Angående tilläggspension åt förre folkskolläraren i Karesuando Jakob Valfrid Lidström
1917-02-16 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1917:59, Angående tilläggspension åt förre folkskolläraren i Karesuando Jakob Valfrid Lidström
Dokumentets text
Kung!. MajUs Nåd. Proposition Nr 59.
9
Nr 59.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen angående tilläggspension
åt förre folkskolläraren i Karesuando Jakob Valfrid
Lidström; given Stockholms slott den 16 februari
1917.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
medgiva,
att förre folkskolläraren i Karesuando skoldistrikt Jakob Valfrid Lidström
må, från och med den 1 juli 1915 räknat, under sin återstående livstid
uppbära utöver den pension, som författningsenligt tillkommer honom
från folkskollärarnas pensionsinrättning, en årlig tilläggspension från allmänna
indragningsstaten till belopp av 400 kronor.
De till ärendet hörande handlingarna skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl.
nåd och ynnest städse välbevågen.
GUSTAF.
K G. Westman.
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 48 käft. (Nr 58—59.)
1
10
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr Ö9.
Tilläggspension
åt forte
folkskolläraren
J. V.
Lidström.
Utdrag av protokoUet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16
februari 1917.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,
Hans excellens herr ministern för^utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden: von Sydow,
friherre Beck-Friis,
Stenberg,
Linnér,
Mörcke,
V ENNERSTEN,
Westman,
Broström.
Departementschefen, statsrådet Westman anförde:
På framställning av förre folkskolläraren i Karesuando skoldistrikt
Jakob Valfrid Lidström har skolrådet i nämnda skoldistrikt i underdånig
skrivelse den 22 november 1915 anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes bevilja
Lidström ett årligt pensionstillägg å 400 kronor att från och med den 1
juli 1915, då han erhöll avsked från folkskollärartjänsten, utgå med 200
kronor från förslagsanslaget till lappmarks ecklesiastikverk, folkbildningsändamål,
och med 200 kronor från förslagsanslaget till befrämjande av
folkundervisningen bland de i rikets nordligaste trakter bosatta finnar.
Till stöd för denna ansökning har skolrådet dels hänvisat till Lidströms
ovanberörda framställning, i vilken Lidström åberopat, hurusom han,
som den 1 augusti 1880 tillträdde befattningen såsom ordinarie folkskollärare
i Karesuando, nu efter 35-årig tjänstgöring inom Sveriges nordligaste
församling, därunder han hela tiden haft att ensam bestrida undervisningen
vid en folkskola litt. F enligt gällande normalplan med såväl
11
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 59.
finsk- som lapsktalando lärjungar, funnit sig vara fullt utarbetad pa skolans
område ocli därför nödsakad att lämna sin tjänst, dels för egen del
anfört, att Lidström under de 35 år, han tjänstgjort såsom folkskollärare i de
nordligaste ödemarksbygdcrna, haft att kämpa med större svårigheter än
kanske någon annan lärare. Hans skola hade tidtals besökts av elever, som
hunnit mogen ålder utan att förut hava haft tillfälle att erhålla någon
skolundervisning. Till svårigheterna hade även varit att räkna den omständigheten,
att Lidström ända till år 1902, alltså under 22 år, fått åtnöja
sig med ytterst bristfällig. bostad. Den begärda tilläggspensionen
ansåge skolrådet behövlig, på det att Lidström skulle på sin ålderdom erhålla
något vederlag för det arbete och de krafter, han offrat för det kulturella
arbetet och det andliga livet på vårt lands nordligaste utpost.
I ärendet hava företetts frej dbetyg för Lidström, utvisande att han
är född den 18 februari 1860, samt åldersbevis för sex hans egna barn
och en fosterson, intyg av kyrkoherden i Karesuando församling, att samtliga
dessa barn utom ett fortfarande äro för sin uppfostran och försörjning
beroende av fadern, ävensom ett av skolrådet den 24 april 1916 utfärdat
tjänstgöringsbetyg för Lidström av innehåll, att han under sin tjänstarörinsr
såsom ordinarie folkskollärare i Karesuando, omfattande tiden den
1 augusti 1880—den 30 juni 1915, ådagalagt med utmärkt beröm godkänd
undervisningsskicklighet, med utmärkt beröm godkänd förmåga att i
skolan upprätthålla ordning och att i övrigt leda ungdomens fostran, berömligt
nit och mycket gott uppförande. Vidare är upplyst, att Lidström
från folkskollärarnas pensionsinrättning åtnjuter pension till belopp av 1,013
kronor årligen.
