Angående tilläggspension åt kanslisekreteraren i sjöförsvarsdepartementet It. A. Sundin
1917-03-23 · 17 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 15 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1917:151, Angående tilläggspension åt kanslisekreteraren i sjöförsvarsdepartementet It. A. Sundin
Dokumentets text
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 151.
1
Nr 151.
Kung!.. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen angående tilläggspension
åt kanslisekreteraren i sjöförsvarsdepartementet
It. A. Sundin; given Stockholms slott den 23 mars 1917.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
sjöförsvarsärenden för denna dag vill Kungl. Magt härmed föreslå riksdagen
medgiva,
att kanslisekreteraren i sjöförsvarsdepartementet Rudolf August
Sundin må från och med månaden näst efter den, i vilken han, vid
fyllda 67 levnadsår, erhåller avsked från kanslisekreterartjänsten, under
sin återstående livstid från allmänna indragningsstaten åtnjuta, utöver
honom författningsenligt tillkommande pension å 3,500 kronor för år,
en tilläggspension av 700 kronor årligen.
De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Magt förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
GUSTAF.
lian. Broström.
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 127 käft. (Nr 151.)
1
opaginerad Kontrollera mot PDF
9
Kungl. Matris Nåd. Proposition Nr 151.
A»uj. tilläggspension
åt
ianslise&reteraren
B.
A. Sundin.
Utdrag av protokollet över sjöförsvarsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23
mars 1917.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden: Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,
Stenberg,
Linnér,
Mörcke,
Vennersten,
Westman,
Broström.
Departementschefen, statsrådet Broström anförde härefter:
Uti en den 24 februari 1916 dagtecknad ansökning har kanslisekreteraren
i sjöförsvarsdepartementet Rudolf August Sundin anhållit
om beredande åt honom av förhöjd pension; och har Sundin därvid
anfört huvudsakligen följande.
På anmälan av Sundin att han, som vore född den 5 juli 1850,
under juli månad 1915 uppnådde den levnads- och tjänstålder, då han
enligt kungl. kungörelsen den 12 juli 1878, angående villkoren för
åtnjutande av de från 1879 års början fastställda nya löneförmånerna
för vissa avdelningar av Kungl. Maj:ts kansli m. fl., vore förpliktad att
3
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 151.
med oavkortad lön såsom pension avgå från tjänsten, hade Kungl. Maj:t
den 18 juni 1915 medgivit, att han linge kvarstå vid sin tjänst tillsvidare
under ett år, räknat från och med den 5 juli 1915.
Sundin, som antagits till extra ordinarie notarie i Svea hovrätt
den 20 december 1875 samt erhållit fullmakt såsom registrator i sjöförsvarsdepartementet
den 21 mars 1884 och såsom kanslisekroterare
därstädes den 22 december 1892, vore enligt lönereglering av 1878
vid avskeds erhållande berättigad till pension å 3,500 kronor. Detta
pensionsbelopp stode emellertid icke i rimligt förhållande till av honom
från och med år 1911 enligt äldre stat och å provisorisk lönestat uppburna
avlöningsförmåner. Sundin anhölle därför, att Kungl. Maj:t måtto
bereda honom sådan förhöjning av pensionsbeloppet, som motsvarade
den del av det honom tillkommande provisoriska avlöningstillägget,
vilken betecknades såsom lön, eller 700 kronor.
Till stöd för ansökningen ville Sundin, med hänvisning på nu
rådande dyrtid, framhålla livsmedelsprisens och levnadsomkostnadernas
högst väsentliga ökning sedan år 1878. Pensionsbeloppet hade vid
nämnda tidpunkt av riksdagen bestämts i proportion till lönebeloppet,
men, då detta nu ökats genom provisorisk löneförbättring från och
med år 1911, syntes pensionsbeloppet billigtvis böra höjas i samma
proportion.
Det stora flertalet av statens tjänstemän hade numera tillförsäkrats
de pensionsförmåner, som ansetts vara av tidsomständigheterna påkallade,
och det syntes ej vara rättvist, att någon tjänsteman utan egen förskyllan
komme i väsentligen sämre ställning. Kanslisekreterartjänsten
hade enligt äldre löneregleringar ställts i en mellangrad mellan l:a och
2:a gradens tjänster i de centrala ämbetsverken, och en jämförelse i
pensionshänseende ställde sig sålunda:
Pension för l:a gradens tjänsteman
» » kanslisekreterare ...........
» » 2:a gradens tjänsteman
Enligt
gammal stat.
2,800: —
3,500: —
4,000: —
Enligt
reglerad stat.
3,600: — l)
4,600: —
Vid införande av de* provisoriska löneregleringarna för statsdepartementen
vid 1910 års riksdag hade visserligen den grundsats
uttalats, att en dylik reglering icke skulle komma att verka till för
-
*) Högsta pensionsunderlag utgör 3,700 (ej 3,600) kronor.
4 Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 151.
höjning av vederbörandes pensioner, men denna grundsats hade av
riksdagen åtminstone i ett fall ej upprätthållits, nämligen då genom
beslut av 1914 års senare riksdag medgivits, att en större grupp av
tjänstemän, nämligen fögderitjänstemän, finge under vissa villkor åtnjuta
pension till belopp motsvarande den lön jämte ålderstillägg, de vid
avgången från tjänsten uppbure å såväl ordinarie som extra stat. Då
syftemålet därmed torde hava varit att förmå överåriga, ej avgångspliktiga
fögderitjänstemän att från tjänsten avgå, syntes det kunna
ifrågasättas, om Sundin, som ej gjort anmälan om tillämpning på sig
av 1907 års pensionslag, vore skyldig att från tjänsten avgå annat än
med »oavkortad lön», beräknad enligt 1879 års stat med tillägg av den
såsom lön betecknade delen av provisorisk löneförbättring.
