Med förslag till lag om visst undantag från tillämpningen av 49 § 1 mom. och 165 § 1 mom. lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse
1917-04-16 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1917:249, Med förslag till lag om visst undantag från tillämpningen av 49 § 1 mom. och 165 § 1 mom. lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 249.
1
Nr 249.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till
lag om visst undantag från tillämpningen av 49 §
1 mom. och 165 § 1 mom. lagen den 22 juni 1911
om bankrörelse; given Stockholms slott den 16 april 1917.
Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid
fogade förslag till lag om visst undantag från tillämpningen av 49 §
1 mom. och 165 § 1 mom. lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse.
De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
GUSTAF.
Conrad Carleson.
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 210 käft. (Nr 249.)
1
2
Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 249.
Förslag
till
Lag
om visst undantag från tillämpningen av 49 § 1 mom. och 165 § 1 mom.
lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse.
Härigenom förordnas, att vad i 49 § 1 mom. och 165 § 1 mom.
lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse finnes stadgat icke skall i fråga
om bankbolag, vars egna fonder uppgå till minst fem miljoner kronor,
äga tillämpning under tiden intill den 1 juli 1918, där ej Konungen
dessförinnan annorledes förordnar.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då densamma, enligt
därå meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.
Kungl. Maj:t8 Nåd. Proposition Nr 249.
3
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
4 april 1917.
Närvarande:
•
Hans excellens herr statsministern Swartz,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lindman,
Statsråden: von Sydow,
Stenberg,
Falk,
Hammarström,
Mårten Ericsson,
Åkerman,
Carleson,
Hans Ericson,
Dahlberg.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet
anförde chefen för finansdepartementet, statsrådet Carleson:
I en till Kungl. Maj:t den 16 mars 1917 ingiven skrivelse har
svenska bankföreningens styrelse anfört följande:
»Jämlikt 49 och 165 §§ i lag om bankrörelse den 22 juni 1911 må banks
inlåning ej överstiga fem gånger beloppet av bankens egna fonder. Denna bestämmelse,
vilken i lagstiftningen infördes år 1911, är efter vad som framgår av 1907
års bankkommittés betänkande avsedd att trygga bankernas soliditet. Redan kommitterade
framhålla emellertid i betänkandet, att lagstiftningen i detta hänseende icke
kan utöva något avgörande inflytande, och det lärer väl knappast kunna förnekas
att, om också i en bank liksom i varje annat affärsföretag omslutningen med hänsyn
till företagets solvens bör stå i ett visst förhållande till det egna kapitalet, det
dock starkt kan ifrågasättas, huruvida härför några gränser kunna och böra av lagstiftningen
uppdragas, då begränsningen i stället torde vara något som bör av led
-
4 Rungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 249.
ningen avgöras med tagen hänsyn till beskaffenheten av tillgångarna och arten av
rörelsen.
Om därför redan under normala förhållanden invändningar kunna göras mot
förut berörda legala begränsning, så gäller detta än mer under de förhållanden,
som förorsakats av det nu pågående kriget. Därigenom att ett ej oväsentligt antal
företag i vårt land å ena sidan kunnat till gynnsamma priser realisera lager och
tillgångar, men å andra sidan icke sett sig i stånd att anskaffa nya sådana, har
på många håll en riklig penningtillgång uppstått, vilken som naturligt är sökt sig
väg till bankerna. Bäst kommer detta till synes vid en granskning av omslutningssummorna
för de privata bankbolagen vid slutet av ett vart av de senast förflutna
fem åren. Enligt de av bankinspektionen publicerade rapporterna utgjorde dessa
1912 ............:.................
............................. 2,717,128,364 kronor
1913 ..............................
.............................. 2,848,113,200 »
1914 ..............................
.............................. 3,035,157,467 »
1915 ..............................
.............................. 3,372,435,311 >
1916 .............................
.............................. 4,113,192,101 » .
