Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om fattigvården m. m

549 sidor, varav 501 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 501 av 549 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1918:135, Med förslag till lag om fattigvården m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

1

Nr 135.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag

till lag om fattigvården m. m.; given Stockholms slott

den 8 februari 1918.

Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll vill Kungl.

Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

l:o) lag om fattigvården och

2:o) lag om kommunala pensionstillskott och sjukvårdsbidrag.

De till ärendet hörande handlingar skola riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all

kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Axel Schotte.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 120 käft. (Nr 135.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

Förslag

till

Lag

om fattigvården.

1 KAP.

Om offentlig fattigvård och enskildas försörjningsplikt.

1 §•

Befinnes minderårig eller den, som i följd av ålderdom, sjukdom,

lyte eller eljest bristande kropps- eller själskrafter är oförmögen att

genom arbete försörja sig, sakna medel till sitt livsuppehälle, skall han,

där hans behov icke annorledes avhjälpes, erhålla fattigvård, på sätt i

denna lag sägs.

Fattigvård, som här avses, omfattar det underhåll och den vård,

som äro erforderliga, samt för minderårig jämväl uppfostran.

Med minderårig förstås i denna lag den, som icke fyllt sexton år.

2 §•

För beviljande av fattigvård i andra fall än dem, vilka i 1 § omförmälas,

äger fattigvårdssamhälle bestämma de grunder, som böra av

samhällets fattigvårdsstyrelse iakttagas. Har sådant bestämmande ej

skett, ankommer på styrelsen att meddela fattigvård, i den mån styrelsen

prövar nödigt.

3 §•

Föräldrar äro pliktiga att utan fattigvårdssamhälles betungande försörja

sina minderåriga barn. Enahanda försörjningsplikt åligger man

gentemot hustrun.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

I övrigt åligger det föräldrar och barn att i man av behov, å ena,

samt förmåga, å andra sidan, försörja varandra, så att de ej falla fattigvården

till last. Försörjningsplikt, som här sägs, åligger ock hustru

gentemot mannen.

Adoptant och adoptivbarn hava samma skyldighet att utan iattigvårdssamhälles

betungande försörja varandra, som, enligt vad i denna

paragraf sägs, åligger föräldrar och barn. Adoptivbarnets föräldrar äro

i förhållande till det allmänna ej skyldiga att fullgöra försörjningen, där

ej adoptanten blir ur stånd därtill.

4 §•

Där på grund av särskilda författningar husbonde eller annan arbetsgivare

har att lämna underhåll och vård åt tjänare eller arbetare, åligger

det honom att gentemot det allmänna ansvara för att detta fullgöres, så

att tjänare och arbetare ej falla fattigvården till last.

2 KAP.

Om fattigvårdssamhälle.

5 §•

Varje socken på landet samt varje stad eller köping, som bär egen

kommunalförvaltning, utgör ett fattigvårdssamhälle, som har att för sig

ordna sin fattigvård. .

Hava två eller flera socknar å landet gemensam kommunalförvaltning,

skola de anses såsom ett fattigvårdssamhälle.

6 §•

Två eller flera kommuner må förena sig att tillsammans utgöra ett

fattigvårdssamhälle. Framställning om tillstånd till sådan förening göres

hos Konungens befallningshavande, som, efter det erforderlig utredning

ägt rum, överlämnar ärendet jämte eget yttrande till Kungl. Maj.t för

prövning, huruvida och under vilka villkor förening må ske.

Fråga om dylik förening må även väckas av Konungens befallningshavande;

som därom inhämtar yttrande från kommunerna och, därest

dessa samtycka till föreningen, i övrigt förfar på sätt ovan är sagt.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 135.

7 §•

Fattigvårdssamhälles beslutanderätt utövas å landet vid kommunalstämma

eller, där kommunalfullmäktige äro utsedda, av dessa samt i

stad av stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, å allmän rådstuga.

8 §•

Varje fattigvårdssamhälle skall hava ett reglemente för fattigvården,

innehållande de allmänna grunder för ordnande och handhavande av

samhällets fattigvård, som anses erforderliga; dock må efter Konungens

befallningshavandes beprövande mindre samhällen, vilkas fattigvård är

av ringa omfattning, vara befriade från denna skyldighet.

Fahtigvårdsreglemente antages av fattigvårdssamhället efter förslag

av fattigvårdsstyrelsen och skall underställas prövning av Konungens

befallningshavande, som har att antingen oförändrat fastställa eller ock

ogilla detsamma.

3 KAP.

Om fattigvårdsstyrelse.

9 §•

I varje fattigvårdssamhälle skall finnas en fattigvårdsstyrelse.

10 §.

Fattigvårdsstyrelsen har att ombesörja alla de angelägenheter inom

samhällets fattigvård, som äro att hänföra till förvaltning och verkställighet.

I sådant hänseende åligger fattigvårdsstyrelsen särskilt:

att bestämma, i vilka fall och under vilka former fattigvård skall

meddelas;

att förvalta alla till fattigvården anslagna eller eljest hörande medel,

fastigheter och annan egendom;

att varje år avlämna utgifts- och inkomstförslag för fattigvården

under det nästföljande året, föra fullständiga räkenskaper över de medel,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

5

styrelsen har om händer, samt lämna redovisning för sin förvaltning,

allt i överensstämmelse med kommunallagarna;

att föra förteckning över dem, som åtnjuta fattigvård, och avgiva

statistisk redogörelse angående fattigvården jämlikt de föreskrifter, som

Konungen låter utfärda;

att i ärenden, som röra fattigvården, företräda fattigvårdssamhället

och bevaka dess rätt; samt

att hos fattigvårdssamhället göra framställningar rörande de på

samhällets beslut ankommande åtgärder, som fattigvårdsstyrelsen finner

höra vidtagas för fattigvårdens ändamålsenliga ordnande och handhavande.

11 §■

1 mom. Ledamöter i fattigvårdsstyrelsen utses av fattigvårdssamhället

till det antal, som med hänsyn till samhällets vidd och folkmängd

erfordras, dock å landet minst tre och i stad minst fem; och skall minst

eu av ledamöterna vara kvinna.

2 mom. Suppleanter för ledamöterna utses av fattigvårdssamhället

till minst dessas halva antal eller, om ledamöternas antal ej är jämnt, till

minst det antal, som är närmast över hälvten. Minst en av suppleanterna

skall vara kvinna.

Ö mom. Då ledamöter och suppleanter i fattigvårdsstyrelse väljas

å kommunalstämma eller allmän rådstuga, iakttages, att varje röstande

har eu röst.

12 §.

Ledamöter och suppleanter i fattigvårdsstyrelsen utses bland inom

fattigvårdssamhället bosatta svenska män och kvinnor, som fyllt tjugufem

år.

Ledamot eller suppleant kan ej vara

a) den som icke råder över sig och sitt gods;

b) den som är förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas

eller eljest på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän

befattning eller genom utslag, vilket ännu icke vunnit laga kraft, är

dömd till straffpåföljd, varom sist förmäles, eller den som är ställd under

framtiden för brott, vilket medför nämnda påföljd;

c) den som är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 135.

Gift kvinna vare ej på den grund, att hon står under mannens målsmanskap,

obehörig att utöva uppdrag, varom nu är fråga.

Med hänsyn till ämbets- eller tjänstemannaställning må landshövding,

landssekreterare, landskamrerare eller landsfogde icke vara ledamot

eller suppleant i fångvårdsstyrelse; ej heller landsfiskal i fångvårdsstyrelse

inom sitt distrikt. Av kommunen avlönad tjänsteman, som

i och för sin befattning är redovisningsskyldig inför fångvårdsstyrelse^

må icke vara ledamot eller suppleant i samma styrelse.

Beträffande rätt att avsäga sig uppdrag att vara ledamot eller suppleant i

fångvårdsstyrelse samt ledamots och suppleants tjänstgöringstid och avgång

gäller å landet vad om ledamot eller suppleant i kommunalnämnd och

i stad vad om stadsfullmäktig är i kommunallagarna stadgat; dock att

kvinna, endast om hon är gift, äger med avseende å uppdrag, varom

här är fråga, tillgodonjuta den henne enligt kommunallagarna tillkommande

särskilda avsägelserätt.

13 §.

Kyrkoherden eller hans ställföreträdare är berättigad att deltaga i

fattigvårdsstyrelsens förhandlingar och beslut. 1 annexförsamling, där

komminister finnes anställd, äger denne eller den hans tjänst förestår

nämnda befogenhet, när kyrkoherden ej själv är tillstädes.

1 stad äger stadsläkaren eller, om flera än en stadsläkare finnas,

förste stadsläkaren, rätt att deltaga i fattigvårdsstyrelsens förhandlingar.

På landet äga provinsialläkaren och extra provinsialläkaren sådan befogenhet

i de till deras distrikt hörande fattigvårdssamhällen.

14 §.

Fattigvårdssamhälle utser bland fattigvårdsstyrelsens ledamöter ordförande

och vice ordförande att tjänstgöra för den tid, de äro valda till

ledamöter.

Uppgift å den persons namn och bostad, som valts till ordförande,

skall ofördröjligen insändas till Konungens befallningshavande, som låter

meddela underrättelse därom i länskungörelserna.

Aro både ordföranden och vice ordföranden frånvarande från styrelsens

sammanträde, utser styrelsen inom sig ordförande för tillfället.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

Fattigvårdsstyrelsen utser inom sig- för varje år eu kassaförvaltare,

därest ej kommunens förvaltning ordnats på ett sätt, som gör sådan

kassaförvaltare obehövlig.

15 §.

1 mom. Ordinarie sammanträden böra av fångvårdsstyrelse:! hållas

i mån av behov och på regelbundet återkommande tider. Tid och

ställe för dessa sammanträden böra av styrelsen till allmänhetens kännedom

kungöras.

Extra sammanträde hålles, då ordföranden finner sådant nödigt eller

minst halva antalet av styrelsens ledamöter gör framställning därom.

Kallelse till sådant sammanträde meddelas på sätt styrelsen beslutar.

2 mom. Ärende må icke hos fattigvårdsstyrelsen till avgörande

företagas, såvida ej flera ledamöter än hälvten av hela antalet äro tillstädes;

och bör, där ledamöterna endast äro tre, hela antalet tillstädesvara.

3 mom. Omröstning till beslut sker öppet, och tillkommer varje

röstande en röst. Vid lika röstetal gäller den mening, ordföranden biträder.

Val skall, där så äskas, förrättas med slutna sedlar, och skiljer lotten

mellan lika röstetal.

4 mom. Rörande påföljd för uteblivande från sammanträde gäller

vad i kommunallagarna är stadgat om ledamot och suppleant i kommunalnämnd

eller om stadsfullmäktig.

16 §.

Vid fattigvårdsstyrelsens sammanträden skall föras protokoll, upptagande

styrelsens beslut och skälen därför.

Protokollet skall justeras antingen genast eller sist vid styrelsens

nästa sammanträde; dock kan styrelsen särskilt för varje gång uppdraga

åt två eller flera av sina ledamöter att jämte ordföranden verkställa

justeringen.

17 §•

Ordföranden i fattigvårdsstyrelsen tillkommer:

att befordra styrelsens beslut till verkställighet och för sådant ändamål

å styrelsen vägnar ingå avtal;

att föra eller låta föra protokoll vid styrelsens sammanträden;

att vårda styrelsens handlingar och ansvara för räkenskapernas ordentliga

förande;

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

att med laga verkan mottaga stämningar och. andra meddelanden,

som skola delgivas styrelsen; samt

att ombesörja all skriftväxling för styrelsen och själv eller genom

ombud inför domstolar och andra myndigheter företräda styrelsen och

föra dess talan.

18 §.

Ordföranden äger tillgodonjuta ej mindre den gottgörelse, som av

fattigvårdssamhället anslås för de honom genom uppdraget åsamkade

kostnader för skrivmaterialier, postporto samt skrivare- och räkenskapshjälp,

än även, därest fattigvårdssamhället anser, att jämväl ersättning

för det med uppdraget förenade besvär må till honom utgå, arvode till

belopp, som samhället med hänsyn till arbetets omfattning finner skäligt.

Beslut om tilldelande av sådant arvode eller förhöjning därav skall underställas

Konungens befallningshavandes prövning.

19 §.

1 mom. På det fattigvårdsstyrelsen må bliva i tillfälle att fullgöra

den styrelsen åliggande undersökning och prövning av fattigvårdsbehov

samt att öva tillsyn över dem, som åtnjuta understöd, bör fattigvårdssamhället,

där ej dess fattigvård är av ringa omfattning, indelas i

distrikt, vart och ett stående under närmaste uppsikt av en ledamot i

styrelsen. Där inom fattigvårdssamhälle genomförts annan efter dess

särskilda förhållanden -lämpad arbetsfördelning mellan fattigvårdsstyrelsens

ledamöter, ankommer på Konungens befallningshavandes prövning,

huruvida sådan anordning må godkännas.

2 mom. För ändamål, som i 1 mom. sägs, må, enligt bestämmande

i fattigvårdsreglementet, kunna till fattigvårdsstyrelsens biträde kallas

därför skickade, inom fattigvårdssamhället bosatta män och kvinnor (vårdare),

vilka, om förhållandena så kräva, kunna sammanslutas till särskilda

styrelser (distriktsstyrelser).

3 mom. Genom föreskrift i fattigvårdsreglementet må ock kunna

uppdragas åt fattigvårdsstyrelsen att bland inom samhället bosatta män

och kvinnor utse särskild styrelse att handhava förvaltningen av anstalt

eller utförande av viss annan fattigvårdsstyrelsens angelägenhet.

4 mom. Därest fattigvårdssamhället anser nödigt att i fråga om

uppdrag, som i 2 och 3 mom. sägs, meddela bestämmelser om skyldighet

att mottaga sådant och om tjänstgöringstid, må det kunna ske;

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135

9

dock att dessa bestämmelser ej må göras strängare än de, som gälla om

ledamöter i fattigvårdsstyrelse.

20 §.

Där fattigvårdssamhället så aktar nödigt, äger samhället besluta, att

särskilda tjänstemän må av fattigvårdsstyrelsen anställas för att utföra

något eller några av de göromål, som åligga ordföranden, eller att i

andra avseenden biträda vid fattigvårdens handhavande.

21 §.

I fråga om granskning av fångvårdsstyrelse^ räkenskaper och

förvaltning gäller vad i kommunallagarna finnes stadgat.

Envar ledamot av fattigvårdsstyrelsen ansvarar gemensamt med de

övriga för de medel, som styrelsen haft under sin förvaltning, ävensom

för de säkerhetshandlingar, mot vilkas antaglighet han icke gjort anmärkning

till protokollet. Denna ansvarighet fortfar, till dess förvaltningen

blivit godkänd av fattigvårdssamhället eller, om klander anställes, av

vederbörlig domstol eller ock till dess natt och år efter räkenskapernas

avlämnande förflutit, utan att klander blivit i laga ordning anställt.

22 §.

De föreskrifter, som äro meddelade i detta kap., gälla ej för Stockholms

stad, utan lända i stället till efterrättelse förordningen angående

kommunalstyrelse i Stockholm samt de särskilda bestämmelser, som i

avseende å organisationen av fattigvården därstädes äro eller varda av

Konungen fastställda.

För andra större kommuner, vilkas fattigvårdsförvaltning icke lämpligen

kan i allo anordnas enligt de i detta kap. angivna grunder, äger

Konungen medgiva undantag från vad däri blivit stadgat.

4 KAP.

Om sökande och meddelande av fattigvård''.

23 §.

Vill någon komma i åtnjutande av fattigvård, göre anmälan därom

hos fattigvårdsstyrelsen i det fattigvårdssamhälle, där han vistas.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 120 höft. (Nr 135.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

Anmälan må göras, förutom hos fattig vårdsstyrelsen, hos dess ordförande

eller annan ledamot av styrelsen eller hos den, som styrelsen

kan hava utsett att mottaga sådan anmälan, eller hos prästerskapet i

församlingen.

Har anmälan gjorts hos annan än ordföranden, vare den, som mottagit

anmälan, skyldig att ofördröjligen fortskaffa densamma till fattigvårdsstyrelsen

eller dess ordförande.

Polisman, kronobetjänt, läkare eller barnmorska, som finner någon

vara i sådan belägenhet, att fattigvårdsstyrelsens ingripande är av nöden,

bör därom göra anmälan hos styrelsen.

Oavsett om anmälan skett, åligger det fattigvårdsstyrelsen att ombesörja,

att den, som vistas inom samhället och finnes vara i behov av

fattigvård, erhåller sådan.

24 §.

1 mom. Då någon är i så trängande behov av fattigvård, att med

dess avhjälpande ej kan anstå, till dess fattigvårdsstyrelsen sammanträder,

må ordföranden tillsvidare bevilja den nödställde fattigvård.

Enahanda befogenhet må, enligt bestämmande i fattigvårdsreglementet,

tilldelas annan ledamot av styrelsen eller tjänsteman hos densamma.

Om sålunda beviljad fattigvård skall anmälan göras vid styrelsens

nästa sammanträde, då anteckning därom och om dagen för beviljandet

skall ske i protokollet.

2 mom. I fattigvårdssamhälle, där distriktsstyrelser finnas, må, enligt

föreskrift i fattigvårdsreglementet, åt sådan styrelse kunna uppdragas

att meddela fattigvård av visst slag eller i viss omfattning.

25 §.

Innan fråga om beviljande av fattigvård avgöres, skall fattigvårdsstyrelsen

göra sig noga underrättad om den nödställdes levnadsförhållanden

och fattigvårdsbehov samt imdersöka, huru detta behov må på

lämpligaste sätt avhjälpas.

26 §.

Vid fattigvårdens handliavande bör fattigvårdsstyrelsen låta sig angeläget

vara att lämna understöd på sådant sätt, att den behövande så

vitt möjligt må bliva i stånd att för framtiden genom eget arbete försörja

sig och de sina. Fördenskull bör fattigvårdsstyrelsen särskilt göra

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

sig noga underrättad om de arbetstillfällen, som givas, för att kunna

anvisa arbete åt hjälpsökande, vilken är arbetsför, och, om arbetsförmedlingsanstalt

finnes i orten, i sådant syfte samarbeta med denna.

27 §.

Fattigvård meddelas i allmänhet genom

understöd i hemmet,

^ackordering i enskilt hem eller

vård å anstalt.

Fattigas försörjning medelst omgång (socken- eller rotegång) må

icke äga rum.

28 §.

Understöd i hemmet bör ej lämnas åt den, vilkens behov är förorsakat

av dryckenskap eller arbetso villighet, och ej heller när anledning

eljest finnes till antagande, att understödet icke kommer till behörig användning.

29 §.

^ackordering av behövande får endast ske till personer, rörande

vilkas lämplighet samt förmåga att uppfylla de skyldigheter, som för

vart fall åligga dem, fattigvårdsstyrelsen genom föregående undersökning

gjort sig förvissad. Om utack ord eringen skall upprättas skriftligt kontrakt,

i vilket ömsesidiga skyldigheter och rättigheter noggrant angivas.

Anbud å behövandes vårdande må ej infordras genom anställande

av auktion eller annat därmed jämförligt förfarande.

30 §.

Då understöd lämnats i hemmet eller understödstagare utackorderats

i enskilt hem, bör fattigvårdsstyrelsen vaka över att beviljat understöd

behörigen användes och att de, som emottagit barn eller andra

till vård, fullgöra sina skyldigheter.

31 §.

Fattigvårdssamhälle skall hava anstalt (ålderdomshem, försörjningshem,

vårdhem) för mottagande av understödstagare, vilka äro i behov

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Maj ds Nåd. Fr oposition Nr 135.

av vård samt ej lämpligen kunna understödjas i hemmet eller utackorderas.

Flera samhällen må förena sig om gemensam anstalt; skolande villkoren

för sådan förening samt de bestämmelser, som äro erforderliga

för skötseln av anstalten, upptagas i reglemente, som fastställes av Konungens

befallningshavande.

Fattigvårdssamhälle, som på grund av det ringa antalet understödstagare

eller eljest kan anses icke vara i behov av egen anstalt eller

del i sådan, må efter Konungens befallningshavandes beprövande kunna

tillsvidare befrias från skyldighet härutinnan; dock att samhället härigenom

icke fritages från skyldighet att bereda anstaltsvård åt understödstagare,

som är i behov därav.

32 §.

I fråga om anordningarna vid fattigvårdsanstalt, som i 31 § sägs,

skall iakttagas, att åt män och kvinnor beredes bostad i särskilda rum

samt att, därest sinnessjuka, sinnesslöa, tuberkulösa eller med svårare

sjukdom behäftade understödstagare icke kunna erhålla vård å anstalt,

som i 35 § avses, utan måste intagas å fattigvårdsanstalten, dessa vårdas

i särskilda rum eller avdelningar, så vida ej i särskilda fall annat

finnes kunna ske utan men för den sjuke eller övriga understödstagare.

Aven i övrigt bör noga tillses, att en lämplig fördelning av understödstagarna

äger rum. Där så ske kan, böra äkta makar få bo tillsammans

för sig, om ej någon av dem önskar annorlunda.

Å anstalten bör tillfälle beredas till arbete för sådana understödstagare,

som äro i någon mån arbetsföra.

Minderårig över två år må icke annat än tillfälligtvis och till dess

annan anordning hunnit träffas intagas å fattigvårdsanstalt, där ej en

från den övriga anstalten skild avdelning för barns omhändertagande

och vårdande inrättats.

33 §.

För omhändertagande av dels i någon mån arbetsföra behövande,

vilka äro i behov av anstaltsvård, men ej lämpligen kunna emottagas

eller behållas å anstalt, som omförmäles i 31 §, dels ock försörjningspliktiga,

vilka jämlikt stadgandet i 71 § av fattigvårdsstyrelse förelagts

arbete, skall för varje landstingsområde genom landstingets försorg upprättas

nödigt antal arbetshem. Två eller flera landsting må förena sig

om gemensamt arbetshem.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kun f/l. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 13?>.

För stad, som ej deltager i landsting, skall arbetshem upprättas

genom stadsfullmäktiges försorg.

Arbetshem må jämväl kunna upprättas av annan än landsting eller

stad, som nu är nämnd; och må landsting eller dylik stad kunna av

Konungen befrias från skyldighet att upprätta arbetshem, därest sådana

i tillräckligt antal i annan ordning komma till stånd.

För de å landsting tillhörigt arbetshem intagna försörjningspliktiga

erlägges av fattigvårdssamhälle ingen avgift.

Män och kvinnor må ej intagas i samma arbetshem, så vida ej för

dem finnas fullständigt skilda avdelningar. Personer under aderton år

må ej intagas i arbetshem.

Arbetshem skall stå under ledning av en styrelse, som har att

besluta om intagning i hemmet, samt vara försett med av Konungen

fastställt reglemente.

34 §.

För uppförande av anstalt, varom i 31 § förmäles, skall uppgöras

plan, vilken underställes Konungens befallningshavande, som prövar,

huruvida anstalten är så inrättad, att den uppfyller det ändamål, som

enligt denna lag därmed avses.

Plan till arbetshem underställes Konungens prövning.

35 §.

Understödstagare, som på grund av kropps- eller sinnessjukdom,

vanförhet eller annan kroppslig eller andlig brist eller svaghet är i behov

av vård å särskild anstalt, skall, så vitt ske kan, beredas dylik

vård; och har fattigvårdsstyrelsen att vidtaga erforderliga åtgärder för

att förskaffa honom inträde å sådan anstalt.

36 §.

Då minderårig, som av fattigvårdsstyrelsen omhändertagits, hunnit

den ålder samt nått den utveckling och stadga, att han kan anses i

stånd att försörja sig, har styrelsen att söka bereda honom lämplig tjänst

eller anställning samt tillse, att han erhåller nödig utrustning.

37 §.

Fattigvårdsstyrelsen bör verka därför, att samhällets invånare genom

försäkring, inträde i sjukkassor och understödsföreningar, insättning i

sparkassor eller annorledes bereda sig trygghet mot nöd vid arbetsoför
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

inäga, sjukdom eller andra olyckor; den bör ock i övrigt söka att genom

tjänliga åtgärder förebygga framtida fattigvårdsbehov.

Om på grund av missväxt eller annan allmännare olycka nöd i

större utsträckning kan befaras uppkomma inom samhället, har fattigvårdsstyrelsen

att, i den mån åtgärder till nödens avhjälpande ankomma

på annan myndighet, hos denna göra den framställning, som av omständigheterna

påkallas.

38 §.

Fattigvårdsstyrelsen bör låta sig angeläget vara att uppehålla samarbete

såväl med myndigheter och institutioner, vilkas verksamhet beröra

fattigvården, som ock med föreningar och enskilda, vilka utöva

understödsverksamhet eller annan social verksamhet inom samhället.

5 KAP.

Om bidrag till fattigvården.

39 §.

Kostnaderna för fattigvården skola, i den mån de ej kunna täckas

med avkastningen av fattigvårdssamhällets för fattigvården avsedda fastigheter

och kapital, inflytande bötesmedel, gåvor och andra dylika inkomster,

bestridas genom tillskott efter de grunder, som för kommunalutskylders

utgörande i allmänhet äro stadgade.

40 §.

Har fattigvårdssamhälle för person, som är i behov av fattigvård

enligt 1 §, erlagt avgift för vård å statens anstalt för sinnessjuka, för

vilken ersättning ej kunnat uttagas av den vårdade eller för honom

försörjningspliktig person; och äro ej sådana omständigheter för handen,

att gottgörelse för vården enligt vad i 60 § sägs skall lämnas av

staten, då äger det samhälle, där den vårdade har hemortsrätt, att därför

utfå gottgörelse av det landsting, inom vars område fattigvårdssamhället

är beläget.

Lag samma vare beträffande avgift för vård, som lämnats å anstalt

för sinnessjuka, sinnesslöa eller fallandesjuka, vilken tillhör landsting

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

eller stad, som ej deltager i landsting, eller å enskild anstalt för sinnesslöa

eller fallandesjuka, vilken åtnjuter statsbidrag eller blivit av Konungen

för ändamålet godkänd.

41 §.

1 mom. Där fattig för vård intagits å anstalt för tuberkulösa eller

för vanföra, vilken åtnjuter statsbidrag, gäller om fattigvårdssamhälles

rätt att utfå gottgörelse för utgiven vårdavgift vad i 40 § sägs.

2 mom. Därest genom landstings försorg upprättas anstalt för

personer, som lida av annan kronisk eller obotlig sjukdom än i 1 mom.

sägs, bör tillfälle till vård åt fattiga sjuka där beredas; och må landstinget

fastställa en avgift, ej överstigande hälvten av vårdkostnaden, som

vederbörande fattigvårdssamhälle har att erlägga för å sådan anstalt

intagen fattig.

Har fattigvårdssamhälle åt fattiga sjuka, som i nästföregående

stycke avses, å särskild anstalt eller å en vid fattigvårdsanstalt för ändamålet

anordnad särskild avdelning, vilken står under läkares tillsyn, berett

vård, som av förste provinsialläkare intygas vara tillfredsställande,

må det samhälle, som har att ansvara för vårdkostnaden, av vederbörande

landsting erhålla gottgörelse med hälvten av det belopp, vartill

nämnda kostnad visas hava uppgått. Landstinget äger för beviljande

av sådan gottgörelse uppställa de villkor, som kunna befinnas lämpliga.

42 §.

Där fattig för vård intagits å länslasarett eller av landsting underhållen

sjukstuga eller å annan, med länslasarett likställd, sjukvårdsinrättning,

gäller om fattigvård samhälles rätt att utfå gottgörelse för utgiven

vårdavgift vad i 40 § sägs.

6 KAP.

Om uppsikt över kommunernas fattigvård.

43 §.

Konungens befallningshavande hava att vaka över att fattigvården

inom länen i enlighet med denna lag och i övrigt gällande stadganden

ändamålsenligt ordnas och handhaves, så att de behövande komma i åtnjutande

av det underhåll och den vård, som omständigheterna påkalla.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

I allt vad som rör Konungens befallningshavandes befattning med

fattigvårds förvaltningen inom länen skola Konungens befallningshavande

hava biträde av särskilt tillsatta tjänstemän, fattigvårdskonsulenter, vilka

jämväl skola hava till uppgift att tillhandagå med råd och anvisningar

rörande fattigvården. Instruktion för fattigvårdskonsulenterna utfärdas

av Konungen.

44 §.

Jämte det övervakande av fattigvården i länen, som enligt 43 §

åligger Konungens befallningshavande, ankommer det på statens fattigvårdsinspektör

att verka för fattigvårdens ändamålsenliga ordnande och

främja dess utveckling. Han har ock att öva uppsikt över de i 33 §

om förmälda arbetshemmen. Angående fattig vårdsinspektörens verksamhet

meddelar Konungen närmare föreskrifter.

7 KAP.

Om hemortsrätt.

45 §.

I fråga om fattigvård skall svensk medborgare anses, med nedan

stadgade undantag, hava hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle, inom vilket

han senast varit mantalsskriven utan att hava under det år, som

mantalsskrivningen avser, kommit i åtnjutande av fattigvård, som, enligt

vad i 49 § sägs, utövar inverkan på förvärv av hemortsrätt.

Har någon, som med avseende å tilltänkt inflyttning mantalsskrivits

inom . visst _ fattigvårdssamhälle, ej inflyttat dit, gäller den mantalsskrivning

icke till bestämmande av hans hemortsrätt.

46 §.

Den, som fyllt sextio år, kan därefter icke förvärva ny hemortsrätt.

47 §.

1 mom. Hustru har, oberoende av sin ålder, samma hemortsrätt

som mannen. Upplöses äktenskapet genom mannens död eller eljest, behåller

hustrun den hemortsrätt, hon under äktenskapet senast ägde, till

dess annan tillkommer henne.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

17

2 mom. Barn inom äktenskap bar, så länge det är minderårigt, faderns,

eller, där lian är död och modern lever, moderns hemortsrätt.

Åro båda föräldrarna döda, har barnet den hemortsrätt, som den sist

avlidna ägde vid sin död.

Minderårigt barn utom äktenskap har samma hemortsrätt som modern

eller, om hon är död, den hon senast ägde.

Adoptivbarn, som är minderårigt, har samma hemortsrätt som adoptanten,

eller, om han är död, den han senast ägde. År barn adopterat

av makar, eller bär ena maken adopterat den andres barn, skall, där

barnet är minderårigt, vad i första stycket av detta mom. sägs äga motsvarande

tillämpning.

Den hemortsrätt barn äger, då det fyller sexton år, behåller barnet,

tills det självt förvärvar annan.

3 mom. Har man, som avflyttat från riket, kvarlämnat hustru,

gäller i fråga om hennes förvärv av hemortsrätt vad i 45 och 46 §§

stadgas. Därest i sådant fall makarnas barn eller adoptivbarn, varom i

2 mom. 3 stycket 2 punkten förmäles, kvarlämnas i riket, har sådant

barn moderns hemortsrätt och, om hon utvandrar eller dör, den hemortsrätt

hon då ägde. Återflyttar mannen till riket, gäller vad i 1 och 2

mom. sägs; dock att, om hustrun under mannens frånvaro förvärvat

hemortsrätt, makarna hava denna hemortsrätt, till dess mannen vunnit

ny sådan; och skall hustruns mantalsskrivning för det år, då mannen

återflyttat, i avseende å förvärv av hemortsrätt så anses, som om den

gällt även mannen.

48 §.

Har någon, som varit intagen å sjukvårdsinrättning eller förbättrings-

eller uppfostringsanstalt, genom inrättningens eller anstaltens försorg

för fortsatt vård eller fostran överlämnats till enskilt hem, under

villkor att han fortfarande står under inrättningens eller anstaltens tillsyn,

och har han på grund av vistelsen i detta hem mantalsskrivits i

det fattigvårdssamhälle, varest hemmet är beläget, gäller denna mantalsskrivning

ej till bestämmande av hans hemortsrätt.

49 §.

1 mom. Har någon under det år, för vilket han mantalsskrivits inom

visst fattigvårdssamhälle, åtnjutit fattigvård enligt 1 §, eller har under

samma år fattigvård enligt 2 § meddelats honom av annat fattigvårdssamhälle

än det, där han mantalsskrivits, vinner han ej hemortsrätt på

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 120 höft. (Nr 135.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

grund av nämnda mantalsskrivning. Hinder för förvärv av hemortsrätt

föranledes dock icke av fattigvård, som bestått i

bekostande åt skolbarn av kläder, underhall eller annat, som avser

att sätta dem i tillfälle att begagna skolundervisningen,

läkar- eller förlossningshjälp eller medicin, då hjälpen eller medicinen

lämnats annorledes än i förening med vård å anstalt^ eller

begra vningshj älp.

2 mom. I fråga om inverkan på förvärv av hemortsrätt likställes

med fattigvård, som någon själv åtnjutit, fattigvård, som åtnjutits av

hans minderåriga barn och adoptivbarn, så ock för mannen fattigvård,

vilken tilldelats hans hustru eller under bestående äktenskap åtnjutits

av minderåriga barn, som hon ägt före äktenskapet, eller av hennes

minderåriga adoptivbarn, så vitt ifrågavarande barn hava hennes hemortsrätt.

Fattigvård åt barn utom äktenskap inverkar ej på faderns förvärv

av hemortsrätt, ej heller inverkar fattigvård åt barn, som blivit

adopterat, på faderns eller moderns förvärv av hemortsrätt.

8 KAP.

Om fattigvårdssamhällens inbördes ersättningsskyldighet samt om gottgörelse

för fattigvård av staten m. in.

50 §.

Fattigvårdssamhälle, som enligt 1 § lämnat fattigvård åt någon, vilken

har hemortsrätt inom annat samhälle, är, oavsett om skyldeman

eller annan bort jämlikt 3 eller 4 § ansvara för understödstagarens försörjning,

berättigat att erhålla ersättning för fattigvården av det senare

samhället med de undantag och i den ordning, som här nedan sägs.

Öl §.

försättning enligt 50 § utgår ej för fattigvård, som bestått i

bekostande åt skolbarn av kläder, underhåll eller annat, som avser

att sätta dem i tillfälle att begagna skolundervisningen,

läkar- eller förlossningshjälp eller medicin, då hjälpen eller medicinen

lämnats annorledes än i förening med vård å anstalt, eller

begravningshjälp.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

19

52 §.

Har fångvårdsstyrelse lämnat fattigvård, för vilken den vill söka

ersättning av annat fattigvårdssamhälle eller av landsting eller av staten,

skall styrelsen ofördröjligen genom förhör med den nödställde eller

andra, som kunna meddela upplysning i ämnet, införskaffa utredning

angående

a) den nödställdes namn, ålder, födelseort och civilstånd,

b) fattigvårdsbehovet och anledningen därtill,

c) fattigvård, som han förut åtnjutit,

d) senaste mantalsskrivningsort, eller, om den nödställde ej skulle

äga hemortsrätt därstädes, annan ort, varest han antages hava hemortsrätt,

samt

e) personer, som äro pliktiga att försörja den nödställde, och deras

ekonomiska ställning.

År den nödställde gift eller minderårig, skola uppgifter, motsvarande

de under a), c) och d) omförmälda, inhämtas jämväl rörande make

eller föräldrar.

De erhållna upplysningarna skola upptagas i protokoll, vars riktighet

skall bestyrkas genom underskrift av den, som hållit förhöret, samt

så vitt möjligt av den, med vilken förhöret hållits.

Därest uppgift ej kan erhållas i ett eller annat av ovan angivna

avseenden, skall detta anmärkas i protokollet.

53 §.

Fångvårdsstyrelse, som vill, att annat fattigvårdssamhälle skall utgiva

ersättning för fattigvård eller övertaga försörjningsskyldigheten för

behövande, skall därom ofördröjligen hos fattigvårdsstyrelsen i detta

samhälle göra skriftlig anmaning, varvid skall fogas avskrift av protokoll

över förhör enligt 52 § jämte uppgift å fattigvårdskostnaden, så vitt

den då kan angivas.

Tillställande av anmaning må ske genom allmänna posten, och gäller

därvid rekommendationsbevis å försändelsen till den sökta fattigvårdsstyrelsen

Såsom bevis om tillställandet.

54 §.

Bestrides kravet eller har svar icke erhållits inom trettio dagar efter

tillställandet eller, i fall som i 53 § andra stycket sägs, efter försändel
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

sena avlämnande å postanstalt, äger fattigvårdsstyrelsen att hos Konungens

befallningshavande i länet anhängiggöra sin talan; och bifoge därvid

bevis att anmaning skett jämte de handlingar, som enligt 53 § skola

åtfölja anmaningen, vid äventyr, om det försummas, att talan ej upptages

till prövning.

Har anmaning gjorts hos ett fattigvårdssamhälle, men anledning

sedermera yppats, att understödstagaren äger hemortsrätt inom annat fattigvårdssamhälle,

må talan föras mot detta samhälle, ändå att anmaning

hos dess fångvårdsstyrelse ej föregått. Talan utan föregående anmaning

må ock föras, därest vid förhör enligt 52 § upplysning icke vunnits,

vilket samhälle ersättnings- eller försörj ningsskyldigheten åligger.

55 §.

Talan, som i 54 § sägs, skall anhängiggöras inom sextio dagar, efter

det fattigvård, för vilken rätt till ersättning förefinnes, börjat utgå, eller,

om fattigvården icke lämnats av den sökande fattigvårdsstyrelsen, inom

samma tid, efter det kostnaden för fattigvården av styrelsen guldits, vid

äventyr, om det försummas, att rätt till ersättning för fattigvårdskostnad,

som utgivits mer än sextio dagar före det ansökningen hos Konungens

befallningshavande gjordes, anses förfallen.

Vad sålunda stadgats gäller ej för det fall, att fattigvårdsstyrelse,

hos vilken anmaning gjorts enligt 53 §, förklarat sig godkänna kravet,

men ersättning sedermera ej lämnats.

56 §.

Konungens befallningshavande hör över ansökningen fattigvårdsstyrelsen

i det eller de samhällen, mot vilka kravet riktas eller som eljest

kunna antagas vara ersättningsskyldiga, samt införskaffar genom parterna

eller låter själv införskaffa den ytterligare utredning, som må vara

behövlig för målets prövning.

Finnes anledning till antagande, att den nödställde har hemortsrätt

inom fattigvårdssamhälle i annat län, överlämnas målet till handläggning

av Konungens befallningshavande därstädes.

57 §.

Har fattigvårdssamhälle åt någon, som har hemortsrätt i annat

fattigvårdssamhälle, utgivit fattigvård enligt 1 § under förhållanden, vilka

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

synas utvisa, att behovet av fattigvård kommer att bliva varaktigt, äger

fattigvårdsstyrelsen i förstnämnda samhälle att hos fångvårdsstyrelse]! i

det andra samhället påfordra hans hemsändande eller därom själv besörja,

sedan fattigvårdsstyrelsen i homortssamhället lämnats tillfälle att därmed

själv taga befattning. Sistnämnda styrelse äger ock påfordra hans hemsändande

eller låta själv avhämta honom.

Hemsändning, som här sägs, må ej äga rum, då understödstagaren

därav skulle lida men till sm hälsa eller hans utsikt till självförsörjning

därigenom skulle väsentligt minskas eller han har stadigvarande bostad

hos skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led eller hos adoptant eller

adoptivbarn eller hos syskon eller då eljest synnerliga skäl tala emot

hemsändningen; ej heller må hustru, vilkens sammanlevnad med mannen

upphört, mot sin vilja sändas till samhälle, varest mannen vunnit hemortsrätt

efter inflyttning, som skett, sedan makarna börjat leva åtskilda.

Yppas i fråga om hemsändning olika meningar mellan vederbörande

fattigvårdsstyrelser, eller bestrider understödstagaren eller, där han ej

själv kan tillvarataga sin rätt, sådan honom närstående person, som i

nästföregående stycke av denna paragraf sägs, att hemsändning får ske, må

sådan ej äga rum, utan att Konungens befallningshavande, efter det vederbörande

blivit hörda och erforderlig utredning införskaffats, därtill lämnat

tillstånd.

Hemortssamhälle är pliktigt att ersätta skälig kostnad för hemsändning,

som ägt rum i enlighet med denna paragraf. Om uttagande av

sådan ersättning gäller vad som stadgats om ersättning för fattigvård

av hemortssamhälle, dock att anmaning enligt 53 § ej är erforderlig.

58 §.

Där offentlig myndighet eller allmän anstalt eller inrättning, som

enligt gällande föreskrifter åt någon lämnat underhåll och vård, varför

fattigvårdssamhälle är pliktigt att giva ersättning, vill utfå sådan, anhängiggöres

talan härom hos Konungens befallningshavande; och gäller

om tid för talans anhängiggörande och om påföljd för försummande

av nämnda tid i tillämpliga delar vad i 55 § 1 stycket stadgas samt

om målets behandling vad i 56 § 1 stycket sägs.

59 §.

Gottgörelse av landsting för vårdkostnad, varom i 40, 41 och 42 §§

förmäles, gkall sökas inom två år, efter det kostnaden av fattigvårds
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 135.

styrelsen utgivits, vid äventyr, om det försummas, att rätt till gottgörelse

för den kostnad förfallit. Har fråga om skyldighet att vidkännas

kostnaden vant föremål för tvist, räknas tiden från det tvisten slutligen

avgjorts. ®

Därest gottgörelse vägras för vårdkostnad, som här sägs, äger fattigvårdsstyrelsen

att hos Konungens befallningshavande föra talan om utfående

därav; och gäller om målets behandling i motsvarande tillämpning

vad som stadgas i 56 §. ^

60 §.

1 mom. För fattigvård, som enligt 1 § lämnats någon, vilken icke

är svensk medborgare eller vilkens hemortsrätt ej kan utrönas, erhåller

vederbörande fattigvårdssamhälle gottgörelse av staten.

• 2 ™0m''„ ,Har’ efter det en Person fybt sexton men innan han fyllt

sextio år, såväl han som de personer, beträffande vilka i 49 § 2 mom.

stadgas, att dem tilldelad fattigvård inverkar på hans förvärv av hemortsrätt,

oavbrutet under minst tre år vistats utom det fattigvårdssamhälle,

varest han har hemortsrätt, utan att under denna tid hava av

samhället åtnjutit ^ fattigvård, äger samhället att av staten erhålla gottgörelse

för fattigvård enligt 1 §, som samhället efter utgången av samma

tid fått bekosta för någon av dem.

Dylik gottgörelse utgår dock endast, om fattigvården meddelats,

innan någon av ifrågavarande personer återvänt till samhället eller omedelbart

därefter. Därest hemortssamhället fått ersätta av annan utgiven

fattigvård, erhålles gottgörelse endast så vitt berörda tid av tre år förflutit,

innan hemortssamhället delgivits antingen anmaning, som i 53 8

sägs, eller, ^ i de fall, då enligt 54 § 2 stycket talan om ersättning för

utgiven fattigvård må föras utan föregående anmaning, den till Konungens

befallningshavande i målet ingivna ansökning.

3 mom. Gottgörelse, som i denna paragraf sägs, utgår allenast

om ersättning för fattigvården ej kan uttagas hos enskild person.

fattigvård, som omförmäles i 51 §, gottgöres av staten endast för

det fall, att understödstagaren icke är svensk medborgare.

61 §-

1 mom. \ ill fångvårdsstyrelse erhålla gottgörelse av staten för fattigvård,

göres ansökning därom hos Konungens befallningshavande för

varje år inom februari månad året efter det, då fattigvården av fattigvårdssamhället

utgivits. Har fattigvårdsstyrelsen sökt att av annat fat
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

23

tigvårdssamhälle eller enskild person utfå ersättning för fattigvårdskostnad,

men talan därom ogillats, räknas tiden för sökande av gottgörelse

från det Konungens befallningshavandes utslag i tvisten vunnit laga

kraft mot samhället eller, om det överklagats, från det kammarrättens

utslag blivit fattigvårdsstyrelsen delgivet.

Vid ansökningen skola fogas följande handlingar:

a) avskrift av protokoll över förhör enligt 52 §;

b) specificerad uppgift å fattigvårdskostnaden med angivande särskilt

för varje understödstagare av tiden, då utbetalningen skett; skolande

uppgiften, där den ej åtföljes av behöriga verifikationer, vara till riktigheten

styrkt av fattigvårdsstyrelsens ordförande eller kassaförvaltare; samt

c) redogörelse för de åtgärder, som må hava vidtagits för utrönande

av de personers hemortsrätt, ansökningen gäller, eller för utbekommande

av ersättning av annat fattigvårdssamhälle eller enskild person, därvid

i berörda hänseenden meddelade utslag eller beslut böra bifogas.

Sedan Konungens befallningshavande granskat de ansökningar, som

inkommit, samt genom sökandena införskaffat eller själv låtit införskaffa

den ytterligare utredning, som må vara behövlig, meddelar Konungens

befallningshavande före den 1 nästföljande maj beslut i anledning av

ansökningarna.

2 mom. Har fattigvård lämnats någon, som ej är svensk medborgare,

skall fattigvårdsstyrelsen dessutom, med överlämnande av tillgängliga

handlingar rörande den nödställdes person, hans nationalitet, födelseort

och senaste boningsort i hemlandet jämte de övriga upplysningar,

vilka genom förhör med honom eller annorledes kunna erhållas angående

berörda omständigheter och den tid, som förflutit, sedan han lämnade

sitt hemland, inom fjorton dagar efter den dag, då fattigvården

började utgå, hos Konungens befallningshavande göra framställning om

den nödställdes hemsändande. Försittes nyssnämnda tid, skall rätt till

ersättning för fattigvård, som utgivits mer än fjorton dagar före det

ansökning gjorts hos Konungens befallningshavande, anses förfallen. J

fall, där det icke enligt särskilda bestämmelser tillkommer Konungens

befallningshavande att avgöra hemsändningsfrågan, skall densamma underställas

Kungl. Maj:ts prövning.

3 mom. Konungen må med främmande makt under förutsättning

av ömsesidighet träffa överenskommelse om behandling av dess undersåtar

här i riket i fattigvårdshänseende och om gottgörelse för därvid

uppkommen kostnad.

4 mom. Angående fattigvård åt svensk medborgare, som av myndighet

i utlandet överlämnats till myndighet i svensk gränsort, är särskilt

stadgat.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 135.

9 KAP.

Om fattigvårdssamhälles rätt mot understödstagarc och för dem försörj
ningspliktiga

personer.

62 §.

Fångvårdsstyrelse äger att av den, som åtnjutit fattigvård, uttaga

ersättning därför, i den mån styrelsen icke finner skäl till eftergift. För

fattigvård, som någon erhållit, innan han fyllt sexton år, må ersättning

dock icke uttagas ur hans arbetsförtjänst.

Har någon mottagits till stadigvarande försörjning, äger fattigvårdsstyrelsen

omhändertaga egendom, som vid mottagandet tillhör understödstagaren

eller, medan han åtnjuter försörjning, tillfaller honom, samt därav

bereda sig ersättning för fattigvård, som lämnas honom. Fattigvårdsstyrelsen

äger hos vederbörande polismyndighet erhålla handräckning

för sådan egendoms omhändertagande.

63 §.

Har fattigvårdssamhälle tillskyndats kostnad för fattigvård, som

enligt 1 § lämnats någon, för vilkens försörjning skyldeman eller annan

enligt 3 eller 4 § bort ansvara, äger fattigvårdsstyrelsen att av den,

''''fiken ansvarigheten åligger, uttaga ersättning för denna kostnad, i den

mån styrelsen icke finner skäl till eftergift.

64 §.

Fattigvårdssamhälle äger ställa medel till fattigvårdsstyrelsens förfogande

med föreskrift, att ersättningsskyldighet, varom i 62 och 63 §§

stadgas, icke skall äga rum för understöd, som utlämnas av dessa medel.

65 §.

Anspråk på ersättning för fattigvårdskostnad av understödstagare

eller av försörjningspliktig, som i 3 § sägs, må icke bifallas, där den ersättningsskyldige

genom att återbetala kostnaden eller någon del därav

kan antagas komma att sakna nödiga medel till underhåll för sie- och

de sina.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 18.5.

60 §.

Har fattigvård enligt 1 § lämnats någon, för vilkens försörjning

annan enligt 3 § är ansvarig, ocli finnes behovet av fattigvård vara stadigvarande,

må den försörjningspliktige kunna åläggas att till fattigvårdssainhället

å lämpliga tider, så länge behovet av fattigvård fortfar,

utgiva skäligt bidrag till den försörjningsberättigades underhåll.

Kommer den försörjningsberättigade eller den försörjningspliktige i

förändrade förhållanden, må försörjningsbidraget utan hinder av förut

meddelat beslut jämkas efter som skäligt finnes.

67 §.

Talan om utbekommande av ersättning enligt 62 och 63 §§ ävensom

om utgivande av försörjningsbidrag, som i 66 § sägs, anhängiggöres

hos Konungens befallningshavande i länet; och gäller om målets

behandling i motsvarande tillämpning vad i 56 § stadgas.

68 §.

Om tiden för anhängiggörande av talan, som i 67 § sägs, gäller,

när kravet grundas å försörjningsplikt, som avses i 3 § 2 stycket, vad

i 55 § 1 stycket stadgas, f andra fall skall vad enligt allmänna lagen

gäller om preskription av fordran äga tillämpning.

69 §.

Den, som åtnjuter fattigvård, står under fattigvårdsstyrelsens tillsyn.

Gör någon, som intagits å fattigvårdsanstalt, varom i 31 § förmäles,

sig skyldig till grövre förseelse mot ordningen å anstalten, äger fattigvårdsstyrelsen

eller, där särskild anstaltsstyrelse finnes, denna styrelse

att tillrättavisa honom genom minskning i kosten eller genom inskränkning

i eljest medgivna friheter och förmåner. För gossar under femton

år och flickor under tolv år inå aga användas. Fattigvårdsstyrelsen

eller anstaltsstyrelsen må uppdraga åt föreståndaren för anstalten att vidtaga

åtgärd, som här sägs.

Över den, som intagits i arbetshem, äger anstaltsstyrelsen myndighet

i enlighet med det för anstalten fastställda reglementet. I reglementet

må icke medgivas användande av inneslutning i mörkt enrum eller prygel.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 120 häjt. (Nr_ 135.) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

70 §.

Den, som enligt 1 § åtnjuter fattigvård, vilken icke är allenast tillfällig,

eller som för egen försörjning är intagen å fattigvårdsanstalt, är

skyldig att efter sin förmåga förrätta arbete, som av fattigvårdsstyrelsen

eller å dess vägnar anvisas.

71 §.

Om någon genom lättja eller liknöjdhet ådrager sitt minderåriga

barn eller adoptivbarn eller sin hustru sådan nöd, att fattigvård enligt

1 § måste lämnas någon av dem, är han, även om fattigvården är allenast

tillfällig, skyldig att efter föreläggande av fattigvårdsstyrelsen inställa

sig till och efter sin förmåga fullgöra honom å fattigvårdsanstalt

eller eljest anvisat arbete; och må han, oavsett om fattigvården upphört,

kunna kvarhållas å anstalten eller i arbetet, intill dess grundad anledning

föreligger till antagande, att han skall söka efter förmåga försörja sig

själv och de sina, dock icke i oavbruten följd under längre tid än ett år.

Genom det förelagda arbetets utförande anses han fullgöra honom

åliggande skyldighet att ersätta kostnad för fattigvård, som under tiden

må tilldelas hans minderåriga barn eller adoptivbarn eller hans hustru.

72 §.

Vederbörande polismyndighet har att på begäran meddela handräckning

dels för delgivning av föreläggande, som i 71 § sägs, dels för

inställande till arbete av den, som underlåter att efterkomma sådant föreläggande,

dels ock för återhämtande av understödstagare eller försörjningspliktig,

som olovligen avvikit från fattigvårdsanstalt, å vilken han

varit intagen.

Dylik handräckning meddelas utan kostnad för fattigvårdsstyrelsen

eller anstalten.

73 §.

Har någon, som gjort sig förfallen till bettleri eller lösdriveri, blivit,

på grund därav att han varit i behov av fattigvård, enligt gällande bestämmelser

överlämnad till fattigvårdsstyrelsen och för vård intagen å

fattigvårdsanstalt, vare han ej berättigad att lämna anstalten, med mindre

grundad anledning finnes att antaga, att han utanför anstalten skall ärligen

försörja sig.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 135

27

74 §.

Undandrager sig någon, som intagits å anstalt eller inställt sig eller

hämtats till förrättande av arbete utanför anstalt, att fullgöra anvisat

arbete, eller lämnar han utan tillstånd arbetet, eller visar lian tredska

att efterkomma givna föreskrifter, eller gör han sig skyldig till^ uppförande,

som strider mot sedlighet eller god ordning, äger fattigvårdsstyrelsen,

där han icke är till arbete oförmögen, tilldela honom varning med

erinran om den påföljd, som i 75 § omförmäles.

Styrelse för fattigvårdsanstalt, vars reglemente fastställts av Konungen

eller av Konungens befallningshavande, må jämväl enligt stadgande

i reglementet kunna meddela i anstalten intagen person sådan varning,

som nyss är sagd.

Varning, som i denna § avses, må meddelas, förutom av styrelse,

som där sägs, antingen av dess ordförande eller av den, som styrelsen

kan hava utsett att meddela varning, därvid anmälan om varningen skall

göras vid styrelsens nästa sammanträde.

över beslut om varning skall föras protokoll. Beslutet meddelas

den felande muntligen av den, som beslutat varningen, eller skriftligen

genom delgivning av utdrag av protokollet; och har polismyndighet att

på begäran verkställa sådan delgivning utan kostnad för styrelsen.

75 §•

Därest den felande ej låter rätta sig av varning, som i 74 § sägs,

må fattigvårdsstyrelsen eller anstaltens styrelse, med bifogande av bevis

om varningen och tillgänglig utredning i ärendet, hos Konungens befallninghavande

göra framställning om den lelandes dömande till tvångsarbete.

Sedan den felande lämnats tillfälle att yttra sig över framställningen,

och förhör, där sådant är av nöden, ägt rum samt erforderlig utredning

förebragts, i vilket avseende Konungens befallningshavande jämväl äger

förordna om förhör vid domstol, må Konungens befallningshavande ålägga

den felande tvångsarbete eller, då mildrande omständigheter förekomma,

låta bero vid varning. Där tvångsarbete alägges, skall tiden därför bestämmas

till minst en månad och högst två år.

■ Har den, om vilkens dömande till tvångsarbete framställning gjorts,

avvikit från anstalt, där han varit intagen, eller förekommer eljest anledning,

att han håller sig undan, må Konungens befallningshavande

kunna förordna om hans häktande i avbidan pa att målet avgöres eller

utslag, varigenom tvångsarbete ådömts, vinner laga kraft.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

76 §.

Tvångsarbete skall förrättas i allmän tvångsarbetsanstalt. Därest

den dömde på grund av nedsatt arbetsförmåga eller annan anledning

icke lämpligen bör intagas i tvångsarbetsanstalt, skall han, enligt de

närmare föreskrifter, som Konungen meddelar, i stället intagas i kronohäkte

och där hållas till lämpligt arbete.

Bliver någon, efter det han dömts till tvångsarbete, oförmögen till

arbete, må utslaget ej bringas till verkställighet ej heller, om tvångsarbetet

tagit sin början, detsamma fortfara; och förfares med honom på sätt

i 7 § av lagen om lösdrivares behandling sägs.

I övrigt gäller i fråga om verkställighet av tvångsarbetet i tillämpliga

delar vad i 8 och 13 §§ av nämnda lag stadgas.

77 §.

Där någon, som icke nått myndig ålder, på fattigvårdssamhälles

bekostnad åtnjuter vård utanför sina föräldrars eller målsmans hem, har

samhällets fångvårdsstyrelse målsmansrätt över honom.

Över den, som enligt 36 § genom fattigvårdsstyrelsens försorg beretts

tjänst eller anställning, bör styrelsen, ändå att han icke åtnjuter

fattigvård, öva tillsyn, intill dess han fyllt aderton år.

Kräves på grund av understödstagare tillfallet arv eller eljest förmyndare

för honom, har fattigvårdsstyrelsen att hos vederbörande domstol

göra anmälan därom.

10 KAP.

Om klagan i mål och ärenden, som behandlas enligt denna lag.

78 §.

1 mom. över fattigvårdsstyrelses beslut, varigenom sökt fattigvård

helt och hållet eller till någon del vägrats, eller som avser sättet för

fattigvårds meddelande, ävensom över beslut av fattigvårdsstyrelse eller

styrelse för anstalt, som är gemensam för flera kommuner eller som tillhör

landsting, rörande behandlingen å anstalt eller vid fullgörandet av arbetsskyldighet,

eller beträffande kvarhållande å anstalt i fall, som avses i 71

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135. 29

och 73 §§, må den, som beslutet rörer, anföra besvär bos Konungens

befallningshavande inom trettio dagar, räknade från det han av beslutet

erhållit del. Beslutet går dock i verkställighet, där ej förbud däremot

meddelas av Konungens befallningshavande.

2 mom. Oavsett huruvida besvär enligt 1 mom. anförts, har Konungens

befallningshavande ej blott att tillhålla fattigvårdssamhälle, som

underlåter att lämna fattigvård, då sådan enligt 1 § erfordras, att fullgöra

sin skyldighet, utan även att, där eljest missförhållande föreligger

i något av de i föregående moment omförmälda hänseenden, förordna

om den åtgärd, som må vara erforderlig till missförhållandets avhjälpande.

En var äger rätt att om underlåtenhet eller missförhållande, som nu

nämnts, göra anmälan hos Konungens befallningshavande eller hos fattigvårdsinspektören

eller fattig vårdskonsulent.

3 mom. Över varning, som i 74 § sägs, må klagan ej föras; dock

äger Konungens befallningshavande, i sammanhang med prövning av

yrkande om den felandes dömande till tvångsarbete, pröva varningens befogenhet.

4 mom. Över fattigvårdsstyrelsens beslut i ärende, som icke avses

i 1 och 3 mom. samt icke heller angår annan förvaltningsfråga, för vars

behandling fattigvårdsstyrelsen jämlikt de i denna lag eller kommunallagarna

givna föreskrifter är ansvarig endast inför fattigvårdssamhället,

må besvär anföras hos Konungens befallningshavande inom trettio dagar,

räknade från det klaganden av beslutet erhållit del. Om verkställighet

av fattigvårdsstyrelsens beslut gäller vad i 1 mom. sägs.

5 mom. Fångvårdsstyrelse, som är missnöjd med beslut av styrelse

för arbetshem rörande understödstagares eller försörjningspliktigs

intagande å hemmet, äger över beslutet anföra besvär hos Konungens

befallningshavande inom trettio dagar från det fattigvårdsstyrelsen av

beslutet erhållit del.

6 mom. Utdrag av fattigvårds- eller anstaltsstyrelses protokoll i

ärende, som i denna § sägs, skall utan avgift tillhandahållas den, som

är i behov därav för klagan över styrelsens beslut.

79 §.

År någon missnöjd med handräckning, som av polismyndighet meddelats

enligt 62 § 2 stycket för omhändertagande av egendom, som där

sägs, eller jämlikt 72 § för inställande till arbete eller återhämtande till

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

iattigvardsanstalt, ma han däröver anföra besvär hos honungens befallningshavande

inom trettio dagar från handräckningens fullbordande.

80 §.

För talan mot beslut, som i frågor rörande fattigvården enligt

denna lag fattats av kommunalstämma, kommunalfullmäktige, stadsfullmäktige

eller allmän rådstuga, gäller vad om besvär över deras beslut är

stadgat i kommunallagarna. Om underställning av beslut, varom i 18

§ förmäles, gäller vad i nämnda lagar sägs rörande underställning av

där avsedda beslut.

81 §.

1 mom. År någon missnöjd med Konungens befallningshavandes

utslag i mål om fullgörande av försörjningsplikt, eller om hemsändning

eller om ersättning för fattigvårds- eller hemsändningskostnad eller i

mål, som omförmälas i 78 § 1 och 2 mom., må han däröver anföra besvär

hos kammarrätten.

Besvären skola innan klockan tolv å trettionde dagen efter den, då

klaganden erhållit del av utslaget, avlämnas till Konungens befallniugshavande,

som över besvären infordrar vederbörandes förklaring och, sedan

sådan inkommit, till kammarrätten insänder handlingarna i målet jämte

bevis om utslagets delgivning och eget utlåtande.

2 mom. År utslaget meddelat av Konungens befallningshavande i

annat län, än det klaganden tillhör, må besvären, om klaganden det föredrager,

inom ovan stadgade tid avlämnas till Konungens befallningshavande

i sistnämnda län, vilken det åligger att översända dem till Konungens

befallningshavande, som meddelat utslaget, för att vidare behandlas

i föreskriven ordning.

3 mom. Har mål, som rör viss persons hemortsrätt och fattigvårdssamhälles

därav beroende anspråk på ersättning för hans fattigvård, förevarit

hos Konungens befallningshavande i särskilda län, och anföras besvär

över det i huvudsaken sist meddelade utslaget; då må ock i sammanhang

därmed föras klagan över annat dessförinnan i målet meddelat

beslut och sådant beslut ej utgöra hinder för sakens provning i dess

helhet.

4 mom. Konungens befallningshavandes utslag, som i 1 mom.

avses, ävensom kammarrättens utslag i dylika mål skola skyndsamt genom

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:t» Nåd. Proposition Nr 185. 31

Konungens befallningshavandes försorg delgivas, förutom sökande och

klagande, jämväl förklarande i de fall, då antingen genom utslaget försörjnings-

eller ersättningsskyldighet honom ådömts eller ock målet av

honom såsom sökande först anhängiggjorts; och skall bevis om delgivningen

av Konungens befallningshavande vederbörande vid anfordran

tillhandahållas.

5 mom. Vad i 1 och 4 mom. stadgas skall i tillämpliga delar

gälla i fråga om besvär över Konungens befallningshavandes beslut i

ärende, som avses i 61 § 1 mom.

82 §.

över kammarrättens beslut i mål och ärenden, som avses i denna

lag, må ej klagan föras.

83 §.

Den, som vill söka ändring i Konungens befallningshavandes utslag i

mål rörande ådömande av tvångsarbete enligt 75 §, äger att ingiva

sina till Konungen ställda besvär till Konungens befallningshavande innan

klockan tolv å åttonde dagen, räknad, om han är häktad, från det utslaget

för honom avkunnades, men i annat fall från det beslutet delgavs

honom. Konungens befallningshavande infordrar yttrande över besvären

från vederbörande, om anledning därtill förekommit, samt insänder därefter

ofördröjligen handlingarna tillika med eget utlåtande till Konungens

nedre justitierevision.

I sammanhang med prövning av besvär, som här sägs, må ock komma

under bedömande lagligheten av den dömde enligt 74 § tilldelad varning.

Vid klagan över beslut, som särskilt meddelats^ om någons häktande

eller kvarhållande i häkte, vare tiden för besvärs ingivande icke inskränkt

till viss tid.''

Behöver häktad person biträde vid besvärens författande, foge Konungens

befallningshavande anstalt, att det erhålles.

84 §.

För klagan över Konungens befallningshavandes beslut i andra frågor,

som beröras i denna lag, än här förut är sagt, gäller, efter varje

saks beskaffenhet, vad om besvär över Konungens befallningshavandes

beslut är i kommunallagarna eller eljest stadgat.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 185.

85 §.

Konungens befallningshavandes utslag, varigenom förordnats om

meddelande av fattigvård åt nödställd person, går i verkställighet utan

hinder därav att klagan förts.

11 KAP.

Övergångsbestämmelser.

86 §.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari

1919; dock att därvid skall iakttagas,

att envar behåller den hemortsrätt, han ägde vid nämnda tid, intill

dess han enligt stadgandena i denna lag förvärvat annan sådan,

att vad i denna lag stadgas angående ersättning för fattigvård av

fattigvårdssamhälle eller enskild person icke skall tillämpas i fråga om

fattigvård, som utgått, innan lagen trätt i kraft, utan skall i sådant hänseende

iakttagas vad hittills varit föreskrivet,

att rörande tiden för tvångsarbete för förseelse, som ägt rum innan

denna lag trätt i kraft, skall gälla vad för närvarande är stadgat, samt

att i fråga om fullföljd av talan i fattigvårdsärende, som före lagens

ikraftträdande avgjorts av fångvårdsstyrelse, skall gälla vad förut varit

stadgat.

87 §.

Genom denna lag upphävas

förordningen den 9 juni 1871 angående fattigvården tillika med alla

de stadganden, vilka innefatta ändring eller förklaring av nämnda förordning

eller tillägg därtill;

kungörelsen den 21 augusti 1885 angående handlingar, som böra

bifogas ansökningar om ersättning av statsmedel för fattigvårdskostnader;
kungörelsen

den 9 oktober 1891 angående delgivning genom offentlig

myndighets försorg av vissa utslag i fattigvårdsmål;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stadgat

stridande mot denna lags bestämmelser.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 7.7.7.

33

88 §.

I fattigvårdssamhälle på landet, där särskild fångvårdsstyrelse ej

linnes, väljes sådan, med iakttagande av bestämmelserna i 11 ochl2§§,

å ordinarie kommunalstämma i december år 1918.

I fattigvårdssamhälle på landet, där särskild fångvårdsstyrelse finnes,

skola vid nämnda kommunalstämma, om val av ledamöter eller

suppleanter i fattigvårdsstyrelsen då skall äga rum, omförmälda bestämmelser

lända till efterrättelse, men i annat fall skola desamma bringas

till tillämpning vid första efter lagens ikraftträdande infallande val.

I stad skola vid det tillfälle, då val av ledamöter i fattigvårdsstyrelsen

första gången infaller efter det lagen trätt i kraft, ledamöter och

suppleanter utses i enlighet med bestämmelserna i 11 och 12 §§.

89 §.

Reglemente, som avses i 8 §, skall före utgången av år 1919 underställas

Konungens befallningshavandes prövning.

Fattigvårdssamhälle, som vill vinna befrielse från skyldighet att

hava dylikt reglemente, skall före den 1 april 1919 hos Konungens

befallningshavande göra ansökan därom.

90 §.

Med fullständigt ordnande av de i 31 och 33 §§ omförmälda anstalter

må anstå under eu tid av tio år från det denna lag trätt i kraft.

Under övergångstiden ankommer det på Konungens befallningshavande

att söka åstadkomma ordnande inom kommunerna av sådana anstalter,

i fall där så anses lämpligt genom överenskommelser mellan kommunerna

om gemensam anstalt; och må såsom anstalt av det ena eller

andra slaget godtagas redan befintlig anstalt, som är eller kan göras

lämplig för ändamålet.

91 §.

1 mom. I fattigvårdssamhälle, där roteindelning finnes införd, då

denna lag träder i kraft, må roteindelningen fortfarande bestå, intill dess

densamma enligt 8 § i förordningen den 9 juni 1871 angående fattigvården

blivit upphävd, dock ej längre än fem år efter det lagen trätt i kraft;

och skall för sådant fattigvårdsamhälle fortfarande gälla vad nämnda

förordning innehåller beträffande roteindelning och fattigvården i samhälle

med roteindelning.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 120 käft. (Nr 135.) 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:is Nåd. Proposition Nr 135.

2 mom. Därest vid lagens trädande i kraft tillskottsavgifb utgår

eller enskilt fattigvårdssamhälle finnes, som omförmäles i 34 § fattigvårdsförordningen,

må därvid förbliva, så länge träffad överenskommelse

eller given föreskrift gäller; och skall för sådant fall lända till efterrättelse

vad i nämnda förordning stadgas.

3 mom. Där på grund av stadgandet i 31 § 1 mom. fattigvårdsförordningen

vid lagens trädande i kraft ersättning av staten utgår till

fattigvårdssamhälle för fattigvård åt person, som tillhört manskapet vid

krigsmakten eller varit anställd såsom arbetare eller hantverkare vid

kronans varv eller verkstäder, eller åt hans hustru eller minderåriga barn,

skall, så länge fattigvården utgöres, fattigvårdssamhället äga att fortfarande

därför åtnjuta ersättning enligt förut gällande grunder.

92 §.

I stället för vad i förordningen den 9 juni 1871 angående fattigvården

är stadgat till förekommande av bettleri samt om barn, som bettlar

eller vanvårdas, skola följande bestämmelser gälla:

1 mom. Envar, som efter fyllda sexton år gör sig förfallen till

bettleri, må anhållas och, där han ej är i den nödställda belägenhet, att

han bör erhålla fattigvård, behandlas såsom lösdrivare, på sätt i lagen

angående lösdrivares behandling är stadgat.

Till enahanda behandling gör sig den förfallen, vilken tillåter barn

under sexton år, som står under hans vård, att bettla eller använder barn

eller andra att bettla för sin räkning.

2 mom. Om barn under sexton år anträffas bettlande eller befinnes

vara vanvårdat, skall fattigvårdsstyrelsen, där åtgärd anses böra vidtagas,

varom stadgas i lagen den 13 juni 1902 angående uppfostran åt vanartade

och i sedligt avseende försummade barn, göra anmälan till vederbörande

barnavårdsnämnd och i annat fall förfara på sätt styrelsen finner

vara av omständigheterna påkallat.

3 mom. Inom varje fattigvårdssamhälle skall fattigvårdsstyrelsen

anställa behövligt antal tillsyningsman, vilka hava att anhålla bettlare

och inställa dem, därest de ej på grund av föreliggande fattigårdsbehov

böra överlämnas till samhällets fångvårdsstyrelse, till sådant förhör, som

avses i 2 § 1 mom. av lagen angående lösdrivares behandling.

För detta sitt bestyr åtnjuter tillsyningsman den ersättning, som

fattigvårdssamhället efter förslag av fattigvårdsstyrelsen bestämmer.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 135.

35

Förslag

till

L a g

om kommunala pensionstillskott och sjukvårdsbidrag.

Härigenom förordnas som följer:

Till ''beredande dels av understöd (kommunala -pensionstillskott), i

penningar eller naturaförmåner, åt personer, vilka förklarats berättigade

till pension eller understöd enligt lagen om allmän pensionsförsäkring

den 30 juni 1913, men ändock finnas vara i behov av fattigvård, dels ock av

bidrag (kommunala sjukvårdsbidrag), till bestridande gemensamt med

pensionsstyrelsen, av kostnader för åtgärder till förebyggande eller hävande

av arbetsoförmåga, må fattigvårdssamhälle ställa medel till fattigvårdsstyrelsens

förfogande med föreskrift, att pensionstillskott och sjukvårdsbidrag,

som utdelas av dessa medel, icke skola vara att anse såsom

fattigvård. Sådana pensionstillskott och sjukvårdsbidrag må icke tilldelas

andra personer än dem, som äro mantalsskrivna inom fattigvårdssamhället

och där äga hemortsrätt i fråga om fattigvård. I övrigt äger

samhället bestämma de grunder, som för beviljande av pensionstillskott

och sjukvårdsbidrag böra av fattigvårdsstyrelsen iakttagas. Har sådant

bestämmande ej skett, ankommer på styrelsen att bevilja pensionstillskott

och sjukvårdsbidrag i den mån styrelsen prövar nödigt. Pensionstillskott

må -''efter omständigheterna indragas och jämkas.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1919.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kung,l. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

Fattigvåråslagstiftningskommitténs

förslag och

däröver avgivna

utlåtanden.

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8

februari 1918.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,

Statsråden Petersson,

Schotte,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Chefen för civildepartementet, statsrådet Schotte, anförde:

»Genom remiss den 30 april 1915 har Kungl. Maj:t infordrat underdåniga

utlåtanden över fattigvårdslagstiftningskommitténs den 19 februari

samma år avgivna betänkande med förslag till lag om fattigvården

med flera författningar. Sedan dessa utlåtanden numera inkommit, får

jag ånyo anmäla detta ärende.

De av nämnda kommitté avgivna författningsförslagen äro:

1) lag om fattigvården;

2) lag om ersättning i vissa fall av allmänna medel till vittnen i

mål enligt 77 § i lagen om fattigvården;

3) kungörelse angående handlingar, som böra bifogas ansökning om

gottgörelse av statsmedel för fattigvårdskostnader;

opaginerad Kontrollera mot PDF

tf

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

4) förordning om vad iakttagas bör med avseende å nödställda

svenska medborgare, som från utländsk ort överlämnas till hemlandet,

5) förordning angående ändrad lydelse av § 12 i förordningen den

6 augusti 1894 angående mantalsskrivning;

6) förordning angående ändrad lydelse af 8 14 i förordningen den

28 maj 1897 angående mantalsskrivning i Stockholm;

7) förordning angående ändrad lydelse av § 12 i förordningen den

17 november 1905 angående mantalsskrivning i Göteborg;

8) lag om ändrad lydelse av § 6 i lagen den 29 maj 1896 angående

blindundervisningen;

9) lag om ändrad lydelse av § 34 mom. 3 i lagen den 31 maj 1889

angående dövstumundervisningen; samt

10) kungörelse angående ändrad lydelse av § 5 och § 6 mom. 1 i

lasarettsstadgan den 18 oktober 1901.

Vid författningsförslagen finnas fogade av kommittén uppgjorda

förslag till vissa normalreglementen, instruktioner och formulär ävensom

motiver, allt i del I, varjämte del II innehåller en översikt av den svenska

fattigvårdens historia, del III statistiska undersökningar och del IV en

redogörelse för fattigvårdslagstiftning och fattigvård i en del främmande

länder. .

Utöver de i form av författningar framlagda förslagen hava i

kommitténs motiver uttalats åtskilliga önskemål med hänsyn till - anordningar,

som legat utanför fattigvårdens område, men ansetts vara av

den betydelse för fattigvården, att kommittén bort uttala sig därom.

I sådant hänseende må särskilt framhållas de uttalanden, som gjorts

beträffande utvecklingen av sinnessjukvården (motiv. sid. 143 o. f.) samt

ordnandet av vården av svårare kroniskt sjuka (motiv. sid. 195 o. f.)

ävensom rörande sambandet mellan fattigvård och politisk rösträtt (motiv,

sid. 439 o. f.).

Utlåtanden över kommitténs förslag hava inkommit från överståthållarämbetet

och Kungl. Maj:ts övriga befallningshavande, domkapitlen

och Stockholms stads konsistorium, fångvårdsstyrelsen, kammarrätten,

medicinalstyrelsen, pensionsstyrelseu, socialstyrelsen, statistiska centralbyrån

och"statskontoret ävensom svenska fattigvårdsförbundet, svenska

kyrkans diakonistyrelse, Fredrika Bremer-förbundets styrelse, landsföreningen

för kvinnans politiska rösträtt och centralstyrelsen för Sveriges

moderata kvinnoförbund. Vid det från överstathallarämbetet inkomna

utlåtandet finnas fogade yttranden från Stockholms stadsfullmäktige och

från eu del dem underlydande myndigheter. Med Kungl. Mapts befallningshavandes

utlåtanden hava insänts yttranden från samtliga lands
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

De allmänna

fattigvårdskongresserna.

C. S. A:s

fattigvårdskommitté.

Pensionsstyrelsens

framställning

om kommunala

pensionstillskott

m. m.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 135.

ting och stadsfullmäktige i städer, som ej lyda under landsting, ävensom

från en del magistrater, kronofogdar, länsmän och fattigvårdsstyrelser.

Vid utlåtandena från några domkapitel finnas fogade yttranden

från åtskilliga prästmän, särskilt en del kontraktsprostar. Fångvårdsstyrelsens

utlåtande åtföljes av ett yttrande från styrelsens centrala

hjälpbyrå och vid medicinalstyrelsens utlåtande äro fogade yttranden,

som avgivits av förste provinsialläkare, stadsläkare och lasarettsdirektioner

m. fl.

För att göra det rikhaltiga material, som innehålles i de inkomna

utlåtandena, lättare tillgängligt hava en del av dessa tryckts och föreligga

i en volym med titeln »Yttranden i anledning av fattigvårdslagstiftningskommitténs

betänkande den 19 februari 1915 angående fattigvårdslagstiftningen»,

vilken volym är avsedd att utdelas till riksdagens

ledamöter.

Här bör vidare erinras om de uttalanden rörande fattigvården, som

gjorts dels av första allmänna kongressen för fattigvård och folkförsäkring

i Stockholm den 4—6 oktober 1906, dels i ett i februari 1907

av en utav centralförbundet för socialt arbete (C. S. A.) tillsatt kommitté

avgivet betänkande med titeln »Reformlinjer för svensk fattigvårdslagstiftning»,

vilka uttalanden redan av kommittén beaktats, dels

ock av andra allmänna svenska fattigvårdskongressen, hållen i Stockholm

den 14—16 juni 1915.

I sammanhang med fattigvårdslagstiftningskommitténs betänkande

torde böra till behandling upptagas en av pensionsstvrelsen den 24 januari

1^17 gjord underdånig framställning angående kommunala pensionstillskott

och kommunala sjukvårdsbidrag utan fattigvårds natur, över vilken

framställning underdåniga yttranden avgivits av kammarrätten samt av

överståthållarämbetet och Kungl. Maj:ts befallningshavande ävensom ett

stort antal kommunala myndigheter (se vidare sid. 517).

Till en början torde jag få behandla förslaget till lag om fattigvården.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Mnj.ts Nåd. Proposition Nr

Förslag till lag om fattigvården.

Inledning''.

Fattigvårdslagstiftningskommittén inleder motiverna till sitt förslag Fattigv&rtill

lag om fattigvården med en undersökning av den offentliga fattig- gr*“sp 0ec‘h

vårdens begrepp. Efter ett angivande av gällande författningar rörande förhållande

dels fattigvård och därmed likställd understödsverksamliet, dels sam- jetsS«nderhällelig

understödsverksamliet, som ej är fattigvård, upptager kommittén stödjer intill

behandling frågan om fattigvårdens ersättande med andra under- ^”.{gt.1

stödsarter samt behandlar därvid först dess ersättande genom social- Kommittén.

försäkring och sedan dess avlösande på andra sätt, vartill slutligen anknyter

sig skärskådandet av frågan om utbytandet av namnet fattigvård.

Kommitténs uppfattning av den offentliga fattigvårdens begrepp

framgår av följande uttalande:

»Vill man söka att i korthet angiva vad som är det karaktäristiska

för våra dagars offentliga fattigvård i förhållande till annan understödsverksamhet,

torde det kunna ske så: den offentliga fattigvården är det

borgerliga samhällets understödsverksamliet för behövande till fyllande

av deras levnadsbehov i de fall, då detta icke tillgodoses genom särskilda

till betryggande av samhällsmedlemmarnas ekonomiska ställning

avsedda inrättningar eller anordningar. Fattigvården karaktäriseras således

därav, att den icke hänför sig till några vissa kategorier eller

klasser av medborgare, såsom vissa ålders- eller samhällsklasser, ej

heller till vissa slag av nödlägen, utan omfattar alla slag av behövande

och nödlägen, för vilka hjälp icke är på annan väg beredd. I jämförelse

med annan samhällelig understödsverksamliet har fattigvården

alltså en mera universell karaktär. Den har att träda till, när helst och

av vad orsak nöd uppstår och hjälp icke eljest är beredd, likasom då

denna hjälp befinnes otillräcklig.»

Rörande de olika arter av understödsverksamliet, som förekomma, får

jag hänvisa till motiverna i kommitténs betänkande (sid. 3— 9). Bland samhällelig

understödsverksamliet, som ej är fattigvård, upptager kommittén

sådan i samband med skolundervisning, fångvård och sjukvård samt enligt

författningar rörande sjömän, militärväsendet och socialförsäkring.

Vid spörsmålet om fattigvårdens ersättande med andra understödsarter

framhåller kommittén till en början, att den offentliga fattigvården,

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kung!. Majds Nåd. Proposition Nr 135.

i och med det samhällets iinderstödsverksamhet söker sig andra former,

måste förlora något av den huvudställning, den förut intagit såsom den

egentlige bäraren av understödsverksamheten. Detta innebär enligt kommitténs

mening ingenting mot fattigvårdens natur och uppgift stridande,

då man såsom slutmålet för fattigvårdens verksamhet uppställt, att den

borde sträva efter att göra sig själv överflödig, i vilket syfte särskilt

den s. k. förebyggande fattigvården arbetade. Med de ofullkomliga

medel, som denna fattigvård haft till sitt förfogande, hade det dock

knappast varit att vänta, att denna annat än i ringa mån skulle kunna

lösa uppgiften att förekomma behovet av fattigvård, och dess förebyggande

verksamhet hade därför förnämligast kommit att bestå i utvecklandet

av större ändamålsenlighet vid avhjälpande av ett föreliggande

individuellt behov. Då det gäller en förebyggande verksamhet i stort,

måste den, enligt vad kommittén vidare framhåller, inriktas på att

hjälpa hela grupper eller klasser av individer, men då krävdes också

härför helt andra medel än de, som i regel stode de särskilda kommunerna

till buds, och det sätt, varpå detta i våra dagar ägde rum, vore

genom socialförsäkringen.

Efter en erinran därom, att man stundom förmenat sig rent av kunna

göra fattigvården överflödig genom en utveckling av socialförsäkringen,

framhåller kommittén, att lagen om allmän pensionsförsäkring den 30

juni 1913, generellt taget, gör till sin uppgift att söka åt behövande

åldringar och andra varaktigt invalida personer genom beredande av

pension åstadkomma en lämpligare understödsform än den allmänna

fattigvården, men att fattigvården ej ens för dessa grupper kan undvaras

samt att pensionslagen tvärtom förutsätter samarbete med fattigvården

och en kompletterande verksamhet från dess sida. För personer,

vilka på grund av oordentligt levnadssätt eller av andra i lagen angivna

orsaker gå miste om pensionstillägget, som i vanliga fall utgör den huvudsakliga

delen av pensionen, förutsattes sålunda, att fattigvården i stället

måste träda till; och det fattigvårdssamhälle, som en sådan person fäller

till last, äger att uppbära det indragua pensionstillägget till täckande av

sina kostnader. Likaså är, då pensionär är i behov av anstaltsvård, fattigvården

skyldig att, där annan utväg ej finnes, mottaga honom å sina

anstalter, men har då å andra sidan rätt att uppbära den vårdades pensionstillägg

och därav gottgöra sig kostnaderna för vården. Det har

ock förutsatts, att pensionärerna ej alltid skulle kunna reda sig med sin

pension eller däremot svarande understöd; även i sådant fall måste fattigvården

fylla det som fattas.

»Om således», fortsätter kommittén, »icke ens för de slag av behövande,

som den nya pensionsförsäkringslagen omfattar, fattigvården

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:Is Nåd. Proposition Nr 135.

blivit överflödig eller umbärlig, är detta än mindre fallet för de kategorier

av behövande, som falla alldeles utanför nämnda lag, de tillfälligt hjälpbehövande

och de minderåriga. För de tillfälligt behövande verka sjukkasse-

eller sjukförsäkringsverksamheten och olycksfallsförsäkringen; för

brist, orsakad genom oförvållad arbetslöshet, strävar man att åstadkomma

arbetslöshetsförsäkring. Den sistnämnda befinner sig dock ännu hos

oss på utredningens stadium; och vad beträffar de båda förstnämnda

arterna av försäkringsverksamhet, är olycksfallsförsäkringen endast ofullständigt

upptagen samt sjukkasseverksamheten anordnad efter principer,

som göra densamma av mindre verkan just för de fall, som beröras av

fattigvården. För barnen har förslag varit å bane om en barnpensionering;

men även om detta förslag förverkligats, skulle det endast i mindre

män gjort fattigvårdens ingripande för barnens fostran och vård överflödig.»

Slutligen påpekar kommittén, att i Tyskland, varest man kommit

längst på socialförsäkringens område, fattigvården fortfarande hade en

mycket stor betydelse och att man, att döma av uttalanden från skilda

håll, där ej hyste några förhoppningar om att kunna avlösa fattigvården

genom socialförsäkringen. Så vitt kommittén erfarit, hade i praktiken

icke ännu någonstädes gjorts försök att helt ersätta fattigvården med

en försäkring.

Kommittén har ej heller ansett sig behöva söka ett avgörande svar på

frågan, huruvida och i vilken omfattning socialförsäkringen skulle bliva

i stånd att ersätta fattigvården. Det vore enligt kommitténs uppfattning

att antaga, att allt flera områden komme att indragas under nämnda

gren av samhällsverksamheten och att därigenom allt flera av de medborgare,

som nu försörjdes genom fattigvården, komme att få sitt behov

fyllt på annan väg. För kommittén vore det emellertid i förevarande

sammanhang nog att konstatera, att vidsträckta områden ännu stode

kvar, där fattigvården måste ingripa och att det sålunda allt fortfarande

vore av stor betydelse att anordna denna verksamhet så, att den fyllde

sin uppgift på ett i möjligaste måtto tillfredsställande sätt.

Vid frågan om fattigvårdens avlösande på andra sätt än genom socialförsäkring,

erinrar kommittén dels om ett förslag till fattigvårdsväsendets ombildande

i England, som framlagts år 1909 av minoriteten inom en där tillsatt

fattigvårdskommitté, dels ock om den danska understödslagstiftningen. —

Enligt nyssnämnda engelska förslag skulle själva den institution, som betecknas

med ordet fattigvård, försvinna samt de befogenheter och skyldigheter,

som för närvarande tillkomma fattigvårdsstyrelserna, uppdelas mellan

ett flertal särskilda myndigheter. Vården av de icke arbetsföra behövande

skulle i varje grevskap utövas av fyra nämnder, nämligen skolBihang

till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 120 käft. (Nr 135.) 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

nämnden för barn i skolåldern, hälsovårdsnämnden för späda barn, sjuka

och sådana gamla, som kräva anstaltsvård, hospitalsnämnden för sinnessjuka

och sinnesslöa samt pensionsnämnden för gamla, som åtnjuta

ålderdomspensioner. För vården av de arbetsföra hjälpbehövande föreslogs

inrättandet av ett särskilt departement, som skulle hava till uppgift

att organisera den nationella arbetsmarknaden, så att arbetslöshet kunde

förekommas; en av departementets sex byråer skulle bland annat upprätta

tvångsarbetskolonier för försumliga försörjare. — Den danska understöd

slagstiftningen är så till vida av intresse som genom särskilda lagar

skapats former av understöd, vilka man sökt så mycket som möjligt skilja

från fattigvården. Bland dessa lagar nämner kommittén i första rummet lagen

den 9 april 1891 om ålderdomsunderstöd till värdiga behövande, vilken

lag utgjort mönster för liknande lagar i andra länder samt för övrigt

också i visst avseende tjänat som underlag för den svenska lagen om

allmän pensionsförsäkring. Erhållande av ålderdomsunderstöd förutsätter

inga avgifter från den enskildes sida, utan sådant understöd tilldelas

efter ansökning behövande personer, som uppnått 60 års ålder och uppfylla

vissa föreskrivna villkor om värdighet. Ett annat understöd, där

naturen av fattigvård borttagits, är det, som meddelas av kommunala

»Hjaslpekasser». Slutligen utdelas enligt särskilda lagar understöd åt

mödrar såsom bidrag till underhåll av deras barn, vilket understöd i

förhållande till modern ej har naturen av fattigvård, men för fadern kan

medföra påföljder enligt fattigvårdslagen. Även vissa understöd, som

meddelas enligt fattigvårdslagen, hava enligt där givna regler förklarats

i vissa avseenden ej skola betraktas som fattigvård, nämligen kostnader

för uppfostran, underhåll och vård av blinda, dövstumma, sinnesslöa,

sinnessjuka, epileptici, vanföra, lyfta, tuberkulösa, skrofulösa och lupussjuka,

allt under förutsättning att vården lämnats på statsanstalter eller

av staten godkända anstalter.

Efter att hava redogjort för dessa förhållanden utvecklar kommittén

sin ståndpunkt på följande sätt:

»En så fullständig omläggning av fattigvården, som rekommenderats

i det nämnda engelska förslaget, är, om den över huvud taget kan

realiseras, beroende av den vidare utvecklingen av socialförsäkringen

och en del andra samhällsinstitutioner och kan så mycket mindre komma

i fråga att här upptagas till närmare behandling, som dessa frågors

lösning hos oss beror på andra utredningar än den, som påvilar kommittén.

Här må tillika erinras, att huru fulländad teoretisk konstruktion

man än må giva åt organisationen av samhällets understödsverksamhet,

kommer dock resultatet där mer än på andra områden att bliva beroende

av att själva understödsarbetet vilar på riktiga grunder samt att

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135. 43

de personer, vilka skola utföra arbetet, äro väl skickade därför. För

övrigt måste naturligen stor försiktighet iakttagas, då det gäller att på

detta område införa anordningar, hämtade från andra länder. Vad särskilt

de angivna stadgandena i den danska lagstiftningen beträffar, bör

anmärkas, att de omnämnda understödsformerna ej helt hava förlorat

naturen av fattigvård, utan att bestämmelserna närmast syfta till att vid

dessa understödsarter utesluta vissa av de med fattigvårds åtnjutande

förenade verkningarna. Efter den granskning, som kommittén ägnat

förevarande spörsmål, har det för kommittén framstått såsom tills vidare

oundgängligt att låta den offentliga fattigvården utgöra organet för samhällets

allmänna understödsverksamhet. Huruvida bredvid fattigvården

en eller annan gren av samhällelig understödsverksamhet bör givas en

särskild ställning måste besvaras med hänsyn till beskaffenheten av den

särskilda understödsverksamhet, vilken det i varje fall gäller. Härvid

bör likväl ihågkommas, att den allmänna understödsverksamheten löper

en viss fara att splittras genom att i större utsträckning uppdragas åt

särskilda organ. Understundom har vid bedömande av hithörande frågor

alltför liten hänsyn tagits till de särskilda förutsättningar, den offentliga

fattigvården äger, då det, gäller att bedöma föreliggande behov av understöd

och lämna den bäst avpassade hjälpen. Den utveckling, som den

offentliga fattigvården hos oss genomgått särskilt under det senaste årtiondet

— en utveckling, som alltjämt fortgår — har också kraftigt gått

i riktning ätt göra fattigvården mera skickad att fylla sin uppgift. För

kommittén har det alltså framstått såsom uppenbart, att strävandet, vad

lagstiftningen på detta område vidkommer, bör för närvarande inriktas

på att göra den offentliga fattigvården i stånd att tillfredsställande fylla

sin uppgift såsom organ för samhällets allmänna understödsverksamhet.

Vad angår fattigvårdens verksamhet beträffande barnen har fråga

från flera håll blivit väckt om denna verksamhets överflyttning till en

speciell barnavårdsmyndighet. Skälet härför har i regel ej varit önskan,

att understödet icke skulle få fattigvårds natur, utan uppfattningen,

att barnavården skulle vinna på att centraliseras i en enda myndighets

hand. Kommittén återkommer till denna fråga i det betänkande, som

kommittén har att avgiva rörande revision av barnavårdslagstiftningen.»

Slutligen skärskådar kommittén i detta sammanhang frågan, huruvida

själva namnet fattigvård bör ersättas med ett annat, samt yttrar

därvid:

»Utan tvivel föreligga vissa skäl för en namnförändring. En viss

misstro finnes helt visst mot den offentliga fattigvården. Om också

denna delvis har sin grund i förhållanden, som redan avhjälpts eller

som komma att med en ny lagstiftning försvinna, är det naturligen av

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

0

Yttranden.

Kung], Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

vikt för en samhällsverksamhet, som har till uppgift att hjälpa de behövande,

att den ej utövas under ett namn, som möjligen kan ingiva

en ofördelaktig uppfattning om densamma. Värdet av ett sådant namnutbyte

må likväl ej skattas alltför högt, och åtskilliga omständigheter

hava bestämt kommittén att ej föreslå någon ändring. Först och främst

återgiver ordet fattigvård på ett klart och enkelt sätt den verksamhet,

som det gäller, nämligen omvårdnaden av de fattiga. Det är ej lätt

att finna något annat lika lämpligt namn; beträffande den motsvarande

benämningen i andra länder, »offentlig understödsverksamhet» (1’assistance

publique; system of public assistance), kan anmärkas, att den hos oss

skulle hava en alltför allmän innebörd. Särskilt skulle det bliva förenat

med svårigheter att använda en dylik benämning i förbindelse med

samhällen och myndigheter, och en namnförändring skulle helt säkert

för en lång tid framåt alstra misstag och oreda. Däremot möta givetvis

inga betänkligheter mot den förändringen att i vissa avseenden eller i

vissa sammanställningar undvika termen fattigvård, då annat fullt lämpligt

ord i stället kan fås, t. ex. att, såsom redan nu ofta i praktiken

genomförts, för fattigvårdsanstalter undvika namnet fattighus eller fattiggård

och i stället använda namnen ålderdomshem, arbetshem o. s. v.»

I de yttranden, som avgivits över kommitténs förslag, hava de

av kommittén sålunda, uppkastade spörsmål i regel ej närmare berörts.

Att kommitténs synpunkter i allmänhet godkänts torde man kunna sluta

sig till därav att kommittéförslaget från olika håll tillstyrkes, ej sällan

under uttryckligt betonande av att detsamma innehåller beaktansvärda

framsteg och är ägnat att läggas till grund för en lagstiftning i ämnet.

Uti några utlåtanden antydes dock, att fattigvårdsbehovet bör komma att

minskas genom pensionsförsäkringen samt att en viss varsamhet därför

bör iakttagas, särskilt i fråga om åläggande för kommunerna att inrätta

anstalter och vid tillskapande av en inspektionsmyndighet. Skaraborgs

läns landsting, som delar nämnda betänkligheter/uttalar som sin åsikt

att, därest blott de förändringar, som innefattas i 5 kapitlet av förslaget,

genomföras, med övriga förändringar kan anstå, till dess erfarenhet

vunnits angående verkningarna av lagen angående allmän pensionsförsäkring.

Av särskilt intresse bör naturligen i förevarande avseende vara det

uttalande, som gjorts av pensionsstyrelsen. Styrelsen erinrar i sitt utlåtande

om de framställningar, som styrelsen gjort i sin ovanberörda

skrivelse den 24 januari 1917 angående kommunala pensionstillskott och

kommunala sjukvårdsbidrag utan fattigvårds karaktär, samt framhåller,

att styrelsen är av den bestämda uppfattningen, att vissa understöd böra

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kung!. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 135.

befrias från sådana den enskilde betungande rättsverkningar, som åtfölja

emottagandet av fattigvård. Ehuru styrelsen ej tilltrodde sig att uttala

sig om, vilken väg man för ernåendet av nämnda syfte borde gå av

de båda i själva grundprincipen skiljaktiga vägar, som man hade att

välja på (engelska förslaget eller danska lagstiftningen), ville det dock

synas styrelsen, som om den bärande idén i det av den engelska kommittéminoriteten

framlagda förslaget skulle förtjäna beaktande vid uppbyggandet

av en ny lagstiftning på ifrågavarande område. De skäl,

som fattigvårdslagstiftningskommittén häremot anfört, syntes icke styrelsen

övertygande. Enhetligheten i den kommunala understödsverksamheten,

vilken kommittén närmast syntes halt för ögonen, vore givetvis

i och för sig eftersträvansvärd, men torde å andra sidan icke böra

tillmätas en ensidigt utslagsgivande betydelse på bekostnad av andra, för

en reformerad lagstiftning på detta område väl så betydelsefulla synpunkter.

Styrelsen ansåg sig därför böra uttala, att enligt styrelsens

uppfattning vid utarbetandet av definitivt förslag till ny lagstiftning på

ifrågavarande område borde tagas under särskilt övervägande, huruvida

icke en omläggning av principerna för den kommunala understödsverksamheten

borde komma till stånd och eventuellt en uppdelning av denna

verksamhet på olika myndigheter äga rum i den mån skilda orsaker till

understödsbehovet härtill kunde giva anledning och eu dylik uppdelning

i övrigt kunde anses lämplig och genomförbar.

Till pensionsstyrelsens yttrande anslöto sig de till styrelsens biträde

förordnade sakkunnige utom fröken Ebba Wedberg, som, under uttalande

av att fattigvården ej kunde undvaras och att en förbättrad lagstiftning

på detta område vore av största behov påkallad, förklarade sig ej kunna

biträda pensionsstyrelsens uttalande rörande en omläggning av principerna

för den kommunala understödsverksamheten, för så vitt en prövning

av denna fråga skulle medföra uppskov med framläggandet eller antagandet

av ny fattigvårdslag.

I detta sammanhang bör också erinras därom, att uti inkomna yttranden

föreslagits dels från ett håll, att hela riket måtte förvandlas till

ett enda fattigvårdsamhälle med bibehållande av nuvarande lokalstyrelser

under annat namn och kostnadernas uttaxerande över hela riket, dels

från några håll (Kungl. M(ij:ts befallning shav ande i Västmanlands län m. fl.),

att landstingsområdena måtte göras till fattigvårdssamhallen. Denna

fråga behandlas vidare i 2 kapitlet, men jag har redan nu velat erinra

om dessa yrkanden, enär deras .realiserande givetvis skulle kräva en

fullständig omläggning av förslaget.

Mera direkt beröras de av kommittén i inledningen uppkastade

spörsmålen i ett utlåtande från förste provinsialläkaren i Stockholms län.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Departe
ments
chefen.

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

Denne uttalar som sin uppfattning, att den offentliga fattigvården är

och nog alltid kommer att förbliva en mycket otillfredsställande anordning,

förödmjukande och ofta depraverande för både givare och mottagare.

Det hade därför enligt hans uppfattning varit önskligt, om något

direktiv, några ledande tankar framkommit rörande sättet att ytterligare

inskränka de vidsträckta områden, som ännu funnes för fattigvården, och

huru fattigvården härvid borde själv medverka. Särskilt gällde det’härvid

barnavårdens skiljande från fattigvården, men även vården av fattiga

sjuka, vanföra och barnaföderskor m. fl. borde snarast ordnas utanför

fattigvården, så att ett lossande kunde äga rum av de band, som olämpligt

knöte en mängd socialhygieniska anordningar fast vid fattigvården.

Då kommittén till besvarande uppkastat frågan om fattigvårdens förhållande

till annan samhällelig understödsverksamhet, har den därmed vidrört

ett av de mest brännande spörsmålen på det sociala området. Sedan länge

har fattigvårdens avlösande genom andra anordningar varit ett mål, som

mången trott skulle kunna vinnas inom en ganska snar framtid. Och

mången torde därför också fråga sig, om det verkligen finnes skäl att

nu framlägga förslag till en ny fattigvårdslag. Helt visst har mycket

förändrats på det sociala området, sedan Kungl. Maj:t år 1907 tillsatte

den kommitté, vilken framlagt det föreliggande förslaget, och det gäller

därför att pröva saken med hänsyn till förhållandena, sådana de nu bestå

eller kunna med någon säkerhet antagas utveckla sig under den närmaste

framtiden.

Den viktigaste av de hos oss under senare tiden inträffade förändringar,

som verkat eller i alla händelser varit avsedda att verka i riktning

mot att gorå fattigvården överflödig, är antagandet av lagen om allmän

pensionsförsäkring. På sätt kommittén anmärkt kan dock pensionsförsäkringen

åtminstone icke för närvarande sörja för alla åldringar och invalider.

Och detta gäller även efter de utvidgningar av försäkringen, som hittills

ägt ruin. Försäkringen är till sin natur, vad pensionstillägg och understöd

vidkommer, en understödsverksamhet för värdiga behövande och

måste därför avskilja vissa behövande, närmast sådana, vilkas behov

är själ förvallat, men även sådana, som visat tredska eller uppenbar försumlighet

i fullgörande av avgiftsplikten till försäkringen. För dessa

maste tydligen åtminstone tillsvidare finnas en annan understödsverksamhet,

som vid behov av hjälp tager hänsyn blott till förefintligt behov

och ej til] värdigheten. Vidare äro många pensionärer i den belägenhet,

att de oundgängligen behöva vård å anstalt, och detta behov kan under''

en nära framtid knappast tänkas bliva tillgodosett på annat sätt än

genom anlitande i rätt stor utsträckning av kommunernas ålderdomshem

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135,

47

eller liknande anstalter. Men härjämte måste tagas i betraktande, att de

pensioner och understöd, som under en avsevärd tid framåt komma att

utdelas, icke förslå till täckande av pensionärernas oundgängliga behov,

därest pensionärerna, såsom ofta torde vara fallet, icke själva hava

några nämnvärda tillgångar. Pensionsstyrelsens ovannämnda framställning

om kommunala pensionstillskott utan fattigvårds natur ådagalägger

bäst, att här finnes ett betydande fält för en kommunal hjälpverksamhet;

och även för pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet

påkallas i nämnda framställning kommunala bidrag. Tydligen förefinnes

ifråga om åldringar och varaktigt arbetsoförmögna personer allt fortfarande

ett stort område för en kommunal understödsverksamhet av den

art, som nu representeras av fattigvården. Den framställning om pensionstillskott,

som nyss omförmälts, avser en frivillig anordning från

kommunernas sida, vilken man må hoppas skall komma till vidsträckt

användning; dess anordnande skall närmare behandlas i annat sammanhang

(sid. 517).

Beträffande olycksfallsförsäkringen har under tiden sedan kommittén

avgav sitt betänkande en ny lag utfärdats, den 17 juni 1916, som

trätt i kraft den 1 januari 1918, men även enligt denna lag är

det icke alldeles uteslutet, att olycksfall kunna komma att ligga utanför

lagen och vid nödläge för dem, som träffats av olycksfall, hjälp behöva

påkallas från fattigvården. Vad slutligen vidkommer sjukförsäkring och

arbetslöshetsförsäkring, äro förslag därtill under utarbetande, men även

där lärer det bliva svårt att träffa alla förekommande fall. Tillsvidare

måste alltså fattigvården lämna hjälp vid tillfälligt påkommande behov

av nu berört slag.

Rörande fattigvårdens verksamhet ifråga om minderåriga må erinras,

att förslag redan tidigare varit framlagt om en pensionering av invaliders

barn, och att framställning i sådant syfte jämväl torde komma att föreläggas

årets riksdag. Vidare hava önskemål framförts om pensioneringav

änkors och andra ensamstående mödrars barn. Det har också ifrågasatts

att överflytta fattigvårdens barnavårdande verksamhet till barnavårdsnämnden.

Åven om pensionering av nyss angivet slag skulle komma

till stånd, torde den allenast beröra en del av fattigvårdens nuvarande

verksamhet på detta område. Huru en överflyttning till barnavårdsnämnden

skulle verka är ej lätt att förutse. Kommittén, som har att

själv behandla detta ämne, har tydligen ej trott sig genom där tilltänkta

anordningar kunna åstadkomma en så väsentlig avlösning av

fattigvården, att det kan bliva fråga om fattigvårdens avskrivande. För

övrigt bör anmärkas, att även enligt lagen angående uppfostran åt

vanartade och i sedligt avseende försummade barn den 13 juni 1902

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

fattigvården vid sidan om barnavårdsnämnden har vissa uppgifter särskilt

såsom samhällets representant gentemot andra samhällen och försörjningsskyldiga.

Då kommittén har barnavårdslagstiftningen i dess

helhet under behandling, lärer det ej vara lämpligt att nu ingå på frågan

om ordnande av särskilda delar därav.

Slutligen bör här erinras därom, att fattigvården, förutom sin understödjande

och vårdande verksamhet, även har andra uppgifter, såsom att

vidtaga åtgärder gent emot försumliga försörjare och bettlare samt mot

alkoholister (såsom nykterhetsnämnd), vilka uppgifter tydligen även måste

överföras till andra myndigheter, därest verksamheten i övrigt överflyttas.

Vad sålunda anförts torde visa, att det ännu återstår ganska mycket,

innan man med utgångspunkt från socialförsäkringen kan tänka på att

avlösa fattigvården. Till en fullständig avlösning av densamma torde

man för övrigt ej kunna komma på annan väg än genom att omlägga

förvaltningen och överflytta fattigvårdens nuvarande verksamhet

på andra organ, allt under det att man utvecklar socialförsäkringen så

långt ske kan.

Vid en sådan omläggning, skulle flera utvägar kunna tänkas; kommittén

har redogjort för den danska lagstiftningen samt för ett engelskt

förslag. Att söka mer eller mindre direkt följa sistnämnda förslag torde

knappast befinnas möjligt, utan måste man med utgångspunkt från våra

egna förhållanden söka finna lämpliga utvägar. 1 flera av de över kommittéförslaget

avgivna yttrandena hava påyrkats anordningar, vilka innebära

en rätt väsentlig omläggning av fattigvårdsförvaltningen. Jag syftar

härvid närmast på de ovan berörda yrkandena att låta staten eller landstingen

bilda fattigvårdssamhällen. Vid övervägande av dessa yrkanden

har jag emellertid (se 2 kap.) kommit till det resultat, att möjligheter

givas att även utan så genomgripande förändringar undanröja åtskilliga

av de olägenheter, som äro förenade med primärkommunernas bibehållande

vid deras uppgift i nämnda avseende. Frågan om en sådan

fullständig omläggning av den kommunala understödsverksamheten torde

förövrigt ännu icke vara mogen för sin lösning. De yttranden, som

gjorts i frågan, vittna om att en sådan omläggning är förbunden med

väsentliga svårigheter. Sannolikt kräves för omläggningen ändringar av

kommunalförvaltningen i åtskilliga avseenden. I anledning av hänvisningen

till den danska lagstiftningen bör erinras därom, att frågan

om understöd åt behövande åldringar hos oss ingår i lagstiftningen om

allmän pensionsförsäkring. Huruvida bredvid fattigvården en understödsverksamhet

bör skapas efter mönster av de danska hjälpkassorna må

lämnas öppet. Tillsvidare torde man emellertid böra avvakta vad en

reformerad fattigvårdslagstiftning kan föra med sig. Med avseende å

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135. 49

hela frågan om fattigvårdens avlösning bör också fasthållas, att fattigvården

till sin natur är subsidiär, d. v. s. tillgripes lörst, när andra utvägar

saknas. Härav följer, att hinder ej möter för att utan förändring

i fattigvårdslagen framdeles lagstifta om olika grenar av understödsverksamhet,

vars bedrivande i annan ordning anses lämpligare. På sätt

kommittén framhållit, bör frågan om eu sådan utbrytning behandlas med

hänsyn till beskaffenheten av den understöds verksam het, som det i varje

fall gäller. Att i detta sammanhang uppställa några principiella regler

synes mig därför ej lämpligt eller ens möjligt. Vad särskilt barnavården

angår, lärer kommittén i sitt blivande betänkande därom komma att angiva

de synpunkter, som enligt dess uppfattning böra följas.

Då hos oss vid olika tillfällen påyrkats, att vissa kommunala understöd

icke böra hava fattigvårds karaktär, synes man i regel hava halt

den danska lagstiftningen till utgångspunkt. På sätt kommittén framhållit,

hava de understödsarter, vilka enligt nämnda lagstiftning äro att

betrakta som fattighjälp, likväl ej helt förlorat naturen härav. I förhållandet

mellan kommunerna inverkar i regel även dylika understöd,

så att, då hjälpen lämnas av annan kommun än hemortskommunen,

kostnaden ersättes av denna och förvärvet av hemortsrätt avbrytes. Pensionsst}''relsens

ovannämnda uttalanden synas också närmast innebära,

att mottaget understöd i vissa fall icke bör medföra några för mottagaren

betungande rättsverkningar. Detta innebär då, att understödet ej

skulle behöva återbäras och ej heller för mottagaren eller för honom

försörjningspliktig person medföra förlust av politisk rösträtt. Frågan

härom är alltså ej av den allmänna beskaffenhet, att den i förevarande

sammanhang'' behöver upptagas till närmare behandling. Om det anses

vara riktigt, att understöd alldeles icke eller endast i vissa fall böra ersättas,

kan eu sådan anordning vidtagas inom det föreliggande förslagets

ram utan en genomgripande omgestaltning av fattigvårdsförvaltningen.

Jag återkommer till detta spörsmål i 9 kap.

I ett tillägg till sina motiver (sid. 430 o. f.) erinrar kommittén

om stadgandet i riksdagsordningen, § 16 b), enligt vilket lagrum vid

val av ledamot i riksdagens andra kammare valrätt ej tillkommer »den

som häftar för understöd, vilket under löpande eller sistförflutna kalenderåret

av fattigvårdssamhälle tilldelats honom själv, hans hustru eller

minderåriga barn». Därvid framhåller kommittén, att nämnda påföljd

icke är ett krav, som betingas ur synpunkter, vilka äro av betydelse

för fattigvården, och att påföljden för fattigvårdens del förvisso kan helt

och hållet undvaras. Ehuru frågan om bibehållandet eller ändring i

nämnda stadgande ansetts ligga utanför fattigvårdslagstiftningen, har

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 120 höft. (Nr 135.) 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 135.

kommittén likväl funnit sig böra göra ett uttalande om önskvärdheten

av en ändring av detsamma. Då frågan om fattigvårds inverkan å valrätt

emellertid är föremål för utredning, och sambandet mellan fattigvård och

valrätt antingen kan helt avbrytas eller åtminstone undantag beträffande

fattigvårds inverkan komma att göras för vissa arter av understöd eller efter

andra grunder, synes man vid fattigvårdslagstiftningens ordnande böra utgå

ifrån, att nämnda fråga kommer att lösas på ett sådant sätt, att de olägenheter,

som det förevarande sambandet medfört för den allmänna understödsverksamhetens

ändamålsenliga ordnande och bedrivande, varda undanröjda.

Vid det övervägande, som jag sålunda ägnat frågan om ordnandet

av samhällets allmänna understödsverksamhet, har jag i likhet med kommittén

kommit till det resultat, att en verksamhet, i huvudsak reglerad

efter de av kommittén uppställda grunder, icke för närvarande kan

undvaras. Huru saken längre fram kan utveckla sig är icke möjligt att

nu bedöma. I varje fall synes mig fast utgångspunkt saknas för en

fullständigare omgestaltning. De från olika håll livligt uttalade önskemålen

av eu reformering av den sedan snart 50 år gällande fattigvårdsförordningen

tala också kraftigt för att nu till behandling upptaga det

föreliggande förslaget, som på de flesta håll rönt tillslutning och ansetts

ägnat att läggas till grund för ny lagstiftning i ämnet.

Härvid vill jag särskilt erinra om den petition från ett stort antal

på fattigvårdens, välgörenhetens och det sociala arbetets fält i övrigt

kända män och kvinnor, vilken i början av år 1917 överlämnades till

Kung!. Maj:t. I denna petition påpekas det livliga arbete, som under

de senaste årtiondena i vårt land liksom i de flesta kulturländer pågått

i syfte att föra den allmänna fattigvården fram till att bättre kunna

fylla sin uppgift i samhället än vad förut varit fallet, varefter det heter:

»Den stora betydelsen för samhället av detta arbete ligger i öppen dag;

på den allmänna fattigvårdens förnuftiga anordning och lämpliga handhavande

bero, och kommer i eu lång framtid att bero, ett mycket stort

antal medborgares levnadsförhållanden och trevnad i samhället. Såsom

ett led i och en grundval för detta arbete har man bland ett av de

allra främsta kraven hos oss satt en ny fattigvårdslagstiftning. Allt

klarare har nämligen insikten blivit därom, att vår nu gällande fattigvårdslagstiftning

är behäftad med många brister och att den till följd

av nya tidsförhållanden och genomförandet av ett flertal sociala lagar,

särskilt på socialförsäkringens område, blivit i många avseenden alltmera

föråldrad.» Bland landets fångvårdsstyrelse!'' och i övrigt på frågan intresserade

personer hade, enligt vad i petitionen framhålles, uttryckts en

allt livligare önskan, att Kungl. Maj:t ville snarast möjligt på grundvalen

av de gjorda förarbetena framlägga ett förslag till ny fattigvårds
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kung}. Maj.is Nåd. Proposition Nr 135. 51

lagstiftning- inför riksdagen. Efter eu erinran om behovet av eu utvidgning

av området för den obligatoriska fattigvården och av strängare

åtgärder mot försumliga försörjare samt om vikten av inspektionens

ordnande och anstalts frågans lösning yttras i petitionen vidare: »Om

sålunda enligt undertecknades uppfattning en ny, reformerad fattigvårdslagstiftning

är av ett trängande behov påkallad för att fora den svenska

fattigvården framåt i avseende på humanitet och effektivitet, ligger det

i sakens natur, att ett uppskjutande av dess genomförande måste verka

i hög grad hämmande på fattigvårdens utveckling, vilken eljest genom

frivilliga krafters intresserade medverkan visat sig så löftesrik under de

senare åren. Särskilt inverkar uppskovet olägligt med hänsyn till anstaltsvårdens

utveckling. Det är naturligt och av hittillsvarande erfarenhet

tillfullo bestyrkt, att landets kommuner skola känna sig tveksamma

att nu, innan riktlinjerna för fattigvårdens utveckling bestämts

av statsmakterna, vidtaga åtgärder för anstaltsfrågans lösning. Resultatet

härav är emellertid, att arbetet på denna viktiga punkt uppskjutes, att

de mångenstädes dåliga anstalterna ej undergå någon förbättring och att

värdefull tid förspilles, vilken eljest kunna användas för att bringa fattigvården

i jämnhöjd med andra sociala verksamhetsgrenar. Att frukta är

också att, om statsmakterna icke genom en förbättrad lagstiftning visa

sitt intresse för denna viktiga angelägenhet, som berör en kvarts miljon

understödstagare, det nyvaknande intresset för fattigvården skall slappas

och en viktig hävstång för densammas höjande förloras.» Under hänvisning

till vad sålunda anförts anhölls, att Kungl. Maj:t ville snarast

möjligt för riksdagen framlägga förslag till ny fattigvårdslagstiftning.

Till Kungl. Maj:t har vidare överlämnats en vid fattigvårdsmöte för

Uppsala län den 16 och 17 april 1917 fattad resolution, vari framhålles

det trängande behovet av den nuvarande fattigvårdslagstiftningens

ersättande med en ny lag och uttalas önskvärdheten av att det nu föreliggande

kommittéförslaget efter vederbörlig överarbetning förelägges

1918 års riksdag.

Innan jag övergår till närmare behandling av kommittéförslaget,

torde jag böra något vidröra den av kommittén uppkastade frågan, huruvida

namnet fattigvård skall bibehållas. Någon anmärkning mot namnets

bibehållande har icke framställts i de inkomna yttrandena; tvärtom

betonas från ett håll riktigheten därav att förändring ej ägt rum. I

yrkandena på att borttaga fattigvårds natur från vissa arter av understöd

torde likväl få anses inneslutet önskemål om en namnförändring.

Ehuru ett utbyte av namn kan tänkas innebära vissa fördelar, synes

å andra sidan svårigheten att finna annan beteckning vara stor. Jag

anser mig därför ej böra föreslå någon ändring i detta avseende.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 135.

Obligatorisk

fattigvård.

Förutsätt
ningarna
därför.

1 § 1 stycket.

1 KAP.

Om offentlig fattigvård och enskildas försörjningsplikt.

I motiven till detta kapitel lämnar kommittén först en framställning

om rätt till fattigvård. Då detta spörsmål på det närmaste sammanhänger

med den i 10 kap. behandlade frågan om klagan i mål och ärenden,

som avses i lagen, synes det lämpligast att företaga detsamma till behandling

i nämnda kap.

1 §•

Genom nu gällande fattigvårdsförordning infördes i vår lagstiftning

den för densamma karakteristiska uppdelningen av fattigvården i obligatorisk

och frivillig. Den förstnämnda, som avhandlas i 1 §, är vederbörande

fattigvårdssamhälle pliktigt utgiva. Om meddelande av frivillig

fattigvård åter (2 §) bestämmer fattigvårdssamhället eller dess fångvårdsstyrelse

efter eget beprövande. För erhållande av fattigvård enligt 1 §

uppställes såsom villkor, att den hjälpsökande är minderårig eller också

i följd av kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller lyte oförmögen att

genom arbete förvärva vad till livets uppehållande oundgängligen erfordras.

Men därjämte förutsättes, att han skall sakna egna medel samt

underhåll och vård av annan. Genom en sammanställning av sistnämnda

förutsättning (»sakna egna medel samt underhåll och vård av

annan») med stadgandet i 3 § av förordningen, att »en var, som är

arbetsför, skall utan fattigvårdssamhälles betungande försörja sig själv

och sina minderåriga barn, så ock arbetsför man sin hustru» uppkom

så småningom den tolkning, att fattigvård åt minderåriga barn eller

sjuk hustru icke ansågs hava utgått enligt 1 §, då det icke blivit ådagalagt,

att föräldrarna eller mannen varit genom någon av de i 1 §

omförmälda omständigheter urståndsätta att fullgöra försörjningsskyldigheten.

Denna mening kom skarpt till uttryck i ett Kungl. Maj:ts utslag

av år 1883, varigenom förklarades, att fattigvård, som under mannens

sjukdom lämnats åt hustru med åtta minderåriga barn, icke, då hustrun

varit arbetsför, varit att hänföra till 1 §, fastän det varit uppenbart,

att hon icke varit i stånd att genom sitt arbete försörja barnen. I anledning

av den sålunda gällande praxis anhöll riksdagen i skrivelse till

Kungl Maj:t den 12 maj 1899 om sådan ändring eller förklaring av 1

§ fattigvårdsförordningen, att rätten till fattigvård enligt samma § utsträcktes

till de fall, då man eller kvinna väl hade förmåga att förvärva

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135: ''■>>''>

vad till hans eller hennes eget livs uppehållande oundgändligen krävdes,

men uppenbarligen saknade kratter att förvärva vad som oundgängligen

erfordrades för deras uppehälle, för vilka han eller hon vore försörjningspliktig.

I vissa av de yttranden, som i anledning av riksdagens skrivelse

avgåvos av vederbörande myndigheter, uttalades, att fattigvårdsförordningen

redan nu borde tolkas på ett sätt, som överensstämde med den

av riksdagen begärda ändringen; av flertalet hörda myndigheter ansågs

emellertid en utvidgning av området för 1 § önskvärd. Från vissa håll

framhölls svårigheten att finna eu formulering, som ej medförde osäkerhet

i uppfattningen och föranledde till tvister.

Kommittén framhåller i sitt betänkande (sid. 27), att den tolkning

som sålunda blivit fastslagen, är praktiskt otillfredsställande, samt

fortsätter:

»En utsträckning av skyldigheten att lämna fattigvård, så att den kominer

att tydligt inbegripa även de av riksdagen anförda fallen, har obestridligen fullt

fog för sig, och den synes böra omfatta även andra än minderåriga, Kätteri till

fattigvård och skyldigheten att lämna sådan måste hänföra sig till det verkligen

förefintliga behovet och kan ej bortfalla därigenom, att enskild person finnes, som

enligt lagen har skyldighet att försörja den behövande, men ej vill eller kan

fullgöra sin skyldighet. Det avgörande måste vara, huruvida den behövande själv

befinner sig i ett sådant faktiskt nödläge, att fattigvård bör meddelas. Hära\

följer ock, att fattigvård, som utgår, är att anse såsom lämnad åt den nodställde

personligen. Om t. ex. denne är minderårig, bliva sålunda ej hans föräldrar

att betrakta såsom understödstagare, med mindre de själva erhållit del av

understödet. ._ . . ,

Även i annan riktning bör emellertid en utvidgning av den obligatoriska

fattigvården äga rum. I själva verket bör nämligen det allmännas skyldighet att

träda till och lämna fattigvård sträcka sig till varje faktiskt nödläge, van en behövande

person kommit, som saknar förmåga att genom arbete förskaffa sig det

till livets uppehållande nödvändiga, denna oförmåga må hava härlett sig av vilken

orsak som hälst och således icke endast av minderårighet, ålderdom, sjukdom,

vanförhet eller lyte. Kommittén anser visserligen, att man såsom betingelse för

att rätt till fattigvård må inträda bör bibehålla den gällande lagstiftningens fordran

på arbetsoförmåga, varmed här förstås icke en absolut oförmåga till arbete,

utan oförmåga att genom arbete skaffa sig vad som erfordras till livets uppehälle

eller, såsom kommittén uttryckt det, att en person är oförmögen att genom

arbete försörja sig.»

Denua arbetsoförmåga har av kommittén i förslagets 1 § angivits

med orden »den som i följd av ålderdom eller sjukdom eller av annan

anledning är oförmögen att genom arbete försörja sig»; med den arbetsoförmögne

har likställts minderårig.

I motiven anmärker kommittén, att den genom att till de i lagen

uppräknade, vanligast förekommande anledningarna till arbetsoförmåga

Kommittén.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Yttranden.

Kung]. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

lägga orden »av annan anledning» velat under den obligatoriska fattigvården

få in sadana fall som arbetsoförmåga, orsakad av havandeskap

eller barnsbörd, nedsatta arbetskrafter, allmän sjuklighet eller dylika

omständigheter, som göra arbetsförmågan otillräcklig. Efter att hava

erinrat därom, att några av dessa fall i praxis ansetts falla under 1 § i

fattigvårdsförordningen, framhåller kommittén vidare:

»Det är dock uppenbart, att härvid måste fordras eu verklig brist i förmågan

att arbeta. Den, som är arbetsför, d. v. s. har förmåga att förvärva sig

vad till livets uppehållande erfordras, måste antagas kunna försörja sig själv och

bör därför ej vara berättigad till obligatorisk fattigvård. Arbetslöshet i och för

sig bör ej berättiga till dylik.»

Såsom en ytterligare förutsättning för att den minderårige eller

arbetsoförmögne skall kunna komma i åtnjutande av obligatorisk fattigvård

uppställes i förslagets 1 §, att han befinnes »sakna medel till sitt

livsuppehälle». I motiverna framhålles, att samhällets skyldighet att

hjälpa dock ej bör vara utesluten därav, att någon egendom möjligen

finnes, då den ej är till hands att tagas i anspråk för behovets avhjälpande.

För att förebygga den stränga tolkning av uttrycket »sakna

egna medel» i gällande fattigvårdsförordning, som stundom framträtt,

har kommittén därför i stället använt uttrycket »sakna medel till sitt

livsuppehälle».

Kommittén har vidare funnit det uttryck för fattigvårdens subsidiära

natur, som i fattigvårdsförordningen betecknats genom orden »sakna —

~7 underhåll och vård av annan», kräva förtydligande i syfte att undvika

den tolkning av omfattningen av den obligatoriska fattigvården,

som, på sätt förut anförts, uppkommit genom en sammanställning härmed

av föreskriften om enskild försörjningsplikt. Genom att i förslagets

1 § använda uttrycket »där hans behov icke annorledes avhjälpes», har

man velat tydligare utmärka, att meningen allenast är, att fattigvården

ej har att ingripa, när behovet i det föreliggande fallet verkligen fylles

på . annat sätt, detta må vara därigenom att enskild försörjningspliktig

sörjer därför eller att understöd utgår t. ex. från välgörenhetsförening.

Någon meningsskiljaktighet angående lämpligheten av ett utsträckande

utav den obligatoriska fattigvården till de av kommittén sålunda

uPPgbTna fifil bär ej kommit till uttryck i de över förslaget avgivna

yttranden. Tvärtom betonas riktigheten och vikten härav från nästan

alla håll. Här må allenast anföras följande uttalande i det av kammarrätten

avgivna utlåtandet:

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kunfjl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 13:1. 55

De stadganden i gällande fattigvårdsförordning, som ur liumanitär synpunkt

varit föremål för de skarpaste anmärkningarna, äro tvivelsutan de, vilka

reglera gränserna för den obligatoriska fattigvården. Att dessa bestämmelser i

synnerhet med den innebörd, de enligt praxis ansetts äga, ingalunda kunna anses

motsvara nutidens uppfattning angående vidden av samhällets förpliktelser gent

emot sina behövande medlemmar utan äro att hänföra till de minst tillfredsställande

föreskrifterna i fattigvårdsförordningen, därom torde meningarna vara

tämligen eniga. I senare tid har visserligen ramen för den obligatoriska fattigvården

i praxis något utvidgats, men oavsett detta finner kammarrätten kravet

på en genomgripande reform av lagstiftningen i denna punkt icke kunna avvisas,

och har ej heller något att erinra mot den huvudprincip, vilken kommittén

lagt till grund för sitt förslag härutinnan eller att det allmännas skyldighet

att träda till och lämna fattigvård bör sträcka sig till varje faktiskt nödläge,

som har sin grund i minderårighet eller bristande arbetsförmåga.»

Åveu i övrigt hava de i ärendet hörda mydigheterna instämt i

kommitténs uttalande i motiverna angående omfånget av den obligatoriska

fattigvården. Socialstyrelsen har dock ifrågasatt, huruvida den föreslagna

utvidgningen kan anses tillfyllestgörande och i sådant hänseende anfört:

»Med nutida uppfattning av samhällets förpliktelser gent emot dem av

sina medlemmar, som drabbas av nöd, synes det ej fullt motiverat att begränsa

§:ns tillämplighet till sådana nödlägen, som grunda sig på en persons oförmåga

att genom arbete försörja sig. Fattigvården måste nämligen anses som den form,

varunder samhället har att träda emellan och bringa hjälp i alla de fall, då andra

hjälpmedel mot nöden ej stå till buds. Principiellt sett åtminstone borde sålunda

§:n äga tillämpning i alla fall av faktiskt nödläge. Med den läggning av

en kommunerna påvilande skyldighet, som fattigvården nu har och av kommittén

väsentligen bibehållits, kan det emellertid ej förnekas, att en förändring i bär

antydd riktning måste möta vissa betänkligheter. Genom utsträckt ekonomisk

medverkan från statens sida till fattigvården skulle likväl måhända dessa betänk

liglieter kunna undanröjas.»

Uppfattningen, att jämväl arbetslöshet bör berättiga till obligatorisk

fattigvård, återfinnes jämväl i några andra utlåtanden.

Den av kommittén föreslagna avfattningen av hithörande bestämmelser

har från olika håll gjorts till föremål för anmärkningar. Sålunda har i

flertalet utlåtanden påyrkats, att uttrycket sav annan anlednings måtte

antingen ersättas med en uppräkning av de fall, som enligt kommitténs

motivering äro avsedda att ingå däri, eller också på annat sätt förtydligas;

särskilt behövde klargöras, att arbetslöshet ej avsåges därmed.

Vidare har från ett håll gjorts gällande, att den stora utsträckning, som

kommitténs förslag avsåge, då varje faktiskt nödläge, som föranletts av

minderårighet eller annan arbetsoförmåga, gjordes till föremål för obligatorisk

fattigvård, borde tydligare framgå ur lagens text. Försök

härtill hade gjorts av C. S. A:s fattigvårdskommitté, som till stadgandet

om enskild försörjningsplikt fogat ett tillägg av följande innehåll:

s. 56 Kontrollera mot PDF

Departe
ments
chefen.

56 Kungl. Maj:ts Nåd. "Proposition Nr 135.

»Vad i denna § föreskrivits fritager ej fattigvårdssamhälle från dess i

§ 1 stadgade skyldighet att under däri fastställda villkor lämna fattigvård

till dem, som ej av andra åtnjuta underhåll och vård».

Fattigv är dsdir ektören i Göteborg, som jämväl uttalat sig härom, vill

vinna säkerhet för en riktig tolkning genom ett stadgande därom, att

regressrätt mot annat samhälle icke upphäves därigenom att den försumlige

försörjningspliktige vistas inom understödskommunen.

Slutligen har mot det av kommittén vid redaktion av 1 § använda uttrycket

»sakna medel till sitt livsuppehälle» från ett par håll anmärkts, dels

att ordet livsuppehälle efter eu sträng bokstavstolkning icke omfattade tillgång

till erforderlig vård eller, i fråga om minderårig, till uppfostran,

vilket ej överensstämde med andra stycket i §:n, och dels att i lagtexten

borde angivas, att det vore fråga om tillgängliga medel. Mot sistnämnda

tillägg har kammarrätten invänt, att detsamma vore obehövligt

och ägnat att öka fattig vårdst vistemas antal, då detsamma kunde lämna

rum för olika tolkningar.

Om angelägenheten av en utsträckning av området för den obligatoriska

fattigvården i enlighet med kommitténs förslag synas meningarna

numera ej vara delade. Utvidgningen skulle komma att avhjälpa en

av de mest överklagade bristerna i gällande fattigvårdslagstiftning. Visserligen

medför utvidgningen, såsom tidigare framhållits i de utlåtanden,

vilka avgivits över riksdagens ovan nämnda skrivelse den 12 maj 1899, och

även betonats i några yttranden över kommitténs förslag, en olägenhet härutinnan,

att gränserna för den obligatoriska fattigvården bliva mindre

bestämbara och klara, men denna olägenhet lärer ej få utgöra hinder

för avhjälpande av de nu existerande missförhållandena. Från ett håll

har föreslagits, att för styrkande av behovet skulle framläggas sorgfälligt

motiverade intyg av ojävig läkare, pastor eller polismyndighet. En dylik

anordning synes mig dock ej böra föreskrivas, vederbörande naturligen

obetaget att skaffa sig all den bevisning för styrkande av ett eventuellt

krav, som de kunna finna lämpligt. I detta avseende kommer helt

visst det i 52 § föreslagna förhöret med därvid förda protokoll att spela

en stor roll. Det ligger i vistelsekommunens intresse att uppgifterna i

protokollet äro så utförliga och vägledande, att invändningar om behovets

förefintlighet från början avväpnas. Jag finner mig alltså böra

tillstyrka utvidgningen enligt kommitténs förslag.

Frågan, huruvida jämväl arbetslöshet bör kunna åberopas såsom förutsättning

för krav på obligatorisk fattigvård, har av kommittén besvarats

nekande, och denna mening synes i allmänhet hava omfattats av

dem, som yttrat sig över kommittéförslaget. Från ett par håll har en

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kuntjl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr Vid.

o i

motsatt uppfattning framförts, bland andra av socialstyrelsen, som dock

medgivit att, såsom förslaget i (ivrigt lagts, eu förändring i denna riktning

måste möta vissa betänkligheter. Då med den föreslagna utvidgningen

av området för den obligatoriska fattigvården vinnes, att sådan

skall utgå, därest medlemmar av den arbetslöses familj befinna sig i den

belägenhet, som stadgas i 1 § av förslaget, blir behovet av att inbegripa

arbetslöshet under de för §:ns tillämplighet uppställda förutsättningar

mindre angeläget. Den hjälp, som i dylika fall bör lämnas åt den arbetsföre,

som saknar arbete,bör helst bestå i en anvisning på eller anskaffande

av sådant. Att pålägga fattigvårdsstyrelserna eu ovillkorlig skyldighet

att föranstalta om arbete eller anvisa sådant lärer ej vara lämpligt,

då detta ej sällan skulle ligga utom deras möjlighet och för ernående

härav andra samhällsorgan i huvudsak böra tagas i anspråk. Stadgande

av en ovillkorlig skyldighet för kommun att inskrida vid åberopad arbetslöshet

skulle kunna medföra konsekvenser, som icke vore lätta att överskåda.

Däremot kunna, synes det mig, inga vägande anmärkningar

framställas mot understöd genom fattigvården åt den arbetslöses familj,

vadan den ovan angivna principen om samhällets skyldighet att understödja,

även om en arbetsför försörjare finnes, synes böra godtagas.

Under den rådande kristiden hava för övrigt särskilda anordningar

vidtagits för att möta förefintlig arbetsbrist och även eljest hava vid

särskilda nödtillfällen av kommunerna träffats anstalter i sådant syfte.

Erinras må ock därom, att åtskilliga av de större stadskommunerna pläga

i sina arbetsinrättningar mottaga arbetslösa personer och där bereda

dem arbetstillfälle. Nämnda åtgärder hava kunnat vidtagas med stöd

av gällande bestämmelse om frivillig fattigvård. Om man, såsom i förslaget

skett, vid sidan av den obligatoriska fattigvården bibehåller den

frivilliga, torde man i förevarande avseende tillsvidare böra åtnöjas med

de möjligheter, som den frivilliga fattigvården erbjuder. Uppenbart är

emellertid, att de förhållanden, som hänföra sig till den ofrivilliga arbetslösheten,

kräva jämväl andra åtgärder från det allmännas sida än sådana,

som skäligen kunna ifrågasättas i en fattigvårdslagstiftning. Arbetslöshetsproblemet

är ju också, särskilt med avseende å försäkring däremot,

föremål för utredning, som så fortskridit, att om något år förslag i

ämnet torde kunna framläggas.

Vad beträffar avfattandet av 1 § i förslaget, skulle det väl varit önskligt,

om ett otvetydigt uttryck kunnat givas åt den företagna utvidgningen,

så vitt den avser, att tillvaron av en arbetsför försörjare ej utesluter

möjlighet till obligatorisk fattigvård. Om den uppfattningen är riktig,

att redan 1 § i fattigvårdsförordningen bort tolkas i enlighet härmed,

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 120 käft. (Nr 135.) 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

Den obligatoriska

fattigvårdens

omfattning,

t § 2 styckei.

Underhåll.

Yttrande.

Departe
ments
chefen.

Vård.

Kommittén

58 Kung}. Maj:ta Nåd. Proposition Kr 135.

framstår emellertid kravet på eu ändring i lagtexten mindre motiverad.

I varje fall synes man kunna stanna vid den jämkning i uttrycken, som

kommittén föreslagit för att häva den påpekade skenbara motsättningen

mellan stadgandet om obligatorisk fattigvård och enskild försörjningsplikt.

Däremot har jag funnit den från många håll framkomna anmärkningen

mot lagtextens formulering av saknaden av arbetsförmåga böra

föranleda till att orden »av annan anledning)) utbytas mot ett uttryck,

som klart syftar på arbetsoförmågan och därigenom utesluter arbetslöshet.

Av de olika förslag, som därvid varit under övervägande, har jag funnit

mig böra följa ett av kammarrätten förordat, som ersätter orden av »annan

anledning)) med »eljest bristande kropps- eller själskrafter», varjämte i

enlighet med kammarrättens förslag ordet »lyte» tillagts.

1 övrigt har jag ej funnit anledning föreslå annan ändring i fråga

om redaktionen av första stycket i 1 § än att orden »av det allmänna»

såsom överflödiga böra kunna utgå.

Enligt förslaget omfattar fattigvården »nödtorftigt underhåll och

erforderlig vård samt för minderårig jämväl uppfostran». Gällande fattigvårdsförordning

talar allmänt om »nödtorftig fattigvård».

Medicinalstyrelsen finner uttrycket »nödtorftigt underhåll» liksom lämna

en anvisning om, att underhållet bör vara i knappaste laget, vilket icke

torde vara meningen. Uttrycket borde därför enligt styrelsens mening

utbytas mot t. ex. »behövligt underhåll».

Uttrycket »nödtorftigt underhåll» torde tilläventyrs kunna föranleda

den missuppfattningen, att underhållet kan tillmätas så sparsamt, att

understödstagaren nätt och jämnt hålles ovan svältgränsen, vilket givetvis

icke kan vara förslagets mening. Det riktiga torde vara, att han

skall erhålla vad som i allmänhet å den ort, där understödet gives, anses

vara erforderligt för livsuppehället. Mot det av medicinalstyrelsen föreslagna

uttrycket »behövligt» är i och för sig intet att erinra. Då emellertid

någon egentlig skillnad mellan detta uttryck och det i samma stycke

beträffande vård begagnade uttrycket »erforderlig» icke synes föreligga,

torde det för undvikande av den uppfattning, att någon skillnad i sak

är avsedd, vara lämpligt att samma ord användes i båda fallen.

Efter att hava i motiven erinrat om att enligt praxis sjukvård synes

ingå i »nödtorftig fattigvård)) anför kommittén:

»I fråga om vården kan man ej nöjas med mindre än att det för varje fall

erforderliga bestås, så att t. ex. vid sjukdom allt efter omständigheterna vård

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 1Hi>. 59

liimnas på sjukhus, läkare tillkallas, sjuksköterska anlitas o. 3. v. Till uppfostran

hör naturligen också att sätta den minderårige i stånd att försörja sig själv och

att giva honom den därför nödiga utbildningen.

Under den obligatoriska fattigvården komma med den uppgift, som här

förut tillagts densamma, i allmänhet ej åtgärder av förebyggande art. Som åtgärder

av dylik art betraktas ej sällan fattigvård, som inriktar sig på ett grundligare

avhjälpande av ett föreliggande behov, t. ex. företagandet av en operation,

vistelse vid ett lungsotssanatorium. Praxis har dock i allmänhet redan godkänt

den uppfattningen, att man i sådana fall ej gått utöver gränsen för den obligatoriska

fattigvården genom att vidtaga en ändamålsenlig av läkaren anbefalld

åtgärd i stället för att låta det onda förvärras. Riktigheten av denna praxis torde

bliva än tydligare genom den lydelse, kommittén givit stadgandet.»

Kammarrätten anför i anledning av kommitténs uttalande därom, att

man i fråga om vård ej kan nöjas med mindre än att det för varje

fall erforderliga bestås, följande:

»Den skyldighet, som sålunda skulle åvila samhället att utan avseende å

storleken av därmed förenade kostnader föranstalta om varje sådan åtgärd, som

av vederbörande läkare eller annan sakkunnig person kan anses erforderlig för

understödstagares skötsel eller vederfående, kan emellertid tänkas i vissa fall

komma att verka synnerligen betungande för vederbörande kommun, exempelvis

då enligt läkarens omdöme understödstagaren anses för återställande av sin hälsa

vara i behov av resa till en avlägsen kurort eller dylikt. Ej heller synes en så

vidsträckt omfattning av vad som är att hänföra till begreppet fattigvård överensstämma

med rådande betraktelsesätt eller vara förenlig med billighet mot mindre

bemedlade medlemmar av kommunen, som ej åtnjuta fattigvård. Enligt kammarrättens

uppfattning bör således till obligatorisk fattigvård hänföras förutom nödtorftigt

underhåll och i förekommande fall uppfostran endast sådan vård, som

må vara erforderlig och skäligen kan tillförbindas fattigvårdssamkälle.»

En ledamot av kammarrätten ansåg någon verklig fara för en så

extensiv tolkning av begreppet erforderlig vård, som den kammarrätten

angivit, icke vara för banden, och lämnade för sin del kommittéförslaget

härutinnan utan erinran.

I anledning av kammarrättens förslag anför pensionsstyrelsen, att

en dylik i och för sig svävande begränsning av den obligatoriska fattigvården

synes styrelsen mindre lämplig samt för övrigt knappast överensstämmande

med den av kommittén föreslagna lydelsen av 35 §, vilken

av kammarrätten lämnats utan anmärkning.

Beträffande förslagets uttryck »erforderlig vård» kan jag i likhet

med reservanten i kammarrätten ej Unna, att någon verklig fara föreligger

för den extensiva tolkning, kammarrätten velat undvika. Här

avses tydligen ej annat än att fattigvårdssamhället skall sätta den nödlidande

i tillfälle att få samma omvårdnad, som i allmänhet bestås i

Yttranden.

Departe
ments
chefen.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

Uppfostran.

Yttranden.

Departe
ments
chefen.

Begravnings

kostnad.

Yttrande.

sjukdomsfall, och naturligen ej specialbehandlingar, som kräva alldeles

särskilda kostnader.

Gällande fattigvårdsförordning stadgar (12 §), att barn, om vilket

fattigvårdsstyrelse föranlåtes taga hand, skall ej allenast förses med

uppehälle och stadig bostad utan även kristligen uppfostras och undervisas.

Förslaget till fattigvårdslag fastslår, att fattigvård för minderårig

omfattar jämväl uppfostran, men innehåller däremot ingenting härom i

samband med stadgandena om försörjningens former. Uti sitt förslag till

normalreglemente för fattigvården (nr 1, § 18) upptager kommittén följande

bestämmelse:

»Understödjas barn i hemmet eller äro barn utackorderade, skall ägnas

särskild uppmärksamhet åt att dessa erhålla den vård, som deras ålder kräver,

och uppfostras till dugliga medborgare. Därvid bör tillses, att de fullgöra dem

åliggande skolplikt och övas i för dei-as ålder lämpat arbete.»

Uti de yttranden, som avgivits av domkapitlen i Uppsala, Västerås

och Lund samt av svenska kyrkans diakonistyrelse, har påyrkats, att ordet

»kristlig» i samband med föreskriften om uppfostran måtte kvarstå. Därvid

har såsom angeläget framhållits, att de av fattigvården omhändertagna

barnen bliva satta i tillfälle att deltaga i konfirmationsundervisning och

gudstjänster, enär fall förekomma, då snikna fosterföräldrar hindra barnen

därifrån.

Det sammanhang, i vilket ordet uppfostran förekommer i 1 § i

förslaget, torde förklara, att uppfostrans natur därvid ej närmare bestämts.

Det måste dessutom ligga så i sakens natur, att barn, som uppfostras

genom det allmännas försorg eller på dess bekostnad, skola komma i

åtnjutande av den uppfostran, som samhället bereder det uppväxande

släktet i allmänhet, att ett uttryckligt stadgande om en kristlig uppfostran

kan anses överflödigt. I 18 § av normalreglementet erinras särskilt

om fullgörande av skolplikten. I sammanhang därmed skulle ju

kunna intagas en erinran även därom att barn skola beredas tillfälle till

deltagande i konfirmationsundervisning.

Socialstyrelsen har anmärkt, att då i lagen intages en uttrycklig

bestämmelse om innebörden av fattigvård, utan att därunder inbegripes

begravning, det synes kunna ifrågasättas, om ej genom särskild föreskrift''

fattigvårdssamhälle borde åläggas att sörja för begravning av avliden

un d er st ö d s t agar e.

opaginerad Kontrollera mot PDF

I)

Kungl. Maj: t a Nåd. Proposition Nr Idö.

Vid bestämmande av fattigvårdssamhälles rätt till ersättning av annat

samhälle, staten eller enskild omnämner gällande fattigvårdsförordning

(2!), 31, 36 §§) jämväl begravningskostnad såsom föremål för gottgörelse.

Åven kommitté förslaget behandlar frågan om begravningskostnad i kapitlet

om ersättning, i det densamma förklaras ej skola ersättas av hemortssamhälle

eller staten, varjämte dylik kostnad förklaras ej inverka på

förvärv av hemortsrätt.

Visserligen föreligger med kommitténs formulering av 1 § större

skäl än enligt nu gällande lagstiftning att särskilt utmärka skyldighet

att ombesörja begravning. Kommittén bär emellertid tydligen ansett,

att en sådan skyldighet skulle vara en direkt följd av åläggandet att

lämna underhåll och vård. Då denna uppfattning synes mig kunna

godkännas, samt någon ovisshet om skyldigheten ej gärna lärer kunna

uppstå, har jag ej ansett mig böra föreslå någon ändring härutinnan.

Enligt gällande fattigvårdsförordning är nödställd minderårig föremål

för obligatorisk fattigvård och med uttrycket minderårig förstås den,

som icke fyllt 15 år. Detsamma gäller enligt kommitténs förslag.

Bestämmandet av minderår i ghetsgränsen inverkar såväl enligt fattigvårdsförordningen

som enligt förslaget jämväl på en del andra stadganden,

nämligen vid bestämmande av försörjningsplikt, hemortsrätt och arbetsskyldighet

(husbonderätt).

I samband med förevarande stadgande höra även beaktas förslagets

bestämmelser i 36 och 79 §§. Enligt 36 § har fattigvårdsnämnÖen,

att då minderårig, som av styrelsen omhändertagits, hunnit den åldei

samt nått den utveckling och stadga, att han kan anses i stånd att

försörja sig, söka bereda honom lämplig tjänst eller anställning, samt

tillse, att han erhåller nödig utrustning. Uti 79 § (= 77 § i Kungl.

Maj:ts förslag) föreskrives, dels att där någon, som icke nått myndig

ålder, på fattigvårdssamhälles bekostnad åtnjuter vård ^utanför sina

föräldrars eller målsmans hem, samhällets fångvårdsstyrelse hai målsmansrätt

över honom och dels att över den, som enligt 36 § genom

fattigvårdsstyrelsens försorg beretts tjänst eller anställning'', styrelsen

bör, ändå att han icke åtnjuter fattigvård, fortfarande öva tillsyn

under viss tid.

I motiveringen för 1 § 3 stycket erinrar kommittén, att vid flera

tillfällen påyrkats, att gränsen för minderårigheten i fattigvårdshänseende

måtte höjas, samt anför:

Departe
ments
chefen.

Minderårig ■

hetsgränsen.

'' § 3 stycket.

Kommittén.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Reservation.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

s Enligt vad som från flera håll upplysts äro de unga, särskilt på landsbygden,

därest de aro normalt utrustade till kropp och själ, i stånd att försörja

sig sjalva, då de uppnått 15 års ålder, vid vilken tidpunkt de nästan undantagslöst

hava avslutat sm skolgång och konfirmerats. Vid sådant förhållande synes det

kommittén ej lämpligt att välja en högre åldersgräns; därigenom skulle nämligen

tastslas, att den, som ej fyllt t. ex. 16 år, i och för sig är att likställa med den

?'',Ui£t’ nSOm .saknar. förmåga att försörja sig. Det har vidare ifrågasatts att ej

fastställa någon viss gräns för minderårigheten, utan att låta arbetsoförmågan

vara det avgörande. Kommittén har dock ansett detta förenat med risken att

av fattigvården omhändertagna barn alltför tidigt skulle komma att utnyttjas till

förvärvsarbete, samt därför vidhållit ståndpunkten om en viss åldersgräns. En

sådan kräves även ur vissa andra synpunkter, såsom vid bestämmande av den

strangare försörjningsplikt, som anses böra åligga föräldrar, samt vid reglerande

av hemortsrätten, varvid samma åldersgräns synes böra gälla,»

, „ 1 m°tiveringen till 79 § i sitt förslag erinrar kommittén, att från flera

nåll framhållits, att minderåriga vid 14 eller 15 årsåldern, då de i många

fall få börja att försörja sig själva, ännu ej vunnit sådan mognad, att de

kunna reda sig, utan ofta falla för de frestelser, som omgiva dem, samt

att det därför är angeläget, att någon myndighet har rätt att bestämma

över dem ännu någon tid. Vad sålunda erinrats har, säger kommittén,

obestridligen sin riktighet; och kommittén har ansett denna angelägenhet,

åtminstone för närvarande, lämpligast böra ordnas genom att i huvudsaklig

överensstämmelse med vad som skett genom lagen angående

uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn låta

den minderårige, åt vilken, enligt vad förut utvecklats, fattigvårdsstyrelsen

har att, då han nått den utveckling och stadga att sådant kan

ske, bereda tjänst eller anställning (36 §), därest sådant skett, fortfarande

sta under fattigvårdsstyrelsens tillsyn, till dess han uppnått myndig ålder;

och bör fångvårdsstyrelse!! äga rätt att, intill dess en sådan person

fyllt 18 år, åt honom fortfarande utse tjänst eller anställning, vilken han

icke heller utan dess tillstånd må lämna före denna ålder.

1 vå ledamöter av kommittén, herr Lindblom och fröken Pauli, hava

beträffande minderårighetsgränsen varit av skiljaktig mening samt förordat

att sätta nämnda gräns till 16 år. I sin reservation hava de framhållit,

att i tysk och engelsk lagstiftning samt i visst avsende även i fransk,

minderårighetsgränsen bestämts till 16 åt-, att den norska lagen stannat

vid 15 år och den danska vid 18 år samt att i 1908 års finska förslag

gränsen höjts från lo till 16 år. Reservanterna hava vidare anfört

huvudsakligen följande: Kommitténs uttalande att de unga, särskilt på

landsbygden, därest de äro normalt utrustade till kropp och själ, äro i

stånd att försörja sig själva, då de uppnått 15 års ålder, är antagligen

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135. (53

riktigt, om man uteslutande har för ögonen de tillfällen till full försörjning,

som erbjuda sig genom antagande av tjänsteanställning inom jordbruket

för ynglingar och i enskilda hem för flickor. Det torde emellertid

icke vara riktigt att bygga en bestämmelse, sådan som den i fattigvårdslagens

1 §, på förhållandena inom ett Arisst yrke och inom en viss,

om än så utbredd näringsgren. Icke inom alla samhällen och icke vid

alla tillfällen erbjuder sig arbetsanställning av denna art; icke heller

alla unga lämpa sig för sådan anställning, vilken, vad jordbruket beträffar,

kräver starka kroppskrafter och vana vid landsförhållanden. Inom hantverk

och industri i allmänhet, men särdeles inom våra större samhällen

med deras högre levnadsomkostnader, torde det däremot kunna sägas

vara regel, att ungdom i denna ålder icke kan förvärva tillräckligt för

att bereda sig lämplig bostad, sund föda och vad övrigt tillhör det nödvändiga

livsuppehället. Denna omständighet är emellertid icke här

ensam avgörande. Varken enligt fattigvårdsförordningen eller enligt förslaget

skall man nämligen i fråga om ett barn, som ännu ej fyllt 15

år, spörja efter arbetsförmågan, ehuru sådan väl i ett antal fall även

här kan vara till finnandes, utan man skall anse minderårigheten, d. v. s.

barnets bristande omdöme och förmåga att till sitt rätta värde bedöma

de möjligheter till utkomst, som kunna erbjuda sig, och i övrigt tillbörligen

ordna sina levnadsförhållanden, vara tillräckligt skäl för ett samhällets

ingripande till barnets förmån. Från denna synpunkt sedd kan

15-årsåldern icke anses vara den lämpliga gränsen. Det kan icke vara

berättigat att hos ungdom av denna ålder förvänta den sinnets mognad,

som är en av förutsättningarna för plikten att fullt ut sörja för egen

utkomst. Samhällets eget intresse kräver en böjning av åldersgränsen.

Gentemot en sådan höjning har stundom anförts, att efter åldersgränsens

höjande ungdom av ifrågavarande ålder skulle, även i de fall, då det icke

vore av behovet påkallat, kunna tilltvinga sig uppehälle på det allmännas

bekostnad, och att skäl snarare förelåge att inskärpa samma ungdoms

skyldighet till självförsörjning. Häremot må blott erinras, dels att stadgandet

allenast gäller den som faktiskt befinnes vara i behövande tillstånd,

»sakna medel till sitt uppehälle», och vilkens »behov icke annorledes

avhjälpes», dels att fattigvårdsstyrelses skyldighet att inskrida icke

är liktydigt med att för någon längre tid lämna försörjning. Tvärtom

bör naturligen styrelsen i nu ifrågavarande fall, så snart sådant lämpligen

kan låta sig göra, enligt 36 § träffa avtal om lämplig tjänst eller förse

de unga med arbete i annan form. Den utsträckta rätt att utse tjänst

och utöva tillsyn, som kommittén föreslagit för fattigvårdsstyrelse gent
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj:ts Nåd. Proposition Nr ISO.

Yttranden.

(14

emot av densamma omhändertagna barn, torde för övrigt utgöra tillräcklig

garanti för att nu ifrågavarande stadgande icke från de ungas

sida skulle komma att missbrukas.

En stor del av de myndigheter och korporationer, som yttrat sig

över kommittéförslaget, har anslutit sig till reservanternas uppfattning i

fråga om minderårighetsgränsen. (Stockholms stads fattigvårdsnämnd,

tillförordnade fattigvårdsinspektören i Stockholm, överståthållarämbetet,

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Stockholms, Östergötlands, Blekinge,

Malmöhus, Ålvsborgs och Västernorrlands län, Norrbottens läns landsting,

domkapitlen i Skara, Västerås, Lund, Göteborg, Härnösand och

Luleå, Stockholms stads konsistorium, svenska kyrkans diakonistyrelse,

svenska fattigvårdsbundet, medicinalstyrelsen, kammarrätten, Fredrika

Bremerförbundet och landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt.)

I övriga utlåtanden har i regel frågan ej berörts, men i en del fall anslutning

till majoritetens förslag uttryckligen betonats.

Sålunda anför Kungl. Maj ds befallningshavande i Kronobergs, län:

»Någon tvekan kan tilläventyrs göra sig gällande i fråga om minderårighetsgränsen

i fattigvårdshänseende. Kungl. Maj:ts befallningshavande har icke kunnat

undgå att finna de skäl, på vilka reservanter inom kommittén stött förslag om

minderårighetsgränsens höjning, förtjänta av beaktande. Dock håller Kungl.

Maj:ts befallningshavande före, att en sådan höjning, låt vara endast med ett år,

skulle, vad landsbygden beträffar, föranleda flera olägenheter än minderårighetsgränsens

bibehållande vid femton år kan medföra; och att i detta hänseende

i lagstiftningen göra skillnad mellan land och stad lärer icke vara lämpligt.»

I ett av fattigvärdsstyrelsen i Jönköping avgivet utlåtande framhålles,

att de flesta av de barn, som fattigvärdsstyrelsen nödgas omhändertaga

och försörja, redan vid 14 å 15 års ålder kunna erhålla så väl

avlönade platser, att de kunna försörja sig själva, samt att beträffande

barn, som på grund av lyte eller klen kroppskonstitution ej vid 15 års

ålder kunna försörja sig själva, ett års höjning av åldersgränsen betyder

föga, enär fattigvården i de flesta fall bör och får understödja dem till

20-års åldern eller ännu längre.

Vid sitt tillstyrkande av reservanternas förslag anför Stockholms

stads fattigvårdsnämnd:

»Kommittén synes hava ställt sig på en o alldeles föråldrad ståndpunkt, då

den bibehållit denna gräns vid 15 års ålder. Åtminstone i Stockholm måste det

i allmänhet betecknas såsom fullständigt omöjligt för ett barn om 15 år att själv

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kung1. Magris Nåd. Proposition Nr 135. 65

försörja sig; man må taga i betraktande, att barnet enligt folkskolestadgan är

skolplikt^ till 14 års ålder, varefter kommer konfirmationsundervisningen och

nödig utbildning i visst yrke eller dylikt. I barnavårdslagarna är också 16 år

satt som gränsålder med avseende å barns behandling av barnavårdsnämnden;

och att denna ålder är lämplig som minderårig!] etsgräns även i fattigvår ds avseende

utvisas, bland annat, av de ytterst vanliga fall, att för Stockholms kommun

tillhörande barn, som utackorderats, framställningar göras om förlängda

understöd, d. v. s. understöd efter det barnen fyllt 15 år, på grund av deras

fortfarande oförmåga att själva försörja sig.

Om än i vissa fall, särskilt på landsbygden, må förekomma, att en 15-åring

nått den utveckling, att han har förmåga till självförsörjning, synes detta dock

ej medföra några betiinkligheter mot eu lagändring i antytt syfte, då givetvis

fattigvården i sådana fall ej behöver anlitas.»

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Stockholms län:

»Befallningsliavanden är av den meningen, att utvecklingen numera fört

med sig, att i städer och stadsliknande samhällen åldersgränsen icke kan sättas

lägre än sexton år. Det är för stor risk att hänvisa eu femtonårig gosse eller

flicka i städerna, som söker fattigvård, att själv skaffa sig uppehälle. På landsbygden

ställer sig förvisso frågan enklare. Om man nu icke vill i eu allmän lag

göra skillnad på stad och land, vilket annars i detta fall torde kunna gå skäligen

väl för sig, bör enligt befallningshavandens mening hänsynen till det oavvisliga

behovet i städerna föra med sig, att åldersgränsen för alla i S 1 bestämmes till

fyllda 16 år.»

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Blekinge län:

»Det kan visserligen vara riktigt, att på landsbygden barn vid 15 års ålder

mångenstädes kunna försörja sig själva, men så är icke förhållandet i allmänhet

åtminstone i städerna och de större industrisamhällena. Där barnen skola uppläras

i någon industri eller yrke, hinna de icke förvärva nog kunskap och skicklighet

för att de redan vid femton års ålder skola kunna fullt försörja sig. Härtill

kommer att, enligt redan väckta förslag, skolplikten skall utökas icke allenast

vad angår folkskolan och obligatorisk fortsättningsskola utan jämväl i fråga om

deltagande i undervisningen i yrkesskolor, och komma givetvis dessa förhållanden

att hindrande inverka på barnens ekonomiska förvärvsmöjligheter.»

Domkapitlet i Härnösand uttalar som sin övertygelse, att ett framflyttande

av minderårighetsgränsen skulle verka gagneligt i flera riktningar

samt anför vidare:

»Den merkostnad, som det tillagda året skulle åsamka fattigvården, skulle

helt visst rikligt ersättas därigenom, att dessa unga, som genom hela sin belägenhet

ofta stå i en missgynnad ställning, då de gå att taga upp kampen för

tillvaron, skulle något bättre rustade gripa sig an. De behöva bättre än andra

denna starkare utrustning, då de ej som lyckligare lottade unga hava ett hems

huld och skydd att tillita.»

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 120 höft. (Nr 135.)

9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Vissa nyare

lagbestämmelser.

Betänkande,

avgivet den 3

oktober 1917,

angående viss

yrkesundervisning

m. m.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Kr 13o.

I kammarrätten Lava föredraganden och 4 andra ledamöter anslutit

sig till kommittéreservanternas förslag under framhållande av att höjningen

särskilt vad städerna anginge syntes väl motiverad och av verkligt

behov påkallad. Presidenten och 5 ledamöter hava efter anförande

av en del utav kommittéreservanternas skäl funnit dessa synpunkter

förtjäna beaktande.

I detta sammanhang må erinras om följande, nu gällande lagbestämmelser:
I

lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring, 5 §, stadgas,

att pensionsavgift ej av någon erlägges för år före det, under vilket

han fyller 16 år.

Enligt lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd, 8 §, förstås i

nämnda lag med minderårig den, som är under 18 år. I följande §§

givas bestämmelser, som närmare reglera och på visst sätt inskränka

dylik minderårigs arbete.

I lagen om barn utom äktenskap den 14 juni 1917, 3 §, stadgas,

att sådant barn njuter av föräldrarna uppehälle och uppfostran, efter t}T

med avseende å båda föräldrarnas vilkor må anses skäligt, samt att berörda

rätt till underhåll ej upphör, förr än barnet fyllt 15 år, ej heller

senare än det fyllt 18 år, där ej barnets anlag och omständigheterna i

övrigt föranleda, att barnet bör erhålla fortsatt utbildning.

Slutligen må i korthet omnämnas det betänkande, som den 3 oktober

1917 avgivits av inom ecklesiastik- och finansdepartementen tillkallade

sakkunniga angående fortsättningsskolan, den lägre tekniska och handelsundervisningen

samt närliggande undervisningsområden. I detta betänkande

föreslås bl. a. följande: Efter avgång från folkskolan, vilken icke

finge äga rum tidigare än det kalenderår, då lärjunge fyllde 13 år, skulle

han genomgå en för såväl kommunen som ungdomen obligatorisk fortsättningsskola

med tvååriga kurser med visst timantal, fördelat antingen

på ett mindre antal veckor vartdera året eller utbrett på helt läsår med

t. ex. en hel dag i veckan eller två, högst tre dagar med mindre antal

lärotimmar om dagen. Undervisningen skulle röra sig om endast tre

huvudämnen eller grupper av ämnen, nämligen modersmålet, medborgarkunskap

och arbetskunskap. Sedan den för alla obligatoriska fortsättningsskolan

blivit genomgången, skulle den egentliga yrkesutbildningen

taga sin början i lärlingsskolor, obligatoriska för alla minderåriga, som

anställas i hantverk, industri, handel samt tjänarinneyrket. Upprättandet

av dylika lärlingsskolor skulle dock, åtminstone till en början, icke vara

obligatoriskt för kommunerna. Lärotiden i lärlingsskolorna skulle vara

densamma som i fortsättningsskolorna eller två år, så att båda dessa skolor

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135. 67

vore genomgångna, innan lärjungarna uppnått 18 år, då skolplikten

under alla förhållanden borde upphöra. Undervisningen skulle förläggas

till vissa dagar i veckan eller till aftontimmar med minst sex och högst

tolv timmar i veckan.

Uå yrkanden tidigare framförts om minderårighetsgränsens höjande

till 18 år, synas dessa yrkanden åtminstone delvis varit föranledda av en

önskan att tillförsäkra fattigvårdsmyndigheterna befogenhet att i de ungas

intresse under längre tid öva tillsyn över dem och på så sätt kunna påverka

deras utveckling i gynnsam riktning. Detta önskemål har kommittén sökt

tillgodose genom stadgandet i kommitté förslagets 79 §, vartill jag återkommer

i annat sammanhang. Behovet av en så stor utsträckning har därmed

åtminstone beträffande dem, åt vilka fattigvårdsstyrelsen berett tjänst eller

anställning, bortfallit, men reservanterna inom kommittén hava därefter i

stället påyrkat gränsens sättande till 16 år. Grunden för detta deras

yrkande framgår av förestående redogörelse för reservationens innehåll.

Av de i ärendet avgivna yttrandena framgår, att i fråga om de

ungas försörjningsmöjligheter den nuvarande minderårighetsgränsen, vad

städer och industrisamhällen angår, medför olägenheter av allvarlig beskaffenhet,

under det att beträffande landsbygden några egentliga olägenheter

i sådant hänseende icke synas hava försports.

Frågan bör emellertid icke bedömas allenast med hänsyn till, vid

vilken ålder ynglingar och flickor kunna, i allmänhet taget, anses vara

i stånd att nätt och jämnt förtjäna sitt uppehälle. Utan man bör i de

ungas såväl som i samhällets befogade intresse söka avgöra, när de i

i allmänhet hunnit sådan mognad, att de, överlämnade åt sig själva, hava

utsikt att utvecklas till så goda självförsörjare och nyttiga medborgare —

låt vara i blygsamma villkor — som de, med de anlag och egenskaper i övrigt,

vilka stå dem till buds, hava möjlighet till. En måttlig böjning av åldersgränsen

kan, om saken ses ur denna synpunkt, för samhället medföra

fördelar, som vida uppväga de med höjningen förenade ökade kostnader.

Enligt förslaget innefattas i fattigvården uppfostran; och ett icke oväsentligt

moment i denna uppfostran är onekligen att göra de unga skickade

till för dem lämpat arbete. Det är därför önskvärt, att efter skolundervisningen

och konfirmationen de minderåriga beredas någon tids

utbildning i yrke utan att de under denna tid äro tvungna att helt draga

försorg om sig själva. Det är annars fara värt, att de, i saknad av

varje yrkesutbildning, söka sig till första bästa arbete under förhållanden,

som måhända för dem äro allt annat än gynnsamma, och på så sätt förlora

en sedan kanske aldrig återkommande möjlighet att komma in i ett

Departe
ments
chefen.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

arbete, som säkrare kunnat befordra deras självförsörjning. Det är ju

även uppenbart, att bättre yrkesutbildning är ett samhällsintresse av den

största betydelse.

Därest yrkesundervisningen ordnades i enlighet med de i förenämnda,

den 3. oktober 1917 avgivna betänkande föreslagna grunder, skulle det

givetvis vara förmånligt, om minderårighetsgränsen sattes högre än för

närvarande. Tv när de unga understödstagare, som hava fallenhet för

något av de yrken, beträffande vilka genomgående av lärlingsskolor

är avsett att bliva obligatoriskt, vid 15 års ålder slutat fortsättningsskolan,

skulle möjligheten för dem att välja något av dessa yrken onekligen

vara större, om de kunde räkna på fortsatt understöd" från fattigvården

åtminstone under något år av lärlingstiden; eljest skulle det för

dem säkerligen ofta vara svårt att reda sig.

Härmed är ej sagt, att den, som, ehuru han ej uppnått den antagna

åldersgränsen, verkligen är så mogen, att han kan i ett för honom lämpligt

arbete förtjäna sitt uppehälle, ej skall göra detta. Enligt förslaget

förutsättes ju för att minderårig skall kunna åtnjuta obligatorisk fattigvård,

dels att han saknar medel till sitt uppehälle och dels att hans behov

icke annorledes avhjälpes. Och kommittéförslaget anvisar vidare (i 36

och 79 §§) utväg att bereda minderårig, som nått sådan utveckling, att

han kan anses i stånd att försörja sig, tillfälle därtill under för hans

utveckling i möjligaste mån betryggande förhållanden. Om minderårighetsgränsen

höjdes, komme givetvis, särskilt på landsbygden, en del

av dem, som icke uppnått denna gräns, att kunna beredas tjänst eller

anställning pa sätt i dessa §§ avsetts. Härav följer, att försörjningsbördan

ej skulle, därest gränsen höjdes till t, ex. 16 år, komma att ökas

med kostnaden för underhåll av alla understödstagare mellan 15 och 16

år, ty av dessa skulle ett antal, i likhet med åtskilliga 14-åringar för

närvarande, åtminstone delvis kunna förtjäna sitt bröd. Någon avsevärd

olägenhet för landsbygdens del till följd av en höjning synes sålunda

knappast vara att befara. I många fall säkert tvärt om.

Till frågan, huruvida genom det av kommittén föreslagna stagandet

i 79 § önskemålet om längre tids tillsyn över unga förutvarande understödstagare

blivit i tillräckligt stor utsträckning och på lämpligt sätt tillgodosett,

återkommer jag vid behandlingen av nämnda §.

Ett bestämmande av åldersgränsen med hänsyn tagen till samtliga

de här berörda synpunkterna stöter givetvis på icke ringa svårighet.

Emellertid synes mig den av reservanterna föreslagna och av ett "stort

antal på detta område särskilt omdömesgilla myndigheter och korporationer

förordade åldern 16 år vara så avpassad, att å ena sidan det allmänna

icke blir pa ett oskäligt sätt betungat genom av höjningen föror
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:tf; Nåd. Proposition Nr 1M. HD

sakade direkta kostnader, och å andra sidan de ovan antydda synpunkterna

bliva, i samhällets och de ungas intresse, på åtminstone någorlunda tillfredställande

sätt tillgodosedda.

Gentemot en höjning av ifrågavarande åldersgräns över 15 år kan

tänkas komma att åberopas, att i den nya lagen om barn utom äktenskap

gränsen för försörjningsskyldiglieten i normala fall lagts vid 15

år. Till eu början må då bemärkas, att meningarna angående lämpligheten

av denna gräns vid berörda lags tillkomst ingalunda voro odelade.

Så fastställde andra kammaren för sin del till en början gränsen till lf>

år, ehuru kammaren efter sammanjämkning nödgades i denna del biträda

första kammarens beslut, varigenom gränsen bestämts till 15 år. Men

vidare kan enligt lagen försörjningsskyldigheten sträcka sig till 18 år

och, »om barnets anlag och omständigheterna i övrigt föranleda, att

barnet bör erhålla försatt utbildning», till och med längre än till 18 år.

Att göra fattigvårdslagens bestämmelser fullt överensstämmande med

nyssnämnda stadganden i lagen om barn utom äktenskap torde icke vara

möjligt; det kan icke heller anses vara i någon egentlig grad av behovet

påkallat att låta den förra lagens minderårighetsgräns sammanfalla just

med den senare lagens lägsta åldersgräns. De båda lagarnas uppgifter

och syften äro väsentligen olika. Lagen om barn utom äktenskap reglerar

ju enskildas försörjningsplikt i förhållande till sina barn; lagen

om fattigvården åter det allmännas plikt i förhållande till genom fattigvården

understödda minderåriga. Och under det att enligt den förra

lagen barnet har rätt till underhåll, lämpat efter båda föräldrarnas villkor,

och detta underhåll skall utgå intill 15 års ålder under alla förhållanden

och oberoende av om barnet har egna medel eller får hjälp

från annat håll, är enligt fattigvårdslagen barnets rätt inskränkt till det

föreliggande behovets fyllande och betingad därav, att medel till livsuppehället

saknas och att behovet ej annorledes avhjälpes.

De ovan anförda skälen hava föranlett mig att föreslå minderårighetsgränsens

fastställande till 16 år.

En höjning av åldersgränsen medför motsvarande höjning beträffande

stadgandena om åldern för förvärvande av självständig hemortsrätt (47 §

2 inom.), om ersättning av minderårig för fattigvård (65 § 1 mom. i kommittéförslaget

= 62 § i Kungl. Maj:ts förslag) samt om bettleri (92 §).

2 §•

Denna § avhandlar den s. k. frivilliga fattigvården.

I gällande fattigvårdsförordnings 2 § stadgas, att för beviljande av

fattigvård i andra fall än dem, vilka i 1 § omförmälas, fattigvårdssamhälle

Frivillig

fattigvård.

2 §■

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj\ts Nåd. Proposition Nr 135.

Kommittén.

Yttranden.

Departe
ments
chefen.

äger bestämma de grunder, som böra av samhällets fångvårdsstyrelse

iakttagas samt att, där sådant bestämmande ej skett, det ankommer på

styrelsen att meddela fattigvård i den mån styrelsen prövar nödigt.

Förslaget innehåller i 2 § bestämmelser av fullständigt samma

innehåll.

I motiverna anmärker kommittén och belyser genom exempel och

statistik, att den frivilliga fattigvården kommit att i praxis spela en

mycket stor roll, bl. a. i avseende å förebyggande av nöd, och varit

ägnad att på ett verksamt sätt fylla den lucka i understödsverksamheten,

som med den hävdvunna snäva tolkningen av förordningens 1 § eljest

skulle förefunnits. Då trots den föreslagna utvidgningen av området för

den obligatoriska fattigvården det ännu återstår många fall, som nås

varken av denna eller av andra samhällsinstitutioner, synes det kommittén

lämpligast att för framtiden bibehålla den frivilliga fattigvården.

Svenska fattigvår ds förbundet har, särskilt med avseende å svårigheten

att erhålla en skarp gräns mellan obligatorisk och frivillig fattigvård,

uttalat, att det kunde ifrågasättas att upphäva skillnaden mellan

dessa båda arter av fattigvård samt låta förslagets 1 §, utvidgad och

omredigerad, omfatta alla fall av legal fattigvård, under det att 2 § finge

utgå. Förbundet har emellertid förklarat sig icke vilja förorda, att 2 §

utan vidare skulle utgå ur förslaget. Därigenom skulle nämligen fattigvårdsstyrelserna

betagas möjlighet att lämna understöd i samma omfattning

som enligt gällande förordning. Endast under förutsättning att

genom ändring i andra delar av lagförslaget en dylik eventualitet förebygges,

anser sig förbundet kunna yrka på upphävandet av skillnaden

mellan obligatorisk och frivillig fattigvård.

Kammarrätten har i sitt yttrande över förslaget uttryckligen tillstyrkt

bibehållandet av 2 §. Åven socialstyrelsen har förklarat sig avråda

från en förändring på denna punkt, under motivering, att man med

hänsyn till ersättningsrätten och andra med den offentliga fattigvården

förbundna rättsverkningar antagligen skulle bliva nödgad att begränsa

berörda vård till något motsvarande den obligatoriska fattigvården, och

den från allmän social synpunkt så betydelsefulla förebyggande fattigvården

därmed skulle bliva avförd från fattigvårdsmyndigheternas arbetsområde.

Ehuru den i vår fattigvårdslagstiftning förekommande indelning av

fattigvården i obligatorisk och frivillig ingalunda kan anses i allo tillfredsställande,

synes denna indelning hava så ingått i allmänna medvetandet,

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:t,Nåd. Proposition Nr 135.

71

att en förändring'' häri näppeligen för närvarande bör äga ruin. Någon

anmärkning mot avfättniugen av gällande stadgande rörande den frivilliga

fattigvården, vilket stadgande av kommittén bibehållits oförändrat,

bär ej förekommit, och jag finner mig också böra tillstyrka dess upptagande

i den nya lagen.

3 §•

I denna § upptagas reglerna om viss enskild försörjningsplikt.

Gällande fattigvårdsförordning stadgar i 3 § skyldighet för en var,

som är arbetsför, att utan fattigvårdssamhälles betungande försörja sig

själv och sina minderåriga barn ävensom för arbetsför man att försörja

sin hustru, s. k. ovillkorlig försörjningsplikt. I övrigt åligger det enligt

samma lagrum föräldrar och barn att i män av behov å ena och förmåga

å andra sidan försörja varandra, s. k. villkorlig försörjningsplikt.

Förslaget upptar icke någon bestämmelse om den enskildes skyldighet

att sörja för sig själv. Fn sådan skyldighet har synts kommittén

ligga i sakens natur och indirekt framgå av stadgandet om den obligatoriska

fattigvården.

Förslaget upptar vidare icke arbetsförhet såsom förutsättning för

enskilds försörjningsskyldighet gentemot minderåriga barn och hustru, utan

innehåller i denna del allenast, att föräldrar äro pliktiga att utan fattigvårdssamhälles

betungande försörja sina minderåriga barn, samt att enahanda

försörjningsplikt åligger man gentemot hustru. Beträffande den

villkorliga försörjningsplikten innehåller förslaget, att det åligger föräldrar

och barn att i mån av behov, å ena, samt förmåga, å andra

sidan, försörja varandra, så att de ej falla fattigvården till last, och tilllägger,

i olikhet mot fattigvårdsförordningen, att sådan försörjningsplikt

även åligger hustru gentemot mannen.

Beträffande de vid tiden för kommittéförslagets avgivande gällande

civilrättsliga bestämmelserna rörande makars och anhörigas underhållsskyldighet

erinrar kommittén i motiverna, att av lagens allmänna ståndpunkt

samt vissa undantagsstadganden framgår, att i normala fall all

egendom i makars bo skall tjäna till båda makarnas försörjning; att

även efter vunnen boskillnad underhållsskyldighet föreligger; att vid

skillnad till säng och säte domstol förordnar om underhållsskyldighet

under skillnadsåret; att vid äktenskapsskillnad, utom då »verklig galenskap»

givit anledning därtill, underhållsskyldigheten upphör; att under

bestående äktenskap maka ej synes kunna i rättegångsväg göra anspråk

Enskild försörjningsplikt.

3 §■

Kommittén.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungt. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 135.

på underhåll, varemot under skillnadsåret ålagt underhåll kan exekutivt

uttagas; att föräldrars plikt att försörja sina inom äktenskap födda barn

ansetts så naturlig, att intet därom utsagts; att beträffande barn utom

äktenskap stadgats, att sådana barn njuta av fader och moder nödtorftig

föda och uppfostran, till dess de kunna nära sig själva; samt att i fråga

om barns skyldighet att försörja föräldrarna civillagen saknar stadgande,

men att sådan skyldighet dock torde få anses föreligga.

Kommittén anför vidare:

»Huvudsyftet med de stadganden rörande enskild försörjningsplikt, som intagas

i fattigvårdslagstiftningen, måste emellertid vara att bestämma, emot vilka

personer fattigvårdssamhället bär rätt att påfordra, att de skola i viss utsträckning

sörja för sina anhöriga, samt de grunder, efter vilka en sådan skyldighet

bör kunna påfordras. Inom de av dessa bestämmelser utstakade gränserna har

fattigvårdssamhället att tillhålla den enskilde att fylla sin skyldighet och eventuellt,

om samhället fått fullgöra försörjningen, göra gällande ett anspråk mot

den försörjningspliktige i den ordning, som fattigvårdslagstiftningen medgiver.

Längre får samhället ej gå. Det kan ej göra gällande ett anspråk mot en person,

vilken icke enligt fattigvårdslagstiftningen är försörjningspliktig, och ej heller av

honom påfordra mer än det, som kan anses ligga inom gränserna för en försörjning

enligt fattigvårdslagstiftningen.»

Kommittén framhåller härefter, att civillagens bestämmelser om

underhållsskyldighet mellan enskilda äro avsedda att reglera enskilda

medborgares rätt gentemot varandra, under det att fattigvårdslagens

stadganden härutinnan reglera den enskildes förpliktelser gentemot samhället,

samt att då samhället begränsar sin egen skyldighet enligt fattigvårdslagen

till en nödtorftig försörjning, härav följer, att samhället gentemot

den enskilde, som skall sörja för den behövande, i fattigvårdslagen

ej kan uppställa annat krav än att det nödtorftiga behovet fylles, så att

samhällets inskridande blir obehövligt. Efter att hava erinrat, att grunden

för den förpliktades skyldighet såväl enligt civillagen som fattigvårdslagen

är en närhet i skyldskap och familjerättslig ställning, samt att i

anseende härtill och då den civilrättsliga underhållsskyldigheten givetvis

är den grundläggande, det är önskvärt att fattigvårdslagens regler härutinnan

så nära som möjligt ansluta sig till civillagens, fortsätter kommittén

:

»Om detta sker genom en hänvisning till eller genom ett upprepande av de

civilrättsliga bestämmelserna är tydligen av mindre vikt. Där, såsom hos oss

för närvarande är fallet, civillagen saknar uttömmande stadganden om underhållsskyldighet,

synes annan utväg ej förefinnas än att i fattigvårdslagen särskilt

angiva de fall, då en försörjningsplikt anses böra föreligga gent emot samhället.

Då emellertid civillagen för närvarande är under omarbetning bland annat på

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 1.15. 73

punkter, som beröra underhållsplikten, följer därav att bestämmelserna om försörjningsplikt

i förslaget till fattigvårdslag få en mera provisorisk karaktär. Av

sådan anledning har kommittén funnit sig böra göra minsta möjliga förändringar

i fattigvårdsförordningens bestämmelser i denna del. Efter införandet i civillagstiftningen

av nya bestämmelser i ämnet torde i allt fall bliva nödigt att upptaga

fattigvårdslagens stadganden till förnyat skärskådande.»

Beträffande makars försörjningsplikt anför kommittén:

»Frånsett föreskriften om arbetsför mans försörjningsskyldighet har ej hittills

något varit stadgat om makars försörjningsplikt. Skall man i fattigvårdslagstiftningen

giva uttryck åt de fall, då gentemot samhället en försörjningsplikt bör

föreligga, synes det emellertid vara i sin ordning att upptaga eu makars allmänna

försörjningsplikt för varandra. Enligt civillagen föreligger en underhållsplikt dem

emellan, ehuru densamma ej kan göras gällande annat än i vissa bestämda fall.

Gentemot samhället föreligga ej de omständigheter, som makarna emellan under

bestående äktenskap lägga hinder i vägen för skyldighetens utkrävande, och det

har alltså praktisk betydelse att hava ett stadgande om denna försörjningsplikt.

Lika litet som gällande fattigvårdsförordning upptager förslaget någon försörjningsplikt

gent emot det allmänna mellan makar, vilkas äktenskap upplösts.»

