 § befälhavarens ansvar för överträdelse av 70 § första stycket
begränsats till anställning av person, som avses i 108 §.
Därest de nu ifrågasatta ändringarna i sjölagen bliva genomförda,
skall förslag till de ändringar i mönstringsförordningen, som må därav
betingas, i sinom tid framläggas av vederbörande ämbetsverk.
De närmare bestämmelser, som förslaget förutsätter skola utfärdas
av Kungl. Maj:t, torde böra sammanföras i en författning, innehållande
föreskrifter om ordningen för läkarbesiktningarna och intygens utfärdande
samt formulär till de olika slagen av intyg ävensom avgifternas storlek
samt huru avgifterna skola uppbäras och jämte de av staten tillskjutna
andelarna tillhandahållas läkarna m. in.»
Det av ämbetsverken uppgjorda förslaget till ändringar i sjölagen
år, jämställt med nu gällande lag, av följande lydelse:
Gällande lag.
32 §.
Befälhavaren åligge att tillse: att
vaktmanskap finnes å däck; att, när
fartyget icke ligger förtöjt i hamn
eller eljest å säker ankarplats, sjövakt
hålles; att behörig utkik hålles;
att icke såsom utkiksman eller såsom
rorsman nyttjas den, som saknar
normalt färgsinne; att behörigt
vaktbefäl ständigt för kommandot
ombord; att nödiga ortsbestämningar
och deviationsbestämningar företagas;
samt att lodning verkställes, då
sådan av förhållandena påkallas, särskilt
i tjocka.
Ämbetsverkens lagförslag.
32 §.
Befälhavaren åligge att tillse: att
vaktmanskap finnes å däck; att, när
fartyget icke ligger förtöjt i hamn
eller eljest å säker ankarplats, sjövakt
hålles; att behörig utkik hålles;
att icke såsom utkiksman eller
såsom rorsman nyttjas annan än den,
som enligt legitimerad läkares intyg,
ej över fyra år gammalt, äger normalt
färgsinne samt tillräcklig synoch
hörselförmåga; att behörigt vaktbefäl
ständigt för kommandot ombord;
att nödiga ortsbestämningar
och deviationsbestämningar företagas;
samt att lodning verkställes,
då sådan av förhållandena påkallas,
särskilt i tjocka.
Angående läkarintyg, varom ovan
sägs, gälle i övrigt vad av Konungen
förordnas.
Kungl. Maj ds nåd. proposition nr 110.
23
70 §.
70 §.
Såsom sjöman må icke här i riket
anställas den som är behäftad
med sådant fel på hörsel eller synförmåga
eller eljest med sjukdom,
lyte eller skada, som gör honom
oduglig att sköta den tjänst, anställningen
avser, eller med smittosam
venerisk sjukdom eller med annan
sjukdom, som medför fara för
den övriga besättningen; och skall
förty, innan någon vinner anställning
som sjöman, legitimerad läkares
intyg angående hans hörsel och
synförmåga samt hälsotillstånd för
befälhavaren företes.
Ä fartyg, som avgår från Sverige
till utrikes ort, må icke såsom
sjöman eller i tjänst, som i 108 §
avses, anställas person, som är be
-
häftad med sjukdom, lyte eller skada,
som gör honom oduglig att sköta
den tjänst, anställningen avser, eller
med könssjukdom i smittosamt stadium
eller med annan sjukdom, som
medför fara för andra ombord anställda;
och skall förty, innan någon
vinner anställning i fall, varom nyss
är sagt, legitimerad läkares intyg,
ej över fyra år gammalt, angående
hans hälsotillstånd företes.
Angående läkarintyg, varom ovan
sägs, galle i övrigt vad av Konungen
förordnas.
Minderårig under fjorton år må ej i skeppstjänst användas, ej heller
må i eldartjänst användas minderårig, som icke uppnått sexton års ålder.
När sjöman förhyres, bör, om han är inskriven vid sjömanshus, den
vid inskrivningen honom tilldelade sjöfartsbok överlämnas till befälhava
-
ren, vilken
äger
förvara densamma, till -dess sjömannen lämnar tjänsten.
77 §. 77 §.
En var av besättningen skall uppföra sig skickligt, nyktert och fridsamt,
noggrant iakttaga allt, som för bevarande av ordning och skick om
bord föreskrives, med aktning bemöta förmän och med uppmärksamhet
mottaga deras befallningar samt genom tydliga och lämpliga svar utmärka,
att dessa uppfattats.
\ En var av besättningen åligge jäm
väl
att i den omfattning befälhavaren
bestämmer underkasta sig läkarbesiktning,
dock utan kostnad för
den undersökte.
24
Kuiigl. Maj:ts nåd. proposition nr 110.
90 §.
Bliver sjöman sjuk eller skadad,
skall befälhavaren åt honom bereda
nödig vård ombord eller i land; är
han till följd av sjukdomen eller
skadan för längre tid satt ur stånd
att fullgöra sin tjänst eller finnes
han behäftad med smittosam venerisk
sjukdom eller med annan sjukdom,
som medför fara för den övriga
besättningen, äge befälhavaren
entlediga honom ur tjänsten. Nödgas
befälhavare kvarlämna sjuk eller
skadad sjöman å utländsk ort, skall
han överlämna honom till svensk
konsul eller, om sådan tjänsteman
där icke finnes, annorledes sörja för
att han erhåller lämplig vård.
Avskedas sjöman till följd av
skada eller sjukdom, som han genom
eget grovt vållande ådragit sig, eller
därför att han funnits behäftad med
smittosam venerisk sjukdom, njute
han ej hyra för längre tid, än han
förrättat sin tjänst, och kostnaden
för hans skötsel och vård må avkortas
på hans innestående hyra.
Entledigas han icke, njute han ej
hyra för den tid, han är ur stånd
att förrätta sin tjänst, och ersätte
kostnaden för skötsel och vård.
Sjöman, som eljest, medan han är i tjänst, varder sjuk eller skadad,
njute full hyra ävensom sjukvård på redarens bekostnad så länge han är
kvar i tjänsten; varder han entledigad, erhålle han hyra till dess han avmönstras
eller, om avmönstring icke äger rum, till den dag, då fartyget
går vidare, ävensom sjukvård på redarens bekostnad under fyra veckor,
räknade från den dag, då hans rätt till hyra upphörde.
Har befälhavare å ort, där svensk konsul ej finnes, nödgats för
svensk sjömans sjukvård göra utgift, som, enligt vad ovan är sagt, icke
90 §.
Bliver sjöman sjuk eller skadad,
skall befälhavaren åt honom bereda
nödig vård ombord eller i land; är
han till följd av sjukdomen eller
skadan för längre tid satt ur stånd
att fullgöra sin tjänst eller finnes
han behäftad med könssjukdom i
smittosamt stadium eller med annan
sjukdom, som medför fara för andra
ombord anställda, äge befälhavaren
entlediga honom ur tjänsten. Nödgas
befälhavare kvarlämna sjuk eller
skadad sjöman å utländsk ort, skall
han överlämna honom till svensk
konsul eller, om sådan tjänsteman
där icke finnes, annorledes sörja för
att han erhåller lämplig vård.
Avskedas sjöman till följd av
skada eller sjukdom, som han genom
eget grovt vållande ådragit sig, eller
därför att han funnits behäftad med
könssjukdom i smittosamt stadium,
njute han ej hyra för längre tid, än
han förrättat sin tjänst, och kostnaden
för hans skötsel och vård må
avkortas på hans innestående hyra.
Entledigas han icke, njute han ej
hyra för den tid, han är ur stånd
att förrätta sin tjänst, och ersätte
kostnaden för skötsel och vård.
Kungl. Maj:ta nåd. proposition nr Ilo. 25
ålegat redaren, eller förskjuta mer, än denne ålegat; äge redaren därför
undfå ersättning av allmänna medel.
108 §. 108 §.
De å fartyget anställda personer, vilka ej höra till den egentliga
besättningen, vare skyldiga att hörsamma befälhavarens föreskrifter med
avseende på ordning och skick ombord ävensom att förrätta det arbete,
befälhavaren för fartygets säkerhet finner nödigt att ålägga dem. Aro de
antagna av redaren eller befälhavaren, tillkomme dem samma rättigheter
som besättningen; dock skola bestämmelserna i 96 § beträffande övertidsersättning
icke å sådana personer äga tillämpning.
Finnes person, som ej hör till den
egentliga besättningen, behäftad med
könssjukdom i smittosam! stadium
eller med annan sjukdom, som medför
fara för andra ombord anställda,
äge befälhavaren avlägsna honom
från fartyget.
Vad i 77 § andra stycket samt
81, 101 och 102 §§ är stadgat med
avseende å besättningen skall ock
lända till efterrättelse med avseende
å övriga ombord anställda personer.
285 §.
Varder i 108 § avsedd person,
i fall då påmönstring ej sker, anställd
i strid mot vad i 70 § är
stadgat, eller använder befälhavare
minderårig för skeppstjänst, straffes
befälhavaren med böter, ej under
tio kronor. Har användandet av
minderårig skett med den minderåriges
faders eller målsmans vetskap
och vilja, vare jämväl fadern eller
målsmannen förfallen till böter, högst
tjugu kronor.
Anställer befälhavare sjöman för tid, under vilken denne veterligen är
förbunden att tjäna å annat fartyg, straffes med böter, högst tvåhundra kronor.
Lika med befälhavaren straffes redare, där åtgärd, som ovan sagts,
företagits med hans vetskap.
Vad i 81, 101 och 102 §§ är
stadgat med avseende å besättningen
skall ock lända till efterrättelse med
avseende å övriga ombord anställda
personer.
285 §.
Befälhavare, som i strid mot vad
i 70 § är stadgat anställer sjöman
eller använder minderårig för skeppstjänst,
straffes med böter, ej under
tio kronor. Har användandet av
minderårig skett med den minderåriges
faders eller målsmans vetskap
och vilja, vare jämväl fadern eller
målsmannen förfallen till böter,högst
tjugu kronor.
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 92 käft. (Nr 110.)
4
26
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 110.
Departe- Ämbetsverkens förslag har varit föremål för granskning inom finans
mentschefen.
departementet. Därvid har förslaget ansetts böra omarbetas i olika avseenden,
och resultatet härav föreligger i ett förslag till ''Lag om ändring i vissa
delar av sjölagen’, vilket torde såsom bilaga få fogas till detta protokoll.»
Sedan departementschefen uppläst sistnämnda förslag med undantag
av dess 98 §, som har samband med ett annat, här nedan upptaget ärende,
anförde departementschefen vidare:
»Till en början torde det tillåtas mig att i korta drag redogöra för
de viktigaste av de bestämmelser i nu förevarande ämne, som gälla i
Tyskland, England och Norge.