Karesuando församlings kyrkostämma samt kommunalstämman i Karesuando
hava biträtt och på det varmaste förordat den gjorda ansökningen.
Kommunalstämman har därvid framhållit, att Lidström under den
långa tid, han tjänstgjort såsom folkskollärare i Karesuando, vid sidan av
denna sin verksamhet med stort intresse oegennyttigt ägnat sig även
åt olika kommunala värv och städse välvilligt stått alla kommunens medlemmar
till tjänst i råd och dåd.
över ansökningen hava folkskolinspektörerna K. V. Karnell och A.
Neander, förutvarande landshövdingen i Norrbottens län K. J. Bergström,
Kungl. Maj:ts befallningshavande i Norrbottens län och domkapitlet i Luleå
yttrat sig, varjämte infordrade utlåtanden i ämnet avgivits den 21 juli
1916 av folkskolöverstyrelsen och den 17 januari 1917 av statskontoret.
Samtliga de, som sålunda yttrat §ig i ärendet, hava tillstyrkt, att en
tilläggspension å 400 kronor måtte beredas Lidström.
Folkskolinspektören Karnell har därvid anfört:
12
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 59.
Karnell ansåge sig så mycket mera förpliktad att yttra sig i frågan, som han under
13 år i egenskap av såväl kyrkoherde i Karesuando som folkskolinspektör i Norrbottens
norra inspektionsområde kunnat följa och värdesätta Lidströms arbete samt i
grund kände de föihållanden, under vilka lian förut aibetat och nu levde.
Lidström hade varit Karesuando sockens förste folkskollärare och börjat sin verksamhet
år 1880. Under den avsevärda tiden av 35 år hade han aibetat vid denna
skola med aldrig svikande nit och trohet. Ville man rättvist bedöma den nu levande,
till mogen ålder komna befolkningen i Karesuando socken, såväl bofasta som nomadlappar,
måste man medgiva, att den vore ett ganska kunnigt och vaket samt ett sedligt
och djupt religiöst släkte. Häruti hade Lidström en mycket stor förtjänst såväl genom
den undervisning, han meddelat, och den tukt, han uppehållit i sin skola, som genom
den föresyn i ren vandel och karaktärsfasthet, han ständigt varit för alla. En sådan
mans arbete och exempel i en församling under en lång följd av år vore guld
värd och satte för lång tid sin prägel på församlingen.
De första 25 åren hade hans arbete i skolan varit rent av utslitande, då han hade
att undervisa ett stort antal bofasta samt även nomadlappars barn i årsskola. Skoltypen
hade varit litt. F. Ända till år 1902 hade han måst arbeta i en trång och mycket
ohygienisk skolsal, och hans bostadsförhållanden hade varit mycket primitiva. Den
kontanta lönen hade under flera år varit lön enligt lag med ett tillägg av 150 kronor
av anslaget till undervisningens b främjande bland de i rikets nordligaste trakter bosatta
finnar. Pa sin lilla lön hade han haft att draga fram en stor familj, mor, hustru och
sex barn, varförutom han måst vara ett stöd för fattiga släktingar. Att i en obygd
som Karesuando, vilken ända till år 1912 varit totalt i avsaknad av kommunikationer
och där alla förnödenheter bleve dyra genom långa och besvärliga transporter, gå i
land härmed hade icke varit lätt. Det vore tydligt, att det kunnat gå endast genom
många försakelser. För sin ålders dag hade det icke varit Lidström möjligt att samla
något. Detta vore för honom till stort bekymmer, emedan han av de sex baruen icke
ännu hade mer än ett försörjt, äldsta dottern, som vore lärarinna. Två döttrar vore
hemma men borde komma ut för att lära sig något. Eu dotter vore vid småskolesemin.
irium, en son och eu dotter vid läroverk. Alla vore de beroende av fadern, och
denne hade ej mera inkomst än pension enligt lag samt 50 kronor om året i egenskap
av tingstolk. Tillfälle till extra förtjänster funnes inga. Val finge äldsta dottern,
som hade lärarinnelön, något hjälpa sina yngre syskon, men för fadern stode i
alla fall bekymren för dörren, åtminstone så länge han hade oförsörjda barn.
Folkskolinspektören Neander, som i övrigt till alla delar instämt i
Karnells yttrande, har ansett det vara riktigast, att hela tilläggspensionen
utginge från anslaget till lappmarks ecklesiastikverk.