I fråga om barns försörjningsplikt för föräldrar förklarar kommittén,

att det varit ifrågasatt att fritaga barn utom äktenskap från försörjningsplikt

gentemot fadern, en försörjningsplikt, som, fastän den torde föreligga

enligt gällande fattigvårdsförordning, icke veterligen i något fall

ntkräfts, men att, med hänsyn till att frågan om oäkta barns rättsliga

ställning gentemot fadern är upptagen till behandling av lagberedningen

och förslag till lagstiftning därom är att förvänta inom den närmaste

framtiden, kommittén dock icke ansett lämpligt att i lattigvårdslagen nu

föreslå någon särskild från gällande lags ståndpunkt avvikande bestämmelse

härom.

Angående ovillkorlig och villkorlig försörjningsplikt yttrar kommittén

vidare:

»Då man i avseende å den ovillkorliga försörjningsplikten säger, att därvid

icke göras några inskränkningar, är detta naturligen icke så att förstå, att man

kan under alla förhållanden och i obegränsad omfattning göra densamma gällande.

I själva verket måste även här det praktiska fullgörandet bliva beroende

av den försörjningspliktiges förmåga. Men den försörjningsplikt, som påvilar föräldrar

gentemot minderåriga barn och äkta man gentemot hustru, har ansetts

böra göras i den meningen obegränsad, att de äro skyldiga att fullgöra densamma

i samma mån som de äro pliktiga att försörja sig själva; därest de icke kunna

åstadkomma det underhåll, som erfordras för dem alla, äro de skyldiga att med

de försörjningsberättigade dela ljuft och lett, De kunna alltså icke undandraga

sig skyldigheten genom förebärande att deras tillgångar eller arbetsförmåga äro

otillräckliga att jämte eget uppehälle även åstadkomma sådant för minderåriga

barn eller hustru. Vid den villkorliga försörjningsplikten är förhållandet däremot,

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 120 käft. (Nr 135.) 10

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Yttranden.

Nya civilrättsliga

bestämmelser

om underhållsskyldighet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

att denna är beroende ej blott av den försörjningsberättigades behov utan även

av försörjarens förmåga att fullgöra densamma, därvid hänsyn tages till att detta

kan ske utan förfång för hans egen bärgning och de ändamål i övrigt, som med

hans tillgångar eller inkomster skola tillgodoses. >

Att deri ovillkorliga försörjningsplikten icke gjorts beroende av

arbetsförhet hos försörjaren motiveras av kommittén med att mannens

försörjningsskyldighet gentemot hustrun eller föräldrarnas gentemot de

minderåriga barnen synes böra vara ovillkorlig i den mening av kommittén

angivits, oberoende av om försörjningsmöjligheterna grunda sig

på arbete eller befintliga tillgångar. Kommittén tillägger, att betydelsen

av försörjningspliktens omfattning för övrigt i praktiken gör sig förnämligast

gällande, då det blir fråga om att fastslå de rättigheter, fattigvårdssamhället

har mot den försörjningspliktige, som brister i fullgörandet

av sina skyldigheter.

Fångvårdsstyrelsen anför:

»Styrelsen är tveksam om lämpligheten av att, såsom här skett, giva direkt

uttryck åt den försörjningsplikt, som gent emot samhället bör åligga föräldrar

för vuxna barn och hustru för mannen. Det lärer ej för någon vara obekant,

hurusom exempelvis vuxna söner ej sällan falla en redan förut hårt betungad

fader till last, likasom ock förhållandet kan vara omvänt. Att i lagen direkt

framhålla hustruns plikt att försörja mannen kan törhända i åtskilliga fall göra

den arbetande hustruns ställning i förhållande till denne ännu bekymmersammare.

Om de nu föreslagna bestämmelserna det oaktat skulle bliva lag, tillåter sig styrelsen

uttala den förhoppning, att fattigvårdens målsmän ej skola så utnyttja

dem, att de komma att verka oskäligt tyngande på svaga skuldror.»

Kammarrätten delar fångvårdsstyrelsens tvekan om lämpligheten av

att i lagen direkt framhålla hustruns plikt att försörja mannen samt

anser, att spörsmålet om skyldighet för hustrun att gentemot fattigvårdssamhället

ansvara för mannens försörjning, en skyldighet, vilken icke

enligt gällande fattigvårdsförordning påvilar henne, skulle lämpligen

kunna anstå, till dess frågan om anhörigas civilrättsliga försörjningsskyldighet

i dess helhet vunnit sin lösning.

Fattigvård sdirektören i Göteborg, med instämmande av fattigvårdsstyrelsen

därstädes, hälsar med oblandad tillfredsställelse det välbehövliga

och tidseuliga stadgandet om hustruns försörjningsplikt gentemot mannen.

Efter det kommittén avgivit sitt betänkande, hava tre särskilda

lagar utfärdats, genom vilka förändringar beträffande vissa av civilrättens

bestämmelser rörande makars och anhörigas underhållsskyldighet kommit

till stånd.

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Klint fl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 1 då.

Sålunda åligger det enligt 6 kap. 21 § i lagen den 12 november 1915

om äktenskaps ingående och upplösning makar, som vunnit hemskillnad, att

en var efter sin förmåga och den andres behov, bidraga till dennes

tillbörliga underhåll, dock att, där ena maken huvudsakligen bär skulden

till hemskillnaden, den andre ej må förpliktas giva underhållsbidrag,

med mindre synnerliga skäl därtill äro. — Härigenom har sålunda den

modifikation skett i civilrättens regel om makars underhållsskyldighet,

att skulden till hemskillnaden enligt den nya lagen kan förhindra underhålls

utdömande, vilket förut ej var fallet. — Enligt fattigvårdsförordningen

föreligger vid hemskillnad lika litet som eljest någon försörjningsplikt

för hustru gent emot mannen, och förutsättningen för mannens

försörjningsplikt är liksom annars arbetsförhet. Enligt såväl fattigvårdsförordningen

som enligt förslaget är mannens försörjningsplikt vid hemskillnad

liksom eljest, i olikhet mot den nya civilrättsliga bestämmelsen,

ovillkorlig.

Vidare stadgas i 22 § samma kap. och lag, att om vid äktenskapsskillnad

den ena maken finnes efter skillnaden bliva i behov av bidrag till

sitt tillbörliga underhåll, rätten äger ålägga andra maken att utgöra sådant

bidrag efter ty med avseende å hans förmåga samt övriga omständigheter

prövas skäligt. Underhållsbidrag må likväl ej tillerkännas make,

som huvudsakligen bär skulden till skillnaden. Träder den berättigade

i nytt gifte, skall bidrag ej vidare utgå. Anspråk på underhållsbidrag

till frånskild make skall, där fråga ej är allenast om jämkning av avtal,

som makarna med häns}Tn till skillnaden träffat, vid talans förlust framställas

i skillnadsmålet. — Stadgandet avviker från äldre civilrätt därutinnan,

att enligt nämnda rätt underhållsplikt mellan frånskilda makar

förefanns endast då sinnessjukdom föranlett skillnaden. — Varken fattigvår

dsförordningen eller förslaget stadgar underhållsplikt mellan makar,

vilkas äktenskap upplösts.

Genom lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap, 3 §, har

stadgats, att sådant barn njuter av föräldrarna uppehälle och uppfostran,

efter ty med avseende å båda föräldrarnas villkor må anses skäligt, varjämte

beträffande åldersgränsen lämnats vissa bestämmelser, för vilka ovan

redogjorts (se under 1 § 3 stycket). — I följd av nyss refererade stadgande

har likställighet så tillvida kommit till stånd mellan barn inom och barn

utom äktenskap, att ifråga om båda dessa kategorier bägge föräldrarnas

förhållanden utgöra den norm, efter vilken underhåll utgår. 1 fråga om

åldersgränsen föreligger emellertid olikhet därutinnan, att beträffande

barn i äktenskap det i regel ej gives någon bestämd'' ålder, då barnets

uppfostran skall anses avslutad, under det att i fråga om barn utom

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

Departe
ments
chefen.

äktenskap denna ålder i allmänhet kommer att utgöra 15 år. Fattigvårdsförorduingen

och förslaget göra ej skillnad mellan barn inom eller

utom äktenskap. Fattigvårdsförordningen förutsätter för ovillkorlig försörjningsplikt

arbetsförhet.

I 6 § av lagen om barn utom äktenskap stadgas, att om barnet,

sedan dess rätt till underhåll enligt 3 § upphört, i följd av sjukdom

eller annan dylik orsak är ur stånd att självt försörja sig, föräldrarna äro

i mån av förmåga skyldiga att giva barnet skäligt underhåll. Enahanda

underhållsskyldighet åligger barnet emot fader eller moder, som av sjukdom

eller annan dylik orsak är ur stånd att själv försörja sig. — Äldre

civilrätt ansågs, trots saknad av bestämmelser, stå på samma ståndpunkt.

Detsamma är förhållandet med fattigvårdsförordningens och förslagets

motsvarande stadganden utom därutinnan att underhållet, liksom eljest,

är allenast nödtorftigt.

Slutligen har genom lagen om adoption den 14 juni 1917, 13 §,

stadgats, att adoptant och adoptivbarn hava samma plikt att underhålla

varandra som föräldrar och barn i äktenskap samt att barnets föräldrar

ej äro skyldiga att bidraga till dess underhåll, där ej adoptanten blir

ur stånd att fullgöra sin skyldighet.

Mot de föreslagna bestämmelserna om föräldrars ovillkorliga försörjningsskyldighet

gentemot minderåriga barn har anmärkning ej framställts.

De nya civilrättsliga reglerna för underhåll åt barn utom äktenskap

synas ej heller föranleda någon ändring i förslaget härutinnan.

Förslagets bestämmelse om mans ovillkorliga försörjningsplikt gentemot

hustru har lämnats utan anmärkning. Så har däremot icke varit

fallet ifråga om den villkorliga försörjningsplikt, som kommittén föreslagit

för hustru gent emot mannen och för föräldrar gent emot vuxna

barn. Med hänsyn till de stadganden, som givits rörande försörjningspliktens

utkrävande samt då villkorligt försörjningspliktig enligt förslaget

ej kan åläggas att genom inställelse till arbete fullgöra försörjningsplikten,

torde emellertid de av fångvårdsstyrelsen och kammarrätten uttalade farhågor

ej vara tillräckligt motiverade. Åven förslagets stadgande om

vuxna barns försörjningsplikt gentemot föräldrar anser jag mig böra

tillstyrka. Att, på sätt kommittén i motiveringen ifrågasatt, fritaga barn

utom äktenskap från försörjningsskyldighet i förhållande till fadern, synes

mig icke böra ifrågakomma, då i lagen om barn utom äktenskap stadgats

underhållsskyldighet i detta fall.

På sätt kommittén anfört synes det önskvärt, att fattigvårdslagens

stadganden om enskild försörjningsplikt så nära som möjligt

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr ld:j.

ansluta sig till civillagens, och det kunde därför ifrågasättas, att i anledning

av de i det föregående refererade ändringarna i civillagen i

fråga om reglerna för makars underhållsskyldighet vidtaga motsvarande

ändringar i förslaget till fattigvårdslag. Då emellertid den civila underhållsskyldigheten

på en del andra punkter för närvarande är föremål

för revision, lärer det vara lämpligast att tillsvidare låta anstå med försörjningspliktens

utformande efter civilrättens stadganden. Härtill kommer,

att åtskilliga invändningar kunna göras, såväl mot införande av eu

offentligrättslig försörjningsplikt mellan makar, vilkas äktenskap slut

ligen upplösts, som mot den begränsning i hemskilda makars försörjningsplikt,

som civillagen innehåller. Till äventyrs låter en närmare

anslutning till civillagen sig icke göra utan en fullständigare omläggning

av försörjningsplikten.

I anledning av de nya civilrättsliga bestämmelserna om adoptants

och adoptivbarns inbördes underhållsskyldighet samt barnets föräldrars

för visst fall stadgade underhållsskyldighet gentemot barnet torde det

vara av nöden att föreskriva, att motsvarande plikt föreligger i förhållande

till det allmänna.

4 §•

Denna § reglerar arbetsgivares försörjningsplikt beträffande tjänare Enskild foreller

arbetare i förhållande till det allmänna.

Gällande fattigvårdsförordnings 4 § innehåller, att för försörjning 4 §.

av tjänstehjon, statfolk, samt fabriks-, hantverks-, bruks- eller gruvearbetare

ävensom av deras hustrur och hemmavarande minderåriga barn

skall, under den tid arbetsavtalet gäller, husbonde ansvara, så att de ej

falla fattigvården till last.

Förslaget stadgar, att där på grund av särskilda författningar husbonde

eller arbetsgivare har att lämna underhåll och vård åt tjänare eller

arbetare, det åligger honom att gentemot det allmänna ansvara för att

detta fullgöres, så att tjänare och arbetare ej falla fattigvården till last.

Kommittén framhåller i motiverna, att 4 § fattigvårdsförordningen Kommittén,

innebär en strängare förpliktelse för husbonde och arbetsgivare än den,

som åligger dessa gentemot tjänaren eller arbetaren på grund av därom

gällande privaträttsliga stadganden (Legostadgan 6 och 7 §§, näringsfrihetsförordningeu

17 § 4 mom). Kommittén fortsätter:

»Anledningen till den stränga förpliktelse gent emot fattigvårdssamhället,

som sålunda ålagts dem, torde vara att finna i den benägenhet man, trots proklamerandet

av den fria flyttningsrätten, vid tillkomsten av 1871 års fattigvårdsför
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

Yttranden.

Departe
ments
chefen.

78 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 135.

ordning fortfarande hade att söka hindra inflyttandet till en kommun av mindre

försörjningsdugliga individer; en på ..arbetsgivaren lagd sträng försörjningsplikt

komme att verka i denna riktning. Ännu mindre än i fråga om anhöriga torde

emellertid här föreligga skäl att göra försörjarens skyldighet gentemot samhället

större än den, som han har gentemot personen själv. De förslag, som under de

sista årtiondena framkommit till reglerande av förhållandena mellan arbetsgivare

samt tjänare eller arbetare, hava för övrigt alla gått ut på att jämka och på ett

mera praktiskt sätt ordna arbetsgivarens ansvarighet i dessa delar. Å andra

sidan har arbetsgivarens ansvar för visst fall, nämligen olycksfall i arbetet, i

särskild lag bestämts. Under sådana förhållanden synes det ej vara lämpligt att

söka närmare reglera husbondes och arbetsgivares försörjningsskyldighet i fattigvårdslagstiftningen.

Man bör där inskränka sig till att fastslå att, därest husbonde

och arbetsgivare enligt särskilda författningar hava skyldighet att lämna

underhåll och vård åt tjänare och arbetare, de också gentemot det allmänna hava

att ansvara för att detta fullgöres i sådan utsträckning, att tjänaren eller arbetaren

ej faller fattigvården till last. I överensstämmelse härmed har kommittén avfattat

sitt förslag i denna del.»

Kungl. Mnj:ts befallningsliavande i Uppsala län uttalar sig emot

vidtagande av den föreslagna förändringen förrän de av kommittén

åsyftade särskilda författningar trätt i kraft. Befallningshavanden, som

anser, att de nu i detta ämne gällande författningar icke förslå, förordar

bibehållande av stadgandet i 4 § av 1871 års förordning med tillägg,

som förebygger den nu synnerligen vanliga praxis, att bestämmelsen

göres illusorisk genom ett emellan husbonde och tjänare träffat mer eller

mindre frivilligt avtal.

Av Kungl. Maj:ts befallningshavande i Skaraborgs län framhålles, att

det av kommittén föreslagna stadgandet synes böra gälla även då husbondes

eller arbetsgivares skyldighet grundar sig på avtal.

Vid fatiigvårdskongressen 1915 framhölls från ett par håll, att husbondes

eller arbetsgivares skyldighet att försörja tjänare eller arbetare

ej borde kunna under tiden för arbetsavtalet hävas genom överenskommelse

dem emellan.

Kammarrätten har förklarat sig icke hava något väsentligt att

erinra mot förslaget i denna del, men hemställt om inskjutande av ordet

»annan» framför »arbetsgivare».

Jag finner vad kommittén anfört till stöd för det föreslagna stadgandet

böra godtagas. Den av kammarrätten förordade jämkning i

redaktionen synes mig böra äga rum.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kutig!. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 135.

79

2 KAP.

Om fattigvårdssamhälle.

-Enligt gällande fattigvårdsförordning hava primärkommunerna att

ombesörja och bekosta fattigvården.

Förslagets 5 § stadgar, att varje socken på landet samt varje stad

eller köping, som har egen kommunalförvaltning, utgör ett fattigvårdssamhälle,

som har att för sig ordna sin fattigvård samt att, där två eller

flera socknar å landet hava gemensam kommunalförvaltning, de skola

anses såsom ett fattigvårdssamhälle. Bestämmelsen skiljer sig från

gällande stadgande i ämnet därutinnan, att enligt detta även lands- och

stadskommuner med gemensam kommunalförvaltning skola anses såsom

ett fattigvårdssamhälle.

I förslagets 6 § föreskrives, att två eller flera kommuner må förena

sig att tillsammans utgöra ett fattigvårdssamhälle. Framställning om

tillstånd till sådan förening göres hos Kung]. Maj:ts befallningshavande

som, efter det erforderlig utredning ägt rum, överlämnar ärendet jämte

eget yttrande till Kungl. Maj:t för prövning, huruvida och under vilka

villkor förening må ske. Fråga om dylik förening må även väckas av

Kungl. Maj :ts befallningshavande, som därom inhämtar yttrande från kommunerna

och, därest dessa samtycka till föreningen, i övrigt förfar på

sätt ovan är sag-t.

Enligt fattigvårds förordningens 6 § 3 mom. kan förening mellan

särskilda fattigvårdssamhällen äga rum allenast i fråga om bildande av

gemensam arbetsanstalt eller om annan gemensam åtgärd för fattigvård;

någon förening av kommunerna till ett fattigvårdssamhälle är sålunda

icke tillåten.

I förslagets 7 §, som nära överensstämmer med fattigvårdsförordningens

7 § 1 punkten, stadgas, att fattigvårdssamhälles beslutanderätt utövas å

landet vid kommunalstämma eller, där kommunalfullmäktige äro utsedda,

av dessa samt i stad av stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, å

allmän rådstuga.

5 §.

I sina motiver till förevarande kapitel redogör kommittén för de

väsentliga olikheter, som kommunerna hava att uppvisa i avseende å

Gälland*

bestämmelser

och

kommitténs

förslag.

5-7 §§■

Kommunen

som fattigvårdssamhälle.

5 §■

opaginerad Kontrollera mot PDF

BO

Kommittén.

Kungl. 3faj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

areal, folkmängd och ekonomisk bärkraft, samt anmärker, att på grund

härav den nuvarande anordningen med primärkommunerna som fattigvårdssamhällen

är behäftad med vissa olägenheter. De små samhällena

erbjuda, enligt vad kommittén framhåller, visserligen den fördelen, att

fattigvårdsmyndigheterna äga kännedom om nästan alla samhällets invånare,

men å andra sidan saknar man i dessa samhällen ofta möjlighet

att lämna den särskilda vård, speciellt anstaltsvård, som kräves. Det kan

vidare hända, att fattigvårdskostnaden i en liten kommun på grund av ett

eller annat förhållande kan bliva så stor, att bördan för de skattbetalande

medlemmarna av kommunen blir rent av olidlig, hölj den härav blir,

att man söker till det minsta möjliga nedpressa utgifterna för fattigvården

och därmed också minska understöd i fall, då man annars ej

skulle gjort det. De anmärkta olägenheterna hava också föranlett, att

från skilda håll framställts yrkanden om ändringar i de nuvarande förhållandena.

Då, enligt vad allmänt anses, fattigvården närmast är att betrakta

såsom en statsuppgift, kunde det, fortsätter kommittén, tilläventyrs även

anses riktigare att Lägga fattigvårdens handhavande på staten. Ett stort

antal fattig vårdsstyrelser (betänkandet, del III sid. 74 o. f.) hava till

kommittén" gjort uttalanden i sådan riktning. En sådan anordning skulle

medföra en fullständig utjämning av fattig vårdsbördan och förebygga det

med rätta så överklagade processandet mellan kommunerna om skyldighet

att betala utgiven fattigvård. Den moderna staten har emellertid överlämnat

åt medborgarna själva eller åt sammanslutningar av medborgare

att ombesörja åtskilliga statsfunktioner, varigenom till intresserad verksamhet

framkallats krafter, vilka till arbetet föra en anpassning och energi,

som statens egna organ mången gång sakna. Särskilt har fattigvården

allmänt insetts böra i större eller mindre grad undandragas statsorganens

direkta verksamhet och överlämnas åt kommunala eller andra lokala

institutioner eller sammartslutningar. Statens verksamhet har inskränkts

till att vara förnämligast stödjande och kontrollerande, ej direkt fattigvårdsgivande.

Fattigvården kan endast till en viss grad med fördel

centraliseras, enär fattigvårdsarbetet bör så mycket som möjligt individualiseras

och göras personligt. Ur denna synpunkt skulle det utan tvivel

vara skadligt och verka förslappande att lägga fattigvårdens handhavande

på statens organ, vilka skulle sakna tillfälle till och i de flesta fall väl

även sinne för ett mera ingående, personligt utövande av sin uppgift.

Visserligen klagas mycket och med skäl över det sätt, varpå fattigvården

för närvarande mångenstädes handhaves. Men den svenska fattigvårdens

tillstånd skulle utan tvivel varit vida sämre, om fattigvården besörjts

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj ts Nåd. Proposition Nr 135,

H\

i

genom statsanställda tjänstemän. Fattigvården bör lämpligen utföras

genom myndigheter och personer, som med de fattiga stå i en närmare

beröring, än som kan åstadkommas genom statens egna organ. Fattigvården

skulle, om den handhades av staten, bliva betydligt dyrare än nu.

Något utformat förslag till en statlig organisation på detta område bär

icke varit framlagt, men tvivelsutan skulle det behövas eu både invecklad

och dyrbar organisation med en stor stab av tjänstemän. En ännu

stoj./'' ökning i fattigvårdskostnaderna utan motsvarande förbättring i fattigvården

skulle säkerligen bliva en följd av det mera schablonmässiga

sätt för prövning av fattigvårdsbehovet och utdelning av fattigvård, som

oundvikligen komme att vidlåda fattigvårdens handhavande genom avlönade

statstjänstemän. Ingenstädes har man heller, kommittén veterlig!,

slagit in på denna väg. Kommittén har ej heller velat föreslå något

dylikt. De fördelar i praktiskt avseende för utjämning av fattigvårdens ''

tunga och minskande av fattigvårdstvisterna, som man velat ernå genom

ifrågavarande förslag, får man söka efter på andra vägar.

Då man hos oss föreslagit ett statens övertagande av fattigvården,

synes man, erinrar kommittén vidare, i allmänhet hava avsett att överföra

fattigvårdskostnaderna på staten men låta kommunala myndigheter ä statens

vägnar ombesörja själva vården. 1 viss mån ligger i detta något berättigat.

Redan nu deltager för övrigt staten i fattigvården dels direkt genom att

ombesörja vård av fattiga sinnessjuka och vissa slag av abnorma, för vilka

kommunerna hava att erlägga viss avgift, vida understigande vårdkostnaden,

dels indirekt genom understöd åt kommunala och andra inrättningar

för sinnesslöa, tuberkulösa m. ii. och dels slutligen genom gottgörelse

till kommunerna för vissa fattigvårdskostnader. Denna statens

verksamhet bör ytterligare utvecklas, och det är på denna väg, bland

andra, man skall bereda en bättre anstaltsvård och åstadkomma utjämningav

fattigvårdstungan. Man kan enligt kommitténs uppfattning icke för

framtiden lösa frågan om fattigvårdens organisation genom att på en

viss sammanslutning, kommunal eller statlig, lägga att ensam ombesörja

och bekosta fattigvården i dess helhet. Därtill är spörsmålet alltför invecklat.

En mångfald samhälleliga krafter och myndigheter, däribland

staten själv, måste medverka för att erhålla den ändamålsenligaste vården

på det billigaste och bäst avvägda sättet.

Åven för ett statens övertagande av fattigvårdskostnaderna med

bibehållande av kommunala myndigheter såsom vårdens handhavare

skulle, anmärker kommittén, krävas en tämligen vidlyftig statsorganisation.

Från kommunernas befattning med fattigvården skulle borttagas

allt ekonomiskt intresse, vilket skulle komma att visa sig ödesdigert

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 120 käft. (N:r 135.) 11

opaginerad Kontrollera mot PDF

82 r KungI. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

både ur kostnadssynpunkt och för dess återverkan på understödstagarna.

Vidlyftig och ingående kontroll av ekonomien bleve nödvändig, vilket

skulle åstadkomma slitningar och minska intresset och ändå svårligen

kunna förekomma missbruk. Det personliga i fattigvården skulle vida

mindre än nu eggas att framträda och verka. Kommittén anser därför,

att ett statens övertagande av fattigvården även i nu angiven form ej

är att förorda.

Beträffande det stundom framställda förslaget, att landstingsområdena

skulle övertaga uppgiften att vara fattigvårdssamhällen, gäller, enligt vad

kommittén framhåller, i huvudsak detsamma, som sagts om statens

övertagande av fattigvården. Visserligen anser kommittén det angeläget,

att även landstingen i större omfattning än nu äger rum anlitas för

lösande av fattigvårdens uppgifter, vilket särskilt bör ske med avseende

'' på anstaltsvården, där landstingen höra erhålla i hög grad ökade uppgifter

både i fråga om lämnande och bekostande av vården, men ett

överflyttande på landstingen av fattigvården i sin helhet, även om därmed

avsåges allenast ett övertagande av kostnaderna, skulle enligt kommitténs

mening vara lika litet tillrådligt som att lägga fattigvården på staten.

Gentemot det ävenledes framkastade förslaget, att häradet skulle utgöra

fattigvårdssamhälle, erinrar kommittén, att någon särskild anledning härtill

ej finnes, då den gamla häradsindelningen förlorat sin forna betydelse.

Uppgjord efter helt andra synpunkter än för att tjäna till grund för

fattigvårdens handhavande, är det föga troligt, att häradsindelningen

skulle utan omläggning bilda en lämplig indelning i fattigvårdsdistrikt;

i vissa fall skulle häradet antagligen vara för stort, under det man ur

andra synpunkter, t. ex. för den slutna fattigvården, skulle önska ännu

större samhällen. Härtill kommer, att man för häradet ej har någon nu

befintlig organisation att ansluta sig till, utan skulle vara nödsakad att

bygga upp en helt ny organisation.

I till kommittén i sammanhang med de statistiska uppgifterna inkomna

uttalanden från fångvårdsstyrelse!'' framföres ofta, särskilt från

län med små kommuner, önskemålet om sammanslagning av kommuner

med ringa folkmängd till större fattigvårdssamhällen. Man har därvid

tänkt sig såsom enheter, förutom län eller härad, även pastorat eller att

fattigvårdsdistrikten skulle omfatta kommuner med en viss sammanlagd

folkmängd eller att mindre, närbelägna kommuner skulle tvingas tillsammans.

Tvivelsutan skulle man, anmärker kommittén, genom en sådan

reglering i någon mån vinna de fördelar, som anses vara förenade med

större fattigvårdssamhällen, nämligen bättre tillfälle till anstaltsvård och

en mera jämn fördelning av fattigvårdstungan, men även jämförelsevis

stora samhällen skola knappast möjliggöra en tidsenlig anstaltsvård och

opaginerad Kontrollera mot PDF

Katigt. Maj.ts Nåd. Proposition Nr Pi.r>. * K;5

eu rättvisare fördelning av fattigbördan; och alltjämt hade man att räkna

med tvister mellan fattigvårdssam hällena. Det synes kommittén vara

högeligen tvivelaktigt, huruvida några utsikter förefinnas att genom eu

allmän omreglering och sammanslagning av fattigvårdssamhällen skapa

ett bättre tillstånd vad fattigvården beträffar. I varje fall lärer en dylik

omreglering icke med fördel kunna göras etter ett visst såsom normalt

antaget befolkningstal eller över huvud taget genom en i lag eller medelst

administrativt förfogande åstadkommen reglering en gång för alla.

Kommunerna bilda hos oss sedan gammalt avgränsade enheter, och eu

av statsmyndigheterna utan hänsyn till de i varje fall föreliggande förhållandena

och mot kommunernas önskan gjord sammanslagning skulle

säkerligen medföra betänkliga rubbningar, som ej lätt skulle kunna övervinnas.

Med rätta yttrar C. S. A:s fattigvårdskommitté i sina Reformlinjer

för svensk fattigvårdslagstiftning: »Vill man att den samfällighet,

som skall utöva fattigvården, skall betrakta densamma såsom en sin angelägenhet

och omfatta den med personligt och levande intresse, måste

det ligga en fara i att godtyckligt till sådan samfällighet förena mindre

enheter, vilka icke i övrigt hava något gemensamt men väl var för sig

hava ett utpräglat kommunalt liv». Tvivelsutan skall det ock vara

förenat med stora svårigheter att finna någon naturlig grund för bestämmande

av omfattningen av sådana sammanslutningar. Enligt kommitténs

förmenande bör man i första rummet söka anlita andra utvägar, innan

man rubbar en från principiell synpunkt så viktig anordning som fattigvårdens

handhavande av kommunerna, till vilka det av naturliga skäl

sedan länge ansetts höra. Om en tvångssammanslutning av primärkommunerna

skall äga rum, kunde det för övrigt ifrågasättas, huruvida

man skall begränsa sig ensamt till fattigvården, eller om man icke därvid

borde tänka på jämväl andra allmänna kommunala funktioner, såsom

hälsovården och folkundervisningen.

Kommittén har därför ansett skäl icke föreligga att frångå den

gällande ordningen att fattigvårdssamhälle i regel bör sammanfalla med

primärkommunen. Härifrån föreslås dock det förut omförmälda undantaget,

då två eller flera landskommuner hava gemensam kommunalförvaltning.

Vidare har kommittén (se 6 §) ansett utväg böra givas för kommuner

att frivilligt sammansluta sig i fattigvårdshänseende, för vilket

förslag längre fram skall vidare redogöras.

Kommitténs uppfattning beträffande kommunernas bibehållande såsom

fattigvårdssamhällen har i allmänhet vunnit understöd från dem, som

yttrat sig över förslaget. En del yttranden gå dock i annan riktning.

Yttranden.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

«

Knngl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 135.

Sålunda uttala sig fångvårdsstyrelsens centrala hjälpbyra samt två

länsmän i Malmöhus län med stor bestämdhet för staten såsom fattigvårdssamhälle;

även förste provinsialläkaren i Stockholms län påpekar de

fördelar, som skulle följa av statens övertagande av fattigvården, ehuru

han anser, att en avsevärd fördel även skulle vinnas, om landstingsområdena

bleve fattigvård sdistrikt. Från andra håll betonas åter, att man till

fullo inser, att det ej går för sig att lata staten övertaga fattigvården.

Därvid anmärkes från ett håll, att staten visserligen, på de skäl kommitterade

anfört, icke bör övertaga fattigvården helt och hållet eller till någon

avsevärd del, men att, om kommunerna skola bibehållas såsom fattigvårdssamhällen,

staten bör, i de fall då fattigvårdens principer därigenom

ej äventyras, i väsentligt högre grad än lagförslaget avser tjäna som

regulator för fattigvårdstungans ojämna tryck.

Jill förmån för fattigvårdens överflyttande till landstingen uttala

sig, förutom tre länsmän i Malmöhus län och en fättigvärdsstyrelse, Kungl.

Maj:ts befallningshavande i Västmanlands län, som framhåller att det av

kommittén föreslagna överflyttandet på landstingen av viss anstaltsvård eller

kostnaden därför (5 kap.) ej vore tillfyllest för utjämnande av kommunernas

. bördor samt att full rättvisa i detta avseende ej kunde skapas

med mindre fattigvårdssamhällena gjordes större. Om härför valdes landstingsområdena,

skulle på samma gång fattigvårdsprocesserna till stor del

bringas ur världen och hela fattigvårdslagstiftningen förenklas. Gentemot

kommitténs uttalanden erinrades, att i vårt land redan en vida mera

omfattande centralisering genomförts av fattigvården, nämligen i huvudstaden,

vars samtliga församlingar sammanslagits till ett fattigvårdssamhälle,

till folkmängden så stort som två medelstora landstingsområden,

utan att någon olägenhet härav försports med hänsyn till det personliga

i fattigvården. Genom denna centralisering hade säkert olidliga förhållanden

undvikits, och det funnes ingen anledning förmoda, att ej

samma fördelar skulle vinnas genom en centralisering av landsbygdens

fattigvård. Avstånden behövde ej föranleda någon större olägenhet, då

ju i varje kommun borde fortfarande finnas en fångvårdsstyrelse, som

ombänderhade den omedelbara tillsynen över de fattiga.

Västmanlands läns landsting förordar likaledes, att landstingsområdena

göras till fattigvårdssamhällen, varvid dock förutsattes, »att fattigvården

inom varje kommun närmast skulle handhavas av å kommunalstämma

eller stadsfullmäktige utsedda styrelser, oaktat landstinget åtager

sig kostnaden». Landstinget antager, att fattigvården härigenom skulle

kunna ordnas mera tillfredsställande än enligt kommitténs förslag utan

att medföra större kostnader än som i var]e fall blir oundgängligt för

åstadkommande av en god vård. De farhågor, kommittén hyst för en

s. 85 Kontrollera mot PDF

Ktmgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135. 85

sådan överflyttning, borde kunna undanröjas genom en ändamålsenlig

organisation i den av landstinget antydda riktning.

Förste ''provinsialläkaren i A löshårgs län anser, att fattigvårdssamhällena

helst borde sammanfalla med landstingsområdena, men att enskilda

kommuner av mera betydande storlek borde kunna var för sig få utgöra

särskilda fattigvårdssamhällen.

Svenska fattigvärdsför bundet framhåller, att om landstingsområdet

bleve fattigvårdssamhälle, anstaltsvården kunde bliva mera individualiserad

och lämpad efter de vårdbehövaudes olika tillstånd och behov, samtidigt

med att det för närvarande största hindret för ett ändamålsenligt

ordnande av denna understödsform — de små kommunernas bristande

ekonomiska bärkraft — ej längre skulle göra sig gällande i lika hög

grad som nu. Förbundet betonar därvid, att en stor del av de utav

kommittén i 31 och 32 §§ beträffande ålderdomshemmen föreslagna anordningarna

svårligen skulle låta sig genomföra i de nuvarande fattigvårdssamhällena,

att de små kommunerna ej alltid skulle bli i tillfälle

att anställa utbildade föreståndarinnor och eventuellt behövlig övrig personal,

att erfarenheten visade, att svårigheter uppreste sig mot åstadkommande

av ior flera kommuner gemensamma anstalter, samt att ålderdomshemmen

borde vara i tillfälle att lämna fullt tillfredsställande vård

åt dem, som uppbure pensioner enligt lagen om allmän pensionsförsäkring:.

Fattigvårdsförbundet anför emellertid vidare:

»Om det sålunda, när hänsyn tages till anstaltsfrågans ordnande, enligt förbundets

åsikt vore lämpligast, att landstingsområdet bleve fattigvårdssamhälle,

tala emellertid andra skäl —- kanske ej minst i fråga om den öppna fattigvården

— mot en dylik anordning. Härtill kommer, att den allmänna meningen inom

landet ännu ställer sig ganska främmande för tanken, att kommunen skulle upphöra

att vara fattigvårdssamhälle, varför ett förslag att bilda särskilda, större

administrativa enheter för fattigvårdens handhavande eller att göra landstingsområdet

till fattigvårdssamhälle måhända skulle väcka alltför starkt motstånd.

Förbundet vill gärna medgiva, att kommitténs förslag i avseende på landstingens

övertagande av kommunernas utgifter för vissa delar av sjuk- och abnormvården

innebär en avsevärd förbättring i förhållande till sakernas nuvarande ordning.

Likaså kommer upprättandet av särskilda arbetshem, till vilka mera svårhanterliga,

störande och moraliskt förkomna element skulle kunna överflyttas

från ålderdomshemmen, att underlätta en önskvärd klassificering av understödstagarna,

men förbundet håller före, att det ändock med antagande av kommitténs

förslag skall erbjuda synnerligen stora svårigheter att i en del kommuner få.till

stånd en god eller ens någorlunda tillfredsställande anstaltsvård. Skall kommunen

emellertid förbliva fattigvårdssamhälle, anser förbundet det som en ofrånkomlig nödvändighet,

att statsmyndigheterna tillse, att — i enlighet med den plan, som är eller

kun bliva uppgjord för varje särskild kategori — möjlighet till vård å specialanstalt

inom en snar framtid beredes samtliga sådana sinnessjuka, sinnesslöa,fallandesjuka,

tuberkulösa och av annan svårare kronisk sjukdom lidande, vilka därav äro i behov.»

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Departe
ments
chefen.

Kung}. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 135.

Från andra håll uttalar man mera avgjorda betänkligheter mot fattigvårdens

överflyttande på landstingen. — Kammarrätten anser, att någon

övervägande opinion för en genomgripande förändring av nu bestående

förhållanden i detta hänseende ej förefinnes, samt betecknar en omläggning

av dessa förhållanden såsom »allt för vittutseende och äventyrlig».

— I vissa andra yttranden uttalas instämmande med kommittén på denna

punkt men betonas vikten av att staten och landstinget mer än enligt

förslaget träda hjälpande emellan till lindrande av betungade kommuners

fattigvårdsbörda.

Fattigvård sstyrelsen och kommunalnämnden i Sundbyberg anse, att

länskommunen bör få en större uppgift än kommittén föreslagit. De

tillstyrka primärkommunens bibehållande som fattigvårdssamhälle med

fattigvårdsstyrelsen såsom kommunalt organ, men föreslå en fördelning

av samtliga kostnaderna genom länskommunen. Detta skulle kunna

tillgå sålunda, att kommunerna för varje år insände uppgifter å sina

fattigvårdskostnader till något länskommunens organ, som därefter fördelade

länets samtliga fattigvårdsutgifter med lika belopp på varje bevillningskrona,

därvid den kommun, som utlagt mindre under året än

Vad som motsvarade kommunens bärkraft, hade att inleverera skillnaden,

och den, som utgivit mera, hade att erhålla gottgörelse i proportion

härtill. — En liknande hemställan har gjorts av en annan fattigvårdsstyrelse.

Ur de ovan anförda synpunkterna om utjämnande av kommunernas

fattigvårdsbörda och bortfallande eller minskande av processerna om ersättning

för lämnad fattigvård skulle naturligen en centralisering av

fattigvården medföra väsentliga fördelar, särskilt om den kunde drivas

därhän, att staten eller landstingsområdena övertoge fattigvården eller

ansvarade för de därför erforderliga kostnaderna. Aven med hänsyn till

anstaltsvårdens utveckling skulle centraliseringen medföra förmåner i

flera hänseenden. Emellertid talar, på sätt bland andra svenska fattigvårdsförbundet

anmärkt, hänsynen till den öppna fattigvården emot en

dylik stark centralisation. Tillika har man att räkna med nödvändigheten

att skapa nya organisationer för att för statens eller landstingens

räkning utföra eller åtminstone noga kontrollera fattigvårdsförvaltningen.

Dessutom bör ej förglömmas, att den anstaltsvård från statens eller landstingens

sida, som påfordras, ej låter sig med ens genomföra, utan att en

utveckling till detta mål endast kan ske efter hand. Jag finner därför i likhet

med kommittén, att man för närvarande icke bör ifrågasätta, att staten

eller landstingen helt övertaga fattigvården, utan i stället, med bibe
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kung!-. Maj. t.s Nåd. Proposition Nr 13ö.

hållande av kommunerna såsom fattigvårdssamhällen, låta staten och

landstingen kraftigare än hittills hjälpa kommunerna, särskilt i syfte att

bereda större möjligheter till anstaltsvård för understödstagare samt därmed

lätta på kommunernas bördor. Kommittén har framlagt åtskilliga

praktiskt genomförbara förslag till beredande av sådan hjälp åt kommunerna.

1 den mån staten och landstingen hinna utveckla sin anstaltsvård,

lärer man böra gå vidare på den av kommittén anvisade vägen.

Den från ett par håll framkastade planen på en likvidering av samtliga

fattigvårdskostnader genom länskommunen finner jag mig ej heller

kunna förorda. Det lärer knappast kunna förväntas, att kommunerna i

sådant fall skulle iakttaga större sparsamhet och omtanke än om de skulle

förvalta fattigvården på statens eller landstingets bekostnad. Likvideringen

torde ej heller kunna göras så enkelt som man tänkt sig; den

måste sannolikt föregås av grundliga undersökningar och en kontroll av

kommunernas förvaltning, som skulle kräva ett antal nya tjänstemän från

landstingets sida.

Oavsett de fördelar, som kunna vinnas genom att i ökad utsträckning

erhålla statens och landstingens medverkan, måste det tillses, huruvida

ytterligare utvägar stå till buds för att avhjälpa de olägenheter,

som i allt fall äro förenade med de många småkommunerna såsom

fattigvårdssamhällen. Att härvid söka åskadkomma föreningar mellan

kommunerna efter en allmän indelningsgrund såsom härad, pastorat eller

provinsialläkaredistrikt, vilket från olika håll föreslagits, synes mig ej

möjligt. Men tvivelsutan vore det lämpligt, om man i tämligen stor

utsträckning kunde genomföra en sammanslagning av kommuner, där

en sådan påkallas av förhandenvarande förhållanden. Kommittén har

upptagit frågan härom till behandling i sammanhang med 6 § i sitt

förslag, till vilket stadgande jag nu övergår. 6

6 §■

För innehållet av 6 § har redogörelse lämnats i början av 2 kap. Sammansiag
Motiverna

innehålla i denna del: Åven om det, såsom förut fram
hållits,

ej för närvarande bör ifrågasättas att genomföra sammanslagning fattigvårdsav

derå" kommuner till större fattigvårdssamhällen mot kommunernas sa™h“lleegen

vilja, följer dock ej därav, att lagstiftningen bör avstå från varje Kommittén.

ingripande i syfte att befordra sammanslutningar, där kommunerna själva

äro villiga därtill. Stadganden i sådan riktning förekommo redan i de

tidigare fattigvårdsförordningarna och yrkanden på en vidsträcktare tilllämpning

i lagstiftningen av en dylik anordning framkommo även under

förarbetena till gällande fattigvårdsförordning. Mot en sammanslutning

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 135.

mellan kommuner enbart för fattigvården har erinrats, att härigenom

skulle uppkomma eu halvhet, som icke vore betryggande för enheten

och sammanhållningen av förvaltningen i de ifrågavarande kommunerna.

Men då sammanslutningen vilar på kommunernas egen önskan samt

reglerna för densamma avpassas efter de lokala förhållandena, synas de

uttalade farhågorna ej böra tilläggas avgörande betydelse i jämförelse

med de åsyftade fördelarna. För att öka den praktiska betydelsen av

stadgandet har föreslagits, att Kungl. Maj:ts befallningshavande skall äga

rätt att väcka fråga om sammanslutning, ehuru det dock även för sådant

fall göres beroende av kommunernas samtycke, om sammanslutningen

skall komma till stånd. Man har nämligen tänkt sig, att Kungl. Maj:ts

befallningshavande, med sin auktoritet och kännedom om förhållandena

inom länets kommuner, skall kunna taga verksamt initiativ till åstadkommande

av sådana sammanslutningar emellan kommunerna, där desamma

anses gagneliga. Vid Kungl. Maj:ts avgörande av frågan om

sammanslagning blir tillfälle att efter i varje fall föreliggande omständigheter

bestämma, huru fättigvårdsstyrelsen skall sammansättas, huru

det skall förhållas med de särskilda kommunerna tillhöriga, för fattigvården

avsedda fonder eller andra tillgångar i kapital, fastigheter och

anstalter, eller för fattigvårdsändamål ådragna skulder, huru utgifterna

till fattigvården skola fördelas kommunerna emellan, huru fattigvården

rörande frågor, som ankomma på kommunalstyrelsens beslut, skola avgöras,

huru fattigvård till redan befintliga u nderstödstagare skall utgöras

och bekostas, m. fl. förhållanden, som vid en sammanslagning skola

ordnas. Att döma av hittills vunnen erfarenhet rörande möjligheten att

få till stånd för flera kommuner gemensamma fattigvårdsanstalter får

man nog icke hysa överdrivna förväntningar därom, huruvida den genom

förslaget sålunda anvisade möjligheten till åstadkommande av större fattigvårdssamhällen

kan komma att i avsevärdare omfattning anlitas. Men

det torde kunna förutsättas, att, där betingelserna för en sammanslutning

äro för handen, den i lagen meddelade anvisningen skall komma att

underlätta en sådan. Kommittén anmärker i detta sammanhang, att

Kungl. Maj:t den 5 december 1913 uppdragit åt en kommitté att bland

annat verkställa en allsidig utredning rörande anvisande av friare former

än de nu förefintliga för sammanslutning mellan olika kommuner eller

delar av kommuner för tillgodoseende av ett eller flera gemensamma

kommunala behov.

Slutligen gör kommittén en del erinringar med hänsyn till de utvägar,

som stå till buds för vinnande av de syften, vilka man velat ernå

med en sammanslagning. Kommittén framhåller sålunda, att många av

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135. 89

de fattiga, som först måste omhändertagas å de kommunala anstalterna

eller vårdas i hemmen, nu kunna erhålla vård å icke kommunala anstalter,

statens, landstingens, samt av föreningar och enskilde upprättade,

av stat och landsting allt mera understödda anstalter. Med hänsyn härtill

samt till de av kommittén (se 5 kap.) beträffande anstaltsvården föreslagna

reformer anser kommittén, att kravet på en sammanslagning ur

synpunkten att få en tillfredsställande anstaltsvård numera i ej ringa

grad förlorat i styrka. Vad i fråga om anstaltsvård huvudsakligen fortfarande

odelat skulle återstå för fattigvårdssarnhällena, är vård åt orkeslösa

och beredande av arbete åt i någon män arbetsföra understödstagare,

i vilka avseenden kommittén föreslagit (4 kap.) åtgärder för befrämjande

av sammanslutningar mellan kommunerna samt vid upprättande av arbetsanstalter

landstingens medverkan. I fråga om ytterligare åtgärder

för utjämnande av fattigvårdstungan hänvisar kommittén till 5 kap.

Statistiska centralbyrån har i sitt yttrande över förslaget ägnat

denna fråga särskild uppmärksamhet samt bland annat anfört:

»I likhet med kommittén anser ej heller statistiska centralbyrån lämpligt,

att en tvångssammanslutning av kommuner endast i fattigvårdshänseende kommer

till stånd. Centralbyrån skulle dock härvid vilja gå ännu längre än kommittén

och således ej heller förorda en frivillig sammanslutning vare sig i fråga

om alla fattigvårdsärendena eller beträffande fattigvårdsanstalter. En sådan sammanblandning

av ärenden mellan två eller flera kommunala enheter är icke ägnad

att åstadkomma nödig reda och enkelhet i den kommunala förvaltningen. Och

särskilt för den officiella statistiken skulle en dylik gemensamhet komma att

medföra avsevärda olägenheter. Centralbyrån vill även erinra om, att med anledning

av det betänkande, som den 9 oktober 1882 avgavs av kommitterade för

reglering av oregelbundenheter i rikets administrativa, judiciella, ecklesiastika

och kommunala indelningar, de allra flesta av dessa oregelbundenheter numera

blivit avhjälpta. Det synes under sådana förhållanden mindre välbetänkt att

inom en förvaltningsgren, som ligger den kommunala indelningen mycket nära,

nu skapa en hel ny grupp av oregelbundenheter, vilka även i viss män innebära

ett avsteg från den av kommittén såsom från principiell synpunkt så viktig framhållna

anordningen av kommunen såsom fattigvårdens handhavare.

Men just detta fasthållande vid kommunen såsom fattigvårdssamhälle synes

osökt anvisa en annan utväg att undvika allt för små fattigvårdssamhällen, vilken

utväg, såsom ovan anförts, ej heller varit kommittén främmande, nämligen

att låta sammanslutningen avse kommunernas hela förvaltning och ej endast

fattigvårdsärendena.»

Efter att hava ur befolkningsstatistiken för år 1910 anfört några

siffror beträffande de 2,377 egentliga landskommunerna fortsätter centralbyrån

:

»Inom 386 kommuner, eller 16.3 procent av hela antalet, uppgick således

folkmängden till mindre än 500 personer, inom 44.3 procent mindre än 1,000

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 120 käft. (Nr 135.) 12

Yttranden.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

och inom 74.6 procent mindre än 2,000. Ytterligheten representeras av Gottlands

län, av vars 92 kommuner ingen hade en folkmängd över 2,000 och endast

5 en folkmängd över 1,000, medan däremot ända till 54, eller 59 procent, hade

en folkmängd under 500 personer. Därnäst följer Skaraborgs län, av vars 260

kommuner 200 (eller 77 procent) hade mindre än 1,000 invånare och 247 (eller

95 procent) mindre än 2,000 invånare. Av Malmöhus läns 238 kommuner hade

213 (eller 89 procent) en folkmängd under 2,000 invånare. Med dessa tal för

ögonen synes med skäl kunna ifrågasättas, om gällande kommunala indelning å

landet, vilken leder sitt ursprung från långt avlägsna tider, varunder mera enkla

förhållanden voro rådande än för närvarande, kan anses tillfredsställande med.

hänsyn till de större krav, som numera och i allt högre grad ställas på kommunerna.

Enligt centralbyråns förmenande är detta ej fallet. Redan den omständigheten,

att fattigvårdslagstiftningskommittén funnit sig böra medgiva vissa

undantag från bland annat den allmänna regeln om kommunen såsom fattigvårdssamhälle,

giver stöd åt denna uppfattning. Centralbyrån vill i detta sammanhang

erinra om, att fattigvårdskostnaderna å landet för närvarande motsvara inemot

70 procent av de borgerliga landskommunernas samtliga utgifter, och inom

de allra minsta kommunerna, varom här närmast är fråga, är procenttalet säkerligen

ännu högre. Om sålunda ett frångående av den nuvarande kommunala indelningen

är påkallat med hänsyn till den i ekonomiskt avseende mest betungande

av de funktioner, som åligga kommunerna, synes hinder ännu mindre

böra möta att utsträcka en sådan indelningsreglering till även övriga områden

av kommunernas verksamhet, särskilt som redan nu, för nedbringande av kommunernas

utgifter, i rätt stor omfattning gemensamhet i kommunala angelägenheter

förekommer, där sådan författningsenligt är medgiven.»

Sedan centralbyrån framhållit, att detta senare gällde bland annat

barnmorskas anställande samt fjärdingsmansbestyrets utgörande ävensom

att någon ökning av förvaltningskostnaderna eller andra olägenheter icke

torde kunna uppstå genom en sammanslagning av två eller flera kommuner,

anför centralbyrån vidare:

»Åtskilliga fördelar skulle däremot uppenbarligen vinnas genom en inskränkning

av primärkommunernas antal. Först och främst skulle kommunerna, vilka

för närvarande i stor omfattning sakna nödig ekonomisk bärkraft, få en fastare

grund för sin verksamhet och därigenom bättre bliva i stånd att, utan störande

inflytande av ogynnsamma tillfälligheter, fullgöra de uppgifter, som enligt gällande

författningar dem åligga. En utjämning av det kommunala skattetrycket

skulle även åtminstone till någon del därigenom komma att äga rum. Vidare

skulle såväl kommunerna själva som ock staten, i den mån den använder de

kommunala myndigheterna för sina angelägenheter, lättare få tillgång till lämpliga

och villiga personer för utförande av de allt mer mångskiftande åligganden,

varmed kommunerna hava att taga befattning. För Kungl. Maj:ts befallningshavande,

lantstaten och de centrala ämbetsverk m. fl., som stå i förbindelse

med de kommunala myndigheterna, skulle slutligen en inskränkning av kommunernas

antal medföra en ej ringa lättnad i arbetet och delvis även någon

minskning i kostnaderna. Ej minst skulle detta bliva fallet med den officiella,

statistiken, särskilt den kommunala statistiken.

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kung}. May.ts Nåd. Proposition Nr 135

91

Därest (ten bär ifrågasatta begränsningen av de borgerliga kommunernas

antal kunde åvägabringas, borde samtidigt även de kyrkliga kommunerna på liknande

sätt sammanslås, så att fortfarande församling och borgerlig kommun

sammanfölle. Förening av två eller flera församlingar till ett skoldistrikt eller

till en enbet i avseende å kyrkliga angelägenheter förekommer redan nu ej sällan.

En sammanslagning av församlingar torde för övrigt väsentligt underlättas genom

de regleringar i den kyrkliga organisationen, som för närvarande pågå i samband

med att lagen om prästerskapets avlöning den 9 december 1910 träder i

tillämpning.

Statistiska centralbyrån inser fullt väl, att eu tvångssammanslagnmg av

kommuner i många fall kan stöta på svårigheter och röna motstånd från kommunerna

själva, särskilt som här skulle gälla att bryta med urgammal hävd, men

centralbyrån anser å andra sidan, att dylika hinder näppeligen böra få stå i

vägen för en åtgärd, som kan befinnas vara av nutida förhållanden påkallad och

ägnad att lända till gagn för både den statliga och den kommunala förvaltningen.»

De anmärkningar, som från andra håll riktats mot kommitténs förslag

i denna del, gå däremot ut på att ytterligare utbygga förslaget.

Sålunda anser Kungl. May.ts befallningshavande i Gottlands län, att

fordran på kommunernas samtycke ofta kommer att utgöra ett oöverstigligt

hinder för sammanslagning, även om en sådan eljest är än så

önsklig, samt ifrågasätter därför, huruvida icke, där föreliggande förhållanden

uppenbarligen giva vid handen, att en sammanslagning är

fördelaktig, denna må kunna åstadkommas även utan samtycke av vederbörande

kommuner.

Åven socialstyrelsen ifrågasätter rätt för Kungl. Maj:t att förordna

om tvångssammanslutning. Styrelsen anser, att fastän sådant förordnande

givetvis ej skulle meddelas annat än i undantagsfall, otvivelaktigt

blotta förhandenvaron av en dylik befogenhet i många fall skulle

underlätta Kungl. Maj:ts befallningshavandes bemödanden att åstadkomma

godvillig sammanslutning.

Kungl. May.ts befallning shav ande i Skaraborgs län påyrkar införande

av bestämmelser om sättet för upplösning av ingångna föreningar mellan

flera kommuner till ett fattigvårdssamhälle.

Kammarrätten anser, att i lagen bör komma till uttryck, att de

sammanslutna primärkommunerna i allt, som rör fattigvården, skola anses

såsom en kommun med gemensam stämma och ekonomi, beskattning

för fattigvården efter enhetliga grunder och gemensam fångvårdsstyrelse,

utsedd och fungerande på sätt eljest därom är föreskrivet. I

sammanhang härmed borde 7 § underkastas erforderlig jämkning.

Om på redan angivna skäl en anordning, varigenom staten eller landstingsområdet

göres till fattigvårdssamhälle, för närvarande ej synes böra

Departe
ments
chefen.

s. 92 Kontrollera mot PDF

Ro teln delning

och enskilda

fattigvårdssamhällen.

92 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

bringas till utförande, lära, med hänsyn till de obestridliga olägenheterna

av alltför små fattigvårdssamhällen, praktiska möjligheter att förena

flera mindre samhällen till ett böra beredas. Kommitténs förslag att

få sådana föreningar till stånd på frivillighetens väg torde väl ej

kunna i någon mera avsevärd omfattning leda till det efterlängtade

målet, skapandet av större fattigvårdssamhällen, men å andra sidan

lära sammanslutningar kunna stå att vinna i en del fall, där naturliga

förutsättningar därför finnas. Åvägabringande av tvångssammanslutningar

för enbart fattigvårdsändamål lärer så mycket mindre böra för

närvarande ifrågasättas, som spörsmålet om former för sammanslutning

mellan kommuner för tillgodoseende av ett eller flera gemensamma behov

är föremål för utredning genom ovannämnda, av Kungl. Maj:t den 5

december 1913 tillsatta kommitté. Vad statistiska centralbyrån i denna

del anfört förtjänar för visso också beaktande, och jag anser det därför

vara riktigt, att kommittén nu inskränkt sitt förslag till frivilliga sammanslutningar.

Tillkomsten av sådana lärer ej lägga något hinder i vägen

för en utveckling i den av centralbyrån angivna riktning, då en frivillig

sammanslutning tydligen innebär, att just sådana förhållanden äro

tillfinnandes, som böra kunna föranleda till sammanslutning även i andra

avseenden än beträffande fattigvården.

Bestämmelser i de av Kungl. Maj:ts befallningshavande i Skaraborgs

län och kammarrätten angivna hänseenden synas mig icke nödvändigt

behöva införas i lagen utan lärer det kunna överlämnas åt Kungl. Maj:t

att vid prövning i varje särskilt fall av uppkommen fråga om förening

meddela föreskrifter härutinnan. Därest det framdeles skulle visa sig

erforderligt att utfärda allmänna bestämmelser om de huvudsakliga grunderna

för föreningar av ifrågavarande slag, torde sådana bestämmelser

kunna givas i en särskild av Kungl. Maj:t utfärdad författning.

Beträffande delning av kommun i flera fattigvårdssamhällen anmärker

kommittén, att någon allmännare önskan om möjlighet till en kommuns

delning i flera självständiga fattigvårdssamhällen hos oss, såvitt kommittén

har sig bekant, ej gjort sig gällande, att i våra dagars fattigvård

ej saknas utvägar att uppnå individuell omvårdnad utan att därför underkasta

sig de olägenheter, som äro förenade med en delning av kommunen,

i vilket avseende kommittén erinrar om de föreslagna bestämmelserna

om distriktsindelning, samt att en indelning i självständiga fattigvårdssamhällen

skulle motverka önskemålet om en jämnare fördelning av

fattigvårdstungan.

Den enligt gällande fattigvårdsförordning medgivna roteindelningen

innebär emellertid en indelning av en kommun i flera i fattigvårdshän
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 185.

seende i viss mån skilda delar. Kommittén liar i sitt förslag ej upptagit

några stadganden om roteindelning. Till stöd härför anlör kommittén

i huvudsak följande:

En indelning inom kommunerna, gående ut på att fördela bördan

på olika rotar, strider emot det allmänt uttalade önskemålet om eu möjligast

jämn fördelning av fattigvårdsbördan, och ur den synpunkten böra

strävandena hellre gå ut på en förening än en sönderdelning. Vidare

lägger roteindelningen vissa hinder i vägen för en lämplig anstaltsvård.

Det skall nämligen alltid vara svårt för de olika rotarna att själva skalla

sig anstalter. Såvitt nämnda anordning avsett att tillgodose behovet

av en individualiserad vård, kunde detta ske genom en distriktsindelning.

Om också roteindelningen tidigare haft en uppgift att fylla vid fattigvårdens

handhavande, visar den hastigt fortgående minskningen av antalet

kommuner med sådan indelning, att densamma nu är överflödig.

Emellertid kan ej ifrågasättas att vid lagens ikraftträdande med ens avskaffa

roteindelningen, utan lämpligt rådrum bör lämnas för de samhällen,

som hava sådan, att ordna sina fattigvårdsförhållanden efter vanliga

grunder. I sådant hänseende har föreslagits ett övergångsstadgande

(91 § 1 mom.) av innehåll att roteindelningen i en kommun må bestå,

intill dess den i laga ordning upphäfts, dock ej längre än till utgången

av femte året efter det lagen trätt i kraft.

I 34 § av gällande fattigvårdsförordning finnas bestämmelser om

s. k. enskilda fattigvårdssamhällen.

Kommittén anför beträffande detta stadgande bland annat, att de

enskilda fattigvårdssamhällena i fråga om antalet ej spela någon väsentlig

roll i vår fattigvård samt att det principiellt taget synes vara mindre

lämpligt att lägga utövandet av den kommunen åliggande. fattigvården

i händerna på enskilda personer eller bolag, vadan kommittén kommit

till den uppfattningen, att stadgande om enskilda fattigvårdssamhällen

ej vidare bör upptagas i fattigvårdslagen.

Borttagandet ur lagstiftningen av föreskrifterna om enskilda fattigvårdssamhällen

kräver emellertid, enligt vad kommittén framhåller, särskilda

övergångsbestämmelser. I sådant avseende har kommittén ansett

böra stadgas, att enskilt fattigvårdssamhälle, som är i verksamhet vid

den nya lagens ikraftträdande, må bestå, så länge därom träffad överenskommelse

eller given föreskrift gäller, dock ej längre än till utgången

av femte året efter det lagen trätt i kraft, varav följer, att de bestämmelser

i fattigvårdsförordningen, som avse enskilda fattigvårdssamhällen,

tillsvidare skola gälla (91 § 2 mom.).

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 185.

Departe- Mot vad kommittén hemställt beträffande roteindelning och enskilda

chefen. fattigvårdssamhällen har erinran ej förekommit, och jag finner också all

anledning att tillstyrka kommitténs förslag i dessa avseenden. Frågan om

borttagande av de i 34 § fattigvårdsförordningen intagna bestämmelserna

om s. k. matlagsavgifter, vilka sammanhänga med stadgandena om enskilda

fattigvårdssamhällen, kommer jag att behandla under 5 kap.

7 §■

För innehållet av 7 §, som nära överensstämmer med motsvarande

i gällande förordning, har förut vid början av 2 kap. redo
-

Sättet för ut
Ä

stadgande

samhälles be- gjorts.

slutanderätt. Mot §:n har anmärkning ej framställts och jag föreslår, att den

måtte oförändrad godkännas.

8 §•

Fattigvårds- Gällande fattigvårdsförordning gör tillvaron av reglemente för fattig
regiemente.

V;\rjen pelt och hållet beroende på vederbörande fattigvårdssamhälles

egen önskan och initiativ. Det föreskrives nämligen (9 § 3 inom.), att

de bestämmelser angående fattigvårdens ordnande och handhavande,

vilka fattigvårdssamhälle finner erforderliga, skola upptagas i reglemente,

som, efter det fattigvårdsstyrelsen därtill avgivit förslag, av samhället

fastställes; Kungl. Maj:ts befallningshavande likväl obetaget att pröva

lagligheten av sådan bestämmelse, då fråga om tillämpning därav förekommer.

Enligt förslagets 8 § skall varje fattigvårdssamhälle hava ett reglemente

för fattigvården, innehållande de allmänna grunder för ordnande

och handhavande av samhällets fattigvård, som anses erforderliga; dock

må efter Kungl. Maj:ts befallningshavandes beprövande mindre samhällen,

vilkas fattigvård är av ringa omfattning, vara befriade från denna

skyldighet. Fattigvårdsreglemente antages av fattigvårdssamhället efter

förslag av fattigvårdsstyrelsen och skall underställas prövning av Kungl.

Maj:ts befallningshavande, som har att antingen oförändrat fastställa

eller ock ogilla detsamma.

Vid kommitténs betänkande finnas fogade förslag till normalreglementen,

avsedda att tjäna till ledning för reglementens upprättande.

Reservation. En av kommitténs ledamöter, fröken Pauli, vilken beträffande anordnande

av tillsyn över fattigvården i avgiven reservation uttalat en

annan uppfattning än kommitténs övriga ledamöter, har föreslagit, att

beslutanderätten i de ärenden, som enligt 8 § (ävensom 19 § 1 mom.

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

samt 31, 33 och 34 §§) överlämnats till Kungl. Maj:ts befallningshavande,

i stället måtte uppdragas åt en för hela riket gemensam fattigvårdsinspektion.

Till motiveringen för detta förslag, återkommer jag

vid 6 kap.

Kommittén förklarar i motiverna, att det utan tvivel skall lända till

fattigvårdens mera ändamålsenliga och enhetliga handhavande, att reglemente

finnes, som utstakar, om än i allmänna drag, reglerna och formerna

för fattigvårdens ordnande och handhavande. För en del mindre

kommuner, vilkas fattigvård är av ringa omfattning, anser emellertid

kommittén något reglemente ej vara av nöden.

Kammarrätten säger sig hysa någon tvekan om lämpligheten av ett

så vidsträckt åliggande för fattigvårdssamhällena som det i förevarande §

föreslagna.

Kungl. Maj:ts befallning shav ande i Hallands län anser med hänsyn

till de ganska detaljerade föreskrifter rörande fattigvårdens handhavande,

som lämnas i själva lagförslaget, särskilda reglementen för de olika

fattigvårdssamhällena i allmänhet icke erforderliga samt bestyrkes i denna

sin uppfattning genom innehållet i det av kommitterade utarbetade

normalreglementet, vilket egentligen innefattar ett upprepande av lagförslagets

föreskrifter i tillämpliga delar. Kungl. Maj:ts befallningshavande

håller fördenskull före, att det bör överlåtas åt kommunerna

själva att avgöra, huruvida särskilt reglemente för samhällets fattigvård

skall antagas, vederbörande inspektionsmyndighet naturligtvis obetaget

att i fråga om samhällen, varest fattigvården är på ett mindre rationellt

sätt ordnad, fordra rättelse därutinnan, vilken rättelse dock torde kunna

vinnas utan antagande av ett formligt reglemente för fattigvården.

Från ett annat håll, domkapitlet i Lund, åter uttalas, att förslaget

i denna del innebär en erkännansvärd nyhet. Och socialstyrelsen anför

i anledning av de framställda erinringarna, att en dylik skyldighet är

ägnad ej blott att bringa ordning och reda i vårdverksamheten utan

även, om reglementena bliva lämpligt avfattade, att främja nämnda verksamhets

effektivitet samt att de av kommittén framlagda förslagen till

normalreglementen visserligen innehålla föga utöver lagens bestämmelser,

men att med anknytningen till de faktiska förhållandena i de olika kommunerna

och den medverkan från statens organ för fattigvården, som

ställts i utsikt, en innehållsrikare gestaltning av reglementena i allmänhet

torde kunna förväntas. Att här ifrågavarande skyldighet skulle för kommunerna

medföra en omotiverad tunga lärer enligt styrelsens åsikt ej

Kommittén.

Yttranden.

s. 96 Kontrollera mot PDF

Departe
ments
chefen.

96 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 135.

skäligen kunna påstås, då reglementen redan nu äro anbefallda och

vidare mindre samhällen skulle kunna fritagas från ifrågavarande skyldighet.

Kungl. May.ts befallning skavande i Blekinge län framhåller, att bestämmelse

om oförändrat fastställande eller ogillande av bestämmelser,

som kommun antagit, före funnes jämväl i några andra författningar och

därvid mången gång blott vore till hinder och tidsutdräkt, samt att det

vore att föredraga, att befallningshavanden vid prövning av underställda

förslag hade rätt att vidtaga åtminstone i sak föga betydande ändringar

och därpå meddela fastställelse.

I likhet med kommittén och vissa av de hörda myndigheterna finner

jag införande av skyldighet för kommunerna att i allmänhet hava reglementen

för fattigvården vara ett lämpligt sätt att främja fattigvårdsverksamhetens

ordning och effektivitet. De uttalade betänkligheterna

mot att ålägga kommunerna en dylik skyldighet kan jag icke dela.

I enlighet med min uppfattning om Kungl. Maj:ts befallningshavandes

ställning i fråga om uppsikt över fattigvården (6 kap.) anser jag prövningsrätten

i de uti 8 § omförmälda ärenden böra anförtros åt denna

myndighet, och kan därför icke tillstyrka vad reservanten inom kommittén

föreslagit beträffande vissa i nämnda § avsedda frågors avgörande av

fattigvårdsinspektionen.

Bestämmelsen om att förslag till reglemente skall av Kungl. Maj:ts

befallningshavande oförändrat fastställas eller ogillas, överensstämmer,

såsom ock blivit framhållet, med stadganden i åtskilliga andra författningar.

Med hänsyn härtill och då, vad angår Kungl. Maj:ts befallningshavandes

i Blekinge län ovannämnda förslag, det knappast torde

vara lämpligt att i lagen göra skillnad mellan ändringar av mer eller

mindre betydande saklig innebörd, finner jag de i denna del gjorda

erinringarna icke böra föranleda ändring i förslaget.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kung]. Mnj.is Nåd. Proposition Nr 135

97

3 KAP.

Om fattigvårdsstyrelse.

9 §•

Gällande fattigvårds! orörd ning- föreskriver (10 §), att i varje fattigvårdssamhälle

skall finnas eu fattigvårdsstyrelse, men särskild dylik styrelse

är obligatorisk endast för stad, varemot å landet kommunalnämnden

är avsedd att fungera såsom lätt ig vård styrelse och särskild fattigvårdsstyrelse

endast utses, om fattigvårdssamhället fattar beslut därom.

Enligt förslagets 9 § skall i varje fattigvårdssamhälle finnas en

fattigvårdsstyrelse.

Kommittén framhåller, att enligt dess statistik särskilda fattigvårdsstyrelser

år 1907 funnos i allenast 189 av rikets 2,381 landskommuner.

Efter att hava erinrat om de krav, som förut, inom riksdagen och av

C. S. A:s fattigvårdskommitté, framställts därom alt en särskild fattigvårdsstyrelse

ovillkorligen borde finnas inom varje kommun, anför kommittén:
»Principiellt

sett synes det kommittén riktigast, att kommunalnämnden,

vars ledamöter naturligen utses med hänsyn till deras lämplighet för kommunalnämndens

egentliga uppgift att vara kommunens allmänna förvaltningsmyndighet,

ej skall på samma gång handhava fattigvården. Aven om det ej som

regel kan talas om någon speciell utbildning eller någon alldeles särskild lämplighet

för det ena eller andra av dessa områden, bör d^t dock ej förnekas, att

fattigvårdens rätta handhavande på dess utövare ställer vissa krav, som den ene

medborgaren fyller i högre grad än den andre, varförutom en och annan person

ej kommer i åtanke vid val till ledamot av kommunalnämnden, ehuru han eller

hon efter allas mening skulle varit synnerligen lämplig till medlem av fattigvårdsstyrelsen.

I all synnerhet kan detta senare sägas gälla kvinnorna, vilkas

medverkan vid fattigvården anses mer och mer oumbärlig. Det har sagts, att

uti de allra minsta kommunerna svårighet skulle möta att få lämpliga personer

till ledamöter i flera kommunala styrelser än de nu befintliga, men då intet hinder

finnes att insätta en och samma person, Som därtill finnes lämplig, i flera

särskilda styrelser, och för fångvårdsstyrelse!! en och annan, särskilt bland kvinnorna,

är att tillgå utöver dem, som passa för andra styrelser, torde knappast

brist på lämpliga personer behöva befaras. Även bör man härvid hava i åtanke,

att ledamotskapet i fattigvårdsstyrelse, då det ej längre är förenat med ledamotskap

i kommunalnämnden, lättare kan förenas med ledamotskap i t. ex. kyrkoBihang

till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 120 käft. (Nr 135.) 13

*

Särskild

fattigvårds
styreise.

9 §■

Kommittén.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Yttranden.

Kung1. May.ts Nåd. Proposition Nr 135.

råd, skolråd eller barnavårdsnämnd. Man bär ock anmärkt, att i do allra minsta

kommunerna kommunalnämnden både så litet att göra, att dess ledamöters intresse

^ skulle bliva betydligt minskat, om de ej både fattigvården att ombesörja.

För sådant fall torde man ju kunna vänta sig, att nämndens ledamöter till stor

del också inväljas i fattigvårdsstyrelsen. Det skulle möjligen kunna tänkas, att

man i någon mån begränsade föreskriften om obligatorisk fångvårdsstyrelse, så

att kommuner, vilkas invånarantal understege t. ex. 500, ej behövde tillsätta särskild

fångvårdsstyrelse eller att en kommun med ringa fattigvård kunde efter

Konungens befallningshavandes bestämmande befrias därifrån. Med hänsyn till

ovan antydda möjligheter att ordna frågan synes det kommittén dock obehövligt

att införa några undantagsbestämmelser. Kommittén har därför i förslaget infört

föreskrift om att i varje fat tigvård ssam häl le skall finnas en särskild fattigvårdsstyrelse.

» •

Mot kommitténs förslag- i 9 § hava åtskilliga anmärkningar framställts.

Sålunda framhåller Kungl Maj:ts befallningsliavande i Kristianstads

lun, att, även om mångenstädes samma personer komme att insättas

i fattigvårdsstyrelsen som i kommunalnämnden, bleve antalet av

de redan mångtaliga kommunala nämnderna ytterligare ökat, vilket

kunde vara besvärligt nog i små kommuner med begränsad tillgång på

lämpliga personer för de kommunala uppdragens fullgörande, varför

Kungl. Maj:ts befallningshavande föredroge gällande fattigvård sförordnings

bestämmelse i ämnet, med vilken det i allt fall bleve obetaget

kommun, där det ansåges angeläget att vid fattigvården hava biträde

av kvinnor, att förordna om särskild fångvårdsstyrelse.

På samma ståndpunkt ställer sig domkapitlet i Växjö, som finner

denna fråga lösas bäst, om kommunen har valet fritt mellan den ena

och andra formen. Även några fattigvårdsstvrelser och länsmän förorda

bibehållande av nu gällande stadgande.

Kungl. May.ts befallningshavande / Malmöhus län framhåller, att

kommunalnämndens ^ och fattigvårdsstyrelsens uppgifter i mångt och

mycket beröra varandra, varför det syntes lämpligt, att dessa uppdraginnehades

av samma personer, där fättigvårdssamhället funne sådant

utan olägenhet kunna ske.

Andra myndigheter, bland clem domkapitlen i Lund och Karlstad,

framhålla tanken på en särskild fattigvårdsstyrelse såsom riktig. Sistnämnda

myndighet anför därvid:

»Att inom varje fattigvårdssamhälle skall finnas en särskild fattigvår ds styrelse

likasom särskilt kyrkoråd, skolråd m. m. finner domkapitlet, ehuru det synes

kunna leda till en »överorganisation», dock kunna försvaras från den synpunkten,

att icke alltid de personer, som tagas i anspråk för kommunalnämnd,

torde vara de från andra synpunkter för fattigvårdsarbetet mest kvalificerade.

En samverkan kan vara önskvärd genom att samma personer förena ledamotskap

opaginerad Kontrollera mot PDF

09

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

i kyrkans och skolans lokalstyrelser ocli i barnavårdsnämnd med ledamotskap i

fattigvårdsstyrelsen.»

Kammarrätten säger sig ej vilja förneka, att de skal, kommittén

åberopat till stöd för den ifrågasatta reformen, böra tillmätas en icke

ringa betydelse, men anser, att det praktiska gagnet av denna reform

av kommittén något överskattats i förhållande till de olägenheter, som,

åtminstone vad de smärre kommunerna angår, otvivelaktigt äro förbundna

med den förslagna anordningen. Efter att hava refererat några

av de här ovan citerade yttrandena, förklarar kammarrätten, att den finner

de mot ifrågavarande stadganden uttalade betänkligheterna icke

sakna fog och därför anser sig böra ifrågasätta lämpligheten av att

ålägga åtminstone de smärre landskommunerna ovillkorlig skyldighet

att utse särskild fångvårdsstyrelse.

Socialstyrelsen anför:

»Otvivelaktigt torde det från fattigvårdssynpunkt i regel vara önskvärt, att

i varje fattigvårdssamhälle finnes särskild fångvårdsstyrelse. Med hänsyn till

den ganska talrika förekomsten här i landet av små kommuner med i många

fall obetydlig fattigvård är styrelsen emellertid ej fullt övertygad om lämpligheten

att göra skyldigheten att hava särskild fångvårdsstyrelse till ett generellt

och ovillkorligt åliggande. Onekligen skulle det i dylika små kommuner ofta

nog förefalla som ett omotiverat besvär att förrätta de särskilda val samt föra

de särskilda protokoll och räkenskaper m. m., som skulle följa med särskild fattigvårdsstyrelse.

Lätt nog skulle även skyldigheten att föranstalta om val och

vidtaga andra åtgärder i avseende å sådan styrelse i fall, då något behov av densamma

ej gör sig gällande, komma att förbises och leda till obehagliga påföljder.

Med hänsyn härtill skulle styrelsen vilja föreslå, att Kungl. Maj:ts befallningshavande,

i likhet med vad kommittén föreslagit beträffande reglementejjpi

för fattigvården, skulle äga att medgiva mindre samhällen, där fattigvården är av

ringa omfattning, befrielse från skyldigheten att hava särskild fattigvårdsstyrelse.

I sådant fall skulle liksom nu fattigvårdsstyrelsen utgöras av kommunalnämnden.»

Därest stadgandet om val av särskild fattigvårdsstyrelse även på

landet skulle inneburit krav på att lör denna styrelse skulle uppsökas

ledamöter, som stode utanför den nuvarande kommunalnämnden, skulle

helt visst en dylik anordning vara olämplig för de minsta kommunerna.

Emellertid innebär stadgandet ej något dylikt, utan det bör tvärtom anses

såsom en fördel att i små kommuner, där både kommunalnämndens

och fattigvårdsstyrelsens göromål äro av mindre omfattning, invälja

nämndens ledamöter i styrelsen, därest de äro lämpade härför. Någon

ledamot utom nämnden kan da ytterligare inväljas. Att härigenom

skulle vållas kommunen något besvär av den omfattning, att man därför

borde avstå från anordningen, kan jag ej inse. Det torde lör öv
-

Departe
jnents
chefen.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungi. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 135.

rigt vara önskvärt, att fångvårdsstyrelse^ protokoll och räkenskaper

föras särskilt för sig, även om kommunalnämnden såsom sådan är fättigvårdsstyrelse.

Erfarenheterna från de senare åren, då kommunala

nämnder för andra uppgifter tillskapats, lärer, så vitt jag har mig bekant,

icke hava visat, att några större svårigheter skulle forellnnas för

inrättande av en särskild fångvårdsstyrelse. Efter tillkomsten av lagen

om behandling av alkoholister föreligger ett ytterligare skäl att göraren

dylik anordning obligatorisk. Den i nämnda lag föreskrivna nvkterhetsnämnden

skall nämligen, om ej särskild sådan nämnd blivit tillsatt, utgöras

_ av kommunens fattigvårdsstyrelse, och då det särskilt lärer vara

de mindre kommunerna, som ej hava särskild nykterhetsnämnd, synes

det vara av betydelse, att nykterhetsnämndens uppgifter omhänderhavas,

icke av kommunalnämnden utan av en särskild fattigvårdsstvrelse, vilken,

om den erhåller en lämplig sammansättning, i allmänhet torde äo-a större

förutsättningar än den för helt andra uppgifter tillsatta kommunalnämnden

att på ett tillfredsställande sätt utöva den verksamhet, som åligger

nykterhetsnämnden. Kommitténs förslag i denna de], vilket lämnats

utan anmärkning även från län med många småkommuner, synes mig

alltså böra godkännas.

10 §.

Fattig vårr/sstyrelses

uppgifter.

10 §.

1871 års fattigvårdsförordning meddelar i 12 och 13 §§ bestämmelser

angående de uppgifter, som åligga fattigvårdsstyrelse.

korslagets 10 § utvecklar något närmare dessa fattigvårdsstyrelsens

uppgifter, men de föreslagna utvidgningarna utgöra, såsom i motiverna

framhålles, inga förändringar i sak utan bero allenast därpå, att det ansetts

lämpligt att framhålla ytterligare några av dessa uppgifter. Enligt

förslaget har fattigvårdsstyrelsen att ombesörja alla de angelägenheter

inom samhällets fattigvård, som äro att hänföra till förvaltning och

verkställighet, och åligger det i sådant hänseende styrelsen särskilt att

bestämma, i vilka fäll och under vilka former fattigvård skall meddelas;

att förvalta alla till fattigvården anslagna eller eljest hörande medel.’

fastigheter och annan egendom; att varje år avlämna utgifts- och inkomstförslag

för fattigvården under det nästföljande året, föra fullständiga

räkenskaper över de medel, styrelsen har om händer, samt lämna

redovisning för sin förvaltning, allt i överensstämmelse med kommunallagarna,

att föra förteckning över dem, som åtnjuta fattigvård, och avgiva

statistisk redogörelse angående fattigvården jämlikt de föreskrifter

som Konungen låter utfärda; att i ärenden, som röra fattigvården, före
-

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

101

tråda fattigvårdssamhället och bevaka dess rätt; samt att hos fattigvårdssamhället

göra framställningar rörande de på samhällets beslut ankommande

åtgärder, som fattigvårdsstyrelsen finner böra vidtagas för

fattigvårdens ändamålsenliga ordnande och handhavande.

Beträffande 10 § anför kommittén, att med do fattigvårdsstyrelsens

åligganden, som uppräknats i §:n, ej vunnits någon uttömmande redogörelse

för styrelsens uppgifter, utan att det bestämmande för dess befogenhet

ytterst måste bliva vad som kan anses ligga i uttxycken förvaltning

och verkställighet. Det anmärkes, att befogenheten att företräda

fattigvårdssamhället och bevaka dess rätt i ärenden, som röra fattigvården,

torde följa av styrelsens allmänna förvaltningsrätt, men att ett

uttryckligt stadgande härom synes böra finnas.

T anledning av vissa av nedannämnda erinringar mot förslaget i

denna del må här anmärkas, att i sista punkten av 14 § stadgas, att

fångvårdsstyrelse inom sig för varje år utser en kassaförvaltare samt

att enligt 17 § styrelsens ordförande ansvarar för räkenskapernas ordentliga

förande.

Kungl. Maj:ts befallning skavande i Norrbottens län anmärker, att

stadgandet om åliggande för fattigvårdsstyrelsen att föra fullständiga

räkenskaper över omhänderhavda medel måhända kan anses innebära

ett hinder för en centralisation av en kommuns räkenskaper, exempelvis

genom anställande av en kommunalkamrerare, vadan ett lämpligt tillägg

bör göras härutinnan, samt att av samma anledning sista punkten av

14 § och bestämmelsen i 17 §, att ordföranden skall ansvara för räkenskapernas

ordentliga förande, böra omredigeras.

Kungl. Maj:ts befallningskavande i Kronobergs län fäster uppmärksamheten

på att i vissa stadssamhällen den kommunala penningförvaltningen

är centraliserad, så att drätselkammaren, ett särskilt drätselkontor

eller en särskild tjänsteman har i uppdrag att vara kassaförvaltare även

för fattigvården, samt att med hänsyn härtill och då vissa bestämmelser

i förevarande kapitel icke torde kunna anses tillämpliga vid en sådan

anordning, dessa bestämmelser böra i någon mån omarbetas för att ej

lägga hinder i vägen för en dylik centralisation eller annan lämplig

anordning i avseende å kommunalförvaltningen.

Med hänvisning till dessa m. fl. i liknande riktning gående yttranden

anmärker kammarrätten, att någon grundad anledning att i detta

avseende kringskära kommunernas bestämmanderätt och uppresa hinder

Kommittén.

r

Yttranden.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Beparte

ments
chefen.

Ledamöternas

och

suppleanter

nas antal.

11 §■

Gällande

bestämmelser

Kommittén.

Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 135.

för en anordning, som enligt tillgängliga upplysningar fungerat på ett

tillfredsställande sätt, icke synes föreligga.

Då gällande fattigvårdsförordning, vars bestämmelser i fråga om räkenskapsföring

förslaget upptager, icke lagt något hinder vägen för eu

utveckling av kommunens räkenskaps- och kassaväsende i den riktning,

som i en del kommuner genomförts, lärer det ej vara av nöden att ur

sådan synpunkt göra någon ändring i förslaget. En bestämmelse därom,

att fattigvårdsstyrelsen skall föra räkning över omhänderhavda medel,

lärer i varje fall ej kunna undvaras. Huruvida i andra hand ordföranden

eller annan person skall utföra detta arbete, är eu fråga, som jag

nedan (14 och 17 §§) skall upptaga till vidare behandling.

11 §•

Gällande fattigvårdsförordning (15 §) lägger i samhällets egna händer

att bestämma antalet ledamöter, varigenom tillfälle gives att taga

hänsyn till vad som i varje särskilt samhälle kan anses erforderligt för

ett riktigt handhavande av fattigvården. Beträffande landet har särskilt

angivits, att härvid böra samhällets vidd och folkmängd vara avgörande.

Visst minimiantal tinnes dock föreskrivet, för landet 3 och för stad 5;

att minimiantalet för stad satts högre än för landet, beror, enligt vad

motiven till fattigvårdsförordningen utvisa, därpå att föreskrift ej lämnats

om utseende av suppleanter för ledamöter i stad, vilket däremot är

fallet i fråga om landet, därvid antalet skall vara hälften av ledamöternas

antal eller, om detta ej är jämnt, det antal, som är närmast över

hälften.

Förslaget överensstämmer i denna del i allmänhet med fattigvårdsförordningen.

Det stadgas sålunda i 11 § 1 mom., att ledamöter i fattigvårdsstyrelsen

utses av fattigvårdssamhället till det antal, som med

hänsyn till samhällets vidd och fokmängd erfordras, dock å landet minst

3 och i stad minst 5. Enligt 11 § 2 mom. skola, så väl på landet

som i stad suppleanter för ledamöterna utses till halva antalet av dessa,

eller, om ledamöternas antal ej är jämnt, till det antal, som är närmast

över hälften.

Kommittén anmärker, att 3 ledamöter kan synas väl litet och tydligen

endast bör förekomma i undantagsfall, men att det för de allra

minsta kommunerna med endast ett par hundratal invånare torde vara

tillräckligt med 3 ledamöter och att svårigheter kanske stundom kunna

opaginerad Kontrollera mot PDF

Knnfil. Maj:tf: Nåd. Proposition Nr /•?•*. 10.1

mota att få ett större antal lämpliga personer. Ehuru lagförslaget utgår

från att suppleanter skola utses även i stad, har kommittén likväl ej

ansett lämpligt att sätta minimiantalet ledamöter för fångvårdsstyrelse

i stad lägre än nu gäller, då även de minsta städerna i folkmängd stå

framom ett stort antal landskommuner.

Beträffande ledamöternas antal framhåller svenska fattigvän ds förbundet,

att i 15 § 2 mom. av förslaget stadgas, att fångvårdsstyrelse, som

endast räknar 3 ledamöter, icke kan företaga ärende till avgörande,

såvitt icke hela antalet är tillstädes, samt att det ofta kunde förekomma,

att någon av de 3 ledamöterna på grund av sjukdom, resa eller annan

anledning icke kuude närvara vid sammanträde och att suppleant ej

kunde anträffas. Det syntes därför förbundet lämpligt, att fångvårdsstyrelse

såväl i stad som å landet räknade minst 5 ledamöter. Frånsett

här anförda motivering vore det enligt förbundets uppfattning endast

fördelaktigt, att fångvårdsstyrelse^ ledamöter icke vore alltför få.

I fråga om suppleanterna har från åtskilliga håll anmärkts, att ett

större antal erfordrades, bl. a. med hänsyn till bestämmelserna i 19 § om

distriktsindelning, vilka bestämmelser giorde det synnerligen angeläget,

att för varje ledamot utsåges en suppleant. Det har därför hemställts,

att åt 2 mom. måtte givas det innehåll, att suppleanter skola utses till

minst halva antalet ledamöter eller, om deras antal ej är jämnt, till minst

det antal, som är närmast över hälften.

I fråga om det minsta antal ledamöter, som får väljas i fångvårdsstyrelse

på landet, synes man kunna stanna vid kommitténs förslag om

3 ledamöter. Därest omständigheterna kräva större antal än 3, ligger

det tydligen i såväl kommunens som fattigvårdsstyrelsens intresse att få

antalet ökat.

Vad beträffar yrkandet på en ändring av föreskriften om suppleanternas

antal, lärer det, liksom i fråga om ledamöterna, vara lämpligast

att överlämna bestämmandet av antalet till fattigvårdssamhället samt

allenast stadga ett visst minimum, vadan en ändring av förslaget i denna

del synes mig böra vidtagas.

Kommittén har även till besvarande uppkastat spörsmålet, om stadgande

skall meddelas rörande visst antal kvinnliga, ledamöter i fattigvårdsstyrelse,

samt omnämnt, att styrelsen för svenska fättigvårdsförbundet

hos kommittén hemställt om övervägande, huruvida icke i en blivande

fättigvårdslag borde inflyta ett stadgande därom, att vid val av fattig
-

Yttrandcn

Departe
ments
chefen.

Fattigvårds
styrelsens
sammansätt
ning.

l/al ar styrelse.

Kommittén.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Reservation.

1^4 Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 135''.

värdsstyrelse skall tillses, att minst eu ledamot är kvinna, samt att G. S. A:s

fattigvårdskommitté förordat, att minst en ledamot och minst en suppleant

skall vara kvinna, därvid särskilt framhållits, att understödstagarna till

största delen utgjordes av kvinnor och barn, att sjukvård i stor utsträckning''

inginge i fattigvårdens uppgift, samt att kvinnors deltagande i arbetet

i ökat omfång vore av nöden, men att detta ej syntes kunna

komma till stånd, med mindre lagen föreskreve kvinnas inväljande såsom

ovillkorligt.

Kommittén anför i denna del:

»Helt visst gagnas fattigvårdsarbetet bäst därav, att samhällena hava full

frihet vid val av ledamöter, så att den lämpliga personen kan väljas, oavsett

kön. Skulle lagen utstaka grunder härvidlag, kan det ifrågasättas att även i övrigt

föreskriva regler för styrelsens sammansättning; sålunda skulle det tvivelsutan

vara ett önskemål, att kroppsarbetare i större utsträckning invaldes. Det

torde dock vara lämpligast att ej härvid binda fattigvårdssamhället. Till

äventyrs skulle det också kunna inträffa, att i mindre kommuner vid något tillfälle

lämplig kvinna ej stode till förfogande. En naturlig konsekvens av ett dylikt

stadgande bleve också, att kvinna ej utan giltigt skäl finge avsäga sig uppdraget,

en konsekvens, som kommittén för den gifta kvinnans del ej ansett sig

böra taga._ Att under sådana förhållanden införa ett dylikt stadgande torde så

mycket mindre^ vara nödigt, som uppfattningen om angelägenheten av kvinnans

anlitande i fattigvårdens tjänst, både genom inval i fångvårdsstyrelse och eljest,

numera torde hava trängt så igenom, att man, när en lämplig kandidat finnes,

ej lärer tveka att invälja henne.»

Eu ledamot av kommittén, fröken Pauli, har i detta hänseende varit

av skiljaktig mening, och i avgiven reservation föreslagit, att minst eu

av ledamöterna och minst en av suppleanterna i fattigvårdsstyrelse skall

vara kvinna. Reservanten framhåller, att enligt den av C. S. A:s fattigvårdskommitté

utarbetade statistik, gällande cirka 1,600 kommuner, år

1903—1904 funnos 56 kvinnliga fattigvårdsledamöter i 31 lands- och

stadskommuner samt att enligt fattigvårdslagstiftningskommitténs statistik

för år 1907, avseende landet i dess helhet, sistnämnda år funnos

94 kvinnliga fattigvårdsstyrélseledamöter i 17 landskommuner samt 32

städer och köpingar. Efter att vidare hava erinrat om att bland fattigvårdens

skyddslingar funnos år 1907 i runt tal 27,000 direkt understödda

och 51,000 s. k. tillhörande barn, och att av de vuxna understödstagarna

omkring 93,000 voro kvinnor men endast 50,000 män, fortsätter reservanten

:

»Det kan i och för sig icke vara naturligt, att meddelandet av fattigvård åt

kvinnor oeh barn i så stort antal ombesörjes så gott som uteslutande av män.

Besinnar man därtill, att denna fattigvård innefattar meddelandet av fullständig

opaginerad Kontrollera mot PDF

ior>

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

vård och uppfostran åt en del av barnen, av sjukvård åt abnorma och med kroniska

lidanden behäftade, av hjälp åt ensamstående barnaföderskor, av underhåll

åt hjälplösa åldringar, så synes det än mer märkligt, att plats inom de styrelser,

som hava att ombesörja allt detta, ännu icke mera allmänt blivit beredd åt kvinnan.

Ty barnavård och sjukvård betraktas dock utan gensägelse såsom kvinnans

naturliga verksamhetsfält. Till dessa verksamhetsfält har ävenledes utan

gensägelse plägat riiknas ännu ett, hushållsgöromålen. Men varje fattigvårdsanstalt

kan sägas vara ett hushåll i stort. Även vid ordnandet av dessa borde

därför behovet av kvinnors medverkan inom fattigvårdsstyrelserna ligga i öppen

dag. »

Gentemot kommitténs uttalande, att uppfattningen om angelägenheten

av kvinnans deltagande i fattigvårdsarbetet numera trängt så igenom,

att, när en lämplig kandidat tinnes, man ej lärer tveka att välja henne,

anför reservanten:

»Riktigheten av ett sådant antagande motsäges av de båda ovan antydda utredningarna,

av vilka framgår, att år 1907 saken stod på samma ståndpunkt som

3 år förut (1903—1904 54 kvinnor på cirka 1,600 kommuner, 1907 94 kvinnor på

2,499 kommuner). Ej heller lärer kunna antagas, att det år 1907 endast i 49

svenska samhällen funnits kvinnor, lämpliga till fattigvårdsarbete. Tvärtom lärer

i de 2,450 kommuner, där ingen kvinna blivit vald, orsaken i stort sett vara att

söka däri, att man antingen icke kommit på den tanken att se sig om efter en

sådan eller ock, trots förefintligheten av lämplig kandidat, tvekat inför den nyhet,

som kvinnornas deltagande i offentliga värv ännu utgör. Det lärer nämligen

icke böra förutsättas, att det överhuvud taget gives större sannolikheter för att

det i en kommun finnes 3—5 för fattigvårdsarbete verkligen lämpliga män än en

för samma arbete verkligen lämplig kvinna.

Vad åter många kvinnors bristande villighet att mottaga offentliga uppdrag

vidkommer, torde densamma, vad detta område av samhälleligt arbete beträffar,

bäst motverkas just genom ett stadgande av ovan nämnt innehåll. Ett sådant

stadgande skulle bättre än något annat hos kvinnorna själva inskärpa betydelsen

av deras insats i arbetet. Den för icke gifta kvinnor begränsade avsägelserätt,

som kommittén enat sig om att föreslå, torde ock i viss mån befrämja samma

ändamål. Med tillhjälp i nödfall av denna begränsning i avsägelserätten torde

ej heller behöva befaras, att svårigheter på denna punkt skola uppstå.»

Domkapitlet i Lund, förste provinsialläkarna i Stockholms och Västerbottens

län, Fredrika Brcmerförbundet och landsföreningen för kvinnans

politiska rösträtt, samt några fattigvårdsstyrelser och länsmän tillstyrka

bifall till reservationen, varemot kammarrätten på de av kommittén anförda

skäl finner sig ej kunna biträda reservantens förslag. Domkapitlen

i Karlstad och Växiö förorda kvinnors ökade deltagande i fattigvårdsstyrelse.

Domkapitlet i Linköping finner reservantens yrkande synnerligen

välgrundat, men hemställer att, då det, i synnerhet på landet, kanske ej

alltid låter sig göra att minst en kvinna sitter i varje fattigvårdsstyrelse,

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 120 höft. (Nr 135.) '' 14

Yttranden.

s. 106 Kontrollera mot PDF

Departe
ments
chefen.

106 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

det av reservanten föreslagna tillägg till de båda momenten erhåller

följande lydelse: »och skall, så vitt möjligt är, minst en av ledamöterna

(suppleanterna) vara kvinna». Sveriges moderata kvinnoförbund hemställer

om ett tillägg av innehåll att varje fattigvårdssamhälle bör låta sig

angeläget vara att invälja kvinnor i fattigvårdsstyrelsen. Svenska fattigv

år ds förbundet anser det ovisst, huruvida inval av kvinna i fattigvårdsstyrelse

bör göras obligatorisk genom föreskrift därom i själva lagen, men

finner ett stadgande av ungefär följande lydelse vara på sin plats: »Med

hänsyn till det arbete, som åligger fångvårdsstyrelse, bör fattigvårdssamhälle

tillse, att såväl män som kvinnor inväljas i styrelsen, och att

olika samhällsklasser i densamma bliva representerade».

Behovet av medverkan av kvinnliga krafter i fattigvårdsarbetet är

allmänt erkänt. Därest man vill tillfullo utnyttja kvinnans erfarenhet

och förmåga i avseende å den kommunala understödsverksamheten, kan

detta ej ske på annat sätt än genom att plats beredes henne inom fattigvårdsstyrelsen.

Inväljande av en för fattigvårdsarbetet skickad kvinna

i styrelsen ligger därför i samhällets intresse. Erfarenheten ådagalägger

emellertid, att kvinnas inväljande ägt rum i ganska ringa utsträckning,

och det torde därför vara lämpligt, att lagen på något sätt befordrar

möjligheten av dylikt val. De farhågor, som uttalats beträffande svårigheterna

att finna erforderligt antal lämpliga kvinnor för detta uppdrag,

synas mig vara åtskilligt överdrivna, då det ju för uppdragets behöriga fullgörande

huvudsakligen kommer an på sunt, praktiskt förstånd samt intresse

och medkänsla för fattiga och lidande medmänniskor; och i vissa

hänseenden, såsom beträffande erfarenhet i sjuk-och barnavård samt matlagning

och dylikt äga ju kvinnorna i allmänhet större betingelser än

männen för att göra nytta inom fattigvårdsstyrelserna. Det är visserligen

möjligt, att de kvinnliga ledamöterna på en de] håll till en början komma

att vara något ovana vid de kommunala formerna, men denna olägenhet

torde säkerligen i de flesta fall visa sig endast vara övergående.

På grund härav och då det icke synes finnas något annat lämpligt

sätt att ernå målet än att föreskriva ovillkorligt inväljande av en kvinnlig

ledamot och eu kvinnlig suppleant, har jag ansett mig böra ansluta

mig till reservantens förslag. Stadgande härom torde lämpligen kunna

införas i 11 §. Att i följd av detta stadgande vidtaga ändring i bestämmelserna

i 12 § om kvinnas rätt att avsäga sig uppdraget synes mig

icke erforderligt.

Vad beträffar fattigvårdsstyrelsens sammansättning i övrigt, är

det av synnerlig vikt, att densamma blir sådan, att inom styrelsen finnes

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

förståelse för och kännedom om de mindre bemedlades omständigheter

och ekonomiska förhållanden. För vinnande av detta syfte, i vad

nu är möjligt, lärer vid val av fångvårdsstyrelse, där valet sker direkt,

varje röstande böra, i likhet med vad redan beträffande pensionsnämnd

gäller, hava en röst. Eu dylik anordning torde, förutom den ovan antydda

fördelen av en för fattigvårdsstyrelseus uppgifter lämpad sammansättning,

även medföra, att fattigvården och dess organ skulle av allmänheten och

särskilt den mindre bemedlade delen därav omfattas med mera förtroende

än för närvarande. Man skulle förstå, att en på sådant sätt utsedd fångvårdsstyrelse

skulle äga betingelser att på ett rättvist och opartiskt sätt

bedöma de fattigas förhållanden och behov, och en dylik anordning skulle

därför, enligt min uppfattning, i förening med ett avhjälpande av de svårartade

brister, som vidlåda vår nu gällande fattigvårdslagstiftning, och

särskilt med införande av en effektiv fattigvårdsinspektion, vara ägnad

att flytta upp fattigvården på ett högre plan i den allmänna uppfattningen.

Påpekas må också, att motsvarande bestämmelser i fråga om val av pensionsnämnd

av riksdagen antogos utan meningsskiljaktighet. I det av

lagutskottet vid 1917 års riksdag uppgjorda förslaget till lag angående

allmän tjänsteplikt för kronans räkning i vissa fall stadgades jämväl, att

vid val av den i nämnda förslag föreskrivna kommunala arbetsnämnden

varje röstande skulle äga en röst. Jag tillåter mig ävenledes bringa i

erinran, att efter Kungl. Maj:ts beslut utredning pågår angående den nuvarande

röstskalans i kommunen ersättande med enröstsystem.

12 §.

Fattigvårdsförordningen stadgar, att såväl män som kvinnor kunna

inväljas i fattigvård sstyrelse, men innehåller därutöver ingen bestämmelse

om vissa kvalifikationer för val till ledamot eller suppleant i sådan

styrelse.

Förslaget stadgar härom (12 § 1 stycket), att ledamöter och suppleanter

utses bland inom fattigvårdssamhället bosatta svenska män eller

kvinnor, som fyllt 25 år.

Förslaget föreskriver vidare (12 § 2 stycket), att med hänsyn till

ämbets- eller tjänstemaunaställning landshövding, landssekreterare eller

landskamrerare icke må vara ledamot eller suppleant i fångvårdsstyrelse,

ej heller kronofogde eller länsman i fångvårdsstyrelse inom sitt distrikt,

samt att av kommunen avlönad tjänsteman, som i och för sin befattning

är redovisningsskyldig inför fångvårdsstyrelse, icke må vara ledamot

eller suppleant i samma styrelse.

Villkor för

valbarhet.

12 §.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kommittén.

Kungl. Mcij:ts Nåd. Proposition Nr 135.

Beträffande villkoren i övrigt för behörighet att vara ledamot eller

suppleant i fattigvårdsstyrelse, rätt att avsäga sig uppdraget samt ledamots

och suppleants tjänstgöringstid och avgång hänvisar förslaget (12

§ 3 stycket) till vad som är stadgat i kommunallagarna, å landet om

ledamot i kommunalnämnd och i stad om stadsfullmäktige; dock att

kvinna, endast om hon är gift, äger med avseende å uppdrag, hvarom

här är fråga, tillgodonjuta den henne enligt kommunallagarna tillkommande

särskilda avsägelserätt.

Detta överensstämmer beträffande avsägelserätt samt tjänstgöringstid

och avgång väsentligen med fattigvårdsförordningen (15 § 3 mom.).

Enligt nämnda lagrum är kvinna när som helst berättigad att avsäga

sig uppdraget.

I sina motiver erinrar kommittén, att det synes vara i sin ordning,

att lagen innehåller bestämda föreskrifter beträffande villkor för valbarhet,

och anför kommittén härom:

»Därvid möter först och främst frågan, huruvida för valbarhet bör fordras

rösträtt i kommunens allmänna angelägenheter. Enligt nu gällande bestämmelser

uppställes sådan fordran uttryckligen endast för Stockholms stad, där för ledamotskap

i fattigvårdsnämnden kräves rösträtt vid val av stadsfullmäktige. Med

hänsyn till naturen av uppdraget att vara ledamot av fattigvårdsstyrelse, vilket

först och främst kräver ett livligt personligt intresse för de uppgifter, som

äro det huvudsakliga, nämligen de rent fattigvårdande, bör man tydligen ej fästa

för stor vikt vid kvalifikationer, som äro mindre av nöden för fyllande av denna

del av uppgiften, och dit kan då anses höra den omständigheten om rösträtt

förefinnes eller icke. Uppställandet av rösträtt såsom villkor medför dessutom

i förevarande fall en alldeles särskild olägenhet, i det man därmed i de flesta

fall utestänger den gifta kvinnan från valbarhet, ehuru, enligt vad kommittén

nedan skall vidare utveckla, hennes deltagande i fattigvårdsarbetet ur skilda

synpunkter måste anses vara av synnerlig vikt. Kommittén har därför icke

uppställt krav på rösträtt i kommunala angelägenheter såsom valbarhetsvillkor

för ledamotskap i fattigvårdsstyrelse.

För Stockholm kommer en föreskrift härom i fattigvårdslagen icke att utöva

något inflytande, enär regler för valbarhet till fattigvårdsnämnden givits i en

särskild författning, kung!, förordningen rörande kommunalstyrelse i Stockholm

den 23 maj 1862, 38 §. Det har varit ifrågasatt att föreslå ändring i nämnda

författning, men kommittén har ej ansett sig böra framlägga något sådant förslag,

då frågan synbarligen bör bedömas med särskild hänsyn till de kommunala förhållandena

i allmänhet i huvudstaden.

Då kommunallagarna för valbarhet till där angivna uppdrag kräva uppnådd

ålder av 25 år, synes det kommittén lämpligt att även i förevarande fall uppställa

en dylik fordran. Det torde ej kunna anföras några avgörande skäl att i

detta avseende göra skillnad mellan ledamot av fattigvårdsstyrelse och av t. ex.

kommunalnämnd. Den erfarenhet och mognad i omdömet, som ansetts böra

krävas i det senare fallet, torde vara av enahanda betydelse för fattigvårdsstyrelsen.

»

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Ma.j:ts Nåd. Proposition Nr 135. 109

Kommittén erinrar vidare om att 1871 års fattigvårdsforordniug- i

dess ursprungliga lydelse icke innehöll något stadgande, som uteslöt

kvinna från valbarhet, men att kvinna allmänt synes hava ansetts icke

vara valbar samt att de nuvarande bestämmelserna, enligt vilka såväl

män som kvinnor kunna utses, tillkommit genom förordningen den 22

mars 1889. Kommittén anför därefter, att riksdagen i skrivelse den 12

april 1902 anhållit, att Kungl. Magt måtte låta utarbeta och för riksdagen

framlägga förslag till sådan ändring av gällande lagstiftning om

kvinnas valbarhet till fattigvårdsstyrelse, att dylik befogenhet otvetydigt

måtte tillkomma även gift kvinna, varjämte riksdagen ifrågasatt, huruvida

ej följdriktigheten påkallade, att i sammanhang med denna fråga

även toges under övervägande angelägenheten av att bereda gift kvinna

uttrycklig valbarhet till Stockholms stads fattigvårdsnämnd genom

ändring i den för Stockholm gällande särskilda författningen. Efter att

hava erinrat, att i de yttranden, som av överståthållarämbetet och

Kungl. Maj:ts befallningshavande avgåvos i anledning av riksdagens

nämnda skrivelse, nästan allmänt ansågs, att gift kvinna borde vara

valbar, att många av nämnda myndigheter höllo före, att hon redan

vore det enligt gällande stadganden, men att åtskillig tvekan rådde om

huru lagstiftningen skulle ordnas, vilken tvekan avsåg dels den omständigheten,

att kvinnan stode under mannens målsmanskap, och dels

frågan, huru det skulle ställas med hänsyn till den gifta kvinnans ansvarighet

för medelsförvaltningen, framhåller kommittén, att önskvärdheten

av att den gifta kvinnan vinner eu oomtvistad valbarhet till ledamot

av fattigvårdsstyrelse numera vore så pass allmänt erkänd, att något

ytterligare skäl därför ej behövde framdragas. Kommittén erinrar allenast

därom, att, på sätt kommittén föreslagit, valbarheten bör förbindas

med oinskränkt avsägelserätt.

Efter en framställning av frågan om den gifta kvinnans ansvarighet

inom fattigvårdsstyrelsen anför kommittén vidare:

»Efter det kommittén fått denna fråga till sig överlämnad, bär emellertid

tillkommit en omständighet, som torde vara avgörande för behandlingen i lagstiftningen,

åtminstone för närvarande, av detta spörsmål. Det har nämligen

vid de förändringar, som genom lagen den 26 maj 1909 ägde rum i kommunalförfattningarna,

rörande valbarhet till ordförandeskap i kommunalstämma, ledamotskap

i kommunalnämnd m. m. stadgats, att gift kvinna, som är röstberättigad,

ej på den grund att hon står under mannens målsmanskap är obehörig att utöva

dylika uppdrag. Något ordnande av frågan om gift kvinnas ansvarighet för förvaltningen,

då hon inträder i t. ex. kommunalnämnd, kyrkoråd eller skolråd,

ägde därvid ej rum. Det lärer då ej vara skäl att för ledamotskap av fattigvårdsstyrelse

göra någon avvikelse från det sålunda följda tillvägagångssättet.

Gift kvinnas ansvarighet för medelsförvaltningen är alltså enligt förslaget lika

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 135.

med varje annan ledamots. Huruvida och i vilken omfattning den i ett visst

givet fall kan göras gällande, blir beroende på civillagens bestämmelser i detta

ämne.»

Såsom förut nämnts har kommittén föreslagit förbud för vissa tjänstemän

och befattningshavare att bekläda uppdraget som ledamot av fattigvårdsstyrelse.

I denna del erinrar kommittén, att enligt nuvarande

lydelse av 41 § i förordningen om kommunalstyrelse på landet följande

personer icke få vara ledamöter i kommunalnämnd, nämligen landshövding,

domhavande i orten, kronofogde, länsman eller av kommunen

tillsatt och avlönad tjänsteman eller betjänt, som i och för sin befattning

är inför nämnden redovisning skyldig, samt att enligt 29 § av förordningen

om kommunalstyrelse i stad dylikt förbud finnes för landshövding,

landssekreterare, landskamrerare, magistratspersoner, tjänstemän och betjänte

vid magistraten, allmän åklagare ävensom de tjänstemän och betjänte,

vilka äro vid stadens drätsel- eller andra dess förvaltande verk

anställda och för sin befattning redo skyldiga. Härefter anför kommittén:

»Exempel saknas icke på att en del av de i nämnda lagrum omförmälda

tjänstemän erhållit och under många år till allmän belåtenhet innehaft uppdrag

att vara ledamöter av fattigvårdsstyrelse. Det skulle därför leda till en minskning

i möjligheterna att erhålla lämpliga personer i fattigvårdsstyrelserna, om de

för val till ledamot av kommunalnämnd och av stadsfullmäktige gällande regler

skulle tillämpas även vid val av ledamöter i fattigvårdsstyrelse. Å andra sidan

kan det dock beträffande några av de uppräknade ämbets- och tjänstemännen

sägas, att de icke lämpligen böra vara ledamöter av fattigvårdsstyrelse. Detta

torde i första rummet gälla landshövding, landssekreterare och landskamrerare,

vilka å ämbetets vägnar hava att besluta i mål och ärenden rörande fattigvård.

Likaledes intaga kronofogde och länsman för kommunerna inom sina distrikt en

ställning, som gör, att de böra vara uteslutna; särskilt gäller detta länsman,

som har att göra undersökningar om hemortsrätt och om försörjningspliktigs

försörjningsförmåga m. m.-----Yad här sagts om kronofogde och läns
man

kan i viss mån sägas gälla om magistratsledamot, polismästare och stadsfiskal

för stadens del, men förhållandena äro dock något annorlunda beträffande

dessa, och kommittén har därför ej ansett förbud böra uppställas mot deras inväljande.

Vidare har av kommittén föreslagits, vad väl redan nu torde vara en allmänt

jakttagen grundsats, att kommunal tjänsteman, vilken för sin befattning är

redovisningsskyldig inför fattigvårdsstyrelsen, icke må vara ledamot eller suppleant

i samma fattigvårdsstyrelse. Att utesluta jämväl tjänstemän och betjänte

vid andra kommunens förvaltande verk synes ej vara av behovet påkallat,

utan bör samhället själft få avgöra, huruvida dessa böra inväljas i fattigvårdsstyrelsen.

»

Kommittén framhåller vidare, att med den hänvisning till kommunalförfattningarna,

som i 12 § 3 stycket skett beträffande villkoren i

övrigt att vara ledamot eller suppleant i fattigvårdsstyrelse, avses de i

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung1. Maj:1.1 Nåd. Proposition Nr 13o. I i I

kommunalförfattningarna upptagna allmänna kvalifikationer na lör innehavandet

av ifrågavarande uppdrag och uteslutas alltså härigenom: den

som icke råder över sig och sitt gods, den som är försatt i konkurs,

den som är förlustig medborgerligt förtroende, samt den som är förklarad

ovärdig att inför rätta föra annans talan eller att i rikets tjänst

vidare nyttjas.

Vad angår motsvarande hänvisning till kommunalförfattningarna i

fråga om rätten att avsäga sig uppdraget har kommittén gjort den ändring,

att kvinna, som blivit utsedd till ledamot eller suppleant, endast om hon

är gift är berättigad att när som helst avsäga sig uppdraget; och yttrar

kommittén härom:

»Vad beträffar den gifta kvinnan, synes det kommittén ej gärna kunna

undvikas att förbehålla henne en ovillkorlig avsägelserätt, så att hon ej tvingas

att angiva skälen för sin avsägelse och ställa giltigheten av dem under kommunalrepresentationens

debatt. Väl kunde man kanske därvid se någon skillnad

mellan den gifta kvinna, som har minderåriga barn i hemmet, och den, vilkens

barn redan lämnat hemmet eller vilkens äktenskap vore barnlöst, men det torde

ej vara lämpligt att i lagen söka gradera den ena och den andra husmoderns

möjligheter att fylla värvet. Vad däremot angår den ogifta kvinnan, synes det

icke böra föreligga hinder för henne mer än för mannen att åtaga sig ett offentligt

uppdrag av sådan beskaffenhet som förevarande. Detta jämte hänsyn till

behovet av kvinnliga krafter i fattigvårdsstyrelserna har föranlett kommittén att

icke härutinnan förbehålla henne någon undantagsställning.»

Mot det i 1 stycket använda uttrycket »inom fattigvårdssamhället

bosatta» anmärkes från ett håll, att detsamma, såsom något svävande,

borde utbytas mot »inom fattigvårdssamhället mantalsskrivna och där

boende». En annan myndighet anser den i 1 stycket uppställda fordran

på en ålder av 25 år sakna berättigande. Uti ett annat utlåtande påpekas,

att 12 §, tolkad efter ordalydelsen, fordrar kommunal rösträtt såsom

villkor för behörighet att vara ledamot i fångvårdsstyrelse, ehuru lagförslagets

mening är att icke fordra sådan rösträtt, vadan ett förtydligande

bör äga rum. Vidare påyrkas från några håll, att den olika

ställning, som förslaget giver åt kronofogdar och länsmän inom deras

distrikt, samt åt de tjänsteinnehavare i stad, vilka därstädes utöva de

funktioner i avseende å fattigvården, som på landet fullgöras av kronofogdar

och länsmän, borde undvikas genom att beträffande här avsedda

uppdrag stadga enahanda obehörighet jämväl för bemälda tjänsteinnehavare

i städerna. En fattigvårdsstyrelse anser däremot begränsningen

för kronofogde och länsman böra bortfalla. Slutligen yttrar en myndighet,

att det kan befaras, att man mångenstädes skall bliva mindre benägen

att invälja gifta kvinnor, därest det icke är klart, att de med

övriga ledamöter dela den ekonomiska ansvarigheten.

Yttranden.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Departe
ments
chefen.

Självskrivna

ledamöter.

13 §.

Prästman.

Kungi. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 135.

Den framställda anmärkningen, att förevarande paragraf, tolkad efter

sin ordalydelse, skulle fordra kommunal rösträtt såsom villkor för behörighet

att vara ledamot eller suppleant i fattigvårdsstyrelse, synes mig

hava ett visst fog. Det torde därför vara nödvändigt att antingen i

första stycket utsäga, att valet icke är inskränkt till röstberättigade, eller

också att beträffande villkoren i övrigt för behörighet ersätta hänvisningen

till kommunallagarna med en uppräkning av de där upptagna

villkoren. Jag finner sistnämnda anordning vara den lämpligaste, varvid

en uttrycklig föreskrift om den gifta kvinnans valbarhet bör medtagas.

Vid formulering av dessa bestämmelser har hänsyn tagits till såväl lagen

den 29 juni 1917 om ändring i bland annat 13 § i förordningen om

kommunalstyrelse på landet som det till årets riksdag framlagda förslaget

om vissa ändringar i nämnda lagrum m. fl. stadganden i sammanhang

med borttagande av påföljden förlust av medborgerligt förtroende.

Vad i övrigt anmärkts mot förevarande lagrum synes mig ej böra

föranleda ändring i kommitténs förslag, mot vilket jag, utöver vad förut

angivits, ej har annat att erinra, än att orden kronofogde och länsman

böra utbytas mot landsfogde och landsfiskal samt att beträffande rätt

att avsäga sig ifrågavarande uppdrag samt tjänstgöringstid och avgång

hänvisning bör göras även till bestämmelserna om suppleant i kommunalnämnd.

13 §.

Denna § avhandlar kyrkoherdes m. fl. självskrivenhet i avseende å

deltagande i fattigvårdsstyrelses arbeten.

I 43 § av förordningen om kommunalstyrelse på landet, sådant

detta lagrum lyder enligt lagen den 13 juni 1913, stadgas, att kyrkoherden

eller den, hans ställe företräder, är berättigad att i sådana ärenden,

som angå fattigvård, barnavård eller åtgärder för sedlighet, deltaga

i kommunalnämndens överläggningar och beslut.

Enligt 10 § 3 mom. fättigvårdsförordningen är kyrkoherden eller

den, hans ställe företräder, berättigad att deltaga i de inom pastoratet

för fattigvårds handhavande utsedda styrelsers förhandlingar och beslut.

Förslaget bibehåller fattigvårdsförordningeus stadgande härom, ehuru

i något annan form. 13 § i förslaget innehåller nämligen, att kyrkoherden

eller den, hans ställe företräder, är berättigad att deltaga i fattigvårdsstyrelsens

förhandlingar och beslut. Härtill göres i §:n det tillägg,

att uti annexförsamling, där komminister finnes anställd, denne eller den,

hans tjänst förestår, äger nämnda befogenhet, när kyrkoherden ej själv

är tillstädes.

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kung]. Maj:tv Nåd. Proposition Nr 135.

113

Beträffande de fall, då fattigvårdssamhälle, såsom i åtskilliga större

städer är händelsen, omfattar flera territoriella församlingar, redogör

kommittén för, huru därvid i avseende å de olika kyrkoherdarnas deltagande

i fattigvårdsstyrelsens sammanträden förfarits, samt anför vidare:

»De här ovan berörda förhållandena böra tydligen ordnas så, att å ena

sidan den oformligheten undvikes, att samhällets kyrkoherdar, där de utgöra ett

större antal, samtliga skola deltaga i förhandlingarna och besluten, under det att

å andra sidan prästerskapet ej blir uteslutet från ett effektivt deltagande i verksamheten.

För Stockholms del har funnits tillfälle att i författningsenlig ordning

reglera detta förhållande på grund av den särställning, som Stockholm intager

med hänsyn till fattigvårdens organisation; fattigvårdsförordningen gäller nämligen

ej i alla delar där. Men även i Göteborg har eu likartad organisation

tvingat sig fram. Då det, såsom nedan skall visas, torde vara lämpligt att allt

fortfarande låta Stockholm behålla sin särställning beträffande organisationen

och låta även andra större städer efter Kung! Maj:ts bestämmande få följa särskilda

regler, erbjuder sig därvid tillfälle att anordna även förevarande fråga

efter exemplet från Stockholm eller på sätt eljest kan finnas lämpligt. För städer

med flera kyrkoförsamlingar, varest i övrigt den vanliga fattigvårdsorganisationen

kan bestå, synes något behov av särskilda föreskrifter ej förefinnas, och några

klagomål över de nuvarande förhållandena hava, kommittén veterligen, ej försports.

»

Mot §:n, i vad den avser att tillerkänna vederbörande präster rätt

att deltaga i fattigvårdsstyrelses beslut, hava anmärkningar framställts

av landstingen i Skaraborgs och Norrbottens län samt av några fångvårdsstyrelse''

och länsmän. Förstnämnda landsting yrkar, att denna

rättighet endast skall medgivas prästman, som är bosatt inom fattigvårdssamhället.

Landstinget anser det särskilt mindre välbetänkt att

låta kyrkoherdarnas stundom unga, oerfarna och i synnerhet med annexförsamlingarnas

förhållanden mindre förtrogna vikarier, vilka icke hava

skyldighet att bidraga till fattigvårdssamhällenas utgifter, rätt att deltaga

i beslut, som i de flesta fall medföra utgifter för samhällena.

Domkapitlet i Skara framhåller, att i de löneresolutioner, som nu

begynt fastställas på grund av den nya prästlöneregleringen, icke sällan

finnes den bestämmelsen, att en komminister skall vara huvudsakligen

anställd för mer än en församling inom ett pastorat, som består av flera

än två församlingar, samt finner lagen på grund härav böra stadga, att

komminister eller den, hans tjänst förestår, när kyrkoherden ej själv är

tillstädes, äger här ifrågavarande befogenhet i den eller de församlingar,

för vilka han är huvudsakligen anställd; enligt lagförslagets ordalydelse

äger komminister, anser domkapitlet, denna befogenhet endast i den

annexförsamling, där han är bosatt.

Kungl. Maj ds befallning shav ande i Malmöhus län anser 13 § böra

fullständigas med bestämmelse därom, att i fattigvårdssamhälle, som

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 120 höft. (Nr 135.) 15

Kommittén.

Yttranden.

s. 114 Kontrollera mot PDF

Departe
ments
chefen.

Tjänsteläkare.

Yttranden.

114 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

omfattar flera församlingar, antingen den i tjänsten äldste kyrkoherden

eller ock den kyrkoherde, som domkapitlet utser, skall hava säte i fattigvårdsstyrelsen.

För ordnande av samma angelägenhet finner fattigvårdsstyrelsen

i Malmö §:ns bestämmelse höra modifieras därhän, att det medgives

fattigvårdssamhället att i reglementet upptaga bestämmelser om

vilken eller vilka av församlingarnas kyrkoherdar, som skola vara självskrivna

i styrelsen.

Vad angår anmärkningarna mot denna §, i vad den avser vederbörande

prästers rätt att deltaga i besluten, så har denna fråga varit

föremål för riksdagens prövning senast år 1913 i sammanhang med den

proposition, som föranledde ovannämnda lag den 13 juni 1913, innefatfande

ändring i 43 § av förordningen om kommunalstyrelse på landet.

Motion med förslag, att kyrkoherde icke skulle äga rätt att deltaga i

de uti nämnda 43 § omförmälda beslut, avslogs. Tillräcklig anledning att

i nu förevarande sammanhang föreslå någon inskränkning i kyrkoherdes

ifrågavarande befogenhet synes mig icke föreligga.

Beträffande domkapitlets i Skara ovan omförmälda erinran torde

böra framhållas, att lagförslaget redan tillerkänner komminister befogenhet

av ifrågavarande slag i samtliga de annexförsamlingar, hans

komministratur omfattar.

I fråga om fattigvårdssamhälle med flera församlingar har kommittén

hänvisat till förslagets bestämmelse (22 § 2 mom.) om undantag

i fråga om större städer från stadgandena i detta kapitel. Frågan om

de grunder, enligt vilka kyrkoherdarna i dessa städer böra deltaga i

fattigvårdsstyrelsens förhandlingar och beslut, skulle alltså efter fattigvårdssamhällets

förslag ordnas genom särskilt beslut av Kungl. Maj:t.

Härigenom kan tydligen samhället få saken ordnad på det med hänsyn

till föreliggande förhållanden lämpligaste sättet. Mot förslaget, att den

kyrkoherde, domkapitlet utser, skall äga ifrågavarande befogenhet, torde

visserligen i och för sig intet vara att erinra, men då det här gäller

jämförelsevis få fall (Göteborg, Malmö, Norrköping, Karlskrona och Nyköping),

synes det vara mindre lämpligt att för dessa intaga särskild bestämmelse

i lagen, helst de största städerna sannolikt torde jämväl eljest

i ett eller annat hänseende behöva begära undantag från bestämmelserna

i kapitlet. Jag har därför icke ansett mig böra frångå kommitténs förslag.

I detta sammanhang har från flera håll upptagits frågan om tjänsteläkares

representerande i fattigvårdsstvrelsen. Sålunda yttrar medicinalstyrelsen:
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung1. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 135. Ilo

»Det kyrkoherde här lämnade berättigandet att deltaga i fattigvårdsstyrelses

förhandlingar och beslut torde, vad deltagandet i förhandlingar angår, även

böra lämnas till vederbörande tjänsteläkare (provinsial-, extra provinsial-, stadsoch

stadsdistriktsläkare). Det är nämligen uppenbart, att en sådan rätt för

tjänsteläkaren mången gång kan vara till fattigvårdens fromma, då dessa läkare

på grund av sitt arbete ofta nog få en god inblick i hithörande frågor. Botten

för tjänsteläkare att deltaga i förhandlingar av fattigvårdsstyrelse inom hans

tjänstgöringsområde kommer tydligtvis även att bidraga till, att dessa läkare

allt mera rikta sin uppmärksamhet på fattigvårdsfrågor.

Medicinalstyrelsen får alltså föreslå,'' att ett tillägg till paragrafen göres i

ovan angivna syfte.»

Fyra förste provinsialläkare samt svenska fattigvårds förbandet liava

uttalanden i enahanda riktning; tre av dessa läkare anse dock, att tjänsteläkaren

skall hava rätt att deltaga även i besluten; den fjärde uttalar,

att föredragningslista för varje sammanträde bör tillställas tjänsteläkaren,

som då själv skall få avgöra, om någon fråga är av den beskaffenhet,

att hans närvaro är behövlig. En annan av nämnda läkare anser, att

den föreslagna behörigheten skall tillkomma i stad stadsläkare eller stadsdistriktsläkare

och på landet provinsial- och extra provinsialläkare i det

fattigvårdssamhälle, inom vilket han är bosatt.

På de av medicinalstyrelsen anförda skäl anser jag, att tjänsteläkare

bör tillerkännas rätt att deltaga i fattigvårdsstyrelses förhandlingar.

Att, såsom vissa förste provinsialläkare förordat, utsträcka denna

rätt att omfatta även besluten, synes mig knappast lämpligt. I stad

torde den tjänsteläkare, det här gäller, vara stadsläkaren, eller, om flera

än en finnas, förste stadsläkaren. I fråga om landet torde man visserligen

icke kunna förvänta, att tjänsteläkare -— här provinsialläkare och extra

provinsialläkare — skola kunna annat än undantagsvis aga tid och möjlighet

att deltaga i sammanträdena i de ofta mycket talrika fattigvårdsstyrelserna

inom deras distrikt. Det kunde därför tänkas att, såsom en

förste provinsialläkare förordat, tillerkänna tjänsteläkare befogenhet av

ifrågavarande slag endast inom det fattigvårdssamhälle, där han är

bosatt. Åtskilliga fattigvårdssamhällen skulle härigenom kunna vid sina

förhandlingar få nytta av läkarens sakkunskap. Men dels äro åtskilliga

av dessa läkare bosatta i städer och dels skulle det givetvis

för fattigvården inom övriga samhällen vara av icke ringa betydelse,

om läkaren dock hade möjlighet att närvara vid fattigvårdsstyrelsens

sammanträden, särskilt då viktigare frågor, som beröra hälsovård m. m.,

vore föremål för behandling. Jag har därför ansett mig böra, i likhet

med medicinalstyrelsen, tillstyrka, att provinsialläkare och extra provinsialläkare

tillerkännas rätt att deltaga i förhandlingarna i fattigvårdsstyrelserna

inom deras distrikt.

Departe
ments
chefen.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 135.

Ordförande

och kassaförvaltare.

14 §.

Kommittén.

14 §.

I de tre första styckena av denna § stadgas, i huvudsaklig överensstämmelse

med nu gällande föreskrifter i ämnet, att fattigvårdssamhälle

bland fattigvårdsstyrelsens ledamöter utser ordförande och vice

ordförande att tjänstgöra för den tid, de äro valda till ledamöter; att

uppgift å den persons namn och bostad, som valts till ordförande, ofördröjligen

skall insändas till Kungl. Maj:ts befallningshavande, som låter

meddela underrättelse därom i länskungörelserna, samt att, om både

ordföranden och vice ordföranden äro frånvarande från styrelsens sammanträde,

styrelsen inom sig utser ordförande för tillfället.

I §:ns fjärde stycke förekommer en nyhet, i det kommittén däri

föreslagit, att fattigvårdsstyrelsen inom sig för varje år utser eu kassaförvaltare.

I motiven framhåller kommittén beträffande fattigvårdssamliällets

rätt att utse ordförande i fattigvårdsstyrelsen, att motsvarande rätt enligt

44 § förordningen om kommunalstyrelse på landet tillkommer kommunalstämma

i fråga om val av ordförande och vice ordförande i

kommunalnämnd, men att en del andra korporationer och styrelser

(stadsfullmäktige, byggnads- och hälsovårdsnämnd, vägstyrelse, Stockholms

stads lattigvårdsnämnd och de särskilda fattigvårdsstyrelserna i

Stockholm) själva årligen inom sig utse ordförande. Såsom skäl för

att kommittén i denna del följt fattigvårdsförordningens bestämmelse

anför kommittén:

»Först och främst intager inom fattigvårdsstyrelsen dess ordförande på grund

av lagens föreskrifter en så ledande stelning, att det är i sin ordning, att den

väljande korporationen själv kan bestämma, vem som skall handhava detta

viktiga uppdrag. Genom en sådan föreskrift kan också för detta uppdrag erhållas

personer, som ej skulle mottaga det, om de allenast valts till ledamöter

utan att vara försäkrade om att få bliva ordförande, vilket särskilt torde gälla

för det fall, att fråga är om att bibehålla en förutvarande ordförande. Något

klagomål har i övrigt ej försports mot gällande anordning, och kommittén vill även

erinra därom, att då vid riksdagen 1895 fråga väcktes, att kommunalnämnd själv

skulle äga välja ordförande, detta skedde med hänsyn till ledamöternas gemensamma

ansvarighet för omhänderhavda medel samt att motionen därom avslogs,

men att samtidigt beslut fattades om utseende av en kassavårdare. Sedan dess

har, så vitt kommittén har sig bekant, ej inom riksdagen väckts förslag om

ändring i denna anordning. Att för Stockholms del fattigvårdsnämnden och

fattigvårdsstyrelserna själva välja ordförande kan bero på särskilda omständigheter,

bland annat lättheten att där erhålla lämpliga personer till uppdraget.»

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 135.

I fråga om utseende av kassaförvaltare anför kommittén:

»Då det synes vara billigt, att styrelsens ledamöter lämnas tillfälle att anförtro

omliänderliavandet av de medel, som styrelsen har under sin förvaltning,

åt person, som de anse vederhäftig, torde i fattigvårdslagen böra lämnas enahanda

utväg att utse kassaförvaltare, som i kungl. förordningen om kommunalstyrelse

på landet (56 §) givits åt kommunalnämnden och enligt kungl. förordningen

om kyrkostämma m. m. (33 §) åt kyrko- och skolråd. Kassaförvaltare bör

utses bland fattigvårdsstyrelsens ledamöter, enär ett intimt sammanhang förefinnes

mellan utdelande av understöden och fattigvårdens handhavande i övrigt.»

Från olika håll (fattigvårdsmyndigheter i eu del större städer samt

Kungl. Maj:ts befallningskavande i Malmöhus län) har anmärkts, att det

kunde inträffa, att ordförande och vice ordförande samtidigt vore förhindrade

att mellan styrelsesammanträdena utföra ordförandens åligganden

samt att det syntes lämpligt att meddela föreskrift om, huru i sådan

händelse skulle förfäras. I Malmö stads fattigvårdsreglemente stadgades

sålunda, att styrelsen kunde uppdraga åt någon sin ledamot att vid dylika

tillfällen fullgöra ordförandens åligganden.

Av Kunql. Maj:ts befallningskavande i Blekinge län har ifrågasatts,

att uppgift å ordföranden borde införas i ortstidningarna, varigenom

uppgiften lättare och säkrare skulle komma till allmänhetens kännedom

än genom länskungörelserna.

Kungl. Maj:ts befallningskavande i Västmanlands län har erinrat, att

det syntes olämpligt, att kassaförvaltare utsåges inom styrelsen, da särskilt

i städerna kassan lämpligen handhades av annan än styrelseledamot,

vilken sistnämnde måhända saknade tid för denna ofta besvärliga befattning.

Uti åtskilliga andra utlåtanden påpekas enahanda förhållanden

samt påyrkas att kassaförvaltare må kunna utses även utanför styrelsen

eller att kassaväsendet må kunna ordnas på annat sätt.

Vid 10 § har redogörelse lämnats för ett par erinringar, som beröra

även förevarande §.

Beträffande den ifrågasatta föreskriften om fullgörande vid ordförandes

och vice ordförandes samtidiga frånvaro av dessas åligganden

mellan sammanträdena, överensstämma de föreslagna, från fattigvårdsförordningen

hämtade, stadgandena i 14 §:ns tre första stycken med

gällande bestämmelser om kommunalnämnd. Det synes mig knappast

lämpligt att avvika från dessa, då frågan icke lärer vara av någon större

vikt; särskilt i fattigvårdssamhällen med distriktsst}Trelser eller tjänstemän

ordnar sig saken lätt utan någon föreskrift av antytt slag.

Val av ordförande omtalas i allmänhet i notiser i ortstidningarna,

och svårighet att få kännedom om ordförandens namn och bostad torde

Yttranden.

Departe
ments
chefen.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Sammanträden.

15 §.

Kommittén.

Kungi. May.ts Nåd. Proposition Nr 135.

icke vara att befara. Om kungörelser i ortstidningarna skulle göra någon

verklig nytta, borde de återkomma någorlunda ofta, vilket icke synes

kunna ifrågasättas. Jag finner därför vad beträffande valens bekantgörande

anmärkts icke böra föranleda ändring i förslaget.

I regel synes, såsom kommittén föreslagit, kassaförvaltare böra

väljas inom styrelsen. Emellertid hava i eu del städer och större landskommuner

anställts särskilda tjänstemän för handhavande av kassaförvaltningen.

För att föreskriften om utseende av särskilda kassaförvaltare

icke skall uppfattas såsom hinder för bibehållande eller införande

av en dylik anordning har det synts mig lämpligt att göra tillägg till

förevarande stadgande.

15 §.

Denna § innehåller en nyhet, i det stadgande meddelats om att

fattigvårdsstyrelsens sammanträden skola hållas på regelbundet återkommande

tider. Något minimiantal sammanträden är ej föreskrivet.

Tid och ställe för dessa sammanträden bör av styrelsen till allmänhetens

kännedom kungöras. Rörande extra sammanträde bibehåller förslaget

fattigvårds förordningens föreskrift, att sådant hålles, då ordföranden

finner sådant nödigt eller minst halva antalet av styrelsens ledamöter

gör framställning därom. Kallelse till sådant sammanträde meddelas på

sätt styrelsen beslutar. I fråga om villkor för beslutförhet, omröstning

till beslut och val hava fattigvårdsförordningens stadganden upptagits.

Rörande påföljd för uteblivande har liksom i fattigvårdsförordningen

hänvisats till vad i kommunallagarna är stadgat om ledamot och suppleant

i kommunalnämnd eller om stadsfullmäktig.

Kommittén framhåller, att man genom bestämmelser om regelbundet

återkommande sammanträden vinner, dels att understödssökande kunna

veta, när styrelsen träffas samlad, dels att fattigvårdsstyrelsen från tid

till annan verkligen sammanträder och dryftar förekommande frågor

rörande fattigvården, så att icke, såsom nu stundom lär ske, ordföranden

så gott som ensam sköter fattigvårdsärendena. Däremot har kommittén

ej ansett lämpligt att närmare bestämma dessa tider, då det antal sammanträden,

som behöves, är högst olika i olika kommuner, något som

bekräftas av de till kommittén inkomna uppgifter. Kommittén fortsätter:
»I

en del mindre kommuner är det tilläventyrs onödigt, att fattigvårdsstyrelsen

sammanträder så ofta som en gång i månaden, och en föreskrift därom

kunde snart bliva en död bokstav. Därest man åter stannade vid att såsom

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr Vin.

minimum föreskriva t. ex. ett sammanträde i kvartalet, skulle därav lätt dragas

den slutsatsen, att fyra sammanträden om året vore ett normalt antal, som man

under vanliga förhållanden kunde nöja sig med. Det synes därför vara bäst att

ej i lagen fastslå något minimum. Uti reglementet för fattigvården bör det däremot

kunna föreskrivas, huru ofta om året fångvårdsstyrelse!! skall hålla ordinarie

sammanträden.

Tiden för de ordinarie sammantriidena, d. v. s. vilken eller vilka dagar i

månaden och vilken tidpunkt på dagen de skola hållas, bör, liksom stället för

sammanträdena, kungöras. Detta torde lämpligen ske vid varje års början och

i den ordning, som med offentliga tillkännagivanden inom kommunen i allmänhet

äger ruin (från predikstolen, å anslagstavla, annons i tidning); men dessutom är

det lämpligt, att kallelse till ledamöter eller suppleanter sändes för varje sammanträde.

Om sättet för kungörandet eller kallandet bör fattigvårdsstyrelsen

träffa bestämmelse, därest regler därför ej finnas i reglementet. Sammanträdena

torde i regel hållas å samma ställe som andra kommunala sammanträden; mångenstädes

kunna de lämpligen hållas å fattigvårdsanstalten, åt vars angelägenheter

styrelsens ledamöter därmed få ett osökt tillfälle att ägna större uppmärksamhet.

Där, såsom stundom förekommer, kallelse till sammanträde äger rum genom

särskilda meddelanden till de olika ledamöterna eller suppleanterna, bör tydligen

kyrkoherden eller dennes ställföreträdare underrättas i samma ordning som

övriga ledamöter.»

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kristianstads län har anfört följande:

Det torde särskilt i mindre kommuner, där fattigvårdsstyrelsen icke

hade att handlägga så synnerligen många ärenden under årets lopp, vara

mindre lämpligt att på förhand fastställa tiderna för styrelsens ordinarie

sammanträden, vare sig de skulle äga rum viss dag i månaden eller i

kvartalet. Det kunde nämligen mången gång inträffa, att något ärende

icke före funnes till handläggning, och då hade styrelsen onödigtvis måst

inställa sig och företaga därav föranledda resor. Det skulle säkerligen

även bliva obekvämt för styrelsens egna ledamöter i de fall, då, såsom

vore att förutse, de regelbundna sammanträdena ofta komme att sammanträffa

med andra förrättningar av officiell eller enskild natur, vid vilka

styrelsens ledamöter hade viktiga angelägenheter att bevaka. De regelbundna,

förut bestämda sammanträdena syntes icke heller erforderliga

för allmänheten vid det förhållande, att ansökan om fattigvård kunde när

som helst göras hos fattigvårdsstyrelsens ordförande eller någon dess

ledamot ävensom hos prästerskapet i församlingen samt att det ålåge

ordföranden att kalla styrelsen till sammanträde, då han funne sådant

nödigt. Befallningshavanden ansåge för den skull, att ovannämnda föreskrift

om regelbundna, förut kungjorda sammanträden för fångvårdsstyrelse

utan olägenhet kunde helt och hållet uteslutas eller ock genom

tillägg modifieras att gälla allenast i kommun, där så ansåges nödigt.

Yttranden.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Departe

ments
chefen.

Protokollsfåring.

16 §.

Departe
ments
chefen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

Kammarrätten anser denna erinran vara förtjänt av beaktande. —

Aven nägra fattigvårdsstyrelser på landet hava ansett föreskriften om ordinarie

sammanträden onödig.

Domkapitlet i Västerås och svenska kyrkans diakonistyrelse anse, att,

i det av kommittén uppgjorda förslaget till normalreglemente för kommunernas

fattigvård bör intagas uttrycklig föreskrift om vederbörandes

skyldighet att till fattigvårdsstyrelsens sammanträden kalla även kyrkoherden

eller dennes ställföreträdare.

Kommittén synes mig hava anfört övertygande skäl beträffande

lämpligheten och vikten av den föreslagna anordningen med regelbundet

återkommande sammanträden. Jag har därför ej ansett mig böra avvika

från förslaget härutinnan.

För de fall, då styrelsen sammanträder å tider, som på förhand bestämts,

samt särskilda kallelser ej utfärdas, torde ej heller för vederbörande

prästmäns del kunna göras anspråk härpå. Där särskild kallelse

äger rum, bör, på sätt kommittén anmärkt, även prästmannen kallas,

och det är naturligen ej ur vägen att i reglementet erinra härom. Med

hänsyn till det tillägg, som jag föreslagit i fråga om tjänsteläkares deltagande

i förhandlingarna kan ifrågasättas, huruvida icke läkaren också

i angivna fall bör kallas. Vad städerna beträffar synes det mig, som om

reglementet lämpligen kunde föreskriva, att stadsläkaren kallas till sammanträde,

då särskild kallelse eljest utfärdas. För landskommunernas

del skulle en föreskrift om läkares kallande medföra ett onödigt besvär

för styrelsens ordförande, då läkaren i allt fall endast undantagsvis lärer

kunna infinna sig. Däremot skulle det tydligen ej vara olämpligt att

i reglementena intaga en föreskrift om läkares underrättande, då till

behandling förekomma frågor, med avseende å vilka hans närvaro av

särskilda skäl är önskvärd.

16 §.

I denna § hava lämnats föreskrifter om protokolls förande och

justering, därvid i huvudsak följts reglerna i förordningen om kommunalstyrelse

på landet (51 och 52 §§).

Mot detta stadgande har annan erinran ej gjorts, än att en fångvårdsstyrelse

ansett en ovillkorlig föreskrift om angivande av skälen för

beslut ej böra införas. Jag hemställer, att §:n måtte oförändrad godkännas.

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 1,35. 121

17 §•

I denna § avhandlas de ordföranden i fattigvårdsstyrelse tillkom- Ordförandens

mande uppdrag med undantag av dem, som avse mottagande av ansök- uPP9''f*erningar

om understöd och utdelande av sådant vid trängande behov av

hjälp, i vilka hänseenden bestämmelser meddelas i 4 kap.

1 gällande fattigvårdsförordniug (18 §) angivas ordförandens uppgifter

vara följande: att vid sammanträde föra eller på eget ansvar låta

föra protokoll, upptagande styrelsens beslut med skälen därtill, att ombesörja

skriftväxlingen, att emottaga till styrelsen ankommande skrivelser

och gjorda framställningar, att ansvara för räkenskapernas ordentliga

förande, samt att vårda styrelsens handlingar och hålla register över

dem. Detta är i huvudsak detsamma som gäller ordförande i kommunalnämnd.

I förslagets 17 § har bland ordförandens åligganden främst upptagits

att befordra styrelsens beslut till verkställighet och för sådant

ändamål å styrelsens vägnar ingå avtal. Beträffande protokollsföring

samt vården av styrelsens handlingar och ansvaret för räkenskapernas

förande hava fattigvårdsförordningens bestämmelser i huvudsak bibehållits.

Vidare har bland ordförandens uppgifter upptagits att med laga verkan

mottaga stämningar och andra meddelanden, som skola delgivas styrelsen,

samt att ombesörja all skriftväxling för styrelsen och själv eller genom

ombud inför domstolar och andra myndigheter företräda styrelsen och

föra dess talan.

Kommittén anför i motiven: Kommittén.

»Då den ställning, ordföranden i fattigvårdsstyrelsen har i förhållande till

sin styrelse, är av egenartad beskaffenhet, har kommittén ansett lämpligt att

något närmare precisera ordförandens ställning. Därvid har i första rummet

Sivits uttryck åt hans ställning såsom verkställare av styrelsens beslut samt hans

ärav följande befogenhet att i allt, som är förenat med verkställigheten, å styrelsens

vägnar ingå erforderliga avtal.»

Efter omnämnande av, att enligt rättegångsbalken delgivning av

stämning i .mål, där fattigvårdsstyrelsen har att besluta om talans

utförande, skall ske med ordföranden, framhåller kommittén, att så

bör vara fallet även i andra mål och ärenden än dem, som förekomma

vid domstol, något som lämpligen bör i lagen uttryckligen angivas.

Kommittén tillägger, att densamma, för att undanröja all tvekan i fråga

om ordförandens befogenhet att utåt företräda styrelsen, till stadgandet

om befogenhet att ombesörja all skriftväxling fogat en bestämmelse om

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 120 höft. {Nr 135.) 16

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

Yttranden.

Departe
ments
chefen.

Ersättning å

ordföranden

18 §.

behörighet för honom att själv eller genom ombud inför domstolar och

andra myndigheter företräda styrelsen och föra dess talan.

Under 10 § har omnämnts, att i samband med påyrkat tillägg till

nämnda §, jämväl hemställts om ändring av 17 §. Vidare har anmärkts

av en fattigvärdsstyrelse, att styrelsens samtliga ledamöter borde vara

ansvariga för räkenskapernas ordentliga förande. ;

Då bestämmelsen, att ordföranden skall ansvara för räkenskapernas

ordentliga förande, överensstämmer med gällande bestämmelse i ämnet,

och denna ej lagt hinder i vägen för anställande av särskilda tjänstemän

för räkenskapsföringen, torde ändring i denna del icke vara erforderlig.

Ej heller i övrigt finner jag anledning att frångå kommitténs förslag.

18 §. .

I denna § lämnas bestämmelser om ersättning åt ordföranden.

Härom stadgar fattigvårdsförordningen (18 §), att han har att fullgöra

sitt uppdrag utan annan ersättning än den gottgörelse, som av

fattigvårdssamhället anslås för skrivm åter i aller, postporto samt skrivnings-

och räkenskapsbesvär; och äger ordföranden att för nämnda göromål

antaga erforderliga biträden, samt, när han finner skäligt, entlediga

dem.

I denna del innehåller förordningen om kommunalstyrelse på landet

51 § i dess lydelse enligt lagen den 13 juni 1913, att kommunalnämnds

ordförande äger tillgodonjuta ej mindre gottgörelse, som av kommunalstämman

anslås för de honom genom uppdraget åsamkade kostnader för

skrivmaterialier, postporto samt skrivare- och räkenskapshjälp, än även,

därest kommunalstämman i betraktande av kommunens folkmängd och

utsträckning, göromålens mängd och beskaffenhet samt kommunens

ekonomiska bärkraft anser, att jämväl ersättning för det med uppdraget

förenade besvär må till honom utgå, arvode till belopp, som stämman

med hänsyn till nämnda omständigheter finner skäligt. ’

Enligt 74 § samma förordning erfordras dock Kungl. Maj:ts befallningshavandes

godkännande för att giva gällande kraft åt kommunalstämmans

beslut om gottgörelse eller arvode åt kommunalnämndens ordförande

eller förhöjning därav.

Enligt 26 § lagen om allmän pensionsförsäkring gälla liknande

bestämmelser beträffande ordförande i pensionsnämnd.

I förevarande § av förslaget har upptagits ett stadgande, som liknar

51 § i kommunalförordningen, allenast med den ändring, att de

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 135,

123

detaljerade grunder, som i kommunalförordningen gjorts för beslutande

i ämnet, i förslaget uteslutits. Förevarande bestämmelse är avsedd att

gälla i fråga om ordförande i fattigvårdsstyrelse både i stad och på landet.

Av fattigvårdsstyrelserna i Malmö, Norrköping och Lund bär ifråga- Yttranden,

satts lämpligheten av att förändra ordförandeskapet från att vara ett

oavlönat förtroendeuppdrag till eu avlönad beställning. Från ett annat

håll har hemställts, att stadgandet om arvode endast borde gälla för

större kommuner. En fattigvårdsstyrelse erinrar, att arvode jämväl bör

kunna anslås åt kassaförvaltaren, då eljest rätten att utse sådan vore

illusorisk.

Åtskilliga Kungl. Maj:ts befallning skärande ävensom kammarrätten

erinra, att i likhet med vad som är stadgat om arvode åt ordförande i

kommunalnämnd och pensionsnämnd synes böra i 18 § meddelas föreskrift

därom, att beslut om beviljande av sådant arvode skall underställas

Kungl. Maj:ts befallningshavandes prövning.

I likhet med kommittén anser jag det riktigt, att fattigvårds- D^^e''

lagens bestämmelser om ersättning till ordföranden ansluta sig till kom chefen,

munalförordningens stadgande rörande ersättning åt ordföranden i kommunalnämnd.

Jag finner därför kommitténs förslag i denna del böra

godtagas; dock torde, på sätt anmärkts, böra stadgas, att beslut om

beviljande av arvode till ordföranden skall underställas Kungl. Maj:ts

befallningshavandes prövning.

19 och 20 §§ samt 24 § 2 mom.

Gällande fattigvårdsförordning innehåller (12 och 13 §§) bestäm- Distriktsindelmelser

om fattigvårdsstyrelse åliggande skyldighet att göra sig under- 1g"''09chm2o''§§

rättad om understödssökandes levnadsförhållanden och behov, att hava samt 24 §

tillsyn över dem, som åtnjuta fattigvård, samt vaka över understöds 2 mombehöriga

användande och utackorderades vård; och föreskrives tillika,

att för sådant ändamål fattigvårdssamhället bör, där det lämpligen kan

ske, fördelas i distrikt, vartdera stående under närmaste uppsikt av en

ledamot av fattigvårdsstyrelsen.

Förslagets 19 § 1 mom. stadgar i denna del, att fattigvårdssam- mstriktnnddhälle,

där dess fattigvård ej är av ringa omfattning, bör, på det fattig- ig §™9''mom

vårdsstyrelsen må bliva i tillfälle att fullgöra den styrelsen åliggande

s. 124 Kontrollera mot PDF

Kommittén.

Yttranden.

Departe
ments
chefen.

124 Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

undersökning och prövning av fattigvårdsbehov samt att utöva tillsyn

över dem, som åtnjuta understöd, indelas i distrikt, vart och ett stående

under närmaste uppsikt av en ledamot i styrelsen. Om emellertid inom

fattigvårdssamhälle genomförts annan efter dess särskilda förhållanden

lämpad arbetsfördelning mellan fattigvårdsstyrelsens ledamöter, ankommer

på Kungi. Maj:ts belallningshavandes prövning, huruvida sådan anordning

må godkännas.

Såsom exempel på sådan arbetsfördelning anför kommittén rotefördelning,

så länge sådan får bestå, eller s. k. tjänstemannasystem. Kommittén

tillägger, att efter införande av den särskilda inspektionsmyndighet

över fattigvården, som av kommittén föreslås, lärer vara lämpligt

att dennas yttrande inhämtas, innan dylik fråga avgöres.

I anledning därav, att i detta mom. stadgats, att ingen annan än

ledamot av fattigvårdsstyrelsen kan vara distriktsföreståndare, har fattigvårds,

styrelse i Jukkasjärvi kommun framhållit, att antalet fattigvårdsdistrikt

i nämnda, synnerligen vidsträckta kommun för närvarande uppginge

till 26, att, om nyssnämnda stadgande godkändes, antalet ledamöter

i fattigvårdsstyrelsen komme att uppgå till minst 26, att då även

ersättare för distriktsföreståndarna måste utses, det bleve nödvändigt att

ytterligare öka antalet styrelseledamöter, vilket bleve en altför tungrodd

apparat, samt att fattigvårdsstyrelsen därför borde erhålla rätt att efter

omständigheterna utse distriktsföreståndare antingen inom eller utom

styrelsen.

Kammarrätten har funnit denna erinran böra komma under övervägande.

I anledning av Jukkasjärvi sockens fattigvårdsstyrelses ovanberörda

anmärkning må erinras, att det ankommer på Kungl. Maj:ts befallningshavande

att godkänna annan arbetsfördelning än den i 19 § 1 mom.

angivna distriktsfördelning, vadan utvägar icke saknas att få bibehålla

nu existerande anordningar, om de befinnas lämpliga. Därest vad jag

ämnar föreslå vid 22 § 2 stycket, nämligen att Kungl. Maj:t kan medgiva

särskild organisation även för större landskommuner, vinner bifall, finnes

ytterligare ett sätt att erhålla en efter förhållandena lämpad organisation

i en del sådana kommuner. Ej heller i övrigt har jag något att erinra

mot förevarande mom.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung1. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 135.

12f>

1 19 § 2 mom. föreslår kommittén, att för ändamål, som sägs i 1

mom. av samma §, fångvårdsstyrelse^ enligt bestämmande i fattigvårdsreglementet,

må kunna till sitt biträde kalla därför skickade, inom

fattigvårdssamhället bosatta män och kvinnor (vårdare), vilka, om förhållandena

så kräva, kunna sammanslutas till särskilda styrelser (distriktsstyrelser).

Vidare stadgas i 20 §, att där fattigvårdssamhället så aktar nödigt,

samhället äger besluta, att särskilda tjänstemän må av fattigvårdsstyrelsen

anställas för att utföra något eller några av de göromål, som åligga

ordföranden, eller att i andra avseenden biträda vid fattigvårdens handhavande.

I detta sammanhang må erinras om bestämmelsen i 24 § 2 mom.,

enligt vilken i fattigvårdssamhälle, där distriktsstyrelser finnas, åt sådan

styrelse, enligt föreskrift i fattigvårdsreglementet, må kunna uppdragas

att meddela fattigvård av visst slag eller i viss omfattning.

I sina motiver till 19 § 2 mom. och 20 § anför kommittén i huvudsak

följande: I de större samhällena har det ej gärna varit möjligt för

ledamöterna i fattigvårdsstyrelsen att ensamma medhinna de arbeten,

som åligga dem med hänsyn till undersökning och kontroll av alla förekommande

fall, enär antalet ledamöter i fattigvårdsstyrelsen ej alltid kan

göras så stort som det antal distrikt man behöver. De åtgärder, genom

vilka man sökt fylla denna brist, hava varit av två slag. Antingen har

man genom anställande av avlönade befattningshavare, manliga och

kvinnliga, sökt avlyfta från fattigvårdsstyrelsens ledamöter den arbetsbörda,

som blivit dessa för tung, eller också har man anlitat frivilliga

krafter, vilka gått fattigvårdsstyrelsen och dess ledamöter tillhanda i

samma arbete. Efter dessa tvenne linjer hava så småningom två skilda

system, tjänstemannasystem och vårdaresystem, utvecklat sig. För det

förra systemet är huvudstadens fattigvård typisk, och det återfinnes

även i Malmö samt i mer eller mindre utvecklad form i ett 10-tal andra

städer. Det utmärkande för fattigvårdsorganisationen i dessa städer är,

att den undersökning av den understödssökandes levnadsförhållanden,

vilken föregår styrelsens beslut i frågan, och den kontroll över de understödda,

som anses böra utövas, till största delen, stundom uteslutande,

ligger i avlönade befattningshavares händer (besökare, tillsyningsmän,

diakonissor). I en del fall mottaga dessa befattningshavare även ansökningarna

om fattigvård, föredraga dessa inför styrelsen och ombesörja,

att styrelsens beslut bliva verkställda. I andra fall har styrelsen en

särskild sekreterare (direktör, ombudsman), som ombesörjer skriftväxling

och protokollsföring, sköter processerna med främmande kommuner samt

Vårdare- och

tjänstemannasystem.

Särskilda

styrelser.

19 § 2 och 3

mom. samt

20 § och 24 §

2 inom.

Kommittén.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135i

i en del fall övervakar utackorderade barn. Vanligen är i dessa städer

ingen distriktsindelning genomförd, och styrelsens ledamöter deltaga i

relativt ringa utsträckning i det rent praktiska arbetet. — Vårdaresystemet

eller det s. k. Elberfeldsystemet betraktas såsom eu vidare utveckling

av distriktsindelningen. I de samhällen, där vårdaresystemet kan

betraktas såsom utfört, sammanslutas de frivilliga krafterna till särskilda

styrelser, distriktsstyrelser, oftast under ledning av vederbörande fattigvårdsstyrelseledamot

såsom ordförande. Vårdarna utföra här det huvudsakliga

arbetet såväl i fråga om undersökningar och utredningar som i

fråga om övervakning i hemmen, och åt distriktsstyrelserna överlåtes i

regel mer eller mindre av den befogenhet att meddela fattigvård, som

eljest tillkommer fattigvårdsstyrelse. — I en del städer, Göteborg, Gävle

och Uppsala m. fl., föreligger slutligen ett försök att sammansmälta de

båda ovan nämnda systemen till ett system, som fått namn av det

blandade systemet. Enligt detsamma utföres den mera formella delen av

undersökningen rörande understödsbehov av en tjänsteman, under det

att den mera personliga delen av densamma ävensom den efterföljande

övervakningen anförtros åt vårdaren. Beslutanderätten är även i en del

av dessa städer i olika utsträckning förlagd till distriktsstyrelser. Kommittén

har ej funnit det böra i lag föreskrivas, vilken organisation fattigvårdssamhällena

skola anlita för den öppna fattigvården utöver den

föreskrift om distriktsindelning, varom ovan talats. Huruvida för de

samhällen, där fattigvårdsstyrelsens ledamöter ej kunna medhinna att

utföra alla de arbeten, som åligga dem, böra anlitas avlönade tjänstemän

eller frivilliga krafter, har ansetts böra överlämnas åt samhällenas eget

beprövande.

Det ovannämnda stadgandet i 24 § 2 mom. motiverar kommittén

sålunda:

»I större samhällen, varest särskilda distriktsstyrelser inrättats för liandhavande

av vissa delar av den öppna fattigvården, förekommer redan nu, att fattigvård

av visst slag eller i viss omfattning meddelas genom dessa styrelser.

Kommittén har ansett lämpligt att legalisera ett sådant förfarande, varigenom således

distriktsstyrelse skulle äga att i fattigvårdsstyrelsens ställe besluta härom.

Föreskrift i sådant hänseende skall dock intagas i fattigvårdsreglementet.»

Kommittén erinrar vidare, att det visat sig, att de åligganden, som

beträffande anstalt eller eljest åligger styrelsen, stundom äro så omfattande,

att man nödgats anlita krafter även utanför styrelsen. Utom

beträffande anstalt har så måst ske t. ex. -beträffande utackordering av

utav fattigvården omhändertagna barn. I detta hänseende stadgas i

19 3 mom. av förslaget, att genom föreskrift i fattigvårdsreglementet

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kun <il. Maj:in Nåd. Proposition Nr 135.

127

må kunna uppdragas åt fattigvårdsstyrelsen att bland inom samhället

bosatta män och kvinnor Titse särskild styrelse att handhava förvaltningen

av anstalt eller utförande av viss annan fattigvårdsstyrelsens

angelägenhet.

I avgiven reservation hava två ledamöter av kommittén, herrar Reservation.

Björklund och Magnusson, anfört:

»Så till vida äro vi ense med kommittén, att vi anse det både nyttigt och

nödvändigt, att fattigvårdsstyrelse har befogenhet att på samhällsmedlemmar,

som icke tillhöra styrelsen, lägga skyldigheten att biträda styrelsen i dess arbete

och att dessa förpliktas att mottaga styrelsens uppdrag, men vi finna det varken

påkallat eller lämpligt, att dessa särskilt tillkallade, utom styrelsen stående personer,

vilka icke med styrelsen dela ansvaret för fattigvårdens handhavande, skola

hava befogenhet att vare sig som särskilda styrelser eller eljest i någon fattigvårdsstyrelsen

åliggande angelägenhet besluta. Det må kunna uppdragas åt den styrelsens

ledamot, som har uppsikten över distriktet, att mellan styrelsens sammanträden

i trängande fall till nödställda lämna understöd, men dessa böra dock

av honom vid styrelsens nästa sammanträde anmälas. De särskilt tillkallade personerna,

vilka lämpligen benämnas medhjälpare eller biträden, böra ej hava annan

uppgift än att biträda styrelsen eller den ledamot av styrelsen, som har uppsikt

över distriktet, med undersökningar och tillsyn i enlighet med den instruktion,

styrelsen för dem utfärdar.»

Beträffande 19 § 3 mom. förklara reservanterna, att det synes dem

varken lämpligt eller riktigt, att det icke utsäges, att en på sätt i

nämnda mom. sägs utsedd särskild styrelse har att ansvara inför fattigvårdsstyrelsen,

eller att, om fattigvårdsstyrelsen uppdrager åt någon att

utföra viss annan dess angelägenhet, denne handlar på styrelsens ansvar

och är inför styrelsen ansvarig för uppdragets fullgörande.

Reservanterna fortsätta:

»Utan sådana bestämmelser skulle en fattigvårdsstyrelse kunna utportionera

sitt ansvar på andra av styrelsen utsedda särskilda styrelser och personer med

påföljd att till slut varken fattigvårdsstyrelsen eller någon annan hade något

ansvar.

I detta sammanhang föranlåtas vi att inlägga en gensaga mot strävandena

att tillskapa styrelser eller funktionärer för alla möjliga uppgifter, då det enligt

vår övertygelse bidrager till att framkalla förvirring, att flera olika styrelser eller

funktionärer inom samma verksamhetsområde oberoende av varandra besluta och

handla, varjämte ett på många händer uppdelat ansvar måste mynna ut i ansvarslöshet.

»

Av dessa skäl hemställa reservanterna, att 19 § och 24 § 2 mom.

måtte avfattas i enlighet med av dem sålunda angivna grunder.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

Yttranden.

Gentemot bestämmelsen i 2 mom, att vårdare skola utses av fattigvdrdsstyrelsen,

hava från flera håll framställts anmärkningar, under yrkande,

att vårdarna skola väljas av stadsfullmäktige, såsom redan nu

sker i en del städer, eller av kommunalstämman.

I några av de över förslaget avgivna yttrandena hemställes helt

eller delvis om bifall till reservationen.

Sålunda instämmer fattigvärdsstyrelsen i Malmö i reservanternas yrkanden,

att 19 § 2 och 3 mom. samt 24 § 2 mom. måtte omredigeras i

enlighet med av reservanterna angivna grunder, därvid klart bör utsägas,

att »vårdarne» icke, varken var för sig eller sammanslutna i någon slags

korporation, äga beslutanderätt i någon fråga utan handla på styrelsens

ansvar, samt att såväl dessa som de i mom. 3 ifrågasatta styrelser för

anstalt eller för viss annan fattigvårdsstyrelsens angelägenhet äro för

sina åtgöranden och beslut ansvariga inför styrelsen.

Kung!.. Maj:ts befallning skonande i Malmöhus län yttrar beträffande

19 och 24 §§:

»Den i dessa lagrum medgivna anordningen att på lämpliga samhällsmedlemmar,

som ej tillhöra fattigvärdsstyrelsen, lägga vissa fattigvårdsväsendet rörande

bestyr måste anses välbetänkt såsom ägnad att låta personalkännedom

samt sakkunskap komma till behörig användning. I den mån däremot avsett

är, att de sålunda utsedda personerna, sammanslutna till styrelser, skola handla

med självständig beslutanderätt och utan ansvar inför fattigvärdsstyrelsen och

utan någon den sistnämnda påvilande ansvarighet för vad berörda särskilda styrelser

företaga, synes en sådan fördelning av ansvarigheten kunna bliva betänklig.

Det sammanhållande och reglerande moment, som fattigvärdsstyrelsen bör utgöra

i alla fattigvårdsangelägenheter, skulle tydligen mera eller mindre gå om intet

och förvirring lätt uppstå. Doga egentligt synes det dessutom vara, att, sedan

samhället pålagt fattigvärdsstyrelsen ett visst uppdrag med därmed förbundet

ansvar, styrelsen skulle kunna i större eller mindre mån avbörda sig detta ansvar

genom att fördela det på andra.»

Västerbottens läns landsting framhåller följande:

»Det bör utsägas i lagen, att om inom ett fattigvårdssamhälle särskilda styrelser,

distriktsstyrelser, tillsättas, dessa i de avseenden, då reglemente medgiver

dem att tillfälligt besluta, hava att ansvara inför fattigvärdsstyrelsen och att, om

fattigvärdsstyrelsen uppdrager åt någon att utföra viss dess angelägenhet, denne

handlar på styrelsens ansvar och inför styrelsen är ansvarig för uppdragets fullgörande.

»

. Vidkommande 19 § 2 mom. och 24 § 2 mom. ansluter sig kammarrätten

till reservanternas uppfattning, att det visserligen bör kunna uppdragas

åt vederbörande styrelseledamot (distriktsföreståndare) att i trängande

fall lämna understöd med skyldighet för honom att göra anmälan

därom vid fattigvårdsstyrelsens sammanträde, men att de särskilt till
-

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135. 129

kallade personerna ej böra hava annan uppgift än att biträda fattigvårdsstyrclsen

eller distriktsföreståndaren med undersökningar och tillsyn över

understödstagare. 24 § 2 monn bör alltså enligt kammarrättens åsikt

utgå. I likhet med reservanterna håller kammarrätten före, att det bör

utsägas, att de stvrelser, som kunna komma att utses i enlighet med

19 § 3 mom. fattigvårdslagen, skola vara ansvariga inför fattigvårdsstyrelsen.

Kommitténs förslag att till biträde åt fångvårdsstyrelse^ medlemmar

må kunna utses särskilda personer har rönt allmän tillslutning.

Beträffande sättet för väljande av dessa har i några av de avgivna yttrandena

framhållits, att, därest vårdarna skulle väljas av kommunalrepresentationen,

uppdraget skulle, såsom mera jämnställt med andra kommunala

förtroendeuppdrag, bliva mera uppskattat och hellre mottagas,

än om vårdarna skulle utses av fattig vårdsstyrelsen. Ehuru betydelsen

av nämnda skillnad måhända överskattats, framgår dock av yttrandena,

att i de städer, där vårdare för närvarande väljas direkt av stadsfullmäktige,

en dylik anordning anses vara förmånlig. Vid sådant förhållande

lärer stadgandet i 2 mom. böra så avfattas, att det alltjämt blir

möjligt att låta vårdarna utses av kommunalrepresentationen.

Mot förslaget i 19 § 3 mom. om utseende av särskild styrelse för

anstalt m. m. har anmärkning ej förekommit och jag finner ej heller skäl

till erinran däremot. Stadgandet i 20 § torde likaledes böra godkännas.

Att fattigvårdsstyrelsen skall vara den beslutande fattigvårdsmvndigheten,

därom torde alla i princip vara ense. Emellertid kunna förhållandena

i större samhällen onekligen kräva vissa modifikationer av

denna princip. Det synes mig, som om förslagets bestämmelser innefatta

erforderliga garantier för att alltför vittgående avsteg från nämnda

princip icke skola kunna ifrågakomma. För att rätt att meddela fattigvård

av visst slag eller i viss omfattning skall kunna tillkomma distriktsstyrelse

erfordras till en början föreskrift i fattigvårdsreglementet, som

ju antages av fattigvårdssamhället. Detta får sålunda självt avgöra, om

all beslutanderätt, även beträffande na turaunderstöd o. dyl., skall förbehållas

fattigvårdsstyrelsen, eller om det icke tilläventyrs är mera ändamålsenligt

att låta distriktsstyrelserna härom träffa avgörande. Men

vidare kan samhället, om nyssnämnda av mig förordade ändring i 19

§ 2 mom. godtages, genom att i reglementet intaga föreskrift om att

vårdarna skola utses av samhället, vinna garantier för att enligt samhällets

mening lämpliga personer utses till vårdare. Då vårdarna, enligt

vad som uttalas i 2 mom., kallas till fattigvårdsstyrelsens biträde,

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 120 höft. (Nr 135.) 17

Departe
ments
chefen.

s. 130 Kontrollera mot PDF

Skyldighet att

mottaga uppdrag

8 om

vårdare m. in.

19 § 1 mom.

Kommittén.

Yttranden.

130 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

framgår därav, att de liksom distriktsstyrelserna äro ansvariga inför

fattigvårdsstyrelsen.

Anordningar, likartade med den föreslagna, förefinnas redan i Stockholm

och Göteborg. Då de där fungerat till belåtenhet, torde de kunna

vara till gagn även i andra stads- och större landskommuner. Det skulle

nu kunna ifrågasättas att genom utsträckning av bestämmelsen i förslagets

22 § 2 mom. till att avse undantag även från de i 4 kap. upptagna

regler om meddelande av fattigvård möjliggöra för större kommuner

att hos Kungl. Maj:t utverka sig tillstånd att åt distriktsstyrelserna

lämna uppdrag av det innehåll i förslagets 24 § 2 mom. sägs; nämnda

moment skulle då utgå ur förslaget. Då emellertid de farhågor, som uttalats

i fråga om stadgandena i 19 § 2 mom. och 24 § 2 mom. knappast

synas mig hava någon grund i verkligheten, och det avsedda syftet

bäst och enklast nås genom att i lagen medgiva kommunerna frihet att

i sina reglementen bestämma om inrättande av distriktsstyrelser och

medgiva dem den i 24 § 2 mom. omförmälda befogenhet, har jag ansett

mig höra förorda bifall till kommitténs förslag utom beträffande sättet

för vårdarnas utseende, varom jag ovan yttrat mig.

I fråga om sådan särskild styrelse, som avses i 19 § 3 mom., torde

detsamma gälla som ovan sagts om distriktsstyrelses ansvarighet.

Slutligen föreslår kommittén i 19 § 4 mom., att därest fattigvårdssamhället

anser nödigt att i fråga om uppdrag, som i 2 och 3 mom.

sägs, meddela bestämmelser om skyldighet att mottaga sådant och om

tjänstgöringstid, må det kunna ske; dock att dessa bestämmelser ej må

göras strängare än de, som gälla om ledamöter i fattigvårdsstyrelse.

Kommittén motiverar denna bestämmelse därmed, att lagen bör

medgiva fattigvårdssamhällena att uppställa enahanda regler med avseende

på dylik skyldighet som för ledamot av fattigvårdsstyrelse, så

att en var, som ej kan åberopa sig på sådana skäl, som i sistnämnda

hänseende gälla för befrielse från ledamotskap, kan tvingas att åtaga

sig uppdraget. Enligt mångas åsikt är emellertid, yttrar kommittén

vidare, tvång, härvidlag till löga gagn för uppdragets utförande, och det

bör därför ligga i fattigvårdssamhällets skön att i reglementet få fastslagen

en dylik skyldighet eller icke.

Kungl. Maj:ts befallning shav ande i Kristianstads län anser det hava

sina betänkligheter att utsträcka skyldigheten att mottaga medborgerliga

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

uppdrag, därest giltig ursäkt icke kan förebäras, till av fattigvårdsstyrelsen

utsedda biträdande vårdare och till ledamöter i fattigvårdsstyrelsen

underordnade anstalter samt att ifrågavarande uppdrag äro av sådan

beskaffenhet, att det måste vara lämpligare att på frivillighetens väg söka

vinna personer att utföra desamma än att genom tvång förmå därtill.

Kammarrätten och socialstyrelsen äro av samma åsikt samt påyrka

momentets uteslutande. Kammarrätten ansluter sig för övrigt till ett av

länsmannen i Arvidsjaurs distrikt gjort uttalande, att det ej bör tillkomma

fattigvårdssamhälle att meddela dylika föreskrifter utan att sådana, därest

de befinnas erforderliga, böra meddelas i form av författningsbestämmelser.

Principen om skyldighet att mottaga kommunala förtroendeuppdrag

bör givetvis ej utsträckas längre än nödigt är. På emellertid behov

mångenstädes förefunnits att förvärva flera oavlönade krafter till medverkan

i fattigvårdsarbetet, synas sådana omständigheter vara för

handen, att en avsägelse av de i 2 och 3 mom. av 19 § omförmälda

uppdrag ej under alla förhållanden bör godtagas. Att i lagen stadga

en allmän sådan skyldighet lärer ej vara nödigt, då behovet därav

är begränsat till vissa kommuner, utan synes det mig vara en riktig

utväg att det endast är för det fall att fattigvårdssamhället självt önskar

en dylik föreskrift och densamma ingår i det fastställda fattigvårdsreglementet,

som dylik skyldighet bör förefinnas. Att man därvid ej

i fråga om skyldighet och tjänstgöringstid kan gå utöver vad som

gäller för fattigvårdsstyrelse torde vara självklart, men å andra sidan

bör hinder ej möta att sträcka sig till samma gräns.

21 §.

I fråga om ansvarighet för förvaltningen har fattigvårdsförordningen

enahanda stadgande, som gäller för kommunalnämnd samt kyrkoråd och

skolråd. Dess 19 § lyder nämligen sålunda: »Varje ledamot i fattigvårdsstyielse

ansvarar gemensamt med de övrige för de medel, styrelsen

under sin förvaltning haft, ävensom för de säkerhetshandlingar, mot

vilkas antaglighet han ej till protokollet gjort anmärkning. Denna ansvarighet

fortfar till dess förvaltningen blivit godkänd av fattigvårdssamhället

eller, om klander auställes, av vederbörlig domstol, eller ock

till dess natt och år efter räkenskapernas avlämnande förflutit, utan att

klander i laga ordning blivit anställt.»

Förslagets 21 § stadgar, att i fråga om granskning av fattigvårdsstyrelsens

räkenskaper och förvaltning gäller vad i kommunallagarna

Departe
ments
chefen.

Granskning

och ansvarighet.

21 §.

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

finnes stadgat, samt innehåller beträffande ansvarigheten bestämmelser,

1 huvudsak överensstämmande med fattigvårdsförordningens nyssnämnda

stadgande.

Departe- Då anledning till erinran mot denna § ej förekommit, föreslår jag,

åhefen. densamma måtte oförändrad godkännas.

22 §.

Undantag för Enligt fattigvårdsförordningen (21 §) gälla dess föreskrifter i 10 §

andra större 8amt i ,14—20 §§i <*. v- s- i vad som angår den egentliga organisationen

kommuner, av fångvårdsstyrelse^ i allmänhet ej för Stockholms stad, utan tjäna

22 angående de ämnen, som avses i nämnda §§, till efterrättelse förordningen

angående kommunalstyrelse i Stockholm samt den för Stockholms

stads fattigvårdsnämnd gällande instruktion.

Enligt förslagets 22 § skall Stockholms stad bibehållas vid sin

undantagsställning i fattigvårdshänseende. Beträffande andra större städer,

vilkas fattigvårdsförvaltning icke lämpligen kan i allo anordnas

enligt de i 3 kap. angivna grunder, skall enligt förslaget Kungl. Maj:t

äga medgiva undantag från vad däri blivit stadgat.

Yttrande. Kammarrätten yttrar vid denna §:

»Den möjlighet, som enligt 22 § 2 stycket skulle stå öppen för större städer

— frånsett Stockholm, för vilken kommun särskilda bestämmelser i ämnet komma

att lända till efterrättelse —- att enligt nådigt medgivande få sin fattigvårdsförvaltning

ordnad enligt andra grunder än de i 3 kap. angivna, synes lämpligen

böra utsträckas även till andra större fattigvårdssamhällen.»

Departe- I avseende å de för Stockholms stad gällande bestämmelser torde,

cuefen. sedan fattigvårdslagen antagits, böra tagas under övervägande, huruvida

ny instruktion för stadens fattigvårdsnämnd bliver erforderlig.

På sätt kommittén föreslagit bör en särskild organisation också

kunna medgivas för andra större städer. Åven för eu del landskommuner,

som äro synnerligen vidsträckta eller bestå av flera spridda

industrisamhällen, torde ett behov av särskild organisation göra sig gällande.

Att dylikt behov kan föreligga, framgår bl. a. av de under 19 §

berörda förhållandena inom Jukkasjärvi socken. I anledning härav bör

2 stycket av 22 § ändras i den riktning kammarrätten föreslagit.

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kun yl. Maj: L'' Nåd. Proposition Nr 135.

133

4 KAP.

Om sökande och meddelande av fattigvård.

Under det gällande fattigvårdsförordning innehåller allenast synner- Allmänt,

ligen knapphändiga bestämmelser i fråga om sökande och meddelande

av fattigvård, upptager förslaget i detta kapitel jämförelsevis utförliga

regler såväl rörande sökande av fattigvård som meddelande därav, tillvägagångssättet,

de försörjningsformer, som böra användas, samt de allmänna

regler, som vid den ena eller andra av dessa former böra iakttagas.

Kammarrätten vill ej ifrågasätta lämpligheten av att sådana föreskrifter,

som i 4 kap. meddelas om de former, under vilka fattigvård

utgår, intagas i lagen, men betvivlar nödvändigheten av att utföra dessa

så detaljerat, som kommittén föreslagit. Då denna sak är av mindre

vikt och kan vara föremål för delade meningar, har kammarrätten emellertid

ej ansett sig böra framställa någon direkt erinran i detta stycke. • 23

23 §.

Den i fattigvårdslagstiftningen allmänt gällande grundsatsen, att Anmälan om

den behövande i första hand erhåller understöd av det fattigvårdssam- fat2^l''grd''

hälle, inom vilket han uppehåller sig, har även kommit till uttryck i

gällande fattigvårdsförordning, som i 12 § 2 mom. stadgar, att i fråga

om fattigvård enligt 1 § åtskillnad icke må göras, om den nödställde tillhör

det fattigvårdssamhälle, där han söker fattigvård, eller icke. I förordningens

11 § föreskrives vidare, att den, som vill söka fattigvård, har

att anmäla sig hos ordföranden i fattigvård sstyrelsen i det fattigvårdssamhälle,

inom vilket han vistas.

Förslaget intager enahanda ståndpunkt därutinnan, att ett fattigvårdssamhälle

är skyldigt att lämna fattigvård utan hänsyn till att den

behövande ej tillhör samhället, kanske endast rent tillfälligtvis uppehåller

sig där. Enligt 23 § skall nämligen den, som vill komma i åtnjutande

av fattigvård, göra anmälan därom hos fattigvårdsstyrelsen i det samhälle,

där han vistas.

Fattigvårdsförordningen innehåller i sin 11 § bestämmelser om, hos

vem anmälan om behov av fattigvård må ske. Det stadgas nämligen,

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Yttl»nden.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

att den, som vill söka fattigvård, äger att anmäla sig hos fattigvårdsstyrelsens

ordförande eller hos kyrkoherden eller annan ledamot i styrelsen

eller hos tillsyningsmannen över bettlare eller hos den person, som styrelsen

kan hava utsett att mottaga anmälan. Anmälan om behov av

fattigvård må ock göras hos polismyndighet eller dess underlydande betjänte,

som, där omständigheterna synas påkalla åtgärd av fattigvårdsstyrelsen,

underrättar densamma därom.

Dessa stadganden hava i huvudsak i förslaget bibehållits. Anmälan

må sålunda ske, förutom hos styrelsen, hos ordföranden eller annan ledamot

eller hos den, som styrelsen kan hava utsett att mottaga sådan anmälan,

eller hos prästerskapet i församlingen (således ej endast kyrkoherden).