Bankernas omslutning var således nära nog en halv gång till så stor 1916
som den var fyra år dessförinnan, och på sätt av siffrorna, framgår är det egentligen
under de två sista åren, som den egentliga stegringen skett, i det ökningen
under 1915 och 1916 uppgår till mer än en tredjedel av totalbeloppet vid ingången
av förstnämnda år.
Den stora ökningen av omslutningssummorna har vållat att de flesta banker
till följd av förut berörda bestämmelse i banklagen sett sig nödsakade öka sina
fonder. Det vill emellertid synas som om den störa ökningen av insättningar ännu
ej nått sin kulmen. En ytterligare stegring torde vara att förvänta, och en sådan
kommer att genom banklagens bestämmelser medföra ytterligare ökning av bankernas
fonder. Att emellertid inrikta sig på att de medel, som under världskriget
influtit i bankerna, skola helt eller åtminstone till största delen kvarstå efter detsamma
måste emellertid anses synnerligen olämpligt, då man ju icke kan påräkna
att de förhållanden, som skapats av kriget, skola alltjämt fortfara även sedan fred
blivit sluten. I stället torde man med stor sannolikhet kunna förvänta att en högst
avsevärd del av de penningar, som under senare åren av skäl att de ej kunnat,
göras fruktbärande på annat håll uppsamlats i bankerna, efter kriget komma att
åter söka sig ut därifrån. Ett särskilt skäl för en dylik förmodan är att det just
är avistaräkningama, som svällt mest. Vid utgången av ett vart av de senast förflutna
fem åren uppgingo nämligen sammanlagda saldona å de privata bankbolagens
giroräkningar till
1912 ................................................................ 164,587,038 kronor
1913 ................................................................ 169,057,014 »
1914 ............................................................... 211,938,458 »
1915 ................................................................ 289,530,335 »
1916 ................................................................ 486,564,631 >
Med tagen hänsyn till nu berörda omständigheter torde det ligga i öppen dag
att den legala begränsningen av banks inlåning i förhållande till fondema under
nuvarande förhållanden kan innebära allvarsamma vådor. Vi hålla nämligen före
att det vore synnerligen olämpligt om bankerna nu till följd av en tillfällig inlåning
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 249. 5
skulle nödgas öka sina fonder till belopp, som komma att i framtiden visa sig allt
för stora. Det bör nämligen ej lämnas obeaktat att även allt för stort kapital
kan för en bank vara olämpligt, då härigenom banken lätteligen frestas att för
erhållandet utav en tillfredsställande förräntning av kapitalet placera sina medel
på sätt, som ej kan anses överensstämmande med god bankpolitik. Det kan därjämte
ej anses lyckligt, att en allt för stor del av landets kapital investeras i bankföretag
och därigenom undandrages andra näringar.
Med anledning av vad sålunda anförts bedja vi få hemställa, huruvida icke
regeln i 49 och 165 §§ banklagen kunde få dispositiv karaktär, så att t. ex. bankinspektionen
tillädes rätt att på därom gjord ansökan medgiva befrielse från iakttagandet
av föreskriften om begränsning av inlåningen, vilken befrielse dock icke
borde kunna få beviljas mer än för t. ex. ett år åt gången.»
Över denna skrivelse har bankinspektionen den 23 mars 1917
avgivit följande utlåtande:
»Den ifrågavarande bestämmelsen i 49 och 165 §§ banklagen, som bildar ett
led i den räcka av stadganden i fråga om bankbolags rörelse, vilka avse att befrämja
bankväsendets soliditet, upptogs i banklagstiftningen genom 1911 års lag
om bankrörelse, efter att redan förut hava tillämpats beträffande bankbolag med
grundfond understigande en miljon kronor, i vilkas bolagsordningar en föreskrift av
samma innebörd sedan längre tid tillbaka plägat införas.
