Sök i Ratio Lex

Angående förändrade grunder för pensionering av marinens stammanskap m. m

1917-04-16 · 31 sidor, varav 25 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 25 av 31 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1917:268, Angående förändrade grunder för pensionering av marinens stammanskap m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 268.

1

Nr 268.

Kung!. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen angående förändrade

grunder för pensionering av marinens stammanskap

m. m.; given Stockholms slott den 16 april 1917.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över

sjöforsvarsärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå

riksdagen att

dels — under förutsättning att vad nu finnes stadgat om rätt till

fortfarande anställning för visst manskap vid marinen upphäves i fråga

om det manskap, som efter ingången av år 1918 vinner anställning vid

marinen — godkänna följande grunder för pensionering av manskapet

vid flottans sjömanskår utom båtsmän samt vid kustartilleriet (marinens

stammanskap), nämligen:

1.

För rätt att komma i åtnjutande av pension erfordras att hava

tjänat staten under minst 20 år och uppnått en levnadsålder av 50 år.

2.

Pensionsbeloppet bestämmes efter tjänstetidens längd och utgör

vid en tjänstetid av 20 år för manskap i första lönegraden 500 kronor,

för manskap i andra lönegraden 400 kronor och för manskap i tredje

lönegraden 350 kronor. För varje fullt tjänstår utöver 20 höjes pensionsbeloppet

för manskap i första lönegraden med 20 kronor, i andra lönegraden

med 15 kronor och i tredje lönegraden med 10 kronor; dock

skall högsta pensionsbeloppet utgöra för manskap i första lönegraden

700 kronor, i andra lönegraden 550 kronor och i tredje lönegraden

450 kronor.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 229 höft. (Nr 268.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 268.

3.

Manskap, som icke i fulla två år åtnjutit avlöning i den lönegrad,

som vid avskedet innehaves, erhåller den pension, som tillkommer

manskap i närmast lägre lönegrad.

4.

Vad i föregående punkter är stadgat skall äga tillämpning å

manskap, som vid utgången av år 1917 innehar anställning vid marinen, i

den mån detsamma antingen, om 50 års ålder vid nämnda tidpunkt redan

uppnåtts, inom tre månader därefter förklarar sig villigt att efter anmodan

av vederbörande kårchef från tjänsten avgå, eller i annat fall

•senast vid uppnåendet av nämnda levnadsålder avgiver dylik förklaring;

skolande i fråga om pensionering av manskap, som icke inom sålunda

föreskriven tid avgiver dylik förklaring, fortfarande lända till efterrättelse

vad som finnes stadgat i reglementet för pensionering av flottans

och lotsverkets gemenskap den 31 oktober 1879 samt kungörelsen den

13 augusti 1909 angående förhöjning i pensioner, som från flottans

pensionskassa utgå till avskedat manskap.

5.

Såsom begravningshjälp efter avliden pensionstagare äger stärbhuset

bekomma ett belopp av 75 kronor.

6.

Reglementet för pensionering av flottans och lotsverkets gemenskap

den 31 oktober 1879 skall, med undantag av §§ 1, 2, 3, 5 mom. 3,

§ 9, i vad samma paragraf handlar om begravningshjälpens belopp,

§ 12, i vad samma paragraf handlar om skada, samt §§ 15 och 23,

fortfarande lända till efterrättelse vid pensionering av det till pension

enligt dessa bestämmelser berättigade manskap.

7.

Dessa bestämmelser träda i kraft den 1 januari 1918;

dels, för bestridande av de ökade kostnader, som föranledas av de

nya pensionsbestämmelserna och förhöjningen av begravningshjälpens

belopp, höja det å ordinarie stat under riksstatens tionde huvudtitel uppförda

förslagsanslaget till pensionering av flottans gemenskap, nu 251,300

kronor, med 22.000 kronor till 273,300 kronor;

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 268.

dels och å extra stat under riksstatens tionde huvudtitel för år

11118 anvisa ett förslagsanslag å 3,000 kronor att användas för utdelande

av tillfälliga understöd åt f. d. stam manskap vid marinen (utom båtsmän)

och skeppsgossar, vilka pensionerats enligt reglementet för pensionering

av flottans och lotsverkets gemenskap den 31 oktober 1879, under villkor

att understöd ej må tilldelas annan än den, som styrker sig vara

i behövande omständigheter,

att understöd till manskap, som erhållit pension på grund av uppnådd

levnads- och tjänstålder, skall utgå med 200 kronor, samt

att understöd till manskap och skeppsgossar, som erhållit pension

på grund av skada eller sjukdom, ådragen under tjänstutövning, må på

därom gjord ansökning och efter i varje särskilt fall verkställd prövning

av behovet och dess sammanhang med den ådragna skadan eller

sjukdomen beviljas, med iakttagande att pensionen och understödet

icke må tillsammans överstiga det belopp, som skolat utgå såsom livränta

vid tillämpning av förordningen den 18 juni 1909 angående

ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens

vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all

kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Hans Ericson.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 268.

Utdrag av protokollet över sjöförsvarsårenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16

april 1917.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Swartz,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lindman,

Statsråden: von Sydow,

Stenberg,

Falk,

Hammarström,

Mårten Ericsson,

Åkerman,

Carleson,

Hans Ericson,

Dahlberg.

Departementschefen, statsrådet Hans Ericson anförde härefter:

På grund av särskilda vid 1912 års riksdag väckta motioner om

förhöjning av de från Vadstena krigsmanshuskassa och flottans pensionskassa

till avskedat manskap vid armén och flottan utgående underhåll

och pensioner anhöll riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t, att utredning

måtte verkställas, huruvida och i så fall under vilka villkor en höjning

av nämnda underhåll och pensioner kunde äga rum, samt att Kungl.

Maj:t därefter måtte för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen

kunde giva anledning.

Till följd härav, och jämlikt nådigt bemyndigande den 3 september

1912 uppdrog chefen för lantförsvarsdepartementet åt ledamöterna

av riksdagens andra kammare regementsläkaren C. Vahlqvist och redak
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 268. 5

tören O. Bogren samt revisionskommissarien Clir. Stenberg att i egenskap

av sakkunniga verkställa utredning och inkomma med förslag i

ämnet; och enligt nådigt beslut den 12 december 1913 lämnades åt dessa

sakkunniga tillika uppdrag att verkställa utredning i fråga om förbättrad

pensionering jämväl av manskapet vid kustartilleriet ävensom beträffande

avgångsalder för allt manskap vid marinen.

Efter det de sakkunniga den 9 december 1913 och den 20 april

1914 avgivit särskilda förslag till förbättrat underhåll för arméns indelta

manskap och om höjning av pensionerna för flottans indelta manskap,

vilka förslag lett till beslut av 1914 års senare riksdag om förbättringar

av de till nämnda manskap utgående underhåll och pensioner, hava de

sakkunniga, såsom min företrädare i ämbetet den 30 december 1916

inför Kungl. Magt anmält, efter slutligt fullgörande av sitt uppdrag den 8

juni 1916 avgivit ett betänkande, innefattande utredning och förslag

dels beträffande skyldighet för marinens värvade manskap att vid viss

levnadsålder avgå ur tjänst och dels beträffande höjning av pensionerna

åt sagda manskap. 1 nämnda betänkande hemställdes, bland annat,

att till bestridande av kostnaderna för föreslagna höjningar av pensioner

och begravningshjälp till marinens värvade manskap det å ordinarie

stat under tionde huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till pensionering

av flottans gemenskap måtte höjas för år 1918 med 28,000 kronor. Såsom

vid ärendets anmälan inför Kungl. Maj:t den 30 december 1916 erinrades,

hade i anledning av de sakkunnigas förslag infordrade yttranden avgivits

av åtskilliga myndigheter och i några av dessa yttranden ifrågasatts

lösning av förevarande pensionsfråga på annat sätt än de sakkunniga

förordat. Då emellertid det sist avgivna yttrandet inkommit

först den 16 december 1916, hade tiden icke medgivit att ägna ärendet

i hela dess omfattning erforderlig granskning, men då frågan vore

av den vikt att den snarast möjligt borde vinna sin lösning, syntes

medel för ändamålet böra tagas i beräkning vid framställningen till

riksdagen beträffande anslagsbehoven för år 1918. Med bifall till därom

gjord hemställan föreslog Kungl. Maj:t i den till 1917 års riksdag avlåtna

propositionen angående statsverkets tillstånd och behov under

tionde huvudtiteln, punkten 21, att riksdagen i avvaktan på en blivande

proposition angående förbättring av pensioner till marinens värvade manskap

m. m. måtte beräkna en höjning av 28,000 kronor å förslagsanslaget

till pensionering av flottans gemenskap.

Den 9 februari 1917 anmäldes detta ärende ånyo inför Kungl.

Maj:t och anfördes därvid, att, då i en del av de i ärendet avgivna

yttrandena framställts åtskilliga erinringar vid de sakkunnigas förslag

s. 6 Kontrollera mot PDF

Anställning,

avlöning m, m.

6 Kungl. Majits Nåd. Proposition Nr 268.

och jämväl ifrågasatts pensioneringsfrågans lösning i helt annan ordning

än vad de sakkunniga förordat, det vid förberedande granskning

av förslaget inom sjöförsvarsdepartementet visat sig erforderligt att

genom särskilda sakkunniga få detsamma underkastat närmare granskning

i de av de hörda myndigheterna anmärkta och därmed sammanhängande

hänseenden. På underdånig hemställan erhöll min företrädare

därför nådigt bemyndigande att tillkalla högst fyra sakkunniga för

att inom sjöförsvarsdepartementet biträda vid ytterligare granskning av

frågan om förhöjning av pensionerna för marinens värvade manskap

jämte därmed i samband stående frågor samt avfattande av förslag i

ämnet.

Med stöd härav kallades statskommissarien friherre C. G. E.

Leijonhufvud, förenämnde numera till krigsråd förordnade revisionskommissarien

Stenberg, förste marinintendenten I. Neuendorff och kaptenen

vid flottan A. E. 0. Giron att fullgöra nämnda uppdrag.

Sedan dessa sakkunniga, vilka i det följande benämnas 1917 års

sakkunniga till skillnad från de förut i denna fråga anlitade utredningsmän

eller 1912 års sakkijnniga, numera slutfört sitt uppdrag och framlagt

förslag i ämnet, åsyftande dels överflyttning av vissa grupper från

manskapskåren till underofficerskåren eller månadslönarstat och dels förbättrad

pensionering av manskapet, synes mig ärendet befinna sig i det

skick, att förslag rörande detsamma i vad det angår manskapspensioneringen

bör kunna föreläggas riksdagen; och anhåller jag därför att nu

få framlägga en redogörelse för utredningen i ärendet.

Nu ifrågavarande manskap vid marinen utgöres av sjömanskåren

(utom båtsmän) samt kustartilleriets manskap och skall enligt 1917 års

stat uppgå till 5,485 man, av vilka 4,200 man tillhöra sjömanskåren

och återstoden kustartilleriet. Sjömanskåren rekryteras dels genom karlskrivning

av skeppsgossar och dels genom anställning medelst kontrakt

för tjänstgöring under viss i kontraktet närmare bestämd tid. Sistnämnda

anställningssätt gäller även för allt manskap vid kustartilleriet.

Manskapet indelas i vissa tj än stegrader, nämligen underofficerskorpral,

korpral och menig. I avseende å tjänstbarheten indelas de menige vid

flottan i första, andra och tredje klass sjöman samt vid kustartilleriet i

andra och tredje klass kustartillerist.