I Tyskland, där påmönstring av besättning å handelsfartyg år obligatorisk,
om fartyget skall nyttjas i utrikes fart, och jämväl eljest verkställes
i stor utsträckning, skall enligt handelssjölagens bestämmelser sjöman
före pårnönstringen undergå besiktning av läkare för utrönande av hans
duglighet för skeppstjänst. Sker pårnönstringen i sådana utländska hamnar,
där anskaffandet av läkare bereder svårigheter, må befälhavaren själv besiktiga
sjöman, som skall påmönstras; därvid bör tjänsteman, anställd å sjömanshus,
vara närvarande. Den, som vid besiktning befunnits oduglig för
skeppstjänst, får ej påmönstras. Såsom kassationsanledningar upptagas
allmän svaghet, sinnessjukdom, alla smittosamma tuberkulösa sjukdomar,
vissa könssjukdomar in. fi., varjämte för särskilda grenar av skeppstjänsten
angivas vissa sjukdomar. Vid besiktning av personer, som söka anställning
såsom kollämpare, skall särskilt tagas hänsyn till de fordringar,
som dylik tjänst kräver i fråga om arbetsförmåga och uthållighet. Har
den besiktigade funnits oduglig till skeppstjänst, skall läkaren därom ofördröjligen
underrätta redaren eller befälhavaren. Härjämte må anmärkas,
att för däckstjänst avsedd sjöman skall före den första pårnönstringen
inom riket undersökas med avseende å syn- och färgsinne samt att icke
i någon fart må såsom utkiksinan användas den, som vid undersökning
visat sig icke äga normalt syn- och färgsinne. Nämnda bestämmelser
i fråga om syn- och färgsinne hava kompletterats och i vissa fall skärpts
genom föreskrifter, utfärdade av die Seeberufsgenossensehaft, en avdelning
av det offentliga försäkringsväsendet, vilken omhänderhar försäkring av
sjöfolk och utövar tillsyn å fartyg.
Beträffande sjöman, som icke påmönstras, finnas ej några bestämmelser
om skyldighet att före anställningen undergå besiktning av läkare för
utrönande av duglighet till skeppstjänst. Emellertid skall han vara försedd
med legitimerad läkares intyg om normalt syn- och färgsinne för att få
användas till däckstjänst eller såsom utkiksinan.
K un tji. Maj:ts nåd. proposition nr 110.
27
I Tyskland är det sällsynt, att kvinnlig personal finnes anställd å
fartyg. Mest förekommer den å större passagerarfartyg. Skall dylik personal
påmönstras, skall påmönstringen föregås av läkarundersökning.
Kostnaderna för läkarbesiktning och läkarintyg, varom ovan nämnts,
gäldas av staten och i vissa fall av Seeberufsgenossenschaft.
I England, där i fråga om påmönstring gäller detsamma som i Tyskland,
är läkarbesiktning eller visning av läkarint3Tg icke obligatorisk ens
vid anställning, som sker i samband med påmönstring. På begäran av
redaren eller befälhavaren skall emellertid sjöman, som söker hyra, besiktigas
av legitimerad läkare, och denne skall till mönstringsförrättaren överlämna
intyg angående den undersöktes lämplighet för skeppstjänst, varjämte
avskrift av intyget skall sändas till redaren eller befälhavaren.
Kostnaden för besiktningen bestrides av redaren eller befälhavaren efter
taxa, som fastställts av Board of Trade. Även må erinras, att bestämmelser
finnas utfärdade om undersökning av synsinnet hos dem, som skola
anställas i däckstjänst, samt att i föreskrifter rörande lärlingars antagande
till skeppstjänst stadgas såsom villkor för antagandet, bl. a., att sökanden
är frisk och har goda krafter.
I Norge, där beträffande påmönstring gälla samma regler som i Tyskland
och England, äro följande bestämmelser meddelade: Envar, som i Norge
påmönstras å fartyg i utomeuropeisk fart, skall med intyg av legitimerad
läkare visa, att han icke lider av någon elakartad smittosam sjukdom, däri
inbegripet tuberkulos i sådant stadium, som medför fara för andra ombord
anställda. Dylikt intyg bör vara utfärdat under loppet av de sista fjorton
dagarna före påmönstringen. Vid påmönstring i Norge å fartyg i europeisk
fart samt städse vid påmönstring utomlands skall sjömannen till
mönstringsförrättaren avgiva försäkran, att han, såvitt han vet, icke lider
av sådan sjukdom, varom ovan sägs. Dessutom gäller, att envar, som i
Norge vill påmönstras till däckstjänst, skall med intyg av legitimerad läkare
visa, att han kan skilja mellan de i lag eller författningar föreskrivna
färger för signallanternor och att han ej lider av något avsevärdare fel i
avseende å synförmågan. Intyget skall införas i sjömannens sjöfartsbok.
Förekommer under tjänstetiden anledning till antagande, att någon av
manskapet lider av elakartad smittosam sjukdom, som medför fara för
andra ombord anställda, skall befälhavaren snarast möjligt föranstalta om
läkarundersökning. Påvisas därvid sådan sjukdom, skall befälhavaren låta
avmönstra den sjuke, såframt han ej ombord kan bereda honom till förhindrande
av sjukdomens spridning erforderlig vård.
I Norge får sjömannen själv bekosta läkarundersökningen, men starka
röster hava på senare tiden höjts för att staten skall betala densamma.
28
Kungl. May.ts nåd. proposition nr 110.
§§■ Beträffande motsvarande bestämmelser i svenska sjölagen ffnner jag,
lika med ämbetsverken, att de behöva omarbetas. Vad då först beträffar
70 § sjölagen, som innehåller det viktigaste stadgandet i ämnet och som
i första hand ansetts böra ändras, synes det icke kunna förnekas, att
nämnda paragraf har för stor räckvidd. Framför allt då fråga är om anställning
å fartyg i mindre vidsträckt fart, torde paragrafens bestämmelser
vara utan synnerlig betydelse, enär läkarhjälp då med lätthet lärer kunna
erhållas och den sjuke snart sättas i land, om så skulle erfordras. Med de anställningar
av sjömän, som årligen i flera 10,000-tal äga rum här i landet,
synes för övrigt någon effektiv kontroll å efterlevnaden av paragrafens bestämmelser
svårligen kunna åstadkommas, och följden därav torde bliva
den, att bestämmelserna i många fall icke följas. Vidare må erinras
om det besvär och de störa kostnader, som en sträng tillämpning av 70 §
korame att medföra. I paragrafen förutsättes ju, att läkarintyg skall
företes för varje gång någon inom riket vinner anställning såsom sjöman;
och även om det finge antagas, att eu bestämmelse om dylikt intygs giltighet
under viss tid komme att införas i de administrativa författningar, som
bebådats skola utfärdas till komplettering av paragrafen, torde i allt fall
kostnaderna och besväret bliva högst betydande. Att för övrigt stor vikt
ligger uppå att ej i onödan ålägga den svenske sjömannen bördor, som hans
utländska yrkeskamrater i många fåll icke behöva vidkännas, torde vara
uppenbart.
I detta sammanhang ber jag få åberopa följande tabeller, hämtade
ur den officiella statistik rörande sjömansyrket i Sverige, vars utarbetande
påbörjats inom kommerskollegium och under 1915 i huvudsak avslutats av
socialstyrelsen. Tabellerna beröra ej blott sjömän, d. v. s. den i 70 § omhandlade
s. k. egentliga besättningen, utan även sådan personal, som avses i
108 §, eller den del av fartygspersonalen, som ej tillhör den egentliga besättningen,
d. v. s. kökspersonal och betjäning: stewarter, vissa kockar, mässpojkar,
restauratriser eller förestånderskor, uppasserskor m. fl. Uppgifterna
i tabellerna avse första veckan i augusti 1911. Den i den senare tabellen
upptagna, icke mönstrade personalen utgjordes å fartyg i utrikes fart av
kvinnlig köks- och uppasserskepersonal, som enligt praxis i allmänhet ej
påmönstras.
Tabellerna utvisa, att vid den tidpunkt, de avse, funnos här i riket i
runt tal 15,100 påmönstrade sjömän samt omönstrad fartygspersonal till ett
antal av 6,150. Sammanlagda antalet av å svenska fartyg anställda personer
skulle då alltså uppgå till i runt tal 21,250. Ämbetsverken upptaga i sitt
den 3 februari 1916 avgivna utlåtande nämnda antal till 20,000 å 25,000,
därav cirka 15,500 påmönstrade. Ett mycket stort antal sjömän på
-
Kuugl. Maj:t» nåd. proposition nr 110.
29
Den mönstrade personalen å ång- och segelfartyg, fördelad efter hyresavtalets
giltighetstid, inom olika farter och fartygskaraktärer.
M ö
a s t r
a d
p e r s o
n a 1.
Fart resp. fartygskaraktär.
för
viss tid.
ior segla- tion. 1
för resa.
under
6 mån.
6 mån. och
däröver.
tid.
Summa.
Antal.
%■
Antal.
%.
Antal.
%■
Antal.
%.
Antal.
%.
Antal.
56.
Ångfartyg.
Oceanfart.........
3.103
SO-o
276
7-1
286
7''4
in
2-9
100
2-6
3,870
100-0
Nordsjöfart........
4,326
94-9
43
0''9
72
1-6
85
1''9
33
07
4,559
1000
Östersjöfart........
1,234
90-9
-
-
—
—
22
1-6
101
7-5
1,357
109o
Kast- och inrefart.....
746
89-7
—
—
—
—
18
2-1
68
8-2
832
100-o
Summa
9,409
88''6
319
3-0
358
3-4
236
2-2
302
2-8
10,624
1000
Segelfartyg.
t Oceanfart.........
256
74-2
48
13-9
41
11-9
345
lOöo
i Nordsjöfart........
1,062
,99-3
—
—
—
—
—
—
8
0-7
1,070
100-o
Östersjöfart........
2,813
96-2
28
0''9
14
05
n
0''4
58
2-0
2,924
100-o
Kust- och inrefart.....
88
96-7
—
—
1
11
—
—
2
2-2
91
100-0
> Summa
4,219
952
76
1-7
15
0''3
52
1-2
68
1-6
4,430
lOO-o
Bemanningen å ång- och segelfartyg, fördelad på mönstrad och iche mönstrad
personal, inom olika farter.
Fart.
Å
n g f
r t y g.
S e
g e 1 f a r t
y §
Mönstrad
personal.
Icke mönst j
råd personal.''
Summa.
Mönstrad
personal.
Icke mönst- rad personal.
Summa
Antal.
%.
Antal.
%.
Antal.
%.
Antal.
%■
Antal.
%■
Antal.
%■
Occanfart.....
3,876
96-5
140
3-5
4,016
1000
345
oo-o
_
_
345
100 o
Nordsjöfart.....
4,559
92-6
366
7-4
4.925
lOOo
1,070
100-0
—
—
1,070
1000
Östersjöfart.....
1,357
73-9
478
26-1
1,835
1000
2,924
98-4
46
1-6
2,970
100o
Kust- och inrefart .
832
15-9
4,394
84-1
5,226
1000
91
11-1
726
88-9
817
1000
Summa
10,624
66''4
5,378
33-6
16,002
100o
4,430
85''2
772
148
| 5,202
1000
11 regel = 1 års seglation.
30
Kung!. Maj:ts nåd. proposition nr 110.
mönstra mer än en gång om året; enligt publikationen ''Sociala meddelanden’
(nr 1 för 1916), utgiven av socialstyrelsen, uppgick antalet påmöristringar
inom riket under 1915 till i runt tal icke mindre än 46,500. Till
dessa påmönstringar, eller med andra ord anställningar, komma ytterligare
alla anställningar av fartygspersonal, som icke påmönstras; några siffror
angående dem hava emellertid icke stått mig till buds. Hur samtliga ovanberörda
under 1915 vunna anställningar böra fördelas på de i tabellerna
angivna olika farter, är jag icke i tillfälle att ens tillnärmelsevis angiva.