Förutvarande landshövdingen i Norrbottens län Bergström har anfört:
Under den tid av 11 år, som Bergström hade sin verksamhet såsom landshövding
i Norrbottens län, hade han särskilt på grund av de för Karesuandolapparna vid
många tillfällen inträffade svåra förhållandena ofta kommit i tillfälle att på ett ingående
sätt och noggrant erhålla kännedom om Lidströms förhållande och verksamhet.
Vid synnerligen många tillfällen hade ban ock kommit i personlig beröring med Lidström
och på nära håll lärt känna och högt uppskatta hans förtjänstfulla arbete.
Av trovärdiga personer med äldre kännedom om Karesuandoförhållanden hade
13
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 59.
Bergström städse erfarit de synnerligen stora svårigheter, med vilka Lidström haft att
kämpa vid sitt tillträde till folkskollärartjänsten i Karesuando, och huru han genom
seg och okuvlig energi och betydande ansträngande arbete sedermera lyckats övervinna
de allra flesta svårigheterna. Att ett dylikt arbete måst vara mycket slitande på
kropps- och själskrafterna vore uppenbart. Enligt andras beprövade omdöme och enligt
Bergströms uppfattning skulle säkerligen icke många andra hava förmått uppnå de
resultat, som Lidström vunnit.
Genom sina betänksamma men alltid väl övervägda förslag, sitt fogliga men
bestämda uppträdande och sin oegennyttiga, aldrig på egen fördel grundade verksamhet
hade Lidström förskaffat sig ett oinskränkt och odelat förtroende hos socknens
alla invånare såväl bofasta som nomadlappar, så att de, i den mån församlingen
mäktat bära ökade utgifter för skolundervisningen, åtagit sig ökade bördor och underkastat
sig den ordnade och regelbundna undervisning, som icke vore lätt att införa och
uppehålla i en så litet befolkad församling som Karesuando.
De ringa ekonomiska förmåner, som Lidström för sin skolundervisning åtnjutit,
hade, med Bergströms kännedom om Lidströms sinnesläggnirig att icke sätta tillgodoseendet
av det egna intresset främst, om den stora familj, Lidström haft atti försörja,
och om Karesuando såsom dyrort, verkat därhän, att Lidström trots stor personlig sparsamhet
och omtänksamhet i ekonomiska saker icke torde hava kunnat samla penningar
för att bereda sig en bekymmerlös ålderdom.
De anförda omdömena om betydelsen av Lidströms skollärargärning hade tillfullo
bestyrkts av vad Bergström personligen vid sina många besök i Karesuando haft
tillfälle att se och inhämta.
Förutom denna Lidströms betydande och förtjänstfulla gärning i skolundervisningens
tjänst kunde Bergström, då det gällde att uttala sig om Lidström, icke underlåta
att framhålla en annan sida av Lidströms arbete i det allmännas tjänst, vilken syntes
hava varit och måhända fortfarande vore av stor betydelse.
Lidström hade nämligen under en lång följd av år på ett synnerligen nitiskt och
verksamt sätt deltagit i skötandet av Karesuando sockens angelägenheter, därvid han
städse sökt att tillgodose socknens bästa och vant en god och beprövad rådgivare för
socknens inbyggare.
Särskilt för Karesuando sockens nomadlappar både hans rådgivande ställning varit
synnerligen betydelsefull, i det att han på grund av sin ingående och ovauliga
kännedom om lapparnas liv, behov och levnaisvanor kunnat vara dem till ovärderlig
hjälp och nytta i alla deras angelägeuheter.
För denna sin verksamhet hade han berättigade anspråk på det allra största erkännande.
Då Bergström och andra personel- haft att handlägga ärenden angående lappar,
hade Lidström alltid varit beiedd att med frånseende av egen bekvämlighet och tid
lämna värderika upplysningar och utlåtanden, som alltid varit av stor betydelse.
På grund av vad som auförts syntes Lidström hava i högsta grad gjort sig förtjänt
av den tilläggspension, varom han gjort ansökan för att kunna under sin återstående
livstid undgå de tryckande bekymren för sin utkomst.