Avlöningen utgöres av lön och dagavlöning i fyra lönegrader å

540 kronor, 276 kronor, 180 kronor och 144 kronor för år, respektive

80 öre, 60 öre, 50 öre och 30 öre per dag; vartill komma lönetillägg,

uppmuntringspenningar, inkvartering in natura eller ersättning därlör,

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 268.

naturaportion eller portionsersättning samt beklädnad. Sistnämnda båda

törmåner oberäknade, utgöra högsta avlöningsförmånerna i första lönegraden

1,250 kronor, i andra lönegraden 010 kronor, i tredje lönegraden

000 kronor och i fjärde lönegraden 470 kronor, allt i avrundade tal.

1 dessa belopp ingår den högre inkvarteringsersättning, som tillkommer

manskap i Stockholm och Göteborg. Portionsersättningen utgår med

ett belopp, motsvarande det medelpris, som tid efter annan fastställes

av vedeibörande stationsbefälhavare pa grund av upphandlingspriset å

proviant, ökat med 1/10 lör tillagningen, och utgör för närvarande per

dag 1 krona 18 öre vid Stockholms station och 1 krona 15 öre vid

Karlskrona station eller för år räknat högst 430 kronor 70 öre. Beklädnad

utgår in natura och har enligt för år 1916 fastställda medelpris

å de olika i beklädnaden ingående persedlarna ett värde per år av högst

142 kronor 80 öre för underofficerskorpral och högst 137 kronor 82

öre för övrigt manskap. Förenämnda lönegrader sammanfalla icke

alltid med tjänstegraderna utan äro bestämda efter tjänstetidens längd

och andra av tjänstegrad mer eller mindre oberoende förhållanden.

För manskap, som karlskrivits från skeppsgossekåren, gäller en

första, obligatorisk tjänstgöringstid av 6 år och därutöver ytterligare

viss tid för den, som åtnjutit undervisning i underofficersskola. I övrigt

gäller den i anställningskontraktet angivna tjänstgöringstiden, dock att

enligt § 36 mom. 3 av reglementet för marinen, del I, underofficerskorpral

ävensom korpral, som uppfyllt fordringarna för befordran

till underofficerskorpral, är berättigad till fortfarande anställning vid

sjömanskåren, så länge han icke på grund av sjukdom blivit vid

kassationsmönstring förklarad oduglig till vidare tjänstgöring eller blivit

utstraffad. Vad däremot beträffar manskapet vid kustartilleriet finnes

numera i gällande reglemente icke någon bestämmelse om rätt till fortfarande

anställning. I ännu gällande kontrakt lärer dock sådan rätt

vara tillförsäkrad även kustartilleriets manskap.

. Pensioneringen av nu ifrågavarande manskap sker genom flottans r(fnirr|||fi[

pensionskassa och gälla därvid fortfarande de grunder, som godkänts p*«ZnJring,- av riksdagen 1876 och fastställts genom reglementet den 31 oktober ffrttnder1879

angående pensionering av flottans och lotsverkets gemenskap.

Enligt 1909 års riksdags medgivande och kungörelsen den 13 augusti

samma år kunna likväl de jämlikt nämnda reglemente utgående pensionerna

i vissa fäll höjas med 25 kronor, dock ej i vidare mån än att

pension och pensions förhöj ning tillhopa uppgå högst till 200 kronor.

Enligt 1879 års reglemente utgingo pensionerna i fyra klasser med

s. 8 Kontrollera mot PDF

1012 åra sakkunniga.

8 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 268.

från den första till den fjärde fallande belopp och beviljades dels på grund

av skada eller sjukdom ådragen genom tjänsten dels ock på grund av

uppnådd viss levnads- och tjänstålder. Sedan emellertid genom förordningen

den 18 juni 1909 meddelats särskilda bestämmelser om ersättning

1 anledning av'' kroppsskada ådragen under militärtjänstgöring och till

följd därav kostnaden för livräntor m. m. till manskap, som efter ingången

av år 1910 blivit i tjänsten skadat, överflyttats å beväringsmanskapets invalid-

och pensionsfond, äro numera av reglementets ursprungliga föreskrifter

tillämpliga å marinens manskap endast bestämmelserna om pension

på grund av uppnådd levnads- och tjänstålder eller pensionsklasserna

2 — 4. Enligt dessa bestämmelser fordras för erhållande av pension i

tredje eller fjärde klassen eu levnadsålder av minst 50 år ; i övrigt är

tjänståldern vid avgången, räknat från tidpunkten för anställningen, dock

tidigast från 20 års ålder, bestämmande för den klass, i vilken pension

får åtnjutas. Efter 40 tjänstår är manskap vid marinen berättigat till

pension i andra klassen, efter 30 i tredje och efter 20 i fjärde klassen.

De pensionsbelopp, som efter respektive 40, 30 och 20 års tjänst tillkomma

manskap, utgöra, med inberäkning av förenämnda, i vissa fall

medgivna förhöjning "av högst 25 kronor, för underofficerskorpral respektive

240, 200 och 145 kronor, för korpral och l:a klass sjöman 185,

145 och 105 kronor samt för övrigt manskap 125, 100 och 75 kronor.

1912 års sakkunniga, vilka i sitt betänkande framlagt en fullständig utredning

rörande manskapets anställnings- och avlöningsförhållanden samt redogörelse

för dittills framkomna förslag ifråga om avgångsålder och pensionsförbättring

för manskapet, hava framhållit såsom uppenbart, att de pensionsbelopp,

som tillkomme marinens manskap, vore alltför små för att bereda ens ett nödtorftigt

livsuppehälle. Följden hade också, enligt vad de sakkunniga vidare anfört,

blivit den, att stationsmyndigheterna, för att ej för verklig nöd utsätta personer,

som ägnat större delen av sitt liv åt kronans tjänst, av ren barmhärtighet låtit

dem tvärstanna i tjänst även sedan de ej längre vore tjänstdugliga. ^ Enligt

av nämnda sakkunniga inhämtade uppgifter framginge nämligen, att av 51 man,

som den 1 februari 1915 ehuru pensionsberättigade kvarstode i tjänst, icke

mindre än 38 man, därav 7 underofficerskorpraler samt 31 korpraler och l:a klass

sjömän, vore otjänstbara eller ej fullt användbara till tjänst. Detta förhållande

kunde icke anses vara förenligt med statens intresse, då de kostnader, som

dessa kvarståendes avlöning betingade, endast i ringa mån motsvarades av det

arbete, de kunde utföra åt staten, vartill komme att de genom att upptaga

löner i de högsta lönegraderna försämrade befordringsutsikten för det yngre

manskapet och därigenom försvårade rekryteringen.

Jämte det 1912 års sakkunniga framlagt förslag om bestämmande av

skyldighet för manskap att avgå ur tjänsten vid uppnådda 50 levnadsår, hava

de tillika förordat en avsevärd förbättring av pensionsförmånerna, Pensions
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 268.

beloppet borde, enligt de sakkunnigas mening, avpassas icke såsom enligt 1879

ars reglemente efter innehavande tjänstegrad utan efter beloppet av innehavande

fast avlöning, vartill skulle hänföras lön, lönetillägg och inkvarteringsersättning

eller värdet av inkvartering in natura; pensionen skulle vara antingen

hel eller avkortad; för erhållande av hel pension skulle erfordras eu tjänstetid

av minst 30 år; vid kortare tjänstetid, dock minst 20 år, skulle pensionen avkortas

i förhållande till tjänstetidens längd; varjämte viss avkortning skulle ske

även i det fall, att den fasta avlöning, som vid avgången åtnjötes, icke innehafts

i minst två år före avskedet; pensionen skulle dock icke i något fall

bliva mindre än 300 kronor.

Med erinran att sammanlagda beloppet av lön, möjliga lönetillägg och

mkvarteringsersättning (lägre beloppet) enligt gällande bestämmelser utgjorde för

manskap i första lönegraden:

lön ...................................

lönetillägg.......................

mkvarteringsersättning

manskap i andra lönegraden:

lön ...................................

lönetillägg.......................

mkvarteringsersättning

manskap i tredje lönegraden:

lön ...................................

värdet av inkvartering

........ kronor 540

120

ISO kronor 840

... kronor 276

V)

180

120

kronor 576

... kronor

180

JJ

120

kronor 300

hava 1912 års sakkunniga alltså föreslagit, att pensionsbeloppen skulle bliva

i första lönegraden

i andra „

i tredje „

högst kronor 840

r)

??

576

300.

Dessa pensioneringsgrunder skulle enligt förslaget bliva gällande även för

det^ manskap, som fortfarande kvarstode i tjänst men överskridit 50 års ålder,

dock under förutsättning att avgång ur tjänsten ägde rum inom ett år, efter det

skyldighet att avgå ur tjänst vid 50 års ålder blivit stadgad.

Beträffande pensionsförbättring till redan pensionerat manskap hava 1912

ars sakkunniga, med erinran att förhöjning av utgående pensionsförmåner

redan beviljats för såväl arméns som flottans indelta manskap, föreslagit en

höjning med 200 kronor i utgående pensioner till övrigt manskap vid marinen,

som pensionerats på grund av uppnådd levnads- och tjänstålder; varemot dessa

sakkunniga beträffande de pensioner, som utginge till manskap på grund av skada

i tjänsten, ansett det böra ankomma på prövning i varje särskilt fall, om och

i vad mån förhöjning kunde anses vara av omständigheterna påkallad.

Vidare hava 1912 års sakkunniga föreslagit, att begravningshjälp, som

enligt 1879 års reglemente utgår med växlande belopp dels efter den tjänstegrad,

den avlidne innehaft, och dels efter den klass, i vilken pension tilldelats

honom, måtte till stärbhus efter pensionerat manskap utgå med ett för alla

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt 229 käft. (Nr 268.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Moj:ts Nåd. Proposition Nr 268.

lika belopp av 75 kronor, motsvarande vad enligt 1909 års förordning angående

ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, i begravningshjälp

tillkommer stärbhus efter på grund av skada avliden stamanställd

vid marinen.

1912 års sakkunniga föreslogo alltså, att bestämmelser skulle utfärdas

därom,

att marinens värvade manskap ej må kvarstå i tjänst längre än till

uppnådda 50 levnadsår;

att till sådant marinens värvade manskap, som uppnått 50 levnadsår och

en tjänstetid av minst 30 år samt under de två sista åren närmast före avskedet

innehaft samma löneförmåner, skall utgå hel pension ävensom att denna pension

bestämmes till ett belopp, som motsvarar manskapets vid avskedet innehavande

lön, lönetillägg och inkvarteringsersättning eller värdet av inkvartering in natura;

att till sådant marinens värvade manskap, som uppnått 50 levnadsår

och en tjänstetid av minst 20 men ej 30 år, skall utgå avkortad pension, ävensom

att denna bestämmes till ett belopp, motsvarande i föregående punkt nämnda

löneförmåner, minskat med en trettiondedel för varje år, varmed tjänstetiden

understiger de för hel pension stadgade trettio tjänståren;

att pension till sådant marinens värvade manskap, som vid avskedet ej

innehaft då utgående löneförmåner under minst 2 år, skall utgå med en femtedel

av sammanlagda beloppet utav de härovan nämnda löneförmånerna, som åtnjutits

under de fem närmaste åren före avskedet;

att härovan föreslagen hel eller avkortad pension jämväl skalig utgå till

sådant marinens värvade manskap, som redan nu uppnått 50 levnadsår och en

tjänstetid av minst 20 år, under förutsättning att avgång ur tjänsten äger rum

inom ett år, efter det skyldighet att avgå ur tjänst vid 50 års ålder blivit

stadgad;

att nu utgående pension, som tilldelats marinens värvade manskap på grund

av uppnådd levnads- och tjänstålder, skall höjas med 200 kronor;

att nu utgående pension, som tilldelats marinens värvade manskap på

grund av skada ådragen under tjänstutövning, må, efter av Kungl. Maj:t i varje

särskilt fall verkställd prövning av behovet och dess sammanhang med den

ådragna skadan, kunna höjas, dock ej till högre belopp än som skolat utgå

jämlikt förordningen den 18 juni 1909 angående ersättning i anledning av

kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring; samt

att såsom begravningshjälp efter marinens pensionerade värvade manskap

skall utgå ett belopp av 75 kronor.