Bland dem, som hava att mottaga anmälningar, upptages i förslaget

ej tillsyningsman över bettlare. Tillsyningsmannens ställning har

synts kommittén göra det mindre lämpligt att direkt hänvisa behövande

till honom. I 92 § av kommitténs förslag stadgas, huru han har att förfara,

därest en till honom överlämnad person befinnes vara i behov av

fattigvård.

Det stadgas''vidare, att om anmälan gjorts hos annan än ordföranden,

den, som mottagit anmälan, är skyldig att ofördröjligen fortskaffa

densamma till fattigvård sstyrelsen eller dess ordförande.

I fråga om polismyndigheten har den ändring vidtagits, att denna

myndighet ej uppräknats bland dem, som hava att mottaga anmälan om

behov av fattigvård, utan allenast en erinran gjorts om dess skyldighet

att, då den finner behov av fattigvård vara för handen, därom göra anmälan

hos fattigvårdsstyrelsen. Uttrycket »polismyndighet eller dess underlydande

betjänte» har utbytts mot det i lagen om fosterbarns vård

den 6 juni 1902, 16 §, begagnade »polisman eller krön obetjänt».

Slutligen stadgas (i sista stycket), att, oavsett om anmälan skett,

det åligger fattigvårdsstyrelsen att ombesörja, att den, som vistas inom

samhället och befinnes vara i behov av fattigvård, erhåller sådan.

Kammarrätten framhåller, att något skäl för en ändring av fattigvårdsförordningens

ståndpunkt i fråga om polismyndighetens ställning icke

av kommittén anförts och ej heller syntes föreligga. Fast hellre hade åtminstone

från ett håll (länsmannen i Luggude härads norra distrikt) behovet av

anmälningsrätt hos polismyndighet kraftigt vitsordats. Anslutande sig till

denna uppfattning håller kammarrätten före, att anmälan om fattigvårdsbehov

må kunna göras även hos polisman eller kronobetjänt, på vilken det

i sådant fall ankommer att vidare för vederbörlig åtgärd befordra anmälningen

till fattigvårdsstyrelsen eller dess ordförande.

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

135

Medicinalstyrelsen och fyra förste provinsialläkare föreslå ett tillägg

av innehåll, att även tjänsteläkare, som finner någon vara i sådan belägenhet,

att fångvårdsstyrelse^ ingripande är av nöden, därom hos

sådan styrelse bör göra anmälan.

Med instämmande av öv erstäthdllar ämbetet anmärker Stockholms stads

Jattigvärdsnämnd att då, såsom kommittén uttryckligen uttalat, ingen

kan tvingas att mottaga fattigvård, syntes till förekommande av missförstånd

en mindre jämkning böra ske i avfattningen av 23 § sista

stycket. En sådan jämkning medförde givetvis ingen inskränkning i den

uti andra lagar stadgade rätt och skyldighet för offentliga myndigheter

att, oberoende av varje anmälan och enskildes önskan, omhändertaga

barn, som vanvårdas. — Från ett par håll uttalas, att bestämmelsen i detta

stycke går för långt i omsorgen för individen och därför bör bortfalla.

I likhet med kommittén finner jag det vara lämpligast, att polismyndigheten

i förevarande avseende ej göres till organ för fattigvårdsstyrelsen.

V ad beträffar medicinalstyrelsens anmärkning, skulle det därmed

avsedda syftet kunna nås genom en bestämmelse i läkarinstruktionen

om tjänsteläkares skyldighet att ingripa i likhet med vad, på sätt kommittén

erinrat, beträffande barnmorska är fallet i reglementet för barnmorskor

den 3 september 1909, § 18. Emellertid synes mig skyldigheten

att göra anmälan böra sträckas ännu längre, så att varje läkare,

som finner någon vara i behov av fattigvård, har att göra anmälan därom.

Efter lagens antagande torde böra tagas i övervägande, huruvida en motsvarande

ändring i läkarinstruktionen bör vidtagas. För konsekvensens och

fullständighetens skull synes mig jämväl barnmorskas anmälningsskyldighet

böra upptagas i lagen.

Sista stycket i denna § torde närmast avse det fall, att till fattigvårdsstyrelses

kännedom — utan att sådan anmälan ägt rum som omtalas

i föregående stycken — kommit, att någon befinner sig i ett nödläge,

som behöver avhjälpas. Att fångvårdsstyrelse även i sådant fall

bör ingripa, synes mig uppenbart, och detta även om den nödlidande

icke skulle direkt begära utan endast samtycka att mottaga hjälp. Förhållandena

kunna stundom för övrigt vara sådana, t. ex. med avseende å

barn eller sjuka, att en vägran att mottaga fattigvård ej får lägga

hinder i vägen för meddelande av sådan. Att i andra fall någon mot

sin vilja skall komma att påtvingas fattigvård, synes ej vara att befara.

Anmärkningen mot sista stycket i §:n synes mig därför ej böra föranleda

ändring i förslaget.

Departe
ments
chefen.

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Fattigvård,

lämnad av

fattigvårdsslyrelsens

ordförande

717. fl.

24 § 1 mom.

Kommittén.

Yttranden.

Departe
ments
chefen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

24 §.

Ehuru fattigvårdsförordningen ej innehåller något stadgande därom,

huru förfaras bör, då någon är i så trängande behov av fattigvård, att

fattigvårdsstyrelsens sammanträde ej kan avvaktas, har i stor utsträckning

förekommit, att i sådant fall styrelsens ordförande eller någon

dess tjänsteman eller medhjälpare lämnat understöd tills vidare.

För att för framtiden undvika tvekan om lagligheten av dylikt förfarande

stadgar förslaget i 24 § 1 mom., att då någon är i så trängande

behov av fattigvård, att med dess avhjälpande ej kan anstå, till dess

fattigvårdsstyrelsen sammanträder, ordföranden må tills vidare bevilja den

nödställde fattigvård; att enahanda befogenhet, enligt bestämmande i fattigvårdsreglementet,

må tilldelas annan ledamot av styrelsen eller tjänsteman

hos densamma; samt att fattigvård, som här sägs, dock må beviljas

allenast för tiden till styrelsens nästa sammanträde, då anmälan därom

skall göras och i protokollet antecknas.

Kommittén framhåller, att, då den sålunda beviljade fattigvården

lämnas å styrelsens vägnar, skall den anses given därmed, att ordföranden

eller annan styrelsens representant meddelar den.

Med avseende å bestämmelsen, att den i detta mom. avsedda fattigvård

må beviljas allenast för tiden till fattigvårdsstyrelsens nästa sammanträde,

då anmälan därom skall göras och i protokollet antecknas,

anmärker fattigvårdsstyrelsen i Jukkasjärvi socken, att med socknens stora

folkmängd, som nödvändiggör täta sammanträden, dess vidsträckta areal

och bristfälliga kommunikationer bestämmelsen icke kan tillämpas därstädes,

och att skäl finnes att antaga, att förhållandet är detsamma med

en del andra kommuner, åtminstone i Norrbottens län.

Länsmannen i Lane härads östra distrikt förordar ett stadgande, att

i protokollet skall antecknas jämväl dagen, då ordföranden eller annan

representant för fattigvårdsstyrelsen meddelat nödställd person fattigvård.

Kammarrätten finner dessa erinringar förtjänta av att komma under

övervägande.

Föreskriften, att styrelsens ordförande, annan ledamot eller tjänsteman

icke må bevilja fattigvård annat än för tiden till styrelsens nästa

sammanträde, kan tydligen i en del fall vålla olägenhet, och det synes

knappast vara av behovet påkallat att på sådant sätt begränsa ifråga
-

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 135. 137

varande rätt att bevilja fattigvård, därest, såsom kommittén föreslagit,

anmälan om fattigvårdens beviljande skall ske vid nästa sammanträde.

Jag anser därför, att berörda föreskrift bör utgå ur förslaget.

Kommitténs mening bär uppenbarligen varit, att dä vid styrelsens

sammanträde anmälan om fattigvårdens meddelande göres och anteckning

härom sker i protokollet, jämväl dagen för fattigvårdens beviljande

bör i protokollet anmärkas. Då kännedom härom är av eu

viss betydelse, torde det vara lämpligt, att lagtexten tydligt utvisar

detta.

I övrigt har jag icke något att erinra vid 1 mom. av denna §.

Beträffande 2 mom. hänvisas till vad därom anförts i sammanhang 24 § 2 mom.

med 19 §.

I sammanhang med 24 § har kommittén till behandling upptagit

den i praktiken ej sällan förekommande frågan om naturen av den hjälp, enskild.

som i vissa nödlägen lämnas av andra personer än dem, som äro be- Kommittén,

höriga att representera styrelsen. Kommittén erinrar härvid till eu början

om de fall, då myndigheter, anstalter och offentliga inrättningar,

t. ex. Kungl. Maj:ts befallningshavande, lasarett, sjukstugor, i enlighet med

givna stadganden lämnat hjälp åt behövande, samt anmärker, att ett självständigt

ingripande syntes vara av omständigheterna påkallat och att det.

kunde ifrågasättas att utvidga begreppet fattigvårdssamhälle, så att därunder

komme att inbegripas offentliga anstalter och myndigheter, men

att kommittén nöjt sig med att stadga en rätt för dem att föra talan

mot vederbörande fattigvårdssamhälle om ersättning för lämnad fattigvård

(60 § i förslaget). Härefter fortsätter kommittén:

»Vid ett inträffat nödstillfälle i en ort, där fattigvårdsstyrelsen ej har någon

representant, bjuder människokärleken den, som är närmast till hands, att lämna

erforderlig hjälp. I flera fall har det förekommit, att den, som sålunda lämnat

hjälp, sedan hos fattigvårdsstyrelsen begärt gottgörelse för sina utgifter och hemställt,

att styrelsen måtte övertaga vården, samt, då detta vägrats, vänt sig till

Konungens befallningshavande med yrkande om ersättning av fattigvårdssamliället

för vården. Då i lagen givits föreskrifter om sättet för sökande och meddelande

av fattigvård, lärer sådant understöd, som här omförmäles, ej vara att

betrakta såsom fattigvård. Ej heller föreligger här samma trygghet med avseende

å vårdens behövlighet och rätta handhavande som i de här ovan omhandlade

fallen, då vård meddelats av allmän inrättning eller offentlig myndighet. Därav

följer dock icke, att ett dylikt understöd icke bör av fattigvårdsstyrelsen ersättas.

Tvärtom torde det vara med rättvisa och billighet överensstämmande, att fattigvårdsstyrelsen,

för det fall att en enskild person bistått i ett verkligt nödläge,

befriar honom från besväret att fortsätta med vården samt även håller honom

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 120 käft. (N:r 135.) 18

s. 138 Kontrollera mot PDF

Yttranden.

Departe

ments
chefen.

138

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

skadeslös för vad lian utgivit. Något uttryckligt föreläggande härom torde dock

ej lämpligen kunna givas, utan fattigvårdsstyrelsen måste hava samma befogen*

j S0,m , prova, huruvida behov av fattigvård föreligger. Har fattig
vårds,

styrelsen lämnat den enskilde gottgörelse, måste den anses Lava godkänt

hans åtgärd, och darmed har understödet fått karaktären av fattigvård.»

. Från flera håll (Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kronobergs, Kristianstads

och _ Norrbottens län samt ''svenska fattigvärdsförbundet) ifrågasattes

emellertid, om icke uttrycklig bestämmelse för''dylika fall borde

givas i lagen, särskilt med hänsyn till eventuell kravrätt mot den nödlidandes

hemortssamhälle.

Socialstyrelsen anför härom:

i som11 sådant fall lämnat understöd, synes, då förhållan
dena

berättigat till fattigvård enligt 1 §, böra i lagen tillerkännas rätt till ersättning

av fattigvardssamhallet. Sådan ersättning skulle naturligtvis ej utgå för

längre tid an till dess erforderlig vård genom fattigvårdsmyndigheternas försorg

kunnat erhallas. Den lamnade ersättningen borde vidare, såsom från ett par

lull påyrkats, i lagen uttryckligen angivas såsom fattigvårdskostnad. Kommittén

1 f.P, motivering berört ifrågavarande ämne, men de skäl, som kommittén

clar anfört mot upptagande i lagen av eu bestämmelse av berörda innebörd, svnas

icke tillfyllestgörande. ■

,.Pe.^ synes kunna ifrågasättas, om ej vad nu sagts lämpligen borde nälla

järn val i avseende å vård, lämnad av offentlig myndighet eller allmän anstalt

eller inrättning —- den bestämmelse berörande ämnet, vilken meddelas i 60 S

avser nämligen endast sättet för ersättningens utfående.»

Gentemot vad kommittén anfört erinrar kammarrätten, att enligt

stadgad praxis enskild person, som i fattigvårdssamhälles ställe lämnat

understöd^ åt en nödställd, vilken varit i behov av fattigvård enligt 1

§ fattigvårdsförordningen, ansetts berättigad att av samhället åtnjuta

ersättning för det understöd, som meddelats åtminstone efter det fattigvårdsbehovet

blivit hos vederbörande fattig vårdsmyndighet anmält. För

S?n ansei _ kammarrätten ett legaliserande av denna praxis önskligt,

P^,r.S, . l’^varatagande av understödstagarnas intressen, och kan

tagen ingalunda dela kommitténs åsikt om obehövligheten av särskilda

föreskrifter i ämnet.

Från ett par håll anmärkes särskilt, att kronobetjaningen bör hava

rätt att lämna fattigvård i sådana fall.

Ett införande av stadgande om rätt för andra än fattigvårdsmyndigheteina

att i vissa fall bevilja understöd med karaktär av fattigvård

synes mig icke lämpligt. Ej heller finner jag det rådligt att lagstadga

om en den enskildes rätt att ingripa och erhålla gottgörelse för sina

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:tu Nåd. Proposition Nr 135. 139

utgifter. Fångvårdsstyrelse!! torde, oberoende av dylikt stadgande,

vara berättigad och pliktig att ersätta lämnat understöd, genom vars

meddelande den enskilde kan anses hava fullgjort ett fattigvårdsstyrelsens

åliggande, och därest framställning om ersättning avböj os, lärer

det, liksom hittills, ankomma på Kungl. Maj:ts bcfallningshavande och

kammarrätten att pröva, huruvida ersättningsskyldighet kan vederbörande

fattigvårdssamhälle åläggas.

25 §.

Gällande fattigvårdsförordning stadgar i 12 § 1 mom., att fattigvård

sstyrelsen har att göra sig noga underrättad om den hjälpsökandes

levnadsförhållanden och behov samt efter förekommande omständigheter

bestämma, om och i vilken mån fattigvård må meddelas.

Förslaget upptager i 25 § en liknande bestämmelse. I de upprättade

förslagen till normalreglementen finnas närmare föreskrifter rörande

undersökningen.

Då anledning till erinran mot denna § ej förekommit, hemställes,

att §:n måtte oförändrad godkännas.

26 §.

I denna § gives uttryck åt den viktiga grundsatsen, att den hjälp,

fattigvården lämnar, i främsta rummet bör vara en hjälp till självhjälp.

Det stadgas nämligen, att vid fattigvårdens handhavande fattigvårdsstyrelsen

bör låta sig angeläget vara att lämna understöd på sådant

sätt, att den behövande så vitt möjligt må bliva i stånd att för framtiden

genom eget arbete försörja sig och de sina, samt att fördenskull

styrelsen bör särskilt göra sig noga underrättad om de arbetstillfällen,

som givas, för att kunna anvisa arbete åt hjälpsökande, vilken är arbetsför,

och, om arbetsförmedlingsanstalt finnes i orten, i sådant syfte

samarbeta med denna.

Kommittén framhåller i sin motivering de utvägar att erhålla arbete,

som erbjuda sig genom arbetsförmedlingsanstalterna och om nödställdas

hänvisande dit. Vidare anföres:

»Kan härigenom ej något vinnas, bör det ligga i fattigvårdsmyndigheternas

eget intresse att se till, huruvida arbete på annat sätt står att finna. Frågan

har så nära sammanhang med den uppgift, som kan tillkomma fattigvårdsmyndigheterna

att i fall av arbetslöshet lämna understöd åt den arbetslöses hustru

och barn för att avhjälpa en påträngande nöd, att det är lämpligt, att fattig
-

Undersökning

avfattigvårds
behovet.

25 §.

Arbetsanvisning

och tillhandahållande

av arbete.

26 §.

Kommittén.

s. 140 Kontrollera mot PDF

Yttranden.

Departe
ments
chefen.

140 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

vårdsmyndigheternas uppmärksamhet också är riktad på hithörande förhållanden.

Många samhällen hava vid sina fattiggårdar och arbetshus vidtagit anordningar

för att bereda möjligheter till arbete. Särskilt gäller detta de större städerna,

som i sina anstalter ofta hava kunnat erbjuda arbete åt ett stort antal personer

utöver de egentliga understödstagarna.»

Kommittén tillägger, att även om arbetslöshetsförsäkring kommer

till stånd, torde dock för de mindre arbetsföras del och för en del gränsfall

fattigvårdens medverkan i detta hänseende jämväl i framtiden komma

att krävas.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Stockholms län har vid denna §

anfört följande:

»De i §§ 26, 37 och 38 meddelade bestämmelserna om förebyggande fattigvård

höra utan tvivel mera hemma i de av fattigvårdssamhällena utfärdade reglementena

för fattigvården än i själva lagen. Motsvarande bestämmelser återfinnas

ock i det av kommittén utarbetade förslaget till normalreglemente för kommuner

i allmänhet, §§ 15, 23 och 24. Vid sådant förhållande synas dessa bestämmelser

med sitt för en lag alltför specialiserade innehåll böra utgå ur lagtexten

och i stället i lagen förekomma allenast en mera allmänt hållen bestämmelse,

som lämpligen kan ligga till grund för närmare bestämmelser i reglementena.

Möjligen kan i detta hänseende räcka att bibehålla den föreslagna första

punkten i § 26.»

Socialstyrelsen åter anser, att den grundsats för fattigvårdens meddelande,

som införts i lagen genom bestämmelserna i denna §, från

allmän social synpunkt är av sådan betydelse, att styrelsen gentemot

den framkomna erinran förordar §:ns bibehållande vid föreslagen avfattning.

På sätt vid början av detta kapitel omförmälts har kammarrätten

uttalat en viss tvekan med hänsyn till nödvändigheten att utföra bestämmelserna

om de former, under vilka fattigvård utgår, så utförligt

som i detta kapitel (26 m. fl. §§) skett. Då emellertid, såsom kammarrätten

även anmärkt, denna sak kan vara föremål för delade meningar,

och de föreslagna anordningarna i stort sett vunnit myndigheternas

godkännande, har jag ej ansett mig böra föreslå någon ändring, helst

viktigare skäl för en ändring icke synas föreligga.

Vad angår Kungl. Maj:ts befallningskavandes i Stockholms län anmärkning

i samma riktning särskilt mot förevarande §, anser jag på

de av socialstyrelsen anförda skäl det vara lämpligt, att §:n oförändrad

bibehålies.

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 135.

141

I denna § meddelas bestämmelser om de former, under vilka fattigvård

skall meddelas. Såsom sådana upptagas understöd i hemmet, inackordering

i enskilt hem samt vård å anstalt. Däremot må, enligt vad

ytterligare stadgas, fattigas försörjning medelst omgång (socken- eller

rotegång) icke äga rum.

Vad angår omgång stadgades i 1847 års fattigvårdsförordning, att

barn, som tillhörde fattigvården, ej finge försörjas genom så kallad

kringgång, utan att stadig bostad skulle dem anvisas. 1871 års fattigvårdsförordning

innehåller ingenting om kringgång, men genom stadgandet

i 12 §, att det bör iakttagas, att barn, om vilket fångvårdsstyrelse

föranlåtes taga vård, blir försett med stadig bostad, kvarstår

tydligen förbudet mot barns försörjande genom kringgång.

Statistiken utvisar, att antalet fall, i vilka denna understödsform

användes, är statt i minskning. År 1888 var hela antalet 1,112 och år

1909 endast 129. År 1915 hade antalet nedgått till 34.

Kommittén anför om denna understödsform i huvudsak följande:

Ett dylikt ombyte av bostad måste för den fattige göra hans lott ännu

tyngre. Om han också på många ställen bemötes med vänlighet och

blir väl tillgodosedd, händer det kanske lika ofta, att han avspisas med

det minsta möjliga både i fråga om bostad och föda, samt att man tydligt

lägger i dagen sitt missnöje med hans närvaro. Detta försörjningssätt

bör därför ej vidare tillåtas. Då man ser, att barn försörjts genom

omgång trots förutvarande föreskrift om deras förseende med fast bostad

och att även sjuka försörjts sålunda, har kommittén ansett det nödvändigt

att till åstadkommande av en fullständig brytning med det

förutvarande förhållandet stadga ett uttryckligt förbud.

Det föreslagna förbudet mot försörjning medelst omgång har vunnit

allmän tillslutning.

Beträffande §:n i övrigt anmärker kammarrätten, att indelningen av

understödsformerna lider av ofullständighet, i det exempelvis begravnings-

och resekostnad samt vissa slag av förebyggande fattigvård svårligen

under alla omständigheter torde kunna hänföras till någon av de

uppräknade kategorierna. Kammarrätten finner det uppenbart, att denna

ofullständighet icke har enbart teoretisk betydelse utan skulle kunna

medföra allvarsamma praktiska olägenheter. — Jukkasjärvi sockens fattigvärdsstyrelse

hade gjort en erinran i samma riktning.

Försörjning sformer.

27 §.

Kommittén.

Yttranden.

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Departe
ments
chefen.

Understöd i

hemmet.

28 §.

Kommittén.

Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

Det torde icke kunna bestridas, att begravnings- och resekostnader

i vissa fall ej kunna inordnas under någon av de nämnda formerna.

Det synes därför lämpligt att till förebyggande av varje missförstånd

angiva, att de uppräknade formerna icke äro de enda, under vilka fattigvård

må meddelas. Detta torde kunna ske genom att efter orden

»Fattigvård meddelas» inskjuta orden »i allmänhet».

Intagande i lagen av ett förbud mot s. k. omgång finner jag synnerligen

välbetänkt. Antalet av de fall, då denna försörjningsiorm numera

kommer till användning, är visserligen ringa, men då en försörjning

på detta sätt i regel måste innebära ett verkligt lidande för den

försörjde, bör den helt utdömas. Vill man höja fattigvården i den allmänna

meningen, måste dylika obarmhärtiga försörjningssätt utmönstras.

28 §.

I denna § meddelas bestämmelser om understöd i hemmet. Denna

form av fattigvård samt inackordering i enskilt hem pläga vanligen

sammanfattas under beteckningen öppen fattigvård, i motsats vartill anstaltsvården

brukar betecknas såsom sluten fattigvård.

I 28 § stadgas, att understöd i hemmet ej bör lämnas åt den, vilkens

behov är förorsakat av dryckenskap eller arbetsovillighet, och ej

heller när anledning eljest tinnes till antagande, att understödet icke

kommer till behörig användning.

Enligt den officiella statistiken utgjorde år 1888 de i sina hem understödda

omkr. 136,000 personer eller 56 % av samtliga understödstagare.

Under de närmast följande åren inträdde en stadig ökning av

dessa tal till och med 1894, då motsvarande tal utgjorde omkr. 171,000

eller omkr. 66 %. Från och med 1895 sjunker det relativa antalet i

sina hem understödda tämligen jämnt, och år 1907 var antalet av dessa

understödstagare omkr. 141,000 eller omkr. 61 %. År 1915 hade antalet

av sådana understödstagare stigit till omkr. 162,000, utgörande

61,8 % av hela antalet understödstagare.

Angående fördelarna med denna form av fattigvård anför kommittén

:

»Att understöd i hemmet i regel upptages såsom den första av understödsformerna

finner sin _ naturliga förklaringsgrund däri, att det är den, som gör

minsta rubbningen i den behövandes ställning. Dess användande medger, att

familjen liålles samman, att den behövande får stanna kvar i sin gamla bostad

eller hos släktingar och vänner, under det fattigvårdsstyrelsen ger ett efter förhållandena

avpassat bidrag till försörjningen. Understöd i hemmet ligger också

ofta närmast förebyggande åtgärder mot fattigvård. Tillfälligt behov avhjälpes, där

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kutig!, May.ts Nåd. Proposition Nr 7.9.*.

14;!

ej sjukhusvård kräves, lämpligast på donna väg. Möjligheten att avpassa ett

sådant understöd genom naturaunderstöd eller lämpliga kontanta belopp efter

för handen varande förhållanden har jiimte bristen på lämpliga anstalter gjort,

att understöd i hemmet blivit den hos oss mest anlitade understodsformen.»

Efter anmärkande av de med denna nnderstödsform förenade olägenheter,

nämligen att den lätt föranleder till missbruk av det lämnade

understödet samt att den omständigheten, att hjälpen härleder sig från

fattigvården, vid denna form verkar mindre återhållande, särskilt om

understödet erhålles i penningar, varför understöd i hemmet är den form

av understöd, som mest begäres och helst mottages, framhåller kommittén,

att antydda olägenheter också föranlett, att man sökt omgärda

denna nnderstödsform med särskilda garantier, och därvid på sina håll

slagit över i en motsatt ytterlighet och gjort anstaltsvården till den

ordinära understödsformen. Kommittén anför vidare:

»Om det också ej är att rekommendera att på detta område i lagen komma

med några utförliga föreskrifter, synes det å andra sidan vara lämpligt att däri

framhålla den huvudsynpunkt, som bör göra sig gällande, nämligen att understöd

i hemmet ej bör lämnas, när anledning föreligger till antagande, att understödet

icke kommer att användas på tillfredsställande sätt. Därutöver har kommittén

ansett det angeläget att särslult peka på ett par av de omständigheter, som äro

av betydelse vid bedömandet av frågan om lämpligheten av ett understöd i hemmet,

nämligen att sådan hjälp ej bör lämnas åt den, vilkens behov är förorsakat

av dryckenskap eller arbetsovillighet. Härmed är ej sagt, att drinkarens eller

den arbetsovilliges familj skall uteslutas från understöd av denna art. Men därvid

måste stor försiktighet iakttagas, så att familjefadern ej tager det erhållna

understödet till förevändning att begagna även det lilla bidrag, som han förut

givit familjen, till rusdrycker eller alldeles slutar upp att arbeta, då det visar

sig, att det oundgängliga livsuppehället står att vinna på bekvämare sätt. Om

rättelse ej kan vinnas på annat sätt, bör fattigvårdsstyrelsen söka använda de

speciella medel, som kunna stå till buds gentemot dryckenskap och arbetsovillighet.

Kommittén vill i detta sammanhang erinra dels om de av kommittén i

9 kap. föreslagna åtgärderna mot försumliga försörjare, dels om lagen om behandling

av alkoholister och om lösdrivarlagen.»

Kommittén hänvisar till det av densamma uppgjorda förslag till

reglemente för fattigvården i de särskilda kommunerna, däri angivits

några positiva grunder för bedömande av frågan, när understöd i hemmet

bör anlitas, samt uppställts fordran, att fattigvårdsstyrelsen åtminstone

en gång varje år undersöker och prövar fortgående fall av behov

utav djdikt understöd; kommittén påpekar, att med frågan om understöd

i hemmet sammanhänger på det närmaste frågan om organisationen

av fattigvården, i det just för denna öppna fattigvård distriktsjndelning

samt anställande av tjänstemän och anordnande av vårdare
-

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Yttranden.

Kung!. Mny.ts Nåd. Proposition Nr 135.

system hava sin huvudsakliga betydelse, varför vad av kommittén anförts

rörande understöd i hemmet på samma gång utgör motivering för vad

i 3 kap. i nämnda avseende föreslagits.

Kommittén redogör härefter för en år 1905 i andra kammaren

väckt, men av riksdagen icke bifallen, motion, däri ifrågasattes, huruvida

de understödsbehövande på grund av de olika behoven kunde av

fattigvårdsstyrelsema hänföras till vissa klasser, inom vilka underhållets

minimum vore genom förordning fastställt, vilket dock av fattigvårdsstyrelserna

kunde överskridas, ehuru endast sålunda, att alla till samma

klass hörande understödstagare erhöllo lika stort understöd, samt gjordes

gällande, att en sådan indelning av de understödstagande i klasser

skulle göra det möjligt för dem själva att på förhand bedöma storleken

av det understöd, som skulle bliva dem beviljat, och på samma gånghindra

fattigvårdsstyrelsema att för varje särskilt fall söka nedpruta

understödet under vad som kan anses rimligt.

Med utgångspunkt från denna motion anför kommittén beträffande

frågan om tariffsystem:

»Då det gäller att bedöma frågan med hänsyn till beviljandet av fattigvård,

så att hjälpen blir avpassad efter behovet, synes det principiellt riktigt att låta

de i varje fall föreliggande förhållandena vara det avgörande, något som givetvis

ej är möjligt, om man fastställer taxor eller klasser med minimiavgifter, därest

nämligen dessa ej skola göras så vida, att de över huvud sakna betydelse. Levnadsanspråken

och levnadskostnaderna äro för övrigt i skilda delar så olika,

att vad som på ena stället är att anse som skälig försörjning, å ett annat är att

lie teckna som svältunderstöd.»

I varje fall synes det kommittén uppenbart, att bestämmelser av denna art

ej ägna sig för upptagande i lagen. Där ett samhälle vill i sitt reglemente föreskriva

vissa normalbelopp för olika grupper, bör därför ej möta något hinder.

Å andra sidan är emellertid kravet på åtgärder för att förhindra fattigvårdsstyrelserna

från att bjuda sina understödstagare alltför dåliga villkor så berättigat,

att man ej kan avvisa detsamma. Medlet häremot har kommittén ansett

böra bestå dels i en lagstadgad rätt att hos Konungens befallningshavande anföra

besvär över fattigvårdsstyrelsens åtgärder, dels i införandet av en effektiv

inspektion.»

Pensionsstyrelsen har, under erinran om den mot förslagets ordnande

av anstaltsvården framställda anmärkning, att åt denna vårdform givits

en alltför förhärskande betydelse, framhållit, att de härav befarade olägenheterna

i viss mån kunde undanröjas därigenom att man i 27 eller

28 § gåve uttryck åt den principen, att vård skall lämnas i form av

understöd i hemmet, därest icke på grund av särskilda omständigheter

det i förekommande fall befinnes lämpligare att anlita annan vårdform.

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 135. 145

Kungl. May.ts bef''ältning shav ande i Östergötlands län anser, att understöd

i hemmet borde kunna lämnas jämväl åt den, vilkens behov av

fattigvård är förorsakat av dryckenskap eller arbetsovillighet, därest det

kan antagas, att understödet kommer till behörig användning.

Eu sådan bestämmelse som den av pensionsstyrelsen ifrågasatta Departeskulle

naturligen vara ägnad att än mera betona vad som även varit

kommitténs åsikt. Då detta emellertid fullt tydligt tagit sig uttryck i

stadgandet i 31 § första stycket, att anstalten är avsedd för sådana

vårdbehövande, som ej lämpligen kunna understödjas i hemmet eller

utackorderas, synes det icke påkallat, att samma sak utsäges även i 28 §.

I anledning av Kungl. Maj:ts befallningshavandes i Östergötlands

län anmärkning torde böra erinras, att, då dryckenskap och arbetsovillighet

förorsakat behovet, det därmed i regel får anses utrett,

att understödet icke kommer till behörig användning. Genom anknytningen

till fortsättningen av §:n lärer för övrigt den tolkning kunna

givas, att, om fara för att understödet icke kommer till behörig användning

ej föreligger, understöd må lämnas till personer, som avses med

den framställda anmärkningen.

Av stor räckvidd är naturligen den av kommittén berörda frågan

om fastställande av viss taxa eller vissa minimibelopp för kontanta understöd.

Vad kommittén anfört till stöd för ett avböjande av en dylik

anordning såsom ingående i lagen synes mig emellertid riktigt.

29 §.

I 29 § meddelas bestämmelser angående ut ackordering. Sålunda utackordering.

stadgas, att utackordering av behövande endast får ske till personer, rörande [årtaukthnevilkas

lämplighet samt förmåga att uppfylla de skyldigheter, som för ring.

vart fall åligga dem, fattigvårdsstyrelsen genom föregående undersökning 29 ^

gjort sig förvissad. Om utackorderingen skall upprättas skriftligt kontrakt,

i vilket ömsesidiga skyldigheter och rättigheter noggrant angivas.

Anbud å behövandes vårdande må ej, enligt vad slutligen i §:n föreskrives,

infordras genom anställande av auktion eller annat därmed jämförligt

förfarande.

Enligt den officiella statistiken utgjorde antalet utackorderade år

1888 omkring 39,000 eller 16 % av understödstagarna. Efter 1888 har

de utackorderades antal varit i ständigt sjunkande. År 1907 var således

berörda antal omkring 30,000 personer eller omkring 13 % av hela antalet

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 120 käft. (Nr 185.) 19

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kommittén.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

understödstagare. Enligt kommitténs statistik för sistnämnda år, vilken

dock omfattar endast de varaktigt försörjda, var antalet utackorderade

omkring 27,000 eller 14 % av hela antalet varaktigt försörjda. Av berörda

antal voro något över 16,000 direkt understödda barn, något mer än

10,000 äldre personer samt nära 500 tillhörande barn. 1 städer och

köpingar funnos endast 415 äldre och 17 tillhörande barn utackorderade.

För år 1915 var enligt den officiella statistiken det absoluta antalet utackorderade

omkring 30,000 men i förhållande till understödstagarnas

totalsumma 11,4 ^; omkring 21,000 av de utackorderade voro direkt

understödda barn. Av dessa siffror framgår sålunda, att utackordering

i enskilt hem huvudsakligen användes för barn.

Kommittén framhåller, att beträffande äldre personer utackordering

ej erbjuder samma fördelar som i fråga om barn. Att antalet utackorderade

äldre dock är så stort som kommitténs ovannämnda siffror för 1907

utvisa, torde enligt kommitténs mening delvis vara att förklara av den

mångenstädes å landsbj^gden befintliga bristen på anstalter. Kommittén

anser emellertid, att exempel ej saknas, då utackordering av äldre kan

erbjuda särskilda fördelar, såsom i fråga om fall av sinnesslöhet eller

lättare sinnessjukdom, då ett enskilt hem kan vara att föredraga framför

en större anstalt med dess olika uppgifter.

I fråga om fordran på skriftliga kontrakt anser kommittén det vara

i sin ordning, att kontrakt upprättas på det vårdaren skall få full klarhet

om sina skyldigheter, samt framhåller, att för närvarande i många

kommuner upprättas kontrakt rörande villkoren för utackordering, därvid

ofta tryckta formulär användas, så att villkoren bliva tämligen lika.

Beträffande förbudet mot bortauktionering erinrar kommittén om att

riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t av år 1905 hemställt om föreskrifter

i syfte att, då fattigvårdsstju-else ville till enskild person uttinga

hjälpbehövande, auktion ej finge anställas för erhållande av anbud.

Kommittén redogör vidare för de olika sätt för erhållande av kännedom

om fosterhem, som enligt infordrade uppgifter kommit till användning,

samt framhåller, att det mest tillfredsställande sättet för utackorderingens

ordnande vore, att fattigvårdsstyrelsen på förhand och

efter noggrann prövning utvalde ett antal hem, som lämpade sig att

mottaga personer till vård, och sedan vid behov för en understödstagare

anlitade det av dessa hem, som passade bäst, men att i många kommuner

behovet av sådana förberedande åtgärder vore mindre kännbart,

vadan det ej kunde ifrågasättas att giva någon allmän föreskrift om att

fattigvårdsstyrelsen sålunda skall hava fosterhem i förväg utsedda. Då

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135. 147

det ej bestämt kunde påstås, att uppgift om lämpliga liera kunde erhållas

genom förfrågningar under hand, vore det omöjligt att förbjuda infordrandet

av anbud. Kommittén fortsätter därefter:

»Det skarpaste klandret torde emellertid ej hava gällt anbuds upptagande

och det offentliga tillkännagivandet därom, utan sättet för anbudens avgivande

och prövning. Därigenom att dessa få avgivas muntligen vid sammanträde samt

tillfälle beredes för spekulanter att genom nya anbud, underbjuda ett föregående

har ett auktionsliknande förfarande uppstått, vilket ej kunnat undgå att få karaktären

av en köpslagan om understödstagare. Om därvid på en gång . varit fråga

om utackordering av flera understödstagare, hava många spekulanter infunnit sig

och, om därjämte understödstagarna varit närvarande till beskådande, säger det

sig självt, vilken anstötlig form det hela fått. Huvudändamålet med detta auktionsliknande

förfarande kan ej gärna vara annat än att därvid få utrönt lägsta

möjliga pris, för vilket någon vill åtaga sig en understödstagares .försörjning.

Även om fattigvårdsstyrelsen vid den slutliga prövningen ej låter priset vara det

absolut avgörande, kommer prisfrågan dock att stå i förgrunden; i allt fall synes

det så vid anbudens upptagande, då den ene har kännedom om den andres anbud

och underbjuder detta. Naturligen är det av vikt för kommunerna, att fattigvårdskostnaderna

hållas inom rimliga gränser, men det avgörande maste dock

vara, att fattigvården ombesörjes på ett. människovärdigt sätt, och .man kan. ej

gärna vänta sig någon ordentlig vård hos personer, som i här beskriven ordning

åtagit sig försörjningen. Kommittén anser därför också för sin del, att en dylik

ordning för mottagande av anbud bör förbjudas.»

Kungl. Maj\ts befallning shav ande i Gottlands län ävensom kammarrätten

anse det knappast vara av behovet påkallat att ovillkorligen fordra upprättande

av skriftligt kontrakt vid utackordering och finna uttrycket »skall

upprättas» böra utbytas mot »bör, där så lämpligen- ske kan» eller något

dylikt. - . .... .. .

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Blekinge län ifrågasätter, att de i

29 § avsedda kontrakt böra uppvisas för vederbörande polismyndighet,

på det att jämväl denna myndighet må vara i tillfälle kontrollera, att

de personer, som åtaga sig vården, på ett rätt sätt fullgöra sina skyldigheter.

Mot det föreslagna förbudet mot bortauktionering har erinran ej

framställts.

Uppställande i lagen av fordran på skriftliga kontrakts upprättande

synes mig påkallat av hänsyn till såväl fattigvardsstyrelsens och den

utackorderades som vårdarens intresse. Befintligheten av kontrakt torde

i allmänhet förhindra skiljaktigheter i uppfattning om träffat avtals

innehåll och vara ägnad att befordra ordning och reda. Att någon

svårighet att få skriftliga kontrakt till stånd skall uppstå, lärer knappast

Yttranden.

Departe
ments
chefen.

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

vara att befara, helst fattigvårdsstyrelserna torde komma att inse fördelen

av att begagna sig av tryckta formulär, vilkas ifyllande ej böra

stöta på vanskligheter. Jag har därför ej kunnat tillstyrka någon ändring

i denna del.

Ett påbud om uppvisande av dessa kontrakt för polismyndighet i

och för kontroll synes mig icke böra stadgas.

Rörande det föreslagna förbudet mot bortauktionering är jag ense

med kommittén. Till stöd för ett dylikt förbud gäller för övrigt vad

som vid 27 § anmärkts rörande förbud mot s. k. omgång.

30 §.

understödsan * denna § finnas bestämmelser om kontroll av understöds använda!''lande

och dande och av vårdhemmen. Det stadgas, att då understöd lämnats i

av vårdhem- hemmet eller understödstagare utackorderats i enskilt hem, fattigvårds3o"§.

styrelsen bör vaka över att beviljat understöd behörigen användes och

att de, som emottagit barn eller andra till vård, fullgöra sina skyldigheter.

De sålunda föreslagna bestämmelserna stå i nära överensstämmelse

med vad som i samma hänseende föreskrives i 13 § fattigvårdsförordningen.

I det av kommittén uppgjorda normalreglementet för fattigvården

hava mera detaljerade bestämmelser intagits, särskilt för att tillgodose

de minderårigas intressen.

Kommittén. Kommittén framhåller, att, för denna kontrollerande verksamhet

erfordras i större samhällen bistånd av tjänstemän eller frivilliga hjälpare,

att för de allra största samhällena särskilda utackorderingsstyrelser

skapats, och att sådana särskilda styrelser år 1907 funnos i inalles 27

fattigvårdssamhällen.

Yttranden. Kammarrätten anser, att bestämmelserna i 30 §, vars innehåll synes

nära självfallet, lämpligen borde upptagas bland stadgandena i 10 § om

fattigvårdsstyrelsens åligganden.

Svenska fattigvårdsförbundet framhåller, att enligt förbundets erfarenhet

det icke sällan, även i kommuner med distriktsindelning, förekommer,

att tillsynen över de utackorderade är högst otillfredsställande

och att fattigvårdsstyrelsens ordförande eller vederbörande distriktsledamot

icke någonsin besökt de utackorderade inom distriktet, vilket så

mycket lättare sker som de, vilka emottagit de vårdbehövande i sina

hem, ofta uppbära utackorderingsavgiften hos ordföranden eller distrikts
-

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

föreståndaren och dessa sålunda icke anse sig hava någon direkt anledning

att besöka hemmen. Med tanke på dessa förhållanden synes det förbundet

lämpligt, att övervakandet av de utackorderade sker genom en

eller flera för ändamålet utsedda personer, ett uppdrag, för vilket givetvis

en kvinnlig ledamot är mycket lämpad.

Yrkande på hemmens övervakande genom särskilda för ändamålet

utsedda personer har framförts även i ett par andra utlåtanden.

Den av kammarrätten uttalade uppfattningen kan jag icke dela.

Det synes mig särdeles viktigt, att dessa bestämmelser, vilka, såsom

ovan nämnts, i liknande avfattning förefinnas i fattigvårdsförordningen,

kvarstå i lagen och få sin plats .bland de stadganden, som reglera iattigvårdsstyrelsens

huvuduppgift, fattigvårdens meddelande, vilket sammanhang

synes mig bättre framhäva vikten av dessa föreskrifter än om de

upptagas bland fattigvårdsstyrelsens övriga åligganden i 10 §.

Att i lagen upptaga bestämmelser om det sätt, varpå tillsynen av

utackorderade skall ske, synes mig icke lämpligt. Det lärer ankomma

på vederbörande fattigvårdssamhällen att bestämma, om denna gren av

verksamheten lämpligen bör uppdragas åt särskilda personer, och i så

fall intaga stadgande därom i reglementet. I kommitténs båda förslag

till reglemente finnas (18 och 35 §§) tämligen detaljerade bestämmelser

i denna del, och det framhålles särskilt, att tillsynen tillkommer, i kommuner

i allmänhet främst den ledamot, till vars distrikt understödstagaren

hör, och i större kommuner vederbörande kretsföreståndare eller

vårdare, vars krets understödstagaren tillhör.

31-35 §§.

Efter att hava behandlat frågorna om understöd i hemmet och utackordering

erinrar kommittén, att fattigvårdsmyndigheterna ej genom

ett användande av dessa understödsformer hava möjlighet att på ett tillfredsställande

sätt fylla sin uppgift. Många understödstagare sakna eget

hem och hava ej heller någon, hos vilken de lämpligen kunna vistas;

andra åter befinna sig i sådant tillstånd, att det skulle stöta på stora svårigheter

att vårda dem i enskilt hem. För sådana fall kräves anstaltsvård.

Den officiella statistiken upptager fem slag av fattigvårdsanstalter:

fattighus, fattiggårdar, arbetshus, barnhem och mindre fattigstugor. Med

fattiggård menas, enligt anvisningarna för statistiken, en anstalt, där de

fattiga under uppsikt och för kommunens räkning sysselsättas med jord
-

Departe
ments
chefen.

Anstaltsvård.

31-35 §§.

Befintliga

fattigvårds
anstalter.

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Knngl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

bruksarbete eller jordbruks- och annat arbete i förening; om i arbetet

ej ingår jordbruksarbete, räknas anstalten som arbetshus. Mindre fattigstugor

äro sådana för de fattigas inhysande använda smärre stugor,

vilka icke från början varit avsedda för fattigvård, utan tillfallit samhället

efter avliden understödstagare eller förvärvats på annat sätt.

Enligt den utredning rörande fattigvårdsförhållandena under år 1907,

som av kommittén föranstaltats, funnos då 1,446 egentliga fattigvårdsanstalter

och 2,900 mindre fattigstugor. Detaljuppgifter hade dock lämnats

allenast rörande 1,378 anstalter, nämligen 931 fattighus, 403 fattiggårdar,

34 arbetshus (därav 12 på landet) och 10 barnhem. Av kommitténs

redogörelse framgår vidare, att egentliga fattigvårdsanstalter

funnos i 52,9 % av landets kommuner (51,2 % för landsbygden samt

87,4 % för städer och köpingar). Procenttalen för de olika länen är

dock, vad landsbygden angår, särdeles ojämnt, från 20,3 % i Jämtlands

län till 93,3 % i Östergötlands län; i allmänhet äro anstalterna få i övre

Norrland samt i Göteborgs och Bohus län. I de egentliga fattigvårdsanstalterna

kunde under år 1907 inrymmas inalles 50,444 understödstagare,

därav 20,696 i fattighus, 20,800 i fattiggårdar, 8,438 i arbetshus

och 510 i barnhem. Av de varaktigt försörjda understödstagarna uppgivas

samma år 47,467 eller 24,6 % av hela antalet varaktigt försörjda hava

erhållit vård å kommunernas egna anstalter.

Den officiella statistiken för 1907 upptager 1,921 egentliga fattigvårdsanstalter

med utrymme för 58,748 personer, nämligen 1,451 fattighus

med 27,879 platser, 414 fattiggårdar med 22,445 platser, 33 arbetshus

med 7,582 platser och 23 barnhem med 842 platser, således

frånsett arbetshusen ej obetydligt större antal anstalter och platser, vilket

i kommitténs statistiska redogörelse antages bero därpå att ett flertal

mindre fattighus och fattigstugor i de till kommittén insända uppgifterna

icke betraktats som egentliga fattigvårdsanstalter.

I den officiella fattigvård sstatistiken för år 1915 uppgives antalet

fattigvårdsanstalter, inberäknat fattigstugorna, till 3,974, rymmande 72,664

personer, nämligen:

1,412 fattighus .............................. rymmande 29,005 personer

530 fattiggårdar........................... » 27,272 »

32 arbetshus............................ » 7,908 »

36 barnhem ............................. 1,315 »

1,964 mindre fattigstugor .......... » 7,164 »

Av sistnämnda statistik framgår vidare följande:

»Av samtliga fattigvårdsanstalter kommo 3,712, med utrymme för 52,766

personer, på landsbygden och 262, rymmande 19,898 personer, på städer och

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kung]. Maj.ts Nåd. Proposition Nr Vid.

köpingar. Efter frånräknande av mindre fattigstugor befinnes antalet egentliga

f atti g vård san stal ter liava utgjort 1,828 å landet och 182 i stadskoramunerna, av

vilka de förstnämnda kunde samtidigt inrymma 46,074 och de senare 19,426, eller

i medeltal för varje anstalt resp. 25 och 107 personer.

Ehuru sålunda stadskommunernas fattigvårdsanstalter över huvud taget äro

betydligt större än landsbygdens, är likvid det i dem befintliga utrymmet i förhållande

till fattigpersonalens storlek vida mindre än å landsbygden. Medan

nämligen å landet, vare sig i egentliga fattigvårdsanstalter eller i mindre fattigstugor,

husrum under år 1915 kunde samtidigt beredas åt 35 % av hela antalet

understödstagare, funnos i stadskommunernas fattigvårdsanstalter plåt? er endast

för 18 % av deras hela fattigpersonal.

Bland rikets 2,509 fattigvårdssamhällen voro 352, eller 14, o %, i saknad av

varje slags fattigvårdsanstalter. I sistnämnda antal ingå 13 köpingar och 339

landskommuner, därav 44 i Älvsborgs län, 32 i Skaraborgs, 28 i Jämtlands, 27 i

vartdera av Kristianstads samt Göteborgs och Bolius län o. s. v., men endast 1

i vartdera av Södermanlands, Östergötlands och Örebro län.»

Beträffande antalet understödstagare, som år 1915 voro intagna i

anstalterna, innehåller samma statistik följande uppgifter:

»I fattighus, fattiggårdar, arbetshus eller barnhem befintliga personer utgjorde

under år 1915 sammanlagt 51,112, eller 19,5 % av hela antalet understödstagare,

vilket i fråga om det absoluta talet är något mer än under näst föregående ar.

I mindre fattigstugor boende voro 3,762 personer, utgörande 1,6 % av hela

fattigpersonalen. Sedan år 1914 har ifrågavarande antal nedgått, vilket tydligen

sammanhänger med den förut anförda minskningen i stugornas antal..

Samtliga personer, som under år 1915 erhöllo husrum vare sig i egentliga

fattigvårdsanstalter eller i mindre fattigstugor, utgjorde sålunda ett antal av

54,874, eller 21, o % av understödstagarnes totalsumma. I landsbygdens fattigvårdsanstalter

hade under hela året eller någon del därav 31,304 personer haft

bostad och i stadskommunernas anstalter 23,570 personel-, motsvarande resp.

20,9 % och 21.0 % av varderas hela fattigpersonal. Skiljaktigheten i detta hänseende

är alltså jämförelsevis obetydlig, men annorlunda ställer sig förhållandet

vid en jämförelse mellan antalet i fattigvardsanstalterna befintliga personer och.

det i dessa anstalter uppgivna utrymme. I landsbygdens fattigvårdsanstalter

kunde nämligen, efter vad förut är anfört, husrum samtidigt beredas för 52,766

personer och i stadskommunernas anstalter för 19,898 personer, under det antalet

i förevarande anstalter inrymda personer utgjorde resp. 31,304 och 23,570. Därav

framgår sålunda, att långt ifrån hela det i landsbygdens anstalter befintliga utrymmet

behövde tagas i anspråk, medan däremot stadskommunernas fattigvåidsinrättningar

voro över huvud taget använda sa långt utrymmet medgav, varförutom

en ganska betydlig personalomsättning därstädes ägde rum.»

En hänvisning till fattigvårdens egna anstalter ger dock, enligt vad

kommittén framhåller, ej någon klar bild av den anstaltsvard, som finnes

att tillgå för understödstagarna. I flera fall erhöllo dessa vård å andra

anstalter än fattigvårdsanstalter, vilket särskilt gällde sjuka och abnorma

individer. Enligt kommitténs statistik för år 1907 erhöllo 8,<G0 under
-

V&rd av

understödstagare

å

specialanstalter.

s. 152 Kontrollera mot PDF

Olika arter av

anstalter.

Kommitténs

förslag.

152 Kung!. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 135.

stödstagare, utgörande 4,5 % av samtliga varaktigt försörjda, vård å

andra än kommunens anstalter. Kommittén har i sina motiver lämnat

en kortfattad redogörelse för denna specialvård å anstalter för sinnessjuka,

sinnesslöa, fallandesjuka, dövstumma, blinda, tuberkulösa, vanföra

samt akut och obotligt sjuka (motiverna sid. 138—151 samt 186—199).

Därvid anmärker kommittén, att spörsmålet rörande vården av sjuka

och abnorma understödstagare ur olika synpunkter kräver beaktande i

fattigvårdslagstiftningen. Först och främst gäller det, att fattigvårdsmyndigheterna

böra så vitt möjligt anlita förefintliga specialanstalter,

och kommittén har i detta hänseende föreslagit dels ett särskilt stadgande

i 35 §, dels föreskrift om landstingens övertagande av kostnaderna

för understödstagarnas vård i åtskilliga anstalter, se 5 kap. Några

positiva förslag till utövande av dylik anstaltsvård har kommittén ej

ansett sig hava att avgiva rörande "dessa utanför fattigvården liggande

områden; dock har kommittén så väl i sina motiver (sid. 143 och

följande samt sid. 195 och följande), som i den skrivelse, med vilken

dess _ betänkande överlämnats till Kungl. Maj:t, särskilt framhållit vikten

av sinnessjukvårdens utveckling och ordnandet av vården utav svårare

kroniskt sjuka, på vilka båda områden svårigheterna för fattigvårdsmyndigheterna

att lämna eu tillfredsställande vård äro särskilt stora.

Rörande fattigtärdsanstalterna lämnas föreskrifter i 31—34 §§ av

förslaget. I 31 § stadgas, att fattigvårdssamhälle skall hava anstalt för

mottagande av understödstagare, vilka äro i behov av vård samt ej

lämpligen kunna understödjas i hemmet eller utackorderas. Flera samhällen

må förena sig om gemensam anstalt, därvid villkoren för sådan

förening samt de bestämmelser, som äro erforderliga för skötseln av anstalten,

upptagas i reglemente, som fastställes av Kungl. Maj:ts befallningshavande.

Samhälle må ock träffa överenskommelse om anlitande

av annat samhälle tillhörig anstalt. Fattigvårdssamhälle, som på grund

av det ringa antalet understödstagare kan anses icke vara i behov av

anstalt, må efter Kungl. Maj:ts befallningshavandes beprövande vara befriat

från skyldighet att anordna sådan.

Åt dessa, de egentliga fattigvårdsanstal terna, giver förslaget benämningen

ålderdomshem. De äro avsedda för dem, som behöva vård i

egentlig mening, och för de mindre arbetsföra, som lämpligen kunna

vårdas tillsammans med dessa.

En del detaljbestämmelser rörande ålderdomshemmen meddelas i 32

§ av förslaget. Av ett utav kommittén upprättat förslag till normalreglemente

framgår närmare, huru kommittén tänkt sig verksamheten vid

ett ålderdomshem.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135. 1515

1 33 § meddelas bestämmelser om ett annat slag av anstalter, s. k.

arbetsliem, för omhändertagande av dels behövande, vilka äro i behov av

anstaltsvård, men ej lämpligen kunna emottagas eller behållas å anstalt,

som omförmäles i 31 §, dels ock försörjningspliktiga, vilka jämlikt stadgandet

i 72 § 2 mom. av fattigvårdsstyrelse förelagts arbete. För varje

landstingsområde skall finnas nödigt antal sådana arbetshem. I den

mån arbetshem icke kommit till stånd genom fattigvårdssamhällen eller

sammanslutningar av fattigvårdssamhällen eller på annat sätt, har landstinget

att, för beredande av tillfälle för fattigvårdssamhällen inom landstingsområdet

att få personer, som här sägs, omhändertagna, draga försorg

om upprättande av dylika hem. Två eller flera landsting må förena

sig om gemensamt arbetshem. För stad, som ej deltager i landsting,

skall arbetshem upprättas genom stadsfullmäktiges försorg.

33 § innehåller vidare några detaljbestämmelser för arbetshem. Det

stadgas, att män och kvinnor ej må intagas i samma arbetshem, så vida

ej för dem finnas fullständigt skilda avdelningar, att personer under

aderton år ej må intagas i arbetshem, samt att arbetshem skall stå under

ledning av en styrelse och vara försett med av Kungl. Maj:ts befallningshavande

fastställt reglemente. Åven för arbetshem hava mera utförliga

bestämmelser av kommittén föreslagits i ett normalreglemente för

arbetshem.

I 71 § lämnar kommittén föreskrifter om fattigvårdsstyrelsens och

anstaltsstyrelsens myndighet över den, som intagits å faftigvårdsaustalt.

I 34 § stadgas, att för uppförande av anstalt, varom i 31 och 33

§§ förmäles, skall uppgöras plan, vilken underställes Kungl. Maj:ts befallningshavande,

som prövar, huruvida anstalten är så inrättad, att den

uppfyller det ändamål, som enligt fattigvårdslagen därmed avses.

Slutligen föreskrives i förslagets 90 §, att med fullständigt ordnande

av de i 31 och 33 §§ omförmälda anstalter må anstå under en tid

av tio år från det fattigvårdslagen trätt i kraft. Under övergångstiden

ankommer det på Kungl. Maj:ts befallningshavande i samråd med den i

44 § omförmälda inspektionsmyndigheten att söka åstadkomma ordnande

inom kommunerna av sådana anstalter, i fall där så anses lämpligt

genom överenskommelser mellan kommunerna om gemensam anstalt;

och må såsom anstalt av det ena eller andra slaget godkännas redan

befintlig anstalt, som är eller kan göras lämplig för ändamålet.

I motivema till nu anförda §§ erinrar kommittén till en början därom,

att gällande fattigvårdsförordning icke innehåller någon föreskrift

om skyldighet för kommunerna att hava fattigvårdsanstalt samt att de

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 120 käft. (Nr 135.) 20

Kommitténi

motiver.

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 135.

bestämmelser, som i sådant hänseende finnas, äro dels en anvisning för

fattigvårdssamhällena att inrätta arbetsanstalt — »fattigvårdssamhälle

bör låta sig angeläget vara», heter det — för dem, som stå under fattigvårdsstyrelsens

husbondevälde, dels ett medgivande att flera fattigvårdssamhällen

må kunna förena sig om bildande av dylik anstalt, och

dels slutligen föreskrifter, huru fråga om inrättande av kommunal tvångsarbetsanstalt

skall behandlas. Någon kommunal tvångsarbetsanstalt finnes

emellertid, enligt vad kommittén inhämtat, för närvarande icke, och

även medgivandet till sammanslutning emellan kommuner för gemensam

arbetsanstalt har haft ringa praktisk påföljd. Enligt de utav kommittén

insamlade uppgifterna (del III sid. 222) funnos år 1907 endast

10 fattigvårdsanstalter, som voro gemensamma för flera kommuner.

Rörande de befintliga fattigvårdsanstalternas tillkomst framhåller

kommittén, att de allra flesta fattiggårdarna anlagts under de tre sista

årtiondena, som ock hava att uppvisa det största antalet nyinrättade fattigvårdsanstalter

av andra slag, och att flera av de större städerna under

de sen are årtiondena inrättat stora och tidsenliga fattigvård sinrättningar

för olika slag av fattigvårdsbehövande. Efter en erinran därom att drivande

f aktor härvidlag i främsta rummet utan tvivel varit angelägenheten

att lämna en mera tillfredsställande vård än som varit möjligt utom

anstalt eller i de gamla fattigstugorna men att en medverkande omständighet,

särskilt vid fattiggårdarnas uppförande, tvivelsutan varit att kunna

bättre tillgodogöra sig understödstagarnas arbetskraft och därigenom

samt genom en bättre ordnad hushållning bringa ned fattigvårdskostnaden,

anför kommittén, att antalet anstalter och anstaltsplatser icke ännu

motsvarar behovet, i det nära halva antalet fattigvård ssamhällen helt och

hållet saknar fattigvårdsanstalt, att visserligen inom många mindre kommuner

fattigvården är av så ringa omfång, att den i vanliga fall kan

besörjas utan anstalt, men att fall även där kunna förekomma, då en tillfredsställande

vård är omöjlig att åstadkomma utan anstalt, att då det emellertid

skulle bliva en alltför opraktisk och dyrbar åtgärd att inom en sådan

kommun anordna en fattigvårdanstalt, varför den av fattig vår ds förordningen

anvisade utvägen, att flera samhällen förena sig om bildande

av gemensam anstalt, synes erbjuda en möjlighet till lösning av anstaltsfrågan,

men att då svårigheterna att ernå dylika sammanslutningar hittills

varit för stora och samtidigt eggelserna till deras åvägabringande

för små, en enkel anvisning i lagen i detta avseende uppenbarligen varit

alldeles otillräcklig.

Kommittén redogör härefter för yrkanden, som framställts på att

staten skulle träda emellan för åstadkommande av fattigvårdsanstalter,

en fråga till vilken jag längre fram återkommer.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl- Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

Vidare framhåller kommittén de verkningar, som tillkomsten av

lagen om allmän pensionsförsäkring kan förväntas utöva på frågan

om fattigvårdsanstalterna. Efter att hava erinrat om att det vid förarbetena

till nämnda lag gjordes gällande, att genom pensionsförsäkringen,

sedan den blivit fullt genomförd, fattigvårdskostnaderna för kommunerna

skulle minskas med i runt tal 10 miljoner kronor, anför kommittén:

»Uppenbart är, att denna minskning skulle beröra icke blott fattiga, som

understödjas i hemmet eller utackorderas, utan även i ganska stor omfattning

sådana fattiga, som nu vårdas på anstalt, utan att det dock är möjligt att avgöra,

i vad mån det ena eller andra komme att ske. Men å andra sidan komme

anstältsbehovet icke att bortfalla ens i samma mån som de där vårdade bliva

pensionärer. I många fall lärer inträffa, att pensionsbeloppen icke förslå, for att

pensionären må kunna beredas tillfredsställande underhall och vard, samt att

fattigvården i dylika fall får träda emellan genom att mot bekommande av pensionärernas

pensionstillägg lämna underhåll och vård a kommunens anstalt. Särskilt

i städerna, framför allt de större, där pensionerna måste bliva jämförelsevis

otillräckliga för behoven, torde antalet av dem, som även efter pensionsförsäkringens

genomförande behöva vårdas å anstalt, fortfarande bliva ganska stort.

Vidare kan anstaltsvård bliva behövlig även för sådana pensionärer, som i förtid

förbrukat sin pension. Det är emellertid icke möjligt att, innan pensionsförsäkringen

ännu kommit till praktiskt utförande, kunna med någon större grad av

tillförlitlighet beräkna dess inverkan på anstaltsvården. Undersökningar, som i

mindre omfattning verkställts, hava givit vid handen, att behovet av anstaltsvård

skulle i mycket stor omfattning kvarstå.»

Åven om, framhåller kommittén vidare, behovet av vårdplatser å

fattigvård sanstalterna efter pensionsförsäkringens genomförande kan antagas

komma att i någon mån minskas, lärer dock behovet av anstalter icke

ens under nämnda förhållande kunna anses utfyllt med de nu befintliga

anstalterna. Visserligen torde inom vissa landsdelar antalet anstalter

kunna under nämnda förhållanden anses tillräckligt, men så är med all

säkerhet icke fallet på en hel del andra orter.

Kommittén anför härefter:

»Vid ordnandet av anstaltsvården gäller det naturligen i första rummet att

utnyttja den redan befintliga tillgången på anstalter och tillika så anordna de

nya, som otivelaktigt måste tillkomma, att anstaltsväsendet kan med minsta kostnad’

på bästa sätt fylla den uppgift inom fattigvården, som allt fortfarande måste

tillkomma detsamma. ...

En synpunkt, som därvid måste framträda såsom synnerligen viktig, ar den,

att anstalterna böra bereda tillfälle att åt dem, som skola där intaga,s, lämna

just den vård eller den behandling, varav de äro i behov. I sådant hänseende

lämna de nu befintliga anstalterna, i all synnerhet på landsbygden och i de

mindre städerna, mycket övrigt att önska. Där sammanföras ofta, utan någon

s. 156 Kontrollera mot PDF

156 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

effektiv åtskillnad från varandra, ålderstigna, som beliöva vård, med kroppsligt

eller andligt sjuka, ej sällan sadana, som genom arten av sin sjukdom verka

högst störande för kamraterna; vidare åt dryckenskap hemfallna individer, som

måste omhändertagas, husvilla arbetslösa och själsligt undermåliga, som för kortare

eller längre tid måste beredas arbete; någon gång — i de fall då någon åtgärd

mot dem vidtages — försumliga försörjare, som skola tillhållas att uppfylla

sin försörjningsplikt.--^---Vad som särskilt framstår såsom bristfäl
ligt

är, att i allmänhet pa landsbygden saknas lägenhet att omhändertaga och

till arbete hålla försörjare, som försummat sin försörjningsplikt.

En klassifikation inom anstaltsväsendet är alltså nödvändig. Och det vill

synas, som om ett genomförande därav borde kunna lättare äga rum till följd

av den reduktion av platsbehovet, som kan förväntas efter genomförande av pensionsförsäkringen.

I ett följande kapitel kommer att närmare utvecklas, hurusom kommittén

tänker sig, att i så. stor omfattning som möjligt vården av kroniskt sjuka bör

överflyttas på landstingen eller att sådan vård bör på landstingens och kommunernas

gemensamma bekostnad beredas sådana sjuka å särskilda anstalter. I den

mån detta kan genomföras, befrias de allmänna fattigvårdsanstalterna från en

kategori av vårdbehövande, som nu i hög grad tynger dessa anstalter och bidrager

att där åstadkomma svårigheter och otrevnad.

De kategorier av. vårdbehövande, som det härefter skulle återstå att tillgodose

med vård å fattigvårdsanstalterna, äro de ålderstigna och invalider, vilka

ej lämpligen kunna understödjas i hemmet eller utackorderas, utan för vilka

anstaltsvård är erforderlig, sjuka, vilka till följd av utrymmes- eller andra skäl

icke kunna intagas å länens eller statens anstalter, vidare i viss mån arbetsföra

personer, som för längre eller kortare tid behöva intagas å anstalt för att beredas

arbete och underhåll (husvilla arbetslösa, själsligt undermåliga m. fl.), samt slutligen

försumliga försörjningspliktiga, vilka skola hållas till arbete. Det är sålunda

två slag av anstalter, som skulle bliva behövliga, nämligen dels egentliga

fattigvårdsanstalter eller ålderdomshem, som de numera mångenstädes börja benämnas,

för dem, som behöva vård i egentlig mening, och de mindre arbetsföra,

som lämpligen kunna vårdas tillsammans med dessa, dels arbetshem för dem, som

behöva hållas till arbete. En sådan klassifikation finnes redan genomförd i vissa

större städer, vare sig att därför såsom i Stockholm upprättats fullkomligt skilda

anstalter eller, såsom på några andra ställen, anordnats särskilda avdelningar

inom samma anstalt. Givet är, att sedermera inom vartdera slaget av anstalter

kan och såvitt möjligt även bör — genomföras en ytterligare särskiljning,

varom mera här nedan.

Vad angår de egentliga fattigvårdsanstalterna eller ålderdomshemmen synas i

allmänhet de nu befintliga fattigvårdsanstalterna kunna begagnas därtill. En

stor del av dessa anstalter bära, såsom nyss är nämnt, redan nu namnet ålderdomshem

eller sjuk- och ålderdomshem samt användas såsom sådana. Härtill

behöves dock en del nya sådana, särskilt inom vissa landsdelar, där anstaltsväsendet

hittills blivit föga tillgodosett. Med den utveckling, som anstaltsväsendet

redan tagit, bör numera kunna stadgas som regel, att varje fattigvårdssamhälle

skall hava en anstalt av ifrågavarande slag. För att även för de mindre

kommunerna möjliggöra efterkommandet av denna föreskrift har kommittén upptagit

bestämmelsen i gällande fattigvårdsförordning, att flera samhällen må förena

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kung!. Muj.ts Nåd. Proposition Nr 135.

157

sig om gemensam anstalt. Visserligen liar, såsom förut anmärkts, denna föreskrift

hittills lett till ringa praktiskt resultat. Men det torde bliva annorlunda,

om upprättandet av dylik anstalt, som hittills varit fullkomligt frivilligt, hädanefter,

på sätt kommittén föreslagit, göres till ett åliggande för kommunerna, låt

vara med rätt för Konungens befallningshavande att för särskilda fall medgiva

undantag. Utan tvivel bliver det ekonomiskt fördelaktigare med något större

anstalter, liksom vården och behandlingen å eu sådan anstalt bör kunna göras

mera avpassad efter vars och ens behov; och det synes därför önskvärt, att gemensamma

anstalter, som äro något större, komma till stånd. Kommittén hyser

ock den förvissningen att, därest en ordnad fattigvårdsinspektion i enlighet med

kommitténs förslag genomföres, denna skall kunna kraftigt verka för åstadkommande

av sammanslutningar mellan kommunerna för sagda ändamål, där sådant

anses gagneligt. Då det emellertid, oaktat dessa möjligheter, kan möta stora

svårigheter för en eller annan mindre kommun att anordna fattigvårdsanstalt,

och det gives kommuner med så ringa antal understödstagare, att anstalt där

icke heller är behövlig, har i förslaget intagits stadgande, att dylik kommun

efter Konungens befallningshavandes beprövande må vara befriad från skyldighet

att anordna sådan anstalt. Vid denna prövning bör Konungens befallningshavande,

när anledning därtill gives, inhämta yttrande från fattigvårdsinspektionen.

Men kommittén har därjämte tänkt sig, att behovet av sådan anstaltsvård,

som här är i fråga, skulle kunna tillgodoses, utan att det bleve nödigt, att varje

kommun ensam eller i förening med andra uppförde nya anstalter. Inom åtskilliga

delar av landet torde de redan nu befintliga anstalterna kunna i det närmaste

fylla det blivande behovet av anstaltsplatser. Aven om en del av de nu

befintliga fattiggårdarna, såsom nedan skall vidare utvecklas, anordnas till arbetshem,

torde i allt fall mångenstädes å de återstående finnas tillräckligt antal

platser för sjuka och ålderstigna. I sådant fall bör tillfälle beredas annan kommun,

som saknar anstalt, att få begagna anstalten för sina fattiga, som äro i

behov av anstaltsvård; och har fördenskull meddelats en bestämmelse om godtagande

av en sådan åtgärd för fyllande av behovet av anstaltsplatser. Redan

nu mottagas å en del fattigvårdsanstalter fattiga från främmande kommuner; och

understundom har i sådant syfte uttryckligen fastställts särskild avgift att för

nämnda fall utgå. På detta sätt bör en stor del av det större platsutrymme,

som tilläventyrs kan uppstå genom pensionsförsäkringen, kunna lämpligen tillgodogöras.

Vad därefter angår arbetshemmen, är frågan om åstadkommande av tillräckligt

antal sådana utan tvivel vida svårare att på ett tillfredsställande sätt lösa.

Att den verkligen löses synes emellertid vara en angelägenhet av stor betydelse.

Särskilt torde det, såsom i annat sammanhang ytterligare utvecklas (9 kap.), icke

låta sig göra att utan ett tillräckligt antal sådana hem komma till något tillfredsställande

resultat med avseende på det synnerligen viktiga spörsmål, som länge

stått på dagordningen såsom ett av de mest trängande inom fattigvården, nämligen

ett verksamt efterhållande av försumliga familjeförsörjare. —---

Vidare erfordras arbetshem för en del i någon mån arbetsföra understödstagare,

vilka ej lämpligen kunna försörjas utanför anstalt, enär de då alldeles

uraktlåta att använda sin arbetskraft, men å andra sidan icke lämpligen kunna

eller böra mottagas och beredas arbete i ålderdomshemmet. Under det ålderdomshemmet

alltså kommer att bliva den egentliga fattigvårdsanstalten, varest

jämte de ålderstigna och orkeslösa även en del mindre arbetsföra personer får

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

stanna, under förutsättning att sådant ej stör ordningen å anstalten, blir arbetshemmets

uppgift åter i viss mån att vara en anstalt, där man vill söka påverka

sådana individer, som ej lämpligen kunna emottagas eller behållas i den egent

liga fattigvårdsanstalten.

Då sålunda arbetskemmet huvudsakligen skulle komma att mottaga försumliga

försörjare och därjämte i allmänhet de kraftigare och mera svårhanterliga

bland de understödstagare, som behövde intagas i anstalt, kan arbetshemmet ej

reda sig utan eu tämligen genomförd disciplin, särskilt vad beträffar arbetets utförande.

Med hänsyn till dessa anstalters strängare karaktär torde alltså till dem

ej böra sändas sådana i någon mån arbetsföra understödstagare, som utan svårighet

kunna vårdas på ålderdomshemmen. Man kan också antaga, att i de kommuner,

som hava egna ålderdomshem och där kunna använda understödstagarnas arbetskraft,

fattigvårdsstyrelserna skola å dessa utnyttja denna kraft i stället för att till det

ofta nog mera avlägsna arbetshemmet sända dylika personer. Om, såsom kommittén

föreslagit, behandlingen av de understödstagare, som behöva verklig sjukvård,

kommer att ombesörjas i särskilda sjukhem, föreligger än mindre anledning

att så omsorgsfullt från ålderdomshemmet utgallra dem, som kunna utföra

något arbete. Slutligen vill kommittén erinra därom, att man i arbetshemmen

lämpligen skulle kunna mottaga sådana personer, som gjort sig skyldiga till lösdriveri

eller bettleri, men på grund av bristande arbetsförhet ej kunnat dömas

till tvångsarbete eller frigivits från tvångsarbetsanstalt.

Genom att sålunda i någon mån begränsa antalet av dem, som skola sändas

till arbetshemmen, vinner man, att antalet sådana hem ej behöver bliva alltför

stort. Detta är av så mycket större vikt, som man i allt fall har svårt att bilda sig.

någon föreställning om det antal platser, som kräves å dylika hem. —---

Bortser man från Stockholms stads arbetsinrättning med 1,432 platser och de

arbetsavdelningar, som finnas vid en och annan av de större städernas fattigvårdsanstalter,

torde det ej finnas någon direkt motsvarighet till dylika arbetshem;

dock torde åtskilliga av de i statistiken såsom arbetshus eller fattiggårdar upptagna

fattigvårdsanstalter utan större förändringar kunna användas till arbetshem.

Storleken av arbetshemmet torde komma att bero av lokala förhållanden; för

mindre antal än 50 synas nya arbetshem ej gärna böra inrättas.

Skyldigheten att upprätta och underhålla arbetshem har av kommittén föreslagits

skola åligga landstingen och de städer, som ej deltaga i landsting. Om

så lämpligen kan ske, bör hinder ej möta för två eller flera landsting eller städer

att förena sig om gemensamt arbetshem. Det bör tillkomma landstinget att bestämma,

om och i så fall vilken avgift skall betalas för de å arbetshem intagna,

varvid naturligen hänsyn bör tagas till att avkastningen av de intagnas arbete

tillfaller anstalten. Somliga kommuner kunna förutsättas själva eller i förening

med andra inrätta egna arbetshem; i den mån sådant äger rum, minskas tydligen

det anstaltsbehov, landstinget har att tillgodose.

Då enligt kommitténs mening från ålderdomshemmet ej böra uteslutas alla

i någon män arbetsföra element, bör ålderdomshemmet fortfarande hafva möjligheter

till sysselsättning för de intagna, därest kommunen ej anser sig vilja göra

ytterligare någon fördelning på olika anstalter, något som särskilt för de större

kommunernas del naturligen kan vara önskvärt. Arbetshemmet däremot har sin

mera begränsade uppgift att bereda arbete och bör anlitas för de därför särskilt

angivna fallen.

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135. 159

Givetvis kunna anstalter i den utsträckning, som här föreslagits, ej anordnas

omedelbart vid lagens ikraftträdande, utan eu övergångstid är nödvändig för

anstaltsväsendets anordnande. Kommittén har föreslagit denna tid till 10 år efter

det lagen trätt i kraft. Att taga en jämförelsevis lång övergångstid är så mycket

mera av behovet påkallat, som anstaltsväsendet då kan så småningom utvecklas

efter förefallande behov samt gjorda erfarenheter och man kan bliva i tillfälle

att, med begagnande av den minskning i platsbehovet, som kan väntas inträda

genom pensionsförsäkringen, tillgodogöra sig de förutvarande anstalter, som äro

eller kunna göras lämpliga för ändamålet. Härvid är särskilt att taga hänsyn till

bildandet av sammanslutningar mellan kommunerna (90 §).»

Själva grundtanken om ett särskiljande av anstalterna i två former

har i allmänhet vunnit erkännande. Däremot hava eu del skiljaktigheter

yppats rörande kommitténs utformande av densamma.

Redan inom- kommittén voro två ledamöter, herrar Björklund och He80rT»tion''

Magnusson, delvis av annan mening än kommitténs majoritet. Ifråga

om den egentliga fattigvårdsanstalten, för vilken de alternativt med

»ålderdomshem» använda beteckningen »fattiggård» eller »arbetshem»,

vilja de inskränka fattigvårdssamhällets skyldighet att anordna sådan.

Samhälle skulle anlägga sådan anstalt »där sådant är nödvändigt för

fattigvårdens ändamålsenliga handhavande». Anstalten skulle vara så

inrättad, »att alla de olika kategorier av understödstagare, för vilka den

måste av fattigvårdssamhällets verkställande organ anlitas, där kunna

beredas underhåll och erforderlig vård samt lämplig sysselsättning».

Kommuner, där för fattigvårdens ändamålsenliga handhavande anstalt ej

vore erforderlig, skulle utan vidare, och icke först efter Kungl. Maj:ts befallningshavandes

prövning av en ansökan därom, vara befriade från skyldigheten

att hava anstalt.

Beträffande arbetshemmen, av reservanterna benämnda arbetsanstalter,

borde dessa icke betraktas såsom fattigvårdsanstalter i egentlig mening.

Reservanterna ansåge det obilligt att ålägga kommun eller sammanslutning

av kommuner att inrätta dylika anstalter, ehuru sådant givetyis

borde vara dem obetaget, varemot vägande skäl syntes tala för

att ålägga landstingen att för sig eller två eller flera gemensamt anlägga

anstalter av ifrågavarande slag. Å dessa anstalter borde enligt

reservationen mottagas dels försörjningspliktiga, som enligt 72 § 2 mom.

i förslaget inställas till arbete, dels sådana understödstagare , vilka rätteligen

äro hemfallna till tvångsarbete, men som i saknad av eller vid

brist i arbetsförmåga icke kunna ådömas sådant, och dels understödstagare,

som intagits på den egentliga fattigvårdsanstalten, men som på

grund av sitt uppförande icke lämpligen kunna där vårdas. Endast för

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

den sistnämnda kategorien skulle kommunen betala avgift. I övrigt

skulle vården bekostas av landstinget.

Ålderdoms- Åtskilliga av de i ärendet hörda myndigheterna (Kungl. Maj:ts

3iet§ befallningshavande i några län, ett par landsting, ett domkapitel ävenYttranden.

som kammarrätten) äro av den meningen, att stadgandet i 31 §, sådant

förslaget avfattats, kan vara ägnat att tillskapa fattigvårdsanstalter i

kommuner, där sådana skulle utan olägenhet kunna undvaras. I allmänhet

anse dock dessa myndigheter, att bestämmandet, huruvida i

det särskilda fallet skyldighet att hava anstalt föreligger, ej kan överlämnas

åt fattigvårdssamhället utan måste uppdragas åt Kungl. Maj:ts

befallningshavande. Norrbottens läns landsting uttalar den farhågan, att

kommunerna i regel skulle komma att uppfatta såsom sin skyldighet

att upprätta ålderdomshem och därefter, när dylikt en gång funnes, av

ekonomiska skäl i dessa anstalter söka intvinga personer, där detta icke

vore vare sig nödvändigt eller lämpligt.

Kammarrätten anser denna farhåga icke sakna berättigande samt

finner en begränsning önskvärd i den av kommittén föreslagna skyldigheten

för kommunerna att upprätta ålderdomshem, därvid dock, för vinnande

av enhetlighet och säkerhet för en opartisk och sorgfällig prövning

av dessa frågor, beslutanderätt bör i alla hithörande fall tillkomma Kungl.

Maj:ts befallningshavande. Enligt kammarrättens mening skulle sålunda

fattigvårdssamhälle, där Kungl. Maj:ts befallningshavande prövade sådant

vara för fattigvårdens behöriga handhavande nödigt, hava anstalt av

ifrågavarande slag. — I ungefär enahanda riktning uttala sig Kungl.

Maj:ts befallningshavande i Kronobergs och Hallands län samt domkapitlet

i Visby.

Domkapitlet i Skara ger uttryck åt en liknande farhåga samt framhåller,

att fördelen med de små fattigvårdssamhällena ligger i icke ringa

grad däri, att man där på grund av större personalkännedom har lättare

att finna lämpliga hem och att utöva kontroll och tillsyn, en fördel

vilken synes motverkas av kommitténs förslag i denna del.

Medicinalstyrelsen och en förste provinsialläkare uttala sig i anslutning

till reservationen, likasom Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kalmar län,

sistnämnda myndighet dock med hänsyn särskilt till förhållandena inom

berörda län och under betonande, att befallningshavanden funne skillnaden

mellan kommitténs och reservanternas förslag icke vara stor.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kristianstads län finner bestämmelsen

böra innehålla, att fattigvårdssamhälle skall låta sig angeläget vara,

att, där så erfordras, inrätta anstalt för mottagande av understödstagare.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 135. 101

Kungl- Maj ds befallning shav ande i Älvsborgs län uttalar särskilt från

ekonomisk synpunkt betänkligheter mot förslaget samt finner, att Kungl.

Maj:ts befallningshavande i varje fall bör äga att vid prövning av frågan

om befrielse från ifrågavarande skyldighet taga hänsyn jämväl till andra

omständigheter än ringa antal understödstagare ävensom att medgiva

uppskov utöver den i övergångsbestämmelserna fastslagna tid med anstalts

anordnande, varjämte, för att förmå samhällena att i god tid taga

frågan om anstalts anordnande i övervägande, borde stadgas viss tid,

inom vilken ansökan om befrielse borde ingivas.

Från andra håll (Västerbottens läns landsting samt reservanter inom

Jämtlands läns landsting) uttalas, att kommun själv bör få avgöra, när

anstalt är erforderlig.

I vissa yttranden framkomma betänkligheter från huvusakligen ekonomisk

synpunkt och erinras om nödvändigheten av bidrag åt kommunerna

för ifrågavarande ändamål. Spörsmålet om dylika bidrag kommer

att längre fram närmare skärskådas.

Å andra sidan tillstyrka åtskilliga myndigheter och korporationer

kommitténs förslag. Det saknas ej uttryck för den uppfattningen, att

kraftiga åtgärder behövas för att få till stånd anstaltsvård, där sådan erfordras.

Så t. ex. framhåller svenska fattigvärds/örbundet, att såsom

villkor för befrielse att hava egen anstalt bör stadgas, att överenskommelse

skall hava träffats med annat fattigvårdssamhälle om rätt att vid

behov få anlita nämnda samhälle tillhörig anstalt.

Vid andra allmänna svenska fattigvårdskongressen i Stockholm är 1915

uttalades från olika håll livlig anslutning till kommittéförslaget beträffande

anstaltsvården. Det framhölls bl. a., att den föreslagna klassifikationen

av understödstagare på olika anstalter vore ägnad att effektivt

motverka ett av de största missförhållandena inom fattigvården, nämligen

sammanblandningen av olika element i eu och samma fattigvårdsanstalt,

att en anordning, varigenom åt kommunernas eget avgörande överlämnades

frågan om inrättande av anstalt, vore synnerligen olämplig och

icke skulle innebära något som helst framsteg framför nuvarande förhållanden,

samt att, om förslaget godkändes, det funnes anledning antaga,

att såväl föreningar mellan kommuner om uppförande av gemensamma

anstalter som överenskommelser om anlitande av andra samhällens

anstalter i ganska stor utsträckning skulle komma till stånd.

Rörande möjligheterna att vid genomförande av kommittéförslaget

utnyttja hittills befintliga anstalter kan eriuras om ett anförande vid

nämnda kongress, vari på tal om den av kommittén föreslagna 10-åriga

•övergångstiden yttrades bl. a. »Det skall härigenom bli möjligt för de

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 120 höft. (Nr 185.) 21

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

kommuner, vilka anskaffat s. k., fattiggårdar, att taga under övervägande,,

huruvida dessa skola avyttras och ersättas med ålderdomshem, eller om

någon annan anordning kan träffas med dem. I vissa län äro, som bekant,

fattiggårdarna den övervägande anstaltstypen, och man tycks finna

sig väl tillfreds med dem. I många fall ligger en sund framtidsspekulation

bakom dessa företag — man har t. ex. inköpt en egendom med

nedhuggen skog och väntar sig i en framtid skörda frukterna av den

uppväxande skogen. Å många håll har man emellertid ej kunnat använda

sig av den »arbetskraft», som finnes å anstalten, utan måst basera

verksamheten på lejd sådan. Där så är förhållandet, synes det mig rätt

naturligt, att kommunen behåller egendomen och liksom förut sköter den

genom fackkunnigt folk. De produkter, som erhållas, försäljas till anstalten.

Denna åter skötes av en person, som helt ägnar sig åt uppgiften.

De, som äro i någon mån arbetsföra, sysselsättas å jordbruket.

Det blir sålunda en specialisering å de båda uppgifterna, understödstagarnas

vård och jordens skötsel, men eu växelverkan mellan dem äger

rum. A andi-a håll kan det visa sig lämpligare att sälja egendomen,

arrendera bort densamma o. s. v. På varje plats finnas i regel särskilda

förhållanden, som motivera den ena eller den andra åtgärden, och

varje kommun får göra, vad som för densamma anses lämpligast. Ehuru

svårigheter å en del håll skola uppstå i och för denna angelägenhets

ordnande, tror jag ej de böra anses avskräckande, särskilt om hänsyn

tages till den långa övergångstiden. Innan beslut fattas i ena eller andra

riktningen, kommer givetvis rådslag att äga rum emellan dem, som äro

närmast intresserade av frågan, kommunerna, samt Konungens befallningshavande

och fattigvårdsinspektionen. Och att härigenom efter hand

skall utkristallisera sig en tillfredsställande anordning, därom hyser jag

ej tvivel».

Mot det av kommittén förslagsvis valda namnet för dessa anstalter,

»ålderdomshem», har från liera håll gjorts den invändningen, att det ej

skulle vara nog betecknande för det angivna ändamålet. Man har i

stället föreslagit »sjukhem», »ålderdoms- och sjukhem», »försörjningshem»

och »vårdhem».

För främjande av uppkomsten utav föreningar mellan kommuner om

gemensam anstalt anser svenska fattigvård sförbundet, att vissa ekonomiska

förmåner böra lämnas sådana kommuner, t. ex. i avseende å lån ur en

eventuell lånefond. Enligt förbundets mening borde eu dylik fond inrättas

samtidigt med att den n}7a fattigvård slagen träder i kraft samt

ett intimt samarbete komma till stånd mellan Kungl. Maj:ts befallningsbavande

och den föreslagna inspektionen i avsikt att främja uppkomsten

s. 163 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135. 163

av föreningar enligt G eller 31 §, och borde Kungl. Maj:ts belallningshavaude

vid granskning av plan enligt 34 § tillse, att minimifordringarna

i 32 § i alla avseenden kunna uppfyllas och, om så ej anses bliva förhållandet,

giva anvisning om förening med annan kommun.

Kungl. Maj:ts befallningskavande i Älvsborgs län ifrågasätter, att för

de sannolikt talrika fall, där mellan flera kommuner, vilka finnas icke

böra åläggas att var för sig hålla fattigvårdsanstalt, överenskommelse

om anordnande av gemensam sådan icke kan komma till stånd, i lag

bestämmes något sätt att genom beslut av Kungl. Maj:t eller underordnad

myndighet fastställa distrikt av två eller flera fattigvård ssamhällen

med skyldighet att hålla gemensam anstalt. Motsvarande bestämmelse

torde måhända även finnas nödig i fråga om landstingens skyldighet att

anordna arbetshem.

Kungl. Maj:ts befallningslmvande i Uppsala län framhåller, att genom

stadgandet i 3i § Kungl. Maj:ts befallningshavande fått ett kraftigt medel

i sin hand att framtvinga gemensamma anstalter, där de ej kunna åstadkommas

på frivillighetens väg.

Statistiska centralbyrån finner det vara önskvärt, att vissa normerande

bestämmelser lämnas beträffande gemensamma anstalters förvaltning,

såsom att gemensam anstalt skall stå under särskild styrelse, huru

sådan styrelse skall utses, efter vilka grunder de särskilda fattigvårdssamhällena

skola bidraga till anstaltens anläggning, underhåll och drift,

huru revisorer av anstaltens räkenskaper skola utses, huru ansvarsfrihet

skall meddelas o. s. v. Byrån fortsätter:

»Erfarenheten har nämligen givit vid handen, att redan med det ringa antal

för flera fattigvårdssamhällen gemensamma anstalter, som för närvarande finnes,

det stöter på svårigheter att erhålla fullständiga och likformiga uppgifter till den

kommunala fattigvårds- och finansstatistiken, i det att stundom dubbelräkningar

uppstå, stundom åter vissa data, särskilt finansiella, icke alls bliva medtagna i

de statistiska sammandragen. Måhända borde dock dylika föreskrifter lämpligast

få sin plats i de allmänna kommunalförfattningarna eller i särskild lag. Möjligt

är ock, att fattigvårdslagstiftningskommittén av denna anledning ansett frågan

närmast böra upptagas till behandling av den kommitté, som den 5 december

1913 fått åt sig uppdraget att verkställa en allsidig utredning rörande anvisande

av friare former än de nu befintliga för sammanslutning mellan kommuner eller

delar av kommuner för tillgodoseende av ett eller flera gemensamma kommunala

behov m. m. Statistiska centralbyrån vill emellertid här endast framhålla angelägenheten

av att, därest fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag i vad det rör

fattigvårdsanstalter, gemensamma för två eller flera fattigvårdssamhällen, vinna

Kungl. Maj:ts och riksdagens godkännande, samtidigt även dylika anstalters förvaltning

blir genom allmänna bestämmelser reglerad. Utan att så sker, torde

anförda svårigheter vid gemensamma anstalters redovisning i den kommunala

statistiken aldrig kunna undvikas.»

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Departe
ments
chefen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

Beträffande formuleringen av 31 § anför socialstyrelsen:

»Av motiveringen till denna § att döma sjnes kommittén käft för avsikt,

att den fattigvårdssamkälle ålagda skyldigheten att hava anstalt skulle ansesfullgjord

även i det fall, att samhället endast berett sig tillgång till vårdplatser

å annat samhälles anstalt. Sista punkten i §:ns andra stycke innehåller också

en bestämmelse i denna riktning. Genom undantagsstadgandet i sista stycket,

som blott synes hänföra sig till helt eller delvis egen anstalt, har det emellertid

blivit tvivelaktigt, huru lagen i förevarande avseende är att förstå.»

Vid bedömandet av den viktiga frågan om anstaltsvårdeus ordnande

måste tagas till utgångspunkt dels att det allmänt erkännes, att anstalter

icke kunna undvaras, och dels att de nu ofta överklagade missförhållandena

vid anstalterna måste, så långt ske kan, undanröjas. Att

den väg, man har att beträda, måste utgöras av en mera individualiserad

vård, därom synes ej heller något tvivel råda. Därvid bör naturligen

all vård, som hör till specialanstalter, så långt möjligt är överlämnas

åt sådana. Såsom ett ytterligare led i specialiseringen kunna

de föreslagna arbetshemmen betraktas.

Vad nu närmast vidkommer den egentliga fattigvärdsanstalten, för

vilken lämpligen bör i lagen alternativt med »ålderdomshem» kunna

användas de i vissa yttranden föreslagna benämningarna »försörjningshem»

och »vårdhem» — naturligen med frihet för fattigvårdssamhällena

att åt sina anstalter giva det namn, som de anse bäst passa — finner

jag det i princip riktigt, att varje fattigvårdssamhälle bör hava möjlighet

att i fall av behov lämna understödstagare vård å en sådan anstalt.

Onekligen finnas fall, då anstaltsvård är den enda på en gång effektiva

och humana vårdformen. Detta kan bero på understödstagareus

egenskaper; han kan vara sådan att, även om eljest utackordering inom

hans kommun eller i grannkommunerna kan ske, ingen vill mottaga

honom i sitt hem. Men härtill kommer, att utvecklingen på åtskilliga

håll, enligt vad erfarenheten visar, fört med sig, att de enskilda hemmen

ställa sig mer och mer ovilliga att mottaga främlingar, särskilt sådana,

som kräva tillsyn. Och understöd i den behövandes hem kan ofta

av en eller annan anledning icke ifrågakomma. Då inställer sig det

oavvisliga kravet på anstaltsvård. För de kommuner, där endast ett

mindre antal understödstagare finnes, som tarvar anstaltsvård, behöver

anordnande av anstalt icke medföra så utomordentligt stora kostnader.

Den redogörelse, som vid fattigvårdskongressen 1915 av en i den praktiska

fattigvården erfaren person lämnades om ett litet ålderdomshems

anordnande och kostnaderna därför, giver vid handen, att ett sådant hem

kan, med klokhet och omtanke, åstadkommas lättare än de flesta skulle vara

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj ds Nåd. Proposition Nr 185. lön

böjda för att antaga. På Bina håll komma nog också anstalterna att bliva

välbehövliga även för mottagande av personer, vilka uppbära pension

enligt lagen om allmän folkpensionering, men önska mot avstående av

pensionen vinna inträde å anstalt. Härtill återkommer jag i det följande.

Emellertid hava naturligen åtskilliga kommuner ett så litet bruk för en

anstalt, att det ej skulle vara klokt att söka påverka dem därhän, att

de anskaffa en anstalt för ett eller annat enstaka fall; än mindre lärer

det vara lämpligt att i lagen giva dem ett direkt åläggande, om icke

samtidigt pekas på andra utvägar för lämnande av dylik vård. Kommittéförslaget

anvisar två sådana utvägar, nämligen antingen en förening

med ett eller flera andra fattigvårdssamhällen om en gemensam anstalt

eller ock en överenskommelse med annat samhälle om anlitande av detsamma

tillhörig anstalt. Slutligen kan samhälle i visst, i förslaget angivet fall

av Kungl. Maj:ts befallningshavande befrias från skyldighet att anordna

anstalt. Kommun, som befriats från sådan skyldighet, lärer dock enligt

förslaget vara skyldig tillse, att de understödstagare, som verkligen behöva

anstaltsvård, på annan anstalt bekomma sådan.

Det synes mig till eu början lämpligt, att kommun, för vilken av

en eller annan anledning egen anstalt ej erfordras, kan, såsom kommittén

föreslagit, förena sig med ett annat samhälle om anordnande av

anstalt. Men i sådana fall, då icke heller andel i anstalt kan anses av

behovet påkallad, synes kommun böra i vissa fall kunna erhålla befrielse

från skyldigheten att, ensam eller i förening med annat samhälle, hava

anstalt. Såsom grund för befrielse synes mig böra gälla icke blott,

såsom kommittén föreslagit, ringa antal understödstagare, utan även

andra omständigheter, såsom t. ex. att, fastän understödstagarnas antal

ej är ringa, ingen eller blott ett fåtal av dem kräver anstaltsvård; att

goda möjligheter till tillfredsställande utackordering även av mera svårskötta

understödstagare finnas o. s. v. Arten av dessa omständigheter

torde ej lämpligen kunna angivas i lagen, utan bör det ankomma på

den prövande myndigheten att fritt avgöra, när sådana omständigheter

föreligga.

En dylik befrielse får dock ej innebära, att fattigvårdsamhället

därigenom fritages från plikten att verkligen bereda anstaltsvård, när

fall föreligga, då sådan kräves. Önskligt hade kanske varit, att såsom

villkor för befrielse uppställdes ej blott en principiell skyldighet att ändå

sörja för lämplig anstaltsvård i förekommande fall, utan rent av en på

förhand träffad överenskommelse med annat samhälle om anlitande av

dess anstalt, men det lärer i många fall bliva omöjligt att få till stånd

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

sådana överenskommelser. Däremot synas mig mindre svårigheter böra

möta att i enstaka fall mot särskild avgift få en vårdbehövande intagen

i annat samhälles anstalt. Detta kan för övrigt bliva nödvändigt, även

om en överenskommelse existerar, men understöds tagaren ej lämpligen

kan mottagas annat än i en anstalt med särskilda anordningar. Dessutom

kan det inträffa att, då överenskommelsen behöver tagas i anspråk,

anstalten ifråga är så upptagen, att hinder möta för att mottaga

den vårdbehövande. Jag har därför ansett det lämpligare att i lagen

medgiva en befrielse, då särskilda skäl — det ringa antalet understödstagare

eller eljest — tala därför, men under uttryckligt betonande av

samhällets skyldighet att bereda anstaltsvård, då sådan erfordras. Då

detta senare är förhållandet, ligger det för samhället närmast till hands

att söka avtala med annat samhälle om mottagande av understödstagaren.

Såsom nyss antytts är ej varje anstalt att för sådant fall anse

såsom lika lämplig; det kan t. ex. gälla en sinnessjuk, för vilken plats

å hospital ej kan beredas, och då blir det naturligen ändamålsenligast

att söka få honom till en närliggande stads anstalt med specialavdelning

för sinnessjuka. Härvidlag behöves det ej sällan en sakkännedom,

som ej står fattigvårdsstyrelsen till buds. 1 en del fall kan tillkallad

läkare kanske ordna saken, men eljest böra inspektions- och instruktionsmyndigheterna

just när det gäller att söka plats å anstalt bliva till ovärderlig

nytta för fattigvård sstyrelserna. Skulle vederbörande fångvårdsstyrelse

underlåta att vidtaga nödiga åtgärder, särskilt att anlita de

möjligheter, som erbjudas, bör det tydligen stå Kungl. Maj:ts befallningshavande

öppet att ombesörja vården på fattigvårdssamhällets bekostnad.

Dylik åtgärd lärer emellertid mera sällan behöva komma till användning,

då samhället riskerar, att dess oförmåga att på annat håll bereda lämplig

vård åt sina understödstagare kommer att få till följd ett åläggande att

uppföra egen anstalt!

Befrielse från skyldighet för fattigvårdssamhälle att ensam eller i

förening med annat samhälle hava anstalt bör, på sätt kommittén och

flertalet hörda myndigheter ansett, meddelas av Kungl. Maj :ts befallningshavande;

befrielsen torde böra gälla tills vidare. Därest förändrade förhållanden

inträda, vilka böra föranleda inrättande av anstalt, bör Kung],

Maj:ts befallningshavande giva föreläggande i sådant hänseende.

Uppställandet av vissa regler för gemensamma anordningar, varom

hemställts i statistiska centralbyråns yttrande, skulle tydligen än ytterligare

underlätta fortsatta strävanden att åstadkomma gemensamhet.

Därest förslaget blir lag, torde behovet av normerande bestämmelser

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr VI.r>. 1<>7

tämligen snart göra sig gällande. Emellertid synes det mig lämpligast

att först efter det någon erfarenhet vunnits beträffande föreningar av

förevarande slag utfärda någon författning eller eljest meddela regler i

ämnet.

Att, på sätt Kungl. Maj:ts befallningshavande i Ålvsborgs län ifrågasatt,

i lag bestämma något sätt att genom myndighets beslut fastställa

distrikt av två eller flera fattigvårdssamhällen med skyldighet att hålla

gemensam anstalt, skulle givetvis vara lämpligt ur synpunkten att distrikt,

som voro lagom stora och väl avpassade för anstaltsvård, då kunde erhållas.

Men mot en sådan tvångssammanslutning kunna åberopas de

skäl, som under 6 § anförts mot framtvungna föreningar av kommuner

till ett fattigvårdssamhälle. Man lärer därför, åtminstone tills vidare,

få nöja sig med det indirekta tvång, som ligger i risken att, om en

förening ej kommer till stånd, föreläggande att upprätta egen anstalt

kan meddelas, och avvakta resultatet av den verksamhet för sammanslutningars

åvägabringande, som lärer åligga Kungl. Maj:ts befallningshavande

och fattigvårdsinspektionen. Om emellertid under övergångstidens

förra hälft tydligt visar sig, att intet står att vinna på frivillighetens

väg, torde det vara tid att taga under övervägande, om ej kraftigare

stadganden böra komma till stånd. De resultat, till vilka kommittén

för kommunala nybildningar kan komma, torde för övrigt vara

av betydelse även för förevarande spörsmål.

Till frågan om statens medverkan genom lån eller på annat sätt

till ålderdomshemmens anordnande återkommer jag längre fram.

I fråga om anordningarna vid ålderdomshemmet hava närmare be- Anordningarna

stämmelser givits i 32 § av förslaget. Där stadgas sålunda: vid ålderdoms

j>I fråga om anordningarna vid fattigvårdsanstalt, som i 31 § sägs, 32 §.

skall iakttagas, att åt män och kvinnor beredes bostad i särskilda rum Kommittén,

samt att, därest sinnessjuka och sinnesslöa, tuberkulösa och andra med

svårare sjukdom behäftade understödstagare intagas å anstalten, dessa

vårdas i särskilda rum eller avdelningar, så vida ej i särskilda fall annat

finnes kunna ske utan men för vare sig den sjuke eller övriga understödstagare.

Där så ske kan, höra äkta makar få bo tillsammans för sig, om ej

någon av dem önskar annorlunda.

Å anstalten bör tillfälle beredas till arbete för sådana understödstagare,

som äro i någon mån arbetsföra.

Barn över två år må icke annat än tillfälligtvis och till dess annan

anordning hunnit träffas intagas å fattigvårdsanstalt, där ej en från den

s. 168 Kontrollera mot PDF

168 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

övriga anstalten skild avdelning för barns omhändertagande och vårdande

inrättats.»

I sina motiver framhåller kommittén bland annat, att anordning med

särskilda rum för äkta makar redan nu finnes vid ett ej ringa antal anstalter

(499 å landsbygden och 51 i stadskommuner) och bör utan större

svårigheter kunna beredas överallt, då härför allenast fordras, att vid anstalterna

även mindre rum anordnas. Frågan härom sammanhänger alltså

ytterst med en i allt fall önsklig reform i den riktning, att anstalterna byggas

med flera medelstora eller mindre sovrum, så att ett särskiljande av understödstagarna

kan verkställas efter de olika grunder, som finnas lämpliga.

Under betonande av angelägenheten av att understödstagare, som

lida av svårare sjukdomar, så vitt möjligt erhålla vård å för dem avsedda

special anstalter, framhåller kommittén att, där så ej kan ske förhållandena

å fattigvårdsanstalten böra så lämpas, att dessa understödstagare

kunna därstädes erhålla bästa möjliga vård och på samma gång övriga

understödstagare så vitt möjligt befrias från de obehag, som en sammanblandning

av friska och sjuka i många fall kan medföra. Ett av

huvudvillkoren härför är enligt kommitténs mening, att man för de sjuka

anordnar särskilda avdelningar eller, där det gäller mindre anstalter,

särskilda rum; åtminstone bör alltid möjlighet förefinnas att anordna

något rum till sjukrum. Kommittén erinrar i detta sammanhang dels

om ett av medicinalstyrelsen i utlåtande den 23 april 1906 angående den

enskilda och kommunala sinnessjukvården (se motiven sid. 145 och 162)

gjort uttalande om angelägenheten av närmare föreskrifter rörande avskiljande

av sinnessjuka från andra understödstagare, dels om en framställning

från den av Kungl. Maj:t den 20 oktober 1905 tillsatta kommittén

för verkställande av utredning rörande de åtgärder, som till hämmande

av människotuberkulosens utbredning i riket lämpligen borde vidtagas,

i vilken framställning framhålles såsom angeläget, att bestämmelser

i fattigvårdslagen givas därom, att understödstagare, som lida av

tuberkulos, vårdas avskilda från andra understödstagare.

Rörande barns mottagande å fattigvårdsanstalter säger kommittén

sig dela den uppfattningen, att barn ej böra, såsom nu i många fall

sker, få vårdas och uppfostras å den vanliga fattigvårdsanstalten. Detta

gäller dock enligt kommitténs mening ej de fall, då för barn anordnats

en särskild avdelning, som ger möjlighet till barnens vårdande för sig.

För tillfällig vård av barn i avbidan på erhållande av lämpligt fosterhem

synes fattigvårdsanstalten ej för närvarande kunna avvaras, och mot intagande

av späda barn om två år och därunder torde något förbud ej

böra uppställas. Ett särskilt skäl att ej förbjuda intagande av späda

s. 169 Kontrollera mot PDF

. Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135. 169

barn i fatt i g vårdsanstalt är, att därigenom i en del fall kan vinnas, att

barnet får kvarbliva hos modern.

Beträffande de närmare anordningarna vid ålderdomshemmet hänvisar

kommittén till ett av densamma upprättat normalreglemente, tydligen närmast

avsett för mindre hem, ur vilket jag återgiver några bestämmelser,

som i förevarande sammanhang synas mig vara av särskilt intresse. Uti

reglementet förutsättes, att den omedelbara ledningen handhaves av en

föreståndare och en husmoder, av vilka föreståndaren är styrelsen ansvarig

för anstaltens behöriga skötsel samt har att iakttaga utfärdad instruktion.

Husmodern har att med biträden ombesörja hushållsgöromålen

samt att särskilt vårda sig om de kvinnliga och sjuka understödstagarna

och å anstalten möjligen intagna barn. Förutom de i 32 § av lagen

givna föreskrifter innehåller normalreglementet en allmän föreskrift, att

det över huvud taget bör noga tillses, att en lämplig fördelning av

understödstagarna å de olika rummen sker. Åt understödstagare, som

äro sjukliga, skall ägnas en omsorgsfull vård samt i fall av behov läkare

tillkallas och av honom givna föreskrifter följas. Ett rum skall vara

avsett för att mottaga sjuka, som behöva särskild vård. Understödstagare

äger begagna egna kläder och kan med styrelsens tillstånd få medföra

egna möbler.

Uti de över förslaget avgivna utlåtandena hava vid 32 § framlagts

åtskilliga önskemål med hänsyn till ålderdomshemmets skötsel, särskilt

ur synpunkten av understödstagarnas lämpliga fördelning samt beskaffenheten

av hemmets personal.

Domkapitlet i Härnösand . framhåller såsom ett allmänt önskemål,

att anstalterna ej göras alltför stora och kasernartade utan få prägel

av hem.

I domkapitlets i Karlstad yttrande över förslaget ifrågasättes, om ej

vid anskaffande av fattiggård och prövning av förslag till sådan något

borde göras för att motverka en under viss tid förhandenvarande lust

att för kommunernas räkning förvärva stora domäner, vilkas skötsel allt

för lätt skymmer uppgiften att tänka på de fattigas personliga vård.

Fångvårdsstyrelsen framhåller, att de i 32 § meddelade bestämmelserna

icke hindra, att i ett ålderdomshem ungdomar närmast över 15- årsgränsen inlogeras i gemensamma rum med de mest förfallna individer,

än mindre att äldre, på allt sätt hedervärda, gudfruktiga samhällsmedlemmar

nödgas framleva sin ålderdom i kretsen av personer, vilkas hela

liv stått i motsats mot lag och religion. Styrelsen fortsätter:

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sond. 120 käft. (Nr 135.)

Yttranden.

22

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135,

»I det utarbetade förslaget till reglemente för ålderdomshem har detta i

viss mån iakttagits, i det att föreskrift, i § 8 sista stycket, lämnats därom att

över huvud taget bör noga tillses, att en lämplig fördelning av understödstagarna

å de olika rummen sker’. Denna bestämmelse är för hela systemet av så avgörande

vikt, att densamma synes böra inryckas i fattigvårdslagen, om möjligt under

ännu kraftigare betoning.»

Betydelsen av en utbildad personal vid anstalterna framhålles särskilt

av svenska fattigvårdsförbundet, som anför:

»Kommittén har icke i sin motivering och givetvis än mindre i lagtexten

yttrat något om den för en tillfredsställande anstaltsvård ytterst betydelsefulla

personalfrågan. För att understödja den tendens, som nu alltmer gör sig

gällande, att ställa för sitt kall utbildade föreståndare och föreståndarinnor i

spetsen för fattigvårdsanstalterna, förordar förbundet, att i nu omhandlade paragraf

intages en bestämmelse, att ålderdomshem bör ställas under ledning av för

sitt kall utbildad föreståndare eller föreståndarinna. Det är nu för fattigvårdsstyrelserna

förenat med mindre svårigheter än förr att erhålla lämplig personal

för sina anstalter, då frånsett andra institutioner Svenska fattigvårdsförbundet

sedan 8 år tillbaka årligen anordnar utbildningskurser för blivande funktionärer

vid fattigvårdsanstalter.

Förbundet tillåter sig i detta sammanhang erinra om de alltjämt ökade krav,

som ställas på funktionärerna inom fattigvården, och om deras ansvarsfulla och

ofta synnerligen svårskötta syssla. Det är därför ett önskemål, att deras ställning

i största möjliga män säkerställes. Härtill skulle bidraga, om i förslaget till

normalreglemente för fattigvårdens handhavande intoges en bestämmelse, att

funktionär bör anställas medelst kontrakt med viss uppsägningstid. Till förbundets

kännedom bär nämligen kommit en del fall, då fattigvårdsfunktionär till synes

utan egentlig anledning omedelbart blivit uppsagd från innehavd plats och

med sin familj blivit ställd på bär backe. Givet är, att personer, vilka det vore

särskilt önskvärt att tillföra fattigvårdsarbetet, vid sådant förhållande skola befinnas

mindre villiga att ägna sig åt detta kall.»

Svenska kyrkans diakonistyrelse betonar, att ledningen av smärre ålderdomshem

bör anförtros åt en kvinna, vilket visat sig vara det lämpligaste;

detta borde framgå av normalreglementet.

År förste provinsialläkarna har framställts en rad erinringar och önskemål

beträffande bestämmelserna om anordningarna vid ålderdomshemmen.

Så har påyrkats, att vid anstalter med visst antal understödstagare, exempelvis

50 och därutöver, skall finnas en sjuksköterska; att vid anstalt,

där sinnessjuka eller andra sjuka vårdas, skall vara anställd skolad sjukvårdspersonal;

att, om sjuksköterska icke är anställd vid anstalten, husmodern

skall hava genomgått en nöjaktig, kurs i sjukvård; att vid anstalten

skall genom avtal anställas en läkare, som är skyldig besöka

hemmet minst eu gång varje månad; att fattiggårdar böra stå under

uppsikt av provinsialläkarna, som skola inspektera dem minst en gång

s. 171 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 135.

171

årligen; att frågan om separation av sjuka m. fl. i ålderdomshemmen

bör avgöras av respektive tjänsteläkare och fångvårdsstyrelse gemensamt;

att nu befintliga fattiggårdar, som fortfarande anses kunna användas,

skola godkännas av Kungl. Majrts befallningshavande; att i

32 § böra meddelas bestämmelser att sanitära krav i fråga om utrymme,

uppvärmning, luftväxling, renhållning, tillfälle till bad, utspisning o. s. v.

skola vara nöjaktigt iakttagna; att bestämmelse bör utfärdas, att vid eu

anstalt (ålderdomshem) inom t. ex varje läkardistrikt och då företrädesvis

den, som tillhör den kommun, inom vilken läkaren har sin station,

skall av landstinget anordnas en något så när fullständig sjukavdelning,

å vilken sjuka även från övriga kommuner inom läkardistriktet eller inom

på annat sätt bestämt område skola intagas och vårdas, och att i fråga

om vården av sinnessjuka en för hela landstingsområdet gemensam anstalt

bör anordnas; att sinnessjuka m. fl. i 32 § 1 stycket uppräknade

endast efter läkares prövning skola få undantagsvis vårdas i samma rum

eller avdelningar som andra; att för förlänande av effektivitet åt stadgandet

om tuberkulösas vårdande för sig bestämmelse bör i lagen intagas

om läkarundersökning då och då av understödstagarna; att å anstalterna

böra inrättas avdelningar för obotligt tuberkulossjuka; att kraftig hjälp

måste lämnas kommunerna i avseende å vården inom anstalterna av

sinnessjuka och sinnesslöa; samt att, om sinnessjuka eller sinnesslöa skola

vårdas å anstalt, en från den övriga anstalten skild avdelning för dem

ovillkorligen bör finnas.

Medicinalstyrelsen anför vid 32 § följande:

»Av ordalydelsen i denna paragraf får man den uppfattningen, att vården

av ett flertal sjuka personer — sinnessjuka, sinnesslöa, tuberkulösa och med

andra svårare sjukdomar behäftade — skulle vara en mycket viktig del av de

uppgifter, som skola fyllas av i § 31 omnämnda anstalter. Hittills har utvecklingen

i rätt stor utsträckning tenderat till att göra våra fattigvårdsanstalter

till sjukvårdsinrättningar, och särskilt har detta skett i våra städer och större

landskommuner. Då nu eu ny fattigvårdslagstiftning skall åstadkommas, synes

det medicinalstyrelsen, som om tiden vore inne att ändra kurs beträffande

denna fråga.

Sjukvård bör skiljas från fattigvård; en fattig sjuk skall erhålla sjukvård

på samma sjukhus, där övriga sjuka medborgare vårdas, och därför bör utvecklingen

hädanefter ledas därhän, att det blir hälsovårds- och icke fattigvårdsmyndigheten,

som får taga hand om beredande av sjukvård även åt fattiga sjuka. Detta

har sin stora betydelse, då det är tydligt, att en hälsovårdsmyndighet anlägger

helt andra synpunkter vid ordnandet av vårdanstalter än en fattigvårdsmyndigliet.

Kommitterade hava även i sitt betänkande i viss mån visat förståelse för

vad här framhållits.

Det borde enligt medicinalstyrelsens mening av § 32 tydligt framgå, att

vård av sjuka å fattigvårdsinrättningar hädanefter skulle så småningom försvinna.

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

Å redan befintliga fattiggårdar, där sjukvårdsavdelningar finnas, kunna dessa

tydligtvis i regel icke genast borttagas. Att däremot vid uppförande av nya

fattigvårdsanstalter i dessa inrätta särskilda sjukavdelningar synes medicinalstyrelsen

olämpligt, vilket tydligtvis dock icke utesluter anordnandet, där så befinnes

önskvärt, av sjukrum för vård av inom anstalten tillfälligt insjuknade personer,

för vilka lasarettsvård icke kräves eller icke lämpligen kan beredas. I

den mån sjukvårdsanstalter skola uppföras, bör det överlåtas åt kommunala

hälsovårdsmyndigheter och landstingen samt staten att ombesörja sådana. Det

är nämligen tydligt, att sinnessjuka, sinnesslöa, tuberkulösa och av kroniska

obotliga sjukdomar eljest lidande personer, i den mån de äro i behov av sjukvård,

böra erhålla sådan på härför avsedda sjukvårdsinrättningar. Att i varje

fattigvårdsanstalt anordna särskilda avdelningar för dessa sjuka av skilda kategorier

måste, kanske med undantag för de större städerna, bliva både dyrt och

otillfredsställande, och i större städer torde väl icke något skäl kunna framläggas,

varför icke även i dem hälsovårdsmyndigheten borde taga i sin hand

även de fattigas sjukvård.

Medicinalstyrelsen vill alltså framhålla önskvärdheten därav, att § 32 ändras

därhän, att det tydligt framgår, att de i § 31 omförmälda fattigvårdsanstalterna

icke avse att utgöra sjukvårdsinrättningar, och att föreskrifterna om sjukas vård

å sådana anstalter endast hänföra sig till undantagsfall, då sjukvården ännu icke

hunnit inom kommunen på annat sätt nöjaktigt ordnas.

I § 32 saknas vidare, såsom från flera förste provinsialläkare framhållits,

föreskrift om att, för den händelse sjuka vårdas inom fattigvårdsanstalter, det

även bör vara sörjt för, att. erforderlig sköterskepersonal finnes, och att läkare

har ansvar för sjukvården. Aven har det framhållits, att föreskrift borde i lagen

lämnas, att fattigvårdsanstalt, som i § 31 avses, skall motsvara sundhetens och

snygghetens krav, och finner styrelsen ävenledes detta vara att förorda. Kommitterade

torde emellertid helt visst hava ansett detta så självklart, att någon föreskrift

härom icke behövde i § 32 intagas.

Beträffande § 32 får styrelsen därjämte anföra följande. I nu gällande

hospitalstadga finnas inga bestämmelser fastställda angående formen för sinnessjuks

intagning i sådan kommunal avdelning. Styrelsen bär vid flera tillfällen

funnit, att detta är en brist i gällande stadga angående sinnessjuka, och, enligt

vad styrelsen har sig bekant, kommer förslag till ändring att framställas av de

inom civildepartementet tillkallade sakkunniga för revision av sinnessjukstadgan,

vadan anledning finnes att antaga, att särskilda bestämmelser komma att galla.

Medicinalstyrelsen får alltså, med hänsyn till vad sålunda anförts, hemställa

om ändring av § 32 så, att för intagning å sådan avdelning för sinnessjuka skall

gälla vad i stadga angående sinnessjuka är eller kan varda föreskrivet.»

Detta medicinalstyrelsens uttalande (utom de tre sista styckena)

återgives av pensionsstyrelsen i dess yttrande över förslaget, och pensionsstyrelsen

instämmer i detsamma på samma gång som styrelsen anser

det anförda tala för en av styrelsen av andra grunder påyrkad omläggning

av principerna för den kommunala understödsverksamheten.

Beträffande den i 32 § sista stycket uppställda fordran på inrättande,

för den händelse barn över 2 år skall vårdas å anstalt, av en

s. 173 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 185

173

från deri övriga anstalten skild avdelning för barns omhändertagande och

vårdande, anför svenska fattigv år ds för bundet:

»Det kan icke förnekas, att det kommer att erbjuda svårigheter att avgöra,

huruvida viss barnavdelning uppfyller denna fordran eller icke, och man måste

befara, att bestämmelsen ifråga icke är ägnad förhindra barns vistelse å fattigvårdsinrättning

under för dem högeligen ogynnsamma omständigheter. I 1908

års förslag till ny fattigvårdslag för Finland föreslås, att barn, som uppnått 3 års

ålder, ej får vårdas uti fattiggård eller annan för vuxna avsedd fattigvårdsanstalt,

så framt därstädes icke finnes inrättat ett skilt barnhem under ledning av egen

sakkunnig vårdarinna. Förbundet håller före, att det med stadgandet i sista

stycket av paragrafen avsedda syftet lättast uppnås, om stycket erhåller denna

lydelse: »Minderårig över 2 år må icke annat än tillfälligtvis, och till dess annan

anordning hunnit träffas, intagas på fattigvårdsanstalt för vuxna».

Domkapitlet i Härnösand framhåller önskvärdheten av att minderåriga

ej må få vårdas å vanliga fattiginrättningar, såvida ej särskild

avdelning med egen föreståndarinna anordnats.

Kammarrätten i''edogör för några mot 32 § sista stycket gjorda erinringar,

som kammarrätten finner värda ett visst beaktande. — Uti ett

av de refererade utlåtandena hade anförts: Om bestämmelsen i detta

stycke bleve lagfästad, måste de flesta barn, som underhållas av fattigvården,

inom det övervägande antalet landskommuner och sannolikt

även i en stor del stadskommuner utackorderas. Lämpligheten av

ett dylikt system kunde dragas i starkt tvivelsmål, och i varje fall

komme en sådan bestämmelse att vålla stora svårigheter. Om exempelvis

en sjuklig änka med flera barn måste omhändertagas av fattigvården,

skulle modern men icke barnen få vistas å kommunens fattigvårdsanstalt.

I många fall skulle familje- och syskonbanden säkerligen i otid

sprängas, därest ^ackordering vore praktiskt taget det enda sätt, varpå

barn över två år skulle kunna komma i åtnjutande av fattigvård. Stadgandet

komme ock att medföra en avsevärd förhöjning av kommunernas

fattigvårdsutgifter. — Av två andra myndigheter hade framhållits, att

ifrågavarande bestämmelse borde utgå eller så omformuleras, att den ej

utgjorde bestämt hinder för barnavård å vanlig fattigvårdsanstalt. — Vidare

hade en myndighet anmärkt, att en åldersgräns av två år vore för

låg och att syftemålet att isolera barnen från de äldre ej kunde vinnas

allenast genom deras vårdande i en från den övriga anstalten skild avdelning

samt att förbud borde meddelas att intaga och vårda barn över

fyra års ålder å fattigvårdsanstalt under längre tid än högst en månad,

och att särskild anstalt, som anordnades för vård av barn, ej finge vara

belägen på mindre avstånd än 100 meter från fattigvårdsanstalt, där

äldre personer åtnjöte vård.

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

Det förekommer för närvarande stundom, att personer, som ej äro

alldeles obemedlade, ingå å fattigvårdens anstalter, låta »inackordera sig»

å dessa. En dylik anordning var medgiven redan i 1533 års hospitalsordning

för Stockholms stad, enligt vilken på s. k. fribröd gammalt

och oberyktat folk mot någon avgift kunde vinna inträde på hospitalet.

Stadgandet i 36 § 2 mom. fattigvårdsförordningen bär spår av äldre

bestämmelser i sådan riktning.

Denna fråga beröres i svenska fattigv år ds förbundets yttrande över

förevarande förslag, i det förbundet, dock utan att därom vilja framställa

något yrkande, ifrågasätter, huruvida det icke vore lämpligt att i ett

sista stycke i 32 § eller närmast därefter följande § intaga en bestämmelse,

att person, som har mindre tillgångar, efter styrelsens beprövande

kan få »inackordera» sig å ålderdomshem, såvitt detta icke föranleder,

att intagning av medellös person, som är i behov av anstaltsvård, därigenom

förhindras.

Vid fattigvårdskongressen 1915 framhöll en talare, att man på goda

skäl kunde förvänta, att genom pensionsförsäkringen en väsentlig minskning

i antalet understödstagare komme att uppstå, så att anstalterna

kunde göras mindre och billigare, samt att samtidigt härmed pensionsförsäkringen

komme att ekonomiskt underlätta anstaltsvården genom de

avgifter, som pensionsförsäkringen lämnade till å ålderdomshemmen intagna

pensionärer, detta dock under förutsättning, att hemmen utrustades

så, att pensionärerna kunde känna tillfredsställelse över att där bli intagna.

Vid Stockholms stads fattigv år dsnämnds yttrande över förevarande

förslag finnes fogad en av nämndens ordförande m. fl. avgiven reservation,

för vilken kommer att lämnas en utförligare redogörelse i annat

sammanhang (sid. 413). Här må endast nämnas, att reservanterna utgått

från att, då lagen om allmän pensionsförsäkring kommit i full tillämpning,

en stor del pensionstagare kunde förväntas komma att, mot avstående

till kommunerna av sitt pensionstillägg, förskaffa sig inträde å

kommunens ålderdomshem.

Uti utlåtanden från flera domkapitel anmärkes, att kommittéförslaget

visar bristande omtanke om den andliga omvårdnaden vid fattigvårdsanstalterna

och framhålles vikten av att själavården särskilt vid större

fattigvårdsanstalter ordnas på tillfredsställande sätt. Det är dock, säges

det, ett obestridligt behov lika väl som ett barmhärtighet skr a v, att en

god kristlig husordning genomföres på anstalterna. Rätt till ordnad själavård

bör tillförsäkras de å ålderdomshem och andra fattigvårdsanstalter

s. 175 Kontrollera mot PDF

175

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

intagna i likhet med vad redan är fallet vid ett stort antal med dessa

anstalter jämförliga inrättningar. Ehuru, heter det i ett utlåtande, en

religiös vård från kyrkans sida må kunna såsom självklar förutsättas,

torde även något i lagen böra sägas därom. Härvid framhålles ytterligare

:

»Det torde också böra särskilt åt fattigvårdsstyrelse uppdragas att medgiva

arman religiös verksamhet inom anstalten. Erfarenheten visar, att det månggestaltade

andliga livet flerstädes kan föranleda en osund konkurrens och ett

övermått av religiös påverkan, som med skäl kan finnas för de vårdbehövande

onaturlig — då exempelvis under en och samma helgdag flere olika uppbyggelseföredrag

inför samma åhörare följa efter varandra. Det borde i dylika fall ej

bero på anstaltens föreståndare, som måhända ej vill uppträda avvisande, att bestämma,

utan på fattigvårdsstyrelsen.»

I ett annat utlåtande påpekas, att det kan inträffa, att på fattigvårdsanstalter,

som äro gemensamma för flere församlingar och där på

grund därav ingen lokal prästman kan anse sig berättigad att utan vidare

inträda som själasörjare, ingen åtgärd vidtages för själavårdens behöriga

handhavande, varför uttryckliga bestämmelser för sådant fall synas

böra intagas i lagen.

Särskilt utförligt yttrar sig svenska kyrkans diakonistyrelse:

»De två störa hjälpmedlen att göra livet inom liknande anstalter drägligt

äro sysselsättning (arbete) och gudsfruktan. Arbetets eller sysselsättningens välsignelse

är både i lagen och i reglementet beaktad och betonad. Men den religiösa

omvårdnaden är helt förbigången. Att de kommitterade ej skulle insett

religionens betydelse för livet inom anstalterna, är helt visst en fullkomligt

ogrundad misstanke. Snarare torde frånvaron av bestämmelser angående den

andliga vården bero på den genomgående respekt för personligheten, som utmärker

hela lagförslaget till skyddslingarnas och de behövandes fördel. Icke

förty föreligger bär en betänklig brist, som kan bliva ett brott just mot personligheten.

Då ingen har laglig skyldighet, anser sig var och en, oavsett kvalifikationerna,

lämplig och kallad att övertaga detta ytterst grannlaga värv, och erfarenheten

visar, att dessa anstalter redan under nuvarande förhållanden blivit

religiösa allmänningar, där snart sagt vilken som helst anser sig kallad att sörja

för internernas religiösa behov. Till skydd för personligheten böra bestämmelser

härom ingå i lagen eller åtminstone i reglementet. I första hand bör föreståndare

eller föreståndarinna bära ansvar för god kristlig husordning och vara internernas

själasörjare. När det gäller att för övrigt ordna denna angelägenhet,

bör naturligen tillbörlig hänsyn tagas till Sveriges kyrka, som ju är det historiskt

givna organet för vårt folks kristna fostran och vård. I enlighet med denna

sin mening vill diakonistyrelsen ock föreslå, att i § 32 införes en bestämmelse,

att, då prästerskapet i en församling icke kan anses räcka till för ombesörjande

av själavården vid där befintlig fattigvårdsanstalt, särskild prästman må för detta

ändamål anställas, samt att i § 43 matte stadgas, att den andliga vården vid de

i lagen påbjudna anstalterna skall övervakas av respektive stifts biskop.»

opaginerad Kontrollera mot PDF

17(3

Departe
ments
chefen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

Enligt ett av domkapitlet i Västerås framlagt förslag skulle i § 32

insättas ett femte stycke av detta innehåll: »Den andliga vården vid

fattigvårdsanstalt besörjes i allmänhet av prästerskapet i församlingen.

Vid större anstalter och vid anstalter gemensamma för flere församlingar

må dock särskild prästman för denna vård anställas». Till 43 §, som

innefattar bestämmelser om Kungl. Maj:ts befallningshavandes övervakande

av fattigvården, skulle göras följande tillägg: »Den andliga vården

i fattigvårdsanstalter övervake biskopen inom sitt stift».

Om riktigheten av förslaget, i vad det söker åstadkomma specialisering

inom fattigvårdsanstalterna, torde enighet råda. Då ett särskiljande

av de intagna är önskligt även ur andra synpunkter än de i 32

§ angivna, synes det mig lämpligt att, på sätt iångvårdsstyrelsen påyrkat,

däri införa den i normalreglementet förekommande bestämmelsen,

att det över huvud taget bör noga tillses, att en lämplig fördelning av

understödstagarna å de olika rummen sker.

Då det lärer vara självklart, att anstalter av ifrågavarande slag skola

tillfredsställa sanitära krav, och inspektionsmyndigheterna givetvis hava

att särskilt beakta denna sida av anstaltsvården, synas bestämmelser av

sådan innebörd icke behöva, såsom det blivit ifrågasatt, inflyta i lagen.

Tillgång på personal, som är särskilt utbildad och kunnig i fråga

om fattigvård och sjukvård, är givetvis för anstaltvårdens tillfredsställande

utveckling av den allra största betydelse. Det hjälper icke med

goda anstaltsbyggnader, om ledningen är inkompetent. Erfarenheten visar

också, hurusom nya, välb}7ggda anstalter, som stått under ledning

av ointresserade eller eljest olämpliga personer, på kort tid förfallit.

Emellertid synes det mig knappast lämpligt att i lagen införa bestämmelser

om fordran på vissa kvalifikationer för fattigvårdspersonalen.

Dels lärer det ankomma på inspektionsmyndigheterna att ingripa, när

personalen är olämplig, något som en erfaren inspektör eller instruktör

lätt nog inser. Dels synes det böra ifrågasättas att om, såsom jag anser

önskvärt, statsunderstöd eller statslån beviljas för anordnande av anstalter,

vissa villkor härför uppställas, såsom fallet är i Finland. Bland

dessa villkor kunna tänkas förekomma, att föreståndare eller annan personal

genomgått viss utbildning eller av viss myndighet godkännes.

På den viktiga frågan om fattigvårdspersonalens rekrytering lärer

även komma att inverka, om åt denna personal kan beredas eu mera

betryggad ställning än som för närvarande är fallet. Särskilt gäller

detta denna personals pensionering. Svenska fattigvårdsförbundet har i

skrivelse den 8 maj 1912 hos Kungl. Maj:t gjort en framställning om

s. 177 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 135.

177

pensionering av fattigvårds- och barnavårdsfunktionärer; och förslag

därom har nyligen framlagts av tillkallade sakkunniga inom finansdepartementet,

vadan spörsmålet härom snart torde kunna vinna sin lösning.

I sammanhang härmed lärer också kunna komma att tillgodoses

de krav på ökad säkerhet med hänsyn till anställningens fortvaro, varom

fattigv ård s förbundet hem ställt.

Vad beträffar de från läkarhåll framställda kraven på tillgång till

läkarvård synes det mig ej kunna ifrågasättas att införa en allmän föreskrift

härom i lagen. För större hem skulle i reglementet möjligen kunna

införas bestämmelse om anställande av läkare, men för mindre sådana lärer

man ej kunna påfordra mer än att i fall av behov läkare tillkallas (se

normalreglementet). — Att meddela stadgande om åliggande för tjänsteläkare

att inspektera anstalterna synes mig vara mindre erforderligt nu,

då införandet av en effektiv övervakning är föreslagen och synes böra

genomföras. Däremot torde det falla av sig självt, att inspektionsmyndigheterna

vid besök å anstalterna och eljest sätta sig i förbindelse med

vederbörande tjänsteläkare med avseende å allt, som rör hälsovården.

Enligt vad jag inhämtat har vid den konsulentverksamhet, som utövats

av svenska fattigvårdsförbundets konsulenter, dessa i allmänhet rådfört

sig med tjänsteläkarna i sådant hänseende.

Något formligt godkännande från Kungl. Maj:ts befallningshavandes

sida av de nuvarande fattiggårdarna för att dessa skola få användas för

sitt ändamål synes mig icke böra fordras. Däremot säger det sig självt,

att inspektionsmyndigheterna vid sina besök skola tillse, huruvida anstalterna

äro av nöjaktig beskaffenhet och, om så visar sig ej vara förhållandet,

hos vederbörande samhällen hemställa om rättelse och eventuellt

vidtaga andra åtgärder.

Mot medicinalstyrelsens uttalande om önskvärdheten av att sjukvård

skiljes från fattigvård och att fattiga sjuka skola erhålla sjukvård på samma

sjukhus som andra medborgare är naturligen ingenting att invända; det är

tvärtom att hoppas, att utvecklingen skall gå i sådan riktning. Fattigvårdsmyndigheternas

befattning med de sjukas vårdande är närmast att betrakta

som en nödfallsutväg, vars anlitande kommer att minskas, i den mån de

egentliga sjukvårdsanstalterna taga hand om de sjuka. För närvarande

äro emellertid möjligheterna till plats å sjukvårdsanstalterna för alla sjuka

så små, att det ej synes mig kunna komma ifråga att befria fattigvårdsmyndigheterna

från skyldigheten att bereda bästa möjliga vård åt sina

sjuka skyddslingar. Då lämplig vård i många fall ej kan beredas i de

enskilda hemmen, lärer annan utväg för närvarande ej stå öppen än att

sörja därför, att fattigvårdens anstalter så långt ske kunna fylla uppgiften.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 120 höft. (Nr 135.) 23

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

Tydligen är det här ej fråga om några dyrbara anordningar, som kunna

förhindra den av medicinalstyrelsen såsom önskvärd betecknade utvecklingen.

I regel lärer det ej bli någon väsentlig skillnad mellan de i

32 § omförmälda, för vissa sjuka avsedda, avdelningar och rum samt de

vanliga anstaltsavdelningarna eller rummen; huvudsaken är att de förra

få en viss avskildhet, äga god ventilation och äro lätta att rengöra.

Medicinalstyrelsens anmärkning avser törhända närmast förhållandena

i de större städerna, varest vid försörjuingsinrättniugarna utbildat sig

verkliga sjukhus och på grund därav vissa stridigheter uppstått om

dessas förläggande under den ena eller andra myndigheten. Förslagets

bestämmelser lägga dock uppenbarligen ej något hinder i vägen för

kommunerna att överflytta sådana anstalter till hälsovårdsnämnden, när

tiden därför kan finnas lämplig, eller att vid byggande av nya fattigvårdsanstalter

utesluta sjukavdelningar, om de sjuka verkligen på annat

ställe beredas erforderlig vård. Naturligen bjuder försiktigheten att, då

kommunerna stå inför nydaningar på ena eller andra området, noga

överväga vad som kan vara att föredraga. — I sammanhang med 41 §

komma kommunala sjukvårdsanstalter att ytterligare något beröras.

För att än skarpare än i förslaget skett framhäva, att de, som behöva

vård å specialanstalter, skola, såvitt möjligt är, överföras till sådana

och icke vårdas å de vanliga fattigvårdsanstalterna, synes det mig lämpligt

att i 32 § infoga eu kort hänvisning till 35 §.

Beträffande medicinalstyrelsens hemställan att för intagning å fattigvårdsanstalts

avdelning för sinnessjuka skall gälla vad i stadgan angående

sinnessjuka är eller kan varda föreskrivet, synes det mig icke möjligt

att direkt tillämpa gällande sinnessjukstadgas föreskrifter på dylika avdelningar.

Tydligast visar sig detta, då fråga är om överflyttande av

en å fattigvårdsanstalt intagen person från den allmänna avdelningen

till specialavdelningen, vilket måste kunna ske under enklare former än

de i sinnessjukstadgan nu föreskrivna. Och detta torde även gälla i en

del andra fall. Efter det de för revision av nämnda stadga tillkallade

sakkunnige avgivit sitt betänkande, lärer emellertid frågan om nödiga

säkerhetsåtgärder vid intagande å fattigvårdsanstalternas sinnessjukavdelningar

böra upptagas till förnyat övervägande. Törhända kan det

därvid visa sig, att nödiga föreskrifter härom kunna givas i författning

rörande sinnessjukvården.

De erinringar, som från olika håll riktats mot bestämmelserna om

barns vårdande å ålderdomshem, visa, vilka svårigheter, som äro förknippade

med denna fråga. Önskligt vore, att man helt kunde förbjuda

barns vårdande å anstalter för vuxna. Så långt lärer man dock av eko
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

171)

nomiska hänsyn ej kunna gå, då det skulle förutsätta upprättande av

barnhem i mycket stor utsträckning. Kommittén har valt en medelväg,

som visserligen kan medföra vissa olägenheter, men dock i stort sett synes

vara lämplig. Man torde kunna förvänta, att denna fråga av kommittén

upptages till förnyat övervägande i samband med barnavårdslagstiftningen.

Ordet »barn» i 32 § sista stycket torde, på sätt Kungl. Maj:ts befallningshavande

i Uppsala län föreslagit, lämpligen böra utbytas mot

»minderårig».

Från ett håll har förordats att i normalreglementet intaga föreskrift

om att föreståndare för mindre ålderdomshem bör vara kvinna; något

sådant synes mig dock icke böra äga rum, då det i ena fallet kan vara

lämpligast med en kvinna, under det att i ett annat en manlig föreståndare

kan vara att föredraga.

Vad beträffar den i det föregående berörda anordningen, att personer,

vilka icke äro alldeles obemedlade, eller sådana, som uppbära pension

enligt lagen om allmän pensionsförsäkring, mot erläggande av någon

avgift eller avstående av pensionstillägget vinna inträde å ålderdomshem,

synes något hinder mot en sådan anordning icke böra uppställas. Tack

vare bestämmelsen i 2 § av förslaget är ju fattigvårdsmvndigheternas

befogenhet att tillmötesgå önskemål i sådan riktning ganska vidsträckt.

Allt eftersom pensionsförsäkringens verksamhet utsträckes, ökas aktualiteten

av denna fråga. Det är tydligt, att för pensionärerna kommer att

i stor utsträckning yppas behov av anstaltsvård, och frågan blir då, huruvida

staten skall skaffa sådan eller om de kommunala anstalterna kunna

utnyttjas. Om den senare utvägen kan anlitas beror i hög grad på huru

de sistnämnda i framtiden komma att gestalta sig. Skola emellertid de

kommunala anstalterna komma att i större utsträckning tagas i bruk av

pensionärerna — och mycket talar för att en sådan utveckling är att förorda

— får man nu vid fattigvårdslagstiftningens omgestaltning icke förbise

vikten av en moderniserad anstaltsvård, och man får icke heller underlåta

att beakta, att, i och med det att pensionärerna rycka in i anstalterna,

kravet på en verkligt effektiv inspektion, utrustad med sakkunskap och

så organiserad, att överblick och enhet tillgodoses, än mer vinner i styrka.

Kommittéförslagets anordnande av anstaltsväsendet, varigenom en del

element frånskiljas, förutom i största möjliga utsträcknning till specialanstalter,

till arbetshemmen, är onekligen ett steg i rätt riktning. De,

som därefter bliva kvar i ålderdomshemmen, bliva nog i stort sett rätt

likartade med pensionärerna — låt vara, att de av vissa anledningar

bliva uteslutna från pensioner. Då kommunerna genom pensionärernas

intagande å anstalterna få ersättning för en del av sina skyddslingars

vård, uppstår en viss lättnad för kommunerna vid anstaltsvårdens till
-

s. 180 Kontrollera mot PDF

Arbets/iem.

33 §.

180 Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

godoseende; anstalternas kvalitet kan höjas, och kommuner, som annars

tilläventyrs icke skulle anordnat egna anstalter, finna detta lämpligt,

varigenom de gamla få i större utsträckning stanna inom den kommun,

där de tillbragt sin verksamma tid och måhända hava vänner och anhöriga.

Det förefaller sålunda, som om i olika hänseenden vissa fördelar

skulle vara förenade med pensionärernas upptagande i reformerade

kommunala anstalter. Till frågan, huru det i så fall skall ordnas i

avseende å ersättningsskyldighet för anstaltsvård åt pensionsberättigad

person, återkommer jag i 9 kapitlet.

Vad slutligen angår de från kyrkligt håll framförda synpunkterna

beträffande själavården vid anstalterna, finner jag, med allt beaktande av

berörda synpunkter, något uttryckligt stadgande härutinnan ej lämpligen

kunna givas. Att själavården vid anstalterna i allmänhet skall ombesörjas

av församlingens prästerskap, lärer väl ligga så i sakens natur,

att eu föreskrift därom skulle förefalla egendomlig. Spörsmålet, huru

förfaras skall, då prästerskapet ej medhinner att besöka fattigvårdsanstalterna

eller vid de större anstalterna fullgöra den predikoverksamhet

och annan verksamhet, som erfordras, lärer å andra sidan ej lämpligen

böra lösas i fattigvårdslagen. Det blir då strängt taget en anslagsfråga,

huruvida kommunerna vilja anvisa medel till den prästman, som kan befinnas

behövlig.

Frågan om fattigvårdsstyrelses och anstaltsstyrelses myndighet över

å anstalt intagna personer behandlas under 69 §.

För innehållet i lagförslagets bestämmelser om de s. k. arbetshemmen

samt kommitténs motiver därtill har i det föregående redogjorts, sid.

153 och 157. I sammanhang därmed har också behandlats det uttalande,

som gjorts av reservanter inom kommittén.

Ur det av kommittén uppgjorda förslag till reglemente för arbetshem

må här anföras följande bestämmelser: I reglementets 2 § föreskrives,

att fångvårdsstyrelse inom länet äger att, i den mån utrymmet medgiver,

å anstalten få intagna sådana personer, vilkas mottagande, enligt

vad 1 § i reglementet närmare anger, är föremål för anstaltens verksamhet,

och fastställer landstinget de avgifter, som böra av fångvårdsstyrelse

erläggas för de intagna personernas vård. Enligt 4 och 7 §§

skall den av landstinget utsedda styrelsen för anstalten bl. a. besluta om

intagning å anstalten. I 14 § stadgas, att å anstalten intagen person

icke må, så länge arbetsskyldigheten fortfar, utan tillstånd avlägsna sig

från anstalten, samt att, därest han olovligen avviker, sådant genast skall

s. 181 Kontrollera mot PDF

181

KungI. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

anmälas för anstaltens styrelse, som har att hos Kungl. Maj:ts befallningshavande

begära handräckning för hans återhämtande till anstalten.

1 15 § föreskrives följande:

»Undandrager å anstalten intagen person sig att utföra anvisat arbete, eller

avviker lian från anstalten, eller visar han tredska att efterkomma givna föreskrifter,

eller gör lian sig eljest skyldig till uppförande, som strider mot sedlighet

och god ordning, äger föreståndaren att förmana den felande och erinra om de

påföljder, som för sådana fall föreskrivas i lagen om fattigvården och detta reglemente.

Låter han sig icke rätta av sådan förmaning, äger föreståndaren att

ålägga honom förlust av flitpenningar, permissionsförbud eller annan minskning

i frihet eller förmåner, som äro medgivna, dock ej för längre tid än en månad;

och skall anmälan om dessa åtgärder ofördröjligen göras hos styrelsen eller verkställande

ledamoten. Yinnes ej rättelse genom nu nämnda åtgärder, har föreståndaren

att anmäla saken till styrelsens verkställande ledamot, vilken efter

samråd med föreståndaren kan ålägga den felande permissionsförbud eller förlust

av flitpenningar under längre tid än en månad eller ock förvaring i enskilt rum

under högst femton dagar antingen med vanlig kost eller med minskning i kosten

(indragning av sovel m. m.).»

Reglementets 16 och 17 §§ innehålla bestämmelser om varning och

anmälan till åklagaren enligt 76 och 77 §§ i kommitténs förslag till

fattigvårdslag.

Uppfattningen om behovet av särskilda arbetshem har varit tämligen

allmän bland de hörda myndigheterna. Också framhåller kammarrätten,

att de flesta sakkunniga torde vara eniga därom, att utan dylika anstalter

det kommer att visa sig fruktlöst att söka råda bot på de nuvarande

missförhållandena i avseende å behandlingen av försumliga försörjare.

Emellertid hava Kungl. Maj:ts befallning shav ande i Jönköpings och

Skaraborgs län samt landstinget i sistnämnda län helt och hållet avstyrkt

förslaget i denna del med hänvisning till de dryga anläggnings- och underhållskostnaderna

samt under framhållande av, att de samhällen, som

sände försumliga försörjare till arbetshemmen, skulle gå miste om inkomsten

av deras arbete och dessutom få betala för vistelsen å hemmet,

en anordning, som säkerligen ej skulle verka i riktning mot ett välbehövligt

efterhållande av försumliga försörjare. Det uttalas, att de försumliga

försörj ärna i stället borde hållas till arbete å de vanliga fattigvårdsanstalterna

och att, om så ej lämpligen kunde ske på grund av

deras dåliga uppförande, de i allmänhet kunde dömas till tvångsarbete

och intagas å statens tvångsarbetsanstalter. I ett av utlåtandena betonas,

att de föreslagna bestämmelserna icke torde uppmuntra kommunerna till

inrättande av dylika arbetshem, då de i allt fall måste bidraga till kost
-

Yttrande».

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

naderna för anordnande av de för landstingsområdena gemensamma anstalterna.

Det ställes även i tvivelsmål, huruvida den större fostran till

arbetsflit och ett allvarligt fullgörande av sina plikter, som vore att

förvänta hos dem, som varit intagna i dessa större arbetshem, i förhållande

till dem, som vore intagna å ålderdomshem eller fattiggårdar i

hemorts- eller närbelägna kommuner, kunde antagas bliva av någon

större betydelse.

Kommitténs förslag rörande skyldigheten att upprätta arbetshemmen

har på de flesta håll vunnit tillslutning, och i en del yttranden framhålles,

att förslaget vore synnerligen lyckligt. Uti åtskilliga utlåtanden göres

emellertid ur olika synpunkter anmärkningar mot det sätt, på vilket

kommittén löst frågan.

Landstingen i Gottlands, Blekinge och Västerbottens län, en fattigvårdsstyrelse

i stad och en magistrat anse, att upprättande av arbetshem

bör åligga staten. I denna riktning går ock fångvårdsstyrelsens utlåtande,

däri yttras:

»Arbetshemmen bliva i själva verket tvångsarbetsanstalter för länen av

ungefärligen den art, som i 10 § av gällande lösdrivarlag avses samt redan i 1871

års fattigvårdslag omnämnes. Under de många år, som förflutit efter dessa lagars

tillkomst, har icke några kommunala tvångsarbetsanstalter skapats, där verkligt

tvångsarbete kunnat avtjänas. Och detta av lätt insedda skäl. Envar med

erfarenhet om svårigheten att sköta ett större antal arbetsovilliga, mer eller mindre

förfallna individer, sammanförda inom samma inrättning, måste inse, att upprätthållandet

av disciplin och ordning samt motverkandet av moralisk smitta och

fördärv inom en dylik inrättning kräva så dyrbara anordningar och så talrik bevakning,

att kommunerna ej godvilligt utsätta sig för försöket. När nu dessa

arbetshem skulle bliva obligatoriska inom varje län, torde på förhand böra uttalas,

att stora kostnader, svårigheter och bekymmer därmed äro förenade samt

att verkligt elände kan av detta anstaltssystem följa, om icke tillräckliga medel

ställas till förfogande för nödiga ordningsåtgärders genomförande, de sämre individernas

särskiljande nattetid, sträng tillsyn under arbete och fritider m. m. Anstalter

kunna vara till välsignelse, om de rätta betingelserna finnas. Men dessa

betingelser äro icke lätt uppfyllda. Ifrågasättas kan därför, om icke nödiga

arbetshem — att användas allenast då andra möjligheter icke stå till buds —

hellre borde upprättas av staten samt avgifter av landsting och kommuner

erläggas för där intagna individer. Sålunda skulle ock förekommas den betänkliga

anordningen att åt andra än statens befattningshavare överlåta den synnerligt

omfattande administrativa bestraffningsrätt, som måste tillkomma anstaltens styrelse

och föreståndare. I sådant hänseende erinras, att i reglementet § 15 bland

annat stadgas, att styrelsens verkställande ledamot efter samråd med föreståndaren

kan ålägga den felande förvaring i enskilt rum under högst femton dagar

antingen med vanlig kost eller med minskning i kosten — således ett »cellstraff»,

som kan bliva ett skärpt straffax-bete. I lagförslaget stadgas allenast, att inneslutning

i mörkt enrum ej får förekomma samt att ej heller prygel får användas.»

s. 183 Kontrollera mot PDF

183

Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 135.

Kammarrätten, som finner dessa fångvårdsstyrelsens uttalanden synnerligen

beaktansvärda, håller även före, att skyldigheten att upprätta

och underhålla erforderliga arbetsanstalter är i första hand att anse såsom

ett statens åliggande, helst dessa anstalter skulle i främsta rummet

avse att gentemot försumliga försörjare bereda möjlighet till vissa tvångsåtgärder,

vilkas verkställande torde närmast böra betraktas som en statens

uppgift. Kammarrätten betonar emellertid, att det syntes vara av nöden

att vid realiserandet av detta reformprogram framgå med all varsamhet,

så att man till en början, innan nödig erfarenhet i förevarande avseende

vunnits, åtnöjde sig med att anordna en försöksanstalt. Den av kammarrätten

ifrågasatta omläggningen av lagförslaget i denna del måste

föranleda omarbetning även av andra stadgande!! i förslaget men kammarrätten

ansåge sig i frågans nuvarande läge icke böra ingå i någon

undersökning av sistnämnda spörsmål.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i ett län samt några läns landsting

m. fl. hava, under erkännande av behovet av hemmen och det riktiga i

uppgiftens uppdragande åt landstingen, likväl ansett, att landstingen

därvid böra erhålla bidrag av staten. Ett par landsting hava dock därvid

uttalat, att någon skyldighet ej borde åläggas dem utan att arbetshems

anordnande borde bero på landstingens fria bestämmande, åtminstone

tiden för anläggandet.

Svenska fattigväfds/örbundet har erinrat följande: Ansvaret för förefintligheten

av nödigt antal arbetshem inom länen borde direkt åläggas

landstingen, enär med det av kommittén föreslagna stadgandet det vore

att befara, att kommunerna och landstingen komme att uppskjuta åtgärders

vidtagande i avvaktan på vad den andra ämnade åtgöra i saken,

samt arbetshemmen erfordrade en sådan utrustning och anordning, att

för deras upprättande mindre område än landstingsområde knappast borde

komma ifråga. Den framställda anmärkningen, att den omständigheten,

att kommunerna skulle få erlägga avgift för försumliga försörjares vistelse

å arbetshem och dessutom gå miste om inkomsten av deras arbete,

icke skulle verka i riktning mot ett välbehövligt efterhållande av försumliga

försörjare, vore värd allt beaktande, och önskvärt vore, att intagning

av försumliga försörjare å arbetshem ej måtte vara förbunden

med någon kostnad för vederbörande kommun.

Socialstyrelsen anser en direkt skyldighet i förevarande avseende

böra åläggas landstingen, således ej blott subsidiärt såsom enligt förslaget,

då annars ett betänkligt dröjsmål med hemmens uppförande kunde

uppstå och det för övrigt vore tvivelaktigt, om lantkommuner och mindre

s. 184 Kontrollera mot PDF

184 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

städer över huvud i någon vidare mån skulle komma att upprätta

arbetshem.

Åven ett par fattigvårdsstyrelser uttala sig för arbetshemmens

inrättande genom landstingens omedelbara försorg.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Uppsala län ävensom medicinalstyrelsen

bava tillstyrkt den beträffande 33 § inom kommittén avgivna

reservationen.

• Kungl. Maj:ts befallningshavande i Göteborgs och Bohus län samt

fattigvår ^myndigheter i Göteborg ifrågasätta beträffande stadgandet, att

personer under 18 år ej få intagas i arbetshem, huruvida icke berörda

stadgande borde avse »minderåriga», då möjlighet syntes böra lämnas

öppen att i arbetshem intaga vissa personer mellan 15 och 18 år.

Socialstyrelsen anmärker, att i förslaget till reglemente för arbetshem

medgives förvaring i enskilt rum under högst 15 dagar och anser,

att, då en sådan åtgärd otvivelaktigt står i strid med de allmänna reglerna

för den personliga friheten, det vore önskvärt, att befogenhet därtill

uttryckligen medgives i lagen.

Mot namnet »arbetshem» erinrar socialstyrelsen, att då ifrågavarande

anstalter antagligen i huvudsak skulle bliva en sorts korrektionsanstalter,

det synes kunna ifrågasättas, om »arbetshem» ej borde utbytas mot

»arbetsanstalt» eller »arbetsinrättning».

I fråga om tillsynen över dessa anstalter framhåller socialstyrelsen

slutligen, att den, särskilt om statsbidrag skall utgå och med hänsyn

till anstalternas ömtåliga och svårlösta uppgifter samt långt gående ingrepp

på den personliga friheten, måste vara särskilt effektiv, varåt uttryck

möjligen borde på något sätt givas i lagen. Svenska fattigvärdsförbundet

uttalar, att inspektion av arbetshemmen borde företagas minst

en gång årligen.

Beträffande de i förslaget till reglemente meddelade regler för

intagande i arbetshem uttalar kammarrätten, att frågan om intagande därstädes

eller arbete vid hemmet bör hänskjutas till Kungl. Maj:ts befallningshavandes

prövning.

Svenska fattigvår ds förbundet har i detta hänseende anfört: Det borde

i lagen tydligt angivas, att det vore arbetshemmets styrelse, som ägde

besluta om intagning å arbetshemmet. I annat fall kunde befaras, att

kommunerna till hemmen sände personer, för vilka hemmen ej vore avsedda,

men som vederbörande fattigvårdsstyrelse ville bliva befriade

från. Å andra sidan borde rätt att besvära sig över beslut av styrelse

för arbetshem, varigenom intagning å hem vägrats, medgivas vederbörande

kommun. Innan intagnitig å arbetshem skedde av försumliga

s. 185 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135. 185

försörjare, som vore alkoholister, borde försök med lämplig vård, eventuellt

på alkoholistanstalt, göras. Då fångvårdsstyrelse, såvitt särskild

nykterhetsnämnd ej utsetts, skall fungera såsom sådan, torde planmässigt

arbete i sådan riktning lätt kunna ordnas. Fattigvårdsförbundet

har vidare ansett det böra övervägas, huruvida män och kvinnor överhuvud

borde få intagas å samma arbetshem.

För innehållet i de avgivna yttrandena i fråga om bistånd från statens

sida för arbetshemmens anordnande och drift kommer att i det följande

redogöras.

Under förutsättning, att man beträffande de försumliga försörjarna

skall, ensamt eller jämte eu straffrättslig behandling, använda ett administrativt

tvångsförfarande, synes det av nöden, att arbetshem, lämpade

för mottagande av dessa personer, komma till stånd. Enligt kommitténs

förslag skulle dessa arbetshem hava till uppgift att emottaga ej

blott försörjningspliktiga, som försumma att fullgöra sin försörjningsskyldighet,

utan även vissa understödstagare, vilka ej lämpligen kunna

bibehållas i de egentliga fattigvårdsanstalterna. Den senare uppgiften

är tydligen ett synnerligen viktigt led i strävandet att göra de egentliga

fattigvårdsanstalterna till hem för huvudsakligen stillsamma och hederliga

åldringar och orkeslösa personer. Genom bortgallring av mera bråkiga

och störande element till arbetshemmen skulle således en icke ringa

grad av klassifikation få anses genomförd.

Arbetshemmens nyss angivna dubbla uppgift synes mig leda till

det resultat, vartill kommittén utan meningsskiljaktighet kommit och

som i allmänhet vunnit erkännande, nämligen att man för denna uppgift

bör hava icke en eller flera statsanstalter utan landstingsanstalter av

icke allt för stort omfång. Erfarenheten under den tid, fattigvårdsförordningens

bestämmelser gällt, lärer tillfullo visat, dels att de vanliga

fattigvårds anstalterna i de flesta fall saknat möjlighet att tjäna som

arbetshem och dels att tvångsarbetsanstaltens anlitande ansetts vara eu

alltför sträng utväg. Vad som kräves är en medelväg mellan nämnda

anstaltstyper och jag kan för min del ej finna annat än att kommittén

på det hela taget lyckligt löst denna uppgift. Vad fångvårdsstyrelsen

eriurat mot den föreslagna anordningen måste ju, med hänsyn till

den hos denna myndighet samlade erfarenhet, förtjäna allt beaktande,

och vid hemmens anordnande böra de av styrelsen anförda synpunkter

tillgodoses, så långt ske kan. Bevakningen och disciplinen vid dessa

anstalter torde dock icke behöva vara så starka som vid tvångsarbetsanstalterna,

då ju ett dåligt uppförande vid arbetshemmet kan föranleda

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 120 hlift. (Nr 135.) 24

Departe
ments
chefen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

i Sfi Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

till tvångsarbetes ådömande. Häri ligger ett disciplinmedel av största

värde.

De två förutnämnda reservanterna inom kommittén hava hemställt,

att, utom de personer, som enligt kommitténs förslag skulle intagas å

arbetshem, dessa även skulle taga hand om ännu eu kategori, nämligen

understödstagare, vilka rätteligen skulle vara hemfallna till tvångsarbete

men som, i saknad av eller i brist på arbetsförmåga, icke kunna ådömas

sådant. Enligt vad kommitténs motiver och förslag till reglemente

för arbetshem (1 §) giva vid handen, avser emellertid kommittén, att de

understödstagare, som skola omhändertagas av arbetshemmen, skola vara

åtminstone i någon mån arbetsföra och ej på grund av sjukdom kräva

särskild vård eller tillsyn. Vidare förutsättes, att de icke lämpligen kunna

få vara på den egentliga fattigvårdsanstalten. Å arbetshemmen torde

således enligt kommitténs förslag i allmänhet komma att vistas huvudparten

av nyssnämnda, av reservanterna omförmälda kategori, nämligen

i någon mån arbetsföra personer, som, därest brist i arbetsförmågan

icke förefunnits, bort vara hemfallna åt tvångsarbete. De alldeles arbetsoförmögna

av nämnda kategori åter skulle det tydligen vara meningslöst

att sända till hem, som just äro inrättade för de intagnas hållande

till arbete; i flertalet fall torde de också behöva särskild vård. De skulle

därför, i den mån de icke såsom krävande special vård förflyttas till specialanstalter,

få stanna på den egentliga fattigvårdsanstalten, där de val i

allmänhet på grund av sin kroppsliga svaghet icke skulle kunna göra

någon större skada, om det ock vore nödvändigt att i största möjliga

mån hålla dem skilda från de övriga där intagna.

Ehuru skyldigheten att upprätta arbetshem bör åligga landstingen

och de städer, som ej deltaga i landsting, samt det ur åtskilliga synpunkter

i allmänhet lärer vara lämpligast, att landstingen och nämnda

städer själva handhava denna gren av anstaltsvården, bör dock, när förutsättningar

finnas för ett gynnsamt resultat av en i annan ordning bedriven

verksamhet på detta område, den möjligheten ej vara utesluten,

att arbetshem skola kunna komma till stånd på föranstaltande av annan

än landsting och sådana städer, som nyss nämnts. Erfarenheterna från

andra områden visa, att enskilda föreningar med framgång kunnat fylla

likartade uppgifter. Här må allenast erinras om alkoholisthem, skyddshem

och anstalter för minderåriga kvinnliga förbrytare. Särskilt vad

kvinnorna angår, bör det ej vara uteslutet, att erforderliga arbetshem

komma till stånd genom föreningars försorg. Vad kommunerna beträffar,

torde på en del ställen finnas fattigvårdsanstalter, som utan

större förändringar skulle kunna godkännas såsom arbetshem. Då det

s. 187 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 185.

187

lärer dröja någon tid, innan landstingen bliva färdiga med sina arbetehem,

erbjudes härigenom möjlighet för tillämpning av lagen på ett tidigare

stadium.

För att klart utmärka, att skyldigheten att anskaffa tillräckligt antal

arbetshem dock åligger landsting och stadsfullmäktige i de städer,

som ej deltaga i landsting, bör en omformulering av det utav kommittén

föreslagna stadgandet äga rum; och lärer för åstadkommande av eu

allsidig prövning av, huruvida arbetshems upprättande i annan ordning

lämpligen kan medgivas, denna fråga böra avgöras av Kungl. Maj:t, därvid

givetvis anstaltsplatsernas antal, bevakningens och övriga anordningars

beskaffenhet m. m. komma att bliva föremal för övervägande.

Tilläventyrs böra särskilda villkor uppställas, såsom att en eller flera

ledamöter i anstaltens styrelse utses av landstinget, Kungl. Maj:ts befallnin

gsh av ande eller i annan ordning, som är ägnad att giva garantier

för verksamhetens utövande på ett tillfredsställande sätt. Anses en sålunda

tillkommen anstalt kunna godkännas, och motsvarar antalet anstaltsplatser

behovet, lärer vederbörande landsting eller stad kunna

erhålla befrielse från skyldigheten att upprätta arbetshem.

Enligt de förenämnda reservanterna skulle avgift av kommunerna

erläggas endast för understödstagare, som överlämnas till arbetshem därför

att de på grund av sitt uppförande icke kunna vårdas å den egentliga

fattigvårdsanstalten. I övrigt skulle underhållet av de å arbetshemmen

intagna bekostas av landstinget. Kommitténs lagförslag stadgar ingenting

härom, men enligt 2 § i det vid betänkandet fogade förslaget till normalreglemente

överlämnas åt landstinget att fastställa de avgifter, som böra

av fattigvårdsstyrelse erläggas för de å arbetshemmet intagna personer.

Någon bindande bestämmelse har härigenom icke gjorts, utan synes kommittén

hava avsett att åt landstingen överlämna att själva bestämma,

huruvida och i så fall efter vilka grunder avgifter skola av kommunerna

erläggas.

I vissa yttranden hava uttalats farhågor, att skyldighet för kommunerna

att betala för de försumliga farsör jamas vistelse å arbetshemmen skulle

jämte förlusten av inkomsten utav deras arbete motverka kommunernas

iver att hålla efter försumliga försörjare. Ehuru just från kommunernas

sida kravet på verksamma åtgärder mot dylika försörjningspliktiga skarpast

betonats, synes mig den uttalade farhågan ingalunda vara ogrundad.

Möjligheten att genom hållande till arbete framkalla sådan sinnesändring

hos den försörjningspliktige, att denne, efter det han lämnat anstalten,

skulle fullgöra sina skyldigheter, skulle tvivelsutan ofta synas

kommunerna så oviss, att de, med tanke på de utgifter och det besvär,

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

som ett tvångsförfarande skulle medföra, hellre underlåta att inskrida

mot den pliktförgätne. Något sådant synes böra förebyggas, och jag

har därför ansett mig kunna föreslå, att kommunerna befrias från

att erlägga avgift för de försörjningspliktiga, som intagas å landstingens

arbetshem. Då landstingens ovillkorliga skyldighet att hava sådana först

inträder 10 år efter lagens ikraftträdande, kunna naturligen landstingen,

därest de ej upprätta arbetshem, ej heller åläggas att före nämnda tid

bereda kommunerna kostnadsfri vård för de försumliga försörjarna.

Vad de arbetshem beträffar, som tillkomma på föranstaltande av

annan än landsting, lärer någon bestämmelse ej böra i lagen meddelas

om frihet för kommunerna från skyldighet att erlägga sådan avgift som

nyss nämnts, men uppenbart är, att, därest landsting finner det önskvärt,

att i stället för landstinget annan anordnar arbetshem, det ligger

i landstingets intresse att med denne träffa överenskommelse om att, mot

det att hemmet erhåller understöd av landstinget, kommunerna skola

vara befriade från avgift för å hemmet intagna försörj ningspliktiga.

Förefintligheten av en sådan överenskommelse lärer i allmänhet vara

förutsättningen för landstingets befrielse från dess skyldighet att anordna

arbetshem.

Då kommunerna icke erhålla förmånen av fri vård för understödstagare

å arbetshem (se nedan), kan det tänkas, att en eller annan kommun

skall finna det vara med sin fördel förenligt att för egen räkningupprätta

arbetshem. Det synes i så fall kunna ifrågakomma, att landstinget

till dylik kommun lämnar bidrag till kostnaden för vård å det

kommunala arbetshemmet av försumliga försörjningspliktiga från kommunen,

liksom landstinget, därest försörjningspliktiga även från andra

kommuner mottagas å hemmet, på sätt förut anförts, torde komma att

lämna gottgörelse för sådana personers vård.

Såsom redan nämnts bör vården av understödstagare å arbetshem

icke vara för kommunerna avgiftsfri. Nyttan för dessa av att få sådana

understödstagare, vilkas vårdande å ålderdomshemmen icke är lämpligt,

förflyttade till arbetshem synes nämligen vara för kommunerna så uppenbar,

att en för vården utgående skälig avgift icke torde komma att avskräcka

kommunerna från att sända dessa understödstagare till arbetshemmen.

Det lärer vara att förvänta, att landstingen icke komma att,

bestämma avgiften å landstingsanstalterna till oskäligt belopp, och vad

övriga arbetshem beträffar, torde Kungl. Maj:t vid meddelande av befrielse

för landsting från skyldighet att hava arbetshem böra tillse, att

avgiften för vård av understödstagare å arbetshem, som ifrågasättes att

träda i stället för landstingets, icke blir oskäligt hög.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

|H<»

I sammanhang med frågan om avgift å arbetshem står spörsmålet

om sättet för intagande å sådana hem. Såsom det blivit framhållet är

det av vikt, att frågan, huruvida förutsättningarna för intagande å arbetsliemmet

föreligga, blir föremål för opartiskt, sakkunnigt bedömande.

Ehuru ordalagen i kommitténs förslag till normalreglemente för arbetshem

ej lärer lämna rum för tvekan därom, att det tillkommer styrelsen för

anstalten att besluta om intagning däri, synes det mig vara lämpligt,

att i lagen utsäges, vem som har beslutanderätten. Att, såsom kammarrätten

föreslagit, lägga denna i Kungl. Maj:ts befallningshavandes händer,

torde icke vara att förorda, då härigenom arbetshemmen skulle i viss

mån förlora karaktären av fattigvårdsanstalter. Meningen är ju att uppehålla

en viss skillnad mellan arbetshem och tvånemarbetsanstalter ; det

över de i arbetshemmen intagna svävande hotet att i händelse av dåligt

uppförande kunna sändas till tvångsarbetsanstalten är ju avsett såsom

ett av de bästa disciplinmedlen vid arbetshemmen. Om nu Kungl. Maj:ts

befallningshavande skulle, i likhet med vad fallet är beträffande tvångsarbete,

förordna om arbete å arbetshem, skulle onekligen en del av den

önskvärda åtskillnaden försvinna. Det synes mig då lämpligare att lägga

avgörandet i händerna på anstaltens styrelse, vare sig denna, såsom

fallet är med avseende å anstalt, som tillhör landsting, utses av detta,

eller, då annan upprättar arbetshem, sammansättes i enlighet med Kungl.

Maj:ts föreskrifter. Till frågan, huruvida besvärsrätt över styrelsens beslut

skall förefinnas, återkommer jag under 10 kap.

Svårigheten att hava män och kvinnor i samma arbetshem, ehuru

alltid i fullkomligt skilda avdelningar, synes mig, med hänsyn till

egenskaperna hos eu del av dem, som komma att befolka arbetshemmen,

icke böra underskattas. Då det emellertid är att hoppas, att

åtskillnaden mellan avdelningarna skall bliva fullständig och att tillsynen

blir verksam, har jag icke ansett mig kunna föreslå någon ändring i

förslaget härutinnan.

Att, på sätt från ett par håll föreslagits, sänka minimiåldern för den,

som intages å arbetshem, till 15 år, torde ej böra äga rum, då det givetvis

är av stor vikt, att unga personer i största möjliga utsträckning

hållas avskilda från de moraliskt mindervärdiga element, som ofta nog

lära komma att finnas i arbetshemmen.

I avseende å namnet på ifrågavarande anstalter synes det mig icke

vara någon större skillnad mellan »arbetshem» och de i förenämnda reservation

och socialstyrelsens yttrande ifrågasatta »arbetsanstalt» eller

»arbetsinrättning». »Arbetsanstalt» liknar dock allt för mycket »tvångsarbetsanstalt».

Något skäl att frångå kommitténs förslag föreligger enligt

min tanke icke.

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Omhändertagande

av

vissa sedes

lösa kvinnor.

Förslag

vid 1916 års

riksdag.

Kung!. Majits Nåd. Proposition Nr 135.

Jag är ense med socialstyrelsen därom, att starka skäl tala för en

effektiv tillsyn å arbetshemmen. Åven om, på sätt jag kommer att under

6 kap. föreslå, fattigvårdskonsulenter ställas till Kungl. Maj:ts befallningshavandes

förfogande, torde dock inspektionen av dessa hem, med hänsyn

särskilt till den av socialstyrelsen berörda ömtåliga och svårlösta arten

av de uppgifter, som åligga arbetshemmen, böra förbehållas en i centralförvaltningen

anställd fattigvårdsinspektör, som jag ämnar föreslå. Stadgande

om hans uppgift i förevarande hänseende bör då lämpligen införas

i 6 kapitlet. Av samma skäl torde reglemente för arbetshem, i likhet med

vad fallet för närvarande är beträffande skyddshem och erkända alkoholistanstalter,

böra fastställas av Kungl. Maj:t. Detta förefaller så mycket

naturligare som flera landsting kunna sammansluta sig om ett arbetshem.

Med den sålunda av mig förordade anordningen torde det icke vara erforderligt

att, såsom socialstyrelsen ifrågasatt, i lagen intaga stadgande angående

den av kommittén i reglementet upptagna disciplinära bestraffningsarten

förvaring i enskilt rum under högst 15 dagar, utan lärer det kunna

överlämnas åt Kungl. Magi att, med iakttagande av bestämmelserna i

69 §, i reglementet fastställa de straffarter, som kunna befinnas effektiva

utan att dock åsidosätta humanitetens krav.

Till frågan om anstaltsstyrelsens myndighet över de å arbetshem

intagna återkommer jag under 69 §.

I motioner, väckta år 1916 inom riksdagens båda kamrar, föreslogs

skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om utredning bl. a. på vad

sätt kvinnor, som på grund av sedeslöst liv fallit fattigvården till last,

lämpligen borde omhändertagas. I motionerna anfördes: Ett omhändertagande

vore nödvändigt av de utav fattigvården försörjda, i allmänhet

mer eller mindre undermåliga kvinnor, som lede av abnormt stegrad könsdrift.

Dessa kvinnor, vilkas bostäder bleve verkliga otuktsnästen, skaffade

till världen en vanligen mindervärdig avkomma, som förorsakade kommunerna

dryga kostnader. Icke ens de bästa fattigvårdsanstalter vore

rustade för disciplinära åtgärder, nödiga för dylika kvinnor. Erfarenheten

visade, att de på anstalterna icke vore skyddade från att fortsätta

ett sedeslöst liv, och ofta imräffade, att de födde barn på anstalterna. En

utväg att förhindra ett fortsatt sedeslöst liv av dessa kvinnor, vore att

de intoges å anstalter, uteslutande avsedda för kvinnor, där de kunde

bli föremål för nödig övervakning och hållas till nyttigt arbete. Om de

i 33 § av fattigvnrdslagstiftningskommitténs förslag till fattigvårdslag

omförmälda arbetshem anordnades på sådant sätt, att nödig övervakning

av de där intagna, till nu ifrågavarande kategori hörande kvinnor kunde

äga rum, borde samhället kunna erhålla nödigt skydd mot deras anti
-

s. 191 Kontrollera mot PDF

Kung1. M.ay.ts Nåd. Proposition Nr 135

191

sociala drifter. De synpunkter, som i motionerna berörts, hade i kommitténs

betänkande icke särskilt beaktats. Det vore ensidigt, att denna

fråga löstes samtidigt med den nya fattigvårdslagstiftningen. Det skulle

möjligen kunna ifrågasättas förbud att intaga dessa kvinnor på kommunernas

ålderdomshem.

I anledning av dessa motioner hemställde riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj:t den 10 maj 1916, bl. a. att Kungl. Maj:t måtte låta i samband

med arbetet på ny fattigvårdslagstiftning komma under övervägande,

på vad sätt kvinnor, som på grund av sedeslöst liv fallit fattigvården

till last, lämpligen borde omhändertagas. I skrivelsen yttrade riksdagen:

Ur samhällsintressets synpunkt vore det särdeles önskvärt, att ifrågavarande

kvinnor kunde på lämpligt sätt omhändertagas. Riksdagen funne motionärernas

ifrågasättande av att de i förslaget till fattigvårdslag förordade

arbetshemmen användes härtill innebära ett visst uppslag. Emellertid

hade i förslaget ett dylikt ändamål för arbetshemmen tydligen ej kommit

under övervägande. För att arbetshemmen skulle kunna ägna sig för

mottagande av dessa kvinnor syntes dock hemmen böra särskilt inrättas

för sitt syfte, och deras organisation måste lämna garanti för vederbörlig

övervakning. För ifrågavarande kvinnors upptagande skulle sannolikt

ett fåtal arbetshem för riket vara tillfyllest. Kostnaderna behövde alltså

ej bliva avskräckande, och i allt fall skulle dessa kostnader i många fall

uppvägas av den fördel, som genom kvinnornas intagande bereddes

kommunerna. I samband med inrättandet av sådana, särskilt för sedeslösa

kvinnor avsedda, hem borde självfallet gälla förbud mot dessa kvinnors

intagande på kommunernas ålderdomshem. Det hade ingalunda undgått

riksdagen, att prövningen av, huruvida en åt fattigvården hemfallen kvinna

vore i sedligt avseende så förkommen, att hon borde intagas på det särskilda

arbetshemmet, vore av ganska grannlaga natur och att denna

prövning måste ske med synnerlig omsorg, helst det vore oundgängligt,

därest ändamålet med intagningen skulle vinnas, att den intagna underkastades

ett visst tvång. Icke heller hade riksdagen förbisett, att den

å arbetshemmet intagna, sedan behovet av fattigvård upphört eller kvinnan

förklarade sig i stånd att själv försörja sig, ej mot sin vilja kunde längre

där kvarhållas. Emellertid skulle i eu del talrikt förekommande fall

tvekan icke kunna råda om, att intagning på arbetshem vore påkallad,

varjämte riksdagen vore böjd att antaga, att mången kvinna skulle, även

om behovet av fattigvård upphörde, föredraga att kvarstanna å arbetshemmet

hellre än att, genom att lämna det, utsätta sig för fortsatt

elände. Under alla förhållanden skulle ett ansenligt antal kvinnor, som

nu betungade fattigvårdsanstalterna med en undermålig avkomma, bliva

på tjänligt sätt omhändertagna.

s. 192 Kontrollera mot PDF

Yttranden.

192 KungL Maj. ts Nåd. Proposition Nr 135.

Över riksdagens skrivelse hava efter Kung]. Maj:ts remiss utlåtanden

avgivits av fattigvårdslagstiftningskommittén, kammarrätten och socialstyrelsen.

Uti fattigvärdslagstiftningskommitténs yttrande, avgivet den 12 augusti

1916, anföres följande: Även enligt kommitténs uppfattning hade

fattigvårdsmyndigheterna stora svårigheter att komma till rätta med

dessa kvinnor, och, på sätt riksdagen framhållit, vore det ur samhällsintressets

synpunkt särdeles önskvärt, att sådana kvinnor kunde på lämpligt

sätt omhändertagas. Enligt kommitténs förslag kunde kvinnor, som

på grund av sedeslöst liv folie fattigvården till last, icke påräkna understöd

i hemmet utan korame att hänvisas till anstalt. Men eftersom de

ej lämpligen kunde mottagas eller behållas på den egentliga fattigvårdsanstalten,

skulle de komma att intagas på de i 33 § av förslaget omnämnda

arbetshemmen. Kommittén hade i sina motiver ej uttryckligen

nämnt sedeslösa kvinnor bland de understödstagare, som borde sändas till

arbetshemmen, men att de ansetts höra dit, torde framgå både ur lagförslagets

text och motiverna därtill. Enligt kommitténs normalreglemente

för arbetshem skulle »i någon mån arbetsföra», vilka ej på grund

av kropps- eller sinnessjukdom krävde särskild vård eller tillsyn, intagas

å arbetshem. Genom det minskade kravet på arbetsförhet hade just avsetts

att undvika den olägenhet, varöver så ofta klagats, då av myndigheterna

till fattigvårdsstyrelsen överlämnats en del till fattigvård berättigade

personer, vilka enligt 7 § i lagen om lösdrivares behandling ej

få dömas till tvångsarbete eller fortfara därmed. Med tillkomsten av

arbetshem, som mottoge dessa mindre arbetsföra understödstagare, för

vilka strängare tillsyn och disciplin vore av nöden än som kunde ifrågakomma

på de egentliga fattigvårdsanstalterna, skulle enligt kommitténs

uppfattning det dubbla syftet vinnas att göra sistnämnda anstalter mindre

avskräckande och kunna hålla de oordentliga understödstagarna till arbete

och ordning. Emellertid torde ifrågavarande kvinnor vanligen icke

vara i behov av fattigvård för egen del utan för barnens räkning. Förhållandet

torde därför oftast bliva, att barnen utackorderades eller intoges

å anstalt, medan modern lämnades att försörja sig själv. Såsom

försörjningsskyIdig för barnen vore emellertid modern skyldig att bidraga

till kommunens kostnader för barnens vård samt även under vissa förutsättningar

skyldig att förrätta arbete som av fattigvårdsstyrelsen eller å

dess vägnar anvisades. Då i hithörande fall fattigvården undantagslöst

torde utgå enligt 1 § i förslaget och vara av mera stadigvarande beskaffenhet,

samt ifrågavarande mödrar mera sällan betalade försörjningsbidrag

och strävade att efter förmåga försörja sig och de sina, syntes grundade

skäl föreligga att antaga, att 72 § 2 mom. i kommittéförslaget skulle bliva

s. 193 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135. 193

tilllämpligt för dessa kvinnor. Arbetsskyldighet eldigt nämnda lagrum

skulle i regel komma att fullgöras i de i 33 § omförmälda arbetshem.

Vare sig dessa kvinnor för egen del vore understödstagare eller komme

under fattigvårdslagen såsom försumliga försörjare, skulle arbetskemmet

alltså bliva den plats, där de i regel komme att omhändertagas. — Att utöver

de i kommitténs normalreglemente upptagna disciplinära åtgärder

fordra några sådana för ifrågavarande kategori av kvinnor, syntes ej böra

ifrågakomma, då man därigenom skulle alltför mycket närma sig regimen

vid tvångsarbetsanstalter och fängelser. Ej heller kunde kommittén finna,

att ur andra synpunkter några särskilda arbetshem borde anordnas för

dessa kvinnor. Då de i kommitténs förslag givna bestämmelser borde

föranleda dessa kvinnors intagande å arbetshem, syntes något direkt förbud

mot deras intagande å den egentliga fattigvårdsanstalten ej behöva

stadgas; en uppräkning av de olika kategorier understödstagare, som ej

finge intagas å ålderdomshemmen, skulle ej kunna göras uttömmande.

Då försörjningsplikti g, som förelagts arbete, ej ställde sig fattigvårdsstyrelsens

föreläggande till efterrättelse, meddelade Kungl. Maj:ts befallningshavande

handräckning för inställandet, varvid en prövning alltså

komme att äga rum. Då det gällde understödstagare hade fattigvårdsstyrelsen

att bestämma arten av och formen för försörjningen; därest

vederbörande ej godtoge detta bestämmande, kunde han avstå från fattigvård.