Chefen för justitiedepartementet hade till statsrådsprotokollen såväl
för den 14 januari 1915 som för den 14 januari 1916 gjort uttalanden
av innehåll att, om uppskov med avgörande av frågan angående en
slutgiltig reglering av löneförhållandena inom statsdepartementen komme
att beträffande viss befattningshavare inverka menligt i pensionshänseende,
Kungl. Maj:t icke torde komma att underlåta att i fråga om
sådan person tillkommande pension i sinom tid hos riksdagen göra den
framställning, som billigheten kunde anses fordra. Vid det senare tillfället
hade samma departementschef även uttalat sig i fråga om det
pensionsbelopp, som befattningshavare i statsdepartementen under nuvarande
förhållanden billigtvis kunde påräkna. För så vitt Sundin vore
bekant, hade vid 1915 och 1916 års riksdagar hittills ej förekommit
någon gensaga mot dessa uttalanden.
Det avdrag å 200 kronor för år räknat, som enligt riksdagens
beslut skulle göras vid utbetalning av Sundin tillkommande provisoriskt
avlöningstillägg, motsvarade innehållen avgift för egen pensionering,
varav han vid avgång med pension enligt gammal stat ej skulle hava
något gagn. Då Sundin från och med år 1911 mot förhöjd avlöningåtagit
sig väsentligt utsträckt tjänstgöring, vilket fortgått allt sedan
dess, syntes det obilligt, om denna löneförhöjning ej skulle hava något
inflytande på pensionsbeloppet.
Slutligen erinrades, att löneregleringskommittén i utlåtande den 30
april 1915, i ärende angående förhöjd pension åt registratorn i justitiedepartementet
O. L. Rooth, i anslutning till ett däri av statskontoret
i sådant hänseende gjort uttalande, givit uttryck även för sin del åt
den mening, att, allt efter som tiden ginge utan att för statsdepartementen
en definitiv lönereglering bragts till stånd, det för departementstjänstemännen
obilliga uti deras otillfredsställande pensionsförhållanden
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 151. 5
desto starkare måsto framträda. Det obilliga mot nämnda tjänstemän i
detta hänseende hade tydligen skärpts därigenom att med det fortgående
genomförandet av slutliga löneregleringar allt liera av statsförvaltningens
befattningshavare i liknande ställning vnnnit förbättrade pensionsförmåner,
under det att en departementstjänsteman, efter det han under allt flera
år varit på grund av provisorisk lönereglering i åtnjutande av förhöjda
avlöningsförmåner, likväl, då avgångsåldern inträdde, hänvisades till en
pension, som stode i missförhållande till den under en följd av år
erhållna avlöningen.
Statskontoret har i underdånigt utlåtande av den 28 februari 1916 statskontoret.
i detta ärende anfört följande.
Då kanslisekreteraren Sundin icke gjort sådan anmälan, som funnes
omförmäld i 18 § a) .av lagen den 11 oktober 1907 angående civila
tjänstinnehavares rätt till pension, och icke heller av annan anledningvore
underkastad bestämmelserna i nämnda lag, skulle i fråga om sökandens
rätt till pension komma till tillämpning kungl. brevet den 1
juni 1877, enligt vilket tjänstinnehavare, vars avlöning vore fördelad i
lön och tjänstgöringspenningar, ägde, då han uppnått 65 levnads- och
minst 35 tjänstår, vid avskedstagandet från tjänsten å allmänna indragningsstaten
undfå pension till lönens hela belopp. På grund därav och
då sökanden enligt egen uppgift vore född den 5 juli 1850 och således
65 år gammal samt räknade mer än 35 år i statens tjänst, syntes sökanden,
vilken enligt gällande stat uppbure, förutom tjänstgöringspenningar,
lön till belopp av 2,500 kronor jämte ålderstillägg därtill å
tillhopa 1,000 kronor, kunna vid erhållande av nådigt avsked förklaras
berättigad att från och med månaden näst efter den, vari avgång från
tjänsten ägde rum, under sin återstående livstid åtnjuta pension från
allmänna indragningsstaten till belopp av 3,500 kronor.
Beträffande Sundins framställning att honom måtte beredas pensionsförhöjning
till belopp, motsvarande den del av det honom tillkommande
provisoriska avlöningstillägget, som betecknats såsom lön, eller
700 kronor, erinrade statskontoret, att dylika framställningar förut varit
föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Då statskontoret för sin del ansåge
billigt, att tjänstinnehavare, som efter att i många år hava varit
i åtnjutande av provisoriskt avlöningstillägg nödgades avgå från tjänsten,
innau definitiv reglering kommit till stånd, erhölle pension till belopp,
som stode i skäligt förhållande till avlöningen i dess helhet, hemställde
statskontoret — under åberopande tillika av vad vederbörande departementschef
anfört till statsrådsprotokollet över justitieärenden för den 14 januari
6
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 151.
1916 vid anmälan av frågan om provisorisk lönereglering för departementen
— att Kungl. Maj:t, med bifall till förevarande underdåniga ansökning,
måtte föreslå riksdagen att bevilja sökanden en tilläggspension
å 700 kronor att från allmänna indragningsstaten utgå under hans återstående
livstid från samma tidpunkt, då han komme i åtnjutande av
den honom författningsenligt tillkommande pensionen.