Efter försäkringsteknisk utredning har beräknats, att genomförandet av

nämnda förslag skulle medföra en kostnadsökning för första året, 1918, av

28,000 kronor samt att ökningen i kostnad därefter skulle småningom stiga för

att år 1955 och därefter för framtiden stanna vid ett årligt belopp av 72,000 kronor.

Slutligen hava 1912 års sakkunniga såsom särskilda önskemål framhållit,

dels att beträffande marinens ifrågavarande manskap borde sörjas för pensionering

icke blott av befattningshavarna själva utan även av deras efterlämnade

änkor och barn, dels ock att underofficerskorpralerna, vilka i regeln gjorde

underofficerstjänst och i stat sammanfördes med underofficerarne men enligt

gällande bestämmelser hänfördes till manskap och bure manskaps uniform,

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Alaj:ts Nåd. Proposition Nr 208. 11

måtte erhålla underofficers grad och militärt likställas med sergeant av 2:a

klass vid armén.

över de sakkunnigas förslag hava infordrade utlåtanden avgivits

dels av chefen för marinstaben i samråd med chefen för kustartilleriet,

dels av marin förvaltningen, som därvid överlämnat yttranden i

ärendet av stationsbefälhavarna in. fl. och cheferna för kustartilleriet

tillhörande regementen och kårer in. fl., dels av direktionen över flottans

pensionskassa, dels ock av statskontoret.

I samtliga dessa utlåtanden har framhållits behovet av väsentlig

förbättring av pensionerna för ifrågavarande manskap, och från de militära

myndigheternas sida har icke någon erinran framställts varken i

fråga om den föreslagna avgångsåldern eller mot vad som föreslagits

beträffande pensioneringen.

Direktionen över flottans pensionskassa har emellertid i fråga om nu utgående

pensioner till f. d. manskap vid marinen framhållit, att förhöjning borde

beviljas icke blott, såsom 1912 års sakkunniga föreslagit, av pension, som tilldelats

på grund av uppnådd levnads- och tjänstålder, utan även av pension på

grund av skada eller sjukdom, ådragen under tjänstutövning.

Statskontoret har anfört, att beträffande denna pensioneringsfråga den

egendomliga omständigheten ådragit sig ämbetsverkets särskilda uppmärksamhet,

att det icke vore hela den kår, som bildades av marinens värvade manskap,

eller ens en större del av densamma, som vore avsedd att pensioneras på

föreslaget sätt. Från denna kår rekryterades underofficerskåren; och de till

underofficers grad sålunda befordrade förvärvade delaktighet i flottans pensionskassa

och därigenom ordnades pensioneringen såväl för dem själva som för

deras familjer i enlighet med i dessa avseenden i kassans reglementen stadgade

grunder. Större delen av det manskap, som icke vunne sådan befordran, avlägsnades

ur kåren vid kontraktstidens utgång, då man icke hade användning

för ett större antal till mera framskriden ålder kommet manskap. Endast en

jämförelsevis obetydlig del, 100 å 125 man, vilka ansetts erforderliga för vissa

särskilda befattningar vid marinen, vilka medförde större ansvar och krävde

mera mognat omdöme, kvarhölles i manskapskåren, och blott för denna del skulle

den föreslagna pensioneringen komma att gälla. Med hänsyn därtill och med

erinran tillika, att de sakkunniga framhållit såsom önskemål, dels att det bleve

beträffande marinens värvade manskap sörjt även för pensionering av änkor

och barn, dels ock att underofficerskorpralerna vid marinen erhölle underofficersgrad

i likhet med sergeant av 2:a klass vid armén, ville statskontoret ifrågasätta,

huruvida icke denna pensioneringsfråga skulle på lämpligaste sätt

erhålla sin lösning därigenom, att — även om icke hela gruppen av underofficerskorpraler

befunnes böra erhålla underofficers grad - åtminstone de,

som kvarhölles i tjänst för fyllande av berörda mera krävande befattningar vid

marinen, befordrades till underofficers grad under lämplig benämning, en del

måhända i fast anställning såsom månadslönare på stat. De skulle då bliva

Myndigheternas

utlåtanden.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 268.

delaktiga i flottans pensionskassa, varigenom såväl deras egen pensionering som

familjepensioneringen bleve ordnad såsom för övriga underofficerare med vederlikar;

och några särskilda bestämmelser om pensionering av marinens värvade

manskap skulle då icke erfordras, lika litet som några dylika bestämmelser

beträffande arméns värvade manskap ansetts behövliga. Det skulle nämligen

då vid marinen icke i manskapsgrad kvarhållas några av äldre årsklasser än

vid armén, i det att bestämmelsen om rätt för visst manskap att kvarstå skulle

upphävas. Om pensioneringen befunnes kunna ordnas på detta sätt, syntes

det enligt statskontorets mening böra tagas i övervägande, huruvida tillräckliga

skäl förelåge att bestämma avgångsåldern till 50 år för samtliga dessa nya

delägare i flottans pensionskassa eller om icke en del av dem med hänsyn till

tjänstgöringens beskaffenhet lämpligen skulle kunna och, till kostnadernas begränsning,

böra kvarstå i tjänst betydligt längre.

''Marinförvaltningen, som tagit del av statskontorets utlåtande, har ansett,

att vad statskontoret föreslagit beträffande pensionsfrågans lösning genom uppflyttning

av underofficerskorpraler till underofficers grad vore beaktansvärt samt

att utredning i sådan riktning syntes böra åvägabringas.

1917 års sakkunniga, vilka såsom förut nämnts tillkallats för att

i anledning av myndigheternas yttranden biträda vid ytterligare granskning

av frågan om förhöjning av pensionerna för marinens manskap

jämte därmed i samband stående frågor, hava uti sitt i ärendet avgivna

utlåtande anfört följande:

Det manskap vid marinen, för vilket 1912 års sakkunniga föreslagit förbättrad

pensionering, har av dem betecknats såsom marinens ''värvade’ manskap

till skillnad frän det indelta manskapet, båtsmännen; därvid de sakkunniga

jämväl erinrat, att en stor del av detta manskap, nämligen de karlskrivna,

icke är att anse såsom i egentlig mening värvat manskap. Då emellertid

denna benämning varken är i gällande reglemente fastställd eller eljest

allmänt antagen samt icke heller — såsom av chefen för underofficers- och

sjömanskårerna i Karlskrona uti hans yttrande i ärendet framhållits — kan

‘anses fullt lämplig i fråga om en kår, som till väsentlig del består av karlskrivet

manskap, hålla vi före, att den sålunda upptagna benämningen bör

undvikas. Då detta manskap jämte den obetydliga, snart försvinnande återstoden

av det indelta manskapet eller båtsmännen utgör marinens stam av

manskapsgrad, anse vi för vår del, att ifrågavarande manskap lämpligen bör

benämnas ''marinens stammanskap’ med tillägg av orden ''utom båtsmän’, där

sådant för tydlighetens skull kan anses erforderligt.

Detta manskap indelas i underofficerskorpraler, korpraler och meniga.

En stor del av manskapet, tillhörande första gruppen, underofficerskorpraler,

gör i regel underofficerstjänst, såsom av 1912 års sakkunniga även framhållits.

Med hänsyn till detta förhållande och till angelägenheten av att genom

förbättrade befordringsutsikter underlätta rekryteringen måste det, såsom också

framhållits såväl i förenämnda betänkande som i vissa av de däröver avgivna

yttrandena, framstå såsom ett önskemål, att vid marinen inrättas en ny lägre

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 268.

underofficersgrad, motsvarande den underofficersgrad vid armén, som omfattar

sergeanter av 2:a klass. Till en sådan ny underofficersgrad skulle i män av

ledighet befordras underofficerskorpral, som i sådan egenskap med goda vitsord

tjänstgjort under viss tid. Denna organisationsfråga är emellertid icke föremål

för den utredning, som anförtrotts åt oss; men nämnda förhållande giver

stöd åt vår uppfattning att från organisationens synpunkt icke finnes något

att erinra mot att, på sätt statskontoret ifrågasatt, pensioneringen ordnas

genom att vissa manskapsbeställningar förändras till befattningar med delaktighet

i flottans pensionskassa. Härigenom skulle beträffande den jämförelsevis

fåtaliga personal, som för bestridande av nämnda manskapsbeställningar

kvarhålles i tjänst så länge, att pensionering över huvudtaget kan ifrågakomma,

pensionering såväl för dem själva som för deras efterlämnade familjer bliva på

önskvärt sätt ordnad.

Yi anse oss därför kunna förorda, att denna pensioneringsfråga löses på

sätt statskontoret ifrågasatt.

En del av de befattningar, vilkas innehavare sålunda enligt förslaget

skulle uppflyttas till underofficerare eller deras vederlikar, är av beskaffenhet

att medföra utövande av visst förmanskap över militär personal, såsom vissa

befattningar i kasern- och kompanitjänst med åliggande att upprätthålla ordning

i läsrum m. m., under det att andra mera äro att hänföra till civilmilitära

befattningar, exempelvis anställning såsom förrådsmän och eldare i kaserntjänst

eller vid sjöreserven samt i synnerhet såsom hovmästare och kockar.

Huvudsakligen för de förra befattningarna, vilka nu i regel innehavas av

underofficerskorpraler, synes böra inrättas en ny lägre underofficersgrad och

dit från manskapskåren överflyttas ett erforderligt antal befattningshavare

under benämning av underofficer av 3:e graden.

Då i detta sammanhang icke synes kunna bliva fråga om någon lönereglering

i egentlig mening, torde avlöningen för sådan underofficer icke böra

avsevärt överstiga vad en underofficerskorpral nu högst åtnjuter i avlöning.

Vidare synes densamma böra till sina olika beståndsdelar avpassas i enlighet

med vad som nu gäller i fråga om avlöningsförmåner för redan befintliga underofficersgrader

vid flottan och kustartilleriet. Såsom förut nämnts är underofficerskorpral

vid marinen i åtnjutande av en högsta avlöning av omkring

1,250 kronor; vartill komma dels värdet av beklädnad, högst 142 kronor 80

öre, dels ock naturaportion eller ersättning därför, med nuvarande höga medelpris

utgörande omkring 430 kronor, så att högsta sammanlagda avlöningsförmånerna

utgöra omkring 1,820 kronor. Lägst belöpa sig avlöningsförmånerna

till omkring 1,750 kronor, beroende på lägre belopp av inkvarteringsersättning

och värde av beklädnad. På grund härav och med hänsyn jämväl till den avlöning,

som tillkommer sergeant av 2:a klass vid armén, synes det oss, att vid

flottan anställd underofficers av 3:e graden avlöningsförmåner böra bestämmas

till: lön. 660 kronor, dagavlöning, beräknad efter 1 krona 20 öre för dag, 438

kronor, inkvarteringsersättning lägst 180 kronor och högst (i Stockholm och Göteborg)

240 kronor, ersättning för ved och lyse 100 kronor, beklädnadsersättning

200 kronor eller tillhopa lägst 1,578 kronor och högst 1,638 kronor. Då härtill

skulle komma naturaportion eller ersättning därför med det för underofficer

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 268.

fastställda belopp av 62 öre för dag eller alltså för år räknat 226 kronor 30

öre, skulle sammanlagda avlöningsförmånerna utgöra lägst 1,804 kronor 30 öre

och högst 1,864 kronor 30 öre.