En prövning av fattigvårdsstyrelsens beslut kunde också för

detta fall påkallas hos Kungl. Maj:ts befallningshavande. Att införa en

särskild procedur för beslut om intagande i arbetshem skulle medföra

åtskilliga olägenheter. — Någon möjlighet att omhändertaga ifrågavarande

kvinnor torde ej givas, så länge arbetshem saknades. Emellertid hade

kommitténs förslag om dessa anstalter i allmänhet tillstyrkts av de myndigheter,

som yttrat sig över förslaget, och därvid ej minst av landstingen,

som skulle hava att anordna dem. Anledning funnes därför att

antaga, att arbetshemmens tillkomst ej skulle alltför länge låta vänta på

sig. — Då en del av dessa kvinnor torde falla under lösdrivarlagen,

komme kommittén att vid den åt densamma anförtrodda revisionen av

nämnda lag att ägna förnyad uppmärksamhet åt frågan om omhändertagande

av nämnda kvinnor. — Enligt kommitténs mening anvisade alltså

förslaget till ny fattigvårdslag tillfredsställande utvägar till omhändertagande

av ifrågavarande kvinnor. Således vore ett skyndsamt genomförande

i lagstiftningen av detta förslag samt upprättande i enlighet

därmed av arbetshem det ändamålsenligaste sättet att snarast möjligt få

de överklagade olägenheterna i detta hänseende avhjälpta.

Kammarrätten har anfört, att då kammarrätten icke kunde för sin

del godtaga kommittéförslaget, i vad detsamma avsåge arbetshemmen,

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 120 käft. (Nr 135.) 25

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

Departe
ments
chefen.

Fastställande

av plan för

fattigvårdsanstalt.

34J.

Yttranden.

I

Departe
ments
chefen.

vore det självfallet icke keller möjligt för ämbetsverket att i nu förevarande

fråga följa kommitténs mening, och syntes i förhandenvarande

sakläge ock då frågan icke berörde kammarrättens verksamhetsområde,

anledning saknas för ämbetsverket att beträffande frågans lösning framlägga

något förslag av positiv innebörd.

Socialstyrelsen anser sig däremot i huvudsak kunna biträda vad som

anförts i kommitténs utlåtande.

Såsom kommittén framhållit, torde här berörda fråga kunna lösas

på det sätt, att dessa kvinnor intagas å de i 33 § föreslagna arbetshemmen,

där effektiv tillsyn och behövlig disciplin komma att förefinnas. På

sätt jag i det föregående anfört, lära dessa arbetshem, i den mån ej

särskilda sådana upprättas för män och för kvinnor, komma att vara

så inrättade, att den manliga och den kvinnliga avdelningen äro strängt

skilda från varandra, något som är en oeftergivlig fordran för att

ifrågavarande kategori av kvinnor skall kunna där intagas. Vid sådant

förhållande synas några anstalter, särskilt inrättade för nämnda kategori,

icke vara erforderliga. I den mån arbetshem komma till stånd, torde

därför de i riksdagens skrivelse avsedda missförhållandena komma att

bliva åtminstone till allra största delen avhjälpta.

För innehållet i 34 § har i det föregående (s. 153) redogörelse lämnats.

I motiverna yttrar kommittén, att fastställandet av planer för fattigvårdsanstalter

bör uppdragas åt Kungl. Maj:ts befallningshavande, som bör

inhämta yttrande från fattigvårdsinspektionen, förste provinsialläkare

eller andra myndigheter.

Medicinalstyrelsen anser, att för undvikande av missförstånd borde

i 34 §, i överensstämmelse med föreskriften i 8 §, närmare angivas,

huruvida Kungl. Maj:ts befallningshavande ägde att fastställa eller avslå

inkommen plan för anstaltsbyggnad.

Några förste provinsialläkare finna det önskvärt, att i lagen intages

föreskrift om att plan för anstalt skall fastställas först efter förste provinsialläkarens

hörande.

En fångvårdsstyrelse förklarar stadgandet i denna § utgöra ett

ingrepp i den kommunala självstyrelsen.

Mot den princip, som tagit sig uttryck i detta stadgande, eller att

plan för fattigvårdsanstalt skall underställas prövning av statsmyndighet,

som äger godkänna planen eller vägra fastställande därav, synes mig

intet vara att erinra. Då ett fastställande naturligen kommer att äga

rum efter sakkunnigas hörande, lärer en dylik granskning kunna bliva

s. 195 Kontrollera mot PDF

195

Kungl. Maj: In Nåd. Prof o sition Nr 135.

till väsentlig nytta för anstalten. Om, såsom jag föreslagit, reglementen

för arbetshemmen komma att fastställas av Kungl. Maj:t, lärer det vara

lämpligt, att jämväl planer för dessa anstalter underställas Kungl. Maj:t.

Härför talar även bl. a. den omständigheten, att i vissa fall ett arbetslön!

kan vara gemensamt för två eller flera landstingsområden. En

ändring av 34 § synes mig därför böra äga rum i detta hänseende.

I fråga om statens medverkan till anstalters anordnande, erinrar

kommittén, att i en år 1901 i riksdagen väckt motion föreslogs statsanslag

till bildande av en lånefond, ur vilken bidrag skulle lämnas till

tidsenliga fattiggårdars inrättande. Motionen avslogs emellertid av riksdagen,

dels emedan det icke ansågs vara tillrådligt, att en fond avsattes

för befordrande av ett visst ändamål, utan att utredning förebragtes,

på vad sätt denna fond skulle till fördel för ett sådant ändamål användas,

dels emedan statens tillgodoseende av förevarande behov utan tvivel

skulle framkalla ytterligare anspråk på understöd från statsverkets sida

till andra kommunala ändamål.

En statsverkets utlåningsfond för utlånande åt kommunerna av medel

för inrättande av fattiggårdar har, enligt vad kommittén meddelar, sedan

flera år funnits i Finland. Enligt en år 1896 utfärdad författning lämnas

dylika lån mot erläggande av 5 % å beloppet, därav 3 % utgöra ränta

å kapitalet och återstoden avbetalning å lånet. Vid dessa amorteringslån

fästas i allmänhet åtskilliga villkor, såsom att byggnaderna skola uppföras

enligt föreliggande ritningar samt vara färdiga och avsynade inom

viss tid, att å anstalten anordnas vissa platser för sjuka och sinnessvaga,

att barn icke för längre tid intagas i anstalten, så framt icke för dem

anordnas en särskild avdelning eller barnhem, vilket bör förestås av en

särskild barnavårdarinna, samt att till föreståndare eller föreståndarinna

för anstalten ävensom vårdarinna för barnhemmet endast antages person,

som guvernören efter fattigvårdsinspektörens hörande godkänner.

Kommittén anför i denna del

»I fråga om statens medverkan för åstadkommande av ett anstaltsväsen, så

ordnat som här ovan angivits, har kommittén icke funnit lämpligt föreslå någon

utlåningsfond efter finskt mönster. Vad ålderdomhemmen angår, har genom kommunernas

egna åtgöranden och för dessas egna medel redan i stor omfattning

åstadkommits dylika anstalter. På en del orter torde behovet av sådana vara i

det närmaste fyllt; och det råder icke tvivel, att vad som fattas bör kunna på

lika sätt åstadkommas utan statens medverkan. Med den anordning av arbetshemmen,

som föreslagits, synes det ej heller vara av behovet påkallat att uppställa

fordran på statsbidrag i en eller annan form för dessa. Statens medverkan

till åstadkommande av en tillfredsställande anstaltsvård bör tagas i anspråk på

andra områden än det förevarande.»

Statens medverkan

till

an st altsvård

en.

Kommittén.

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

Yttranden.

Stockholms läns landsting framhåller, att vissa kommuner hava så

dålig ekonomi, att de behöva hjälp för åstadkommande av anstalter,

varför det borde övervägas, om ej efter finskt mönster en statens lånefond

för sådant ändamål borde upprättas eller billiga lån lämnas kommunerna

ur pensionsförsäkringsfonden till uppförande av ålderdomshem. Aven

borde ifrågasättas statsbidrag till landstingen för inrättande av arbetshem.

I enahanda riktning uttalar sig Kungl. Maj:ts befallningshavande

i Jönköpings län beträffande de egentliga fattig vårdsanstalterna och

ifrågasätter såsom ännu en möjlighet inrättandet av en statens kommunallånefond

i enlighet med ett inom finansdepartementet av särskilt tillkallade

sakkunniga utarbetat, i det följande närmare berört förslag.

Fattigv år dsstyr elsen och stadsfullmäktige i Norrköping anse det rättvist

och ägnat att väcka intresset för arbetshems anskaffande, att staten

bidrager därtill ävensom till underhåll av å hemmet intagna, varom bestämmelser

syntes höra införas i lagen. — Svenska fattigv år dsförbundet

förordar beträffande ålderdomshemmen eu statsverkets lånefond, liknande

den finska, eller låns lämnande från pensionsförsäkringsfonden.

I fråga om arbetshemmen anser förbundet, att landstingen böra erhålla

statsbidrag till dessa hems uppförande, samt ifrågasätter, om ej dylikt

bidrag borde lämnas även till driftkostnaderna. — Åven från andra håll

har framhållits, att landstingen för arbetshemmen böra erhålla statsbidrag.

Socialstyrelsen betonar önskvärdheten av att fattigvårdssamhällena

beredas tillgång till billiga lån för uppförande av ålderdomshem. I fråga

om arbetshemmen framhåller styrelsen, att dessa hem med hänsyn till

de försumliga försörj ningspliktige komma att väsentligen verka som ett

slags förbättringsanstalter och således skulle tillgodose ett statsintresse samt

att den i övrigt föreslagna överflyttningen till landstingen av kommunernas

bördor skulle verka betungande för landstingen.

Socialstyrelsen anför vidare:

»För förverkligandet av önskemålet att snarast möjligt få till stånd erforderligt

antal arbetshem skulle ekonomisk medverkan från statens sida otvivelaktigt

vara av synnerligen stor betydelse. Framhållas må även, att staten genom

att lämna bidrag till arbetshemmen skulle tillförsäkra sig obestridd medbestämmanderätt

och kontroll i avseende å anstalternas organisation och förvaltning,

vilket med hänsyn till dessa anstalters ömtåliga och svårlösta uppgifter samt

långt gående ingrepp på den personliga friheten måste anses synnerligen önskvärt.

På vad sätt här berörda statsbidrag lämpligast borde utgå, är styrelsen ej för

närvarande beredd att angiva. Möjligen torde dock de regler, efter vilka statsbidrag

utgår till alkoholistanstalter, i viss mån kunna tjäna till ledning.»

Vid fattigv år dskongr essen 1915 uttalades, att särskilda åtgärder måste

vidtagas för att underlätta kommunernas strävanden att få till stånd

lämpliga anstalter.

s. 197 Kontrollera mot PDF

197

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

Kungl. Maj:ts befallning skavande i Östergötlands län framhåller, att

man knappast kan förvänta, att anstalts frågan i sin helhet skall vinna

sin lösning inom den i 90 § föreslagna övergångstiden utan ett kraftigt

ingripande från statens sida.

Efter det kommittén avgivit sitt utlåtande har av inom finansdeparte- Förslå,/ om

mentet särskilt tillkallade sakkunniga den 5 maj 1915 avgivits ett be- för

tänkande med förslag om beredande av lättnader för kommunernas upp- kommunernas

låning. Den utredning, som ligger till grund för detta betänkande, ''vplå 11 y

tillkom i anledning av en riksdagens skrivelse den 11 maj 1912, däri riksdagen

anhöll, att Kungl. Magt måtte låta utreda, huruvida och i sådant fall

på&vilket sätt lättnader med avseende å upptagande av lån skulle kunna

beredas de kommuner, som önskade att därav begagna sig, vare sig genom

anordnande av en kommunal låneförmedlingsanstalt eller genom vidtagande

av sådan förändring i fråga om konungariket Sveriges stadshypotekskassa,

att denna kassa med stöd av särskild garanti från statens sida

erhölle rätt att utlämna lån jämväl åt Sveriges kommuner, eller ock på

annat lämpligt sätt, vilken utredning borde omfatta jämväl frågorna om

sättet att av en kommun på laglig väg uttaga fordran samt om en viss

förmånsrättsordning emellan en kommuns å olika tider upptagna lån.

I sitt betänkande uttala de sakkunniga till en början, att upprättandet

av en kommunal låneförmedlingsanstalt syntes böra överlåtas åt kommunerna

utan ingripande från statsmakterna, men att härigenom icke

tillskapades någon ny lånekälla, något som emellertid, åtminstone beträffande

de mindre kommunerna, framträdde såsom ett önskemål. Sedan

de sakkunniga av anförda skäl avvisat anordningen om inympande på

hypotekskassan av en kommunallånerörelse, föreslå de sakkunniga, att

staten bildar en fond, varur lån direkt utlämnas till kreditsökande kommuner.

Ur denna kommunallånefond skulle, förutom landsting, landskommuner

och municipalsamhällen, endast de mindre städerna (med under

15,000 invånare) och köpingarna vara berättigade till lån. (Jag förbigår

här de av de sakkunniga i övrigt föreslagna villkor.) Förslaget beror

ännu på Kungl. Maj:ts prövning.

Jämte den möjlighet till erhållande av lån, som sålunda blivit ifråga- Lin ur pensatt,

kunna kommuner redan nu erhålla lån ur pensionsförsäkring sfonden ringsfonden.

för uppförande av bl. a. ålderdomshem. Enligt Kungl. Maj:ts reglemente

den 17 juni 1916 angående förvaltningen av pensionsförsäkringsfonden

skall den del av fondens medel, som ej erfordras för bestridande av

dess utgifter, redovisas i, förutom obligationer eller andra skuldförbindelser,

s. 198 Kontrollera mot PDF

Departe
ments
chefen.

198 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

utfärdade eller garanterade av svensk kommun, som till lånets upptagande

eller garanterande erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd, bl. a. lån till företag,

som äro ägnade att i pensionsförsäkringens intresse befordra folkhälsan

— såsom anordnande av sjukhus, sanatorier, ålderdomshem, bostäder för

mindre bemedlade m. m. -— och som enligt fullmäktiges för pensionsförsäkringsfonden

prövning anses erbjuda nöjaktig säkerhet. Av ovannämnda

del av fondens medel må emellertid högst 1 4 redovisas i lån

till dylika företag.

I likhet med några av de hörda myndigheterna anser jag mig böra

betona den stora vikten av ett verksamt bistånd från statens sida till

främjande av anstaltsvården. De mot förslagets bestämmelser om dylik

vård framställda anmärkningarna synas mig till allra största delen bottna

i ekonomiska hänsyn. En verksam hjälp från statens sida skulle undanröja

åtskilliga av de farhågor, som kommit till uttryck, betydligt underlätta

för kommunerna och landstingen uppfyllandet av de fordringar,

som ställas på dem, och i hög grad öka intresset för denna utomordentligt

viktiga angelägenhet och den hastighet, varmed densamma kan nå

en lycklig lösning. Erfarenheten från tuberkulossjukvårdens område bekräftar

riktigheten av det nu sagda. Den livliga utveckling, som under

senare tid på detta område försiggått, torde till en väsentlig del vara

att tillskriva statens kraftiga ekonomiska uppmuntran.

Då det härefter gäller att avgöra, på vad sätt staten bör lämna

bistånd åt fattigvårdssamhällen och landsting till anstaltsvårdens främjande,

erbjuda sig två utvägar: förmånliga lån och direkta statsbidrag.

Såsom av det förut omnämnda betänkandet med förslag om beredande

av lättnader för kommunernas upplåning framgår, påkallas inrättandet

av en statens lånefond även med hänsyn till andra behov än

anordnandet av fattigvårdsanstalter. Spörsmålet om en lånefonds inrättande

måste alltså ses ur vidsträcktare synpunkter och lärer inom en

nära framtid bliva föremål för vidare behandling. Det från olika håll

påpekade behovet av billiga lån för dessa anstalter är givetvis ägnat

att påverka frågan om anordnandet av en sådan lånefond och bör alltså

vid övervägandet av nämnda fråga också komma i betraktande.

Såsom förut antytts, finnes ju dessutom ganska stora möjligheter

till lån ur pensionsförsäkringsfonden. Någon ytterligare åtgärd för beredande

av tillfälle att erhålla lån för anordnande av kommunala fattigvårdsanstalter

synes åtminstone icke för närvarande böra ifrågakomma.

Direkta statsbidrag för fattigvårdsanstalter hava ifrågasatts egentligen

endast beträffande arbetshemmen. Därvid har man tänkt sig bi
-

s. 199 Kontrollera mot PDF

199

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

drag ej blott för anläggandet utan också för driften. Åven om yrkandet

att med hänsyn till dessa hems uppgift desamma rent av borde vara

statsanstalter, ej synes böra vinna avseende, lärer det dock vara uppenbart,

att staten bör ägna arbetshemmen ett synnerligt intresse. Det synes

sålunda högeligen önskvärt, att staten i en eller annan form lämnar

bidrag till dessa hem. Stora svårigheter möta emellertid mot att redan

nu framlägga förslag om statsbidrag. Anstalterna kunna nämligen bliva

av mycket växlande beskaffenhet: på ett håll kunna större anstalter befinnas

ändamålsenliga, på ett annat kunna småhem för något tiotal personer

vara att föredraga. Det synes mig därför lämpligast att avvakta

de förslag och planer till anstalter, som komma att av landstingen uppgöras.

Först därefter synes frågan om statsbidragens storlek och villkoren

därför kunna vinna sin slutliga lösning. Emellertid synes det

vara av vikt, att statsmakterna i princip uttala, att statsbidrag till arbetshemmens

uppförande och drift skall utgå. Det lärer vidare ankomma på

inspektionsmyndigheterna att genom initiativ, råd och förslag verka för

att frågan om arbetshems anordnande snarast upptages till behandling

inom landstingen, så att förslag om statsbidrag inom en snar framtid

må kunna framläggas. Genom villkoren för statsbidrags meddelande

torde ett påskyndande kunna äga rum av arbetshemmens tillkomst, vilket

givetvis är av stor betydelse.

Kommitténs förslag i 35 § avser den förut omtalade vården av

sjuka och abnorma understödstagare å speciella vårdanstalter. Här

stadgas, att understödstagare, som på grund av kropps- eller sinnessjukdom,

vanförhet eller annan kroppslig eller andlig brist eller svaghet

är i behov av vård å särskild anstalt, bör, så vitt ske kan, beredas

dylik vård; och har fattig vårdsstyrelsen att vidtaga erforderliga åtgärder

för att förskaffa honom inträde å sådan anstalt (se ovan sid. 151).

Stockholms stads fattigvardsnämnd anför vid denna §:

»Beträffande vad 35 § innehåller om vård å specialanstalter, finner fattigvårdsnämnden

det i hög grad önskvärt, att skyldigheten för respektive fattigvårdsstyrelser

att bereda sådan vård är i lag fastslagen, så att icke en fattigvårdsstyrelse

av hänsyn till därmed förenade högre kostnader undandrager sig att i

avseende härå vidtaga åtgärd. Särskilt för tuberkulösa sjuka kan skyldigheten

att bereda specialvård ej eftergivas, så vitt möjlighet finnes att anskaffa sådan

anstaltsvård. Den föreslagna lagtexten synes ock böra tolkas såsom innefattande

en ovillkorlig skyldighet i antydda hänseendet; och skulle även, med hänsyn till

det däri förekommande ordet »bör», någon tvekan härom uppstå, lärer den i 6

kap. föreslagna inspektionsmyndigketen väl i alla fall tillse, att den erforderliga

anstaltsvården ej undanhålles de behövande. Fattigvårdsnämnden vill alltså tillstyrka

stadgandet i sagda 35 §.»

Understödstagares

våra

å specialanstalter.

35 §.

Yttranden.

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Departe
ments
chefen.

Utseende av

tjänst eller

anställning för

minderårig.

36 §.

Kommittén.

Departe
ments
chefen.

Förebyggande

fattigvård.

37 §.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

Svenska fattigvårdsförbundet har hemställt om utbytande av uttrycket

»bör, såvitt ske kan» mot en något skarpare formulering.

Om riktigheten och vikten av stadgandet i 35 § torde endast en

mening råda. I anledning av Stockholms stads fattigvårdsnämnds och

svenska fattigvårdsförbundets yttranden har jag för att förebygga varje

tvekan om stadgandets innebörd utbytt uttrycket »bör, såvitt ske kan»

mot »skall, såvitt ske kan». Till de specialanstalter, som avses i denna §,

och åtgärder för lindrande av kommunernas utgifter för vård å sådana

återkommer jag i 5 kap.

36 §.

I denna § föreskrives, att då minderårig, som av fattigvårdsstyrelsen

omhändertagits, hunnit den ålder samt nått den utveckling och stadga,

att han kan anses i stånd att försörja sig, styrelsen har att söka bereda

honom lämplig tjänst eller anställning samt tillse, att han erhåller

nödig utrustning.

I 79 § av kommitténs förslag meddelas bestämmelse om rätt för fångvårdsstyrelse

att i fall, som avses i 36 §, fortfarande öva tillsyn över personen

i fråga och för honom intill viss ålder utse tjänst eller anställning.

I motiverna förklarar kommittén, att frågan i övrigt om vård av

de utav samhället omhändertagna barnen kommer att av kommittén behandlas

i sammanhang med bamavårdslagstiftningen.

Då mot 36 § intet synes vara att erinra, hemställer jag, att denna

§ måtte oförändrad godkännas.

37 §.

Uti gällande fattigvårdsförordning 9 § 1 mom. tinnes rörande förebyggande

fattigvård stadgat, att fattigvårdssamhälle skall »verka därför, att

genom inrättande av spar-och nödhjälpskassor eller medelst andra tjänliga

åtgärder framtida fattigvårdsbehov i möjlig mån förebygges». I 13 §

3 mom. finnes vidare stadgat: »Skulle till följd av missväxt eller annan

allmännare olycka sådan inskränkning i eljest vanliga tillfälle till

erhållande av arbetsförtjänst äga rum, att arbetsföra personer utan

eget förvållande äventyra nöd, må fattigvårdsstyrelsen äga att hemställa

till fattigvårdssamhället om vidtagande av de åtgärder, vilka därav må

föranledas.»

s. 201 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

201

Något stadgande av samma innehåll som 9 § 1 mom. har icke upptagits

i förslaget. Kommittén framhåller, att sådan spar- och nödhjälpskassa,

som i lagen torde avses, kommit till stånd inom allenast ett län

och att denna uppgår till ringa belopp samt att de donationer och pienninginsamlingar,

som göras för ifrågavarande ändamål, numera oftare

tillfalla enskilda välgö ren hetsinstitutioner än den offentliga fattigvården.

Kommittén betonar emellertid, att i lagen ändock bör givas uttryck åt

fattigvårdsstyrelsens skyldighet att utöva förebyggande fattigvård, och

har därför — i första stycket av 37 § — föreslagit ett stadgande av

innehåll, att styrelsen bör verka därför, att samhällets invånare genom

försäkring, inträde i sjukkassor och understödsföreningar, insättning i

sparkassor eller annorledes bereda sig trygghet mot nöd vid arbetsoförmåga,

sjukdom eller andra olyckor; den bör ock i övrigt söka att genom

tjänliga åtgärder förebygga framtida fattigvårdsbehov.

Kommittén framhåller särskilt den frivilliga försäkring, som knutits

vid lagen om allmän pensionsförsäkring, och anför vidare, att den verksamhet,

fattigvårdsstyrelsen på detta område skall utöva, icke heller behöver

inskränka sig till ett blott och bart upplysningsarbete, utan att

fall kunna förekomma, då en fångvårdsstyrelse kan och bör erlägga

inträdesavgift i en sjukkassa eller genom inbetalning av en premie,

som förfallit och vars uteblivande hotar att beröva delägare frukten av

förut gjorda insättningar, förekomma en sådan påföljd. Här närmar

man sig, säger kommittén, den egentliga förebyggande fattigvården, som,

korteligen uttryckt, bör bestå i att hellre söka avvärja en persons eller

en familjs ekonomiska obestånd än vänta med ett ingripande till dess

obestånd inträtt. Styrelsen bör, fortsätter kommittén, vid missväxt, omfattande

arbetslöshet eller annan allmännare olycka vidtaga lämpliga anordningar

såsom anordnande av arbete vid arbetsanstalt, utdelning av

livsförnödenheter, anvisning av bostäder för husvilla o. s. v., samt, där

för nödiga åtgärder tarvas särskilda anslag eller åtgärderna ankomma på

annan myndighet, göra framställning härom. Kommittén har härför i

37 § 2 stycket föreslagit en bestämmelse, att, om på grund av missväxt

eller annan allmännare olycka nöd i större utsträckning kan befaras

uppkomma inom samhället, fattigvårdsstyrelsen har att, i den mån åtgärder

till nödens avhjälpande ankomma på annan myndighet, hos denna

göra den framställning, som av omständigheterna påkallas.

I 66 § har kommittén föreslagit stadganden, genom vilka utväg

öppnas för fattigvårdssamhället. att bestämma, huruvida ersättningsskyldighet

skall äga rum för understöd, som utlämnats av medel, vilka utav

samhället anslagits till åtgärder för förebyggande av framtida fattigvårds
Bihang

till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 120 käft. (Nr 135.) 26

Kommittén.

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 135.

Yttranden.

Departe

ments
chefen.

behov eller för ändamål, som i 37 § andra stycket sägs. Till dessa bestämmelser

återkommer jag nedan, se 64 § i Kungl. Maj:ts förslag.

Rörande de i 37 § föreslagna stadgandena hava från några håll uttalanden

i motsatta riktningar gjorts. Under det att Kungl. Maj ds befallning

shav ande i Stockholms län gör gällande, att dessa bestämmelser

lämpligen höra hemma i fattigvårdssamhällenas reglementen, betonar

fattigvårdsstyrelsen i Malmö bestämmelsernas betydelse samt anser, att en

mer konkret och ingående behandling bort komma denna förebyggande

verksamhet till del, på det att fattigvårdsmyndigheter och andra för

saken intresserade skulle få sin uppmärksamhet mera inriktad på denna

viktiga sida av fattigvårdsverksamheten.

Förste provinsialläkaren i Stockholms län anser, att åt 37 § bort givas

en mera framskjuten plats t. ex. efter eller helst i stället för § 2. Dessutom

borde den formuleras kraftigare och med tydligare hänsyftning på

dess avfattning.

Stockholms stads fattigv år dsnämnd instämmer till alla delar i vad

kommittén anfört i sina motiver men finner stadgandet, sådant det fått

sin avfattning, vara allenast illusoriskt, i det det är svårt att tänka sig,

hur fattigvårdsstyrelsema skola gå till väga för att påverka samhällets

invånare i den i 37 § 1 stycket angivna riktning.

Slutligen anför fattigvårdsstyrelsen i Norrköping med instämmande

av Kungl. Majds befallning shav ande i Östergötlands län, att då åtgärder

för förebyggande av framtida fattigvårdsbehov i allmänhet icke kunna

vidtagas utan anslag och dessa måste beviljas av fattigvårdssamhällena,

det synes egendomligt, att enligt förslaget nämnda åtgärders vidtagande

i första rummet skall åligga fattigvårdsstyrelsema, samt att 37 § därför

bör omredigeras i det syfte, att det i första rummet hädanefter liksom

enligt fattigvårdsförordningen åligger samhällena att vidtaga åtgärder

för att förebygga framtida fattigvårdsbehov. I samma riktning uttala

sig fattigvårdsstyrelsema i åtskilliga städer, bland andra fattigvårdsstyrelsen

i Göteborg, som förordar följande avfattning av 37 § 1 mom.:

Fattigvårdssamhälle bör söka att genom tjänliga åtgärder förebygga

framtida fattigvårdsbehov; och tillkommer fattigvårdsstyrelsen särskilt

verka därför att — — — andra olyckor.»

I likhet med kommittén anser jag det av vikt, att eu bestämmelse

om den fångvårdsstyrelse åliggande skyldighet att utöva förebyggande

fattigvård erhåller plats i lagen. Därest mera detaljerade föreskrifter

för styrelsens verksamhet i detta hänseende anses erforderliga, synas desamma

däremot lämpligen böra införas i fattigvårdsreglementet. I kommitténs

förslag till dylikt reglemente hava också såsom exempel på de

s. 203 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

203

åtgärder, som kunna ifrågakomma till förebyggande eller avhjälpande

av nöd, upptagits nödhjälpsarbeten, anordnande av provisoriska bostäder

och bespisning.

Givet är, att bestämmelser sådana som de i 1 stycket av denna §

föreslagna icke kunna hava önskad effekt, om intresse och vakenhet

saknas hos fattigvårdens handhavare; men å andra sidan är det uppenbart

att, där nämnda egenskaper äro till finnandes, utvägar icke skola

saknas att påverka de mindre bemedlade inom samhället. Kommittén

framhåller med rätta distriktsindelning och vårdaresystem såsom ägnade

att åstadkomma en livligare personlig kontakt med den fattigare delen

av befolkningen och därigenom tillfällen att verka för sparsamhet i allmänhet

samt för ungdomens uppfostran till arbetsamhet, nykterhet och

yrkesskicklighet.

Det synes mig riktigt att, såsom kommittén gjort, i första hand

ålägga fattigvårdsstyrelsen att, så långt dess befogenhet sträcker sig,

vidtaga åtgärder till förekommande av fattigvård samt att, där anslag

eller beslut av fattigvårdssamhället eller av myndighet erfordras, taga

initiativet därtill. Detta utesluter ju icke, att samhället även på initiativ

från annat håll kan besluta om åtgärder i denna riktning.

Jag har icke funnit anledning tillstyrka någon ändring av §:n.

38 §.

I denna paragraf har av kommittén upptagits ett stadgande, att

fattigvårdsstyrelse bör låta sig angeläget vara att uppehålla samarbete med

föreningar och enskilda, vilka utöva understö ds verksamhet inom samhället.

I motiverna framhåller kommittén, att till följd av ett dylikt samarbete

kan uppnås icke blott, att antalet fattigvårdstagare nedgår och

att utgifter sparas för kommunen, utan även, vilket är ännu betydelsefullare,

att tillfälligtvis nödställda bliva hjälpta ur sitt tillfälliga

betryck utan att anlita fattigvården; enligt vad kommittén betonar är

det nämligen lämpligast, att sådana fall lämnas åt den enskilda välgörenheten

samt att de, som äro i behov av en mera varaktig hjälp,

av fattigvården understödjas så, att ett inskridande från den frivilliga

välgörenhetens sida för deras räkning icke behöver ifrågakomma. Kommittén

anser, att endast genom att det offentliga och det frivilliga understödsarbetets

representanter skaffa sig ingående kännedom om varandras

arbetssätt och lämna underrättelse om vidtagna åtgärder, då bådas inskridande

påkallats för samma person, kan undgås, att institutionerna

motarbeta varandra, och vinnas goda resultat av bådas verksamhet.

Samarbete

med enskild

välgörenhet.

38 §.

Kommittén.

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Yttranden.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

Åven beträffande denna § har Kungl. Maj:ts befallning skavande i

Stockholms län anmärkt, att bestämmelsen däri rätteligen hör hemma i

fattigvårdsreglementet.

Från andra håll hava föreslagits kompletteringar av §:n. Sålunda

har domkapitlet i Lund, jämte det bestämmelsen framhållits såsom erkännansvärd,

anfört: I §:n nämndes intet om kyrkoförsamlingar eller

gåves ens en antydan om den understöds- och kärleksverksamhet, som

inginge i den kyrkliga fattigvården eller nutida församlingsdiakonien

och med vilken väl icke mindre samarbete borde äga rum. Det funnes

dock flerstädes i församlingarnas tjänst anställda diakonissor och diakoner,

vilkas huvudsakliga uppgift vore att bispringa i vården om de fattiga.

I gällande kyrkolag funnes även bestämmelser, enligt vilka det ålåge

kyrkoherdarna att väcka församlingarnas intresse för och deltaga i arbetet

bland de fattiga. Skulle behövligt samarbete komma till stånd

och fattigvårdsstyrelserna kunna lösa sin betydelsefulla uppgift och erhålla

erforderligt personligt understöd av vårdare, krävdes framför allt

kristlig, självuppoffrande kärlek, sådan den vore till finnandes i den

kristna församlingen och där hade sitt förnämsta källsprång. Detta

tycktes kommittén helt hava förbisett.

Domkapitlet i Karlstad ger uttryck åt i huvudsak enahanda åskådning

om den kyrkliga verksamheten, men synes anse, att sådant rymmes i

förslaget.

Medicinalstyrelsen förordar, i anslutning till ett uttalande av förste

provinsialläkaren i Stockholms län, en komplettering av §:n i den riktning,

att samarbete bör komma till stånd även med allmänna socialhygieniska företag,

egnahems- och bostadsföreningar, arbetsförmedling, dispensärer in. in.

Svenska fattigvårdsförbundet erinrar om, huru fördelaktigt det visat

sig vara att i större samhällen, där en mera utvecklad välgörenhetsverksamhet

finnes, upplägga ett register, av vilket framgår, vad hjälpsökande

personer ..fått uppbära från fattigvården och olika understödsföreningar.

Fattigvårdsstyrelse synes enligt förbundets mening höra

verka för upprättandet av dylikt register, vilket emellertid lämpligast

torde omhänderhavas av enskild förening. Förbundet ifrågasätter vidare

ett stadgande i samband med 38 § om att fattigvårdsstyrelse bör upprätthålla

nära samarbete med andra myndigheter inom kommunen,

exempelvis barnavårds-, fosterbarns-, nykterhets- och pensionsnämnd.

Fattigvårdsstyrelsen i Jönköping uttalar önskvärdheten av att för enskilda

föreningar kunde stadgas skyldighet till samarbete med fattigvårdsstyrelsen.

s. 205 Kontrollera mot PDF

205

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

Den i §:n föreslagna bestämmelsen om samarbete mellan fattigvården

och den enskilda välgörenheten synes erforderlig med hänsyn

till vunnen erfarenhet om de särskilda svårigheter, som möta på denna

punkt. Med den kyrkliga välgörenheten lärer ett naturligt samarbete

lätt komma till stånd, då kyrkoherden, komministern och deras ställföreträdare

hava säte och stämma i fattigvårdsstyrelsen, men en erinran

härom torde i förevarande sammanhang ej sakna sin betydelse. Detsamma

torde gälla en del sociala anordningar, till vilka hänvisats i 26

och 37 §§. Hänvisning synes mig ock böra göras till andra myndigheter,

som arbeta på närgränsande områden.

I en den 29 maj 1912 dagtecknad skrivelse till Kungl. Maj :t har fångvårdsstyrelsen

framhållit vikten av att till straff dömda personers familjer

under strafftiden räddas från ekonomisk ruin, som ofta måste återverka

på hela deras framtid, samt hemställt, att denna fråga måtte beaktas i samband

med omarbetningen av fattigvårds- och barnavårdslagstiftningen.

Denna skrivelse har remitterats till fattigvårdslagstiftningskommittén,

som i sitt betänkande härom anfört:

»Vid övervägande av fångvårdsstyrelsens framställning har kommittén funnit

några särskilda bestämmelser i fattigvårdslagen ej lämpligen kunna givas rörande

understöd åt fånges hustru och minderåriga barn. På grund av fattigvårdsstyrelsens

allmänna rätt att giva understöd och därvid även vidtaga förebyggande

åtgärder saknas ej möjligheter för fångvårdsstyrelse att ingripa även i dylika

fall. Och genom den utvidgning av begreppet obligatorisk fattigvård, som kommittén

föreslagit, samt genom den större vikt och betydelse, kommittén givit åt

den . förebyggande fattigvården, kommer utan tvivel fattigvårdsmyndigheternas

ingripande på förevarande område att kunna framträda verkningsfullare än hittills.

Men att föreskriva, att fattigvårdsstyrelsen i dessa fall mer an eljest bör anlita

förebyggande åtgärder eller annorledes träda emellan, synes ej vara lämpligt.

Det överensstämmer icke med fattigvårdens uppgift, som är att lämna hjälp i

man av behov, lika för alla slag av nödlidande, att den skulle på ett alldeles

särskilt sätt. taga sig an vissa klasser av sådana, här dem, som genom försörjarens

brott råkat i trångmål. Härmed är dock icke sagt, att det av fångvårdsstyrelsen

framlagda spörsmålet icke ur andra synpunkter än fattigvårdens- är förtjänt av

beaktande, men. frågan, huru verksamheten till skyddande av för brott dömda

personers familjer, vilken fråga på det närmaste sammanhänger med ordnandet

i sin helhet av skyddsverksamheten för frigivna och med dem likställda, skall

ordnas, torde icke lämpligen böra i detta sammanhang upptagas till behandling.

Vad särskilt angår barnens ställning, lärer den kunna röna inverkan av de förslag,

vilka komma att framställas i det betänkande angående barnavården, som kommittén

har att avgiva.»

Vad kommittén sålunda anfört synes mig böra godtagas.

Departe
ments
chefen.

Understöd åt

fånges hustru

och barn.

Kommittén.

Departe
ments
chefen.

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 135.

Sättet för

fatticvårdskostnadernas

bestridande.

39 §.

Yttrande.

5 KAP.

Om bidrag till fattigvården.

39 §.

Enligt den officiella statistiken uppgingo kommunernas utgifter för

fattigvården år 1874 till 6,492,797 kr., år 1907 till 20,439,558 kr. och

år 1914 till 28,797,170 kr.

Fattigvårdssamhällenas inkomster av hyror, arrenden, räntor å värdepapper

m. m. samt bidrag av donationsfonder m. in. uppgingo enligt

kommittén tillhandakomna uppgifter år 1907 till sammanlagt 1,038,680

kr.; samma år inflöto av böter 43,463 kr., av understödstagares arbete

och försålda produkter 847,615 kr., av understödstagares egendom, som

tillfallit kommunerna, 241,960 kr.; ersättning för lämnad fattigvård bär

nämnda år erhållits av enskilda personer med 238,781 kr., av staten

med 215,813 kr. och av fattigvårdssamhällen med 379,671 kr. Såsom

övriga inkomster år 1907 bar upptagits 209,394 kr., därav en del utgör

hundskattemedel och en del kollekter och frivilliga gåvor. Av kommunalskatten

har samma år 15,711,132 kr. gått till fattigvården, motsvarande

81,3 % av kommunernas samtliga inkomster för fattigvården.

Kommittén har i 39 § föreslagit ett stadgande av innehåll, att

kostnaderna för fattigvården skola, i den mån de ej kunna täckas med

avkastningen av fattigvårdssamhällets för fattigvården avsedda fastigheter

och kapital, inflytande bötesmedel, gåvor och andra dylika inkomster,

bestridas genom tillskott efter de grunder, som för kommunalutskylders

utgörande i allmänhet äro stadgade.

Detta stadgande överensstämmer väsentligen med 33 § fattigvårdsförordningen.

Kammarrätten anmärker, att det föreslagna lagrummets ordalydelse

synes giva vid handen, att fattigvårdskostnaderna, i den mån omförmälda,

i paragrafen angivna inkomster befunnes otillräckliga, skulle

bestridas uteslutande genom kommunalutskylder, uttagna efter de grunder,

som för dylika utskylder ))i allmänhet» äro stadgade, vadan kommunens

övriga inkomster icke finge tagas i anspråk för gäldande av ifrågakomna

utgifter. Då något sådant uppenbarligen icke avsetts med nu förevarande

stadgande, utan självfallet även andra kommunens inkomster böra

s. 207 Kontrollera mot PDF

Kunyl. May.ts Nåd. Proposition Nr 135

207

kunna anlitas för täckande av fattigvårdskostnaderna, vilka ingå i kommunens

allmänna utgiftsstat, anser kammarrätten en omredigering av

paragrafen i enlighet med vad nu är sagt vara erforderlig.

Då i huvudsak samma stadgande finnes upptaget i fattigvård sförordningen

och detta ej föranlett tvekan, synes mig den föreslagna lydelsen

kunna bibehållas.

Gällande fattigvårdsförordning upptager i 34 § en särskild form för

bidrag till fattigvården, nämligen skyldighet för fabriksägare och industri- fabriker

idkare med ett större antal arbetare samt innehavare av jord å landet,

som i sin tjänst antagit statfolk eller å sina ägor upplåtit bostäder åt

så kallade backstugusittare eller inhyseshjon, att utgöra en så kallad tillskottsavgift

enligt i sagda lagrum meddelade bestämmelser.

Kommittén har i förslaget ej upptagit några motsvarande bestäm- Kommittén,

melser och till stöd härför huvudsakligen åberopat följande: År 1907

hade tillskottsavgift utgått endast i 10 fattigvårdssamhällen; stadgandet

om tillskottsavgift kunde således i stort sett anses sakna praktisk betydelse.

Nämnda stadgande avsåge att rättvisare fördela fattigvårdsbördan

inom kommunen, men ojämnhet härutinnan kunde verksamt träffas och

upphävas endast genom en omläggning av den kommunala beskattningen,

och för nyssnämnda ändamål borde en så föråldrad och olämplig anordning

som den förevarande ej bibehållas. Denna anordning åsyftade

emellertid även att i någon mån reglera inflyttandet av mindre försörjningsdugliga

personer, i det densamma utgjorde ett medel att inverka på egendomsägare,

så att de förhindrade dylik inflyttning. Bestämmelsen om

tillskottsavgift vore sålunda att betrakta som ett sätt att fördela fattigvårdstungan

även mellan olika kommuner, men frågan härom borde

tydligen ordnas icke genom att på varjehanda sätt hindra den fria

flyttningen utan genom reglerandet av hemortsrätten och ansvarigheten

mellan samhällena inbördes för utgiven fattigvård.

En övergångsbestämmelse har dock synts kommittén vara av nöden,

så att överenskommelse eller föreskrift om tillskottsavgift enligt 1871

års fattigvårdsförordning, som är gällande vid den nya lagens ikraftträdande,

kan fortfara att gälla under den för överenskommelsen eller

föreskriften bestämda tiden, vilken enligt förordningen är 5 år, därest

ej fattigvårdssamhället och egendomsinnehavaren åsämjas, att den före

denna tids utgång skall upphöra att tillämpas. Kommittén har därför

upptagit ett dylikt övergångsstadgande (91 § 2 mom.).

Departe
ments
chefen.

Tillskotts
-

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 135.

Yttrande.

Departe
ments
chefen.

Ojämnheten i

fattigvårdskostnadernas

tryck i olika

kommuner.

Kommittén.

En fångvårdsstyrelse har påyrkat bibehållande av föreskriften om

tillskottsavgift, tills annan lag reglerat de i 34 § fattigvårdsförordningen

angivna förhållanden.

Vad kommittén anfört till stöd för borttagande av stadgandena om

tillskottsavgift synes mig riktigt och får jag därför förorda dess förslag

härom. Genom den föreslagna övergångsbestämmelsen har sörjts för att

nu gällande överenskommelser eller föreskrifter kunna bibehållas till

bestämd tid.

Kommittén lämnar i sina motiver en framställning av det bekanta och

särskilt under senare tid av statsmakterna ofta uppmärksammade missförhållandet,

att de kommunala bördorna och därvid icke minst fattigvårdskostnaderna

trycka synnerligen ojämnt i olika kommuner. Rörande

de av kommittén i detta hänseende insamlade uppgifter hänvisas till

kommitténs betänkande (motiverna sid. 179 o. f. samt del III sid. 263

o. f.). Härvid framträder dels en bestämd skillnad mellan landskommuner

och städer, vilka senare äro vida gynnsammare ställda än landet

i detta hänseende, och dels mellan landskommunerna inbördes. Av de

från kommunerna till kommittén inkomna uppgifterna framgår, att orsakerna

till att fattigvårdsbördan i en del kommuner blivit så tyngande

äro rätt skiftande. I synnerligen många fall anföres emellertid, att

vården av sinnessjuka eller sinnesslöa varit en dylik orsak. Eljest anföras

såsom skäl: ringa skatteförmåga, bristen på industri, dryga kostnader

för anläggning av anstalt eller att lösa arbetare av en eller annan

anledning dragits till kommunen och sedan där fallit fattigvården till

last. I några fall säges, att en industriell rörelse nedlagts och lämnat

kvar understödsbehövande inom kommunen.

Såsom en allmän iakttagelse kan, säger kommittén, angivas, att det

större eller mindre trycket av fattigvården i allmänhet sammanhänger

med kommunernas ekonomiska ställning i övrigt. Där industrien eller

den ekonomiska utvecklingen i allmänhet tagit mera fart, blir trycket

av fattigvården mindre, även om fattigvårdskostnaderna absolut taget

stiga. 1 ekonomiskt efterblivna kommuner och särskilt sådana, där utflyttningen

vare sig till utlandet eller till städerna och industriorterna

tagit större omfattning, ökas ock tungan av fattigvården. Så till vida

sammanfalla orsakerna till fattigvårdsbördans tyngd med orsakerna till

de kommunala bördornas tyngd i allmänhet. Det visar sig ock, att i

fråga om fattigvården, liksom i avseende å de kommunala bördorna i

allmänhet, det är en del företrädesvis jordbruksidkande smärre kommuner,

som hava det sämst.

s. 209 Kontrollera mot PDF

K liv yl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135. 209

I riksdagen har, framhåller kommittén, upprepade gånger fråga

varit uppe om åtgärder till utjämnande av de kommunala skattebördorna,

därvid man även särskilt tänkt på fattigvårdskostnaderna. Sålunda berördes

denna fråga i riksdagens skrivelse den 12 maj 1905, som närmast

föranledde tillsättandet av fattigvårdslagstiftningskommittén. I nämnda

skrivelse framhölls bland annat, att det vore av betydelse ej mindre för

den hjälpbehövande än även för dem, som hade att genom fattigvård

bringa hjälp, att fattigvårdsbördan kunde bäras utan känning av allt för

hårt tryck, men att i detta avseende torde vara illa ställt i många delar

av vårt land, och att i åtskilliga orter fattigvårdstungan vore rent av

olidligt tryckande. För avhjälpande av detta missförhållande borde enligt

riksdagens åsikt den staten redan nu i vissa fall åliggande skyldigheten

att gottgöra fattigvårdssamhälle dess kostnader utsträckas, varvid särskilt

nämndes det fall, då en person länge varit borta från den kommun,

där han hade hemortsrätt. l)et syntes riksdagen vidare lämpligt, att

staten, som genom sin hospitalsverksamhet m. m. för kommunerna underlättade

vården av abnorma fattiga personer, finge sig ålagt att ersätta

kommunernas kostnader för underhåll och vård av sinnesslöa personer

och fallandesjuka och med dylika personer jämförliga.

I skrivelse den 3 juni 1908 begärde riksdagen vidare, att Kungl.

Maj:t måtte snarast möjligt låta anställa en allsidig utredning rörande

vilka kommuner, som ägde alltför ringa ekonomisk bärkraft i förhållande

till dem ålagda skyldigheter för ändamål, de där tillika kunde anses

vara statsändamål, samt därefter för riksdagen framlägga det förslag,

vartill utredningen gåve anledning.

På grund härav hava inom finansdepartementet tillkallats sakkunniga

personer att biträda med utförandet av de arbeten, som kunde anses

erforderliga för lösningen av kommunalskattefrågan. Dessa sakkunniga

de s. k. kommunalskattekommitterade, hava dock ännu icke slutfört

sitt uppdrag.

Slutligen erinrar kommittén, att Kungl. Maj:t vid 1912 års riksdag,

i ändamål att bereda de mest betungade kommunerna en provisorisk

lättnad, begärt ett anslag å 600,000 kronor att enligt närmare angivna

grunder utdelas till sådana landskommuner och köpingar, där ett mera

stadigvarande, synnerligen betungande skattetryck vore rådande, men

att Kungl. Majrts förslag blev av riksdagen avslaget.

Efter att hava redogjort för vad sålunda inom riksdagen förekommit,

framhåller kommittén, att det för ett fattigvårdssamhälle, vars medlemmar

äro över hövan betungade i skatteavseende, möter stora svårig
Bihang

till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 120 höft. (Nr 135.) 27

s. 210 Kontrollera mot PDF

Kostnaden för

fattigvård åt

sinnessjuka,

sinnesslöa och

fallandesjuka,

tuberkulösa

och vanföra.

40 § och

41 § 1 mom.

210 Klingl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

heter att ordna fattigvården på ett tillfredsställande sätt och att trycket

av fattigvårdsbördan ytterst går ut över de fattiga. Kommittén erinrar

vidare om att densamma icke funnit sig höra ur utjämningssynpunkt

föreslå fattigvårdens överflyttande i sin helhet på staten eller på större

kommunala enheter. Enligt kommitténs mening följer dock ingalunda

härav, att icke såväl staten som dessa större kommunala enheter böra

i högre grad än nu är fallet lämna sin medverkan, särskilt ekonomiskt,

till förverkligande av fattigvårdens uppgifter, varigenom även de kommunala

bördorna i viss mån lättas och ojämnheten blir mindre tryckande.

Sedan kommittén härefter erinrat om de fall, i vilka staten bör ersätta

kommunerna deras utgifter för fattigvård nämligen vid fattigvård

åt utlänningar samt personer, vilkas hemortsrätt ej kan utrönas eller som

länge varit borta från kommunerna, (se 60 § i Kungl. Maj:ts förslag),

framlägger kommittén i 40 och 41 §§ nya och särdeles betydelsefulla

bestämmelser, varigenom kostnaden för vård av vissa abnorma och sjuka

överflyttas på landstingen.

Med hänsyn till det resultat, vartill kommittén kommit beträffande

å ena sidan sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka, vilka omförmälas i

40 §, ävensom tuberkulösa och vanföra, som avses i 41 § 1 mom., samt

å andra sidan övriga kroniskt sjuka, om vilka stadgas i 41 § 2 mom.,

behandlas 40 § och 41 § 1 mom. tillsammans. De över dessa lagrum

avgivna yttranden avse dock delvis även 41 § 2 mom.

40 § och 41 § 1 mom.

I 40 § föreslår kommittén ett stadgande av följande innehåll: »Har

lattigvårdssamhälle för person, som är i behov av fattigvård enligt

1 §, erlagt avgift för vård å statens anstalt för sinnessjuka, för vilken

ersättning ej kunnat uttagas av den vårdade eller för honom försörjningspliktig

person; och äro ej sådana omständigheter för handen, att

gottgörelse för vården enligt vad i 62 § sägs skall lämnas av staten,

då äger det samhälle, där den vårdade har hemortsrätt eller som jämlikt

51 § eljest har att svara för sagda avgift, att därför utfå gottgörelse

av det landsting, inom vars område fattigvårdssamhället är beläget.

Lag samma vare beträffande avgift för vård, som lämnats å anstalt

för sinnessjuka, sinnesslöa eller fallandesjuka, vilken tillhör landsting

eller stad, som ej deltager i landsting, eller å enskild anstalt för sinnesslöa

eller fallandesjuka, vilken åtnjuter statsbidrag eller blivit av Konungen

för ändamålet godkänd.»

s. 211 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr Vid.

211

Vidare föreslår kommittén i 41 § 1 mom.: »Där fattig för vård

intagits å anstalt för tuberkulösa eller för vanföra, vilken åtnjuter statsbidrag,

gäller om fattigvårdssamhälles rätt att utfå gottgörelse för utgiven

vårdavgift vad i 40 § sägs».

Rörande antalet understödstagare av dessa grupper, deras vårdande

samt kostnaderna härför finnas åtskilliga uppgifter dels i del III av kommitténs

betänkande dels i motiverna till 4 kap. av förslaget'' till fattigvårdslag

(sid. 138—156) dels ock i motiverna till föreliggande kapitel.

I sistnämnda sammanhang anför kommittén i huvudsak följande:

»Kommunernas utgifter för vården av sinnessjuka och sinnesslöa utgöra eu

mycket betydande del av deras fattigvårdskostnader. Av den statistiska redogörelsen

(del III sid, 254 o. f.), framgår att år 1907 kommunernas kostnader för

vård av dessa kategorier av hjälpbehö vande ensamt å kommunerna ej tillhöriga

anstalter utgjort för sinnessjuka 960,047 kronor och för sinnesslöa 141,674 kronor.

I procent av totalkostnaderna för understödstagarnas vård och underhåll utgjorde

detta, för de sinnessjuka 6,7 % och för de sinnesslöa 1 %. Dessa belopp äro

dock, vad särskilt de sinnessjuka angår, icke något fullständigt uttryck för den

kostnad, vården av dessa ådraga kommunerna. Av vårdkostnaden för de sinnessjuka

komma nämligen på städerna endast 216,164 kronor, under det på

landsbygden falla ej mindre än 743,883 kronor. Detta beror därpå, att de

större stadskommunerna inrättat egna sinnessjukanstalter, antingen fristående

eller i förbindelse med fattigvårdsanstalterna, och att utgifterna för dessa ej ingå

i nämnda kostnader. Härtill kommer, att ett stort antal sinnessjuka erhållit

vård annorstädes än å de för sådana avsedda anstalter. Ä fattigvårdsanstalterna

vårdades sålunda (del III sid. 412) icke mindre än 2,042 sinnessjuka, varav 1,465

kommo på städernas anstalter. I egna eller andras hem försörjdes 1,107. Utackorderingskostnaden

för sinnessjuka fattiga utgjorde (del III sid. 198) i medeltal

på landsbygden 213 kronor 60 öre och i stadskommunerna 220 kronor 44 öre,

under det att vårdavgiften för sinnessjuka å statens anstalters tredje klass uppgick

till 200 kronor 75 öre om året. Av de sinnesslöa vårdades å fattigvård sanstalter

1,541, varav på landsbygdens 1,124 och i städernas 417. I egna eller

andras hem vårdades ej mindre än 2,678. Medelkostnaden för vård å anstalt av

understödstagare i allmänhet utgjorde för fattiggårdarna på landsbygden 153 kronor

och i städerna 192 kronor; för fattighusen ställde den sig vad landet angår

något lägre (del III sid. 233). Man har alltså i fråga om kostnaderna för den

kommunala anstaltsvården för nu förevarande kategorier att räkna med minst

dessa siffror. Vid utackordering lärer, vad angår de sinnesslöa, kostnaderna

ställa sig något lägre än för de sinnessjuka.

En annan grupp av understödstagare, som bör behandlas i detta sammanhang

och som även omnämnes i riksdagens skrivelse den 12 maj 1905, är de fallandesjuka.

Dessas antal uppgives (del III sid. 419) för år 1907 till 706, av vilka

386 vårdades i egna eller andras hem; i fattigvårdsanstalt voro intagna 271, i

sjukvårdsinrättning 40 och å annan anstalt 9. Körande kostnaden för dessa finnas

ingå specifika uppgifter; men man kan antaga, att den är i medeltal något

högre än för de sinnessjuka. Avgifterna på specialanstalter, avsedda för dylika

patienter, uppgå nämligen i regel till 300 kronor per år.

Kommittén.

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

En mycket betydande del av kommunernas fattigvårdskostnader utgår för

vården av sådana fattiga, som lida av kroniska sjukdomar. Bland dessa märkas

i första rummet de tuberkulösa. Medelkostnaden för inackordering av tuberkulösa

fattiga utgjorde, enligt de till kommittén ingångna uppgifterna (del III sid. 198),

år 1907 icke mindre än 297 kronor 34 öre i stadskommunerna och 214 kronor 9

öre på landsbygden. Då man betänker, att antalet varaktigt försörjda understödstagare,

som voro tuberkulösa, samtidigt utgjorde (del III sid. 189) i städerna

2,015 och på landsbygden 1,055, varav dock visserligen nära hälften försörjdes i hemmen

och därför kan antagas vara försörjd för en vida billigare kostnad än den

ovan angivna, inses, att en lättnad i kommunernas kostnader för dessa måste

spela en ganska stor roll. Och även här gäller vad som sagts om de sinnessjuka,

att ifrågavarande kostnader höra till dem, som drabba synnerligen ojämnt,

och att således en lättnad på detta område bör väsentligt bidraga till att lindra

trycket av fattigvården i kommuner, där det kännes svårast.»

Vad beträffar de vanföra erinrar kommittén, att ett stort antal

sådana tillkommit genom barnförlamningsepidemierna samt att det antages,

att i landet skall finnas minst 8,000 vanföra under 15 år; hur

många som finnas ovanför denna ålder kan ej uppgivas. Den allra

största delen av dessa äro fattiga. Ur de av kommittén rörande vanförevården

lämnade uppgifter må anföras följande:

För vården av vanföra verka på enskilt initiativ bildade föreningar i Stockholm,

Göteborg och Hälsingborg. Yid de av dessa föreningar inrättade vanföreanstalterna

i nämnda tre städer finnas å sjukavdelningarna för närvarande platser

för 140 patienter; därjämte behandlas vid de där anordnade poliklinikerna

sådana fall, där anstaltsvård ej är behövlig. I den till anstalterna hörande arbetsskolan

finnas platser för 148 interna, d.v.s. fullt underhållna, elever och 67 platser

för externa sådana. Staten har till dessa anstalter lämnat, förutom byggnadshjälp

vid olika tillfällen, dels ett anslag för beredande av undervisning vid anstalternas

skolavdelningar, dels ett anslag till den kliniska behandlingen samt för medellösa

vanföras och deras vårdares resor till anstalterna; härutöver har staten också

vidtagit särskilda åtgärder och anvisat medel för beredande av provisorisk vård

åt sådana, som till följd av de senaste årens barnförlamningsepidemier drabbats

av vanförhet. Till underlättande av vanföras vård lämnas ock bidrag från landstingen.

Kostnaderna för behandlingen å anstalternas sjukavdelningar av fattiga

vanföra äro i allmänhet så fördelade, att av dagkostnaden, beräknad till 3 kronor,

staten betalar 1 krona 50 öre, vederbörande landsting 1 krona och fattigvårdssamhället

50 öre. Men härtill kommer kostnaden för bandage, vilken är

ganska dryg; till bestridande av denna kostnad lämnas bidrag av en del landsting,

men i övrigt utgöres den av kommunerna. Ett landsting har förbundit sig

att för medellösa patienter betala hela vårdkostnaden till den del, den ej gottgöres

av staten. Yad angår skolavdelningen lämnar staten ett fixt anslag för varje

elev. Därjämte lämnas bidrag av landstingen även till dem, som tillhöra denna

avdelning. Samtliga här angivna åtgärder avse allenast sådana fall av vanförhet

där vanförheten anses kunna genom behandling i viss mån hävas. För asylfallen

finnas ingå anstalter, och sådana är det ej heller nu avsett att inrätta, utan

torde dessa komma under samma kategori som kroniskt sjuka. Med bidrag från

s. 213 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 185. 213

insamlade, till Kungl. Maj:t överlämnade medel hav planerats att i samband med

vanförean stal terna anordna s. k. skol- och uppfostringsliem för vanföra barn i

eller under skolåldern, till vilka hem även lämnats statsanslag. Till platserna å

dessa har man tänkt sig, att staten skall betala en krona om dagen samt landstinget

20 kronor och kommunen 10 kronor i månaden.

Kommittén erinrar i sitt betänkande om att svenska fattigvårdsförbundet

hos Kung]. Maj:t gjort framställning om åstadkommande av

utredning i fråga om uppdelning av sinnessjukvården mellan staten och

landstingen, eventuellt angående statsbidrag till den icke statliga offentliga

sinnessjukvården, och om de övriga åtgärder, som i samband därmed

måste vidtagas, i syfte att den offentliga sinnessjukvården snarast

möjligt måtte bliva så ordnad, att varje sinnessjuk omedelbart kunde

erhålla den vård, hans tillstånd krävde, samt att Kungl. Maj:t uppdragit

åt medicinalstyrelsen att, efter samråd med tillkallade sakkunniga, verkställa

en dylik utredning. Vidare redogör kommittén för riksdagens skrivelse

till Kungl. Maj:t den 20 maj 1905, däri riksdagen anhöll om utredning,

huruledes förbättringar, där de så erfordrades, måtte kunna

åstadkommas i den enskilda och kommunala sinnessjukvården, samt medicinalstyrelsens

häröver den 23 april 1906 avgivna yttrande, däri bl. a.

förordades statsbidrag för kommunal sinnessjukvård, föreskrifter om avskiljande

av sinnessjuka från andra understödstagare samt rörande villkoren

för deras inackordering på fattigvårdens bekostnad, ävensom

kontroll från statens sida genom särskilda fattigvårdsinspektörer.

Kommittén framhåller, att densamma genom förslagets bestämmelser

i 32, 29 och 44 §§ sökt tillgodose medicinalstyrelsens önskemål beträffande

sinnessjukas avskiljande och inackordering ävensom kontrollen.

Kommitténs åsikt i fråga om statsbidrag framgår av det följande.

1 sin motivering till 40 § anför kommittén bl. a.: Sammanstäl
ler

man de i det föregående refererade siffrorna å kostnaderna för

kommunernas vård av fattiga sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka,

finner man, att kostnaderna för vården av nu nämnda slag av fattiga

uppgå till ganska betydande belopp, även om totalkostnaden icke i och

för sig representerar någon större del av fattigvårdsbudgeten i dess helhet.

Men deras betydelse för ojämnheten i fattigvårdsbördan är vida

större än som framgår av dessa totalkostnader. Kostnaden för varje

särskild individ är nämligen i jämförelse med den för en vanlig understödstagare

så mycket större, att tillvaron inom en mindre kommun av

en eller flera dylika understödstagare nedtynger denna kommuns budget

på ett synnerligen kännbart sätt. Kommittén anför vidare:

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

Kung!. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 135.

»Uppenbart är, att ett avlyftande av eller väsentligt lättande av utgifterna

för vård av sinnessjuka skulle i fråga om utjämnande av fattigvårdstrycket på

kommunerna hava en ej ringa betydelse. Vad beträffar sättet för lättande av

kommunernas bördor för vård av dessa personer synes riksdagen närmast hava

tänkt sig denna lättnad så, att staten skulle lämna kommunerna gottgörelse för

deras kostnader för vården av sinnesslöa, fallandesjuka och »med dylika personer

jämförliga». Mot ett sådant sätt att ordna saken föreligger emellertid den mycket

viktiga betänkligheten, att någon norm för ett rättvist bestämmande av denna

ersättning icke kan angivas. Detta är så mycket mera av vikt med avseende

å de kategorier, om vilka här är fråga, som erfarenheten giver vid handen, att

deri vård, varav de äro i behov, är av mycket växlande beskaffenhet, något som

också gäller om den vård, vilken bestås dem och som på många håll ännu lämnar

mycket övrigt att önska. Tydligen är det ej lämpligt, att staten utgiver

gottgörelse för en vård, som är av underhaltig beskaffenhet, och detta kanske

med belopp, som i allt fall kunna bliva ganska dryga.

Av 4 kap. inhämtas, att kommittén ansett, att möjligheterna till anstaltsvård

för de abnorma böra på allt sätt befordras, genom att staten och landstingen

samt de städer, som ej deltaga i landsting, och i allmänhet de större kommunerna

samarbeta för att bereda tillgång till allt flera anstaltsplatser för såväl

sinnessjuka som sinnesslöa, i sammanhang varmed kommittén har antytt, att

staten torde böra lämna bidrag till vården av sinnessjuka även på landstingens

och de större kommunernas anstalter. Frågan härom är, såsom också framhållits,

för närvarande föremål för övervägande. I den mån en utveckling av anstaltsvården

för de sinnessjuka kan komma att äga rum, lättas givetvis trycket

för kommunerna av vården om de fattiga sinnessjuka. Yad som emellertid, alldeles

oavsett anstaltsfrågans lösning, redan nu kan göras i sistberörda syfte är,

att kommunerna befrias från gäldande av de kostnader för hospitalsvården, som

nu vila på dem.

Det synes vid ett sådant avlyftande ligga närmast till hands att i stället

lägga dessa kostnader på de större kommunala enheterna landstingen. Härigenom

komme de städer, som icke deltaga i landsting och vilka redan i ganska

stor omfattning anordnat sinnessjukanstalter, att fortfarande liksom hittills bära

ansvarigheten för vården å dessa anstalter. För de skattskyldiga inom landstingsområdena

komme en sådan anordning icke att innebära någon ändring i

vare sig grunderna för kostnadernas utgående eller deras belopp, utan allenast

en jämnare fördelning av dem mellan de särskilda kommunerna inom området.

Därest vid ett blivande ordnande av sinnessjukvården utvecklingen skulle gå till

ett sådant samarbete mellan staten och landstingen, som ovan antytts, komme

en sådan fördelning av ansvarigheten för kostnaderna, som nu framhållits, att

väl ansluta sig härtill. Vad här sagts om en överflyttning på landstingen av

kommunernas kostnader för hospitalsvården bör uppenbarligen, såsom också här

förutsatts, kunna gälla även med avseende å kostnaderna för vården av sinnessjuka

på anstalter, som upprättats av landstingen själva. Däremot har det icke

ansetts böra utsträckas till att omfatta jämväl enskilda dylika anstalter, å vilka

kostnaderna i allmänhet ställa sig synnerligen höga och som därför ej heller

torde anlitas för fattiga sinnessjuka; där så i något fall skulle äga rum, synes

det samhälle, som anlitar en sådan anstalt, böra självt svara för kostnaden.

Även med avseende på de sinnesslöa synas riksdagens önskningar kunna

och böra på det sätt förverkligas, att landstingen övertaga kommunernas kost
-

s. 215 Kontrollera mot PDF

Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 135.

215

nader för anstaltsvården åt dessa. Detta synes böra äga rum vare sig de vårdas

på anstalter, som upprättats och underhållas av landstingen -— några statsanstalter

av detta slag finnas icke — eller på enskilda anstalter, som åtnjuta statsunderstöd

eller blivit av staten godkända; de enskilda anstalterna intaga nämligen

här enahanda ställning som landstingens. Jämväl för de fallandesjuka, j den

mån de vårdas å för dem avsedda anstalter, som blivit av staten godkända eller

erhålla statsbidrag, böra landstingen, såsom de redan delvis gjort, påtaga sig

vårdkostnaden.

Om dessa åtgärder genomföras, har otvivelaktigt därmed tagits ett mycket

väsentligt steg till undanrödjande av olägenheterna i fattigvårdskostnadernas

tryck inom de smärre kommunerna. I den mån tillfälle till anstaltsvård utvidgas,

befrias kommunerna alltmera från nödvändigheten att bestå de abnorma en

dyr, men ändock ofta nog otillfredsställande vård i hemmen eller på fattigvårdsanstalterna.

Och genom landstingens övertagande av avgifterna för dessa fattigas

vård å specialanstalterna, i den mån dessa nu drabba kommunerna, beredas dessa

en direkt lättnad. Dessa lindringar komma utan tvivel att kännas ej minst av

de smärre kommuner, vilka hava att dragas med kostnader för vård av abnorma

fattiga.»

Uti motiveringen till 41 § 1 mom. anför kommittén i fråga om de

tuberkulösa bland annat:

»Liksom beträffande de abnorma synes det i fråga om sådana tuberkulösa,

vilkas vårdande eljest på grund av deras nödställda belägenhet åligger fattigvårdssamhällena,

vara lämpligt att överflytta kostnaderna för vården uti statsunderstödda

anstalter, i den män de ej bestridas av staten, helt och hållet på landstingen.

Även här gäller, att dessa kostnader till beloppet måste bliva nelt och

hållet oberoende av en dylik åtgärd, vilken endast skulle innebära deras överflyttande

från primärkommunerna till den bärkraftigare länskommunen; och tillika

skulle den innebära ett väsentligt steg i riktning att utjämna fattigvårdstungan.»

I fråga om de vanföra finner kommittén det uppenbart, att det allmänna

bör än vidare än som skett ingripa till lindrande av kommunernas

kostnader för fattiga av ifrågavarande kategori. Kommittén fortsätter:

»Detta är så mycket mer angeläget, som de vanföra förekomma mycket

ojämnt; i en kommun kan finnas ett jämförelsevis stort antal, under det i flera

andra kommuner i samma län inga sådana finnas. De hittills vidtagna åtgärderna

hänföra sig ock egentligen till de fall, som kunna förbättras, varemot vården av

de övriga, för så vitt fråga är om fattiga, helt och hållet vilar på kommunerna.

Ordnandet av denna angelägenhet är emellertid ännu allenast i sin begynnelse;

vanförevården är dock stadd i eu livlig utveckling, och vad som redan gjorts

synes giva löfte om att de vanföras behov av vård m. m. skall kunna allt bättre

tillgodoses. Kommittén anser emellertid fullgoda skäl föreligga, att, i den mån

vård å de för dem avsedda anstalterna kan åt fattiga av detta slag beredas, denna

vård bör, likasom med avseende på de tuberkulösa, överflyttas å landstingen, där

den ej gottgöres av staten. Landstingen böra således övertaga den del av dagkostnaden

för fattiga vanföra, som nu utgöres av kommunerna, å anstalternas

såväl sjuk- som skolavdelningar ävensom kostnaden för bandage, där sådana

behövas.»

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

Yttranden.

40 och 41 §.

Innan jag övergår till de över förevarande delar av kommitténs förslag

avgivna yttranden, vilka delvis avse även 2 mom. av 41 § i förslaget,

bör nämnas, att enligt nämnda moment 1 stycket landsting, som upprättat

anstalt för personer, vilka lida av annan kronisk eller obotlig

sjukdom än i 1 mom. sägs, må för vård av å sådan anstalt intagna

fattiga sjuka fastställa en avgift, ej överstigande 3A av vårdkostnaden;

att enligt 2 stycket av samma moment, där fattigvårdssamhälle åt kroniskt

eller obotligt sjuka å särskild anstalt eller å en vid fattigvårdsanstalt

anordnad särskild avdelning berett tillfredsställande vård, det

samhälle, som ansvarar för vårdkostnaden, må av vederbörande landsting

erhålla gottgörelse med V4 av det belopp, vartill nämnda kostnad visas

hava uppgått; att kommittén föreslagit att genom ändringar i gällande

författningar angående dövstum- och blindundervisningen befria kommunerna

från de anstaltsutgifter, som de nu hava att utgiva för dövstummas

och blindas underhåll vid för dem avsedda skolor; samt att kommittén

beräknat, att genom överflyttande på landstingen, helt eller delvis,

på sätt kommittén föreslagit, av kostnaderna för vård av sinnessjuka,

sinnesslöa, fallandesjuka, tuberkulösa, vanföra, dövstumma, blinda och

kroniskt eller obotligt sjuka skulle kostnaderna för kommunernas fattigvård

nedbringas med inemot 3 miljoner kronor, därvid kommittén

emellertid framhållit, att eftersom fattigvårdskostnaderna för varje till

någon av dessa kategorier hörande individ äro proportionsvis boga, ett

avlyftande av dessa kostnader särskilt för en stor del smärre, mera betungade

kommuner komme att medföra en avsevärd lättnad, vadan de

föreslagna åtgärdernas verkan i riktning att lätta fattigvårdsbördan för

särskilt tryckta kommuner med all säkerhet måste skattas högre än som

utmärktes genom kommitténs approximativa beräkning. Jag återkommer

längre fram (sid. 235) till kommitténs uttalanden angående den ekonomiska

betydelsen av dess förslag i dessa delar.

För kommitténs ställning till frågan om direkt tillskott av staten

till genom fattigvårdskostnader särskilt betungade kommuner kommer

redogörelse att i det följande lämnas.

Kommitténs förslag i 40 och 41 §§ avstyrkes av landstinget och förste

provinsialläkaren i Gottlands län samt av landstingen i Värmlands, Örebro

och Jämtlands län, vilka anse, att kostnaderna i fråga böra bestridas

av staten. Sistnämnda landsting anför bl. a.: Utjämning av skattetrycket

kan icke nås på den av kommittén anvisade vägen. Kommuner

finnas, där fattigvården är synnerligen betungande utan att förorsakas

av avgifter för vård av sinnessjuka m. fl. Förslaget skulle för dessa

s. 217 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135. 217

ej medföra någon lättnad, tvärtom skulle de få vidkännas ökad landstingsskatt,

medan i stället andra kommuner med ett stort antal sinnessjuka,

men i övrigt små utgifter för fattigvård, skulle njuta eu otillbörlig

lättnad. Kostnader, som landstinget skall vidkännas, bliva alltid proportionsvis

mycket högre än om de utgöras av den enskilde eller primärkommunen.

De ifrågasatta ökade kostnaderna skulle för landstingen

bliva så betungande, att deras ekonomiska bärkraft ej skulle räcka till

för övriga nödiga utgifter. Ett landstingens deltagande i kostnaderna

för fattigvården skulle kräva ändring i 1 § landstingsförordningen.

Åven socialstyrelsen anser, att de olika former av vårdbehov, som

åsyftas i 40 och 41 §§, äro av den beskaffenhet, att de synas särdeles

väl ägnade att tillgodoses av staten. Därest de ej läggas å staten,

borde denna enligt styrelsens åsikt medelst bidrag lindra de somligstädes

sannolikt ganska betungande bördor, som ifrågavarande förpliktelser

skulle medföra. Utan kraftig hjälp från statens sida kunde man, anser

styrelsen, ej heller förvänta att inom rimlig tid få ifrågavarande former

av fattigsjukvården ordnade på tillfredsställande sätt.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Gottlands län finner de i 40 §

omförmälda arterna av anstaltsvård utgöra ett lämpligt föremål för statens

ingripande. — Två fattigvårdsstyrelser och en länsman uttala sig

för sinnessjukvårdens bekostande av staten och en av dessa styrelser

anser detsamma höra gälla om sinnesslövården.

Från ett par städer anmärkes, att förslaget innebär en orättvisa mot

de kommuner, som ordnat sin anstaltsvård och nu komma att bidraga

jämväl till vårdkostnader för andra kommuners sjuka fattiga.

I övrigt hava de hörda myndigheterna i allmänhet lämnat förslaget

utan anmärkning eller förklarat sig godkänna dess principer.

Kammarrätten anför om bestämmelserna i 40 och 41 §§:

»Det är att hoppas, att — såsom därmed åsyftats — här avsedda anordningar

skola ej allenast verka utjämnande på kommunernas fattigvårdskostnader

utan även kraftigt främja en bättre och mera tidsenlig omvårdnad av de behövande,

varom här är fråga. Att beskaffenheten av den vård, som i enskilda hem

och å fattigvårdsanstalter för närvarande bestås vissa kategorier av dessa behövande,

alltför ofta ingalunda kan anses fylla ens ett synnerligen blygsamt mått

utan i stor utsträckning måste betraktas såsom särdeles otillfredsställande, torde

vara allmänt erkänt, och kommitténs ifrågavarande reformplan synes därför kammarrätten

förtjäna största beaktande. Beloppet av de fattigvårdskostnader, som

genom här avsedda anordningar skulle avlyftas primärkommunerna, har av kommittén

uppskattats till inemot tre miljoner kronor årligen. Det är givetvis icke

möjligt att med någon större sannolikhet kunna förutsäga verkningarna ur utjämningssynpunkt

av kommitténs ifrågavarande reformförslag, och någon enighet

härutinnan har ej heller varit rådande bland de i ärendet hörda vederbörande.

Bihang till Riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 120 käft. (Nr 135.) 28

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

Lika med kommittén håller emellertid kammarrätten för sin del före, att de föreslagna

åtgärdernas verkan i riktning att lätta fattigvårdsbördan för särskilt tryckta

kommuner måste skattas högre än som angives av kommitténs omförmälda

approximativa beräkning, ett antagande, som grundas därpå, att eftersom fattigvårdskostnaderna

för varje till någon av ifrågavarande grupper hörande individ

äro proportionsvis höga, ett avlyftande av dessa kostnader särskilt för en stor del

smärre, mera betungade kommuner komme att medföra en avsevärd lättnad.»

Efter att hava redogjort för de betänkligheter, som särskilt Jämtlands

läns landsting framfört, förklarar kammarrätten sig desto mindre

dela farhågorna, att landstingen genom här avsedda, nya förpliktelser

skulle bliva oskäligt betungade, som den ifrågasatta anordningen ju

endast innebär — om än med någon ökning av kostnaderna — dessas

överflyttning från en mångfald smärre kommunala enheter till en desamma

omfattande samfällighet.

Åtskilliga erinringar hava framställts mot förslaget av följande myndigheter:
Stockholms

läns landsting anser, med hänsyn till ovissheten om beloppet

av de kostnader, som, därest förslaget antages, komma att drabba

landstingen, att åtminstone under någon övergångstid fattigvårdssamhällena

borde bidraga till kostnaderna med någon viss del därav.

Östergötlands läns landsting anser, att nödiga kontrollbestämmelser

böra stadgas till förekommande av att kommunerna godtyckligt överflytta

så många som möjligt av sina fattiga på landstingets anstalter.

Hallands läns landsting föreslår, med instämmande av Kungl. Maj:ts

befallning shav ande i länet, att ersättning jämväl skall erhållas för vård

å kommuns anstalt för sinnessjuka, sinnesslöa eller fallandesjuka, som

blivit av Kungl. Maj:t godkänd. Två fattigvårdsstyrelser uttala, att

kommunerna borde få ersättning för vård av abnorma och sjuka å egna

anstalter, så vitt dessa godkänts.

Kungl. Maj ds befallning shavande i Västmanlands län anser, att då

årslångt dröjsmål med intagning på sinnessjukanstalt av anmäld sinnessjuk

icke är ovanligt, synes ersättning till kommun för vård av sinnessjuk

böra utgå redan från det ansökning om intagning bifallits.

Kopparbergs läns landsting tillstyrker förslaget under förutsättning,

att staten lämnar likformiga bidrag åt landstingen för vissa vårdanstalters

byggande och upprätthållande samt i fall av behov förhindrar, att

ekonomiskt svaga landstingsområden allt för hårt betungas.

Förste provinsialläkaren i Västerbottens län uttalar, att fattigvårdssamhället

även bör erhålla gottgörelse för utlägg för den sjukes och

hans vårdares resekostnader.

s. 219 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 135. 219

Beträffande 41 § 1 mom. föreslår Hallands läns landsting sådan ändring-,

att landstinget må, där fattig för vård iutngits å genom landstingets

försorg upprättad anstalt för tuberkulösa eller vanföra, fastställa eu

avgift, ej överstigande a/4 av vårdkostnaden, som vederbörande fattigvårdssamhälle

har att erlägga för å sådan anstalt intagen fattig.

Pensionsstyrelsen anmärker, att stadgandet i 41 § 1 mom. rörande

landstings ansvarighet för avgifter för vård av tuberkulösa och vanföra,

vilket stadgande saknar motsvarighet i fråga om lasaretts- och kurortsvård

och annan därmed jämförlig sjukvård, torde, såsom styrelsens sjukvårdande

verksamhet för närvarande är ordnad, komma att medföra

minskade utsikter för tuberkulösa och vanföra att erhålla sjukvård i annan

form än fattigvård.

Frågan om beredande av lättnad i kommunernas fattigvårdsbörda

är ett ämne, som länge stått på dagordningen, och alla torde vara ense

därom, att åtgärder i sådan riktning måste vidtagas. Den närmast till

hands liggande utvägen, vilken också av riksdagen antytts i dess skrivelse

den 12 maj 1905, är att befria kommunerna från vissa utgifter

för sjuka och abnorma understödstagare. Kommittén har med utgångspunkt

härifrån i 40 § och 41 § 1 mom. föreslagit en dylik befrielse

från vårdavgift för sinnessjuka, sinnesslöa, fallandesjuka, tuberkulösa och

vanföra i vissa anstalter, — varjämte kommittén beträffande kostnaden för

vård av fattiga, som lida av annan kronisk eller obotlig sjukdom, ävensom

av dövstumma och blinda föreslagit vissa andra lättnader, ett spörsmål

till vilket jag nedan återkommer. I avseende å nu ifrågavarande

kategorier sjuka och abnorma har kommittén så till vida gått en annan

väg än den riksdagen tänkt sig, att kommittén föreslagit, att kommunerna

skola få gottgörelse av landstingen för dessa vårdavgifter. De av kommittén

härför anförda skäl delas av det vida övervägande flertalet av de

i ärendet hörda vederbörande och jag anser mig också böra förorda

kommitténs förslag härutinnan.

Vad beträffar farhågorna för landstingens oskäliga betungande får

jag hänvisa till vad kammarrätten anfört därom, att anordningen i stort

sett allenast innebär en omflyttning från kommunerna till det kommunerna

omfattande landstingsområdet. Den från ett håll framkastade anmärkningen,

att för anordningens genomförande en ändring skulle krävas

i förordningen om landsting, kan jag icke dela.

Enligt förslaget skulle gottgörelse allenast utgå för vårdavgifter

å dels statens anstalter för sinnessjuka, dels anstalt för sinnessjuka,

sinnesslöa eller fallandesjuka, vilken tillhör landsting eller stad, som ej

Departe
ments
chefen.

s. 220 Kontrollera mot PDF

220

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

Sättet för

landstingens

övertagande

av kostnaderna.

Kommittén.

deltager i landsting, dels enskild anstalt för sinnesslöa eller fallandesjuka,

vilken åtnjuter statsbidrag eller blivit av Konungen för ändamålet

godkänd, och dels anstalt för tuberkulösa eller vanföra, vilken

åtnjuter statsbidrag. Detta synes mig vara en lämplig begränsning. Att,

såsom från vissa håll föreslagits, utsträcka landstingens ersättningsskyldighet

ännu längre, och låta den omfatta vårdkostnaden å vissa kommunala

anstalter eller tiden från det ansökan om intagning av sinnessjuk

bifallits eller resekostnader till anstalten, finner jag åtminstone

för närvarande ej böra förordas. I den mån, som antalet platser å ifrågavarande

anstalter ökas, torde behovet av en utsträckning i förstnämnda

båda avseenden bliva mindre.

Frågan om statsbidrag till landstingens sinnessjukanstalter är, såsom

förut framhållits, under övervägande i samband med spörsmålet om ett

ordnande genom samverkan mellan staten och landstingen av sinnessjukvården.

Vid sådant förhållande lärer det icke böra ifrågakomma att här

upptaga spörsmålet därom. Till anstalter för sinnesslöa, fallandesjuka,

tuberkulösa och vanföra, bland andra landstingens, i den mån sådana

finnas, utgå, såsom av kommitténs redogörelse framgår, betydande statsbidrag.

Spörsmålet om en eventuell ökning därav torde ej heller böra

här upptagas till dryftande.

Rörande det förfaringssätt, som kommittén tänkt sig skola komma

till användning vid sökande av ersättning från vederbörande landsting,

hänvisas till stadgandet i 40 §. Kommittén anför i sina motiver

härom:

»Beträffande sättet för landstingens övertagande av kommunernas här

ifrågavarande kostnader kunde det möjligen tänkas, att landstingen direkt till

anstalterna hade att utgiva dessa kostnader samt att, för dessas behöriga fördelning

emellan de olika landstingen eller de städer, som ej deltaga i landsting,

reglerna för hemortsrätten här gåves motsvarande tillämpning eller med andra

ord att det infördes en läns- eller landstingshemortsrätt. En dylik anordning

skulle emellertid medföra tämligen vittgående konsekvenser i avseende å lagstiftningen

om fattigvården med därav följande olägenheter och torde icke heller

låta sig genomföras utan ändring i bestämmelserna om landstingens funktioner

och arbetssätt, vilket man i detta sammanhang bör undvika. En enklare utväg,

vilken synes hava avgjort företräde, är därför att låta frågan om kostnadernas

fördelning, d. v. s. vilken kommun och såsom följd därav vilket landsting kostnaden

i ett givet fall bör drabba, fortfarande såsom hittills utageras mellan

kommunerna. Landstingen hava allenast att utgiva ersättning för den kostnad,

som efter ett sådant med eller utan rättegång träffat avgörande stannar på kommun

inom dess område. Tillvägagångssättet blir alltså, att kommunen fortfarande

såsom hittills svarar för de fastställda avgifternas erläggande till vederbörande

anstalt, vilka avgifter äro att anse såsom av kommunen utgiven fattigvård. Erå
-

s. 221 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr V15.

221

gorna angående hemortsrätten och kommunernas inbördes ansvarighet för denna

fattigvård lösas efter de vanliga reglerna; likaså blir det kommunerna, som hava

att uttaga ersättning, diir sådan kan fås, av den vårdades egna tillgångar eller

för honom försörjningspliktiga personel-'' I de fall då, såsom framdeles närmare

utvecklas, skyldighet till gottgörelse för av kommunen utgiven fattigvård skall

åligga staten, har kommunen att göra denna rätt gällande. Endast för vad som

slutligen drabbat kommunen har denna att utfå gottgörelse av sitt landsting.

Landstinget har att självt eller genom sina organ pröva riktigheten av det framställda

kravet samt bifalla eller avslå detsamma. I händelse av avslag bör kommunen

hava rätt att, om den därtill finner skäl, utsöka sin fordran på gottgörelse

genom Konungens befallningshavande (61 §).

Närmast erbjuder sig denna utväg att ordna förevarande angeliigenhet såsom

naturlig, då det gäller avgifter till statsanstalter eller andra anstalter, som icke

tillhöra det landsting, som ersättningsskyldigheten åligger. Men den synes också

utan svårighet kunna anlitas för avgifter till landstingets egna anstalter. Anstalten,

vilken i regel torde hava sin särskilda ekonomi, har då att uppbära avgift av

vederbörande kommun; och förfarandet blir därefter enahanda, som här ovan

beskrivits, så att landstinget har att ersätta den avgift, vilken till sist drabbat

en kommun, som tillhör landstingsområdet.

Av den anordning, som här beskrivits, enligt vilken frågan om kostnadernas

fördelning skall vara slutförd, innan begäran om gottgörelse framställes till landstinget,

följer, att man icke ansett nödigt eller lämpligt att tillerkänna landstinget

för vad detsamma utlagt någon återkravsrätt mot enskilda personer, vilka betalningsskyldighet

eljest enligt därför givna regler skulle påvila. Härigenom befrias

dessa personer från betalningsskyldighet för vad av dem icke kunnat gäldas,

innan gottgörelse av landstinget till vederbörande kommun utbetalades. Hå

understödstagares och försörjningspliktigas skyldighet att ersätta fattigvård, såsom

framdeles kommer att närmare beröras, i regel preskriberas inom två år från dess

utgivande, kommer i allt fall dylik ersättningsskyldighet att jämförelsevis snart

bortfalla. Därigenom avlägsnas ock de betänkligheter, som kunde yppas mot

sistberörda anordning, därför att den ej kan bli gällande för de stadskommuner,

som icke tillhöra landsting utan själva utgöra landstingsområden.»

Kammarrätten säger sig icke kunna biträda den av kommittén förordade

ordningen för fastställandet av landstingens ersättningsskyldighet

gentemot primärkommunerna samt anför, efter att hava redogjort för

vad förslaget i detta hänseende innehåller:

»Att en dylik anordning icke kan anses tillfredsställande, synes kammarrätten

ligga i öppen dag. Proceduren är till en början alltför omständlig och

komme antagligen att i ganska talrika fall föranleda stor tidsutdräkt. Het är

vidare uppenbart, att då hemortskommunen i regel bör kunna påräkna gottgörelse

av vederbörande landsting för den guldna ersättningen, dess medverkan vid utredningen

av hemortsrätten och andra på frågan inverkande omständigheter blir

mera intresselös och mindre effektiv än i vanliga mål angående ersättning för

lämnad fattigvård, ett förhållande, som givetvis kommer att försvåra målets behöriga

utredning. Härjämte må framhållas, att då i förevarande fall hemortskommunen

riktar sitt krav mot landstinget, tilläventyrs nya upplysningar och

Yttrande a.

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

omständigheter komma i dagen, som kunna giva målet en utgång, vilken icke

överensstämmer med resultatet av den föregående prövningen av samma fråga, en

eventualitet, vilken givetvis i möjligaste mån bör förekommas.

Ovanberörda med kommittéförslaget i denna del förknippade olägenheter

skulle möjligen kunna undvikas, därest proceduren ordnades sålunda, att vistelsekommunen

med förebringande av införskaffad eller tillgänglig utredning angående

hemortsrätt m. m. ägde söka ersättning omedelbart av landstinget i det landstingsområde,

där hemortskommunen ansåges vara belägen, med skyldighet för

Konungens befallningshavande att föranstalta om. den ytterligare utredning, som

för hemortsrättens fastställande eller eljest kunde finnas erforderlig. Det synes

ock lämpligen böra tillkomma icke vistelsekommunen utan vederbörande landsting

att i förekommande fall söka gottgörelse för vårdkostnaden av den vårdade

eller för honom försörjningspliktig person eller av staten. En dylik anordning

komme att nödvändiggöra en ändring jämväl av 62 §.»

En ledamot i kammarrätten bär instämt i anmärkningen, att den av

kommittén föreslagna proceduren vore för omständlig och antagligen

komme att föranleda stor tidsutdräkt, men ansett frågan böra lösas på

annat sätt än i kammarrättens utlåtande föreslagits samt i sådant hänseende

anfört, att om det ålades vistelsekommunen att söka ersättning

av landstinget i det landstingsområde, där hemortskommunen ansåges

vara belägen, måste det ofta inträffa, att efter föregången utredning

understödstagaren befunnes äga hemortsrätt i annat landstingsområde

än det, där talan först anställts, och icke så sällan torde hemortsrättsfrågan

vara tvivelaktig samt kräva en omfattande skriftväxling med förhör

i olika landsdelar. En betydligt enklare procedur skulle enligt denna ledamots

åsikt åstadkommas därigenom, att man lade underhållsskyldigheten

direkt och definitivt på landstinget i det landstingsområde, som vistelsekommunen

tillhörde. Allenast i det fall, att fråga uppstode om landstingets

rätt till ersättning av staten — såvida sådan rätt ansåges böra förbehållas

även landsting — behövde utredning om hemortsrätten äga rum.

Statskontoret framhåller, att enligt förslaget skulle landstingen för de

kostnader för ifrågavarande anstaltsvård, som av dem bestritts, icke hava

någon regressrätt mot vare sig annat landsting eller den vårdade själv

eller för honom försörjningspliktig person. Då vederbörande kommun,

som uti ifrågavarande fall skulle förskottera kostnaden med visshet om

att få densamma ersatt, vid sådant förhållande icke hade något större

intresse av att tillse, att kostnaden påfördes rätter vederbörande, kunde,

säger statskontoret, det föreslagna förfarandet möjligen leda till att

landsting komme att slutligen drabbas av sådan kostnad, som, ifall

under ärendets tidigare skede fullständigare utredning ägt rum och effektivare

åtgärder vidtagits, befunnits böra rätteligen gäldas av annat

landsting eller bestridas av den vårdades egna tillgångar eller av för

honom försörjningspliktig.

s. 223 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135. 223

Vad angår de närmare bestämmelserna för uttagande av den gottgörelse

från landstingen, som ovan föreslagits, möter först det av en

reservant inom kammarrätten framkastade spörsmålet, vilket landsting,

som bör betala kostnaden, för den händelse den vårdade bär hemortsrätt

i kommun inom annat landstingsområde. Med de grunder för

stadgandena om hemortsrätt, som föreslås i 7 kap., och den ändring av

6 § i lasarettsstadgan, som här nedan (se under 42 §) kommer att förordas,

synes det riktigast att här stadga betalningsskyldighet för det

landsting, inom vars område den kommun är belägen, där den vårdade

äger hemortsrätt. Beträffande det av kammarrätten framställda förslaget

torde skillnaden mellan detta och det av kommittén förordade stadgandet

ej vara så synnerligen stor. Då jag ej kan finna kammarrättens förslag

hava något bestämt företräde, samt ingen av Kungl. Maj:ts befallningshavande

haft något att anmärka mot stadgandet härom, sådant det av

kommittén föreslagits, finner jag mig ej böra ifrågasätta någon ändring

därav. Att på sätt statskontoret föreslagit bibehålla det landsting, som

utbetalt kostnaden, vid rätt att kräva ersättning härför från annat håll,

synes mig ej vara av behovet påkallat.

En av mig (se nedan sid. 331) i 51 § föreslagen ändring, enligt

vilken även fattigvård under de första 30 dagarna åt person, som tillhör

annat fattigvårdssamhälle, ersättes av hemortssamhället, föranleder

ett uteslutande ur förevarande paragraf av orden »eller som jämlikt 51 §

eljest har att svara för sagda avgift». Avgift, som avses i 40 §, kommer

nämligen, med godtagande av nämnda ändring, alltid att ersättas

av hemortssamhället, varav följer, att blott detta äger bekomma sådan

ersättning, som i 40 § sägs.

Enligt författningarna rörande dövstum- och blindundervisningen åligger

det tattigvårdssamhälle att understödja de föräldrar eller målsmän,

som icke äga tillgång till erläggande av den avgift för barnens vistelse

vid blind- eller dövstumskola, som de hava att utgiva (lag angående

dövstumundervisningen den 31 maj 1889, § 34, och lag angående blindundervisningen

den 29 maj 1896, § 6).

Kommittén har föreslagit, att kommunerna skulle befrias från denna

skyldighet, och i denna del anfört: Redan nu hade flera landsting beslutat

att icke av kommunerna utkräva de bidrag, vartill landstingen

enligt gällande bestämmelser vore berättigade, och en utveckling i

denna riktning vore enligt kommitténs förmenande önskvärd. Visserligen

uppginge kommunernas utgifter i sådant hänseende till jämförelsevis

små belopp; år 1907 utgjorde (del III sid. 254) kostnaden för vård

av dövstumma och blinda understödstagare å kommunen icke tillhörig

Departe
ments
chefen.

Kostnad för

fattigvård åt

dövstumma

och blinda.

s. 224 Kontrollera mot PDF

224

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

anstalt 53,629 kronor, vari dock tydligen inginge även andra kostnader

än utgifter till blind- och dövstumskolor. För en eller annan kommun

kunde dock dessa utgifter bliva kännbara nog. För åstadkommande av

den ifrågasatta överflyttningen av dessa kostnader erfordrades ändring

i de ovan åberopade författningarna, och kommittén hade uppgjort förslag

härtill. Då kommunerna varken skulle komma att i första hand

betala eller senare gottgöra dessa kostnader, följde därav, att kostnaderna

icke vidare komme att anses och behandlas som fattigvård. Numera

hade staten påtagit sig att anordna anstaltsvård även för blinda

med komplicerat lyte, d. v. s. blinda, som tillika vore dövstumma eller

sinnesslöa, samt beslutat att för sådant ändamål övertaga Drottning Sofias

stiftelse och den av denna stiftelse upprättade och underhållna vårdanstalten

invid Vänersborg, i vars ställe skulle uppföras en statsanstalt vid

Lund. Det hade i sammanhang härmed föreslagits, att vårdkostnaden för

de å statsanstalten intagna skulle utgöras och fördelas på enahanda sätt,

som enligt lagen den 29 maj 1896 ägde rum med avseende å andra

blinda; bleve detta fallet, borde naturligen även med avseende å dessa

kostnader tillämpas vad här ovan föreslagits.

Departe- Vad kommittén i avseende å ifrågavarande avgifter förordat till
chefen

styrkes av mig. Då beredandet av de förslag till ändringar i författningarna

rörande dövstum- och blindundervisningen, vilka påkallas av

vad jag nu tillstyrkt, tillhör ecklesiastikdepartementet, torde chefen för

nämnda departement komma att framlägga förslag i sådant hänseende.

41 § 2 mom.

Fattigvård åt Efter det kommittén i 41 § 1 mom. föreslagit skyldighet för landsk?allmänhet1

^nSen återgälda fattigvårdssamhällenas vårdavgifter i vissa fall för

41 § 2 mom. tuberkulösa och vanföra, lämnar kommittén i 2 mom. av samma § före
skrifter

rörande landstingens bidrag till vård av kroniskt sjuka understödstagare

i allmänhet. Här stadgas:

»Därest genom landstings försorg upprättas anstalt för personer,

som lida av annan kronisk eller obotlig sjukdom än i 1 mom. sägs, bör

tillfälle till vård åt fattiga sjuka där beredas; och må landstinget fastställa

en avgift, ej överstigande tre fjärdedelar av vårdkostnaden, som

vederbörande fattigvårdssamhälle har att erlägga för å sådan anstalt intagen

fattig.»

Vidare innehåller 41 § 2 mom. ett andra stycke, så lydande:

»Har fattigvårdssamhälle för vård av fattiga sjuka, som i nästföregående

stycke avses, å särskild anstalt eller å en vid fattigvårdsanstalt

för ändamålet anordnad särskild avdelning, vilken står under läkares till
-

s. 225 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr VI5. 225

syn, berett vård, som av förste provinsialläkare intygas vara tillfredsställande,

må det samhälle, som bär att ansvara för vårdkostnaden, av

vederbörande landsting erhålla gottgörelse med en fjärdedel av det belopp,

vartill nämnda kostnad visas hava uppgått.»

I motiverna erinrar kommittén, att de kroniskt sjuka, beträffande

vilka vården måste fortfara under långa tider, i allmänhet ej vårdas på

de allmänna sjukhusen, utan att deras vårdande i regel måste ombesörjas

i hemmen, att detta ej alltid kan ske tillfredsställande i de fattigas

ofta trånga bostäder och med deras även i övrigt ogynnsamma förhållanden,

och att ej heller fattigvårdsanstalterna alltid bjuda lämplig plats

för vård för dessa sjuka, att kroniskt sjuk för övrigt är ett vidsträckt

begrepp, varunder hänföras många, som ej kunna sägas vara i behov av

sjukvård i egentlig mening, att gränsen mellan orkeslös och sjuk ej är

lätt att bestämma och att härigenom lösningen av frågan om vården av

de kroniskt sjuka ännu mera försvåras. 1 de kommittén till!)andakomna

uppgifterna rörande fattigvården år 1907 angivas av de varaktigt

försörjda 5,497 vara »svårare kroniskt sjuka»; såsom orkeslösa upptagas

68,957 (eller 35,7 %). För vård av kroniskt sjuka fanns år 1911

ett antal av 16 sjukhem, de flesta dock avsedda även för andra än

fattiga. Dessutom torde i några större städer samt möjligen i några

större landskommuner finnas särskilda sjukvårdsavdelningar å fattigvårdsanstalterna.

Särskilda rum för andra sjuka än sinnessjuka och

tuberkulösa funnos på 396 fattigvårdsanstalter, därav 326 på landet och

70 i städerna.

Kommittén anför härefter vidare:

»Frågan om sjukhusvård för personer, som lida av kronisk eller obotlig sjukdom,

väntar tydligen allt fortfarande på sin lösning. Denna fråga berör synnerligen

nära fattigvården. Såsom ovan nämnts, är antalet understödstagare, vilka

betecknas såsom svårare kroniskt sjuka, ganska betydande. Med hänsyn till arten

av de sjukdomar, som det här gäller (kräfta, bensår, hjärt- och nervsjukdomar

o. s. v.), är det förenat med stora svårigheter att lämna erforderlig vård å de

vanliga fattigvårdsanstalterna med deras små resurser. Härtill kommer, att deras

vårdande å dessa medför obehag för övriga å anstalten intagna personer. En

förändring till det bättre bör visserligen kunna vinnas genom lämpligare anordningar

å fattigvårdsanstalterna. Men för att få någon varaktig förbättring kräves

ovillkorligen, att man kan överlämna vården av dessa svårare sjuka till särskilda

anstalter. Yad de större städerna angår hava dessa understödstagare kunnat

sammanföras till särskilda avdelningar, som fått fullständig karaktär av sjukhusavdelningar;

för Stockholm har saken utvecklat sig därhän, att dess försörjningsinrättning

i huvudsak har karaktären av ett sjukhus för kroniskt sjuka.

Bland de anordningar, som gjorts på detta område, anser sig kommittén

särskilt böra omnämna den, som vidtagits i Landskrona och består häri, att man

med försörjningsinrättningen förbundit en sjukavdelning, vilken står öppen även

för betalande sjuka.»

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 120 käft. (Nr 135.)

Kommittén.

29

s. 226 Kontrollera mot PDF

226

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

I fråga om sistnämnda anordning anmärker kommittén, att en sådan

naturligen ej kan införas allestädes och att man särskilt för landsbygdskommunernas

del måste tänka på andra utvägar. Ett förslag till frågans

lösning har givits av C. S. Ars fattigvårdskommitté, som ansett, att i

fråga om vård för kronisk sjukdom, för vilken anstaltsvård kräves, behövande

skulle hava hemortsrätt i den kommuns landstingsområde, varinom

han mantalskrivits.

Kommittén anför vidare:

»Om beloppet av de kostnader, som vården om fattiga av förevarande kategori

förorsakar kommunerna, får man en föreställning, då man med hela antalet

svårare kroniskt sjuka, år 1907 utgörande enligt inkomna uppgifter 5,497, sammanställer

ntackorderingskostnaden för dylika sjuka (del III sid. 198), på landsbygden

206 kronor 90 öre och i städerna 282 kronor 31 öre, vilka siffror dock

för nu ifrågavarande slag av sjuka måste anses för låga. I själva verket torde

de kostnader, som dessa sjuka nu förorsaka kommunerna, icke kunna skattas

lägre än 300 kronor om året i medeltal för varje sjuk, vilket för hela antalet

skulle efter ovan angivna siffror därför utgjort över en och en halv miljon

kronor.

Aven på detta område måste enligt kommitténs mening kommunernas bördor

i väsentlig mån lättas, om man skall komma till något tillfredsställande resultat.

Främst kräves detta för att erhålla en nöjaktig vård åt dessa sjuka, bland

vilka befinna sig de kanske mest beklagansvärda av alla fattiga. Men även ur

utjämningssynpunkt är denna angelägenhets ordnande av stor betydelse.

I förstnämnda avseende möter vad angår dessa sjuka såsom förut framhållits

en stor brist på för dem avsedda vårdanstalter. För att avhjälpa denna brist

synes lämpligaste utvägen vara att söka intressera landstingen och de städer,

som ej deltaga i landsting, att inrätta sjukhem eller liknande anstalter för dylika

sjuka. Kommittén avser därvid icke, att en sådan anstalt skall vara tillgänglig

uteslutande för fattiga sjuka. Tvärtom synes såsom i det av kommittén anförda

exemplet från Landskrona vara lämpligt, att anstalten blir tillgänglig även för

betalande sjuka. För de fattiga sjuka, som vårdas å landstingets anstalter, bör

landstinget givetvis vara berättigat att av vederbörande fattigvårdssamhälle uppbära

en viss avgift, vilken dock, för att fattigvårdssamhällena må hava någon

fördel av att låta intaga sina kroniskt sjuka fattiga på en dylik anstalt, icke bör

sättas till vårdkostnadens hela belopp. Kommittén har föreslagit, att den icke

må överstiga tre fjärdedelar av nämnda kostnad.

Det skulle emellertid sannolikt komma att dröja ganska lång tid, innan vården

av de kroniskt sjuka kunde bliva ordnad på nyss angivna väg. Man synesdärför

böra uppkalla även kommunernas intresse för ordnande av denna angelägenhet.

Om genom ett fattigvårdsamhälles försorg eller genom sammanslutning

av fattigvårdssamhällen sådana sjukhem anordnas, vare sig fristående eller såsom

en särskild avdelning vid en fattigvårdsanstalt, synes det vara lämpligt, att samhället

av sitt landsting bekommer ett bidrag till kostnaden för fattiga sjukas

vårdande därstädes, motsvarande den förmån, som samhället skulle haft, om de

vårdats å en landstingets anstalt. Har samhället i fråga på grund av bestämmelserna

om hemortssamhälles ersättningsskyldighet uttagit ersättning för vården

av annat samhälle, bör detta njuta enahanda bidrag av det landsting, under vilket

det hör. Rätt till bidrag synes även böra tillkomma ett fattigvårdssamhälle,

som bekostat vård å enskild för ifrågavarande slag av sjuka inrättad anstalt.»

s. 227 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 13t~>.

227

Kommittén tillägger ;itt, för att förekomma missbruk eller erhålla

garanti för en god vård, vissa villkor uppställts för åtnjutande av landstingsbidrag

för kommunala och enskilda anstalter.

Kommittén uttalar vidare, att det knappast kan förväntas, att genom

vad sålunda föreslagits tillfredsställande vård åt svårare kroniskt

sjuka, särskilt fattiga, kan i erforderlig omfattning komma till stånd.

Kommittén förordar därför statsbidrag till landsting eller kommuner till

inrättande av anstalter av ifrågavarande slag och till de sjukas vårdande

å desamma. Då emellertid den kroniska sjukvården lämpligen bör ordnas

med hänsyn ej endast till de kroniskt sjuka fattiga utan till de kroniskt

sjuka i allmänhet, ligger frågans lösning enligt kommitténs mening utanför

fattigvårdslagstiftningens område och förutsätter en särskild utredning

rörande det antagliga behovet och den sannolika kostnaden.

Två av kommitténs ledamöter, herrar Björklund och Magnusson,

hava i avgiven reservation uttalat tvekan beträffande lämpligheten av

stadgandet i 41 § 2 mom. 1 stycket samt anfört bl. a.: Då sjuka,

vilka icke hade någon utsikt att åtminstone delvis återvinna hälsa och

krafter, högst ogärna ville lämna sina hem för att vårdas av främmande

människor, komme å de föreslagna anstalterna för kroniskt eller

obotligt sjuka att inläggas företrädesvis personer, som hade sina hem å

närbelägna orter, under det att mera avlägsna platser icke komme att

få samma nytta av dessa anstalter. I de större länen med begränsade

kommunikationsmöjligheter komme också betydande transportsvårigheter

att lägga hinder i vägen för ett utnyttjande av anstalterna för svårare

sjuka och orkeslösa från aflägsna trakter. Ehuru reservanterna sålunda

hölle för sannolikt, att de kostnader, som genom ifrågavarande förslags

antagande åsamkades landstingen och sålunda medelbart de skattdragande

i länets samtliga kommuner, icke komme att drabba de sistnämnda

i rimligt förhållande till det gagn, som de kunde hava av anstalten i

fråga för sina sjuka, hade reservanterna dock ej velat motsätta sig

nämnda förslag, vid det förhållande att det överlämnats åt landstingen

själva att efter eget gottfinnande bestämma, huruvida dylik anstalt skulle

upprättas eller icke.

Reservanterna hava däremot yrkat, att 41 § 2 mom. 2 stycket måtte

ur förslaget utgå och till stöd för detta yrkande yttrat:

»Ett dylikt stadgande kommer att sakna all betydelse för våra största städer,

där kommunen tillika är landstingsområde, men i de landstingsområden, som

utgöras av större eller medelstora städer och landsbygd, kommer det att utöva

en betydande inverkan till de mindre kommunernas nackdel. Det torde nämligen

Reservation.

s. 228 Kontrollera mot PDF

228

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

Yttranden.

vara tydligt, att de mindre fattigvårdssamhällena med begränsade ekonomiska

resurser icke komma att uppföra särskilda anstalter eller inrätta särskilda avdelningar

för det fåtal patienter, som för deras del kunde komma i fråga till intagande

där. Däremot finnes det all anledning att antaga, att de större eller medelstora

städerna samt en eller annan av de större och i ekonomiskt avseende

mera bärkraftiga landsbygdskommunerna icke skola underlåta att vidtaga de anordningar,

som erfordras för att av landstinget få gottgörelse med en fjärdedel

av det belopp, vartill vårdkostnaden visas hava uppgått. En fattigvårdsstyrelse

i en dylik större kommun kommer sålunda i den lyckliga belägenheten att icke

blott kunna bereda sina fattiga åldringar, som oftast äro kroniskt eller obotligt

sjuka, en förstklassig vård utan även samtidigt minska sin egen kommuns utgifter

för fattigvården. Säkerligen komma de större kommunerna, så snart de hunnit

anpassa sig efter föreskrifterna i förevarande stadgande, att begagna sig av

den dem sålunda givna förmånen. Det måste dock verka stötande, att denna

premiering lämnas dem på de svagare kommunernas bekostnad, särskilt då man

genom statistiken vet, att de små kommunerna i regel äro de, som tyngst drabbas

av de kommunala skatterna. I andra avseenden har kommittén sökt att

så vitt möjligt utjämna fattigvårdsbördan mellan kommunerna, men genom ifrågavarande

stadgande skulle enligt vår mening åstadkommas en ny anledning till

ojämnhet. Det må vidare erinras därom, att i de betydande kostnaderna för

upprättande av sådana anstalter, varom här är fråga, skola alla landstingsområdets

innebyggare deltaga. Det måste dock kännas hårt för de många kroniskt eller

obotligt sjuka personer i svag ekonomisk ställning, som icke äro fattiga i fattigvårdslagens

bemärkelse, att nödgas deltaga i kostnaderna för beredande av sådan

anstaltsvård åt de fattiga sjuka, under det att de icke hava råd att bekosta sig

själva samma vård.»

Såsom redan framhållits avse några av de ovan refererade yttrandena

rörande 40 och 41 § 1 mom. även de i 41 § 2 mom. föreslagna

stadgandena, vadan här till en början erinras om nämnda yttranden.

Åtskilliga särskilda yttranden hava avgivits rörande 41 § 2 mom.

Socialstyrelsen framhåller särskilt behovet av anstaltsvård för sådana

kroniskt eller obotligt sjuka, som icke äro att hänföra till tuberkulösa

eller vanföra, då dessa sjuka, som icke få upptaga platserna å de vanliga

sjukvårdsinrättningarna, nu till stor del äro i saknad av erforderlig

vård.

Förste stadsläkaren i Stockholm, vars uttalanden åberopas av stadens

hälsovårdsnämnd, samt en del andra läkare betona den stora bristen på

anstalter för kroniskt sjuka.

Kungl. Maj:ts befallningshavande och förste provinsialläkaren i Jönköpings

län ifrågasätta, att därest sjukhus, som avses i 41 § 2 mom. 1

st., upprättas genom landstings försorg, desamma anordnas i samband

med länslasaretten, varigenom de skulle vinna större förtroende hos allmänheten

och kunna inrättas med billigare driftkostnad än en vanlig

lasarettsavdelning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

22!)

Förste provinsialläkaren i Kronobergs län anser, att bestämmelse borde

utfärdas, att vid eu anstalt (ålderdomshem) inom t. ex. värjo läkardistrikt

och då företrädesvis den, som tillhörde den kommun, inom

vilken läkaren hade sin station, skulle anordnas en något så när fullständig

sjukavdelning, å vilken sjuka även från övriga kommuner inom

läkardistrilitet eller inom på annat sätt bestämt område skulle intagas och

vårdas. Det skulle åligga landstinget att anordna denna sjukavdelning.

I fråga om vården av sinnessjuka borde en för hela landstingsområdet

gemensam anstalt anordnas.

Fattigvårdsstyr elsen i Jönköping anser, att kostnaden för vård å landstingsanstalter

för kroniskt och obotligt sjuka helt visst bleve så hög, att

kommunerna i det längsta droge sig för att anlita dessa anstalter.

Ifrågavarande sjuka kunde enligt styrelsens åsikt få fullt ut samma goda

vård å en väl ordnad fattigvårdsanstalt. Där bleve det dessutom billigare

på grund av att en del kostnader bleve gemensamma för samtliga

å anstalten intagna. Skulle kommitténs önskemål i nu förevarande

avseende verkligen ernås, borde ej kommunernas avgiftsskvldighet för

vård å länsanstalten sättas över V* av vårdkostnaden.

Kammarrätten finner detta uttalande förtjänt att vinna beaktande

samt betonar, att en nedsättning av kommunens avgiftsskyldighet till Va

av vårdkostnaden skulle i sin mån verka utjämnande på fattigvårdstungans

fördelning kommunerna emellan.

Förste provinsialläkaren i Göteborgs och Bohus län anser ersättningen

*V4 av vårdkostnaden vara väl hög, Vs borde vara tillräckligt.

Förste provinsialläkaren i Stockholms län ifrågasätter, att kommunerna

böra helt befrias från avgift för kroniskt kroppsligt sjukas likaväl som

för sinnessjukas vård.

Svenska fattig vår dsförbundet anför:

»För främjandet av tillkomsten genom landstingens försorg av vårdanstalter

för kroniskt eller obotligt sjuka personer bör stadgas, att statsbidrag lämnas

landstingen för upprättandet av dessa anstalter. Detta statsbidrag synes böra

utgå med högre belopp än det, som lämnas för uppförandet av sanatorier och

tuberkulossjukhus, och som utgår med hälften av verkliga byggnadskostnaden

intill 1,000 kronor för varje sjukplats. Detta maximibelopp har emellertid i fråga

om nämnda sjukhus visat sig utgöra en alltför ringa del av byggnadskostnaderna,

och även om sjukhusen för tuberkulösa otvivelaktigt ställa sig dyrare än vårdanstalter

för kroniskt eller obotligt sjuka personer, så torde dock uppförandet

av sistnämnda anstalter vara förbundet med så stora kostnader, att ett maximibelopp

av 1,000 kronor ingalunda kan väntas motsvara hälften av byggnadskostnaderna.

»

s. 230 Kontrollera mot PDF

230

Departe
ments
chefen.

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

Vidare ifrågasätter förbundet, att då anstaltsvården av kroniskt

sjuka trots den i 41 § 2 mom. 1 stycket intagna bestämmelse säkerligen

1 de flesta fall skulle ställa sig avsevärt dyrare för kommunerna än den

vård, som nu lämnas, den avgift vederbörande fattigvårdssamhälle har

att erlägga, borde ytterligare begränsas, eventuellt till V» av vårdkostnaden.

Den inom kommittén avgivna reservationen, däri yrkades, att 41 §

2 mom. 2 stycket måtte ur förslaget utgå, har vunnit understöd i åtskilliga

utlåtanden (bl. a. av Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jönköpings,

Malmöhus och Värmlands län samt landstingen i Kronobergs och Västerbottens

län, domkapitlen i Skara och Luleå samt kammarrätten).

Förste provinsialläkaren i Kopparbergs län har anfört:

»Den föreslagna rätten till bidrag av landstingsmedel för viss sjukvård vid

kommunal anstalt synes komma att befordra tillkomsten även på landsbygd av

anstalter, åt vilka där ej sällan torde ges en relativt altför stor omfattning och

kostnad, utan att dessa anstalter dock, med hänsyn till de internerades synnernerligen

skiftande art och behov, kunna utrustas med möjligheter för tillbörlig

individualisering. Dör fattigvårdsberättigade, vilkas behov grunda sig på kroniska

sjukdomar av vare sig fysisk eller psykisk art, vore, där lämplig ^ackordering

ej kan ernås, landstingsanstalter (eventuellt med statsbidrag) såväl ur

vårdsynpunkt som med hänsyn till anstalternas jämnare beläggning och bättre

utnyttjande att föredraga liksom ock för denna kategori av vårdbehövande mindre

motbjudande.»

Förste provinsialläkaren i Jönköpings län anser, att som villkor för

bidrag till kommunal sjukvårdsanstalt bör föreskrivas, att anstalten skall

stå under förste provinsialläkarens inspektion samt att läkare bör vara

vid densamma anställd, ej blott öva tillsyn, vilket uttryck är alltför

tänjbart.

Jämtlands läns landsting anmärker, att intyg om en tillfredsställande

vård bör kunna utfärdas även av annan läkare än förste provinsialläkaren,

vars hjälp ej alltid lärer vara så lätt att tillgå i ett vidsträckt

landstingsområde som t. ex. Jämtlands.

Det av kommittén framställda förslaget, att landstingen böra taga

hand om anstaltsvården av kroniskt eller obotligt sjuka, har i allmänhet

vunnit anslutning bland de hörda myndigheterna. I princip åligger

vården av kroppsligt sjuka redan nu landstingen, och det torde allenast

varit den omständigheten, att lasaretten och sjukstugorna i allmänhet

blott läckt till för de akut sjuka, som gjort, att antalet kroniskt sjuka

å dessa anstalter blivit tämligen begränsat. Kommitténs förslag innebär

alltså enligt min uppfattning en följdriktig utveckling av redan bestående

förhållanden.

s. 231 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 18r>. 231

Då, enligt vad allmänt erkännes och från åtskilliga håll med styrka

framhålles, behovet av lämplig anstaltsvård för dessa sjuka är synnerligen

stort, hade det naturligen varit önskligt, om man verkligen kunnat

taga steget fullt ut och förelägga landstingen såsom en skyldighet att

anskaffa vårdplatser för dem. På sätt kommittén anmärkt, böra emellertid

anstalter för vård av kroniskt sjuka i likhet med andra sjukvårdsanstalter

ordnas icke enbart med hänsyn till sjuka, som fattigvården har

att omhändertaga, och lösningen av problemet i denna omfattning ligger

alltså utanför det nu föreliggande ämnet. För övrigt äro härvid många

andra omständigheter att beakta, och frågan om ordnandet av vården

utav kroniskt eller obotligt sjuka torde därför så snart ske kan böra

upptagas till en allsidig utredning. Vid en sådan utredning bör naturligen

komma under övervägande lämpligaste sättet att anordna sådana

anstalter och statsbidrag till anläggning och drift o. s. v.

Man kan därför även enligt min uppfattning ej i detta sammanhang

komma längre än till ett stadgande om, huru förfaras skall för det fall,

att landstingen frivilligt inrätta anstalter för kroniskt sjuka. Kommittén

har föreslagit ett stadgande av innehåll att, därest sådan anstalt inrättas,

tillfälle bör beredas till vård åt fattiga sjuka och att landstinget må

fastställa en vårdavgift, ej överstigande tre fjärdedelar av vårdkostnaden,

vilken avgift vederbörande fattigvårdssamhälie har att erlägga för å sådan

anstalt intagen fattig. I likhet med åtskilliga av de i ämnet hörda

myndigheterna anser jag den av kommittén föreslagna maximiavgiften väl

hög och därför ägnad att avhålla kommunerna från att i önskvärd utsträckning

begagna sig av anstalten. Jag håller före, att hälvten av

vårdkostnaden skulle vara ett mera lämpligt maximum, och därmed

vunnes ock, såsom kammarrätten anmärkt, mera ur utjämningssynpunkt.

Då, såsom förut antytts, anordnande av landstingsanstalter för kroniskt

sjuka icke för närvarande ansetts kunna göras obligatoriskt för

landstingen, är det att befara, att det kommer att dröja, innan landstingen

gå i författning om anordnande av sådana anstalter, Ur det allmännas

synpunkt vore det emellertid givetvis önskligt, om möjligheter

till vård av kroniskt sjuka snart kunde komma till stånd. Detta skulle

vinnas, därest bidrag lämnades till vårdkostnaderna. Redan nu hava

åtskilliga enskilda hem för kroniskt sjuka kommit till stånd. Enligt

svenska fattigvårdsförbundets kalender för år 1913 funnos då 17 hem

för obotligt sjuka, förlagda till olika delar av landet. Då avgifterna å

dessa torde vara för höga för att fattigvård sstyrelserna skulle finna med

kommunernas fördel förenligt att bekosta de sjukas vård å dessa hem,

skulle det givetvis vara av stor betydelse, om kommunerna kunde er
-

s. 232 Kontrollera mot PDF

232

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

hålla bidrag härtill. Emellertid synes man i främsta rummet böra lita

till en del av de större kommunerna för att få lämpliga anstalter eller

avdelningar vid fattigvårdsanstalter för vård av dessa sjuka. Detta lärer

kunna kraftigt befordras, om bidrag erhålles till driftkostnaden. Visserligen

skulle härigenom en sådan kommun beredas en förmån, till vilken

andra kommuner i länet bidraga, men det står ju dessa kommuner fritt

att genom sammanslutningar med andra kommuner skaffa sig en anstalt

och få bidrag till dess drift. Då det är att förvänta, att smärre kommuner

komma att i icke ringa omfattning förena sig om gemensam fattigvårdsanstalt,

faller det sig helt naturligt, att i anslutning till denna

anordnas en gemensam avdelning för kroniskt sjuka. Till stadgandet

torde dock böra göras ett tillägg, som gör det möjligt för landstinget

att såsom villkor för åtnjutande av bidrag till anstalts drift uppställa

det krav, att å densamma platser skola finnas tillgängliga för fattiga från

angränsande kommuner eller dylikt.

Av det nu anförda framgår, att jag icke kan finna de mot förevarande

stadgande yppade betänkligheterna vara av beskaffenhet att böra

förhindra den genom stadgandet utvisade möjligheten att åstadkomma en

förbättring i de kroniskt sjukas vård, vilken för närvarande, på grund

av bristen på anstalter, lämnar så ofantligt mycket övrigt att önska.

Då det torde vara lämpligt, att landstingets utgift för de kroniskt

sjukas vård blir densamma vare sig denna vård meddelas på landstingets

eller på kommunal eller enskild anstalt, synes den enligt förevarande

bestämmelse fattigvårdsamhället tillkommande gottgörelse böra bestämmas

till hälften av det belopp, vartill vårdkostnaden visas hava uppgått.

De enligt förslaget uppställda fordringarna för vinnande av garanti

att kommunala och enskilda anstalter av ifrågavarande slag uppfylla berättigade

anspråk synes mig vara lämpliga, och de mot desamma framställda

erinringarna böra enligt min mening icke föranleda ändring i

förslaget.

42 §.

Kostnaden för För närvarande gäller, att kommunerna i allmänhet skola erlägga

åiänsiasarett. avg''ift för sådana fattiga sjuka, som äro intagna för vård å länslasarett

42 §. eller av landsting underhållen sjukstuga. Emellertid skall, enligt 5 §

fattigvårds förordningen, där särskilda stadganden om fattigvård äro meddelade,

såsom om kostnadsfri vård å lasarett för medellösa, inom lasarettets

distrikt insjuknade personer, som tillhöra annat fattigvårdsdistrikt,

gälla vad sålunda är stadgat. Sådan särskild bestämmelse finnes i 5 §

2 mom. lasarettsstadgan den 18 oktober 1901, där det föreskrives, att

s. 233 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr Vid. 233

medellösa, inom landstingsområdet insjuknade personer, som tillhöra

annat landstingsområde, njuta å länslasarett underhåll och övriga sjukhusförmåner

kostnadsfritt. I Ö § 1 mom. av nämnda stadga föreskrives

vidare, att medellös sjuk, som tillhör annat landstingsområde eller som

icke är svensk undersåte, skall, även utan att ansvarsförbindelse företes,

till vård å lasarettet emottagas, därest han insjuknat inom det landstingsområde,

inom vilket lasarettet är beläget.

Kommittén yttrar, att en utgiftspost, som man kunde tänka sig att

avlyfta från primärkommunerna och lägga på landstingen, är avgifterna

lör sådana fattiga sjuka, som äro intagna för vård å länslasarett eller

av landsting underhållen sjukstuga. Med hänsyn till det mindre betydande

belopp, vartill dessa kostnader uppgått, år 1907 sammanlagt

321,506 kr., och att de merendels utgå allenast för kortare tid och därför

ej kunna bliva i varje särskilt fall synnerligen betungande, har kommittén

dock icke velat föreslå kommunernas befriande från de avgifter,

som härför enligt nu gällande bestämmelser utgå.

Efter att hava redogjort för innehållet i 5 § 2 mom. och 6 § 1 mom.

lasarettsstadgan, anför kommittén:

»Beträffande förstberörda bestämmelse, vilken jämväl fanns intagen i förut

gällande författning i ämnet och rörande vars innebörd, särskilt uttrycket ''inom

landstingsområdet insjuknade’, i praktiken yppats olika meningar, har upprepade gånger

föreslagits, att densamma skulle borttagas. Senast framställdes ett dylikt förslag

av de. kommitterade, som uppgjorde förslag till gällande lasarettsstadga. Dessa

kommitterade föreslogo i stället en bestämmelse därom, att för vård av medellös inom

landstingsområdet insjuknad person, som tillhör annat landstingsområde, icke

finge fordras högre ersättning än 50 öre för dag, utom då han vårdades på sinnessjukavdelning.

Någon i sakens natur grundad anledning, varför ett fattigvårdssamhälle utanför

landstingsområdet skulle framför landstingsområdet tillhörande samhällen hava

ep sådan förman, som ligger i bestämmelsen om kostnadsfri vård åt inom landstingsområdet

insjuknade fattiga, vilka tillhöra annat landstingsområde, synes ej

föreligga. En dylik avvikelse från de grundsatser, som eljest äro gällande i fråga

om fattigvårdskostnadernas fördelning på de olika fattigvårdssamhällena, torde ej

heller vara betingad av några praktiska skäl. För så vitt man i sistberörda hänseende

skulle vilja göra gällande, såsom ursprungligen ock synes varit meningen,

att genom ifrågavarande bestämmelse fattiga från annat landstingsområde skulle

tillförsäkras skyndsam vård i fall av behov, må erinras, att härför är sörjt genom

annan föreskrift i lasarettsstadgan (§ 28), och att för övrigt, om bestämmelsen i

sagda avseende kunde antagas medföra någon verkan, denna snarare borde förutsättas

vara den motsatta. Ett ytterligare skäl att icke vidare bibehålla ifrågavarande

bestämmelse är, att genom dess borttagande skulle undanröjas de svårigheter,

som föranletts av den olika uppfattningen om betydelsen av uttrycket

''inom landstingsområdet insjuknade’ och därav härflytande tvister. På grund

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 120 höft. (Nr 135.) 30

Kommittén.

s. 234 Kontrollera mot PDF

Yttranden.

234 Kung! Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

liärav har kommittén ansett sig böra föreslå borttagande ur lasarettsstadgan av

bestämmelsen om kostnadsfri vård åt medellösa från annat landstingsområde.

I sammanhang härmed synes det vara lämpligt att ur § 6 mom. 1 av samma

stadga borttaga bestämmelsen, att medellös sjuk, som tillhör annat landstingsområde

eller som icke är svensk undersåte, skall mottagas till vård utan att ansvarsförbindelse

företes. Då vistelsekommunen i första rummet har att svara för

fattigvård åt dessa, föreligger ingen anledning att i förevarande avseende mera

än eljest fritaga denna kommun från att avlämna ansvarsförbindelse.

I enlighet med vad som framhållits vid förarbetena till lasarettsstadgan

synes någon begränsning böra äga rum med hänsyn till vardavgiftens storlek a

ifrågavarande sjukvårdsinrättningar. Ett stadgande härom, soin lämpligen bör

gälla i fråga om vård av fattiga även från fattigvårdssamhällen inom landstingsområdet,

synes böra intagas i fattigvårdslagen; någon begränsning till visst belopp

torde dock ej kunna göras, utan kommittén har allenast föreslagit, att avgift

av fattigvårdssamhälle ej må uttagas till högre belopp än den lägsta avgift,

som bestämts för å lasarettet intagna patienters vård.»

Förslagets 42 § är avfattad i överensstämmelse härmed.

Stockholms stans fattigvård snämnd anser sig icke böra motsätta sig

den föreslagna bestämmelsen, att avgift av fattigvårdssamhälle ej må

uttagas till högre belopp än den lägsta avgift, som bestämts för å länslasarett

eller därmed likställd sjukvårdsinrättning intagna patienters vård,

då man därigenom vinner, att tvist om avgiftens storlek förhindras;

nämnden anmärker dock, att med en dylik bestämmelse, vad Stockholm

angår, ofta kommer att inträffa, att full ersättning för främmande fattigas

vård å kommunens sjukhus icke erhålles.

Nämnden uttalar vidare, att borttagandet av förutnämnda bestämmelse

i 5 § lasarettsstadgan vid föregående tillfällen, då denna fråga

varit på tal, ivrigt påyrkats, att de skål, kommittén, anfört för sitt förslag

härutinnan, synas vara ovederläggliga, samt att fattigvårdsnämnden

alltså på det livligaste tillstyrker vad kommittén i detta avseende föreslagit.

Kum/l. Maj ds befallning sliavande i Jönköpings län anser kommitténs

förslag i 42 § och den föreslagna ändringen i 5 § lasarettsstadgan vara

önskvärda och anmärker, att det ofta är svårt att konstatera, var och

när insjuknandet ägt rum, och att det ofta vid den sjukes intagande å

lasarettet är ovisst, huruvida han har hemortsrätt inom landstingsområdet

eller utom detsamma.

Kammarrätten har yttrat:

»De skäl, kommittén anfört mot dessa kostnaders överflyttande på landstingen,

synas icke alltför vägande. Då härtill kommer, att ifrågavarande utgifter

äro ganska likartade med dem, som enligt förslaget skulle påvila landstingen,

vilka ej heller genom här avsedda anordning kunna anses bliva oskäligt betungade,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 135.

23b

vill det synas, som om landstingens övertagande av ansvaret för dessa kostnader

borde komma under övervägande. Den särställning, som enligt § 5 lasarettsstadgan

tillkommer medellösa, inom landstingsområdet insjuknade personer, vilka

tillhöra annat landstingsområde, komme då även att upphöra.»

Kammarrättens president och en dess ledamot hava däremot biträtt

kommitténs mening samt anfört:

»Utom de av kommittén till stöd för dess ståndpunkt anförda skäl synes

mot en överflyttning av ifrågavarande sjukvårdskostnader å landstingen kunna

anmärkas, att anordningen väsentligen skulle komma de kommuner till godo, som

ligga i närheten av någon länets sjukvårdsanstalt och sålunda hava jämförelsevis

lätt förbindelse med densamma, samt antagligen framkalla eu strävan hos dessa

kommuner att i största möjliga omfattning tillgodogöra sig den kostnadsfria sjukvården.

Det är icke uteslutet, att härav kunde framkallas trängsel å sjukvårdsanstalterna

till men för mera vårdbehövande sjuka.»

Kungl. May.ts befallning skavande i Gotlands län anser tillräckliga

skäl ej förebragta för den föreslagna ändringen i 5 § lasarettsstadgan,

vilken ändring helt säkert komme att öka fattigvårdsprocessernas antal.

Direktionerna för länslasaretten hava i allmänhet tillstyrkt såväl 42

§ som de föreslagna ändringarna i lasarettsstadgan.

Medicinalstyrelsens yttrande innehåller, att direktionerna för länslasaretten

med några få undantag tillstyrkt förslaget till ändringar i lasarettsstadgan,

och medicinalstyrelsen säger sig för sin del ingenting hava

att invända däremot.

Ehuru det sammanlagda belopp, som, därest kommunerna befriades »epartsfrån

avgifterna för sådana fattiga och sjuka, som är o intagna för vård

å länslasarett eller av landsting underhållen sjukstuga, icke är särdeles

betydande i förhållande till kommunernas övriga utgifter för fattigvården,

synas dock samma skäl, som åberopats för landstingens övertagande

av de i 40 och 41 §§ av förslaget omförmälda kostnader, även

tala för att här ifrågavarande avgifter böra avlyftas från primärkommunerna

och läggas på landstingen. Vad kammarrätten i detta hänseende

anfört anser jag befogat. De av reservanterna inom kammarrätten uttalade

farhågor, att ett landstingens övertagande av dessa kostnader skulle

vara ägnat att på ett orättvist sätt gynna de i närheten av ifrågavarande

anstalter belägna kommuner, synas mig ej vara grundade.

Frågan om ändringar i lasarettsstadgan torde jag få ånyo anmäla,

sedan förslaget till fattigvårdslag blivit slutligen behandlat.

Efter det kommittén behandlat de olika former av anstaltsvård, vilka Den ekonoenligt

kommitténs uppfattning kunde ifrågakomma att överflyttas från ^én^vbestämkommunerna,

gör kommittén i motiveringen en sammanfattning rörande melserna / 40

den ekonomiska betydelsen av bestämmelserna i 40 och 41 88 ävensom °fh 41 . f/''

J Kommittén.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

23 G

den föreslagna ändringen beträffande kostnaderna vid dövstum- och

blindskolor samt jfftrar därvid följande:

»Därest staten och landstingen, i enlighet med vad ovan blivit utvecklat,

övertaga kommunernas kostnader för vården av vissa abnorma och sjuka fattiga,

skulle icke så litet vara gjort för att på den i 1905 års riksdagsskrivelse anvisade

vägen lätta fattigvårdsbördan för kommunerna. Det låter sig naturligen

icke med någon grad av bestämdhet angivas, huru stort belopp av utgifterna för

fattigvården på detta sätt skulle avlyftas. Man saknar t. ex. möjlighet att säga,

i vilken grad abnorma och sjuka fattiga kunna beredas sådan anstaltsvård, som

här är i fråga, liksom man även saknar närmare uppgifter om, vad kostnaderna

för speciellt dessa slag av fattiga för närvarande utgöra för kommunerna. Genom

kommunernas befriande från de anstaltsutgifter, som de nu hava att ntgiva för

vård av sinnessjuka och sinnesslöa samt blindas och dövstummas underhåll vid

för dem avsedda skolor, skulle emellertid, om man följer de här ovan meddelade

uppgifterna — som dock avse förhållandena något tillbaka i tiden — avlyftas i

runt tal 1,150,000 kronor. Under antagande, att hälften av de sinnessjuka, sinnesslöa

och fallandesjuka, som nu vårdas av kommunerna å fattigvårdsanstalter

eller i hem, kunde beredas plats å specialanstalter, skulle den lättnad, som härigenom

uppstode, kunna, fortfarande med användande av förut angivna siffror

från år 1907, beräknas till i runt tal 800,000 ä 900,000 kronor. Genom kostnadernas

för tuberkulosvården bestridande på sätt ovan föreslagits samt överflyttandet

på landstingen och staten av en stor del av vården om de svårare kroniskt

sjuka torde, allt med användande av enahanda siffror, än ytterligare ett

belopp av väl en miljon kronor kunna avgå från den kommunala fattigvården.

Inalles skulle alltså kostnaderna för denna fattigvård kunna genom de här föreslagna

åtgärderna för fattigvårdssamhällena nedbringas med inemot 3 miljoner

kronor. Därvid är emellertid att märka, å ena sidan, att de siffror, med vilka

kommittén rört sig, äro från år 1907 och således antagligen för låga, men att å

andra sidan minskningen genom ökade möjligheter till anstaltsvård inträder allenast

i den mån anstaltsvården utvecklas.

Härvid må tillika erinras om, vad som delvis redan framhållits, att, eftersom

fattigvårdskostnaderna för varje till någon av dessa kategorier hörande individ

äro proportionsvis höga, ett avlyftande av dessa kostnader särskilt för en

stor del smärre, mera betungade kommuner kommer att medföra en avsevärd

lättnad, då de på detta sätt befrias från särskilt tyngande utgifter. De föreslagna

åtgärdernas verkan i riktning att lätta fattigvårdsbördan för särskilt tryckta kommuner

måste därför med all säkerhet skattas högre än som utmärkes genom ovan

anförda approximativa siffror.

En invändning, som tilläventyrs kommer att göras mot den fördelning av

kostnaderna, som här föreslagits, är, att en dylik kan innebära en eggelse för

kommunerna att överflytta så många som möjligt av sina understödstagare av

här ifrågavarande slag till stats- eller landstingsanstalterna. Ur synpunkten att

tillförsäkra understödstagarna bästa möjliga vård är mot en dylik strävan från

kommunernas sida naturligen intet att erinra. Men någon fara för missbruk

torde i allt fall ej föreligga. Antalet platser på de nämnda anstalterna måste en

lång tid framåt komma att bliva begränsat, och det tillkommer för övrigt ej kommunerna

själva att avgöra, om en understödstagare skall å en sådan anstalt mottagas

eller huru länge han må där kvarstanna. De kostnader, vilkas överflytt
-

s. 237 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135

237

ning från kommunerna här ifrågasatts, hänföra sig dessutom samtliga till fattigvård,

som lämnas å specialanstalter, till allra största delen stats- eller landstingsanstalter.

De äro därför av beskaffenhet att i allmänhet undandraga sig fattigvårdsmyndigheternas

måhända växlande uppskattning eller, i den mån de fortfarande

såsom med avseende på de kroniskt sjuka skulle komma att hänföra sig

till kommunala anstalter, kunna utan svårighet kontrolleras.»

Mot fanken på direkta statsbidrag till de av fattigvårdskostnader Direkta stats

mest betungade kommunerna uttalar kommittén åtskilliga betänkligheter. „ b''dra.9''

o o o Kommittén.

Särskilt framhåller kommittén, att för ernående av rättvisa eu utjämning

bör avse de kommunala bördornas tryck i dess helhet. Kommittén erinrar

vidare om, att enligt det slutligen antagna förslaget till allmän folkpensionering

den lättnad, kommunernas budget skulle vinna sedan pensionsförsäkringen

fullt genomförts, kunde beräknas till mellan 5 och 6

miljoner kronor. Då ett avlyftande av en så betydlig del av fattigvårdstungan

borde hava en stor inverkan på förmågan att bära den återstående,

samt genom de av kommittén i 40 och 41 §§ föreslagna bestämmelserna

skulle åstadkommas en delvis omedelbart inträdande lättnad,

anser kommittén, att i allt fall en så avsevärd minskning i kommunernas

utgifter för fattigvårdsändamål kommer att uppnås, att det icke synes

kommittén föreligga tillräckliga skäl att nu beträda vägen av direkt

statssubvention särskilt för kommunernas fattigvårdskostnader.

Beträffande frågan om direkt statsunderstöd till av fattigvårdskostna- Yttranden,

der särskilt betungade kommuner yttrar kammarrätten, efter att hava

redogjort för några av skäl, som av kommittén åberopats mot dylikt

understöd:

»Ehuru kammarrätten anser största varsamhet vara av nöden vid uppskattningen

av den lättnad i fattigvårdstungan, som genom pensionsförsäkringen må

antagas bliva kommunerna beredd, och kommittéförslagets genomförande knappast

kan förväntas komma att medföra en verkligt effektiv utjämning av ifrågavarande

pålaga, har kammarrätten, särskilt med avseende därå att frågan alltjämt

är föremål för utredning i annan ordning, funnit sig böra lämna kommitténs

ställning i denna fråga utan erinran.»

Jag erinrar i detta sammanhang om kammarrättens ovan, sid. 217,

återgivna yttrande.

Statskontoret anför i denna del:

»De åtgärder för åstadkommande av en utjämning av kostnaderna, som av

kommittén föreslagits, och som huvudsakligen avse att på landstingen överflytta

kostnaden för anstaltsvård åt fattiga sinnessjuka, sinnesslöa fallandesjuka, tuberkulösa

och vanföra, synas gå så långt i dylikt avseende, som under nuvarande

förhållanden och innan nya grundlinjer för den kommunala beskattningen upp
-

s. 238 Kontrollera mot PDF

1917 års riksdagsbeslut

om statsunderstöd

åt

synnerligt

skattetyngda

landskommuner.

Departe

ments
chefen.

238 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

dragits lämpligen kan ske, och torde utan tvivel komma att för vederbörande

kommuner medföra en avsevärd lättnad; och i någon mån lärer väl detta mål

vinnas även genom de föreslagna bestämmelserna om vård åt de kroniskt eller

obotligt sjuka.»

Västernorrlands läns landsting framhåller möjligheten av att landstinget

i vidsträcktare mån, än vad lagen förutsätter, genom bidrag till i

fattigvårdshänseende synnerligen hårt betungade kommuner träder hjälpande

emellan.

Sedan kommittén avgivit sitt utlåtande, har riksdagen bifallit av

Kungl. Maj:t vid 1917 års riksdag framlagt förslag att för tilldelande

av statsunderstöd enligt närmare angivna villkor och grunder åt synnerligt

skattetyngda landskommuner å extra stat under sjunde huvudtiteln

för år 1918 måtte beviljas ett förslagsanslag å 600,000 kronor.

Kungl. Maj:t har sedermera den 25 juni 1917 utfärdat kungörelse

angående villkor och grunder för tilldelande av statsunderstöd åt

synerligt skattetyngda landskommuner.

Härmed hava i avbidan på definitiva anordningar för åstadkommande

av större likformighet i det kommunala skattetrycket provisoriska åtgärder

vidtagits för åvägabringande av skattelindring lör de mest betungade

kommunerna. Dessa åtgärder avse, såsom av kommittén ansetts

vara att förorda, icke endast fattigvårdskostnaderna, utan de kommunala

bördorna i deras helhet.

De överflyttningar av vissa vårdkostnader på landstingen, som av

mig nu förordats, komma, såsom även kommittén erinrat, visserligen att

medföra en väsentlig lättnad i fattigvårdens tryck inom kommunerna, men

däremot ej någon egentlig utjämning av kommunernas fat tig vårdsutgift er.

Behovet av en utjämning torde dock bliva mindre kännbart, om dessa överflyttningar

komma att äga rum. Enahanda verkan lärer ock framträda såsom

en följd av den allmänna pensionsförsäkringen. För en verklig utjämning

krävas tydligen direkta bidrag från landsting eller stat. En

sådan utjämning är emellertid, såsom från olika håll påpekats, förenad

med betydande svårigheter, och särskilt lärer det vara tvivelaktigt, om

den bör genomföras för fattigvården ensam. Utredningen om ordnandet

av den kommunala beskattningen, varmed detta spörsmål sammanhänger,

föreligger ännu icke i det skick, att den nu förevarande frågan

kan upptagas till prövning. Genom den av 1917 års riksdag beslutade

provisoriska skatteutjämningen hava för övrigt de mest uppenbara ojämnheterna

avlägsnats, och jag anser mig därför böra ansluta mig till den

ståndpunkt, som kommittén i denna fråga intagit.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135

m

6 KAP.

Om uppsikt över kommunernas fattigvård.

Sedan gammalt hava länsstyrelserna övervakande uppgifter gent

emot fattigvården i länen. Sfi föreskrevs i förut gällande landshövdinginstruktion

den 10 november 1855, § 28, att Kungl. Maj:ts befallningshavande

bör låta sig angeläget vara att vaka däröver, att fattigvården

inom länet, i enlighet med därom gällande stadganden, ändamålsenligt

ordnas och handhaves, så att de behövande erhålla den vård och det

understöd, som omständigheterna påkalla, samt tiggeri avböjes och hämmas.

Enligt de samtidigt utfärdade instruktionerna för kronofogdar och länsmän

skulle dessa tjänstemän stå till Kungl. Maj:ts befallningshavandes

förfogande för utövande av övervakningen.

Genom nu gällande fattigvårdsförordning inskränktes kommunernas

skyldighet att lämna fattigvård till vissa i 1 § angivna fall och klagorätten

begränsades, så att fattigvårdsstyrelsens beslut endast kunde underställas

fattigvårdssamhällets prövning. Härigenom skedde visserligen en

minskning i Kungl. Maj:ts befallningshavandes tidigare befogenhet, men

i 46 § 4 mom. förklarades, att genom stadgandena beträffande klagan

över fattigvårdsstyrelses och fattigvårdssamhälles beslut Kungl. Maj:ts

befallningshavande icke betoges att tillhålla det fattigvård ssamhälle,

som underlåter att lämna fattigvård, då sådan enligt 1 § för viss person

erfordras, att fullgöra sin skyldighet. Borttagandet av klagorätten betydde

därför praktiskt sett mindre, då Kungl. Maj:ts befallningshavande

hade befogenhet att göra undersökning i anledning av varje inkommen

anmälan och föreskriva erforderliga rättelser, ehuru visserligen Kungl.

Maj:ts befallningshavande hade att hålla sig inom ramen för 1 §.

Enligt stadgan angående sinnessjuka den 14 juni 1901 har provinsialläkare

att göra sig underrättad om samtliga inom hans distrikt

befintliga sinnessjukas tillstånd och den vård, som ägnas dem, ävensom

att under resor, som han enligt av medicinalstyrelsen fastställd plan

har att företaga, tillse dessa sjuka. Genom läkarinstruktionen den 30

december 1911 har ifråga, om tjänsteläkares rätt och skyldighet att utöva

tillsyn förklarats, att förste provinsialläkare har att ägna tillsyn

åt de av kommuner, föreningar eller enskilda personer upprättade sjukvårdsinrättningar

och andra anstalter, såsom sjukhus, sjukstugor, sjukhem,

vård- och kuranstalter för sinnessjuka och idioter, uppfostringsanstalter

för blinda och dövstumma, samt de anstalter, där barn mot

s. 240 Kontrollera mot PDF

240

Reformför
slag.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

ersättning fostras. Däremot åligger det ej förste provinsialläkaren att

ägna tillsyn åt egentliga fattigvårdsanstalter. Ett dylikt åliggande för

nämnda läkare hade emellertid föreslagits i det kommittébetänkande den

0 april 1887, som låg till grund för läkarinstruktionen den 31 oktober 1890.

Vid 1905 års riksdag föreslog en motionär en skrivelse till Kungl.

Maj:t med anhållan om förslag till en obligatorisk, fristående och ständig

inspektion av den kommunala fattigvården. Motionären tänkte sig en

av staten avlönad inspektör för varje län såsom det regelmässiga, men

två mindre län borde kunna sammanslås och även ett större län delas

1 två distrikt. Åven i en annan vid samma riksdag väckt motion

ifrågasattes inspektion över fattigvården, därvid erinrades om de finska,

i det följande berörda förhållandena. På hemställan av lagutskottet

beslöt riksdagen att hos Kungl. Maj:t anhålla om förslag till föreskrifter,

bland annat, i syfte att övervakandet av att fattigvården utövades i enlighet

med gällande bestämmelser bleve skärpt och förbättrat, dock utan

anlitande av för detta ändamål särskilt tillsatta tjänstemän (riksdagens

skrivelse den 12 maj 1905). Under debatten i andra kammaren betonades

likväl av flera ledamöter, att någon effektiv kontroll ej kunde vinnas

annorledes än genom anordnandet av en särskild inspektion.

Samma års riksdag anhöll i skrivelse den 20 maj 1905, att Kungl.

Maj:t måtte låta utreda, huruledes förbättringar, där så erfordrades, måtte

kunna åstadkommas i den enskilda och kommunala sinnessjukvården.

Medicinalstyrelsen avgav den 23 april 1906 utlåtande över denna riksdagens

skrivelse och erinrade därvid, att en av staten anordnad fattigvårdsinspektion

utan tvivel skulle vara ett välbehövligt komplement till

den tillsyn över den kommunala sinnessjukvården, som borde utövas

av tjänsteläkare, därvid samarbete mellan fattigvårds- och läkarinspektionen

borde äga rum.

C. S. A:s fattigvårdskommitté har i sina reformlinjer uttalat sig

för en fattigvårdsinspektion. Enligt nämnda kommittés mening borde

landet uppdelas i vissa distrikt med en i vart och ett anställd fattigvårdsinstruktör

samt distrikten så anordnade, att varje kommun inom landet

kunde besökas av instruktörerna minst vartannat år. Tillsättandet av

ett större eller mindre antal instruktörer krävde emellertid upprättande

av en central fattigvårdsmyndighet, som kunde leda deras verksamhet,

sammankalla dem till rådplägningar och definitivt bestämma åtskilligt,

som ej lämpligen borde falla inom de lokala instruktörernas befogenhet.

I spetsen för den centrala myndigheten — eventuellt en byrå för fattigvårdsärenden

inom något av departementen — borde stå en fattigvårds
-

s. 241 Kontrollera mot PDF

241

Kutigl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

inspektör. För att giva fattigvårdsmyndigheten tillfälle till beröring med

det praktiska fattigvårdsarbetets ledande krafter borde vid densammas

sida ställas en rådgivande myndighet, ett så kallat fattigvårdsråd, bestående

exempelvis av en eller flera representanter för varje landsting.

Vid kongressen för fattigvård och folkförsäkring i Stockholm 1906

fattades en resolution i samma riktning.

I två vid 1912 års riksdag väckta motioner föreslogs en skrivelse

till Kungl. Magt med begäran, att fattigvårdslagstiftningskommitténs

uppmärksamhet måtte fästas vid frågan om en fristående statsinspektion

över fattigvården. I motionen framhölls behovet av en konsultativ och

inspekterande central fattigvårdsmyndighet. Första kammarens första

tillfälliga utskott ansåg visserligen de önskemål, varåt motionen givit

uttryck, »vara i hög grad förtjänta av beaktande», men avstyrkte densamma

såsom obehövlig, då fattigvårdslagstiftningskommittén i allt fall

med säkerhet komme att upptaga dessa frågor till behandling. 1 andra

kammaren, vars andra tillfälliga utskott avstyrkte motionen såsom obehövlig

av ungefär enahanda skäl som första kammarens utskott, men

tillika i fråga om inspektionen uttalade, att den allmänna uppfattningen

torde vara en annan än den, som givit sig uttryck i föregående riksdagsuttalanden,

blev denna utskottets hemställan bifallen efter votering

mot ett förslag om positivt uttalande till förmån för den föreslagna inspektionen.

I Finland bär fattigvårdsinspektionen ägt bestånd sedan 1888.

Fattigvårdsinspektören har till sitt biträde tre fättigvårdsinstruktörer.

Inspektören, vilken utses av senatens ekonomidepartement, åligger

att »vaka däröver, att kommunerna i enlighet med gällande författningar,

reglementen och föreskrifter anordna å dem ankommande fattigvård och

fullgöra sina skyldigheter beträffande fattigväsendet för övrigt». 1 sådant

syfte skall inspektören »meddela kommunerna och enskilda personer

råd och anvisningar» samt »om fel, brister, försummelser eller missbruk

yppas», »å ort och ställe därom vederbörande erinra samt tillika hos

guvernören i avseende å rättelse eller vidtagande av tjänlig åtgärd anmäla».

Befinnes enskild förening »genom olämpliga tillgöranden försvåra

eller motarbeta den kommunala fattigvården», skall inspektören fästa

uppmärksamheten därpå och, i fall rättelse ej följer, anmäla förhållandet

hos guvernören. Han skall vidare med uppmärksamhet följa utvecklingen

av landets fattigvårdsväsen samt förskaffa sig noggrann kännedom om

orsakerna till fattigdomen i skilda landsdelar och om utvägarna till dess

förebyggande. På anfordran skall han avgiva utlåtande och förslag till

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 120 käft. (Nr 185.) 31

Förhållandena

i

Finland.

s. 242 Kontrollera mot PDF

Svenska

fattigvårds
förbundets
konsulent
verksamhet.

242 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

olika myndigheter i ärenden, som ligga inom hans verkningsområde.

Den rådgivande verksamheten utgör det huvudsakliga momentet i fattigvårdsinspektionen.

Densamma utövas dels genom besök i orterna av

inspektören själv och de 3 instruktörerna, dels genom föredrag vid s. k.

kommunaldagar inom länen och utsändande av tryckta cirkulärskrivelser,

i vilka fattigvårdsstyrelsernas uppmärksamhet fästes på förefintliga missförhållanden

och bästa sättet för desammas rättelse. Till inspektörens

åliggande hör även granskning av reglementen, vilka senare av guvernören

fastställas. Sökes statslån till anstalt, skola ritningarna vara av

inspektören godkända. — Instruktörerna hava icke i sin instruktion

anvisats några vissa distrikt utan skola besöka kommunerna inom landet

i dess helhet eller delar därav. Enligt den sedermera utförda organisationen

hava instruktörerna emellertid tillagts vissa distrikt med en viss

stationsort. Under verksamhetsåret 1911 har inspektören besökt 51 och

instruktörerna 420 kommuner, i vilka siffror dock ingå 7, respektive 91

s. k. förnyade besök. En stor del av dessa äro ordinarie inspektionsbesök

— varje kommun skall nämligen av distriktets instruktör besökas

vartannat år — andra ske på begäran av fångvårdsstyrelse eller välgörenhetsförening.

Åter andra ske, vad instruktörerna beträffar, på

order av inspektören, till vilkens kansli anmälan om något missförhållande

inom vederbörande kommun ingått. Inkommer anmälan om missförhållande

till inspektören, infordrar denne fattigvårdsstyrelsens förklaring

över densamma, varjämte instruktör ofta beordras att verkställa

utredning om förhållandena på platsen; undersökning genom polisens

försorg kan ock hos guvernören begäras. Inspektören meddelar därefter

anvisningar, huru rättelse bör åstadkommas. Försummar kommun

att följa given anvisning, anmäler inspektören förhållandet hos guvernören.

Förklarar guvernören, att inspektörs anmälan icke föranleder

åtgärd, kan detta beslut av inspektören överklagas hos senaten. Inspektören

följer den privata välgörenheten med uppmärksamhet och

upptager i sin årsberättelse en redogörelse för dess utveckling. Välgörenhetsföreningars

stadgar skola, innan de av senaten stadfästas,

granskas av inspektören och hans utlåtande infordras över deras begäran

om anslag.

I Sverige har ett enskilt företag, Svenska fattigvårdsförbundet, anordnat

konsulentverksamhet för fattigvården. Förbundet har en fast

anställd konsulent, vilken tillhandagår fattigvårdsstyrelser och andra,

som arbeta i fattigvård, med råd och upplysningar, varvid konsulenten på

s. 243 Kontrollera mot PDF

KungI. May.ts Nåd. Proposition Nr 185. 243

anmodan och såvitt tiden tillåter gör besök hos fångvårdsstyrelse!- och

välgörenhetsföreningar. Dessutom företager konsulenten efter uppgjord

plan resor på landsbygden, varvid besök göras hos fattigvårdsstyrelsernas

ordförande, i anstalter in. m. lör att undersöka förhållandena inom fattigvården

samt meddela de råd och upplysningar, som av förhållandena

påkallas. Dylika resor hava på förbundets föranstaltande företagits även

av andra på fattigvårdens område förfarna personer. Till resorna hava

i allmänhet anslag erhållits av vederbörande landsting intill halva beräknade

kostnaden, då förbundet bekostat återstoden. De hava företagits

efter samråd med Kung!. Maj:ts befallningshavande, som lämnat

konsulenterna ett värdefullt stöd och till vilka även redogörelser för

iakttagelserna avlämnats. I allmänhet hava konsulenterna av fattigvårdsmyndigheterna

och befolkningen mottagits med stort intresse och tillmötesgående.

Det anses, att de väsentligt bidragit att höja intresset

för fattigvården, verkat för avlägsnande av olämpliga vårdsätt och för

fattigvårdens utveckling i rationell riktning. En stor del av Sveriges

län har på detta sätt blivit av konsulenter i större eller mindre omfattning

besökt.

Härförutom har förbundet bland annat ordnat en upplysningsverksamhet

i fattigvårdsfrågor, som ganska flitigt anlitats. Hit hava ingått förfrågningar

t. ex. rörande fattigvårdens organisation, förändringar inom den

öppna eller slutna fattigvården, införande av vårdaresystem, utarbetandet

av reglementen och arbetsordningar, räkenskaps väsendets lämpligaste

anordning m. m. Ävenledes har förbundet haft en arkitekt anställd, som

anlitats för uppgörande av ritningar till anstalter.

Alltsedan år 1909 åtnjuter förbundet statsanslag, vilket för år 1918

uppgår till 19,400 kronor.

Kommittén häri sitt förslag bibehållit Kungl. Maj:ts befallnings- 43ocf>44§§.

havandes skyldighet att öva tillsyn över fattigvården. I förslagets 43 § Kof^^ns

stadgas nämligen, att Kungl. Maj:ts befallningshavande har att vaka

över, att fattigvården inom länet i enlighet med fattigvårdslagen och i

övrigt gällande stadganden ändamålsenligt ordnas och handhaves, så

att de behövande komma i åtnjutande av det underhåll och den vård,

som omständigheterna påkalla.

Därjämte innehåller emellertid förslaget i 44 §, att jämte det övervakande

av fattigvården, varom i 43 § sägs, skall tillsyn över fattigvården utövas

av en för hela riket gemensam inspektionsmyndighet, angående

vars organisation och verksamhet Konungen meddelar närmare bestämmelser.

s. 244 Kontrollera mot PDF

244

Kommittén.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

I sina motiver framhåller kommittén — efter att hava anfört en del

siffror rörande den tillsyn, som från myndigheternas sida utövats över

fattigvårdens handhavande — att den myndigheterna i detta hänseende

åliggande skyldigheten utövats tämligen ojämnt, att hos länsmännen,

på vilka tillsynen närmast fallit, måste förutsättas ett mycket olika intresse

för hithörande ärenden och vitt skilda uppfattningar om vad som

hör till eu rationell fattigvård, samt att icke ens hos alla länsstyrelserna

man lärer kunna förutsätta enahanda intresse och uppfattning uti hithörande

ämnen. Vad beträffar eu av riksdagen i dess förutnämnda

skrivelse den 12 maj 1905 angående övervakande av fattigvården lämnad

anvisning, att för de understödssökande borde tydligare utmärkas deras

rätt att frånvända sig till de kontrollerande myndigheterna och vägen

därför, anför kommittén, att densamma föreslagit införande av klagorätt

för understödssökande och understödstagare över fattigvårdsstyrelses beslut,

men att härigenom behovet av kontroll knappast blivit förminskat, i det

att den kontrollerande och övervakande verksamheten närmast har till

syfte att befordra ett rationellt handhavande av fattigvården i allmänhet,

varjämte de personer, det här gäller, ofta nog ej hava några förutsättningar

att själva göra sin rätt gällande och därför så mycket mindre

kunna väntas reagera mot mera allmänna missförhållanden. I anledning

av riksdagens i skrivelsen uttalade önskemål om eu mer än hittills

oavlåtlig och initiativrik verksamhet av de kontrollerande myndigheterna,

framhåller kommittén, att dessa myndigheter med hänsyn till mängden

av dem åliggande göromål svårligen kunna antagas få möjlighet att

fylla det antydda värvet. Kommittén anför vidare:

»Det gäller här icke så mycket att erhålla en fiskaliserande polisuppsikt i

syfte att upptäcka och beivra eller få avhjälpt ett eller annat missförhållande

inom fattigvården, utan huvudvikten vid en statstillsyn över fattigvården ligger

dåra, att denna bör vara vägledande och rådgivande. Svårigheten i de uppgifter,

som åligga de kommunala fattigvårdsmyndigheterna, ökas alltmer. Allt större

och större krav ställas på dem i mån som samhället utvecklas; de behöva en

myndighet med statlig auktorisation att vända sig till för att rådfråga, när det

gäller att anordna fattigvården på ett rationellt sätt. Erfarenheterna från Finland,

där statsinspektionen utvecklat sig ur en enskild persons mera provisoriska rådgivande

verksamhet, tala härvid ett tydligt språk. Och vi kunna från vårt eget

land hava skäl att åberopa erfarenheterna av svenska fattigvårdsförbundets ovannämnda

konsulentverksamhet.

— — — — Statsmakten kan i vår tid icke vara försvarad med att låta

fattigvården i det praktiska kandkavandet behandlas såsom en lokal fråga, vilken,

frånsett vad som göres på lagstiftningsvägen, det är överlämnat åt de lokala

myndigheterna att reglera. En central inspektionsmyndighet över fattigvården

är i vår tid en nödvändighet.»

s. 245 Kontrollera mot PDF

Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135. 245

Efter att hava betonat, att det gäller kontroll över en kommunal

verksamhet och över innehavare av medborgerliga oavlönade förtroendeuppdrag,

fortsätter kommittén:

»Varje kontroll bär måste alltså, jämte det den skall vara effektiv, även

bedrivas så, att den ej allt för starkt ingriper i den kommunala verksamheten

och därigenom hämmar intresset och den egna initiativlusten. Att några sådana

olägenheter icke behöva bliva förenade med inspektionen framgår av erfarenheten

från andra områden, såsom hälsovården och skolväsendet, varest en uppsikt från

statens sida sedan binge varit utövad, utan att man därav försport några olägenheter

av ovan antydda slag. Sätter man inspektionens uppgift i främsta rummet

till att bliva en rådgivande myndighet, synes det så mycket mindre böra finnas

någon anledning till farhågor i nämnda avseende. — — — — — — —--—

Det är visserligen riktigt, att vid fattigvården hänsyn måste tagas till levnadsvillkor

och andra förhållanden, som växla på de olika orterna, men det är ingalunda

uteslutet, att även med en central inspektion tillräcklig hänsyn kan tagas

till dessa förhållanden. Erfarenheterna av den finska inspektionen lämna härom

ett gott vittnesbörd. Det är för övrigt just i föreningen av blick för kravet på

enhet och för det berättigade i de lokala synpunkterna, som en central inspektion

måste bliva överlägsen den lokala. — — — — —- —---— —--

Att efter inspektionens införande kostnaderna för fattigvården komma att

ökas, åtminstone till en början, torde visserligen vara att förvänta, beroende därpå,

att en del kommuner förut försummat sin fattigvård och alltså oavsett inspektionen

bort nedlägga större kostnader därpå. Men det torde däremot ej utan

vidare få tagas för givet, att inspektionen i längden skall föra med sig någon

väsentlig ökning av utgifterna för fattigvården. En ändamålsenligt skött och

omsorgsfullt planerad fattigvård bör nämligen, om man i allt fall utgår ifrån att

en underhaltig vård ej kan godkännas, ställa sig billigare än en mindre planmässigt

ordnad. Särskilt gäller detta i fråga om ett förståndigt ordnande av

anstaltsvården med praktiskt inrättade anstalter och utkrävande av arbete utav

de i någon mån arbetsföra understödstagarna. Om, vilket man torde vara berättigad

att utgå ifrån, tillkomsten av en inspektion innebär ökad möjlighet att

över allt erhålla en ändamålsenlig fattigvård, synes man vara fullt berättigad att

antaga, att någon väsentlig ökniDg i fattigvårdsbördan icke bör bli följden av dess

införande hos oss.»

På grund av dessa skäl har kommittén ansett inrättande av en

central fattigvårdsinspektion vara av förhållandena oundgängligen påkallat.

Beträffande fatt ig v är ds i n sp e ktion en s organisation anser kommittén, att

en person, fattigvårdsinspektören, bör i sin hand samla den enhetliga

kontrollerande och instruerande verksamheten med avseende å fattigvårdens

praktiska liandhavande i hela landet samt att denna verksamhet

bör i så stor utsträckning som möjligt utövas på grund av och

under personliga iakttagelser och samrådanden ute i landet, vilka icke

s. 246 Kontrollera mot PDF

246 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 135.

böra återkomma allt för sällan. Till inspektörens hjälp skulle enligt

kommitténs förslag anställas ett antal biträden med benämningen fattigvård

sinstruktörer. Antalet av dessa anser kommittén från början kunna bestämmas

till tre. Enligt kommitténs uppfattning böra liksom i Finland

några förläggningsorter och tjänstgöringsområden icke på förhand bestämmas,

utan detta bör, sedan fattigvårdsinspektören blivit tillsatt, på

hans förslag avgöras av Kungl. Maj:t. Därest det finnes ändamålsenligt

att även hos oss låta instruktörerna i praktiken få vissa tjänstgöringsområden,

synas de dock böra i fall av behov kunna kallas till

tjänstgöring även utanför desamma. Ehuru, yttrar kommittén vidare,

det icke blir möjligt att med en inspektör och tre instruktörer realisera

önskemålet om kommunernas i riket besökande vartannat år, skulle dock

genom detta förslags genomförande en stor vinst vara ernådd i jämförelse

med nuvarande förhållanden.

Kommittén erinrar om förslagets bestämmelse, att fångvårdsstyrelse

bör uppehålla samarbete med den frivilliga understödsverlcsamheten inom

samhället, samt framhåller, att detta samarbete kräver, att det frivilliga

arbetet icke går i sådan riktning, att den offentliga verksamheten motverkas.

För sådant ändamål bör, säger kommittén, inspektionen

följa det frivilliga välgörenhetsarbetet och söka länka detta i rätta banor

ävensom söka framkalla det samarbete med den offentliga fattigvården,

som lagen uppställt såsom ett önskemål. Efter att hava omnämnt riksdagens

skrivelse den 8 mars 1913, däri, med hänvisning till tidigare

framställningar och lagstiftningsförslag i ämnet, anhållits, att Kungl.

Maj:t täcktes taga under förnyad omprövning frågan om anordnande av

kontroll från statens sida över vården och förvaltningen av donerade

medel och stiftelser samt för riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser

i ämnet, anför kommittén:

»I viss mån kommer en dylik lagstiftning att beröra även sådana välgörenhetsföretag,

som verka på fattigvårdens område, nämligen för så vitt de äro att

hänföra till stiftelser eller donationer. 4 Av beskaffenheten av de bestämmelser,

som sålunda komma att givas, torde väsentligen bero, vilka ytterligare kontrollåtgärder

bliva av behovet påkallade. — — — — Kontrollen över den enskilda

välgörenheten torde alltså för närvarande ej böra utsträckas längre, än vad som

betingas av dess samarbete med den offentliga fattigvården.»

Ehuru kommittén föreslagit anordnande av en central fattigvårdsinspektion,

anser kommittén dock Kungl. May.ts befallningshavandes uppgift

att öva tillsyn över förhållandena inom länet i allmänhet kräva, att även

fattigvården kvarstår under dess uppsikt. Om inspektionens ställning

till Kungl. Majrts befallningshavande yttrar kommittén:

s. 247 Kontrollera mot PDF

Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition Nr Vin.

247

»Med den ställning, kommittén tänkt sig för inspektionen, synes mest förenligt,

att inspektören och instruktörerna icke tilläggas någon rättighet att till

efterrättelse för fattigvårdsstyrelserna eller andra gira förelägganden eller att

meddela till iakttagande förpliktande beslut. Åt Konungens befallningskavande

bör till följd därav förbehållas ej blott att pröva besvär över fattigvårdsstyrelses

eller kommunalstämmas beslut i ärenden rörande fattigvården, utan även att

handlägga och pröva anmälningar om vägrad eller bristfällig fattigvård eller om

missförhållanden och oegentliglieter i avseende på fattigvården. Om således inspektören

under sina resor eller eljest får kännedom om dylika förhållanden, som

ligga inom Konungens befallningshavandes befogenhet att behandla och som ej

i godo kunna fås rättade, har han att därom göra anmälan hos Konungens befallningshavande

för vidtagande av vederbörlig åtgärd; instruktörerna böra i dylika

fall göra anmälan hos inspektören, som därpå hos vederbörande Konungens befallningshavande

gör den framställning, som finnes påkallad. Inspektionen bör

således icke utöva någon dömande verksamhet. Undersökningar i enskilda mål,

såsom angående en persons fattigvårdsbekov, hemortsrätt m. m., verkställes fortfarande

såsom hittills genom kronobetjäningen.»

Efter att hava ifrågasatt, om det likväl ej vore lämpligt att till fattigvårdsinspektionen

förlägga den granskning och fastställelse, som enligt

förslaget skall äga rum av reglementen för kommunernas fattigvård och

för kommunernas gemensamma anstalter, ävensom meddelande av befrielse

för kommun från att hava reglemente eller att anordna fattigvårdsanstalt,

uttalar emellertid kommittén, att beslutanderätten även i

dessa frågor bör tillkomma Kungl. Maj:ts befallningshavande, emedan

denna rätt ansetts böra följa med den Kungl. Maj:ts befallningshavande tilllagda

beslutanderätten i övriga fattigvårdsfrågor; det skulle tilläventvrs eljest

kunna tänkas, att sinsemellan stridiga beslut kunde komma att meddelas

av Kungl. Maj:ts befallningshavande och fattigvårdsinspektionen. Kommittén

anser enahanda behandling böra äga rum med avseende å dels

frågor om godkännande av anordning, avsedd att sättas i stället för

distriktsindelning, och dels granskning av planer till fattigvårdsanstalter.

Innan beslut i ovan omförmälta ämnen av Kungl. Maj:ts befallningshavande

meddelas, bör denna myndighet dock, yttrar kommittén, så snart anledning

därtill gives, inhämta yttrande från fattigvårdsinspektionen, på det

att den särskilda sakkunskap, som inspektionen representerar, kan göra

sig gällande.

Efter att hava uttalat, att samarbete bör äga rum mellan fattigvårdsinspektionen

och Kungl. Maj:ts befallningshavande, anför kommittén:

»Särskilt bör detta bliva av betydelse för åstadkommande av föreningar mellan

fattigvårdssamhällen om gemensamma anstalter och i övrigt till ordnande av

anstaltsväsendet på ett tillfredsställande sätt. Inspektionen har i avseende härpå

att utreda förhållandena, klarlägga behovet och fördelarna av en viss åtgärd samt

hjälpa till att uppgöra plan därför; till realiserandet bör den vinna Konungens

s. 248 Kontrollera mot PDF

248

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

Förslag till

instruktioner.

befallningshavandes medverkan, och genom ett dylikt samarbete bör sakens

genomförande väsentligen underlättas. Även i avseende på förebyggande fattigvård

bör en samverkan mellan inspektionen och Konungens befallningshavande

bliva av stor betydelse.»

Kommittén har uppgjort förslag till instruktioner för inspektören och

instruktörerna. Dessa instruktioner innehålla följande:

Inspektören och instruktörerna skola vaka över att fattigvårdssamhällena i

enlighet med gällande författningar och reglementen anordna och handhava dem

åliggande fattigvård samt meddela råd och anvisningar för fattigvårdens ändamålsenliga

ordnande. För fullgörande av denna uppgift hava de att vid av dem företagna

resor genom besök hos fattigvärdsstyrelser och å anstalter göra sig underrättade

om, huru fattigvården utövas, och samråda med vederbörande myndigheter

för åstadkommande av nödiga förbättringar. Yid besöken åligger det dem särskilt

att tillse, att sjuka understödstagare, vilka äro i behov av särskild omvårdnad,

erhålla det underhåll och den vård, som deras tillstånd kräver, att nödig klassifikation

av understödstagarna äger rum å anstalterna, att tillfälle till sysselsättning

beredes understödstagare, som ej äro till arbete oförmögna, att vid utackordering

av understödstagare iakttages vad lagen om fattigvården och gällande

reglementen för sådant fall innehålla, samt att barn, vilka fattigvårdsmyndiglieterna

omhändertagit, erhålla lämplig vård och uppfostran. Inspektören och

instruktörerna böra vidare vid sina besök i fattigvårdssamhällena granska vid

fattigvårdsstyrelsens sammanträden förda protokoll och andra fattigvården rörande

handlingar, däribland de vid anstalterna förda journalerna över disciplinära åtgärder,

ägna uppmärksamhet däråt, att till fattigvården skänkta medel användas

för avsett ändamål, samt, därest inom fattigvårdssamhället finnas understödstagare,

för vilkas underhåll staten betalar gottgörelse, vaka däröver, att statens intresse

iakttages. De hava att ägna särskild uppmärksamhet åt fattigvårdsanstalternas

beskaffenhet samt föreslå de åtgärder, som erfordras, för att anstalterna må bliva

ändamålsenliga. Där anledning föreligger till åvägabringande av gemensamma

anordningar för fattigvården för flera kommuner, har instruktör att framlägga

förslag härom för fattigvårdsinspektören. Denna bör i samråd med Konungens befallningshavande

söka verka därför, att kommunerna, då sådant synes ändamålsenligt,

träffa överenskommelser om upprättande av gemensamma fattigvårdsanstalter och

andra gemensamma anordningar för fattigvården. Då fråga är om upprättande

av ny anstalt eller ombyggnad av förutvarande, har inspektören att på framställning

av Konungens befallningshavande granska uppgjorda planer samt föreslå de ändringar

i dem, som synas honom nödiga för att anstalten skall fylla avsett ändamål.

G-öres hos instruktör under pågående tjänsteresa anmälan, att fattigvårdssamhälle,

fångvårdsstyrelse eller vid fattigvården anställd person åsidosatt sin skyldighet,

eller erhåller han eljest under resan kännedom om fel, försummelser eller missbruk

i avseende å fattigvården, skall instruktören verkställa undersökning därom

samt, om förhållandena föranleda därtill, hos vederbörande fångvårdsstyrelse

göra erinran för rättelses vinnande. Föranleder gjord erinran icke rättelse, har

instruktören att anmäla förhållandet hos fattigvårdsinspektören. Har eljest hos

instruktör gjorts anmälan om förhållande, som nu är nämnt, skall densamma

ofördröjligen insändas till fattigvårdsinspektören tillika med instruktörens yttrande

däröver. Finnes anledning antaga, att fattigvårdssamhälle, fattigvårdssty
-

s. 249 Kontrollera mot PDF

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr lHu. 249

relse eller vid fattigvården anställd person åsidosatt sin skyldighet, eller yppas

fel, försummelse eller missbruk, skall inspektören verkställa undersökning rörande

förhållandena i fråga samt, om skid därtill förefinnes, hos vederbörande göra erinran

för rättelses åstadkommande. Rättas icke missförhållandet, må inspektören

göra anmälan om saken hos Konungens befallningsliavande. Över Konungens

befallningskavandes beslut i dylika fall må fattigvårdsinspektören föra klagan i

den ordning, som efter varje måls beskaffenhet stadgas i lagen om fattigvården.

Då fattigdomen i någon ort finnes vara särdeles stor, hava inspektören och instruktörerna

att ägna särskild uppmärksamhet häråt samt förskaffa sig noggrann

kännedom om orsakerna och påvisa utvägar att förebygga, mildra och bekämpa

nöden. De böra söka främja samarbete mellan den offentliga fattigvården och

enskild välgörenhet samt verka för att den senare så ordnas, att fattigvårdens

syften icke motverkas genom det enskilda välgörenhetsarbetet. Instruktör har

att i övrigt lämna fattigvårdsinspektören det biträde vid utövande av uppsikten

över fattigvården, som av honom påkallas. Inspektören är instruktörens närmaste

förman och fastställer för varje år plan för de ordinarie tjänsteresor, som skola

av instruktörerna under året företagas. Avvikelse från faställd resplan må ej äga

rum, så framt icke särskilda omständigheter påkalla sådan. Härutöver har instruktör

att företaga de resor, som påfordras av fattigvårdsinspektören eller Konungens

befallningsliavande. Över sina resor och vad därunder förekommit kar

instruktör att avgiva skriftlig berättelse till fattigvårdsinspektören inom sex veckor

efter resas avslutande. Till ledning för instruktörernas arbete bör fattigvårdsinspektören

minst en gång om året sammankalla dem till gemensam överläggning

angående ärenden, som tillhöra deras tjänstebefattning. Inspektören har att

inför chefen för det statsdepartement, under vilket fattigvårdsärendena höra, för

fastställelse framlägga förslag till sina ordinarie tjänsteresor under året. Om

annan tjänsteresa skall anmälan göras hos departementschefen. Avvikelse från

fastställd resplan må ej äga rum, så framt icke särskilda omständigheter påkalla

sådan. Inspektören har att hos Kung! Maj:t och vederbörande myndigheter

göra de framställningar rörande fattigvården och dithörande angelägenheter, som

han finner förhållandena påkalla. I frågor, som höra till hans verksamhetsområde,

har inspektören att på anfordran av ämbetsmyndigheter meddela upplysningar

och avgiva'' utlåtanden. Det åligger inspektören att på anmodan av

Konungens befallningsliavande granska reglementen, som av fattigvårdssamkällena

insändas till fastställelse. Över sin verksamhet samt över tillståndet av fattigvården

i riket i allmänhet avger inspektören årligen berättelse till Kung! Maj It.

Den s. k. departementalkommittén har i sitt den 18 november 1911

avgivna betänkande angående bl. a. inrättande av en departementsavdelning

för sociala ärenden starkt framhållit bristen inom centralförvaltningen

på några särskilda organ eller arbetskrafter för fattigvården

samt det därav förorsakade uteblivandet av nödigt initiativ för ett fortgående

utvecklings- och reformarbete från statsförvaltningens sida. Departementalkommittén

uttalade, att ett nytt förslag rörande fattigvårdens

ordnande givetvis torde komma att även omfatta rätt för staten att

genom inspektions- eller instruktionsverksamhet leda och övervaka fattigvårdens

behöriga handhavande och utveckling. »I alla händelser», säges

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 120 höft. (Nr 135). 32

Inspektionens

inordnande

i centralförvaltningen.

s. 250 Kontrollera mot PDF

250

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 135.

det vidare härom, »torde administrationens uppgifter komma att ej obetydligt

vidgas, varjämte lagstiftningens allmänna läggning kommer att

präglas ej blott av ekonomiska utan även och framförallt av sociala synpunkter».

Departementalkommittén, som tillika erinrade om omfattningen

av de fattigvårdsärenden, vilka för närvarande hörde till Kungl. Maj:ts

prövning, utgörande, jämte en del smärre ärenden av skiftande beskaffenhet,

förnämligast frågor om ersättning av statsmedel för understöd

åt utlänningar och vissa andra kategorier av medellösa samt hemsändning

av medellösa utlänningar och mottagande från utrikes ort av medellösa

svenskar, föreslog, att ärenden angående allmänna fattigvården skulle

överföras till den sociala förvaltningen. Inom den för handhavande av

denna förvaltning föreslagna departementsavdelningen (socialstyrelsen),

skulle enligt förslaget fattigvårdsärendena läggas till första byrån eller

byrån »för arbetarfrågor, arbetarskydd och allmänna (övriga) sociala

frågor». Hit fördes ock några fattigvården närstående ärenden såsom

frågor angående vanartade och i sedligt avseende försummade barn

samt angående fosterbarnsvården m. fl.

Statistiska kommittén uttalade i sitt den 7 september 1910 avgivna

betänkande, att det, med hänsyn till att frågan om ny fattigvårdslagstiftning

stode på dagordningen, ej vore lämpligt att föreslå mera genomgripande

förändringar i fattigvårdsstatistiken, på grund varav endast

hemställdes om dess skiljande från statistiken rörande kommunernas

finanser.

Departementalkommittén, som instämde i sistberörda uttalande, ansåg,

att fattigvårdsstatistiken lämpligen borde överflyttas till den övriga

socialstatistiken och således hänföras till den sociala förvaltningsgruppen.

»Behovet», säger den, »för fattigvårdsadministrationen att äga omedelbar

tillgång till ifrågavarande statistik och dess primäruppgifter synes obestridligt

och torde bäst främjas genom detta förslag.»

Vid den organisation av socialstyrelsen, som framlades för 1912 års

riksdag och av densamma i huvudsak godkändes, medtogos emellertid

icke fattigvårdsärendena lika litet som ärendena angående barnavården,

utan dessa frågor höra fortfarande till de departement, dit de förut varit

förlagda. I sitt vid den kungl. propositionen i ämnet fogade yttrande

förklarade civilministern, att det visserligen ansetts, att fattigvårdsärendena,

däri inbegripet fattigvårdsstatistiken, hörde till sociala ärenden

och borde överflyttas till socialstyrelsen, men att tidpunkten, när ett överförande

till nämnda styrelse av de fattigvårdsärenden, som nu behandlades

hos Kungl. Maj:t, skulle ske, borde framdeles av Kungl. Maj:t

bestämmas efter det lämplig övergångstid vunnits, vid vilket förhållande

s. 251 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 1/15. 251

Kungl. Maj:t borde framdeles bestämma, när fattigvårdsstatistiken skidle

överföras till socialstyrelsen från statistiska centralbyrån.