Bankföreningens styrelse, som till en början ifrågasätter bestämmelsens ändamålsenlighet
överhuvud, framhåller, hurusom densamma under de förhållanden, som
förorsakats av det pågående kriget, visat sig olämplig, och föreslår att bestämmelsen
skall få dispositiv karaktär, så att t. ex. bankinspektionen tillägges rätt att på
därom gjord ansökan medgiva befrielse för viss tid från iakttagandet av densamma.
Frågan, huruvida gällande bestämmelser om begränsning av banks inlåning
böra överhuvud eller beträffande någon viss kategori av bankbolag upphävas eller
förändras, synes bankinspektionen icke böra i detta sammanhang upptagas till
prövning, i synnerhet som bestämmelserna varit under normala förhållanden jämförelsevis
kort tid gällande och några olägenheter av desamma under den tid, dylika
förhållanden varit rådande, icke försports.
Vad styrelsen framhållit beträffande den ifrågavarande regelns verkan under
de förhållanden, som skapats under det pågående kriget, är emellertid förtjänt av
stort beaktande; och har enligt bankinspektionens åsikt styrelsen anfört fullgiltiga
skäl för en förändring under den tid, dessa förhållanden kunna komma att bestå.
Styrelsens i detta hänseende framställda förslag anser sig bankinspektionen dock
icke kunna biträda. Ty, frånsett att, såvitt bankinspektionen har sig bekant,
exempel saknas på att en central myndighet får befogenhet att medgiva dispens
från en av Kungl. Maj:t och riksdagen stiftad lag, skulle det möta betydande svårigheter
för bankinspektionen att i saknad av närmare förhållningsregler på ett tillfredsställande
sätt avgöra, när dispens borde lämnas eller icke.
Enligt bankinspektionens åsikt är det ock för vinnande av det avsedda
ändamålet tillfyllest och jämväl i övrigt mest lämpligt, att ifrågavarande lagbestämmelser
genom en provisorisk lag försättas ur gällande kraft till en början
under ett år och därefter eventuellt för den ytterligare tid, som av de angivna
abnorma förhållandena kan påkallas. Då det emellertid egentligen torde vara allenast
6
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 249.
de större bankerna med kontor i landets affärscentra, som rönt den ovan antydda
inverkan av krigstiden, men däremot de mindre bankerna, för vilka för övrigt den
ifrågavarande regeln jämväl under normala tider har sin största betydelse, icke i
nämnvärd mån torde hava berörts därav, bör den provisoriska lagstiftningen omfatta
allenast bankbolag med fonder, som uppgå till något så när betydande belopp,
förslagsvis minst fem miljoner kronor.»
Huruvida föreskrifterna i första momentet av 49 och 165 §§ banklagen
under normala förhållanden äro mindre lämpliga, anser jag, i likhet
med bankinspektionen, vara en fråga, för vars besvarande tillräcklig
erfarenhet ännu icke föreligger. Däremot synes det mig icke vara tvivel
underkastat, att, om den i nämnda lagrum fastställda proportionen
mellan inlåning och fonder utan inskränkning upprätthålles under nu
rådande ekonomiska konjunkturer, detta kan få mindre lyckliga påföljder.
Det torde för den skull vara av behovet påkallat att möjlighet tills
vidare öppnas för banker att icke behöva öka sina fonder, därför att
inlåningen stiger. Då emellertid bankinspektionen håller före, att sådan
rätt endast bör tillkomma banker, vilkas fonder uppgå till något så när
betydande belopp, förslagvis minst fem miljoner kronor, anser jag att
bankinspektionens mening härutinnan bör följas.
Den eftergift beträffande förenämnda stadgandens tillämpning, vilken
alltså torde böra ifrågakomma, synes mig böra, på sätt bankinspektionen
föreslagit, beviljas på det sätt, att stadgandena genom en provisorisk
lag sättas ur kraft under viss tid så vitt angår nyssnämnda banker.