Ökningen i jämförelse med underofficerskorprals avlöning är betingad

därav, att vederbörande såsom underofficer har att i olikhet mot underofficerskorpral

erlägga avgifter för egen pensionering.

Så avpassad som vi föreslagit skulle avlöningen enligt gällande pensioneringsgrunder

föranleda, att dess innehavare efter avgång ur tjänsten vid 55

levnads- och 30 tjänstår skulle komma i åtnjutande av pension å 792 kronor,

motsvarande lönen ökad med 20 procent. Varken i fråga om pensioneringsgrunder

eller beträffande avgångsålder anse vi oss böra för den nya underofficersgraden

ifrågasätta någon ändring i vad som nu för underofficerare vid

marinen gäller i dessa avseenden. Enligt vad vi hava oss bekant föreligga

visserligen förslag till det militära pensionsväsendets omorganisation, innefattande

bland annat ändrad avgångsålder för underofficerare vid marinen ävensom

ändrad beräkning av pensionsbelopp för militära tjänstinnehavare i allmänhet;

men då dessa förslag ännu icke blivit slutligen prövade, hava vi ansett

oss icke kunna i detta sammanhang taga någon hänsyn till desamma. Det

pensionsbelopp, som sålunda av oss föreslagits för underofficer av 3:e graden

vid flottan, överensstämmer i det närmaste med det belopp av 780 kronor,

som i sådant avseende tillkommer sergeant av 2:a klass vid armén.

Underofficer av 3:e graden vid kustartilleriet bör givetvis åtnjuta enahanda

sammanlagd avlöning, som ovan föreslagits för motsvarande befattningshavare

vid flottan. Då emellertid underofficer vid kustartilleriet nu icke åtnjuter

beklädnadsersättning, bör lönen i stället ökas med motsvarande belopp, såsom

äger rum i fråga om avlöningen i nu befintliga underofficersgråder vid kustartilleriet,

och alltså utgöra 860 kronor. För att icke till följd härav pensionen

för underofficer av 3:e graden vid kustartilleriet enligt gällande pensioneringsgrunder

skall bliva högre än den pension, som enligt vårt förslag skall tillkomma

hans vederlike vid flottan, torde böra föreskrivas, att den underofficer

av 3:e graden vid kustartilleriet tillkommande pensionsförmån skall motsvara

vad i sådant avseende tillkommer underofficer av 3:e graden vid flottan.

För befordran till underofficer av 3:e graden vid marinen bör fordras väl

vitsordad tjänstgöring under viss tid, exempelvis 4 år, såsom underofficerskorpral.

Åtskilliga av de befattningar, varom här är fråga, äro såsom ovan nämnts

av beskaffenhet att närmast kunna hänföras till civilmilitära sysslor; och

med hänsyn härtill anse vi lämpligt, att för dessa befattningar upprättas särskilda

månadslönarstater vid flottan och vid kustartilleriet. Inom dessa stater

måste emellertid med hänsyn till föreliggande förhållanden inrättas mer än

en lönegrad. Enligt gällande bestämmelser angående staten för flottans

underofficerskår må underofficers av 2:a graden löneförmåner utgå till högst

10 kockar eller hovmästare, korpraler, som visat framstående skicklighet

i egen yrkesgren; och vad av det härför erforderliga medelsbelopp är odisponerat

må "användas för att tilldela kockar och hovmästare, korpraler,

avlöning i sjömanskårens första lönegrad utöver antalet löner enligt stat

för samma lönegrad, dock att antalet härigenom avlönade kockar och hov
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 268.

mästare i sjömanskårens första lönegrad ej må överstiga antalet av de för ändamålet

disponibla underofficerslönerna. För närvarande utgår underofficers av

2.a graden avlöning åt 6 kockar eller hovmästare, därav 5 i Karlskrona och 1

i Stockholm. Då av ifrågavarande 10 underofficerslöner de 4 övriga innehavas

av underofficerare på stat, torde för närvarande endast 6 av dessa underofficerslöner

böra överflyttas till den nya månadslönarstaten vid flottan och där upptagas

såsom tillkommande månadslönare av l:a graden. Den fasta lönen i

denna grad torde böra upptagas för 5 månadslönare till 2,150 kronor och för

1 månadslönare till 2,210 kronor.

Såsom månadslönare av 2:a graden synas böra i staten uppföras innehavarna

av de befattningar, som anses kräva genomgången utbildning, motsvarande

den, som erfordras för befordran till underofficerskorpral. Dessa befattningar,

vartill torde böra hänföras exempelvis anställning såsom maskinist

vid kasern eller verkstad, biträdande sjukvårdare m. in., böra vara förenade

med en avlöning motsvarande den, vi föreslagit för underofficer av 3:e graden.

Avlöningen skulle alltså uppgå till avrundat belopp av lägst 1,800 kronor och

högst 1,860 kronor.

Några av de befattningar, vilka böra uppföras å månadslönarstat, äro

emellertid av den beskaffenhet, att de väl kräva ett mera mognat omdöme och

stadgad^ ansvarskänsla, men däremot icke anses med nödvändighet förutsätta

genomgången sådan utbildning, som nyss nämnts, utan enligt hittills vunnen

erfarenhet lämpligen kunnat utan avseende å högre utbildning anförtros åt manskap,

som visat stadga och lämplighet för sådan befattning; och dessa befattningar,

vartill kunna hänföras anställning såsom eldare, förrådsmän m. m.,

böra enligt vår mening i staten upptagas såsom månadslönarbefattningar av

3;e graden med fast lön till belopp, som vi anse skäligen böra bestämmas

till lägst 1,500 kronor och högst 1,560 kronor.

Av det anförda framgår vad som enligt vår uppfattning bör uppställas

såsom kompetensfordringar för befordran till de olika graderna inom månadslönarstaterna.

Beträffande månadslönares pensionering vilja vi förorda, att månadslönare

av l:a graden må i pensionsavseende likställas med underofficer av

2:a graden och månadslönare av 2:a graden med underofficer av 3:e graden

samt att för månadslönare av 3:e graden må bestämmas ett pensionsbelopp av

750 kronor.

Enligt nu gällande pensioneringsgrunder skulle dessa månadslönare bliva

berättigade till pension vid uppnådda 55 levnads- och 30 tjänstår; och däremot

torde icke vara något att erinra. Men då med hänsyn till befattningarnas beskaffenhet

månadslönarna synas i många fall kunna med fördel användas i

tjänst vida längre än till nämnda levnadsålder, torde det icke vara skäl att

stadga skyldighet att vid uppnåendet av sagda ålder avgå ur tjänsten; utan

enligt vår mening bör det ordnas på sådant sätt, att månadslönare väl är berättigad

till pension vid uppnådd ålder av 55 levnads- och 30 tjänstår men likväl

efter vederbörande kårchefs förslag, kan erhålla tillstånd att tillsvidare kvarstå

i tjänst, dock ej längre än till fyllda 65 levnadsår.

Enligt uppgifter, som genom marinstaben införskaffats från stationsbefälhavarna

vid flottans stationer och chefen för kustartilleriet och som ställts till

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 268.

vårt förfogande, synes antalet befattningar, som lämpa sig för äldre personal,

utgöra: vid flottans station i Karlskrona 67, vid flottans station i Stockholm 55

och vid kustartilleriet ej mindre än 192. Av sistnämnda antal befattningar har

dock endast beträffande 91 framhållits såsom önskvärt, att äldre personal användes.

Vid sådant förhållande och ehuru det förefaller i viss mån tveksamt,

huruvida hela det uppgivna antalet befattningar är av beskaffenhet att böra i

nu förevarande hänseende medräknas, hava vi med ledning av berörda uppgifter

och med tillägg av de 6 hovmästare eller kockar, vilka enligt vad förut nämnts

åtnjuta underofficers av 2:a graden avlöning, ansett oss böra beräkna, att antalet

befattningar, som med tillämpning av vårt förslag skulle från manskapskåren

överflyttas till en ny lägre underofficersgrad och till nya månadslönarstater, skulle

utgöra 219. Av dessa befattningar synas, såvitt av nu föreliggande uppgifter

kan bedömas, 30 böra överflyttas till den nya underofficersgraden och återstående

189 bliva månadslönarbefattningar, därav 6 av l:a graden, 87 av 2:a graden

och 96 av 3:e graden.

Därest, såsom vi föreslagit, dels en ny underofficersgrad och dels

månadslönarbefattningar med lön på stat upprättas i stället för de nuvarande

manskapssysslor, för vilka marinen hittills i tjänst kvarhållit äldre beprövat

manskap, synes det oss, som om det skulle bliva på tillfredsställande, sätt ordnat

för pensionering av de befattningshavare, vilka åsyftas med 1912 års sakkunnigas

förslag till pensioneringsgrunder för marinens så kallade värvade manskap.

I framtiden skulle icke vid marinen vidare förekomma någon manskapspensionering

på grund av uppnådd levnads- och tjänstålder. Om, såsom vi vilja förorda,

nu gällande rätt för visst manskap till fortfarande anställning upphäves, skulle

nämligen i manskaps grad icke någon kvarhållas så länge, att pensionering kan

ifrågakomma; i regel skulle avgång ur tjänsten äga rum före uppnådd ålder av

35 år. Visserligen kan enligt gällande bestämmelser första anställning vid

ekonomi-, maskin- eller hantverksavdelningarna under vissa förutsättningar erhållas

intill 35 års ålder; men sådant äger endast undantagsvis rum och den

sålunda antagne torde redan vid antagningen besitta sådan utbildning, att han,

om han eljest befinnes lämplig för tjänsten, inom jämförelsevis få år befordras

till underofficer. I varje fall lärer han icke komma att någon längre tid kvarstå

i manskapskåren.

I detta sammanhang vilja vi erinra därom, att till innevarande års riksdag

gjorts framställning om medel till beredande av avskedspremier och civilanställning

för manskap, som under någon längre tid tjänat vid marinen; och

vid bifall härtill torde det få anses bliva i tillbörlig mån sörjt för någon

ersättning åt dem, som genom lång tjänstetid i manskapskåren gjort sig därav

förtjänta.

Men för den nuvarande manskapsgenerationen, i den mån densamma i

tjänsten kvarstår utan att befordras till underofficersgrad eller därmed likställd

befattning, erfordras dock fortfarande bestämmelser om rätt till pension, enär

en stor del av detta manskap enligt nu gällande bestämmelser vunnit rätt till

fortfarande anställning och alltså icke kan annat än under vissa förutsättningar

entledigas. Och även den övriga delen av nuvarande manskap har antagits i

tjänst med utsikt att under vissa villkor vinna rätt till fortfarande anställning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kvngl. Majds Nåd. Proposition Nr 268. J7

Denna rätt synes därför icke höra borttagas för någon, som ny tillhör ifrågavarande

manskap.