Efter att hava redogjort för nu nämnda uttalanden anför kommittén

för egen del:

»Om fattigvårdsärendena hittills ej representerat någon större arbetsmängd

inom den högsta förvaltningen och således ej kunnat kräva något större utrymme

för sin behandling, iir det dock uppenbart, att dessa ärenden mer och mer måste

påkalla denna förvaltnings uppmärksamhet. Särskilt gäller detta efter tillkomsten

av eu statsinspektion, vilken måste hava sig en plats anvisad i centralförvaltningen.

Naturligen bör man då söka att på ett ställe i förvaltningen med inspektionsmyndigheten

sammanföra de fattigvårdsärenden, som förut behandlats i

jordbruksdepartementet, samt fattigvårdsstatistiken ävensom de ärenden i övrigt,

vilka ligga denna grupp nära. Frågan härom sammanhänger på det närmaste

med de anordningar inom centralförvaltningen, som komma att befinnas nödiga

i och med eu ny lagstiftning rörande barnavården. Enligt kommitténs uppfattning

bilda nämligen fattigvårds- och barnavårdsärendena en grupp för sig bland

de sociala ärendena, och de böra därför även i centralförvaltningen sammanföras,

något som också synes hava varit departementalkommitterades mening. Kommittén

återkommer till denna fråga i det betänkande och förslag i fråga om lagstiftningen

angående barnavården, som kommittén har att avgiva.

Redan nu må emellertid i fråga om fattigvårdsärendenas förläggning inom

centralförvaltningen erinras, att det synes vara naturligast, att de vid frågans slutgiltiga

ordnande flyttas från jordbruksdepartementet, med vars uppgifter i övrigt

dessa ärenden icke hava något gemensamt, till civildepartementet, dit en del närstående

frågor äro förlagda. Huruvida ovannämnda grupp av ärenden sedermera

bör, till den del ärendena icke i varje fall måste höra till departementets egen

behandling, hänföras till den under civildepartementet sorterande socialstyrelsen

eller förläggas till en särskild byrå under samma departement, därom kunna olika

meningar råda. Något egentligt samband kan knappast sägas förefinnas mellan

nämnda ärenden samt de frågor angående arbetsmarknaden, förhållandet mellan

arbetsgivare och arbetare, arbetarskydd, sjukkasseväsen samt statistiska undersökningar,

som äro huvuduppgifterna för de nuvarande byråerna i socialstyrelsen.

Tvivelsutan stå de närmare vissa andra till civildepartementet hörande frågor

såsom kommunalärendena, sjukvården och pensionsärendena. På sakens nuvarande

ståndpunkt anser sig kommittén dock ej kunna göra något bestämt uttalande

i fråga om fattigvårdsärendenas slutliga förläggande.»

Kommittén förklarar vidare, att med fattigvårdsinspektionens inrättande

icke synes behöva anstå i avbidan på lösningen av frågan om

barnavårdsärendenas förläggning samt frågan, huru med fattigvårdsärendenas

behandling hos Kungl. Maj:t framdeles kommer att ordnas. Inspektionen

bör enligt kommitténs mening tills vidare höra under det

departement, dit fattigvårdsärendena i allmänhet höra. Kommittén anser

inspektören ej kunna medhinna annan byråverksamhet än den, som är

oundgängligen förbunden med själva inspektionsgöromålen, samt har

därför ej åt inspektören avsett någon ställning såsom föredragande i

Kommittén.

s. 252 Kontrollera mot PDF

252

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

Reservationer.

fattigvårdsärenden inom det departement, under vilket han kommer att

höra. De ärenden av detta slag, vilka för närvarande höra till jordbruksdepartementets

handläggning, äro i allmänhet ej av den beskaffenhet,

att inspektören genom sin inspekterande verksamhet kan antagas erhålla

tillfälle att närmare befatta sig med desamma, varför de också utan

olägenhet kunna lämnas åt annan person. Efter att hava antytt, att

framdeles en omläggning av inspektionens ställning i detta hänseende

kan tänkas lämplig, framhåller kommittén, att inspektören bör genom

yttrandens avgivande och upplysningars meddelande stå till tjänst med

sin sakkunskap i fattigvårdsfrågor, som höra till Kungl. Maj:tsbedömande.

Inom kommittén hava meningarna varit delade angående lämpligheten

av kommitténs förslag. Sålunda hava dels två ledamöter, herrar

Björklund och Magnusson, i en gemensam reservation yrkat, att stadgandet

om en för hela riket gemensam inspektionsmyndighet måtte utgå

ur förslaget och dels en tredje ledamot, fröken Ebba Pauli, påyrkat att

åt inspektionen gives eu fastare form och en mera utvidgad befogenhet

än vad kommittén förordat.

Reservanterna Björklund och Magnusson hava huvudsakligen anfört

följande: Fattigvårdens övervakande bör ske utan anlitande av för sådant

ändamål särskilt tillsatta tjänstemän. Fattigvården är en rent kommunal

angelägenhet, och kommunerna erhålla endast undantagsvis av staten

ersättning för utgiven fattigvård. Inom de områden, där statsinspektion

hittills inrättats, utgår alltid statsbidrag för det ändamål, som inspektionen

avser. Sådant övervakande av fattigvården, som sedan gammalt

ligger i Kungl. Maj:ts befallningshavandes hand, finner däremot sin

naturliga förklaring däri, att det även är ett statens intresse, att fattigvården

skötes på ett tillfredsställande sätt. Det är dock stor skillnad

mellan ett dylikt övervakande och tillsyn från en särskild inspektionsmyndighets

sida. Följden av kommitténs förslag skulle bliva, att Kungl.

Maj:ts befallningshavande kände sig löst från sin förpliktelse att följa

fattigvårdens utveckling och handhavande inom länet, vilket vore att

beklaga. Kungl. Maj:ts befallningshavande har så väl genom sin

egen ställning som ej mindre genom de direkt underlydande tjänstemännen,

länsmännen m. fl., vilka i allmänhet besitta var inom sitt distrikt

eu ingående lokal- och personkännedom, utan även eljest möjlighet

att på nära håll bilda sig en god uppfattning om vad i varje fall kan

krävas. Till följd härav är Kungl. Maj:ts befallningshavande synnerligen

lämpad till att vara den övervakande myndigheten över fattigvården och

måste även anses kunna ensam fullgöra en inspektionsmyndighets åligganden.

Om däremot tillsynen över fattigvården skall utövas av en

s. 253 Kontrollera mot PDF

Kungl May.ts Nåd. Proposition Nr 135,

253

inspektör och ett fåtal instruktörer måste dessa i regel, i synnerhet under

de första åren av sin verksamhet, en lång följd av år framåt, bliva fullkomligt

främmande för de å olika orter rådande, för dessa platser säregna

förhållandena. Det går icke att genomföra en för hela landet likartad

fattigvård, att göra allt schablonmässigt, utan fattigvården måste

på varje ort avpassas, mer eller mindre, efter där förefintliga förhållanden.

En bristande kännedom om ortsförhållandena kommer tvivelsutan att

vålla icke blott olämpliga ingripanden från instruktörernas och inspektörens

sida utan även slitningar med fattigvårdsmyndigheterna i de olika

orterna, vilket i sin tur torde komma att menligt inverka på det hela.

Om, såsom anledning är att befara, inspektionsmyndigheten söker att i

varjehanda detaljer göra sin vilja gällande, kan detta lätt komma att

verka därhän, att de kommunala fattigvårdsmyndigheternas intresse

slappas. Åven om inspektionsmvndighetens uppgift endast eller huvudsakligen

skulle bliva av en rådgivande natur, så är dock att märka, att

fattigvårdssamhällena i sina fattigvårdsstyrelser insätta de personer, som

de själva anse bäst lämpade att sköta samhällets fattigvård. I regel äro

också dessa förtroendemän med bistånd av Kungl. Maj:ts befallningshavande

och underlydande organ fullt skickade att göra detta på ett

tillfredsställande sätt. Skall emellertid en särskild inspektionsmyndighet

inrättas, bör i varje fall icke åt densamma lämnas någon befogenhet att

utöva kontroll över huru de olika fattigvårdssamhällena använda de

fattigvårdsmedel, som ställts till deras förfogande. Donna sida av saken

måste nämligen helt anses vara en kommunens rent privata angelägenhet.

För att den föreslagna inspektionsmyndigheten skall bliva i stånd

att utöva tillsyn över fattigvården åtminstone på ett något så när ingående

sätt, erfordras säkerligen en betydligt mycket vidlyftigare organisation

än den nu föreslagna. An mera lärer så bliva förhållandet, när

inspektionsmyndigheten i en framtid skall helt övertaga Kungl. Maj:ts

befallningshavandes åligganden — ty därhän leder otvivelaktigt den en

gång inslagna vägen. Följden blir, att snart nog ett flertal nya tjänster

kommer att påyrkas, tills det hela bildar ett självständigt verk med alla

därtill hörande dryga kostnader.

Den tredje reservanten, fröken Pauli, framhåller till en början, att

med de av kommittén föreslagna krafterna inspektionsbesöken skulle

bliva alltför sällan återkommande och att det särskilt under den första

tioårsperioden efter lagens ikraftträdande, då anstaltsväsendet skulle ordnas,

vore av vikt att inspektionen hade tillfälle att göra en kraftig insats.

Då emellertid fattigvårdsinspektörens medverkan vore önskvärd

vid landets uppdelande i instruktörsdistrikt, hade reservanten ej velat

s. 254 Kontrollera mot PDF

254

Yttranden.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 135.

göra något bestämt yrkande rörande antalet instruktörer. Enligt reservantens

mening borde vidare den speciella sakkunskapen anlitas, ej allenast

för en vägledande och rådgivande verksamhet, utan även för fattande

av beslut rörande sådana angelägenheter som befrielse för kommun

från skyldighet att hava reglemente (8 §), att anordna distriktsindelning

(19 §) samt att innehava eget ålderdomshem eller del i sådant

(31 §), stadfästandet av reglementen för fattigvårdssamhällen (8 §) och

anstalter (31 och 33 §§) samt fastställandet av planer till nya anstalter

(34 §). Reservanten påpekar åtskilliga omständigheter, som enligt reservantens

mening tala för en sådan uppfattning. Om det skulle anses

vanskligt, att avgörandet i dessa frågor lades i en persons, fattigvårdsinspektörens

hand, saknades icke möjligheter till avhjälpande av denna

olägenhet. Då en så definitiv åtgärd som att låta inspektionen såsom

eu särskild byrå ingå i socialstyrelsen på frågans nuvarande stadium

borde undvikas, framstode såsom en utväg att följa de förebilder,

som vore givna beträffande försäkringsinspektionen och bankinspektionen.

Skulle de förut berörda ärendena jämte de fattigvårdsärenden, som

för närvarande handlades i vederbörande departement behandlas där,

krävdes för fattigvårdens räkning ökade arbetskrafter inom departementet.

En byrå för fattigvårdsärenden komme att därstädes framväxa. Ett

efterföljande av nyssnämnda förebilder skulle närmast innebära, att vid

vederbörande byråchefs och fattigvård sinspektörens sida ställdes exempelvis

trenne av Kungl. Magt utsedda, lämpligen kvalificerade och på

området sakkunniga personer, vilka skulle, på samma sätt som ledamöterna

i bankinspektionen, deltaga i besluten och med byråchefen och fattigvårdsinspektören

dela beslutanderätten i samtliga här berörda frågor. På

grund härav föreslås, att rätten att besluta i de ärenden, som enligt 8

§, 19 § 1 mom., 31 och 33 §§ samt 34 § i förslaget till fattigvårdslag

överlämnats till Konungens befallningshavande, i stället måtte uppdragas

åt fattigvårdsinspektionen.

Bibehållandet av Kungl Maj:ts befallningshavande såsom inspektionsmyndighet

har ej gjorts till föremål för anmärkningar, om man undantager,

att vid kritik av stadgandet i förslagets 44 § några myndigheter,

för att få klara gränser mellan de båda inspekterande myndigheterna,

föreslagit att inskränka Kungl. Maj:ts befallningshavandes befogenhet.

Om den i 44 § föreslagna särskilda inspektionsmyndigheten hava

däremot meningarna varit mycket delade. Åtskilliga myndigheter hava

lämnat förslaget härom utan anmärkning och andra mer eller mindre

utförligt tillstyrkt förslaget, varvid likväl i några yttranden betonats,

att verksamheten endast borde vara rådgivande och att det föreslagna

s. 255 Kontrollera mot PDF

255

Kung]. May.ts Nåd. Proposition Nr 135.

antalet instruktörer snart torde komma att visa sig otillräckligt. Det

övervägande antalet utlåtanden går dock ut på avstyrkande av kommitténs

förslag i denna del. En del myndigheter yrka diirvid blott, att 44

§ måtte utgå ur förslaget utan att något annat sättes i stället, varvid

somliga stödja sig på förenämnda, av herrar Björklund och Magnusson

i kommittén avgivna reservation. I flertalet fall giva dock myndigheterna

uttryck åt, att eu kraftigare verksamhet på området behövs, än den Kungl.

Maj:ts befallningshavande är i tillfälle att utöva med sina nuvarande organ,

och olika förslag göras för att få till stånd en konsulterande verksamhet

vid sidan om Kungl. Maj:ts befallningshavandes rena inspektionsverksamhet.

Av åtskilliga förste ''provinsialläkare har betonats, att det borde åligga

förste provinsialläkarne att inspektera fattigvårdsanstalter och att fördenskull

stadgande härom borde införas i 8 § läkarinstruktionen. Därjämte

har ifrågasatts, att Kungl. Maj:ts befallningshavande borde i frågor

rörande fattigvårdsanstalter, sjukas och orkeslösas vård eller behov av

fattigvård m. m. inhämta förste provinsialläkarens yttrande.

Vid andra allmänna svenska fattigvårdskongressen 1915 framlades

av t. f. landshövdingen greve Knut Hamilton ett förslag till inspektionsfrågans

lösning. Han ifrågasatte, att Kungl. Maj:ts befallningshavande

skulle till sitt förfogande hava instruktörer till så stort antal, att inspektion

inom varje län kunde ske vart tredje år. Instruktörerna skulle, eu

var för sitt distrikt, övertaga den av kommittén åt inspektören tillämnade

befogenhet, dock utan besvärsrätt över Kungl. Maj:ts befallningshavandes

beslut. Såsom det erforderliga centrala oeh enande elementet

tänkte han sig svenska fattigvårdsförbundet under förutsättning, att detta

bleve av staten så starkt understött, att det kunde tryggat fortfara med

sin upplysande och ledande verksamhet.

Ett utförligt förslag har i avgivet yttrande framställts av Kungl.

Maj:ts befallningshavande i Stockholms län, som därvid anfört:

»Befallningshavanden är av den meningen, att den föreslagna inspektionen

icke kan utan rätt avsevärda modifikationer sättas i verket.

I riket finnas över 2,500 fattigvårdssamliällen. Även med biträde av tre

eller flera skickliga instruktörer är det omöjligt för den ensamme inspektören

att i inspektionshänseende komma till rätta med detta väldiga arbetsmaterial,

En inspektör kan icke medhinna mer än 100 fattigvårdssamliällen om året. Det

skulle då dröja allt för länge, innan en första inspektion av fattigvården i riket

hunnit genomföras, och därtill kommer, att inspektören under flera år skulle

komma att få sin tid väsentligen upptagen av den honom enligt § 10 åliggande

skyldigheten att granska alla de nya fattigårdsreglementen, som komme att

underställas hans prövning, Då alla icke omedelbart efterkomna anmärkningar

från instruktörernas sida skulle på sin väg till länstyrelserna passera inspektören,

skulle en formlig stockning nödvändigtvis uppkomma hos denne. Någon möj
-

s. 256 Kontrollera mot PDF

256

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

lighet för inspektören att under exempelvis de närmaste fem åren komma nt på

egna inspektionsresor skulle icke förefinnas.

Det kan därför nog icke hjälpas, att fattigvårdsinspektionen, om den skall

kunna åstadkommas, måste i det väsentliga bibehålla sin natur av att vara decentraliserad.

En länsstyrelse kan icke med skäl påstå, att den liitills tillämpade

inspektionen varit tillräckligt effektiv. Men bladet har vänt sig, sedan genom

samarbete mellan länstyrelsen, landstinget och Svenska fattigvårdsförbundet en

rationell konsulentverksamhet införts. Inom Stockholms län har det visat sig,

att genom samarbete först med en fattigvårdskonsulent väsentligen för anstaltsvården

och därefter med en fattigvårdssyster för den öppna fattigvården i det

närmaste alla skäliga krav på fattigvårdsinspektion kunnat uppfyllas. Om medel

funnes att låta dessa besök fortsättas med skäliga mellanrum och man alltid

kunde påräkna eu central sammanhållning från fattigvårdsförbundets sida, så

häfte man nog all den hjälp, som länstyrelse och landstatstjänstemän behövde

för en god ledning av fattigvårdsväsendet inom länet.

Då man icke kan beräkna, att fattigvårdsförbundet skall vid sidan av sin

banbrytande verksamhet uppehålla konsulentverksamhet inom alla län, även om

landstingen ekonomiskt medverka, är det rimligt, att staten övertager ordnandet

och bekostandet av ifrågavarande instruktörsverksamhet. Härvid torde man dock

icke böra väsentligt avvika från den redan inslagna vägen. Instruktörerna böra

därför ställas direkt till länsstyrelsernas förfogande, Det allra mesta av vad som

intagits i förslaget till instruktion för statens fattigvårdsinspektör bör med en

ringa omskrivning kunna tillämpas på dessa instruktörers verksamhet. Antalet

instruktörer kan emellertid omöjligt stanna vid tre. Erfarenheten torde giva vid

handen att, såsom redan nämnts, eu instruktör icke kan medhinna mer än, ett

hundra fattigvårdssamhällen om året, helst om även den öppna fattigvården skall

bliva föremål för uppmärksamhet och möjlighet skall beredas att fullgöra de

särskilda förrättningar, som av mera tillfälliga omständigheter föranledas. En

mera fullständig inspektion beträffande varje särskilt fattigvårdssamhälle torde

knappast behövas oftare än vart tredje år. Detta visar ett behov av en instruktör

för varje antal av 300 fattigvårdssamhällen och således ett antal av åtminstone

åtta instruktörer för hela riket.

Emellertid är det långt från befallningshavanden att vilja förneka behovet

av ett enande och bindande element bland alla dessa instruktörer. Det måste

vid konsulentverksamhetens förstatligande finnas ett organ, som motsvarar fattigvårdsförbundets

hittillsvarande verksamhet på detta område. Det vore visserligen

under nuvarande förhållanden alls icke ur vägen att söka förmå fattigvårdsförbundet

att, mot skälig ersättning för kostnader, fortfarande fullgöra denna

funktion. Men för en avsevärd framtid är dock en mera fast organisation att

föredraga. Yad som behövs framgår väsentligen av följande. Instruktörerna få

stora arbetsområden med åtföljande täta resor. De kunna då knappast på egen

hand följa med litteraturen och utvecklingen i övrigt. Det behövs någon, som

sysslar med att taga kännedom om och följa denna utveckling inom och utom

landet och som därigenom blir i tillfälle att föreslå allmängiltiga bestämmelser

och lägga fram förslag till normalreglementen och dylikt. Eu sådan tjänsteman

borde ställas i nära samband med vederbörande statsdepartement. Han skulle

hava att kalla instruktörerna till gemensamma överläggningar och jämväl på annat

sätt hålla dem underkunniga om alla goda uppslag inom fattigvårdsväsendets

område samt verka för uppehållande av likformighet i deras arbete, så långt en

s. 257 Kontrollera mot PDF

Kurujl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 185

257

sådan likformighet är av nöden. På det att lian måtte bibehålla känning med

den praktiska instruktörsverksamheten, vore det mycket lämpligt, att han hade

ett eget, givetvis mindre omfattande instruktörsdistrikt, vilket så mycket lättare

late sig göra, som efter angivna medeltal det bleve rätt svårt att mellan endast

åtta instruktörer fördela 2,500 fattigvårdssamhällen.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande vågar uttala den förmodan, att på

detta sått frågan om centralisation eller decentralisation av instruktörsverksamheten

skulle finna en för åtminstone den närmaste framtiden tillfredsställande

lösning.»

I yttrandet tillägges, att hur än frågan om inspektion ordnas, det

är absolut nödvändigt att ur förslaget till instruktion för inspektionen

borttaga bestämmelsen om rätt för inspektören att överklaga befallningshavandes

beslut i anledning av inspektörens erinringar mot fattigvårdsstyrelser,

en rätt som skulle omöjliggöra samarbete mellan befallningshavanden

och inspektören, vilken senare ju emellertid, i synnerhet vid

den av kommittén föreslagna organisationen, även utan klagorätt icke

hade någon svårighet att få tillfälle att inför högre myndighet framlägga

sina bekymmer i förekommande fall.

1 huvudsak samma tankegång genomgår en del andra yttranden.

Kammarrätten uttalar, att reformer på förevarande område synes

vara av synnerligt behov påkallade, samt att, då fattigvården måste

betraktas som ett statens åliggande, vilket av praktiska skäl överlåtits

på kommunerna, inkastet, att en inspektion av fattigvården skulle innebära

ett intrång i den kommunala självstyrelsen torde få anses vara opåkallat.

Efter att hava instämt med kommittén därutinnan, att Kungl. Maj:ts

befallningshavande icke för närvarande äga erforderliga förutsättningar

för att öva tillsyn över fattigvården, framhåller kammarrätten, att densamma,

utan att vilja underskatta styrkan av de skäl, som otvivelaktigt

tala för inrättandet av en central inspektionsmyndighet över fattigvården,

likväl finner stora betänkligheter vara förbundna med de av kommittén

föreslagna inspektionella anordningarna, samt fortsätter:

»Kommittén har själv framhållit angelägenheten av en viss varsamhet i

utövningen av kontrollen över fattigvårdsförvaltningen, vilken enligt kommitténs

uppfattning bör bedrivas sa, att den ej alltför starkt ingriper i den kommunala

verksamheten och därigenom hämmar intresset och den egna initiativlusten. Det

vill emellertid synas, som om denna olägenhet lättare skulle kunna undvikas,

därest man icke omedelbarligen i strid mot en ganska utbredd mening tillskapade

en ny central inspektionsmyndighet vid sidan av Konungens befallningshavande,

utan i stället fortfarande bibehölle Konungens befallningshavande såsom sådan

myndighet men samtidigt sörjde för att till Konungens befallningshavandes förfogande

ställdes särskild på ifrågavarande område sakkunnig arbetskraft. Att

Konungens befallningshavande härigenom skulle tillföras en helt annan möjlighet

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 120 käft. (Nr 135.) 33

s. 258 Kontrollera mot PDF

258

Kungl. Maj:In Nåd. Proposition Nr 135.

att tillfredsställande övervaka fattigvården än för närvarande, kan ej lida något

tvivel; och först i händelse erfarenheten skulle visa, att ej heller en dylik anordning

är för ändamålet tillräcklig, lärer inrättandet av ett centralt inspektionsorgan

framstå såsom en av förhållandena med nödvändighet påkallad anordning.»

Sedan kammarrätten härefter framhållit, att i vissa yttranden uttalade

farhågor för slitningar mellan vederbörande myndigheter vid inspektionsverksamhetens

utövande ej synes alldeles oberättigade, samt att en central

inspektionsmydighet komme att betinga dryga kostnader, säger

kammarrätten sig hålla före, att tillsynen över fattigvården bör tillsvidare

såsom hittills ankomma på Konungens befallningshavande, dock att

för denna myndighets tillgodoseende med erforderlig kvalificerad arbetskraft

hos densamma bör anställas ett lämpligt antal av staten avlönade

instruktörer med i huvudsak enahanda åligganden, som enligt

förslaget skulle tillkomma fattigvårdsinspektionens tjänstemän.

Kammarrätten anför vidare:

»Godtages icke kommitténs förslag om inrättande av eu central inspektionsmyndighet,

skola givetvis föreskrifterna i 44 § förslaget till fattigvårdslag bortfalla.

Till äventyrs borde i sammanhang härmed till 43 § fogas ett tillägg angående instruktörerna

och deras uppgifter.

Att ovan i huvuddrag angivna förslag till organisation av fattigvårdsinspektionen

lider av en viss brist på fasthet och enhetlighet på grund av saknad även

sammanhållande central myndighet, synes ej kunna förnekas, ehuruväl en

gagnerik inspektion otvivelaktigt kan utövas utan en dylik överbyggnad.»

Slutligen förklarar kammarrätten, att enhetlighet i inspektionsorgauens

verksamhet synes kunna befordras, därest en av Kungl. Maj:t fastställd

instruktion för inspektions tjänstemännen komme att utfärdas, samt att

förenämnda, av t. f. landshövdingen greve Hamilton vid fattigvårdskongressen

framförda uppslag synes vara förtjänt av beaktande vid

den fortsatta beredningen av förevarande spörsmål, av vars lösning

otvivelaktigt en gynnsam utveckling av fattigvården är i hög grad beroende.

Socialstyrelsen har anfört: Mot kommitténs förslag kunde anmärkas,

att detsamma ej på tillfredsställande sätt från varandra avgränsade Kungl.

Maj:ts befallningshavandes och den särskilda inspektionsmyndighetens

uppgifter. Den sistnämndas tillsyn komme i mångt och mycket att få

karaktären av ett kontrollerande av Kungl. Maj:ts befallningshavandes

verksamhet, och konflikter kunde befaras.

Man både enligt styrelsens uppfattning här att välja på två utvägar.

Den ena vore, att handläggningen av sådana frågor, som avsåge

fattigvårdens organisation och övervakande, överflyttades från Kungl.

s. 259 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

259

Maj:ts befallningshavande till inspektionsmyndigheten. Befallningshavandens

befattning med fattigvården skulle därigenom väsentligen komma

att bliva begränsad till vissa krav- och besvärsmål samt handräckningsåtgärder.

En dylik fördelning av fattigvårdsärendena syntes onekligen

ägnad att främja en kraftig och enhetlig utveckling av fattigvården.

Emellertid kunde å andra sidan framhållas, att fattigvården såsom en

kommunal angelägenhet ej väl lämpade sig för en centraliserad ledning.

För att komma till tillfredsställande resultat torde nämligen i många

frågor rörande fattigvården erfordras ej blott en ingående kännedom

om lokala förhållanden och personer utan även att vederbörande myndighet

kunde göra sig tillbörligt gällande gent emot fattigvårdsmyndigheterna.

I avseende å nu berörda betingelser måste otvivelaktigt Kungl.

Maj:ts befallningshavande, som ju i egenskap av överordnad myndighet

beträffande kommunala frågor i allmänhet stode i livlig förbindelse med

kommunernas organ, tillerkännas företräde. Beaktas borde jämväl, att

mellan de ärenden, som enligt här diskuterade utväg skulle avskiljas

från Kungl. Maj:ts befallningshavandes befattning, och sådana, som

skulle handläggas av samma myndighet, i många fall förefunnes ett

ganska nära samband, och att den kännedom om förhållandena, som förvärvades

genom handläggning av den ena gruppen av ärenden, måste

anses av värde även för behandlingen av den andra. Med hänsyn till

vad sålunda anförts ansåge sig styrelsen, åtminstone för närvarande, ej

kunna förorda ett sådant överflyttande av uppgifter från Kungl. Maj:ts

befallningshavande till den särskilda inspektionsmyndigheten, som ifrågavarande

utväg skulle innebära.

Styrelsen ansåge följande anordning åtminstone under nuvarande

förhållanden vara bäst ägnad att tillgodose kraven på fattigvårdens handhavande

och utveckling. Den föreslagna centrala myndigheten skulle

befrias från tillsynen över fattigvården, i samband varmed de omedelbara

organen för denna tillsyn skulle ställas till Kungl. Maj:ts befallningshavandes

förfogande. Den centrala myndigheten skulle med en

sådan anordning i huvudsak få till uppgift att avgiva yttranden och

förslag i sådana ärenden rörande fattigvården, som det skulle ankomma

på Kungl. Maj:t att avgöra, samt att utgöra ett sammanhållande och

vägledande centralorgan för fattigvårdsförvaltningen. Instruktörerna,

eller, såsom de med hänsyn till sin här föreslagna, förändrade ställning

måhända lämpligare borde nämnas, fattigvårdskonsulenterna, skulle öva

tillsyn å Kungl. Maj:ts befallningshavandes vägnar samt fungera såsom

denna myndighets experter i fattigvårdsfrågor, i den mån dessa ej vore

av väsentligen juridisk innebörd. För att tjäna såsom centralt special
-

s. 260 Kontrollera mot PDF

260

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

organ för fattigvården torde inom därför lämpligt centralt ämbetsverk,

böra upprättas en särskild byrå, bestående av en byråchef och en sekreterare

jämte erforderliga biträden. Byrån borde beredas tillgång till

hygienisk och byggnadsteknisk sakkunskap.

Fattigvårdskonsulenterna borde från administrativ synpunkt helst

vara lika många som Kungl. Maj:ts befallningshavande. Då det emellertid,

åtminstone till en början, torde möta svårigheter att på ett tillfredsställande

sätt rekrytera en så pass talrik kår, syntes man vara nödsakad

att låta två eller flera av de mindre länen få gemensam konsulent, varigenom

även skulle vinnas, att konsulenterna ej komme att hava sin befattning

blott såsom bisyssla. Måhända vore det lämpligast, att tillsvidare,

till dess någon erfarenhet på området vunnits, överlämnades åt

Kungl. Maj:t att inom ramen av ett för ändamålet ifråga beviljat anslag

— allt efter tillgången på lämpliga arbetskrafter och andra på frågan

inverkande omständigheter — bestämma konsulenternas antal och

fördelning. Möjligen skulle även med en dylik anordning fattigvårdsförbundets

konsulentorganisation kunna tillsvidare i viss mån tagas i anspråk

för ifrågavarande uppgifter. Fattigvårdskonsulenterna borde kanske

förordnas för viss kortare tid av Kungl. Maj:t. Kungl. Maj:ts befallningshavande

borde höras över ansökningarna om konsulentförordnande,

varefter förut berörda centrala ämbetsverk skulle upprätta förslag

till tjänstens besättande.

I egenskap av sammanhållande och vägledande centralorgan för

fattigvårflsförvaltningen skulle fattig vårdsbyrån följa utvecklingen och

företeelserna i allmänhet på fattigvårdens område samt genom sammanträden

med konsulenterna eller på annat sätt hålla dem och respektive

myndigheter underrättade om och intresserade för framstegen därå.

Ehuru fattigvården otvivelaktigt borde anordnas med tillbörligt beaktande

av olika levnads- och andra förhållanden i skilda landsdelar, måste det

likväl anses påkallat att i vissa avseenden få till stånd ett enhetligt system

inom fattigvårdsväsendet. Med hänsyn härtill skulle fattigvårdsbyrån

utarbeta normerande förslag till reglementen och planer för olika

slag av fattigvårdsanstalter, till instruktioner för vårdare och andra funktionärer

inom fattigvården, till kontrakt angående utackordering av behövande

samt till sådana böcker och statistik, som borde föras av fattigvårdsstyrelsema

och vid anstalterna m. m. Den centrala myndigheten

skulle verka för framsteg och förbättrade anordningar i olika avseenden på

fattigvårdens område, avgiva yttranden över framställningar och förslag

berörande fattigvården och närstående områden, exempelvis barnavården,

förbereda fattigvårdskonventioner med andra länder, vid kristillfällen el
-

s. 261 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135. 261

ler eljest, då staten funne sig föranlåten att utöva understödsverksamliet,

omhändertaga hithörande frågor. På framställning av Kungl. Maj:ts

befallningshavande skulle byrån meddela råd och upplysningar rörande

deras verksamhet i avseende å fattigvården. Särskilt torde det vara

lämpligt, att sådan medverkan kpmme till stånd vid granskning av förslag

till reglementen för fattigvårdssamhällen och -anstalter samt till planer

för dylika anstalter. Byrån borde också äga att på eget initiativ sätta

sig i förbindelse med Kungl. Maj:ts befallningshavande och andra myndigheter

i frågor rörande fattigvården. Givetvis skulle byrån ej äga

att besvära sig över beslut av Kungl. Maj:ts befallningshavande. Berättelser

över konsulenternas verksamhet och fattigvården i allmänhet

skulle av Kungl. Maj:ts befallningshavande årligen avgivas till Kungl.

Maj:t. Dessa berättelser borde sedan, med en kortfattad, inledande översikt

eller möjligen blott i sammandrag, utgivas av centralmyndigheten.

Såvitt styrelsen kunde finna, talade övervägande skäl för fattigvårdsärendenas

förläggande till styrelsen, varigenom skulle vinnas en naturlig

komplettering av dess ämbetsuppgifter. Först därmed skulle styrelsen

beredas tillfälle att vinna den överblick över de sociala företeelserna,

som måste anses önskvärd såväl för det ändamålsenliga handhavandet

av den nuvarande sociala förvaltningen, som även och framför allt med

hänsyn till arbetet för den sociala utvecklingen. Styrelsen ansåge, att

ett ganska nära samband vore till finnandes mellan fattigvårdsärendena

och flera av styrelsens ärendesgrupper, såsom rörande arbetsförmedling,

arbetslöshet, hemindustriellt arbete, sjukkassor, understödsföreningar, nykterhetsverksamhet,

alkoholistvård, bostadsväsen samt utvandring. — Att

låta svenska fattigvårdsförbundet i större eller mindre utsträckning ersätta

den av kommittén föreslagna särskilda inspektionsmyndigheten

syntes ej gärna kunna ifrågakomma annat än möjligen som ett provisorium.

Hur förtjänstfull än fattigvårdsförbundets verksamhet under dess

nuvarande ledning varit, hade man ej någon säkerhet för att detta förhållande

skulle fortfara. Ej heller kunde tydligtvis fattigvårdsförbundet

tillerkännas samma ställning och befogenhet inom förvaltningen som en

statens centrala myndighet. — Styrelsen ansåge sig böra biträda kommitténs

mening, att med det definitiva ordnandet av fattigvårdsärendenas

förläggning borde anstå i avbidan på den förväutade nya barnavårdslagstiftningen.

Den ifrågasatta byrån för fattigvårdsärenden inom

socialstyrelsen borde med hänsyn härtill uppföras på extra stat.

Åtskilliga landsting hava utgått från att landstingen skulle bekosta

och eventuellt tillsätta nödigt antal instruktörer. På andra håll åter

anses hela frågan kunna lösas genom en utveckling av svenska fattigvårdsförbundets

konsulentverksamhet.

s. 262 Kontrollera mot PDF

262

Betänkande

den 27 febr.

1917 ang.

gtatsdepartementens

verksamhetsområden

och

arbetsformer

m. m.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

\ ad beträffar fattigvårds förbundets egen ställning härtill och till

förenämnda av tillförordnade landshövdingen greve Hamilton framställda

förslag, kan nämnas, att majoriteten inom den kommitté, som av förbundet

tillsatts för att avgiva yttrande över fattigvårdslagstiftningskommitténs

förslag, närmast anslutit sig till den inom sistnämnda kommitté

av fröken Pauli avgivna reservationen, däri förordats utsträckt befogenhet

i vissa hänseenden för den centrala myndigheten, samt att nämnda

majoritet förklarat sig för närvarande sakna anledning att uttala sig om

lämpligheten att ersätta statsinspektionen med en utvidgning av förbundets

konsulentverksamhet. En ledamot av förbundets kommitté har

emellertid avgivit ett särskilt yttrande, i vars syfte två andra ledamöter

instämt. Detta yttrande går ut på att förbundets verksamhet skulle utvidgas

samt ett närmare samarbete åvägabringas mellan Kungl. Maj:ts

befallningshavande i de olika länen och förbundet.

Pensionsstyrelsen finner de skäl, som kommittén anfört för inrättande

av en central inspektionsmyndighet, så tungt vägande, att styrelsen anser

sig böra på det bestämdaste tillstyrka förslaget i denna del. En dylik

myndighet är enligt styrelsens åsikt oundgängligen nödig, därest man

skall kunna påräkna att få den praktiska omläggningen och utvecklingen

av den kommunala understödsverksamketen genomförd enligt de linjer,

som kommittéförslaget åsyftar. Styrelsen framhåller, att såväl för dess

verksamhet på pensionsförsäkringens område som ock för den förberedande

behandlingen hos styrelsen av vissa ärenden rörande lån ur pensionsförsäkringsfonden

det skulle vara till stor fördel, om styrelsen ägde

tillfälle att samarbeta med en central inspektionsmyndighet med fackkunskap

på fattigvård sområdet. Skall en dylik inspektion kunna fylla

de betydelsefulla uppgifter, som tillkomma densamma, måste den enligt

styrelsens mening givas eu självständig ställning antingen som en fristående

myndighet under det departement, till vilket fattigvårdsärendena

höra, eller som en särskild byrå i detta departement,

Frågan om fattigvårdsärendenas och fattigvårdsstatistikens förläggning

inom centralförvaltningen har berörts i det av mig på Kungl.

Maj:ts uppdrag den 27 februari 1917 avgivna betänkande angående

statsdepartementens verksamhetsområden och arbetsformer m. in., däri

anföres:

»Uppenbarligen äro fattigvårdsärendena av den sociala natur, att de närmast

höra samman med det statsdepartement, som handhar sociala ärenden i allmänhet.

Ett principuttalande i denna riktning gavs också, utan att möta gensaga från

något håll, av vederbörande departementschef i propositionen till 1912 års riksdag

s. 263 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr Vin. 263

angående inrättande av en socialstyrelse. Frågan är närmast, om rätta tidpunkten

för en dylik överflyttning av fattig vårdsärendena nu är inne. I sådant avseende

måste jag finna den nuvarande tidpunkten lämplig härför. Fattigvårdslagstiftningskommitténs

första grundläggande betänkande föreligger och torde inom den

närmaste framtiden bli föremål för beredning och framläggande för riksdagen.

Det synes då varu angeläget, att just det departement, som för framtiden kommer

att få hand om fattigvårdens angelägenheter, får bereda lagstiftningsfrågan. Däremot

torde det icke vara rådligt att för närvarande träffa närmare förfoganden

om, huru det skall ordnas med den grupp av förevarande ärenden, som icke i

varje fall måste ankomma på departementets egen omedelbara handläggning.

Detta spörsmål blir heller knappast aktuellt förrän i samband med den nya lagstiftningens

genomförande och fattigvårdsinspektionsmyndighetens organisation

— att inspektionen på ett eller annat sätt torde komma att knytas till socialstyrelsen,

lärer vara i hög grad sannolikt. Provisoriska anordningar kunna dock

tänkas, särskilt innan frågan om lagstiftning rörande barnavård blir ordnad. Något

underlag av ett centralt verk erfordras ej för utredning av de administrativa

fattigvårdsärenden, som nu avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet; i vissa spörsmål

torde, såsom nu, kammarrätten komma att höras.

Till civildepartementets ärendesgrupper böra således föras ärenden angående

allmän fattigvård. I sammanhang med nämnda ärendesgrupps överflyttande höra

från jordbruks- till civildepartementet överföras anslagen under 9:e huvudtiteln

för ifrågavarande ändamål, nämligen för år 1917 dels ett enligt äldre förfoganden

disponerat ordinarie anslag till »fattigvården i Stockholm och landsorten» å kronor

9,564: —, dels ett ordinarie anslag till »fattigvården i allmänhet» å 350,000 kronor,

dels och ett anslag å extra stat å 17,000 kronor till svenska fattigvårdsförbundet».

I betänkandet uttalas vidare, att med fattigvårdsärendenas överflyttande

till civildepartementet lagstiftningen på området synes böra

medfölja, samt att fattigvårdsstatistiken snarast bör överflyttas till civildepartementet

och socialstyrelsen, för vilket senare överflyttande dock,

på sätt i propositionen nr 1.08 till 1912 års riksdag anförts, en del förberedande

åtgärder äro nödiga. »Skulle», heter det vidare, »i och för dessa

åtgärder och för fattigvårdsstatistikens närmare ordnande icke vara

möjligt att överflytta fattigvårdsstatistiken till socialstyrelsen samtidigt

med fattigvårdsärendenas utsöndrande från jordbruksdepartementet, vore

detta till mindre olägenhet, då det först med den nya fattigvårdslagstiftningens

tillkomst — om den grundas till väsentliga delar på fattigvårdslagstiftningskommitténs

förslag — blir trängande, att statistiken

för denna gren omlägges och sammanföres med förvaltningsuppgifterna

på området. I följd av vad sålunda förekommit och anförts har bland

civildepartementets ärenden också, jämte annan socialstatistik, upptagits

fattigvårdsstatistiken».

I det yttrande av justitieministern som var fogat vid den vid 1917

års riksdag framlagda propositionen angående reglering av löneförhållanden

m. m. vid statsdepartementen, framhölls, att de spörsmål, vilka

s. 264 Kontrollera mot PDF

264

Departe
ments
chefen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

berördes i det av mig avgivna betänkandet, tarvade ytterligare utredning

och prövning, varför desamma icke då kunde inför Kungl. Maj:t anmälas,

men att vid behandlingen av löneregleringsfrågan tagits behörig hänsyn

till de i betänkandet föreslagna förändringarna i organisativa hänseenden,

i den mån de kunde anses utöva inflytande på löne- och pensionsregleringen.

Av såväl kommitténs utredning som de över kommittéförslaget

avgivna yttrandena framgår, att de nuvarande anordningarna med hänsyn

till övervakande av kommunernas fattigvård icke äro tillfyllest.

Man torde vara så mycket mera berättigad att fastslå detta, som åtskilliga

Kungl. Maj:ts befallningshavande själva framhålla, att deras

övervakande verksamhet icke kan utövas på ett tillfredsställande sätt

med de krafter, som för närvarande stå till Kungl. Maj:ts befallningshavandes

förfogande. Den landsstatsorganisation, som från och med

den 1 januari 1918 trätt i tillämpning, synes ej heller giva Kungl.

Maj:ts befallningshavande några ökade möjligheter i förevarande hänseende,

snarare tvärtom, i det kronofogdetjänsterna indragits samt

landsfiskalerna tydligen få mindre tillfälle än länsmännen att ägna sig

åt tillsyn av fattigvården.

Det vida övervägande flertalet av hörda myndigheter och korporationer

uttalar sig också för anställande av på fattigvårdens område sakkunniga

personer, som kunna utföra en på samma gång inspekterande

och rådgivande verksamhet. Jag har också för min del kommit till den

bestämda övertygelsen, att tillsynen över den kommunala fattigvården

bör väsentligen stärkas och samtidigt kompletteras därhän, att kommunerna

hos densamma höra kunna erhålla råd och ledning vid ordnandet

av sina fattigvårdsangelägenheter. Både i fråga om en skärpt kontroll

och vid utövande av en rådgivande verksamhet lärer det vara nödvändigt,

att myndigheterna hava till sitt förfogande personer, som äga erfarenhet

på fattigvårdens område. Det synes mig uppenbart, att detta

icke blott skulle vara till fördel för de fattiga, utan även vara ägnat att

i hög grad underlätta kommunernas och fattigvårdsfunktionärernas svåra

uppgift att med kravet på tillfredsställande vård förena nödvändigheten

att hålla kostnaderna för denna vård inom måttliga gränser. Goda råd

och uppslag i fråga om t. ex. anstalters anordnande och rationell mathållnings

genomförande kunna sålunda vara av stor ekonomisk betydelse.

Från kommunernas och fattigvårdsfunktionärernas synpunkt borde sålunda

utsikten att erhålla en effektiv inspektion, förenad med rådgivande

verksamhet, vara särdeles välkommen. Ett direkt bevis för nyttan av

s. 265 Kontrollera mot PDF

KungI. Maj:t.9 Nåd. Proposition Nr 135. 265

en dylik verksamhet synes mig också ligga uti de uttalanden, som åtskilliga

hörda myndigheter gjort om svenska fattigvårdsförbundets konsulentverksamhet.

Aven ur en annan synpunkt torde införandet av en effektiv inspektion

vara av icke ringa betydelse: jag menar fattigvårdens höjande i

det allmänna medvetandet. Det är ju nämligen så, att fattigvården på

grund av åtskilliga samverkande orsaker flerstädes betraktats med misstro

och en viss ovilja. De meddelanden om föråldrade former för fattigvård,

om hårdhet och liknöjdhet mot understödstagare från fattigvårdsrnyndigheters

sida och om vanvård av sjuka, speciellt sinnessjuka, vilka

tid efter annan genom pressen eller annorledes blivit spridda bland allmänheten,

hava otvivelaktigt jämte lagstiftningens i mångt och mycket

bristfälliga bestämmelser varit ägnade att i den allmänna meningen inså

en icke så lätt undanröjd fruktan och misstänksamhet mot allt vad fattigvård

heter.

Då det nu gäller att inom ramen för en moderniserad lagstiftning

skapa en fattigvård, som verkligen gör skäl för detta namn, är det därför

givetvis ett önskemål att ur det allmänna medvetandet i största möjliga

utsträckning borttaga denna fruktan, detta misstroende.

Borttagandet ur lagstiftningen av alla inhumana och förödmjukande

vårdformer samt av onödigt hårda bestämmelser i övrigt ävensom reformer

i avseende å fattigvårdens verkningar å de medborgerliga rättigheterna

äro visserligen verksamma medel för fattigvårdens höjande i

den allmänna meningen. Men jag tror icke jag misstager mig, då jag

påstår, att av icke ringa betydelse i detta hänseende även skulle vara

inrättandet av en inspektion, så ordnad, att det för alla vore klart, att

sådana beklagansvärda missförhållanden och svårartade lidanden för de

fattiga, som hittills flerstädes förefunnits, icke skulle kunna undgå att

upptäckas av statens organ samt för framtiden förebyggas. Därest, såsom

jag i ett föregående kapitel framhållit såsom antagligt, de kommunala

ålderdomshemmen komma att i mera avsevärd utsträckning mottaga

även den allmänna pensionsförsäkringens pensionärer, är givetvis

även ur pensionsförsäkringens synpunkt inspektionsfrågan av avsevärd

betydelse.

Slutligen må framhållas, att i samma mån som statens bidrag till

fattigvården ökas, i samma mån blir det i än högre grad än hittills ett

statsintresse att tillse, att fattigvården handhaves på ett ändamålsenligt

sätt och att sunda ekonomiska principer där tillämpas.

Då det gäller att söka åstadkomma en effektiv inspektion och rådgivande

verksamhet, framställer sig helt naturligt först spörsmålet, om

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 120 käft. (Nr 135.) 34

s. 266 Kontrollera mot PDF

266

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

man icke kunde låta sig nöja med den av svenska fattigvårdsförbundet

bedrivna verksamheten på området, mer eller mindre utvidgad. Förslag

härom hava också, såsom i det föregående nämnts, framställts från några

håll, gående ut på att förbundet, med tillgodonjutande av ökat statsanslag,

skulle åtaga sig att tillhandahålla Kungl. Maj:ts befallningshavande

lämpliga krafter, vilka under befaliningshavandes ledning skulle utföra

sitt arbete. Ett annat förslag går ut på att till Kungl. Maj:ts befaliningshavandes

förfogande skulle ställas särskilda statsinstruktörer, men

att svenska fattigvårdsförbundet skulle, starkt subventionerat, intaga en

central och enande ställning på fattigvårdens område.

Fattigvårdsförbundet har på detta område tagit ett mycket betydelsefullt

initiativ och med klokhet och takt i en ganska omfattande skala

utfört de forsöksarbeten, som varit nödvändiga för utrönande av, i vilken

riktning en mera fast organiserad verksamhet för framtiden bör

läggas. Det utförda försöket giver otvetydigt vid handen, att de vägar,

förbundet utstakat, äro framkomliga. Men förbundets verksamhet har

icke blott haft betydelse såsom försöksarbete, utan den har, enligt vittnesbörd

från olika håll, varit av verklig betydelse för utvecklingen av

fattigvården. Förbundet har också år efter år tilldelats statsunderstöd

för sin verksamhet, och till dess konsulentverksamhet hava vederbörande

landsting i allmänhet lämnat bidrag. Jag skulle därför ej för min del

hysa några betänkligheter mot att förorda en utsträckning och ett ökat

understödjande av denna verksamhet. Emellertid synes mig nu tiden

vara inne för ett statens ingripande och fullföljande av det utav det

frivilliga intresset givna uppslaget. Det torde vara uppenbart, att då

det nu gäller att få en ny lags bestämmelser efterlevda och att nå det

bästa möjliga resultatet av den enligt dessa bestämmelser bedrivna verksamheten,

ett anförtroende av den övervakande och rådgivande befogenheten

åt en enskild — låt vara hittills på ett förtjänstfullt sätt

ledd — förening icke skulle kunna bliva annat än ett provisorium.

Ett statens ingripande motiveras av den omständigheten, att just

under den första tioårsperioden efter fattigvårdslagens ikraftträdande

ett synnerligen livligt nydanings- och omorganisationsarbete är att

motse, ett arbete, som givetvis kommer att ställa mycket stora krav

på de rådgivande och övervakande tjänstemännen. Icke heller skulle

genom en anknytning till den nuvarande enskilda organisationen någon

mera avsevärd fördel ur kostnadssynpunkt vara att förvänta, då ju även

från fattigvårdsförbundets sida torde göras anspråk på anslag, som motsvara

de verkliga utgifterna. För den händelse staten sålunda nu själv

s. 267 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr P>~>. 267

tager hand om den övervakande och rådgivande verksamheten, återstår

i allt fall för fattigvårdsförbundet ett flertal betydelsefulla verksamhetsgrenar,

såsom utbildning av fattigvårdsfunktionärer och förmedling av

platser för sådana, anordnande av instruktionskurser och fattigvårdsmöten,

spridande av upplysning i fattigvårdsfrågor samt uppgörande genom

en särskild arkitekt av ritningar till fattigvårdsanstalter.

Beträffande de instruktörer, som sålunda höra anställas, har av några

landsting uttalats, att de borde avlönas av landstingen. Såsom motiv

härför har framhållits, att landstingen skulle hava tillfälle att anordna

inspektionen med mindre kostnader och med större effektivitet än om

inspektionen skulle utföras genom av staten tillsatta inspektörer. Riktigheten

härav lärer med skäl kunna ifrågasättas. För övrigt synes det

mig naturligare, att instruktörerna bliva statstjänstemän. I denna riktning

hava också de flesta uttalanden gått.

Huru skola nu dessa instruktörer inpassas i förvaltningen? . Jag är

därmed inne på den fråga, varom meningarna egentligen brutit sig.

Under det att man på vissa håll velat göra dem till tjänstemän i det

departement eller hos den centralmyndighet, dit fattigvårdsärenden skola

förläggas, önskar man å andra göra dem till en art av lokala tjänstemän,

ställda till Kungl. Maj:ts befallningshavandes förfogande. Frågan

gäller alltså centralisation eller decentralisation. Valet är i detta fall

så mycket svårare, som å ena sidan behörig hänsyn bör tagas till lokala

förhållanden, men å andra sidan vunna erfarenheter på fattigvårdens

område böra göras fruktbärande över hela landet och en viss enhetlighet

skapas i fråga om såväl den direkta tillämpningen av lagen som

vid förvaltningen i övrigt. Kommitténs majoritet har härvid gått en

medelväg, i det den velat överlämna den generella uppsikten åt en vid

vederbörande departement eller centrala myndighet fästad fattigvårdsinspektör

och honom underlydande instruktörer, medan åt Kungl. Maj:ts

befallningshavande förbehållits att träffa avgöranden i uppkommande

tvistiga fall. Den huvudsakligaste invändningen mot kommitténs förslag

synes vara, att någon tillfredsställande avgränsning ej erhållits mellan

Kungl. Maj:ts befallningshavandes och den särskilda inspektionsmyndighetens

uppgifter, vilket skulle kunna giva anledning till konflikter

och menligt inverka på arbetet för fattigvårdens utveckling. På sätt

socialstyrelsen framhåller, skulle detta kunna undvikas antingen därigenom,

att till den särskilda inspektionsmyndigheten överflyttas alla frågor,

som avse fattigvårdens organisation och övervakande, varigenom befallningshavandens

befattning med fattigvården väsentligen skulle bliva begränsad

till vissa krav- och besvärsmål samt handräckningsåtgärder eller

s. 268 Kontrollera mot PDF

268

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

ock genom att ställa instruktörerna till befallningshavandens förfogande

samt väsentligen begränsa centralförvaltningens uppgift.

Ehuru de anmärkta svårigheterna med hänsyn till avgränsningen

av Kungl. Maj:ts befallningshavandes och den särskilda inspektionsmyndighetens

uppgifter i själva verket ej torde vara av den betydelse, att

de böra lägga hinder i vägen för genomförande av en inspektionsanordning

enligt kommitténs förslag, bör naturligen tillses, huruvida icke

målet kan vinnas genom en anordning, som undviker risker i antydda

hänseende.

Vad då beträffar den förstnämnda av de utav socialstyrelsen påpekade

utvägar, har den inom kommittén i denna riktning framlagda reservationen

icke vunnit vidare understöd uti de över förslaget avgivna

yttranden än att svenska fattigvårdsförbundet förklarat sig vara på flera

punkter mera tilltalat av denna mening än av kommitténs förslag, en

uppfattning, som också uttalats av en fattigvårdsstyrelse (Jukkasjärvi).

Däremot har från andra håll framhållits, att denna utväg åtminstone icke

för närvarande vore att förorda. Jag kan visserligen icke annat än

finna de mot densamma yppade betänkligheterna vara i någon mån överdrivna,

men då det icke synes mig lämpligt att mot en övervägande

opinion överflytta ifrågavarande befogenhet från den myndighet, åt vilken

densamma sedan lång tid varit anförtrodd och som med hänsyn

till sin ställning i övrigt i förhållande till kommunerna har åtskilliga

betingelser för uppgiftens behöriga fyllande, har icke heller jag kunnat

tillstyrka ett sådant ordnande av saken under nuvarande förhållanden.

Anordningen att ställa sakkunniga tjänstemän till Kungl. Maj:ts befallningshavandes

förfogande för att biträda vid utövande av dess inspektionsverksamhet,

varom förslag framställts från''olika håll, synes mig däremot,

vederbörligen utformad och kompletterad, erbjuda en möjlighet för inspektionsfrågans

lösning. Vid uppgörande av förslag härtill har jag i huvudsak

kunnat utgå ifrån de synpunkter, som framhållits av Kungl. Maj:ts

befallningshavande i Stockholms län, kammarrätten och socialstyrelsen.

Detta mitt förslag innebär i korthet följande:

A vederbörande departements stat uppföres avlöning till ett antal

instruktörer eller konsulenter — den senare benämningen synes mig lämpligast

och kommer att av mig i det följande begagnas. Dessa konsulenter

tillsättas av Kungl. Maj:t, som också bestämmer deras tjänstgöringsdistrikt.

Konsulent skall tillhandagå Kungl. Maj:ts befallningshavande i de län,

som ligga inom hans distrikt, uti allt vad som rör befallningshavandes befattning

med fattigvårdsförvaltniugen inom länets kommuner (alltså icke i

processer, utredningar om hemortsrätt, åtgärder mot försumliga försörjare

s. 269 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 135. 269

m. m.). Därvid bör särskilt åligga honom att genom resor inom distriktet

tillse, att fattigvården skötes tillfredsställande, att inberätta till Kungl.

Maj:ts befallningsliavande alla missförhållanden, som iakttagas, och avgiva

förslag till deras avhjälpande, samt att på befallningshavandes begäran

avgiva yttranden i förekommande frågor om fattigvårdsförvaltningen.

Fattigvårdskonsulenten bör på samma gång hava skyldighet att lämna

fattigvårdsstyrelserna inom distriktet råd och anvisningar i allt vad som

rör deras fattigvård (även här med ovan nämnda undantag). Denna

konsulterande verksamhet bör kunna skötas direkt mellan fattigvårdsstyrelserna

och konsulenten under hans resor eller genom brevväxling

och muntliga förhandlingar. För konsulenternas verksamhet torde för

övrigt i tillämpliga delar böra gälla vad som föreslagits i de av kommittén

upprättade förslag till instruktioner för statens fattigvårdsinspektör

och instruktörer. På sätt från några håll anmärkts, synes någon rätt

för konsulenterna att föra klagan över Kungl. Maj:ts befallningshavandes

beslut i anledning av deras anmälan icke böra stadgas, varjämte föreskrifter

om på förhand fastställda resplaner ej böra givas, utan allenast

stadgas, att de ordinarie resorna företagas efter samråd med Kungl.

Maj:ts befallningshavande inom distriktet. Konsulent skall årligen till

dessa befallningshavande avgiva berättelser över sin verksamhet inom

deras respektive län; dessa berättelser insändas samtidigt till chefen för

civildepartementet.

Fn allmän anmärkning mot kommitténs förslag är, att det av kommittén

förordade antalet instruktörer är för litet. Sålunda beräknar Kungl.

Maj:ts befallningshavande i Stockholms län, att åtminstone åtta instruktörer

erfordras, varjämte befallningshavanden anser, att den tjänsteman

i vederbörande statsdepartement, som enligt befallningshavandens förmenande

skulle utgöra ett enande element mellan instruktörerna, bör

hava ett eget, mindre omfattande distrikt. Med den nu tänkta anordningen,

att konsulenterna skulle mera direkt stå till Kungl. Maj:ts befallningshavandes

förfogande, lärer det vara nödigt atf ordna så, att

icke allt för många län falla inom varje distrikt. Jag har förslagsvis

låtit göra en uppdelning av landet i åtta distrikt, vilket synes mig vara

det antal, som erfordras för att konsulenternas verksamhet skall bliva

effektiv. Vid indelningen har hänsyn tagits till antalet kommuner,

invånare och understödstagare, allt enligt den officiella statistiken för

1915, ävensom till areal och kommunikationer. Uppdelningen, som förutsätter

att konsulenterna helt ägna sig åt sin uppgift och icke hava

denna blott såsom en bisyssla, framgår av följande tablå, däri även upptagits

arealer samt antal kommuner, invånare och understödstagare:

s. 270 Kontrollera mot PDF

270

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

Areal

i kv.-km.

(vatten

oberäknat).

Antal

kommuner.

Antal

invånare.

Antal

understöds-

tagare.

Stockholms stad ..

131

1

392,427

34.905

1 distriktet

» län.....

7,389

120

228,230

8,666

Uppsala » .....

5,120

87

132,400

4,102

. Södermanlands län

6,237

''96

183,839

6,751

Summa

18,877

304

936,896

54,424

1 Östergötlands län

9,971

155

300,165

17,704

2 distriktet

Gottlands »

3,117

93

55,451

1,285

[ Skaraborgs »

8.074

269

240,928

7,552

Summa

21,162

517

596,544

26,541

! Jönköpings län......

10,616

134

219,895

7,894

3 distriktet

Kronobergs » ......

8,906

86

156,596

5,637

Kalmar » ......

10.958

no

227,622

10.402

Summa

30,480

330

604,113

23.933

Blekinge län...

2,895

39

150,055

6,836

4 distriktet-

Kristianstads » ...

6,242

148

234,747

5,909

Malmöhus » ...

4,734

247

475,893

19,908

Summa

13,871

434

860,695

32,653

Hallands

län .........

4,771

91

147,543

5,726

5 distriktet ■

Göteborg o. Bohus

» .........

4,895

93

406,112

20,615

Älvsborgs

» ........

11,678

226

293.675

11,103

Summa

21,344

410

847,330

37,444

Värmlands län...

17,548

92

259,363

11,368

6 distriktet J

Örebro » ...

8,343

64

213,197

11,867

Västmanlands » ...

6,438

73

162,774

7,362

Summa

32,329

229

635,334

30,597

Kopparbergs län ...

28,248

53

242,349

9,361

7 distriktet i

Gävleborgs » ...

18,197

52

260,586

12,002

1

Jämtlands » ...

47,611

60

124,541

4,168

Summa

94,056

165

627,476

25,531

[

Västemorrlands län

24,127

67

259,826

14,249

8 distriktet <

Västerbottens »

55,570

28

170,299

6,651

1

Norrbottens »

98,660

25

174,227

10,231

Summa

178,357 |

120

604,352

31,131

s. 271 Kontrollera mot PDF

271

Kungl Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

I sammanhang med distriktsindelningen lärer Kungl. Maj.t böra

bestämma den plats, varest konsulent skall vara bosatt, därvid den mest

eea tratt belägna residensstaden inom distriktet i regel torde komma att väljas.

Hänsyn till kommunikationsförhållandena synes dock även höra tagas.

Såsom lämpliga bostadsorter, med den distriktsindelning, som i det föregående

ifrågasatts, torde kunna förslagsvis nämnas: Stockholm, Linköping,

Växjö, Kristianstad, Göteborg, Örebro, Falun och Umeå.

Fastställande av landets indelning i distrikt bör naturligen föregås

av en omsorgsfull prövning samt inhämtande av yttranden från Kungl.

Maj:ts befallningshavande. Omläggning av indelningen torde efter hand

med hänsyn till vunna erfarenheter böra äga rum. Antalet distrikt

synes i början, då arbetet lärer bliva synnerligen omfattande, ej böra

vara allt för litet, i det granskning av fattigvårdsreglementen och planer

för fattigvårdsanstalter samt andra med fattigvårdens omorganisation sammanhängande

göromål komma att, särskilt under den första tioårsperioden,

i stor utsträckning åligga konsulenterna. Sedermera lärer tilläventyrs

antalet distrikt kunna något nedbringas. Anordningen bör i varje tall

ej betraktas annat än som provisorisk, och konsulenterna böra till en

början tillsättas endast på viss tid eller tillsvidare och hava skyldighet

att underkasta sig jämkningar i distrikten och förflyttningar.

Med den nu föreslagna anordningen, enligt vilken konsulenterna

ställas till de särskilda befallningshavandenas förfogande, framträder

emellertid starkt behovet av ett enande och bindande element mellan

konsulenterna. Det är nämligen av vikt, att deras verksamhet utövas

enligt något så när enhetliga principer, och det är härvid ej nog att de

erhålla en gemensam instruktion, då i denna givetvis endast helt allmänna

regler kunna lämnas. Skola konsulenterna vara till verklig nytta,

måste de äga kännedom om fattigvårdens utveckling i andra delar av

landet och tillgodogöra sig där vunna erfarenheter.

På ett område, som har beröringspunkter med det förevarande,

nämligen folkskolinspektionens, har man länge klart insett vikten av

en viss enhetlighet. Redan från folkskolinspektionens tillkomst, har

man genom utfärdande av cirkulär och promemorior, ej sällan innehållande

detaljerade anvisningar, samt genom inspektörernas sammankallande

till möten sökt uppehålla nära förbindelse mellan vederbörande

departement och inspektörerna. Och då folkskolinspektionen år 1913

omreglerades, vidtogos åtgärder för att genom en kraftig och omedelbar

ledning från folkskolöverstyrelsens sida åvägabringa enhetlighet i

inspektionsverksamheten, därvid dock betonades, att vikten av folkskolorganisationens

anpassning efter de olika bygdernas växlande förhållanden

icke finge förbises.

s. 272 Kontrollera mot PDF

272

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

Då det gäller att finna en utväg för åvägabringande av samband

mellan konsulenterna, uppställer sig först den från en del håll framkastade

möjligheten att härför anlita svenska fattigvårdsförbundet, som

onekligen har stora betingelser härför. Det möter dock vissa betänkligheter

att hänvisa statens tjänstemän till en enskild organisation. Mera

avgörande torde dock vara, att centralförvaltningen ej längre bör sakna

ett organ, som ägnar speciell uppmärksamhet åt fattigvårdsfrågor. Bristen

i detta hänseende har länge varit kännbar, och kravet på dess fyllande

synes ej längre kunna avvisas. Det torde nämligen vara nödvändigt,

att å den plats inom centralförvaltningen, dit fattigvårdsärendena

skola hänföras, finnes någon person, som har praktisk erfarenhet från

och överblick över fattigvårdens och angränsande sociala områden och

som kan, vare sig det anses lämpligt eller icke att ålägga honom att

direkt handlägga eller biträda vid handläggningen av de fattigvårdsärenden,

vilka för närvarande höra till Kungl. Maj:ts avgörande, dock

stå Kungl. Maj:t till tjänst med yttranden och verkställa utredningar i

sådana frågor, för vilkas bedömande praktisk erfarenhet och sakkunskap

i fattigvård äro erforderliga. Denne tjänsteman skulle då, jämsides med

nyssnämnda uppgift, vara en föreningslänk mellan konsulenterna samt meddela

anvisningar och föreskrifter i allt vad som rör deras rådgivande verksamhet.

Han skulle ock i frågor, som Kungl. Majrts befallningshavande

hänskjuta till honom, tillhandagå med yttranden, råd och anvisningar.

Särskilt skulle befallningshavandena tänkas komma att anlita honom i viktigare

princip- och organisationsfrågor. Inför denne tjänsteman skulle

konsulenterna en eller flera gånger årligen sammanträda till överläggningar

och även eljest skulle förbindelse dem emellan upprätthållas. Härigenom

skulle konsulenterna kunna få kännedom om värdefulla uppslag på fattigvårdens

område, och önskvärd enhetlighet och likformighet skulle befordras.

Om det än icke skulle vara ifrågavarande tjänsteman möjligt

att såsom konsulent handhava skötseln av ett eget distrikt, synes det

emellertid vara lämpligt att medgiva honom rätt och även, när hans

andra göromål så medgåve, skyldighet att ensam eller tillsammans med

konsulent företaga resor inom något konsulentdistrikt, vare sig för att

på ort och ställe taga kännedom om förhållanden, som beröra till honom

hänskjutet ärende, eller för att hålla sig i direkt kontakt med utvecklingen

och tillståndet inom fattigvården. Det skulle givetvis vara av icke ringa

betydelse, om tjänstemannen på detta sätt åtminstone någon gång varje

år hade tillfälle att under resor utveckla sin praktiska erfarenhet. Én

viktig förutsättning för att han verkligen skall kunna göra den nytta

för fattigvården, som åsyftas, torde nämligen vara, att han har tillfälle

s. 273 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135. 273

att bilda sig eu egen, på personliga iakttagelser grundad uppfattning i

viktigare fattigvårdsfrågor; det är givetvis icke nog att på denna plats

hava en god byråtjänsteman.

Men, såsom jag förut antytt, kräves det av ifrågavarande tjänsteman

erfarenhet från och intresse för även andra områden än fattigvårdens.

Hans blick får icke ensidigt vara inriktad på fattigvården i inskränkt

bemärkelse, utan bör vara öppen även för de viktiga moderna företeelser,

som i vissa hänseenden begränsat och för visso komma att än mer

begränsa fattigvårdens uppgifter. Det är därför givetvis av vikt, att

han, såsom även pensionsstyrelsen med anförande av vissa exempel

framhållit, uppehåller samarbete med denna styrelse, ävensom med

socialstyrelsen och andra på angränsande områden verkande myndigheter.

Utöver de i det föregående antydda uppgifter torde även tillsyn

över de föreslagna arbetshemmen lämpligen böra anförtros honom. Med

hänsyn till arten av dessa hems arbetsuppgifter synes det nämligen

särskilt vara av vikt, att tillsynen av hemmen anförtros, icke åt de lokala

konsulenterna, utan åt den tjänsteman, som med den främsta sakkunskap

förenar möjlighet att åstadkomma jämnhet och enhetlighet inom denna

viktiga gren av anstaltsvården.

Den ställning, denne tjänsteman skulle komma att intaga, skiljer

sig i vissa hänseenden från den, som kommittén tänkt sig i fråga om

fattigvårdsinspektören. Särskilt skulle han i mindre grad än denne

utöva inspektionsverksamhet. Det kan därför ifrågasättas, huruvida

benämningen fattigvårdsinspektör kan för tjänstemannen ifråga anses

tillräckligt omfattande eller fullt betecknande. Då emellertid inspektion

av en viktig gren av anstaltsväsendet, nämligen arbetshemmen, enligt

vad jag förordat skulle ingå bland denne tjänstemans uppgifter, och

någon annan fullt tillfredsställande benämning synes svår att finna, torde

benämningen fattigvårdsinspektör böra bibehållas och kommer att av

mig i det följande begagnas.

Då fattigvårdsärendena närmast hava frändskap med en del under civildepartementet

lydande ärenden, synes det mig naturligt, att de, så

snart möjlighet därtill föreligger, överflyttas till nämnda departement. I

statsverkspropositionen till årets riksdag har också föreslagits, att de nu

under 9:de huvudtiteln upptagna anslagen till fattigvården skulle överföras

till 6:te huvudtiteln.

Beträffande fattigvårdsinspektörens placering hava olika förslag

framställts. Av dessa synes tanken, att göra honom till en fristående

myndighet, med hänsyn till den av mig föreslagna anordningen utav

inspektionen icke vara att förorda, utan torde han böra inordnas mera

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 120 käft. (Nr 135.) 35

s. 274 Kontrollera mot PDF

274

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

direkt i förvaltningen. Vad beträffar tanken att förlägga fattigvårdsärendena

och därmed även fattigvårdsinspektören till socialstyrelsen,

synes något så nära samband mellan fattigvårdsärendena och de av

styrelsen för närvarande omhänderhavda grupper av ärenden icke föreligga,

att en dylik åtgärd kan anses ovillkorligen betingad därav. Man

lärer vidare få giva kommittén rätt därutinnan, att fattigvårds- och barnavårdsärendena

bilda en grupp för sig bland de sociala ärendena och

därför även i centralförvaltningen böra sammanföras. Då det kan vara

ovisst, huruvida barnavårdsärendena böra hänföras till socialstyrelsen,

med vars ärenden i övrigt de hava relativt föga samband, lärer därav

böra följa att en överflyttning dit av fattigvårdsärendena ej för närvarande

bör äga rum.

Men härtill kommer ännu ett skäl. Styrelsen har själv mot kommitténs

förslag anmärkt, att den i detsamma upptagna inspektionsmyndighetens

tillsyn i mångt och mycket komme att få karaktären av

ett kontrollerande utav Kungl. Maj:ts befallningshavandes verksamhet,

vilket kunde medföra konflikter. Det synes mig emellertid tydligt, att

en liknande invändning skulle kunna göras mot fattigvårdsinspektörens

placering inom socialstyrelsen, vilken ju i förhållande till Kungl. Maj:ts

befallningshavande icke intager ställningen av överordnad myndighet.

Åtskilligt talar för att, om fattigvårdsinspektören inordnades i socialstyrelsen,

samarbetet mellan honom och Kungl. Maj :ts befallningshavande

icke skulle bliva så livligt och intimt, som önskvärt vore. Visserligen

skulle ju fattigvårdsinspektören icke hava något förmanskap i förhållande

till konsulenterna i fråga om deras inspekterande verksamhet, och konflikter

med Kungl. Maj:ts befallningshavande, som ju skulle bliva konsulenternas

överordnade, skulle med avseende å nämnda verksamhet icke

kunna befaras. Beträffande den rådgivande uppgiften däremot skulle

fattigvårdsinspektören i förhållande till konsulenterna intaga en viss

ledande ställning, och om den med avseende å kommitténs förslag uttalade

fruktan för slitningar är befogad — något varom jag, såsom i

det föregående antytts, ej är fullt övertygad — kunde det tänkas även

på detta område uppstå meningsskiljaktighet mellan Kungl. Maj:ts befallningshavande

och den i socialstyrelsen placerade fattigvårdsinspektören.

På ett vida naturligare och smidigare sätt och med undvikande

av varje risk i berörda hänseende skulle samverkan mellan befallningshavande

och inspektören kunna åvägabringas, om den sistnämnde, såsom

från en del håll förordats, erhölle ställningen av tjänsteman inom civildepartementet,

under vilket ju Kungl. Maj:ts befallningshavande direkt

sortera. Jag har därför ansett mig böra föreslå denna utväg.

s. 275 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

275

1 likhet med såväl kommittén som åtskilliga hörda myndigheter

anser jag det vara riktigt att nu, särskilt i avbidan på den blivande

harnavårdslagstiftningeu, endast söka vinna en provisorisk lösning av

den centrala inspektionsinyndighetens organisationsfråga och därför för

närvarande ej göra någon annan anordning än att på departementets

stat uppföra anslag till en fattigvårdsinspektör jämte de tjänster i övrigt,

som därmed stå i sammanhang (samtliga befattningshavare å extra stat).

Med hänsyn till den överbelastning av ärenden, som redan förefinnes på

de olika byråerna i departementet, lärer det vara lämpligast att fattigvårdsärendena

få bilda en byrå för sig. Detta stämmer även bäst

överens med att fattigvårdsinspektören bör erhålla samma löneförmåner

och i övrigt samma ställning som en byråchef. Till denna byrå skulle

då de till jordbruksdepartementet nu förlagda fattigvårdsärendena så

snart ske kan överflyttas, i den mån de ej, enligt vad jag nedan kommer

att föreslå, anses kunna förläggas till andra myndigheter. Fattigvårds

statistiken synes däremot tillsvidare böra bibehållas bos statistiska

centralbyrån.

Såsom biträde åt inspektören vid fullgörande av hans verksamhet

synes mig böra anställas en assistent. Denne skulle hava att i allmänhet

biträda inspektören i allt vad som hör till dennes tjänst, att vikariera

för inspektören vid bortovaro på tjänsteresa, under semester och sjukdom,

samt att vid hinder för inspektören eller eljest utföra inspektioner.

Till assistent torde tilläventyrs någon av konsulenterna kunna förordnas,

varigenom ett livligare utbyte av erfarenheter kunde äga rum. För att

undvika, att fattigvårdsinspektören för mycket upptages av de löpande

byrågöromålen synes assistenten kunna göras till föredragamde i en del

mindre ärenden.

Till de framställningar om anslag, som böra göras hos riksdagen

för ovan angivna befattningar m. m., har jag för avsikt att framdeles

inkomma med särskilt förslag.

s. 276 Kontrollera mot PDF

276

Kungl. Maj: tv Nåd. Proposition Nr 135.

Allmänt.

Gällande fattigvårds

förordnings

bestämmelser.

7 KAP.

Om hemortsrätt.

Rörande hemortsrättsbestämmelsernas natur anför kommittén i sina

motiver inledningsvis följande:

»Så länge staten icke själv kan åtaga sig bestyret med fattigvården utan

överlämnar åt mindre enheter, hos oss kommunerna, att i huvudsak ombesörja

och bekosta fattigvården, måste fattigvårdslagstiftningen också innehålla bestämmelser

rörande ^ fördelningen _ mellan dessa mindre enheter av de uppgifter beträffande

fattigvården, som åligga dem. Dylika bestämmelser äro av nöden både

för att tillförsäkra den behövande den hjälp, som enligt lagstiftningen bör lämnas

honom, och för en riktig och lämplig fördelning mellan kommunerna av de

bördor, vilka lagstiftningen pålägger dem så väl i fråga om själva arbetet med

fattigvårdens kandhavande som rörande utgifterna därför. Vad den behövandes

intresse att erhålla erforderlig hjälp angår, har i huvudsak sörjts därför genom

fastslående av den grundsatsen, att det fattigvårdssamhälle, där den nödställde

befinner sig, skall avhjälpa det företagande behovet utan hänsyn till om han

kan anses tillköra detta samhälle eller ej. Vistandet i en kommun är emellertid

ofta mera tillfälligt, och man har därför hittills ej ansett varje sådant böra grundlägga

skyldighet för kommunen i fråga att i aria fall bära kostnaden för och i

framtiden fortsätta med försörjningen, utan sökt reglera hithörande förhållanden

genom att föreskriva, att den kommun, till vilken den nödställde stått i ett visst

närmare förhållande, i allmänhet har att bekosta honom lämnad fattigvård och,

om så kräves, övertaga hans försörjning. Denna senare kommun har man kallat

hans försörjifingskoöimun eller hemortskommun.»

I 22 § gällande fattigvårdsförordning stadgas, att i fråga om fattigvård

skall svensk medborgare, för vilken behov därav uppstår, anses,

_ med vissa i förordningen stadgade undantag, hava hemortsrätt i det

fattigvårdssamhälle, varest han senast författningsenligt blivit eller bort

bliva mantalsskriven.

Vidare föreskrives i 25 § följande: Har någon för sig, hustru eller

minderårigt barn kommit i behov av fattigvård enligt 1 § under det

första kalenderår, för vilket han, till följd av inflyttning, blivit eller bort

bliva mantalsskriven inom visst fattigvårdssamhälle, eller bar den, som

med avseende å tilltänkt inflyttning mantalskrivits inom visst fattigvårdssamhälle,

dit ej inflyttat; anses han icke hava hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle,

inom vilket han sålunda blivit eller bort bliva mantalsskriven,

utan behåller han den hemortsrätt, han näst därförut ägde.

s. 277 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr ldå. 277

Detsamma gäller, där någon under det första kalenderår, för vilket han,

till följd av inflyttning, blivit eller bort bliva mantalsskriven inom visst

fattigvårdssamhälle, eller under det näst förut gående året för sig, hustru

eller minderårigt barn av annat fattigvårdssamhälle åtnjutit fattigvård.

I skrivelse den 12 maj 1905 anhöll riksdagen, att Kun gl. Maj:t

täcktes låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till bland annat

ändrade bestämmelser beträffande hemortsrätt och förhållanden, som

därmed ägde sammanhang, vilka bestämmelser borde upptaga strängare

villkor för hemortsrätts uppkomst än de förut i ämnet gällande och vara

ägnade att, såvitt ske kunde, inskränka och förenkla tvisterna mellan

kommunerna om ersättning för lämnad fattigvård. Såsom motivering

härför anföres i skrivelsen bland annat:

»Den även i 1871 års förordning upptagna grundsatsen, att en var enligt regeln

bör, i avseende å fattigvård, höra till den kommun, dit han i allmänhet i

borgerligt avseende hörer, synes riksdagen ej vidare böra upprätthållas. Från

den i enlighet med densamma uppställda huvudregeln i fråga om förvärvande av

hemortsrätt göras visserligen undantag, bland annat genom stadgande, att under

vis''s tid åtnjuten fattigvård hindrar hemortsrätts uppkomst. Men därigenom

undvikas ej de menliga verkningarna av huvudregeln. Yid gällande bestämmelsers,

tillämpning, t. ex. å en person, som mantalsskrivits i ett samhälle men kort

därefter åter utflyttar samt tillbringar större delen av det år, för vilket mantalsskrivning

skett, i annan kommun utan att åtnjuta fattigvård, kommer det att inträffa,

att han i fråga om dels näst därpå följande år och — om ny hemortsrätt

ej bevisligen förvärvas — dels även senare åtnjuten obligatorisk fattigvård faller

förstnämnda kommun till last.» Härefter relateras vad en del främmande lagstiftningar

innehålla i detta ämne, därvid särskilt påpekas, huru man i några av

dessa genom bestämmelser om förlust av hemortsrätt förekommit eller minskat

den obillighet, som mera svåruppfyllda villkor för förvärv av hemortsrätt onekligen

vore ägnade att framkalla, »nämligen ett alltför betungande ansvar för utflyttade

personers fattigvård», på samma gång genom dylika bestämmelser vinnés

»en reducering av tvisteförfarandet i fråga om ersättning för fattigvård». Huru

eu lösning av detta spörsmål lämpligen borde ske, syntes emellertid icke kunna

bedömas utan en grundligare utredning än som kunde åstadkommas av riksdagen.

»Beträffande grunderna för hemortsrätt», anför riksdagen vidare, »framställa

sig även andra spörsmål än de hittills berörda. Exempelvis må nämnas frågan

om den ställning, som bör tillkomma genom obotlig sjukdom till arbete oförmögen

person, vilkens vård utom anstalt bekostas av annan; än vidare frågan

om hemortsrätt för minderåriga barn, efter det deras moder viss kortare tid

efter åtnjuten fattigvård ingått äktenskap med annan än barnens fader. Det

synes även böra tagas under övervägande, huruvida ej i övrigt särskilda bestämmelser

kunna och böra meddelas till förekommande därav, att kommunernas

målsmän söka i egennyttigt syfte inverka med avseende å för hemortsrätt grundläggande

förhållanden, vilka helt böra vara beroende av de eventuella understödstagarnas

fria vilja.»

Riksdagens

skrivelse den

12 maj 1905.

s. 278 Kontrollera mot PDF

278

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

»Grunderna för hemortsrätt böra enligt riksdagens åsikt fastställas så, som

omsorgen för eu rättvis fördelning av ansvaret anbefaller. Men i den mån sådant

låter härmed förena sig, böra de bestämmas på ett sätt, som är ägnat att till

antal och vidlyftighet inskränka tvisterna mellan kommunerna. I många mål

försvåras utredningen väsentligen därigenom, att sökande fattigvårdsstyrelsen försummat

att av understödstagaren — som senare avvikit eller dött — inhämta

uttömmande upplysningar. Detta leder även mången gång till materiell orättvisa,

emedan ersättningsskyldighet ålägges en kommun, som, om fullständiga

upplysningar införskaffats, kunnat leda ansvaret över å annat samhälle, där understödstagaren

senare vistats. Sådant skulle kunna förebyggas genom skärpta

föreskrifter om den sökande fångvårdsstyrelse^ skyldigheter med avseende å

utredningen om den nödställdes levnadsförhållanden.»

45 §.

Bär hemorts- Efter att hava redogjort för hemortsrättslagstiftningens utveckling i

las "på™»n Sverige samt för den utländska lagstiftningen i ämnet diskuterar komfaktiska

man- mitten de olika sätt för frågans lösning, som kunna tänkas (se motiven

talSSgen?m~ 244 o. f.). Därvid behandlar kommittén först den s. k. uppehållsteorien

45 §. eller anordningen att det fattigvårdssamhälle, där en person faktiskt uppeKommittén.

håller sig, då fråga uppstår om fattigvård för honom, har att ej blott avhjälpa

det förefintliga behovet utan även att självt bära all kostnad därför,

så länge behovet fortfar och personen uppehåller sig inom samhället.

Kommittén erinrar om de fördelar, som ansetts skola vinnas med bestämmelser,

grundade på en dylik ren uppehållsteori, nämligen garanti för

individens fria flyttningsrätt, undvikande av tvister mellan kommunerna

om hemortsrätt och om ersättning för lämnad fattigvård samt större

lätthet för kommunerna att ordna sin fattigvård, då risk ej förefinnes

för kommunerna att få sig tillsända fattiga, som för länge sedan lämnat

dem. Såsom olägenheter av dylika bestämmelser framhåller kommittén,

att lättheten att överflytta försörjningsskyldigheten från ett fattigvårdssamhälle

till ett annat blir så stor, att de skattdragande rent av

inbjudas att göra försök i sådan riktning; att ett sådant system långt

ifrån att uppmuntra till en bättre fattigvård antagligen skulle komma

att verka i motsatt riktning, i det en inhuman fattigvård skulle föranleda

ett minskat inflyttande och ett ökat utflyttande av understödstagare,

samt att städerna, med den dragning de utöva, komme att se sin fattigvård

ökas. Ett övervägande av en dylik anordnings fördelar och olägenheter

leder, enligt kommitténs mening, till det resultat, att borttagandet

av alla hemortsrättsbestämmelser icke skulle vara lyckligt och

för de fattiga själva bliva en olägenhet. Rörande en uppehållsteori

med vissa garantier mot antydda olägenheter — en sådan har tidigare

föreslagits i Norge — påvisas, att den skulle komma att sakna den rena

s. 279 Kontrollera mot PDF

279

Kttngl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr Vid.

uppehållsteoriens förtjänster och att en sådan anordning i sak ej skulle

bliva annat än en modifierad hemortsrätt.

Såsom hemortsrättens grund betraktar kommittén en viss samhörighet

mellan individen och kommunen, vilken samhörighet på samma gång

är ett av de förnämsta skälen för att bibehålla fattigvården såsom en i

huvudsak kommunal institution. Denna samhörighet kan vinnas på olika

sätt. Man skiljer emellan medfödd och förvärvad hemortsrätt, vilken sistnämnda

kan efter vissa grunder komma en person till del på grund av

hans inflyttning till en kommun. Kommittén anser, att vår lagstiftning,

som i likhet med de flesta staters är grundad på den senare arten, territorialitetsprincipen,

fortfarande bör vila på denna grund. Ett osökt uttryck

för en persons samhörighet med en kommun finner kommittén i

tiden för hans vistelse inom denna, och anser kommittén ett år vara

den tidsperiod, som man hos oss lämpligen bör taga till utgångspunkt

vid bestämmande av reglerna för förvärv av hemortsrätt. Denna utgångspunkt

behöver enligt kommitténs mening ej föranleda, att man i lagstiftningen

nödvändigt bör uppställa en faktisk vistelse under ett år såsom

villkor för hemortsrätt, utan det angivna kravet kan hos oss tänkas

fyllt även genom en föreskrift om mantalsskrivningen såsom bestämmande

för hemortsrättsförvärvet. Kommittén anför vidare härom:

»Då man har en sådan år efter år återkommande registrering eller fördelning

av befolkningen på rikets kommuner som mantalsskrivningen, ligger det

naturligen nära till hands att låta den få användning i så många fall som möjligt,

då man mellan kommunerna vill fördela skyldigheter och rättigheter, som

tillkomma dem i förhållande till landets medborgare. Gällande fattigvård sförordnings

stadgande, att en person har hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle,

varest han senast författningsenligt blivit eller bort bliva mantalsskriven, uppfattas

för övrigt ofta i den allmänna föreställningen såsom likvärdigt med en föreskrift

om förvärv av hemortsrätt genom vistelse i ett samhälle under ett kalenderår,

delvis kanske beroende på föreskriften att hemortsrätt ej vinnes, om fattigvård

åtnjutits under kalenderåret. Ytterst grundar sig också mantalsskrivningen

på en vistelse eller, som den kallas i mantalsskrivningsförordningen, bosättning,

och ehuru mantalsskrivningen närmast avser att angiva bosättningsförhållandena

vid en viss tidpunkt, nämligen årsskiftet, tager den dock sikte på förhållandena,

sådana de antagas komma att gestalta sig under det inträdande kalenderåret.

Till grund för mantalsskrivningen kan således sägas ligga en presumerad

ettårig vistelse av sådan art, att personen i fråga anses böra inregistreras

såsom i borgerligt hänseende tillhörande en viss kommun.»

Efter att hava framhållit, att huvudanmärkningen mot att lägga

mantalsskrivningen till grund för hemortsrättsförvärv är, att hemortsrätt

då kan förvärvas genom en helt kort vistelse, anför kommittén vidare:

»Den framställda anmärkningen innebär med andra ord, att det nuvarande

systemet ej skulle vara ägnat att giva uttryck för den samhörighet mellan indi
-

s. 280 Kontrollera mot PDF

280 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Kr 135.

vid och kommun, på vilken hemortsrättsbestämmelserna böra vila. Det kan ej heller

förnekas, att de nuvarande bestämmelserna i en del fall, vilka dock i stort sett

torde få betecknas såsom undantagsfall, leda till resultat, som måste betecknas

såsom stridande mot nyss anförda princip. Den närmast till hands liggande utvägen

att avhjälpa dessa klagomål mot hemortsrättslagstiftningen är att i likhet

med vissa utländska lagar uppställa kravet på en viss tids vistelse inom kommunen

såsom vdllkor för förvärv av hemortsrätt. Genom att giva detaljerade

föreskrifter rörande vistelsetiden, dess uppkomst, fortvaro och upphörande blir

man då i tillfälle att så noggrant bestämma vistelsens beskaffenhet, att den fordrade

samhörigheten mellan individ och kommun uppnås så säkert, som detta

över huvud taget är möjligt.

Fråga är emellertid, om icke de fördelar, som mantalsskrivningen såsom

underlag för hemortsrätten erbjuder framför en ettårig faktisk vistelse, äro så

stora, att, även om samhörigheten mellan individ och kommun emellanåt kan

bliva mindre i det förra fallet än i det senare, det dock är bättre att allt framgent

låta medborgarna äga hemortsrätt i det samhälle, dit de i borgerligt avseende

höra. Konstaterandet av eu hemortsrätt, grundad på en viss tids vistelse,

kommer i regel att bliva förenad med tidsödande och invecklade utredningar. Med

mantalsskrivningen såsom underlag har man däremot för utredningen en fast

utgångspunkt, som ej bör underskattas, och, om man vill betjäna sig av den

faktiska mantalsskrivningen såsom grundval för hemortsrättsförvärvet, framgår

hemortsrätten direkt av mantalslängderna. I samma mån utredningen blir besvärligare,

blir det ock svårare för kommunerna att bedöma, varest en person rätteligen

bör hava hemortsrätt. Antagligen skulle man därför hava att vänta sig ett

ökat antal tvister om hemortsrätten, om man gjorde förvärvet därav beroende på

eu viss tids vistelse. Då mantalsskrivningen under så lång tid utgjort underlag

för hemortsrättsförvärvet, har ett sådant system för övrigt fått en viss hävd för

sig, och man bör ej utan tungt vägande skäl helt bryta därmed.»

Kommittén anför härefter, att, även om hemortsrättens anordnande

på grundval av mantalsskrivningen i ett visst givet fall för ett samhälle

kan föranleda till ett mindre tillfredsställande resultat, samma anordning

en annan gång tillför samhället en fördel, samt att enligt kommitténs

förslag till fattigvårdslag hemortskommunen fått sina förpliktelser med

hänsyn till dithörande fattiga minskade, i det att vistelsekommunen har

att vidkännas utgifter för fattigvård av mera tillfällig natur, varjämte

statens och framför allt landstingens förpliktelser ökats.

I sammanhang härmed meddelar kommittén, att enligt de av kommittén

insamlade uppgifterna för år 1907 av hela antalet understödstagare

i Sverige eller 228,073 endast 5,282 tillhörde annat fattigvårdssamhälle

än det, där fattigvården beviljats, samt att under samma år de

sammanlagda utgifterna för understödstagarnas beklädnad, vård och underhåll

uppgingo till 14,296,303 kronor, under det ersättningar till andra

kommuner utgjorde 339,740 kronor. Kommittén fortsätter:

»Dessa siffror få naturligtvis icke fattas såsom något uttryck för verkan av

hemortsrättsbestämmelserna över huvud, ty hemortsrättens så att säga ordinära

s. 281 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr .Vin

281

verkningar ligga däri, att en person försörjes i den kommun, dit lian Lör, men

det är dock anmärkningsvärt, att kommunernas utgifter för understödstagare från

främmande kommuner i detta avseende under loppet av ett år icke äro större.

Med hänsyn till de såväl av riksdagen som från annat håll uttalade önskemålen

om strängare villkor för förvärv av hemortsrätt ansåg sig kommittén emellertid

böra göra ett försök att anordna hemortsrätten på grundvalen av viss tids

vistelse i en kommun. Kommittén utarbetade därför ett förslag till lagbestämmelser

om hemortsrätt, vari såsom huvudregel uppställdes, att eu person förvärvade

hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle, inom vilket han under en tid av ett

år senast varit bosatt, därvid dock detaljerade föreskrifter måste lämnas om de

förhållanden, som konstituerade en bosättning. Härigenom uppnådde man, att

de förhållanden, vilkas befintlighet vid en viss tidpunkt föranledde till mantalsskrivning,

måste för att grundlägga hemortsrätt fortfara att existera under ett

helt år. Med dylika föreskrifter vanns utan tvivel ett mera tillfredsställande uttryck

för samhörigheten. Att märka är emellertid, att hemortsrätten ej kunde

grundas på en rent oavbruten vistelse, utan att man i många fall av praktiska

hänsyn måste nöja sig med att godtaga en vistelse, vilken varken var faktisk eller

oavbruten. Det visade sig för övrigt, att de regler, enligt vilka mantalsskrivningen

äger rum, i huvudsak sammanföllo med de bestämmelser, som ansågos böra

givas för den vistelse eller bosättning, vilken direkt skulle läggas till grund för

hemortsrättsförvärvet. Trots det fullständigare uttryck detta förslag gav åt samhörighetssynpunkten,

framstod det för kommittén såsom i hög grad tvivelaktigt,

huruvida detta uppvägde de praktiska fördelarna av att bibehålla mantalsskrivningen

såsom utgångspunkt.»

Efter -att, hava erinrat om lagen om allmän pensionsförsäkring, uttalar

kommittén, att då man bör utgå från att pensioneringen kommer att

utöva ett väsentligt inflytande på fattigvården, frågan om hemortsrättens

ordnande naturligen blir av ännu mindre räckvidd än förut varit fallet,

varefter kommittén vidare anför:

»Om tvekan förut kunnat råda, huruvida en omläggning av hemortsrätten

enligt ovan omnämnda grunder bör äga rum, har det efter pensionsförsäkringens

införande synts kommittén klart, att tidpunkten ej är lämplig att föreslå en dylik

omläggning av hemortsrätten, utan att hemortsrättslagstiftningen hos oss allt

fortfarande bör ställas i förbindelse med mantalsskrivningen.

Lagen om allmän pensionsförsäkring utövar emellertid inflytande på frågan

om ordnandet av hemortsrätten även ur en annan synpunkt. Enligt nämnda lag

skall en åttondel av kostnaden för pensionstilläggen fördelas mellan samtliga

rikets kommuner sålunda, att varje kommun bestrider åttondelen av pensionstillägget

för pensionstagare, som var i kommunen mantalsskriven vid den tid,

från vilken tillägget bestämts att utgå. Vidare stadgas, att om en person ej

inbetalar den på honom belöpande årsavgiften av tre kronor, den kommun, där

personen är mantalsskriven, skall inbetala avgiften till pensionsfonden. Ansökning

rörande pension göres hos pensionsnämnden i det pensionsdistrikt, där sökanden

senast blivit mantalsskriven. Här syftas tydligen överallt på den faktiska mantalsskrivningen.

Med hänsyn till det sätt, varpå pensionsförsäkringen ordnats hos oss, med

kommunala nämnder såsom organ och med kommunala bidrag till pensioner och

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 120 höft. (Nr 135.) 36

s. 282 Kontrollera mot PDF

282

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

avgifter, komma tydligen fattigvårds- och pensionsmyndigheternas verksamhet

att nära beröra varandra. Fattigvården träder till, när pensioneringen måste

ersättas eller kompletteras av annan understödsverksamhet. Det måste då också

framträda som ett önskemål, att samhällsverksamheten på dessa punkter kommer

att utövas av myndigheter i samma kommun. Någon fullkomlig överensstämmelse

kan visserligen ej vinnas, enär på grund av åtnjuten fattigvård eller andra förhållanden

hemortsrätten ej alltid kommer att sammanfalla med mantalsskrivningen

det år, då pension beviljas. I största möjliga utsträckning vinnes dock detta, om

man låter den faktiska mantalsskrivningen i båda fallen "bliva bestämmande för

kommunens skyldighet.

Genom att lägga den faktiska mantalsskrivningen till grund för hemortsrättsförvärv,

kan det visserligen understundom inträffa, att det krav på samhörighet

mellan kommun och individ, som dock betecknats såsom det centrala i hemortsrättsspörsmålet,

icke uppfylles, och fråga är därför, om man icke till förebyggande

av åtminstone de svåraste bristerna härutinnan bör såsom nu medgiva

prövning av mantalsskrivningsspörsmålet i hemortsrättsfrågan. Tack vare bestämmelserna

om en dylik prövningsrätt hava myndigheterna onekligen varit i tillfälle

att i en del fall rätta eu mantalsskrivning, som stött sig på oriktiga antaganden

och uppgifter. I själva verket lära dock de fall, då en sådan rättelse ägt rum,

icke vara så många; vanligare är måhända, att en person förklaras hava bort

mantalsskrivas i en kommun för ett år, för vilket han icke blivit någonstädes mantalsskriven.

Vid en framtida revision av mantalsskrivningsförordningen torde man,

såsom framdeles kommer att beröras, kunna göra själva mantalsskrivningen mera

motsvarande de verkliga bosättningsförhållandena än den hittills varit. För övrigt

har man att emot den ovannämmnda synpunkten ställa fordran på att utredningen

om hemortsrätten göres så enkel som möjligt för att undvika invecklade och

tidsödande tvister mellan fattigvårdssamhäliena, i vilket avseende det, såsom

redan anmärkts, ar lämpligast att grunda hemortsrätten på den faktiska mantalsskrivningen.

Yäljes denna, skola därmed i stort sett tvisterna om hemortsrätten

i deras nuvarande form försvinna, då man blott behöver gå till mantalslängderna

för att få klarhet härom.

Yad ovan sagts om mantalsskrivningens förhållande till viss tids vistelse

synes för övrigt gälla även här. I de flesta fall torde resultatet bliva lika, om

man tager den författningsenliga eller den faktiska mantalsskrivningen till utgångspunkt.

Olikheterna framträda antagligen mest i eu del undantagsfall, där samhörighet

_ över huvud ej finnes med någon kommun, och där resultatet alltså

skulle bliva lika otillfredsställande, om man använde den ena eller andra utgångspunkten.

I detta sammanhang vill kommittén erinra om det från flera håll framställda

förslaget att för hemortsrätt, fordra två efter varandra följande mantalsskrivningar.

Detta förslag har dock ej kunnat förordas av det skäl, att man därvid skulle

avvikit från den ovan antagna utgångspunkten, en tidsperiod av ett år. Två

mantalsskrivningar skulle ofta innebära en fordran på ända till två års vistelse,

och särskilt för alla de fall, då vistelsen inom en kommun omfattar jämnt ett

år utan att börja vid årsskiftet, t. ex. för tjänare, skulle en sådan bestämmelse

försvåra hemortsrättsförvärvet.

På grund av vad sålunda anförts har kommittén föreslagit, att hemortsrätten

göres beroende av den faktiska mantalsskrivningen.»

s. 283 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr ISö.

283

De av kommittén föreslagna huvudbestämmelserna om hemortsrätten

förekomma i 45 och 49 §§. I 45 § föreskrives sålunda, att i fråga om

fattigvård svensk medborgare skall, med vissa undantag, hava hemortsrätt

i det fattigvårdssamhälle, inom vilket han senast varit mantalsskriven

utan att hava under det år, som mantalsskrivningen avser,

kommit i åtnjutande av fattigvård, som, enligt vad i 49 § sägs, utövar

inverkan på förvärv av hemortsrätt.

49 § 1 mom. innehåller, att där någon under det år, för vilket han

mantalsskrivits inom visst fattigvårdssamhälle, åtnjutit fattigvård enligt

1 §, vinner han ej hemortsrätt på grund av nämnda mantalsskrivning.

Härifrån stadgas dock vissa undantag, för vilka redogörelse skall lämnas

i det följande. — 12 mom. av samma § föreskrives, att i fråga om

inverkan på förvärv av hemortsrätt likställes med fattigvård, som någon

själv åtnjutit, fattigvård, som åtnjutits av hans minderåriga barn, så ock

för mannen fattigvård, vilken tilldelats hans hustru eller under bestående

äktenskap barn, som hon ägt före äktenskapet och som hava hennes

hemortsrätt. Fattigvård åt barn utom äktenskap inverkar enligt stadgandet

ej på faderns förvärv av hemortsrätt.

Kommittén framhåller, att förslaget att låta hemortsrätten bero av

den faktiska mantalsskrivningen såsom nödvändig förutsättning kräver,

att det först i laga ordning fastslagits, varest en person är rätteligen

mantalsskriven. Under det att i gällande mantalsskrivningsförordning

någon bestämd tid ej föreskrivits för klagan över de i fråga om mantalsskrivning

meddelade beslut och vidtagna åtgärder, utgår kommitténs

nyssnämnda förslag ifrån att viss tid måste stadgas för anförande av

besvär i fråga om mantalsskrivning. Efter framhållande av, att riksdagen

vid antagandet av mantalsskrivningsförordningen ansåg en dylik

begränsning av besvärsrätten onödig, då fråga om mantalsskrivning i

varje fall kunde komma under omprövning i samband med frågan om

restitution av skatt eller om hemortsrätt, anför kommittén:

»Införandet av viss besvärstid kommer naturligen att medföra klagomål

över mantalsskrivning i flera fall än nu, då något skäl för en särskild klagan i

dessa mål ur hemortsrättssynpunkt ej finnes. Denna ökning torde dock ej kunna

bliva så stor, att icke en vinst uppstår därav, att mantalsskrivningen icke behöver

komma under omprövning i samband med tvister om hemortsrätt. En

väsentlig fördel ligger nämligen däri, att tvisterna om mantalsskrivning avgöras

för sig och icke först i samband med frågan om ersättningsskyldighet för lämnad

fattigvård. Enär de faktiska omständigheterna i mantalsskrivningsmålen grundas

på förhållanden, som ligga nära i tiden, blir utredningen ej så svår och tids
-

Fiss besvärstid

i mantals

skrivningsmål.

s. 284 Kontrollera mot PDF

284

Kung!,. 3Iaj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

ödande som i hemortsrättstvisterna, där till avgörande ej sällan föreligger spörsmålet,

varest en person för många år sedan bort mantalsskrivas.

Genom införandet av en anordning med viss besvärstid och hemortsrättens

beroende av den faktiska mantalsskrivningen nödgas kommunerna noggrannare

än hittills övervaka, att icke någon obehörigt där mantalsskrives. Kommittén

har dock icke kunnat tillmäta denna omständighet någon avgörande betydelse,

och då, så vitt kommittén kunnat finna, några olägenheter eljest ej äro förenade

med införande av en viss besvärstid i mantalsskrivningsmål, har kommittén föreslagit

en ändring i nu nämnda syfte i § 12 av mantalsskrivningsförordningen

samt i motsvarande paragrafer av förordningarna angående mantalsskrivning i

Stockholm och Göteborg.»

Kommittén finner emellertid även andra förändringar i mantalsskrivningsförordningarna

erforderliga och anför härom:

»Särskilt torde det bliva av nöden att anordna så, att samtliga rikets medborgare

i möjligaste mån alltid äro någonstädes mantalsskrivna; för pensionsförsäkringen

borde detta vara en nödvändig förutsättning, eftersom det eljest

kommer att inträffa, att för ett mycket stort antal personer ej finnes någon kommun,

som bär skyldighet att erlägga pensionsavgift eller deltaga i pensionstilläggens

bestridande. Vad hemortsrätten angår, har kommittén föreslagit såsom

huvudregel, att det fattigvårdssamhälle, där en person senast varit mantalsskriven,

skall anses som hans hemort, varigenom nämnda olägenhet för fattigvårdslagens

del bliver mindre framträdande. Kommittén har därför icke ansett sig

höra. framlägga något förslag till ändrade bestämmelser i mantalsskrivningsförfattningarna

i denna del, utan lämnat detta ämne, som sammanhänger även med

bestämmelserna om kyrkobokföringen och den civila registreringen i allmänhet,

att upptagas i samband med frågan om den omläggning av denna registrering,

vilken torde jämförelsevis snart visa sig nödvändig.

Ett godkännande av mantalsskrivningen såsom underlag för hemortsrätten

innebär ett godkännande även i fråga om hemortsrätten av de olika bestämmelser,

som i 3 § av mantalsskrivningsförordningen givits rörande en persons bosättning.

. Vid jämförelse mellan dessa bestämmelser och dem, som kommittén

tänkte sig för reglerande av ett års vistelse eller bosättning, visade det sig, såsom

förut är nämnt, att desamma i huvudsak överensstämde med varandra.

Sålunda borde i intetdera fallet tilläggas någon betydelse åt en vistelse av mera

tillfällig beskaffenhet eller åt vistelse vid läroanstalt för erhållande av undervisning,

^ ej heller kunde intagande å sjukvårdsinrättning eller förbättrings- eller uppfostringsanstalt

föranleda till att en person ansågs höra till den kommun, där

anstalten vore belägen, något som också gällde intagande å fängelse eller tvångsarbetsanstalt

och villkorligt frigiven fånges vistande å anvisad ort.

Ett stadgande, som i detta sammanhang bör uppmärksammas, är den i 3

§ 5 mom. av mantalsskrivningsförordningen upptagna föreskriften, att den, som

för sig, hustru eller minderårigt barn enligt 1 § fattigvårdsförordningen av fattigvårdssamhälle

åtnjuter full försörjning, som ej är tillfällig, skall mantalsskrivas

inom fattigvårdssamhälle motsvarande eller tillhörande distrikt. Innebörden i

detta stadgande är tydligen, att en sådan person även vid vistelse utom fattigA7årdssamhället

i fråga skall mantalsskrivas där. I det betänkande med förslag

s. 285 Kontrollera mot PDF

285

-Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

till förnyad förordning angående kyrkoböckers förande, som avgavs den 15 juni

1910 av särskilda sakkunniga, framhölls den olikhet, som i detta hänseende förefanns

vid kyrkoskrivning och mantalsskrivning, samt anmärktes, att stadgandet

torde vara nödvändigt ur fattigvårdssynpunkt.

Enligt kommitténs uppfattning föreligger ej ur fattigvårdssynpunkt något

särskilt skäl för bibehållande av nämnda stadgande. Kommittén har emellertid

ej ansett sig böra göra något förslag till ändring av mantalsskrivningsförordningen

i denna del, då denna fråga torde böra ses i samband med frågan om

mantalsskrivningens ordnande i övrigt. Särskilt må erinras om den betydelse

detta stadgande erhållit därigenom, att mantalsskrivningen lagts till grund för

en kommuns skyldighet att deltaga i pensionstillägg och betalande av pensionsavgifter.

»

I sammanhang med sitt förslag till ändring i gällande mantalsskrivningsförfattningar

framhåller kommittén, att den tid, inom vilken besvären

över vidtagen eller underlåten mantalsskrivningsåtgärd skola ingivas, på

grund av mantalsskrivningens egen natur ej kan göras beroende av tiden,

då mantalsskrivning skett eller underlåtits, utan att i stället en viss tidpunkt

under året måste utsättas, inom vilken besvär över mantalsskrivning för

samma år skola vara angivna. Efter att hava anfört, att i den proposition

till 1894 års riksdag, som ligger till grund för gällande mantalsskrivningsförordning

och däri upptogs förslag om viss besvärstid i mantalsskrivningsmål,

till den ifrågavarande tidpunkten valts den 1 maj,

men att, då mantalsskrivningsförrättningen i vissa avseenden ej avslutas

förr än med maj månads utgång, kommittén i stället föreslagit den 1

juli, fortsätter kommittén:

»För det fall att någon mantalsskrivits å mer än en ort lärer det dock vara

nödvändigt att medgiva, att fråga om rätt mantalsskrivningsort kan upptagas

till prövning, när verkan därav i annat ärende, t. ex. fattigvårds- eller taxeringsmål,

förekommer till bedömande.

Då det är av vikt, att redan den mantalsskrivning, som avser det första år,

för vilket lagen om fattigvården skall tillämpas, icke kan bliva föremål för klagomål

under obegränsad tid, bör den föreslagna ändringen i mantalsskrivningsförordningen

tillämpas på nämnda mantalsskrivning. Det synes därför vara lämpligt;

att förordningen om ändringen träder i kraft den 1 november året innan

lagen om fattigvården träder i tillämpning.

Införandet av viss besvärstid i förordningen den 6 augusti 1894 angående

mantalsskrivning påkallar motsvarande ändringar i förordningarna angående mantalsskrivning

i Stockholm och Göteborg.»

Beträffande kommitténs förslag till ordnande av hemortsrätten hava

meningarna bland de hörda myndigheterna varit tämligen delade.

Yttranden.

s. 286 Kontrollera mot PDF

286

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

Jag torde därvid först böra redogöra för det utförliga yttrande,

som avgivits av kammarrätten. I detta framhålles till en början, att

nu gällande hemortsrättsbestämmelser i flera avseenden ej kunna anses

tillfredsställande, att emellertid ingenstädes torde givas eller hava givits

en hemortsrättslagstiftning, vilken icke i ett eller flera avseenden föranlett

mer eller mindre berättigat missnöje, samt att det möter stora,

ja oöverkomliga svårigheter att reglera hemortsrättsförhållandena på

ett sätt, som icke ur en eller annan synpunkt komme att medföra

ogynnsamma verkningar. Efter att vidare hava uttalat, att den s. k.

uppehållsteorien icke på allvar kan komma under övervägande, vadan

hemorts rättsinstitutet bör bibehållas, att ej heller den s. k. medfödda

hemortsrätten kan läggas till grund för lagstiftningen samt att ett

övergivande av den s. k. territorialitetsprincipen säkerligen skulle komma

i avgjord strid med den allmänna uppfattningen om den riktning,

vari lösningen av föreliggande* fråga bör sökas, erinrar kammarrätten

om riksdagens förut omförmälda skrivelse den 12 maj 1905

samt fortsätter:

»Det lärer ej kunna förnekas, att vägande skäl tala för en lagändring i det

av riksdagen angivna syfte. Den samhörighet mellan kommunen och den behövande,

som skulle utgöra grundvalen för hemortsrätten, blir enligt nu gällande

lagstiftning i ej alltför sällsynta fall till den grad svag och löslig, att den kan

anses så gott som illusorisk. Det är sålunda under nuvarande förhållanden ingalunda

något ovanligt, att hemortsrätt förvärvas genom en mantalsskrivning, som

grundar sig på en synnerligen kortvarig vistelse i en kommun vid ett årsskifte.

Vinner den ifrågavarande personen ej sedermera ny hemortsrätt på grund av

vistelse i en annan kommun, kan det följaktligen inträffa, att den kommun, där

han på grund av omförmälda kortvariga vistelse blivit förd i mantal, måste i

följd av vederbörandes sjukdom eller för honom eljest yppat behov bestrida kostnaderna

för hans försörjning under större delen av hans levnad. Ett dylikt missförhållande

framstår för den kommun, som drabbas därav, lätt såsom en obillighet,

därav kommunens sätt att fullgöra sin försörjningsplikt gent emot de behövande

kan röna ogynnsamt inflytande.»

Sedan kammarrätten härefter redogjort för de skäl, på grund av

vilka kommittén ansett hemortsrätten böra knytas till den faktiska mantalsskrivningen,

yttrar kammarrätten:

»Det ligger i öppen dag, att denna lösning föga instämmer med den principiella

grund, varå hemortsrätten även enligt kommitténs åsikt bör byggas —

samhörigheten med viss kommun, vunnen genom viss tids vistelse inom densamma,

och icke heller råder någon bot på de främst överklagade olägenheterna av

s. 287 Kontrollera mot PDF

287

Kungl. Maj:ts Nåd. Fruposition Nr 135.

de nuvarande hemortsrättsbestäminelserna. Mantalsskrivningen hänför sig till

förhållandena vid årsskiftet, och även om densamma kan anses grundlägga en

presumtion för vistelse inom kommunen under det kommande året, är det°dock

en alldaglig företeelse, att sådan vistelse faktiskt icke varder verklighet. Lien

detta oaktat, och även om presumtionen vederlägges, skulle i allt fall hemortsrätten

följa mantalsskrivningen. Till och med i det fall, då enligt nu gällande

lag en fullt författningsenlig faktisk mantalsskrivning ansetts icke böra medföra

verkan i avseende på hemortsrätten — nämligen då en person, som i anledning

av tilltänkt inflyttning blivit i en kommun mantalsskriven, icke dit inflyttat —

skulle enligt kommitténs förslag hemortsrätten följa mantalsskrivningen. Därtill

kommer att, som förhållandena nu gestalta sig, den faktiska mantalsskrivningen

i ett stort antal fall icke överensstämmer med" den rättsliga. Kommittén har visserligen

föreslagit ändring i mantalsskrivningsförfattningarna i syfte att i någon

man bringa mantalsskrivningen i bättre överensstämmelse med den faktiska vistelsen

(bosättningen), men förslagets ineffektivitet härutinnan är uppenbar. Det

lärer fortfarande som hittills ofta komma att inträffa, att personer ej bliva mantalsskrivna

i kommuner, uär de vistas under omständigheter, som bort föranleda

dylik åtgärd, och endast undantagsvis lärer det av kommittén föreslagna besvärsförfarandet

leda till rättelse härutinnan. Den kommun, vars intresse beröres av7

en dylik mantalsskrivning, torde esomoftast sakna möjlighet att därutinnan bevaka

sin rätt. Åtskilliga av de i ärendet hörda myndigheters hava ock ansett,

att en omläggning av kemortsrättslagstiftnmgen i den av kommittén åsyftade

riktningen förutsätter en mera djupgående reform av mantalsskrivningsförfattningama

än den kommittén föreslagit. Kommitténs förslag i nu ifrågavarande

del kan därför icke förordas.

Till man en ändring, som bättre än kommitténs förslag motsvarar hemortsrättens

principiella grund och som åtminstone i någon mån avhjälper de allmännast

överklagade olägenheterna av det nuvarande tillståndet, så måste mani

en eller annan form giva den faktiska vistelsen — bosättningen — inflytande å

hemortsrättsförvärvet. Härav följer emellertid ingalunda, att man, såsom kommitterade

förmenat, behöver övergiva mantalsskrivningen såsom det i första hand

bestämmande för hemortsrätten. Mantalsskrivningen avser att vara ett legalt

uttryck för den ort, där en person har sitt bo och hemvist — »envar skall mantalsskrivas

där han är bosatt» (mantalsskrivningsförordningen 3 § 1 mom.) — och

i den mån detta motsvaras av en verklig under viss tid fortgående vistelse, block

mantalsskrivningen ett fullt riktigt uttryck för den samhörighet med en kommun,

som bör grundlägga hemortsrätt. _ Vad som däremot kräves är, att i de fall, där

den faktiska bosättningen och vistelsen icke motsvara mantalsskrivningen, hemortsrättsförvärvet

icke göres ovillkorligen beroende av mantalsskrivningen, utan

Enlighet öppnas att taga hänsyn till förhållandena, sådana de i verkligheten

gestaltat sig.. Redan nu gällande lag giver, såsom förut nämnts, exempel på en

dylik anordning, då där stadgas (i 25 §) att, om den, som med avseende å tilltänkt

inflyttning mantalsskrivits inom visst fattigvårdssamhälle, dit ej inflyttat,

så anses han icke hava hemortsrätt inom mantalsskrivningskommunen Det ligger

nära till hands att utsträcka detta undantag att gälla även för den, som visserligen

inflyttat till en viss kommun och där mantalsskrivits, men som därefter

åter utflyttat efter så kort tid, att någon samhörighet med kommunen ej kan anses

vara vunnen genom vistelsen inom densamma.

s. 288 Kontrollera mot PDF

288

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

Vad angår den tidsperiod, under vilken vistelse inom en kommun bör hava

varat för att åstadkomma den samhörighet, som skall grundlägga hemortsrätt, så

anser kommittén densamma lämpligen kunna bestämmas till ett år. Härutinnan

är kammarrätten ense med kommittén, dock att för sådana fall, där vistelsen

grundas på avtal, som träffats för år, såsom exempelvis tjänsteavtal, hyresavtal

m. m., kravet på vistelse under ett år anses fyllt genom den av sådant avtal föranledda

bosättningen och vistelsen inom kommunen, även om vistelsen med en

eller annan dag eller vecka faktiskt understigit nämnda tidsmått. Tjänstehjons

s. k. frivecka, hyresgästs avflyttning några dagar före fardag böra icke inverka å

tidsb eräkningen.

Kammarrätten anser alltså, att stadgandet angående hemortsrättsförvärv i

nu ifrågavarande del bör givas den innebörd, att svensk medborgare skall anses

hava hemortsrätt inom det fattigvårds samhälle, där han senast författningsenligt

blivit eller bort bliva mantalsskriven, dock att hemortsrätt icke tillkommer den,

som i anledning av tilltänkt inflyttning blivit inom samhället mantalsskriven men

dit ej inflyttat, och ej heller den, som väl inflyttat till samhället, men därifrån

åter avflyttat inom ett år efter inflyttningen.

En dylik bestämmelse skulle till en början innebära, att den tid, under vilken

hemortsrätt förvärvas, börjar löpa från inflyttningen och slutar ett år därefter,

under förutsättning att vistelsen varit av beskaffenhet att böra föranleda

mantalsskrivning. Om alltså en person inflyttat i oktober och i anledning därav

blivit eller bort bliva mantalsskriven, så är han från och med samma tid följande

år hemortsberättigad i kommunen, för såvitt han under året tvärstanna!

där. Stadgandet bryter alltså med den hittills gällande och även av kommittén

upprätthållna principen att i dessa fall räkna uteslutande med kalenderår. Men

denna omläggning synes vara riktig. Om det grundläggande för hemortsrätten

skall vara samhörigheten med en kommun, vunnen genom ettårig vistelse inom

densamma, så bör ock hemortsrätten inträda, så snart samhörigheten föreligger,

vare sig detta inträffar vid årsskifte eller ej.

En följd härav varder ock, att skyldigheten att gälda ersättning för lämnad

fattigvård i åtskilliga fall kommer att åligga en kommun, i vilken understödstagaren

vistats senare än enligt nu gällande bestämmelser och kommitténs förslag.

Enligt dessa kan nämligen ersättning för lämnad fattigvård icke utdömas

av den kommun, i vilken understödstagaren varit mantalsskriven för det år, då

fattigvården utgått, utan betalningsskyldig blir den kommun, där han på grund

av mantalsskrivning senast för ett föregående år vunnit hemortsrätt. Men utan

tvivel är det att anse som en fördel, att understödsplikten, så långt förhållandena

i övrigt medgiva, kommer att vila å den kommun, inom vilken den understödsbehövande

senast haft sitt hemvist.

Den föreslagna bestämmelsen torde även föranleda, att kostnaden för fattigvård

åt kringflackande personer i avsevärd omfattning kommer att drabba statsverket.

Det synes nämligen antagligt, att sådana personer ofta komma att befinnas

hava hemortsrätt inom en kommun, där de haft mera stadigvarande vistelse

för längre tid än fem år tillbaka. Men då det är kommunernas skyldighet att

omhändertaga och försörja just denna klass av nödställda, som utgjort en av de

väsentligaste anledningarna till klagomål mot det nuvarande systemet, synes den

nu påpekade konsekvensen ej böra giva anledning till några betänkligheter. Den

utjämning av fattigvårdstungan, som skulle vinnas genom statsverkets mellan
-

s. 289 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135

289

komst i dylika fall, komme antagligen att bliva avsevärd. Ur billighetens synpunkt

lärer emot en sådan anordning icke vara något att erinra.

Det måste naturligtvis övervägas, huruvida ovan framställda förslag till lieinortsrättsbestämmelse

är förknippat med sådana praktiska svårigheter, att det av

sådan anledning måste avvisas. Det är ju de rent praktiska synpunkterna —

farhågor för tidsödande och invecklade utredningar, ökade fattigvärdsprocesser

o. s. v. —• som varit avgörande för kommitténs ståndpunkt. Härvid må till en

början anmärkas, att den processuella enkelheten köpes för dyrt, om priset för

densamma skall vara ett lagbud, vars materiella innebörd måste erkännas vara

otillfredsställande. Kan kommitténs förslag om den faktiska mantalsskrivningen

såsom grundläggande för hemortsrätten icke godtagas, så lärer den minskning i

eller förenkling av fattigvårdsprocesserna, som kommittén på grund av nämnda

hemortsrättsbestämmelse ställt i utsikt, icke vidare vara att påräkna. Vidare

torde det knappast kunna med någon större grad av sannolikhet förutsägas, att

den av kammarrätten ifrågasatta hemortsrättsbestämmelsen skulle göra fattigvårdsprocesserna

mera invecklade och tidsödande än de åtminstone med nu gällande

bestämmelser äro. Sant är, att en utredning, som skall avse ej allenast

frågan om en persons rättsliga mantalsskrivningsort utan även frågan om tiden

för hans inflyttning till eller avflyttning från mantalsskrivningskommunen, varder

mera omfattande än en undersökning, som avser allenast förstnämnda fråga, men

å andra sidan besparas inåDga av de undersökningar, som nu måste göras angående

en kringflyttande understödsbehövandes vistelse vid olika årsskiften. Ty

så snart det varder klart, att vistelsen vid årsskiftet icke fortfarit under en tidsföljd

av ett år, varder vidare utredning angående arten av samma vistelse överflödig.

Det torde vara svårt att säga, vilketdera alternativet ur synpunkten av

undersökningens besvärlighet och omfattning må vara att föredraga.

Det ligger nära till hands att mot det framlagda förslaget åberopa svårigheten,

att icke säga omöjligheten av att i många fäll exakt utreda dagen för en

persons inflyttning till eller avflyttning från en viss kommun. Men sådant lärer

icke heller vara nödigt. Om det utredes, att personen ifråga blivit i viss kommun

mantalsskriven, anses han där hava hemortsrätt, så framt det icke tillika utredes,

antingen att han icke inflyttat i kommunen, eller ock att den tid, varunder han

varit i kommunen bosatt — ordet fattat i den mening, som avses i gällande förordning

om mantalsskrivning — icke uppgått till ett år. Om i ett blivande lagstadgande

upptagas de i mantalsskrivningsförordningen använda beteckningarna

»inflytta» och »avflytta», lärer därav med erforderlig tydlighet framgå, att med

inflyttning till eller avflyttning från en kommun avses samma förhållanden som

om frågan gällde mantalsskrivning.»

Inom kammarrätten hava olika meningar uttalats, bl. a. av föredraganden,

kammarrättsrådet Hernmarck, som anser de skäl, vilka kommittén anfört

mot införandet i vår lagstiftning av principen om viss tids vistelse såsom

villkor för hemortsrättsförvärv, vara fullt övertygande och framhåller,

att kammarrättens förslag tämligen nära sammanfaller med anordningen,

att ett års vistelse i kommun grundlägger förvärv av hemortsrätt.

Han anför vidare bl. a.:

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 120 käft. (Nr 135.)

37

s. 290 Kontrollera mot PDF

290

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

»Särskilt bör kraftigt betonas den synnerliga angelägenheten av att hemortsrätten

regleras genom föreskrifter, som äro ägnade att i möjligaste mån förebygga

tvister mellan kommunerna i fattigvårdsfrågor och, såvitt ske kan, förenkla

desamma. På grund av vårt lands fortgående industrialisering och därav beroende

större rörlighet bland befolkningen synes ock all anledning föreligga till

antagande, att den i hög grad betänkliga ökningen av fattigvårdsprocessernas

antal alljämt kommer att fortskrida, därest icke till förekommande härav kraftiga

åtgärder vidtagas. Att dessa tvisters antal, vilkas nedbringande ur flera synpunkter

framstår såsom ett ingalunda oviktigt samhällsintresse, skulle, om förvärvet

av hemortsrätt bleve beroende av viss tids vistelse i en kommun, avsevärt

ökas, torde få anses visst, liksom ock att de under nämnda förutsättning komme

att bliva vida mera invecklade och svårlösta. Jämväl andra olägenheter äro förbundna

med stadgande om hemortsrättsförvärv på grund av viss tids vistelse i

en kommun. Att en anordning i avseende å hemortsrätten, enligt vilken dylik

rätt räknas efter kalenderår, ifråga om reda och enkelhet särskilt vad angår utrönande

av den tid, meddelad fattigvård avser, äger bestämt företräde framför ett

system, enligt vilket ny hemortsrätt kan förvärvas när som helst under året,

synes otvivelaktigt. Ej heller bör förbises, att ett stadgande om viss tids vistelse

i kommunen såsom grund för hemortsrättsförvärv komme att medföra ej ringa

fara för illojala försök att på annan kommun överflytta en befarad fattigvårdstunga

genom att hindra ett hotande hemortsrättsförvärv medelst överenskommelse

om upphörande av arbetsavtal några dagar före vistelsetidens utgång eller annan

liknande åtgärd.

Ehuru ense med kommittén därom, att underlaget för hemortsrättsförvärvet

fortfarande såsom hittills bör vara mantalsskrivningen, kan jag däremot icke under

nuvarande förhållanden förorda förslaget att till grund för dylikt förvärv lägga

den faktiska mantalsskrivningen. Yäl inser jag tillfullo de stora praktiska företräden

i avseende å reda och enkelhet, en sådan anordning skulle erbjuda framför

nu rådande förhållanden, och finner även, att förslagets genomförande vore synnerligen

önskligt, därest erforderliga garantier gåves för att en var bleve förd i

mantal i sin rätta mantalsskrivningsort. Men sådana garantier torde knappast

kunna anses vara förhanden. Sant är visserligen, att de fall äro mycket fåtaliga,

då i fattigvårdsmål en på vistelse grundad faktisk mantalsskrivning förklarats obehörig.

Men däremot är det en ingalunda sällsynt företeelse, att personer ej

bliva mantalsskrivna i kommuner, där de vistas under omständigheter, som böra

föranleda sådan åtgärd, och endast undantagsvis lärer, därest på sätt kommittén

föreslagit viss besvärstid stadgas i mantalsskrivningsmål, kommun, vars intressen

beröras av omförmälda underlåtenhet, äga möjlighet att i förevarande avseende

bevaka sin rätt.»

Efter att hava redogjort för de betänkligheter, som i detta hänseende

i avgivna yttranden framförts mot förslaget, förklarar föredraganden sig

anse rådligast, att nuvarande stadgande i ämnet bibehålies, till dess, där

så ske kan, genom en revision av mantalsskrivningsförfattningarna större

överensstämmelse vunnits mellan bosättningen och den faktiska mantalsskrivningen.

I fortsättningen yttrar han vidare:

s. 291 Kontrollera mot PDF

291

Kuntjl. Majds Nåd. Proposition Nr 135.

»Under förutsättning, att tidsperioden för liemortsrättsförvärv, principiellt

sett, fastställ es till ett år, och detta förvärv fortfarande såsom hittills grundas å

mantalsskrivning, ligger självfallet den lösning av förevarande spörsmål närmast,

att icke någon rubbning sker i gällande bestämmelser i det avseende, varom nu

är fråga. Men om således allt skulle bliva vid det gamla, komme ju de anmärkta,

med den nuvarande ordningen förbundna olägenheterna att alltjämt

kvarstå. För undvikande härav kunde man möjligen anlita den utvägen att

såsom villkor för liemortsrättsförvärv uppställa mantalsskrivning i en kommun

under två på varandra följande år, ett förslag, som tid efter annan från skilda

håll framställts. Kommittén har dock ansett sig ej kunna förorda detta förslag

av det skäl, att man därvid skulle avvika från den antagna utgångspunkten,

eu tidsperiod av ett år. Två mantalsskrivningar skulle nämligen ofta innebära

en fordran på ända till två års vistelse, och särskilt för alla de fall, då vistelsen

inom en kommun omfattade jämnt ett år utan att börja vid årsskiftet, t. ex.

för tjänare, skulle en sådan bestämmelse försvåra hemortsrättsförvärvet. Betydelsen

av dessa skäl bör för visso icke underkännas, men å andra sidan torde

ej heller kunna förnekas, att stadgandet om endast en mantalsskrivning såsom

grund för hemortsrättsförvärv lider av såväl principiella som praktiska olägenheter

av delvis ganska betänklig art. Ur angivna synpunkter synes således

varje här ovan omförmäld lösning av hemortsrättsfrågan i nu förevarande del

erbjuda större eller mindre olägenheter, och verkligt fullgiltiga skäl för rubbning

av nu gällande anordning härutinnan kunna enligt min uppfattning knappast

anses framtedda. Då härtill kommer, att hemortsrättsbestämmelserna böra avse

att i möjligaste mån främja en rättvis och lämplig fördelning av fattigvårdstungan

mellan kommunerna och en väsentlig skärpning av villkoren för hemortsrättsförvärv

med all säkerhet komme att medföra en förskjutning av fattigvårdstungan

till nackdel för de ekonomiskt svagare, icke industriidkande kommunerna, ställer

jag mig än mera tveksam mot övergivandet av den princip, som ligger till grund

för vår gällande hemortsrättslagstiftning i den del, varom nu är fråga.

Det torde även böra uppmärksammas, att genom statens ökade bidragsskyldighet

till fattigvården ävensom landstingens övertagande av vissa kostnader

för densamma en minskning i hemortsrättens betydelse kan förväntas komma att

inträda. Ett visst avseende lärer ej heller kunna frånkännas den omständigheten,

att man år 1909 i Tyskland nedsatt tiden för hemortsrättsförvärv från två

till ett år.>

Ytterligare tre ledamöter av kammarrätten anse hemortsrätten böra

grundas på den rättsliga mantalsskrivningsorten. Två av dessa ledamöter

motivera detta med att gällande lagstiftning om mantalsskrivning,

även med det av kommittén föreslagna besvärsförfarandet, icke innebär

säkerhet, att mantalsskrivning av en person sker å ort, där han rätteligen

bort föras i mantal. Den tredje ledamoten yttrar om kammarrättens

majoritets förslag:

»Det har blivit ifrågasatt, att utöver behörig mantalsskrivning kräva ett års

vistelse (bosättning) i kommunen. Ett stadgande i denna riktning måste emellertid

verka hämmande på den naturliga framflyttning av hemortsrätten, som

s. 292 Kontrollera mot PDF

292

Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 135.

efter ombyte av hemvist bör inträda. Frånsett praktiska svårigheter för stadgandets

tillämpning, bleve verkan av en sådan bestämmelse den, att hemortsrätten,

vad anginge den rörliga befolkningen, i ett stort antal fall förlädes långt

tillbaka i tiden; och komme detta i sin ordning att inveckla tvisterna om hemortsrätt.

Då en kommun ej sällan bleve ersättningspliktig i fråga om en person,

som över fem år oavbrutet vistats utom kommunen, komme fattigvårdstungan,

under förutsättning att den av kommittén föreslagna bestämmelsen i

62 § godtages. att i vida större utsträckning än kommittén ifrågasatt överflyttas

på staten.»

Även i övrigt hava åtskilliga erinringar gjorts mot kommitténs förslag

att låta hemortsrätten bestämmas av den faktiska mantalsskrivningen.

Sålunda anser t. ex. Hallands läns landsting, att de föreslagna

bestämmelserna i många fall skulle leda till oreda och orättvisa, samt

anför:

»Det bleve en enkel sak att endast genom en anmälan vid mantalsskrivningsförrättning

överflytta försörjningsplikt för fattiga från den ena kommunen

till den andra. Slitningar och processer kommunerna emellan skulle genom eu

sådan bestämmelse snarare till- än avtaga. Och en enskild individ skulle kunna

utan någon som helst grund fritt få välja det samhälle, där han önskar finna

försörjning, och blott genom en mantalsskrivningsåtgärd tvinga sig på vilken

kommun det behagar honom, utan att han där haft någon verksamhet eller ens

någonsin vistats. Landstinget anser föreskriften i § 22 i nu gällande fattigvårdsförordning

vara vida att föredraga framför den nu föreslagna § 45 om hemortsrätt.

»

Uppfattningen, att de föreslagna bestämmelserna skulle leda till

orättvisa samt uppmuntra till kringgående och förorsaka ökning i processernas

antal delas av flera myndigheter — däribland åtskilliga Kungl.

Maj:ts befallningskavande — vilka därför anse de nuvarande bestämmelserna

vara att föredraga. Från ett par myndigheter betonas, att förslaget

innebär en väsentlig förenkling av gällande stadganden, men att

denna fördel ej torde uppvägas av den materiella orättvisan. Att förslaget

i och för sig innebär en önskvärd förenkling vitsordas för övrigt

från flera håll, där man eljest avstyrker detsamma. Detta avstyrkande

vilar då i regel därpå, att man anser en mera djupgående reform erfordras

av mantalsskrivningsförfarandet och möjligen även av kyrkobokföringen.

Härvid framhålles bland annat svårigheten för kommunerna

att tillse, att mantalsskrivning inom desamma ej sker utan tillräckliga

skäl. En myndighet betvivlar, att det någonsin kan bliva möjligt att

så ordna mantalsskrivningsförfarandet, att rikets samtliga medborgare

alltid äro någonstädes mantalsskrivna. I några utlåtanden framhålles,

att varken de nu gällande eller de föreslagna bestämmelserna om hem
-

s. 293 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135. 293

ortsrätt aro tillfredsställande; hemortsrättsförvärvet bör grundas icke på

mantalsskrivningen utan på en ettårig vistelse.

Flertalet Kungl. ÄIaj:ts^ bef''allningskavande har ej något att erinra

mot kommitténs förslag. Åtskilliga av dem betona, att förslaget är

ägnat att underlätta avgörandet av frågan om hemortsrätt och minska

antalet hemortsrättsprocesser, samt Unna de med avseende å förslaget

framställda farhågorna överdrivna.

Kungl. Maj ds be fållning skavande i Kristianstads län anför:

»Val torde denna princip, att den faktiska mantalsskrivningen skall vara

avgörande för hemortsrätten, komma att i en del fall möjliggöra, att hemortsrätt

förvärvas i annan kommun än den, där det med hänsyn till individens samhörighet

med kommunen rätteligen bort ske, men denna olägenhet synes Kungl. Maj:ts

befallningshavande icke vara av den betydenhet, att man av hänsyn därtill bör

finna sig nödsakad att avstå från den länge eftersträvade och ytterst välbehövliga

reformering av bestämmelserna rörande hemortsrätten, som härigenom vinnes.

De invecklade och tidsödande tvisterna härom mellan fattigvårdssamhällena och

det av dessa tvister förorsakade oerhörda mångskriveriet måste få ett slut, och

då någon annan utväg att på ett enkelt och praktiskt sätt ordna saken knappast

torde förefinnas, tvekar Kungl. Maj:ts befallningshavande icke att tillstyrka kommitténs

förslag i detta avseende.

Genom införande, på sätt kommittén föreslagit, av viss besvärstid i fråga

om mantalsskrivning och dennas avgörande betydelse för hemortsrätten bliva

kommunerna nödsakade att noggrannare än hittills övervaka, att icke någon obehörig

där mantalsskrives, och om tillika genom nya bestämmelser i mantalsskrivningsförfattningarna

sådana anordningar bliva vidtagna, att största möjliga

garanti vinnes för att samtliga rikets medborgare alltid bliva någonstädes mantalsskrivna,

torde de fall, där felaktig mantalsskrivning grundlägger förvärv av

hemortsrätt inom orätt kommun, icke behöva bli synnerligen talrika eller vålla

avsevärda olägenheter.»

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jämtlands län anser erfarenheten

visa, att det endast är i rena undantagsfall, som en utredning i fattigvårdsmål

kan åstadkomma eller verkligen åstadkommit ett rubbande av

den genom den faktiska mantalsskrivningen förvärvade hemortsrätten.

Befallningshavanden finner det sätt, varpå kommitterade sökt lösa hemortsrättsfrågan,

innebära en väsentlig förbättring av och äga stora företräden

framför nu gällande lagstiftning samt anför:

»Det måste naturligen bliva ett strängare tillämpande av mantalsskrivningsförordningen,

då mantalsskrivningen kommer att på detta sätt bliva grundläggande

för hemortsrätten i fattigvårdshänseende; och anser Kungl. Maj:ts befallningshavande,

att förfarandet vid mantalsskrivningarnas förrättning redan

nu giver vederbörande myndigheter medel i händerna till förekommande av obe
-

s. 294 Kontrollera mot PDF

294

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

liörig mantalsskrivning. Med ett sådant noggrannare förfarande lärer väl varje

kommun, som det vill, kunna sägas äga medel att skydda sig mot obehörig mantalsskrivning,

och den kommun, som icke själv söker att, vad på den ankommer,

skydda sig mot försök i den vägen, torde med all säkerhet till största delen hava

sig själv att skylla.»

Iiungl. Maj:ts befallning skavande i Hallands län — som i första

rummet uttalar sig till förmån för uppehållsteoriens realiserande, ehuru

befallningshavanden i anseende till de med densammas genomförande förbundna

svårigheter ej anser sig kunna bestämt förorda detta system —

finner de av kommitterade föreslagna bestämmelser i ämnet innefatta

väsentliga förbättringar och förenklingar i förhållande till nu gällande

lag, särskilt föreskriften om den faktiska mantalsskrivningsorten såsom

grundläggande för hemortsrätten. Om anmärkningen, att eu person, som

under en tillfällig vistelse inom något fattigvårdssamhälle låter kyrkooch

mantalsskriva sig därstädes, skulle kunna genom denna mantalsskrivning

förvärva sig hemortsrätt inom kommunen, är riktig, drabbar

densamma, säger befallningshavanden, mindre kommitterades förslag än

bestämmelserna i gällande mantalsskrivningsförordning, och den anmärkta

olägenheten torde utan svårighet kunna avhjälpas genom ändringar i

sistnämnda förordning. Då genom statens försorg årligen anordnas en

officiell förrättning i syfte just att bestämma den ort, varest en var skall

anses bosatt, synes det befallningshavanden egendomligt, om icke lagstiftningen

skulle kunna begagna sig av sagda förrättning jämväl för

avgörande av en persons hemortsrätt i fattigvårdshänseende.

Kungl. Maj:ts befallning skavande i Norrbottens län ifrågasätter den

jämkning i kommitténs förslag, »att, om en person på grund av mantalsskrivning

vinner hemortsrätt utom sin egentliga hemortskommun, men

inom en kortare tid dit återvänder utan att på grund av erhållen obligatorisk

fattigvård där vinna ny hemortsrätt, han icke genom nämnda

mantalsskrivning skall anses hava förvärvat hemortsrätt inom den kommun,

där han mantalsskrivits.»

Kungl. Maj:ts befallning skav ande i Västmanlands län anser de av

kommittén föreslagna bestämmelserna innebära en betydlig förenkling i

nuvarande inkrånglade stadganden rörande hemortsrätten och böra särskilt

ur den synpunkten föredragas. Dock finner befallningshavanden,

att en mantalsskrivning på grund av endast tilltänkt inflyttning icke bör

medföra hemortsrätt, utan att ett undantag härutinnan liksom i 25 §

fattigvårdsförordningen bör inflyta i den blivande lagstiftningen.

Åtskilliga kronofogdar och länsmän hava givit uttryck åt den uppfattningen,

att bestämmelserna om den faktiska mantalsskrivningen såsom

s. 295 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135. 295

grund för hemortsrätten innebära en väsentlig förbättring. De ständiga

tvisterna om hemortsrätten komme därmed att försvinna och kommunerna

skulle vid mantalsskrivningarna få bevaka sin rätt och tillse,

att var och en blir skriven å viss ort, vilket vore att föredraga framför

nuvarande bestämmelser, enligt vilka efter mången gång ganska bristfälliga

undersökningar om förhållandena liera tiotal år tillbaka skulle

avgöras, varest den person det gäller vid en viss tidpunkt bort mantalsskrivas.

Kronofogden i Jämtlands östra fögderi yttrar i denna del:

»Den nuvarande anordningen med prövning av rätta mantalsskrivningsorten

har föranlett därtill, att sällan något ersättningsanspråk godkänts utan rättegång

och anspråk framställts, som ofta varit alldeles obefogade. Genom myndigheternas

försorg har därför ofta en synnerligen vidlyftig och mången gång alldeles

onödig utredning måst åvägabringas, och därtill har kommit, att utredningen ofta

visat sig ofullständig och föga tillförlitlig, då kommunerna i allmänhet sökt med

vad medel som helst komma ifrån ersättningsskyldigheten och på hemortsfrågans

avgörande inverkande omständigheter icke ordentligen kommit fram i målet eller

på annat sätt undanhållits. Skriftväxlingen i fattigvårdsmålen har blivit oerhört

vidlyftig och för myndigheterna betungande, och den nytta, skriftväxlingen och

de vidlyftiga undersökningarna medfört, har varit obetydlig. Yarje åtgärd, som

kan medföra en minskning uti dessa otaliga, ofta fullständigt meningslösa rättegångar,

vore därför av behovet väl påkallat, och med de av kommitterade föreslagna

ändringarna i avseende å hemortsrätten torde åtskilligt vara att vinna

i berörda avseende. Yad kommitterade i övrigt anfört i hemortsrättsfrågan synes

även tala för en ändring uti den i förslaget angivna riktningen.»

Åtskilliga andra kronofogdar och länsmän finna däremot mantalsskrivningen

behäftad med så stora bristfälligheter, att den ej utan vidare

kan godtagas, och förorda därför bibehållande av de nuvarande bestämmelserna.

Stockholms stads fattig vårdsnämnd, som i huvudsak tillstyrker kommitténs

förslag i denna del, anför därvid, att mantalsskrivningen såsom

bestämmande för hemortsrätten bör stadgas endast för det fall, att en

verklig mantalsskrivning av en person ägt rum, således icke beträffande

personer, som för år, då fattigvård för dem ifrågakommer, vid mantalsskrivning

efterskrivits eller ej alls äro i mantalslängd upptagna. Riktigast

och lämpligast synes nämnden, att dessa anses hava hemortsrätt, där de

bort vara mantalsskrivna under sådana förhållanden, att mantalsskrivningen

medför hemortsrätt.

Overstäthållarämbetet anser fattigvårdsnämndens förslag olämpligt,

enär det skulle föranleda till nya mantalsskrivningsprocesser utan att

hemortsrättsprocesserna i någon vidare mån komma att minskas.

s. 296 Kontrollera mot PDF

296

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

Av de fattigvärdsstyrelser, som yttrat sig över kommitténs förslag,

hava de flesta ej haft något att erinra mot detsamma. Av dem, som

direkt uttalat sig rörande hemortsrätten, hava blott två tillstyrkt förslaget,

varjämte några ställa sig tveksamma. De flesta av de fattigvårdsstyrelser,

som särskilt yttrat sig om hemortsrätten, avstyrka förslaget

härutinnan, en del under framhållande därav, att de nuvarande

bestämmelserna äro bättre, andra åter, däribland fattigvårdsstyrelserna i

åtskilliga större städer, med yrkande, att en ettårig vistelse måtte uppställas

såsom grund för förvärv av hemortsrätt.

En än mera genomgripande förändring ifrågasättes av Sundbybergs

fattigvårdsstyrelse ock kommunalnämnd, vilka framhålla, att i kommuner

med mera rörlig befolkning någon samhörighet mellan individ och kommun

ej existerar, att det för de flesta understödssökande är okänt, vilken

kommun de tillhöra i fattigvårdshänseende och att det för dem saknar

betydelse, om de understödjas på ena eller andra stället, att förhållandena

säkert vore något bättre på landsbygden, men att det ur synpunkten

av individens samhörighet icke mötte något mera betydande hinder

att borttaga hemortsrättsbestämmelserna eller låta landet utgöra ett enda

fattigvårdssamhälle eller låta hemortskommun sammanfalla med länskommun.

Om emellertid hemortsrättsbestämmelser måste finnas, framställa

de båda myndigheterna åtskilliga betänkligheter mot att lägga

den faktiska mantalsskrivningen till grund för hemortsrätten.

Förordningen Efter det kommittén avgivit sitt betänkande,, hava genom förordd6bef

1915™ningen den 3 december 1915 angående kyrkoböckers förande meddelats

angående vissa nya bestämmelser, som äro ägnade att åstadkomma förbättringar

förande.613 i kyrkobokföringen och indirekt i det därpå grundade mantalsskrivningsförfarandet

samt särskilt att vinna större garanti än tillförne för att

samtliga rikets invånare bliva någonstädes kyrkobokförda.

Denna förordning har tillkommit efter framställning av riksdagen

i skrivelse den 7 maj 1915, däri framhölls, att enligt då gällande kyrkobokföringsförordning

det ålåge den enskilde att vid avflyttning från en

ort till en annan själv uttaga och medföra sitt flyttningsbetyg, samt att

olägenhet förorsakades ur mantalsskrivningssynpunkt samt ur beskattnings-

och befolkningsstatistiska synpunkter därav att en person under

tiden från det flyttningsbetyget utskrivits från utflyttningsorten och tills

det inskrivits i inflyttningsorten icke vore någonstädes i riket kyrkoskriven.

Av dessa och andra skäl hemställde riksdagen, att Kungl.

Maj:t måtte vidtaga åtgärder för avhjälpande av de olägenheter, som

s. 297 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.is Natt. Proposition Kr /.?.•>. 297

vore förenade med skyldigheten för de flyttande att själva ombesörja

överföringen av flyttningsbetyg.

Sedan i anledning av denna skrivelse tillkallade sakkunniga den 11

augusti 1915 avgivit förslag filt ändring av då gällande förordning angående

kyrkoböckers förande, utfärdades den 3 december 1915 ny sådan

förordning. Denna innehåller i de delar, som nu äro av intresse, följande,

huvudsakligen nya bestämmelser: Person, som avflyttar från församling,

där han är bokförd, till annan församling inom riket, skall före

utflyttningen å pastorsexpeditionen uttaga flyttningsbetyg och därvid

uppgiva församling, till vilken han flyttar, samt såvitt möjligt blivande

bostad i församlingen. Möter hinder för flyttningsbetygs uttagande före

utflyttningen, kan utfiyttningsbetyg skriftligen begäras, varvid bostaden

i den nya församlingen skall noggrannt angivas. Pastor skall, så fort

ske kan, till den flyttande översända sådant betyg. För den, som uttagit

flyttningsbetyg till församling inom riket, skall i utflyttningsboken

antecknas såväl den dag, då flyttningsbetyget utfärdas, som den, då

betyget inlämnats i annan församling. (Härom skall, såsom i det följande

kommer att nämnas, underrättelse insändas.) Sistnämnda dag skall räknas

såsom utflyttningsdag. Utflyttningsbetyget skall så snart ske kan och

senast inom en månad efter inflyttningen, eller, om inflyttningen skett

under hösten, senast vid vederbörligt husförhör eller för-skrivning, inlämnas

till pastor i inflyttningsorten. Har någon inflyttat under tiden mellan

nämnda förrättning och årets slut, skall han sist på åttonde dagen efter

inflyttningen hava till pastor avlämnat betyget. Husbonde skall (liksom

enligt förutvarande förordning) tillse, att flyttningsbetyg för inflyttad

tjänare avlämnas i rätt tid. Avlämnas ej betyget, har husbonden att

om förhållandet omedelbart göra anmälan till pastor. Då den flyttande

i den nya församlingen anmäler sin inflyttning med avlämnande av flyttningsbetyget,

antecknas i inflyttningsboken den dag, då anmälan sker.

Så snart flyttningsbetyget inlämnats å pastorsexpeditionen, åligger det

pastor att härom underrätta pastor i den församling, från vilken betyget

utfärdats. Sistnämnda pastor gör i anledning härav förut omförmälda

anteckning i utflyttningsboken om dagen, då flyttningsbetyget inlämnats

i den nya församlingen, vilken dag, såsom förn t nämnts, anses såsom

utflyttningsdag. — Härigenom blir kyrkobokföringen fullständigt sluten;

ingen kan undgå att, så länge han vistas inom riket, vara kyrkobokförd,

låt vara att eu del personer komma att stå upptagna i boken över obefintliga

och icke i församlingsboken. — För åstadkommande av ordentligare

anmälningar om inflyttning än hittills hava vissa skärpta föreskrifter

meddelats. Sålunda äger pastor, då någon försummar anmälan

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 120 höft. (Nr 135.) 3b

s. 298 Kontrollera mot PDF

298

Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 135.

om bl. a. inflyttning, avfordra den försumlige erforderlig uppgift genom

vederbörande krono- eller stadsbetjent, vilken verkställer infordrandet

och därför av den försumlige undfår gottgörelse med 5 kronor för varje

förrättning (enligt äldre bestämmelse 2 kronor). I överensstämmelse

härmed har också i mantalsskrivningsförordningen stadgats, att gottgörelsen

till krono- eller stadsbetjänt, som verkställer delgivande av föreläggande

för personer, vilka mantalsskrivits men ej fullgjort sin skyldighet

att avlämna flyttningsbetyg, skall utgå med 5 kr. I den nya

kyrkobokföringsförordningen stadgas vidare: Tredskas den försumlige,

skall Kungl. Maj:ts befallningshavande på begäran av pastor förelägga

den försumlige att vid vite fullgöra sin skyldighet. För den, som överförts

till boken över obefintliga, eller som uttagit flyttningsbetyg men

icke inlämnat det i annan församling eller, i händelse han kvarbor eller

återinflyttat i församlingen, icke återlämnar detsamma, må annat prästbevis

än flyttningsbetyg utfärdas endast på begäran av myndighet.

Den försumlige kan sålunda icke erhålla sådant prästbevis som frejdbetyg,

arbetsbetyg o. s. v., en bestämmelse som är avsedd att tvinga

den försumlige att skyndsamt ordna sin kyrkobokföring. Från församlingsboken

till boken över obefintliga överföras de personer, om vilka

tillförlitlig upptysning erhållits, att de utan uttagande av flyttningsbetyg

bosatt sig å utrikes ort, eller om vilkas vistelseort under tiden mellan

tre på varandra följande mantalsskrivningar upplysning ej vunnits; och

åligger det pastor att vid varje mantalsskrivning i församlingsboken

göra anteckning för en var i församlingsboken upptagen person, om

vars vistelseort upplysning saknas. Sjöman må dock ej överföras till

boken över obefintliga, så länge han kvarstår såsom inskriven å sjömanshus.

Slutligen åligger det pastor att med ledning av utflyttningsboken

årligen dels under senare hälften av maj, augusti och november

månader för närmast föregående kalen der k v årtal, dels under senare hälften

av december månad för månaderna oktober och november, dels

slutligen under senare hälften av januari månad för hela det föregående

kalenderåret rörande en var person, som uuder nyss angivna tider uttagit

flyttningsbetyg, men om vilkens inflyttning i annan församling

underrättelse ej ankommit, till pastor i den uppgivna inflyttningsförsamlingen

avlåta underrättelse om flyttningsbetygets utfärdande med angivande

av den bostad, som kan hava uppgivits av den flyttande. Efter

mottagande av sådan underrättelse åligger det pastor att, på sätt förut

är sagt, genom krono- eller stadsbetjänt avfordra den försumlige erforderlig

uppgift. — Stadgandet har emellertid även till .syfte att åstad
-

s. 299 Kontrollera mot PDF

299

Kung!. Maj:fn Nåd. Proposition Nr 135.

komma, att, fall av misstag eller försummelse från pastors sida beträffande

armering bliva upptäckta och rättade.

De bestämmelser, för vilka nu redogjorts, avse flyttningar inom

riket. Beträffande dem, som anmäla flyttningar till utlandet, finnes icke

möjlighet att i varje fall erhålla avis om deras inflyttning på utrikes

ort eller ens uppgift om, när de verkligen lämna riket. I fråga om

dessa flyttande stadgas: Deri, som har för avsikt att utflytta till utlandet,

skall för erhållande av flyttningsbetyg till vederbörande pastorsämbete

avlämna skriftlig, bevittnad anmälan om utflyttningen för sig samt

medföljande hustru och minderåriga familjemedlemmar. Sådan anmälan

skall av pastor förvaras under en tid av fem år. För den, som erhåller

flyttningsbetyg till utlandet, antecknas såsom utflyttningsdag den dag,

då flyttaingsbetyget utfärdas. Har den, som uttagit flyttningsbetyg till

utlandet, icke inom en månad lämnat riket, åligger det honom att ofördröjligen

och senast inom åtta dagar efter månadens utgång till pastor

i utflyttningsorten återlämna betyget. Den, som inflyttat från utlandet

och skall kyrkobokföras i församling inom riket, skall inom samma tid,

som stadgats beträffande anmälan av inflyttning från församling inom

riket, å vederbörande pastorsexpedition anmäla inflyttningen och därvid

avlämna, om han tidigare varit bokförd i församling inom riket, flyttningsbetyg

från denna församling, men eljest de andra motsvarande

handlingar, han kan anskaffa. — För att förebygga missbruk i avseende

å utflyttning till och inflyttning från utlandet — eu person kan nämligen

för att undvika mantalsskrivning, med eventuellt åtföljande skattskyldighet

och värnplikt, uttaga flyttningsbetyg till utlandet men kvarstanna

inom landet; eller han kan i samma syfte gorå ett helt kort

uppehåll i utlandet och efter inflyttningen icke anmäla denna — haxstadgats

jämförelsevis höga böter (5—100 kronor) för den, som försummar

vad för dessa fall föreskrivits.

Åven bestämmelserna om mantalsskrivning hava efter det kommitténs

betänkande avlämnats undergått vissa förändringar, syftande till

eu mera fullständig mantalsskrivning. Genom förordningen den 14 juni

1.917 angående ändrad lydelse av § 7 mom. 1 och § 8 mom. 1 av mantalsskrivningsförordningen

har nämligen i stället för förutvarande bestämmelse

om närvai-o vid mantalsskrivning av »kommunalombud, vilka

till erforderligt antal för varje mantalsskrivningsdistrikt utses av den

myndighet, som utövar kommunens beslutanderätt», införts det stadgande,

att vid mantalsskrivningen skola närvara »kommunalombud, vilka till

det antal, som för vinnande av tillförlitliga uppgifter vid föi-rättningen

1917 irs

ändringar i

mantalsskrivningsförordningen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

30()

Departe
ments
chefen.

Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 135.

erfordras och av Konungens befallningshavande bestämmes, för varje

mantalsskrivningsdistrikt utses av den myndighet, som utövar kommunens

beslutanderätt». Genom samma förordning den 14 juni 1917 liksom

genom en tidigare förordning den 30 juni 1916 hava införts även

några föreskrifter om antecknande i mantalslängden av vissa uppgifter,

vilka enligt tidigare stadganden icke behövt där införas men som synas

i viss mån ägnade att göra mantalsskrivningen noggrannare och fullständigare

än förut.

Med bibehållande av kommunerna såsom fattigvårdssamhällen blir

det, såsom kommittén framhållit, nödvändigt att giva regler för fördelning

dem emellan av de uppgifter, som åligga dem med hänsyn till fattigvården.

Hemortsrättsbestämmelserna avse just att reglera dessa förhållanden

mellan samhällena och jag finner även för min del, att sådana

ej för närvarande kunna undvaras. Jag anser det vidare uppenbart, att

hemortsrätten fortfarande bör vila på territorialitetsprincipen, d. v. s. förvärvas

därigenom att personen trätt i viss förbindelse med kommunen.

Beträffande reglerna för förvärvet äro, såsom framgår av ovan lämnade

redogörelse, meningarna ganska delade. Närmast gäller det att

avgöra, huruvida viss tids vistelse och i så fall tydligen vistelse under

ett år, skall läggas till grund för förvärv av hemortsrätt, eller om såsom

hittills mantalsskrivningen bör vara avgörande. Det kan visserligen

ej förnekas, att en anordning, varigenom viss tids vistelse inom

ett fattigvårdssamhälle uppställes såsom villkor för hemortsrätt, kan vara

ägnad att utgöra eu viss garanti för att hemortsrätten kommer att i ökad

grad vila på samhörighet mellan fattigvårdssamhället och individen och

därför också bättre tillgodoser den materiella rättvisan. Emellertid får

icke förbises, att det vid ordnandet av hemortsrättsfrågan i övervägande

grad rör sig om att skapa ett enkelt och praktiskt sätt att lösa uppkommande

förvecklingar emellan fattigvårdssamhällena och att ur denna

synpunkt mantalsskrivningens bibehållande såsom grund för hemortsrättsförvärv

innebär beaktansvärda fördelar, i all synnerhet om den faktiska

mantalsskrivningen väljes till utgångspunkt. Enligt vad kommittén

påvisat kräver dessutom ett på viss tids vistelse vilande hemortsrättsinstitut

sin särskilda utformning, och det blir ej alltid fråga om en faktisk

vistelse, utan man är nödsakad att efter vissa grunder så att säga

konstruera ett vistelseår. Allmänt erkänt synes också vara att, huru

frågan än löses, sådana fall kunna uppstå, där det ena eller andra fattigvårdssamhället

kan hava befogade skäl för sin uppfattning, att det

s. 301 Kontrollera mot PDF

301

Kung/,. Maj.ts Nåd. Proposition Nr Vin.

innebär en orättvisa, att försörj ningsskyldigheteu för en bebo vande kommer

att stanna på detsamma.

Om således tvekan i varje fall lärer förefinnas om lämpligheten av

att såsom grund för förvärv av hemortsrätt utbyta mantalsskrivningen

mot ett års vistelse — vilken förändring för övrigt synes mig vara den

egentliga innebörden även i det av kammarrättens majoritet framlagda

förslaget — lärer denna tvekan bliva ännu större, då i betraktande

tagas de lättnader, vilka enligt det föreliggande förslaget komma att

beredas hemortssamhällena. Genom dessa lättnader kommer hemortsrätten

att mista en del av sin betydelse. Åven pensionsförsäkiången

verkar i samma riktning. Därest, såsom jag kommer att under 60 §

föreslå, den tid, varunder en person skall hava vistats utom sitt hemortssamhälle,

för att ersättning av staten skall utgå för åt honom utgiven

fattigvård, nedsättes till 3 år, kommer hemortsrättens betydelse

att än mer minskas. Sakläget synes mig alltså hava i någon mån

ändrats, sedan 1905 års riksdag formulerade sin ståndpunkt i hemortsrättsfrågan.

Av nu angivna skäl anser jag mig böra förorda, att mantalsskrivningen

fortfarande får utgöra grund för hemortsrättsförvärv.

Kommitténs förslag avviker så tillvida från gällande stadganden,

att enligt detsamma hemortsrätten göres beroende av den faktiska mantalsskrivningen

i stället för av den rättsliga. På sätt av kommittén framhållits

och även av ett flertal Kungl. Maj:ts befallningshavande starkt

betonats skulle härigenom antalet tvister om hemortsrätt komma att

väsentligen minskas samt Kungl. Maj:ts befallningshavande och kronobetj

aningen befrias från ett tidsödande arbete med utredning av hemortsrättsfrågor.

Det synes mig uppenbart, att detta måste vida uppväga

de tvister rörande rätt mantalsskrivningsort, som i stället i en del fall

skulle uppstå.

Kommittén har till stöd för ändringen även åberopat, att enligt

lagen om allmän pensionsförsäkring den faktiska mantalsskrivningen

lagts till grund för bestämmande av den kommun, som har att deltaga

i kostnaden för pensionstillägg åt pensionerade och att, där avgiftspliktig

ej inbetalar den i lagen stadgade avgiften av 3 kronor, erlägga denna;

det är vidare till pensionsnämnden i mantalsskrivningsorten, som ansökan

om pension skall ingivas. Tydligen är det av vikt, att den kommun,

som har befattning med en person i avseende å hans pensionering, i så

många fall som möjligt också är hans hemortskommun.

överhuvudtaget synes mig mantalsskrivningen böra tilläggas eu sådan

betydelse, att resultaten av densamma böra tjäna till ledning så

s. 302 Kontrollera mot PDF

302

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

långt ske kan. Om, på sätt kommittén föreslagit, särskild klagan skall

föras över mantalsskrivningsförrättningen, måste mantalsskrivningen

komma att verkställas ännu noggrannare än hittills. Stadgandet

om den faktiska mantalsskrivningens inverkan på hemortsrätt skall

givetvis inverka i samma riktning. Enligt vad redan nu gäller skola

särskilda kommunalombud vara tillstädes och hava då tillfälle att bevaka

kommunens rätt. Tilläventyrs kan genom ändringar i mantalsskrivningsförordningen

ytterligare säkerhet vinnas för ett pålitligt resultat, t. ex.

genom stadgande om skriftliga uppgifters avlämnande jämväl på landsbygden,

om bötesstraff för underlåtenhet att avlämna uppgifter. Närmast

synes det mig dock komma an på ett noggrannt iakttagande av redan

givna bestämmelser.

Då mantalsskrivningen ytterst stödjer sig på kyrkobokföringen, är

den i det föregående omförmälda komplettering, som stadgandena härom

erhållit i den nya förordningen om kyrkoböckers förande den 3

december 1915, av stor betydelse. Enligt vad gjorda uträkningar giva

vid handen, synas de ändrade bestämmelserna om kyrkoböckers förande

hava haft till följd, att ett stort antal personer, som förut icke varitkvrkobokförda,

upptagits i kyrkoböckerna. För år 1916 överskjuter

nämligen den verkliga folkökningen, sådan den framgår av kyrkoböckerna,

med ej mindre än 9,874 personer den folkökning, som beräknas hava

ägt rum, då hänsyn tages allenast till nativitetsöverskottet samt in- och

utvandring. Vid mantalsskrivningarna komma dessa förut icke i kyrkoböckerna

förekommande, men där nu införda tydligen också att upptagas.

Följden härav blir, att antalet av dem, som icke mantalsskrivas, år

från år kommer att minskas.

Med hänsyn till dessa omständigheter anser jag mig böra tillstyrka

kommitténs förslag om den faktiska mantalsskrivningen såsom grundläggande

för hemortsrätten.

I ett avseende synes mig dock nödigt att göra ett undantag från

mantalsskrivningens avgörande betydelse för hemortsrätten, nämligen i

det redan nu i 25 § fattigvårdsförordningen omnämnda fallet, då mantalsskrivningen

skett för en tilltänkt inflyttning, men någon inflyttning ej

kommit att äga ram. Stadgande härom torde lämpligen kunna givas i

form av ett tillägg till 45 § i förslaget.

Av det anförda framgår, att de föreslagna ändringarna i mantalsskrivningsförfattningarna

enligt min mening böra komma till stånd.

Den i de av kommittén uppgjorda ändringsförslagen upptagna tiden

för besvärs anförande överensstämmer med den tid, som i sådant hän
-

s. 303 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 303

seende förordats i det förslag till förordning angående mantalsskrivning,

som avgivits den 8 november 1913 av särskilda inom finansdepartementet

tillkallade sakkunniga. 1 olikhet mot sistnämnda förslag, där

för det fall, att någon mantalsskrivits å mer än en ort, stadgats, att

besvär finge anföras inom (i månader efter det underrättelse därom av

klaganden erhållits, innehåller kommitténs förslag, att för sådant fall

frågan om rätt mantalsskrivningsort kan upptagas till prövning, när

frågan om inverkan därav i annat ärende föreligger till bedömande.

Mot avfattningen av de utav kommittén uppgjorda författningsförslagen

har anmärkning emellertid ej framställts, och jag har heller ej något

annat att mot desamma erinra, än att författningarna lämpligen synas

böra träda i kraft redan dagen efter den, då desamma utkommit i Svensk

författningssamling. Då detta ämne tillhör finansdepartementet, torde

förslag till författningsbestämmelser därutinnan komma att framläggas

av chefen för nämnda departement.

46 §.

1 23 § gällande fattigvårdsförordning stadgas, att den, som fyllt

sextio år, därefter behåller den hemortsrätt, han då ägde. Kommittéförslaget

gör ingen ändring häri, men använder eu annan formulering.

I 46 § heter det nämligen: Den som fyllt sextio år, kan därefter icke

förvärva ny hemortsrätt. Enligt vad motiverna utvisar har denna formulering

använts för att klart utmärka, att det kalenderår, under vilket

vederbörande fyllt 60 år, ej skall medräknas.

Från ett par håll har påyrkats åldersgränsens nedsättande till 50

eller 55 år, enär vid 60 år den arbetande befolkningens förvärvsförmåga

vore betydligt nedsatt.

Sveriges moderata kvinnoförbund har anmärkt, att bestämmelsen i

denna § syntes kräva någon modifikation med hänsyn till personer, som

under det år, då de fyllt 60 år, av omständigheterna tvingats att vistas

i annan kommun och då där erhålla hemortsrätt, men önska återvända

till sin gamla kommun.

Kammarrätten har erinrat, att det knappast kan sägas, att den av

kommittén föreslagna formuleringen innebär något verkligt företräde

framför gällande föreskrift i ämnet.

Någon ändring i åldersgränsen har jag ej ansett mig böra föreslå.

Ehuru, liksom kammarrätten, ej fullt övertygad, att eu omformulering

Åldersgräns,

efter vars uppnående

hemortsrätt

ej

kan förvärvas.

46 §.

Yttranden.

Departe
ments
chefen
-

s. 304 Kontrollera mot PDF

Härledd hemortsrätt.

47 §.

Kommittén.

304 Kung/. Maj ds Nåd. Proposition Nr 13n.

av gällande stadgande varit erforderlig, finner jag mig böra tillstyrka

kommitténs förslag.

47 §.

I denna § meddelas bestämmelser om den s. k. härledda hemortsrätten,

som går ut på att i allmänhet i liemortsrättsavseende hustru följer

mannen samt barn fadern eller modern.

I detta hänseende stadgar fattigvårdsförordningen i 24 §, att hustru,

oberoende av sin ålder, har samma hemortsrätt som mannen samt att,

om äktenskapet upplöses genom mannens död eller eljest, hustrun behåller

den hemortsrätt, hon under äktenskapet senast ägde, till dess annan

tillkommer henne.

1 samma § heter det vidare, att äkta barn, som är minderårigt, har

faderns eller, där han är död och modern lever, moderns hemortsrätt,

men, om båda föräldrarna äro döda, den hemortsrätt, vilken den sist

avlidne vid sin död ägde. Ytterligare föreskrives, att oäkta minderårigt

barn har samma hemortsrätt som modern eller, om hon är död, den hon

senast ägde. Och slutligen förklaras, att vid den hemortsrätt, barn äger,

då det fyller femton år, bibehålies det, till dess det självt erhåller annan.

Förslaget har i 47 § 1 och 2 momenten enahanda bestämmelser;

i stället för benämningarna äkta och oäkta barn begagnas dock uttrycken

»barn inom och utom äktenskap».

Härutöver har kommittén föreslagit ett särskilt stadgande om hustrus

hemortsrätt för det fall, att mannen utvandrat till främmande land. I

47 § 3 mom. heter det nämligen:

»Har man, som avflyttat från riket, kvarlämnat hustru, förvärvar hon

hemortsrätt enligt bestämmelserna i 45 och 46 §§. Makarnas i riket

kvarvarande minderåriga barn hava i sådant fall moderns hemortsrätt

och, om hon utvandrar eller dör, den hemortsrätt hon då ägde. Återflyttar

mannen till riket, gäller vad i 1 och 2 mom. sägs; dock att, om

hustrun under mannens frånvaro förvärvat hemortsrätt, makarna hava

denna hemortsrätt, till dess mannen vunnit ny sådan; och skall hustruns

mantalsskrivning för det år, då mannen återflyttat, i avseende å förvärv

av hemortsrätt så anses, som om den gällt även mannen.»

Efter att hava i motiverna framhållit, att vissa utländska fattigvårdslagar

(de norska, tyska och belgiska) innehålla stadganden om en självständig

hemortsrätt för hustru redan under bestående äktenskap, särskilt

för det fall att mannen utvandrat till främmande land, men även

s. 305 Kontrollera mot PDF

Kung1. May.ts Nåd. Proposition Nr 135.

305

eljest då sammanlevnaden mellan makarna ansetts mera varaktigt hävd,

såsom då separation ägt rum eller mannen uppsåtligen övergivit hustrun

eller han insatts å straffanstalt, samt att hos oss C. S. A:s fattigvårdskommitté

uttalat önskvärdheten av självständigt hemortsrättsförvärv för

hustru i händelse av faktisk skilsmässa från mannen, anför kommittén:

»Om hemortsrätten, såsom framhållits, har sin grund i samhörighet mellan

individ och kommun, kan det synas, som om hustrun borde hava egen hemortsrätt,

när den antagna samhörigheten mellan henne och mannens hemortskommun

brister. Och det kan ej förnekas, att bestämmelsen om att hustru skall följa

mannens hemortsrätt i vissa fall kan hava mindre tillfredsställande verkningar.

Särskilt i det fall, att mannen utvandrat till främmande land, är det mindre

lämpligt, att den kvarlämnade hustrun, så länge mannen lever och vistas utom

riket, skall vara bunden vid den hemortsrätt, han senast ägde. Aven för det

fall att mannen eljest övergivit sin hustru eller makarna av olika anledningar

levat fullständigt åtskilda, kan det synas som en brist, att hustrun ej har möjlighet

att vinna ny hemortsrätt. Om nämligen efter en faktisk ehuru ej laglig

skilsmässa mellan makar hustrun flyttat från mannens hemortskommun och kanske

under en lång följd av år varit bosatt i en annan kommun, är det tydligen

olämpligt, att hon i händelse av inträffat fattigvårdsbehov efter flera års bortovaro

skall kunna återsändas till en kommun, med vilken hon ej vidare har någon

beröring. För denna kommun måste det ock kännas såsom en orättvisa

att för framtiden nödgas försörja henne, under det att den kommun, där hon

senast varit bosatt och med vilken hon vunnit samhörighet, säkerligen skulle

finna en dylik försörjningsplikt naturlig. Har det därtill inträffat, att mannen,

medan makarna levat skilda, förvärvat hemortsrätt å en plats, där hustrun aldrig

vistats, förefaller ett hemsändande till denna kommun och dess belastande med

försörjningsskyldigheten obilligt.

Införandet av en självständig hemortsrätt för hustru, som icke vunnit laglig

äktenskapsskillnad, är dock förknippat med betydande svårigheter. Stadgande

av en egen hemortsrätt för hustru skulle göra hemortsrättsbestämmelserna

mycket invecklade, särskilt då det gällde ordnandet av frågan om barnens hemortsrätt,

huruvida de skulle följa fadern eller modern samt huru förhållas skulle,

då de flyttade från den ene av föräldrarna till den andra. Även med hänsyn

till möjligheten att förmå familjefadern att fullgöra sina skyldigheter torde ett

särskiljande i hemortsrättsavseende vara mindre lämpligt. Särskilt när hemortsrätten

grundas på mantalsskrivningen skulle införande av stadgande om en hustrus

egna hemortsrätt medföra olägenheter. Enligt mantalsskrivningsförordningen

skall hustrun mantalsskrivas på samma ställe som mannen, och införandet av en

egen hemortsrätt för hustru synes då lämpligen ej kunna genomföras utan en

ändring i nämnda bestämmelse. En dylik förändring skulle emellertid få en stor

räckvidd, enär stadgandet i fråga är grandläggande i vissa avseenden för beskattningslagstiftningen

och förändringen alltså skulle nödvändiggöra ändringar i

nämnda lagstiftning, en uppgift, på vilken kommittén naturligen ej kunnat inlåta

sig. Härtill kommer, att vissa av de angivna olägenheterna med nuvarande förhållanden

kunna avhjälpas på andra sätt. Sålunda kan den obillighet, som stadgandet

medför för individen, undanröjas genom en föreskrift, att hustru, vilkens

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 120 käft. (Nr 135.) 39

s. 306 Kontrollera mot PDF

306

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 133.

sammanlevnad med mannen nppliört, icke mot sin vilja kan sändas till fattigvårdssamhälle,

varest mannen vunnit hemortsrätt efter inflyttning, som skett,

sedan makarna börjat leva åtskilda (59 §). Vidare är att antaga, att en ny lagstiftning

om äktenskaps ingående och upplösning skall i enlighet med det framlagda

förslaget medgiva upplösande av äktenskap av andra anledningar och under

enklare former än nu, vadan de angivna fallen, då hustrun, ehuru faktiskt

skild från mannen, fortfarande skall följa honom i hemortsrättsavseende, bliva

mindre vanliga iin förut.

Av nu angivna skäl har kommittén ej ansett sig böra föreslå något allmänt

stadgande om egen hemortsrätt för hustru, som lever skild från mannen. För

de fall, då hustruns självständiga bosättning ägt rum på den grund, att mannen

utvandrat till främmande land, synas emellertid särskilda skäl föreligga att tillerkänna

hennes bosättning betydelse i hemortsrättsavseende. Det blir då ej

fråga om någon särskild hemortsrätt för hustrun, utan hon framstår såsom representant

för familjen inom landet. Eftersom mannen ej vidare mantalsskrives

i riket, kan mantalsskrivningsförordningens föreskrift om hustruns mantalsskrivande

på samma ställe som mannen ej vidare tillämpas, utan hon lärer då mantalsskrivas

å den ort, där hon bosatt sig under förhållanden, som i vanliga fall

föranleda mantalsskrivning. Det synes då vara naturligast, att hustruns mantalsskrivning

blir bestämmande för hemortsrätten både för henne och barnen. I

överensstämmelse härmed har kommittén föreslagit ett uttryckligt stadgande, att

hustrun i sådant fall förvärvar hemortsrätt enligt huvudregeln.

Det nu föreslagna stadgandet torde kräva en komplettering för reglerande

av förhållandena, i den händelse mannen sedermera återkommer. Att hans bosättning

och därpå följande mantalsskrivning skall efter hans återkomst bliva

bestämmande lärer utan vidare vara klart, men tvekan kan föreligga, huruvida

han skall inträda i den hemortsrätt, han hade vid utflyttningen, och hustrun

därvid följa honom eller om de under hans bortovaro inträdda förhållandena

skola tagas som utgångspunkt, så att han övertager eller fortsätter hustruns förvärv

av hemortsrätt. I överensstämmelse med den antagna grunden för hustruns

förvärv av hemortsrätt under mannens bortovaro, synes det senare alternativet

böra följas, och därmed torde också praktiskt sett bäst resultat vinnas.»

Kommittén, erinrar vidare om riksdagens skrivelse den 12 maj 1905,

däri bland spörsmålen om hemortsrätten upptagits frågan om hemortsrätt

för minderåriga barn, efter det deras moder viss kortare tid efter

åtnjuten fattigvård ingått äktenskap med annan än barnens fader. Kommittén

omnämner därjämte den danska fattigvårdslagens bestämmelse,

att när en kvinna, som har barn, vilkas försörjning påvilar henne, gifter

sig med annan än barnens fader, barnen likväl behålla moderns tidigare

hemortsrätt, så framt hon under sista året före äktenskapet

mottagit fattigvård, vilken bestämmelse kompletteras med ett stadgande,

att i sådant fall barn, vilket har egen hemortsrätt, icke får hemsändas

till försörjningskommunen, så länge modern eller hennes man

lever, utan skall i fall av behov erhålla understöd av sistnämnda kom
-

s. 307 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135. 307

mun med belopp, som faststiilles av vistelsekommunen. Vidare anför

kommittén:

»Visserligen är det så, att i ovan berörda fall det fattigvårdssamhälle, där

mannen har hemortsrätt, löper en viss risk att få övertaga försörjningen av en

familj, som förut tillhört annat samhälle. Det synes dock vara riktigast, att i

detta fall liksom eljest barn och moder i försörjningshänseende följas åt och ej

tillhöra skilda samhällen. Olägenheterna av ett dylikt åtskiljande skulle med all

säkerhet komma att visa sig större än de, som äro en följd av det förhållandet,

att förstnämnda fattigvårdssamhälle drabbas av en fattigvårdstunga, som, om

äktenskapet icke ingåtts, skulle stanna på det andra samhället. Skulle, såsom

det uppgives, någon gång hava förekommit, att åtgärd från det sistnämnda samhällets

sida företagits till åstadkommande av överflyttning på denna väg av en

fattigvårdstunga, må det vara ganska naturligt, att man önskat föreskrifter för

att förhindra verkningarna av en sådan åtgärd. Men detta lärer vara att hänföra

till mycket sällsynta undantagsfall, som i framtiden väl få antagas bliva än mera

sällsynta, ja, helt och hållet upphöra, och det synes därför ej vara av nöden att

för den skull införa lagbestämmelser av ovan angivna innebörd. Däremot har

kommittén (49 § 2 mom.) [föreslagit en bestämmelse i syfte att förhindra, att

hustruns barn före äktenskapet, som åtnjuta fattigvård, ändra försörjningsort allt

efter styvfaderns flyttningar.»

I frågan om hemortsrätt för hustru, som lever skild från mannen,

hava meningarna inom kommittén varit delade. Två ledamöter, herr

Lindblom och fröken Pauli, hava nämligen i avgiven reservation föreslagit,

att om sammanlevnaden mellan makar blivit hävd och hustrun därefter

mantalsskrives gemensamt med mannen i annat fattigvårdssamhälle

än det, där hon vistas, sådan mantalsskrivning icke skall gälla till bestämmande

av hennes hemortsrätt, utan skall hon bibehålla den hemortsrätt,

hon därförut ägde, samt att, om sådana makar återupptaga sammanlevnaden,

den allmänna regeln om hustrus hemortsrätt skall gälla. För

det fall, då utvandrad man återvänt, fordra reservanterna ett upptagande

av sammanlevnaden, för att bestämmelserna om gemensamhet i hemortsrätt

skola tillämpas. Vidare föreslå reservanterna, att barn, som omhändertagits

av moder, vilken på sätt nyss är sagt har egen hemortsrätt,

i hemortsrättshänseende skall följa modern, att, därest modern dör

eller avflyttar från riket, barnet får faderns hemortsrätt men att, om

fadern förut är död eller tidigare avflyttat från riket, barnet behåller den

hemortsrätt modern senast ägde. Slutligen föreslås, att fattigvård åt

hustru och barn, vilka enligt nyssnämnda regler hava särskild hemortsrätt,

ej inverkar på mannens och faderns förvärv av hemortsrätt. I övrigt

överensstämmer reservanternas förslag med kommitténs; dock att åldersgränsen

för vinnande av egen hemortsrätt av reservanterna satts till 16 år.

Reservation.

s. 308 Kontrollera mot PDF

308

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

I sin motivering framhålla reservanterna, att med nn gällande bestämmelser

i denna del de övergivna hustrurna och deras barn komma

i en ogynnsam ställning, särskilt vid jämförelse med de ogifta mödrarna;

den omständigheten, att de oftast ej få hemortsrätt där de vistas, vållar,

att de i de flesta samhällen ej kunna komma i åtnjutande av icke obligatorisk

fattigvård och att de ofta ställas i valet mellan å ena sidan ett

lågt understöd, som hemortskommunen kan samtycka att låta utgå med

vistelsekommunens fattigvårdsstyrelsc som mellanhand, eller å andra sidan

hemsändning, måhända till en kommun, där de aldrig vistats, men där

mannen genom vistelse efter skilsmässan förvärvat hemortsrätt. Efter

att vidare hava betonat olägenheterna av att kravet på samhörighet

mellan individen och hemortssamhället här alldeles skjutits åt sidan, anföra

reservanterna gentemot de skäl, som kommittén åberopat mot egen

hemortsrätt för hustru i detta fall — en anordning som enligt reservanternas

mening har tydliga praktiska fördelar — att de bestämmelser

i ämnet, som finnas upptagna i tysk och norsk lag, icke synas hava

varit svåra att tillämpa eller medfört förvecklingar av någon betydelse.