Kungl. Majtts befallningshavande har yttrat:
Lidström hade varit till en ovärderlig bjälp vid Konungens befallningshavandes
arbete till fromma för lappallmogen, om vars förhållanden och behov han besutte enastående
insikter. Han hade vidare i denna avlägsna, fattiga och efterblivna landsända,
14
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 59.
där personer med något mått av bildning vore lätt räknade, under många år nedlagt
ett stort och oegennyttigt arbete på församlingens uppehållande och förkovran. Konungens
befallningshavande skulle därför anse det som ett väl förtjänt erkännande från det allmännas
sida, om Lidström erhölle den tilläggspension, som nu ifrågasattes.
Domkapitlet har i ämnet anfört följande:
En ansökning av den art, varom här vore fråga, läte sig icke rättvist bedömas,
om den icke sattes i samband med de förhållanden, under vilka sökanden under en
mansålder haft att verka och som slitit hans krafter. Dessa förhållanden hade vid tiden
för verksamhetens början för 36 år sedan givetvis varit helt andra än nu. Förbindelser
med yttervärlden hade Karesuando dä att söka på den 40 mil långa vägen till
Haparanda,. därav 10 mil utan landsväg. Socknen vore belägen över 20 mil norr om
polcirkeln och den oansenliga kyrkbyn 3 till 4 mil norr om barrskogsgränsen. Befolkningen
vore tvåspråkig — lapsk- och finsktalande — samt präglad av den till dysterhet
allvarliga las stad umska åskådningen och i övrigt givetvis fattig och efterbliven. Enligt
uppgiften, för år 1914 hade invånarna utgjort 1.206 personer, därav 677 eller över
hälften lappar, alla nomadiserande. Såsom förut nämnts hade Lidström här varit den
förste folkskolläraren. Man torde utan förklaringar lätt kunna inse de utomordentliga
svårigheter och försakelser, Lidström i sin banbrytande verksamhet måst möta och med
seg energi genomkämpa i en sådan omgivniug och under trycket tillika av ett
hårt klimat med långvarigt vintermörker. Man torde då också kunna rätt uppskatta
betydelsen av det intyg, församlingens förre kyrkoherde, folkskolinspektören
Karnell lämnat, att Lidströms arbete satt för läng tid sin prägel på församlingen.
Dess uppryckning och kultivering genom oavbruten successiv påverkan av generation
efter generation av den uppväxande ungdomen hade i mångt och mycket varit hans
förtjänst, och medan kyrkoherdebelattningen gång efter annan skiftat innehavare, hade
Lidström troget kvarblivit på sin post. Befolkningen stode nu jämförelsevis mogen
att mottaga den nya tid, som brutit in, sedan närheten av det stora nyanlagda gruvsamhället
i Kiruna, med vilken ort vinterförbindelse på 13 mil kunde anordnas, gjort
sig förnimbar och därförutom landsväg anlagts till Vittangi (10 mil).
Av det anförda framginge, att Lidström i sin anspråkslösa lärarställning utfört
en vägrödjande, ytterst betydelsefull kulturgärning i svensk utmark. Han hade därförutom
dels genom sitt deltagande i organisationen av den kommunala verksamheten
uti denna i så många hänseenden vanlottade och ensamställda ort och dels å ena sidan
såsom medhjälpare åt såväl bofasta som nomader i deras beröring med myndigheterna
och å den andra som rådgivare åt dessa i svårbedömda frågor rörande sagda
befolkning fullgjort en allmänt medborgerlig gärning av måhända icke mindre betydelse.
Alla dessa omständigheter syntes göra honom väl förtjänt av det erkännande
från statens sida, som en med hänsyn till ätnjutna ringa avlöningsförmåner, särskilt
under Lidströms tidigare tjänstgöring, och hans nuvarande svaga ekonomiska ställning
välbehövlig extra ordinär pension innebure. Domkapitlet torde visserligen böra inskränka
sig till ett vitsordande av betydelsen av Lidströms lärarverksamhet och av
att enbart den kunde fullväl motivera ett bifall till ansökningen. Men domkapitlet
hade tillika ansett sig böra framhålla hans förtjänster i övrigt, vilka även de syntes
till avsevärd del kunna betraktas såsom uttryck för en säreget gagnande uppfostrarverksamhet
och i varje fall kunna i denna fråga vinna avseende.
15
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 59.
Folkskolöverstyrelsen yttrar:
Av handlingarna i ärendet framginge, att sökanden under hela sin 35-åriga
verksamhet* såsom folkskollärare inom Karesuando församling till följd av knapp
lön och de höga levnadskostnaderna ä orten arbetat under synnerligen ogynnsamma
ekonomiska omständigheter, så att han endast genom umbäranden och försakelser varit
i stånd att uppehålla sig själv och sin talrika familj, varför han nu, sedan handen
1 juli 1915 erhållit avsked och tillerkänts en årlig pension å 1,013 kronor från folkskollärarnas
pensionsinrättning, vore i största behov av någon tilläggspension, samt att denna
sökandens långvariga verksamhet varit för församlingen i dess helhet synnerligen betydelsefull
och välsignelsebringande.