Enligt 1879 års reglemente, såvitt det ännu är gällande, d. v. s. innefattar

bestämmelser om pension på grund av uppnådd levnads- pch tjänstålder,

äger manskap vid marinen, soro uppnått en levnadsålder av 50 år, erhålla pensioner

i tre klasser allt efter uppnådd tjänstålder av 40, SO eller 2Ö år med

följande belopp, däri inberäknad den enligt kungörelsen den 13 augusti 1909 i

vissa fall medgivna pensionsförhöjnipgen, nämligen:

underofflcerskorpral, respektive jj;..i........t....:........■................... 240—200—140 kronor

korpral, respektive............................;.......J.............i..i............185-145-105 „

övrigt manskap, respektive.:.i.. .......ji.j.u....»......... 125-100—75 „

Att dessa nu gällande pensionsbelopp äro alldeles otillräckliga, därom råder

fullständig enighet såväl hos 1912 års sakkunniga som bland de myndigheter,

vilka hörts i ärendet, Den omständigheten att marinens myndigheter med hänsyn

till de otillräckliga pensionsbeloppen nödgats i stor utsträckning bibehålla i

tjänst pensionsberättigat manskap, ehuru det icke längre är tjänstdugligt, måste

anses otvetydigt ådagalägga, att det numera icke kan anses vara på ett tillfredsställande

sätt ordnat för manskapspensioneringen genom bestämmelserna''i

1879 års reglemente. En pensionsreglering för det nu i tjänst varande, redan

pensionsberättigade manskapet, men även eventuellt gällande för det övriga

manskap, som kommit i tjänst innan sådan reglering träder i kraft, måste därför

enligt vår mening anses, vara högeligen av behovet påkallad.

Såsom förut nämnts hava 1912 års sakkunniga, som ville bibehålla bestämmelsen

om 50 levnadsår såsom pensionsålder och tillika införa skyldighet

för manskapet att vid nämnda ålder avgå ur tj änst, ansett, att pensionsbeloppen

icke borde såsom enligt 1879 års reglemente göras beroende av innehavande

tjänstegrad, utan i stället, bestämmas efter innehavande lönegrad och utgå med

ett högsta belopp vid uppnådda 30 tjänstår ävensom vid mindre antal tjänstår,

dock minst 20, minskas i förhållande till det mindre antalet tjänstår. I likhet

med nämnda sakkunniga finna även vi lämpligt att lägga lönegraden i stället

för tjänstegraden till grund för pensionsbeloppet; och anse vi oss böra förorda

antagande av ett dylikt pensioneringssystem, ehuru något förenklat. Yad däremot

beträffar pensionsbeloppen finna vi oss icke kunna fullt ansluta oss till

vad 1912 års sakkunniga föreslagit. Marinens stammanskap synes på grund

av sin utbildning med fog kunna anses intaga en mellanställning mellan å ena

sidan underofficerskåren vid marinen och å den andra marinens daglönarkår;

och med hänsyn härtill torde enligt vårt förmenande exempelvis pensionen för

manskap i högsta lönegraden visserligen böra överstiga vad som i pension kan

högst tillkomma förman tillhörande daglönarkåren, men däremot icke uppgå till det

belopp, som tillkommer en underofficer. Av denna vår uppfattning följer, att, då

vi förordat en pension av 792 kronor för underofficer av 3:e graden samt den

underofficer av lägsta graden vid armén tillkommande pensionen utgör 780 kronor,

vi icke kunna tillstyrka, att manskapspensionen i högsta lönegraden må kunna

såsom förenämnda sakkunniga föreslagit uppgå till 840 kronor. Till nämnda belopp

hava 1912 års sakkunniga kommit genom att enligt den militära pensionskommitténs

förslag i pensionsunderlaget inräkna, förutom lön och lönetillägg, jämväl

Bihang till riksdagens proh.kdl 1917. 1 sand. 229 käft. (Nr 268.)

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungi. Majds Nåd. Proposition Nr 268.

inkvarteringsersättningen med det lägre av de i sådant avseende utgående beloppen.

Men då nämnda kommittéförslag ännu icke blivit slutligen prövat och

alltså icke kommit till tillämpning ens på dem, för vilka det var avsett, eller

officerare, underofficerare och vederlikar, synes än mindre anledning föreligga att

redan nu ifråga om manskapspensionenngen tillämpa berörda förslag. Däremot

vid det synas, som om manskapspensionen i högsta lönegraden lämpligen borde

ungefär motsvara vad vi i sådant avseende föreslagit för månadslönare av 3:e

graden eller 750 kronor. För att komma i åtnjutande av detta pensionsbelopp

bör fordras en tjänstetid av minst 30 år; vid mindre antal tjänstår bör pensionsbeloppet

i förhållande därtill minskas; dock anse vi i likhet med 1912 års sakkunniga,

att en tjänstetid av minst 20 år bör innehavas för att någon som helst

pension skall erhållas. I övriga lönegrader böra pensionsbeloppen lämpligen

avpassas i förhållande till vad sålunda föreslagits beträffande pensionen i högsta

lönegraden. ^ tjänstårsberäkningen gäller enligt 1879 års reglemente, att

såsom tjänstår för pension må tillgodoräknas endast tjänstetid vid militär kår

och lotsverket. Såsom framgår av nyare pensionslagar ävensom av senast

fastställda pensionsbestämmelser för marinens daglönarkår har numeia den

uppfattningen gjort sig gällande, att en sådan begränsning av tjänstårsberäkningen

för pension icke vidare bör bibehållas. På grund härav synes även nu ifrågavarande

manskap vid marinen böra i pensionshänseende få räkna sig till godo

hela den tid, som tillbragts i statens tjänst, dock att för detta manskap liksom

för militära tjänstinnehavare i allmänhet tjänstetid före fyllda 20 år icke må i

detta avseende tillgodoräknas. . ^ .

På grund av vad sålunda anförts och under erinran att, då manskap i

lägsta lönegraden icke kan hava förvärvat rätt till fortfarande anställning och

därför lämnar tjänsten långt före inträdd pensionsålder, någon pensionering av

manskap i lägsta lönegraden icke kan komma i fråga, fa vi föreslå, att manskap,

som uppnått en levnadsålder av 50 år och tjänat staten i minst 20 år, må

erhålla pension enligt följande grunder: . ... ... r-m

Pensionen utgör vid 20 års tjänst för manskap i forsta lönegraden 500

kronor, i andra lönegraden 400 kronor och i tredje lönegraden 3o0 kronor, ror

varje tjänstår utöver 20 ökas pensionsbeloppet for manskap i forsta lönegraden

med 25 kronor, i andra lönegraden med 15 kronor och i tredje lönegraden med

10 kronor, dock att högsta pensionsbeloppet skall utgöra för manskap i forsta

lönegraden 750 kronor, i andra lönegraden 550 kronor och i tredje lonebraden

450 krono^ böra bestämmelserna i 1879 års reglemente fortfarande bliva

gällande dock med det tillägg att den, som icke i fulla två ar åtnjutit avlöning

i den lönegrad, han vid avskedet innehar, erhåller den pension, som är bestämd

för manskap i närmast lägre lönegrad. uacrinnnrVär

Dessa grunder, vartill pensionsbestämmelserna för marinens daölonark

utgjort förebild, synas oss vara att föredraga framför dem, som av 191. års

sakkunniga föreslagits. Nämnda sakkunnigas förslag ansluter sig väl i vissa avseenden

närmare till de grunder, som vunnit tillämpning, i fljjjjjp-j

lagar såsom exempelvis i den civila pensionslagen, och innebär blann it att

pensionsbeloppet automatiskt förändras vid lönereglering, men då enligt vå t

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 268.

förslag fråga är om pensioneringsgrundcr att tillämpas endast under en övergångstid,

hava vi ansett anledning föreligga att i huvudsak följa de grunder,

som nu gälla för manskapspensioneringen och som tillämpats även vid senaste

pensionsreglering för daglönare vid marinen. Då den siste av nuvarande manskapsgeneration

avgått ur manskapsgraden, d. v. s. senast efter omkring SO år men

sannolikt mycket tidigare, skall nämligen efter genomförande av vårt förslag

icke längre förekomma beviljande av pension åt marinens manskap, lika litet

som någon pensionering av manskap vid armén förekommer.

Vid det förhållande att det övervägande flertalet av nu i tjänst varande

manskap kan beräknas antingen bliva befordrat till underofficersgrad eller ock

såsom obefordrat avskedas före uppnådd pensionsålder, är det antagligt att,

sedan det i tjänst varande överåriga manskapet, enligt den i betänkandet

lämnade uppgift utgörande ett antal av 51 man, avskedats med pension omedelbart

eller åtminstone under den närmaste tiden efter det de nya bestämmelserna

trätt i kraft, endast ett jämförelsevis litet antal kommer att på föreslaget

sätt pensioneras.

De av oss föreslagna pensioneringsgrunderna böra enligt vårt förmenande

komma till tillämpning endast på dem av nu i tjänst varande manskap, som

underkasta sig att, efter uppnådd levnadsålder av 50 år, avgå ur tjänsten efter

därom av vederbörande kårchef framställd anmodan. I annat fall bör rätten

till pension fortfarande bedömas enligt nu gällande bestämmelser i 1879 års

reglemente och kungörelsen den 13 augusti 1909 angående viss pensionsförhöjning.

Vid sådant förhållande skulle det ju kunna ifrågasättas, om icke en var

av manskapet borde inom viss kortare tid efter de nya bestämmelsernas ikraftträdande

avfordras förklaring, huruvida han vore villig underkasta sig berörda

villkor för åtnjutande av förbättrad pensionering. Då emellertid av det till över

5,000 man uppgående manskapet endast ett ringa fåtal kan antagas komma att

kvarstå i manskapskåren till uppnådd pensionsålder, har det synts oss mera

lämpligt, att avgörandet för en var kvarstående förlägges till den tidpunkt, då

han uppnår pensionsåldern, 50 år; varvid han skulle, för att få tillgodonjuta

pensionsförbättringen, förklara sig beredd att avgå ur tjänsten efter vederbörande

kårchefs anmodan. I händelse att brist på manskap då på grund av vakanser

gör sig gällande, kan kårchefen medgiva anstånd med avsked för tjänstdugligt

manskap; och en sådan anordning giver också tillfälle för kårchefen att

låta det tjänstdugliga manskap, som vid bestämmelsernas ikraftträdande redan

uppnått eller står nära uppnåendet av 50 år, kvarstå för att, om vederbörande

befinnes därtill lämplig, befordras till den nya underofficersgraden eller å ny

månadslönarstat.

Av det anförda framgår, att, medan 1912 års sakkunniga föreslogo, att

för dem, som behövdes i vissa manskapsbefattningar vid marinen, vilka krävde

mera erfarenhet och omdömesmognad, och därför kvarhöllos i tjänst till mera

framskriden ålder, skulle anordnas en förbättrad manskapspensionering under

förutsättning dock att den för visst manskap gällande rätten till fortfarande

anställning skulle begränsas genom stadgande av skyldighet att avgå ur tjänst

vid uppnådd levnadsålder av 50 år, vårt förslag däremot innebär, att pensioneringen

för innehavarna av berörda befattningar skall ordnas på det sätt, att

befattningarna överflyttas till underofficers grad eller månadslönarstat med därav

opaginerad Kontrollera mot PDF

2Ö Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 268:

följande delaktighet i flottans pensionskassa och att i sammanhang därmed

manskapets rätt till fortfarande anställning upphäves, varav i sin ordning följer,

att någon pensionering av manskap vid marinen i framtiden icke skall förekomma.