De principiella invändningar, som på sätt ovan anförts kunna göras
mot 70 paragrafens bestämmelser, hava berörts jämväl av ämbetsverken.
Vid upprättandet av sitt ändringsförslag hava de haft för ögonen å ena
sidan att söka åstadkomma så effektiva hygieniska bestämmelser som möjligt
och å andra sidan att hålla kostnaderna och besväret inom skäliga
gränser. Förslaget i vad det avser den egentliga besättningen innebär
till en början sådan ändring av 70 §, att där förekommande förbud mot
anställande av sjöman icke skulle gälla i annat fall, än då fråga vore om
anställning här i riket av sjöman å fartyg, som skulle avgå från Sverige
till utrikes ort. Förutom Oceanfart skulle alltså jämväl Nordsjöfart och
Östersjöfart beröras av förbudet. Vidare hava ämbetsverken föreslagit, att
åt det läkarintyg, som redan enligt 70 paragrafens nuvarande lydelse erfordras
före anställningen, skulle givas en giltighetstid av fyra år, och
såsom motiv härför har framhållits, att en så sträng bestämmelse som att
läkarintyg skulle företes vid varje anställning icke vore ur kontrollsynpunkt
påkallad och att en sådan anordning bl. a. med hänsyn till kostnaden
måsta verka betungande. Mot ämbetsverkens förslag synas emellertid åtskilliga
erinringar kunna göras. Härvid må det till en början tillåtas mig
att åberopa dels vad allmänna svenska läkarföreningen uttalat såsom sin
åsikt, eller att betydelsen av den föreskrivna läkarundersökningen korame
att i fråga om sjukdom fullständigt upphävas, därest åt intyget skulle tillerkännas
viss tids giltighet, och dels vad medicinalstyrelsen själv i det av
styrelsen ensam på ärendets tidigare stadium avgivna utlåtande framhållit,
eller att intyget ur rent medicinsk synpunkt icke kunde vara av avgörande
betydelse annat än för det tillfälle, då undersökningen utfördes och intyget
avgavs, samt att de i intyget angivna förhållandena tydligtvis kunde bestå
i åratal, men även kunde snabbt ändras, icke minst beträffande de smittosamma
sjukdomarna, i fråga om vilka intyget vore av ganska kortvarigt,
värde. Med hänsyn härtill och då vid längre resor vikten att hava tillförlitligt
läkarintyg är särskilt framträdande, har i det omarbetade förslaget
den av ämbetsverken föreslagna giltighetstiden av fj^ra år ansetts icke kunna
godtagas. Att å andra sidan föreskriva nytt intyg för varje gång anställ
-
Kuttgl. MajUs nåd. proposition nr 110.
31
ning sker, vilket ur hygienisk synpunkt vore det riktigaste, anser jag dtlrernot
av lätt insedda ekonomiska och praktiska skäl mig icke böra tillstyrka.
Efter övervägande av de olika synpunkter* som härvidlag framträda,
har jag i det omarbetade förslaget stannat vid att föreslå, att intyget
icke skulle tillerkännas längre giltighet än sex månader efter utfärdandet.
Om sålunda en betydligt kortare giltighetstid för läkarintyget än
vad ämbetsverken föreslagit är nödvändig, för att intyget särskilt i fråga
om sjukdom över huvud taget skall kunna tillmätas någon betydelse alls,
torde för frågans praktiska lösning ämbetsverkens förslag i fråga om 70 §
jämväl i övrigt böra ändras — kostnaderna och besväret komme eljest att
antaga för den svenska sjömanskåren alltför betungande dimensioner. Härvid
framställer sig då det spörsmålet, huruvida ej den av ämbetsverken
föreslagna begränsning av 70 paragrafens räckvidd skulle kunna föras än
vidare. Enligt min mening torde så kunna ske; och i det omarbetade
förslaget har det i paragrafen stadgade förbud i fråga om anställande av
sjöman förklarats skola gälla allenast sådant fartyg, som skall avgå från
Sverige till ort bortom 61 grader nordlig latitud (Bergen), 11 grader
västlig longitud (Irlands västkust) och 48 grader nordlig latitud (Brest)l.
I)å fråga vore om fartyg i fart innanför denna gräns, eller i Nordsjöfart,
Östersjöfart, kustfart eller inre fart, skulle alltså enligt det omarbetade
förslaget förbudet icke gälla. Häremot synas ej heller kunna anföras
några vägande betänkligheter. Frånsett den omständigheten, att befälhavarens
eget intresse bjuder honom att icke anställa sjöman, som är
oduglig för skeppstjänsten eller farlig för ombord anställda personer,
torde i de fall, då dylika fel hos sjömannen undgått befälhavarens
kontroll och kommit till hans kännedom först efter anställandet, faran
härav bliva skäligen ringa. De farter, i vilka förbudet icke skulle gälla,
kunna nämligen ej anses så vidsträckta, att icke läkarhjälp utan alltför
stort dröjsmål skulle i fall av behov kunna erhållas i land. Om vidare,
såsom här nedan under 90 § kommer att föreslås, den rätt, som befälhavare
å fartyg i vilken fart som helst enligt 90 § har att entlediga sjöman,
som på grund av sjukdom är farlig för den övriga besättningen, utbytes
mot skyldighet för befälhavaren att vidtaga dylik åtgärd, där den
sjuke ej beredes till farans undanröjande erforderlig vård, torde enligt
min mening frågan ur hygienisk synpunkt kunna anses vara rätt så
tillfredsställande löst. Vad den ekonomiska sidan av saken angår, torde
genom anordningen i det omarbetade förslaget kostnaderna icke bliva alltför
betungande, och de komma att för sjömannen åtskilligt reduceras,
1 Motsvaras i tabellerna av Oceanfart.
32
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr Ilo.
om, såsom av ämbetsverken förordats, en del av dem bestrides av staten
och om det föreskrives, att ett med ledning av tidigare besiktning utfärdat
s. k. friskbetyg skall betinga billigare avgift än det första, mera fullständiga
intyget. Hur kostnadsfrågan skall lösas torde böra överlåtas åt
Kungl. Maj:t att avgöra i administrativ väg, liksom ock övriga frågor
rörande intyget, såsom ordningen för läkarbesiktningen och intygets utfärdande,
formulär till olika intyg in. m.; och har i 70 § införts uttryckligt
stadgande i dylik riktning.
I enlighet med vad ämbetsverken föreslagit har i det omarbetade förslaget
orden »smittosam venerisk sjukdom» utbvtts mot orden »könssjukdom
i smittosamt stadium».
Det tillägg till 32 §, som föreslagits av ämbetsverken, jämte i samband
därmed stående ändring av 70 § har vunnit beaktande i det omarbetade
förslaget.
Tf §. Jämväl det föreslagna tillägget till 77 § har — allenast med en
redaktionell jämkning — upptagits i det omarbetade förslaget.
90 §. 90 § handlar om sjömans sjukdom eller skada i tjänsten och befälhava
res
skyldighet att bereda honom vård m. m. Av jämförelse mellan denna
paragraf och nu gällande 70 § framgår, att medan sistnämnda paragraf
bland annat innehåller generellt förbud mot att såsom sjöman anställa
den, som är behäftad med smittosam venerisk sjukdom eller med annan
sjukdom, som medför fara för den övriga besättningen, har befälhavaren
enligt 90 § icke någon däremot svarande skyldighet att entlediga sjöman,
om denne bliver behäftad med sjukdom av dylik beskaffenhet. I
sådant fall har han allenast rätt att entlediga honom. Då emellertid
i det omarbetade förslaget nämnda generella förbud av praktiska skäl förklarats
skola gälla allenast då fråga vore om anställning å fartyg i viss
längre fart, har det synts av behovet påkallat att såsom motvikt häremot
föreskriva skyldighet för befälhavaren att från tjänsten skilja sjöman, som
efter läkarbesiktning funnits vara på grund av sjukdom farlig för ombord
anställda personer; dock att berörda skyldighet ej skulle föreligga, därest
den sjuke bereddes till farans undanröjande erforderlig vård. — Enär
vidare såväl den vårdnadsplikt, som enligt nuvarande lydelsen av första
stycket av ifrågavarande paragraf åligger befälhavaren, soin ock den skyldighet
i fråga om entledigande av sjuk sjöman, som nu föreslås skola
under viss förutsättning åläggas honom, torde böra gälla även för det fall,
att sjömannens sjukdom funnits redan före hans anställning, har den
första satsen i paragrafen »Bliver sjöman sjuk eller skadad» ändrats till
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. MajUs nåd. proposition nr ILO.
;s;i
»Finnes sjöman vara sjuk eller skadad»; och har i överensstämmelse härmed
jämväl tredje stycket i paragrafen ändrats. — Slutligen må anmärkas, att
jämväl i förevarande paragraf uttrycket »smittosam venerisk sjukdom»
utbvtts mot nttrveket »könssjukdom i smittosam! stadium .
1 108 § givas bestämmelser i fråga om de personer bland fartygs- m
personalen, som ej tillhöra den egentliga besättningen.1) Några dem vidkommande
föreskrifter i hygienens intresse tillkommo icke genom de år
1914 genomförda ändringarna i sjölagen. Emellertid har frågan härom
nu upptagits av ämbetsverken, vilka framhållit vikten av att jämväl ifrågavarande
personal uppfyller de fordringar beträffande det allmänna hälsotillståndet
ombord, som 70 § föreskriver gentemot den egentliga besättningen.
Härutinnan instämmer jag med ämbetsverken. De synpunkter,
som jag ovan framhållit och vilka för mig varit bestämmande, då det
gällt den egentliga besättningen, synas i allo äga tillämplighet jämväl
beträffande nu ifrågavarande fartygspersonal, och de hava i det omarbetade
förslagets 108 § genomförts på så sätt, att 70 § första stycket
och 77 § andra stycket enligt deras lydelse i det omarbetade förslaget
förklarats skola gälla även personer, vilka ej skola tillhöra den egentliga
besättningen. Då, såsom här nedan närmare kommer att beröras, tillsynsplikten
i nu förevarande avseenden åligger befälhavaren och straff för försummelse
härvidlag ådömes honom, har det ansetts riktigast, att föreskriften
om läkarintygs företeende för befälhavaren här bibehålies, oavsett om den
i intyget avsedda personen antagits av befälhavaren eller annan. Vidare
hava de föreslagna nya bestämmelserna i 90 § första stycket ävensom
sista stveket. av samma paragraf med vederbörliga jämkningar intagits här.
Den svenska sjölagstiftningen är i avseende å sjöfartssäkerheten byggd #85 §.
på den grundsatsen, att det är befälhavaren, som skall utöva omvårdnaden
om fartyg och människoliv. Han har alltså tillsynsplikt beträffande fartygets
sjövärdighet, bemanning in. in. och hans skyldighet härutinnan hänför
sig i synnerhet till ett särskilt tillfälle, nämligen resans anträdande.