Statskontoret har anfört:
Då förslagsanslaget till folkundervisningens befrämjande bland de i rikets nordligaste
trakter bosatta finnar icke syntes böra betungas med utgifter för pensionering samt
ej heller förslagsanslaget till lappmarks ecklesiastikverk syntes lämpligen kunna anlitas
för pension åt Lidström, vars avlöning under tjänstetiden icke i någon mån drabbat
sistnämnda anslag, ville statskontoret för sin de! föreslå, att hos riksdagen gjordes
framställning därom, att riksdagen måtte såsom ett erkännande från det allmännas
sida för det kulturarbete, som Lidström under svåra förhållanden utfört inom Karesuando
församling, medgiva, att han måtte från och med den 1 juli 1915 under sin
återstående livstid uppbära en årlig pension från allmänna indragningsstaten till belopp
av 400 kronor.
Pensionsförhållandena för folkskolans lärare äro ordnade genom förordningen
och reglementet den 30 november 1866 angående folkskollärarnas
pensionsinrättning med däri sedermera vidtagna ändringar. Enligt
dessa bestämmelser utgår hel pension till folkskollärare, som uppnått 55
års ålder och räknar 30 tjänstår, med tre fjärdedelar av den tjänsten
åtföljande lön, för vilken skolområdet eller skoldistriktet vunnit delaktighet
i pensionsinrättningen. Denna lön utgör enligt nu gällande bestämmelser
i vanliga fall 1,350 kronor, och hel pension utgår med ett till
jämnt krontal avrundat belopp av 1,013 kronor. Från och med den 1 juli
1915 uppbär Lidström, enligt vad redan förut är omförmält, pension från
folkskollärarnas pensionsinrättning med nyssnämnda belopp.
Under vanliga förhållanden kan det tydligen icke ifrågasättas, att
staten skall utöver den till folkskollärare från pensionsinrättningen utgående
pensionen bevilja särskild tilläggspension. Lidström synes emellertid
hava under stora svårigheter, icke minst av ekonomisk art, utfört ett
arbete, som till omfattningen sträckt sig så vida utöver vad hans folkskollärartjänst
ålagt honom och som varit av så enastående kulturell betydelse,
att en avvikelse från nyssnämnda regel synes med avseende på
honom vara fullt befogad. Hans verksamhet har varit förlagd till Sveriges
nordligaste församling under en tid, då förhållandena därstädes till följd
Departe
mentschefen.
16
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 59.
av den nästan fullständiga bristen på kommunikationer varit vanskligare
än numera. En årlig tilläggspension från statens sida till det belopp,
som skolrådet i Karesuando föreslagit och som samtliga myndigheter och
andra, vilka i frågan yttrat sig, tillstyrkt, skulle således enligt min mening
innebära ett erkännande åt Lidström, varav han gjort sig väl förtjänt.
I likhet med statskontoret anser jag emellertid, att varken anslaget
till lappmarks ecklesiastikverk, folkbildningsändamål, eller anslaget till
befrämjande av folkundervisningen bland de i rikets nordligaste trakter
bosatta finnar bör betungas med utgifter för sagda ändamål, utan torde
hos riksdagen böra göras framställning därom, att den ifrågasatta tillläggspensionen
må beviljas från allmänna indragningsstaten. Det synes
billigt, att tilläggspensionen får utgå från och med den 1 juli 1915.
Jag hemställer således, att Eders Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen
medgiva,
att förre folkskolläraren i Karesuando skoldistrikt
Jakob Valfrid Lidström må, från och med den 1 juli
1915 räknat, under sin återstående livstid uppbära utöver
den pension, som författningsenligt tillkommer honom från
folkskollärarnas pensionsinrättning, en årlig tilläggspension
från allmänna indragningsstaten till belopp av
400 kronor.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna nådigt
bifall; och skulle proposition av den lydelse, bilaga
vid detta protokoll utvisar, avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Torsten Buren.
Stockholm 1917, Ivar Hseggström» Boktryckeri A. B.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- BU 1917:25 BanJeoutsJcottets utlåtande Nr 25 s. 18 i texten