Lönereglering
skammitién.
Löneregleringskommittén har, på grund av nådig remiss, den SO
mars 1916 avgivit underdånigt utlåtande i förevarande ärende och därvid
anfört följande.
Kommittén hade redan förut i tre särskilda fall avgivit underdåniga
utlåtanden i anledning av enahanda ansökningar som den av
kanslisekreteraren Sundin gjorda, nämligen den 27 februari 1912 i anledning
av ansökning av f. d. registratorn i ecklesiastikdepartementet
E. F. H. Westerling, den 1 april 1913 i anledning av ansökning av
kanslisekreteraren i civildepartementet C. Cl. Edman och den 30 april
1915 i anledning av ansökning av förenämnde registratorn Rooth.
Kommittén hade ej ansett sig kunna tillstyrka dessa ansökningar, vilka
ej heller vunnit bifall.
Då löneregleringskommittén intagit denna ståndpunkt, hade kommittén
haft uppmärksamheten fästad vid den omständigheten, att, då
vid 1910 års riksdag första gången av Kungl. Maj:t framlagts förslag
om provisoriska löneregleringar för befattningshavare i statsdepartementen,
det uttryckligen betonats, att en provisorisk lönereglering icke
komme att verka till förhöjning av vederbörandes pensioner.
Vidare hade kommittén bemärkt, att man vid beviljandet år 1910
av provisoriska löneregleringar för befattningshavare i statsdepartementen
förutsatt, att definitiv lönereglering för dem icke skulle kunna
komma till stånd förr än tidigast med 1916 års ingång.
I det utlåtande, kommittén den 30 april 1915 avgivit i ovannämnda
ärende angående ifrågasatt tilläggspension åt registratorn Rooth, hade
kommittén emellertid bragt i erinran frågan om en definitiv lönereglering
för befattningshavare i statsdepartementen.
Kommittén hade därvid i anslutning till ett av statskontoret i sådant
hänseende gjort uttalande även för sin del givit uttryck åt den
mening, att, allt eftersom tiden ginge utan att för statsdepartementen
en definitiv lönereglering bragts till stånd, det för departementstjänstemännen
obilliga uti deras otillfredsställande pensionsförhållanden måste
desto starkare framträda.
7
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 151.
Det hade vidare av kommittén framhållits, hurusom det obilliga
mot nämnda tjänstemän i detta hänseende tydligen skärpts därigenom,
att med det fortgående genomförandet av slutliga löneregleringar allt
liera av statsförvaltningens befattningshavare i liknande ställning vunnit
förbättrade pensionsförmåner, under det att en departementstjänsteman,
efter det han under allt liera år varit på grund av provisorisk lönereglering
i åtnjutande av förhöjda avlöningsförmåner, likväl, då avgångsåldern
inträdde, hänvisades till en pension, som stode i missförhållande
till den under en följd av år erhållna avlöningen.
Toge man därjämte hänsyn till det maktpåliggande och ansvarsfulla
samt alltmera såväl i intensitet som i kvalitet krävande arbete, som
påvilade departementen såsom statsförvaltningens högsta organ och som
gjorde det synnerligen önskvärt att kunna dit vinna och där bibehålla
dugande arbetskrafter, syntes det kommittén jämväl ur det allmännas
synpunkt vara av stor betydelse, att för befattningshavarna i statsdepartementen
pensionsförhållandena bleve snarast ske kunde ordnade
på. tillfredsställande sätt.
Kommittén hade emellertid ansett otvivelaktigt, att såväl med hänsyn
till bestämmelser i den civila pensionslagen som med avseende å
förhållandet till civilstatens änke- och pupillkassa pensionsfrågan bäst
och lämpligast löstes genom och i sammanhang med definitiv lönereglering
för befattningshavare i statsdepartement^!; och det hade synts
kommittén, som om det ej skulle vara omöjligt, att en dylik lönereglering
skulle kunna komma till stånd utan avvaktan å det slutliga avgörandet
av det svårlösta och omfattande samt jämväl på grundlagsändringar
beroende spörsmålet om departementalreformen.
Kommittén hade ansett vissa anförda exempel från andra verk bestyrka
dess uppfattning i nämnda hänseende.
Detta löneregleringskommitténs yttrande hade föranlett chefen
för justitiedepartementet att, då pensionsärendet angående registratorn
Rooth den 28 maj 1915 avgjordes, ånyo inför Kungl. Maj:t anmäla den
redan tidigare behandlade frågan om en definitiv löne- och pensionsreglering
för statsdepartementens befattningshavare ävensom vissa i
samband därmed stående spörsmål, bland annat om vidtagande av åtgärder
till lättande av departementens arbetsbörda.
Departementschefen hade därvid uttalat såsom sin mening, att en
bearbetning av de förslag, som avgivits av de den 11 december 1908
tillsatta så kallade departementalkommitterade, borde äga rum.
På departementschefens hemställan hade Kungl. Maj:t besluta uppdraga
åt dåvarande landssekreteraren, numera landshövdingen Axel
8
KungI. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 151.
Schotte att biträda i justitiedepartementet med verkställande av ytterligare
utredning — under förutsättning att nuvarande statsdepartement
till antal och huvudsakliga verksamhetsområden tillsvidare bibehölles och
att de centrala verkens ställning förbleve densamma som nu — dels
huru, genom decentralisation av ärenden samt förenklingar i arbetssättet,
de nuvarande statsdepartementens arbetsbörda skulle kunna lindras och
begränsas, dels rörande de åtgärder, som kunde ifrågasättas för att tillförsäkra
departementen de bästa möjliga arbetskrafter, dels huruvida
överflyttningar av ärendesgrupper mellan departementen borde äga rum,
dels ock beträffande lämpligaste sättet för handläggning och expediering
inom de centrala verken av regeringsärenden, samt huru nödigt samarbete
mellan olika verk vid handläggning av ärenden, som vore gemensamma
för flera verk, borde vinnas; och hade landshövdingen Schotte
tillika erhållit i uppdrag att utarbeta de författningsförslag, som påkallades
av utredningen och därmed sammanhängande spörsmål.