Gör han sig skyldig till försummelse härutinnan, är det han, som straffas
såsom gärningsman. Tillser han t. ex. icke, att fartyget är bemannat på
ett betryggande sätt, straffås han enligt 292 § sjölagen, och anställer han
sjöman i strid mot vad i 70 § är stadgat, straffas han enligt 285 §.
Detta gäller även för det fall, att sjömannen påmönstras. Ämbetsverken
— vilka föreslagit, att 70 paragrafens preventiva bestämmelser i fråga
'') Se angående dem den senare av ovan intagna tabeller. De kunna anställas jämväl
av annan än redaren eller befälhavaren, t. ex. restauratrisen.
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 92 höft. (Nr 110.)
o
34
Kungl. .Xlaj:ts nåd. proposition nr 110.
om anställande bär i riket av sjöman eller i 108 § avsedd personal
skulle gälla allenast för det fall, att anställningen avsåge fartyg, som
avginge från Sverige till utrikes ort, eller med andra ord då påmönstring
i regel ägde rum — hava emellertid hemställt, att ansvar för förseelsemot
berörda bestämmelser skulle åläggas allenast mönstringsförrättaren,
medan återigen befälhavaren skulle straffas, därest i 108 § avsedd person
bleve, i fall då påmönstring ej skedde, anställd i strid mot vad i
70 § vore stadgat. Dylik anordning lärer dock icke stå i överensstämmelse
med de principer, på vilka sjölagen uti ifrågavarande hänseende är
byggd, och någon anledning att frångå dem synes ej heller föreligga. En
annan sak är, att även mönstringsförrättaren synes böra vara underkastad
ansvar, om han t. ex. påmönstrar sjöman, som anställts i strid mot 70
härför torde dock erfordras vissa kompletterande bestämmelser i sjömanshusförordningen.
I det omarbetade förslaget har alltså den nu gällande principen i frågaom
ansvar för förseelse mot 70 § bibehållits och sålunda straffet för dylik
förseelse fortfarande lagts å befälhavaren. Då den tillsynsplikt, som i
förevarande hänseenden åligger honom, uppenbarligen måste anses omfatta
jämväl personal, som i 108 § avses, och däribland även dem, som må hava
antagits av annan än honom, har i 285 § införts bestämmelse om
straff för befälhavaren, därest han, i strid mot vad i 108 § är stagdat.
anställer eller låter annan anställa någon i sistnämnda paragraf avsedd
person. Slutligen har det ansetts erforderligt att i förevarande paragraf
jämväl införa bestämmelse om straff för befälhavare, som försummar
att iakttaga vad i 90 § första stycket eller 108 § andra stycket föreskrives
till undanröjande av där angiven fara för ombord anställda personer.
Andringen av sista stycket i 285 § är föranledd av paragrafensändrade
innehåll i övrigt.»
Departementschefen anförde härefter ytterligare:
»I fortsättning ber jag få anmäla följande ärende.
Sjömäns Sedan inom 1912 års riksdag väckts motioner, vari framhållits önsk
från^trikä
värdheten av utredning, åsyftande inrättandet av en för sjöfolk avsedd
ort m. m. arbetslöshetsförsäkringskassa, yttrade riksdagen i en till Konungen ställd
Riksdagen, skrivelse den 24 maj 1912 följande:
Då i enlighet med Kungl. Maj:ts beslut den 17 november 1911 frågan
om arbetslöshetsförsäkringens utveckling samt nuvarande läge i utlandet
och i Sverige för närvarande vore under utredning, funne riksdagen det
icke lämpligt, att innan ens principerna för en sådan försäkring blivit
opaginerad Kontrollera mot PDF
fastställda, den allmänna utredningen om arbetslöshetsförsäkringen sönderbrötes
för genomförande av en dylik försäkring för sjöfolket. Med hänsyn
till att sjöfolket vid rådande arbetsbrist vore hänvisat att skaffa sig
arbete inom andra yrken, syntes det uppenbart, att frågan om deras försäkring
mot arbetslöshet måste lösas i samband med övriga yrkesårbetares.
Det oaktat hade riksdagen funnit anledning föreligga att taga i övervägande,
huruvida icke, i avvaktan på denna frågas lösning, åtgärder kunde
vidtagas för lindrande av den nödställda belägenhet, vari sjöfolket ofta
råkade till följd av oförvållad arbetslöshet. De skal, som härvidlag varit
för riksdagen avgörande, hade varit, att det icke torde kunna bestridas,
att sjöfolket mer än andra yrkesarbetare vore utsatt för ofta påkommande
perioder av oförvållad arbetslöshet. Till följd av särskilt vårt lands klimatiska
förhållanden samt i allmänhet de starka växlingarna på fraktmarknaden
bleve arbetstillgången synnerligen ojämn. Sjöfolkets ovana vid
förhållandena på land gjorde det också svart för dem att förskaffa sig
annat arbete.
Särskilt bekymmersam bleve arbetslösheten för sjömän, da de till
följd av fartygets förolyckande, kondemnation, arbetsbrist i utländska hamnar
och dylikt bleve hemsända från utlandet. Ofta brutna av fysiska och
psykiska lidanden och genom skeppsbrott berövade sina tillhörigheter,
saknade de vanligen, till följd av långvarig bortovaro från hemorten, närstående,
som kunde hjälpa dem. Så länge sjömännen befunne sig på utländsk
ort, kunde de genom konsulerna få understöd, men vid framkomsten
till närmaste svenska hamn, eventuellt hemorten, upphörde detsamma.
Endast i sällsynta undantagsfall kunde arbetslös sjöman genom
fattigvården komma i åtnjutande av understöd. Hans belägenhet
vore nämligen mera sällan sådan, att han lagligen vore berättigad till
-dylikt.
Den tillfälliga arbetslösheten innebure även ett väsentligt hinder för
skapande av en duglig svensk sjömansstam. Genom att sjömännen under
perioder av arbetslöshet tvingades att skaffa sig arbete på land, stegrades
ytterligare den under senare år alltmera framträdande övergången mellan
sjömansyrket och andra yrken, vilken övergång visserligen gjorde det
lättare för sjöfolket att under arbetslöshetstider få arbete på land men
som ingalunda torde vara till båtnad för själva sjömansyrket. Vidare
torde under perioder av tillfällig arbetslöshet svenska sjömän och ofta de
för sitt yrke mest hängivna i stol1 utsträckning begiva sig ur riket för
att söka hyra i utländsk kofferdiman st, där de sedan icke sällan kvarstad
ade.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kung!. Majds nåd. proposition nr 110.
;>fi
Genom bestämmelse, som influtit i den nya sjömanshusförordningen
av den 13 juli 1911, hade sjömanshusen beretts möjlighet att utdela understöd
åt arbetslösa sjömän. Jämlikt förut gällande bestämmelser ägde
sjömanshusen utdela allenast årliga understöd åt behövande sjöman, som
av kroppsskada, sjuklighet eller ålderdomsbräcklighet ej kunde vidare göra
sjötjänst, samt åt sjömans änka och barn. Enligt den nya förordningen
däremot kunde jämväl tillfälliga mindre understöd till'' behövande sjömän
eller sjömäns änkor och barn av sjömanshusdirektion efter omständigheterna
utdelas.
Sjömanshusens kassor torde emellertid vara så strängt anlitade för
utdelande av årliga understöd till icke arbetsföra sjömän samt till sjömäns
änkor och barn, att några avsevärda belopp icke kunde tagas i anspråk
för tillfälliga understöd åt arbetslösa sjömän. Visserligen utvisade sjömanshusens
räkenskaper icke oväsentliga överskott, men dessa torde med
nödvändighet böra avsättas för att sjömanshusen framdeles skulle kunna
möta de betydligt ökade utgifter, som vore att emotse till följd av handelsflottans
ständiga tillväxt och det därigenom ökade antalet sjömän. Med
hänsyn härtill hade också de årliga understöden från sjömanshusen måst
hållas vid synnerligen låga belopp samt många eljest understödsberättigade
icke kunnat erhålla understöd. 1 den mån överskotten framdeles kunde
tagas i anspråk, borde de därför i första hand användas att bringa ändring
i dessa förhållanden. Några, belopp av betydenhet torde därför icke
inom en avsevärd tid vara att påräkna från sjömanshusen för tillfälliga
understöd.
På grund härav hade riksdagen funnit det synnerligen önskvärt,
om tills vidare och intill dess frågan om arbetslöshetsförsäkring för sjömän
kunde bliva slutligen ordnad sjömanshusen genom statsanslag eller
annorledes kunde sättas i tillfälle att i större omfattning än för närvarande
vore förhållandet lämna tillfälliga understöd åt behövande, arbetslösa
sjömän. De medel, som på sådant sätt kunde komma att ställas till
sjömanshusens förfogande, borde av sjömanshusen förvaltas skilda från
övriga tillgångar och användas uteslutande till det med dem särskilt avsedda
ändamålet.
Vid anordnande av eu understödskassa för sjömän, på sätt. ovan
förutsatts, syntes böra tillses, att de därifrån utgående understöden fördelades
till de oförvållat arbetslösa efter bestämda, på förhand fastställda
grunder och att understöden sålunda icke erhölle formen av något slags
fattigunderstöd i vanlig mening.
På grund av vad sålunda anförts Ange riksdagen anhålla, det Kungl,.
Maj:t måtte taga under övervägande, huruvida icke tills vidare och
Kung!. MajxUt nåd. proposition nr 1.10.
37
intill dess frågan om arbetslöshetsförsäkring för sjömän kunde bliva
slutligen ordnad sjömanshusen genom statsanslag eller annorledes kunde
sättas i tillfälle att i större omfattning än för närvarande vore förhållandet,
lämna tillfälliga understöd åt behövande, arbetslösa sjömän.
Riksdagens skrivelse remitterades den 6 juni 1912 till kommerskollegium
med anmodan att avgiva utlåtande i anledning av densamma.
Sedan kollegium anmodat direktionerna för sjömanshusen i riket att till
kollegium inkomma med yttrande i ämnet, uppgåvo samtliga direktioner
utom sex (de i Göteborg, Uddevalla, Halmstad, Visby, Lidköping och sjöman*.
Vadstena), att under de senare åren arbetslöshet bland sjömän icke före- husen.
kommit i någon högre grad, varigenom framkallats behov av understöd
från det allmännas sida. Från icke så få direktioner framhölls tvärtom,
att brist ofta rådde på dugligt sjöfolk. Därjämte förklarade flertalet av
direktionerna sig anse det vara varken lämpligt eller önskvärt, att särskild
kassa för beredande av understöd åt arbetslösa sjömän bildades, varvid
somliga direktioner uppgåvo, att sjömanshusets ekonomiska ställning tilläte
utdelning av tillfälliga understöd åt behövande, arbetslösa sjömän intill
vissa lägre belopp, medan andra direktioner framhöllo, att tillvaron av
dylik understödskassa kunde befaras verka ofördelaktigt på sjömäns arbetsvilja
och sparsamhetslust samt föranleda försök till missbruk av kassan.