Detta undantag torde tills vidare böra fastställas att gälla till den 1 juli
1918 samt Kungl. Maj:t erhålla befogenhet att dessförinnan, om förhållandena
så medgiva, förordna, att de suspenderade stadgandena åter skola
träda i tillämpning. Jag har inom finansdepartementet låtit utarbeta
förslag till en sådan lag.
Föredragande departementschefen uppläste härefter förslag till
lag om undantag från tillämpningen under viss tid av 49 § 1 mom. och
165 § 1 mom. lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse, av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar, och hemställde, att lagrådets utlåtande
över förslaget måtte, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler,
genom utdrag av protokollet inhämtas.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan fann Hans Maj:t honungen gott bifalla.
Ur protokollet:
G. Hultman.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 249.
7
Förslag
till
Lag
om undantag från tillämpningen under viss tid ar 49 § 1 mom. och 165 §
1 mom. lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse.
Härigenom förordnas, att vad i 49 § 1 mom. och 165 § 1 mom.
lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse finnes stadgat icke skall i fråga
om bankbolag, vars egna fonder uppgå till minst fem miljoner kronor,
äga tillämpning under tiden intill den 1 juli 1918, där ej Konungen
dessförinnan annorledes förordnar.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då densamma, enligt
därå meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.
8
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 249.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd tisdagen den
10 april 1917.
Närvarande:
Justitieråden Gullstrand,
von Seth,
Wedberg,
Regeringsrådet Planting-GyllenbåGA.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över finansärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 4 april
1917, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det
i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat
förslag till lag om undantag från tillämpningen under viss tid av 49 §
1 mom. och 165 § 1 mom. lagen den 22 juni 1911 om hankrörelse.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet
av revisionssekreteraren Edvard Gadde.
I anledning av förslaget avgåvos följande yttranden:
Lagrådet:
Rubriken till förevarande lagförslag, vilket angår visst undantag
från tillämpningen av 49 § 1 mom. och 165 § 1 mom. lagen den 22
juni 1911 om bankrörelse, torde böra erhålla en i någon mån ändrad
avfattning.
Justitieråden Gullstrand och Wedberg:
Därest ifrågavarande lag skall kunna lända dill verklig nytta, synes
vara erforderligt, att lagen ej gäller alltför kort tid och att bankerna
äga trygghet att lagen ej plötsligt ställes ur tillämpning. Vid sådant
förhållande synes den tid, varunder lagen skall gälla, böra utan förbehåll
sträcka sig åtminstone till den i förslaget i sådant hänseende angivna
dagen den 1 juli 1918.
9
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 249.
Justitierådet Wedberg tilläde:
Skulle det anses önskligt att Konungen äger förkorta tiden för
den obegränsade inlåningsrätten, synes i allt fall lagen böra uttrycka
att sådant förordnande skall givas i god tid, exempelvis minst fyra
månader, före den dag då rätten skall upphöra att gälla.
.Justitierådet von Setli:
Då genom 1911 års lag om bankrörelse ifrågavarande begränsning
av inlåningsrätten infördes, erinrades av vederbörande kommitté, att
en respittid borde lämnas bankerna för att antingen i någon mån öka
fonderna eller nedbringa inlåningen. I 260 § bestämdes denna övergångstid
till två år.
Om man nu, såsom förslaget avser, medgiver undantag från berörda
begränsning för endast kort tid i sänder, och man verkligen vill, att
bankerna skola kunna begagna sig av detta medgivande, kan det ifrågasättas,
om ej en liknande övergångstid bör lämnas för återgången till
det normala förhållandet mellan inlåning och fonder. En sådan övergångstid
kan i detta fall tänkas få så mycket större betydelse, som det
givetvis skulle stå i strid med det syfte, i vilket undantaget tillkommit,
om nämnda återgång skedde på annat av ovannämnda båda sätt än
genom ett direkt nedbringande av inlåningen, och omständigheterna,
åtminstone på vissa håll, kunna bliva sådana, att ett ögonblickligt
minskande av denna ej kan ske utan betänkliga olägenheter.