Åt löneregleringskommittén hade Kungl. Rlaj:t uppdragit att, utan
avvaktan på lösningen av spörsmålet om mera genomgripande förändringar
i statsdepartementens organisation, till Kungl. Maj:t inkomma
med förslag om eu definitiv löne- och pensionsreglering för befattningshavarna
i statsdepartementen.
Beträffande denna regleringsfråga hade sedermera inom kommittén
under en avsevärd del av hösten 1915 utförts ett icke ringa förberedande
utredningsarbete. Därutöver hade emellertid kommittén på grund
av den stora mängd brådskande ärenden, som i oavbruten följd till
densamma hänskjuta, ej kunnat finna tillfälle att sysselsätta sig med
frågan.
Till det statsrådsprotokoll över justitiedepartementsärenden för den
14 januari 1916, som bifogats 1916 års statsverksproposition, hade
chefen för justitiedepartementet under punkt 1 (provisorisk lönereglering
för justitiedepartementet) meddelat, att den förhoppning han vid tiden
för ifrågavarande uppdrags lämnande åt landshövdingen Schotte och
löneregleringskommittén hyst därom, att frågan om en slutgiltig lönereglering
för åtminstone flertalet befattningshavare inom statsdepartementen
skulle kunna föreläggas redan 1916 års riksdag, icke syntes
kunna gå i uppfyllelse.
Efter att hava lämnat upplysning om fortgången av de åt landshövdingen
Schotte och löneregleringskommittén anförtrodda utredningarna
hade departementschefen anmält, att han, efter samråd med
övriga departementschefer, ansett sig höra avstå från försöket att få de
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 151. 9
för förevarande frågas avgörande nödvändiga utredningarna slutförda
«å tidigt, att frågan skulle kunna av Kungl. Maj:t hänskjutas till avgörande
av 1916 års riksdag.
Med beklagande av att tillförandet åt statsdepartementen av den
förstärkning av arbetskrafterna, varav de ostridigt vore i stort behov,
på detta sätt bleve fördröjt hade chefen för justitiedepartementet emellertid,
vad beträffade de enskilda tjänstemännens intresse av frågans
lösning, framhållit, att för nuvarande ordinarie befattningshavare detta
uppskov dock ej torde bliva av allt för stor betydelse i löne- eller
pensionsavseende. Det syntes nämligen departementschefen få anses
sannolikt, att de flesta av dem genom en definitiv lönereglering ej skulle
komma att tillerkännas åtminstone avsevärt högre löneförmåner än de,
av vilka de nu vore i åtnjutande enligt den för dem gällande provisoriska
löneregleringen. Skulle vidare någon av samma befattningshavare
komma att, innan den slutgiltiga löneregleringen komme till stånd, avgå
från sin tjänst, kunde man förvänta, att, på sätt redan tidigare framhållits,
Kungl. Maj:t icke komme att underlåta att hos riksdagen göra den
framställning om förbättrad pension, som billigheten kunde anses fordra.
Med billighet syntes departementschefen vara mest överensstämmande,
att åt dylik befattningshavare tillerkändes den pension, som kunde beräknas
hava bort komma honom till del, därest den slutgiltiga löneoch
pensionsregleringen trätt i tillämpning redan med 1916 års ingång,
d. v. s. vid den tidpunkt, från vilken den skulle hava kommit att gälla,
därest löneregleringsfrågan, såsom från början varit ämnat, fått sin lösning
redan vid 1915 års riksdag.
Då sålunda den väntade definitiva regleringen av löneförhållandena
inom statsdepartementen syntes kunna vinna tillämpning tidigast
från och med den 1 januari 1918, hade departementschefen ansett, att
jämväl för år 1917 borde under vederbörande huvudtitlar begäras medel
å extra stat till den provisoriska lönereglering för befattningshavare
i departementen, som varit gällande från och med år 1911.
Det kunde nämnas i detta sammanhang, att statsutskottet i utlåtande
den 10 mars 1916, nr 7, angående regleringen av utgifterna
under riksstatens sjunde huvudtitel, såsom ett skäl mot att, på sätt
Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen föreslagit, då inrätta en ny särskild
föredragandetjänst inom finansdepartementet, erinrat att, enligt vad
chefen för justitiedepartementet ställt i utsikt, förslag till en definitiv
reglering av löneförhållandena inom statsdepartementen beräknades
kunna framläggas vid 1917 års riksdag.
Bihang Ull riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 127 höft. (Nr 151.) 2
10
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 151.
Kanslisekreteraren. Sundin liade till stöd för sin framställning åberopat,
bland annat, det medgivande i pensionshänseende, som vid 1914
års senare riksdag gjorts till förmån för vissa fögderitjänstemän.