Jämväl styrelserna för åtskilliga sjömanshem i riket bereddes av sjöman*
kommerskollegium tillfälle att yttra sig i ärendet. Av dem förklarade alla hemmen.
utom två, att arbetslöshet bland sjömän icke förekommit under de senare
åren; i fråga om bildandet av understödskassor uttalade sig de flesta styrelserna,
i tillstyrkande riktning.
Slutligen begärde kommerskollegium utlåtande i ärendet av Sveriges
redarförening, Sveriges fartygsbefälsförening, svenska sjömans- och eldarförbundet,
överståthållarämbetet ävensom Kungl. Majrts befallningshavande
i Göteborgs och Bohus län samt Malmöhus län. Av dem uppgåvo
redar- och befälsföreningarna samt överståthållarämbetet, att arbetsmöjligheter
inom sjömansyrket i allmänhet stode bra till buds för yrkesutbildat
sjöfolk, varemot sjömans- och eldarförbundet framhöll, att arbetslöshet
av olika anledningar ofta förekomme bland sjöfolket. För Kungl.
Maj:ts nämnda befallningshavandes uttalanden härutinnan redogöres här
nedan under e) och f). Ytterligare anförde i huvudsak:
a) Redarfmening en: Något vidare behov av understöd åt genom arbets- sverige# relöshet
nödlidande sjömän vore ej att befara inom de närmaste åren. Där- darförrving.
emot syntes vida mer behövligt att giva understöd åt sjömän, som genom
fartygs förolyckande förlorat sina tillhörigheter och sålunda blivit i behov
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts nåd. ''proposition nr 110.
08
Sveriges fartygsbejjälsjfir
aning.
Svenska
sjömans- och
eldarförhnvdet.
av tillfällig hjälp eller vilka på grund av sjukdom eller av annan orsak
hemsänts, särskilt i rikets större hamnstäder, vilka hade direkt förbindelse
med utlandet. Det funnes visserligen redan nu möjlighet till
understöd åt eu del av sålunda hemkomna sjömän, i det att Kungl. Maj:ts
befallningskavande i en del gränslän erhölle statsmedel till bispringande
av under vissa förhållanden hemsända sjömän, men dels vore medlen
ganska små och dels avsåge de att vara till hjälp endast åt sådana personer,
som av utländsk myndighet skickats till svensk gränsort; sjömän,
som hemsändes av svensk konsul eller själva hemreste, ägde ej rätt till
understöd av dessa medel. Ehuru sjömanshusens kassor redan nu delvis
kunde användas till understöd åt behövande hemkomna sjömän, syntes det
dock lämpligare, om särskilda medel härför ansloges av staten, enär sjömanshusens
tillgångar väl behövdes till ständiga understöd åt ålderstigna
sjömän eller åt sjömäns efterlevande.
b) Befäls föreningen: Oberoende av konjunktur och arbetsmarknad
förekomme understundom bland vrkessjömännen fall av särskilt ömmande
understödsbehov, nämligen vid oförvållad arbetslöshet, eller då fartygsbesättning,
hemsänd genom konsuls försorg till svensk hamn, där landsattes
ofta nog utan existensmedel eller utsikt att på platsen erhålla arbete, eller
då vid skeppsbrott bärgad besättning under samma eller svårare förhållanden
landsattes i hamn, vars anlöpande vållade minsta tidsutdräkt eller kursavvikelse
för det bärgande fartyget. Vid sådana tillfällen inträffade understödsbehov,
vars avhjälpande otvivelaktigt måste anses falla inom statsmyndigheternas
uppgift. Detta kunde nog lämpligast ske genom sjömanshusens
bemedling, men ej heller detta behov torde i och för sig böra föranleda
inrättandet av särskilda kassor. Den utvägen skulle kunna tänkas,
att sjömanshusen bemyndigades att av tillgängliga medel förskjuta i nämnda
fall behövliga understöd, vilka förskott sedan skulle på anmälan från sjömanshusen
ersättas av allmänna medel. Utöver beredande av möjlighet för
sjömanshusen att i nämnda undantagsfall lämna direkt understöd torde
särskilda åtgärder för bispringande av genom arbetslöshet nödställda, icke
uttjänta sjömän ej lämpligen böra vidtagas.
c) Sjömans- och eldarförbundet: Förslaget att vid sjömanshusen inrätta
understödskassor kunde bliva till mycket stort gagn särskilt under
depressionstider för sjöfartsnäringen. Beträffande de tillfälliga understödsbehoven,
även under jämförelsevis goda tider, ville förbundet påpeka bland
andra de fall, då en utblottad eller skeppsbruten sjöman hemsändes, men
i saknad av kläder och utrustning vore oförmögen att taga hyra, även om
sådan funnes att tillgå.
Kungl. Maj d s nåd. proposition nr Ilo. 39
d) ÖverstäthäUarämbetet: Något behov av understöd utöver vad som
nu gåves förefunnes icke i Stockholm.
e) Kungl. Maj:ts befallning shav ande i Göteborgs och Bohus län:
Enligt kungl. brevet den 22 december 1899 hade Kungl. Magt, medgivit,
att högst 3,000 kronor årligen från och med år 1900 tills vidare finge av
allmänna medel av Kungl. Maj:ts befallningshavande disponeras för fortskaffande
till hemorten, då den läge utom länet, av medellösa svenska sjömän,
som av vederbörande konsul eller Morsk statsmyndighet måst hemsändas
till riket eller vilka efter lidet skeppsbrott upptagits i öppen sjö
och ankomma till ort inom länet, med skyldighet för Kungl. Maj:ts befallningshavande
att vidtaga åtgärder för understödsbeloppets återbekommande
av vederbörande statsmyndighet, redare, fattigvårdssamhälle eller
understödstagaren själv, därest anledning fördkomme till antagande, att
han i hemorten ägde tillgång till förskottets återgäldande. Under den tid
anslaget stått till Kungl. Maj:ts befallningshavandes förfogande, hade det
städse visat sig fullt tillräckligt. Såsom nämts avsåge kungl. brevet endast
sjömän, vars hemort vore belägen utom länet. Till sjömän, som hade sin
hemort inom länet och vilka av vederbörande konsul måst till riket hemsändas,
eller vilka efter skeppsbrott upptagits i öppen sjö och ankomme
till Göteborg eller annan ort inom länet, kunde alltså icke utgå understöd
från nämnda anslag. I sådana fall hade Kungl. Maj:ts befallningshavande
— dock i mycket ringa utsträckning—, därest sjömännen varit arbetsföra
och bott utom Göteborg, tillämpat bestämmelsen i kungörelsen den 9 juni
1871 angående understöd av allmänna fattigvårdsmedel åt arbetsföra svenska
medborgare, vilka i nödställd belägenhet avlämnades å svensk gränsort.
Dessutom hade i något enstaka fåll sjömän, som blivit hemsända och ägt
hemortsrätt i Göteborg, gjort framställning hos Kungl. Maj:ts befallningshavande
om utbekommande av understöd, men i brist av medel hade framställningen
lämnats utan avseende. Frånsåge man de fall, då sjömännen
hemsänts med anledning av sjukdom eller efter skeppsbrott hit inbärgats,
hade nog flertalet av dem, som erhållit understöd eller anhållit därom,
varit anställda i utländsk sjötjänst eller hade deras anställning till sjöss
varit av mera tillfällig art. Av det ovan anförda framginge, att om också
icke något mera allmänt behov förelåge, dock åtskilliga fall inträffade, då
den ifrågasatta understödskassan skulle hava eu upppgift att fylla, särskilt
under mindre goda konjunkturer. På grund härav ansåge Kung]. Maj:ts
befallningshavande, att förhållandena talade för att åtgärder vidtoges för
beredande åt behövande, arbetslösa sjömän av det av riksdagen ifrågasatta
understöd.
Örerxtäthäl
Inrämbc.
tet.
1\. I). i Göteborgs
och
Bohus län.
40
Kurigl. Maj:ts nåd. proposition nr 110.
K. B. i
Malmöhus
län.
f) Kungl. Majds befallningshavande i Malmöhus län: Kungl. Maj:ts
befallningshavande hade haft talrika tillfällen att iakttaga deri bekymmersamma
belägenhet, vari sjömän befunne sig, dä de av skilda anledningar
nödgats upphöra med tjänstgöring ä fartyg, vara de haft anställning. Till
Malmö anlände ett stort antal sjömän, stundom uppgående till hundratal
årligen, vilka av utländska myndigheter översänts, sedan de för sjukdom
avmönstrats, eller fartyget, därå de tjänstgjort, gått förlorat, kondemnerats
eller lagt upp, eller sjömannens tjänstetid gått till ända. Under särskilda
förhållanden föreläge för vederbörande rederier vissa skyldigheter gent
emot sjömännen, vilka skyldigheter emellertid i regel inskränkte sig till
deras fortskaffande till närmaste svenska hamn eller stundom till deras
hemort. Ofta förefunnes emellertid icke någon rederiets förpliktelse mot
sjömännen och kunde tydligen icke ifrågasättas, dä fartyget tillhörde ett
främmande land. Oftast vore eu sålunda översänd sjöman för sin vidare
fortkomst hänvisad till det understöd, som Kungl. Maj:ts befallningshavande
vore i tillfälle lämna honom, nämligen dels enligt kungörelsen den 9 juni
1871 underhåll under högst 14 dagar och dels, såvitt länet anginge, medel
till bekostande av sjömannens fortskaffande till hemorten, då den vore
belägen utom länet, för vilket ändamål ett belopp av högst 500 kronor årligen
ställts till Kungl. Maj:ts befallningshavandes förfogande genom kung],
brevet den 3 november 1882, med föreskrift emellertid att efter varje dylikt
understöds meddelande vidtaga erforderliga åtgärder för dess återbekommande
av vederbörande statsmyndighet, redare eller fattigvårdssamhälle
eller understödstagaren själv, därest anledning funnes antaga, att han i hemorten
ägde tillgång till förskottets återgäldande. Det understöd, som Kungl.
Maj:ts befallningshavande sålunda lämnade eu i nödställd belägenhet stadd
sjöman, kunde i de flesta fall, jämväl dä tillämpning av kungörelsen den
9 juni 1871 komme i fråga, icke förslå till mera än hans fortskaffande
till'' hemorten och måste i regel därtill användas, eftersom det skulle vara
ändamålslöst att låta honom Qvarstanna i Malmö, synnerligast under årstid,
dä ny hyra icke inom kortare tid kunde vara att påräkna. Sedan sjömannen
blivit fortskaffa till hemorten, hade han — i saknad av medel
som han vanligen vore — mycket svårt att bereda sig utkomst. Ofta vore
han efter genomgången sjukdom eller strapatser under sjötjänsten mera
eller mindre nedbruten, så att han icke kunde åtaga sig mera ansträngande
arbete. Men även om så icke vore, stode arbetsförtjänst icke alltid honom
till buds, helst heinsändandet oftast skedde under tid av året, då tillgång
till arbete vore minst. Men härtill komme, enligt vad erfarenheten visat,
att en sjömans användbarhet för arbete i land vore mer eller mindre begränsad.