Huru lång övergångstiden bör göras, kan ju vara föremål för
olika bedömande. Mig synes emellertid, att en tid av ett år bör bliva
tillräcklig.
Jag hemställer alltså om ett tillägg till förslaget av innebörd, att
inom ett år, sedan det genom den föreslagna lagen medgivna undantaget
från bestämmelserna i 49 och 165 §§ upphört att äga tillämpning,
det rätta förhållandet mellan inlåning och fonder skall vara återställt.
Ur protokollet:
Erik Öländer.
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 saml. 210 höft. (Nr 249.)
‘2
10
Kimgl. Majds Nåd. Proposition Nr 249.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16 april
1917.
N ärva rande:
Hans excellens herr statsministern Swartz,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lindman,
Statsråden: VON Sydow,
Stenberg,
Falk,
Hammarström,
Mårten Ericsson,
Åkerman,
Carleson,
Hans Ericson,
Dahlberg.
Chefen för finansdepartementet statsrådet Carleson anmälde, efter
gemensam beredning’ med chefen för justitiedepartementet, lagrådets
utlåtande över det genom Ivungl. Maj:ts beslut den 4 april 1917 till
lagrådet remitterade förslaget till lag om undantag från tillämpningen
under viss tid av 49 § 1 mom. och 165 § 1 mom. lagen den 22 juni
1911 om bankrörelse.
Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll yttrade föredragande
departementschefen:
Med anledning av väd lagrådet anmärkt mot lagförslagets rubrik
har ändring vidtagits i densamma.
Vad angår de anmärkningar, tre av lagrådets ledamöter framställt
mot förslaget i övrigt, kan det, om man, såsom väl är det riktiga,
utgår från att den ifrågavarande lagen icke bör gälla längre än nödigt
11
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 249.
är, knappast vara lämpligt att på förhand fixera viss tid för lagens
giltighet eller för avvecklingen av den genom lagen uppkomna situationen.
Det är för närvarande icke möjligt att bedöma, huru de av
kriget orsakade förhållandena inom handel och industri komma att utveckla
sig ens under den närmaste framtiden. De penningar, som
nu inflyta till bankerna, kunna komma att inom kort åter söka sig ut
därifrån. I sådant fall lärer lagen kunna sättas ur kraft långt före den
1 juli 1918. Den tid avvecklingen kan taga kommer att bero av förhållandena
inom affärslivet vid den tidpunkt avvecklingen äger rum.
En beräkning därav för närvarande kan icke grundas på annat än det
rena godtycket. De ifrågavarande anmärkningarna synas vara föranledda
av farhågor för att den provisoriska lagen skulle kunna komma att
sättas ur kraft så plötsligt, att bankerna icke erhölle tillräcklig tid på
sig för avvecklingen. Något giltigt skäl att antaga, att bankerna skulle
försättas i en dylik belägenhet, lärer emellertid näppeligen förefinnas.
Med hänsyn till nu anförda omständigheter anser jag, att ifrågavarande
anmärkningar icke böra föranleda ändring i förslaget.
Föredragande departementschefen uppläste härefter i enlighet med
det avgivna yttrandet avfattat förslag till lag om visst undantag från
tillämpningen av 49 § 1 mom. och 165 § 1 mom. lagen den 22 juni
1911 om bankrörelse samt hemställde att förslaget måtte föreläggas
riksdagen till antagande.
Denna hemställan, som biträddes av statsrådets
övriga ledamöter, behagade Hans Maj:t Konungen bifalla,
och skulle till riksdagen avlåtas proposition av
den lydelse bilaga litt. ... vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Stig Östergren.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1917:142 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om visst undantag från tillämpningen av 49 § 1 mom. och 165 § 1 mom. lage s. 6 i texten
- BU 1917:33 Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om visst undantag från tillämpningen av 49 § 1 mom. och 165 § 1 mom. lagen den 22 juni s. 1 i texten