Enligt kommitténs övertygelse skulle riksdagen emellertid näppeligen
liava gjort detta medgivande, om det icke gällt, att till avgång
från tjänsten förmå överåriga fögderitjänstemän, vilka såsom icke underkastade
skyldighet att vid uppnådd viss levnadsålder avgå kvarstodo för
att avvakta väntad löne- och därmed följande pensionsreglering. För
fögderi tjänstemän, som utnämnts före den 1 april 1900, gällde nämligen
enligt de i kungl. kungörelser den 31 maj 1878 och den 28 maj 1880
innefattade avlöningsvillkor icke skyldighet att avgå från tjänsten vid
viss levnads- och tjänsteålder. Först genom kungörelse den 31 mars
1900 förordnades, att den, som efter sistnämnda dag utnämndes till befattning,
med vilken följde rätt till pension från allmänna indragningsstaten,
skulle vara underkastad de förändrade bestämmelser i fråga om
pension, som kunde varda stadgade.
Vad åter beträffade kanslisekreteraren Sundin, gällde för honom
ovan om förmälda kungörelse den 12 juli 1878 angående villkoren för
åtnjutande av de från 1879 års början fastställda nya löneförmånerna
för vissa avdelningar av Kungl. Maj:ts kansli m. fl.
Enligt denna kungörelse skulle tjänsteman, då han uppnått 65
levnads- och minst 35 tjänstår, vara förpliktad att med oavkortad lön
såsom pension å allmänna indragningsstaten avgå från tjänsten, Kung].
Maj:t likväl obetaget att låta med avskedet anstå, därest och så länge
den pensionsberättigade prövades kunna i tjänsten på ett tillfredsställande
sätt gagna det allmänna och kunde finnas villig att kvarstå i
densamma.
Sundin hade sökt göra gällande, att det i nämnda stadgande förekommande
uttrycket »oavkortad lön» skulle för honom kunna anses omfatta
icke blott den lön, som utginge enligt den från 1879 års början
gällande lönestaten, utan även den del av det provisoriska avlöningstillägget,
som betecknats såsom lön.
Uppenbart torde emellertid vara, att denna uppfattning vore oriktig.
Med omförmälda uttryck i kungörelsen den 12 juli 1878 kunde,
såsom ock framginge av inledningen till författningen,'' givetvis icke avses
annat än lön enligt nyssnämnda, från 1879 års början gällande
lönestat.
Kanslisekreteraren Sundin syntes vidare i förevarande ansökning
hava antagit, att det avdrag å 200 kronor, för år räknat, som skolat
göras vid utbetalningen av honom tillkommande provisoriskt avlönings
-
11
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 151.
tillägg-, voro att betrakta såsom avgift för egen pensionering, men, om
detta varit Sundins mening, vore det uppenbarligen beroende på en
missuppfattning beträffande ändamålet med berörda avdrag.
Avdraget vore nämligen -— såsom kommittén i sina underdåniga
utlåtanden angående f. d. registratorn Westerlings, kanslisekreteraren
Edmans och registratorn it oo tils förenämnda ansökningar framhållit —
ingalunda avsett att utgöra något bidrag till vederbörandes egen pensionering,
utan avdragandet vore endast att betrakta såsom en åtgärd,
varigenom man velat undvika att vid eu definitiv lönereglering vederbörande,
till följd av den därmed förbundna skyldigheten att bidraga
till kostnaden för beredande av pension, skulle komma att lida minskning
i den avlöning, han åtnjutit enligt äldre stat och på grund av
provisorisk lönereglering. %
Oavsett vad sålunda anförts mot vissa punkter i Sundins ansökning,
torde det ej kunna förnekas, att frågan om departementstjänstemännens
pensionsförhållanden numera inträtt i ett annat skede än det,
då kommittén den 30 april 1915 avgav sitt ovan omförmälda utlåtande
angående tilläggspension åt registratorn Rooth.
I detta utlåtande hade kommittén framhållit, att det vid framläggande
år 1910 av förslag om provisoriska löneregleringar för befattningshavare
i statsdepartementen uttryckligen betonats, att en provisorisk
lönereglering icke komme att verka till förhöjning av vederbörandes
pensioner, samt att man vid beviljandet år 1910 av de provisoriska
löneregleringarna för nämnda befattningshavare förutsatt, att definitiv
lönereglering för dem icke skulle kunna komma till stånd förr än tidigast
med 1916 års ingång.
Vid avlåtandet av sitt omförmälda utlåtande den 30 april 1915
hade kommittén emellertid funnit anledning påpeka, att allt efter som
tiden ginge utan att för statsdepartementen eu definitiv lönereglering
-bragts till stånd, det för departementstjänstemännen obilliga uti deras
otillfredsställande pensionsförhållanden måste desto starkare framträda.
Såsom förut ’ omförmälts, hade till följd av inträffade omständigheter
frågan om en definitiv lönereglering för befattningshavare i statsdepartementen
— som från början torde hava varit avsedd att kunna
lösas redan vid 1915 års riksdag — ännu icke kunnat bringas till ett
slutligt avgörande.
Vid sådant förhållande syntes fog finnas för att Kungl. Magt, på
sätt chefen för justitiedepartementet förutsatt, i de fall, då befattningshavare
i statsdepartement härefter nvginge från sin tjänst, innan den
slutgiltiga löneregleringen komme till stånd, hos riksdagen gjorde fram
-
12
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 151.
•ställning om förbättrad pension. Förevarande ärende torde innefatta
ett sådant fall, då framställning'' till riksdagen i berörda hänseende
billigtvis borde göras.
Vad anginge beloppet av den tilläggspension, som borde äskas
för kanslisekreteraren Sundin, hade han själv hemställt, att den skulle
bestämmas till 700 kronor, motsvarande, enligt vad i ansökningen förmäldes,
den del av det honom tillkommande provisoriska avlöningstillägget,
som »betecknas såsom lön».