Då man, framhålla reservanterna, i lagstiftningen om äktenskaps ingående

och upplösning kunnat tillägga den omständigheten, att sammanlevnaden

mellan makar under viss tid varit hävd, grundläggande betydelse

för vinnande av skilsmässa i vissa fall, synes man väl vara försvarad

att på samma omständighet, nämligen sammanlevnadens hävande,

grunda en bestämmelse om skild hemortsrätt för hustrun. Reservanterna

anföra vidare:

»Några betydande svårigheter synas ej heller behöva uppstå vid avgörandet

av, huruvida makarnas barn äro att betrakta såsom förenade i hemortsrättsavseende

med fadern eller modern. I Norge (Lov om fattigvaesenet § 11) har

man ansett sig kunna lösa denna fråga med stadgandet, att barn har den av föräldrarnas

hemortsrätt, »hos hvem det lever eller senest levede»; i Tyskland

(Gesetz iiber den Unterstutzungswohnsitz § 19) har stadgats, att barn, som följt

modern vid skilsmässan från fadern, hava hennes hemortsrätt. För undvikande

av tvekan på denna punkt och då det synes riktigast, att icke en mera tillfällig

vistelse hos modern förändrar barnets hemortsrätt, torde emellertid böra stadgas,

att endast barn, som omhändertagits av modern, följer hennes hemortsrätt. Man

giver därmed tillkänna, att man avser endast de fall, då vården av barnet verkligen

utövas eller ombesörjes av modern. Det synes icke härvid böra vara av

någon betydelse, om fadern lämnar bidrag till barnets underhåll eller ej. Upphör

däremot det förhållande, som grundläde barnets förändrade hemortsrätt, och övertager

fadern sålunda barnets vård, återfår det naturligen hans hemortsrätt, likasom

fallet är med hustrun, när hon återupptager samlivet med mannen. Faderns

hemortsrätt synes barnet även böra återfå, om modern dör eller avflyttar ur riket.

Yad beivrande av försummad försörjningsplikt vidkommer, bliva de nu

ifrågavarande fallen endast likställda med dem, där barn fötts utom äktenskap,

s. 309 Kontrollera mot PDF

309

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

i vilka fall man icke har att räkna med gemensam hemortsrätt för fader och barn.

De åtgärder, kommittén föreslagit att vidtagas mot försumliga försörjare, äro icke

heller sådana, att deras effektivitet blir beroende av, om försörjaren har hemortsrätt

inom kommunen eller ej. Visserligen kan fattigvårdsstyrelses bemödande

i denna riktning sägas bliva underlättat, om försörj aren är bosatt inom den

kommun, som utbetalar understödet, men med den kategori av män, som det här

är fråga om, de som leva skilda från sin familj, händer det på grund av deras

kringflackande liv ofta, att deras hemortsrätts- och bosättningskommun ej sammanfalla.

I dessa fall lärer med kommitténs förslag hustruns vistelsekommun först

söka ersättning av mannens hemortskommun, och det blir därefter den senares

sak att söka uppspåra mannen och göra sin rätt gällande mot honom. År åter

hustruns vistelsekommun även hennes hemortskommun, komma åtgärderna mot

mannen att vidtagas direkt av denna.»

Reservanterna anse emellertid, att ett införande av hustrus särskilda

hemortsrätt för här avsedda fall blivit försvårat genom det av

kommittén föreslagna hemortsrättssystemet, i det enligt gällande bestämmelser

för mantalsskrivning hustru skall, även om sammanlevnaden

faktiskt blivit hävd, mantalsskrivas, där mannen är bosatt, något som

emellertid ej alltid kan äga rum, enär mannens vistelseort stundom är

obekant. Med hänsyn till nämnda bestämmelsers återverkan på beskattningsförhållandena

hava reservanterna ej ansett sig kunna föreslå en

ändring i mantalsskrivningsförordningen på denna punkt.'' Reservanterna

förorda dock att så långt möjligt är söka råda bot för de med de nuvarande

bestämmelserna förenade olägenheterna samt anföra:

»Det torde ej böra förnekas, att mycket vore att vinna genom ett stadgande

av innehåll, att om sammanlevnaden mellan makar blivit hävd, och hustrun därefter

mantalsskrives tillsammans med mannen i annan kommun än den, där hon

vistas, sådan mantalsskrivning icke skall föranleda hennes hemortsrätt därstädes,

utan skall hon bibehålla den hemortsrätt hon därförut ägde. I de sannolikt till

antalet övervägande fallen, de nämligen, då hustrun kvarstannar i den. kommun,

där hon sammanlevat med mannen, får detta stadgande samma verkningar som

ett stadgande om att nu ifrågavarande hustrur förvärva hemortsrätt i vanlig ordning.

I de övriga fallen, de, då hustrun avflyttar från denna kommun, blir hennes

hemortsrätt åtminstone icke beroende av mannens in- och utflyttningar i olika

kommuner, liksom hans hemortsrätt icke blir beroende av henne meddelad fattigvård.

Med den kommun, som får försörja henne, har hon åtminstone i en föregående

tid av sitt liv ägt samhörighet.»

Reservanterna framhålla slutligen, att med den av dem föreslagna

anordning behöves icke något sådant stadgande som i kommittéförslagets

59 § 2 stycket, att hustru, vilkens sammanlevnad med mannen upphört,

mot sin vilja ej må sändas till samhälle, varest mannen vunnit hemortsrätt

efter inflyttning, som skett sedan makarna börjat leva åtskilda.

s. 310 Kontrollera mot PDF

310

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

Yttranden.

Departe
ments
chefen.

Reservanternas förslag har vnnnit anslutning från ett par Kungl

Maj:ts befallning skavande, några domkapitel, åtskilliga fattigvårdsstyrelser

och kronobetjänte ävensom svenska fattigvårdsförbundet, vilket sistnämnda

anser, att många olägenheter och pinsamma situationer, som uppstå för

övergivna hustrur och deras barn genom att följa mannen, resp. fadern

i hemortsrättshänseende, i och med ett antagande av reservationen skulle

undanröjas. Förbundet kan dock ej förneka, att det i många fall kan

bliva nog så svårt att konstatera, huruvida och när sammanlevnaden

mellan makar blivit hävd.

Fredrika-Bremer-förbundet ansluter sig även till reservationen, dock

att förbundet anser, att, om modern dör eller avflyttar från riket, barnet

bör behålla den hemortsrätt, modern senast ägde. — Sveriges moderata

kvinnoförbund uttalar det önskemålet att hustru, vilkens sammanlevnad med

mannen upphört, må under vissa villkor kunna förvärva egen hemortsrätt.

Domkapitlet i Skara, som instämmer med reservanterna, framhåller

särskilt, att då makar vunnit hemskillnad enligt 6 kap. 1 § lagen om

äktenskaps ingående och upplösning, hustruns hemortsrätt bör vara oberoende

av mannens.

De i 1 och 2 momenten av 47 § föreslagna stadganden, vilka i allt

väsentligt ansluta sig till fattigvård sförordningens motsvarande bestämmelser,

anser jag böra godtagas, allenast med den ändring, att, i överensstämmelse

med vad av mig i 1 § 3 stycket föreslagits i fråga om

minderårighetsgränsen, åldern för vinnande av egen hemortsrätt bestämmes

till 16 år.

Då på grund av den nya lagstiftningen om adoption i 3 § av mig

föreslagits bestämmelser av innehåll, att adoptant skall hava den primära

försörjningsplikten mot minderårigt adoptivbarn, torde detta böra i fråga

om hemortsrätt följa adoptanten och icke föräldrarna, även om försörjningsplikt

åligger dem, vilket, enligt vad jag föreslagit, kan inträffa,

nämligen för det fall, att adoptanten är ur stånd att fullgöra sin försörjningsplikt.

Enligt lagen om adoption må i allmänhet makar icke adoptera

barn annat än gemensamt. I vissa, särskilt angivna fall må dock ena

maken ensam antaga adoptivbarn. Bland annat äger ena maken med

den andres samtycke adoptera dennes barn i äktenskap eller adoptivbarn.

Av nyssnämnda regel, att adoptivbarn får adoptantens hemortsrätt, följer,

att barn, adopterat av makar, samt ena makens av den andre adopterade

barn och adoptivbarn, erhålla mannens hemortsrätt. Härom behöves

sålunda ingen särskild bestämmelse. Däremot erfordras föreskrift beträffande

det fall, att endera av två makar, vilka adopterat barn eller

av vilka den ena adopterat den andras barn i äktenskap, dör. I sådant

s. 311 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 135. 311

hänseende torde böra stadgas detsamma, som gäller beträffande barn

inom äktenskap och föräldrar, eller att barnet i fråga om hemortsrätt

följer den sist levande av makarna.

Övriga fall, då enligt lagen om adoption ena maken äger ensam

antaga adoptivbarn, äro, dels då den andre vistas å okänd ort eller är

sinnessjuk eller sinnesslö, dels då den ene med den andres samtjmke

adopterar eget barn utom äktenskap. Dessa fall torde icke vara att

jämnställa med de nyss omförmälda, utan synas under sådana omständigheter

adopterade barn böra i hemortsrättsavseende vara att betrakta som

barn adopterade av ogift person. En annan sak är, att härigenom deras

hemortsrätt i vissa fall blir beroende av den icke adopterande makens;

då t. ex. hustru, vars man är sinnessjuk, antager adoptivbarn, får barnet

adoptantens, d. v. s. hustruns av mannens beroende hemortsrätt. Några

bestämmelser i dessa hänseenden lära icke erfordras.

Genom det av kommittén föreslagna stadgandet om hemortsrättsförvärv

för hustru och barn, då mannen och fadern avflyttat från riket,

samt genom förbud mot hustrus hemsändande till samhälle, varest mannen

vunnit hemortsrätt efter inflyttning, som skett, sedan makarna börjat

leva åtskilda, har kommittén undanröjt vissa av de olägenheter, som

följt av föreskriften om hustrus beroende av mannen i fråga om hemortsrättsförvärv.

Reservanterna inom kommittén hava framhållit en annan

med nuvarande rättsregler i ämnet förenad olägenhet, nämligen att de

övergivna hustrurna och deras barn i allmänhet ej kunna komma i åtnjutande

av icke obligatorisk fattigvård. Härvid är emellertid att märka,

att med den vidgade omfattning, förslaget giver åt den obligatoriska fattigvården,

denna olägenhet, om förslaget upphöjes till lag, blir avsevärt

mindre än för närvarande.

På sätt kommittén anfört är det förenat med vissa svårigheter att

genomföra en egen hemortsrätt för hustru, som icke lever tillsammans

med mannen. Visserligen äro dessa svårigheter mindre framträdande,

om man stannar vid de av reservanterna föreslagna bestämmelserna, men

även dessa medföra vissa olägenheter, som icke böra underskattas.

Att tillägga sammanlevnadens hävande i och för sig betydelse i

förevarande avseende synes sålunda vara ägnat att väcka betänklighet;

åtminstone borde uppställas fordran på att makarna någon viss, icke allt

för kort tid levat åtskilda. Enligt den av reservanterna till stöd för

deras ståndpunkt åberopade lagstiftningen om äktenskaps ingående och

upplösning skola makarna för att vinna äktenskapsskillnad hava levat

åtskilda i vissa fall två och i andra fall tre år, för den händelse icke

hemskillnad vunnits, då motsvarande tid är allenast ett år.

s. 312 Kontrollera mot PDF

312

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

Det lärer vidare icke kunna anses lämpligt att i de icke så sällan

förekommande fall, då mannen efter något år återkommer till hustrun,

sedan han under sin bortovaro förvärvat hemortsrätt å annan ort, låta

hustrun i och med sammanlevnadens återupptagande mista sin hemortsrätt

för att få hemortsrätt i samma kommun som mannen, en kommun

där hon kanske aldrig varit och där mannen icke längre vistas.

Vad förhållandet till barnen angår, kan det naturligen inträffa —

ehuru detta givetvis icke är det vanliga — att barnen vistas än hos den

ena, än hos den andra av föräldrarna; barnen skulle då växla hemortsrätt

med varje ombyte, vilket ej kan vara lämpligt. Genom att barn,

som vistas hos modern, erhåller fattigvård, lärer visserligen inverkan ej

ske på moderns hemortsrätt. Såsom jag här nedan skall ytterligare beröra,

synes hon nämligen enligt reservanternas förslag ej någonsin kunna

förändra hemortsrätt, om ej sammanlevnaden med mannen återupptages

och mannen då har hemortsrätt i annan kommun, men om barnen vistas

hos fadern, inverkar fattigvård, som barnen åtnjuta, på hans hemortsrätts

förvärv, i annat fall icke. Bor barnet på annan ort än någon

av föräldrarna, inverkar av barnet åtnjuten fattigvård på faderns hemortsrätt

allenast om barnet senare vistats hos fadern än hos modern.

Åven om det vanligaste fallet blir, att modern kvarbor i den kommun,

där hon sammanlevat med fadern, och att barnen vistas hos henne, kan

det svårligen undvikas, att en viss osäkerhet skulle uppkomma vid tilllämpning

av reservanternas förslag, och frågan torde knappast kunna

anses hava den betydelse, att man likväl bör antaga nämnda förslag.

Frågan avser dock allenast — om man frånser den frivilliga fattigvården

— huruvida fattigvård, som lämnats hustrun och de hos henne boende

barnen, skall bäras av det samhälle, där hustrun och mannen en gång

haft gemensam hemortsrätt, eller av det samhälle, där mannen vid tiden

för fattigvården har hemortsrätt. Bor hustrun kvar, synes ju en större

samhörighet finnas mellan hustrun och barnen samt det förra samhället,

men hon kan sedan flera år hava utflyttat, och då är det högst tvivelaktigt,

vilkendera anordningen, som är den lämpligaste. Man skapar ju också,

på sätt jag nyss antytt, genom de av reservanterna föreslagna bestämmelserna

en ständig och av alla flyttningar oberoende hemortsrätt för

hustrun liksom för den, som fyllt 60 år och i regel ej vidare byter

vistelseort. Vart således hustrun med barnen samt mannen var för sig

flytta, och även om familjens medlemmar efter sammanlevnadens hävande

icke någonsin vistas i det samhälle, där makarna haft gemensam hemortsrätt,

skall nämnda samhälle bära kostnaden för fattigvård åt hustrun

och barnen. De invändningar, som med fog kunna resas mot en sådan

anordning, synas mig vara åtminstone lika allvarliga som de, vilka kunna

riktas mot kommitténs förslag.

s. 313 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:fn Nåd. Proposition Nr 135.

313

Reservanternas förslag synes ej heller hava vnnnit någon allmännare

anslutning från de hörda myndigheterna. Vid övervägande av alla

på förevarande spörsmål inverkade förhållanden linner jag mig också

böra förorda majoritetens förslag. En annan sak är, om icke vid

en blivande revision av mantalsskrivningsförordningen bestämmelser

borde kunna införas om särskild mantalsskrivning för hustru, som lever

skild från mannen. Kommer en sådan reform till stånd, lära större förutsättningar

än med nuvarande regler för mantalsskrivning komma att

finnas för införande utan olägenhet i något hänseende av dylik hustrus

särskilda hemortsrätt, därest behov därav alltjämt, trots de ändringar i

nu gällande bestämmelser, som förslaget innebär, gör sig gällande.

Aven för det fall att mannen utvandrat erfordras föreskrift om hemortsrätt

för makarnas adoptivbarn eller ena makens barn, som adopteterats

av den andra maken. För sådant barn lärer böra gälla alldeles

detsamma som för barn inom äktenskap eller att barnet, om det är minderårigt

och kvarlämnas i riket, har hustruns hemortsrätt, samt, om

hustrun utvandrar eller dör, den hemortsrätt hon då ägde. Det torde

falla av sig självt, att, om den utvandrade hustrun återvänder, barnet

ånyo i hemortsrättsavseende följer henne. Återkommer den utvandrade

mannen, och hustrun under hans frånvaro icke fått ny hemortsrätt, träda

de i 1 och 2 momenten givna föreskrifter i tillämpning; har emellertid

hustrun under hans frånvaro förvärvat ny hemortsrätt, lärer mannen böra

hava denna, tills han får ny sådan.

48 §.

Enligt 3 § 7 mom. mantalsskrivningsförordningen skall den, som

intagits å sjukvårdsinrättning, förbättrings- eller uppfostringsanstalt å

annan ort än den, där han är bosatt, ej av sådan anledning mantalsskrivas

å uppehållsorten.

Kommittén uttalar, att under detta stadgande torde vara att hänföra

anstalter av skiftande beskaffenhet, t. ex. anstalter för vård av kroppsoch

sinnessjuka, anstalter för lyfta och vanföra, alkoholisthem, hem för

fallandesjuka och sinnesslöa, anstalter för blinda och dövstumma, barnhem,

skyddshem för vanartade, uppfostringsanstalter för minderåriga förbrytare,

arbetarekolonier för lösdrivare och lösgivna fångar o. s. v. Vidare

anför kommittén:

»Från skilda håll har uttalats önskvärdheten av att nämnda föreskrift utsträckes

att gälla även enskilda hem, som fylla något av de angivna ändamålen

utan att kunna hänföras till anstalt, eller att det på annat sätt ordnas så, att

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 120 käft. (Nr 135.) 40

Begränsning

av mantalsskrivningens

betydelse för

hemortsrätten

i vissa fall.

48 §.

Kommittén.

s. 314 Kontrollera mot PDF

314

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 135.

Yttranden.

vistelse i ett hem för erhållande av sjukvård eller annan vård för kroppslig eller

andlig brist eller svaghet icke kommer att föranleda hemortsrättsförvärv. Särskilt

hava sådana önskemål uttalats för att befordra familjevård åt sinnessjuka, sinnesslöa

och alkoholister samt för att lättare anskaffa tjänster åt barn, som vårdats

i skyddshem. Till kommittén hava också överlämnats direkta framställningar i

nu nämnda avseende.

Ett utsträckande av de för anstalter gällande bestämmelser även till enskilda

hem, i vilka vård meddelas, är förenat med vissa betänkligheter, enär gränsen

mellan de fall, då vistelsen är föranledd av en verklig bosättning och då densamma

påkallas av behovet att erhålla vård i något av nämnda avseenden, ofta

kan vara svår att bestämma. Någon gräns för de fall, då vistelsen i ett enskilt

hem för erhållande av vård bör i likhet med anstaltsvistelsen vara utesluten från

inverkan i hemortsrättsavseende, synes alltså vara av nöden för att kunna giva

några föreskrifter i nämnda syfte. En naturlig sådan gräns erbjuder sig genom

att följa den utveckling, som på flera av dessa områden ägt rum, i det anstalterna

själva ombesörja utackorderandet i enskilda hem av personer, som först någon

tid åtnjutit vård å anstalt. Dessa skyddslingar höra ofta fortfarande till anstalten

och kunna vid förefallande behov ånyo intagas där; de stå också i regel under

anstaltens tillsyn. Just beträffande dessa mer eller mindre villkorligt utskrivna

torde det starkaste behovet föreligga att göra vissa inskränkningar med hänsyn

till hemortsrättsförvärvet.

Då utvecklingen av anstaltsvården till en av anstalterna mer eller mindre

beroende familjevård både ur vårdsynpunkt och av ekonomiska skäl är av största

betydelse samt det visat sig, att ett hinder härför ej sällan mött i farhågorna

för att de i familjevård mottagna individerna i framtiden skola falla fattigvården

till last i den kommun, där hemmet är beläget, har kommittén ansett det vara

av vikt att undanröja nämnda hinder. Inskränker man sig härvid till de fall,

då familjevården är en fortsättning av anstaltsvården och sambandet med anstalten

vidmakthålles, synas de nämnda betänkligheterna förlora i styrka.

Det uppställda önskemålet kan vinnas så väl genom ett tillägg till mantalsskrivningsförordningen

som genom införande av en bestämmelse i fattigvårdslagen.

Kommittén, som med hänsyn till vad ovan anförts ansett sig icke höra

i mantalsskrivningsförordningen göra andra ändringar än sådana, som oundgängligen

erfordrats, har anlitat den senare utvägen.»

Kommittén har på grund härav i 48 § föreslagit en bestämmelse

av innehåll, att om någon, som varit intagen å sjukvårdsinrättning eller

förbättrings- eller uppfostringsanstalt, genom inrättningens eller anstaltens

försorg för fortsatt vård eller fostran överlämnats till enskilt hem,

under villkor, att han fortfarande står under inrättningens eller anstaltens

tillsyn, och han på grund av vistelsen i detta hem mantalsskrivits i det

fattigvårdssamhälle, varest hemmet är beläget, denna mantalsskrivning ej

gäller till bestämmande av hans hemortsrätt.

Fångvårdsstyrelsen anser, att vad i 48 § stadgas om bibehållande av

hemortsrätt för den, som genom fattigvårdsanstalts försorg överlämnats

till enskilt hem, borde utsträckas att gälla jämväl för personer, som vid

s. 315 Kontrollera mot PDF

Kung]. May.ts Nåd. Proposition Nr 135. 315

frigivning från straff- eller tvångsarbetsanstalt förskaffats anställning

eller intagits å skyddshem eller dylikt annorstädes än i hans egen

hemort, samt anför:

»Det händer ej sällan, att den frigivne icke utan stor fara för återfall kan

placeras i den egna hemorten och att därför bemödandena böra gå ut på att finna

åt honom annan verksamhetsplats. Men kommunernas medlemmar äro ofta obenägna

att mottaga en dylik person från annan ort av fruktan, att han skall falla

fattigvården till last, och det ehuru omflyttningen är det rätta medlet att göra

honom till en duglig självförsörjare. Ses fattigvården i stort, för landet i dess

helhet, innebär således åtgärden en vinst, en minskad risk. Medgivandet kunde

för de frigivna utsträckas exempelvis till ett år efter mantalsskrivningen i den

nya orten.»

Fattigvårdsstyrelsen i Korsberga anser, att alla som för sinnessjukdom

eller nervsjukdom vårdas i enskilt hem, böra bibehålla sin hemortsrätt.

En annan fångvårdsstyrelse vill utsträcka tillämpningen av 48 § till

alla utackorderade, ty dessa falla snart fattigvården till last.

Vad kommittén i denna § föreslagit synes mig innebära en önskvärd

reform och tillstyrkes av mig.

Såsom kommittén anfört, torde under omförmäld a stadgande i 3 §

7 mom. mantalsskrivningsförordningen vara att hänföra bl. a. arbetarekolonier

för lösdrivare och lösgivna fångar. Det av fångvårdsstyrelsen

uttalade önskemålet, i vad det avser frigivna, som intagits å sådana

kolonier, torde sålunda redan med nuvarande lagbestämmelser vara tillgodosett.

Vad fångvårdsstyrelsen vidare uttalat om önskvärdheten av

att underlätta även frigivnas erhållande av anställning annorstädes än i

egen hemort finner jag visserligen beaktansvärt; jag anser dock att, för

att vistelsen utom hemorten skall vara fritagen från inverkan i hemortsrättsavseende,

de av kommittén föreslagna villkor böra gälla, vadan jag

icke kan tillstyrka någon ändring i kommitténs förslag härutinnan.

I sammanhang med 48 § har kommittén till behandling upptagit

frågan, huruvida någon sådan bestämmelse, som förekommer i 26 § fattigvårdsförordningen,

bör inflyta i den nya lagen.

Enligt mantalsskrivningsförordningen mantalsskrivas arméns och flottans

i garnisons- eller stationsort förlagda manskap samt vid kronans

varv och verkstäder anställda arbetare å förläggningsorten. Denna endast

till följd av tjänsten gjorda mantalsskrivning gäller emellertid enligt 26

§ fattigvårdsförordningen ej till bestämmande av deras hemortsrätt.

Kommittén har ej ansett det behövligt att vidare behålla denna undantagsbestämmelse

samt anfört:

Departe-

mentschefen.

Inverkan av

krigsmanskaps

m. flis

mantalsskrivning

i

garnisonsort

d deras hemortsrätt.

s. 316 Kontrollera mot PDF

316

Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 135.

Departe

ments
chefen.

Inverkan på

hemortsrättsförvärv

av åtnjuten

fattigvård.

49 § 1 mom.

Gällande bestämmelser.

Kommitténs

förslag
-

Inverkan av

fattigvård

året förut.

Kommittén.

»Vad särskilt de vid kronans varv och verkstäder anställda arbetare och

hantverkare vidkommer, synas dessa i allmänhet vinna enahanda samhörighet

med den kommun, där varvet eller verkstaden är belägen, som arbetare vid enskilda

industriella anläggningar. Även det stamanställda manskapets bosättning

å förläggningsorten torde efter de numera därom gällande regler vara av sådan

beskaffenhet, att dessa personer rätteligen höra detta samhälle till.»

Vad kommittén sålunda föreslagit har ej föranlett anmärkning och

synes mig böra godtagas.

49 §.

Enligt såväl gällande fattigvårdsförordning som kommitténs förslag

skall åtnjuten fattigvård under vissa förhållanden utgöra hinder för förvärv

av hemortsrätt. Gällande fattigvårdsförordning innehåller i 25 §

bl. a., att om någon för sig, hustru eller minderårigt barn i visst fattigvårdssamhälle

kommit i behov av obligatorisk fattigvård under det

första kalenderår, för vilket han till följd av inflyttning blivit eller bort

bliva mantalsskriven inom samhället, anses han icke hava hemortsrätt i

det fattigvårdssamhälle, inom vilket häri sålunda blivit eller bort bliva

mantalsskriven, utan behåller han den hemortsrätt han näst därförut

ägde; detsamma gäller den, som under samma är eller året därförut för

sig, hustru eller minderårigt barn åtnjutit fattigvård av annan kommun

än mantalsskrivningskommunen.

För förvärv av ny hemortsrätt krävas alltså två av fria från sådan

fattigvård, som inverkar å hemortsrätten, och i fråga om inflytande å

hemortsrätten likställas obligatorisk och frivillig fattigvård, som meddelats

av annan kommun än mantalsskrivningskommunen.

I dessa bestämmelser föreslår kommittén i 49 § lindringar, i det

endast obligatorisk fattigvård, under mantalsskrivningsåret skall utgöra hinder

för hemortsrättsförvärv. Enligt kommittéförslaget inverkar sålunda

icke fattigvård (obligatorisk eller frivillig) under närmast föregående år,

likaledes inverkar icke, såsom för närvarande, frivillig fattigvård under

mantalsskrivningsåret av annan kommun än mantalsskrivningskommunen.

Men icke ens all obligatorisk fattigvård under mantalsskrivningsåret

medför enligt kommittéförslaget hinder för förvärv av hemortsrätt,

utan vissa undantagsbestämmelser meddelas, för vilka redogörelse skall

lämnas i det följande.

Beträffande frågan, huru länge en person bör, för att kunna förvärva

hemortsrätt i en kommun, kara försörjt sig utan anlitande av fattigvården,

anför kommittén:

s. 317 Kontrollera mot PDF

317

Kung!. Majds Nåd. Proposition Nr 135.

»Den tid av två år, som enligt nu gällande fattigvårdsförordning i sådant

hänseende erfordras, synes kommittén vara onödigt lång; den sålunda uppställda

garantien mot ett alltför lätt hemortsrättsförvärv är väl sträng. Vid ifrågavarande

stadgandes tillkomst har antagligen en strävan spelat in att i möjligaste mån

förebygga försök att från en kommun till en annan överflytta en redan förefintlig

eller väntad fattigvårdstunga. Att enbart av sådan anledning skärpa fordringarna

för hemortsrättsförvärv torde emellertid icke vara lämpligt. Även ur principiell

synpunkt synes det vara mindre riktigt att stadga, att hemortsrättsförvärv hindras

av fattigvård, som en person åtnjutit under året före det, för vilket han efter

flyttning från en kommun till en annan blivit i den senare kommunen mantalsskriven.

Flyttningen företages i regel i anledning av yppade bättre förvärvsmöjligheter

i annan kommun, och vid bedömande av den inflyttades utsikter bör

alltså hänsyn tagas till förhållandena i denna kommun. Avgörande bör sålunda

vara ej vad tidigare inträffat i en annan kommun, utan den inflyttandes förmåga

att reda sig i sina nya förhållanden. Mot stadgandet kan även anmärkas, att

det i tillämpningen berett åtskilliga svårigheter och vållat tvister.

I enlighet härmed har kommittén såsom huvudregel föreslagit, att en person

anses hava hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle, där han varit senast mantalsskriven

utan att hava under det år, som mantals skrivning en avser, kommit i åtnjutande

av fattigvård.»

Kungl. Maj:ts befallning shav ande i Jönköpings län anser, att för

hemortsrättsförvärv bör uppställas fordran på att två kalenderår förflutit

utan att understödstagare för sig, hustru eller minderårigt barn åtnjutit

fattigvård.

Kungl. Majäs befallningshavande i Jämtlands län framhåller, att på

grund av bestämmelserna i 25 § fattigvårds förordningen det för närvarande

kan sägas erfordras en treårig fattigvårdsfri vistelse för hemortsrätts

vinnande, vilket vållar osäkerhet, ett stort antal fattigvårdsprocesser

och, såsom med exempel belyses, uppenbar orättvisa.

Ett par fattigvård sstyrelser, som yttrat sig i denna punkt, anse, att

bestämmelserna om inverkan av fattigvård under närmast föregående år

haft stor betydelse och därför höra bibehållas.

Kammarrätten anför:

»Rent principiellt sett torde det vara riktigast att begränsa kravet på fattigvårdsfrihet

till den tid, som enligt vad förut är sagt anses böra åtgå för förvärvav

ny hemortsrätt. Om den inflyttade under denna tid visar sig äga förmåga

att genom eget arbete uppehålla sig och de sina, synes det knappast billigt att

låta förhållandena under längre eller kortare tid därförut eller därefter verka

hindrande på hemortsrättsförvärvet. Om, såsom kammarrätten ovan föreslagit,

för hemortsrättsförvärv kräves ej allenast mantalsskrivning utan även ett års

vistelse inom kommunen, synes alltså kravet på fattigvårdsfrihet böra begränsas

till den sålunda stadgade vistelsetiden.»

Yttranden.

s. 318 Kontrollera mot PDF

318

Departe
ments
chefen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

Av kammarrättens ledamöter har föredraganden varit skiljaktig och

såsom sin mening uttalat, att kommitténs förslag icke innefattar tillfyllestgörande

garantier för att den försörjningsförmåga eller ekonomiskt

tryggade ställning, som i överensstämmelse med gängse åskådning

utgör förutsättning för vinnande av hemortsrätt, i erforderligt mått

är för handen samt att avgörande skäl saknas att i nu förevarande

hänseende bereda lättnad i förvärvet av hemortsrätt.

»Låt vara», anför denne ledamot vidare, »att dylikt förvärv skulle i viss

mån försvåras genom den utvidgning av den obligatoriska fattigvården, kommittéförslaget

ställer i utsikt, komme likväl villkoren för sådant förvärv även med

den av mig förordade skärpningen att i det hela bliva av så lindrig beskaffenhet,

att särskilt vid jämförelse med bestämmelserna i utländsk lagstiftning och

vad även hos oss påyrkats berättigad anledning till erinran mot omförmälda

skärpning av förslaget knappast synes vara för handen.»

En annan ledamot i kammarrätten har yttrat:

»Vid lagstiftningen om hemortsrättsförvärv bör beaktas, att stadgandena

härom hava sin egentliga praktiska betydelse i fråga om den rörliga befolkningen

och att en stor del av Sveriges befolkning, särskilt den i ekonomiskt avseende

svagare, ofta byter hemvist. Då man uppställer fordran på samhörighet mellan

understödstagaren och hemortskommunen, bör denna samhörighet icke enbart

eller ens huvudsakligen bedömas efter vistelsetidens längd, utan en huvudsynpunkt

har sedan gammalt varit och bör, enligt min uppfattning, fortfarande vara

den, att det för hemortsrätten avgörande året skall ligga så nära understödsåret

som möjligt.

Ett hinder för denna grundsats’ följdriktiga genomförande har emellertid

hittills legat däri, att fattigvård under nästföregående år förtagit mantalsskrivningen

dess hemortsrättsgrundande verkan. Härigenom har den kommun, som

en gång själv lämnat fattigvård eller dömts att ersätta av annan kommun lämnad

fattigvård, kommit att fortfarande utgöra hemort, ehuru från vistelsen därstädes

förflutit i förra fallet ett fattigvårdsfritt år och i senare fallet två år, därav

ett fattigvårdsfritt.

Denna enligt min uppfattning mest betydande brist i nu gällande stadganden

om hemortsrätt skulle, genom antagande av kommitténs förslag i denna del,

bortfalla.»

Kommitténs förslag i nu förevarande hänseende har i allmänhet av

myndigheterna lämnats utan erinran. För min del anser jag även, att

kommittén anfört övertygande skäl för förslaget. Särskilt synes mig

böra betonas, att kommitténs förslag torde vara ägnat att ej blott minska

fattigvårdstvisternas antal utan även åstadkomma förenkling av desamma.

Jag finner mig därför böra tillstyrka kommitténs förslag på

denna punkt.

s. 319 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj ds Nåd. Proposition Nr Vid. 319

Beträffande frågan, om frivillig fattigvård bär i något fall hindra,

förvärv av hemortsrätt, anför kommittén, att fattigvårdsförordningens bestämmelse,

att sådan fattigvård icke hindrar hemortsrättsförvärv i mantalsskrivningskommunen,

om fattigvården lämnats av denna kommun,

torde hava gjorts för att förebygga, att mantalsskrivningskommunen genom

meddelande av dylik fattigvård och således kanske utan giltig anledning

skulle kunna hindra ett hotande hemortsrättsförvärv. Kommittén

fortsätter:

»Fråga är emellertid, om frivillig fattigvård över huvud taget bör tilläggas

någon inverkan i avseende å hemortsrättsförvärv. Att frivillig fattigvård enligt

1871 års fattigvardsförordning utövat sådan inverkan har varit helt naturligt med

hänsyn därtill, att de fall, då obligatorisk fattigvård enligt nämnda förordning

skolat lämnas, icke sammanfallit med dem, där fattigvård varit av verkligt behov

påkallad. Enligt kommitténs förslag har däremot den obligatoriska fattigvårdens

omfattning betydligt utvidgats, under det att den frivilliga fattigvårdens

betydelse i motsvarande grad inskränkts. Därtill kommer, att den frivilliga fattigvården

icke ersättes av vederbörande hemortskommun. Såsom nedan vidare

utvecklas, bör den omständigheten, att fattigvård icke ersättes av hemortskommunen,

också öva inflytande på frågan om dess inverkan på hemortsrättsförvärv.

På grund härav har kommittén föreslagit, att endast obligatorisk fattigvård skall

utöva inverkan på hemortsrättsförvärv.»

Stockholms stads fattigvårdsnämnd och överståthällarämbetet anse, att

hemortsrättsförvärv bör bindras, ej blott såsom kommittén föreslagit, av

fattigvård enligt 1 §, utan även av fattigvård enligt 2 §, lämnad av

annat fattigvård ssamhälle än det, där den understödde är mantalsskriven.

Svenska fattigvårdsförbundet är av samma uppfattning, ehuru området

för den obligatoriska fattigvården är betydligt mera omfattande

än nu gällande, och anför såsom skäl för sin åsikt, att det med kommitténs

förslag ligger nära för den kommun, från vilken en understödstagare

frivilligt eller måhända efter mer eller mindre stark påtryckning

avflyttat, att genom meddelande av fattigvård enligt 2 § förhjälpa honom

att under det första året efter inflyttningen i det nya samhället

reda sig utan anlitande av fattigvård enligt 1 §, för att han därigenom

må kunna förvärva sig ny hemortsrätt. Förbundet anser det därför

böra stadgas, att om någon under det år, för vilket han mantalsskrivits

inom visst fattigvårdssamhälle, av detta samhälle åtnjutit fattigvård

enligt 1 § eller eljest av annat samhälle åtnjutit fattigvård, vinner han

ej hemortsrätt på grund av nämnda mantalsskrivning.

Två ledamöter i kammarrätten hava på de av fattigvårdsförbundet

anförda skäl anslutit sig till förbundets uppfattning, och kammarrättens

Inverkan av

frivillig

fattigvård.

Kommittén.

Yttranden.

s. 320 Kontrollera mot PDF

320

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135

Departe
ments
chefen.

Formulering

av den allmänna

bestämmelsen

om fattigvårds

inverkan.

majoritet har funnit anledning saknas att beträffande fattigvårds inverkan

på förvärv av hemortsrätt göra någon inskränkning ifråga om fattigvårdens

art, såvitt den meddelas av annan kommun än vistelsekommunen,

samt anfört:

»Möjligheten att genom understöd enligt 2 § under nämnda tid illojalt överflytta

befarad fattigvårdstunga å annan kommun ligger alltför nära till hands för

att ej böra i lag avskäras. Enligt kammarrättens mening bör alltså fattigvård

enligt 1 § ävensom av annan kommun än vistelsekommunen lämnad fattigvård

enligt 2 §'' utgöra hinder för hemortsrätt, om fattigvården lämnats under den tid

av ett år, som, enligt vad ovan är sagt, erfordras för förvärv av hemortsrätt.»

Föredraganden i kammarrätten har däremot yttrat:

»Bleve kommitténs förslag upphöjt till lag, komme all fattigvård åt dem,

som på grund av arbetsoförmåga vore i behov av understöd, att anses såsom

obligatorisk, medan fattigvård enligt 2 § skulle utgå i följd av andra orsaker såsom

arbetslöshet o. s. v. Yid sådant förhållande synes man ej böra överskatta

de på skilda håll yppade farhågorna, att de nya bestämmelserna skulle bereda

möjlighet för en kommun att på en annan illojalt överflytta en redan förhandenvarande

eller befarad fattigvårdstunga genom att tilldela den eller de personer,

varom vore fråga, fattigvård enligt 2 §. Jag anser mig därför böra om oek med

någon tvekan lämna utan erinran vad kommittén i nu förevarande avseende föreslagit.

»

Ehuru genom den i det föregående föreslagna lydelsen av 1 § området

för den obligatoriska fattigvården blivit högst väsentligt utvidgat,

skulle dock med kommitténs förslag- på nu ifrågavarande punkt förefinn

as en möjlighet för kommun att, på sätt som antytts i vissa yttranden,

obehörigen överflytta fattigvårdstunga på annan kommun. Denna

möjlighet synes mig därför, såsom kammarrätten uttalat, böra avskäras.

Någon olägenhet av gällande stadgande i samma riktning har icke blivit

påvisad och synes mig icke heller böra belaras. 1 enlighet med

vad jag nu anfört har ändring vidtagits i kommitténs förslag.

Kommittén har i 49 § 1 mom. givit den allmänna regeln om fattigvårds

inverkan på hemortsrättsförvärv följande avfattning: »Har någon

under det år, för vilket han mantalsskrivits inom visst fattig vårdssamhälle,

åtnjutit fattigvård enligt 1 §, vinner han ej hemortsrätt på grund av

nämnda mantalsskrivning.» Grundsatsen att för hemortsrättsförvärv fordras

ett på mantalsskrivningen följande fattigvårdsfritt år har emellertid även

kommit till uttryck i 45 §. I stället lör det i 25 § fattigvårds t orörd - ningen förekommande mindre tydliga uttrycket »kommit i behov av

fattigvård» hava använts uttrycken »kommit i åtnjutande av fattigvård»

och »åtnjutit fattigvård», vilket torde vara en given förbättring.

s. 321 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:tu Nåd. Proposition Nr 135.

321

Såsom i det föregående antytts, gör kommittéförslaget vissa undantag undantag

från huvudregeln att obligatorisk fattigvård under mantalsskrivningsåret

medför hinder för förvärv av hemortsrätt. De sålunda meddelade undan- risk fattigtagsbestämmelserna

innebära, att obligatorisk fattigvård av mera tillfällig vira inverkar

O 1 O O O ep CL nCTHOrtS"

beskaffenhet icke utgör dylikt hinder. Det stadgas nämligen i 49 § rätts furu ärv.

1 inom., att hinder för förvärv av hemortsrätt icke föranledes av fattigvård,

som bestått i

bekostande åt skolbarn av kläder, underhåll eller annat, som avser

att sätta dem i tillfälle att begagna skolundervisningen,

läkarhjälp eller medicin, som lämnats annorledes än i förening med

vård å sjukvårdsanstalt, varför ersättning skall utgå,

förlossningshjälp eller

begravningskostnad,

eller av fattigvård av annat slag än här nämnts, som icke omfattat

längre tid än trettio dagar.

I detta sammanhang må nämnas, att kommittén föreslagit dels i

50 §, att fattigvårdssamhälle, som enligt 1 § lämnat fattigvård åt någon,

vilken har hemortsrätt inom annat samhälle, är berättigat att erhålla ersättning

därför av det senare samhället, och dels i 51 §, att ersättning

enligt 50 § ej utgår för sådan fattigvård, som, enligt vad i 49 § 1 mom.

är föreskrivet, ej utgör hinder för förvärv av hemortsrätt, ävensom att,

om fattigvården omfattat längre tid än 30 dagar, den del därav ej ersättes,

som utgått för de första 30 dagarna.

Efter att i motiverna till 49 § hava redogjort för stadgandet i Kommittén.

51 §, att viss mera tillfällig fattigvård ej ersättes, anför kommittén. 49 § 1 mom
»Det

ligger enligt kommitténs uppfattning nära till hands att låta frågorna

om fattigvårds ersättande och om dess inverkan på hemortsrättsförvärv behandlas

enligt samma regler. Ett dylikt samband har också i dansk och norsk fattigvårdslagstiftning

gjort sig gällande, till följd varav inverkan i hemortsrättsavseende

där ej tillagts fattigvård, som icke ersättes av hemortskommunen. Då

dylik tillfällig fattigvård icke ersättes, blir det ej genom hemortskommunens eget

medgivande eller genom rättegång vid dess meddelande utrett, att fattigvården

verkligen utgått och ännu mindre att den varit obligatorisk. Den omständigheten,

att en person kommer i behov av dylik tillfällig fattigvård, kan ej heller

sägas med nödvändighet utvisa en sådan brist i försörjningsförmågan hos honom,

att han ej bör kunna förändra hemortsrätt. Kommittén har på grund härav ansett

lämpligt att låta fattigvård, varom här är fråga, vara utan inverkan på hemortsrättsförvärv,

vadan sådan inverkan enligt förslaget tillagts endast obligatorisk

fattigvård av mera stadigvarande beskaffenhet.»

På grund av det nära sambandet mellan frågorna om fattigvårds er- Kommittén,

sättande och dess inverkan på hemortsrättsförvärv torde här böra lämnas 50 och 51 §§- en redogörelse för kommitténs motivering till 50 och 51 §§.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 120 höft. (Nr 135.)

41

s. 322 Kontrollera mot PDF

322

Kimgl. Maj.-ts Nåd. Proposition Nr 135.

Efter att kava erinrat om fattigvårdsförordningens bestämmelse

(29 §), att fattigvårdssamhälle, som på grund av 1 § lämnat fattigvård

åt någon, som bär hemortsrätt inom annat samhälle, är berättigat att

av detta samhälle erhålla ersättning för fattigvården ävensom för begravningskostnad,

om sådan erfordrats, framhåller kommittén, att svårigheten

att avgöra, om i ett visst fall fattigvård meddelats enligt 1 §

fattigvårdsförordningen, givit upphov till ett stort antal tvister mellan

fattigvårdssamhällena, samt anför vidare:

»Med den lydelse, som kommittén givit 1 § i sitt förslag, torde en lämpligare

omfattning hava givits åt den obligatoriska fattigvården och därmed också åt

hemortssamhällets ersättningsskyldighet i allmänhet, så vitt den skall grundas

på den omständigheten att fattigvården varit obligatorisk. Den ytterligare understödsverksamhet,

som ett fattigvårdssamhälle utövar, måste bliva så beroende av

subjektiv uppfattning och lokala förhållanden, att den ej ägnar sig att göras till

föremål för ersättningsskyldighet av annat samhälle. Kommittén har därför föreslagit,

att allenast obligatorisk fattigvård eller sådan, som lämnats enligt 1 § i

förslaget, skall vara föremål för ersättning fattigvårdssamhällen emellan.»

Kommittén lämnar härefter följande redogörelse för utländsk lagstiftnings

bestämmelser i dessa delar:

»I de danska och norska fattigvårdslagarna, i vilka liksom hos oss såsom

huvudregel fastställts en hemortssamhällets ersättningsplikt, har man på olika

sätt modifierat denna regel. Enligt den danska fattigvårdslagen erhåller vistelsekommunen

i vissa fall ersättning av hemortskommunen för allenast tre fjärdedelar

av sina kostnader och vissa kostnader ersättas ej alls; det senare är förhållandet

med utgifter till läkare och barnmorska, begravningskostnad samt understöd,

som består i fullgörande av s. k. pliktarbete eller av annan anledning ej

medför direkt utgift för kommunens kassa (bud efter läkare och barnmorska, bevakning

av sinnessjuka o. s. v.), ävensom för brevväxling i fattigvårdsangelägenheter.

Den norska fattigvårdslagen undantager från ersättning följande arter av

fattigvård: a) arbetsanvisning (sådan kan enligt lagen ske genom fattigvårdsstyrelsen),

b) skolbarns förseende med läroböcker och undervisningmateriel, c) läkar - och barnmorskehjälp samt medicin, d) sjukbehandling, som det offentliga ombesörjer

för epidemisk eller smittosam sjukdom, e) begravningskostnad. Av

övriga fattigvårdskostnader ersättas enligt den norka lagen två tredjedelar av

hemortskommunen.

Uti det finska förslaget till ny fattigvårdsförordning har man borttagit rätt

till ersättning för fattigvård, om kostnaden därför under ett års tid ej överstigit

20 finska mark; dessutom har föreslagits, att hemortskommunen skall gottgöra

allenast tre fjärdedelar av den kostnad, som belöper på tiden från fattigvårdens

beviljande, ''till dess ersättningskravet bevisligen blivit fattigvårdsstyrelsen i den

understöddes hemortskommun tillställt’.

I detta sammanhang bör ock erinras om ett stadgande i den tyska fattigvårdslagstiftningen.

Eör det fall att en person, som under minst en vecka varit

mot lön eller naturaförmåner anställd i ett och samma tjänste- eller arbetsför
-

s. 323 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 185.

323

hållande å en ort, insjuknar under fortvaron av detta tjänsteförhållande eller

inom en vecka efter dess slut, är det fattigvårdssamhälle, som denna ort tillhör,

skyldigt att lämna eller bekosta erforderlig vård och förplägnad under 26 veckor

(tidigare 13 veckor) efter sjukdomens början; under vissa förhållanden sträcker

sig en sådan skyldighet även till tjänarens eller arbetarens anhöriga, som insjuknat.

»

Kommittén omnämner vidare, att de till kommittén från kommunerna

inkomna uppgifter angående beskaffenheten av fattigvård, som under

år 1907 meddelats åt under stödstag are från annat fattigvårdssamhälle,

utvisa: att någotdera av understöden: läkarhjälp, medicin, förlossningseller

begravningshjälp lämnats i 588 fall, att annat understöd för högst

14 dagar lämnats i 444 fall och att annat understöd för minst 15 och

högst 30 dagar förekommit i 761 fall; att i 311 fall understöd av något

av förstnämnda slag utgått jämte annat understöd för högst 14 dagar,

att i 384 fall jämte dylikt understöd utgått annat understöd för minst 15

och högst 30 dagar; att under år 1907 alltså av understödstagarna från

annat samhälle ej mindre än 2,488 (47,i %) fallit under nämnda kategorier,

vilken siffra utgör inemot hälften av hela antalet understödstagare från

annan kommun (5,282); samt att skillnaden i proportion ej är synnerligen

stor, om man tager landskommuner och stadskommuner (städer och

köpingar) var för sig, i det för de senare procentsiffran utgör 48,4 och

för landsbygden 44,8.

I anslutning härtill anför kommittén:

»Genom att införa ett stadgande, enligt vilket kostnaden för understöd av

nu angivna slag undantages från ersättning, skulle tydligen ett stort antal tvisteämnen

mellan kommunerna röjas ur vägen, och stadgandet skulle alltså komma

att få eu väsentlig betydelse med hänsyn till minskande av fattigvårdsprocesserna

mellan kommunerna. Även om utvägar ej saknas att med andra medel minska

antalet av tvister, torde dock intet medel vara så effektivt som att låta vistelsekommunen

själv vidkännas dylika tillfälliga kostnader. Kommittén har ej kunnat

göra undersökning om de utgifter, som förorsakats av de ovan angivna understödsfallen;

en sådan skulle stött på alltför stora svårigheter. Men det torde

såsom visst kunna antagas, att vårdkostnadens belopp varit jämförelsevis ringa

i varje särskilt fall. Någon större förskjutning av fattigvårdstungan torde alltså

ej behöva befaras genom ett dylikt stadgande. I den mån en förskjutning kommer

att äga rum, faller den ökade bördan på städer och köpingar, i vilka det

relativt största antalet av understödstagare från annan kommun befinner sig. Mot

en förskjutning i denna riktning synas emellertid ej några större betänkligheter

böra möta, då i förhållande till den ekonomiska bärkraften stadskommunernas

utgifter för fattigvården i allmänhet äro väsentligt lägre än landskommunernas.

Med en begränsning till ovan angivna fall torde man ej behöva befara, att vistelsekommunen

skall undandraga sig att lämna erforderlig hjälp eller att söka skjuta

detta åliggande över på annan kommun. Medel till motverkande av försök i

sådan riktning finnas för övrigt i fattigvårdssökandens besvärsrätt samt i myn
-

s. 324 Kontrollera mot PDF

324

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

digheternas rätt och skyldighet att vid behov ingripa. Fördelen av att genom

ett sådant stadgande kunna väsentligt inskränka fattigvårdstvisternas antal torde

därför här få vara avgörande.»

Vad angår de särskilda slag av fattigvård, som upptagits i 51 §,

framhåller kommittén, att ersättning för bekostande åt skolbarn av kläder

m. m., en utgift som närmast hänför sig till 5 § fattigvårdsförordningen,

jämförd med 49 § folkskolestadgan, redan enligt nu gällande stadganden

mera sällan torde utgå; att även om läkarhjälp och medicin förekommit

vid upprepade tillfällen, det torde vara lämpligt att utesluta kostnaden

härför från ersättning; att om läkarhjälp och medicin lämnas i sammanhang

med vård å sjukvårdsinrättning, det i regel ej förekommer någon

särskild debitering därför utan ingår ersättningen i dagskostnaden; att

allteftersom dagskostnaden ersättes eller ej, därmed också läkarhjälp och

medicin bliva ersatta eller ej; samt att förlossnings- och begravningshjälp

ej ersättas, även om kostnaden därför utgått i samband med

sjukvård.

Kommittén betonar vidare lämpligheten av att från ersättning av

hemortskommunen undantaga även annan mera tillfällig fattigvård samt

anför:

»Vid formulering av ett stadgande härom möta emellertid åtskilliga svårigheter.

Att endast helt allmänt tala om tillfällig fattigvård är ej lämpligt, utan

det torde vara nödvändigt att meddela närmare bestämmelser. Därvid skulle

man, såsom skett i det finska förslaget, kunna fästa sig vid storleken av det belopp,

som utgått. Kommittén har dock ansett det lämpligare att låta det avgörande

vara, att fattigvård utgått under en viss kortare tid. Särskilt för alla de fall, då

det gällt anstaltsvård, är denna utgångspunkt naturlig. Har fattigvård utgått

med visst belopp utan att därvid sagts något om tiden, för vilken understödet

avsetts, torde större svårigheter ej möta att avgöra, huruvida detta skäligen svarar

emot den tid, för vilken fattigvårdens slutliga gäldande anses böra åligga vistelsekommunen.

För att i väsentligare mån kunna vinna det åsyftade målet, inskränkning i

tvisternas antal, torde det vara lämpligt att ej taga tiden alltför kort. Kommittén

har ansett en tid av 30 dagar såsom lämplig, därvid kommittén bland annat

tagit hänsyn till att med denna tidsperiod från ersättning komma att undantagas

de flesta fall, då fattigvården bestått i ersättande av vård under akut sjukdom.

Medellängden av sjukhusvistelse utgjorde under år 1910 å sjukhusens lasarettsavdelningar

29,o dagar, å sjukstugorna 24,6 dagar och å epidemisjukhusen 25,l

dagar.

Med hänsyn till grunden för stadgandet är det uppenbart, att om för samma

person behov av tillfällig fattigvård uppstått vid olika tillfällen t. ex. under ett

år, varje fall är att betrakta för sig och att någon sammanläggning av de särskilda

tiderna icke får äga rum.

Då emellertid en bestämmelse av förevarande innebörd skulle kunna utgöra

en lockelse för vistelsekommunen att sträcka ut understödstiden över en tid av

s. 325 Kontrollera mot PDF

325

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

30 dagar för att därigenom betaga understödet dess natur av tillfälligt, bär kommittén

till förebyggande härav föreslagit, att vid understöd, som fortgått längre

tid än den sålunda bestämda, vad som åtgått för de första 30 dagarna ej skall

ersättas. Det synes även i övrigt hava goda skäl för sig att låta kostnaden för

fattigvård under denna första tid, då det mången gång är ovisst, om den är av

stadigvarande natur eller icke, drabba vistelsekommunen. Föreskriften i fråga

innebär i och för sig endast, att vistelsekommunen ej kan betinga sig någon ersättning

för denna första tid. Kan hemsändning enligt därför gällande bestämmelser

äga rum tidigare, har hemortssamhället ej rätt att avvisa den med åberopande

av förevarande stadgande, liksom det ej .kan kräva gottgörelse av den

kommun, från vilken hemsändning med iakttagande av lagens därom givna föreskrifter

ägt rum, för vård under de 30 dagarna.»

Principen att viss mera tillfällig fattigvård ej inverkar på hemortsrättsförvärv

och ej medför rätt till ersättning av hemortskommunen har

i åtskilliga av de avgivna yttrandena gjorts till föremål för erinringar.

Sålunda anser Kungl. Maj:ts Befallning shav ande i Östergötlands län

tillräckliga skäl icke hava anförts för frångående av regeln att obligatorisk

fattigvård hindrar förvärv av hemortsrätt.

Fattig v årdss tyr el sen i Norrköping befarar, att ifrågavarande bestämmelser

i * 49 och 51 §§ skola föranleda orättvisor och bliva mycket betungande

för många kommuner. Det enda av ifrågavarande undantagsfall,

som kunde kvarstå, är, anser styrelsen, bekostande av kläder åt

skolbarn, men då folkskolestadgan redan innehåller en dylik bestämmelse,

synes det styrelsen överflödigt att upprepa den i fattigvårdslagen.

Kungl. Maj:ts Befallningsliavande i Blekinge län, som bestämt avstyrker

den i 51 § upptagna bestämmelsen, att ersättning icke skall utgå

för fattigvård, som icke omfattat längre tid än 30 dagar, säger sig vara

tveksam, huruvida ifrågavarande bestämmelser i 49 § 1 mom. äro berättigade.

Fattigvärdsstgrelsen i Malmö betecknar ifrågavarande bestämmelser i

49 § 1 mom. och 51 § såsom orättvisa mot stadssamhällena, särskilt de

större.

Västernorr lands läns landsting anser de föreslagna stadgande^ i 49

och 51 §§ kunna leda till godtycke och oegentligheter, ty i ena fallet

kan en högst väsentlig fattigvård till en nyinflyttad ej blott icke alls

uttagas hos utflyttningskommunen, utan även betrygga den nyinflyttades

nya hemortsrätt, medan i ett annat fall en jämförelsevis ringa fattigvård

till en nyinflyttad (såsom sjukhuskostnad) kan uttagas och jämväl stänger

honom från ny hemortsrätt.

Yttranden.

s. 326 Kontrollera mot PDF

326

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

Domkapitlet i Visby finner samma bestämmelser i så måtto mycket

betänkliga, att de givetvis komma att ofta inverka dels fördröjande dels

eljest oförmånligt på ett annars välbehövligt understöd och därjämte

starkt hinderligt för det fria val av vistelseort, som nu gällande förordning

särskilt i sin 28 § gör gällande såsom var mans rätt. De föreslagna

bestämmelserna skola enligt domkapitlets mening medföra, att

ingen gärna medgiver inflyttning å sin jord eller i sitt hus åt någon i

känt torftiga villkor eller eljest med osäker bärgning.

Fångvårdsstyrelsens centrala hjälpbyrå säger sig även befara, att

bestämmelserna i 49 och 51 §§ skola försvåra utsikterna för alla nödlidande,

samt anför, att faktiskt mottagandet av fattigvård i en kommun

ofta underlättat tillträdet till en annan kommun, eftersom fattigvård

under året före den nya mantalsskrivningen föranlett bibehållande av

hemort i den kommun, som utgivit understödet, att borttagandet av

denna bestämmelse kunde synas förestavad av humanitet, men skulle

verka motsatsen, en försämring, som även fångvårdens räddningsverk

skulle få erfara, att upplysning om åtnjuten fattigvård i annat samhälle

understundom för byrån kommit som en räddning, då fråga varit om

uppsägning från en arbetsplats av fruktan för hemortsrättsförvärv, samt

att bestämmelsen att ingen för äventyret av framtida fattigvårdstunga

finge förmenas rätt att välja vistelseort endast hade en chimärisk betydelse,

då valet av vistelseort för fattigt folk sammanhängde med utsikten

till försörjning, och då ingen kunde tvinga en arbetsgivare att taga en

tjänare eller förbjuda honom att avskeda.

Fattigvärdsdirektören i Göteborg finner de i 49 § uppställda undantagen

från huvudregeln om obligatorisk fattigvårds inverkan på hemortsrättsförvärv

skäligen godtyckligt valda och formulerade samt avstyrker

bestämmelsen härom ävensom motsvarande stadgande i 51 §.

Kammarrätten uttalar sin anslutning till principen, att viss fattigvård

av mera tillfällig art icke har inverkan på förvärv av hemortsrätt

och att kostnaden för sådan vård stannar å vistelsekommunen.

I övrigt synas myndigheterna ej heller hava något att erinra mot

berörda princip; åtskilliga understryka riktigheten av densamma. Däremot

framkomma i vissa yttranden tvivelsmål rörande omfattninqen av

ifrågavarande undantag och förnämligast anordningen att göra ''fattigvård

under högst 30 dagar till ett dylikt undantag. Av medicinalstyrelsen

och vissa läkare ifrågasättes, att vård å epidemisjukhus, som i många

län är kostnadsfri för den enskilde och för övrigt i betydande utsträckning

lämnas mera för det allmännas än för den sjukes skull, icke skall

öva inflytande i avseende å hemortsrättsförvärv, och av vissa myndig
-

s. 327 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135. 327

heter uttalas, att begravningskostnad och förlossningshjälp åtminstone i

samband med anstaltsvistelse böra hava dylikt inflytande och ersättas av

hemortsrättskommun. I sistnämnda båda hänseenden uttalas betänkligheter

mot förslaget av bl. a. hälsovårds- och fattigvårdsmyndigheter i

Stockholm, av vilka fattigvårdsnämnden anser, att bestämmelsen i 49 §

om förlossningshjälpen i samband med stadgandet om ersättningsfri fattigvård

under högst 30 dagar med all säkerhet kommer att medföra, att

den redan nu avsevärda och i många avseenden ofördelaktiga tillströmningen

till storstäderna, särskilt Stockholm, av unga kvinnor, som vänta

sin nedkomst, kommer att högst väsentligt ökas.

Kammarrätten anser av i huvudsak samma skäl undantaget i fråga

om förlossningshjälp i 49 och 51 §§ böra gälla endast i de fall, då den

icke meddelas i sammanhang med vård å anstalt.

En ledamot i kammarrätten avstyrker de stadganden i 49 och 51

§§, som avse bekostande åt skolbarn av kläder m. in.

Från läkarhåll ifrågasättes, att ersättning för läkarhjälp och medicin,

som lämnats annorledes än i förening med sjukhusvård, bör kunna

utkrävas, att lasarettsvård icke bör falla under undantaget om fattigvård

i högst 30 dagar, samt att vård å barnbördshus bör härutinnan likställas

med lasarettsvård.

Huvudsakligen är det emellertid mot bestämmelsen, att fattigvård

under högst 30 dagar icke hindrar hemortsrättsförvärv, och i samband

därmed mot stadgandet, att ersättning för dylik fattigvård ej skall utgå,

som erinringar framkommit i de avgivna yttrandena. I ett eller annat

av dessa gör man väl gällande, att dessa frågor icke med nödvändighet

sammanhänga, men i regel anser man, att de böra behandlas efter samma

regler.

De mot ifrågavarande bestämmelser i 49 och 51 §§ framställda anmärkningarna

torde kunna sammanfattas sålunda: Bestämmelserna äro

orättvisa särskilt mot stadskommunerna; de avvika alltför mycket från

huvudreglerna, att hemortssamhälle skall ersätta meddelad fattigvård och

att obligatorisk fattigvård under mantalsskrivningsåret skall inverka på

hemortsrättsförvärv; de medföra svårigheter för de nödställda att erhålla

understöd och göra, att detta blir knappt tillmätt; de föranleda försök från

kommunernas sida att skjuta understödjandet från sig och att draga ut

på tiden; de locka kommunerna att onödigtvis utsträcka fattigvård till

något längre tid än 30 dagar och till att i obehörigt syfte och mot

verkliga förhållandet beräkna den tid, som understöd avser, till mera än

30 dagar; och de giva anledning till tvister mellan kommunerna om

den tid, för vilken fattigvård skall anses ha utgått.

s. 328 Kontrollera mot PDF

328

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

Kammarrätten finner i alldeles särskild grad betänkligheter vara förknippade

med bestämmelserna, att fattigvård i allmänhet, som icke omfattat

längre tid än trettio dagar, ej utgör hinder för hemortsrättsförvärv

och ej heller medför rätt till gottgörelse av hemortskommunen,

ävensom att, därest fattigvården omfattat längre tid än trettio dagar,

den del därav ej ersättes, som utgått för de första trettio dagarna. Det

synes kammarrätten ingalunda saknas fog för de uttalade farhågorna,

att dessa bestämmelser kunna komma att för de nödlidande medföra avsevärda

svårigheter att komma i åtnjutande av den omedelbara hjälp,

som kan vara erforderlig. Med rätta framhålles ock, säger kammarrätten

vidare, det stora intresse, ett fattigvårdssamhälle har av att genom

förlängning av understödet utöver de första trettio dagarna kunna förhindra

hemortsrättsförvärv, och att tillgodoseende av detta intresse torde

vara tillräckligt lockande, för att förfaringssättet i rätt stor utsträckning

skall praktiseras. Beträffande kommitténs uttalande, att det med hänsyn

till grunden för stadgandet är uppenbart, att om för samma person behov

av tillfällig fattigvård uppstått vid olika tillfällen t. ex. under ett

år, varje fall är att betrakta för sig, och att någon sammanläggning av

de särskilda tiderna icke får äga rum, anför kammarrätten, att med en dylik

tolkning av ifrågavarande bestämmelser tillfälle skulle givas för én

understödstagare, som av någon anledning funne önskligt att förvärva

hemortsrätt i ett samhälle, att genom avstående periodvis från erhållen

fattigvård redan under första mantalsskrivningsåret förvärva hemortsrätt

i kommunen. Efter att hava framhållit, att varje bestämt fixerad tidsperiod

skulle nära nog inbjuda vederbörande fattigvårdsmyndigheter till

varjehanda mer eller mindre illojala försök att kringgå lagens bestämmelser

för att på annat samhälles bekostnad tillgodose den egna kommunens

intressen, yttrar kammarrätten vidare:

»Såsom Kungl. Maj:ts befallningshavande i Uppsala län anmärkt, komme

det enklaste sättet för kringgående naturligen att bliva att under löfte om

framtida påökning meddela den behövande en minimal fattigvård under de

första trettio dagarna. Talrika slitningar mellan kommunerna äro tvivelsutan att

emotse vid fastställandet av den tid, för vilken fattigvården skall anses hava utgått.

Så torde det exempelvis icke falla sig så lätt att bedöma, huruvida i ett

visst fall ett understöd av femton kronor skäligen kan anses hava avsett eu tidsperiod

av trettio dagar eller därutöver. Bestämmelser måste därför givetvis utfärdas

om noggrann anteckning i fattigvårdsstyrelsens protokoll angående den

tidrymd, den lämnade hjälpen i varje fall skulle antagas avse, men även om dessa

bestämmelser vunne efterföljd — vilket knappast vore att förvänta — komme

tvivelsutan kommittéförslagets genomförande i de delar, varom nu är fråga, att

giva upphov till ett otal tvistigheter och processer mellan kommunerna. Slutli
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

32!)

Kun fil. Maj:ts Nåd. Proposition Nr Vid.

gen bör måhända ej heller alldeles lämnas ur sikte ett egendomligt förhållande,

som bleve eu följd av lagförslagets antagande, nämligen att, därest ett understöd

utginge för kalendermånad, fattigvårdens verkningar med avseende å hemortsrätt

och ersättningsskyldighet kunde gestalta sig olika alltefter antalet dagar i månaden.

»

Kammarrätten förklarar sig slutligen, med erkännande av de skäl,

som kunna anföras till förmån för förslaget, finna de praktiska olägenheter,

som därmed iiro förbundna, vara av alltför betänklig art och hemställer

därför, att förslaget icke måtte varda lagfästat, såvitt angår stadgandena,

att fattigvård i allmänhet, som icke omfattat längre tid än

trettio dagar, ej hindrar förvärv av hemortsrätt och ej heller medför

rätt till ersättning av hemortskommunen, samt att, om fattigvården omfattat

mer än trettio dagar, den del därav ej gottgöres, som avser de

första trettio dagarna.

Överståthållarämbetet tillstyrker däremot kommitténs förslag i dessa

delar under framhållande av, att detsamma skulle i hög grad minska fattigvårdsprocessernas

antal samt att farhågorna för ökning av stadskommunernas

fattigvårdsutgifter och för obehöriga försök att på andra samhällen

kasta över försörjningsplikt äro överdrivna. Åmbetet anför vidare

beträffande den från visst håll uttalade fruktan, att vederbörande fångvårdsstyrelse

högst ovilligt skulle meddela främmande fattig ett tillfälligt

understöd, då den berövas möjlighet att få gottgörelse av hemortskommunen,

att här dock är fråga om obligatorisk fattigvård, och att

man med den kontroll, fattigvårdssamhällena komma att bliva underkastade,

ej torde behöva befara, att de skola söka undandraga sig sådana

skyldigheter, som uppenbarligen åligga dem. Åmbetet anser däremot

mera avseende böra fästas vid den framhållna olägenheten av bestämmelsen,

att i densamma ligger en lockelse för vistelsekommunen att utsträcka

understödstiden utöver en tid av 30 dagar för att genom ett sådant

förlängande av understödet kunna förhindra hemortsrättsförvärv.

Kommer förut påyrkad omredigering av 1 § till stånd, försvåras emellertid,

säger ämbetet, ett sådant förfaringssätt. På grund härav anser

överståthållarämbetet icke heller sistberörda anmärkning avgörande utan

hemställer, att kommitténs förslag i denna del måtte vinna godkännande.

Likaledes anser Kungl. Maj:ts befallning skavande i Kronobergs län

de med förslaget i dessa delar uttalade farhågor vara väsentligt överdrivna

och därför icke böra tillmätas avgörande betydelse.

I några yttranden hava vissa modifikationer i kommitténs förslag i

förevarande hänseenden påyrkats.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 120 käft. (Nr 135.) 42

opaginerad Kontrollera mot PDF

Departe
ments
chefen.

380 Kungi.. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 135.

Sålunda anför Kungl. Maj-ds befallning skavande i Stockholms län:

»Uti ett system, som ansluter sig till den uppfattningen, att det är hemortskommunen,

som i regel skall ersätta vistelsekommunens utlägg i fattigvårdshänseende,

är undantaget för 30 dagar för omfattande; det skulle enligt lämnade

statistiska meddelanden bringa upp undantagsfallen till inemot hälften av alla

fall av understöd åt person, som har hemortsrätt i annat samhälle. Hur nyttigt

det än må vara, att antalet fattigvårdsprocesser minskas, torde således dock någon

inskränkning höra ske i avseende å undantagets omfattning. Befallningshavanden

föreställer sig, att det skulle vara lämpligt, att undantaget begränsades

till 14 dagar, såväl då det gäller den längsta tiden för tillfällig fattigvård som

ock då det är fråga om den första tiden av en längre sammanhängande fattigvård.

Enligt meddelad statistik skulle visserligen härigenom undantagsfallen

minskas med 1,145, men då 1,343 undantagsfall, allt för år, ändock skulle återstå,

vore ju redan därigenom mycket vunnet. Emedan det måste anses mindre riktigt,

att flera 14-dagarsperioder i detta hänseende skulle kunna förekomma till

beräkning under ett och samma kalenderår, torde vara nödvändigt att föreskriva,

att hemortskommunen skall ersätta fattigvård av ifrågavarande slag i vad densamma

går utöver sammanlagt 30 dagar under ett och samma kalenderår. I händelse

av bifall till vad här ifrågasatts måste en mindre konsekvensändring vidtagas

i § 49.»

Kungl. Majds befallningshavande i Jönköpings och Västerbottens län

m. fl. anse, att ifrågavarande tid av 30 dagar bör minskas till 15 dagar.

Det ifrågasattes vidare av Kungl. Majds befallningshavande i Jämtlands

län, vidkommande rätten till ersättning, att tiden bestämmes till

ett visst antal dagar sammanlagt under hela året, samt av Kungl, Majds

befallningshavande i Hallands län, att i stället för den av kommittén i

49 och 51 §§ föreslagna tidsbestämning något visst minimibelopp fastslås,

till vilket fattigvårdskostnad i varje händelse skall uppgå för att

ersättning därför skall utgå och för att inverkan på hemortsrättsfrågan

skall äga rum.

De i det föregående refererade yttrandena avse delvis icke blott

49 § 1 mom. utan även 51 §. I allmänhet hava i myndigheternas yttranden

över sistnämnda lagrum samma synpunkter gjorts gällande och

enahanda erinringar framställts som mot 49 § 1 mom.

Från andra håll har dock, ehuru undantagsbestämmelserna i 49 §

1 mom. tillstyrkts eller med tvekan lämnats utan erinran, yrkats, att 51 §

måtte ur förslaget uteslutas.

Den av kommittén omfattade principen, att fattigvård av mera tillfällig

beskaffenhet icke övar inflytande på förvärv av hemortsrätt och

icke heller medför rätt till ersättning av hemortskommunen, har i stort

sett vunnit anslutning bland de hörda myndigheterna. Åven jag anser

s. 331 Kontrollera mot PDF

Kuntji. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 331

flen riktig och av beskaffenhet att böra läggas till grund för lagstiftningen.

Ser man härefter till, i huru stor utsträckning principen bör komma

till tillämpning, synes det till en början av kommitténs i det föregående

omförmälda statistik framgå, att kommitténs förslag i dessa delar, om

det i sin helhet bleve lag, skulle medföra en avsevärd minskning i fattigvårdsprocessernas

antal, en fördel som också varit det huvudsakliga

syftet med förslaget. Fråga är emellertid, om denna fördel uppväger

de olägenheter, som, på sätt anmärkts, i vissa hänseenden torde komma

att uppstå, om nyssnämnda princip kommer till tillämpning i den utsträckning,

kommittén föreslagit.

Härvid lärer främst böra tagas i övervägande bestämmelserna om

fattigvård under högst 30 dagar. Om dessa bestämmelser bortfölle,

skulle visserligen minskningen i processernas antal bliva icke obetydligt

mindre än eljest. De från olika håll mot dessa bestämmelser riktade

anmärkningar synas mig emellertid så vägande, att jag icke anser mig

kunna tillstyrka bestämmelsernas antagande i oförändrat skick. Att,

såsom från några håll ifrågasatts, nedsätta tidens längd under 30 dagar

eller att i stället för en tidsbestämning fastslå ett visst minimibelopp, till

vilket fattigvårdskostnaden högst finge uppgå, anser jag icke heller

kunna förordas, då härigenom de påtalade olägenheterna skulle i väsentlig

mån kvarstå. Något annat genomförbart sätt att nå det med

förslagets ifrågavarande bestämmelser avsedda syfte, utan att de därmed

förbundna olägenheterna uppstå, har icke heller påvisats. Det synes mig

därför icke återstå annan möjlighet än att låta samma bestämmelser

utgå ur förslaget.

Åven de anmärkningar, vilka framställts mot bestämmelserna om att

fattigvård, som bestått i förlossningshjälp, icke inverkar i avseende å

hemortsrättsförvärv och icke medför rätt till ersättning av hemortskommunen,

synas mig vara befogade. De olägenheter, som kunna förväntas

av sådana bestämmelser, synas mig vara av för allvarlig beskaffenhet

för att icke böra förebyggas. Detta bör kunna ske genom

att, på sätt kammarrätten föreslagit, stadga, att nämnda undantagsbestämmelser

om förlossningshjälp böra gälla endast då hjälpen utgår

annorledes än i förening med vård å anstalt, varför ersättning skall

utgå.

Övriga beträffande förevarande §§ framställda yrkanden, i den mån

de icke blivit tillgodosedda genom vad av mig nu föreslagits, synas mig

icke vara av beskaffenhet att böra föranleda ändring i förslaget.

s. 332 Kontrollera mot PDF

Inverkan på

hemorts rättsförvärv

av

fattigvård åt

barn, hustru

och adoptivbarn,

49 § 2 mom.

Kommittén.

332 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

I uu gällande fattigvårdsförordning (25 §) har den fattigvård, som

meddelas en persons hustru och minderåriga barn, förklarats utgöra

hinder för vinnande av ny hemortsrätt lika väl som den fattigvård,

vilken lämnats honom själv. Därvid har även enligt praxis fattigvård

åt oäkta minderårigt barn inverkat på dess faders förvärv av hemortsrätt.

Enligt kommittéförslaget anses blott den fattigvård, som någon själv

åtnjutit, hava lämnats honom, men någon ändring har ej föreslagits i fråga

om inverkan av fattigvård, som lämnats en persons hustru eller minderåriga

barn. Det stadgas nämligen i 49 § 2 mom., att i fråga om inverkan

på förvärv av hemortsrätt likställes med fattigvård, som någon själv åtnjutit,

fattigvård, som åtnjutits av hans minderåriga barn, så ock för

mannen fattigvård, vilken tilldelats hans hustru eller under bestående

äktenskap barn, som hon ägt före äktenskapet och som hava hennes

hemortsrätt. Fattigvård åt barn utom äktenskap inverkar enligt stadgandet

ej på faderns förvärv av hemortsrätt.

Kommittén framhåller i motiverna, att det torde ligga i sakens

natur, att fattigvård, lämnad åt någon, som i hemortsrättsavseende är

beroende av annan person, inverkar på denne senares förvärv av hemortsrätt,

men att eftersom oäkta minderårigt barn ej i hemortsrättsavseende

följer fadern, det ej föreligger skäl att låta fattigvård åt sådant

barn hava någon inverkan på faderns hemortsrättsförvärv; den omständigheten

att han är försörj ningsskyldig bör här ej vara avgörande.

Kommittén har dock funnit sig böra föreslå ett uttryckligt stadgande

uti nämnda hänseende. Vidare anför kommittén:

»Då en moder, som har ett minderårigt barn, gifter sig med annan än

barnets fader, blir barnet, så vida det icke är fött i ett moderns föregående

äktenskap oeh dess fader lever, delaktigt genom modern av mannens hemortsrätt,

så länge modern lever eller till dess barnet får självständig hemortsrätt. Av

sådan anledning bör också fattigvård, som meddelas barnet, inverka på styvfaderns

hemortsrättsförvärv under den tid barnet i hemortsrättsavseende är beroende

av denne. Då den nuvarande fattigvårdsförordningen icke enligt praxis

ansetts innebära detta, varav blivit en följd att barnet, fastän det åtnjutit fattigvård,

ändrat hemortsrätt allt efter styvfaderns flyttning från en kommun till

annan (s. k. ambulerande hemortsrätt), har kommittén föreslagit en bestämmelse

i syfte att undanröja denna olägenhet. Självfallet är härvid, att fattigvård, varav

modern eller barnet kommit i åtnjutande, innan äktenskapet ingåtts, icke kan

hava någon betydelse å mannens, respektive styvfaderns hemortsrättsförvärv.»

Kommittén redogör vidare för en vid 1896 års riksdag väckt motion

om ändring i fattigvårdsförordningen »i syfte att ogift kvinna, utan

hinder därav att hennes barn åtnjuter fattigvård inom visst fattigvårds
-

s. 333 Kontrollera mot PDF

KungI. Maj:ts Nåd. Proposition Nr Vid. 333

samhälle, må kunna inom annat samhälle förvärva hemortsrätt, dock att

det senare samhället ej må betungas med skyldighet att ersätta den

fattigvård, som barnet redan åtnjutit, eller att övertaga dess framtida

försörjning». Lagutskottet, vars utlåtande bifölls av båda kamrarna,

hemställde, att motionen ej måtte föranleda någon åtgärd, och anförde

såsom skäl härför, att grundsatsen om hemortsrättens beroende av åtnjuten

fattigvård fortfarande borde bliva undantagslöst gällande, enär

sådant krävdes för att motverka, att en kommun genom att bekosta

understödstagarens flyttning till annan kommun skulle kunna på denna

överflytta underhållsbördan, samt att giltiga skäl helt och hållet saknades

att övergiva grundsatsen, att minderåriga barn utom äktenskap och deras

moder skulle hava hemortsrätt inom samma kommun, så mycket hellre

som ett stadgande i motsatt riktning skulle medföra den praktiska olägenheten

att, om modem med det hos henne vistande barnet behövde understöd,

det bleve svårt att avgöra, huru mycket skulle belöpa på modern

och huru mycket på barnet, och tvister skulle lätteligen uppstå emellan

de båda fattigvårdssamhällen, som hade underhållsskyldighet, det ena för

modern och det andra för barnet.

Kommittén anser, att de skäl, som anförts gentemot nämnda förslag,

i stort sett allt fortfarande äga sin giltighet, och kommittén har därför

ej ansett det lämpligt att upptaga nyssberörda eller andra förslag i samma

riktning, utan bibehållit fattigvårds förordningens ståndpunkt, att barn

utom äktenskap bär moderns hemortsrätt.

Stockholms stads fattigvårdsnämnd och dess t. f. fattigvårdsinspektör

framhålla, att 49 § 2 mom., sådant detta lagrum blivit formulerat, i

någon mån synes stå i strid med kommitténs uttalande i motiveringen

till 1 §, att fattigvård, som utgår, är att anse såsom lämnad åt den

nödställde personligen.

Fattigvårdsstyrelsen i Norrköping anser, att fattigvård åt barn utom

äktenskap ej må inverka på moderns förvärv av hemortsrätt. Om, säger

styrelsen, modern icke vistas i den kommun, som omhändertagit hennes

barn, är det orättvist, att modern och de barn, hon därefter får, alltjämt

skola hava hemortsrätt inom nämnda kommun och denna få bekosta

fattigvård åt dem.

Kammarrätten hemställer i förtydligande syfte, att orden: »eller under

bestående äktenskap barn, som hon ägt före äktenskapet» etc. utbytas

mot: »eller under bestående äktenskap minderåriga barn, som hon ägt

före äktenskapet» etc.

Yttranden.

s. 334 Kontrollera mot PDF

334

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

Daparte- Förslagets ståndpunkt, att fattigvård anses lämnad blott till person,

c&efen som sjklv åtnjutit densamma, ej till person, som för den understödde är

försörjningspliktig, synes mig icke stå i strid med förevarande bestämmelse,

att den åtnjutna fattigvården inverkar på dens hemortsrätt, av

vilken den understödde är i hemortsrättsavseende beroende. Den av

bl. a. Stockholms stads fattigvårdsnämnd i sådant hänseende framställda

erinran kan jag därför icke anse befogad.

Vad kommittén anfört beträffande det vid 1896 års riksdag väckta

förslaget synes mig vara riktigt och tillämpligt jämväl å vad fattigvårdsstyrelsen

i Norrköping mot förevarande moment erinrat.

Den av kammarrätten i redaktionellt avseende gj orda hemställan finner

jag böra vinna avseende.

I överensstämmelse med vad av mig i 47 § föreslagits lärer i förevarande

lagrum minderårigt adoptivbarn böra likställas med minderårigt

barn. Med hustruns barn, som hon ägt före äktenskapet och som hava

hennes hemortsrätt, torde böra likställas hennes adoptivbarn, som hava

hennes hemortsrätt, oberoende av om adoptionen skett före äktenskapet

eller ej. Likaledes torde böra stadgas, att fattigvård åt barn, som

adopterats, ej inverkar på faderns eller moderns förvärv av hemortsrätt.

Förlust av I 31 § 2 mom. fattigvårdsförordningen finnes bestämmelse om

hemortsrätt. gkyPJighet för gtaten att i vissa fäll ersätta fattigvård, som av fattigvårdssamhälle

utgivits till personer, vilka längre tid vistats utom samhället.

Kommittén. Kommittén framhåller, att man här har eu motsvarighet till vad i

vissa utländska lagstiftningar, såsom den norska och den tyska, kallas

förlust av hemortsrätt.

Riksdagen» I sin förut omnämnda skrivelse den 12 maj 1905 har riksdagen, med häni2krima''S<i905

yisning till de norska och tyska bestämmelserna rörande förlust av hemortsmsJ

'' rätt, fäst uppmärksamheten på att man därigenom förekommit eller minskat

den obillighet, som mer svåruppfyllda villkor för förvärv av hemortsrätt onekligen

vore ägnade att framkalla, på samma gång som med dylika bestämmelser

vunnes en reducering av tvisteförfarandet i fråga om ersättning för

fattigvård. Åven uttalade sig riksdagen samtidigt för en utsträckning

av statens ovan berörda skyldighet att gottgöra fattigvård åt personer,

som varit länge borta från sitt hemortssamhälle, i syfte att därigenom

lätta den i vissa kommuner hårt tryckande fattigvårdsbördan; och

framhöll riksdagen därvid såsom en naturlig utveckling, att så snart

s. 335 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:tf; Nåd. Proposition Nr 135.

335

en person oavbrutet under fem år vistats utom den kommun, där lian

hade hemortsrätt, denna kommun under alla förhållanden borde kunna

påräkna ersättning av statsmedel för kostnad i anledning av honom

senare lämnad fattigvård.

Vid övervägande av frågan, huruvida den nuvarande anordningen Kommittén,

med en statens ersättningsskyldighet, mer eller mindre utvidgad, skall

bibehållas, eller om det är lämpligare att efter norskt och tyskt mönster

i vår lagstiftning införa begreppet förlust av hemortsrätt, har, säger

kommittén, densamma ej kunnat finna, att några egentliga fördelar

skulle vinnas genom att upptaga begreppet förlust av hemortsrätt.

Huvudsyftet därmed, överflyttandet på staten av skyldigheten att bekosta

vården, anser kommittén kunna nås genom en utveckling av fattigvårdsförordningens

nuvarande bestämmelser. Kommittén fortsätter:

»Själva vården måste, så länge staten ej har egna organ för fattigvårdens

utövande, lämnas utav någon av rikets kommuner. För vårdens meddelande

synes det också bättre, att personen hör till någon viss kommun, dit han kan

sändas, om behov därav skulle föreligga. I annat fall skulle troligen ej kunna

undvaras en föreskrift, att Kungi. Maj:t för särskilda fall skulle bestämma någon

viss kommun, dit han borde sändas. Särskilt skulle detta ej kunna undvikas

för personer, som från utrikes ort förpassas till en kommun vid gränsen, med

vilken de icke hava någon som helst samhörighet. Bestämmelser om förlust av

hemortsrätt äro för övrigt ägnade att göra hemortsrättsstadgandena mera invecklade.

Kommittén har därför ansett sig icke böra föreslå några sådana.»

Vad kommittén sålunda anfört synes mig böra godtagas. Departe
Till

frågan om statens skyldighet att i vissa fall ersätta kommu- ciiefen.

nernas fattigvårdskostnad återkommer jag under nästföljande kapitel.

I riksdagens skrivelse den 12 maj 1905 har ifrågasatts meddelande Bestämmelser

av särskilda bestämmelser »till förekommande därav, att kommunernas fpllrlandTpå

målsmän söka i egennyttigt syfte inverka med avseende å för hemorts- hemortsrättsrätt

grundläggande förhållanden, vilka helt böra vara beroende av de forvarreventuella

understödstagarnas fria vilja». Och det har i detta avseende

från vissa håll antytts, att straffbestämmelser borde meddelas i det av

riksdagen angivna syfte.

I detta hänseende anför kommittén bland annat: Kommittén.

»Det är att antaga, att till följd av den minskade betydelse, hemortsrätten

enligt det nu framlagda förslaget erhåller genom stadgandena om vistelsekommunens

ansvarighet för viss fattigvård, vilken ej heller skall inverka på förvärv

av hemortsrätt, samt genom överflyttande på staten och än mera på landstingen

s. 336 Kontrollera mot PDF

336

Yttrande.

Departe
ments
chefen.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 135.

av kostnaden för vissa slag av fattigvård, kommunernas intresse att genom särskilda

förfoganden inverka på hemortsrättsförvärv skall väsentligen minskas.

Införandet av pensionsförsäkringen bör också utöva inverkan i samma riktning.

För övrigt synes det, som om betydelsen av dylika särskilda åtgöranden av de

kommunala myndigheterna redan under nuvarande förhållanden något överdrivits.»

Kommittén uttalar vidare, att densamma icke funnit skäl att föreslå

några särskilda bestämmelser i detta avseende, bland annat av det

skäl, att straffbestämmelser mot sådana åtgöranden, som här avses, stöta

på åtskilliga betänkligheter och att en effektiv statsinspektion synes

vara ägnad att bidraga till att avlägsna förekommande oegentligheter.

Domkapitlet i Lund anser stadgandet i 45 § icke vara ägnat att i

ringaste mån förebygga eller råda bot på, vad som i 1905 års riksdagsskrivelse

framhölls som ett olidligt missförhållande: att kommunernas

målsmän söka i egennyttigt syfte inverka med avseende å för hemortsrätt

grandi äggande förhållanden, vilka helt böra vara beroende av

de eventuella understödstagarnas fria vilja. I motsats till kommittén

håller domkapitlet i likhet med riksdagen före, att — då sådant ingalunda

är något blott enstaka fall och det med den nya lagen lätt kunde

bli oftare förekommande — särskilda bestämmelser av straffrättslig eller

annan effektiv art bort föreslås gent emot dylikt tillvägagångssätt.

Beklagligtvis förekomma alltjämt fall, då fattigvårdsstyrelser vidtaga

sådana åtgärder, som avses i riksdagens skrivelse. Emellertid

anser jag, i likhet med kommittén, det kunna förväntas, att om förevarande

lagförslag antages, frestelsen till dylika åtgärder kommer att

försvagas; genom de av mig föreslagna ändringarna i 49 och 51 §§

torde den med kommitténs oförändrade förslag i dessa delar förefintliga

fara för dylika illojala åtgärder från kommunernas sida hava i väsentlig

mån undanröjts. Härtill kommer, att det torde möta stora, kanske oöverstigliga

svårigheter att åstadkomma straffrättsliga eller andra bestämmelser,

som verksamt motarbeta åtgärder av antytt slag. Jag har därför

icke kunnat annat än ansluta mig till vad kommittén yttrat.

s. 337 Kontrollera mot PDF

Kun fil. Maj ds Nåd. Proposition Nr 135.

337

S KAP.

Om fattigvårdssamliäUcns inbördes ersättningsskyldighet samt om

gottgörelse för fattigvård av staten in. in.

50 §.

För innehållet i 50 § och kommitténs motivering därför har redogörelse

lämnats under 49 §.

T. f. ombudsmannen hos Stockholms stads fattigvårdsnämnd har vid

denna § uttalat önskvärdheten av att utav lagen tydligt framginge, att,

om fattigvårdssamhälle lämnar understöd enligt 1 § till en i samhället

ej hemortsberättigad person, för vilken annan inom samhället boende

jämlikt 3 eller 4 § är försörjningspliktig, hemortskommunen är i första

hand ersättningsskyldig för denna fattigvård och att vistelsekommunen

sålunda ej är skyldig att på grund av bestämmelserna i 65 § 2 mom. i

kommittéförslaget i första hand vända sig mot den enskilde försörjningspliktige.

Stockholms stads fattigvårdsnämnd har funnit vad sålunda uttalats

förtjänt av beaktande.

Kammarrätten anför, efter att hava citerat den föreslagna §:ns

lydelse, att då, såsom framgår av 51 §, vissa undantag givas från regeln,

att vistelsekommunen äger att av hemortskommunen åtnjuta ersättningför

obligatorisk fattigvård, en omredigering tarvas av 50 §.

Vid 49 § har givits uttryck åt den grundsatsen, att fattigvård bör öva

inverkan på hemortsrättsförvärv i samma fall som ersättning för lämnad fattigvård

bör utgå av hemortsrättssamhället. På sätt kommittén framhållit

lärer endast sådan fattigvård böra ersättas, som utgått enligt 1 §. Med den av

mig förordade ändringen i 49 § av förslaget, att jämväl frivillig fattigvård

skall öva inverkan på förvärv av hemortsrätt, nämligen när den lämnats

av annan kommun än den, i vilken mantalsskrivning ägt rum, brytes

alltså i viss mån mot nämnda grundsats, men då viktiga praktiska skäl

påkalla denna skillnad, torde den ej böra väcka betänklighet.

Gällande fattigvårdsförordning har i 29 § 1 och 2 momenten stadgande^

som mycket nära överensstämma med de föreslagna föreskrifterna

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 120 käft. (Nr 135.) 43

Hemortssamhälles

ersättningsskyldighet.

50 §.

Yttranden.

Departe
ments
chefen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ersättning

allenast för

viss kvotdel?

Kommittén.

Yttrande.

3S8 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

i 50 § och 63 § (= 65 § 2 mom. i kommittéförslaget). Såsom av föreliggande

rättsfall framgår, har den i ett par yttranden berörda omständigheten,

att enskild försörjningspliktig finnes, av hemortskommun, som av

vistelsekommun sökts på ersättning för lämnad fattigvård, stundom gjorts

till föremål för invändning mot kravet. För att förekomma all tvekan

därom, att vistelsekommunen, oberoende av nyssnämnda, i yttrandena berörda

omständighet, är berättigad att i första hand vända sig med sitt

krav mot hemortskommunen har jag ansett mig böra i 50 § föreslå

uttrycklig föreskrift härom.

I anledning av kammarrättens anmärkning synes en redaktionell

jämkning böra vidtagas.

I det föregående (sid. 322) har nämnts, att enligt dansk och norsk

lag vistelsekommunen i allmänhet erhåller ersättning av hemortskommunen

för utgiven fattigvård allenast med viss kvotdel av sina kostnader.

Såsom skäl för en dylik anordning framhåller kommittén behövligheten

av en garanti mot att understöd, som skola återgäldas av annat

samhälle, utdelas frikostigare än understöd åt samhällets egna medlemmar.

Mot en dylik anordning åberopar kommittén däremot, att

vistelsekommunen skulle få ett alltför starkt intresse att snarast möjligt

kräva hemsändning eller eljest vidtaga åtgärder för att personer från

andra samhällen hemsändes, att det läge en obillighet i att vistelsekommunen

skulle för en oviss framtid bära en del av utgifterna för främmande

understödstagare; att det kunde befaras, att överenskommelser

mellan vistelse- och hemortskommun om understödstagares kvarblivande

skulle försvåras; att en anordning av ifrågavarande slag skulle fresta

fattigvårdsmyndigheterna att söka värdera lämnat understöd till högsta

möjliga belopp; samt att, då vistelsekommunen vore skyldig att betala viss

andel av pensionstillägget för dem, som, då pensioner tilldelades dem, vore

inom samhället mantalsskrivna, även om de ej ägde hemortsrätt där,

vistelsesamhället skulle, om det även hade att svara för viss del av

fattigvården, komma att betala alltför stor andel av kostnaderna för

försörjningen.

Kommittén har funnit nämnda olägenheter så väsentliga, att den

ej ansett sig böra föreslå stadgande om att vistelsekommunen skall bära

viss kvotdel av avgiften.

Fn fattigvärdsstyrelse har förordat, att det icke skall åligga hemortskommun

att till vistelsekommun utgiva ersättning för fattigvård med

mera än 3 \ av kostnaden för vården.

s. 339 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj ds Nåd. Proposition Nr 135.

339

Då kommittén enligt min mening anfört övertygande skäl för sin

uppfattning rörande nu nämnda anordning, har jag ansett mig böra

ansluta mig till vad kommittén uttalat.

Kommittén har vidare till behandling upptagit spörsmålet om lämpligheten

av att införa någon viss norm, efter vilken ersättning för lämnad

fattigvård skulle till vistelsesamhället utgå, och anför kommittén

därvid en del uppgifter angående de belopp, till vilka vård å kommunala

fattigvårdsanstalter ävensom för utackorderade barn pläga av de

dömande myndigheterna värderas, samt angående de avgifter, vilka av

landstingen fastställas för vård å deras anstalter. Kommittén anför i

anslutning härtill:

»Av vad ovan nämnts framgår, att hos oss en viss praxis redan utbildat

sig rörande storleken av den gottgörelse, som bör lämnas, så väl för anstaltsvård

under olika förhållanden som för utackordering av barn. Man torde hava

anledning att härav så småningom vänta sig en viss stadga i hithörande förhållanden,

så att frågan om storleken av gottgörelse för lämnad fattigvård ej ofta

behöver bliva föremål för tvist. Någon fullständig enhetlighet torde härmed

emellertid ej stå att vinna och fråga är, om sådant ens är önskligt, då förhållandena

i vistelsekommunen ytterst måste bliva de bestämmande. För gottgörande

av understöd i hemmen, där förhållandena från fall till fall äro så

växlande, torde man ej gärna kunna uppställa några tariffer till efterrättelse

mellan fattigvårdssamhällena. Så vitt kommittén erfarit, har ej heller något

behov av föreskrifter om utfärdande av taxor för gottgörande av fattigvård gjort

sig gällande. De mål, uti vilka enbart ersättningens belopp varit föremål för

tvist, synas för övrigt ej hava uppgått till något avsevärt antal (del III sid. 307

o. f.). Kommittén har därför ej framlagt något förslag i förevarande avseende.»

Även i denna del anser jag mig böra ansluta mig till kommitténs

uppfattning.

51 §.

För kommitténs förslag till 51 §, motiveringen därför samt de i

anledning av §:n avgivna yttranden har redogörelse lämnats under 49 §

1 mom; och får jag hänvisa till vad av mig under nämnda lagrum

(sid. 330) av förslaget anförts.

52 §.

I fråga om rättegången mellan fattigvårdssamhällen meddelar kommittén

inledningsvis en del siffror ur kommitténs statistik: Under tre

undersökta tre-årsperioder 1864—66, 1877—79 och 1905—07 uppgick

antalet hos Kungl. Maj:ts befallningshavande handlagda fattigvårdsmål till

resp. 1,486, 2,597 och 8,864. På varje 10,000-tal av folkmängden utgjorde

detta resp. 3,6, 5,7 och 16,6. Åven beträffande de i kammarrätten

handlagda målen har en ökning ägt rum. Sålunda avgjordes där under

Departc

ments
chefen.

Tariffsystem.

Kommittén.

Departe
ments
chefen.

Ersättning

bör ej utgå

rid viss tillfällig

fattigvård.

51 §.

Föregående

utredning.

52 §.

Kommittén.

s. 340 Kontrollera mot PDF

340

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

en var av nämnda årsperioder 409, 642 och 2,074 mål eller i relation

till varje 10,000-tal invånare resp. 1,0, 1,4 och 3,9.

Kommittén framhåller, att de summor, dessa tvister gällt, ej synas

spela någon så avsevärd roll i förhållande till kommunernas fattigvårdsutgifter

över huvud, i det under år 1907 samtliga kommuners till andra

kommuner utgivna ersättningar utgjort allenast 339,740 kronor 87 öre;

de uppburna ersättningarna hade angivits till 379,670 kronor 82 öre.

(Skillnaden tydligen beroende bl. a. på det sätt, varpå bokföringen

ordnats.) Av ersättningsbeloppet tillfälle 216,648 kronor 8 öre städerna

och 163,022 kronor 74 öre landsbygden; städernas utgifter utgjorde

146,409 kronor 96 öre och landsbygden 193,330 kronor 91 öre. Kommittén

påpekar, att dessa belopp antagligen till någon del utgöras av

summor, som utgått utan att rättegång därom ägt rum.

Efter att hava framhållit, att den stadigt fortgående ökningen av

fattigvårdsprocesserna påtagligen i främsta rummet är att tillskriva den

genom industriens utveckling föranledda ökade rörligheten hos befolkningen

under de senaste årtiondena, men att till ökningen tvivelsutan

medverkat vissa stadganden i gällande fattigvårdsförordning, särskilt

formuleringen av förordningens 1 § och påföljden av förlust av rätt till

ersättning, om krav ej anhängigöres inom viss kort tid, anför kommittén:

»Utom det att tillväxten av fattigvårdsmålen i hög grad ökat arbetsbördan

så väl hos fattigvårdsstyrelserna som hos Konungens befallningshavande och i

kammarrätten samt därigenom ådragit kommunerna och statsverket större utgifter,

medföra dessa tvister, enligt vad erfarenheten ådagalagt, alldeles särskilda

olägenheter. Kommunerna och det kommunala livet lida i hög grad därav.

Exempel saknas ej därpå, att fattigvårdsstyrelserna söka befria sig från ersättningsskyldighet

samt kasta kostnaden över på annan kommun, varför stundom

tillgripas invändningar, som vederbörande kommunala förtroendeman eller tjänsteman

sannolikt ej skulle begagnat sig av till värjande av egna intressen. I kommunens

intresse anser man sig vidare icke kunna göra några medgivanden utan

bestrider alla yrkanden från annan kommun. Följden blir, att utredningen försvåras

och avgörandet fördröj es, så att, när en gång utslag faller och ersättning

skall utgivas, det ofta kan bliva fråga om belopp, som åtminstone för små kommuner

äro mycket betungande. Härmed uppkommer också lätt en viss bitterhet

mot den understödstagare, vilkens underhåll tvisten gäller.

Genom de ändringar,1 som föreslagits i fråga om avgränsningen av den obligatoriska

fattigvården, genom de nya bestämmelserna om hemortsrätt samt genom

stadgandet att viss tillfällig fattigvård ej ersättes av hemortskommunen hava

tvivelsutan många anledningar till tvister undanröjts. Emellertid är det av nöden

att tillse, huruvida man ej genom vissa åtgärder i fråga om proceduren skulle

kunna ytterligare nedbringa antalet tvister emellan fattigvårdssamhällena »

I sådant hänseende framhåller kommittén undanröjande av det nuvarande

missförhållandet, att rättegång påbörjas, utan att man har till
-

s. 341 Kontrollera mot PDF

341

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 135.

gång till eu utredning, som ger möjlighet att bedöma vare sig understödstagarens

hemortsrätt eller de närmare omständigheter, under vilka

fattigvård meddelats, varav följden blir, att den sökta fångvårdsstyrelse!!

ofta inskränker sig till ett bestridande av så väl hemortsrätten som behovet

och skäligheten av det givna understödet. Det blir sedan, säger

kommittén, Kungl. Maj:ts befallningshavandes sak att söka utreda de

olika punkterna genom infordrande av påminnelser och ytterligare förklaringar

eller genom föranstaltande av förhör, under det fattigvårdsstyrelserna

själva kunna förhålla sig jämförelsevis passiva. Kommittén

betonar dock riktigheten av att kommunerna medverka vid fattigvårdstvisternas

utredning samt framhåller, att när fråga är om understöd åt

personer, tillhörande en främmande kommun, det ligger i såväl vistelsekommunens

som hemortskommunens intresse att genom en skriftlig redogörelse

få en klar föreställning om de omständigheter, som förelågo,

när fråga om understöd uppkom, samt sådana upplysningar om understödssökanden,

att därav kan slutas, vart han hör. Kommittén fortsätter:

»Kravet på en sådan redogörelse rättfärdigas särskilt därav, att undersökningar

i ämnet på ett senare stadium äro förenade med större svårigheter och

stundom alldeles omöjliga att åstadkomma på grund av dödsfall, flyttningar och

andra omständigheter. En sådan undersökning sätter för det första vistelsekommunen

i stånd att säkrare bedöma, varest den behövande har hemortsrätt.

Den sökta kommunen, vilken naturligen bör erhålla del av utredningen, får därigenom

tillfälle att avgöra, om understödstagaren har hemortsrätt därstädes, och

framställa de invändningar däremot, som den har att göra, samt att bedöma, i

vad mån behov av fattigvård förelegat, om den fordrade kostnaden är skälig och

om anledning föreligger att begära hemsändning. För den dömande myndigheten

skall naturligen en undersökning på detta stadium av understödsfrågan vara av

stor betydelse, och om än utredningen ej därigenom blivit fullständig, skall den

helt säkert väsentligt underlätta utredningens kompletterande.»

Efter en erinran om att enligt kungörelsen den 21 augusti 1885

angående handlingar, som böra bifogas ansökningar om ersättning av

statsmedel för fattigvårdskostnader, är stadgad skyldighet för fångvårdsstyrelse,

som vill kräva gottgörelse av staten för dylika kostnader, att

genom förhör med den nödställde eller eljest införskaffa utredning i

vissa angivna hänseenden, anför kommittén:

»En utredning, grundande sig på förhör med den nödställde eller andra,

som kunna meddela upplysning i saken, bör enligt kommitténs åsikt föreskrivas

såsom obligatorisk, när fattigvårdssamhälle vill kräva gottgörelse för sin kostnad

av annat samhälle. Utredningen bör avse anskaffande av upplysningar rörande

följande omständigheter: den nödställdes namn, ålder, födelseort och civilstånd;

fattigvårdsbehovet och anledningen därtill; förut åtnjuten fattigvård (i vilken

kommun, tiden därför och av vad slag); senaste mantalsskrivningsort eller, om

den nödställde ej äger hemortsrätt där, annan ort, varest han kan antagas hava

s. 342 Kontrollera mot PDF

Yttranden.

Departe
ments
chefen.

342 Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 135.

hemortsrätt; personer, som enligt fattigvårdslagen äro pliktiga försörja den nödställde,

och deras ekonomiska ställning. Är den behövande gift eller minderårig,

höra uppgifter i vissa hänseenden i stället inhämtas rörande make eller föräldrar.

Med hänsyn till den omläggning av hemortsrätten, som kommittén föreslagit,

behöver undersökningen i denna del ej bliva så vidlyftig, enär upplysning

om mantalsskrivningsorten kan vinnas från vederbörlig myndighet

De erhållna upplysningarna böra upptagas i en skriftlig handling eller

protokoll. För att underlätta arbetet med protokolls avfattande och åstadkomma

nödig fullständighet böra tryckta formulär komma till användning; dylika formulär

användas redan nu på åtskilliga ställen. Då det säkerligen skulle bliva till gagn

för saken, om man allmänt använde samma formulär, har kommittén utarbetat

förslag till sådana. Protokollet bör underskrivas av den person, som hållit förhöret;

om sådant kan ske, böra även den eller de, med vilka förhöret hållits,

genom sina underskrifter bestyrka riktigheten av de utav dem lämnade uppgifterna.

Det kan naturligtvis hända, att inga upplysningar kunna erhållas, t. ex.

emedan den behövande är sinnessjuk eller det gäller barn samt ingen i trakten

känner dem. För sådant fall eller då eljest en eller annan av uppgifterna ej

kan erhållas, skall detta jämte skälet därtill aumärkas i protokollet.»

I överensstämmelse härmed har kommittén uppgjort sitt förslag

till 52 §.

Ifrågavarande stadgande har merendels lämnats utan anmärkning.

Det avstyrkes dock av några fattigvårdsstyrelser, som finna detsamma

onödigt och ägnat att öka arbetsbördan. Från ett par håll (bl. a. från

Västernorrlands läns landsting) antydes, att uppgifterna ej lära bliva särdeles

vederhäftiga, då den förhörande är part i saken. Åtskilliga länsmän

och en kronofogde tillstyrka uttryckligen stadgandet, den senare

med anmärkning att detsamma behöves för att förebygga det famlande

efter bevismedel, som hittills ägt rum.

Kungl. Maj:ts befallningsliavande i Gottlands län uttalar särskilt, att

skyldigheten icke bör bliva vidare betungande för fattigvårdsstyrelserna,

synnerligast som formulär till förhörsprotokoll finnes att tillgå.

Kammarrätten anser, att sådan utredning, som i 52 § föreskrives

för det fall att fångvårdsstyrelse vill söka ersättning av annat samhälle,

bör stadgas jämväl då samhälle vill utsöka ersättning av landsting.

Socialstyrelsen förmenar, att förhör ej under alla förhållanden kan

vara nödvändigt eller ägnat att på bästa sätt bereda tillgång till de

föreskrivna uppgifterna, vadan stadgandets avfattning bör något modifieras.

Genom det i denna § föreskrivna förhör torde utan allt för stor

svårighet kunna vinnas ett material, som i flertalet fall är tillräckligt för

att bedöma de frågor om ersättning för fattigvården m. m., vilka kunna

s. 343 Kontrollera mot PDF

343

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr J3.r>.

uppkomma. Detta material blir också underlag för en eventuell efterföljande

skriftväxling mellan vistelse- och liemortssamhället, eu skriftväxling,

som eljest ej skulle få stor betydelse. Åven om tvist sedermera uppstår

hos Kungl. Maj:ts befallningshavande, är det givetvis av vikt att redan

från början hava material för tvistefrågornas bedömande. För vistelsekommunen

gäller det att visa, dels att behov av fattigvård enligt 1 §

förelegat, dels att annan kommun är underhållsskyldig; vistelsekommunen

har sålunda stort intresse av att göra utredningen så fullständig som

möjligt, och man får därför hoppas, att dess fattigvårdsstyrelse skall göra

sitt bästa att söka anskaffa erforderliga uppgifter. Förhör synes vara

det lämpligaste sättet för vinnande av upplysningar, och fordran å förhörs

anställande, där sådant kan ske, lärer därför icke böra eftergivas.

Det är just de direkta upplysningarna, som det på detta tidiga stadium

är av vikt att införskaffa; senare kunna de kanske icke erhållas. Genom

att gorå förhöret obligatoriskt slipper man att i större utsträckning anlita

polismyndigheten och kronobetjäningen för utrednings anskaffande.

På sätt kammarrätten uttalat, torde utredning böra äga rum jämväl

då fattigvårdssamhället vill söka ersättning av landsting.

Då samhället vill söka ersättning av staten, kräves redan nu enligt

den särskilda kungörelsen därom vissa uppgifter, vilka skola anskaffas

genom förhör. Ehuru särskilda föreskrifter härom fortfarande torde böra

givas, synes det mig lämpligt att till undvikande av missförstånd i förevarande

§ utsäga, att jämväl i sådant fall den här stadgade utredningen

skall anskaffas.

53 och 54 §§.

1 53 och 54 §§ har kommittén, i syfte att förhindra, att talan

mellan fattigvårdssamhällen väckes, förrän parterna sökt medelst föregående

skriftväxling i godo uppgöra saken, föreslagit, att i allmänhet

ett anmaningsförfarande skall föregå anhängiggörandet av tvist hos Kungl.

Maj:ts befallningshavande.

Kommittén framhåller, att ansökan hos Kungl. Majrts befallningshavande

om ersättning av annat samhälle för fattigvård för närvarande

oftast göres utan några som helst underhandlingar, samt fortsätter:

»Delvis har detta sin förklaringsgrund i en viss obenägenhet från fattigvårdsstyrelsernas

sida att medgiva betalningsskyldigheten även i klara fall; de

hava ansett det bättre att erhålla Konungens befallningshavandes avgörande och

endast betala vad sålunda adömts. Ett hinder för underhandling om sakens

uppgörande utan rättegång har för övrigt legat däri, att bestämmelsen om förlust

av rätt till ersättning för fattigvård är så avfattad, att fattigvårdsstyrelsen kan

Föregående

skriftväxling.

53 och 54 §§.

Kommittén.

s. 344 Kontrollera mot PDF

344

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

riskera att gå miste om någon del av sitt utlägg, därest den för mycket litar på

den föregående underhandlingen. Enligt fattigvårdsförordningen skall nämligen

talan väckas inom en månad efter den dag, då fattigvården beviljades, vid äventyr

att all rätt till ersättning för fattigvård, som lämnas därefter och intill dess

kravet anhängiggöres, anses förfallen (29 § 1 mom.). Den omständigheten, att

en ansökning sålunda inom viss tid måste avlämnas till Konungens befallningshavande,

för att talan ej skall förloras, medför säkerligen, att tvister onödigtvis

väckas; och sedan talan en gång väckts, är fattigvårdsstyrelsen, även om nya

skäl tillkomma, som göra dennas utgång tvivelaktig eller kanske med visshet

peka på, att talan kommer att ogillas, i regel ej benägen att återkalla sin talan.»

Under erinran, att bestämmelser om en föregående skriftväxling

finnas i de danska och norska fattigvårdslagarna, lämnar kommittén

följande redogörelse härför:

»Enligt den danska lagen skall ett förhör, sådant som det här ovan nämnda,

ske genast, och underlåtenhet att verkställa sådant förhör medför förlust av ersättningsrätt,

så vida behovet ej kan på annat sätt tillfredsställande utredas.

Krav mot annan kommun skall ske ofördröjligen med bifogande av förhörsprotokoll

och legitimationshandlingar samt uppgift på vidtagna åtgärder. Den sökta

kommunen har att utan dröjsmål svara på framställningen; avgives ej svar inom

4 veckor efter mottagandet, förloras rätt till invändning; bestrides kravet, har

sökandekommunen att väcka talan om ersättning. Senast sex veckor efter varje

halvårs utgång skall räkning över kostnaderna tillställas hemortskommunen, vid

äventyr att rätten till ersättning förloras. Den norska lagen föreskriver, att

fattigvårdsstyrelsen snarast möligt skall avfordra den behövande en förklaring

över hans omständigheter, vid påföljd att ersättning ej utgår för tiden före förklaringens

upptagande. Senast fjorton dagar efter förklaringens avgivande skall

sökande fattigvårdsstyrelsen lämna fattigvårdsstyrelsen i den förmodade hemortskommunen

underrättelse om understödet, åtföljd av förklaringen och övriga föreliggande

uppgifter; underlåtenhet härav medför förlust av ersättningsrätt för

tiden, till dess översändande äger rum. Räkning över fattigyårdsutgift skall

sändas snarast möjligt och, då det gäller stadigvarande understöd, vid utgången

av vart halvår. Om räkning ej översänts senast ett år efter halvårets utgång,

kan ersättning icke utkrävas, därest ej tvist om hemortsrätten varit till hinder

för översändandet. Den sökta kommunen skall snarast möjligt avgiva förklaring

samt, om kravet godkännes, betala. Samma regler gälla även för krav mot stat

eller amtskommun. Tvister mellan kommun och staten avgöras av skiljemän

eller, om parterna ej kunna enas därom, av kyrkodepartementet.»

Kommittén har ansett ett anmaningsförfarande böra såsom obligatoriskt

upptagas även hos oss samt i sådant hänseende föreslagit följande

anordning: Den fattigvårdsstyrelse som lämnat fattigvården, skall

(enligt 53 §) ofördröjligen tillställa fattigvårdsstyrelsen i det samhälle,

som, enligt vad utredningen synes giva vid handen, är att anse såsom

hemortssamhälle, skriftlig anmaning att ersätta, den lämnade fattigvården

eller övertaga försörjningsskyldigheten samt därvid foga förhörshandlingen

i huvudskrift eller styrkt avskrift jämte uppgift å den utlagda

kostnaden, så vitt den då kan angivas. Tillställandet kan ske genom

s. 345 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135. 345

allmänna posten, och gäller i sådant fall postverkets bevis om eu till

den sökta kommunen avsänd rekommenderad försändelse som bevis om

tillställandet. Då, på sätt i 55 § föreslås, kraf hos Kungl. Maj:ts befallningshavande

skall ske inom viss tid, vid äventyr att rätt till ersättning

för viss del av fattigvården förloras, och anmaning dessförinnan

skall hava ägt rum, ligger häri en nödvändighet att göra anmaning och

anhängiggöra kravet med det snaraste. För att hindra, att sökanden uppehälles

i sin rätt, har i 54 § 1 stycket föreslagits, att, om den sökta

fattigvårdsstyrelsen ej avgivit svar inom 20 dagar, efter det anmaningen

gjorts, resp. avlämnats å posten, det dåmera står sökanden öppet att

anhängiggöra sitt krav hos Kungl. Maj:ts befallningshavande. Detsamma

gäller, om ett bestridande följt på anmaningen. För att ytterligare motverka

benägenheten att i onödan bestrida kravet eller lämna detsamma

obesvarat har föreslagits (58 § i kommittéförslaget), att fattigvårdsstyrelse,

som underlåtit att svara på anmaningen eller utan grundad anledning bestritt

det anmaningsvis gjorda yrkandet, må kunna förpliktas att ersätta motparten

dess kostnader i målet. Har anmaning gjorts hos ett fattigvårdssamhälle,

men anledning sedermera yppats, att understödstagaren äger

hemortsrätt inom annat fattigvårdssamhälle, må (enligt 54 § 2 stycket)

talan föras mot detta samhälle, utan att anmaning hos dess fattigvårdsstyrelse

föregått. Detsamma gäller, om undersökningen ej givit upplysning

om hemortskommunen. Vid ansökan hos Kungl. Maj:ts befallningshavande

skola enligt 54 § fogas samma handlingar, som böra fogas

vid anmaningen, nämligen förhörsprotokoll och uppgift på den dittills

kända fattigvårdskostnaden samt — utom i nyssnämnda båda fall, då

anmaning ej är föreskriven — bevis att anmaning skett. År ansökningen

ej åtföljd av dessa handlingar, upptages den ej till prövning.

Flertalet myndigheter, bl. a. samtliga Kungl. Maj:ts befallningshavande,

hava lämnat förslagets bestämmelser i 53 och 54 §§ utan erinran.

överstäthållarämbetet tillstyrker uttryckligen dessa §§ under framhållande

av att, om förslaget rörande hemortsrättens grundande på

den faktiska mantalsskrivningen godtages, hemortsrätten lättare än nu

kan konstateras, samt att, efter påyrkad omredigering av 1 §, även

fattigvårdens obligatoriska karaktär lättare bör kunna fastslås. Överståthållarämbetet

tillägger, att med det i 52 § stadgade förhörsprotokollet

tillgängligt det därför bör bliva lättare än nu för en sökt fattigvårdsstyrelse

att i klara fall avgiva ett erkännande samt att förfarandet

med litet god vilja hos fattigvårdsstyrelserna kan komma att åtminstone

i någon mån bidraga till minskandet av fattigvårdsprocesserna.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 120 käft. (Nr 135.)

Yttranden.

44

s. 346 Kontrollera mot PDF

346

Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

Från en del håll avstyrkes förslaget eller uttalas betänkligheter mot

detsamma.

Sålunda anser Västernorrlands läns landsting ■— i likhet med ett flertal

fattigvårdsstyrelser inom länet — det obehövligt att påbjuda försök till

obligatorisk underhandsuppgörelse, vilket kan gå för sig i större samhällen

med avlönade fattigvårdsfunktionärer, varemot det icke synes

lämpligt att ålägga landskommunernas fattigvårdsmyndigheter ett dylikt

arbete. Vidare uttalas från samma håll, att det är orimligt, att rätt till

ersättning, på sätt i § 54 föreslås, skall förloras, om vederbörande fattigvårdsstyrelse

skulle förbise i vissa avseenden föreskrivna, oväsentliga och

i de flesta fall betydelselösa, men i alla händelser både tidsödande och

besvärliga förberedande formaliteter särskilt beträffande uppgörelsen under

hand mellan fattigvårdsstyrelserna, som förvisso i ett ovanligt högt

procenttal fall skulle avböjas. — 1 samma riktning gå även uttalanden

från några fattigvårdsstyrelser i andra delar av landet.

T. f. ombudsmannen hos Stockholms stads fattigvårdsnämnd har anfört:

Då enligt förslaget hemortsrätt jämförelsevis lätt kunde förvärvas och

många svårigheter mötte vid fastslående av fattigvårdens obligatoriska

karaktär, torde det i de flesta fall bliva nästan omöjligt för landskommun

att efter sådan anmaning, som i förslaget föreskrivits, kunna direkt

medgiva ersättningsskyldighet och ännu omöjligare för sökanden att

påvisa, att svaranden mot bättre vetande bestritt kravet. De av försörj

ningstagaren eller annan till förhörsprotokollet lämnade uppgifter

torde även i många fall vara missvisande, varför en kontrollerande polisundersökning

ofta torde påfordras. 1 stället för att leda till minskning

av fattigvårdsprocesserna skulle därför förevarande stadgande medföra

motsatt resultat. Visserligen komme en eller annan föga besvärlig process

att på grund av erkännande efter anmaningen undvikas, men i stället

torde uppstå ett flertal tidsödande tvister angående bristande svar å samt

ogrundade bestridanden av framställda anmaningar, vilkas avgivande i

och för sig komme att förorsaka ett onödigt, betungande arbete. Men

även om svaranden efter anmaning erkänt ett krav, torde i ej så fall

det oaktat bliva nödvändigt att genom en rättegång få betalningsskyldigheten

fastställd genom utslag. Erfarenheten visade nämligen, att

stads- eller kronofogde ofta måste anlitas för uttagande hos fångvårdsstyrelse

av utdömda belopp, och för dylik handräckning erfordrades ju

utslag. Stadgandet om anmanings förfarande borde icke hava avfattats

i form av en ovillkorlig skyldighet för fattigvårdsstyrelsen utan snarare

i form av en uppmaning till styrelsen att i otvistiga fall begagna sig

därav, innan krav anhängiggjordes.

s. 347 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135. 347

Stockholms stads fattigvärd snämnd, har funnit vad sålunda anmärkts

vara värt beaktande.

Kammarrätten har i huvudsak instämt i nyssnämnde ombudsmans

uttalanden samt vidare anfört, att kammarrätten funne anmaningsförlarandet,

sådant detsamma av kommittén föreslagits, vara förenat med så

avsevärda olägenheter, att dess lagfästande icke syntes tillrådligt, samt

att i de fall, då fattigvårdsstyrelserna verkligen vore benägna för godvillig

uppgörelse av sina mellanhavanden, det ju för övrigt stode den

sökta kommunen öppet att vid delfåendet av ansökningen hos Kungl.

Maj:ts befallningshavande på grundvalen av den utav sökandefattigvårdsstyrelsen

förebragta utredningen medgiva det framställda anspråket och

därigenom förebygga ett obehövligt rättegångsförfarande.

Vidare betonas i yttranden från fattigvårdsmyndigheterna i Stockholm,

Göteborg, Norrköping med flera städer den genom det föreslagna förfarandet

för kommunerna uppkommande ökningen i kostnaderna för skriftväxling

och föreslås, att fattigvårdsstyrelserna erhålla tjänstebrevsrätt för alla

postförsändelser i fattigvårdsärenden.

Av förste provinsialläkaren i Västerbottens län har slutligen erinrats,

att vissa socknar i nämnda län vore så avlägsna, att svar knappt torde

kunna erhållas inom 20 dagar. Samma erinran har gjorts av fattigvår dsstyrelsen

i Luleå, som hemställt om föreskrivande av en tid av 30

dagar.

Önskvärdheten av att få till stånd en föregående skriftväxling

mellan vederbörande fattigvårdsstyrelser synes mig ej kunna förnekas.

Därigenom lärer det vara möjligt att undvika en del processer och att

i de fall, då tvist ändå anhängiggöres, på ett tidigare stadium av processen

erhålla utredning av åtskilliga på sakens bedömande inverkande omständigheter.

Likaledes finner jag det uppenbart, att detta ej kan vinnas

med mindre skriftväxlingen såsom regel göres obligatorisk.

De av kammarrätten och från några andra håll uttalade betänkligheter

mot det föreslagna anmaningsförfarandet synas ej i allmänhet delas av

•de hörda myndigheterna. Anmärkningsvärt är särskilt, att samtliga

Kungl. Maj:ts befallningsh avande, vilka måste förutsättas besitta en särskilt

ingående erfarenhet i avseende å skriftväxlingen i fattigvårdsmål,

ej haft något att erinra mot förslaget i denna del.

Den av överståthållarämbetet uttalade uppfattningen, att det bör bliva

möjligt för fattigvårdsstyrelserna att, med den utredning, som enligt

förslaget skall förebringas, i en del fall avgiva erkännanden, synes mig

grundad. I andra fall torde de i svaret givna upplysningar föranleda

Departe
ments
chefen.

s. 348 Kontrollera mot PDF

348

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

vistelsekommunen att avstå från krav eller vända sig till annan kommun

och törhända kunna också vistelsekommunens erinringar i anledning av

den sökta kommunens svar föranleda till att medgivande lämnas.

Fruktan, att den föreslagna anordningen i stället för att minska

skulle öka tvisternas antal kan jag icke dela, och att fångvårdsstyrelse^

som erkänt krav, icke utan handräckning betala, torde höra till undantagen

och icke böra tillmätas större betydelse, då det gäller att i så

stor utsträckning som möjligt stävja det från alla håll påtalade processande!.

Visserligen kan det förväntas, att en eller annan fångvårdsstyrelse

under någon tid efter lagens ikraftträdande skall komma att

genom försummelse i något hänseende gå förlustig sin talan, men deföreslagna

bestämmelserna synas mig icke vara av den invecklade natur, att

icke styrelserna snart nog skola lära sig att iakttaga vad för bevarande

av deras rätt är föreskrivet»

Under förutsättning att den i 52 § föreslagna utredning skall äga

rum, vilket från nästan alla håll förordats, inskränker sig anmaningsförfarandet

till ett översändande av protokoll över utredningen jämte

uppgift å den kostnad, för vilken ersättning fordras. I de flesta fall

torde svarets avgivande ej heller föranleda så stora svårigheter. Där

detta tilläventyrs är förhållandet, har arbetet blott gjorts något tidigare

än som eljest skulle komma att ske vid talan hos Kungl. Maj:ts befallningshavande.

Sannolikt komma så väl för anmaningen som för

erkännanden och bestridanden tryckta formulär att finnas tillgängliga

och torde genom användande av sådana skrivarbetet kunna i väsentlig

mån underlättas. Då den tid av 20 dagar, som föreslagits för svars

avgivande, särskilt i de nordliga delarna av landet, där postgången är

långsam, synes mig väl kort och en ökning av tiden torde kunna utan

olägenhet äga rum, föreslår jag, att denna tid sättes till 30 dagar.

I anledning av de från åtskilliga fattigvårdsstyrelser därom framställda

yrkanden lärer böra tagas i särskilt övervägande, huruvida icke

kravet på tjänstebrevsrätt i fattigvårdsärenden kunde tillmötesgås.

Övriga mot ifrågavarande bestämmelser riktade anmärkningar syna»

mig icke böra tillmätas avseende.

55 §.

Preskriptions- Gällande fattigvårdsförordning stadgar i 29 §, att den, som vill

55y väcka talan hos Kungl. Maj:ts befällningshavande om utbekommande av

ersättning för lämnad fattigvård, skall anställa sådan inom en månad

efter den dag, då fattigvården beviljats, vid äventyr, om nämnda tid

s. 349 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 135. 349

försittes, att all rätt till ersättning för fattigvård, som lämnats därefter

och intill dess kravet anhängiggöres, anses förfallen.

Kommittén föreslår i 55 § ett stadgande av följande lydelse:

»Talan, som i 54 § sägs, skall anhängiggöras inom sextio dagar,

efter det fattigvård, för vilken rätt till ersättning förefinnes, börjat utgå,

eller, om fattigvården icke lämnats av den sökande fångvårdsstyrelse^

inom samma tid, efter det kostnaden för fattigvården av styrelsen guldits,

vid äventyr, om det försummas, att rätt till ersättning för fattigvårdskostnad,

som utgivits mer än sextio dagar före det ansökningen

hos Konungens befallningshavande gjordes, anses förfallen.

Vad sålunda stadgats gäller ej för det fall att fångvårdsstyrelse, hos

vilken anmaning gjorts enligt 53 §, förklarat sig godkänna kravet, men

ersättning sedermera ej lämnats.»

Kommittén anför, att ändamålet med den särskilda preskriptionstid,

som i fattigvårdsförordningen stadgats, tydligen är, att det fattigvårdssamhälle,

som skall betala, ej allt för länge hålles i okunnighet om tillvaron

och omfattningen av denna betalningsskyldighet samt att detsamma

blir i tillfälle att själv vidtaga åtgärder för en framtida försörjning genom

yrkande på hemsändning, överenskommelse eller andra åtgärder.

Sedan kommittén erinrat om sitt förslag, att fattigvård under de

första 30 dagarna ej ersättes, fortsätter kommittén:

»Med hänsyn härtill, samt för att giva rådrum till anmaning och den godvilliga

uppgörelse, som därmed avses, har kommittén föreslagit, att talan skall

anhängiggöras hos Kungl. Maj:ts befallningshavande inom en tid av 60 dagar från

den dag, ersättningsbar fattigvård började utgå, alltså 90 dagar från den dag, då

den fattigvård, som föranletts av föreliggande behov, började utgivas. Då denna

talan i regel skall föregås av anmaning med en därpå följande tid av 20 dagar

för den sökta fattigvårdsstyrelsen att svara å anmaningen, bör i allt fall den av

kommittén föreslagna tiden vara fullt tillräcklig för att medhinna den föreskrivna

proceduren, utan att preskription skall behöva inträda. Yad beträffar påföljden

för försummelse att anhängiggöra talan inom den bestämda tiden, synes skäl

icke föreligga att här göra någon avvikelse från vad som gäller vid den vanliga

fordringspreskriptionen eller att den del av fordran, som är äldst, preskriberas.

Kommittén har därför ansett denna påföljd böra bestämmas sålunda, att sökanden

förlorar rätt till ersättning för fattigvård, som utgivits mer än 60 dagar före ansökningens

inlämnande till Konungens befallningshavande.

I ett särskilt fall bör emellertid nämnda tid av 60 dagar räknas från annan

dag än då ersättningsbar fattigvård börjat utgå, nämligen då fattigvården, såsom

ofta sker, icke lämnats direkt av sökande fattigvårdssamhället. Sådant inträffar

t. ex. när fattigvård meddelas av allmän anstalt eller inrättning i fattigvårdssamhälles

ställe. Då ovan angivna preskriptionstid för dylikt fall ofta skulle leda

till förluster för det fattigvårdssamliälle, som tilläventyrs i första hand på grund

av lagens bestämmelser gottgjort den lämnade fattigvården, har i förslaget upp
-

Kommittén..

s. 350 Kontrollera mot PDF

350

Yttranden.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

tagits en särskild bestämmelse av innehåll, att sådant fattigvårdssamhälle skall,

då det riktar sin talan mot hemortssamhället, göra detta inom 60 dagar efter det

utbetalningen ägde rum.»

Efter att vidare hava framhållit, att vistelsekommunens fångvårdsstyrelse

icke bör utsättas för risken att förlora rätt till ersättning för

någon del av sin utgift, om dess dröjsmål att påkalla myndighets prövning

av sitt anspråk haft sin grund däri, att den anmanade fattigvårdsstyrelsen

en gång medgivit betalningsskyldighet, yttrar kommittén vidare:

»Av sådan anledning har det ansetts nödigt att införa en bestämmelse därom,

att stadgandet i 55 § av förslaget ej är tillämpligt, när anmaning ägt rum

och den fattigvårdsstyrelse, mot vilken anmauingen riktats, godkänt kravet. För

sådant fall bör alltså rätt till ersättning föreligga från den dag, då den anmanade

fattigvårdsstyrelsen slutat att betala, eller, om den ej betalat något, från utgången

av de 30 dagar, under vilka vistelsekommunen har att själv bekosta fattigvården.

I detta fall kommer således allenast den enligt civillagen gällande allmänna 10- årspreskriptionen att tillämpas. Enligt gängse praxis gäller denna nämligen även

fordran för lämnad fattigvård.»

T. f. ombudsmannen hos Stockholms stads fattigvärdsnämnd erinrar,

att det dock torde vara av intresse för en fattigvårdsstyrelse att även

senare än 60 dagar efter det fattigvårdsbehovet upphört, få en oviss

hemortsrätt prövad, i det hemortsrättsfrågan möjligen kan inverka på

fattigvårdsstvrelsens beslut angående meddelande av frivillig fattigvård;

enligt nu gällande bestämmelser kan ersättning för en månad alltid erhållas

och hemortsrättsfrågan i samband därmed prövas, blott ersättningstalan

anhängiggöres inom den 10-åriga preskriptionstiden. Ombudsmannen

tillägger, att bestämmelsen, att talan skall för visst fall

anhängiggöras inom 60 dagar efter kostnadens gäldande, ej torde böra

gälla de fall, då fattigvårdsstyrelsen lämnat ansvarsförbindelse för vård

å allmän anstalt eller inrättning, då ju intet hinder finnes för fattigvårdsstyrelsen

att i god tid, räknat från den dag, betalningsskyldigheten

enligt förbindelsen börjar, anhängiggöra kravet.

Kungl. Maj:ts befallningsliavande i Jönköpings län, som, på sätt förut

nämnts, föreslagit, att den tid, för vilken ersättning för fattigvård ej

skall utgå, bör inskränkas till 15 dagar, finner, under förutsättning att

detta förslag bifalles, att tiden för anhängiggörandet av talan i fattigvårdsmål

bör minskas till 45 dagar.

Kammarrätten anser den föreslagna preskriptionstiden av 60 dagar

böra bibehållas även för det fall att anmaningsförfarandet icke vinner

godkännande; särskilt med hänsyn till den utredningsskyldighet, som

enligt förslaget åligger sökanden, finner nämligen kammarrätten en till

s. 351 Kontrollera mot PDF

Kung1- Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135. 351

sextio dagar utsträckt ansökningstid icke vara oskäligt lång. Kammarrätten

anför vidare:

»Mot de ifrågasatta nya bestämmelserna i ämnet har kammarrätten i huvudsak

icke något att erinra och finner således den nu rådande rättsgrundsatsen i

förevarande hänseende icke längre böra upprätthållas. Dock vill det synas, som

om i det fall, att sökande fattigvårdsstyrelsen själv blivit ådömd ersättningsskyldighet,

preskriptionstiden borde räknas, icke på sätt kommittén föreslagit,

från det kostnaden för fattigvården av styrelsen guldits, utan från den tid, då

Konungens befallningshavandes utslag, varigenom ersättningsskyldighet blivit

fättigvårdssamliället ålagd, vunnit laga kraft mot samhället, eller, om det överklagats,

från det kammarrättens utslag delgivits fattigvårdsstyrelsen. Preskriptionstidens

början synes nämligen icke böra knytas vid den oväsentliga omständigheten,

när ersättningsskyldigheten blivit av styrelsen fullgjord.

Vad beträffar påföljden för försummelse att anhängiggöra talan inom stadgad

tid, ansluter sig kammarrätten till kommitténs uppfattning, att skäl saknas att

härutinnan avvika från de regler, vilka gälla ifråga om vanlig fordringspreskription,

eller att densamma först tillämpas å den äldsta delen av fordringen.*

En ledamot inom kammarrätten anför, att det icke torde hava varit

utan giltiga skäl, som de hittills gällande bestämmelserna i förevarande

avseende erhållit en innebörd, som i viss mån avvikit från motsvarande

bestämmelser inom civilprocessens område, samt fortsätter:

»Den undersökning, som anordnats i sammanhang med beslutet om meddelande

av fattigvård åt en person, som antages äga hemortsrätt i annan kommun,

lämnar i regel det huvudsakliga materialet för bedömande av fattigvårdsbehovet

vid tiden för fattigvårdens början; och då kommittéförslaget på goda

grunder sökt tillskapa ytterligare garantier för allsidigheten och grundligheten av

denna undersökning, synes densamma kunna förväntas i framtiden erhålla ökad

betydelse i nämnda avseende. Såsom grund för omdömet om fattigvården vid

en senare tidpunkt, då densamma enligt kommittéförslaget först skulle bliva föremål

för ersättning, skulle undersökningen åter erhålla väsentligen mindre och

ofta nog ganska ringa betydelse. Härtill kommer, att även om i enlighet med

kommitténs förslag fattigvården skulle kunna ersättas först från någon senare

tidpunkt, det likväl skulle i många fall bliva nödvändigt för de dömande myndigheterna

att vid avgörandet av hemortsrättsfrågan ingå i bedömande av fattigvårdsbehovet

vid den tid, då fattigvården började utgå.

Då jag nu på anförda skäl trott mig finna, att den av kommittén föreslagna

omläggningen av preskriptionsbestämmelserna skulle verka tyngande och försvårande

på fattigvårdsprocessen, har jag för min del icke kunnat biträda kommitténs

härutinnan gjorda förslag.»

Kommittén har bland skälen för vidtagande av ändring i nn gällande

preskriptionsbestämmelser åberopat den omständigheten, att enligt

den av kommittén föreslagna 51 § ersättning ej skall utgå för fattigvård

under de första 30 dagarna. Ehuru, på sätt förut nämnts, detta

förslag icke kunnat av mig biträdas, anser jag de av kommittén i övrigt

Departe
ments
chefen.

s. 352 Kontrollera mot PDF

Handläggningen

hos Kung!.

Afaj.ts befallningshavande

.

56 §.

Kommittén.

352 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

anförda skäl motivera den omläggning av bestämmelserna om preskription,

som kommittén förordat och flertalet hörda myndigheter lämnat

utan erinran. De anmärkningar, som framställts mot förslaget i denna

del, synas mig icke böra föranleda ändring i detsamma.

56 §.

Angående handläggningen av fattigvårdsmål hos Kungl. Maj:ts befallningshavande

stadgar gällande fattigvårdsförordning i 29 § 1 mom., att befallningshavanden

vid lämpligt äventyr förelägger fattigvård sstyrelsen i det

samhälle, mot vilket talan föres, att inom viss kort tid med förklaring

inkomma. Uppgives den nödställde hava hemortsrätt inom fattigvårdssamhälle

i annat län, överlämnas ärendet till handläggning av Kungl.

Maj:ts befallningshavande därstädes. Efter skriftväxlingens avslutande

och sedan ytterligare utredning, där sådan erfordras, försiggått, avgöres

målet av befallningshavanden. Särskild tvist mellan fattigvårdssamhällen

om det belopp, vartill ersättning för sådan fattigvård skäligen bör bestämmas,

skall ock av befallningshavanden avgöras. _

Förslaget upptager i 56 § ett stadgande av följande innehall:

»Konungens befallningshavande hör över ansökningen fattigvårdsstyrelsen

i det eller de samhällen, mot vilka kravet riktas, samt införskaffar

genom parterna eller låter själv införskaffa den ytterligare utredning,

som må vara behövlig för målets prövning.

Finnes anledning till antagande, att den nödställde har hemortsrätt

inom fattigvårdssamhälle i annat län, överlämnas målet till handläggning

av Konungens befallningshavande därstädes.»

Kommittén anför i sina motiver:

»Ehuru med de föreslagna stadgande^ om ett föregående förhör och föregående

anmaning en bättre utredning kommer att föreligga hos Konungens befallningshavande

än hittills, lärer det dock vara nödigt, att Konungens befallningshavande

även framdeles har till åliggande att fullständiga densamma antingen

genom att infordra uppgifter från parterna eller genom att införskaffa

ytterligare utredning på annat sätt. I regel torde det komma att ske genom

förhör inför vederbörande länsman, men även andra utvägar sta Konungens befallningshavande

öppna. Sålunda förekommer redan nu, att Konungens befallningshavande

förordnar om förhör vid domstol, och det torde ej heller för framtiden

vara behövligt att lämna någon föreskrift om Konungens bcfallningshavandes

befogenhet att förordna härom eller om domstols skyldighet att hålla förhöret.

Kammarrättens instruktion innehåller ett uttryckligt stadgande därom, att kammarrätten

kan förordna om förhörs hållande vid allmän underdomstol i orten och

i sådant avseende meddela erforderliga föreskrifter. Då kostnaderna för vittnesförhör

i dylikt fall ej utgå av allmänna medel, synes emellertid såsom villkor för

s. 353 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 135.

353

förordnande om förhör fordras, att part begärt förhöret och därmed iklätt sig

skyldighet att svara för den kostnad, som i nämnda hänseende kan uppstå.»

Kommittén framhåller vidare, att även i de fall, där det icke är

fråga om, huruvida en person har hemortsrätt inom viss kommun, utan

allenast om fattigvårdsbohovets befintlighet och skäligheten av den fordrade

ersättningen, tvisten lämpligen bör avgöras av befallningshavanden

i det län, där den sökta kommunen är belägen, vilket överensstämmer

med den vanliga processen i tvistemål, där svarandens forum i regel är

avgörande, varjämte i de flesta tvisterna de olika spörsmålen förekomma

till lösning på en gång.

T. f. ombudsmannen hos Stockholms stads Jätlig vårdsnämnd uttalar

såsom önskemål, att Kungl. Maj:ts befallningshavande måtte få sig tilldelad

större befogenhet eller skyldighet att i vidsträcktare mån än nu

sker leda fattigvårdsprocesser, varigenom en hel del onödiga skriverier

och kommuniceringar kunde undvikas.

Svenska fattigvårdsförbundet åberopar ett uttalande av ombudsmannen

hos Stockholms stads fattigvårdsnämnd G. Tersmeden, däri betonas

betydelsen av att i en blivande fattigvårdslag Kungl. Maj:ts befallningshavande

tillerkännes en stark processledande befogenhet och framhålles

önskvärdheten av att befallningshavanden genast efter fattigvårdsmåls

anhängiggörande meddelar beslut, innehållande antingen avslag å ansökningen

jämte besvärshänvisning till kammarrätten eller återremiss till

sökanden med föreläggande att i något avseende komplettera ansökningen,

eller resolution, varigenom målet kommuniceras med en förklarande

part. I uttalandet heter det vidare:

»I det sistnämnda fallet bör Konungens befallningshavande, ej sökanden,

äga att bestämma, vilken kommun, som skall avgiva förklaring samt eventuellt

översända handlingarna till länsstyrelsen i den ort, där Konungens befallningshavande,

ej sökanden, anser den vårdade äga hemortsrätt. Det skulle sålunda

sakna betydelse, om sökanden i ansökningen riktat talan mot visst namngivet

fattigvårdssamhälle eller ej. Sedan förklaring inkommit, avdömes målet i vanlig

ordning. Skulle påminnelser eller ytterligare förklaring erfordras, har vederbörande

Konungens befallningshavande att i kommunikationsresolution tydligt angiva,

vilken eller vilka upplysningar som önskas. Vid avgörandet beaktar Konungens

befallningshavande, även om invändning eller bestridande ej skett, varje

omständighet, som leder svaranden till fördel, t. ex. en för högt debiterad dagskostnad

nedsättes utan yrkande till skäligt belopp, ersättning för preskriberad

tid avräknas m. m. I utslaget åligger det vidare Konungens befallningshavande

att utan särskilt yrkande lämna den tappande fattigvårdsstyrelsen hänvisning att

söka gottgörelse av staten eller landsting, då sådan gottgörelse synes kunna erhållas.

»

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 120 höft. (Nr 135.)

Yttranden.

45

s. 354 Kontrollera mot PDF

354

Departe
ments
chefen.

Skiljemanna
förfarande.

Kommittén.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

Kammarrätten är i ett hänseende av samma uppfattning, i det den

uttalar, att, därest anledning förefinnes till antagande, att understödstagaren

äger hemortsrätt i annan kommun än den eller de, mot vilka

sökandefattigvårdsstyrelsen vänt sin talan, Kungl. Maj:ts befallningshavande

icke bör underlåta att över ansökningen infordra förklaring även

från fattigvårdsstyrelsen i sådan kommun. Denna ofullständighet kunde,

säger kammarrätten vidare, till äventyrs avhjälpas därigenom, att efter

orden »mot vilka kravet riktas» infördes »eller som eljest kunna antagas

vara ersättningsskyldiga».

Socialstyrelsen ifrågasätter, huruvida ej i mål, som uppenbarligen äro

föranledda av bristande kunskap eller förstånd om fattigvårdslagens stadgande^

sökanden från Kungl. Maj:ts befallningshavandes sida borde göras

uppmärksam därpå. Styrelsen anser även vara önskvärt, att Kungl.

Mapts befallningshavande i fall, där möjlighet till förlikning synes finnas,

söker åvägabringa sådan.

Uti yttranden från två länsmän framhålles, att antalet utredningar

genom polismyndigheterna ökats år från år, samt att, om nu föreskrives,

att Kungl. Maj:ts befallningshavande bar att själv införskaffa utredning,

fattigvårdsstyrelserna komma att undandraga sig allt besvär och processlystnaden

ökas.

De refererade uttalandena om önskvärdheten av en kraftigare processledande

verksamhet än hittills från Kungl. Maj:ts befallningshavandes

sida synas mig värda beaktande. Emellertid lärer det knappast vai a

lämpligt att i lagen utförligare än kommittén föreslagit angiva, hur befallningshavanden

bör förfara för uppgifternas fullständigande. Aven utan

uttrycklig föreskrift torde Kungl. Maj:t befallningshavande på lämpligt sätt

söka förmå vederbörande att återkalla ansökningar, som sakna allt fog,

eller att ingå förlikning. I ett hänseende anser jag dock en avvikelse

från kommittéförslaget böra ske; såsom kammarrätten förordat, synes nämligen

befallningshavanden böra, då antagas kan, att understödstagaren

äger hemortsrätt i annan kommun än den, mot vilken sökanden vänt sin

talan, infordra förklaring även från fattigvårdsstyrelsen i sådan kommun.

Föreskriften om att Kungl. Maj:ts befallningshavande själv kan införskaffa

utredning överensstämmer med vad nu i praxis förekommer och

en sådan befogenhet lärer ej kunna undvaras.

I anledning av framställt förslag, att lagen borde lämna tvistande

fattig vårdsstyrelser öppet att, i stället för att anlita Kungl. Maj:ts befallningshavande,

hänskjuta fattigvård stvister till avgörande av skiljemän,

s. 355 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135. 355

vilkas utslag ej borde få överklagas, i vilket hänseende åberopats gynnsamma

erfarenheter från Norge, har kommittén uttalat sig och därvid

■ej ansett sig böra föreslå något skiljemannaförfarande. I detta hänseende

har kommittén yttrat:

»Först och främst torde liemortsrättsfrågorna ej lämpa sig för ett avgörande

genom skiljedom; därtill hava de alltför stor betydelse för framtiden och dessutom

beröres ofta en tredje kommuns rätt. Vidare torde den föregående skriftväxling,

som föreslagits, verka, att uppgörelse i godo i allt flera fall träffas; kan

ej enighet sålunda vinnas, saknas också, förutsättning för att få till stånd ett avtal

om skiljemannaförfarande. Men ej nog härmed; förfarandet inför Konungens

befallningshavande, vid vilket fattigvårdsstvrelserna redan äro vana, är

enklare, bekvämare och billigare för parterna än ett skiljemannaförfarande skulle

bli, man må nu tänka sig skiljedomstolen såsom en mera permanent institution

eller bildad av för tillfället utsedda personer. Där skulle parterna i långt högre

grad själva få verkställa utredning, vilket ofta kunde stöta på avsevärda svårigheter,

och, även om liimpliga skiljemän kunde utletas, torde det ej kunna undgås,

att parterna hade att utgiva gottgörelse för uppdraget.»

Vad kommittén sålunda anfört synes mig böra godtagas.

I 57 § av sitt förslag har kommittén upptagit ett stadgande av följande

lydelse:

»Fortgår fattigvården, efter det hemortssamhället godkänt kravet

eller ådömts ersättningsskyldighet, är fattigvårdsstyrelsen i det samhälle,

som utgivit fattigvården, pliktig att inom tre månader efter varje kalenderhalvårs

utgång tillsända fattigvårdsstyrelsen i hemortssamhället räkning

å kostnaden under halvåret, vid äventyr, om det försummas, utan

att skälig anledning därtill visas, att rätten till ersättning för sagda

kostnad förloras.»

I motiveringen till detta stadgande anför kommittén:

»Då fattigvården ej är en oföränderligt utgående hjälp utan densamma indrages,

minskas eller förhöjes allt efter inträffande omständigheter, har hemortskommunen

vid en på annat ställe fortgående fattigvård åt någon dess medlem

behov av att tid efter annan erhålla uppgifter från vistelsekommunen om fattigvården.

--—---------— —--—------—

I dansk och norsk fattigvårdslag finnes föreskrivet, att räkning över fattigvårdskostnad

skall för varje halvår tillställas den ersättningsskyldiga kommunen.

I Norge gäller dock detta endast vid stadigvarande fattigvård; eljest angives blott,

att det skall ske snarast möjligt. Försummelse att inom den föreskrivna tiden

— i Danmark 6 veckor, i Norge ett år efter halvårets utgång — insända räkning

medför förlust av rätt till ersättning, så vida ej hinder för insändandet föreligger,

i Norge tvist om hemortsrätt, i Danmark svårighet att uppleta hemortskommun

eller hinder för räkningens uppgörande.

Dep arte - mentschefen.

Krav vid fortsatt

fattigvård.

Kommittén.

s. 356 Kontrollera mot PDF

356

Yttranden.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

Kommittén har ansett en bestämmelse i dylik riktning böra införas även

bos oss, enär därigenom åstadkommes ordning och överensstämmelse i sättet för

behandling av dessa ärenden. Lämpligast synes vara, att räkning sändes för

varje kalenderhalvår, varigenom man förebygger alltför mycket skriveri, men å

andra sidan undviker, att alltför lång tid kommer att förflyta mellan varje krav.

Någon viss tid har ansetts böra föreskrivas, inom vilken halvårsräkningar skola

insändas, och kommittén har i sådant hänseende föreslagit 3 månader efter halvårets

utgång, vilken tid torde få anses tillräcklig även för de större kommunerna.

Såsom påföljd för underlåtenhet härutinnan har föreslagits förlust av rätten till

ersättning för det halvår, räkningen avser. Därest skälig anledning för underlåtenheten

kan visas, bör påföljden dock ej inträda. Skälig anledning för dylik

underlåtenhet är naturligen i främsta rummet den omständigheten, att frågan om

hemortsrätten och ersättningsskyldigheten är föremål för tvist. Men även andra

skäl kunna tänkas, såsom avsevärt hinder för räknings uppgörande. Bäst torde

vara att lämna åt den prövande myndigheten att bedöma detta efter föreliggande

omständigheter. En dylik skyldighet att tillställa hemortssamhället halvårsräkning

har kommittén emellertid tänkt sig endast för det fall, att fattigvården fortgår,

efter det hemortssamhället godkänt kravet eller ersättningsskyldighet genom

laga kraft vunnet utslag ådömts.----Då krav är anställt, har den fattig
vårdsstyrelse,

mot vilken detta riktats, däri anledning att taga reda på kravets

omfattning samt förhållandena i övrigt i saken, och kommittén har därför ej ansett

nödigt att lämna några särskilda föreskrifter i detta fall.»

T. f. ombudsmannen hos Stockholms stads fattigvårdsnämnd finner det

föreslagna stadgandet knappast vara av behovet påkallat samt opraktiskt

så till vida, att det kommer att förorsaka stridigheter mellan fattigvårdsstyrelserna,

huruvida försummelse härutinnan utan skälig anledning

skeft, vartill kommer, att alla kravskrivelser måste avlåtas under

rekommendation, vilket vållar besvär och utgifter. Ombudsmannen finner

antydda olägenheter ingalunda uppvägas av åsyftade fördelar, vilka

i fall av behov kunna vinnas med enklare medel.

Stockholms stads fattigv är dsnämnd har funnit det sålunda anförda

värt beaktande.

överståthdllarämbetet har även ansett yttrandet i viss mån hava berättigande

samt anfört:

»Särskilt under de första åren av lagens tillämpning skulle nog en hel dél

försummelser komma att göras, speciellt i de mindre samhällena, där all expedition

ombesörjes av fattigvårdsstyrelsens ordförande; och en mängd tvister

skulle då uppstå, om försummelsen skett utan skälig anledning eller ej. Den

för försummelsen stadgade påföljden, förlust av ett halvt års ersättning, synes i

varje fall över hövan sträng.»

Kammarrätten har i huvudsak anslutit sig till t. f. ombudsmannens:

uttalanden och förklarat det stadgade äventyret alldeles för strängt i förhållande

till den avsedda försummelsen. Utan att vilja förneka, att be
-

s. 357 Kontrollera mot PDF

Kungl. Ma,j:ts Nåd. Proposition Nr 135

357

stämmelsen skulle kunna ur ordningssynpunkt äga ett visst värde, har

kammarrätten på förut angivna grunder hemställt, att ifrågavarande stadgande

ej måtte, åtminstone icke i sin nuvarande form, vinna godkännande.

Västernorrlands läns landsting har förklarat bestämmelsen obillig och

ur den avsedda ordningssynpunkten omotiverad samt framhållit det

olämpliga i att utan trängande behov pålägga de alldeles icke eller högst

obetydligt avlönade kommunala myndigheterna nya, för varje annan lagstiftning

om affärsmellanhavanden främmande skyldigheter med korta

preskriptionstider och dylikt.

Svenska fattigvård sförbundet har ifrågasatt, om icke den stadgade

påföljden är väl sträng.

Det synes mig icke klart, att det föreslagna stadgandet är av be- Departehovet

påkallat eller skulle komma att medföra någon avsevärd nytta. £j^fen.

Då härtill kommer, att det föreslagna äventyret torde vara alltför strängt

och att. något annat lämpligt äventyr svårligen låter sig uppställa, har

jag anslutit mig till yrkandet, att stadgandet i fråga måtte ur

förslaget utgå.

I 58 § av sitt förslag föreslår kommittén, att fångvårdsstyrelse, Ersättning för

som underlåtit att svara å gjord anmaning om ersättning för utgiven kff*tigvårdL

fattigvård eller utan grundad anledning bestritt framställt krav, må mål.

kunna förpliktas att ersätta den sökande fattigvårdsstyrelsen dess kostnader

i målet.

Kommittén förklarar i motiverna, att med stadgandet åsyftas att

motverka benägenheten att i onödan bestrida kravet.

T. f. ombudsmannen hos Stockholms stads fattigvårdsnämnd anser med Yttranden,

denna bestämmelse, knappast annat resultat vinnas, än att det uppstår

ett nytt slags tvister mellan fattigvårdssamhällena, dels angående huruvida

grundad anledning till bestridande förelegat och dels angående

rättegångskostnadernas storlek. Ombudsmannen tror det bliva ytterst

svårt för den sökande fattigvårdsstyrelsen att visa, att svarandens bestridande

gjorts utan grundad anledning, och framhåller, att liera anledningar

till bestridande finnas, såsom att hemortsrätten är oviss, att

fattigvårdens obligatoriska eller stadigvarande natur ej behörigen styrkts

o. s. v. På grund av innehållet i åtskilliga av lagförslagets bestämmelser

lärer det, framhålles det vidare, i de flesta fall bliva nästan omöjligt

för svaranden att direkt medgiva betalningsskyldighet och ännu

s. 358 Kontrollera mot PDF

358

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

Departe
ments
chefen.

omöjligare för sökanden att påvisa, att svaranden mot bättre vetande

bestritt kravet, vartill kommer, att uppgifterna till förhörsprotokollet i

många fall komma att bliva mindre korrekta och fordra kontroll genom

polisu ndersökning.

Stockholms stads fattigvårdsnämnd har funnit detta uttalande vara

värt beaktande.

överståthållarämbetet, som tillstyrker det föreslagna anmaningsförfarandet,

anser dock, att den i kommittéförslagets 58 § stadgade påföljden

för underlåtenhet att svara å gjord anmaning och för ogrundat

bestridande av framställt krav såsom verkande till nya processanledningar

saklöst kan utgå och så mycket hellre bör uteslutas, 30m eu dylik

föreskrift lätt kan tjäna till att exempelvis genom ett i allmänhet

obehövligt anlitande av juridiskt biträde fördyra fattigvårdsprocesserna

och därmed ådraga kommunerna ökade kostnader för fattigvården.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Gottlands län finner icke tillräckliga

skäl föreligga för detta stadgande och betonar svårigheten för

en fattigvårdsstyrelses ordförande att bedöma, huruvida och i vad mån

ett framställt krav är befogat, vadan risken att ådraga kommunen rättegångskostnader

kan föranleda godkännande av krav, om vars berättigande

ordföranden ej är fullt övertygad.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Hallands län och ett par andra

myndigheter anse, att stadgandet bör kompletteras, så att svaranden kan

förpliktas att betala ytterligare i eu del fall.

Kammarrätten anser stadgandets formulering giva vid handen, att

enligt förslaget myndigheterna knappast skulle äga rätt att utdöma ersättning

för rättegångskostnader i andra fall än de i lagrummet särskilt

angivna, samt anför:

»Olämpligheten av eu dylik anordning synes kammarrätten ligga i öppen

dag. De dömande myndigheterna böra givetvis äga befogenhet att, när så prövas

skäligt, inom de i allmän lag givna gränser även i fattigvård smål ålägga part

skyldighet att gälda kostnader i målet, därvid särskilt utgifterna för utredning av

hemortsrätt o. s. v. synas böra beaktas. Yunne jämväl i nyssnämnda mål här

avsedda bestämmelser mera allmän tillämpning, torde icke vara uteslutet, att man

på denna väg kunde ernå ett effektivt medel att nedbringa fattigvårdstvisternas

antal och verksamt hämma yttringarna av processlystnaden. Kammarrätten hemhemställer

därför, att bestämmelserna i 58 § måtte utgå ur förslaget.»

Frågan, huruvida ersättning för rättegångskostnader kan utdömas

i fattigvårdsmål, torde hava varit föremål för tvekan på åtskilliga håll.

Emellertid synes mig den av kammarrätten uttalade uppfattningen böra

godkännas, vadan det av kommittén föreslagna stadgandet bör utgå.

s. 359 Kontrollera mot PDF

KungL Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

359

I förevarande sammanhang hava uti åtskilliga utlåtanden berörts

dels frågan om kostnadsfri handräckning i vissa fattigvårdsmål dels

spörsmålet om ersättning åt kronobetjänte för polisundersökningar i sådana

mål. Dessa spörsmål torde komma att av mig behandlas i sammanhang

med den framställning, som framdeles lärer böra till riksdagen

göras om beviljande av anslag, som erfordras i anledning av vissa bestämmelser

i detta lagförslag.

I anslutning till det föregående ifrågasätta Kungl. Ma.j:ts befallningshavande

i Gottlands län och kammarrätten, huruvida icke lämpligen bör vidtagas

sådan ändring i förordningen angående expeditionslösen, att lösen

upphör att utgå för överståtbållarämbetets kommuuikationsresolutioner i

fattigvårdsmål. Kammarrätten håller vidare före, att lösen ej heller

bör utgivas för överståtbållarämbetets huvudsakliga beslut i dylika mål.

Vad sålunda föreslagits synes vara förtjänt av beaktande; men då

härför påkallad ändring i förordningen angående expeditionslösen icke

torde utan vederbörandes hörande och utredning om den föreslagna reformens

konsekvenser kunna i förevarande sammanhang vidtagas, bar

jag icke funnit annan åtgärd nu böra ifrågasättas än en anmälan, att jag

kommer att särskilt upptaga förevarande spörsmål.

Angående frågan, huruvida ränta å fattigvårdskostnad bör utgå, anför

kommittén, att i fattigvårdsmål framställda anspråk härpå, såvitt

kommittén är bekant, städse ogillats, vilket synes kommittén överensstämma

med vad som enligt sakens natur bör gälla. Enligt kommitténs

åsikt är fattigvård, vare sig kontant eller in natura, ej något sådant

utlägg, att ränta därå bör utgå, och något stadgande i lagen, huru härmed

bör förhållas, torde ej erfordras.

Ett par myndigheter äro i denna fråga av annan mening än

kommittén. Sålunda finner Kungl. Maj:ts befallning shav ande i Skaraborgs

län, att fall kunna inträffa, då rätt till ränta måste anses principiellt

ofrånkomlig, såsom då enskild person nödgats meddela understöd, enär

fångvårdsstyrelse underlåtit lämna fattigvård, oaktat verkligt behov

förelegat. Efter att hava från sin ämbetsutövning anfört exempel härå,

föreslår befallningshavanden ett stadgande i lagen, att ränta under

vissa förhållanden må tillerkännas part, dock icke fångvårdsstyrelse.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västerbottens län uttalar, att

orsaken, varför fordrad ränta icke utdömts, varit, att utdömandet därav

förmenats sakna stöd av lag, samt att någon anledning icke torde finnas,

Ersättning för

vissa utredningar

i fattigvårdsmål.

Lösen för

övers tåthållarämbetets

kommunikationsresolutioner

och beslut.

Departe
ments
chefen.

Ränta å

fattigvårdskostnad.

Kommittén.

Yttranden.

s. 360 Kontrollera mot PDF

360

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

Departe
ments
chefen.

Hemsändning.

57 §.

(69 § i

kommitténs

förslag.)

Gällande

bestämmelser.

Kommitténs

förslag till

lagtext.

varför icke ränta skulle utgå också i nu förevarande fall, i anledning

varav förordas ett stadgande, varigenom undanröjes det hinder, som

hittills ansetts föreligga för räntas utdömande. Det synes befallningshavanden

ligga i sakens natur, att åtminstone i de fall, då enligt kommittéförslagets

58 § ersättning för rättegångskostnader må utdömas,

ränta bör utgå, därvid det emellertid kan ifrågasättas, huruvida ränta

och kostnader böra drabba fattigvårdsstyrelse såsom sådan eller de medlemmar,

som gjort sig skyldiga till försummelse.

I överensstämmelse med den övervägande meningen bland de hörda

myndigheterna anser jag mig böra ansluta mig till kommitténs uppfattning

på denna punkt eller att ränta icke skall utgå.

57 §. (59 § i kommitténs förslag).

Gällande fattigvårdsförordning stadgar i 30 § 1 mom., att då någon,

som av ett fattigvårdssamhälle undfår fattigvård enligt 1 §, har hemortsrätt

i annat fattigvårdssamhälle, fattigvårdsstyrelsen i det senare samhället

äger begära hans hemsändande eller därom själv besörja, eller ock

med begivande av fattigvårdsstyrelsen i vistelsesamhället låta honom där

kvarbliva, i vilket senare fall hans fattigvård besörjes av denna styrelse

mot ersättning av hemortssamhället. Vill denna fattigvårdsstyrelse ej

medgiva hans kvarblivande, är, enligt samma lagrum, styrelsen berättigad

att hemsända honom till hemortssamhället och att av detta samhälle

erhålla gottgörelse för den skäliga kostnad, som därav föranledes; dock

må hemsändande ej ske, innan fattigvårdsstyrelsen i sistnämnda samhälle

lämnats tillfälle att därmed själv taga befattning, och ej heller äga rum,

så framt den, vars hemsändande är i fråga, skulle därav lida till sin

hälsa, eller fattigvården endast är tillfällig.

Kommittén föreslår rörande hemsändning i 59 § av sitt förslag följande:

»Har fattigvårdssamhälle utgivit fattigvård åt någon, som har hemortsrätt

i annat fattigvårdssamhälle, under förhållanden, vilka synas utvisa,

att behovet av fattigvård kommer att bliva varaktigt, äger fattigvårdsstyrelsen

i förstnämnda samhälle att hos fattigvårdsstyrelsen i det

andra samhället påfordra hans hemsändande eller därom själv besörja,

sedan fattigvårdsstyrelsen i hemortssamhället lämnats tillfälle att därmed

själv taga befattning. Sistnämnda styrelse äger ock påfordra hans hemsändande

eller låta själv avhämta honom.

Hemsändning, som här sägs, må ej äga rum, då understödstagaren

därav skulle lida men till sin hälsa, eller hans utsikt till självförsörjning

s. 361 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr Vid

361

därigenom skulle väsentligt minskas eller han har stadigvarande bostad

hos skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led eller hos syskon; ej

heller må hustru, vilkens sammanlevnad med mannen upphört, mot sin

vilja sändas till samhälle, varest mannen vunnit hemortsrätt efter inflyttning,

som skett, sedan makarna börjat leva åtskilda.

P attigvårdsstyrelse äger att lios vederbörande polismyndighet erhålla

handräckning för verkställande av hemsändning eller avhämtning, om

understödstagaren utan skälig anledning vägrar att underkasta sig densamma.

Har fångvårdsstyrelse översänt någon, som i nödställt tillstånd befunnit

sig inom fattigvård ssamhället, till annat fattigvård ssamhälle annorledes

än i denna § medgives, är förstnämnda samhälle pliktigt att ersätta

kostnad, som genom översändandet kan hava ådragits det andra samhället,

men för vilken detta eljest icke varit skyldigt att ansvara.

Hemortssamhälle är skyldigt att ersätta skälig kostnad för hemsändning,

som ägt rum i enlighet med denna §.

Om uttagande av ersättning, som skall utgå enligt denna §, gäller

vad som stadgats om ersättning för fattigvård av hemortssamhälle, dock

att anmaning enligt 53 § ej är erforderlig.»

I olikhet mot fattigvårdsförordningen saknar förslaget stadgande Fönasätt»inom

att fattigvården skall hava varit av obligatorisk art. gar för hem
överståthållarämbetet

och kammarrätten anse hemsändning, såsom sandnm9- hittills, böra få ske allenast under förutsättning att fattigvård enligt 1 § mou^och

tilldelats den nödställde. Kammarrätten anför härvid, att enligt förslagets yttr:''n,len !’vvr

ordalydelse även fattigvård enligt 2 § skulle kunna föranleda hemsänd- f‘>rs,agotning,

men att detta synes strida mot kommitténs allmänna ståndpunkt

i hithörande frågor och särskilt med hänsyn till den föreslagna utvidgningen

av området för den obligatoriska fattigvården torde äga ganska

ringa fog.

_ Såsom en förutsättning för hemsändning uppställer förslaget, att

fattigvården utgivits under förhållanden, vilka synas utvisa, att behovet

av fattigvård kommer att bliva varaktigt.

Gentemot tanken, att, såsom i danska fattigvårdslagen skett, fastställa

en viss minimitid, under vilken fattigvård skall hava lämnats

(minst 6 månader under de två sista åren) eller kan antagas ytterligare

bliva behövlig (6 månader), anför kommittén, att denna tids längd måste

avgöras med hänsyn till de i varje fall föreliggande omständigheterna

samt att hemsändningen icke lämpligen bör göras direkt beroende av

förhållandena under en viss tidigare period, vartill kommer, att ej sällan,

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 120 höft. (Nr 135.) 46

s. 362 Kontrollera mot PDF

362

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

såsom vid orkeslöshet hos understödstagarna, det genast vid fattigvårdens

lämnande är uppenbart, att varaktigt behov föreligger, så att hemsändning

kan ske vid första lämpliga tillfälle, därest den ej av andra skäl

bör undvikas.

I detta hänseende anför Kungl. May.ts befallning shav ande i Kristianstads

län:

»Vad som i detta fall avses med varaktigt fattigvårdsbeliov säges icke, utan

har bedömandet därav överlämnats till fattigvårdsstyrelserna själva. En bestämmelse

härom torde dock vara behövlig till undvikande av tvistigheter mellan

fattigvårdsstyrelserna. Då fattigvårdsstyrelse icke medgivits rätt att söka ersättning

för fattigvård, som omfattat kortare tid än trettio dagar, är det givet, att

denna tid måste överskridas för att behovet skall betecknas såsom varaktigt.

Det synes emellertid vara berättigat att uppställa den fordran, att fattigvården

skall hava fortgått minst sextio dagar, innan hemsändning får ske. Dessutom

bör även gälla, att vid tiden för hemsändningen omständigheterna ära sådana,

att anledning finnes antaga, att fattigvårdsbehovet skall fortfara en längre tid.

Naturligtvis kan hemsändning icke få förekomma, då fattigvården endast är av

tillfällig beskaffenhet.»

Även överstäthällarämbetet anser en bestämdare formulering av vad

som i detta fall skall anses som varaktig (eller icke tillfällig) fattigvård

vara synnerligen önskvärd; den föreslagna formuleringen kunde komma

att giva upphov till tvister, då det samhälle, dit hemsändning skett,

gjorde anspråk, på sätt senare i §:n sades, på ersättning för kostnad i anledning

av översändandet.

I likhet med fattigvårdsförordningen föreskriver vidare förslaget

att hemsändning ej må äga rum, då understödstagaren därav skulle lida

men till sin hälsa.

Förste provinsialläkaren i Jönköpings län uttalar, att hemsändande av

understödstagare ej bör få ske, föri''än läkarundersökning gjorts.

Rörande den av kommittén såsom hinder för hemsändning upptagna

omständigheten, att understödstagarens utsikt att försörja sig väsentligen

minskas genom förflyttningen, anför kommittén, att det bör bemärkas,

att det ej kräves full försörjning för att motivera hemsändning och att

det mycket väl kan hända, att t. ex. en familjefader, som på ett ställe

kan åtnöjas med ett hyresbidrag, på ett annat får så små förtjänster,

att han ej kan reda sig med samma understöd. Det bör enligt kommitténs

mening så vitt möjligt undvikas, att en person, som efter förmåga

försörjer sig och de sina, förflyttas från den plats, han vält i akt

och mening att där kunna skapa sig en existens.

opaginerad Kontrollera mot PDF

3P>3

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

Mot denna bestämmelse hava anmärkningar framställts av eu del

fattigvardsmyndigheter, särskilt i några större städer, under yrkande att

ensamma måtte utgå. Därvid uttalar fattigvårdsdirektören och fattigvdrdsstyr

elsen i Göteborg, att eu »fullständig bevisning» beträffande utsikt till

självförsörjning torde vara hart när omöjlig att åstadkomma, och framhåller

vidare, att man med skäl kan förutsätta, att en hemortskommun

icke begär hemsändning av en person, som så väsentligt bidrager till

sitt uppehälle, där han vistas, att kostnaderna för hans försörjning skulle

bil avsevärt högre i hemortskommunen.

Kammarrätten instämmer häri och anser sig icke kunna förorda denna

ändring.

Ytterligare har kommittén såsom hinder för hemsändning uppställt

den omständigheten, att understödstagaren har stadigvarande bostad hos

skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led eller hos syskon, och yttrar

kommittén härom:

»Den inskränkning i liemsändningsrätten, som är beroende på vistelse hos

vissa nära anhonga, är betingad av det naturliga skal, att man ej bör rycka anhöriga,

soni själva önska bo tillsammans, från varandra. För undvikande av

missbruk har detta stadgande begränsats till att avse skyldeman i rätt upp- eller

nedstigande led eller syskon. Till förhindrande av att ett tillfälligt sammanboende

skall kunna åberopas, har det ansetts av nöden att föreskriva, att den

behövande skall hava stadigvarande bostad hos anhöriga.»

Mot detta stadgande erinrar fattigvårdsdirektören i Göteborg, med

instämmande av fattigvärdsstyrelsen därstädes, att stadgandet måste anses

otillfredsställande, enär .en kommun skulle bli tämligen rättslös gentemot

de enligt dess uppfattning oskäliga kostnaderna för personer, boende hos

de uppgivna kategorierna anhöriga, samt att det kunde tänkas, att

ifrågavarande invändning kunde göras gällande för att utnyttja understöd

från främmande kommuner såsom indirekt hjälp åt vistelsekommunens

egna hemortspersoner.

Fattigvardsstyrelsen i Halmstad m. fl. anse, att de av kommittén

föreslagna inskränkningarna i rätten till hämtning eller hemsändning

skulle väsentligt fördyra kommunernas fattigvård, och föreslå därför, att

inskränkningarna matte gälla allenast »såvida det icke kan visas, att

understödstagaren kan beredas tillfredsställande vård för väsentligt billigare

kostnader inom hemortskommunen.»

Fattigvardsstyrelsen i Norrköping och fattigvård sstyrelserna i en del

andra kommuner, särskilt i städer, yrka stadgandets uteslutande ur förslaget.

Vid behandling av frågan om självständig hemortsrätt för hustru

liar kommittén framhållit, att åtskilliga skäl talade för en sådan, men

s. 364 Kontrollera mot PDF

364

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

att man av praktiska skäl för närvarande borde avstå från att införa

densamma annat än för visst undantagsfall. För att undanröja den

olägenhet, som för hustrun ligger däruti, att hon kan hemsändas till

en kommun, där hon aldrig vistats, har kommittén i denna § föreslagit

ett stadgande därom, att hustru, vilkens sammanlevnad med mannen upphört,

icke kan mot sin vilja sändas till samhälle, varest mannen vunnit hem

ortsrätt efter inflyttning, som ägt rum, sedan makarna börjat leva åtskilda.

Mot detta förslag har ej gjorts någon anmärkning.

Kommittén har vidare till behandling upptagit ett förslag, att hinder

för hemsändning borde ligga däri att en person under viss längre tid.

stadigvarande uppehållit sig inom den kommun, varest han kommit i

behov av fattigvård. Gentemot detta förslag anför kommittén, att det

ej synes möjligt att i lagen fastslå någon bestämd tids vistelse såsom

hinder för hemsändningen, att en anordning, enligt vilken tidens bestämmande

skulle bero på myndigheternas, huvudsakligen fattigvårdsstyrelsernas,

fria skön, skulle vid stadgandets tillämpning skapa en

osäkerhet, som lätt urartade till godtycklighet, samt att det ej är uteslutet,

att fattigvårdsmyndigheterna, om de riskera att för all framtid

få behålla en fattig från annan kommun, skulle, liksom de nu en och

annan gång äro alltför villiga att lämna fattigvård för att däiigenom

hindra förvärv av hemortsrätt, i framtiden bliva alltför benägna att yrka

på en omedelbar hemsändning för att undgå den nämnda risken. Kommittén

har därför ej upptagit något dylikt stadgande.

Härom anför svenska fattigvårdsförhundet, att liemsändning icke

syntes böra ifrågakomma i avseende å person, som minst 10 år varit

bosatt inom fattigvårdssamhälle och där önskade kvarstanna, att visserligen

sådan person i regel hade hemortsrätt i nämnda samhälle, men att

undantag dock kunde tänkas, särskilt med hänsyn till att den, som fyllt

60 år, icke kunde förvärva ny hemortsrätt.

Uti de över förslaget avgivna yttrandena har från ett håll (Västet - bottens läns landsting) gjorts gällande, att de föreslagna bestämmelserna

äro svävande och ej giva fattigvardsstyrelserna tillfredsställande ledning

vid besvarande av frågan, när hemsändning må äga rum, och en jattigvärdsstyrelse

(i Norrköping) anser, att de nya bestämmelserna skulle bidraga

till förökande av de nuvarande svårigheterna och föranleda otaliga

processer.

s. 365 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 135

365

1 enlighet med vad överståthållarämbetet och kammarrätten uttalat D«£j£"

anser jag i lagen böra utsägas, att hemsändning får ske allenast under chefen,

förutsättning, att fattigvård enligt 1 § tilldelats den nödställde.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna om de fall, då hemsändning

ej må äga rum, synas mig så avfattade, att behörig hänsyn

tages å ena sidan till fattigvårdssamhällenas intresse och å den andra

till det humanitetskrav, som ur understödstagarens synpunkt i detta avseende

ej får förbises. Hemsändning kan i vissa fall för understödstagarna

verka synnerligen hårt; men då det gäller att uppställa regler,

som avse att på ett skäligt sätt trygga deras rätt, yppa sig stora svårigheter.

Vissa myndigheter hava också mot förslagets bestämmelser i

denna del uttalat åtskilliga betänkligheter, vilkas betydelse jag icke

underskattar; men då, i fall av tvist, avgörandet om hemsändning må

äga rum skall, enligt vad jag kommer att i det följande föreslå, ligga

hos Kungl. Maj:ts befallningshavande, synas mig de olägenheter, som

anses förenade med de föreslagna bestämmelserna, komma att bliva

undanröjda. Pa grund av tillkomsten av den nya lagen om adoption

torde med stadigvarande bostad hos skyldeman i rätt upp- eller nedstigande

led böra jämnställas sådan bostad hos adoptant eller adovtivbarn.

I huvudsak anslutande mig till vad kommittén anfört mot en föreslagen

bestämmelse, att viss längre tids stadigvarande* vistelse inom en

kommun skall utgöra hinder för hemsändning, synes det mig dock klart,

att hemsändning efter längre vistelse inom en kommun i åtskilliga

fall kan framstå såsom obillig mot understödstagaren, fastän något av

de i förslaget uppställda hinder för hemsändning icke föreligga. Aven

torde andra omständigheter kunna tänkas, vilka skäligen böra föranleda,

att hemsändning icke må äga rum. Jag anser därför, att i lagen bör

införas en allmän bestämmelse, att, där eljest synnerliga skäl tala mot

hemsändning, sådan ej må äga rum. Då avgörandet, i fall av tvist,

ligger hos Kungl. Maj:ts befallningshavande, synes en dylik allmän bestämmelse

ej vara ägnad att väcka betänkligheter.

Övriga härovan mot denna § refererade anmärkningar torde ej böra

föranleda ändring i förslagit.

Beträffande frågan om, vem som fav begära hemsändning, har korn- v*™r*9,et''eJ_c~

mittén i förslagets 59 § 1 stycket bibehållit den grundsatsen i fattig- sändning?

vårdsförordningen, att både det samhälle, som lämnat fattigvården, och

hemortssamhället kunna begära understödstagarens förflyttning till det hemortssami

..ii , häll c om hem,"

Senare samhället. sändning.

s. 366 Kontrollera mot PDF

366

Kommittén.

Yttrande.

Departe

ments
chefen.

Kungl. Maj ds Nåd, Proposition Nr 135.

Härom anför kommittén i motiveringen:

»Härigenom kan regeln, att det samhälle, som skall bekosta fattigvården

om möjligt Också bör ombesörja den, bäst fkomma till sin rätt. Båda samhällena

liava för övrigt berättigad© intressen att bevaka. Det samhälle, där understödstagaren

utan att äga hemortsrätt uppehåller sig, har naturligtvis närmast inrättat

sig for fullgörande av försörjningsskyldighet mot egna medlemmar; särskilt gäller

detta om landsbygdskommunerna, som i fråga om anstalter sällan hava så vidlyftiga

anordningar, att de kunna mottaga ett flertal understödstagare från annat

mlll, men även för stadskommunerna kunna svårigheter möta i detta avseende,

i synnerhet om tillströmningen dit är stark. För övrigt kunna vissa understödstagare

vålla fattigvårdsmyndigheten så mycket besvär, att den ej utan att vidtaga

särskilda anordningar kan för längre tid omhändertaga dem. Vistelsesamhället

bör därför hava möjlighet att, där ej ett motsatt intresse påkallar annat,

befria sig från understödstagare från andra samhällen. HemortsSamhället åter

bör kunna påkalla hemsändning av en sin medlem för att därigenom skydda sig

mot alltför höga utgifter för hans försörjning å annan ort. I all synnerhet gäller

detta landsortskommunerna, vilka i regel hava möjligheter att försörja sina medlemmar

för lägre kostnad an stadskommunerna.»

I denna del hänvisar Stockholms stads fattigvårdsnämnd såsom beaktansvärt

till ett av dess t. f. ombudsman avgivet yttrande, däri det heter:

•in i^>en en%* stadgandet i denna paragrafs första stycke vistelsekommunen

tillkommande rätten att under vissa förhållanden själv ombesörja en persons

hemsändning, torde böra inskränkas endast till de fall, då hemortsrättskommunen

ej bestrider, att hemsändning må ske. Liknande inskränkning borde ock göras

i hemortskommunens rätt att avhämta en understödstagare. I båda dessa fall

borde hemsändningsfrågan hänskjutas till Konungens befallningshavandes avgörande,

då eljest de i paragrafens andra stycke givna bestämmelser angående

hinder för hemsändning torde i ett stort antal fall bliva skäligen illusoriska.

Särskilt det angivna hindret »eller hans utsikt till självförsörjning därigenom

skulle väsentligt minskas» torde, därest de saken rörande fattigvårdsstyrelserna

äro oense om, huruvida sådan omständighet föreligger, kräva ett Konungens befallningshavandes

avgörande.»

Över ståthällar ämbetet anser yrkandet, att, då hemsändning av hemkommunen

bestrides, hemsändningsfrågan bör hänskjutas till Kungl.

Maj:ts befallningshavandes avgörande, vara värt beaktande.

Kammarrätten anmärker, att bestämmelser saknas, huru förfaras

skall vid tvister i hithörande fråga mellan understödstagare och fattigvårdssamliälle

eller mellan olika fattigvårdssamhällen, samt anser, att,

där mellan fattigvårdssamhällen olika meningar yppas angående hemsändning,

sådan icke bör få äga rum, innan frågan prövats av Kungl.

Maj:ts befallningshavande.

Såsom jag i det föregående antytt delar jag den av kammarrätten

och vissa andra myndigheter uttalade mening, att lagen bör innehålla

s. 367 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Broposition Nr ld5. 367

bestämmelser om, huru tvister mollan fattigvårdssamhällen om hemsändning

skola lösas. Likaledes anser jag, med hänsyn till de vittgående

undantag från hemsäudningsrätten, som i förslaget göras, samt

hemsändningsfrågornas betydelse och stundom långt ifrån enkla beskaffenhet,

att det är nödvändigt att lägga avgörandet hos Kungl. Maj:ts

befallningshavande. Tydligen bör det vara befallningshavanden i det

län, som det uppgivna hemortssamhället tillhör, detta bl. a. av det skäl,

att tvister av förevarande slag ofta torde komma att anhängiggöras i

samband med ansökningar om utbekommande av gottgörelse för fattigvård,

vilket slags tvister enligt förslaget skola avgöras hos nämnda befallningshavande.