Endast under övergångstiden eller alltså blott för nuvarande manskaps-i

generation skall enligt vårt förslag anordnas en förbättrad manskapspensionering.

Upphävandet av rätten till fortfarande'' anställning är föranledd därav att,

sedan innehavarna av ovanberörda befattningar bortflyttats från manskapskåren,

något behov icke längre föreligger för marinen att söka kvarhålla någon i nämnda

kår längre än som behöyes för att förekomma vakanser i vanliga manskapssysslor.

Det blir alltså uteslutande marinens behov, som efter vederbörande befäls

beprövande blir avgörande för kvarstående i tjänst. Det skulle möjligen kunna

invändas, att borttagandet av rätten till fortfarande anställning kunde menligt

inverka på rekrytering och rekapitulation. En sådan påföljd torde dock enligt

yår uppfattning icke vara att befara eller torde i allt fall mer än uppvägas

— förutom genom införande av avskedspremier och beredande av civilanställning

— framförallt av den förbättrade utsikten till befordran till underofficer eller

vederlike, som vårt förslag medför, särskilt i betraktande av, att härigenom

skulle yppas tillfälle även för den, som icke kunnat fylla fordringarna för befordran

till underofficer, att likväl såsom månadslönare av 3:e graden bliva

underofficers vederlike.

Vad därefter vidkommer frågän om höjning av redan utgående pensioner

till förutvarande stammanskap vid marinen äro vi i likhet med 1912 års sakkunniga

av den mening, att, då pensionerat indelt manskap vid flottan, liksom

pensionerat manskap vid aripén, redan erhållit pensionsförhöjning på sått nämnda

sakkunniga närmare omförittält, någon pensionsförhöjning billigtvis bör tilldelas

även övrigt förutvarande manskap vid marinen, som på grund av uppnådd levnads-

och tjänstålder erhållit pension enligt 1879 års reglemente. Mot vad

1912 års sakkunniga i sådant avseende föreslagit, innefattande en pensionsförhöjning

med 200 kronor till en var av dessa pensionärer, till antalet 8, hava

vi icke annat att erinra, än att sådan förhöjning synes böra beviljas såsom tillfälligt

understöd och att därför jämväl i detta fall synes, såsom skett vid dylik

förhöjning åt vissa andra grupper av pensionärer, exempelvis f. d. daglönare vid

marinen och f. d. befattningshavare vid lotsverket, böra uppställas det villkor

för åtnjutande av pensionsförhöjningen, att vederbörande styrker sig vara i

behövande omständigheter.

Beträffande övriga pensionärer, som tillhört marinens nu ifrågavarande

manskap, d. v. s. sådana, vilka för liden skada i tjänsten pensionerats enligt

bestämmelserna i 1879 års reglemente, hava 1912 års sakkunniga — med förmälan

att pensionerna i detta fall i allmänhet kunde anses vara ungefär lika

stora som de livräntor, vilka skulle hava utgått om skadan bedömts enligt nu

i sådant avseende gällande föreskrifter, meddelade i 1909 års förordning angående

ersättning i anledning av kroppsskada ådragen under militärtjänstr

göling — ansett sig av sådan anledning icke kunna förorda någon allmän förhöjning

av dessa pensioner, men föreslagit, att sådan pension skulle efter av

Kungl. Maj:t i varje särskilt fall verkställd prövning av behovet och dess sammanhang

med den ådragna skadan kunna höjas, dock ej till högre belopp äh

s. 21 Kontrollera mot PDF

KungL Maj.ts Nåd. Proposition Nr 268. 21

8om skulle hava utgått jämlikt nyssnämnda förordning. I detta avseende har

dock av direktionen över flottans pensionskassa framhållits, att förhöjning av

utgående pensioner åt marinsoldater och båtsmän, daglönare och befattnings^

havare vid lotsverket modgivits även i fall, där pensionen beviljats på grund

av ådragen skada i tjänsten, samt att det därför måste anses följdriktigt, att

jämväl det marinens manskap och de skeppsgossar, som för liden skada pensionerats,

erhålla dylik pensionsförhöjning. Vad sålunda av nämnda direktion

erinrats synes oss vara värt beaktande; men å andra sidan kunna vi icke undgå

att i likhet med 1912 års sakkunniga finna betänkligt att åtminstone i någon

mera avsevärd mån höja dessa pensioner utöver vad som enligt 1909 års förordning

skulle hava under liknande förhållanden utgått såsom livränta. För

vår del skulle vi vilja förorda en medelväg, i det att vi föreslå, att nu ifrågavarande

pensionärer, vilka med inräknande av de i en bilaga till direktionens

skrivelse upptagna skadade skeppsgossarna utgöra 58 man, måtte i händelse

av styrkt behov av understöd erhålla en var 100 kronor, med rätt därjämte

för Kungl. Maj:t att, på sätt 1912 års sakkunniga föreslagit, efter prövning av

omständigheterna i varje särskilt fall på ansökning medgiva ytterligare understöd,

dock att sammanlagda beloppet av pension och understöden ej må överstiga

vad som enligt 1909 års förordning skulle hava tillkommit vederbörande

såsom livränta.

Mot de sakkunnigas förslag, att såsom begravningshjälp efter marinens

pensionerade manskap skall utgå ett belopp av 75 kronor, synes oss icke vara

något att erinra. Då nu gällande föreskrift om begravningshjälpens belopp är

meddelad i 1879 års reglemente, torde det nya stadgandet därom böra sammanföras

med de nya pensionsbestämmelserna.

Vad därefter beträffar kostnaderna för genomförande av de förslag, som

av oss framställts, torde först böra framhållas, att sammanlagda avlöningsförmånerna

för de befattningar till ett antal av tillhopa 219, vilka skulle uppföras

i den nya underofficersgraden och å de nya månadslönarstaterna, belöpa sig

till omkring 375,000 kronor, under det att avlöningsförmånerna för motsvarande

antal manskapsbefattningar tillhopa uppgå till omkring 360,000 kronor. Merkostnaden

skulle alltså utgöra skillnaden mellan nämnda belopp eller omkring

15,000 kronor.

Pensioneringen av nyssnämnda befattningars innehavare skulle enligt

1912 års sakkunnigas förslag ske genom den av dem föreslagna manskapspensioneringen,

därvid pensionsåldern skulle fastställas till 50 år och pensionsbeloppet

vid 30 tjänstår utgöra 840 kronor i den lönegrad, där flertalet av det avgående

pensionsberättigade manskapet skulle befinna sig. Enligt vårt förslag

däremot skola nu ifrågavarande befattningshavare pensioneras såsom delägare

i flottans pensionskassa i egenskap av underofficerare eller månadslönare;

pensionsåldern är satt till lägst 55 år, men torde för många av dem

bliva avsevärt högre; pensionsbeloppet är visserligen för de få månadslönarna

av l:a graden icke obetydligt högre än det högsta av nämnda sakkunniga föreslagna

pensionsbeloppet, men i flertalet fall däremot något lägre; vartill kommer,

att befattningshavarna själva skola med egna avgifter bidraga till sin pensionering.

Med stor visshet kan därför antagas, att pensioneringen av denna

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 268.

personal enUgt vårt förslag icke skall draga större kostnad än enligt 1912 års

sakkunnigas förslag utan sannolikt medföra en jämförelsevis icke obetydlig

kostnadsminskning. Kostnaden för pensioneringen av nu ifrågavarande personal

kommer i sinom tid att framträda såsom ökad utgift å anslaget till pensionering

av flottans befäl och underbefäl med vederlikar.

Jämväl beträffande pensioneringen av nu i tjänst varande manskap lärer

vårt förslag med hänsyn till dess lägre pensionsbelopp för de lönegrader, där

pensionering mest torde förekomma, kunna beräknas medföra, lägre kostnad än

1912 års sakkunnigas förslag. Därest allt manskap, som vid 1918 års början

redan uppnått 50 års ålder, skulle omedelbart pensioneras efter de av oss föreslagna

grunderna, skulle enligt verkställd beräkning den ökade kostnaden för

första året uppgå till högst 22,735 kronor. Denna kostnad, vars storlek i väsentlig

mån beror på den omedelbart inträdande pensioneringen av ett stort

antal överåriga, torde efter all sannolikhet icke behöva i framtiden ökas utan

kommer att småningom minskas för att alldeles upphöra, sedan den nuvarande

manskapsgenerationens längst kvarlevande pensionär gått bort. Kostnadsökningen

i anledning av begravningshjälpens höjning beräknas av 1912 års sakkunniga

till 300 kronor om året. . ,

Kostnaden för de tillfälliga understöden åt pensionerat manskap kan beräknas

till 1,600 kronor i fråga om dem, som pensionerats på grund av uppnådd

levnads- och tjänstålder, och skulle, om alla övriga av dessa pensionärer

uppfylla villkoren för åtnjutande av sådant understöd å 100 kronor, ökas med

5 800 kronor Då emellertid, såsom av den i 1912 års sakkunnigas betänkande

intagna tabellen rörande sistnämnda pensionärer framgår, åtskilliga av dessa

synas befinna sig i sådan ekonomisk ställning, att behov av understöd icke

föreligger, är det antagligt, att ett belopp av förslagsvis 5,000 kronor skall

visa sig vara fullt tillräckligt att täcka den verkliga utgiften.

Endast den del av kostnadsökningen, beräknad till 23,000 kronor, som

uppkommer genom pensionering enligt de föreslagna bestämmelserna av nu i

tjänst varande manskap samt genom förhöjning av begravningshjälpen, torde

böra föranleda höjning av det ordinarie förslagsanslaget till pensionering av

flottans gemenskap. För täckande av de övriga med vårt förslags genomförande

förenade pensionskostnader synes höra äskas ett särskilt förslagsanslag å

extra stat under riksstatens tionde huvudtitel till beräknat belopp av 5,000

kronor, att användas till tillfälligt understöd åt f. d. stammanskap vid marinen

(utom båtsmän) och åt skeppsgossar.

Slutligen få vi beträffande frågan om en ny underofficersgrad och nya

månadslönarstater framhålla, att, ehuru vår utredning och våra förslag i dessa

avseenden väsentligen äro byggda på uppgifter, som av marinstaben ställts till

vårt förfogande, nämnda fråga emellertid med hänsyn till sin beskaffenhet icke

synes kunna till avgörande upptagas, innan yttranden däröver avgivits av

marinens myndigheter. En ingående kännedom om förhållandena inom såväl

marinens underofficerskårer som sjömanskåren respektive kustartilleriets manskapskår

erfordras nämligen för att närmare utforma detaljerna av den nya

organisationen ävensom uppgöra förslag till de ändringar i eller tillägg till

gällande reglementen och stater, som kunna anses erforderliga. Av denna

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl.

anledning och då härtill kommer, att rörande de anslag å femte huvudtiteln

i riksstaton, vilka skulle röna inverkan av genomförande av förslagen att

från manskapskåren till en ny underofficersgrad och nya månadslönarstater

överföra vissa befattningar, framställning av Kungl. Maj:t gjorts till nu församlade

riksdag utan att därvid förbehåll framställts att sedermera under riksdagens

lopp få vidtaga jämkningar, kunna våra förslag i dessa delar måhända

befinnas icke böra föreläggas denna riksdag. Enligt vårt förmenande skulle

ett uppskov till 1918 års riksdag i fråga om nyss berörda delar av våra förslag

icke innebära någon avsevärd olägenhet, utan fasthellre, därest till dess kunde

tagas i övervägande, huruvida icke den föreslagna nya underofficersgraden lämpligen

borde i betydlig mån vidgas för att i sig upptaga ytterligare en del av

underofficerskorpralerna, medföra den fördelen, att frågan i hela dess vidd sålunda

kunde föreläggas 1918 års riksdag.