I anledning därav ville kommittén erinra, att, alltsedan den provisoriska
löneregleringens genomförande från och med år 1911, provisoriskt
avlöningstillägg till kanslisekreterare, med ett undantag, varom
nu icke vore fråga, upptagits till 1,200 kronor, varav 700 kronor skulle
anses såsom lön, 100 kronor såsom tjänstgöringspenningar ooh 400
kronor såsom ortstillägg, men att till iakttagande vid utbetalningen
varit och fortfarande vore stadgat, att å lönen skulle avdragas, efter år
räknat, så stort belopp — avrundat, om sådant erfordrades för vinnande
av jämn summa, till närmast högre femtio- eller hundratal — som motsvarade
den pensionsavgift, vilken enligt lagen den 11 oktober 1907
angående civila tjänstinnehavares rätt till pension skulle hava av vederbörande
befattningshavare erlagts såsom bidrag till egen pensionering,
om berörda lag varit å honom tillämplig. Därvid borde dock iakttagas,
att den, som oberoende av den provisoriska löneregleringen vore skyldig
att erlägga pensionsavgift enligt berörda lag, skulle därutöver vidkännas
allenast så stort avdrag, som betingades av lönetillökningen vid den
provisoriska löneregleringen, varvid avdraget, efter sammanläggning med
pensionsavgiften, avrundades på förut angivet sätt. (Bestämmelsen i
detta sistnämnda hänseende hade ej varit tillämplig på Sundin, enligt
vad av statskontorets utlåtande i förevarande ärende framginge.)
Vid beräknandet av anslag till provisoriska avlöningstillägg hade
man utgått ifrån, att ett på angivet sätt beräknat avdrag å den såsom
lön betraktade delen av aviöningstill ägget skulle ske. För kanslisekreterare,
som, såsom fallet vore med Sundin, kommit i åtnjutande
av andra ålderstillägget å lönen och å vilken pensionslagen icke vore
tillämplig, utgjorde'' avdraget, på föreskrivet sätt avrundat, 200 kronor.
Den del av det Sundin tillkommande provisoriska avlöningstillägget,
som ansåges såsom lön, hade således faktiskt utgått med allenast 500
kronor.
Löneregleringskornmittén ansåge sig icke kunna tillstyrka, att dea
tilläggspension, som kunde komma att beviljas Sundin, bestämdes till
högre belopp än det sistnämnda.
13
Kungl. Maj:fn Nåd. Proposition Nr 151.
Det Unge ej heller förbises, att de befattningshavare i nyreglerade
ämbetsverk, vilka ingått å ny avlöningsstat, vore underkastade lagen
den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehavares rätt till pension,
och att enligt denna gällde såsom regel, att för erhållande av oavkortad
eller hel pension manlig tjänstinnehavare skulle hava uppnått, jämte
35 tjänstår, 07 levnadsår.
Kanslisekreteraren Sundiu hade emellertid enligt förenämnda kungörelse
den 12 juli 1878 varit förpliktad att, efter uppnådda 35 tjänstår,
avgå från tjänsten redan vid 65 års ålder, därest han ej erhållit tillstånd
att kvarstå i densamma tillsvidare under ett år, räknat från och med
den 5 juli 1915.
Lönereglerifigskommittén hemställde,
att Kungl. Magt måtte föreslå riksdagen medgiva, att Sandin finge
från och med månaden näst efter den, varunder avsked från kanslisekreteraretjänsten
beviljades honom, under sin återstående livstid, utöver
honom författningsenligt tillkommande pension, å allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig tilläggspension till belopp av 500 kronor.
Löneregleringskommitténs ledamot herr Stenström avgav vid detta
ärendes behandling i kommittén särskilt yttrande, så lydande:
»Sedan under nu pågående löneregleringsperiod nya, förhöjda avlöningsstater
hunnit beslutas för allt flera av den centrala statsförvaltningens verk och myndigheter
inträdde den tidpunkt, då rättvisa och billighet funnos kräva, att jämväl
andra, med de nyreglerade jämförliga statsmyndigheter erhöllo förbättrade avlöningar
tidigare, än som kunde ske medelst genomförande av successiva definitiva löneregleringar
för dem en efter annan. Denna uppfattning gällde ej minst för statsdepartementens
vidkommande.
Såsom den lämpliga formen för en dylik löneförbättrings åstadkommande
framstod antagandet av en provisorisk lönereglering. Efter det i sådant syfte
beträffande statsdepartementen yttranden avgivits av departementalkommitterade
och löneregleringskommittén, framlade Kungl. Maj:t förslag i ämnet för 1910 års
riksdag. Denna beslöt ock en provisorisk lönereglering för departementen, vilken
därefter alltjämt år för år medgivits.
Den ledande synpunkten vid nämnda provisoriska reglering har varit, att
departementens befattningshavare borde så nära som möjligt vore utan föregripande
av den blivande definitiva löneregleringen i avlöningshänseende jämställas med
jämförliga befattningshavare i definitivt nyreglerade centrala ämbetsverk (normaltyp:
statskontoret). I anslutning härtill hava ock de genomförda definitiva löneregleringarna
fått tjäna till förebild för den provisoriska regleringen. Sålunda blevo de
totala belopp, vilka funnos böra i avlöningsförhöjning komma de särskilda befattningshavarna
till godo, fördelade mellan de olika avlöningstitlarna lön, tjänstgöringspenningar
och ortstillägg, därvid naturligen samma synpunkter måste varit bestämmande,
som lagts till grund för motsvarande fördelning av totalavlöningarna vid
Särskilt
yttrande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
u
Kunjl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 151.
de definitiva löneregleringarna. Och likasom för befattningshavare med definitivt
reglerad avlönmg visst avdrag å lönen äger ram, utgörande bidrag till egen
pensionering, så skulle befattningshavare med provisoriskt reglerad avlöning vidkännas
ett avdrag å sin lön, motsvarande — ehuru dock till befattningshavarens
nackdel förhöjt genom avrundning uppåt — nyssnämnda pensionsavgift, på det att
icke vid en definitiv reglering den avlöning, som då erhölles, skulle bliva mindre
än den dittills erhållna.