Befallningshavanden torde böra infordra vederbörandes yttrande

och genom sökanden eller på annat sätt införskaffa erforderlig

utredning.

1 motsats till fattigvårdsförordningen innehåller kommittéförslaget i

59 § (3 stycket) föreskrift om huru fattigvårdsstyrelsen bör förfära,

då understödstagare utan skälig anledning vägrar att underkasta sig

hemsändning. Styrelsen har då att hos vederbörande polismyndighet

erhålla handräckning. Kommittén anför härom:

»Med polismyndighet avses då, liksom i legostadgan, för Stockholm överståthållarämbetet,

för annan stad magistrat (poliskammare) och å landet kronofogde

eller länsman. Handräckningsmyndigheterna hava naturligen att pröva,

huruvida de i lagrummet angivna förutsättningarna förefinnas. över åtgärd av

underordnad polismyndighet kan klagan föras hos Konungens befallningshavande.

Kostnaderna för sådan handräckning betalas i första hand av den fattigvårdsstyrelse,

som begärt handräckningen, men rätt till gottgörelse därför bör förefinnas

i likhet med vad som stadgats rörande annan hemsändningskostnad.»

Kammarrätten anför, efter att hava refererat dessa uttalanden, att

kammarrätten ej har anledning till erinran mot desamma, men att de

synas, åtminstone till sitt huvudinnehåll, vara av den betydelse, att uttryckliga

stadganden därom knappast utan olägenhet kunna undvaras.

Bestämmelser av angivna innebörd torde därför enligt kammarrättens

mening böra, utom vad angår klagan över polismyndighets beslut, inrymmas

i förevarande lagrum.

I fråga om kostnaden för sådan handräckning, varom nu är fråga,

framhåller Kungl. Maj:ts befallningshavande i Skaraborgs län, att dessa

kostnader torde böra förskjutas av den fångvårdsstyrelse, som gör framställning

om handräckningen, vilket också enligt motiverna varit kommitténs

mening, men att stadgande härom borde införas i lagen.

Förfarande då

understödstagare

vägrar

att underkasta

sig

hemsändning.

Kommittén.

Yttranden.

s. 368 Kontrollera mot PDF

368

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

Departe

mente
chefen.

Hemsändning

utan iakttagande

av

givna föreskrifter.

Kommittén.

Att låta tvister mellan fattigvårdssamhällen och understödstagare,

om hemsändning må ske, hänskjuta till polismyndighet synes mig innebära

vissa betänkligheter. Om, såsom jag i likhet med vissa myndigheter

föreslagit, liknande tvister mellan samhällen skola gå direkt till Kungl.

Maj:ts befallningshavande, torde det vara lämpligt att även i nu förevarande

fall låta saken prövas hos denna myndighet. Jag föreslår därför, att i

lagen införes bestämmelse om att, där understödstagare vägrar att underkasta

sig hemsäudning, frågan härom skall avgöras av Kungl. Maj:ts

befallningshavande.

Då många understödstagare sakna förmåga att tillvarataga sin rätt

och sålunda att mot ifrågasatt hemsändning göra gällande sådana invändningar,

som enligt lagen skola utgöra hinder för hemsändning — jag

syftar på bl. a. minderåriga, en del åldringar, sinnessjuka och sinnesslöa —

torde invändning från understödstagaren närstående person böra föranleda

frågans hänskjutande till Kungl. Maj:ts befallningshavande. Bestämmandet

av vad som menas med närstående person torde kunna ske genom

en hänvisning till stadgandet om fast bostad hos viss anförvant såsom

hinder för hemsändning.

Med godtagande av vad jag i det föregående föreslagit om hemsändningsfrågans

prövning av Kungl. Maj:ts befallningshavande, lärer

tredje stycket i kommitténs förslag till förevarande § böra utgå.

För att förebygga att vistelsesamhälle, utan iakttagande av givna

föreskrifter, översänder understödstagare till annat samhälle, föreskriver

kommittéförslaget (59 § 4 stycket), att det samhälle, som gjort sig skyldigt

härtill, kan; förpliktas att ersätta kostnad, som härigenom ådragits

det andra samhället, men för vilken detta eljest icke varit skyldigt att

ansvara.

Detta stadgande motiveras av kommittén med att det, särskilt med

hänsyn därtill att, enligt kommitténs förslag till 51 §, ersättning icke

utgår till vistelsesamhälle för fattigvård under de första 30 dagarna

från det fattigvården börjat, kan befaras, att vistelsesamhället söker före

denna tid befria sig från en understödstagare. Enligt nu förevarande

stadgande skulle, säger kommittén, om det samhälle, till vilket understödstagaren

överlämnats, är hans hemortssamhälle, detta av det samhälle,

som verkställt sändandet, utfå ersättning för fattigvård, som lämnats

intill den tid av 30 dagar från fattigvårdens början, för vilken detta

senare samhälle egentligen bort svara; har sändandet ägt rum till annat

samhälle än hemortssamhället, kan det andra samhället av det första

vistelsesamhället uttaga kostnaden även för den följande tiden, sist
-

s. 369 Kontrollera mot PDF

369

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 135.

nämnda samhälle naturligen obetaget att därefter vända sig mot hemortssamhället

i den mån ersättningsskyldighet enligt lag åligger detta

samhälle. — Enahanda påföljd har ock ansetts böra inträda, om eljest

vid understödstagares hemsändande bestämmelserna härom icke blivit

iakttagna.

I fråga om denna bestämmelse framhåller Stockholms städs fattiqvärdsnämnd

såsom beaktansvärt ett uttalande av dess t. f. ombudsman,

däri det heter, att, därest stadgandet i 51 § om att ersättning för de

30 första dagarnas vård ej erhålles, skall kvarstå, ett allmänt stadgande

bör givas, att hemsändning ej må äga rum förr än efter nämnda tids

förlopp, för att därigenom förhindra det i samband med behandlingen

av nyssnämnda bestämmelse vidrörda strävandet hos vistelsekommunen att

påskynda hemsändningen och i övrigt undvika de tvister, som en för

tidig hemsändning kommer att medföra. Tv alldeles givet, säger t. f.

ombudsmannen vidare, kommer hemortskommunen att motsätta sig

varje hemsändning före de ersättningsfria 30 dagarnas förlopp.

Kammarrätten erinrar om, att kammarrätten icke för sin del kunnat

biträda förslaget, att gottgörelse ej skulle kunna utsökas för fattigvården

för de första trettio dagarna, och förklarar, att kammarrätten ej heller i

övrigt funnit här avsedda stadgande vara av verkligt behov påkallat,

varför ämbetsverket hemställer, att samma stadgande måtte utgå ur

förslaget.

Presidenten och tre ledamöter i kammarrätten hava dock lämnat 4

stycket om påföljd för olaga hemsändning utan anmärkning.

Bestämmelsen i 59 § 4 stycket i kommittéförslaget om påföljd av

olaga hemsändning har av kommittén väsentligen motiverats med att enligt

kommitténs förslag till 51 § ersättning för fattigvård under de första 30

dagarna icke utgår och att hemsändning före denna tid bör förebyggas.

Emellertid har nämnda i 51 § förekommande bestämmelse icke kunnat av

mig tillstyrkas. Härtill kommer, att med det avgörande av tvister om

hemsändning, vilket av mig i det föregående förordats, det fall, som

med 4 stycket avses, lärer komma att höra till sällsyntheterna. 1 likhet

med kammarrätten finner jag stadgandet kunna utgå ur förslaget.

Mot stadgandena i 5 och 6 styckena av 59 § i kommittéförslaget

rörande kostnad för hemsändning hava anmärkningar ej förekommit, och

jag finner desamma höra godkännas. Om 4 stycket utgår, föranledes

härav en jämkning i redaktionen, i samband med vilken förevarande

båda stycken kunna sammanslås till ett.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 120 käft. (Nr 135.)

Yttranden.

Departe
ments
chefen.

Kostnad för

hemsändning.

47

s. 370 Kontrollera mot PDF

370

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

Krav för

fattigvård,

som lämnats

av allmän

anstalt m. fl.

58 §.

(60 § i kommittéförslaget).

Kommittén.

58 §. (60 § i kommittéförslaget).

I kommittéförslagets 60 § stadgas, att där offentlig myndighet eller

allmän anstalt eller inrättning, som enligt gällande föreskrifter åt någon

lämnat underhåll och vård, varför fattigvårdssamhälle är pliktigt att giva

ersättning, vill utfå sådan, anhängiggöres talan härom hos Kungl. Maj:ts

befallningshavande; och gäller om målets behandling vad i 56 § sägs.

Kommittén erinrar i motiverna om att då fattigvårdsstyrelse direkt

förmedlar fattigas intagande på sjukvårds- och uppfostringsanstalter, styrelsen

vanligen utger ansvarsförbindelse, samt anför vidare:

»På grund av förhållandenas natur har det dock ej alltid varit möjligt för

dessa anstalter att göra personernas, i första rummet de sjukas, mottagande beroende

på en sådan förbindelse, utan anstalten har för att fylla sitt syfte fått

träda i fattigvårdssamhälles ställe och handlande å dess vägnar genast måst

lämna erforderlig vård, varefter densamma fått söka ersättning av vederbörande

kommun under åberopande av dess skyldighet att utgiva fattigvård. Hittills har

det ej varit i lag bestämt, i vilken ordning sådan talan må föras, men praxis har

utvecklat sig därhän, att talan för vård i hithörande fall föres i den för fattigvårdsmål

stadgade ordning.

Då det även för framtiden ej sällan torde bliva erforderligt, att styrelse för

av stat eller landsting upprättad anstalt för vård av sjuka eller abnorma är i tillfälle

att för vård, som med eller utan ansvarsförbindelse lämnats medellösa personer,

kunna föra talan mot fattigvårdssamhälle, synes det vara lämpligast att

härom giva uttrycklig föreskrift, och anledning torde ej finnas att därvid avvika

från den praxis, som utbildat sig, nämligen att talan skall föras i den ordning,,

som stadgas för fattigvårdssamhälles krav mot annat fattigvårdssamhälle.

Även eljest inträffar det, att annan än fattigvårdsmyndighet lämnar en hjälp,,

som strängt taget bör ersättas av det fattigvårdssamhälle, där personen i fråga

har hemortsrätt. I särskild grad gäller detta Kungl. Maj:ts befallningshavande,

vars befattning med olika ärenden gör, att en understödjande verksamhet av

praktiska skäl måste kunna utövas av denna myndighet. Sådan har hittills förekommit

i fråga., om från utlandet ankommande personer och vid utackordering av

fånges barn. Även för framtiden kan möjligen sådant inträffa, och det synes då

lämpligt, att talan om ersättning därför av ett fattigvårdssamhälle i dessa fall

liksom nu behandlas i den för fattigvårdsmål stadgade ordning.

Vid bestämmande av reglerna för talan i dessa fall synes det dock ej vara

lämpligt att till alla delar följa föreskrifterna för tvister mellan fattigvårdssamhällen.

Sålunda torde det ej vara erforderligt att här giva några föreskrifter

rörande en föregående utredning och anmaning. Vad beträffar den för fattigvårdssamhällena

gällande föreskriften om talans anhängiggörande inom viss tid,

kunde väl ifrågasättas dess tillämpande även vid krav, som här avses, vilket ock

för närvarande lärer vara praxis. Något särskilt behov härav synes dock ej finnas

i dessa fall, och kommittén har därför ej ansett någon föreskrift härom höra givas.»

s. 371 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

371

Från en del håll, bl. a. av kammarrätten, har påyrkats, att för förevarande

fall samma ansökningstid måtte stadgas som i tvister mellan

fattigvårdssamhällen angående ersättning för lämnad fattigvård.

Av ett par myndigheter har förordats, att i §:n måtte uttryckligen

omnämnas, att anstalt eller inrättning äger utkräva full ersättning för

fattigvård utan sådant undantag som i 51 § angives.

Direktionen för akademiska sjukhuset i Uppsala har anmärkt, att bestämmelsen

att om målets behandling skall gälla vad i 56 § sägs, innebär,

att anstalten får vända sig till den Kungl. Maj:ts befallningshavande,

varunder den sjukes vistelsekommun lyder, men att hänvisningen till

56 § leder till, att denne befallningshavaude kan överlämna målet till

den befallningshavande, där den sjuke har hemortsrätt. Det synes direktionen

lämpligare om anstalten endast behövde gå mot vistelsekommunen

för ersättningens utfående och denna sedermera finge vända sig

mot hemortskommunen, särskilt som den av anstalten innehavda ansvarsförbindelsen

utgivits av vistelsekommunen. Denna ändring skulle, framhåller

direktionen, kunna genomföras därigenom att hänvisningen i 60 §

till 56 § ändrades till en hänvisning allenast till första stycket av 56 §.

Någon egentlig anledning, varför i förevarande fall talan ej skall

ske inom den i 55 § av förslaget angivna tid, synes mig icke föreligga.

Stadgandet i nämnda § har av kommittén motiverats med,

att det fattigvårdssamhälle, som skall betala, ej allt för länge bör hållas

i okunnighet om tillvaron och omfattningen av denna betalningsskyldighet

samt att detsamma bör bliva i tillfälle att själv vidtaga åtgärder

för en framtida försörjning genom yrkande på hemsändning, överenskommelse

eller andra åtgärder. Vad angår förevarande stadgande, så

har ju i det fall, då ansvarsförbindelse lämnats, fattigvårdssamhället

kännedom om fattigvården, men eljest är preskriptionstiden ägnad att

redan på ett tidigt stadium göra samhället underrättat härom, vilket

givetvis är fördelaktigt. Då härtill kommer, att, enligt vad kommittén

upplyst, i praxis i dessa fall redan tillämpats den i fattigvårdsmål gällande

preskriptionstiden, anser jag mig böra tillstyrka vad kammarrätten

och andra myndigheter i detta avseende föreslagit.

Något angivande av att anstalt eller inrättning äger utkräva ersättning

utan sådant undantag, som i 51 § angives, torde icke erfordras, då

51 § endast avser ersättning, som utgår enligt 50 §, och sistnämnda §

blott innehåller bestämmelse om den ersättning för fattigvård, som tillkommer

fattigvårdssamhälle.

Yttranden.

Departe
ments
chefen.

s. 372 Kontrollera mot PDF

372

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 135.

Direktionens för akademiska sjukhuset erinran finner jag befogad*

Såsom direktionen föreslagit synes därför i förevarande § böra hänvisasendast

till 1 stycket av 56 §.

Uttagande ar

gottgörelse

från landsting.

59 §.

(61 § i kommitténs

förslag).

59 §. (61 § i kommitténs förslag).

I 61 § av kommitténs förslag stadgas:

»Gottgörelse av landsting för vårdkostnad, varom i 40 och 41 §§

förmäles, skall sökas inom två år, efter det kostnaden av fattigvårdsstyrelsen

utgivits, vid äventyr, om det försummas, att rätt till gottgörelse

för den kostnad förfallit. Har fråga om skyldighet att vidkännas

kostnaden varit föremål för tvist, räknas tiden från det tvisten slutligen

avgjorts.

Därest gottgörelse vägras för vårdkostnad, som här sägs, äger fattigvårdsstyrelsen

att hos Kungl. Maj:ts befallningsh avande föra talan om

utfående därav; och gäller om målets behandling i motsvarande tillämpning

vad som stadgas i 56 §.»

Kommittén anför i motiverna:

»Enligt kommitténs förslag, 40 och 41 §§, är fattigvårdssamhälle i vissa fall

berättigat att erhålla gottgörelse för fattigvård från landstinget. Framställning

om dylik gottgörelse bör naturligen av vederbörande fattigvårdsstyrelse göras hos

det landstingets organ, som i allmänhet har att emottaga framställningar till

landstinget. Det har ej ansetts lämpligt att här, liksom då det är fråga om gottgörelse

av staten, föreskriva, att ansökningarna skola på en gång inlämnas för de

under föregående år utgivna belopp, utan ansökning bör kunna göras för värjo

särskilt fall. Någon viss tid torde dock böra föreskrivas, inom vilken ansökning

skall göras för att kunna vinna avseende. Kommittén har i sådant avseende

föreslagit en tid av två år, att räknas från det kostnaden av fattigvårdsstyrelsen

utgivits. Samma tid har, såsom längre fram (70 §) behandlas, föreslagits

för väckande av talan om ersättning för fattigvård mot enskild person. Då

det är avsett, att frågan om vilket fattigvårdssamhälle och därigenom även vilket

landsting bör ansvara för kostnaden skall vara avgjord, innan gottgörelse sökes

hos landstinget, kan dock i det fall, att tvist uppstått mellan särskilda fattigvårdssamhällen

om ersättningsskyldighet för lämnad fattigvård, omförmälda tid

av två år för väckande av talan vara otillräcklig. Enahanda förhållande kan även

inträda, då talan måst föras hos Konungens befallningshavande för att få frå
fan

om enskild försörjningspliktigs ersättningsskyldighet vederbörligen prövad.

’ör nu nämnda fall, där fråga om skyldighet att vidkännas vårdkostnaden varit

föremål för tvist, har kommittén föreslagit, att den ovan nämnda tiden av två år

skall räknas från det tvisten slutligen avgjorts. Däremot avses här ej att medgiva

fattigvårdssamhället att räkna två år från det att eventuellt anspråk på gottgörelse

av staten prövats.

Det har ansetts överflödigt att lämna några föreskrifter rörande de handlingar,

som skola företes vid ansökan om gottgörelse av landstinget. Av stadgandet

i 40 § framgår emellertid, att utredning måste föreligga rörande hemorts
-

s. 373 Kontrollera mot PDF

373

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 135.

rätt, behov av fattigvård enligt 1 §, kostnadens storlek samt anställda försök att

erhålla gottgörelse för kostnaden av enskild, eller, där sådant kunnat ifrågakomma

och inom den föreskrivna tiden medhunnits, av staten.

Därest gottgörelse vägras, bör sökanden hava rätt att få sitt anspråk prövat

av någon statens myndighet, Lämpligast är uppenbarligen därvid liksom vid

tvister mellan fattigvårdssamhällen att låta målet gå till Konungens befallningshavande,

varvid den i 56 § stadgade ordning i motsvarande tillämpning bör följas.

Någon viss tid för talans anhängiggörande synes icke vara erforderlig. s>

Kungl. Maj:ts befallning skavande i Jämtlands län framhåller såsom

en olägenhet, att därest process om ersättning först skall föras mellan primärkommunerna

och sedan mot landsting, detta kan göra invändning,

som kan föranleda kravets avvisande.

Blekinge läns landsting anser den föreslagna anordningen med process

i samma ordning som fattigvårdsmål föga tilltalande och. framhåller

såsom lämpligare, att kommunen genom Kungl. Maj:ts befallningshavande

till landstinget inkommer med sina anspråk, vilka av landstinget

behandlas i vanlig ordning, varefter landstingets beslut kan överklagas.

På sätt under 40 § anmärkts har kammarrätten, i stället för den av

kommittén föreslagna ordningen för fastställande av landstingens ersättningsskyldighet

gentemot primärkommunerna, ifrågasatt, att vistelsekommun

skulle äga söka ersättning omedelbart av landstinget i det landstingsområde,

där hemortskommunen anses belägen, och att icke vistelsekommunen

utan vederbörande landsting skulle hava att söka gottgörelse

för vårdkostnaden av den vårdade eller för honom försörjnings plikt! g

person eller av staten. Under 52 § har vidare omnämnts kammarrättens

erinran mot nämnda §, att sådan utredning, som däri föreskrives, bör

stadgas jämväl då samhälle vill utsöka ersättning av landsting. I enlighet

härmed har jag föreslagit ändring i 52 §. I anslutning till vad

kammarrätten under 52 § yttrat har kammarrätten föreslagit, att i 2 stycket

av förevarande § hänvisning måtte göras, förutom till 56 §, även till

52 §. Slutligen har kammarrätten uttalat, att tiden för uttagande av gottgörelse

för fattigvård från landsting utan olägenhet synes kunna förkortas

från två till ett år.

En fattigvårdsstyrelse anser, att för ifrågavarande talan den vanliga

civila preskriptionstiden bör gälla.

De framställda anmärkningarna, i den män de ej kunna anses besvarade

genom mitt yttrande angående 40 §, torde, särskilt som det

föreslagna stadgandet av flertalet landsting och övriga i ärendet hörda

vederbörande lämnats utan erinran, ej böra föranleda ändring i kommitténs

förslag.

Yttranden.

Departe
ments
chefen.

s. 374 Kontrollera mot PDF

374

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

Cottgörelse av

staten för fattigvård.

60 §.

(62 § i kommitténs

förslag).

Gällande bestämmelser.

Kommitténs

förslag.

60 §. (62 § i kommitténs förslag).

Enligt gällande fattigvårds förordning erhålla kommunerna ersättning

av staten för av dem utgiven fattigvård i följande fall:

a) om fattigvård enligt 1 § fattigvårds förordningen tilldelats någon,

vilkens hemortsrätt ej kan utrönas (29 § 3 mom.);

b) om dylik fattigvård lämnats den, som icke är svensk medborgare

(29 § 3 mom.); (i båda dessa fall under förutsättning att ersättning

ej kunnat hos enskild person uttagas);

c) om fattigvård lämnats krigsmanskap eller arbetare vid statens

varv eller verkstäder inom viss tid efter anställningens slut och behovet

grundar sig å ålderdom eller förhållande, som ägt rum under tjänstetiden,

ävensom i visst fall åt deras hustrur och barn (31 § 1 mom.);

samt

d) om fattigvård lämnats åt person, som under minst fem år

vistats utom hemortssamhället och detta tillika är av fattigvård synnerligen

betungat eller personen i fråga oavbrutet under samma tid vistats

utom riket samt för sådant ändamål anslagna medel lämna tillgång och

Kungl. Maj:t prövar skäligt (31 § 2 mom.).

Såsom i det följande skall närmare beröras utgår dessutom ersättning

av staten i vissa fall för understöd, som av fångvårdsstyrelse å

svensk gränsort meddelas till vissa svenska medborgare. I visst fall

bestridas kostnader av detta slag direkt av Kungl. Maj:ts befallningskavande.

Ersättning i dessa fall utgår från det under nionde huvudtiteln upptagna

förslagsanslaget för fattigvården i allmänhet.

Från och med år 1915 gäldas av nämnda anslag dels de kostnader,

som enligt den med Danmark och Norge den 26 maj 1914 avslutade

fattigvårdskonvention uppkomma för fattigvård i Sverige åt dansk

eller norsk undersåte eller för hans hemsändande till hemlandet, dels

ock sådan ersättning, som enligt samma konvention skall från Sverige

utgivas för i Danmark eller Norge lämnad fattigvård åt svensk undersåte.

Slutligen må nämnas, att från berörda anslag årligen vissa belopp

utbetalas till understöd åt fattiga lappar.

Enligt kommitténs förslag skall liksom för närvarande kostnaden

för understöd åt vissa kategorier behövande ersättas av staten, därest

ersättning för fattigvården ej kan uttagas hos enskild person. Sålunda

har kommittén (62 § 1 stycket) upptagit fattigvårdsförordningens stadgande,

att vederbörande fattigvårdssamhälle erhåller gottgörelse av sta
-

s. 375 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135. 375

ten för obligatorisk fattigvård åt person, som icke är svensk medborgare.

Undantag har därvid ej gjorts för fattigvård, som omförmäles i 51 §

av kommitténs förslag.

Vidare skall, liksom nn, obligatorisk fattigvård åt någon, vilkens

hemortsrätt ej kan utrönas, gottgöras av staten (62 § 1 stycket i kommittéförslaget).

Ersättningsskyldigheten sträcker sig dock ej till fattigvård

enligt 51 §. Kommittén motiverar detta med att enligt nämnda §

vistelsekommunen skall själv vidkännas kostnaden för dylik fattigvård

och att staten synes allenast böra supplera den ersättningsskyldighet,

som, därest hemortsrätten blivit utrönt, skolat åligga hemortskommunen.

Vidkommande frågan om gottgörelse av staten under vissa omständigheter

för fattigvård, som beviljats den, som oavbrutet under minst fem

år vistats utom fattigvårdssamhället, har kommittén i huvudsak bibehållit

fattigvårdsförordningens ståndpunkt i denna del. Förslaget stadgar

nämligen (62 § 2 stycket), att om fattigvårdssamhället, utan att sådan

person under nämnda tid av samhället åtnjutit fattigvård, »därefter fått

bekosta fattigvård enligt 1 § åt honom, hans minderåriga barn eller

hustru, vilka jämväl under nämnda tid oavbrutet vistats utom samhället

utan att därunder hava av detsamma åtnjutit fattigvård, gäller om gottgörelse

av staten för fattigvården vad i föregående stycke stadgats».

Liksom beträffande fattigvård åt någon, vilkens hemortsrätt ej kunnat

utrönas, sträcker sig ersättningsskyldigheten ej till fattigvård enligt förslagets

51 §. I olikhet mot fattigvårdsförordningen gör förslaget ej

ersättningens utgående beroende av att kommunernas utgifter för fattigvårdsändamål

varit synnerligen tyngande eller att understödstagaren under

angiven tid oavbrutet vistats utom riket eller av att anslagna medel

lämna tillgång. I sina motiver anför kommittén:

»Enligt fattigvårdsförordningens ursprungliga lydelse var statsunderstödets

utgående vid fattigvård åt den, som varit borta i minst 5 år, alltid beroende avatt

samhället i fråga var synnerligen betungat av fattigvård, men genom Kungl.

förordningen den 13 juli 1887 gjordes till bestämmelsen härom ett tillägg, enligt

vilket statsunderstödet kunde utgå oavsett nämnda förhållande, för det fall att

bortovaron bestått i en oavbruten vistelse utom riket. Genom detta tillägg förlorade

lagrummet i viss mån sin ursprungliga karaktär. Medan dess bestämmelse

förut varit att bringa lindring åt synnerligen betungade fattigvårdssamhällen, fick

det sedermera till uppgift även att reglera statens försörjningsplikt beträffande

personer, som under eu viss tid vistats utrikes. Att lagrummet ej heller i praxis

synts ägnat att fylla sin tidigare uppgift, framgår också därav, att några strängare

krav ej uppställts, då det gällt att avgöra, huruvida ett fattigvårdssamhälle varit

synnerligen betungat. Sålunda hava stadskommuner upprepade gånger tillerkänts

dylik gottgörelse, ehuru de haft lägre utdebiteringar för fattigvården än det stora

flertalet landskommuner. Ej heller vägras gottgörelse för fattigvård åt en person,

för vilken sådan en gång börjat utgå, även om kommunens utgifter för fattigvårds
-

s. 376 Kontrollera mot PDF

376

Klingl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

ändamål sedermera skulle minskats. Någon nämnvärd betydelse ur synpunkten

att bereda lättnad åt i fattigvårdsavseende särskilt betungade kommuner torde

det nämnda villkoret alltså ej Lava och utjämningsspörsmålets ordnande kräver,

såsom kommittén förut betonat, alldeles särskilda åtgärder.

Vid ovan nämnda förhållande har kommittén ej ansett lämpligt att vidare

göra fattigvårdskostnadens återbetalande av statsmedel i detta fall beroende av

den omständigheten, att kommunens utgifter för fattigvårdsändamål varit mer

eller mindre tyngande. Med denna förändring synes också villkoret, att ersättning

er hålles endast »i den mån för sådant ändamål anslagna medel lämna tillgång»

böra utgå. Ett godkännande i lagstiftningen av principen om statens ersättningsskyldighet

i detta fall torde fordra att gottgörelse skall utgå, om de i

lagrummet angivna förutsättningarna äro för handen. För övrigt utgår gottgörelsen

ur ett förslagsanslag, anslaget till »fattigvården i allmänhet», och ersättning

har därför beviljats utan särskild prövning om anslaget räckt till. Att statens

ersättningsskyldighet icke skall omfatta viss tillfällig fattigvård beröres här

nedan.

Genom den nu nämnda förändringen i fråga om gottgörelse för fattigvård

åt den, som länge varit borta från hemortssamhället, har någon nämnvärd fördel

ej beretts kommunerna utöver den, som de redan haft på grund av stadgandets

tillämpning i praxis. En mera verksam hjälp skulle lämnas kommunerna,

därest gottgörelse erhölles för fattigvård åt personer, som varit frånvarande

kortare tid än 5 år. Gjordes denna tid mycket kort — i Tyskland förloras hemortsrätt

efter ett års frånvaro, varefter kostnaden för underhållet bestrides av ett

fattigvårdssamhälle av högre ordning (Landarmenverband) — skulle därav otvivelaktigt

följa, att ett stort antal fattiga komme att underhållas av kommunerna på

statens bekostnad. Detta skulle emellertid icke vara utan olägenheter. Man kan

nämligen knappast förutsätta, att ett fattigvårdssamhälle skall ägna samma uppmärksamhet

åt understödsfrågor, som icke beröra dess egen ekonomi. Vid dylika

understödsfall torde man hava att räkna med en minskad omtanke vid understödsfallets

undersökning och bedömande samt underlåtenhet att hålla tillsyn

över medlens användande, varförutom särskilt är att befara, att understöd, som

en gång börjat utgå, ej indrages, även om förändrade förhållanden skulle inträda,

som böra föranleda därtill. Så länge statens bidrag i dessa fall varit jämförelsevis

litet (för år 1907 c:a 108,000 kronor), hava olägenheterna naturligen varit

mindre, men denna utgift har sedan dess betydligt stigit (år 1913 utgjorde den

över 233,000 kronor), och om femårstiden förkortas med ett eller annat år, skulle

statens kostnader för denna fattigvård snart stiga och därmed också svårigheterna

att kontrollera fattigvårdsstyrelsernas uppgifter och sätt att handhava fattigvården

i förevarande fall. I Tyskland har det vid anställda undersökningar visat sig,

att fattigvård åt s. k. hemortsrättslösa meddelats i alltför stor utsträckning och

på somliga ställen hava provinsförvaltningarna börjat anställa inspektioner, vilka

föranlett till indragning eller minskning av understödet i många fall. Anordnandet

av en inspektion över kommunernas fattigvård skall tvivelsutan även hos

oss vara ägnat att minska de betänkligheter, som kunna anföras mot bestämmandet

av kortare tid i förevarande fall, men det torde dock vara skäl att iakttaga

en viss försiktighet i förevarande avseende.

Lagen om allmän pensionsförsäkring har utövat inflytande även på nu förevarande

spörsmål. Genom denna lag har nämligen, såsom ovan (sid. 320) blivit

berört, kommunernas understödsverksamhet i stor omfattning överflyttats på

s. 377 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 135. 377

staten, och häri synes kommittén ligga ett ytterligare skäl att åtminstone tills

vidare bibehålla fem års frånvaro såsom villkor för åtnjutande av gottgörelse för

meddelad fattigvård. 0

, .. Bestämmelsen om att frånvaron skall vara oavbruten är ej avsedd att innebara,

att ett rent tillfälligt besök i samhället avbryter femårsperioden. Gällande

f attigvardsf or ordnings likalydande bestämmelse har ej heller tolkats så strängt,

och detta överensstämmer med den betydelse, som man i allmänhet i fattigvårdshänseende

lugger 1 en oavbruten vistelse; genom ett tillfälligt besök återknytes ej

samhörigheten med kommunen. Frånvaro från hemortssamhället föreligger enligt

kommitténs uppfattning, även om frånvaron ej är frivillig, t. ex. om personen

mtagits 1 fängelse. För att bortovaro skall anses äga rum, fordras enligt fattigvårdsforordnmgen,

att vederbörandes familj också är frånvarande från samhället,

d. v. barn under 15 år och hustru. Denna bestämmelse torde böra bibehållas!

. klar fattigvård åtnjutits från hemortskommunen, har därmed en viss förbindelse

forefunnits med kommunen, så att man ej längre kan giva frånvaron

samma betydelse 1 förevarande avseende. Praxis har redan tillagt åtnjuten fattig™

en(b''hk. inverkan, och det synes vara lämpligt att i lagen giva uttryck

darat. klar blir det naturligen i regel fråga om en fattigvård, som givits av

annan kommun an hemortskommunen men av denna senare ersatts; dock bör

detsamma galla, om hemortskommunen skulle direkt utgiva understöd till någon

sm medlem, so in uppehåller sig i annan kommun. Liksom i allmänhet bör även

med fattigvård, som någon själv åtnjutit, likställas fattigvård åt hans minderåriga

barn eller hustru.

. stadgandet sådant det avfattats i kommitténs förslag framgår, vad även

nu 1 praxis tillämpas, att därest, efter det bortovaron upphört, personen i fråga

någon tid försörjt sig själv i hemortskommunen, sådant fall icke föreligger, som

har avses. Det förutsattes nämligen, att fattigvårdsbehovet inträtt, innan han

återväxt till samhallet eller åtminstone omedelbart därefter. Å andra sidan fortfar

naturligen rätt till ersättning endast så länge detta fattigvårdsbehov fortgår;

skulle personen 1 fråga åter bliva i tillfälle att någon tid försörja sig själv, upphör

statens på de förut existerande förhållandena grundade ersättningsskyldighet.»

Beträffande den i denna § uppställda förutsättning- för ersättning av

staten, att ersättning ej kan uttagas hos enskild person, åberopar Stockholms

stads fattigvardsnämnd såsom beaktansvärt ett uttalande av dess

t. f. ombudsman, vilken framhåller, att, på grund av den jämförelsevis

begränsade omfattningen av nuvarande 1 §, berörda förutsättning icke

visat sig vålla några egentliga svårigheter, men att det kan befaras, att,

sedan området för nämnda § utvidgats, i regel kommer att fordras, att

fångvårdsstyrelse, innan statsersättning utfås, på ett eller annat sätt

styrker, att ersättning av enskild ej kunnat erhållas; i så fall torde föreskrifter

härutinnan vara erforderliga.

Kungl. Maj:ts befallning shav ande i Örebro län anser av stadgandet i 1

stycket ej tydligt framgå den inskränkning, som enligt motiveringen

gäller med avseende å omfattningen av den ersättning, vilken av staten lämnas.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 120 höft. (Nr 135.) 48

Yttranden.

s. 378 Kontrollera mot PDF

378

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

För en nedsättning av den i 2 stycket föreskrivna tiden 5 år hava

uttalat sig Norrbottens läns landsting och socialstyrelsen, vilka förordat en

tid av tre år, samt svenska fattigvårdsförbundet.

Kammarrätten har förklarat sig ej finna anledning att uttala någon

från kommitténs avvikande mening i denna del. En ledamot har ansett

det böra komma under övervägande, huruvida icke här avsedda tidsperiod

kunde förkortas till tre eller åtminstone fyra år, samt anfört:

»Bestämmandet av en kortare tid — exempelvis tre år — skulle i kommunernas

fattigvårdstunga medföra en sannolikt ganska avsevärd lättnad, vilken

synes kunna antagas komma att även ur utjämningssynpunkt verka garnände.

Ej heller torde böra förbises, att en bortovaro från kommunen under en tidrymd

av tre år väl i allmänhet lärer kunna anses tillfyllest för att utplåna den samhörighet

mellan kommunen och understödstagaren, som utgör underlaget for

hemortsrätten och följaktligen även för den kommunala försörjningsplikten.»

Socialstyrelsen anser det kunna ifrågasättas, om ej staten skäligen

borde övertaga betalningsansvaret även i det fall, att hemortskommunen

utgivit understöd under tiden för understödstagarens frånvaro

_ den samhörighet mellan kommunen och understödstagaren, som i

sådant fall förekommer, kan nämligen, enligt styrelsens åsikt, knappast

utgöra grund för några anspråk på fattigvård.

Över ståt h dl lar ämbetet har i detta sammanhang framfört ett förslag,

som åsyftar att reducera fattigvårdsprocessernas antal. Overståthållarämbetet

yttrar:

»Uti processer om fattigvård har hitintills ofta förekommit, att man för att

bestämma den understöddes hemortsrätt vid undersökningen fått gå tillbaka till

hans mantalsskrivning för 20—30 år sedan. I de flesta sådana mål torde det,

sedan målet efter flerårig behandling avgjorts, befinnas, att den slutligen till ersättning

dömda kommunen på grund av den understöddes mer än o-ånga bortovaro

från kommunen i sin tur är berättigad till ersättning av staten. Pa kommunens

framställning om sådan ersättning skola handlingarna i det oftast vidlyftiga

målet då ånyo granskas av Kungl. Maj:ts befallningskavande för att slutligen

bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning. .. .. ,

Dessa processer torde för de dömande myndigheterna vara de besvärligaste

med den ofta fleråriga utredning, som måste försiggå, då den understödde vistats

kanske på otaliga platser, men, som sagt, icke sedan många år tillbaka någonstädes

under sådana förhållanden, som föranlett mantalsskrivning. Bliva strängare

mantalsskrivningsbestämmelser införda, torde visserligen sådana processer

komma att minskas, men ännu länge bliva de nog ofta förekommande.

Till förhindrande härav skulle man kunna tänka sig, att staten tor tramtiden

skulle åtaga sig ersättningsskyldigheten i alla sådana fall, dar hemortsrätten

icke på grund av den understöddes mantalsskrivning under något av de

5 senaste åren kunnat bindas vid visst fattigvårdssamhälle. Så snart detta konstaterats,

skulle sålunda i processer av ifrågavarande slag målet kunna avskrivas

s. 379 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:tv Nåd. Proposition Nr 135. 379

med hänvisning för sökande kommunen att i vederbörlig ordning söka ersättning

av staten. En bestämmelse i sådant syfte i den föreslagna lagen anser överståthållarämbetet

önskvärd.»

Kammarrätten anför härom:

»Detta förslag kan kammarrätten icke för sin del biträda. Att, därest detsamma

vunne godkännande, fattigvårdssamliällenas intresse att förebringa utredning

angående understödstagarnes hemortsrätt i talrika fall skulle avtaga eller

tilläventyrs helt och hållet upphöra är ej svårt att förutsäga. Däremot komme

i förevarande mål ofta nog staten faktiskt att intaga parts ställning, och den

ifrågasatta anordningen kunde helt visst icke utan risk genomföras, med mindre

särskilda åtgärder vidtoges för tillvaratagande av statens intressen. Säkerligen

bleve nödvändigt, att det hos varje länsstyrelse uppdroges åt en tjänsteman att

i förevarande mål iakttaga och bevaka kronans rätt. Det säger sig självt, att

hela detta förfarande komme att föranleda mycket arbete och dryga kostnader.»

Beträffande formuleringen av 2 stycket hava av t. f. ombudsmannen hos

Stockholms stads fattigvård snämnd gjorts i det följande återgivna erinringar,

vilka av fattigvdrdsnämnden samt kammarrätten ansetts beaktansvärda.

Nämnde ombudsman har sålunda ifrågasatt en uttrycklig

bestämmelse därom, huruvida för person, som även efter fyllda 60 år

vistats minst 5 år utom sitt hemortssamhälle, ersättning kan erhållas

av statsmedel. — I samma riktning har överståthdllarämbetet uttalat

sig. Ombudsmannen har vidare ansett förtydligande erforderligt därom,

huruvida bortovaron i de fall, då en fångvårdsstyrelse först efter

en flerårig process till annat samhälle erlagt ersättning för lämnad fattigvård,

skall beräknas med tiden för fattigvårdens början, tiden för

talans anhängiggörande eller tiden för likvidens erläggande såsom utgångspunkt.

Slutligen har ombudsmannen i anledning av kommitténs

uttalande i motiveringen, att bortovaro ej skall anses äga rum,

därest understödstagarens hustru eller minderåriga barn vistas inom samhället,

förklarat detta ingalunda tydligt framgå av lagtexten, som endast

synes uppställa denna fordran för det fall att hustru och barn få understöd,

varför även i denna del ett förtydligande torde vara nödvändigt.

_ Vidare hava Kungl. Maj ds befallningshavande i Blekinge län, svenska

fattigvårdsförbundet samt kammarrätten funnit önskvärt, att i lagrummet

införes uttrycklig föreskrift, att fattigvårdsbehovet skall kava inträtt,

innan understödstagaren efter stadgad oavbruten bortovaro återvänt till

samhället eller åtminstone omedelbart därefter.

Statskontoret förklarar sig uttryckligen ej hava något att erinra mot

den av kommittén föreslagna utsträckningen av statens ersättningsskyldighet.

s. 380 Kontrollera mot PDF

380

Departe
ments
chefen.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

Stadgandet i förevarande § har av det övervägande antalet i ärendet

hörda myndigheter i huvudsak lämnats utan erinran, och även jag

anser mig böra i princip förorda detsamma.

I anledning av den i ett par yttranden uttalade önskvärdheten av föreskrifter

om den bevisning, som bör fordras därom att ersättning ej kan

uttagas hos enskild person, må erinras därom, att för närvarande en

kungörelse den 21 augusti 1885 innehåller bestämmelser angående handlingar,

som böra bifogas ansökningar om ersättning av statsmedel för

fattigvårdskostnader. Den författning till ersättande av nämnda kungörelse,

vartill kommittén uppgjort förslag, innehåller bland annat, att

vid ansökningen skall fogas uppgift, avfattad enligt 52 §. Enligt vad

jag vid nämnda § hemställt, bör däri föreskrivas, att sådan utredning,

som i §:n avses, skall komma till stånd jämväl då fattigvårdssamhälle

vill söka ersättning av staten, och denna utredning skall avse bland

annat personer, som äro pliktiga att försörja den nödställde, och deras

ekonomiska ställning. Vid 61 § 1 mom. kommer jag att föreslå, att

däri skola intagas de föreskrifter, som för närvarande förekomma i kungörelsen

den 21 augusti 1885. I fall av behov torde Kungl. Maj:ts befallningshavande

böra föranstalta om utredningens kompletterande.

Den av kommittén föreslagna utvidgningen av statens skyldighet

att direkt bidraga till kommunernas fattigvård är, såsom kommittén

framhållit, tämligen obetydlig. Starka skäl synas mig tala för att staten

i vidsträcktare mån ersätter fattigvård åt personer, som någon tid

varit borta från sin hemortskommun. Härigenom skulle kommunerna

vinna en viss lindring i sina fattigvårdsutgifter och någon utjämning

av fattigvårdsbördan skulle komma till stånd. Denna utvidgning av

statens ersättningsskyldighet synes mig lämpligen böra ske på det i

vissa yttranden föreslagna sätt, att den tid, under vilken en understödstagare

skall hava oavbrutet vistats utom fattigvårdssamhället för att

detta skall för fattigvård åt honom erhålla ersättning av staten, nedsättes

till tre år.

Huvudsakligen på de av kammarrätten anförda skäl finner jag mig

böra avstyrka den av överståthållarämbetet ifrågasatta anordning för

åstadkommande av minskning i fattigvårdsprocessernas antal.

Frågan, huruvida för person, som även efter fyllda 60 år vistats

minst 5 år (enligt vad jag föreslagit 3 år) utom sitt hemortssamhälle,

ersättning bör kunna erhållas av statsmedel, torde böra besvaras så,

att hela perioden måste hava förflutit innan personen fyller 60 år; vid

denna ålder får han ju enligt 46 § oföränderlig hemortsrätt och en därefter

utom samhället tillbragt tid synes ej heller böra öva inflytande på

s. 381 Kontrollera mot PDF

381

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

hemortskommunens skyldighet att själv vidkännas kostnaden för hans

underhåll. Såsom från några håll ifrågasatts, har jag ansett uttrycklig

föreskrift härom böra inflyta i lagen. Konsekvensen har dock synts

mig bjuda, att detsamma stadgas även ifråga om den, som icke nått den

i 1 § stadgade minderårighetsgränsen.

Ett annat spörsmål, som från myndigheternas sida varit föremål

för uppmärksamhet, är det, huruvida, då hemortssamhälle utgivit ersättning

för fattigvård, som meddelats av annat samhälle, den ifrågavarande

perioden skall hava gått till ända, när fattigvården började utgivas, när

talan mot hemortssamhället anhängiggjordes, eller när detta samhälle utgav

ersättningen. Närmast till hands skulle väl ligga, att låta sistnämnda tidpunkt

vara avgörande. En sådan anordning skulle emellertid vara förenad

med den olägenheten, att hemortssamhället då kunde tänkas i vissa fall

söka i det längsta uppskjuta likviden i syfte att perioden vid betalningen

skulle hava gått till ända och rätten till ersättning av staten inträda.

Tiden, då fattigvården började utgivas, torde icke heller kunna ifrågakomma

— det är ju här fråga om tidpunkten för återknytande av samhörigheten

mellan personen i fråga och hans hemortssamhälle och dylikt

återknytande äger ju icke rum därför att personen av annat samhälle

erhåller fattigvård. Däremot synes mig dagen för talans anställande

mot hemortskommunen böra vara den avgörande tidpunkten; då reses

efter frånvaron anspråk mot hemortskommunen i anledning av fattigvård

åt den frånvarande. Tidpunkten för talans anhängiggörande torde

böra preciseras på det sätt, att därmed avses tiden, då hemortssamhället

delgivits antingen anmaning, som i 53 § sägs, eller, i

något av de fall, då enligt 54 § 2 stycket talan om ersättning för utgiven

fattigvård må ske utan föregående anmaning, den till Kungl.

Maj:ts befallningshavande i målet ingivna ansökan. Uttryckligt stadgande

härom torde böra givas.

Likaledes synes mig, på sätt även blivit ifrågasatt, böra givas

uttrycklig föreskrift om att fattigvården skall hava meddelats, innan

understö dstagaren återvänt till samhället eller omedelbart därefter.

Däremot kan jag icke dela en från ett par håll uttalad uppfattning,

att av det föreslagna stadgandet ej tydligt framgår, att bortovaro, som

föranleder statsersättning, ej skall anses äga rum, därest understödstagarens

hustru eller minderåriga barn vistas inom samhället utan att

erhålla understöd.

I anledning av lagstiftningen om adoption torde, i överensstämmelse

med vad av mig iakttagits i en del föregående §§, adoptivbarn

böra jämnställas med barn.

s. 382 Kontrollera mot PDF

382

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

Enligt 49 § 2 mom. inverkar på mans hemortsrätt fattigvård, som

under bestående äktenskap tilldelats hustruns barn, som hon ägt före

äktenskapet och som hava hennes hemortsrätt, eller hennes adoptivbarn,

som hava hennes hemortsrät. Dessa hustruns barn och adoptivbarn

torde i nu förevarande hänseende böra vara likställda med barn;

givetvis dock endast såvitt avser vistelse och fattigvård under den

del av 3-års perioden, som förflutit efter det makarna ingått äktenskap.

Liksom enligt 49 § 2 mom. fattigvård åt barn utom äktenskap

ej inverkar på faderns förvärv av hemortsrätt och fattigvård åt barn,

som blivit adopterade, ej inverkar på faderns eller moderns förvärv av

dylik rätt, kommer sådana barns vistelse samt fattigvård åt dem ej att

öva inflytande på frågan om ersättning av staten för fattigvård.

Krigsmanskap I det föregående (s. 374) har omnämnts den skyldighet, som enligt

statens "arv 31 § 1 inom. fattigvårdsförordningen staten har att ersätta kommunerna

och verkstäder för fattigvård, som lämnats krig smanskap och arbetare vid statens varv

personer e^er verkstäder inom viss tid efter anställningens slut, därest behovet

grundar sig å ålderdom eller under tjänstetiden ådragen sjukdom, vanförhet

eller lyte, ävensom i visst fall åt deras hustrur och minderåriga

barn.

Kommittén. Kommittén yttrar härom:

»Sedan den tidpunkt, då detta stadgande tillkom, har statens verksamhet

såsom arbetsgivare väsentligt utvidgats; erinras må allenast om dess betydande

anläggningar till den allmänna samfärdselns uppehållande och för tillgodogörande

av kraften i statens vattenfall. Även på det militära området, till vilket stadgandet

närmast hänför sig, hava inträtt ändrade förhållanden, vilka öva inflytande

på bedömandet av förevarande fråga. Staten har ock numera i ganska

stor omfattning gjorts på annat sätt än i form av ersättning till den kommunala

fattigvården ansvarig för försörjningen av de personer, som äro i dess rörelse

eller för försvarsändamål anställda. Så har staten att, i likhet med enskilda

arbetsgivare, ansvara för de risker, som arbetarna vid dess varv och verkstäder

löpa t. ex. genom olycksfall i arbetet. Enligt kungl. förordningen den 18 juni

1909 utgiver staten dessutom ersättning, om under militärtjänstgöring i fred

olycksfall inträffar, så att tjänstgörande värnpliktig, volontär vid hären eller

någon, som tillhör flottans eller kustartilleriets stammanskap, varder skadad eller

om någon av nämnda personer skadats under tjänstgöring i krig. Sådan ersättning

utgiver staten också, om sjukdom med därav följande skada yppas under

eller efter slutad militärtjänstgöring och tjänstgöringen skäligen kan antagas

hava bidragit till sjukdomen. Slutligen bör tagas i betraktande, att staten i stor

omfattning lämnar sina arbetare förmåner i form av pension m. m. Med hänsyn

till dessa ändrade förhållanden kan det synas tvivelaktigt, huru vidsträckt tilllämpning

numera må kunna givas åt fattigvårdsförordningens ifrågavarande stadgande,

särskilt vad som kan anses inbegripet under uttrycket »kronans varv eller

verkstäder». Såsom nyss antytts, lärer vid stadgandets tillkomst avsetts anlägg
-

s. 383 Kontrollera mot PDF

383

Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 135.

ningar för militärt ändamål. Ännu vid genomförandet av 1871 års förordning

torde man närmast hava syftat på dessa; frågan om statens ansvarighet i kommunalt

hänseende för andra anläggningar för industriellt ändamål förelåg då

icke. Detta är däremot för närvarande fallet. Efter ordalagen skulle stadgandet

numera kunna tillämpas även på sådana statens industriella anläggningar i allmänhet,

som kunna hänföras under benämningen verkstäder, såsom t. ex. statens

järnvägars verkstäder. Ej heller synes en sådan tolkning av stadgandet strida

mot grundtanken i detsamma. Kommittén veterligen har dock en sådan vidsträckt

tillämpning av stadgandet icke i praktiken förekommit. Men härmed har

frågan fått en mycket mera omfattande räckvidd än förut och berör förhållanden

av stor betydelse även på andra områden än fattigvårdens.»

Efter att hava omnämnt, att för år 1913 de återbetalda understöden

till krigsman, hans hustru och minderåriga barn utgjorde 13,053 kronor

samt till arbetare eller hantverkare vid kronans varv och verkstäder,

deras hustrur eller minderåriga barn 12,959 kronor och att av de få fattigvårdssamhällen,

som åtnjutit ersättning på grund av denna bestämmelse,

Karlskrona stad stode främst, framhåller kommittén å ena sidan att

staten ej betalar några kommunalutskylder för sina anläggningar och å

andra sidan att kommunerna hava åtskilliga fördelar av desamma, samt

att frågan om statens skyldighet att i en eller annan form bidraga till

de kommunala behoven, vilken fråga gör sig gällande även på andra

områden än fattigvårdens, t. ex. folkskoleväsendets, gjorts till föremål

för behandling av de s. k. kommunalskattekommitterade.

Kommittén fortsätter:

»Med hänsyn till vad sålunda anförts synes det vara lämpligast att nn icke

ingå på spörsmålet om statens skyldighet i allmänhet att för den vid dess verk

och inrättningar anställda personalen ikläda sig några förpliktelser i fattigvårdsliänseende.

Vad statens militära förläggningar vidkommer, synas förhållandena

numera icke heller där vara sådana, att någon statens särskilda bidragsskyldighet

i här ifrågavarande form är av omständigheterna påkallad. Yid sådant förhållande

har kommittén ansett ifrågavarande stadgande, som i allt fall på ett ytterst

ofullkomligt sätt löser förevarande spörsmål, icke böra bibehållas.

Då emellertid de fattigvårdssamhällen, till vilka statsbidrag i nu ifrågavarande

avseende för närvarande utgår, icke synas böra gå förlustiga en av dem

hittills påräknad inkomst, så mycket mer som dess indragande tilläventyrs även

kunde tänkas komma att inverka på understöden till de personer, som nu åtnjuta

desamma, har kommittén ansett nödigt att bland övergångsbestämmelserna

införa ett stadgande, som skyddar dessa samhällen mot en sådan förlust (91 §

3 mom.)»

Nämnda av kommittén föreslagna övergångsbestämmelse lyder:

»Där på grund av stadgandet i 31 § 1 mom. fattigvårdsförordningen

vid lagens trädande i kraft ersättning av staten utgår till fattig
-

s. 384 Kontrollera mot PDF

Yttranden.

Departe

ments
chefen.

384 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

vårdssamhälle för fattigvård åt person, tillhörande manskapet vid krigsmakten

eller anställd såsom arbetare eller hantverkare vid kronans varv

eller verkstäder, eller åt hans hustru eller minderåriga barn, skall, så

länge fattigvården utgöres, fattigvårdssamhället äga att fortfarande därför

åtnjuta ersättning enligt förut gällande grunder.»

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Blekinge län framhåller, att staten

icke till Karlskrona stad betalar några kommunalutskylder för sina stora

varvsanläggningar och verkstäder därstädes samt att de vid desamma

anställda små inkomsttagarna endast i ringa mån bidraga till kommunens

utgifter men ofta med sina stora familjer förorsaka ökning i fattig - vårdstungan. På grund härav anser befallningshavanden rättvist, att de

nuvarande bestämmelserna åtminstone i huvudsak återupptagas i den

nya lagstiftningen. — Samma yrkande göres av fattigvärdsstyrelsen i

Karlskrona.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västerbottens län medger, att

ifrågavarande bestämmelser äro i vissa delar föråldrade, men ifrågasätter

det berättigade i deras uteslutning ur lagstiftningen.

Statskontoret anser i anslutning till Kungl. Maj:ts befallningshavandes

i Blekinge län uttalande för sin del rättvist, att nu gällande bestämmelse

behålles orubbad tills vidare och intill dess frågan om statens

skyldighet att bidraga till de kommunala behoven varder löst i sin

helhet — något som ock synes väl överensstämma med kommitténs

egen motivering.

Kammarrätten anser däremot, att vägande skäl för ifrågavarande lagändring

blivit av kommittén anförda.

Enligt min mening har kommittén förebragt övertygande skäl för sitt

förslag att icke i lagen upptaga fattigvårdsförordningens stadgande i

31 § 1 mom. De myndigheter, vilka förordat berörda stadgandes bibehållande,

synas mig i någon mån hava underskattat de ekonomiska fördelar,

som genom anläggningar av förevarande slag indirekt tillskyndas

kommunerna. Jag har därför ansett mig böra biträda kommitténs förslag

på denna punkt.

Härmed är ej avsett att indraga det anslag å 4,500 kronor, som

fattigvården i Karlskrona stad enligt särskilda nådiga brev sedan början

av 1800-talet åtnjuter av statsmedel.

s. 385 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

385

61 §. (63 § 1 mom. i kommitténs förslag.)

Anspråk mot staten om gottgörelse för fattigvårdskostnad väckes

■enligt gällande fattigvårdsförordning ej i den ordning, som stadgats för

tvist emot hemortssamhälle, utan har därför stadgats en särskild procedur

(32 § 1 mom.). Aven för dessa fall går ärendet i första hand till

Kungl. Maj:ts befallningshavande i den ort, där det sökande fattigvårdssamhället

är beläget, men anspråk framställes ej för varje särskilt fall,

utan ansökning om gottgörelse för vad som under ett kalenderår utgivits

av beskaffenhet att böra ersättas av staten göres inom januari månads utgång

det påföljande året. Om den utredning, som bör åtfölja ansökningarna,

stadgas i den förutnämnda kungörelsen den 21 augusti 1885. Det åligger

Kungl. Maj:ts befallningshavande att granska de inkomna ansökningarna

och före den 15 nästföljande mars insända dem jämte eget utlåtande till

Kungl. Maj:t. Ansökningarna granskas därefter å den byrå i jordbruksdepartementet,

dit fattigvårdsärendena nu höra, varefter Kungl. Maj:t i

statsrådet avgör ansökningarna och förordnar om de godkända beloppens

utbetalning.

Någon annan ändring i de föreskrifter, som i dessa avseenden för

närvarande gälla, har ej av kommittén föreslagits, än att bestämmelser

ansetts böra meddelas om tiden för gottgörelses sökande för det fall att

frågan om rätt till ersättning för fattigvårdskostnaden av annat fattigvårdssamhälle

eller enskild försörjningspliktig varit föremål för tvist,

men talan härom ogillats; i sådant fall räknas tiden från det tvisten

slutligen avgjorts. Då föreskrifterna om de handlingar och övriga

upplysningar, som böra fogas vid en ansökan om ersättning

av staten, ej lämpligen böra upptagas i lagen, förutsätter förslaget liksom

fattigvårdsförordningen en av Kungl. Maj:t utfärdad kungörelse i

ämnet. Förslag till sådan kungörelse har uppgjorts av kommittén.

Kammarrätten anser de föreslagna formerna för bestämmande av

statens ersättningsskyldighet icke vara tillfredsställande samt anför i

detta hänseende huvudsakligen följande: Därest i eu fattigvårdsprocess

förhållandena äro sådana, att fattigvårdskostnaderna skola, om det sökta

samhället dömes, gottgöras av staten, kan det tänkas, att i sådant fall

nämnda samhälle underlåter att göra de befogade erinringar och invändningar,

som bort göras, t. ex. beträffande fattigvårdens egenskap

av obligatorisk eller ersättningsbeloppets storlek. Enär den dömande

myndigheten ej ingår i prövning av ett behov, som ej bestrides, eller

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 120 käft. (Nr 135.) 49

Ordningen för

framställande

av ersättningsanspråk

mot staten.

61 § 1 mom.

(63 § 1 mom.

i kommitténs

förslag.)

Kommittén.

yttranden.

s. 386 Kontrollera mot PDF

386

Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 135.

sätter ned ett ersättningsbelopp, mot vilket ingen anmärkning göres,

kan på grund av det sökta samhällets sätt att föra sin talan målet få

en helt annan utgång än som rätteligen bort bliva fallet. När därefter

det dömda samhället vänder sig till staten med begäran om gottgörelse,

så kan det tänkas, antingen att Kungl. Maj:t företager en ny prövning

av saken i hela dess vidd, eller ock att Kungl. Maj:t utan att ingå i

prövning av de i fattigvardsmalet bedömda förhallandena ersätter vad

samhället genom utslaget förpliktats gälda. Ett förfarande enligt det

förra alternativet kan av skäl, som nedan närmare angivas, ej anseslämpligt

och kommer i ett fall sådant som det nu tänkta troligtvis icke

ifråga. Förfar Kungl. Maj:t, såsom antagligt är, enligt det senare alternativet,

kan det inträffa, att samhället tillerkännes gottgörelse för den

samhället ådömda fattigvårdskostnaden, även om fattigvården i verkligheten

ej utgått enligt 1 §, eller om ersättningsbeloppet tilltagits högre

än skäligt varit, eller utslaget blivit i andra hänseenden materiellt oriktigt.

— Därest vidare ett fattigvårdssamhälle utan stöd av något i

fattigvårdsprocess meddelat utslag under åberopande av kommittéförslagets

62 § anhåller att av staten bekomma gottgörelse för lämnad

fattigvård, måste Kungl. Maj:t för ett riktigt bedömande av saken ingå

i prövning av vistelse, hemortsrätt, behov, belopp och andra omständigheter,

som konstituera sökandesamhällets rätt till ersättning. Det

kan då inträffa, att Kungl. Maj:t kommer att åt en viss bestämmelse

i fattigvårdslagen giva en tolkning helt olika den, som högsta

instansen i fattigvårdsmål, d. v. s. kammarrätten, giver åt samma

lagrum. Kammarrätten anser det anförda ådagalägga önskvärdheten

av att andra stadganden än de av kommittén i 63 § föreslagna meddelas

för bestämmande av den ovillkorliga rätt till gottgörelse av

statsmedel, varå fattigvårdssamhälle under vissa förhållanden kan gorå

anspråk, samt ifrågasätter, huruvida det ej vore lämpligt att överlämna

till Kungl. Maj:ts befallningshavande att i första hand avgöra

sådana ansökningar, som omtalas i nämnda §. Det borde därvid åligga

befallningshavanden att, oberoende av om ansökningen hänförde sig till

ett i fattigvårdsmål meddelat utslag eller icke, ingå i prövning av förutsättningarna

för giltigheten av fattigvardssamhällets anspråk gent emot

staten. Klagan över Kungl. Maj:ts befallningshavandes beslut i ärendet

borde därefter få föras hos kammarrätten. Träffas en anordning sådan

som den nu ifrågasatta, torde åt lämplig person böra uppdragas att

under ärendets behandling hos Kungl. Maj:ts befallningshavande föra

statens talan. För ärendets handläggning i kammarrätten behövde ingen

särskild åtgärd i nu antydda syfte vidtagas, enär det enligt instruktio
-

s. 387 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 135. 387

nen för kammarrätten utan vidare skulle åligga verkets advokatfiskal

att i egenskap av kronans ombudsman iakttaga och bevaka kronans

och det allmännas rätt.

Från några håll bar erinrats, att det vid årsskiftet erbjuder svårigheter

att få räkenskaperna uppgjorda, varför tiden, inom vilken ansökning

om gottgörelse av staten för fattigvård skall ingivas, borde

bestämmas till februari månads utgång.

Kammarrätten synes mig hava anfört särdeles vägande skäl för att

den hittillsvarande anordningen, enligt vilken ansökningar av förevarande

slag prövas av Kungl. Maj:t, icke bör bibehållas. Härtill kommer emellertid

ännu ett viktigt skäl, nämligen angelägenheten av att i största möjliga

utsträckning minska arbetsbördan inom civildepartementet genom

att från Kungl. Maj:ts prövning utsöndra sådana ärenden, vilka icke äro

av beskaffenhet att kräva avgörande av Kungl. Maj:t i statsrådet, utan

med lika stor fördel kunna överlämnas åt underordnade myndigheter.

Tydligen kräves för Kungl. Maj:ts befallningshavande ett lika sorgfälligt

övervägande för att bilda sig en uppfattning i frågorna, vare sig de allenast

hava att avgiva förslag till Kungl. Maj:t eller de skola på eget

ansvar avgöra ärendena. I det senare fallet besparas Kungl. Maj:ts befallningshavande

det stundom nog så besvärliga utarbetandet av utlåtanden

i frågorna.

I överensstämmelse med det nu anförda och då ett anförtroende åt

Kungl. Maj:ts befallningshavande av prövningen utav dessä ärenden icke

lärer vara ägnat att väcka betänkligheter, har jag ansett mig böra förorda

det av kammarrätten framlagda förslaget, att ansökningar av ifrågavarande

slag skola prövas av Kungl. Maj:ts befallningshavande. Att,

såsom kammarrätten ifrågasatt, uppdraga åt någon person att under

ärendenas behandling hos Kungl. Maj:ts befallningshavande föra statens

talan, synes mig däremot knappast vara erforderligt eller lämpligt.

Ifrågavarande ärenden torde ej böra betraktas såsom av fattigvårdssamhällena

mot staten väckta processer, liknande dem, som av samhällena

föras mot andra samhällen och mot landsting, utan här är allenast

fråga om en procedur för fördelande enligt i lagen fastställda grunder

av för ändamålet anvisade medel. Utbetalningarna bliva för övrigt ur statsintressets

synpunkt föremål för granskning av kammarrättens revisionsavdelning,

och om anledning till anmärkning förekommer, även av kammarrätten.

Vidare skulle det tilläventyrs på en del håll stöta på svårigheter

att finna lämpliga, i förhållande till länsstyrelserna fristående krafter

för iakttagande av statens rätt i detta avseende. Däremot skall det

Departe

ments
chefen.

s. 388 Kontrollera mot PDF

388

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

givetvis för tillgodoseende av statens intresse åligga befallningshavanden

att, där vid granskning av ansökningarna befinnes, att ytterligare utredning

kräves för avgörande av ansöknings befogenhet, genom sökanden

eller på annat sätt införskaffa erforderliga upplysningar. Såsom

kammarrätten anfört, bör det åligga Kungl. Maj:ts befallningshavande

att, oberoende av om ansökning hänför sig till ett i fattigvård smål meddelat

utslag eller icke, ingå i prövning av frågan, huruvida förutsättningarna

för fattigvårdssamhällets anspråk gentemot staten föreligga.

Det ligger nära till hands att antaga, att kommun kan frestas att

åt person, vars fattigvård år efter år ersättes av statsmedel giva störreunderstöd

än åt andra försörjningstagare. Kungl. Maj:ts befallningshavande

torde, till förekommande av att statens utgift på detta sätt blir

större än som vederbör, hava att införskaffa upplysning, när så kan anses

påkallat, angående beloppet av det understöd, kommunen i motsvarande

fall lämnar till andra understödstagare. Såsom kommittén i

sina förslag till instruktioner för inspektionstjänstemännen föreslagit,

bör det även åligga dessa tjänstemän att, därest inom fattigvårdssamhälle

finnas understödstagare, för vilkas underhåll staten betalar gottgörelse,

vaka över att statens intresse iakttages och lämna Kungl. Maj:ts

befallningshavande meddelande om vad i sådant hänseende under inspektionsresorna

befunnits anmärkningsvärt. På grundvalen av den utredning

och den kunskap angående förhållandena, som för befallningshavanden

sålunda kan föreligga, blir det dennes sak att vid prövning

av ifrågavarande ansökningar iakttaga statens rätt och bästa.

Yad nu föreslagits föranleder givetvis ej någon omläggning av den

procedur, som i avseende å ärenden om ersättning av staten för fattigvård

åt dansk eller norsk undersåte stadgats genom förordningen den

23 december 1914 i anledning av den mellan Sverige, Danmark och

Norge den 26 maj 1914 avslutade fattigvårdskonvention. Berörda ärenden,

vilka i vissa hänseenden skilja sig från de nu förevarande, äro

nämligen uppenbarligen av beskaffenhet att kräva ett avgörande av

Kungl. Maj:t i statsrådet.

Tiden, inom vilken ifrågavarande ansökningar skola vara till KungL

Maj:ts befallningshavande ingivna, torde lämpligen kunna utsträckas till

februari månads utgång. I sammanhang härmed lärer böra stadgas, att

befallningshavanden har att före den 1 nästföljande maj meddela beslut

i anledning av ansökningarna.

Med godtagande av den utav mig i det föregående föreslagna proceduren

för beviljande av gottgörelse av ifrågavarande slag, lärer det

vara lämpligare att i lagen intaga en föreskrift om de handlingar, vilka

s. 389 Kontrollera mot PDF

389

Kung!,. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 135.

höra bifogas ansökningarna, än att sådan föreskrift meddelas i en särskild

författning, dillägg i berörda hänseende liar därför gjorts till

förevarande lagrum, därvid innehållet i det av kommittén uppgjorda förslaget

till kungörelse i huvudsak tjänat till förebild, men, på sätt jag vid

60 § berört, jämväl föreskrivits, att redogörelse skall meddelas ''för de

åtgärder, som må hava vidtagits för utbekommande av ersättning av enskild

person.

Klagan över Kungl. Maj:ts befallningshavandes beslut i ärenden

av nu ifrågavarande slag torde böra av vederbörande fattigvårdsstvrelse

få föras hos kammarrätten. En sådan anordning synes, med hänsyn

till dessa ärendens beskaffenhet och släktskap med andra till kammarrättens

ämbetsförvaltning hörande uppgifter, vara att föredraga framför

att låta talan fullföljas hos Kungl. Maj:t i statsrådet eller regeringsrätten.

Lika litet som i vanliga fattigvårdsmål lärer klagan böra få

föras mot kammarrättens beslut i förevarande ärenden.

För det fall att fattigvård lämnats åt någon, som icke är svensk,

dansk eller norsk medborgare, har enligt gällande fattigvårdsförordning

fattigvårdssamhälle, som åstundar ersättning av staten, dessutom skyldighet

att göra en föregående anmälan hos Kungl. Maj:ts befallningshavande.

Härom stadgas i 32 § 1 mom. andra stycket av fattigvårdsförordningen,

att fattigvårdsstyrelsen har att med överlämnande av vissa

handlingar, inom en månad efter den dag, då fattigvården beviljades, hos

Kungl. Maj:ts befallningshavande göra framställning om den ifrågavarande

personens hemsändande, vid äventyr, om nyssnämnda tid försittes,

att rätt till ersättning för fattigvård, som lämnas därefter och intill

dess framställningen göres, anses förfallen. Vid framställningen skola

fogas tillgängliga handlingar rörande den nödställdes person, födelseort

och hemortsrätt jämte de övriga upplysningar, vilka genom förhör med

honom eller annorledes kunna erhållas angående berörda omständigheter

och den tid, som förflutit, sedan han lämnade sitt hemland. Dessutom

innehåller nämnda lagrum, att i fall, där det icke enligt särskilda bestämmelser

tillkommer Kungl. Maj:ts befallningshavande att avgöra hemsändningsfrågan,

densamma skall underställas Kungl. Maj:ts prövning.

Kommittén har i 63 § 2 mom. föreslagit ett stadgande, vilket därutinnan

skiljer sig från fattigvårdsförordningens föreskrift, att något uttryckligt

undantag ej gjorts ifråga om dansk och norsk medborgare,

vilket beror därpå, att ett generellt undantag gjorts för de fall, då särskild

överenskommelse träffats med främmande makt (63 § 3 mom.).

Bestämmelsen om påföljden för försummad anmälan har i förslaget for
-

Utlännings

hemsändande.

61 §, 2 mom.

(63 § 2 mom.

i kommitténs

förslag.)

s. 390 Kontrollera mot PDF

390

Kungl. Ma.j:ts Nåd. Proposition Nr 135.

mulerats i enlighet med 55 § i förslaget, så att rätt till ersättning för

den fattigvård, som ligger längst tillbaka i tiden, förloras.

Kommittén. Kommittén framhåller, att ehuru förevarande stadgande i huvudsak

innehåller bestämmelser av administrativ art, som bort kunna lämnas i

en av Kungl. Maj:t särskilt utfärdad författning, kommittén dock med

hänsyn till det däri föreskrivna äventyr bibehållit stadgandet i fattigvårdslagen.

Yttranden. Rörande tiden, inom vilken framställning skall göras hos Kungl.

Majrts befallningshavande, har av överstäthållarämbetet påpekats den

bristande överensstämmelsen med 1 § i förordningen den 23 december

1914 i anledning av den mellan Sverige, Danmark och Norge den 26

maj 1914 avslutade fattigvård skonvention, där motsvarande tid satts till

14 dagar.

Av fattigvärdsstyrelsen i Malmö och kammarrätten har däremot föreslagits

att ifrågavarande tidsperiod måtte i överensstämmelse med stadgandet

i 55 § fastställas till 60 dagar.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Alvsborgs län och kammarrätten

hava anmärkt, att då det icke kan vara tal om hemortsrätt för den, som

ej är svensk medborgare, ordet »hemortsrätt» lämpligen bör kunna utbytas

mot »nationalitet och senaste boningsort i hemlandet».

Anledningen till att ifrågavarande tid gjorts kortare än den i 55 §

föreslagna torde hava varit, att det här gäller understödstagarens hemsändning,

vilket givetvis utgör eu anledning till skyndsamhet. Det synes

mig lämpligt att, på sätt från ett håll förordats, tiden fastställes i överensstämmelse

med stadgandet i 1 § av förenämnda förordning den 23

december 1914, nämligen 14 dagar.

Ehuru motsvarighet till begreppet hemortsrätt finnes i andra länders

lagstiftning, synes det dock vara önskvärt att i detta sammanhang undvika

det specifikt svenska uttrycket för detta begrepp. Jag anser därför

det från ett par håll föreslagna uttrycket »nationalitet och senaste boningsort

i hemlandet» böra komma till användning.

Fattigvårds- I 3 mom. av kommittéförslagets 63 § har upptagits ett stadgande

6in§en3mom därom, att Konungen må med främmande makt, under förutsättning av

(63 § 3 mom. ömsesidighet, träffa överenskommelse om behandling av dess undersåtar

1 1fs”iagjénS här i riket och om gottgörelse för därvid uppkommen kostnad.

Härom anför kommittén, att dylika överenskommelser ansetts kunna

träffas av Kungl. Maj:t utan riksdagens hörande, ehuru fattigvårdsförord
-

Departe
ments
chefen.

Kommittén.

s. 391 Kontrollera mot PDF

391

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

ningarna icke innehållit något därom. Sålunda utfärdades den 15 februari

1855 en förordning rörande förhållandet till Norge, och år 1888 träffades en

överenskommelse med Danmark. Den 26 maj 1914 har med de nämnda

båda länderna ingåtts en konvention, som närmare reglerar förhållandet,

då en undersåte från ett av de tre länderna å något av de båda andra

ländernas område kommer i behov av fattigvård. Det har emellertid

synts kommittén lämpligt att i fattigvårdslagen giva särskilt uttryck åt

Kungl. Maj:ts rätt att under förutsättning av ömsesidighet ingå dylika

överenskommelser.

Vad sålunda föreslagits tillstyrkes av mig.

I sammanhang med antagandet av det för 1871 års riksdag framlagda

förslag till fattigvårdsförordning beslöt riksdagen, på framställning av

Kungl. Magt, att av det då under riksstatens åttonde huvudtitel uppförda

förslagsanslaget »för fattigvården i allmänhet)) skulle utbetalas

gottgörelse för understöd, som av Kungl. Maj:ts befallningshavande eller

vederbörande fattigvårdsstyrelser lämnats till beredande av nödtorftigt

uppehälle under högst 14 dagars tid åt arbetsföra men nödställda

svenska medborgare, vilka av myndighet utom riket avlämnats å svensk

gränsort, varest de icke hade sina hemvist. I en den 9 juni 1871 utfärdad

kungörelse meddelade härefter Kungl. Maj:t bestämmelser i ämnet.

Kommittén har till den av densamma föreslagna 63 § fogat ett 4

moment av innehåll, att särskilt stadgande meddelats angående fattigvård

åt svensk medborgare, som av myndighet i utlandet överlämnats till

myndighet i svensk gränsort.

Kommittén har även avgivit förslag till särskild författning, avsedd

att ersätta förenämnda kungörelse den 9 juni 1871. Härtill återkommer

jag i sammanhang med den framställning, som lärer böra till riksdagen

avlåtas angående utbetalande från förenämnda förslagsanslag för fattigvården

i allmänhet av gottgörelse för understöd åt svensk medborgare,

som av myndighet i utlandet överlämnats till myndighet i svensk gränsort.

Mot innehållet av det föreslagna 4 mom. av förevarande § synes

mig intet vara att erinra.

Departe
ments
chefen.

Gränskommunernas

särställning

i

fattigirårdshänseende.

61 § 4 mom.

(63 § 4 mom.

i kommittén»

förslag.)

Departe
ments
chefen.

s. 392 Kontrollera mot PDF

392

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

Fattigvårdsförordningens

bestämmelser.

9 KAP.

Om fattigvårdssamhälles rätt mot understödstagare och för dem

lorsörjningspliktiga personer.

Enligt 29 § 2 mom. i gällande fattigvårdsförordning äger fattigvårdssamhälle,

som tillskyndats kostnad för fattigvård åt någon, för vars

försörjning skyldeman eller annan enskild bör ansvara, att, i den man

fattigvårdsstyrelsen icke finner skäl till eftergift, åtnjuta ersättning för

den lämnade fattigvården av den, vilken ansvarigheten åligger. Rörande

understödstayares ersättningsskyldighet stadgas i 36 § 1 monn, att fattigvårdssamhälle

är berättigat att av den egendom, som tillhör någon, då

han kommer i åtnjutande av fattigvård, eller sedermera tillfaller honom,

i den mån fattigvårdsstyrelsen icke finner skäl till eftergift, erhålla

ersättning för lämnad fattigvård. I det fall att någon enligt 1 § i förordningen

emottagits till full försörjning, som ej blott är tillfällig, skall,

enligt 36 § 2 mom., allt vad han då äger tillfalla det fattigvårdssamhälle,

som bekostar fattigvården. Vidare må, enligt vad i 36 § 3 mom.

stadgas, all arbetsförtjänst, som tillkommer någon under den tid, han

står under fattigvårdsstyrelses husbondevälde, antingen styrelsen begagnar

hans arbetskraft eller tillåter honom själv förfoga däröver, användas

ej allenast till gottgörelse, varom i 36 § 1 mom. sägs, utan ock

till ersättning för fattigvård, som enligt 1 § lämnats hans minderåriga

barn eller hans hustru, ävensom till gäldande av viss kostnad för bettlande

barns hemsändande.

Rörande husbonderätt stadgas i 35 § 1 mom. fattigvårdsförordningen,

att fångvårdsstyrelse tillkommer husbonderätt ej mindre över en var, som

av fattigvårdssamhälle åtnjuter fattigvård, än ock över den, vars minderåriga

barn eller vars hustru enligt 1 § åtnjuter full försörjning, som ej är

tillfällig, vilken husbonderätt gäller, så länge fattigvården fortfar. Därest

någon genom lättja eller liknöjdhet ådrager sitt minderåriga barn eller sin

hustru sådan nöd, att fattigvård måste enligt 1 § dem lämnas, skall han,

enligt vad i 35 § 2 mom. stadgas, även om fattigvården är tillfällig, stå

under fattigvårdsstyrelsens husbondevälde, till dess den kostnad, fattigvårdssamhället

tillskyndats, blivit gottgjord; detsamma gäller den, vilkens

minderåriga barn anhållits för bettlande och på fattigvårdssamhälles be
-

s. 393 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135. 393

kostnad hemsändes. Rörande innebörden av husbondeväldet stadgas i 35 §

•1 inom., att om arbetsför person, som står under fattigvårdsstyrelses

husbondevälde och ej är minderårig, vägrar att fullgöra arbete, som föresättes

honom av styrelsen eller annan, å vilken styrelsen överlåtit sin

husbonderätt, eller eljest visar tredska, självsvåld, oordentlighet eller

sturskhet, samt han ej rättar sig efter styrelsens varning, styrelsen må,

om den så aktar nödigt, göra anmälan om förhållandet hos Kungl. Maj:ts

befallningshavande. Visar åter annan, som står under fattigvårdsstyrelses

husbondevälde, tredska, självsvåld, oordentlighet eller sturskhet, må, om

han fyllt 15 år, hans underhåll för någon tid minskas; är han yngre,

kan styrelsen låta honom lämpligen aga.

Anmäles sådan förseelse, som i 35 § 4 mom. sägs, må Kungl. Maj:ts

befallningshavande, etter förhör inför denna myndighet eller enligt dess

förordnande vid domstol i orten, ålägga honom tvångsarbete eller, då

mildrande omständigheter förekomma, låta vid varning bero. Tiden för

tvångsarbetet kan sättas till minst en och högst sex månader. Tvångsarbetet

förrättas i tvångsarbetsanstalt, allmän eller kommunal; finnes

ej sådan arbetsanstalt, skall den dömde hållas lika lång tid i fängelse

eller kronohäkte till det arbete, som kan vara att tillgå. (41 och

42 §§.)

I skrivelse den 12 maj 1899 framhöll riksdagen svårigheten och i

många fall omöjligheten att med nu gällande bestämmelser förmå personer,

som av lättja och liknöjdhet försumma sin försörjningsplikt, att

fullgöra densamma eller att å dem tillämpa gällande ansvarsbestämmelser.

Riksdagen anförde vidare:

»Orsaken härtill torde bero dels på lättheten för dylika försumliga familjeförsörjare

att hålla sig undan, så att fattigvårdsstyrelsen ej erhåller kunskap om

deras vistelseort, dels ock på den omständliga procedur, som, därest personens

i fråga vistelseort är känd, kraves för hans ställande under fattigvårdsstyrelsens

husbondevälde liksom ock för hans dömande till tvångsarbete, efter av fattigvårdsstyrelsen

gjord anmälan.

Såsom medel för avhjälpande av antydda missförhållande har föreslagits en

förenkling av proceduren i nära överensstämmelse med den i 2 och 3 §§ av lagen

den 12 juni 1885 stadgade behandlingen av lösdrivare. Denna tanke förtjänar

enligt riksdagens uppfattning beaktande, då ej något skäl synes föreligga att visa

större skonsamhet mot familjeförsörjare, som av lättja eller liknöjdhet åsidosätta

sin försörjningsplikt, än mot lösdrivare. Att genom en ändring i sålunda ifrågasatt

riktning förhållandena komme att gestalta sig vida gynnsammare än nu i

fråga om husbonderättens och ansvarsbestämmelsernas effektivitet, kan enligt

riksdagens åsikt tagas för givet.»

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 120 höft. (Nr 135.)

Reform
förslag.

50

s. 394 Kontrollera mot PDF

394

Kommitténs

förslag.

«

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

Riksdagen anhöll därför, att Kungl. Maj:t måtte utarbeta och för

riksdagen framlägga förslag till skärpta och mera effektiva bestämmelser

mot familjeförsörjare, som av lättja eller liknöjdhet försumma sin försörjningsplikt.

Vidare anhöll riksdagen i skrivelse den 19 april 1901, att Kungl.

Maj:t måtte »taga i övervägande, huruledes genom ändring av gällande

fattigvårdsförordning må kunna vinnas skärpta och mera effektiva bestämmelser

mot sådana fäder till oäkta barn, som av lättja eller liknöjdhet

försumma sin försörjningsplikt, samt för riksdagen framlägga det förslag,

vartill den verkställda utredningen kan föranleda.»

Vid första allmänna svenska kongressen för fattigvård och folkförsäkring

år 1906 gjordes ett uttalande angående vidtagande av vissa närmare

angivna åtgärder mot försumliga försörjare. I enahanda riktning yttrade

sig C. S. A;s fattigvårdskommitté.

Slutligen hava till Kungl. Maj:t överlämnats särskilda petitioner dels

från eu del inom Stockholms stad och län bosatta personer, dels från ett

av svenska fattigvårdsförbundet i november 1910 anordnad fattigvårdsmöte

i Skåne med instämmanden av 997 kommuner, dels ock av allmänna

svenska prästföreningen, samtliga med hemställan om vidtagande

av åtgärder mot försumliga försörjare.

För det huvudsakliga innehållet i nu nämnda framställningar redogöres

i kommitténs motiver sid. 347—356, vartill hänvisas.

Sedan jag sålunda redogjort för gällande bestämmelser rörande de

spörsmål, som höra till förevarande kapitel, ävensom för vissa framställningar

om ändring av nuvarande lagstiftning, tillåter jag mig att i ett

sammanhang redogöra för de huvudsakliga bestämmelserna i kommitténs

förslag i detta kapitel.

Vad först ersättningsskyldigheten beträffar, bibehåller kommittén

denna såväl i fråga om understödstagare som försörjningspliktiga, med

rätt för fattigvårdsstyrelsen att eftergiva samhällets fordran (65 §). I fråga

om ersättningsskyldigheten har dock gjorts undantag beträffande minderårig

understödstagare. För att i någon mån reglera ersättningens utkrävande

har föreslagits (67 §), att anspråk på ersättning för fattigvårdskostnad

mot understödstagare och försörjningspliktiga anhöriga icke

må göras gällande, där den ersättningsskyldige genom att återbetala

kostnaden eller någon del därav kan antagas komma att sakna nödiga

medel till underhåll för sig och de sina. Uti 66 § av förslaget har upptagits

en föreskrift av innehåll, att, där fattigvårdssamhälle till åtgärder

för förebyggande av framtida fattigvårdsbehov eller till hjälp vid miss
-

s. 395 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

395

växt eller annan allmännare olycka anslagit särskilda medel till fattigvårdsstyrelsens

förfogande, det ankommer på fattigvårdssamhället att

bestämma, huruvida ersättningsskyldighet skall äga rum för understöd

ur dessa medel. Stadgandet i 36 § 2 mom. fattig vårdsförordningen har

undergått den förändring att fattigvårdsstyrelsen, när någon mottages

till stadigvarande försörjning, äger omhändertaga den behövande då tillhörig

egendom samt därav bereda sig ersättning för den fattigvård, som

lämnas honom (64 §). En nyhet i förslaget är bestämmelsen om utdömande

av framtida försörjningsbidrag (68 §). Talan såväl om ersättning

som om försörj ningsbidrag föres hos Kungl. Maj:ts befallningshavande

(69 §). För talans anhängiggörande har föreslagits en särskild

preskriptionstid av två år (70 §).

Bestämmelsen om målsmansrätt har enligt förslaget begränsats till

omyndiga understödstagare, varjämte föreslagits en viss tillsyn över de i

tjänst anställda omyndiga (79 §). Stadgandena om husbonderätt återfinnas

icke i förslaget. I deras ställe hava upptagits bestämmelser om

skyldighet att stå under viss tillsyn och om arbetsskyldighet. Fattigvårdens

myndighet över i anstalt intagna bestämmes närmare genom det

för varje samhälle eller anstalt upprättade reglemente (71 §). I fråga

om arbetsskyldighet stadgas, att den som åtnjuter fattigvård enligt 1 §,

vilken icke är allenast tillfällig, eller som för egen försörjning är intagen

å fattigvårds anstalt, är skyldig att efter sin förmåga förrätta anvisat

arbete (72 § 1 mom.). Den, vilkens minderåriga barn eller hustru åtnjuter

fattigvård enligt 1 §, som icke är tillfällig, är skyldig att efter föreläggande

av fattigvårdsstyrelsen inställa sig till och efter sin förmåga

fullgöra honom anvisat arbete, dock att sådant föreläggande ej må givas

honom, så länge honom ålagt försörjningsbidrag utgöres eller han eljest

söker efter förmåga försörja sig och de sina (72 § 2 mom.). Rörande

delgivning av föreläggande och handräckning för inställande till arbete

eller å anstalt givas särskilda bestämmelser (72 § 2 mom. och 73 §).

Försörjningsplikti g får ej kvarhållas å anstalten eller i arbetet, när anledning

föreligger att antaga, att han skall söka efter förmåga försörja

sig och de sina (74 § 1 mom.). Har någon, som gjort sig förfallen till

bettleri eller lösdriveri, på grund därav att han varit i behov av fattigvård,

enligt gällande bestämmelser överlämnats till fattigvårdsstyrelsen

och för vård intagits å fattigvårdsanstalt, vare han ej berättigad att

lämna anstalten, med mindre anledning finnes att antaga, att han utanför

anstalten skall ärligen försörja sig (74 § 2 mom.). Slutligen stadgas,

att den försörjningspliktige under arbetet anses fullgöra honom ålig
-

s. 396 Kontrollera mot PDF

396

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

gande ersättningsskyldighet för under tiden meddelad fattigvård åt minderåriga

bai-n eller hustru (75 §).

I förevarande kapitel givas vidare bestämmelser för de fall, då någon

undandrager sig att fullgöra anvisat arbete eller utan tillstånd lämnar

arbetet eller visar tredska att efterkomma givna föreskrifter eller gör

sig skyldig till uppförande, som strider mot sedlighet eller god ordning;

där en sådan person icke är till arbete oförmögen, äger fattigvårdsstyrelsen

eller i vissa fall anstaltsstyrelse att varna honom. Rättar han

sig ej efter varningen, kan styrelsen anmäla honom hos allmänna åklagaren,

varefter på denne ankommer att hos Kungl. Maj:ts befallningshavande

göra framställning om den felandes dömande till tvångsarbete.

Kungl. Maj:ts befallningshavande kan ådöma sådant arbete på 1—6

månader samt i vissa fall på tid upptill ett år. Under vissa omständigheter

kan Kungl. Maj:ts befallningshavande förordna om hans häktande.

Tvångsarbete förrättas i regel å allmän tvångsarbetsanstalt, men i eu del fall

bör den, som ålagts tvångsarbete, hållas till lämpligt arbete i länsfängelse

eller kronohäkte (76—78 §§).

Då jag nu övergår till granskning av de särskilda bestämmelserna, kommer

jag först att behandla understödstagares och försörjningspliktigs ersättningsskyldighet

jämte frågorna om eftergivande av rätt till ersättning, anslag

av medel till ersättningsfria understöd, villkor för ersättnings uttagande,

minderårigs ersättningsskyldighet, uteslutande av ersättningsskyldighet

vid vissa slag av understöd, fattigvårdssamhälles rätt till omhändertagande

av understödstagares egendom samt till ersättning ur pension

m. m., framtida försörjningsbidrag och slutligen de processuella bestämmelserna.

Därefter kommer jag att till behandling upptaga arbetsskyldigheten

och därmed i samband stående spörsmål om husbonderätt och

tillsyn samt disciplinära åtgärder å anstalter, varefter följa frågorna om

arbetsskyldighet dels för understödstagare och dels för försörjningspliktiga,

om överlåtande av rätten till arbete och om avkastningen av utfört

arbete, handräckning för inställande till arbete, vissa understödstagares

kvarhållande å fattigvårdsanstalt, arbetsskyldighetens fullgörande, tvångsbehandling

å statens anstalter och till sist fattigvårdsstyrelsens målsmansrätt

för understödstagare.

Efter det förslaget till fattigvårdslag slutbehandlats, kommer att

till granskning upptagas den av pensionsstyrelsen väckta frågan om

kommunala pensionstillskott och kommunala sjuk vårdsbidrag utan fattigvårds

karaktär.

s. 397 Kontrollera mot PDF

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

397

62—68 §§ (64—70 §§ i kommitténs förslag.)

För fattigvårdsförordningens bestämmelser i fråga om understödstagares

ersättningsskyldighet har lämnats en redogörelse vid början av

detta kapitel.

Kommittéförslaget stadgar härutinnan i 65 § 1 inom., att, med visst

i det följande berört undantag i fråga om minderårig, fångvårdsstyrelse

äger att av den, som åtnjutit fattigvård, uttaga ersättning därför, i den

mån styrelsen icke finner skäl till eftergift.

Liksom enligt gällande fattigvårdsförordning omfattar ersättningsskyldigheten

sålunda icke blott obligatorisk utan även frivillig fattigvård.

\ id behandlingen av frågan om skyldighet att ersätta lämnad fattigvård

erinrar kommittén till en början, att den äldre uppfattningen om

fattigunderstödet såsom en allmosa eller gåva i de förslag till fattigvårdslagstiftningar,

som utarbetades under förra hälften av 1800-talet, fått

vika för den åskådningen, att understödet hade egenskapen av ett av samhället

lämnat lån, som borde gottgöras ))i den mån möjligheten det förr

eller senare medgiver». Denna uppfattning hade också kommit att

att genomgå 1847 och 1853 års författningar samt funnit bestämda uttryck

i 1871 års fattigvårdsförordning. Étt karaktäriserande av fattigvården

icke såsom en gåva utan som ett förskott eller lån, vilket borde

återbetalas, kunde enligt kommitténs mening ej sägas med nödvändighet

ligga i fattigvårdens natur, och eu återbetalningsskyldighet för understödstagaren

själv stadgades icke heller alltid i fattigvårdslagarna, men

å andra sidan vore det icke något mot fattigvårdens natur stridande att

fastslå eu dylik skyldighet.

Kommittén anför härefter några siffror ur de av kommittén insamlade

uppgifter rörande fattigvården för år 1907. Av dessa framgår, att

i kommunernas inkomster för nämnda år ingått ersättning av enskilda

för lämnad fattigvård med 238,781 kronor — därav 136,092 kronor från

försörjningspliktiga — samt värdet av understödstagares egendom, som tillfallit

fattigvårdssamhällena, med 241,960 kronor. I förhållande till kommunernas

hela utgiftssumma för fattigvården under året utgjorde vad

sålunda influtit från understödstagarna 1 Va %. Efter en erinran, att denna

inkomst icke syntes vara av sådan vikt för samhällenas ekonomi, att en

understödstagarnas återbetalningsskyldighet ensamt av nämnda’skäl borde

bibehållas, anför kommittén vidare:

»Också har det ej heller varit av något dylikt skäl, som det hos oss påyrkats,

att denna återbetalningsskyldighet måtte icke blott bibehållas utan ytter
-

Ersättnings
skyldighet.

Understödstagares

ersättningsskyldighet.

62 § 1 st.

(65 § 1 mom.

i kommittéförslagot.

)

Kommittén.

s. 398 Kontrollera mot PDF

Yttranden.

398 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

ligare inskärpas och utvecklas. Man liar i stället utgått ifrån det ur folkuppfostringssynpunkt

betydelsefulla, att ett understöd icke lämnas såsom en gåva, utan

som ett lån; och man har beklagat såsom en brist att, ehuru fattigvårdens egenskap

av lån principiellt hävdades i fattigvårdsförordningen, man i praktiken alltför

litet tillsåge, att givna understöd återkrävdes av understödstagaren.

Den nu anförda synpunkten synes i själva verket vara avgörande för frågans

lösning. Vill man över huvud taget fasthålla synpunkten, att fattigvården skall,

så långt möjlighet därtill finnes, vara hjälp till självhjälp, bör man icke eftergiva

fordran på att fattigunderstödet skall vara ett förskott eller, om man så vill

kalla det, ett lån, som skall återbetalas, om förmåga därtill finnes. En underlåtenhet

att taga denna förmåga i anspråk måste verka neddragande på understödstagarens

uppfattning av sin ställning till samhället och därav beroende

strävan att hålla sig uppe.

Uti denna punkt skiljer sig fattigvården icke blott från de former av understöd,

vilka, såsom sjukhjälp från sjukkassor och annan dylik hjälp, lämnas huvudsakligen

på grund av den hjälptes egna för en sådan eventualitet gjorda insatser

eller utlägg, utan även från pension, som enligt lagen om pensionsförsäkring utbetalas

vid invaliditet eller ålderdom. Även om enligt nämnda lag pensionens

utgående ej för alla fall gjorts beroende av inbetalda avgifter, bär dock därför

uppställts vissa villkor, vilkas fyllande avsetts böra berättiga till ett med

pension likställt understöd.

Av fattigvårdens egenskap att vara ett förskott, som bör återbetalas, följer

emellertid icke, att återkravsrätten bör alltid och under alla förhållanden i hela

sin omfattning genomföras. Tvärtom lärer det bliva nödigt att, allt under det

grundsatsen fastslås och så vitt möjligt i praktiken med mera eftertryck än nu

genomföres för de fall, där den är av betydelse, stadga inskränkningar, genom

vilka det må bliva möjligt att lämpa densamma efter vad i varje fall finnes

billigt och gagneligt. Härtill återkommer kommittén här nedan.

Till stöd för bibehållandet i fattigvårdslagstiftningen av en understödstagarens

ersättningsskyldighet kan vidare anföras, att densamma bildar ett naturligt underlag

för de rättigheter, som fattigvårdssamhället, enligt vad nedan kommer att

närmare beröras, i lagstiftningen bör tillerkännas gent emot understödstagaren.

Likaledes synes den ersättningsskyldighet för försörjningspliktig, som för närvarande

finnes och enligt kommitténs uppfattning allt fortfarande bör finnas,

kräva som en naturlig förutsättning understödstagarens egen återbetalningsskyldighet.

Någon fördel för understödstagarens del skulle antagligen ej heller

vinnas genom att borttaga stadgandet om återbetalningsskyldighet. Tvärtom kan

detta tänkas föranleda, att fattigvårdsmyndigheterna bliva mindre benägna att

lämna understöd på ett tidigare stadium och kräva, att all tillgänglig egendom

tagits i anspråk, innan det allmänna inskrider.»

Beträffande ersättningskyldighetens omfattning anför kommittén, att

ofta no g de fall, som bliva föremål för den frivilliga fattigvården, äro

sådana, att en återbetalning, om den lämpas efter förhållandena, är mer

än vid annan fattigvård både befogad och möjlig att fullgöra och att principen

hjälp till självhjälp just i dylika fall kan få sin största betydelse.

Mot kommitténs förslag att bibehålla principen om understödstagares

skyldighet att gottgöra erhållen fattigvård hava några anmärk
-

s. 399 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135. 399

ningar icke framställts av dem, som yttrat sig över förslaget. Såsom

en invändning mot själva principen bör dock möjligen anses ett av

pensionsslyrelsen gjort uttalande, att varje hjälp från samhällets sida, som

linnes behövlig för att bringa en person ur ett nödläge, vari han utan

egen förskyllan råkat, icke borde medföra några för honom betungande

rättsverkningar. Eljest är kammarrätten den enda myndighet, som direkt

uttalat sig om huvudprincipen. Kammarrätten håller för sin del före,

att anledning saknas att i detta stycke införa andra principer i den nya

lagstiftningen än de nu rådande, och anmärker, att några önskemål i

motsatt riktning, så vitt ämbetsverket hade sig bekant, ej heller yppats

från annat håll. Av yttrandena från en del av de hörda myndigheterna

i fråga om vissa stadganden, som bygga på återbetalningsskyldigheten,

framgår, att dessa myndigheter utgått från bibehållandet av understödstagarens

ersättningsskyldighet som en självklar sak.

Mera positiva uttalanden i förevarande fråga finnas uti de här nedan

(sid. 531) refererade yttranden, som avgivits i anledning av pensionsstyrelsens

underdåniga skrivelse den 24 januari 1917 rörande kommunala

pensionstillskott och sjukvårdsbidrag utan fattigvårds karaktär. Under

det att en del kommuner förorda peusionsstyrelsens förslag, avstyrka

andra detsamma och framhålla därvid riktigheten av principen, att mottagaren

av kommunalt understöd bör vara skyldig att ersätta detsamma. I de

flesta fallen framhålles såsom principens väsentligaste betydelse, att den

avhåller från onödigt anlitande av den kommunala hjälpverksamheten,

men åtskilliga kommuner fästa också vikt vid de belopp, som på

grund av ersättningsskyldighetens bibehållande tillfalla kommunerna. J

sistnämnda avseende erinras särskilt om att understödstagarna ej sällan

efterlämna egendom samt att det icke kan anses rättvist att anhöriga,

vilka ej det ringaste bekymrat sig om sin släkting, skulle få del av

sådan egendom, och kommunen, som under många år helt eller delvis

bekostat underhållet, icke få någon ersättning härför.

Den av pensionsstyrelsen antydda utvägen att stadga ersättningskyldighet

allenast för sådana fall, då nöden är självförvållad, kan vid första

påseende förefalla tilltalande. I lagen om allmän pensionsförsäkring givas

också vissa bestämmelser rörande indragande av pensionstillägg i en del

sådana fall. Emellertid ställer sig saken annorlunda, då man såsom vid

pensionsförsäkringen har bakom sig en allmän, supplerande understödsverksamhet,

till vilken en behövande kan hänvisas, än då det gäller just

denna allmänna understödsverksamhet, som har att sörja för fyllande av

både förvållat och icke förvållat behov. Svårigheten att här uppställa

Doparte
ments
cUefen.

s. 400 Kontrollera mot PDF

400

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

några regler för självförvållat behov skulle helt säkert bliva ännu större

än i pensionslagen, varest man bland annat har att fästa sig vid vederbörandes

förhållande till pensionsförsäkringen (undandöljande av egendom

för att få pensionstillägg, försumlighet i fråga om fullgörande av avgiftsplikt).

Av pensionslagens bestämmelser skulle alltså här allenast kunna

ifrågakomma till upptagande, att en person »uppenbarligen icke efter

förmåga söker ärligen bidraga till sin försörjning eller är hemfallen åt

dryckenskap», vilket uttryck ungefär torde motsvara de i 35 § 2 mom.

fattigvårdförordningen förekommande orden »genom lättja eller liknöjdhet»

vållat fattigvårdsbehov. Sistnämnda bestämmelse i fattigvårdsförordningen

syftar dock allenast på det fall, då nöden ådragits minderåriga

barn eller hustru. En sådan lättjefull och liknöjd person, som för egen

del begär fattigvård, skall efter fattigvårdsförslagets bestämmelser i regel

ej få understöd annat än i form av anstaltsvård och i förening med

arbetsskyldighet, vadan för sådana fall någon ersättningsplikt knappast

behöver stadgas.

Då stadgandet av ersättningsskyldighet påyrkas från olika håll, är

det ej heller med tanke på dessa i självförvållad nöd stadde, utan förnämligast

ur andra synpunkter. Sålunda fäster man stor vikt vid att

understödstagares efterlämnade kvarlåtenskap kommer fattigvårdssamhället

till godo och icke tages i besittning av mer eller mindre avlägsna

släktingar, vilka kanske under åratal låtit samhället bekosta försörjningen.

Vidare betonas det, att när en understödstagare på grund av arv,

gåva eller testamente eller genom andra lyckliga omständigheter kommer

i besittning av tillgångar, det synes orättvist att icke samhällets utlägg

ersättas. Riktigheten av att en ersättningsskyldighet för sådana

fall bibehålies lärer ej kunna bestridas, och i varje fall bör sålunda fattigvårdssamhället

tillerkännas rätt att> då dylika omständigheter föreligga,

kräva ersättning.

Kommittén stannar emellertid icke härvid, utan vill hava ett allmänt

stadgande om ersättningsskyldighet samt anser detta vara riktigt

ur principiell synpunkt och även av betydelse för understödsverksamheten

(se ovan). De hörda myndigheterna synas i allmänhet vara ense

om denna kommitténs ståndpunkt. Då tillfälle erbjuder sig så väl genom

socialförsäkringen som genom vissa undantag i själva fattigvårdslagen

att från ersättningsskyldighet undantaga en del fall, där sådan ej

bör föreskrivas, finner jag mig också böra godtaga kommitténs förslag

om en allmän rätt för fattigvårdssamliället till ersättning av understödstagaren.

De av kommittén anförda synpunkterna om ersättningsskyldighet

såsom en naturlig förutsättning dels för arbetsskyldighet dels för försörj
-

s. 401 Kontrollera mot PDF

Kant/]. Maj.i.s Nåd. Proposition Nr 135.

401

ningspliktigs ersättningsskyldighet äro härvid också av betydelse, liksom

det ej heller kan förnekas, att ett borttagande av återbetalningsskyldigheten

skulle kunna resultera i en större tvekan från fattigvårdsmyndigheternas

sida att inskrida, så länge utsikt funnes att fylla ett föreliggande

behov genom realiserande av någon egendom, tillhörande understödssökanden,

eller genom att hänvisa till försörjningsplikrig person.

Jag skall här nedan till behandling upptaga de fall, i vilka det kan

tänkas lämpligt att stadga undantag från den allmänna regeln om ersättningsskyldighet

för åtnjuten fattigvård. Dessförinnan bör emellertid 1 rågan

om försörj ningspliktigs ersättningsskyldighet upptagas till granskning.

Gällande fattigvårdsförordning stadgar i 29 § 2 mom., att om fattigvårdssamhälle

tillskyndats kostnad för fattigvård, som enligt 1 § i

förordningen lämnats någon, för vars försörjning skyldeman eller annan

enskild person bör ansvara, samhället, i den mån fattigvårdsstyrelseu

icke finner skäl till eftergift, äger att av den, vilken ansvarigheten åligger,

åtnjuta ersättning för den lämnade fattigvården.

Kommittén har i 65 § 2 mom. av sitt förslag upptagit väsentligen

enahanda bestämmelser och till stöd härför anfört, att om man vill upprätthålla

bestämmelserna om enskilda anhörigas försörjningsplikt, det

vore oundgängligt att även medgiva fattigvårdssamhället rätt till ersättning,

då det fått träda emellan på grund därav, att försörjningsplikten

efterlåtits, enär eljest stadgandena om försörjningsplikt i många fall skulle

bliva utan betydelse, trots det att förmåga funnes att fylla plikten.

En ledamot inom kommittén, hen- Lindblom, har reservationsvis

framfört yrkandet, att ersättningsskyldigheten, särskilt för ovilkorligt försörj

ningspliktig person, bör sträcka sig lika långt som understödstagarens

egen eller till att omfatta all fattigvård och alltså ej göras beroende

av, huruvida fattigvård utgått enligt 1 §.

Reservantens yrkande har vunnit understöd från en del myndigheter

(Kungl. Maj:ts befallningshavande i 3 län, ett domkapitel, åtskilliga fattigvårdsstyrelser).

Vid fattigvårdskongressen 1915 uttalades även an slutning

till reservationen.

Mot stadgandet i 65 § 2 mom. av kommittéförslaget har i övrigt

ej gjorts annan anmärkning, än att det från ett par myndigheter framhållits,

att försörj ningspliktig enligt 4 § i förslaget jämväl kunde vara myndighet,

kommun eller bolag, vadan orden »enskild person» borde utgå.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 120 käft. (Nr 135.) 51

Försörjningspliktigs

ersättningsskyldighet.

63 §■

(05 § 2 inom.

i kommitténs

förslag.)

Kommittén.

Reservation.

Yttranden.

s. 402 Kontrollera mot PDF

402

Departe
ments
chefen.

Fattigvårdsstyrelses

eftergivande

av

rätt till ersättning.

62 § 1 st.

och 63 §.

(65 § i kommittéförslaget.

)

Departe
ments
chefen.

Kungl. Maj.ls Nåd. Proposition Nr 135.

Efter den utvidgning, som ägt rum av den obligatoriska fattigvården,

synes något behov ej föreligga att utsträcka försörjningspliktigs

ansvarighet utöver de fall, som äro att hänföra under 1 §. Det måste

också anses mindre egen tligt att stadga ansvarighet för försörj aren i de

olika fall, då fattigvårdsstyrelsen kan inskrida enligt 2 §. Huvudsakliga

skälet för att få bort en begränsande bestämmelse på denna punkt torde

vara, att fattigvårdsstyrelsen därigenoiii skulle undgå att förete bevisning

om behovet av fattigvård enligt 1 §. Att denna bevisning kan medföra

vissa svårigheter är klart, men i många fall kan läkarbetyg företes,

och, om i övrigt uppgifterna anskaffas från början och protokollföras

— såsom föreskrivits, då det gäller krav mot fattigvårdssamhälle

bör bevisningen dock kunna förebringas. De nämnda svårigheterna

böra därför ej få lägga hinder i vägen för en i och för sig riktig begränsning

av ersättningsskyldigheten. Lika väl som man ansett sig böra

och kunna bibehålla begränsningen till obligatorisk fattigvård, då det

gällde frågan om rätt till ersättning av hemortskommun, torde den böra

och kunna stadgas gent emot försörjaren. Jag har därför ej trott annan

ändring i kommitténs förslag i denna del böra äga rum, än att i

enlighet med ovannämnda erinran orden »enskild person» få utgå.

Aven beträffande försörjningspliktig finnas fall, då ett avsteg från

den i det föregående uppställda regeln om ersättningsskyldighet bör äga

rum. Jag återkommer härtill i det följande.

Gällande fattigvård sförordning innehåller ifråga om fattigvårdssamhälles

rätt till ersättning för lämnad fattigvård av understödstagare och

försörjningspliktig, att sådan rätt äger rum i den mån fattigvårdsstyrelsen

icke finner skäl till eftergift (29 § 2 mom. och 36 § 1 mom.).

Kommittéförslaget bibehåller (65 § 1 och 2 mom.) enahanda stadgande.

Mot förslaget i denna del har någon anmärkning icke förekommit,

och jag har ej heller någon erinran att framställa däremot. Ett dylikt

eftergivande torde hittills i regel hava skett därigenom, att krav ej gjorts

före preskriptionstidens utgång. Något hinder torde emellertid ej förefinnas

för en fattigvårdsstyrelse att tidigare uttryckligen avstå från samhällets

fordran, då skäl för ett sådant avstående föreligger. Ett sådant

förfaringssätt har, enligt vad jag erfarit, redan nu kommit till användning,

åtminstone i huvudstaden. Däremot torde stadgandet ej kunna

utnyttjas för ett generellt förklarande från fattig vårdsstyrelsens sida, att

fattigvård över huvud taget eller vissa arter därav ej inom kommunen

skola ersättas (jämför vidare 64 §).

s. 403 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj''ds Nåd. Proposition Nr 135. 403

I 66 § liav kommittén föreslagit, att där fattigvårdssamhälle till åtgärder

för förebyggande av framtida fattigvårdsbehov eller för ändamål

som i 37 § andra stycket sägs, anslagit särskilda medel till fattigvårdsstyrclsens

förfogande, det ankommer på fattigvårdssamhället att bestämma,

huruvida ersättningsskyldighet, varom i kommitté förslagets 65 §

stadgas, skall äga rum för understöd, som utlämnas av dessa medel.

Till stöd för detta stadgande anför kommittén i motiverna:

»Det har särskilt på senare tid mångenstädes framträtt en strävan att, då

medel av en kommun anslås till lindrande av nöd vid vissa särskilda nödtillfällen,

i synnerhet då det gäller mer avsevärda belopp, överlämna handliavandet av

denna understödsverksamhet åt andra organ än fattigvårdsmyndigheterna. Avsikten

med ett sådant förfarande har uppenbarligen i viss mån varit att genom

dessa medels fullkomliga undandragande från all sammanblandning med fattigvården

förekomma, att understöd, som därav utgå, skola medföra samma verkningar

som fattigvård i avseende å ersättningsskyldighet och därmed förbundna

följder beträffande rösträtt in. m. Redan med nu gällande lagstiftning torde det

visserligen icke vara ett fattigvårdssamhälle betaget att vid beviljande av anslag

till dylika ändamål föreskriva, att understöd därav skola utlämnas utan återbetalningsskyldighet,

även om utlämnandet sker genom fattigvårdsstyrelsen. För att

emellertid tydligt utmärka, att så kan ske, och borttaga all tvekan i detta hänseende

har kommittén föreslagit ett uttryckligt stadgande därom, att ett fattigvårdssamhälle

kan vid beviljande av särskilda medel, som ställas till fattigvårdsstyrelsens

förfogande för avhjälpande av nöd vid vissa kristillfällen, såsom vid

missväxt, allmänna olyckor m. m., eller i allmänhet till åtgärder för förebyggande

av framtida fattigvårdsbehov bestämma, att ersättningsskyldighet icke skall äga

rum för understöd, som utgå av dessa medel. Härigenom har avsetts att undanrödja

all tvekan hos kommunerna därom, att de kunna för dylik understödsverksamhet

anlita fattigvårdsmyndigheterna, vilka genom sina för sådan verksamhet

särskilt lämpade organ och sin personkännedom inom de befolkningslager, som

äro mest utsatta för att drabbas av nöden, synas i de flesta fall vara särskilt

skickade att handhava densamma.»

Stockholms stads fattig vårdsnämnd har i denna del anfört: Det i kommittéförslagets

66 § intagna stadgandet avsåge att lagfästa en praxis, som

alltmer vunnit insteg, särskilt i Stockholm. Mot ett dylikt lagfästande

vore i och för sig intet att erinra. Men skulle stadgandet härom avfattas

på sätt i förslaget skett, komme det i själva verket att innebära

en inskränkning i den nu obegränsade friheten att avstå från regressrätten,

vilket naturligtvis med ett dylikt stadgande skulle kunna äga

rum allenast för de i stadgandet angivna ändamål. Varje sådan inskränkning

avstyrkte fattigvårdsnämnden på det bestämdaste. Bäst syntes vara,

att hela stadgandet såsom obehövligt uteslötes ur förslaget.

Anslår/ au medel

till ersättning/

sfria understöd.

64 §.

(6G § i kommittén»

förelag.)

Kommittén.

Yttranden.

s. 404 Kontrollera mot PDF

Departe
ments
chefen.

404 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

överståthållarämbetet anser stadgandet böra undergå ett förtydligande

i det av fattigvårdsnämnden angivna syfte.

Kammarrätten biträder nämndens uttalanden.

Pensionsstyrelsen håller för siu del före, att en dylik praxis, ehuru i

och för sig efterföljansvärd, vunnit föga utbredning och att anledningen

härtill varit, att i saknad av ett uttryckligt stadgande i ämnet frågan

om lagligheten av en sådan praxis framstått såsom ytterst tvivelaktig.

Styrelsen anser därför stadgandet icke böra utgå ur lagen, utan endast

givas en ändrad avfattning, som icke så snävt som den av kommittén

föreslagna begränsar kommunernas handlingsfrihet i förevarande avseende.

I sitt utlåtande över kommittéförslaget erinrar pensionsstyrelsen

för övrigt om sin underdåniga framställning av den 24 januari 1917

angående kommunala pensionstillskott och kommunala sjukvårdsbidrag

utan fattigvårds karaktär (sid. 517).

I pensionsstyrelsens i det följande behandlade framställning om

kommunala pensionstillskott och kommunala sjukvårdsbidrag utan fattigvårds

karaktär har föreslagits att i två fall, som äro av särskild betydelse

för utvecklingen av pensionsförsäkringen och dess sjukvårdande

verksamhet, medgiva rätt för kommunerna att utdela understöd utan

ersättningsskyldighet och övriga med fattigvården förenade rättsverkningar.

Stadgandet i förevarande § avser vissa andra, utan tvivel särdeles

viktiga fall, då det kan vara lämpligt att medgiva, att ersättningsskyldighet

för lämnat understöd icke skall äga rum. Enligt min meningkan

det emellertid även eljest vara på sin plats att, fastän det ej är

fråga om de förhållanden, som avses med bestämmelserna i paragrafen,

dylika understöd utan ersättningsskyldighet beviljas. Jag tänker därvid

särskilt på en del fall av frivillig fattigvård. Såsom kommittén framhållit,

är vid sådan fattigvård återbetalning ofta nog både befogad och

möjlig, men förhållandena kunna säkerligen emellanåt vara de motsatta.

En redan vid understödets utdelande lämnad förklaring, att ersättningsskyldighet

icke föreligger, kan därför vara på sin plats och mera lämplig

än ett senare tillkommet eftergivande av kravet, vare sig detta sker uttryckligen

eller genom underlåtenhet att inom preskriptionstidens utgång

anställa talan. Åven eljest torde omständigheterna i de särskilda fallen

och de olika uppfattningarna inom kommunerna i detta hänseende böra

vara avgörande. I likhet med vissa av de hörda myndigheterna anser

jag det därför icke lämpligt att, på sätt som skett i kommitténs förslag,

s. 405 Kontrollera mot PDF

405

Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 135.

begränsa kommunernas handlingsfrihet i avseende å möjligheten att anslå

medel lör fattigvårdsändamål utan ersättningsskyldighet för vederbörande

understödstagare och försörjningspliktiga. På grund härav bör åt

stadgandet givas en mera allmän avfattning än det har enligt kommittéförslaget.

«

Jag kommer i det följande (sid. 410) att något beröra ett spörsmål,

som har visst samband med det förevarande, nämligen frågan om

uteslutande av ersättningsskyldighet vid vissa slag av understöd, såsom

vid sinnessjuk- och sinncsslövård samt anstaltsvård m. m.

Ifråga om ersättningens uttagande har kommittén i C7 § föreslagit vinkar för nett

nytt stadgande, enligt vilket anspråk på ersättning för fattigvårds- sätln"l^"<ta''

kostnad av understödstagare eller av försörjningspliktig, som i 3 § sägs, J65 §.

icke må göras gällande, där den ersättningsskyldige genom att återbetala (G7 § 1 komkostnaden

eller någon del därav kan antagas komma att sakna nödiga fö«ug"

medel till underhåll för sig och de sina.

Till motivering av detta stadgande, så vitt understöd staffrwcn angår, Kommittén,

yttrar kommittén:

»Principiellt finnes i avseende å omfattningen ingen begränsning för understödstagarens

ersättningsskyldighet; den omfattar hela den utlagda fattigvårdskostnaden.

Vid återkravsrättens realiserande möter givetvis alltid en gräns i den

ersättningsskyldiges förmåga och, då sådan i flertalet fall saknas, kan någon ersättning

endast mera sällan utgå. Av praktiska skäl har man dock härutöver —

----mångenstädes i lagstiftningen fastslagit vissa undantag, då återkravs
r

ätten, fastän den principiellt anses existera, antingen alls icke eller endast till

någon del far göras praktiskt gällande. Så har uti vissa främmande fattigvårdslagar

skyldigheten att gottgöra erhållen fattigvård gjorts beroende av att understödstagarens

förbättrade ekonomiska förhållanden icke haft sin grund enbart i

hans egen verksamhet utan varit föranledd av tillfälliga lyckliga omständigheter.

I vissa andra lagar (t. ex. Danmark, Hamburg) stadgas, att återbetalning ej får

fordras, därest den ersättningsskyldige genom ersättningens utgivande skulle

komma att sakna erforderligt underhåll åt sig själv »och anhöriga, för vilka han

är försörjningsskyldig. Vår fattigvårdsförordning uppställer inga regler för avgörandet^

av frågan, när återbetalningsskyldigheten kan göras gällande; den lägger

i fattigvardsmyndighetens hand att fritt bedöma, om skäl finnes till eftergift.

Naturligen bör därvid möjligheten för honom att, även om ersättningen uttages,

underhålla sig själv och närmaste anhöriga i främsta rummet tagas i betraktande;

ett annat förfarande skulle strida mot fattigvårdssamhällets eget välförstådda

intresse. Ur denna synpunkt kunde det alltså synas överflödigt att i lagen giva

någon föreskrift i sådant syfte, helst kommittén bibehållit gällande lags ståndpunkt.

om rätt för fattigvårdsstyrelsen att i allmänhet eftergiva ersättningen, då

den finner skäl därtill. Ett uttalande i lagen, att återkravsrätten icke får göras

gällande, då ersättningens uttagande skulle verka till skada för understödstaga
-

s. 406 Kontrollera mot PDF

406

Reservation.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

rens förmåga att för framtiden själv försörja sig och de sina, är emellertid ägnat

att inskärpa riktigheten av denna grundsats samt, genom att den uppställes såsom

en regel även för myndigheternas prövning, säkerställa dess iakttagande. Sin

praktiska betydelse torde bestämmelsen egentligen endast få i vissa fall av tillfällig

fattigvård, där man tilläventyrs kunde tänka sig anlitande av återkravsrätten

i en omfattning, som icke Vt>re lämplig.»

Vad försörjningspliktig beträffar, anser kommittén en liknande bestämmelse

böra finnas. Kommittén yttrar därvid bland annat:

»Någon skillnad har här ej gjorts på de fall, då försörjningsplikten är ovillkorlig

eller villkorlig. Det är nämligen här ej fråga om, huruvida försörjningsplikten

skall fullgöras i större eller mindre omfattning, utan huruvida samhället

skall utfå ersättning för en tidigare utgiven fattigvård skostnad Uppenbart är,

att ersättningsskyldigheten icke kan sträcka sig längre än försörjningsplikten;

ersättningsskyldigheten bestämmes alltså av försörjningspliktens omfattning vid

den tid, då fattigvården utgick. För den villkorligt försörjningspliktige betyder

detta, att hans ersättningsskyldighet är beroende av hans förmåga att vid sagda

tidpunkt fullgöra försörjningen. Men i avseende å ersättningsskyldighetens uttagande

bör, vare sig det gäller eu ovillkorligt eller villkorligt försörjningspliktig,

detta begränsas, så att i intetdera fallet ersättningen får uppgå till sådant belopp,

att den söktes förmåga att för framtiden fullgöra sin skyldighet att sörja för sig

och de sina lider därav.»

Inom kommittén har en ledamot, herr Lindblom, varit av skiljaktig

mening och hemställt, att ovillkorligt försörjningspliktig anhörigs ersättningsskyldighet

icke måtte göras beroende av myndighets prövning

av hans förmåga att försörja sig och de sina. Han anför gentemot

kommitténs förslag:

»Genom en sådan föreskrift göres, synes det mig, stadgandet i 3 § av förslaget

om ovillkorlig försörjningsplikt i viss mån illusoriskt. En dylik begränsning

i avseende å ersättningsskyldigheten synes mig därjämte innebära, att den

ovillkorligt försörjningspliktige kommer i en allt för gynnsam ställning. Till

följd av berörda föreskrift kan det inträffa, att antingen genom polismyndighet

eller på annat sätt utredning måste ske, huruvida icke den för sörjningspliktige

genom betalningens fullgörande försättes i sådan belägenhet, att han därigenom

kommer att sakna nödiga medel till underhåll för sig och de sina, därvid en

ofta tyngande bevisbörda kan falla på fattigvårdsstyrelsen. Annorlunda ställer

sig saken, om den försörjningspliktige på grund av sin lagstadgade försörjningsplikt

ålägges ersätta den lämnade fattigvården och först verkställigheten av domen

göres beroende av den försörjningspliktiges förmåga att betala. Vid en dylik

exekution finnas helt andra möjligheter att utröna den försörjningspliktiges

verkliga ekonomiska ställning än vid bevisning inför domstol. Med all säkerhet

kan antagas, att fattigvårdsstyrelserna icke med onödig hårdhet skola göra sin

rätt gällande, då i motsatt fåll fattigvårdsstyrelserna riskera att få understödja

även den försörjningspliktige själv eller andra anhöriga, som han kan vara skyldig

underhålla.»

s. 407 Kontrollera mot PDF

407

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

Några myndigheter hava instämt i reservationen.

Fattigvårds styr et sen i Göteborg påpekar därvid, att stadgandet i kommittéförslagets

07 § kommer att i regel förhindra åtgärder mot t. ex. en gift

man, som överger sin hustru och flyttar samman med eu annan kvinna, med

vilken han har ett eller flera barn — ett tillvägagångssätt, som ej är ovanligt

och enligt lagförslaget blir premierat. — Från andra håll hava ytterligare

anmärkningar framförts. Sålunda framhåller t. f. fattigvård sinspektören i

Stockholm, att det blir svart att avgöra, när de i förevarande § angivna omständigheter

föreligga, och fattigvårdsnämndens t. f. ombudsman anmärker,

att lagrummet genom de möjligheter, det öppnar ätt få ersättningsskyldigheten

nedsatt, innebär en lockelse att bestrida betalningsskyldigheten och

dai igenom framtvingar processer. Fattigvårdsnämnden instämmer i dessa

anmärkningar och finner stadgandet synnerligen svårbegripligt, då däri

lämnas oavgjort, om ett krav skall avvisas på den i stadgandet angivna

grund, och detta definitivt, så att nytt krav ej får ske, då den nödställde

kommer i förbättrade ekonomiska förhållanden, eller om kravet

val skall kunna bifallas, men ett dömande utslag ej får verkställas, så

länge det hinder, stadgandet omförmäler, fortfar. Fattigvårdsnämnden

tillstyrker därför, att stadgandet får utgå ur förslaget. — Överstäthållarämbetet

säger sig förstå stadgandet så, att ersättningsanspråket i det

förutsatta fallet skall avvisas av den dömande myndigheten och att avvisandet

är definitivt. Da emellertid tvekan om tolkningen synes kunna

uppstå, finner ämbetet ett förtydligande önskvärt.

Fattigvardsstyrelsen i Norrköping befarar, att bestämmelserna i detta

lagrum skola giva anledning till otaliga processer och tolkningar samt

att värdesättandet av betalningsförmåga och ekonomiska förhållanden skall

ske olika inom olika län och orter. Där icke bestämda och tydliga

föreskrifter^ kunna givas, är det enligt styrelsens mening bättre, att de

helt och hållet utelämnas. — I samma riktning yttra sig fattigvårdsstyrelserna

i några andra städer.

Medicinalstyrelsen finner föreskriften i denna paragraf vara av stor

vikt. Erfarenheten hade nämligen visat, att det hittills ofta stött på

stola svårigheter att förmå personer i små ekonomiska omständigheter

att sörja för erforderlig vård åt sinnesslöa, sinnessjuka eller andra kroniskt

sjuka familjemedlemmar. Kommunen ansvarade visserligen i första

hand för erläggande av vårdavgifterna, men sedermera återkrävdes av den

enskilde vad kommunen utbetalat, och det torde icke vara oriktigt att påstå,

att kommunen därvid stundom förfarit tämligen hårdhänt. Kunde den nu

av kommittén föreslagna 67 § råda bot härför, vore det enligt styrel
-

Yttranden.

s. 408 Kontrollera mot PDF

408

Departe

ments
chefen.

Kung!. Mäj:ts Nåd. Proposition Nr 185.

sens mening helt visst till stor fromma. En mera bestämd föreskrift

än den av kommittén föreslagna vore dock önskvärd.

I det av kammarrätten avgivna utlåtande refereras delvis vad kommittén

i sina motiver anfört, varefter kammarrätten förklarar sig i huvudsak

ansluta sig till kommitténs uttalande och finna syftemålet med ifrågavarande

bestämmelse värt synnerligt beaktande. Kammarrätten finner

dock formuleringen mindre lycklig samt anser, att lagrummet bort innehålla

»att vid väckt ersättningsanspråk mot understödstagaro (eller försörj

ningspliktig enligt 3 §) skälig hänsyn bör av den dömande myndigheten

tagas därtill, att hans förmåga att försörja sig och dem, för vilka

han må vara försörj ningspliktig, icke undergräves.»

Det här föreslagna stadgandet, enligt vilket hänsyn skall tagas till

den ersättningsskvldiges förmåga att betala, kan i viss mån sägas utgöra

eu modifikation av stadgandet i 3 § om ovillkorlig försörjningsskyldighet.

Emellertid svnes det mig innebära en väsentlig överdrift att därför beteckna

sistnämnda stadgande såsom illusoriskt. Ovillkorligheten i försörj

ningsskyldigheten kvarstår alltjämt orubbad i fråga om dess direkta

fullgörande, och vidare framträder skillnaden, då det gäller arbetsskyldigheten

(se 71 §). Även i fråga om ersättningsskyldighetens utkrävande

och utdömande lärer skillnaden i någon mån göra sig gällande.

I varje fall torde den i stadgandet uttalade principen vara riktig och

böra komma till uttryck i lagen.

På sätt kammarrätten framhållit lärer stadgandet böra hava till

uppgift att tjäna till ledning för den myndighet, som har att avgöra

uppkommande tvister mellan fattigvårdsstyrelsen och enskilda, och avfattas

i enlighet därmed. Tydligen kommer stadgandet i allt fall att återverka

på fattigvårdsstyrelsernas övervägande av, huruvida skäl finnes till eftergift,

och därmed på frågan, om anspråk på ersättning bör göras gällande

eller icke. Den dömande myndigheten liar alltså att avvisa ett

framställt krav, om de i lagrummet angivna omständigheter föreligga.

Att vissa svårigheter kunna bliva förenade med bedömandet, huruvida sådana

omständigheter äro för handen, liksom också att stadgandets tillvaro

kan locka till invändningar om bristande förmåga, torde höra medgivas,

men om principen, att hänsyn bör tagas till förmågan, är riktig, lärer

man ej böra rygga tillbaka för nämnda konsekvens. I anledning av invändningen

om en tyngande bevisbörda för fattigvårdsstyrelsen må erinras,

dels5 att styrelsen, innan den väcker anspråk på ersättning, lärer i

eget intresse skaffa sig upplysning om vederbörandes betalningsförmåga,

dels att, därest i processen invändning göres om bristande betalnings
-

s. 409 Kontrollera mot PDF

409

KungI. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 1Sfi.

förmåga, bevisskyldigheten torde åligga den sökte. I tvivelaktiga fall

bär den dömande myndigheten, som förutsattes skola vara Kungl. Maj:ts

befallningskavande, möjlighet att föranstalta om utredning genom lironobetj

aningen.

I ett par av de avgivna yttrandena har till besvarande upptagits

frågan, huruvida anspråk på ersättning, vilket en gång avvisats, bör vid

ändrade ekonomiska förhållanden kunna ånyo väckas. Analogien med

66 § (se nedan) kan synas tala för ett jakande svar på denna fråga, men

då den i berörda lagrum meddelade föreskriften om jämkning grundar

sig på särskilda förhållanden, lärer det vara lämpligast att här följa

vanliga regler och således anse hinder möta för förnyad prövning av ett

anspråk, som förut avvisats. Någon uttrycklig föreskrift härom har ej

synts mig erforderlig.

Kommittén har, såsom ovan anförts, gjort det undantaget från ersättningsskyldigheten,

att för fattigvård, som någon erhållit, innan han

fyllt femton år, ersättning icke må av honom uttagas. Uti sina motiver

anför kommittén till stöd för sitt förslag i denna del följande:

»De allmänna synpunkter, som göra, att man över huvud taget vill fastslå

en återbetalningsskyldighet i fråga om fattigvård, föreligga ej i samma grad beträffande

minderåriga, och den ekonomiska sidan av saken är av ännu mindre

vikt. Behovet av fattigvård beror ej på bristande omtanke från den minderåriges

sida. Han är på grund av minderårigheten ur stånd att försörja sig,

och fattigvård lämnas honom, utan att han själv begär sådan. Yad särskilt

angår ersättningens uttagande efter det understödstagaren lämnat minderårighetsåldern,

synes det vara en särskild hårdhet, om de unga, som fått sin

uppfostran genom fattigvårdens försorg, skulle från början av sin arbetsföra tid

bära på en dylik förpliktelse, vilken de sällan skulle bliva i stånd att i dess hela

utsträckning fullgöra, Enligt kommitténs åsikt är det därför riktigast att här

avstå från återbetalningsskyldighet och för att tydligen utmärka detta har ett

utryeldigt stadgande därom föreslagits. Yad sålunda stadgats om minderårigs

återbetalningsskyldighet är icke avsett att utesluta tillämpningen av den fattigvårdssamhället

tillerkända rätt till en understödstagares egendom, varom stadgas

i 64 § av kommittéförslaget.»

Mot kommitténs förslag i denna del hava en del fattigvärdsstyrelser,

svenska fattigvårdsförbundet och Kungl. Maj:ts befallningshavande i Östergötlands

län anmärkt, att ersättning väl ej bör utgå ur den minderåriges

arbetsförtjänst, men däremot ur hans arvsmedel eller andra hans tillgångar.

Att ersättning för fattigvård, som lämnats någon innan han fyllt

15 år, icke bör kunna uttagas ur hans arbetsförtjänst, synes vara allmänt

erkänt. Annorlunda ställer sig, synes det mig, frågan om hans ersätt
Bihang

till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 120 höft. (Nr 135.) 52

Minderårigs

ersättningsskyldighet.

62 § 1 st.

(65 § 1 mom.

i kommitténs

förslag.)

Kommittén.

Yttranden.

Departe
ments
chefen.

s. 410 Kontrollera mot PDF

Uteslutande

av ersättningsskyldighet

vid vissa

slag av understöd.

Kommittén.

410 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

ningsskyldighet, därest han t. ex. genom arv, gåva eller testamente

kommer i besittning av tillgångar. I sådant fall bör något hinder knappast

föreligga mot uttagande av gottgörelse, därest ej tillgångarna äro

så obetydliga, att stadgandet i 65 § bör vinna tillämpning; och i varje

fall skall ju tagas i betraktande, huruvida styrelsen icke ändå bör eftergiva

sin fordran. Med kommitténs uppfattning att stadgandet i 62 §

2 st. (kommittéförslagets 64 §) jämväl bör avse minderårig, vilken uppfattning

jag anser mig böra biträda (se nedan), torde vara naturligast

att medgiva en allmän återbetalningsskyldighet även för minderårig (16

år), men därvid fritaga hans arbetsförtjänst.

I sitt betänkande erinrar kommittén därom, att under de senare

åren både hos oss och i andra länder en strävan gjort sig gällande att

undvika att tillägga åtskilliga former av offentligt understöd karaktären

av fattigvård samt att detta skett antingen så, att man förlagt understödsverksamheten

i fråga till annan myndighet än de ordinära understödsmyndigheterna,

kommunernas fattigvårdsstyrelser, eller ock så, att

man förklarat vissa slag av understöd helt eller delvis ej skola hava

fattigvårds verkningar. En av dessa verkningar vore, att understödet,

där så kunde ske, skulle återgäldas. Med anledning härav borde i detta

sammanhang uppställas det spörsmålet, huruvida varje understöd, som

meddelats av fattigvårdsmyndighet, borde falla under nämnda föreskrift.

Kommittén har i detta avseende haft anledning ägna särskild uppmärksamhet

åt frågan om ersättandet av kostnaderna för sinnessjukvård.

Såsom förut omnämnts har riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 20

maj 1905 anhållit om utredning, huruledes förbättringar, där så erfordrades,

måtte kunna åstadkommas i den enskilda och kommunala sinnessjukvården,

och medicinalstyrelsen har uti sitt över denna skrivelse avgivna

utlåtande av den 23 april 1906 påyrkat bland annat, att stadgandet

om rätt för fattigvårdssamhällena att erhålla gottgörelse för fattigvård

icke bör tillämpas med avseende å sinnessjuka, för vilkas vård fattigvårdssamhälle

bestritt kostnaden, förrän de avlidit eller kommit i sådan

ekonomisk ställning, att de utan risk för framtida bärgning kunde ersätta

fattigvårdssamhällets kostnader delvis eller fullständigt. Till stöd

för yrkandet har styrelsen anfört, att bestämmelsen om en sådan skyldighet

ifråga om sinnessjuka fattiga vore mindre human samt till föga

ekonomiskt gagn för fattigvårdssamhället; att bestämmelsen för understödstagaren

innebure, att han, om han tillfrisknade, kanske jämte en

stor familj stode utblottad och dessutom belastad med en stor skuld till

fattigvårdssamhället; att de näringsbekymmer, som därigenom uppkommo,

s. 411 Kontrollera mot PDF

411

Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 13.r>.

och det ansträngande arbete för livets uppehållande, som sålunda påtvingades

den nyss tillfrisknade, lätteligen för alltid kunde tillintetgöra

den återvunna psykiska hälsan och därmed även försörjningsförmågan;

samt att utskrivning av patienter från statens anstalter mången gång

skulle kunna äga rum tidigare, om de efter utskrivningen kunde påräkna

eu i ekonomiskt hänseende någorlunda bekymmerfri tillvaro, åtminstone

under första tiden.

Efter att sålunda hava redogjort för medicinalstyrelsens uttalande

anför kommittén:

»Vad medicinalstyrelsen sålunda anmärkt är otvivelaktigt förtjänt av den

största uppmärksamhet. Till en del komma emellertid de påpekade olägenheterna

att avhjälpas genom kommitténs här nedan angivna förslag att ändra bestämmelsen

i 36 § 2 mom. fattigvårdsförordningen. Genom kommitténs nyss omförmälda

förslag att vid krav på ersättning för fattigvården hänsyn skall tagas till den

vårdades ekonomi, så att han ej kommer att sakna nödiga medel till underhåll

för sig och de sina, har ock blivit sörjt för att, såvitt förhållandena vid en given

tidpunkt kunna överskådas, den framtida försörjningsförmågan bevaras. Härtill

kommer, vad beträffar vården å statens och landstingens anstalter, att det enligt

kommitténs förslag ej vidare skulle bliva de kommunala fattigvårdssamhällena

utan landstingen, som slutligen få vidkännas vårdkostnaden, och att de sistnämnda

ej tillagts någon återkravsrätt för den del av vårdkostnaden, som fattigvårdssamhället

ej kunnat uttaga hos den ersättningsskyldige; anledning torde ock vara

att antaga, att vid en sådan anordning fattigvårdssamhällena vid sin undersökning,

huruvida ersättning kan uttagas, ej komma att förfara med hårdhet. I samma

riktning som de nyss berörda, av kommittén föreslagna bestämmelserna verkar

slutligen även det här nedan närmare berörda förslaget att fordran på gottgörelse

för fattigvård i regel preskriberas, om den ej göres gällande inom en tid

av två år från det fattigvården utgivits. Genom vad i samtliga förberörda avseenden

föreslagits torde alltså, såvitt på fattigvårdslagstiftningen ankommer, vara

tillfredsställande sörjt för att några sådana olägenheter, som medicinalstyrelsen

påpekat, icke vidare böra uppkomma. Det bör för övrigt erinras därom, att den

av medicinalstyrelsen berörda frågan har en större omfattning än i detta sammanhang

kan komma i betraktande. Det gäller nämligen att även i andra fall än

då fattigvården trätt emellan se till, att de bästa möjliga förutsättningar föreligga,

för att den såsom botad eller förbättrad utskrivne sinnessjuke skall kunna förskaffa

sig sitt livsuppehälle, oavsett huruvida han haft några tillgångar, med vilka

vården helt eller delvis kunnat gäldas, eller icke. Denna fråga ligger alltså delvis

utanför fattigvårdslagstiftningen.»

Kommittén omnämner vidare, att till densamma av Kungl Maj:t

överlämnats en framställning från tredje allmänna svenska mötet med

intresserade för vården av sinnesslöa, hållet i Eksjö den 19 och 20 juni

1907, av innehåll, att »Kungl. Maj:t täcktes vidtaga sådan förändring i

nu gällande fattigvårdslagstiftning, att vad däri stadgas om fattigvårdssamhälles

rätt mot dem, som åtnjuta fattigvård, icke må vara tillämpligt

s. 412 Kontrollera mot PDF

412

Yttranden.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

i fråga om deri avgift, som av fattigvårdssamhälle utbetalas för barn eller

till myndig ålder kommen person för intagande och underhåll vid skola,

arbetshem eller asyl för sinnesslöa».

I anledning av denna framställning yttrar kommittén bland annat

följande:

»Om sinnesslövården väsentligen blir en landstingens angelägenhet samt,

på sätt kommittén föreslagit (40 §), landstingen komma att i sista hand svara

för vården av fattiga sinnesslöa å de egentliga sinnesslöanstalterna utan att äga

någon återkravsrätt mot den enskilde, bortfaller för denne all ansvarighet för

vad av fattigvårdsstyrelsen icke kunnat uttagas, innan den vände sig till landstinget;

såsom redan anmärkts beträffande de sinnessjuka, torde fattigvårdsstyrelsen

vid uttagande av ersättningen ej heller komma att förfara så strängt. Även i

andra avseenden gäller här väsentligen vad som ovan anmärkts i fråga om de

sinnessjuka. Med den förändrade ställning, som ersättningsfrågan erhållit i kommitténs

förslag, bland annat därutinnan att fattigvård åt minderårig aldrig kan

utkrävas av honom, torde för övrigt bibehållandet av rätt till ersättning spela

mindre roll beträffande de sinnesslöa. Några särskilda skäl synas därför ej föreligga

att i fråga om sådana understödstagares egen ersättningsskyldighet göra

undantag från den av kommittén föreslagna huvudregeln.»

Kommittén anför härefter vidare:

»Samma spörsmål, som sålunda väckts beträffande kostnaden för vård av

sinnessjuka och sinnesslöa, kunde, såsom ovan antytts, uppställas även i en del

andra därmed i en viss mån likartade fall, såsom i fråga om ersättande av kostnaden

för vård på andra sjukvårds- och uppfostringsanstalter. Jämväl när det

gäller vissa utgifter för sjukvård i hemmet, kunna ungefär enahanda skäl för ett

undantagsstadgande anföras som för de här ovan angivna kategorierna. Men

även utanför sjukvården möta fall, då billigheten i lika grad kan tala för befrielse

från ersättningsskyldighet. Enligt kommitténs uppfattning är det emellertid ej

lämpligt att låta understödstagarens ersättningsskyldighet bliva beroende av den

form, vari fattigvården meddelas, utan bör man, såsom ovan anförts, göra erforderliga

modifikationer i ersättningsskyldigheten genom att vid dess utkrävande

fästa vissa villkor.»

I de utlåtanden, som avgivits över kommittéförslaget hava kommitténs

nyss refererade uttalanden ej särskilt berörts. Några yttranden

böra dock i detta sammanhang omnämnas.

Medicinalstyrelsen framhåller, såsom redan anförts vid 31 §, att

sjukvård bör skiljas från fattigvård, men talar därvid uteslutande om

själva vården och berör ej spörsmålet om vårdens ersättande.

Förste provinsialläkaren i Stockholms län uttalar helt allmänt, att vården

av fattiga kropps- och sinnessjuka, vanföra, barnaföderskor m. fl. snarast

bör ordnas utanför fattigvården.

s. 413 Kontrollera mot PDF

413

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 135.

I det av pensionsstyrelsen avgivna yttrandet erinras om styrelsens

underdåniga framställning den 24 januari 1917 angående, bland annat,

kommunala sjukvårdsbidrag utan fattigvårds karaktär, vilken framställning,

enligt vad styrelsen framhåller, i denna del innebar, att därest

kommun gemensamt med pensionsstyrelsen iklädde sig kostnader för

åtgärder till förebyggande eller hävande av arbetsoförmåga hos person,

som i fattigvårdshänseende tillhörde kommunen, kommunens andel av

nämnda kostnader icke skulle räknas som fattigvård.

Slutligen må erinras om en skiljaktig mening som fogats, vid

Stockholms städs fattigvårdsnämnds yttrande över kommitténs förslag.

Under hänvisning till en tidigare verkställd utredning erinrade nämndens

ordförande med instämmande av fyra ledamöter, att Stockholms

stad redan finge anses hava gent emot sina egna medlemmar avstått

från regressrätt beträffande kostnader för vård å sjukhus av

medellösa, samt att nämnden vid ett yttrande över berörda utredning

instämt uti ett förslag om lagfästande av detta avstående. Enligt minoritetens

mening borde nämnden vidhålla detta beslut samt uttala, att den

ansåge, att en ny fattigvårdslag icke borde sakna ett generellt stadgande

därom, att ersättning för sjukvård, vare sig vården lämnats å anstalt eller

varit av annan art, icke finge utkrävas av den vårdade själv, varemot

nämnden saknade varje anledning att förorda att eftergivande av hemortskommuns

och försörjningspliktigs ersättningsskyldighet.

Uti samma reservation har ifrågasatts, att all regressrätt gentemot

understödstagare skulle bortfalla för vård, som å anstalter lämnats dels

personer, vilka enligt lagen om allmän pensionsförsäkring vore pensionsberättigade,

dels personer i övrigt, som fyllt 67 år, även om de icke vore

pensionstagare. Såsom motiv för sistnämnda förslag anfördes särskilt

för Stockholms del, att dess ålderdomshem till stor del komme att användas

för pensionstagare, samt att det vore önskvärt, att skillnaden

mellan dem och andra där intagna gjordes så liten som möjligt. Det

kunde nu ej längre vara tal om att fattigvården vore en nådegåva, som

mottagaren borde vara tacksam för liksom tiggaren för en allmosa; samhället

utövade ingen välgörenhet genom beviljande av fattigvård, utan

dess funktion innebure allenast ett samhällets fyllande av sin plikt gentemot

dem av sina medlemmar, som ej längre förmådde reda sig själva.

Särskilt tydligt framträdde detta, då fråga vore om åldringar, som, utan

att ligga andra till last, slitit ut sina krafter i samhällets tjänst och till

dess gagn, och det tedde sig beträffande dessa understödstagare hårt och

obilligt, om de av den anledning, att samhället droge försorg om dem,

skulle på sin ålderdom råka i gäldförhållande, som de, så länge krafterna

s. 414 Kontrollera mot PDF

414

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 135.

Separte

ments
chefen.

Täckt, lyckats undvika. Ett borttagande av regressrätten i nu förevarande

fall komme helt visst icke att för kommunen medföra någon avsevärd

direkt ekonomisk förlust. Ty möjligheten att av personer, om

vilka här vore fråga, uttaga ersättning för vårdkostnaderna, vore så försvinnande

liten, att den icke vore att räkna med.

Innan jag yttrar mig över nu föreliggande spörsmål, vill jag erinra

om ett ämne, som därmed har nära samband, nämligen om lindring i

allmänhet i de mindre bemedlades kostnader för sinnessjukvård. I detta

ämne har betänkande med förslag den 13 juni 1916 avgivits av de

sakkunniga, som inom civildepartementet tillkallats för revision av sinnessjukstadgan,

varefter utlåtande infordrats från medicinalstyrelsen. Frågan

om lindring i kostnader för sinnessjukvård i fall, som ligga utanför

fattigvårdslagstiftningen, varom kommittén erinrat, torde jag få tillfälle

anmäla inom den närmaste tiden.

Vad beträffar frågan om ersättningsskyldighet för kostnad för vård

åt sjuka och abnorma, som bestritts av fattigvårdsstyrelserna, finner jag

mig — under hänvisning till vad jag inledningsvis anfört om förhållandet

mellan ersättningsskyldighet för fattigvård och politisk rösträtt — i

huvudsak kunna instämma i vad kommittén här ovan yttrat. Jag får

därvid ytterligare framhålla vad jag föreslagit i fråga om överflyttande

å landstingen av vårdkostnaden för fattiga å lasarett och sjukstugor. Rörande

särskilt kostnaden för underhåll och vård å dövstums- och blindanstaltema

skulle, med de härom av kommittén avgivna förslagen, varom

ovan erinrats och till vilka jag senare återkommer, denna kostnad icke alls

betalas av kommunerna. Åven i en del andra fall lära kommunerna

böra kunna helt befrias från vissa kostnader, som nu gäldas av fattigvården.

Detta gäller bland annat epidemisjukvården, vilken gjorts

till en det allmännas angelägenhet i främsta rummet med hänsyn till

den allmänfara, som ligger i dess utövande i hemmen, och där behovssynpunkten

är av underordnad betydelse. Redan nu hava landstingen i

vissa län delvis tagit denna vård om hand, särskilt på landsbygden, och

i det av särskilda kommitterade den 1 april 1915 framlagda förslaget

till epidemistadga har en dylik anordning upptagits, varjämte statsbidrag

föreslagits skola utgå för underhåll och vård å epidemisjukhusen. Lösandet

av frågan om ersättande av kostnaderna för dylik vård lärer därför kunna

upptagas inom en nära framtid.

Till pensionsstyrelsens framställning i fråga om kommunala sjukvårdsbidrag

utan fattigvårds natur återkommer jag nedan.

s. 415 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

415

Jag får även hänvisa till vad härovan under 64 § anförts om

medgivande för kommunerna att även i andra fall än de, som av kommittén

upptagits i nämnda §, besluta, att ersättningsskyldighet beträffande

fattigvård ej skall föreligga. Emellertid synes det mig icke lämpligt

att i lagen införa någon ovillkorlig bestämmelse om, att ersättning i de

av reservanterna i fattigvårdsnämnden omnämnda fall icke skall utgå.

Med den omfattning av 64 §, som jag föreslagit, skulle det emellertid

vara möjligt för fattigvårdssamhälle, som delade reservanternas uppfattning,

att besluta, att i de av dem avsedda fall ersättningsskyldighet

icke skall äga rum.

Vid stadgandet om ersättningsplikt för understödstagaren har i koinmittéförslaget

i första rummet till behandling upptagits det särskilda fall,

som föreligger, då understödstagaren av samhället mottagits till stadigvarande

försörjning.

Härom stadgas i 36 § 2 mom. av gällande fattigvårdsförordning,

att om någon enligt 1 § emottages till full försörjning, som ej blott är

tillfällig, skall allt vad han då äger tillfalla det fattigvårdssamhälle, som

bekostar fattigvården.

Efter en redogörelse för detta stadgandes tillkomst och dess verkan

i ekonomiskt avseende — under år 1907 hade kommunerna en inkomst

av inemot 250,000 kronor under rubriken »understödstagares egendom,

som tillfallit kommunen» — anför kommittén:

»Betydelsen av nämnda stadgande torde emellertid ej uteslutande eller

ens företrädesvis ligga däri, att fattigvårdssamhällena tillföras en direkt inkomst.

Här liksom eljest då det gäller ersättning för lämnad fattigvård betyder det

mera, att skyldigheten att avstå egendom till fattigvårdssamhället innebär en viss

garanti mot ett onödigt anlitande av fattigvården. För understödstagaren, som

i sitt hem erhåller ett understöd, med vilket han bör kunna reda sig, innebär

det en maning att ej göra anspråk på mera, om han vet, att han vid full förförsörjning

kan nödgas att avstå från sin egendom. Aven för de anhöriga kan

det verka som en sporre att hellre efter förmåga söka försörja den behövande,

med eller utan ett kommunens bidrag, och sålunda tilläventyrs få övertaga hans

egendom än att låta kommunen helt bestrida försörjningen. För det fall att en

person erhåller fullt understöd, men fattigvårdsstyrelsen ändock låter honom

behålla någon egendom, bidrager ett stadgande sådant som 36 § 2 mom. fattigvårdsförordningen

att inskärpa den uppfattningen, att understödstagaren ej har

någon rätt att till samhällets förfång sälja eller bortskänka egendomen. Ett

dylikt stadgande kan för övrigt sägas vara en naturlig konsekvens av den allmänna

förutsättningen, att en person skall sakna egna tillgångar, för att samhället skall

vara skyldigt att lämna honom fattigvård.

Fattigv&rdssamhälles

rätt till omhändertagande

av understödstagares

egendom.

62 § 2 st.

(64 § i kommitténs

förslag.)

■Kommittén.

s. 416 Kontrollera mot PDF

416

Yttranden.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

Uppenbart är dock, att ett stadgande av förevarande art kan leda till

mindre önskvärda resultat. Om t. ex. understödstagaren avlider helt kort efter

det lian blivit mottagen till full försörjning, är det obilligt, att samhället utan

nämnvärt vederlag skall erhålla hans egendom; särskilt framträder detta, om

han efterlämnat anhöriga i små omständigheter. Än mera obilligt ter det sig,

om understödstagaren t. ex. intagits å anstalt för en sjukdom, som synts bliva

varaktig, men han snart åter blir frisk; det skall då bliva ett hårt slag för

honom att erfara, att hans egendom under tiden försålts. Särskilt för de sinnessjukas

del har klagats över sistnämnda förhållande, under framhållande av att

en sådan motgång lätt kan föranleda recidiv av sinnessjukdomen.

För att undvika de anmärkta olägenheterna av stadgandet utan att därför

beröva fattigvårdsstyrelsen möjlighet att skydda samhällets rätt till ersättning ur

befintlig egendom, har kommittén föreslagit, att fattigvårdsstyrelsen väl tillerkännes

rätt att, när en person, som har någon egendom, mottages till försörjning, som

synes bliva stadigvarande, omhändertaga understödstagaren då tillhörig egendom,

men att detta omhändertagande endast medför en rätt för fattigvårdsstyrelsen

att därur erhålla ersättning för sina utgifter samt att möjligen överbliven

egendom skall återställas eller redovisas till understödstagaren eller hans

arvingar.

Beträffande tillgodogörandet av denna fattigvårdsstyrelsen tillerkända rätt

lärer väl fortfarande såsom hittills i sammanhang med den fattiges mottagande

till försörjning ett omhändertagande av hans egendom i regel utan invändning

försiggå, vare sig egendomen får till större eller mindre del begagnas av understödstagaren

eller icke. Uppställas hinder för övertagandet eller vill en annan

gentemot fattigvårdsstyrelsen göra anspråk på egendomen gällande och äro ej

förhållandena sådana, att handräckning kan medgivas, måste naturligen domstol

anlitas. Detta lärer utan vidare ligga i sakens natur, och här har allenast ansetts

böra erinras därom.»

T. f. ombudsmannen hos Stockholms stads fattigvdrdsnämnd har mot

kommitténs förslag i denna del erinrat bl. a., att de skäl, som talade

för bibehållande av nuvarande bestämmelser, syntes starka nog att uppväga

de anmärkta olägenheterna, samt att fall inträffat, då en understödssökande

och hans anhöriga i samförstånd undanhållit egendom för att

undandraga kommunen dess rätt. Olägenheterna av det nuvarande

stadgandet kunde enligt ombudsmannens åsikt delvis motverkas genom

att tillerkänna fångvårdsstyrelse befogenhet att eftergiva kommunens

rätt, varjämte undantagsstadgande kunde göras beträffande sinnessjuka,

enär dessa ej själva gjorde framställning om fattigvård och sålunda intoge

en särställning. I övrigt anmärktes mot det föreslagna stadgandet,

att däri borde direkt utsägas, att egendom, som tillfölle en understödstagare,

medan han försörjdes, borde följa samma regel, varförutom framhölls

såsom önskemål, att stadgande meddelades om att Kungl. Maj:ts

befallningshavande på begäran ägde meddela handräckning för egendomens

utfående.

s. 417 Kontrollera mot PDF

417

Kung!. Majds Nåd. Proposition Nr 13/i.

Stockholms stads fattigvardsnärnnd har funnit sig icke böra göra

någon erinran mot innebörden av den lagändring 64 § avser, men stadgandet

har synts nämnden »tarva någon omredigering till förtydligande

av dels att fångvårdsstyrelse ej har legal skyldighet att omhändertaga

och förvalta, med eventuell redovisningsskyldighet, den nödställdes egendom,

huru obetydlig eller huru svårförvaltad denna än må vara, utan

att fångvårdsstyrelse härutinnan har en rätt, varav den må begagna

sig, där den så finner för gott, dels att handräckning må meddelas av

exekutiv myndighet för realiserandet av denna rätt, dels att egendom,

som blivit omhändertagen, må av fattigvårdsstyrelsen på lämpligt sätt

förvandlas i penningar omedelbart och oberoende av, huruvida eller till

vad belopp fattigvårdskostnad utgått, dels ock att vad stadgandet innehåller

även gäller beträffande egendom, som tillfaller en omhändertagen

person, medan han åtnjuter försörjningen.»

överståthållarämbetet har i anslutning härtill anmärkt, att någon

skyldighet för fångvårdsstyrelse att omhändertaga och förvalta understödstagares

egendom icke torde kunna ur paragrafens innehåll utläsas, varför

vad fattigvårdsnämnden därom anfört icke behövde föranleda någon

åtgärd, varemot de förtydliganden, fattigvårdsnämnden i övrigt äskat,

syntes vara önskvärda.

Kammarrätten uttalar, att den nuvarande bestämmelsen i 36 § 2 mom.

fattigvårdsförordningen förlänar fattigvårdssamhället en rätt, som synes

icke så litet överskrida de råmärken, billighet och rättvisa utstaka.

De av fattigvårdsnämnden anförda, av överståthållarämbetet förordade

erinringarna finner kammarrätten förtjänta att tagas under övervägande.

En annan anmärkning mot stadgandet har gjorts av förste provinsialläkaren

i Malmöhus län, vilken föreslagit följande tillägg: »dock må ej

sådana föremål fråntagas understödstagaren, som endast för honom kunna

anses hava något värde, och som vid försäljning ej kunna inbringa något

avsevärt belopp.»

Den av kommittén i denna del föreslagna ändring har vunnit nästan

enstämmigt gillande, och jag har för min del ej någon anmärkning att

framhålla mot den princip, varpå det nya stadgandet grundas. På sätt

från några håll framhållits lärer det dock vara riktigt att i lagen giva

uttryck åt, att även egendom, som tillfaller en person, medan han åtnjuter

försöijning, får omhändertagas av fattigvårdsstyrelsen. Ett uttryckligt

stadgande härom lärer så mycket hellre vara på sin plats, som

efter pensionsförsäkringens genomförande det oftare än förut inträffar,

att personer, som åtnjuta stadigvarande försörjning, komma att få till
Bihang

till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 120 käft. (Nr 135.) 53

Departe
ments
chefen.

s. 418 Kontrollera mot PDF

418

KungI. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

gångar, med vilka de kunna gälda någon del av fattigvårdens kostnader

för dem. Jag skall här nedan något beröra frågan om fattigvårdens

rätt till sådana pensioner in. m.

Skulle den erhållna tillgången vara så avsevärd, att understödstagaren

tilltror sig att med tillhjälp därav kunna försörja sig själv,

lägger detta stadgande naturligen ej hinder i vägen för honom att avstå

från fattigvården och själv övertaga förvaltningen av egendomen, med

skyldighet att gottgöra samhället dess kostnader för redan lämnad

fattigvård.

Av förevarande stadgande, sådant det av kommittén formulerats, lärer

utan vidare följa, att fattigvårdsstyrelsen kan omedelbart förvandla omhändertagen

egendom i penningar, oberoende av det belopp, till vilket

fattigvårdskostnaden uppgått. Därvid bör man kunna förvänta, att

fattigvårdsstyrelsen så långt ske kan, iakttager även understödstagarens

intressen, och ej förrän full klarhet vunnits om försörjningens stadigvarande

beskaffenhet säljer egendom, som skulle kunna framdeles bliva

till nytta för honom. Ifrågasättas kunde, såsom från ett håll anmärkts,

att stadga, att föremål, som endast för understödstagaren hade något

värde och ej vid försäljningen kunde inbringa något avsevärt belopp,

ej skulle fråntagas honom. Uti ett år 1908 i Finland framlagt förslag

till fattigvårds förordning har detta uttryckts sålunda, att han må behålla

sina andaktsböcker, sina vigsel- och trolovningsringar samt andra mindre

lösören utan nämnvärt penningevärde. Åven i dessa avseenden synes

man emellertid kunna förvänta, att fattigvårdsstyrelserna ej skola gå

längre än skäligt är. I de fall, då något missnöje hittills försports från

understödstagarnas sida, har det vanligen gällt frågan, om i fattigvårdsaustalt

skulle få införas gamla möbler och sängkläder, och denna fråga

måste ju avgöras huvudsakligen ur hygieniska och praktiska synpunkter,

som ej lämpligen kunna regleras i lagen. Då emellertid dylika föremåls

medtagande ofta av understödstagarna tillmätes en mycket stor betydelse

och i vissa fall kan vara ett villkor för deras trevnad, är det givetvis

ett humanitetsintresse att deras önskningar härutinnan tillgodoses så långt

ske kan. I kommitténs normalreglemente för ålderdomshem 8 § stadgas,

att å hemmet intagen understödstagare må med styrelsens tillstånd medföra

egna möbler.

Vad slutligen angår frågan om handräckning för egendomens omhändertagande,

är det uppenbart att sådan bör kunna meddelas. För

att utesluta all tvekan torde stadgande därom böra införas i lagen och

lärer sådan handräckning böra meddelas genom vederbörande polismyndighet.

s. 419 Kontrollera mot PDF

Kun yl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 7.7.). 419

Det synes mig lämpligt, att förevarande stadgande, med de tillägg

och ändringar jag ovan föreslagit, såsom ett andra stycke infogas i 62 §.

I anslutning till 64 § i kommittéförslaget vidrör kommittén spörsmålet,

huruvida fattigvårdssamhället, för det fall då en person, vilken är berättigad

till pension eller annat bidrag från det allmänna, föreningar eller kassor,

åtnjuter försörjning av samhället, skall äga rätt att uppbära det understödstagaren

eljest tillkommande bidrag, och anför kommittén härom:

»Man har stundom velat göra gällande, att ett sådant bidrag ej bör utbetalas

till fattigvården utan till understödstagaren själv eller hans anhöriga eller

också kunna besparas för vederbörande kassas räkning. En sådan uppfattning

synes dock icke vara förenlig med fattigvårdens natur. Fattigvården är, såsom

redan framhållits, avsedd att bringa hjälp, där förutsättningar saknas för försörjning

och vård på annat håll. Lika väl som understödet utgår med ett minskat

belopp, då någon försörjningsmöjlighet från annat håll finnes, böra, då fattigvården

övertagit försörjningen, dylika bidrag gå till fattigvårdssamhället, att avräknas

å dess utgifter för försörjningen, därest fattigvårdsstyrelsen ej anser skäl

förefinnas till eftergift. En sådan anordning är för övrigt också en given följd

av den rätt till ersättning av understödstagaren för lämnad fattigvård, varpå förslaget

vilar.»

Kommittén erinrar härefter om föreskriften i lagen om sjukkassor

den 4 juli 1910, 18 §, där det heter, att i sjukkassas stadgar må beträffande

medlem, vilken i anledning av uppkommen sjukdom jämlikt lag

eller utfästelse är berättigad att av annan erhålla ersättning eller sjukvård,

som ej utgör fattigvård, föreskrivas, att han icke skall äga rätt

till sjukhjälp för denna sjukdom eller att han skall vara underkastad

viss inskränkning i sin rätt därtill. Härav drager kommittén den slutsatsen

att vid åtnjuten fattigvård innehållande av sjukhjälp ej får ske

och att densamma alltså kan tagas i anspråk för gäldande av den utav

fattigvårdssamhälle bekostade vården. Vidare framhåller kommittén,

att enligt lagen om allmän pensionsförsäkring skall, då pensionstagare för

sin försörjning anlitar allmänna fattigvården, pensionstillägget för tid,

under vilken fattigvård till honom utgår, tillfalla fattigvårdssamhället

för täckande av dess kostnader, att för tid, då pensionstagare är intagen

å allmän fattigvårds- eller sjukvårdsanstalt eller annan allmän anstalt,

anstalten äger uppbära honom tillkommande pensionstillägg och därav

tillgodogöra sig kostnaderna för vården, samt att även avgiftspensionen

kan i visst fall tagas i anspråk för täckande av fattigvårdskostnad.

Från fattigvårdslagstiftningens synpunkt sett föreligger i allmänhet

icke något skäl att göra skillnad på, om den egendom, som kan tagas

Ratt till

ersättning ur

pension m. m.

Kommittén.

Departe
ments
chefen.

s. 420 Kontrollera mot PDF

420

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

i anspråk för gäldande av ersättning för lämnad fattigvård, är att hänföra

till pension, sjukhjälp o. s. v. Det av kommittén här vidrörda

spörsmålet torde därför ej heller böra lösas uti förevarande sammanhang.

Frågan om ordnande av detsamma, i vad det gäller pension och understöd

enligt lagen om allmän pensionsförsäkring, är för närvarande föremål

för utredning i anledning av en hos Kungl. Maj:t den 25 oktober

1915 gjord framställning från de sakkunniga, som inom civildepartementet

tillsatts för revision av sinnessjukstadgan m. m. Om ersättning

i anledning av sjukförsäkring torde förslag vara att förvänta i samband

med blivande förslag till sjukförsäkringens ordnande.

Framtida

försörjningsbidrag.

66 §.

(68 § i kommitténs

förslag.)

Kommittén.

I 68 § föreslår kommittén, att, om fattigvård enligt 1 § lämnats

någon, för vilkens försörjning annan enligt 3 § är ansvarig, och behovet

av fattigvård finnes vara stadigvarande, den försörj ningspliktige

må kunna åläggas att till fattigvårdssamhället å lämpliga tider, så länge

behovet av fattigvård fortfar, utgiva skäligt bidrag till den försörjningsberättigades

underhåll.

Vidare heter det i andra stycket av paragrafen, att, om den försörj

ningsberättigade eller den försörj ningspliktige kommer i förändrade

förhållanden, försörjningsbidraget må utan hinder av förut meddelat beslut

jämkas efter som skäligt finnes.

Rörande bestämmelserna i denna § anför kommittén i sina motiver:
-

»Från dem, som handhava den praktiska fattigvården, har vid flera tillfällen

påyrkats att, där det visat sig, att försörjningsplikten i ett givet fall ej

frivilligt fullgöres, den förpliktade skulle kunna åläggas att för framtiden utgiva

ett visst på förhand bestämt bidrag till understödstagarens försörjning, vilket

skulle avpassas ej blott med hänsyn till den sistnämndes behov, utan även till

försörjarens förmåga att utgöra detsamma. Härmed har man avsett att ernå en

ändring till det bättre i det nu så bristfälliga fullgörandet av försörjningsplikten.

Man har därvid utgått från den utan tvivel riktiga iakttagelsen, att viljan att

betala väsentligen påverkas i gynnsam riktning av att beloppet, som skall utgivas,

är på förhand känt och dessutom så bestämt, att det står i skäligt förhållande

till vad den betalningsskyldige kan komma ut med. Kan han tillika

räkna på att genom betalning av detta belopp hava fullgjort vad av honom kan

fordras och vara fri från vidare efterräkningar, utgör detta en ytterligare sporre

för honom att verkligen söka åstadkomma beloppet. Aven för den berättigade

parten är det jämväl av en viss betydelse att på förhand veta, huru mycket som

är att påräkna.

Utan tvivel är det synnerligen lämpligt, att försörjningspliktens uttagande

kan ordnas på det sätt, att den försörj ningspliktige har sig förelagt att förskottsvis

för kortare tidsperioder utgiva ett visst belopp, avpassat såväl efter det före
-

s. 421 Kontrollera mot PDF

421

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 1.9.4.

liggande beliovet hos understödstagaren som hans egen förmåga att utgöra detsamma:

att det således kommer att motsvara vad av honom skäligen kan fordras.

Önskvärdast är därvid naturligen, att försörjningsbidraget kommer att utgivas

direkt till den försörjningsberättigade, så att fattigvårdsmyndiglieten ej behöver

uppträda såsom mellanhand. Eu sådan lösning av spörsmålet tillhör (tock civil

lagstiftningen; och det är även att förvänta, att vid omarbetningen av denna lagstiftning

i häremot svarande del detta spörsmål upptages till behandling. Yad

som emellertid i avbidan härpå kan och bör göras inom fattigvårdslagstiftningen

är att för de fall, där ett fattigvårdssamhälle vid försörjningspliktens eftersättande

nödgats triida emellan — och dessa äro otvivelaktigt de, för vilka en dylik

anordning bäst behöves — berättiga samhället att för framtiden gentemot den

försörjningspliktige få försörjningsskyldigheten fastställd på sätt här ovan angives.

Visserligen gäller detta allenast i förhållande till fattigvårdssamhället, och

den civilrättsliga förpliktelsen gentemot den understödsberättigade påverkas icke

härav, men det är dock otvivelaktigt en stor fördel, att samhället kan få på detta

sätt uttaga försörjningsplikten. Och det synes för övrigt icke böra möta hinder

att, sedan underhållsbidraget blivit fastslaget, fattigvårdsstyrelsen under hand

medgiver den försörjningsberättigade eller hans målsman att för viss tid eller

tills vidare såsom styrelsens ställföreträdare uppbära bidraget direkt av den försörjningspliktige.

I viss mån ansluter sig denna anordning till eu praxis, som redan under

nuvarande lag gjort sig gällande i avseende å den s. k. villkorliga försörjningsplikten,

i fråga varom de dömande myndigheterna, Konungens befallningshavande

och kammarrätten, plägat bestämma försörjningsplikten framåt till visst, tid efter

annan förfallande belopp. Något hinder torde ej heller i gällande lag möta att

tillämpa samma förfarande även i avseende å den ovillkorliga försörjningsplikten.

Enligt kommitténs mening är det dock av vikt att en uttrycklig föreskrift härom

finnes i lagen dels för att förekomma all tvekan, dels ock för att åt förfarandet

giva en närmare bestämning och på samma gång bereda det en allmännare användning.

Kommittén har därför i detta sammanhang föreslagit ett stadgande i

ämnet av den innebörd, som ovan angivits. Beloppet bör såsom nämnts bestämmas

med hänsyn så väl till den understöddes behov, dock naturligen aldrig

högre än vad som enligt förslagets 1 § åligger fattigvårdssamhälle att utgiva i

fattigvård, som ock, i den omfattning det skäligen kan äga rum, till den försörjningspliktiges

förmåga. Uppenbart är att, för så vitt ändamålet med försörjningsbidragets

fastställande på sätt här föreslagits skall kunna vinnas, detsamma

bör kunna jämkas, därest förändrade förhållanden inträda vare sig i den försörjningsberättigades

ställning eller i den försörjningspliktiges ekonomiska förhållanden;

häråt har också i lagen givits uttryck. Försörjningsbidraget bör naturligen

fastställas att utgå tills vidare, så länge fattigvårdsbehovet fortfar; beslutet därom

gäller, till dess det antingen ändras eller genom behovets upphörande av sig

självt förfaller.»

Efter att hava uttalat sig för att talan i dessa mål skulle föras hos

Kungl. Maj:ts befallningshavande, anmärker kommittén vidare;

»Då den rätt, som här tillagts fattigvårdsstyrelsen att få ett visst framtida

försörjningsbidrag fastslaget, vilket den försörjningspliktige har att utgiva för en

försörjningsberättigad, som mottager understöd av fattigvården, icke utgör hinder

s. 422 Kontrollera mot PDF

Reservation.

Yttranden.

422 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

för den sistnämnde att själv i vanlig rättegång få ett dylikt bidrag fastställt, föreligger

möjlighet till en viss kollision så till vida, som dessa bidrag lätt kunna

tänkas bliva olika bestämda av domstolen och av Konungens befallningshavande.

Någon verklig kollisionsfara torde dock icke föreligga. Gentemot den försörjningsberättigade

påverkas den försörjningspliktiges civilrättsliga bidragsskyldighet

icke av hans ställning till fattigvårdsstyrelsen; det är endast gentemot den sistnämnda

som bidraget tills vidare skall utgöras enligt den norm, som på dess

talan blivit bestämd. I den mån civilrättsliga bestämmelser erhållas på detta

område, torde ock framdeles den rätt, som här blivit tillagd fattigvårdsstyrelsen,

kunna umbäras, i det man i stället låter fattigvårdsstyrelsen i erforderlig mån

inträda i den rätt, som tillkommer den försörjningsberättigade.»

Vid kommitté förslagets 68 § har av en utav kommitténs ledamöter,

herr Lindblom, fogats en reservation till kommitténs betänkande. I denna

hemställes, att den ovillkorligt försörj ningspliktig anhörig åliggande

framtida bidragsskvldigheten måtte göras oberoende av såväl fattigvårdens

natur av obligatorisk eller frivillig som en prövning av hans förmåga

att fullgöra densamma. Till stöd för sin hemställan åberopar reservanten

vad han anfört dels vid kommittéförslagets 65 § 2 mom. rörande

begränsningen till obligatorisk fattigvård och dels vid samma förslags

67 § beträffande svårigheterna i bevisningsavseende samt framhåller vidare:

»Den i förslagets 3 § föreskrivna ovillkorliga försörjningsplikten innebär ju,

att den försörjningspliktige är skyldig att lämna den försörjningsberättigade

sådan vård att han icke faller fattigvården till last, eller med andra ord, nödtorftigt

underhåll och erforderlig vård. Underlåter han detta och den försörjningsberättigade

därigenom nödgas anlita fattigvården, bör han alltså kunna av

domstol förpliktas att för framtiden utgöra underhållsbidrag till den försörjningsberättigade

med visst belopp, motsvarande vad som erfordras för erhållande av

nödtorftigt underhåll och erforderlig vård, varken mer eller mindre. Något utmätande

av ett »skäligt» bidrag kan följaktligen efter mitt sätt att se saken icke

här ifrågakomma. Helt annat är förhållandet i fråga om den villkorligt försörjningspliktige,

vilkens försörjningsplikt är beroende av behov, å ena, samt förmåga,

å andra sidan. Därvidlag är ett dylikt utmätande fullt på sin plats.»

Åtskilliga myndigheter hava instämt med reservanten, varvid från

ett par håll betonats, att den bevisskyldighet beträffande fattigvårdens

hänförlighet under 1 eller 2 §, som i en rättegång kommer att påvila

fattigvårdsstyrelsen, skall i många fall bliva så svåråtkomlig, att möjligheten

att efterhålla försumliga försörjare går om intet. Ifråga om kravet

på stadigvarande behov erinras från ett håll, att den försumlige försörj

aren och hans familj utan svårighet torde kunna anordna ett avbrott

i understödsbehovet, varigenom understödet upphör att vara stadigvarande

och fattigvårdsstyrelsens anspråk förfalla. Slutligen anmärkes,

s. 423 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 135

423

att bestämmelserna skulle i tillämpningen leda till en vidlyftig och

långsam procedur med mycket tvivelaktig utgång.

Mot grundtanken i förevarande stadgande bär någon anmärkning

icke gjorts. Genom den nya lagen om barn utom äktenskap har givits

väsentligt ökade möjligheter att erhålla eu överenskommelse av eller

dom å underhållsbidrag, men då civillagstiftningen i andra delar ännu

är ofullständig, har ett stadgande sådant som det föreslagna otvivelaktigt

en uppgift att fylla. Jag har därför icke något att erinra mot upptagandet

därav i fattigvård slagen, allra helst som därigenom givits hävd

åt en redan uppkommen praxis. I motiven har givits uttryck åt att

försörjaren skulle kunna åläggas att förskottsvis utgiva bidraget. Detta

framgår ej ur lagtexten och överensstämmer ej med den praxis, som

gjort sig gällande. I regel kommer väl ansökan om försörjningsbidrag

att göras först sedan understöd redan givits någon tid och försök gjorts

att i godo erhålla bidrag härtill. Det synes då vara utan betydelse,

huruvida bidraget till försörjningen utdömes att utgå förskottsvis

eller icke.

Beträffande de mot stadgandet gjorda anmärkningar finner jag liksom

vid 63 §, att bidragsskyldigheten bör begränsas till det fall, då

fattigvård lämnats enligt 1 §. Svårigheten i bevisavseende beträffande

tillvaron av behov enligt 1 § och dess stadigvarande karaktär synes mig

i anmärkningarna hava något överskattats. I varje fall lär en anordning

såsom den här föreslagna näppeligen lämpa sig för andra fall än

vid stadigvarande behov.

För att nu förevarande stadgande skall erhålla verklig betydelse torde

det vara erforderligt att bestämmelser införas om införsel i lön för försörjningsbidrag

samt om utvandringsförbud. Förslag till lagbestämmelser

i dessa ämnen, vilka tillhöra justitiedepartementet, torde komma att

framläggas av chefen för nämnda departement.

Rörande talan om utbekommande av ersättning enligt kommittéförslagets

65 § och om utgivande av försörjningsbidrag enligt dess 68 § stadgar

förslaget, att den anhängiggöres hos Kungl. Maj:ts befallningshavande i länet,

varjämte föreskrives, att om målets behandling i motsvarande tillämpning

gäller vad som stadgas i 56 §. Sistnämnda § innehåller allenast föreskrifter

om själva tillvägagångssättet hos Kungl. Maj:ts befallningshavande.

Kommittén anför beträffande talan mot understödstag-are:

»Uti gällande fattigvårdsförordning finnes ingenting stagat om ordningen

för talan mot understödstagare om ersättning för lämnad fattigvård. Dylik talan

har upptagits och prövats både av allmän domstol och av Konungens befallnings
-

Departe

menta
chefen.

Procestcn.

67 §.

(89 § i

kommitténs

förslag.)

Kommittén.

s. 424 Kontrollera mot PDF

Departe
ments
chefen.

Preskription

av ersättningsrätten.

68 §.

(70 § i

kommitténs

förslag. ■

Kommittén.

424 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

havande. Något skäl, varför ej dylik talan skulle liksom andra fattigvårdst vi ster

kunna anförtros åt Konungens befallningskavande, synes kommittén ej föreligga,

vadan kommittén i förslaget intagit en uttrycklig bestämmelse om att dylika

tvister skola anhängiggöras och avdömas hos Konungens befallningshavande.

Yad i övrigt proceduren i dessa tvister angår, hänvisas till vad nedan anföres

i fråga om talan mot försörjningspliktig.»

Rörande talan mot försörj ningspliktig anför kommittén följande:

»I fråga om proceduren vid fattigvårdsstyrelsens talan mot försörjningspliktig

synes ej skäl att avvika från de i sådant‘hänseende nu gällande reglerna

(29 § 2 mom. fattigvårdsförordningen). Då kommittén föreslagit enahanda bestämmelser

för talan mot understödstagare, hava föreskrifterna om talan i bada

fallen sammanförts. "V id krav mot enskild person, understödstagaren själv eller

den, som är försörjningspliktig för honom, har det ej ansetts nödigt att anordna

en föregående obligatorisk skriftväxling mellan parterna såsom beträffande tvister

mellan fattigvårdssamhällen. Här förefinnes ej samma grund till en dylik anordning.

Visserligen är det önskligt, att fattigvårdsstyrelsen, innan den vänder

sig till Konungens befallningshavande, gör en anmaning lxos vederbörande, och

så sker väl i regel också, ehuru naturligen ej i någon viss bestämd form. Att

återigen upptaga föreskrift om en sådan anmaning i lagen bär sina betänkligheter;

den skulle då komma att utgöra ett led i proceduren och i enlighet därmed

skulle krävas bevis om delgivning i vanlig ordning med därav följande vidlyftighet.

Det förhör, vilket stadgats som villkor för krav mot annat fattigvårdssamhälle,

har ej här ansetts påkallat.

I fråga om verkställigheten av utslag, varigenom ersättningskrav bifallits,

böra naturligen gälla enahanda regler som i fråga om verkställighet av domstols

utslag, varigenom betalningsskyldighet blivit någon ålagd. Detta har ansetts följa

av sakens natur och har således lika litet som i gällande fattigvårdsförordning

behövt särskilt utsägas.»

Mot stadgandet i kommittéförslagets 69 § har anmärkning icke

gjorts, och jag finner ej heller skäl till någon erinran däremot.

I 70 § har kommittén föreslagit följande stadgande:

»Talan om ersättning för fattigvårdskostnad av understödstagare eller försörjningspliktig

skall anhängiggöras inom två år, efter det fattigvården börjat

utgå, vid äventyr, om det försummas, att rätt till gottgörelse för kostnad, som

utgivits mer än två år före det ansökningen gjordes, anses förfallen. Har fråga

om skyldighet att vidkännas fattigvårdskostnad varit föremal för tvist mellan

fattigvårdssamhällen, må det samhälle, som känts skyldigt att bekosta fattigvården,

även om mer än två år förflutit från det fattigvården börjat utgå, föra

talan, som här sägs, inom sextio dagar, efter det Konungens befallningshavandes

utslag i tvisten vunnit laga kraft mot samhället eller, om det överklagats, efter

det kammarrättens utslag delgivits fattigvårdsstyrelsen.»

Härom anför kommittén i motiverna:

»Med hänsyn till naturen av det anspråk på ersättning, som det här gäller,

torde det ej vara lämpligt, att rätt till ersättning kvarstår lika länge som vid en

s. 425 Kontrollera mot PDF

Kung!.. Majds Nåd. Proposition Nr 135. 425

vanlig fordran. Enligt den tolkning, praxis givit åt fattigvårdsförordningen, galler

vid krav mot för sörjningspliktig samma regel med avseende å tiden för talans

anhängiggörande som vid krav mot fattigvårdssambälle, nämligen att, om talan

ej anhängiggjorts inom en månad efter den dag fattigvård beviljats, rätt till ersättning

anses förfallen för vad som belöper sig på tiden efter månadens utgång

intill dess talan väckes; detta bar dock endast ansetts gälla beträffande villkorligt

försörj ningspliktig. Någon sådan grund, som föranlett till föreskrivande av eu

dylik tid för talans anhängiggörande vid tvist mellan fattigvårdssamhällen, förefinnes

näppeligen vid det slag av krav, varom bär är fråga, i all synnerhet icke

vid krav mot understödstagaren. Den försörjningspliktige lärer i allmänhet ej

heller kunna förebära någon okunnighet därom, att försörjningsplikten i det föreliggande

fallet förefinnes, och han har även förut haft tillfälle att övertaga den,

om han velat. Kommittén har därför icke upptagit någon dylik föreskrift. Däremot

har ^ kommittén ansett lämpligt att föreslå ett allmännare stadgande, att

anspråk på gottgörelse för fattigvård av understödstagare eller försörjningspliktig

förfaller, om talan ej anhängiggöres inom två år efter det fattigvården utgått.