Flerårig sjötjänst föranledde, att han icke funne sig till rätta
Kung!. MajUs nåd. proposition nr 110. 41
med vanligt kroppsarbete och att hans arbetskraft förty icke vore särdeles
eftersökt. Att under det sjömannen vore stadd i dessa förhållanden han
kunde genom närmaste sjömanshus erhålla något understöd för eu kortare
tid, intill dess tillfälle till hyra ånyo erbjöde sig, hade Kungl. Maj:ts befallningshavande
ofta funnit önskvärt, likasom behovet därav framträtt vid
tillfällen, då sjömän till följd av fartygs förolyckande hemsänts från utlandet
och efter att hava förlorat sina tillhörigheter varit ytterst bristfälligt
försedda med kläder. Vid tillfällen, då sjömän hitsänts, skulle det
stundom vara dem möjligt att erhålla ny hyra antingen i Malmö eller å
annan ort i riket eller i utlandet, t. ex. Köpenhamn eller Hamburg, därest
de vore i tillfälle att uppehålla sig i Malmö längre tid än understöd enligt
kungörelsen den 9 juni 1871 medgåve, eller dem kunde beredas medel
för resa till plats, där hyra kunde vara att förvänta. Kungl. Maj:ts befallningshavande
kunde sålunda ur sin erfarenhet icke annat än vitsorda
behovet av sådan anordning, som riksdagen ifrågasatt, och därest understödskassor
för ändamålet bildades jämväl genom bidrag av sjömännen
själva, syntes ur principiell synpunkt knappast något vara att erinra mot
anordningen, helst sjömannens liv och arbete företedde något egenartat
och en mot andra arbetsfält avgjord olikhet.
Härefter yttrade kommerskollegium i utlåtande den 31 mars 1915
följande:
»Vid en undersökning om förekomsten av arbetslöshet bland sjömän
torde till en början böra beaktas frågan, i vad mån sjömansyrket över
huvud äger förmåga att bereda ständig tillgång till arbete åt sina utövare.
Vintermånaderna erbjuda i allmänhet, jämförda med övriga delen av året,
väsentligt färre tillfällen till arbetsförtjänst inom ifrågavarande yrke. Detta
förhållande, som emellertid förefinnes jämväl i fråga om åtskilliga andra
yrken, är dock i vanliga fall ej obekant för sjömannen; denne torde merendels
räkna därmed i avseende å uppehållet vintertiden. De sjömän, som
ej äro anställda å fartyg i mera avlägsen utrikes fart, och särskilt de,
som svsselsättas å kust- och inomskärsflottan, äro också till största delen
att hänföra till s. k. säsongarbetare; oftast emotse de under den tid, fartygen
äro upplagda i vinterhamn, någon tids arbetslöshet inom yrket. De
bliva emellertid, med arbetsvillighet, i de flesta fall ej utan annan sysselsättning
för sin utkomst. I ärendet hava framhållits sjömäns ovana vid
förhållandena på land och svårigheten för dem att förskaffa sig annat arbete.
Detta torde dock gälla huvudsakligen de verkliga yrkessjömännen,
vilka segla i utrikes sjöfart eller endast äro uteslutande sysselsatta inom
sjömansyrket. För andra sjömän torde svårigheterna att erhålla arbete
Bihang till riksdagens protokoll 1017. 1 samt. 92 höft. (Nr 110.) 6
Kommers
kollegium.
42 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 110.
under tid, då segla,tionen ligger nere, ej i regel vara större än för arbetare
i allmänhet.
För bedömande av frågan i vilken omfattning arbetslöshet förefinnes
inom sjömansyrket torde även höra beaktas det ej sällan iakttagna förhållande,
att personer, som å sjömanshus eller annorstädes anmäla sig med
förfrågan om arbete eller begäran om understöd, vid en närmare undersökning
befunnits vara mer till namnet än i verkligheten sjömän. Det
finnes en klass av »vandrande sjömän», vilka, innehavande sjöfartsbok med
anteckning om minimal sjötjänst och under förebärande att de söka arbetsanställning,
i verkligheten driva yrkesmässigt tiggeri.
De till kollegium i ämnet inkomna yttrandena hava enligt kollega
åsikt icke givit vid handen, att under de senaste åren arbetslöshet bland
sjömän förekommit i sådan omfattning, att understöd från det allmännas
sida kan anses för närvarande vara av behovet påkallat. Fastmera synes
på ej få orter eu betydande brist på verkliga yrkesutbildade sjömän hava
varit rådande. Det har i sådant hänseende uppgivits, att under den för
sjömän i avseende å tillgång på arbete minst gynnsamma årstiden, vintern,
det i vissa hamnar visat sig möta lika stor svårighet som under
sommaren att uppbringa för fartygs bemanning erforderligt sjöfolk av
manskapsgrad. Så har exempelvis i Hälsingborg såväl svenskt som utländskt
manskap för bemanning vid sådana tillfällen ofta måst anskaffas
från Köpenhamn, där likaledes tidvis förmärkts brist på dugliga sjömän.
Även å andra orter inom riket har sedan flera år tillbaka tillgången på
sjömän ej visat sig motsvara efterfrågan.
Rörande spörsmålet i vad mån arbetslöshet kan vara att emotse
inom den närmaste framtiden anser sig kollegium icke kunna göra något
bestämt uttalande. Med hänsyn till den svenska handelsflottans betydande
utveckling under senaste två år torde emellertid, förutsatt normala förhållanden,
någon avsevärd arbetslöshet bland yrkesutbildade sjömän inom
närmast liggande år sannolikt icke vara att förvänta.
Det finnes likväl, såsom jämväl i riksdagens skrivelse blivit påpekat,
fall av oförvållad arbetslöshet bland sjömän, där omständigheterna torde
få anses påkalla åtgärder från det allmännas sida. Vid fartygs förolyckande,
kondemnation m. m. äger sjöman, därest han befinner sig å utrikes
ort, rätt att genom vederbörande konsuls försorg erhålla understöd, till
dess han anlänt till närmaste svenska hamn, men upphör här rätten till
understöd. Umbäranden, förlust av tillhörigheter in. m. till följd av fartygets
förlisning göra sjömannens belägenhet vid sådana tillfällen brydsam,
särskilt om, såsom ofta är händelsen, därtill skulle komma arbetslöshet.
Visserligen hava några länsstyrelser erhållit bemyndigande att
opaginerad Kontrollera mot PDF
46
Kunffl. Maj:tu nåd. proposition nr 11.0.
under sådana förhållanden i man av behov ombesörja sjömans fortskaffande
till hemorten, men denna anordning ilr endast ofullständigt, ägnad
att råda bot för här föreliggande missförhållande.
Enligt 66 § sjölagen är däremot befälhavare, vilken givetvis har
vida större ekonomiska resurser än sjöman, tillförsäkrad rätt att i sådana
fall av allmänna medel undfå gottgörelse för den kostnad, som beräknas
åtgå för resa till förhyrningsorten, respektive fartygets hemort, ävensom
för underhåll under resan.
Enligt kollega åsikt synas allmänna humanitetshänsyn här tala för
eu utvidgning av den rätt" till fortskaffning å det allmännas bekostnad,
som är dylik sjöman tillförsäkrad enligt 98 § sjölagen. Har sjöman under
sådana förhållanden, som om förmälas i sistnämnda lagrum, andra punkten,
ankommit till svensk hamn, bör kostnaden för hans resa därifrån till hemorten
ävensom för underhållet under resan gäldas av allmänna medel.
Härigenom skulle i de flesta eller åtminstone i de mest ömmande fallen,
nämligen då fråga är om skeppsbrutna sjömän, ett humanare förfarande
möjliggöras. Kollegium finner sig alltså böra i detta sammanhang hemställa,
det Kungl. Magt täcktes vidtaga åtgärd i nu omförmälda syfte.
I fråga om de i riksdagens skrivelse ifrågasatta åtgärder till beredande
av understöd åt behövande, arbetslösa sjömän finner kollegium —
då den i ärendet föreliggande utredningen icke synes giva vid handen, att
arbetslöshet bland sjömän under normala förhållanden förefinnes i sådan
omfattning, att åtgärder för omförmälda ändamål kunna anses av behovet
påkallade — sig för sin del icke äga tillräckliga skäl påyrka, att, i avbidan
å nu pågående utredning angående arbetslöshetsförsäkring, åtgärder i av
riksdagen avsett syfte vidtagas. Då emellertid, med hänsyn till rådande
krig och de ytterligare svårigheter för sjöfarten, som av denna anledning
tilläventyrs kunna vara att emotse, det icke torde få anses uteslutet, att
arbetslöshet bland sjömän i större omfattning kan inom den närmaste
tiden komma till synes, förbehåller sig kollegium att för sådant fall till
Kungl. Maj:t inkomma med den framställning i ämnet, kollegium kan
finna vara av omständigheterna påkallad.*
I likhet med kommerskollegium finner jag skäl icke, åtminstone för ^RJ^aA''
det närvarande, föreligga att föreslå vidtagande av åtgärder i av riksdagenmen /en
angivet syfte.
Vad beträffar kollegii hemställan om ändring av 98 § sjölagen vill
jag erinra, hurusom av stadgandet i denna paragraf framgår, att om resa
inställes till följd av krig, blockad eller annan i 91 § angiven anledning
och svensk sjömans tjänstgöring av sådan orsak upphör å utländsk ort,
44
Knuffl. May.ts nåd. proposition nr 110.
eller om svensk sjöman för sjukdom eller skada, därför han enligt 90 §
äger erhålla vård på redarens bekostnad, varder å sådan ort kvarlämnad.
äger sjömannen rätt att bliva fortskaffad till närmaste svenska hamn.
Denna fortskaffningsrätt har städse, enligt min mening också med rätta,
så tolkats, att sjömannen jämväl äger rätt till erforderligt underhall i
härbärge, kost och nödig beklädnad under hemresan. I fråga om kostnaderna
för fortskaffandet stadgas i 98 §, att de bestridas av staten, för
den händelse sjömannen i något av de i andra punkten av första stycket
i 98 § angivna fall är skeppsbruten. I alla andra fall är redaren skyldig
att vidkännas dessa kostnader.
Kommerskollegii hemställan att rätten till fortskaffning å statens
bekostnad skulle utvidgas därhän, att fortskaffningen skulle verkställas
till sjömannens hemort, synes mycket behjärtansvärd och förordas av mig.
Härjämte vill jag emellertid föreslå, att — såsom i norska sjölagen föreskrives
— jämväl sjömannens rätt att på redarens bekostnad fortskaffas
hem till Sverige på enahanda sätt utsträckes. Vad särskilt angår i 98 §
omförmäld sjuk eller skadad sjöman, torde denne säkerligen i de allra flesta
fall vara i samma trängande behov av hjälp som en skeppsbruten sjöman;
och även eljest torde på redarens bekostnad hemsända sjömäns ekonomiska
resurser merendels vara så obetydliga, att det lärer få anses rättvist och
billigt, att de fortskaffas fritt ända till hemorten. Härvid bör dessutom
icke lämnas obeaktat, att sjöfolket genom utsträckning av hemsändningsrätten
befrias från att måhända genast vid framkomsten till svensk hamn
behöva anlita fattigvården eller polismyndigheten för vidare fortskaffning
till hemmet, en utväg, mot vars begagnande under föreliggande omständigheter
sjöfolket ofta lärer känna särskild motvilja. — Slutligen må erinras,
att då i 108 § sjölagen stadgas, att därest i nämnda paragraf avsedda personer
(d. v. s. sådana å fartyg anställda personer, vilka ej tillhöra, den
egentliga besättningen: kökspersonal och betjäning) antagits av redaren eller
befälhavaren, samma rättigheter tillkomma dem som besättningen, torde
under samma förutsättning en lagändring av det innehåll, som jag ovan
förordat, komma jämväl dem till godo.