Däremot hålla vi före, att, utan hinder av sådant uppskov med nyss

nämnda delar av våra förslag, övriga av oss framlagda förslag utan olägenhet

kunna och, med hänsyn till önskvärdheten av pensionsförbättringens snara tilllämpning,

jämväl böra föreläggas årets riksdag.

I avgivet utlåtande i detta ärende, såvitt det innefattar förslag att

rätten till fortfarande anställning för visst manskap vid marinen må

upphävas i fråga om det manskap, som efter ingången av år 1918

vinner anställning vid marinen, har chefen för marinstaben förklarat sig

icke hava något att erinra mot detta förslag.

Då jag efter denna redogörelse för vad i ärendet förekommit nu

anhåller att för egen del få yttra mig i föreliggande fråga, tillåter jag

mig först erinra därom, att 1879 års pensionsreglemente ursprungligen

gällde för flottans hela manskap, såväl det indelta eller båtsmännen som

det övriga manskapet, för daglönarna vid flottans stationer och varv

samt för lotsverkets gemenskap, ävensom att, sedan kustartilleriet år

1901 tillkommit, reglementets bestämmelser förklarats gälla även dettas

manskap. Såväl båtsmännen som daglönarna och lotsverkets gemenskap

hava emellertid sedermera fått sin pensionering förbättrad. 1 fråga om

båtsmännen gäller sedan början av 1915 en förbättrad pensionering

med pensionsbelopp å högst 200 kronor; härvid torde dock böra framhållas,

att den tjänstgöring under i medeltal fyra månader om året, som

detta manskap enligt bestämmelserna fullgjort, icke ansetts berättiga

detsamma till pension i vanlig mening eller alltså till belopp tillräckligt

att täcka levnadsbehoven utan endast till ett understödsbidrag för att

utestänga nöden på ålderdomen. För daglönarna har pensionsförbättring

beviljats senast år 1910, varvid pensionen bestämdes för förman och

sjukvaktare till lägst 400 kronor och högst 625 kronor samt för annan

Marinstabs
chefen.

Departementschefen.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Kungl. Ma j:ts Nåd. Proposition'' Nr. 268.

daglönare till lägst 300 kronor och högst 450 kronor. Vad slutligen

beträffar lotsverkets gemenskap, som redan år 1888 erhöll en avsevärd

pensionsförhöjning genom bidrag från lotsverkets medel, gäller numera

efter ingången av år 1915, att pensioneringen sker enligt bestämmelserna

i den civila pensionslagen och efter pensionsunderlag, fastställda

i de från samma tid gällande nya lönestaterna för lotsverket. Exempelvis

är hel pension för mästerlots efter avgång vid uppnådd ålder av

60 år i vanliga fall bestämd till 1,100 kronor.

För samtliga de grupper av marinens och lotsverkets personal, å

vilka 1879 års reglemente ursprungligen ägde tillämpning, har en

avsevärd pensionsförbättring således medgivits med undantag endast för

manskapet vid flottans sjömanskår (utom båtsmän) och vid kustartilleriet

eller den personal, vilken såsom 1917 års sakkunniga framhållit lämpligen

bör benämnas marinens stammanskap. Den enda förhöjning i

pensionsbeloppen, som vidtagits för denna personal, utgöres av det

tillägg å 25 kronor, som från och med år 1910 beviljats att utgå till

visst manskap, vars pension enligt reglementet icke uppgår till högre

belopp än 180 kronor, dock att pensionen och tillägget tillsammans ej

må överstiga 200 kronor. Såsom förut framhållits är 240 kronor det

högsta pensionsbelopp, som enligt nu gällande bestämmelser kan tillkomma

någon tillhörande detta manskap.

De pensionsbelopp, som alltså tillkomma ifrågavarande manskap,

måste såsom allmänt erkännes anses alldeles för små, då de icke ens

förslå till nödtorftigt livsuppehälle. Otillräckligheten framträder tydligt

vid betraktande därav, att detta manskap i olikhet mot båtsmännen

måste med hänsyn såväl till tjänstgöringens omfattning och art som

till kravet på utbildning och de anspråk, som i övrigt ställas på detsamma,

anses vara förtjänt att vid avgång efter långvarig tjänst komma

i åtnjutande av verkliga pensioner, tillräckliga att täcka kostnaderna

för livsuppehället. Anledningen till att någon pensionsförbättring för

ifrågavarande manskap hittills icke genomförts ligger visserligen i

någon mån däri, att, då flertalet av manskapet antingen befordras till

underofficers grad eller ock avgår vid tidig ålder såsom obefordrat, pensionering

endast i ringa omfattning förekommit, men torde dock huvudsakligen

vara att söka i den omständigheten, att någon skyldighet

att avgå ur tjänst vid viss ålder icke varit för detta manskap stadgad,

utan detsamma fasthellre i stor utsträckning äger rätt till fortfarande

anställning. Underofficerskorpral och den, som fullgjort villkoren för

befordran till underofficerskorpral, kan därför endast vid kassationsmönstring

på grund av sjukdom eller såsom Ostraffad entledigas ur

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 268. 25

tjänsten. På grund härav kvarBtå i tjänst åtskilliga åldringar, som

endast i ringa mån förmå uträtta något verkligt arbete. Å andra sidan

måste medgivas, att även andra åldringar, som kunnat avskedas, dock

fått kvarstå. Myndigheternas förfarande i detta avseende synes mig

emellertid förklarligt, då avskedandet skulle hava försatt detta i tjänsten

grånade manskap i verkligt nödläge på ålderdomen. I allmänhet bär

manskapet alltså hittills kunnat kvarstå under sin återstående livstid.

Detta förhållande, som innebär, att en del av manskapsbefattningarna i

de högre lönegraderna upptagas av mindre arbetsdugliga åldringar till

men för befordringsutsikterna inom kåren, har framkallat kravet på fastställande

av en bestämd avgångsålder såsom förutsättning för en pensionsförbättring.

Av min föregående redogörelse framgår, att två olika förslag föreligga

till lösande av denna pensionerings fråga. 1912 års sakkunniga

föreslogo, att den för visst manskap gällande rätten till fortsatt anställning

skulle så begränsas, att skyldighet att avgå skulle inträda vid

uppnådda 50 levnadsår, samt att i sammanhang därmed skulle fastställas

nya grunder för manskapspensioneringen att gälla icke blott för nu i

tjänst varande manskap utan även allt framgent. Det andra förslaget,

framställt av statskontoret och närmare utvecklat av 1917 års sakkunniga,

går ut på: att rätten till fortfarande anställning borttages för

framtiden; att de nuvarande manskapsbefattningar, där marinen behöver

äldre beprövat folk, överflyttas till en ny lägre underofficersgrad eller

nya månadslönarstater med delaktighet i flottans pensionskassa; samt

att, då genom dessa anordningar någon manskapspensionering icke i

framtiden skulle bliva erforderlig, en förbättrad pensionering anordnas

endast för nuvarande manskapsgeneration.

Till förmån för det senare förslaget föreligga enligt min mening

goda skäl. Därigenom skulle marinen i framtiden undgå att hava en

särskild manskapspensionering och i detta avseende alltså intaga samma

ställning som armén; och genom att till lägre underofficersgrad eller

månadslönarstat överflytta de befattningar, för vilkas innehavare pensionering

måste anordnas, vinnes för dessa befattningars innehavare delaktighet

i flottans pensionskassa med därav följande pensionering icke blott

av dem själva utan även av deras efterlämnade änkor och barn. l>å härtill

kommer, att från organisationens synpunkt icke lärer vara något att

erinra mot berörda överflyttning, utan fasthellre kan anses, att ifrågavarande

befattningar därigenom komma att intaga en önskvärd ställning

och komma på sin rätta plats i organisationen, vilket med avseende å

befattningarnas beskaffenhet särskilt gäller de föreslagna nya månadsBihang

till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 229 höft. (Nr 268.) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Rungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 268.

lönarstaterna, synes mig frågan kunna lösas på det sätt, som 1917 års

sakkunniga föreslagit.

Beträffande de närmare detaljerna av denna organisationsförändring

anser jag mig för närvarande sakna anledning att yttra mig därom,

då såsom ock av dessa sakkunniga framhållits förslagets ytterligare utformning

kräver utredning och förslag från marinens myndigheter.

Årendet torde i denna del för sådant ändamål få överlämnas till berörda

myndigheter och till direktionen över flottans pensionskassa, varvid jämväl

torde böra tagas i övervägande, huruvida icke, på sätt av 1917 års

sakkunniga framhållits såsom önskvärt, ytterligare någon del av underofficerskorpralsbefattningarna

bör överflyttas till den nya lägre underofficersgraden.

Det är emellertid min förhoppning, att förslag i ämnet

må kunna föreläggas 1918 års riksdag.

Utan hinder av sådant uppskov med nu berörda del av ärendet

synes mig frågan i övrigt böra föreläggas den nu församlade riksdagen,

särskilt i syfte att snarast möjligt må kunna ur manskapskåren utmönstras

personal, som icke längre är tjänstduglig.

I likhet med 1917 års sakkunniga anser jag därvid, att vad nu

finnes stadgat om rätt till fortfarande anställning för visst manskap bör

upphävas i fråga om manskap, som antages i tjänst efter ingången av

år 1918. Om upphävandet av nämnda rätt, som grundar sig på reglementsbestämmelse,

lärer dock beslut höra fattas först sedan frågan om

nya pensioneringsgrunder behandlats av riksdagen, men upphävandet

bör göras till förutsättning för tillämpning av dessa grunder.

Sedan de befattningar, där marinen behöver äldre beprövad personal,

bortflyttats från manskapskåren samt rätten för visst manskap till

fortfarande anställning upphört, kommer icke längre att finnas anledning

att i manskapskåren kvarhålla någon så länge, att pensionering kan

ifrågakomma. Endast för nuvarande manskapsgeneration, vilken antingen

redan förvärvat dylik rätt eller i allt fall antagits i tjänst med utsikt

att under vissa villkor kunna förvärva sådan rätt, behöves alltså förbättrad

pensionering.

Beträffande grunderna för denna pensionering äro meningarna i viss

mån delade. 1912 års sakkunniga vilja anordna pensioneringen med

förebild från nyare pensionslagar och avpassa pensionsbeloppen efter

pensionsunderlag, som icke äro i pensioneringsgrunderna till siffran bestämda

utan utgöra summan av lön, lönetillägg och inkvarteringsersättning,

sådana dessa förmåner äro bestämda enligt den stat, som gäller vid

avgången ur tjänsten. Förutom vad 1917 års sakkunniga erinrat i fråga

om detta förslag, vill jag framhålla, att detsamma icke synes kunna

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts Nid. Proposition Nr 268.

godkännas utan att därvid tillika upptages den i nyare pensionslagar

fastställda principen, att befattningshavaren skall med egna avgifter

bidraga till sin pensionering. I detta fall skulle emellertid upptagande

av sådana avgifter stöta på stora praktiska svårigheter, då det här

gäller en kår på över 5,000 man, av vilka dock endast en försvinnande

liten del skulle kunna genom pension få någon valuta för sina avgifter.