Redan vid den provisoriska regleringens första antagande utgick man emellertid
från den förutsättning, att den blivande definitiva löneregleringen ej skulle fördröjas
alltför länge, ehuruväl man ej vågade antaga, att densamma skulle kunna träda i
tillämpning tidigare än med 1916 års ingång. I betraktande härav ansågs det vid
framläggandet av 1910 års förslag till provisorisk lönereglering kunna och böra
uttalas, att en sådan reglering ej skulle verka till förhöjning av vederbörande
befattningshavares rätt till pension enligt gällande ordinarie .stats föreskrifter. I
pensionsavseende lämnades alltså departementens befattningshavare att tillsvidare
kvarstå i en ställning, som, på sätt ‘löneregleringskommittén uttryckt det, stod i
missförhållande till den erhållna avlöningen.
Genom den totala avlöningsförhöjning och dennas fördelning på olika titlar,
som åvägabragts medelst de nu till sin anledning och sina huvudsakliga karaktärsdrag
berörda provisoriska löneregleringarna, har alltifrån och med år 1910 angivits
måtten i olika avseenden för den löneförbättring, som rättvisa och billighet ansetts
kräva för statsdepartementens befattningshavare.
Vid bedömandet av dessa befattningshavares sålunda genom provisorisk
reglering skapade ställning i avlönings- och pensionshänseende måste eu väsentlig
förändring av förhållandena erkännas numera hava ägt rum. Förändringen berör
ställningen i pensionsavseende. Den förutsättning, på grund varav man ansåg sig
kunna låta ifrågavarande befattningshavare kvarbliva vid eu alltför ringa pensionsrätt,
maste nämligen anses nu hava brustit. För 1916 års riksdag föreligger intet
förslag till definitiv lönereglering för dessa befattningshavare, och ännu alltjämt kan
det icke med någon säkerhet förutses, när en dylik reglering kan varda genomförd
och träda i tillämpning.
Vid sådant förhållande måste det anses påkallat, att en sådan förbättring
av de här avsedda befattningshavarnas pensionsrätt åstadkommes, som undanröjer
det ovan omförmälda missförhållandet till deras sedan flera år erhållna avlöning.
Beträffande måttet av denna förbättring har, på sätt i löneregleringskommitténs
utlåtande omförmäles, chefen för justitiedepartementet till statsrådsprotokollet den
14 januari 1916 anfört, att med billigheten syntes mest överensstämmande, att åt
befattningshavare, varom fråga är. tillerkändes den pension, som kunde beräknas
hava bort komma honom till del, därest den slutgiltiga löne- och pensionsregleringen
trätt i tillämpning redan med 1916 års ingång, d. v. s. vid den tidpunkt, från
vilken den skulle hava kommit att gälla, därest löneregleringsfrågan, såsom från
början varit ämnat, fått sin lösning redan vid 1915 års riksdag.
Den sålunda angivna ledande synpunkten synes mig riktig.
Ffu har, så vitt jag förmår bedöma, sedan år 1910 icke inträffat något förhållande
av den beskaffenhet, att rättvisans och billighetens krav i avseende å
befattningshavarnas i statsdepartementen avlöning skulle kunna anses tillgodosedda
Kungl. Mapis Nåd. Proposition Nr 15J. 15
mod en mindre del av denna avlöning i egentlig lön iin det sammanlagda belopp,
som alltsedan år 1910 på ordinarie och provisorisk stat ansetts böra vara av sådan
löns natur. Vad som redan år 1910 ansågs i förevarande hänseende rättvist och
billigt, synes mig svårligen nu kunna vara för högt tilltaget. Skall man då icke
bryta det samband mellan den egentliga lönens och pensionens belopp, som genom
1907 års allmänna civila pensionslag fastslogs och allt sedan dess vid verkställda
löneregleringar — lransett av särskilda undantagsförhållanden betingade undantag —
upprätthållits, sa synes mig nyssberörda sammanlagda lönebelopp också böra rättoch
billigtvis antagas såsom bildande pensionsunderlag i överensstämmelse med den
i nämnda pensionslags § 3 a) innehållna allmänna regel.
Att i det här förevarande fallet kanslisekreteraren Sundin ej fått uppbära
hela det belopp, som enligt ordinarie och provisorisk stat är att anse såsom lön,
utan i enlighet med den provisoriska löneregleringens föreskrifter fått vidkännas
visst avdrag å samma belopp, synes mig icke ensamt för sig innefatta tillräcklig
anledning att sätta pensionen lägre än lönen. Det avdrag å lönen, som innehavaren
av en nyreglerad befattning för år får vidkännas i form av avgift till fonden för
pensionering av civila tjänstinnehavare, varifrån pensionen är avsedd att bekostas,
lärer icke ifragasättas kunna medföra, att den årliga pensionen för honom skulle
begränsas till samma belopp, som han verkligen utbekommit i lön. Lika litet synes
det ovannämnda avdrag, som kanslisekreteraren Sundin måst vidkännas och som
för statsverket, vilket har att å sin indragningsstat bekosta Sundins pension,
representerar eu lika besparing eller en besparad utgift, böra medföra, att Sundins
pension begränsas till allenast det belopp, han för år fått uppbära såsom lön.