I anslutning till vad jag nu anfört får jag föreslå, att 98 § sjölagen
måtte erhålla den lydelse, som paragrafen erhållit i här ovan omförmälda
förslag till ’Lag om ändring i vissa delar av sjölagen’.»
Efter att hava ur lagförslaget uppläst dess 98 §, hemställde departementschefen,
att lagförslaget måtte för vidare behandling överlämnas till
justitiedepartementet.
Kung!. Majds nåd. proposition nr HO.
45
Vad departementschefen sålunda anfört täcktes
Hans Maj:t Konungen, på hemställa,n av statsrådets
övriga ledamöter, i nåder gilla.
Ur protokollet:
(''. B. von Mmtzer.
46
Kungl. Majtis nåd. proposition nr 110.
»
Bilaga,.
Förslag
till
Lag
om ändring i vissa delar av sjölagen.
Härigenom förordnas, att 32, 70, 77, 90, 98, 108 och 285 §§ sjölagen
skola erhålla följande ändrade lydelse:
32 §.
Befälhavaren åligge att tillse: att vaktmanskap linnes å däck; att,
när fartyget icke ligger förtöjt i hamn eller eljest å säker ankarplats, sjövakt
hålles; att behörig utkik hålles; att icke såsom utkiksman eller såsom
rorsman nyttjas annan än den, som enligt legitimerad läkares intyg, ej
över fyra år gammalt, äger normalt färgsinne samt tillräcklig syn- och
hörselförmåga; att behörigt vaktbefäl ständigt för kommandot ombord;
att nödiga ortsbestämningar och deviationsbestämningar företagas; samt
att lodning verkställes, då sådan av förhållandena påkallas, särskilt i
tjocka.
Närmare föreskrifter rörande läkarintyg, varom ovan sägs, meddelas
av Konungen.
70 §.
o
A fartyg, som avgår från Sverige till ort bortom 61 grader nordlig
latitud (Bergen), 11 grader västlig longitud (Irlands västkust) och 48 grader
nordlig latitud (Brest), må icke såsom sjöman anställas den som är
behäftad med sjukdom, lyte eller skada, som gör honom oduglig att sköta
den tjänst, anställningen avser, eller med könssjukdom i smittosamt stadium
eller med annan sjukdom, som medför fara för ombord anställda personer;
och skall förty, innan någon anställes såsom sjöman å dylikt fartyg,
Knngl. Maj:Is nåd. proposition nr 110.
47
legitimerad läkares intyg, att lian av denne besiktigats, företes för befälhavaren.
Sådant intyg skall vara utfärdat under loppet av de sista sex
månaderna före anställningens början. Närmare föreskrifter rörande intyget
meddelas av Konungen.
Minderårig under fjorton är ma ej i skeppstjära användas, ej heller
må i eldartjänst användas minderårig, som icke uppnått sexton års ålder.
När sjöman förhyres, bör, om han är inskriven vid sjömanshus, den
vid inskrivningen honom tilldelade sjöfartsbok överlämnas till befälhavaren,
vilken äger förvara densamma, till dess sjömannen lämnar tjänsten.
77 §.
Envar av besättningen skall uppföra sig skickligt, nyktert och fridsamt,
noggrant iakttaga allt, som för bevarande av ordning och skick ombord
föreskrives, med aktning bemöta förmän och med uppmärksamhet
mottaga deras befallningar samt genom tydliga och lämpliga svar utmärka,
att dessa uppfattats.
Envar av besättningen åligge jämväl att, när befälhavaren så påfordrar,
underkasta sig läkarbesiktning, dock utan kostnad för den undersökte.
90 §.
Finnes sjöman vara sjuk eller skadad, skall befälhavaren bereda honom
nödig vård ombord eller i land; är han till följd av sjukdomen eller skadan
för längre tid satt ur stånd att fullgöra sin tjänst, äge befälhavaren skilja
honom därifrån. Finnes anledning till antagande, att sjukdomen är könssjukdom
i smittosamt stadium eller på annan grund medför fara för ombord
anställda personer, skall befälhavaren sä fort ske kan låta den sjuke
undergå läkarbesiktning. Bekräftas därvid antagandet, skall befälhavaren
skilja den sjuke från tjänsten, där honom ej beredes till farans undanröjande
erforderlig vård. Kvarlämnas sjuk eller skadad sjöman å utländsk
ort, skall befälhavaren överlämna honom till svensk konsul eller, om sådan
tjänsteman där icke finnes, annorledes sörja för att han erhåller lämplig
vård.
Skiljes sjöman från sin tjänst till följd av skada eller sjukdom, som
han genom eget grovt vållande''ådragit sig, eller därför att''han funnits
behäftad med könssjukdom i smittosamt stadium, njute han ej hyra för
längre tid, än han förrättat tjänsten, och kostnaden för hans skötsel och
vård må avkortas på hans innestående hyra. Skiljes han icke från sin
tjänst, njute han ej hyra för den tid, han är ur stånd att förrätta tjänsten,
och er3ätte kostnaden för skötsel och vård.
48
Kungl. Maj:Is nåd. proposition nr 110.
Sjöman, som eljest, medan han är i tjänst, tinnes vara sjuk eller skadad,
njute full hyra ävensom sjukvård på redarens bekostnad så länge han är
kvar i tjänsten; varder han därifrån skild, erhålle han hyra till dess han avinönstras
eller, om avmönstring icke äger rum, till den dag, då fartyget
går vidare, ävensom sjukvård på redarens bekostnad under fyra veckor,
räknade från den dag, då hans rätt till hyra upphörde.
Har befälhavare ä ort, där svensk konsul ej linnes, nödgats för
svensk sjömans sjukvård göra utgift, som, enligt vad ovan är sagt, icke
ålegat redaren, eller förskjuta mer än denne ålegat; äge redaren därför
undfå ersättning av allmänna medel.
98 §.
Upphör, av anledning som i 91 § sägs, svensk sjömans tjänstgöring
å utländsk ort, eller varder svensk sjöman för sjukdom eller skada, därför
han enligt 90 § äger erhålla vård på redarens bekostnad, å sådan ort
kvarlämnad, äge sjömannen rätt att bliva fortskaffad till ort, där han är
bosatt. Har fartyget förolyckats eller tagits av sjörövare eller efter tiinad
skada förklarats icke vara iståndsättligt, eller har fartyget efter uppbringning
förklarats för god pris och var icke, när fartyget sist lämnade hamn,
krigets utbrott där känt eller eljest befälhavaren kunnigt, skall kostnaden
för hemresan bestridas av allmänna medel.
Kan åt sjöman, som av anledning nu är sagd skall hemsändas, beredas
tjänst å svenskt, norskt eller danskt fartyg, vilket är bestämt till
ort i Sverige eller till hamn, varifrån han bekvämligen kan befordras till
hemlandet; vare sjömannen pliktig att antaga tjänsten, så framt han anställes
i samma egenskap som den, vari han förut var förhyrd, och på lika förmånliga
villkor.
108 §.
Om anställning å fartyg av personer, vilka ej skola tillhöra den
egentliga besättningen, skall tillämpas vad i 70 § första stycket är stadgat
beträffande anställning av sjöman. Bemälda personer skola hörsamma befälhavarens
föreskrifter i avseende å ordning och skick ombord samt förrätta
det arbete, som för fartygets säkerhet ålägges dem av befälhavaren; och
skall vad i 77 § andra stycket samt 81, 101 och 102 §§ föreskrives lända
till efterrättelse jämväl för dem.
Finnes person, som i första stycket avses, vara till följd av sjukdom
eller skada för längre tid satt ur stånd att fullgöra sin tjänst, äge befälhavaren
skilja honom därifrån. Finnes anledning till antagande, att sjuk
-
49
Kung!. Maj:ta nåd. proposition nr 110.
domen ar könssjukdom i smittosamt stadium eller på annan grund medför
fara för ombord anställda personer, skall befälhavaren så fort ske kan låta
den sjuke undergå läkarbesiktning. Bekräftas därvid antagandet, skall
befälhavaren skilja den sjuke från tjänsten, där honom ej beredes till
farans undanröjande erforderlig vård. Kvarlämnas den, som sålunda skilts
från tjänsten, å utländsk ort, skall befälhavaren överlämna honom till
svensk konsul eller, om sådan tjänsteman där icke tinnes, annorledes sörja
för att han erhåller lämplig vård.
Aro personer, som ovan avses, antagna av redaren eller befälhavaren,
skola samma rättigheter tillkomma dem som besättningen; dock skola
bestämmelserna i 96 § beträffande övertidsersättning icke å sådana personer
äga tillämpning.
Har befälhavare å ort, där svensk konsul ej tinnes, nödgats för i
denna paragraf avsedd svensk persons sjukvård göra utgift, som icke ålegat
redaren, eller förskjuta mer än denne ålegat; äge redaren därför undfå ersättning
av allmänna medel.
285 §.
Befälhavare, som i strid mot vad i 70 § första stycket föreskrives
anställer sjöman eller i strid mot vad i 108 § första stycket är stadgat
anställer eller låter annan anställa person, som där avses; så ock befälhavare,
som mot stadgandet i 70 § andra stycket använder minderårig
för skeppstjänst eller försummar att iakttaga vad i 90 § första stycket
eller 108 § andra stycket föreskrives till undanröjande av fara för ombord
anställda personer, straffes med böter, ej under tio kronor. Har användandet
av minderårig skett med den minderåriges faders eller målsmans
vetskap och vilja, vare jämväl fadern eller målsmannen förfallen till böter,
högst tjugu kronor.
Anställer befälhavare sjöman för tid, under vilken denne veterligen
är förbunden att tjäna å annat fartyg, straffes med böter, högst tvåhundra
kronor.
Lika med befälhavaren straffes redare, där förseelse, varom ovan
sagts, skett med hans vetskap.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1918.
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 92 höft. (AV 110.)
7
50
Kungl. Maj:ts nåd. ''proposition nr 110.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott fredagen
den 10 november 1916.
Närvarande:
Hans excellns herr statsministern Hammarskjöld,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden: cHasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,
Stenberg,
Linnér,
Mörcke,
Vennersten,
Westman,
Broström.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Hasselrot anmälde ett
inom finansdepartementet utarbetat och enligt Kungl. Maj:ts beslut för
vidare behandling till justitiedepartementet överlämnat förslag till lag om
ändring i vissa delar av sjölagen; och hemställde departementschefen, att
lagrådets utlåtande över nämnda förslag, som var av den lydelse bilaga
vid detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen angivna
ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet samt att utdrag av finansdepartementets
i ärendet hållna protokoll måtte få åtfölja remissen till
lagrådet.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall.
Ur protokollet:
Israel Myrberg.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kung!. Maj:ts nåd. proposition nr 110.
Öl
Utlaga.