Härtill kommer, att sådana avgifter icke gärna kunna införas annat än

i sammanhang med lönereglering. På grund av dessa omständigheter

och då de pensioneringsgrunder, varom nu är fråga, äro avsedda att

tillämpas endast å nuvarande manskapsgeneration, vill det synas mig,

som om, oaktat 1912 års sakkunnigas förslag i pensionstekniskt avseende

äger vissa företräden, det av 1917 års sakkunniga framlagda förslaget

till pensioneringsgrunder, som i huvudsak utom i fråga om beloppen

överensstämmer med vad som sedan år 1910 i sådant avseende gäller

för marinens daglönare, under förhanden varande förhållanden är att

föredraga.

Jag anser mig alltså kunna förorda det pensioneringssystem, som

av 1917 års sakkunniga föreslagits, och har mot de föreslagna bestämmelserna

icke annat att erinra än att det pensionsbelopp, som enligt

förslaget skulle tillkomma manskap i första lönegraden efter minst 30

tjänstår eller 750 kronor, förefaller väl högt i jämförelse med ej mindre

det, pensionsbelopp av 780 kronor, som tillkommer sergeant av 2:a

klass vid armén, än även vad som enligt dessa sakkunnigas eget förslag

skulle tillkomma befattningshavare i den nya underofficersgraden vid

marinen eller 792 kronor. I båda dessa fäll krävas icke obetydliga

avgifter till pensioneringen från befattningshavaren själv. Det vill av

sådan anledning synas mig, som om pensionsbeloppet för marinens

manskap i första lönegraden väl bör, såsom de sakkunniga föreslagit,

efter 20 tjänstår utgöra 500 kronor, men ökningen för vart år därutöver

inskränkas från 25 kronor till 20 kronor och pensionen sålunda

högst uppgå till 700 kronor efter minst 30 tjänstår.

Såväl i fråga om tjänstårsberäkningen som beträffande pensionsbestämmelserna

i övrigt ansluter jag mig till vad 1917 års sakkunniga

föreslagit. De delar av 1879 års reglemente, vilka fortfarande skulle jämte

de nya bestämmelserna bliva gällande, innefatta stadganden rörande pensioneringens

handhavande genom direktionen över flottans pensionskassa,

ansökning om pension, förlust av pensionsrätt och av redan innehavande

pension m. fl. dylika föreskrifter. Ej heller synes vara något

att erinra mot förslaget, att de nya bestämmelserna skola komma till

tillämpning, i den mån nu i tjänst varande manskap, efter uppnådd

opaginerad Kontrollera mot PDF

.28

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 268.

ålder av 50 år, underkastar sig att avgå efter vederbörande kårchefs

därom framställda anmodan, men att i annat fall pensionsrätten skall

bedömas efter nu gällande bestämmelser, d. v. s. 1879 års reglemente

och kungörelsen den 13 augusti 1909 angående viss förhöjning av pensionsbeloppen.

Vidkommande därefter frågan om förbättring av redan utgående

pensioner till förutvarande manskap vid marinen utom båtsmännen anser

jag i likhet med 1917 års sakkunniga, att denna förbättring bör med

hänsyn därtill, att det från principiell synpunkt måste anses betänkligt

att höja redan utgående pensioner, beredas endast i form av tillfälligt

understöd åt den, som styrker sig vara i behövande omständigheter.

Mot förslaget att såsom understöd under nämnda villkor anvisa

200 kronor till envar av de till ett antal av 8 uppgående pensionärer,

som erhållit pension på grund av uppnådd levnads- och tjänstålder,

synes mig intet vara att erinra. För en pensionär skulle pension och

understöd tillsammans uppgå till 400 kronor, för fyra pensionärer till

345 kronor och för övriga till 305 kronor.

Vad beträffar dylikt understöd åt manskap och skeppsgossar,

vilka erhållit pension för skada eller sjukdom under tjänstutövning,

finner jag i likhet med 1912 års sakkunniga betänkligt, att genom beviljande

av sådant understöd höja ersättningen för dessa skadade utöver

vad manskap under liknande förhållanden nu kan bekomma i livränta

enligt 1909 års förordning angående ersättning i anledning av

kroppsskada ådragen under militärtjänstgöring. Jag anser mig därför

böra förorda 1912 års sakkunnigas förslag i denna del och tillstyrker

alltså, att understöd åt sådan pensionstagare må på därom gjord ansökning

beviljas endast efter i varje fall verkställd prövning av behovet och

dess sammanhang med den ådragna skadan eller sjukdomen samt med

iakttagande att pension och understöd tillsammans icke må överstiga det

belopp, som skolat utgå såsom livränta vid tillämpning av 1909 års förordning.

Mot vad 1912 års sakkunniga i detta avseende föreslagit har jag

därför icke annat att erinra än att det synes mig, som om nämnda

prövning och beviljandet av understöd skulle i dessa som i övriga fall

kunna anförtros åt direktionen över flottans pensionskassa, som därvid

givetvis skulle vara oförhindrad att för utrönande av det livräntebelopp,

som skulle hava utgått vid tillämpning av nämnda förordning, anlita

biträde av riksförsäkringsanstalten.

Den föreslagna förhöjningen av begravningshjälpen till 75 kronor

synes mig icke kunna giva anledning till erinran. Till stärbhus efter

manskap, som avlidit under anställningstiden, utgår för närvarande så
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

/tungt. Majtta Nåd. Proposition Nr 268. ''29

Bom begravningshjälp ett belopp av 75 kronor i fall, där ej begravningen

ombesörjes och kostnaderna bestridas av marinens myndigheter;

och enligt 1909 års forenämnda förordning utgår enahanda belopp

såsom begravningshjälp till stärbhus efter manskap, som avlidit till följd

av skada ådragen under militärtjänstgöring.

Vad slutligen beträffar kostnaderna för den förbättrade pensioneringen

synes vad 1917 års sakkunniga i sådant avseende föreslagit

kunna tagas till utgångspunkt för beräkningen. Då emellertid den av

mig förordade sänkning av pensionsbelopp, som av nämnda sakkunniga

föreslagits för manskap i första lönegraden, föranleder en kostnadsminskning

av omkring 1,000 kronor, synes höjningen av förslagsanslaget

till pensionering av flottans gemenskap kunna begränsas till

22,000 kronor; varjämte med hänsyn till vad jag förordat i fråga om

understöd åt pensionärer, som erhållit pension på grund av skada eller

sjukdom under tjänstutövning, ett förslagsanslag å 3,000 kronor synes

mig tillräckligt för bestridande av utgifterna för tillfälligt understöd åt

f. d. stammanskap vid marinen (utom båtsmän) och åt skeppsgossar.

På grund av vad jag anfört hemställer jag, att Eders Kungl.

Maj:t täcktes föreslå riksdagen att

dels — under förutsättning att vad nu finnes stadgat om rätt till

fortfarande anställning för visst manskap vid marinen upphäves i fråga

om det manskap, som efter ingången av år 1918 vinner anställning vid

marinen — godkänna följande grunder för pensionering av manskapet

vid flottans sjömanskår utom båtsmän samt vid kustartilleriet (marinens

stammanskap), nämligen:

1.

För rätt att komma i åtnjutande av pension erfordras att hava

tjänat staten under minst 20 år och uppnått en levnadsålder av 50 år.

2.

Pensionsbeloppet bestämmes efter tjänstetidens längd och utgör

vid en tjänstetid av 20 år för manskap i första lönegraden 500 kronor,

för manskap i andra lönegraden 400 kronor och för manskap i tredje

lönegraden 350 kronor. För varje fullt tjänstår utöver 20 höjes pensionsbeloppet

för manskap i första lönegraden med 20 kronor, i andra lönegraden

med 15 kronor och i tredje lönegraden med 10 kronor; dock skall

högsta pensionsbeloppet utgöra för manskap i första lönegraden 700

kronor, i andra lönegraden 550 kronor och i tredje lönegraden 450 kronor.

opaginerad Kontrollera mot PDF

SO Kungl. Majits Nåd. Proposition Nr 268.

3.

Manskap, som icke i fulla två år åtnjutit avlöning i den lönegrad,

som vid avskedet innehaves, erhåller den pension, som tillkommer manskap

i närmast lägre lönegrad.

4.

Vad i föregående punkter är stadgat skall äga tillämpning å manskap,

som vid utgången av år 1917 innehar anställning vid marinen, i

den mån detsamma antingen, om 50 års ålder vid nämnda tidpunkt

redan uppnåtts, inom tre månader därefter förklarar 8ig villigt att efter

anmodan av vederbörande kårchef från tjänsten avgå, eller i annat fall

senast vid uppnåendet av nämnda levnadsålder avgiver dylik förklaring;

skolande i fråga om pensionering av manskap, som icke inom sålunda

föreskriven tid avgiver dylik förklaring, fortfarande lända till efter*

rättelse vad som finnes stadgat i reglementet för pensionering av flottans

och lotsverkets gemenskap den 31 oktober 1879 samt kungörelsen den

13 augusti 1909 angående förhöjning i pensioner, som från flottans

pensionskassa utgå till avskedat manskap.

5.

Såsom begravningshjälp efter avliden pensionstagare äger stärbhuset

bekomma ett belopp av 75 kronor.

6.

Reglementet för pensionering av flottans och lotsverkets gemenskap

den 31 oktober 1879 skall, med undantag av §§ 1, 2, 3, 5 mom. 3,

§ 9, i vad samma paragraf handlar om begravningshjälpens belopp,

§ 12, i vad samma paragraf handlar om skada, samt §§ 15 och 23,

fortfarande lända till efterrättelse vid pensionering av det till pension

enligt dessa bestämmelser berättigade manskap.

7.

Dessa bestämmelser träda i kraft den 1 januari 1918;

dels, för bestridande av de ökade kostnader, som föranledas av de

nya pensionsbestämmelserna och förhöjningen av begravningshjälpens

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.tt Nåd. Proposition Nr 268. 31

belopp, höja det å ordinarie stat under riksstatens tionde huvudtitel

uppförda förslagsanslaget till pensionering av flottans gemenskap, nu

251,300 kronor, med 22,000 kronor till 273,300 kronor;

dels ock å extra stat under riksstatens tionde huvudtitel för år

1918 anvisa ett förslagsanslag å 3,000 kronor att användas för utdelande

av tillfälliga understöd åt f. d. stammanskap vid marinen (utom

båtsmän) och skeppsgossar, vilka pensionerats enligt reglementet för

pensionering av flottans och lotsverkets gemenskap den 31 oktober

1879, under villkor

att understöd ej må tilldelas annan än den, som styrker sig vara

i behövande omständigheter,

att understöd till manskap, som erhållit pension på grund av uppnådd

levnads- och tjänstålder, skall utgå med 200 kronor, samt

att understöd till manskap och skeppsgossar, som erhållit pension

på grund av skada eller sjukdom, ådragen under tjänstutövning, må på

därom gjord ansökning och efter i varje särskilt fall verkställd prövning

av behovet och dess sammanhang med den ådragna skadan eller sjukdomen

beviljas, med iakttagande att pensionen och understödet icke må

tillsammans överstiga det belopp, som skolat utgå såsom livränta vid

tillämpning av förordningen den 18 juni 1909 angående ersättning i

anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna

bifall; och skulle nådig proposition i ämnet av den

lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, till riksdagen

avlåtas.

Ur protokollet:

W. G. Stiernstedt.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. BU 1917:54 Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förändrade grunder för pensionering av marinens stammanskap m. m. jämte i ämnet väckt motion. s. 1 i texten