Ej heller ser jag någon anledning i övrigt att bryta förutnämnda samband
mellan lön och pension sålunda, att, medan en nu redan flerårig uppskattning av
billighetens fordringar i avseende å lönens storlek bibehålies, en annan billighetsuppskattning
införes beträffande pensionens tillbörliga belopp.
Med åberopande av de synpunkter, åt vilka jag med hänsyn till den vikt i
principiellt avseende, som synts mig tillkomma frågan om bestämmandet av den
här ifrågasatta pensionens belopp, sökt härovan så fullständigt som skett giva
uttryck, har jag inom löneregleringskommittén framfört den uppfattning, att det
av gällande allmänna civila pensionslag antagna sambandet mellan egentlig lön och
pension borde i den förevarande pensionsfrågan upprätthållas, så långt förhållandena
det medgåve.
t enlighet med denna uppfattning anser jag, att, därest kanslisekreteraren
Sundin, vilken ostridigt har att räkna mer än 35 tjänstår, vid sin avgång från den
tjänst han innehar fyllt 67 levnadsår, vederbörlig framställning bör göras om en
årlig pension för honom å allmänna indragningsstaten till belopp av 4,200 kronor.
Såvitt handlingarna i detta ärende utvisa, har emellertid Sundin i avseende
å anstånd med avsked från tjänsten icke hittills beviljats vidsträcktare rätt än att
kvarstå däri tills vidare intill den 5 juli 1916, vilken dag han fyller 66 år. För
det fall att Sundin kommer att avgå från sin tjänst före uppnådda 67 levnadsår,
synes mig, att för honom bör ifrågasättas en årspension, vilken understiger 4,200
kronor med ett belopp, som må anses skäligt med hänsyn till längden av den för
Sundin till uppnåendet av 67 levnadsår återstående tiden.»
16
Departements
chefen.
Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 151.
Till en början anhåller jag få erinra, att Eders Kungl. Maj:t
den 30 juni 1916 medgivit, att kanslisekreteraren Sundin må kvarstå
vid sin tjänst tillsvidare till den 5 juli 1917, då han fyller 67 år.
I likhet med statskontoret och löneregleringskommittén och på de
av dem anförda skälen finner jag rättvisa och billighet kräva, att Sundin
beredes en tilläggspension utöver det pensionsbelopp, 3,500 kronor, vartill
han, enligt vad i ärendet blivit upplyst, vid sin förestående avgång
ur tjänsten är enligt gällande stadganden berättigad. Att denna tilläggspension
bör bestämmas till sådant belopp, att pensionen i sin helhet icke
kommer att stå i missförhållande till de löneförmåner, som Sundin från
och med år 1911 enligt äldre stat och provisorisk lönestat uppburit,
synes ävenledes skäligt. Såsom av den föregående redogörelsen för den
i ärendet föreliggande utredningen framgår, hava beträffande pensionsbeloppet
olika meningar uttalats av å ena sidan löneregleringskommitténs
majoritet och å andra sidan statskontoret och en ledamot av nämnda
kommitté. För min del finner jag synnerligen goda skäl — jag kan
beträffande dessa inskränka mig till en hänvisning till de synpunkter, åt
vilka förenämnda ledamot av löneregleringskommittén i sin skiljaktiga
mening givit uttryck — hava anförts till förmån för tilläggspensionens
bestämmande till 700 kronor, varigenom det sammanlagda pensionsbeloppet
kommer att uppgå till 4,200 kronor. Det lärer nämligen enligt min
mening icke kunna förnekas, att tilläggspensionens bestämmande till
detta belopp står i närmaste överensstämmelse med de grunder, på
vilka 1907 års allmänna pensionslag är byggd och vilka torde i föreliggande
fall böra följas. Ett sålunda till 4,200 kronor bestämt pensionsbelopp
kommer även att stå i lämpligt förhållande till de pensioner —
3,700, respektive 4,600 kronor — som enligt löneregleringskommitténs
den 15 februari innevarande år avgivna betänkande och förslag rörande
reglering av löneförhållanden m. m. för befattningshavare i, statsdepartementen
skulle beredas andra, respektive första kanslisekreterare.
Jag tillåter mig slutligen tillägga, att, enligt vad jag inhämtat,
Sundin ej önskar någon ytterligare förlängning av den honom medgivna
rätten att kvarstå i tjänst och ej heller är sinnad att anhålla om avsked
ur tjänsten före den 5 nästa juli.
På grund av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen medgiva,
att kanslisekreteraren i sjöförsvarsdepartementet Rudolf August
Sundin må från och med månaden näst efter den, i vilken han, vid
fyllda 67 levnadsår, erhåller avsked från kanslisekreterartjänsten, under
sin återstående livstid från allmänna indragningsstaten åtnjuta, utöver
17
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 151.
honom författningsenligt tillkommande pension å 3,500 kronor för år,
en tilläggspension av 700 kronor årligen.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen
lämna bifall; och skulle proposition i ämnet av den
lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, till riksdagen
avlåtas.
Ur protokollet:
Gustaf Norblad.
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 127 käft. (Nr 1151.)
3
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- BU 1917:36 Utlåtande, angående vissa framställningar rörande tionde huvudtiteln, innefattande anslagen till pensionsoch indragningsstaterna. s. 28 i texten