Förslag
till
Lag
om ändring i vissa delar av sjölagen.
Härigenom förordnas, att 32, 70, 77, 90, 98, 108 och 285 §§ sjölagen
skola erhålla följande ändrade lydelse:
32 §.
Befälhavaren åligge att tillse: att vaktmanskap finnes å däck; att;
när fartyget icke ligger förtöjt i hamn eller eljest å säker ankarplats, sjövakt
hålles; att behörig utkik hålles; att icke såsom utkiksman eller såsom
rorsman nyttjas annan än den, som enligt legitimerad läkares intyg, ej
över fyra år gammalt, äger normalt färgsinne samt tillräcklig syn- och
hörselförmåga; att behörigt vaktbefäl ständigt för kommandot ombord
att nödiga ortsbestämningar och deviationsbestämningar företagas; samt
att lodning verkställes, då sådan av förhållandena påkallas, särskilt i
tjocka.
Närmare föreskrifter rörande läkarintyg, varom ovan sägs, meddelas
av Konungen.
70 §.
Å fartyg, som avgår från Sverige till ort bortom 61 grader nordlig
latitud (Bergen), 11 grader västlig longitud (Irlands västkust) och 48 grader
nordlig latitud (Brest), må icke såsom sjöman anställas den som är
behäftad med sjukdom, lyte eller skada, som gör honom oduglig att sköta
den tjänst, anställningen avser, eller med könssjukdom i smittosamt stadium
eller med annan sjukdom, som medför fara för ombord anställda personer;
och skall förty, innan någon anställes såsom sjöman å dylikt fartyg,
52
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 110.
legitimerad läkares intyg, att han av denne besiktigats, företes för befälhavaren.
Sådant intyg skall vara utfärdat under loppet av de sista sex
månaderna före anställningens början. Närmare föreskrifter rörande intyget
meddelas av Konungen.
Minderårig under fjorton år må ej i skeppstjänst användas, ej heller
må i eldartjänst användas minderårig, som icke uppnått sexton års ålder.
När sjöman förhyres, bör, om han är inskriven vid sjömanshus, den
vid inskrivningen honom tilldelade sjöfartsbok överlämnas till befälhavaren,
vilken äger förvara densamma, till dess sjömannen lämnar tjänsten.
77 §.
Envar av besättningen skall uppföra sig skickligt, nyktert och fridsamt,
noggrant iakttaga allt, som för bevarande av ordning och skick ombord
föreskrives, med aktning bemöta förmän och med uppmärksamhet
mottaga deras befallningar samt genom tydliga och lämpliga svar utmärka,
att dessa uppfattats.
Envar av besättningen åligge jämväl att, når befälhavaren så påfordrar,
underkasta sig läkarbesiktning, dock utan kostnad för den undersökte.
90 §.
Finnes sjöman vara sjuk eller skadad, skall befälhavaren bereda honom
nödig vård ombord eller i land; är han till följd av sjukdomen eller skadan
för längre tid satt ur stånd att fullgöra sin tjänst, äge befälhavaren skilja
honom därifrån. Finnes anledning till antagande, att sjukdomen är könssjukdom
i smittosamt stadium eller på annan grund medför fara för ombord
anställda personer, skall befälhavaren så fort ske kan låta den sjuke
undergå läkarbesiktning. Bekräftas därvid antagandet, skall befälhavaren
skilja den sjuke från tjänsten, där honom ej beredes till farans undanröjande
erforderlig vård. Kvarlämnas sjuk eller skadad sjöman å utländsk
ort, skall befälhavaren överlämna honom till svensk konsul eller, om sådan
tjänsteman där icke finnes, annorledes sörja för att han erhåller lämplig
vård.
Skiljes sjöman från sin tjänst till följd av skada eller sjukdom, som
han genom eget grovt vållande ådragit sig, eller därför att han funnits
behäftad med könssjukdom i smittosamt stadium, njute han ej hyra för
längre tid, än han förrättat tjänsten, och kostnaden för hans skötsel och
vård må avkortas på hans innestående hyra. Skiljes han icke från sin
tjänst, njute han ej hyra för den tid, han är ur stånd att förrätta tjänsten,
och ersätte kostnaden för skötsel och vård.
Kungl. Maj:ta nåd. proposition nr 110.
53
Sjöman, som eljest, medan han är i tjänst, finnes vara sjuk eller skadad,
njute full hyra ävensom sjukvård på redarens bekostnad så länge han är
kvar i tjänsten; varder han därifrån skild, erhålle han hyra till dess han avmönstras
eller, om avmönstring icke äger rum, till den dag, då fartyget
går vidare, ävensom sjukvård på redarens bekostnad under fyra veckor,
räknade från den dag, då hans rätt till hyra upphörde.
Har befälhavare å ort, där svensk konsul ej finnes, nödgats för
svensk sjömans sjukvård göra utgift, som, enligt vad ovan är sagt, icke
ålegat redaren, eller förskjuta mer än denne ålegat; äge redaren därför
undfå ersättning av allmänna medel.
98 §.
Upphör, av anledning som i 91 § sägs, svensk sjömans tjänstgöring
å utländsk ort, eller varder svensk sjöman för sjukdom eller skada, därför
han enligt 90 § äger erhålla vård på redarens bekostnad, å sådan ort
kvarlämnad, äge sjömannen rätt att bliva fortskaffad till ort, där han är
bosatt. Har fartyget förolyckats eller tagits av sjörövare eller efter timad
skada förklarats icke vara iståndsättligt, eller har fartyget efter uppbringning
förklarats för god pris och var icke, när fartyget sist lämnade hamn,
krigets utbrott där känt eller eljest befälhavaren kunnigt, skall kostnaden
för hemresan bestridas av allmänna medel.
Kan åt sjöman, som av anledning nu är sagd skall hemsändas, beredas
tjänst å svenskt, norskt eller danskt fartyg, vilket är bestämt till
ort i Sverige eller till hamn, varifrån han bekvämligen kan befordras till
hemlandet; vare sjömannen pliktig att antaga tjänsten, så framt han anställes
i samma egenskap som den, vari han förut var förhyrd, och på lika förmånliga
villkor.
108 §.
Om anställning å fartyg av personer, vilka ej skola tillhöra den
egentliga besättningen, skall tillämpas vad i 70 § första stycket är stadgat
beträffande anställning av sjöman. Bemälda personer skola hörsamma befälhavarens
föreskrifter i avseende å ordning och skick ombord samt förrätta
det arbete, som för fartygets säkerhet ålägges dem av befälhavaren; och
skall vad i 77 § andra stycket samt 81, 101 och 102 §§ föreskrives
lända till efterrättelse jämväl för dem.
Finnes person, som i första stycket avses, vara till följd av sjukdom
eller skada för längre tid satt ur stånd att fullgöra sin tjänst, äge befäl
-
54
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 110.
havaren skilja honom därifrån. Finnes anledning till antagande, att sjukdomen
är könssjukdom i smittosam! stadium eller på annan grund medför
fara för ombord anställda personer, skall befälhavaren så fort ske kan låta
den sjuke undergå läkarbesiktning. Bekräftas därvid antagandet, skall
befälhavaren skilja den sjuke från tjänsten, där honom ej beredes till
farans undanröjande erforderlig vård. Kvarlämnas den, som sålunda skilts
från tjänsten, å utländsk ort, skall befälhavaren överlämna honom till
svensk konsul eller, om sådan tjänsteman där icke finnes, annorledes sörja
för att han erhåller lämplig vård.
Aro personer, som ovan avses, antagna av redaren eller befälhavaren,
skola samma rättigheter tillkomma dem som besättningen; dock skola
bestämmelserna i 96 § beträdande övertidsersättning icke å sådana personer
äga tillämpning.
Har befälhavare å ort, där svensk konsul ej finnes, nödgats för i
denna paragraf avsedd svensk persons sjukvård göra utgift, som icke ålegat
redaren, eller förskjuta mer än denne ålegat; äge redaren därför undfå
ersättning av allmänna medel.
285 §.
Befälhavare, som i strid mot vad i 70 § första stycket föreskrives
anställer sjöman eller i strid mot vad i 108 § första stycket är stadgat
anställer eller låter annan anställa person, som där avses; så ock befälhavare,
som mot stadgandet i 70 § andra stycket använder minderårig
för skeppstjänst eller försummar att iakttaga vad i 90 § första stycket
eller 108 § andra stycket föreskrives till undanröjande av fara för ombord
anstäl da personer, straffes med böter, ej under tio kronor. Har användandet
av minderårig skett med den minderåriges faders eller målsmans
vetskap och vilja, vare jämväl fadern eller målsmannen förfallen till böter,
högst tjugu kronor.
Anställer befälhavare sjöman för tid, under vilken denne veterligen
är förbunden att tjäna å annat fartyg, straffes med böter, högst tvåhundra
kronor.
Lika med befälhavaren straffes redare, där förseelse, varom ovan
sagts, skett med hans vetskap.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1918.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungt. Maj:ta nåd. proposition nr 110.
5S
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd f redagen den
2 mars 1917.
Närvarande:
Justitieråden Gallstrand,
von Seth,
WEDBERG,
Regeringsrådet Planting-Gyllenbåga.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitie-departementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
10 november 1916, hade Kungl. Magt förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen oinförmähla ändamål inhämtas över
upprättat förslag till lag om. ändring i tåssa delar av sjölagen.
Tillika hade till lagrådet överlämnats utdrag av protokollet över
finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet berörda den
10 november uti ifrågavarande ärende.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet
av revisionssekreteraren Erik Lilienberg.
Lagrådet yttrade:
Beträffande 98 § erinras, att då en hemsändning till närmaste
svenska hamn i månget fall torde vara vad sjömannen önskar, och det ej
sällan lärer vara tvivelaktigt vilken ort bör anses såsom hans boningsort,
det synes lämpligt bibehålla den nuvarande lydelsen av §:ns första punkt
med tillägg av innehåll att, om sjömannen hellre vill, han skall fortskaffa^
till den ort inom riket, där han är bosatt.
Ur protokollet:
Etik Öländer.
56
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 110.
Utdrag av protokollet över justitiedepartement särenden, hållet infor
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
tisdagen den 13 mars 1917.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,
Stenberg,
Linnér,
Mörcke,
VeNN ERSTEN,
Westman,
Broström.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet
anmälde chefen för justitiedepartementet, statsrådet Hasselrot, lagrådets
den 2 innevarande mars avgivna utlåtande över det den 10 november
1916 till lagrådet remitterade förslag till lag om ändring i vissa delar av
c! O O o
sjölagen.
Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll yttrade föredragande
departementschefen, att 98 § i förslaget ändrats i enlighet
med vad lagrådet ansett him pligt samt att dessutom i förslaget vidtagits
vissa ändringar av redaktionell natur.
Föredraganden uppläste härefter det sålunda ändrade förslaget och
hemställde, att detsamma måtte genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.
57
Kungi. Maj:ts nåd. proposition nr 110.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan täektes Hans Maj:t Konungen
förordna, att till riksdagen skulle avlåtas proposition av
den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Israel Myrberg.
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 92 höft. (Nr Ilo.)
8
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1917:167 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av sjölagen. a1 i texten
- LU 1917:47 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av sjölagen. s. 1 i texten