Härigenom förekommes, att försörjningsplikten för en längre tidrymd utsökes på

en gång och att den ersättning, som dess försummande medför, bliver så betungande,

att den i själva verket blir ett hinder för den försörjningspliktige att

för framtiden fullgöra densamma. Ett undantag från denna regel måste" dock

göras för vissa fall, då frågan om skyldighet att vidkännas utgiven fattigvård

varit föremål för tvist mellan fattigvårdssamhällen. Eör att fattigvårdssamhället

ej skall förlora sin rätt måste, där en dylik tvist varat inemot två år eller därutöver,

tiden för anställande av talan mot den enskilde göras beroende av nämnda

tvists avslutande. Kommittén har i sådant avseende föreslagit, att talan må anhängiggöras

inom 60 dagar efter nämnda tid.»

Mot detta lagrum hava olika anmärkningar framställts.

Stockholms stads fattigvärdsncimnd hänvisar till ett av dess tillförordnade

ombudsman avgivet yttrande, uti vilket i huvudsak framhålles, att

den försörjningspliktige i många fall, särskilt då han ej vore bosatt å

samma ort som understödstagaren, först genom fattigvårdsstyrelsens krav

finge underrättelse om att fattigvård utgått; att en villkorligt försörjningspliktig

finge anses hava lika stort intresse som ett hemortssamhälle att

i god tid få del av kravet; att det ej vore nödvändigt, att sådant krav

skedde i form av talans anställande, utan att fattigvårdsstyrelsen borde

anses hava bevarat sin rätt genom att bevisligen delgiva kravet inom

föreskriven tid; att fattigvårdsstyrelsen i regel ej torde göra sin fordran

gällande senare än efter två år, därest icke vederbörande hållit sig undan

eller oförmodat kommit i en förbättrad ekonomisk situation; samt att i

sådana fall samhället ej genom en för kort preskriptionstid borde berövas

möjlighet att få gottgörelse, särskilt icke i de fall då det bleve fråga

om att göra sin rätt gällande i försörjningspliktigs eller understödstagares

dödsbo.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 120 höft. (Nr 135.) 54

Yttranden.

s. 426 Kontrollera mot PDF

426

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

Kungl. Maj:ts befallningsliavande i Stockholms län erkänner väl betydelsen

av att få frågan om tillvaron av preskriptionsbestämmelser besvarad

i lagen och att det mången gång kan vara till skälig fördel för

understödstagare och försörjningspliktig att inom jämförelsevis kort tid

bliva fria från krav. Då emellertid en rätt till fattigvård stadgats, finge

man enligt Kungl. Maj:ts befallningshavandes mening icke kringskära samhällets

kravrätt, och dennas bevarande under tillräckligt lång tid kunde

göra fattigvårdsstyrelsen mera benägen att lämna understöd, vadan lämpligast

vore, att förevarande § finge utgå.

Åven åtskilliga andra Kungl. Maj:ts befallningsliavande finna bestämmelsen

ej tillräckligt motiverad och medföra betänkligheter; de anse en

tid av två år för kort och föreslå, att den vanliga 10-års-preskriptionen

skall gälla, särskilt ifråga om understödstagare, som efteråt får tillgång

genom arv, gåva, testamente eller liknande fång — i dessa fall önskar

eu befallningsliavande obegränsad tid för kravs anställande. Tillräcklig

trygghet finnes, framhålles det, genom bestämmelserna i kommittéförslagets

67 §.

Kammarrätten anser den vanliga fordringspreskriptionen böra gälla

ifråga om understödstagare och ovillkorligt försörjningspliktiga, varemot

ifråga om villkorligt försörjningspliktiga liksom nu borde gälla enahanda

regler som mot fattigvårdssamhälle.

Overståthållarämbetet har icke annat att erinra mot förevarande stadgande,

än att det syntes oriktigt, att enskild försörjningspliktig kunde

komma att få betala många års fattigvård och således komme i sämre

ställning endast därför att tvist pågått mellan fattigvårdsstyrelser. En

omredigering av lagrummet vore önskvärd till förekommande härav.

Kungl. Maj:ts befallningsliavande i Jönköpings län ifrågasätter ett

stadgande av innehåll, att preskriptionstid icke gäller, då någon genom

svikliga uppgifter om sin ekonomiska ställning eller genom oredligt förfarande

med sina tillgångar sökt föra fattigvårdsstyrelsen bakom ljuset

i syfte att erhålla fattigvård eller undandraga sig ersättningsskyldighet

för lämnat understöd.

Vid 1915 års fattigvdrdskongress framhölls från flera håll, att en

preskriptionstid av två år vore för kort och skulle vara till skada för

de hjälpbehövande. Det framhölls flera fall särskilt i fråga om förebyggande

fattigvård, då hjälp ej skulle kunnat lämnas lika ändamålsenligt

och med lika trygghet, om fattigvårdsstyrelsen ej kunnat se till

framtiden.

Åven vissa fattigvårdsstyrelser, ett landsting och svenska fattigvårdsförbundet

framställa erinringar mot förevarande stadgande.

s. 427 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

427

Riktigheten av de mot den här införda korta preskriptionstiden

framställda anmärkningarna synes mig icke kunna bestridas. En alltför

kort tid utesluter just sådana fall, då ersättningsrätten otvivelaktigt bör

göras gällande, såsom då det upptäckes, att någon genom oriktiga uppgifter

om sin ställning erhållit understöd, eller då han erhåller tillgångar

genom arv eller testamente. För att i sådana fall kunna utfå ersättning

är det av en viss vikt att hava en relativt lång tid, och då synes det

mig ändamålsenligt att behålla den vanliga tiden för preskription av

fordran, nämligen 10 år. Vad nu sagts gäller i främsta rummet understödstagare.

I fråga om ovillkorligt försörjningspliktig anses, enligt vad

kammarrätten anmärkt, i praxis fordran för fattigvård underkastad 10

års preskription. Denna praxis vilar tydligen på den åskådningen, att

föräldrarna och mannen åtnjuta fattigvård i barnens resp. hustruns person.

Då förslaget sökt ställa sig på den ståndpunkten, att varje behövande

för sig åtnjuter fattigvård, finnes ej samma anledning som förut

att likställa ovillkorligt försörjningspliktig med understödstagare. Emellertid

tala törhända ändå övervägande skäl för att t. ex. föräldrar, som

genom lyckliga omständigheter erhållit tillgångar, därmed få betala

kostnad för minderåriga barns fattigvård även för längre tid tillbaka,

och jag har därför ej ansett mig böra förorda en ändring i vad därom

nu anses gälla. Beträffande villkorligt försörjningspliktig lärer en strängare

begränsning böra äga rum, och då nu en gemensam preskriptionstid ej

synes kunna vinnas, har jag ansett bättre att liksom i fattigvårdsförordningen

låta vad som stadgas ifråga om krav mot fattigvårdssamhälle

gälla även för dessa fall. För uttagande av ersättning hos försörjningspliktig

arbetsgivare torde den vanliga civila fordringspreskriptionen böra

gälla.

Med denna uppfattning av spörsmålet uppställer sig frågan, huruvida

något särskilt stadgande, motsvarande kommittéförslagets 70 §,

vidare erfordras. I och för fastslående av tio års preskriptionen synes

detta strängt taget ej nödigt, men beträffande tillämpningen för krav

mot villkorligt försörjningspliktiga av vad som gäller mot fattigvårdssamhälle

lärer ett stadgande ej kunna undvaras, och synes det vid sådant

förhållande lämpligt att i lagen giva uttryck åt de ovan uttalade åsikterna.

69—77 §§ (71—79 §§ i kommitténs förslag).

Såsom inledningsvis anförts vid detta kapitel tillkommer enligt gällande

fattigvårdsförordning fattigvårdsstyrelsen i vissa fall husbonderätt

över understödstagare och ovillkorligt försörjningspliktiga personer.

Departe
ments
chefen.

Arbetssk/Idighet

m. m.

Husbonderätt.

s. 428 Kontrollera mot PDF

Kommittén.

428 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

Kommittén anför rörande husbonderätten följande:

»Någon närmare beskrivning av begreppet busbonderätt återfinnes ej i fattigvårdsförordningen,

men såsom konsekvens av denna rätt omtalas fattigvårdsstyrelsens

befogenhet att föresätta understödstagare eller försörjningsskyldig

arbete med skyldighet för honom att fullgöra sålunda föresatt arbete och i övrigt

ådagalägga ett uppförande, som ej strider mot god ordning, eller, såsom det uttryckes,

att ej visa »tredska, självsvåld, oordentlighet eller sturskhet», vid äventyr

att han eljest kan ådömas tvångsarbete. Fattigvårdsstyrelsen har såsom husbonde

även viss disciplinär bestraffningsrätt, i det att den kan för icke arbetsför

minska kosthållet och, då fråga är om person under 15 år, aga honom. Sin

husbonderätt kan styrelsen också överlåta å annan.

Mot bibehållandet av stadgandena om husbonderätt i fattigvårdslagstiftningen

hava emellertid åtskilliga erinringar gjorts. Därvid har framhållits, att

husbonderättens innebörd vore beroende av legostadgan, vars otidsenliga och

opraktiska bestämmelser antagligen snart komine att omarbetas, samt att det

därför vore olämpligt att i en reviderad fattigvårdsförordning upptaga ett begrepp,

om vilket man ej kunde veta, vad det i framtiden komme att beteckna.

Begreppet husbonderätt hade, anmärkes det vidare, visat sig olämpligt såsom uttryck

för det rättsliga förhållandet mellan fattigvårdsstyrelse och understödstagare:

å ena sidan klagades allmänt, att fattigvårdsstyrelserna stode maktlösa

gent emot understödstagare, vilkas självsvåld och oberättigade anspråk växte på

samma gång som deras villighet att genom flitigt arbete giva någon valuta för

understödet minskades; å andra sidan hade husbonderätten stundom fattats så,

att understödstagare lidit oberättigat eller rent av olagligt intrång i sin personliga

frihet.

I legostadgan föreskrives, att tjänstehjon skall i sitt förhållande vara troget,

flitigt, lydigt, nyktert och sedligt samt icke undandraga sig det arbete och de

sysslor, husbonde skäligen föresätter; är tjänstehjon försumligt, gensträvigt eller

oordentligt och låter det sig ej rättas, kan det skiljas från tjänsten. Liksom

tjänaren antagits och erhåller lön och andra förmåner för att å sin sida lämna

en arbetsprestation, har tydligen husbondeväldets överflyttande till fattigvårdslagstiftningen

också haft till syfte att förhindra, att understödstagaren, om han

besitter någon arbetsförmåga, skall gå sysslolös; och man har så mycket mindre

behöft hysa några betänkligheter härvidlag, som man vanligen för det utförda

arbetet lämnat "högre vederlag än detta varit värt. Detsamma gäller delvis eu

försörjare, vilkens minderåriga barn eller hustru åtnjuter fattigvård. Arbetsskyldighetens

fullgörande sammanhör vidare enligt legostadgan med en hel rad

av fordringar på tjänarens uppförande, och tydligen hava dessa fordringar också

ansetts lämpliga för försörjarens förhållande till fattigvårdsstyrelsen.

Då det galler att avgöra frågan om husbonderättens bibehållande eller borttagande,

bör, såsom också framhållits, till en början uppmärksammas, att detta

rättsinstitut hör till ett annat lagstiftningsområde, vilket ej har något nödvändigt

samband med fattigvårdslagen; och det är ingalunda säkert, att vid en framtida

omgestaltning av lagstiftningen rörande förhållandet mellan husbönder och tjänare

husbonderätten kommer att få en innebörd, som lämpar sig för fattigvårdslagen.

Vidare är det ganska obestämt, i vilken omfattning legostadgans bestämmelser

om husbonderätten kunna överföras till fattigvårdens område, i vad mån t. ex.

handräckning kan erhållas för att få en försörjningspliktig hämtad till fullgörande

s. 429 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 135.

429

av förelagt arbete, påföljden för undandragande av arbete m. m. Å andra sidan

medför iiusbonderiitten enligt legostadgan befogenheter och förpliktelser, vilka

endast med svårighet eller alls icke kunna tillämpas på fattigvården. Man har

redan i nu gällande fattigvårdsförordning måst utfylla husbonderätten med särskilda

bestämmelser rörande fattigvårdsmyndiglieternas rätt gentemot understödstagare

och försörjare. Ur dessa synpunkter sett framstår det alltså som lämpligast

att helt avlägsna beteckningen husbondarätt ur fattigvårdslagstiftningen och

ersätta den med ett direkt angivande av de befogenheter och förpliktelser, som

man anser erforderliga.

Genom ett borttagande av uttrycket husbonderätt ur fattigvårdslagen för att

beteckna fattigvårdsstyrelsens ställning gentemot en understödstagare eller försumlig

försörjare behöver och bör ej dess rätt i detta avseende inskränkas. Den

rätt att öva tillsyn över understödstagare och vissa försörjningspliktiga, som

ligger i husbonderätten, kan lämpligast bär, likasom skett i lagen om uppfostran

åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn, uttryckas med att direkt

angiva detta. Häri ligger emellertid allenast en allmän befogenhet att se till,

huru de, som stå under dylik tillsyn, hava det och huru de förhålla sig. Den

måste utfyllas med speciella befogenheter, avsedda för olika förhållanden. Hit

hör således beträffande dem, som äro intagna å anstalt, rätten att giva föreskrifter

om ordning och skick å anstalten m. m., som i reglemente närmare angives,

ävensom eu viss disciplinär myndighet, varom mera här nedan. Den viktigaste

befogenhet, som man velat medelst husbonderätten tillägga fångvårdsstyrelse^

är utan tvivel rätten att förelägga arbete. Även i fråga härom är det dock lämpligare

att direkt utsäga, att styrelsen har denna rätt, varigenom man också blir

bättre i tillfälle att närmare angiva dess omfattning och innebörd. Uppenbart

är, att rätten att hålla en person till arbete i sig innebär krav på skyldighet för

honom till utförande av arbetet samt till lydnad och ordentligt uppförande i

arbetet. Ett än starkare uttryck åt att dessa skyldigheter föreligga kan givas

genom att, liksom nu skett i fattigvårdsförordningen, stadga påföljd för underlåtenheten

att fullgöra desamma.

På grund av vad nu anförts har kommittén ansett sig icke böra i fattigvårdslagen

bibehålla beteckningen husbonderätt.»

Mot kommitténs förslag att borttaga beteckningen busbonderätt hava

några anmärkningar icke framställts, och jag finner dess förslag härutinnan

välbetänkt.

I 71 § har kommittén föreslagit, att den, som åtnjuter fattigvård,

skall stå under fattigvårdsstyrelsens tillsyn. Vidare stadgas i samma §,

att rörande fattigvårdsstyrelsens myndighet över den, som intagits å

fattigvårdssamhället tillhörig fattigvårdsanstalt, som i 31 § sägs, gäller

vad därom stadgats i det av Kungl. Maj:ts befallningshavande fastställda

reglementet för fattigvården, att över personer, som intagits i dylik

fattigvårdsanstalt, gemensam för flera samhällen, eller i arbetshem, anstaltsstyrelsen

äger myndighet i enlighet med det för anstalten fastställda

reglementet, att i reglemente icke må medgivas användande av inne
-

Departe
ments
chefen.

TillsynDisciplinära

åtgärder å

anstalt.

69 §.

(71 § i

kommitténs

förslag).

s. 430 Kontrollera mot PDF

430

Kommittén.

Yttranden.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

slutning i mörkt enrum eller prygel samt att för gossar under femton

år och flickor under tolv år aga må användas.

Kommittén anför i sin motivering till denna § följande:

»Å fattigvårdsanstalt är det tydligen av nöden, att möjlighet finnes till upprätthållande

av ordning bland de där intagna; för sådant ändamål måste vissa

disciplinära medel anlitas. Föreskrift härom bör lämnas i det reglemente, som

skall finnas för anstalten.

Fattigvårdsförordningen talar om disciplinära medel endast beträffande de

icke arbetsföra och de minderåriga; i förra fallet kan underhållet för någon tid

minskas, och mot den minderårige får aga användas. Då det gäller en arbetsför

person, som står under fångvårdsstyrelse^ husbondevälde, namnes endast den

varning, som skall föregå anmälan till "Konungens befallningskavande om ådömande

av tvångsarbete. På grund av den allmänna bestämmelsen om fattigvårdsstyrelsens

husbonderätt hava till äventyrs några särskilda föreskrifter i denna del

ej ansetts nödiga. I verkligheten hava naturligen dock åtgärder av disciplinär

art kommit till användning. Enligt instruktionen för de vid Stockholms stads

arbetsinrättning anställda tjänstemän och betjäning åligger det sysslomannen att,

om någon å inrättningen intagen vägrar att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter,

som till vidmakthållande av ordning, snygghet och sedlighet inom inrättningen

blivit eller bliva meddelade, eller eljest visar tredska, självsvåld,

oordentlighet eller sturskhet, låta under viss kortare tid, högst 14 dagar, för

sådant hjon lämpligen minska dess underhåll, indraga redan förtjänta flitpenningar

eller förvara honom i särskilt rum.

Det synes ej vara av nöden att i själva lagen intaga närmare bestämmelser

om disciplinära åtgärder av den art, som här kan ifrågakomma, utan böra anstalternas

reglementen innehålla föreskrifter i detta hänseende. Allt efter beskaffenheten

av anstalterna torde de disciplinära åtgärderna böra göras strängaro

eller mildare; särskilt bör på de egentliga arbetsanstalterna en något strängare

disciplin tänkas. Dock har det ansetts lämpligt att i lagen uttryckligen framhålla,

att inneslutning i mörkt enrum ej får förekomma samt att ej heller prygel

får användas. För gossar under 15 år och flickor under 12 år må aga komma

till användning. Till frågan om varning återkommer kommittén längre fram.»

I kommitténs förslag till normalreglementen för kommuner i allmänhet

(30 §), för ålderdomshem (fattiggård) (12 §) och för arbetshem

(15 §, intagen ovan sid. 181) finnas föreskrifter om disciplinära åtgärder,

som kommittén ansett lämpligen böra ifrågakomma.

Stadgandet i 71 § har i allmänhet lämnats utan anmärkning. En

fångvårdsstyrelse ifrågasätter emellertid lämpligheten av att använda

ordet tillsyn, vilket även begagnas om inspektion smyndighetens verksamhet

i 44 §; andra fattigvårdsstyrelser föreslå, att detta ord utbytes

mot »myndighet» eller »uppsikt» för att giva ett kraftigare uttryck åt

fattigvårdsstyrelsens auktoritet. Från en annan fångvårdsstyrelse föreslås

uteslutande av orden »eller prygel», och en förste provinsialläkare

anser varken mörkt enrum eller prygel kunna undvaras å de s. k.

s. 431 Kontrollera mot PDF

431

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 13 ~>.

arbetshemmen. En annan läkare åter anser jämväl indragning av kost

böra förbjudas, så vida det icke är fråga om njutningsmedel, t. ex. kaffe;

samme läkare önskar närmare föreskrifter om utdelande av aga (i vittnens

närvaro och först efter vunnen förvissning att barnet icke med

hänsyn till sin kroppsbeskaffenhet kan taga skada till sin hälsa av agan.)

Slutligen anser en förste provinsialläkare, att då medgivandet att utdela

aga vore olämpligt och lätt kunde i flera avseenden få ledsamma följder,

detsamma borde utgå.

I frågan om förhållandet mellan fångvårdsstyrelse och understödstagare

finner jag de av kommittén i förevarande § använda uttryck

kunna godtagas. För det fall att en person intages å anstalt, synes

»myndighet» vara ett riktigt uttryck för styrelsens förhållande till honom,

men detta passar ej, då någon i sitt hem erhåller understöd. Ordet

tillsyn torde då vara lämpligt och har även kommit till användning i

normalreglementena (§ 18 i nr 1 och § 33 i nr 2).

Mot avfattningen av ifrågavarande lagrum synes mig emellertid

kunna anmärkas, att däri för den vanliga fattigvårdsanstaltens del hänvisas

till det av Kungl. Maj:ts befallningshavande fastställda reglementet

för fattigvården, varmed icke, såsom kommitténs motiver innehålla, torde

kunna avses reglementet för fattigvårdsanstalten, vilket i allmänhet ej är

underkastat Kungl. Maj:ts befallningshavandes fastställelse, utan kommunens

fattigvårdsreglemente. \ isserligen torde det bliva regel, att varje samhälle,

vars fattigvård är så omfattande, att en anstalt finnes, också kommer att

hava reglemente, men undantag kan ju dock tänkas (se 8 §). Härtill

kommer att, såsom jag vid övergångsbestämmelserna skall utveckla, det

ej lärer vara möjligt att förutsätta, att reglementena skola hinna bliva

färdiga före lagens ikraftträdande. Vid sådant förhållande har det synts

mig lämpligt att i förevarande § införa direkta bestämmelser om fattigvårdsstyrelses

myndighet över dem, som intagits å den vanliga fattigvårdsanstalten.

Därvid har jag huvudsakligen följt kommitténs förslag

till normalreglemente (n:r 1, § 30), och har jag ansett särskild anstaltsstyrelse,

även sådan för anstalt gemensam för flera samhällen, böra likställas

med fångvårdsstyrelse.

Om en å ålderdomshem intagen person gör sig skyldig till så svår

förseelse, att prygel kan ifrågasättas vara lämplig bestraffning, torde

skäl förefinnas för hans överflyttande till arbetshem eller för anmälan till

undergående av tvångsarbete; är personen i fråga intagen å arbetshem,

bör dylik anmälan följa å förseelsen. Att medgiva användande av prygel

å vare sig ålderdomshem eller arbetshem anser jag mig icke kunna tillstyrka.

Däremot skulle uteslutande av agas användande i fråga om

Departe
ments
chefen.

s. 432 Kontrollera mot PDF

432

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 135.

barn av de i §:n angivna åldrar enligt min uppfattning vara att gå för

långt; ej heller kan det vara nödigt att här kräva några sådana vidlyftiga

former, som från ett håll förordats. Användande av aga torde

dock böra begränsas till svårare förseelser.

ArbetssJcyi- Kommittén framhåller, att en rätt att hålla understödstagare till

dighet för arp)ete ligger inbegripen i den fattigvårdsstyrelsen uti gällande fattigUntagar°edS

vårdsförordning tillerkända husbonderätten och bör vid denna rätts bort70

tagande uttryckligen föreskrivas.

(72 § 1 mom. & J °

i kommitténs Kommittén har upptagit bestämmelse härom i 72 § 1 mom., där det

iorsiag). gtadgagi att ^en, gom enijgfc l § åtnjuter fattigvård, vilken icke är alleommitten.

tillfällig, eller som för egen försörjning är intagen å fattigvårds
anstalt,

är skyldig att efter sin förmåga förrätta arbete, som av fattigvårdsstyrelsen

eller å dess vägnar anvisas.

I denna del anför kommittén i motiverna:

»Arbetsskyldigheten måste naturligen ställa sig olika allt efter de växlande

former, under vilka understödet gives. A speciella vårdanstalter, t. ex. sjukhus,

spelar ställningen av understödstagare ej någon roll, utan liksom andra intagna

få de sin vård, men de få då liksom dessa i enlighet med de för anstalten gällande

regler och efter sitt hälsotillstånd finna sig i att utföra det arbete, som

kan åläggas dem. Fattigvårdens egna anstalter böra vara så inrättade, att de

där intagna, som äro i någon mån arbetsföra, kunna sysselsättas, och det ligger

i sakens natur, att de, som där åtnjuta underhåll och vård, skola vara skyldiga

att efter sin förmåga utföra arbete åt fattigvårdssamhället; detta bör gälla, även

om deras underhåll ej kan betecknas såsom full försörjning, t. ex. om de hava

något bidrag från annat håll i form av pension eller dylikt. Utan en genomförd

arbetsskyldighet skulle det ej vara möjligt att hålla ordning inom fattigvårdsanstalterna.

För utackorderade understödstagare beror det på därom mellan

fattigvårdsstyrelsen och vårdaren träffat avtal, huruvida skyldighet föreligger att

arbeta åt vårdaren eller ej. I händelse därom ej skulle träffats överenskommelse,

torde det också här ligga i sakens natur, att understödstagaren bör på lämpligt

sätt sysselsättas; avgiften för vården lärer i regel bestämmas med hänsyn härtill.

I de fall, då en person erhåller understöd i sitt hem, bestämmes understödet i

regel i förhållande till hans arbetsförmåga, och det förutsättes, att han för egen

del utnyttjar denna till att anskaffa ytterligare erforderligt underhåll. Arbetsskyldigheten

till fattigvårdsstyrelsen har alltså där mera sällan någon praktisk

betydelse. I vissa fall kan dock så vara förhållandet, och det har stundom framhållits,

att fattigvårdsstyrelserna alltför litet begagnat utvägen att anskaffa arbete

åt sådana understödstagare. Klagomål hava ej försports över den husbonderätt

över understödstagare, som för närvarande helt allmänt tillagts fattigvårdsstyrelsen,

och det synes därför ej heller föreligga skäl att inskränka den av kommittén

föreslagna arbetsskyldigheten till vissa understödsformer. Genom föreskrifterna

om fastställande av reglementen, genom klagorätts införande samt bestämmelserna

om inspektion hava för övrigt för framtiden införts ökade garantier mot missbruk

från fattigvårdsstyrelsernas sida i avseende å arbetsskyldighetens utkrävande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 1.35.

48;)

Att

en understödstagare, medan lian vistas å fattigvårdsanstalt, dessutom

ai underkastad det reglemente, som gäller för anstalten, och de disciplinära åt
-

gärder, som där äro ______u

stål- under fattig vårds styrelsens tillsyn

medgivna, är uppenbart; detta ligger redan däri, att han

Kommitténs förslag om arbetsskyldigliet i vissa fall för understödstagare

har ej gjorts till föremål för anmärkningar och jag finner ej

heller skäl att frångå förslaget i denna del.

Beträffande försörjningspliktigs arbetsskyldigliet stadgas i kommittéforslagets

72 § 2 mom. 1 stycket, där det heter, att den, vilkens minderrileai-

eller hustru enligt 1 § åtnjuter fattigvård, som icke är allenast

tilli ådig, ar skyldig att eft er föreläggande av fattigvårdsstyrelsen inställa

sig till och efter sin förmåga fullgöra honom anvisat arbete; dock må

sadant föreläggande ej givas honom, så länge honom ålagt försörjningsbidrag

utgöres eller han eljest söker att efter förmåga försörja siV och

de sina. För delgivning av föreläggande, som här sägs, har, enligt vad

1j/i i6t iaV samma moin- stadgas, polismyndighet att Då begäran

meddela handräckning utan kostnad för fattigvårdsstyrelsen.

I kommittéförslagets 74 § 1 mom. föreskrives, att försörjningspliktig

som jämlikt samma förslags 72 § 2 mom. intagits i fattigvårdsanstalt

eller eljest^ efter fattigvårdsstyrelsens föreläggande fullgör arbete, ändå

att fattigvård utgår till hans minderåriga barn eller hustru, icke vidare

ma kvaihållas å anstalten eller i arbetet, när anledning föreligger att

antaga, att han skall söka efter förmåga försörja sig och de sina&

„ T*11 motivering av stadgandet i kommittéförslagets 72 8 2 mom

anför kommittén:

„KU''>S"trga?d-nai ?m .en .ratt, ,for fattigvårdssamhänet att få en försörjningsfs

ac,m.d flsst forsorjmngsbidrag for framtiden och att vid bristande likvid

ta införsel i den betalmngsskyldiges avlöning innebära tvivelsutan i jämförelse

med nu rådande förhållanden en avsevärd förbättring, då det gäller att tillvara

taga samhällets och medelbart den forsorjmngsberättigades intressen gent emot

lo r sorl n in "sp hk tiga, person er, som ej godvilligt fullgöra sin försörjningsplikt

Emellertid far ej förbises, att många av de försumliga försötma äro personer

mot vilka aven namnda anordning är ett föga verksamt medel. De hava näm
Uur1

ril-.n oftamSen tillgång, som kan tagas i anspråk; på grund av deras

lattja, liknöjdhet eller oordentlighet är deras arbetsförtjänst obetydlig och oreo-elbunden

samt u igår för övrigt ofta under förhållanden, som göra även införsel i

i:m''ilgein jiKsorisk. Eran andra länder har man talrika exempel på mer eller

mindre lyckade försök att undvika eu dylik exekution.

rErfafe?hete™a om svårigheten i en stor del fall att genom åtgärder mot

en forsarjningspliktigs tillgångar eller inkomster förmå honom att fylla försörinmgsplikten

hava framtvungit tanken att med effektivare medel söka nå detta

mai Det liar da legat nära till hands att söka till samhällets gagn använda den

arbetskraft, som vederbörande ej sjalv velat eller förstått att utnyttja. Vår fattig
Bihang

till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 120 käft. (Nr 135.) 55 °

Departe
ments
chefen.

Arbctsslcyldifjliet

för

försörjningspliktig.

71 §■

72 § 2 mom.

och 74 §

1 mom. i

kommitténs

förslag).

s. 434 Kontrollera mot PDF

434

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 135.

vårdslagstiftning tiar alltsedan utfärdandet av 1847 års förordning innehållit

stadgande om en fattigvårdsstyrelsens husbonderätt, innebärande befogenhet att

tillgodogöra sig understödstagares eller försörjningspliktigs arbetsförmåga, och

denna rätt utvecklades ytterligare i 1871 års fattigvårdsförordmng.»

Efter att hava erinrat om den utländska lagstiftningen i förevarande

del samt ur kommitténs statistik meddelat några siffror rörande antalet

försumliga försörjare samt hittillsvarande användning av försörjnings

pliktigs arbetskraft, anför kommittén vidare:

»Att stadga en arbetsskvldighet för bär ifrågavarande personer ehuru de ej

själva försörjas av fattigvården, synes lika litet hos oss som annorstädes, dar en

dylik skyldighet är fastslagen, böra möta betänkligheter. Har galler det nämligen

personer, som av lättja, liknöjdhet eller dryckenskap försumma sin försörjningsplikt

och som ej kunnat förmås att, så länge de sjalva fritt fa använda

sina försörjningsmöjligheter, utnyttja dem på ett sådant satt att deras minderåriga

barn eller hustru få erforderligt underhåll. Hen mildaste åtgärd, som därvid

kan komma till användning, är att låta dem å en anstalt eller eljest förrätta

ett efter deras krafter avpassat arbete. Härigenom tvingas de att utföra arbete

åt samhället, som i deras ställe omhändertagit de anhöriga, samtidigt som de

därunder avhållas från sitt förra oregelbundna liv och vanjas vid arbete.

Förnämsta svftet med arbetsskyldighetens åläggande, liksom over huvud

taget med åtgärder mot försumliga försörjare, är att bringa forsorjaren till övertygelsen,

att det är bättre för honom att söka genom frivilligt arbete sörja for

de sina. Enligt vad de ovan angivna siffrorna utvisa, hava fattigvårdsstyrelserna

dock icke i någon större utsträckning begagnat sig av sm husbondarätt Anledningen

härtill har antagligen varit, dels att en viss oklarhet vilat over detta institut,

dels ock att anstalter saknats, till vilka dylika försumliga försörjare kunnat

hänvisas för arbete. Men det vore tvivelsutan oriktigt att uppskatta värdet av

arbetsskyldigheten efter dess faktiska användande. Ett stadgande härom har

nämligen en mycket stor indirekt betydelse. Det utgör, under förutsättning att

möjli<dieter finnas för stadgandets tillämpande, en synnerligen kraftig maning

för försörj aren att fullgöra den honom åliggande försörjningsplikten genom egna

åtgöranden i stället för att låta samhället taga hand om honom och bestämma

arbetets art och omfattning. Arbetsskyldigheten åt fattigvårdssamhallet framstå!

å andra sidan såsom en lindrigare form av tvång an de medel, som eljest kunna

komma i fråga att tillgripas, fängelsestraff eller tvångsarbete a en stats anstalt.

Denna anordning innebär alltså, att man ej behöver använda strangare åtgärder,

förrän det visar sig, att vederbörande ej vill finna sig i att fullgöra honom av

fattigvårdsstyrelsen förelagt arbete.»

I fråga om möjligheten, att kunna halla en arbetsskyldig försörjare

till arbete är det av betydelse, huruvida han medelst. tvång kan inställas

till arbete och kvarhållas där. Kommittén anför i denna del.

»Huru härmed enligt gällande fattigvårdsförordmng förhåller sig har vant

föremål för olika meningar. I praxis synes man ej sällan haft den uppfattningen,

att den, som står under fattigvårdsstyrelsens husbonderatt kan ej blott genom

handräckning av polismyndighet inställas till honom av fattigvardsstyrelse föresatt

arbete, utan även mot sin vilja kvarhållas dar, till dess hans skuld till

s. 435 Kontrollera mot PDF

435

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

fattigvårdssamhället blivit gottgjord. Möjlighet till ett sådant kvarhållande med

tvång har väl i regel saknats, och det torde därför ej heller hava kunnat genomföras

annat än undantagsvis. Särskilt i Stockholm har dock med stöd bland

annat av det för därvarande arbetsinrättning gällande reglemente vid beviljande

av handräckning för intagande å arbetsinrättningen av överståthållarämbetet föreskrivits,

att den intagne icke finge från inrättningen utskrivas, med mindre vederbörande

fattigvårdsmyndigliet därtill lämnat sitt samtycke, dock att han icke

finge mot sin vilja kvarhållas å inrättningen längre än till dess värdet av det

arbete, han å inrättningen verkställt, kunde anses motsvara beloppet av ifrågavarande

fordran eller fattigvården annorledes blivit gottgjord. I anledning av

anförda besvär över en dylik av överståthållarämbetet meddelad resolution yttrade

regeringsrätten i utslag den 13 mars 1912 bland annat, att då klaganden

icke mot sin vilja finge till fullgörande av honom föresatt arbete kvarhållas å

arbetsinrättningen, överståthållarämbetets resolution, i vad densamma innefattade

häremot stridande föreskrift, upphävdes. Efter nämnda utslags meddelande har

överståthållarämbetet givit sina resolutioner i dylika ärenden annan avfattning,

i det numera meddelas handräckning, utan att något yttrande förekommer om

den söktes kvarhållande.

Yilken betydelse man än må tillägga fattigvårdsförordningens stadgande i

nämnda avseende, synes det emellertid uppenbart, att klara bestämmelser måste

givas i denna del, så att ej ovisshet råder på en både för den enskilde och för

fattigvårdsmyndigheterna så viktig punkt.

Anledningen till att en arbetsskyldighet stadgas för den försörjningskyldige

är, såsom ovan framhållits, att man sålunda vill låta honom på en anstalt eller

eljest under uppsikt fullgöra den plikt mot de sina och samhället, som han

uraktlåter, så länge han själv får bestämma över sina handlingar. Det kan

emellertid knappast antagas, att han i regel skall göra detta, utan att ett yttre

tvång kan utövas mot honom. Visserligen har man att räkna med det hot om

starkare tvång, som ligger däri, att tredska att fullgöra ett-föresatt arbete kan

föranleda till tvångsarbetes ådömande, men man bör ej alltför mycket bygga på

inverkan av ett dylikt hot, för vars upprätthållande skulle erfordras anlitande av

tvångsarbete i större utsträckning, än som är lämpligt eller i denna lagstiftning

avsett. Möjligheten att erhålla handräckning av offentlig myndighet för att med

tvång inställa en person till det honom föresätta arbetet kan visserligen tänkas

utöva en viss verkan till brytande av motståndet mot samhällets krav. Därest

emellertid arbetsskyldighet ej förenas med en rätt att, om så kräves, med tvång

kvarhålla den arbetspliktige, är det att befara, att det ej skall lyckas att kvarhålla

honom i arbetsanstalterna eller på den plats, som eljest anvisats honom.

Varje misslyckat försök att hålla efter en försumlig försörjare skall hava till följd

minskad respekt för fattigvårdsmyndigheten. Skulle man avstå från ett verkligt

tvång på denna punkt och i stället sätta sin lit till tvångsarbetet å statens

tvångsarbetsanstalter eller till straffpåföljder, bleve följden, att strängare tvångsmedel

skulle behöva tillämpas i mycket stor utsträckning eller också att lagstiftningen

på denna punkt komme att sakna effektivitet. Såsom nämnts är kravet

på en revision av fattigvårdslagstiftningen mycket starkt just i fråga om åtgärder

mot försumliga försörjare, och ett tillgodoseende av detta krav måste därför

framstå såsom synnerligen viktigt. Mot ett alltför starkt anlitande av tvångsarbete

eller fängelsestraff föreligger åter den betänkligheten, att tvångsarbetet

eller straffet, sett i förhållande till vistelsen på en fattigvårdsanstalt, i den allmänna

meningen verkar mera nedsättande och därigenom kan vara ägnat att

s. 436 Kontrollera mot PDF

436

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 13.5.

lägga vissa hinder i vägen för framtida utkomst. Fattigvårdsmyndiglieterna skola

därför draga sig för att anlita denna utväg annat än i undantagsfall. Förefinnes

åter möjlighet att hålla den försörjningsskyldige på en anstalt av mindre sträng

karaktär, skall en sådan tvekan göra sig mindre gällande. De nämnda betänkligheterna

torde i al! synnerhet gälla i fråga om kvinnorna, av vilkas vistelse på

statens tvångsarbetsanstalter för övrigt resultatet i allmänhet visat sig minst tillfredsställande.

Av nu angivna skäl har kommittén byggt sitt förslag därpå, att den, som i

laga ordning föresatts arbete, med tvång Tean hållas till sådant.»

Sedan kommittén vidare erinrat om, att gällande fattigvårdsförordning

som villkor för fattigvårdsstyrelses husbondevälde över försörjningspliktig

uppställer, att minderåriga barn eller hustru åtnjuta full försörjning,

som ej är tillfällig, men att husbonderätten inträder .hven vid

tillfällig fattigvård, då denna ådragits genom mannens eller föräldrarnas

lättja eller liknöjdhet, anför kommittén:

»Ehuru fattigvårdsstyrelsens husbonderätt över de nämnda försörjningspliktiga

personerna varit så omfattande, har den, såsom förut är nämnt, efter allt

att döma ej kommit till någon vidsträcktare användning. I regel torde åtgärder

för att taga deras arbetskraft i användning tillgripits endast i det fall, då eu

försörjningspliktig, vilkens minderåriga barn eller hustru fallit fattigvården till

last, ansetts hava visat försummelse i fråga om fullgörande av sin försörjningsplikt.

Enligt kommitténs förmenande bör också anledningen till att taga en försörjningspliktigs

arbetskraft i anspråk för fattigvårdsstyrelsens räkning sökas icke

i fattigvårdens omfattning utan i den försörjningspliktiges förhållande i fråga om

fyllandet av sin försörjningsplikt. Har han gjort sitt bästa, men det i anseende

till familjens storlek, de kostnader, som i visst fall äro förenade med vården,

mindre arbetsförmåga, bristande arbetsförtjänst o. s. v. blivit nödvändigt att anlita

fattigvården, bör en så sträng åtgärd, som det här gäller, ej ifrågasättas.

Särskilt när ålagt försörjningsbidrag utgöres, bör arbetsskyldighet naturligen icke

utkrävas. Först när en verklig försummelse att fullgöra försörjningsplikten föreligger,

bör fattigvårdsstyrelsen anlita denna utväg.

Bland de försumliga försörjarna kan man särskilja olika grupper. Den

största gruppen bland dem utgöres av personer, som, ehuru fullt arbetsföra,

på grund av lättja, liknöjdhet eller dryckenskap ej hava något ordnat arbete

samt på grund därav endast en ringa arbetsförtjänst, vilken tidtals åtminstone

knappast räcker till deras eget underhåll och än mindre medger att ordentligt

försörja hustru och barn. Yissa tider är det oförmågan, andra tider ovilligheten

som gör, att de ej alls eller föga bekymra sig om familjen. Vidare har man en

grupp av mindre arbetsföra personer, för vilka förmågan att försörja sig och de

sina visserligen är otillräcklig, men som dock bort kunna bidraga härtill i större

utsträckning, därest de velat utnyttja sin arbetskraft; även här är det lättja, liknöjdhet

eller dryckenskap, som gör, att ingenting blir över åt familjen. Slutligan

kan man urskilja en grupp, bestående av personer, som äro fullständigt arbetsföra

samt utnyttja sin arbetsförmåga och hava en arbetsförtjänst, som under

vanliga förhållanden bort räcka till försörjning av hustru och barn; av skilda orsaker

låta de dock ingenting eller högst litet komma familjen till godo utan förslösa

arbetsförtjänsten på annat sätt (spritdrycker, spel, illegitima förbindelser

o. s. v.); ej sällan övergiva de familjen, med vilken varje förbindelse upphör.

s. 437 Kontrollera mot PDF

437

Kungl. Maj:tv Nåd. Proposition Nr 135.

Då det gäller att i lagen angiva det förhållande å den försörjningspliktiges

sida, som skall betinga arbetsskyldigheten, bör alltså föreskriften därom giva uttryck

åt att en viss försumlighet skall föreligga å hans sida. Man kan därför

icke nöja sig med att fordra allenast vad som angives i 35 § 1 mom. fattigvårdsförordnmgen.

Mot upptagandet av uttrycken i 2 mom. av samma paragraf, att

nöden skall vara orsakad av försörjarens »lättja eller liknöjdhet», möter å andra

sidan den betänkligheten, att den arbetsskyidighet, som pålägges honom, därigenom

far en karaktär av straff, som den icke bör hava. Det har därför synts

kommittén lämpligast att göra arbetsskyldigheten beroende på det faktum, att

de försörjningsberättigade vid den tid, då det ifrågasattes, att försörjaren skall

inställa sig för att fullgöra.arbetsskyldigheten, åtnjuta fattigvård av viss beskaffenhet

och att detta har sin grund däri, att den försörjningspliktige icke söker

att efter förmåga försörja sig och de sina. Så länge han fullgör denna sin skyldighet,

kan . således någon arbetsskyidighet icke göras gällande, även om fattigvård

rrtgår till de försörjningsberättigade. Det är i detta fall icke av betydelse,

huruvida hans strävan går ut på att försörja just dem, som erhålla fattigvården.

Omständigheterna kunna nämligen vara sådana, att fullgörandet av skyldigheten

mot/'' någon eller några försörjningsberättigade eller i ett visst omfång är av beskaffenhet

att böra befria honom från arbetsskyldigheten åt fattigvårdssamliället.

f praktiken torde ett dylikt stadgande komma att ej så synnerligen mycket skilja

sjg från en föreskrift, att arbetsskyldigheten betingas av försörjarens lättja eller

liknöjdhet.»

Kommittén framhåller vidare, att en försumlig försörjare, även om

hans arbetsförmåga är minskad, bör vara skyldig att fullgöra sin försörjningsplikt

så långt förmågan räcker, att föreläggande för en jfcrson

att inställa sig till fullgörande av arbete i allmänhet ej torde behöva

och ej lämpligen kunna innefatta visst bestämt arbete, men att vid arbetets

tilldelande eller utförande hänsyn givetvis bör tagas till förefintlig

arbetsförmåga, samt att vid bedömandet sedermera av frågan, huruvida

tredska föreligger beträffande arbetets utförande, hänsyn givetvis

också kommer att tagas till såväl det anvisade arbetets beskaffenhet

som arbetsförmågan.

Beträffande frågan, huruvida villkorligt för sörja ingsp l i Idig bör vara

arbetsskyldig, påpekar kommittén, att enligt gällande fattigvårdsförordning

det endast är ovillkorligt försörjningspliktig, som är underkastad fattigvårdsstyrelsens

husbondevälde, samt fortsätter:

»Fråga har väckts att utsträcka arbetsskyldigheten särskilt till barn, som

försumma shy försörjningsplikt emot föräldrarna. Därvid har framhållits, att det

i synnerhet i storstäderna ofta förekommer, att barn, som hava möjligheter att

försörja sina föräldrar, ändock underlåta detta; än gäller det personer, valka,

ehuru de hava god arbetsförtjänst och ingen egen familj att försörja, likväl ej

lämna något åt föräldrarna; än åter personer, som, ehuru fullt arbetsföra, ej arbeta

ordentligt utan mestadels föra ett lättjefullt liv och som i stället för att

bidraga till föräldrarnas försörjning ligga dessa till last samt till och med stundom

konsumera en del av de bidrag, dessa erhålla av enskilda eller fattigvården

Utan tvivel kunna många fall anföras, då det vore önskligt att kunna strängare

s. 438 Kontrollera mot PDF

438

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

ingripa mot en dylik försumlighet. Kommittén har dock icke ansett det tillrådligt

att införa arbetsskyldighet för villkorligt försörjningspliktiga. Förhållandena

äro nämligen här väsentligen annorlunda än vid den ovillkorliga försörjningsplikten.

Man har här ej rätt att taga försörjarens arbetskraft i anspråk i samma

omfattning som då det gäller hustru eller minderåriga barn. Hans arbetskraft

bör dock i främsta rummet få användas för att fylla hans egen uppgift såsom

samhällsmedlem och tilläventyrs själv varande eller blivande familjeförsörjare.»

Rörande spörsmålet, huruvida arbetsskyldighet en bör inskränkas till

fall av fattigvård utav viss art eller omfattning, yttrar kommittén:

»Att en begränsning av arbetsskyldigheten bör äga rum till de fall, då den

meddelade fattigvården är obligatorisk, synes vara klart. Med den utvidgning av

den obligatoriska fattigvården, som förslaget upptager, kommer dock att avhjälpas

en av de mest överklagade brister, som hittills förefunnits i lagstiftningen rörande

efterhållande av försumliga försörjare.

För arbetsskyldighetens tillämpande bör det ej vara avgörande, huruvida

den försörjning, som lämnats hustru eller barn, varit att anse såsom full. Förutom

det att det är förenat med svårigheter att bestämma när bill försörjning

skall anses föreligga, ankommer det ofta på omständigheter, som äro helt och

hållet oberoende av försörjarens åtgärder, att försörjningen ej kan betecknas såsom

sådan; annan person kan hava trätt emellan o. s. v. Fn annan fråga är,

huruvida arbetsskyldighet bör föreligga, även då den fattigvård, som meddelas,

allenast är tillfällig. Även i detta fall kan avbrottet i fattigvården bero på

hjälp från annat håll och är således ej att räkna försörjaren till förtjänst. Men

å andra sidan betecknar avbrottet dock att fattigvården, så vitt man kan se, ej

behöver vidare anlitas, och det är då lämpligast, att arbetsskyldigheten i detta

fall är utesluten.»

Beträffande upphörande av för sörj ningspliktigs arbetsskyldighet erinrar

kommittén i motiveringen till sitt stadgande i 74 § 1 mom., att enligt

fattigvårdsförordningen fattigvårdsstyrelsens husbonderätt i regel gäller

blott så länge fattigvården fortfar, men att då försörjaren genom lättja

eller liknöjdhet föranlett behov av fattigvård för de sina, han står under

styrelsens husbondevälde, till dess den kostnad, fattigvårdssamhället tillskyndats,

blivit gottgjord, och anför kommittén vidare:

»Enligt kommitténs uppfattning har stadgandet om arbetsskyldighet för

försörjaren icke till uppgift att skaffa fattigvårdsstyrelsen ersättning för en tidigare

lämnad fattigvård, utan att förmå honom att för framtiden fullgöra försörjningsskyldiglieten.

Att låta arbetsskyldighetens fullgörande avse gottgörande av

skuld för redan lämnad fattigvård skulle för övrigt även medföra allvarliga praktiska

olägenheter. Det skulle sålunda nödvändiggöra en värdering av arbetspre-.

stationerna, som måste bliva mer eller mindre subjektiv och godtycklig. Dessutom

skulle, såsom erfarenheten nogsamt givit vid handen, följden av en sådan

anordning bliva, att skulden genom den fortsatta fattigvården till de försörjningsberättigade

under tiden ständigt ökas och omöjliggör för försörjaren varje tanke

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung]. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

489

på att någonsin bliva fri från denna börda. På grund liärav bär kommittén ej

heller ansett sig kunna såsom slutpunkt för arbetsskyldigheten sätta det förhållandet,

att försörjarens skuld gottgjorts. Liksom inträdandet av arbetsskyldigheten

gjorts beroende av en underlåtenhet att efter förmåga försörja sig och

de sina, bör arbetsskyldigheten upphöra, när grundad anledning tinnes att antaga,

att han skall efter förmåga söka fullgöra försörjningsplikten. Här är det

visserligen förenat med större svårigheter för försörjaren att visa sin goda vilja.

Avgörandet får därvid naturligen vara ådagalagd arbetsamhet, gott uppförande,

visat intresse för familjen o. s. v. Alltför stor stränghet är här ej på sin plats,

utan tillfälle bör givas till vistelse utanför anstalten för att ådagalägga den goda

viljan. Det har ifrågasatts att fastslå en viss maximitid, t. ex. ett år, utöver

vilken tid en försörjare ej skulle kunna i ett sammanhang mot sin vilja kvarhållas

till arbete. Kommittén har ansett det bättre att undvika en sådan. Dels skulle

man därmed giva åt arbetsskyldigheten en något annan och strängare karaktär,

dels skulle fara föreligga att denna maximitid bleve ansedd för den normala,

som ej ritan särskilda skäl komme att frångås.

Då arbetsskyldigheten ställts i beroende av en pågående fattigvård, synes

det vara en given konsekvens, att arbetsskyldigheten upphör, så snart fattigvård

ej längre utgår till den arbetsskyldiges familj. Det kan visserligen tänkas inträffa,

att hjälp från annat håll lämnas hans anhöriga och att fattigvårdssamhällets

understöd sålunda för tillfället göres överflödigt, ehuru behovet fortfar,

varigenom grunden för arbetsskyldigheten komme att bortfalla och en utskrivning

från anstalten att äga rum, ehuru det kanske vore högst osannolikt, att det med

vistelsen i anstalten åsyftade målet vunnits. Ett dylikt ingripande från annat

håll torde dock endast undantagsvis kunna förekomma, och farhågan för olägenheter

därav synes därför ej böra tilläggas vidare betydelse.»

I fråga om bestämmelserna rörande försörjningspliktigs arbetsskyldigbet

hava inom kommittén särskilda reservationer avgivits av två ledamöter,

herr Lindblom och fröken Pauli.

Herr Lindblom anser, att såsom nämnda bestämmelser formulerats

i kommittéförslagets 72 § 2 mom. alltför stora hinder möta för den försörjningspliktiges

sättande till arbete, samt anför:

»Med hänsyn till utvidgningen av begreppet obligatorisk fattigvård är det

av mindre betydelse, att såsom villkor för arbetets föreläggande kräves, att fattigvården

varit obligatorisk, ehuru det synes mig onödigt och olämpligt att göra en

dylik begränsning. Föreskriften, att den åtnjutna fattigvården skall hava varit

icke allenast tillfällig, kringskär vidare allt för mycket möjligheten att utkräva

arbetsskyldigheten. Ej heller får enligt förslaget föreläggande att inställa sig till

arbete givas försörjningspliktig, »så länge —---eller han eljest söker att

efter förmåga försörja sig och de sina». Sistnämnda restriktion har införts i

stället för fattigvårdsförordningens i positiv form givna stadgande i 35 § 2 mom.

om lättja och liknöjdhet från försörjarens sida såsom grund för arbetsskyldighet.

Några bärande skäl för ett dylikt utbyte synas mig icke hava förebragts. Enligt

min åsikt bör den omständigheten, att försörjningspliktig visar lättja eller

liknöjdhet i främsta rummet läggas till grund för ett stadgande om försörjningspliktigs

arbetsskyldighet, och vidare bör härvid kunna tagas hänsyn till den

Reservationer.

s. 440 Kontrollera mot PDF

440

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

omständigheten, att lian hängiver sig åt dryckenskap eller för ett dåligt leverne.

Med en sådan utgångspunkt för arbetsskyldighetens utkrävande blir det lättare

eller över huvud taget möjligt att träffa just de fall, som kommittén avser, nämligen

sådana där den försörjningspliktige underlåter att efter förmåga försörja sig

och de sina.

Enligt förslaget åligger arbetsskyldighet endast den, vilkens minderåriga

barn eller hustru åtnjuter fattigvård. Enligt mitt förmenande är det av synnerlig

vikt, att stadgandet om arbetsskyldighet utsträckes att omfatta även vuxna

barn gent emot deras föräldrar. En mångårig erfarenhet av förhållandena särskilt

i en storstad har bibragt mig den övertygelsen, att fattigvårdsstyrelserna

äro i stort behov av ett effektivt maktmedel gent emot sådana personer, som

äga förmåga att bidraga till sina orkeslösa föräldrars försörjning men av likgiltighet

eller annan sådan anledning underlåta att fullgöra sin plikt. Göres, på

sätt nyss föreslagits, arbetsskyldighetens utkrävande beroende av visad lättja eller

liknöjdhet etc., kan det ej befaras, att något missbruk av rätten att hålla försumliga

barn till arbete skall förekomma. Under sådan förutsättning kommer

sålunda t. ex. arbetsskyldighet aldrig att göras gällande gent emot barn, som

själva äro familjeförsörjare och såsom sådana fullgöra sina skyldigheter, men ej

förmå något därutöver.»

Beträffande frågan, huru länge försörjningspliktig kan hållas till arbete,

yttrar samme reservant:

»Enligt förslagets grunder kan försörjningspliktig icke under några omständigheter

där kvarhållas, sedan den försörjningsberättigade upphört att åtnjuta

fattigvård, vare sig detta berott på den försörjningspliktiges eget åtgörande eller

ej. häremot kan han frigivas tidigare, vilket skall ske, »när anledning föreligger

att antaga, att han skall söka efter förmåga försörja sig själv och de sina»

(74 §). Mot sistnämnda bestämmelse torde icke något vara att erinra; tvärtom

stämmer den på det allra bästa sätt överens med hela grunden för anlitandet av

arbetsskyldigheten, nämligen att genom densamma förmå den försörjningspliktige

att fullgöra sina åligganden. När han sålunda bibragts viljan att göra detta,

bör arbetsskyldigheten upphöra. Med en föreskrift, att den försörjnigspliktige

icke får kvarhållas, sedan fattigvården upphört att utgå, kan det däremot ofta

komma att inträffa, att försörjningspliktig, som håller sig undan, icke alls eller

kanske endast en kort tid hålles till arbete. Om sålunda tack''vare t. ex. enskild

persons eller en välgörenhetsförenings ingripande fattigvård upphör att utgå till

den försörjningsberättigade, skall samhället stå i det närmaste maktlöst gent

emot den för sörjningspliktige utan möjlighet att genom arbetsskyldighetens utkrävande

framkalla hans arbetsvillighet och på sådant sätt för framtiden göra ett

ingripande från det allmännas sida överflödigt. Vidare kan den arbetsskyldige,

genom att förmå den försörjningsberättigade att för någon tid söka reda sig utan

fattigvård, bliva fri från arbetstvånget, varefter många svårigheter kunna uppstå

att åter få honom inställd till arbetsskyldighetens fullgörande.

A andra sidan kan det ej lämnas i vederbörande fattigvårdsmyndighets

hand ett sådant maktmedel som att bestämma en obegränsad tid för hans hållande

till arbete. Fastställande av en maximitid för vistelse å arbetsanstalt måste

emellertid alltid bliva vanskligt. Enligt tyska lagen är dock en maximitid av

ett år bestämd. En tidsbegränsning av ett år torde även lämpa sig för våra

förhållanden.»

s. 441 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 135.

441

På grund av det anförda hemställer reservanten, att bestämmelserna

om försörjningspliktigs arbetsskyldighet givas följande innehåll: »Om

någon genom lättja, liknöjdhet, dryckenskap eller dåligt leverne ådrager

sin hustru eller sina föräldrar eller minderåriga barn sådan nöd, att

fattigvård måste lämnas någon av dem, skall han stå under fattigvårdsstyrelsens

tillsyn och vara skyldig att utföra av fättigvårdsstyrelsen honom

föresatt arbete, oavsett om fattigvården fortfarande utgår eller icke,

till dess anledning föreligger att antaga, att han skall söka efter förmåga

försörja sig själv och‘de sina, dock icke i oavbruten följd under

längre tid än ett år.»

Fröken Pauli ifrågasätter i sin reservation, om den i förslaget stadgade

begränsning i fattigvårdsstyrelsens rätt att kvarhålla försörjningspliktig

i arbete är tillräcklig, samt anför härom:

»Det kan nämligen för den försörjningspliktige bliva synnerligen svårt att,

så länge han befinner sig på anstalten, giva fättigvårdsstyrelsen och eventuellt

Konungens befallningshavande »anledning antaga», att han, väl utskriven, skall

söka efter förmåga försörja sig och de sina. Arbetsgivare skall av naturliga skäl

ej gärna träffa avtal med en person, som ännu befinner sig inom en fattigvårdsanstalt.

Givetvis måste därför en viss tidrymd, under vilken den försörjningspliktige

utfört arbete och iakttagit klanderfritt uppförande, betraktas såsom anledning

nog för ett sådant antagande. Den tidrymd, som respektive fattigvårdsstyrelser

och Konungens befallningshavande skola fordra, kan emellertid bliva

allt för olika, om i lagstiftningen ingen som helst norm angives. En återverkan

kan ock här befaras från nuvarande lagstiftning, enligt vilken försörjningspliktig,

vilkens hustru eller barn åtnjuter full försörjning, teoretiskt sett står under

fattigvårdsstyrelsens husbondevälde under hela den tid försörjningen varar, alltså,

när barn omhändertagits, under hela dess minderårighetsålder, och detta oberoende

av om den försörjningspliktige kan betraktas såsom försumlig eller ej.

Skulle i lagförslaget till grund för det kommunala arbetstvånget hava lagts begreppet

avtjänande av en den försörjningspliktiges skuld till fattigvården, så

skulle i och med detsamma en naturlig begränsning av tiden för arbetstvånget

i det särskilda fallet hava förefunnits. När på grund av vägande skäl så icke

skett, synes man icke kunna undvara en annan begränsning av tiden för arbetstvånget.

Yad beträffar den tid, som bör fastställas såsom maximitid, måste ju densamma

i viss mån bliva godtyckligt vald. Det synes dock, som om den i i det

finska lagförslaget av år 1908 föreslagna tiden av 3 år vore för lång och som

om den i vissa tyska stater (Preussen, Hamburg) gällande tiden av 1 år vore

lämpligare. Bestämmelsen om arbetstvångets upphörande, så snart anledning

gives att antaga villighet att uppfylla försörjningsplikten, torde trots maximitids

införande böra bibehållas.»

Från olika håll hava anmärkningar framställts mot kommitténs förslag

beträffande åtgärder mot dem, som försummat sin försörjningsplikt.

Kammarrätten uttalar sig i denna del sålunda:

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 120 Käft. (Nr 135.)

Yttranden.

56

s. 442 Kontrollera mot PDF

442

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

»Att nu gällande bestämmelser angående efterhållande! av försumliga försörjare

vidlådas av väsentliga brister, varigenom deras effektivitet i avseende å

de svårhanterliga samhällselement, som här avses, blivit alldeles otillräcklig, är

allmänt erkänt. Få stadganden i fattigvårdsförordningen torde ock hava varit

föremål för så enstämmig kritik, så högljudda klagomål som de nu ifrågavarande.

Här om någonsin synes behovet av en snar och genomgripande reform oavvisligt,

en reform, varigenom den samhällsfördärvliga och oförsvarliga ansvarslöshet

för sina närmastes öde, som dessa »försörjare» allt som oftast lägga i dagen,

kunde om icke bringas att alldeles upphöra likväl åtminstone i någon mån stävjas.

Kommitténs förslag till nya lagbestämmelser i ämnet, som man hoppats

skola råda bot på det nuvarande oefterrättligheistillståndet, har emellertid mottagits

med ganska allmän besvikenhet och även enligt kammarrättens övertygelse

skulle förslagets genomförande föga om ens något avhjälpa här avsedda missförhållanden.

En väsentlig skärpning av hithörande stadganden synes därför

ämbetsverket ofrånkomlig.»

I ett annat sammanhang betonar kammarrätten ytterligare detta

och framhåller, att lagstiftningen i ämnet måste anses väsentligen förfelad,

därest icke densamma bereder möjlighet för ett effektivt och

summariskt inskridande mot de pliktförgätna försörjningsskyldiga individer,

som under nu rådande förhållanden alltför ofta strafflöst trotsa

samhällsordningens elementära bud. Vidare anför kammarrätten:

»Enligt kommitténs uppfattning (motiv sid. 388) har åläggandet av arbetsskyldighet

för försörjare i främsta rummet till uppgift att förmå honom att för framtiden

fullgöra försörjningsskyldigheten, icke att bereda fattigvårdsstyrelsen gottgörelse

för tidigare lämnat understöd. I anslutning till denna kommitténs åsikt

står det även för kammarrätten klart, att det vore förenat med allvarliga praktiska

olägenheter att låta arbetsskyldighetens fullgörande avse ersättning för

redan lämnad fattigvård och kommittén framhåller i detta hänseende särskilt,

att nyssnämnda princip skulle nödvändiggöra en värdering av arbetsprestationerna,

som bleve mer eller mindre godtycklig, och att skulden genom den fortsatta

fattigvården till de försörjningsberättigade skulle under tiden ständigt ökas

och för försörjaren omöjliggöra varje tanke på att någonsin bliva fri från denna

börda.»

I den bär senast berörda frågan erinrar Kungl. Majds befallningshafvande

i Örebro län, att den nya uppfattningen av arbetsskyldigheten

borde uttryckligen framhållas.

Stockholms stads fattigvård snämnd åberopar ifråga om nämnda principfråga

ett av nämndens t. f. ombudsman avgivet yttrande, däri gentmot

kommitténs uttalande i denna del erinras, att det dock ligger närmast

till hands att se arbetsföreläggandet såsom ett sista försök av samhället

att förmå en försumlig försörjare att gottgöra sin skuld, att detta

även framgår därav, att om den försörjningspliktige gäldar skulden,

arbetsföreläggandet givetvis av fattigvårdsstyrelsen måste återkallas,

s. 443 Kontrollera mot PDF

443

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

men att föreläggandet även i viss grad innebär ett straff för honom i

det han, då han icke velat ersätta samhället dess utgifter, ålägges att i

denna för honom mindre tilltalande form fullgöra sina förpliktelser, att

så till vida i föreläggandet ligger ett uppfostrande moment, att hotet

härom utgör eu maning för den försumlige att söka göra rätt för sig

vid äventyr av tvångsarbete, samt att först sedan sådant blivit ådömt

det ej längre är fråga om erläggande av en skuld till samhället, vilket

framgår därav, att om han gottgör samhället dess utgifter, han därigenom

icke befrias från tvångsarbetet. Ombudsmannen yttrar vidare:

»Genom stadgandet i § 72 mom. 2, att endast den, vilkens minderåriga

barn eller hustru enligt 1 § åtnjuter stadigvarande fattigvård, kan meddelas

arbetsföreläggande, uteslutas därifrån alla fall, där understödet upphört att utgå.

Har sålunda en person, vars familj ett eller annat år åtnjutit fattigvård enligt

1 §, under en lång tid hållit sig undan och fattigvårdsstyrelsen kanske med

kostnader och besvär till slut lyckats delgiva honom arbetsföreläggande, så skulle

han ej kunna nödgas fullgöra förelagt arbete, ifall familjen just då, av den ena

eller andra anledningen, men kanske i varje fall utan något hans åtgörande, ej

vidare funnes i behov av fattigvård. Eller om i samma exempel understödet till

familjen fortgår, så att han verkligen intages å arbetsanstalt, behöves det endast

att familjen en kort tid avstår från understödet för att han ånyo skall befrias

från arbetstvånget. Då familjen så åter kanske måste tilldelas understöd, har

han avvikit och fattigvårdsstyrelsen får förnya sina ansträngningar att efterforska

honom.

En konsekvens av motsatt art medför även det föreslagna stadgandet.

Därest fortlöpande understöd utgår till en familj och den försörjningspliktige

fullgör honom föresatt arbete, kan kan icke bliva fri från detta arbete, så länge

fattigvården fortfar, förrän enligt § 74 mom. 1 anledning föreligger att antaga,

att han skall efter förmåga försörja sig och de sina. På detta sätt kan han

tvingas att år efter år vistas å arbetsanstalten, då vederbörande icke funnit

någon anledning att göra det ifrågasatta antagandet. Den skuld till samhället,

han hade före sitt intagande å arbetsanstalten, kommer ju även att alltjämt stå

kvar, när han slutligen därifrån utskrives.»

Gentemot kommitténs uttalande, att den ståndpunkt, enligt vilken

stadgandet om arbetsskyldighet för försörjaren skulle hava till uppgift

att skaffa fattigvårdsstyrelsen ersättning för tidigare lämnad fattigvård,

skulle medföra allvarliga praktiska olägenheter, anmärker ombudsmannen,

att det icke torde möta alltför stora svårigheter att uppgöra en taxa

såsom grund för beräkningen av arbetsprestationerna, och att till förekommande

av att försörjaren oskäligt länge skulle tvingas kvarstanna

å arbetsanstalten lämpligen torde kunna stadgas, att för det understöd,

som utgår till familjen under den tid, han är intagen å arbetsanstalt

för avtjänande av skuld till fattigvårdssamhället, han icke är betalningsskyldig.

s. 444 Kontrollera mot PDF

444

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

Fattigvårdsnämnden yttrar härvid:

»Den idealistiska ståndpunkt, kommittén i denna fråga intagit, synes vara

praktiskt ohållbar. Enligt fattigvårdsnämndens förmenande blir det för fattigvården

fullkomligt ändamålslöst att söka lägga den i en fattigvårdslag stadgade

arbetsskyldigheten på någon som helst annan grund, än att därigenom må fullgöras

utebliven ersättning för lämnad fattigvård. Att nu uppgöra något förslag

huru på denna grund arbetsskyldigheten lämpligast bör ordnas, därtill saknar

fattigvårdsnämnden möjlighet. Fattigvårdsnämnden nödgas fördenskull härutinnan

inskränka sig till ett instämmande uti vad t. f. ombudsmannen anfört och ett

uttalande därom, att reglerna om arbetsskyldighet ovillkorligen måste underkastas

en genomgripande omarbetning, innan förslaget göres till lag.»

Från övriga myndigheter har anmärkning uti nu nämnda avseende

ej framställts. Emellertid framhålles från några håll, att med de föreslagna

bestämmelserna fattigvårdssamhällena skulle komma att stå ganska

rättslösa emot de försumliga familjeförsörjarna, ehuru det vore av synnerlig

vikt, att samhällena vore i tillfälle att verksamt efterhålla dessa

personer. Det vore därföre enligt dessa myndigheters mening högst

angeläget, att lagförslaget i denna del omarbetades, så att samhällena

erhölle effektiva maktmedel härför samt att dessa medel kunde utan alltför

stor omgång bringas till användning. Bland de i denna riktning

gående uttalandena märkes ett av fattigvårdsdirektören i Göteborg, vilket

uttalande avser förfarandet mot försumliga försörjningspliktiga i dess

helhet och refereras här nedan i samband med yttrandena över kommittéförslagets

76—78 §§ (sid. 469).

Socialstyrelsen finner det önskvärt, att åt förfarandet mot försumliga

försörjare om möjligt gives en mera fast och koncis reglering, i sammanhang

varmed detsamma måhända kunde i vissa avseenden förenklas.

I övrigt innefatta de vid kommittéförslagets 72 § 2 mom. och 74 §

1 mom. avgivna yttrandena i allmänhet ett instämmande i de av herr

Lindblom framställda anmärkningarna. Därvid framhålles dock i en del

utlåtanden, att instämmandet ej gäller i alla punkter. Sålunda kunna en

del myndigheter, bland dem kammarrätten, ej tillstyrka ett stadgande

om arbetsskyldighet, för det fall att den lämnade fattigvården ej utgått

enligt 1 §, och ej heller beträffande allenast villkorligt försörjningspliktiga

personer.

Svenska fattigvärdsförbundet finner bestämmelserna om det kommunala

arbetstvånget, som närmast följer efter försummelse att utgiva ådömt försörj

ningsbidrag, mindre tillfredsställande och i saknad av erforderlig effektivitet.

Den i kommittéförslagets 72 § 2 mom. föreslagna bestämmelsen, att

arbetstvång endast inträder, då fattigvården är fortlöpande, innebär, framhåller

förbundet, en förmildring av stadgandet i 35 § 2 mom. gällande fattigvårdsförordning.

Genom denna förmildring, för vilken enligt förbundets

s. 445 Kontrollera mot PDF

Kuncjl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 13,r>.

445

uppfattning vägande skäl icke torde kunna framföras, skulle mången, som

gjort sig skyldig till svårartad försummelse av sin försörjningsplikt, gå

fri från efterräkningar. Ett annat stadgande, som förbundet anser komme

att lägga stora hinder i vägen för ett effektivt tillrättaförande av de

försumliga försörj ärna, är bestämmelsen, att arbetsskyldighet skall upphöra,

så snart fattigvård ej längre utgår till den arbetsskyldiges familj.

I detta hänseende anför förbundet:

»Det är icke endast tänkbart och något som allenast i undantagsfall kan förekomma,

att hjälp lämnas den arbetsskyldiges anhöriga, så att behovet av understöd

från fattigvården upphör, och den försumlige försörjaren sålunda äger rättighet att

lämna anstalten. Härvid torde man icke böra så mycket fästa sig vid, att den

försumlige försörjarens likasinnade kamrater kunna lämna hans familj någon

hjälp, så att ett avbrott i fattigvården kan ske, och den försumlige befrias från

arbetsskyldighet, för att i sin ordning vid annat tillfälle göra sina kamrater samma

tjänst. Men en tungt vägande invändning mot det föreslagna stadgandet finner

förbundet vara, att hustrun, då mannen intagits på arbetshemmet eller annorstädes

fullgör honom förelagt arbete, kan avsäga sig fattigvårdsunderstödet för

att »befria» mannen och med uppbjudande av sina yttersta krafter eller hjälp

från privat håll söka att nödtorftigt uppehålla sig och barnen. Med kännedom

om den sinnets råhet, som ofta kännetecknar de försumliga försörjarna, är det

fullkomligt säkert, att dessa, då de skola inställas till arbete, med starka hotelser

söka pressa de försörjningsberättigade att reda sig utan fattigvård. Av fruktan

för efterräkningar vid den försörjningspliktiges hemkomst från arbetshemmet

kommer säkerligen mången hustru att avsäga sig ett behövligt fattigvårdsunderstöd,

vilket fattigvårdsstyrelsen jn icke kan tvinga vederbörande att emottaga.

Det synes därför förbundet, som om det vore nödvändigt att giva fångvårdsstyrelse

rättighet att kvarhålla en försumlig försörjare å anstalt eller i arbete utöver

den tid, som de försörjningsberättigade åtnjuta fattigvård, och att det sålunda

bör stadgas, att försörjningspliktig, som jämlikt § 72 mom. 2 intagits i

fattigvårdsanstalt eller eljes efter fattigvårdsstyrelsens föreläggande fullgör arbete,

må kunna kvarhållas å anstalten eller i arbetet, till dess grundad anledning föreligger

att antaga, att han skall söka efter förmåga försörja sig och de sina. I

detta avseende anser förbundet emellertid, i likhet med fröken Pauli, att en

maximitid bör i lagen fastställas för den försumlige försörjarens kvar hållande i

arbete. Utan en sådan bestämmelse synes det kunna befaras, att en alltför växlande

praxis i fråga om arbetsskyldighetens utkrävande kommer att utveckla sig.»

Aven i vissa andra yttranden framhålles, att viss maximitid bör

fastställas för den försörjningspliktiges kvarhållande å anstalten.

Kammarrätten framhåller, att uttrycket »de sina» lider av oklarhet

och torde böra utbytas mot »anhöriga, för vilka han enligt lagen är

försörjningsskyldig» eller något liknande. Vidare anser kammarätten det

böra uttryckligen utsägas, att det tillkommer vederbörande fattigvårdsstyrelse

att i första hand avgöra, när anledning föreligger till antagande,

att den ifrågavarande personen skall söka efter förmåga försörja sig

själv och de sina, och huru länge således arbetsskyldigheten skall fortfara

s. 446 Kontrollera mot PDF

446

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 185.

Departe
ments
chefen.

Vad först beträffar själva ''principen om arbetsskyldighet för försumliga

försörj ningspliktige bär mot densamma ej framställts några invändningar;

även enligt min mening är en dylik anordning i åtskilliga fall

nödvändig för att få försörjningspliktige att uppfylla sina skyldigheter.

I likhet med kommittén och kammarrätten finner jag arbetsskyldighetens

uppgift vara, icke att skaffa fattigvårdssamhället ersättning för

tidigare lämnad fattigvård, utan att förmå den försörjningspliktige att

för framtiden fullgöra sina plikter mot de anhöriga. Arbetsskyldighetens

utkrävande medför i regel ej någon vinst för samhället och

stadgandet härom kommer därför till föga användning ur denna synpunkt.

Någon omläggning på sätt Stockholms stads fattigvårdsnämnd

påyrkat ur den av nämnden förfäktade ståndpunkt synes mig därför ej

böra äga rum.

Vad därefter angår de olika punkter, på vilka en skärpning av

förfarandet yrkats, anser jag lika med kommittén det vara riktigt att

låta arbetsskyldigheten omfatta endast sådana fall, där fattigvård utgår

enligt 1 §. Detta torde vara motiverat dels av att förslaget väsentligt

vidgat området för den obligatoriska fattigvården och dels av att, då

den frivilliga fattigvården utdelas efter kommunernas fria beprövande

och sålunda vitt skilda principer i avseende därå kunna gorå sig gällande,

det icke kan vara lämpligt att göra arbetsskyldighetens inträdande

beroende av att sådant understöd utgått.

Från vissa håll har krav framställts på utsträckande av arbetsskyldigheten

till att omfatta även vissa villkorligt försörjningspliktiga,

nämligen vuxna barn i förhållande till deras föräldrar. Det torde icke

heller kunna förnekas, att fall kunna förekomma, då ett tillgripande av

ett så långt gående tvångsmedel som arbetsskyldighetens utkrävande

gentemot sådana villkorligt försörjningspliktiga kan hava visst fog.

Genom möjligheterna till exekution i deras tillgångar och genom de

bestämmelser om införsel i avlöning, pension eller livränta, som lära

komma att föreslås, hava dock fattigvårdsmyndigheterna erhållit ganska

kraftigt verkande vapen mot denna kategori av försörjningspliktiga, och

jag finner i likhet med kommittén och åtskilliga myndigheter det icke

vara tillrådligt att i detta hänseende införa full likställdhet mellan dessa

och e ovillkorligt försörjningspliktiga.

Att, såsom i kommitté förslaget skett, utesluta arbetsskyldighetens inträdande

vid fall av tillfällig fattigvård synes mig däremot ej vara lämpligt.

Med ett stadgande i sådan riktning skulle helt visst mången, som

gjort sig skyldig till svår försummelse av sin försörjningsplikt, bereda

sig utväg att undgå arbetsskyldighetens fullgörande, och på sätt som er
-

s. 447 Kontrollera mot PDF

447

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

inrats, synes skäl ej föreligga för eu förmildring av fattigvårds förordningens

bestämmelser i denna del.

Kommittéförslaget bygger därpå, att arbetsskyldigheten upphör, när

fattigvården ej längre utgår. Med en sådan anordning riskerar man dock,

på sätt från flera håll anmärkts, att arbetsskyldigheten upphör, utan att

någon verklig anledning föreligger till antagande, att försörjaren skall

bättre än förut fullgöra sina skyldigheter. Någon garanti i detta hänseende

måste vinnas. Det låter sig ej lämpligen göra att sätta arbetsskyldighetens

upphörande i beroende av att fattigvårdskostuaden blivit

gottgjord; detta skulle strida mot den i det föregående antydda utgångspunkten,

att arbetsskyldigheten ej har till uppgift att bereda

fattigvårdsstyrelsen ersättning för redan lämnad fattigvård, utan att

förmå den försörjningspliktige att för framtiden fullgöra sin plikt. Däremot

lärer den av kommittén i dess 74 § 1 mom. angivna grunden för

arbetsskyldighetens upphörande, medan fattigvård ännu utgår, eller att

anledning finnes att antaga, att den försörjningspliktige skall söka efter

förmåga försörja sig och de sina, kunna komma till användning för

bestämmande, även i det fall att fattigvård ej längre utgår, huruvida arbetsskyldigheten

skall upphöra. Att, såsom från ett håll förordats, gå så

långt som att för arbetsskyldighetens inträdande ej fordra, att fattigvård

utgår, synes mig ej kunna tillstyrkas.

Någon viss maximitid för hållande till arbete har ej av kommittén

föreslagits. Då det gäller en så allvarlig inskränkning i den personliga

friheten, synes det mig emellertid, särskilt därest, såsom jag föreslagit,

den försörjningspliktige skall kunna kvarhållas även efter det fattigvård

upphört att utgå, nödigt att en begränsning i tiden göres, och denna

begränsning torde, på sätt i båda förenämnda reservationer och i en

del yttranden föreslagits, böra sättas till ett år.

Ehuru det av kommittén valda sättet för formulerande av grunden

för arbetsskyldighetens inträde, eller att arbetsföreläggande ej må givas,

så länge ålagt försörjningsbidrag utgöres eller den försörjningspliktige

eljest söker att efter förmåga försörja sig och de sina, med* fördel skulle

kunna komma till användning, synas mig dock de betänkligheter, kommittén

anfört mot fattigvårdsförordningens uttryck »om någon genom

lättja eller liknöjdhet ådrager» etc., ej vara av allvarligare beskaffenhet.

Härtill kommer, att, såsom kommittén framhållit, det av kommittén föreslagna

stadgandet i praktiken ej torde komma att så synnerligen mycket

skilja sig från fattigvårdsförordningens föreskrift. Med hänsyn jämväl

till fördelen av att fattigvårdsmyndigheterna få att röra sig med det

för dem kända uttryckssättet, synes mig därför det från åtskilliga håll

s. 448 Kontrollera mot PDF

448

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

framförda yrkandet på en formulering, som är mera i överensstämmelse

med nu gällande föreskrift i ämnet, böra bifallas. Därvid synas mig

orden »lättja och liknöjdhet» vara tillräckligt omfattande och ett tilläggande,

såsom det blivit föreslaget, av orden »dryckenskap eller dåligt

leverne» icke vara erforderligt.

I båda förevarande lagrum synes adoptivbarn böra likställas med barn.

I fråga om formuleringen av kommittéförslagets 74 § 1 mom. torde

det vara lämpligt att än tydligare än i förslaget skett utmärka, att frågan,

huruvida anledning föreligger till antagande, att den försörjningspliktige

skall söka efter förmåga försörja sig själv och de sina, skall ägnas en ingående,

på föreliggande omständigheter grundad prövning. Detta torde

kunna ske genom att såsom från en del håll föreslagits, utsäga, vad kommittén

i motiveringen ansett böra fordras, nämligen att »grundad» anledning

till dylikt antagande skall föreligga. Det torde ej kunna anses,

att genom en sådan formulering möjligheterna för den försörjningspliktige

att övertyga vederbörande fångvårdsstyrelse om lämpligheten

av utskrivning blivit på oskäligt sätt försvårade; åtskilliga sätt

lära finnas, varpå den försörjningspliktiges goda vilja kan komma till

uttryck.

I övrigt synes mig ej skäl föreligga att i annan mån frångå kommitténs

förslag än att stadgandena i dess 72 § 2 mom. 1 stycket och 74 §

1 mom. sammanföras till en §, varjämte bestämmelsen i kommitteförslagets

72 § 2 mom. 2 stycket sammanföres med stadgandena i samma

förslags 73 § till en gemensam §.

överlåtande Efter att hava påpekat, att enligt gällande fattigvårdsförordning

av rätten till fattigvårdsstyrelsen äger överlåta husbonderätten å annan, yttrar komKommittén.

mittén, att det ligger i sakens natur, att den arbetsskyldighet, varom

förslaget talar, måste kunna utkrävas även annorstädes än å fattigvårdsstyrelsens

egen anstalt, att något särskilt stadgande om fattigvårdsstyrelsens

befogenhet att överlåta sin rätt att därvid öva tillsyn över de

arbetsskyldige, med därav härflytande lydnadsplikt, dock ej torde erfordras

samt att, då det gäller arbete å en anstalt, saken ordnas genom

bestämmelser i dess reglemente.

Departe
ments
chefen.

Vad sålunda anförts torde böra godtagas.

Avkastningen I anslutning till bestämmelserna om försörjares arbetsskyldighet har

av utfört ar- kommittén i 75 § upptagit ett stadgande av innehåll, att försörjnings71

§ ^stycket pliktig, vilken utför honom förelagt arbete, därmed anses fullgöra honom

(76 § i

kommitténs

förslag.)

s. 449 Kontrollera mot PDF

449

Kung]. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 13:~>.

Komrruttdn.

Departe
ments
chefen.

åliggande skyldighet att ersätta kostnad för fattigvård, som under tiden

tilldelas hans minderåriga barn eller hustru.

Kommittén anför härom:

»Vad försörjarens arbete under tiden för arbetsskyldiglietens fullgörande

inbringar anses i första rummet böra betacka kostnaden för hans underhåll. Även

om därutöver icke uppstår något överskott, som kan betacka kostnaderna för den

fattigvård, som under tiden kräves för hustru och barn, böra dock å andra sidan

dessa kostnader anses gottgjorda genom hans arbete åt det allmänna, vare sig

det utgöres å en kommun eller landsting tillhörig anstalt, så att den arbetspliktige,

så länge arbetsskyldigheten fullgöres och han alltså ej är i tillfälle att förfoga

över sin arbetskraft, icke ådrages någon ny skuld till fattigvårdssamhället.

Härigenom undgås jämväl en besvärlig och i de flesta fall godtycklig likvidation.»

Mot förevarande § har ej framställts någon direkt anmärkning.

Erinras må dock om de principiella uttalanden, som i denna del gjorts

av Stockholms stads fattigvårdsnämnd och redan behandlats (sid. 442).

Jag har ej heller någon erinran att göra mot stadgandet, däri dock

adoptivbarn lärer böra likställas med barn, varjämte stadgandet lämpligen

torde kunna upptagas vid huvudbestämmelsen om försumlig försörjares

arbetsskyldighet.

Därest försörjningspliktig underlåter att efterkomma föreläggande, Handråcksom

i kommittéförslagets 72 § 2 mom. sägs, har Kungl. Maj:ts befall- ^ältande ''till

ningshavande enligt vad i 73 § 1 stycket av nämnda förslag föreslås, arbete m. m.

att meddela handräckning för hans inställande till arbetet. Enligt andra

stycket i samma § skall detsamma gälla, om understödstagare eller försörjningspliktig,

som är intagen å fattigvårdsanstalt, olovligen avviker

från anstalten.

Kommittén anför i motiveringen:

»Den rätt att taga försörjningsskyldigs arbetskraft i anspråk, som i vissa

fall tillagts fattigvårdssamhälle, innefattar ej befogenhet för fattigvårdsstyrelsen

att vid hans vägran att infinna sig själv gå i författning om hans inställande till

arbetet. Fattigvårdsförordningen innehåller icke något stadgande om den utväg,

som fattigvårdsstyrelsen härvid har att anlita. På grund av den styrelsen tillerkända

husbonderätten har emellertid med stöd av legostadgan offentlig myndighet

(Konungens befallningshavande, magistrat, poliskammare, kronofogde eller

länsman) medgivit handräckning för att hämta en person, som stått under fångvårdsstyrelse

ns husbonderätt. Delade meningar hava dock rått om riktigheten

av denna praxis. I de förut omnämnda yttrandena över riksdagens skrivelse om

skärpta bestämmelser mot försumliga försörjare framhålles av åtskilliga Konungens

befallningshavande, att stadgandena om handräckning äro mindre tillfredsställande

och att det är oklart, om legostadgans bestämmelser kunna tillämpas för hämt
Bihang

till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 120 Käft. (Nr 135.) 57

72 §.

(73 § i

kommitténs

förslag).

Kommittén.

s. 450 Kontrollera mot PDF

450

Yttranden.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

ning till arbete, som förelagts av fattigvårdsstyrelse med stöd av dess liusbonderätt.

Uti ett särskilt mål, däri kammarrätten avgivit underdånigt utlåtande, kar

dess majoritet förklarat sig anse legostadgans bestämmelser icke kunna tillämpas

i förevarande avseende.»

Efter att hava meddelat några siffror ur kommitténs statistik rörande

anlitande under år 1907 av myndigheternas handräckning framhåller

kommittén vidare:

»Om, såsom kommittén föreslagit, en försumlig försörjare i vissa fall bör

mot sin vilja kunna med tvång kvarhållas i arbetet, är det givetvis av största

vikt att beslutet om handräckning föregås av eu sakkunnig prövning. Med anledning

härav har kommittén funnit sig böra i lagen uttryckligen stadga, att

handräckningsärendet skall prövas av Konungens befallningshavande. Några

föreskrifter om handräckningsärendets vidare handläggning hos Konungens befallningshavande

lära ej vara av behovet påkallade.»

Rörande 2 stycket av 73 § i kommitténs förslag innehålla motiverna

följande:

»Understödstagares kvarhållande å fattigvårdsanstalt, där han för vård intagits,

är beroende av att fattigvård till honom utgår. Kommer han i sådana

förändrade förhållanden, att fattigvård icke vidare är behövlig, har han

naturligen full frihet att lämna anstalten; och då ingen kan tvingas att mottaga

fattigvård, kan en understödstagare, som avstår därifrån, icke kvarhållas. Om

han, medan han fortfarande åtnjuter fattigvård, olovligen avviker från anstalten,

bör han kunna dit återhämtas. Även i sådant fall lärer han dock kunna undgå

ett återförande, om han icke vidare gör anspråk på fattigvård.»

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Stockholms län erinrar i anledning

av stadgandet i första stycket av kommittéförslagets 73 §, att på detta sätt

visserligen vunnes, att beslutet om handräckning komme att föregås av

sakkunnig prövning, men att den behövliga sakkunnigheten i prövningen

även kunde vinnas genom att anförtro densamma åt kronofogdar och magistrater,

varigenom en minskad omgång skulle vinnas i dessa ärenden, där

ett skyndsamt förfarande oftast vore av avgörande betydelse. — Flera Kungl.

Maj:ts befallningshavande och kammarrätten äro av den uppfattningen,

att den enligt kommittéförslagets 73 § Kungl. Maj:ts befallningshavande

åliggande handräckning utan minsta olägenhet bör kunna fullgöras av polismyndigheten

i orten, samt betona, att Kungl. Maj:ts befallningshavande

ej böra belastas härmed, i synnerhet icke med hämtande av den, som avvikit

från anstalt. Uppdraget bör enligt dessa myndigheters uppfattning

lämnas på landet åt kronofogden och i stad åt magistraten eller poliskammaren;

kammarrätten anser dock, att underordnad polisman bör

kunna meddela sådan handräckning, som omförmäles i 2 stycket av

73 §.

s. 451 Kontrollera mot PDF

451

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 13~>.

Fattigvårdsstyrelsen i Norrköping har anfört bland annat följande: För

vinnande av erforderlig snabbhet i åtgärderna mot försumliga försörjare

krävdes, att dessa ärenden i största möjliga utsträckning handlades av

en och samma myndighet. Det hade nämligen visat sig, att personer,

mot vilka fattigvårdsstyrelserna vidtagit åtgärder i detta syfte, genom

att lämnas tid antingen försvunnit från sina hemorter eller genom att

ombyta vistelseorter och län undgått alla åtgärder. De hade på detta

sätt åsamkat icke blott fattigvårdsstyrelserna utan ock de olika myndigheterna

mycket arbete och mycket besvär, utan att det medfört den

ringaste nytta. Härigenom hade icke blott respekten för den lilla myndighet,

som var given fattigvårdsstyrelserna, utan ock respekt för lag

och laga myndigheter förslappats och kommunerna härjämte ådragits

dryga och stora kostnader. För vinnande av effektivitet borde polismyndighet,

som ju enligt förslaget skulle förelägga en försumlig försörjare

att inställa sig för fullgörande av arbete, också medgivas rätt

att inställa honom, om han utebleve, i kommittéförslagets 7 3 § borde

därför orden »Konungens befallningshavande» utbytas mot »vederbörande

polismyndighet».

Vid förevarande § framhåller Kungl. Maj:ts befallningshavande i Örebro

län1 att det kunde inträffa, att den försörjningspliktige, som undfått

del av föreläggandet, då han skulle hämtas och inställas, lämnat orten,

utan att kunskap vunnits, varthän han begivit sig, samt att då för befallningshavanden

förelåge frågan, huruvida han skulle efterlysas. Då

sådan åtgärd måste anses nödvändig för vinnande av ändamålet med

den äskade handräckningen, borde stadgande intagas i denna § om

Kungl. Maj:ts befallningshavandes befogenhet att föranstalta därom. —

Kammarrätten, som i sitt utlåtande återgiver nämnda erinran, anser densamma

vara förtjänt av beaktande. — Vid 1915 års fattigvårdskongress

uttalades av en representant för Norrköpings fattigvårdsstyrelse det

önskemålet, att för sådana fall, då en person, som förelagts arbete, försvunnit,

polismyndigheten måtte tilläggas rättighet att efterlysa och

häkta honom, vilket ej vore något orimligt, då dessa myndigheter hade

rätt att varna och häkta för lösdriveri.

Slutligen må här anmärkas, att socialstyrelsen anser stadgandet i

senare stycket av 73 § i kommitténs förslag ej fullt överensstämma med

den av kommittén på flera ställen framförda uppfattningen, att fattigvårdens

tillgodonjutande ankommer på understödstagarens fria vilja.

Enligt vad styrelsen tillika uttalar torde bestämmelsen dock vara av behovet

påkallad, synnerligast med hänsyn till arbetshemmen.

s. 452 Kontrollera mot PDF

452

Departe
ments
chefen.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 135.

En granskning av de upprepade klagomålen rörande saknaden av

effektiva medel för efterhållande av försumliga försörjare ådagalägger,

att en av de förnämsta svårigheterna härvidlag är, att försörjama

flytta från en plats till en annan för att undgå åtgärderna. Vid sådant

förhållande är det av största vikt, att vederbörande myndigheter utan

onödig tidsutdräkt kunna gå fattigvårdsstvrelserna tillhanda. Kommitténs

förslag, att handräckning för inställande till förelagt arbete skall lämnas

av Kungl. Maj:ts befallningshavande, innebär onekligen en omgång, då

utredning genom polismyndighet i de flesta fall komme att erfordras,

och därmed tillfälle ej sällan skulle lämnas försörjärna att draga sig

undan. Enligt min uppfattning bör denna handräckning utan olägenhet

kunna överlämnas å landet åt landsfiskalen och i stad åt magistrat eller

poliskammare, där sådan finnes. Härigenom vinnes, att en och samma

myndighet får låta delgiva föreläggandet och besluta över den handräckning,

som så snabbt som möjligt bör följa på underlåtenheten att å

bestämd tid inställa sig till arbetet.

Handräckning i det fall, som omförmäles i 73 § andra stycket av

kommittéförslaget, synes med ännu större trygghet kunna anförtros åt

underordnad polismyndighet. I anledning av vad socialstyrelsen vid

detta stadgande erinrat hänvisas till kommitténs ovan återgivna yttrande.

Vad beträffar den ovannämnda framställningen om efterlysning,

skulle en sådan naturligen innebära en betydlig ökning i möjligheterna

att efterhålla försumliga försörjare, men däremot möter den betänkligheten,

att en dylik efterlysning ej gärna kan ske annorlunda än genom

polisunderrättelserna, och det synes knappast kunna försvaras att behandla

dessa personer på samma sätt som grövre brottslingar; likheten

med lösdrivarna framträder först på ett senare stadium.

Såsom här ovan vid 71 § anmärkts bör stadgandet i 2 stycket av

kommittéförslagets 72 § 2 mom. lämpligen sammanföras med nu förevarande

bestämmelser.

Ifråga om kostnad för handräckning innehåller kommittéförslaget

i 72 § 2 mom., att delgivning av föreläggande skall ske utan kostnad

för fattigvårdsstyrelsen. Med det av kommittén föreslagna stadgandet i

73 § skulle tydligen även i där omnämnda fall handräckningen kommit

att meddelas kostnadsfritt för sökanden.

Efter den ändring, som av mig föreslagits rörande handräckningens

meddelande, synes det böra uttryckligen stadgas, att densamma ej skall

medföra kostnader för fångvårdsstyrelse eller anstalt. Åtskilliga omständigheter

tala emellertid för att landsfiskal erhåller ersättning av statsmedel

för de av dylika handräckningar föranledda resekostnader och jag

s. 453 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 135. 453

ämnar framdeles i samband med förslag om anslag till bestridande av

vissa andra av förevarande lagförslag föranledda kostnader även till behandling

upptaga frågan om ersättning åt kronobetjäningen för dylik

handräckning.

I 74 § 2 mom. av kommitténs förslag stadgas, att om någon, som vi“«a undergjort

sig förfallen till bettleri eller lösdriveri, på grund därav att han klarhåimde

varit i behov av fattigvård enligt gällande bestämmelser överlämnats å fattigvårdstill

fattigvårdsstyrelsen och för vård intagits å fattigvårdsanstalt, han 73 §,''

ej är berättigad att lämna anstalten, med mindre anledning finnes att <74 § 2 mom.

antaga, att han utanför anstalten skall ärligen försörja sig. 1 förlag.)nS

I motiverna till detta stadgande anför kommittén, att ett ofta över- Kommittén,

klagat förhållande är, att personer, vilka såsom oförmögna att försörja

sig intagits å en fattigvårdsanstalt men äro fallna för ett kringstrykande

eller oordentligt levnadssätt, för längre eller kortare tid, under förebärande

att de ej äro i behov av fattigvård, lämna anstalten och förskaffa

sig sitt uppehälle genom ett mer eller mindre öppet bettleri eller

på annat otillåtet sätt. Då dessa, säger kommittén vidare, i regel icke

äro arbetsföra, kunna de ej enligt lösdrivarlagen drabbas av tvångsarbete

och härigenom avhållas från sitt oordentliga leverne. Efter att

hava redogjort för innehållet av det föreslagna stadgandet framhåller

kommittén, att härigenom beredes möjlighet att träffa de svåraste fallen:

att hålla till ordning sådana personer, som på grund av sitt föregående,

genom vederbörande tillsyningsmans eller myndigheters ingripande konstaterade

oordentliga levnadssätt kunna befaras ånyo hemfalla till ett

sådant, och med avseende på vilka samhället alltså har alldeles särskild

anledning att ingripa.

Mot förevarande stadgande har ej gjorts annan anmärkning än att Yttrande.

Kungl. Maj:ts befallning shav ande i Skaraborgs län erinrat, att kommittén

icke anvisat något medel att göra förbudet effektivt vare sig i lagen

eller de uppgjorda förslagen till reglementen.

Att personer, vilka för lösdriveri eller bettleri varit ådömda tvångs- Departearbete,

men frigivits från tvångsarbetsanstalten på grund av bristande mentsarbetsförmåga,

eller väl gjort sig förfallna till sådan behandling men

av nämnda grund ej ålagts tvångsarbete, böra efter hemförpassning till

fattigvårdsstyrelsen kunna kvarhållas å den anstalt, som styrelsen anvisar

s. 454 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

Anstalter för

arbetsskyldighetens

fullgörande.

454

dem, synes mig fullständigt i sin ordning. Likaledes är det önskvärt

att sådana bettlare, vilka omhändertagits av kommunala tillsyningsman

och av dessa hänvisats till fattigvårdsstyrelsen, skola förhindras att, när

det lyster dem, få lämna anstalten för att under några dagar eller kanske

veckor försörja sig medelst bettleri. Så tillvida blir stadgandet mindre

effektivt som dessa personer sällan kunna dömas till tvångsarbete, men

möjlighet beredes att hindra från rymning och återtaga den som avvikit

ävensom att anlita vissa disciplinära åtgärder, vadan stadgandet ej torde

bliva utan betydelse.

I likhet med vad av mig beträffande 71 § (kommittéförslagets 74 §

1 mom.) förordats torde även i förevarande stadgande framför ordet »anledning»

böra tilläggas »grundad».

Såsom förut framhållits skulle den arbetsskyldighet, varom i 71 §

(kommittéförslagets 72 § 2 mom.) stadgas, i stor utsträckning komma

att fullgöras på de i 33 § föreslagna arbetshemmen, och även understödstagare

skulle i vissa fall kunna intagas å dessa samt mot sin vilja med

tvång kvarhållas där å obestämd tid.

Kommittén anför i motiverna:

»Kommittén liar ej funnit anledning att utesluta möjligheten att understödstagare

eller försörjningspliktig, som är arbetsskyldig, kan få användas till arbete

även utanför fattigvårdsstyrelsens anstalt. Sådant är så mycket angelägnare, som

tillräckligt antal arbetsanstalter åtminstone i början ej står att få och dessutom

även vissa andra anstalter böra kunna användas för ändamålet.

Det vanliga sättet för arbetsskyldighetens uttagande är. dock intagande på

en arbetsanstalt. Kommittén har i annat sammanhang närmare behandlat frågan

om behovet och beskaffenheten av sådana anstalter (sid. 158). Där är också framhållet,

att arbetsanstalter ännu saknas i de allra flesta fattigvårdssamhällen samt

att föreningar mellan samhällen för gemensamma sådana endast i enstaka fall

förekommit. Yikten av kommunala arbetsanstalter i och för efterhållande av försumliga

försörjare har från flera håll framhållits, särskilt i samband med yttrandena

över riksdagens ovannämnda skrivelse i detta ämne av den 12 maj 1899,

därvid bland annat kammarrätten angav inrättande av arbetsanstalter i tillräckligt

antal som det verksammaste medlet att göra husbonderätten gällande mot försumliga

försörjare.

Om man i lagen fastslår en fattigvårdssamhällets rättighet att i vissa fall

förelägga en försumlig försörjare arbete och kräver ett sådant föreläggande av

arbete såsom villkor för ett tillgripande av strängare åtgärder, synes det emellertid

vara oundvikligt att verkligen hava anstalter, där dessa försörjare kunna mottagas

för arbetets utförande. I annat fall kommer stadgandet om föreläggande

av arbete icke att få den betydelse, som avsetts. Då det ej är möjligt att ålägga

varje fattigvårdssamhälle att hava en arbetsanstalt och föreningar för fattigvårdsändamål

visat sig svåra att åstadkomma och bibehålla, har kommittén ansett

s. 455 Kontrollera mot PDF

455

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

denna fråga på ett tillfredsställande sätt kunna lösas endast genom landstingens

medverkan. Stadgande härom har givits i annat sammanhang (33 §).»

Fångvårdsstyrelsen har, såsom vid 33 § anmärkts, framställt åtskilliga

erinringar mot de i nämnda § föreslagna arbetshemmen. I sammanhang

med kommittéförslagets 74 § anför fångvårdsstyrelsen vidare:

»Den arbetsskyldiges kvarstannande skulle enligt bestämmelser i lagförslagets

efterföljande paragrafer framtvingas genom hotet om »tvångsarbete» i

allmän tvångsarbetsanstalt. Såsom ovan erinrats, är arbetet i eller vid arbetshemmet

redan i sig självt ett tvångsarbete, vilket knappast kan med någon effektivitet

anordnas på annat sätt än vid eu allmän tvångsarbetsanstalt. Stadgandet

synes emellertid innebära den tanken, att förhållandena i eller vid arbetshemmet

skola vara för den arbetande så mycket angenämare, att han måste frukta att utbyta

desamma mot förhållandena i en tvångsarbetsanstalt. Han äger en viss rätt

att nyttja egna kläder, om snygga sådana finnas, kan erhålla tillåtelse att för

kortare tid vara borta från anstalten m. m. Motiven giva vidare vid handen, att

det är de disciplinära medlen, som förutsättas starkare vid de allmänna tvångsarbetsanstalterna

än vid arbetshemmen. Enligt nu gällande regler är detta riktigt

så till vida, att i motsats till vad som i föreliggande lagförslag bestämmes

i fråga om arbetshemmen, inneslutning i mörk cell under högst åtta dagar samt

i svårare fall beträffande män jämväl prygel får förekomma. Mörk cell användes

emellertid vid de allmänna tvångsarbetsan stal terna nästan aldrig och prygel

mycket sällan. Att basera skillnaden mellan de båda slagen av anstalter på

nämnda olikhet i de disciplinära bestraffningsformerna synes således mindre

väsentligt.

Då intagandet i ett arbetshem eller åläggandet att arbeta vid ett sådant

måste anses såsom en för individen ytterst ingripande åtgärd, isynnerhet då den

såsom enligt förslaget avser en obestämd tid, kan ifrågasättas, huruvida icke förordnandet

härom borde läggas i administrativt och judiciellt mer kompetenta

händer än en av landstinget utsedd styrelse. Då det ansetts nödigt, att Konungens

befallningshavande skall ådöma tvångsarbete, även då det inskränker sig till

enbart en månad, förefaller garantin mot missbruk i fråga om föreläggande av

långa tiders arbete vid arbetshem vara i jämförelsen allt för mycket åsidosatt.

Skola dessa arbetshem få den föreslagna användningen med därav följande stränga

organisation, torde hänsynen till den individuella säkerheten till personlig frihet

kräva, att frågan om intagande i anstalten eller arbete vid densamma hänskjutes

till Konungens befallningshavandes prövning.

Men om så skulle ske, synes häri ligga ett ytterligare skäl att göra arbetshemmen

direkt till statsanstalter, som kunna utrustas med samma disciplinära

medel som de allmänna tvångsarbetsanstalterna. Något principiellt hinder härför

torde knappast ligga däri, att i arbetshemmen skulle kunna intagas jämväl oförvitliga

understödstagare, såvida de äro i behov av anstaltsvård. En särskild fördel

vore, att staten Unge kontroll över utspisning och beklädnad, över själavård

etc. på ett mer verksamt sätt än allenast genom fastställande av reglementen och

en tillfällig inspektion. Att samma fördel icke kan vinnas i avseende å ålder

domshemmen, lärer icke utgöra en hållbar invändning.»

s. 456 Kontrollera mot PDF

456

Departe
ments
chefen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

Kammarrätten uttalar, i anslutning till vad fångvårdsstyrelsen anfört,

såsom sin mening, att frågan om intagande i arbetshemmet eller

arbete vid detsamma bör hänskjutas till Kungl. Maj:ts befallningshavandes

prövning.

Redan i samband med stadgandet i 33 § har jag framhållit, att

arbetshemmen, om de skola fylla den i förslaget åt dem uppdragna uppgift,

icke böra göras till centrala statsanstalter, utan avse mindre distrikt.

Vad beträffar förhållandet mellan arbetshemmet och tvångsarbetsanstalterna,

så förefinnas mellan desamma så till vida likheter som en genomförd

arbetsskyldighet och särdeles noggrann ordning måste finnas vid

båda. Men å andra sidan synas mig också väsentliga olikheter föreligga.

Redan sådana anordningar som möjligheten att erhålla permission

från anstalten, att nyttja egna kläder o. s. v. spela härvid en ej ringa

roll. Men därtill kommer, såsom fångvårdsstyrelsen själv anmärker,

skillnaden beträffande de disciplinära åtgärderna. Blotta den omständigheten,

att man vid arbetshemmet ej behöver tillgripa de strängaste

disciplinära medlen, utan vid uppförande, som eljest skulle föranleda användande

av sådana, kan få en person överflyttad till tvångsarbetsanstalten,

är ägnad att skapa en ingalunda oväsentlig skillnad mellan

de båda anstaltsformerna. Tack vare en sådan möjlighet kan å arbetshemmet

övervakningen också betydligt inskränkas. Vidare bör erinras

därom, att till arbetshemmen komma att hänvisas en del i mindre grad

arbetsföra personer, vilkas närvaro på tvångsarbetsanstalterna man hittills

åtminstone ej ansett önskvärd och därför snarast möjligt låtit hemförpassa

till vederbörande kommun.

Kommittén har icke i förslaget till lagen om fattigvården intagit

någon bestämmelse om viss ordning för intagande i arbetshemmen.

Tydligen har kommittén tänkt sig, att detta skulle ske dels i form av

ett beslut av vederbörande fattigvårdsstyrelse, att personen i fråga hade

att fullgöra honom åliggande arbetsskyldighet å arbetshemmet, dels (se

förslaget till reglemente, § 7) därigenom att styrelsen för arbetshemmet

skulle pröva, huruvida personen i fråga kunde i enlighet med hemmets

reglemente emottagas, och om plats där fanns. Vid vägran att ingå

å hemmet, skulle, enligt kommitténs förslag, handräckning lämnas av

Kungl. Maj:ts befallningshavande.

En dylik anordning i avseende å intagandet synes mig mera överensstämmande

med anstaltens karaktär än ett överlämnande av frågan

om intagning åt Kungl. Maj:ts befallningshavande, och jag har också

ansett i 33 § böra intagas en bestämmelse härom. I kommitténs för
-

s. 457 Kontrollera mot PDF

457

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 7.V.7.

slag om handräckning har jag emellertid vidtagit den ändringen, att

handräckning skulle lämnas av underordnad polismyndighet, men häremot

borde ej heller någon erinran kunna göras, då möjlighet gives

till anförande av besvär. Enligt vad jag föreslagit skulle också tiden

lör vistelse å anstalten i fråga om försumliga försörjare bliva begränsad

till ett år; den obegränsade tiden har för övrigt utgjort utgångspunkten

för fångvårdsstyrelsens anmärkning.

Gällande fattigvårdsförordning stadgar i 35 § 4 mom., att om arbetsför

person, som står under fattigvårdsstyrelsens husbondevälde och

ej är minderårig, vägrar att fullgöra arbete, som honom föresättes av

styrelsen eller annan, å vilken husbonderätten överlåtits, eller eljest

visar tredska, självsvåld, oordentlighet eller sturskhet, och ej rättar sig

efter styrelsens varning, styrelsen, om den så aktar nödigt, kan om förhållandet

göra anmälan hos Ivungl. Maj:ts befaliningshavande. Denna

myndighet kan sedan (41 § 2 mom.) efter förhör hos befaliningshavanden

eller enligt dess förordnande vid domstol i orten ålägga honom tvångsarbete,

eller, då mildrande omständigheter förekomma, låta bero vid

varning. Tiden för tvångsarbetet växlar (42 §) mellan 1 och 6 månader

och det verkställes i allmän tvängsarbetsanstalt eller ock i sådan under

offentlig myndighets tillsyn ställd arbetsanstalt, som omförmäles i 6 §

3 mom. eller 9 § 2 mom. fattigvårdsförordningen, där dess stadgar det

medgiva, d. v. s. å en kommunal tvängsarbetsanstalt. Finnes ej sådan

arbetsanstalt, kan den dömde hallas lika lång tid i länsfängelse eller

kronohäkte till det arbete, som kan vara att tillgå.

Kommittén redogör i sitt betänkande för tillämpningen av dessa

bestämmelser samt lämnar vidare en framställning av lagstiftningen på

detta och närliggande områden i några främmande länder (se motiverna

sid. 395—398). Därefter anför kommittén:

»Uppenbarligen är det, om man vill liava verksamma åtgärder mot försummande

av försörjningsplikt, ej tillräckligt att stanna vid en sådan kommunal

arbetssky höghet, som här ovan föreslagits. Även om man lämnar fattigvårdsmyndigheterna

tillgång till vissa tvångsmedel mot oordentliga och tredskande

ar betssky bliga, kunna de anstalter, på vilka arbetsskyldigheten skall fullgöras,

dock icke anordnas på ett sådant sätt, att man där kan medgiva användandet av

de strängare tvångsåtgärder, som i vissa fall erfordras, åtminstone icke utan att

förrycka karaktären av verksamheten å dessa anstalter. Man måste därför för

sådana individer, vilka ej låta rätta sig genom behandlingen på kommunernas och

landstingens anstalter, lita till statens ingripande medelst strängare åtgärder.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 120 höft. (Nr 135.) 58

Tvångsbehandling

i

statens

anstalter.

74-76 §§.

(76—78 §§ i

kommitténs

förslag.)

Gällande bestämmelser.

Kommittén.

s. 458 Kontrollera mot PDF

458

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

Såsom ovan (sid. 352 o. f.) framhållits, har man, då hos oss från skilda håll

påyrkats skärpta bestämmelser mot försumliga försörjare, mestadels tänkt sig,

att försummelse av försörjningsplikt borde betraktas såsom ett brott och beläggas

med straff; man har för sådant fall angivit fängelsestraff såsom det lämpliga.

Förvisso är också en dylik försummelse av den beskaffenhet, att det må

anses rättfärdigat att beteckna den såsom brott och belägga den med straff.

Mot ett sådant kriminaliserande av densamma är därför enligt kommitténs uppfattning

i och för sig intet att erinra. Vid den revision av allmänna strafflagen,

varför förarbete pågår, kommer naturligen frågan om upptagande i denna lag

av försummande av försörjningsplikt såsom en brottsart och dess beläggande med

straff att bliva föremål för övervägande.

Då kommittén emellertid icke ansett sig böra i sitt nu föreliggande förslag

gå den antydda vägen, har det således icke skett på grund av något underkännande

av det rättmätiga i och för sig av att stadga straff för försummelse av

försörjningsplikt, utan av andra skäl.

Förslaget om behandling i straffrättslig ordning av försummelse av försörjningsplikt

har hos oss framkommit förnämligast i sammanhang med yrkande på

mera verksamma åtgärder till framtvingande av bättre fullgörande av försörjningsplikten.

Av åtgärder, som i sådant hänseende framhållits såsom tjänliga,

har kommittén upptagit och föreslagit rätt för fattigvårdsstyrelse att få försörjningspliktig

ålagd att för framtiden förskottsvis utgiva visst skäligt försörjningsbidrag;

härtill fogas genom lagberedningens ovan omförmälta förslag rätt till

införsel i lön eller arbetsförtjänst för dylikt försörjningsbidrag samt emigrationsförbud

för försörjningspliktig, som befaras genom utflyttning ur riket undandraga

sig sin försörjningsplikt. Ytterligare har kommittén föreslagit för den, som

underlåter att utgöra ålagt försörjningsbidrag eller eljest åsidosätter sin försörjplikt,

skyldighet att å kommunal arbetsanstalt eller annorstädes efter fattigvårdsstyrelsens

föreläggande fullgöra arbete. Härmed har avsetts, att mot den försumlige

försörjaren i främsta rummet sådana åtgärder skola komma till användning,

genom vilka försörjningsplikten antingen direkt uttvingas eller, där detta

icke lyckas, på ett indirekt sätt uttages genom arbete åt det allmänna, som måst

träda "emellan och lämna fattigvård åt de försörjningsberättigade.

Först därest nämnda åtgärder visat sig icke vara användbara eller icke

medföra åsyftad verkan, böra strängare tvångsåtgärder anlitas. För de fall, som

det för kommittén närmast gäller att behandla, nämligen de, som komma inom

området för fattigvårdens verksamhet, synes då tvångsarbete vara den naturliga

och även mest verksamma tvångsåtgärden. Med avseende på den, som icke blott

undandragit sig att betala ett efter hans förmåga skäligt försörjningsbidrag, vilket

ej heller kunnat genom anlitande av införsel utfås, utan även tredskats att fullgöra

arbete på den kommunala anstalten eller förhållit sig så, att hans fortsatta

vistande där är olämpligt eller gagnlöst, måste hållande till arbete på en tvångsarbetsanstalt

framstå såsom den rätta påföljden. Det förnämsta syftet med

tvångsåtgärderna mot den försumlige försörjaren måste ju vara att, jämte det

den övertygelsen bibringas honom att han måste sörja för de sina, vänja honom

vid det ordnade arbete och levnadssätt, som är nödvändigt, för att han skall

kunna fullgöra försörjningen, då det yttre tvånget ej längre ligger över honom.

I de allra flesta fall gäller det här personer, vilka av lättja, liknöjdhet eller

dryckenskap underlåta att genom arbete skaffa sig medel till utförande av sin

försörjningsplikt. Yisserligen kommer därjämte i betraktande ett mindre antal

s. 459 Kontrollera mot PDF

459

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 185.

av försörjare, vilkas försumlighet har sin grund mera i en direkt ovilja att lämna

underhåll åt de sina. Med avseende på dessa sistnämnda torde dock anlitande

av arbetsskyldigheten sällan komma i fråga; och där så måste ske, därför att de

lyckats undandraga sig varje åtgärd att direkt framtvinga utgörande av underhållsbidrag,

innebär även för dem tvångsarbetet otvivelaktigt ett synnerligen verksamt

medel att förmå dem till fullgörande av sin plikt.

I själva verket torde tvångsarbetet icke lämpligen kunna undvaras, även om

straff kommer till användning; utan det komme nog att visa sig nödvändigt att

jämte straffet eller i stället därför kunna ålägga tvångsarbete. Sålunda har i

vissa främmande länders lagar, jämte det försummelse av försörjningsplikt belagts

med straff, tillika stadgats, att i stället för eller jämte straffet intagande i tvångs,

arbetsanstalt kan komma till användning. I Tyskland, där den nämnda ordningen

sedan många år varit genomförd, har emellertid från flera håll gjorts gällande,

att straffbestämmelserna haft ringa betydelse för bekämpande av försummelsen

av försörjningsplikt samt att tvångsarbetet, vilket man eljest ansett för en lämpligare

åtgärd, på grund av sambandet mellan detta och straffet icke kommit till

användning i någon större utsträckning och framför allt icke på ett så tidigt stadium,

att behandlingen i arbetsanstalten kunnat utöva något större inflytande.

I den nyare strafflagstiftningen synes man också hava velat bereda större utrymme

åt behandlingen i tvångsarbetsanstalt.

Utan tvivel skulle man hos oss komma att få göra samma erfarenhet, om försummelse

av försörjningsplikt i de fall, som här äro i fråga, nämligen de, som höra under

fattigvården, behandlades i straffrättslig ordning och belädes med fängelsestraff.

Detta behövde dock ej betyda detsamma, som att straffet komme till mindre

-användning. Tvärtom synes det ej utan fog kunna antagas, att, då straffets åläggande

är motiverat därigenom, att försummelse av försörjningsplikt i och för sig

är ett brott, som betingar straff, det kan komma i fråga att användas på ett vida

tidigare stadium och alltså i större utsträckning än tvångsarbetet. Det kunde

därför befaras att, med avseende å förevarande fall, kriminaliseringen komme att

medföra den visserligen ej avsedda verkan, att det onekligen jämförelsevis mycket

bekväma strafförfarandet komme att av en del fattigvårdsstyrelser anlitas i

stället för de åtgärder till direkt framtvingande av försörjningspliktens fullgörande,

införsel och kommunal arbetsskyldighet, som äro avsedda att komma till

användning, innan tvångsåtgärder böra tillgripas.

Mot tvångsarbetes användande hava vissa betänkligheter framställts ur den

synpunkten, att det ålägges i administrativ väg genom Konungens befallningskavande,

en anordning vilken under nuvarande förhållanden ej heller gärna kan

komma ifråga att ändras. Då tvångsarbetet enligt kommitténs förslag anordnas såsom

en påbyggnad på den kommunala arbetsskyldigheten och drabbar allenast den,

för vilkens återförande till sin plikt denna arbetsskyldighet icke visat sig verksam,

synes även handläggningen genom de administrativa myndigheterna bliva

helt naturlig och icke böra möta betänkligheter. Några direkta klagomål över

det sätt, varpå Konungens befallningshavande hittills behandlat mål om ådömande

av tvångsarbete i här ifrågavarande fall, hava icke heller veterligen förekommit;

har något i den vägen försports, har det snarast varit över att de visat alltför

liten stränghet. Erinras må ock, att Konungens befallningshavande hos oss i

många avseenden fullgöra domarefunktioner samt att deras organisation och arbetssätt

äro helt andra och mera betryggande än i allmänhet är fallet med motsvarande

administrativa myndigheter i utlandet. Helt nyligen har man genom

s. 460 Kontrollera mot PDF

Kommitténs

förslag.

460 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 13ä.

lagen angående behandling av alkoholister ansett sig kunna göra Konungens befallningshavande

till den avgörande myndigheten i fråga om eu i den medborgerliga

friheten så ingripande åtgärd som en persons internering mot sin vilja

på en alkoholistanstalt.

Kommittén har på grund av dessa skäl ansett tvångsarbete böra bibehållas

som yttersta tvångsmedel mot försumliga försörjare, vilka icke av för sådana fall

stadgade lindrigare åtgärder låta sig återföras till sin plikt.

Det kunde tilläventyrs sättas i fråga att även hos oss, såsom, enligt vad

ovan antyddes, skett i en del främmande länder, med bibehållande av tvångsarbete

enligt kommitténs förslag, jämsides därmed införa bestämmelser om straff

för försummelse av försörjningsplikt. Kommittén har emellertid, såsom nedan

kommer att närmare angivas, sökt anordna tvångsarbetet på sådant sätt, att införande

av straffbestämmelser icke kan anses behövligt; de fall, vilka nu undandraga

sig restriktiva tvångsåtgärder, lära med tillräcklig effektivitet kunna träffas

genom de tvångsmedel, kommittén föreslagit. Mot ett upptagande i detta sammanhang

av ett strafförfarande möter dessutom den betänkligheten, att straffbestämmelserna,

såsom också framhållits av dem, som påyrkat sådana, ej gärna

kunna begränsas till fattigvårdslagstiftningen, utan måste sträcka sig utanför

denna. Vid denna frågas lösning måste därför komma under prövning, huruvida

och i vilken omfattning pliktförsummelser av här ifrågavarande slag böra i allmänhet

drabbas av straff, en fråga som helst synes böra skärskådas i samband

med strafflagstiftningen på detta område i sin helhet och alltså icke ägnar sig

för behandling i detta sammanhang.»

De av kommittén föreslagna bestämmelserna i förevarande avseende

finnas upptagna i kommittéförslagets 76—78 §§.

76 § lyder:

»Undandrager sig någon, som intagits å anstalt eller inställt sig eller hämtats

till förrättande av arbete utanför anstalt, att fullgöra anvisat arbete, eller

lämnar han utan tillstånd arbetet eller visar han tredska att efterkomma givna

föreskrifter, eller gör han sig sig skyldig till uppförande, som strider mot sedlighet

eller god ordning, äger fattigvårdsstyrelsen, där han icke är till arbete oförmögen,

tilldela honom varning med erinran om den påföljd, som i 77 § omförmäles.

Styrelse för fattigvårdsanstalt, för vilken finnes av Konungens befallningshavande

fastställt reglemente, må jämväl enligt stadgande i reglementet kunna

meddela i anstalten intagen person sådan varning, som nyss är sagd.

Över beslut om varning skall föras protokoll. Beslutet meddelas den felande

muntligen inför styrelsen, som beslutat varningen, eller skriftligen genom delgivning

av utdrag av protokollet; och har polismyndighet att på begäran verkställa

sådan delgivning utan kostnad för styrelsen.»

I 77 § av kommitténs förslag stadgas följande:

»Därest den felande ej låter rätta sig av varning, som i 76 § sägs, må

fattigvårdsstyrelsen eller, där varning meddelats av styrelse för anstalt, denna

styrelse, med bifogande av bevis om varningen och tillgänglig utredning i ärendet,

anmäla saken hos allmänna åklagaren; och ankommer på denne att, efter för
-

s. 461 Kontrollera mot PDF

461

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

hör i saken, lins Konungens befallningshavande göra framställning om den felandes

dömande till tvångsarbete.

Sedan ytterligare förhör i saken ägt rum samt erforderlig utredning förebragts,

i vilket avseende Konungens befallningshavande jämväl äger förordna om

förhör vid domstol, må Konungens befallningshavande ålägga den felande tvångsarbete

eller, då mildrande omständigheter förekomma, låta bero vid varning. Där

tvångsarbete ålägges, skall tiden därför bestämmas till minst en och högst sex

månader; är fråga om någon, som på grund av lättja, liknöjdhet eller dryckenskap

försummat sin försörjningsplikt, må tiden för tvångsarbetet höjas till ett år.

Har den, om vilkens dömande till tvångsarbete framställning gjorts, avvikit

från anstalt, där han varit intagen, eller förekommer eljest anledning att han

håller sig undan, må Konungens befallningshavande kunna förordna om hans

häktande i avbidan på att målet avgöres eller utslag, varigenom tvångsarbete

ådömts, vinner laga kraft.»

I kommittéförslagets 78 § slutligen heter det:

»Tvångsarbete skall förrättas i allmän tvångsarbetsanstalt Därest den dömde

på grund av nedsatt arbetsförmåga eller av annan anledning icke lämpligen bör

intagas i tvångsarbetsanstalt, skall han, enligt de närmare föreskrifter, som

Konungen meddelar, i stället intagas i länsfängelse eller kronohäkte och där

hållas till lämpligt arbete.»

I sill motivering till kommittéförslagets 76 § anför kommittén, att ett

inställande till arbetet samt en vägran att fullgöra anvisat arbete eller ett

uppförande i arbetet, som gör, att försörjningsplikten ej på den vägen kan

utkrävas, måste hava föregått en anmälan om dömande till tvångsarbete,

att kommittén, som tänkt sig verkställighet av tvångsarbete kunna äga

rum jämväl annorstädes än å tvångsarbetsanstalt, icke ansett, att för en

persons dömande till tvångsarbete enligt fattigvårdslagen bör uppställas

fordran på arbetsförhet i den bemärkelse, som avses i 7 § lösdrivarlagen,

enligt vilken den, som i följd av ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom,

vanförhet eller lyte är oförmögen att genom arbete förvärva vad till

livets uppehållande oundgängligen erfordras, ej må dömas till tvångsarbete

eller därmed fortfara, att i följd härav enligt förslaget undantag

gjorts allenast för den, som är till arbete oförmögen, och att för sådant

tall ej heller varning kan meddelas såsom en tvångsarbetet föregående

åtgärd.

Gentemot framställda förslag, att med avseende å varnings meddelande

större likhet med lösdrivarlagens bestämmelser (2 §) borde åvägabringas

än enligt gällande fattigvård sförordning (35 § 4 mom.), anmärker

kommittén, att överflyttandet å kronobetjäningen av uppdraget

att besluta och meddela varning skulle innebära en onödig omgång och

att de fel i fråga om varnings meddelande, som hittills förekommit och

Kommitténs

motivering.

s. 462 Kontrollera mot PDF

462

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

emellanåt föranlett till ogillande av fattigvårdsstyrelsernas yrkanden om

tvångsarbetes ådömande, borde kunna undvikas genom ett förtydligande

av gällande bestämmelser. För dem, som vore intagna å fattigvårdsanstalt

med av Kuugl. Maj:ts befallningshavande fastställt reglemente, syntes

det vara lämpligt, att anstaltsstyrelsen kunde besluta om varning, under

förutsättning, att stadgande därom givits i reglementet.

I sin motivering till kommittéförslagets 77 § anför kommittén, att

beträffande stadgandet i 41 § 2 mom. fattigvårds förordningen anmärkts,

att den däri föreskrivna proceduren är alltför invecklad. Då vidare av

kommitténs statistik framgått, att det för lattigvårdsstyrelserna stött på

åtskilliga svårigheter att få tvångsarbete ådömt, har kommittén föreslagit

procedurens ombildande. Härom anför kommittén:

»I sådant avseende har kommittén i första rummet ansett lämpligt att låta

den förberedande utredningen utföras av allmän åklagare och låta honom hos

Konungens befallningshavande anhängiggöra och utföra talan i målet. Därigenom

befrias fattigvårdsstyrelsen från besväret härmed, och på samma gång blir den

utredning, som Konungens befallningshavande redan vid början av målet har till

sitt förfogande, mera omfattande och lämpad för sitt ändamål. Någon så synnerligen

stor ökad börda torde härmed ej läggas på åklagaren, då det med nuvarande

anordning torde ålegat åklagaren-polismyndigheten att, sedan fattigvårdsstyrelsen

gjort anmälan i ärendet, på Konungens befallningshavandes förordnande

verkställa utredning. Själva avgörandet, huruvida åtgärder för inledande av

tvångsförfarande skola vidtagas, bör allt fortfarande ligga i vederbörande styrelses

händer, så att allmänna åklagaren kan inskrida först efter anmälan av fattigvårdsstyrelsen

eller styrelse för anstalt, då sådan meddelat varning. Någon skyldighet

för åklagaren att ovillkorligen låta anmälan föranleda till framställning

hos Konungens befallningshavande torde ej böra föreskrivas, utan bör det bero

på honom att själv besluta, när sådan framställning skall göras.

En brist i det nuvarande förfarandet är vidare, att den anmälde ofta har

tillfälle att undandraga sig tvångsarbetet genom att avvika under ärendets behandling.

Någon annan utväg att avhjälpa denna brist torde ej finnas än att medgiva

hans häktande. Mest effektivt skulle varit att medgiva åklagaren rätt att

häkta, men kommittén har trott det vara lämpligare och i allt fall avhjälpa det

mest trängande behovet, om man låter det ankomma på Konungens befallningshavande

att förordna om den anmäldes häktande i avbidan på målets avgörande.

Rätten att häkta bör dock vara begränsad till de fall, då den anmälde avvikit

från anstalt, där han varit intagen, eller eljest anledning förekommer, att han avviker.

Om Konungens befallningshavande dömt till tvångsarbete, bör Konungens

befallningshavande under enahanda omständigheter kunna förordna, att den dömde

skall hållas i häkte, i avbidan på att utslaget vinner laga kraft.

Beträffande själva handläggningen av målet hos Konungens befallningshavande,

hava några föreskrifter utöver de nu gällande ej ansetts erforderliga. Yid

de förhör, som kunna komma att hållas inför domstol, kan naturligen också

bliva fråga om hörande av vittnen. För de fall, då vittnena åberopas av allmän

åklagare, torde bestämmelser böra givas om ersättning för deras inställelse, och

kommittén har därför uppgjort ett särskilt förslag till lag härom.

s. 463 Kontrollera mot PDF

Knuff/. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135. 463

Tiden för det tvångsarbete, som kan ådömas enligt fattigvårdsförordningen,

växlar mellan 1 och 6 månader. Under tidsperioden 1903—07 utgjorde tiden för

det ålagda tvångsarbetet: i 19,i % av fallen 1 månad, i 38,1 % 2 månader, i 20,2 %

3 månader, i 13, i % 4 månader och i 9,5 % 6 månader (del. III sid. 298). Om

tvångsarbetet skall kunna påverka lättja och liknöjdhet, bör enligt vunna erfarenheter

tiden för arbetet tilltagas så, att den intagne verkligen vänjes vid ett arbetsamt

liv. En skala, enligt vilken två månader blir regel, sjnes då vara väl låg.

Då stadgandet emellertid är avsett att tillämpas beträffande även andra än arbetsovilliga,

har det ansetts lämpligt att bibehålla den nuvarande latituden som den

allmänna, men medgiva en höjning till ett år, då det är fråga om någon, som på

grund av lättja, liknöjdhet eller dryckenskap försummat att fullgöra sin försörjningsplikt.

Därest Konungens befallningshavande anser omständigheterna vara

mildrande, bör Konungens befallningshavande liksom nu kunna låta bero vid

varning.»

I motiveringen till 78 § av sitt förslag anför kommittén, efter att

hava redogjort för stadgandet i 42 § fattigvårdsförordningen:

»Några, kommunala tvångsarbetsanstalter finnas numera ej i vårt land, och

det lärer ej förefinnas anledning att föreslå inrättandet av dylika, då staten genom

sina anstalter synes vara bättre i stånd att fylla den uppgift, som tillkommer

verkliga tvångsarbetsanstalter. Kommittén har därför ej i förslaget till fattigvårdslag

upptagit något stadgande om anordnande av kommunala tvångsarbetsanstalter.

I eu av fångvårdsstyrelsen i skrivelse till Kung! Maj:t den 16 december

1898 gjord framställning om revision av lagen om lösdrivares behandling, vilken

remitterats till kommittén, har fångvårdsstyrelsen gjort ett uttalande om det i

42 § av fattigvårdsförordningen omnämnda'' tvångsarbete och därvid framhållit,

att sådant, under. förutsättning att kommunala tvångsarbetsanstalter ej funnes,

ej borde förrättas i tvångsarbetsanstalt utan i länsfängelse eller kronohäkte. Anledningen

till denna hemställan torde uteslutande vara att söka i den i nämnda

lagrum stadgade korta tvångsarbetstiden, vilken, särskilt vid transporten från avlägsna

orter, gör, att möjlighet ej föreligger till någon påverkan i tvångsarbetsanstalterna

i den riktning, som är avsedd. I fångvårdsstyrelsens uttalande hava

flere Konungens befallningshavande instämt.

Med den av kommittén föreslagna ökning av tvångsarbetstidens längd har

detta skäl för fångvårdsstyrelsens ändringsförslag undanröjts. Anledningen, varför

kommittén föreslagit att använda tvångsarbete i stället för fängelse, ligger

också just däri, att tvångsarbetsanstalterna, särskilt sådan verksamheten utvecklats

vid Svartsjö, synas bättre än fängelserna i deras nuvarande gestaltning ägnade

att i rätt riktning påverka de arbetsovilliga personer, som det här huvudsakligen

gäller. Emellertid synes intet vara att erinra däremot, att tvångsarbete i

vissa av de fall, varom här är fråga, kan verkställas även i fängelse. Detta gäller

särskilt de fall, då arbetet på tvångsarbetsanstalten till följd av nedsatt arbetsförmåga

hos den dömde icke ägnar sig för honom. Så torde, såsom nedan närmare

förmäles, förhållandet i synnerhet bliva med understödstagare, vilka gjort

sig skyldiga till tredska eller oordentligt uppförande samt därför ålagts tvångsarbete.

Ofta nog är så fallet även med kvinnor, som enligt förevarande lagrum

drabbats av tvångsarbete. Över huvud taget böra i fall, som här avses, kvinnor

s. 464 Kontrollera mot PDF

464 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

ej intagas i tvångsarbetsanstalt. Beträffande kvinnornas behandling å statens

tvångsarbetsanstalter hava nämligen starka anmärkningar gjorts, och man tyckes

vara tämligen ense om, att denna behandling lämnar åtskilligt övrigt att önska,

vartill kommer, att en mycket stor del av de kvinnor, som enligt lösdrivarlagen

ålagts tvångsarbete, utgöras av prostituerade och därför ej bör sammanföras med

de här ifrågavarande. Slutligen synes i allmänhet tvångsarbetets verkställande i

fängelse vara att föredraga, då tvångsarbete ådömes på korta tider och tvångsarbetsanstalten

alltså på grund av den knappt tillmätta tvångsarbetstiden ej får

samma tillfälle att utöva den fostran till arbetsamhet, som är dess huvudmål.

Gränsen här torde lämpligen kunna sättas vid tre månader, så att tvångsarbete i

tre månader eller därunder skulle komma att verkställas icke i tvångsarbetsanstalt

utan i fängelse. Det torde emellertid ej kunna ifrågasättas att i lagen upptaga

samtliga dessa olika grunder såsom avgörande för frågan om verkställigheten

skall äga rum å tvångsarbetsanstalt eller i fängelse. Kommittén har därför

åtnöjt sig med att i lagen angiva nedsatt arbetsförmåga såsom den förnämsta anledningen

till att låta verkställigheten av tvångsarbetet äga rum i fängelse eller

kronohäkte, men för övrigt föreslagit, att Kung!. Maj:t skall i administrativ väg

meddela de närmare föreskrifter, som härvid höra följas. I likhet med vad fattigvård

sförordningen innehåller synes avdrag å tvångsarbetstiden ej böra äga rum

vid vistelsen i fängelset.

Uppenbart är, att det förhållande, att enligt fattigvårdslagen ådömt tvångsarbete

förrättas i allmän tvångsarbetsanstalt, icke medför tillämplighet på dylikt

tvångsarbete av de rättsverkningar, som i vissa fall följa med tvångsarbete, ådömt

enligt lösdrivarlagen, i fråga om inskränkning i rätten att välja vistelseort m. m.»

Beträffande tvångsåtgärder mot tredskande under stödstag are framhåller

kommittén, att från olika håll klagats däröver att fattigvårdsmyndigheterna

sakna tillräckliga maktmedel, samt fortsätter:

»Det särskilt anbefallda medlet att för någon tid minska underhållet anses

ej hava någon effekt, då det ej kan ifrågakomma att tillämpa det med stränghet.

Äro de arbetsföra, så kunna de enligt gällande fattigvårdsförordning dömas till

tvångsarbete, men å andra sidan stadgas i 7 § i lagen om lösdrivares behandling

rörande just sådana personer, som enligt 1 § fattigvårdsförordningen skola understödjas,

att de ej få dömas till tvångsarbete eller, om de börjat undergå sådant,

därmed fortfara. Med hänsyn till dessa individer har särskilt yrkats på stadgandet

av straff, då tvångsarbetet på grund av sill natur svårligen kunde genomföras

beträffande icke arbetsföra individer.

Kommittén har likväl ej ansett nödigt att föreslå införande av straffbestämmelser

för dessa fall. Enligt vad kommittén redan framhållit (5 kap.) skulle understödstagare

på grund av dåligt uppförande i fattigvårdssamhällets vanliga

anstalt i stället kunna intagas å arbetshem eller, om kommunen ej själv har

sådant, i länsarbetshem. Sedan i möjligheten till en sådan förflyttning ligger

ett verksamt medel mot ett dåligt uppförande. Kommer eu förflyttning till stånd

så har tydligen arbetshemmet bättre möjlighet än den vanliga fattigvårdsanstalten

att efterhålla eu dylik person. För de få fall, då en strängare åtgärd skulle bliva

av nöden, gäller det antagligen individer, vilkas arbetsoförmåga ej är av den art

(sid. 401), att den bör hindra deras hållande till tvångsarbete. Dock torde med

s. 465 Kontrollera mot PDF

465

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr Vid.

avseende på personel- med nedsatt arbetsförmåga, för vilka tiden för tvångsarbete*

i regel lärer bliva jämförelsevis kort, verkställigheten, såsom förut antytts, i

allmänhet höra äga ram i fängelse. Hörande behandlingen av ärende om dömande

till tvångsarbete gäller i övrigt vad bär ovan blivit sagt.»

Inom kommittén har en ledamot, fröken Pauli, uttalat en avvi- RweryatioD.

kande mening vid kommitténs förslag i denna del och därvid i huvudsak

anfört följande:

»Då kommittén, med hänvisning till i förslaget till fattigvårdslag upptagna

åtgärder mot försumliga försörjare, anser straffbestämmelser på området kunna

undvaras, åtminstone intill dess en allmän strafflagsreform genomföres, så synes

denna uppfattning vila på ett jämnställande med varandra av till sin innebörd i

nog grad olikartade fall av försummad försörjningsplikt. Yäl torde det vara en

riktig iakttagelse, att denna försummelse i ett mycket stort antal av de fall som

komma inom området för den offentliga fattigvårdens verksamhet, till sin grund

har lättja, dryckenskap och ett oordentligt levnadssätt i allmänhet, och väl bör

av denna anledning mot försummelsen i dessa fall främst riktas åtgärder, åsyftande

att råda bot för detta levnadssätt och därmed att direkt eller indirekt

framtvinga ett fullgörande av försörjningsplikten. Att i dessa fall endast hava

till sitt förfogande strafflagsbestämmelser torde, såsom de av kommittén omordade

tyska forhållandena utvisa, icke vara tillfredsställande. Kan en försummelse

av försörjningsplikt för framtiden rättas genom användande av åtgärder

sadana som lönemhållning och kommunalt arbetstvång, bör naturligen icke ett i

medborgerligt hänseende diskvalificerande straff tillgripas. Ett sådant kan ock

just i många av dessa fall, då försummelsen ytterst har sin grund i en svag

karakter och kanske från ungdomen inrotade dåliga vanor, av billighetsskäl böra

undvikas och ersiittas med i medborgerligt hänseende mindre nedsättande åtf.

yryfr’ . ka aro särskilt ägnade att motverka dessa vanor och stärka eventuellt

förefintliga, men alltför svaga ansatser till ett annat levnadssätt. Men det torde

hora ifrågasättas, om det är riktigt att av dessa förhållanden draga den slutsatsen,

att dessa samma åtgärder för alla de fall av försummad försörjningsplikt

vi ka komma inom området för fattigvårdens verksamhet, äro lämpliga och tillfyllestgörande.

Såväl inom som utom detta område förekommer nämligen försummelse

av försörjningsplikt, vilken till sin art är sådan, att den icke synes

från samhällets sida kunna lämpligen behandlas annat än straffrättsligt. Sådana

fall aro, för att endast nämna ett par exempel, de, då barnafader eller make, som

levei skild från sin familj, har relativt väl avlönat arbete, men prisgiver sina

barn och deras moder åt nöd och förstår att så inrätta sig, att löneiinnehållning

blir utan verkan, samt de, då moder lämnar sitt barn till för henne främmande

fosterföräldrar och sedan avviker och för framtiden icke låter sig avhöra. I dessa

och andra fall, där förmåga att fullgöra en enligt lag åvilande förpliktelse sammantraffar

med den medvetna föresatsen att icke fullgöra den, äro åtgärder, vilka

endast syfta till att vänja vid arbete och ordnat levnadssätt, knappast lämpliga

e lei^.tlir;l-ckh''?a; Formen för samhällets inskridande torde här böra vara den

straffrättsliga behandlingen.

, Gentemot farhagan, att befintligheten av straffbestämmelser vid sidan av

stadgandena i fattigvårdslagen skulle leda därhän, att de senare, ehuru på samma

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 120 häjt. (Nr 135.) 59

s. 466 Kontrollera mot PDF

466

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

gång mildare och lämpligare, sattes å sido och straff på ett tidigt stadium och i

stor utsträckning skulle komma att ådömas, kan främst anföras, att resultatet i

Tyskland snarare synes peka i motsatt riktning. En huvudsaklig anmärkning

mot rikslagstiftningen har varit, att det mött alltför störa svårigheter att förebringa

bevisning rörande förmågan att försörja å den ena sidan och den bristande

viljan å den andra, så att den försörjningspliktige i allt för fa fall kunnat fällas

till ansvar. Huruvida det befarade resultatet skulle kunna tänkas uppkomma i

vårt land eller ej, lärer väl ock bero av de ifrågavarande straffbestämmelsernas

formulering. Anmärkas bör i detta sammanhang, att straffbestämmelser, delvis

därför att hänsyn här kan tagas till avsikten mer än till det faktiska resultatet,

lättare än andra kunna avpassas efter förhållandena i olika fall och därför ock

bliva böjligare i själva tillämpningen.

Men om sålunda redan vad beträffar de fall, vilka komma inom området for

fattigvårdens verksamhet, straffbestämmelser torde böra anses önskvärda och behövliga

— och detta är särskilt framträdande under den tid, som måste förflyta,

innan arbetsanstalter enligt kommitténs förslag i tillräckligt antal förefinnas —

så är detta behov än tydligare i fråga om de fall av försummad försörjningsplikt,

i vilka ett anlitande av den kommunala fattigvården från den försörjningsberättigades

sida icke blir försummelsens följd. I och för sig måste det betraktas såsom

oriktigt, att den omständigheten, huruvida fattigvård utgår eller ej, skall bliva

avgörande för huruvida någon som helst åtgärd från samhällets sida mot den

försörjningspliktige kan ifrågakomma. Där den privata välgörenheten eller enskilda,

den försörjningsberättigade närstående personer träda emellan, kan försummelsen

till sin natur vara lika svårartad, som i de fall, då fattigvård utgår.

Särskilt i ögonen fallande är detta i de fall, då försörjaren tvingar de försörjningsberättigade

att icke söka fattigvård eller att avsta från redan beviljad sådan

och därmed — eftersom fattigvård ej kan påtvingas någon — vrider ur fattigvårdsstyrelsens

hand varje vapen, som fattigvårdslagens bestämmelser innebära.

Straffrättsliga bestämmelser rörande försummad försörjningsplikt hava emellertid

även ett annat betydelsefullt syfte än det att råda bot för en del i det

praktiska livet förekommande fall, vilka alls icke eller icke lämpligen kunna behandlas

på sätt i fattigvårdslagen föreslås. Det gäller nämligen på denna punkt

ej minst att få fram en förändring i den allmänna uppfattningen rörande^ försummad

försörjningsplikt. I vårt land hyses i detta avseende av ålit för många

medborgare — icke blott bland de ekonomiskt allra sämst ställda befolkningslagren

— en uppfattning, som innebär eu allvarlig samhällslära. Uraktlåtenheten

att försörja dem, åt vilka man givit livet, liksom dem, av vilka man fåtu livet,

samt, vad mannen beträffar, uraktlåtenhet att försörja sin hustru betraktas av

allt för många såsom en lindrig förseelse. Och det torde kunna ifrågasättas, om

icke vår lagstiftning haft sin del i detta förhållande genom vad den i ämnet

innehållit, men i all synnerhet genom vad den icke innehållit. Eattigvårdsförordningens

bestämmelser i ämnet hava sålunda varit ägnade att i den allmänna

uppfattningen reducera saken till ett ekonomiskt mellankavande mellan fattigvårdssamhälle

och vederbörande försörjningspliktige. _ Och strafflagen har genom

sin tystnad på ifrågavarande punkt sannolikt bidragit till uppfattningen att försummad

försörjningsplikt icke är att räkna bland brottsliga gärningar. År denna

uppfattning i sak oriktig, är försummelse av försörjningsplikt — när den är avsiktlig

och äger rum trots förmåga att fylla plikten — till sin inre art ett brott,

då framstår det såsom en angelägenhet av betydande principiell innebörd, att

s. 467 Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj.ts Nåd. Proposition Nr 135. 467

den liksom andra sådana göres till föremål för straffrättsliga bestämmelser. Sker

detta, synes vara att förvänta, att sådana bestämmelser skola verka icke blott i

sin tillämpning utan ock preventivt, och detta i högre grad än bestämmelser av

annan art. Den förändrade rättsuppfattning, som det bär gäller att få fram, torde

nämligen ej kunna vinnas enbart genom stadganden i eu separatlag, sådan som

fattigvårdslagen. Tvärtom är det måhända att befara, att sådana bestämmelser,

om de icke såsom sin grundval och utgångspunkt hava ett allmänt stadgande av

straffrättslig art, genom vilket själva sakens brottslighet fastslås, skola komma

att framstå såsom mindre väl motiverade och mindre rättvisa just för dem, gentemot

vilka de komma till användning. Det kan nämligen icke då undgås, att de

framträda såsom riktade förnämligast mot vissa befolkningslager. Finnes åter

straffrättsligt stadgande i ämnet, då framträda bestämmelserna i fattigvårdslagen

i . sin rätta dager. De beteckna då vad de böra beteckna, nämligen en anordning,

_ genom vilken den försörjningspliktige i och med avstående av skälig del

av sin arbetsförtjänst eller i och med användande av sin arbetskraft kan göra

rätt för sig hos det samhälle, som fått övertaga hans försörjningsplikt, och dymedelst

undgå den straffpåföljd, som eljest kunde ifrågakomma. Av detta skal

är det icke likgiltigt, om straffbestämmelserna i fråga först i eu framtid, det är

vid en blivande strafflagsreform, komma till stånd. Att försummelse av försörjningsplikt

i och för sig är att betrakta såsom en brottslig gärning, detta synes

undertecknad vara förutsättningen för de i förslaget till fattigvårdslag upptagna

tvångsåtgärdernas existensberättigande. Men det hade varit önskvärt, att detta

betraktelsesätt icke blott legat som en tyst förutsättning under lagförslaget, utan

att detsamma fått sitt uttryck i särskilda bestämmelser utanför fattigvårdslagen

rörande ansvar för försummad försörjningsplikt.»

Efter att vidare hava hänvisat till av professor J. C. W. Thyrén i

»Principerna för en strafflagsreform» I sid. 179 gjort uttalande samt till

av C. S. A:s fattigvårdskommitté i dess Reform linjer kap, III framlagt

yttrande i samma riktning, uttalar reservanten, att kommittén enligt

hennes mening bort framlägga förslag till bestämmelser om ansvar för

för försummad försörjningsplikt, avsedda att införas i strafflagen.

Åtskilliga av de hörda myndigheterna samt svenska kyrkans diakonistyrelse

och svenska fattigv år ds förbundet ansluta sig till den nämnda reservationen.

Bandstol-eningen för kvinnans politiska rösträtt och Fredrika

Bremerförbundet hava uti till Kungl. Maj:t ingivna skrivelser förklarat

sig likaledes instämma med reservanten. Uti en framställning från centralstyrelsen

för Sveriges moderata kvinnoförbund betonas även vikten av

att i det allmänna medvetandet inskärpa, att försummad försörjningsplikt

är en brottslig handling samt hemställes, att vid en blivande

revidering av strafflagen införas straffbestämmelser härom. I allmänhet

hava dock några anmärkningar ej framställts mot den av kommittén i

fråga om de straffrättsliga föreskrifterna intagna ståndpunkt. Kammarrätten

finner reservantens uttalanden innebära mycket, som ur moralisk

Yttranden.

s. 468 Kontrollera mot PDF

468

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

och social synpunkt förtjänar beaktande, men anser dock kommitténs

uttalande i ämnet synnerligen vägande, samt hyser för sin del desto

större tvekan om lämpligheten av att redan för närvarande — innan

ännu erfarenhet vunnits angående effektiviteten av övriga nu ifrågasatta

tvångsmedel mot försumliga försörjningspliktiga — införa nya bestämmelser

i strafflagen av här avsedd innebörd, som denna fråga, vilken,

såsom jämväl påpekats, delvis saknar omedelbart sammanhang med

fattigvårdslagstiftningen, givetvis kommer under omprövning vid den

stundande strafflagsreformen.

I ett vid fattigvårdskongressen 1915 hållet inledningsföredrag rörande

behandlingen av försumliga försörjare anförde borgmästaren Jakob Pettersson:

De av kommittén föreslagna bestämmelserna om varning och tvångsbehandling

å statens anstalter kunde aldrig få den folkuppfostrande betydelse som

en straffrättslig behandling. Eu sådan skulle framstå som en mera verksam

tuktan och därjämte även av det skälet kunna väntas öva bättre verkan,

att den ej i samma mån som det administrativa förfarandet skulle vara

utsatt för misstanken att vara bestämd av godtycke. Det administrativa

förfarandet vore icke utrustat med alla de medel och anordningar, som

gjorde, att det kunde i lika hög grad som ett domstolsförfarande för

den allmänna uppfattningen framstå såsom erbjudande all önsklig rättstrygghet

och alla rimliga garantier för en enhetlig lagtillämpning. Av

den officiella statistiken framginge, att i de olika länen väsentligen olika

principer tillämpades i fråga om lösdrivares behandling, så att i det ena

länet i stor utsträckning ådömande av tvångsarbete förekomme, i det

andra endast undantagsvis. Det skulle vara mindre tilltalande om de

nu föreslagna åtgärderna skulle inom de olika länen få en helt olika

tillämpning. En olägenhet med tvångsarbetet vore, att det innebure

ett sammanförande av mindre fördärvade personer med mera färdärvade.

För att undvika de kvinnliga tvångsarbetsfångarnas sammanförande med

de prostituerade hade kommittén föreslagit, att kvinnor alltid skulle i

fängelse avtjäna enligt fattigvårdslagen ådömt tvångsarbete. Då samma

regel enligt kommitténs mening också skulle tillämpas beträffande männen,

för så vitt det dem ådömda tvångsarbetet ej överstege en tid av

tre månader, ville det i själva verket synas, som om i det övervägande

flertalet fall den bestraffning, som de tredskande försörjarne komme att

undergå, skulle verkställas i fängelserna. — För att förebygga att, såsom

kommittén befarat, om straffrättsliga åtgärder infördes, dessa skulle

komma att av en del fattigvårdsstyrelser tillämpas i stället för de åtgärder

till direkt framtvingande av försörjningspliktens fullgörande, som

vore avsedda att användas innan tvångsåtgärderna borde vidtagas, syn
-

s. 469 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

469

te« man kunna föreskriva, att det straffrättsliga förfarandet ej Unge tillgnp.

is förr än fattigvårdsstyrelsen i vederbörlig ordning sökt få den

traskande försörjaren inställd i arbetsanstalt för fullgörande av honom

a/Siande ai betsskyldighet. Den förestående strafflagsrevisionen borde

ej lå utgöra något hinder för genomförande av enstaka partiella strafflagsreformer.

I fattigvård sdirektörens i Göteborg i annat sammanhang (sid. 444) berörda

uttalande, vilket berör flertalet av de stadganden, som avse förfarandet

mot försumliga försörjare, heter det, sedan redogörelse lämnats

tor de föreslagna bestämmelserna härutinnan:

i i /r-la ,de ,yillk°r och långrandiga förfaranden, vilka i förslaget uppställts till

skydd för de försumliga försörj ärna, kunde vara behövliga, om fattigvårdsstyrelsen

vore ett urval av omdomes- och samvetslösa personer, men då förhållandet är

det motsätta maste fordras att alla de här refererade villkoren strykas och det

u an förbehåll stadgas, att den försumlige, där han vistas inom ortens polismyndighets

distrikt, genom dennes försorg men eljest genom Konungens befallningsavandes

föranstaltande efter anmaning av fattigvårdsstyrelsen inställes till arbete.

Vagrar han sedermera fullgöra detta eller lämnar utan tillstånd arbetet

e er visar han tredska att efterkomma givna föreskrifter eller gör han sig skyldig

ill uppförande, som strider mot sedlighet eller god ordning, äger fattigvårdss

tyre Isen eller den styrelsen lämnar sådant uppdrag tilldela den felande varning

Hattar lian sig ej efter varningen, må styrelsen, med bifogande av bevis om varnmg

samt fullständig utredning i ärendet, hos Konungens befallningshavande eller

poliskammare, dar sådan finnes, göra framställning om den felandes dömande till

tvångsarbete Dar tvångsarbete ålägges, bör tiden därför bestämmas till minst

högst ett ar men må i fråga om någon, som på grund av lättja, lik

nojdhet eller dryckenskap försummat sin försörjningsplikt, tiden för tvångsarbetet

hojas till 3 år. Denna tid, 3 år, kan ingalunda anses för lång, snarare

tvärtom enär en person, som gjort sig skyldig till bettleri, vilket är en långt

ringare förseelse, kan ådömas denna strafftid.

, J?ei1 ..k^r av mig föreslagna förenklade proceduren torde icke innebära någon

fara för övergrepp från fattigvårdsstyrelsens sida, ty dels finnes ej skäl att anaga,

att styrelsen, utan att verkliga skäl föreligga, påyrkar särskilda åtgärder mot

torsorjmngspliktiga, och dels innebär besvärsrätten och Konungens befallningshavandes

skyldighet enligt § 80 att pröva varnings behörighet tillräckliga garan
-

Beträffande de särskilda av kommittén i 76—78 §§ föreslagna bestämmelserna

hava anmärkningar gjorts i följande hänseenden.

Vid kommittéförslagets 76 § anmärkes från några håll, att den felande

borde varnas omedelbart efter det felet begåtts och att det därför vore

olämpligt att låta därmed anstå, tills fattigvårdsstyrelsen sammanträdde.

På grund härav föreslås, att befogenhet att besluta om varning måtte tillläggas

ej blott fattigvårdsstyrelsen utan även ordföranden eller den, åt vilken

styrelsen lämnade sådant uppdrag, dock att, enligt vad från ett håll

s. 470 Kontrollera mot PDF

470 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

förordaB, den, som enligt styrelsens uppdrag utdelade varning, borde

hava skyldighet att å nästa styrelsesammanträde anmäla åtgärden.

Stadgandet i 77 § av kommitténs förslag om sakens anmälande i första

hand hos allmänna åklagaren och rätt för denne att bestämma, huruvida

framställning bör göras hos Kungl. Maj:ts befallningshavande, har gjorts till

föremål för anmärkning från många håll. Inskjutandet av allmänna åklagaren

såsom mellanhand mellan fångvårdsstyrelse och Kungl. Maj:ts befallningshavande

med rätt för åklagaren att avgöra, huruvida den av fattigvårdsstyrelsen

beslutade anmälan skall föranleda till vidare framställning,

betecknas såsom överflödigt och olämpligt samt anses gorå proceduren

mer invecklad. Det innebure icke, såsom kommittén förmenat, någon

lättnad för fattigvårdsstyrelserna, då det ej vore något avsevärt större

besvär att avlåta en framställning till Kungl. Maj:ts befallningshavande

än till åklagaren, och den erforderliga utredningen torde i likhet med i

övriga fattigvårdsärenden kunna erhållas genom befallningshavandens försorg.

Skulle det föreslagna förfaringssättet dock komma till tillämpning,

borde allmänna åklagarens befattning med ärendet inskränkas till

att mottaga anmälan, verkställa förhör och utredning i saken samt därefter

utan prövande av anmälans befogenhet överlämna ärendet till

Kungl. Maj:ts befallningshavande; i varje fall borde fattigvårdsstyrelsen

få rätt att vända sig direkt till Kung!. Maj:ts befallningshavande, om

åklagaren vägrade att upptaga eller fullfölja ärendet. Åklagaren borde,

om han skulle hava befattning med saken, tillerkännas rätt att häkta den

anmälde, då alltför stor sannolikhet förelåge för att denne eljest under

ärendets behandling skulle avvika.

Åven i övrigt hava bestämmelserna i 77 § av kommitténs förslag gjorts

till föremål för anmärkning, i det hela anordningen synts några av de hörda

myndigheterna vara alltför omständlig. Fattigvårdsstyrelsen i Norrköping

påyrkar borttagande av bestämmelserna om utredning och förhör inför

Kungl. Maj:ts befallningshavande. En myndighet anser förhörs hållande

inför Kungl. Maj:ts befallningshavande böra bero på, om sådant finnes

erforderligt. En annan myndighet åter anmärker, att den anmälde bör

vara personligen tillstädes vid förhöret och till undvikande av uppskov

kunna hämtas dit, i vilket sistnämnda hänseende uttrycklig föreskrift

borde meddelas. Av fattigvårdsstyrelserna i ett par större städer in. fl.

har påyrkats, att den Kungl. Maj:ts befallningshavande tillkommande

uppgiften i dessa mål uti de städer, där poliskammare finnes, borde överlämnas

åt denna. Från några håll har hemställts om höjning av tiderna

för tvångsarbetet.

s. 471 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 135.

I sistnämnda hänseende anför fångvårdsstyrelsen''.

471

»Olampliglieten av så kort tvångsarbete som under eu månad liar länge

vant allmänt beaktad. Om någon dömes till tvångsarbete, tager det alltid någon

ld, innan lian kan avsandas från den ort, där lian dömts, och själva transporten

till tvångsarbetsplatsen kan kräva åtskilliga dagar. Han skall först införas till

“armaste häkte; ankommer möjligen dit straxt efter det att veckans ordinarie

transport avgatt och nodgas sålunda stanna i liäktet ytterligare en vecka När

han arfländer till tvångsarbetsanstalten, återstår förblinda blott ett par veckor av

ådomda arbetstiden, efter vars utgång hemforslingen på samma sätt vidtager.

Vet hela blir snarast eu resa med åtskilliga intervaller, men knappast något

tvångsarbete, att tala om. Erkännande detta anse förslagsställarna i allt fall

den låga minimitiden böra bibehållas. Då nu stiftas ny lag, borde enligt styrelsens

mening rättelse ske i nuvarande otillfredsställande förhållanden härutinnan

tor sa vitt angår »fattigvårdsfångarna». Vid blivande omarbetning av lösdrivarlagen

torde motsvarande ändring däruti böra ske.»

. Det av kammarrätten avgivna utlåtandet innehåller beträffande kommitteforslagets

77 § följande uttalande:

„ § inrymda stadgandena angående proceduren för ådömande av

tvångsarbete hava från skilda håll kritiserats såsom allt för omständliga och ineflektiva

gentemot de felande. Aven kammarrätten håller för sin del före, att en

omarbetning av detta lagrum är av behovet påkallad i syfte att åvägabringa ett

afl™ jore“Hat °cb; summanskt rättsförfarande än det av kommittén föreslagna,

bålunda finner ämbetsverket, att den i paragrafen omförmälda anmälan må för

un vikande av onödig omgång, såsom hitintills, av fattigvårdsstyrelsen göras

omedelbart hos Konungens befallningshavande och icke hos allmänna åklagaren

Detta desto mindre som det icke synes böra ifrågasättas att till åklagaren överlata

befogenhet att efter eget gottfinnande förhindra vidare tvångsförfarande mot

den felande. Vid sådant förhållande torde även det förhör i saken, som enligt

forslaget skulle aga rum före framställningen till Konungens befallningshavande

u an olägenhet kunna bortfalla. Den, om vilkens dömande till tvångsarbete

tramstallmng gjorts, bör givetvis icke kunna åläggas dylikt arbete utan att hava

erhållit tillfälle att yttra sig över samma framställning. Däremot synes en ovillkorlig

bestämmelse om förhör i saken under ärendets handläggning hos Konungens

efallnmgshavande icke lämplig, då dylikt förhör ej torde vara erforderligt” för

den händelse den felande utan vidare medgiver befogenheten av den gjorda främja

I fråga om tiden för tvångsarbete finner kammarrätten särskild lati
hir

dom, som på grund av lättja, liknöjdhet eller dryckenskap försummat sin

försörjningsplikt, ej vara av behovet påkallad; och torde i enlighet med vad fångvårdsstyrelsen

m. fl. i ärendet hörda vederbörande anfört minimitiden för tvångsarbete

hora sättas högre än den av kommittén föreslagna eller eu månad.»

. 78 § av kommitténs förslag har fångvårdsstyrelsen gjort följande

erinringar: J

/j1 hädelse minimitiden för tvångsarbetet höjes, bortfaller den anledning

till att fata detsamma avtjänas i fängelse, som kan ligga i olämpligheten att för

s. 472 Kontrollera mot PDF

472

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

några få veckor forsla personen till en avlägsen tvångsarbetsanstalt. Styrelsen

har visserligen, med hänsyn till nuvarande korta arbetstider, i den av de kommitterade

(å sid. 406) åberopade underdåniga skrivelsen den 16 december 1898 föreslagit,

att ifrågavarande personer borde avtjäna tvångsarbetet i fängelserna i

stället för såsom nu i de allmänna tvångsarbetsanstalterna — detta under förutsättning

att kommunala tvångsarbetsanstalter ej finnas. Styrelsen har dock samtidigt

framhållit olämpligheten av att i fängelse införa en person, som icke ens

åklagats för brott. Under senare år har strävandet varit att i möjligaste mån

gruppera de dömda på olika anstalter efter särskiljande grunder: och att nu

genom bestämd lagföreskrift — icke såsom ett undantagsfall utan, där vissa förutsättningar

föreligga, såsom regel göra fängelserna till arbetsplats för icke brottslingar

synes styrelsen principiellt oriktigt. Måste denna utväg anlitas, torde

fängelsevistelsen böra betecknas såsom straff. Den tredskande i arbetshemmet

borde dömas till en eller annan månads fängelse, men icke till tvångsarbete att

avtjänas i straffanstalten. Att åstadkomma någon skillnad inom straffanstaltens

murar mellan fängelse och tvångsarbete lärer knappast vara möjligt. Det hela

blir en namnfråga; men resultatet måste vara, att tvångsarbetet ännu mera än

hittills uppfattas såsom en straffart och att känslan av orättvis behandling bliver

än mer framträdande hos den, som jämför sin överträdelse i arbetshemmet med

det brott, som fört den straffade till fängelset under en kanske avsevärt kortare

tid.»

Vidare har fångvårdsstyrelsen gentemot kommitténs i det föregående

intagna uttalande angående kvinnornas behandling å statens tvångsarbetsanstalter,

anfört, att verkliga förhållandet vore, att de kvinnliga

tvångsarbeterskorna vid anstalterna utförde ett gott och samvetsgrant

arbete och att åtminstone icke till styrelsens kännedom framburits några

anmärkningar beträffande deras behandling. Visserligen kunde det enligt

styrelsens mening vara lämpligt, att kvinnorna i något större utsträckning

sysselsattes i friluftsarbeten, därför styrelsen också under många

år strävat; men därav följde icke, att nuvarande tillståndet vid de kvinnliga

tvångsarbetsanstalterna vore värt klander. En annan sak vore, att

de många prostituerades införande bland andra kvinnor vore en nackdel;

men så länge ej egenskapen av att vara prostituerad angåves i utslaget

såsom grund för tvångsarbetets ådömande, torde ett avskiljande av denna

kategori knappast kunna genomföras. — Skulle, på sätt styrelsen ifrågasatt,

arbetshemmen göras till statsanstalter, borde ådömande av särskilt

tvångsarbete eller judiciellt straff för tredska kunna helt bortfalla och

lämplig disciplinär behandling i stället användas inom samma eller annan

anstalt.

Svenska fattigvårdsförbundet finner det olämpligt att i fängelse intagas

personer, som icke blivit dömda för brott. Socialstyrelsen anser

det icke böra ifrågakomma att låta tvångsarbete förrättas i fängelse,

enär den åtskillnad mellan tvångsarbete och straff, som det från flera

s. 473 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr IHr.

473

synpunkter torde vara angeläget att upprätthålla, med en sådan anordning

i betänklig mån äventyrades.

Med de anordningar, som föreslagits i fråga om arbetsskyldigheten

för försumliga försörjare och vid anstaltsbehandlingen över huvud taget,

är det otvivelaktigt av nöden att anlita mera kraftigt verkande åtgärder

för sådana fall, då någon, som intagits å anstalt eller inställt sig eller

hämtats till förrättande av arbete utanför anstalt, undandrager sig att

fullgöra anvisat arbete eller utan tillstånd lämnar arhetet eller visar

tredska att efterkomma givna föreskrifter eller gör sig skyldig till uppförande,

som strider mot sedlighet eller god ordning. Kommittén har

bibehållit gällande lagstiftnings ståndpunkt att för sådana fall anlita

tvångsarbete, vilket liksom nu skulle åläggas av Kungl. Maj:ts befällnmgshavande

samt i allmänhet förrättas å samma anstalter, som komma

till användning för de personer, som avses i lagen om lösdrivares behandling.

På sätt kommittén anfört gäller det här förnämligast personer, som

på grund av lättja eller liknöjdhet underlåta att genom arbete skaffa

sig medel till fullgörande av sin försörjningsplikt, och ett hållande till

arbete å en tvångsarbetsanstalt synes då vara den riktiga behandlingen.

Mot nu gällande regler för tvångsarbetes ådömande och fullgörande

hava åtskilliga anmärkningar framställts, men då lagen om lösdrivares

behandling för närvarande är föremål för omarbetning, lärer det ej kunna

ifrågasättas att för här ifrågavarande fall införa några nya principer

vadan jag ansett mig böra i huvudsak följa kommitténs förslag.

Enligt vad redan kommittén framhållit och den ovannämnda reservanten

närmare utfört gäller det emellertid att lagstifta ej blott för den nämnda

gruppen av försumliga försörjare utan även för försörjare, vilka på det

hela taget föra ett arbetsamt och ordentligt liv, men i allt fall underlåta

att sörja för sm familj. Vidare kommer under de av kommittén föreslagna

bestämmelserna i 76 och 77 §§ en del understödstagare med nedsatt

arbetsförmåga. Ehuruväl man kan giva kommittén rätt uti att även

ifråga om dessa båda grupper tvångsarbetet skall visa sig verksamt och

i varje fall blotta bestämmelsen om dess användande samt statuerande

av exempel i lämpliga fäll komma att utöva en nyttig inverkan, torde

det å andra sidan höra medgivas, att bestämmelser om straff i dessa fall

skulle vara en mera rationell utväg.

Beaktansvärd är onekligen en annan av reservanten framhållen synpunkt,

nämligen behövligheten av ett straffrättsligt ingripande även vid

sådana fall av försummad försörjningsplikt, i vilka ett anlitande av den

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 120 hiijt. (Nr 135.) 60

Departe
ments
chefen.

s. 474 Kontrollera mot PDF

474

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 135.

kommunala fattigvården icke blir en följd av försummelsen; ingripandet

motiveras därvid framför allt av önskvärdheten utav att på detta område

få fram eu förändring i den allmänna uppfattningen. På sätt reservanten

anfört, bör den omständigheten, att fattigvård utgår, icke vara

avgörande för frågan om ett ingripande från samhällets sida skall komma

till stånd eller icke. Försummelsen kan vara lika svårartad i det ena

som i det andra fallet.

Att här föreligger behov av straffrättsliga bestämmelser synes mig

uppenbart. Då emellertid sådana icke framlagts av kommittén och desamma

torde böra givas i form av ändringar i strafflagen, har jag

ansett med desamma höra tillsvidare anstå. Törhända skulle förslag till

sådana bestämmelser lämpligen kunna avgivas i sammanhang med kommitténs

förslag rörande barnavårdslagstiftningen. Det gäller ju i främsta

rummet fullgörande av försörjningsskyldighet gentemot barnen. Enligt

vad jag erfarit, lärer det vara kommitténs avsikt att i nämnda samband

framlägga vissa förslag till ändringar i strafflagen, och spörsmålet om

ansvar för försummande av försörjningsplikt skulle då lämpligen kunna

komma under övervägande.

Yad därefter beträffar detaljanmärkningarna mot stadgandena i kommittéförslagets

76 och 77 §§, hava åtskilliga av dem synts mig höra föranleda

ändringar i förslaget. Sålunda lärer det vara ändamålsenligt, att varning

kan beslutas, utan att fångvårdsstyrelse eller anstaltsstyrelse behöver

sammanträda. Befogenheten av varningen kommer i allt fäll under bedömande,

när det gäller frågan, huruvida tvångsarbete bör ådömas,

vadan det ej kan vara någon risk att giva styrelsen rätt att överlåta

åt annan person att besluta om och tilldela varning, med skyldighet

för denne att föra protokoll däröver och vid styrelsens nästa sammanträde

underrätta härom. — Vidare finner jag i likhet med en del hörda

myndigheter anmälan om dömande till tvångsarbete böra av vederbörande

styrelse få göras direkt hos Kungl. Maj:ts befallningshavande. Med en

sådan anordning kan även det förhör, som enligt förslaget skulle av

åklagaren hållas, innan framställning gjordes hos befallningshavanden,

bortfalla. — Hållandet av förhör inför Kungl. Maj:ts befallningshavande

synes mig icke böra fastslås såsom ovillkorligt, enär, pa sätt anmärkts,

tillräckliga upplysningar kunna hava vunnits genom förhör i annan ordning

och genom den anmäldes egna uppgifter, men denne bör icke utan

att hava erhållit tillfälle att yttra sig över framställningen kunna ådömas

tvångsarbete.

I stad, där poliskammare finnes, kunde ifrågasättas att, såsom skett

i lagen om lösdrivares behandling, överlämna den Kungl. Maj:ts befall
-

s. 475 Kontrollera mot PDF

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135. 475

ningshavande eljest tillkommande befogenheten i förevarande avseende

åt polis kammaren. Da det emellertid är av vikt, att den myndighet, som

bär att behandla fattigvårdsärenden i allmänhet, även får handlägga nu

ifrågavarande ärenden, har jag ej funnit skäl att frångå kommitténs förslag,

som överensstämmer med vad nu gäller.

hrågan om de tider, på vilka tvångsarbete enligt fattigvårdslagen

bor kunna ådömas, sammanhänger på det närmaste med kommitténs

torsfag 1 78 § angående de anstalter, i vilka tvångsarbete skall förrättas

näsom bl. a. fångvårdsstyrelsen framhållit, är det olämpligt att i fängelse

intaga personer, som icke dömts för brott. Emellertid lärer det åtminstone

tillsvidare icke kunna undgås att låta tvångsarbete i vissa fall verkställas

\ taageise- Eu sådan åtgärd föranledes dels av att, med hänsyn till

deri langa tid, som åtgår för de dömdas forsling från avlägsna orter til!

vång sarbetsanstal ten, ett avtjänande av kortvarigt tvångsarbete i sådan

anstalt 1 många fall, såsom det blivit framhållet, måste anses mindre

lämpligt, dels av hänsyn till den nedsatta arbetsförmågan hos vissa till

tvångsarbete dömda, dels ock, vad särskilt beträffar kvinnorna, av beo\et

utav en mera fullständig åtskillnad mellan olika kategorier tvångsarbetsangar

än som, med tvångsarbetsanstalternas nuvarande anordnino- låter

sig genomföra. Betonas må emellertid, att fängelsernas användande

tor angivna ändamål endast är att betrakta såsom en nödfallsutväg samt

att önskvärt vore, om genom förändring i avseende å tvångsarbetsanstalternas

anordnande det kunde bliva möjligt att i allmänhet hålla de

enligt fattigvårdslagen till tvångsarbete dömda till arbete å tvångsarbetsanstalterna.

Till dess en sådan anordning kan komma till stånd, vilket

icke ange torde låta vänta på sig, lärer det vara erforderligt att anlita

.ange serna, vilket åtminstone beträffande sådana personer, med avseende

. straffrattshga åtgärder, om sådana infördes, skulle komma til!

tillämpning, icke bör väcka alltför stora betänkligheter. Med hänsyn

till de anmarknmgar, som gjorts mot kommitténs förslag, synes mig

emellertid verkställigheten böra äga rum å kronohäkte.

Om sålunda fängelserna i vissa fall tillsvidare skola få användas för

avtjanande av tvångsarbete, lärer hinder ej böra möta för att sätta minimitKlen

sa kort som en månad. Härför talar även den omständigheten, att

eu lgt lagen om lösdrivares behandling tvångsarbetstiden är bestämd til!

lägst en månad, och det torde knappast vara lämpligt att såsom påföljd

enligt attigvardslagen stadga ett högre minimum än enligt lösdrivarlagen.

Däremot torde 1 sammanhang med den blivande revisionen av sistnämnda

lag hora tagas under övervägande, huruvida icke enligt båda lagarna

tvångsarbetets minimitid kunde något höjas, vilket i fråga om de Enligt

s. 476 Kontrollera mot PDF

476

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

fattigvårdslagen till tvångsarbete dömda skulle, på sätt av det föregående

framgår, möjliggöra att i större utsträckning för arbetets avtjänande

anlita tvångsarbetsanstalterna.

I likhet med kammarrätten finner jag en särskild latitud för dem,

som på grund av lättja, liknöjdhet eller dryckenskap försummat sin försörjningsplikt,

icke vara erforderlig, och anser jag maximigränsen böra

sättas till två år, vilket i sin mån torde bidraga till att i tillämpningen

minimitiden en månad mera sällan kommer att användas, varigenom

fångvårdsstyrelsens anmärkning med avseende å sistnämnda tid kommer

att i någon mån tillgodoses.

Då frågan om ersättning i vissa fall av allmänna medel till vittnen

i mål enligt 77 § i kommittéförslaget tillhör justitiedepartementet, torde

förslag tilf lagbestämmelser därutinnan komma att framläggas av chefen

för nämnda departement. .

Kommitténs förslag innnehåller lika litet som fattigvårdsförordnmgen

några närmare regler rörande verkställighet av ådömdt tvångsarbete.

Då förslaget innehåller, gtt tvångsarbetet skall förrättas å allmän tvångsarbetsanstalt,

utan att stadga vidare beträffande verkställigheten, torde

det emellertid liggå nära till hands att antaga, att de i lösdrivarlagen

oävna föreskrifter äro avsedda att komma till användning. I sina motiver

uttalar kommittén, att det förhållande, att tvångsarbetet komme att

förrättas å allmän tvångsarbetsanetalt, uppenbarligen icke medförde tilllämplighet

på dylikt tvångsarbete av de rättsverkningar, som i vissa fall

följde med det enligt lösdrivarlagen ådömda tvångsarbetet i fråga om

inskränkningar i rätt att välja vistelseort m. m. De av kommittén

åsyftade bestämmelserna i 12 § lösdrivarlagen beröra lika litet som föreskrifterna

i 14 § av samma lag angående vissa underrättelser till rikets

polismyndigheter verkställigheten av tvångsarbetet och torde därför vara

uteslutna från tillämpning. Åven bestämmelserna om förpassning ligga

utanför verkställigheten och sakna betydelse för här ifrågavarande fall.

Hänvisning torde alltså böra äga rum till stadgandena i 7, 8 och 13 §§

lösdrivarlagen.

Fattigvårdsstyrelsens

målsmansrätt

över un der - stödstagare

77 §.

(79 § i

kommitténs

förslag.)

Kommittén.

Enligt gällande fattigvårdsförordning, 35 § 1 monn, har fattigvårdsstyrelsen

målsmansrätt över den, som av fattigvårdssamhället åtnjuter

full försörjning, vilken ej är blott tillfällig; och denna rätt varar så

länge fattigvården fortfar.

Kommittén anför härom:

»Någon bestämning av målsmansrättens innebörd lämnar fattigvårdsforord''lingen

icke. Några av de rättigheter, som ett dylikt representantskap kan tankas

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

4-77

innefatta, regleras emellertid genom andra föreskrifter i förordningen. Sålunda

är fattigvårdssamliället, såsom tidigare omförmälts, enligt stadgandet i 3b § 2

mom. fattigvårdsförordningen behörigt att sätta sig i besittning av all egendom,

som tillhör understödstagaren vid hans mottagande till försörjning. Vidare kan

enligt 29 § 2 mom. av förordningen talan föras mot försörjningspliktig person

för erhållande av gottgörelse för lämnad fattigvård, varigenom fattigvårdssamhället

i viss utsträckning är i tillfälle att begagna sig av understödstagarens rätt

mot försörjningspliktig. Härutöver torde i målsmansrätten ligga eu befogenhet

för fattigvårdsstyrelsen att för understödstagare föra talan för att tillvarataga

hans och dä.rmed också samhällets rätt. Så vitt understödstagaren uppnått

myndig ålder, synes han dock ej vara berövad rätten att själv sluta avtal och

uppträda inför rätta, ehuru hans åtgöranden naturligen begränsas av fattigvårdssamliällets

rätt till hans egendom. Hörande å andra sidan samhällets skyldighet

att bevaka en understödstagares rätt mot tredje man, finnas inga antydningar

i fattigvårdsförordningen. En personlig omvårdnad om understödstagare åligger

fattigvårdsstyrelsen på grund av dess allmänna verksamhet.»

Kommitténs betänkande innehåller vidare i denna del en redogörelse

för barnavårdsnämnds och skyddshemstyrelses myndighet över omhändertagna

barn samt om vissa av C. S. A:s fattigvårdskommitté och medicinalstyrelsen

uttalade önskemål ävensom en sammanfattning av hithörande

bestämmelser i några främmande länder.

Kommitténs förslag till fattigvårdslag innehåller under 79 § följande

bestämmelser:

»Där någon, som icke nått myndig ålder, på fattigvårdssamhälles bekostnad

åtnjuter vård utanför sina föräldrars eller målsmans hem, har samhällets fångvårdsstyrelse

målsmansrätt över honom.

Över den, som enligt 36 § genom fångvårdsstyrelse^ försorg beretts tjänst

eller anställning, bör styrelsen, ändå att han icke åtnjuter fattigvård, fortfarande

öva tillsyn, så länge han ännu icke uppnått myndig ålder; och äger styrelsen,

intill dess sådan person fyllt aderton år, för honom utse tjänst eller anställning,

vilken han icke utan dess tillstånd må lämna före denna ålder.

Kräves på grund av understödstagare tillfallet arv eller eljest förmyndare

för honom, har fattigvårdsstyrelsen att hos vederbörande domstol göra anmälan

därom.»

I avseende å fattigvårdsstyrelses målsmansrätt för understödstagare,

som uppnått myndig ålder, anför kommittén, att den ansett dylik rätt

icke böra bibehållas, samt fortsätter:

»Det är såsom förut antytts, oklart vad målsmansrätten i fråga om sådana

personer innebär; och det torde icke vara lätt att utreda, på vilket sätt

och i vilken omfattning den hittills kommit i tillämpning. Hedan däri, att dess

betydelse är så obestämd och svävande, ligger ett skäl att icke på detta område

låta målsmansrätten kvarstå. Härtill kommer, att institutet till följd av denna

dess obestämdhet kan i tillämpningen å ena sidan föranleda till ett obehörigt intrång

i understödstagarens självbestämningsrätt samt, då han icke kan frånkännas

s. 478 Kontrollera mot PDF

478

Knugl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

rätten att själv vidtaga rättshandlingar, förorsaka konflikter, och å den andra

sidan för fattigvårdsstyrelsen medföra förpliktelser, vilkas fullgörande eller underlåtande

kan ådraga styrelsen besvär och obehagliga påföljder. Även om de fall,

då dylika olägenheter kunna framträda, måste bliva jämförelsevis få, när det

gäller egendomslösa personer, synes det dock olämpligt att bibehålla ett institut,

som kan medföra dylika.. Slutligen bör bemärkas, att fattigvårdsstyrelsen och

understödstagaren understundom kunna hava stridiga intressen, varvid olämpligheten

av fattigvårdsstyrelsens målsmansrätt i all synnerhet framträder i sådana

fall, där, såsom i de av medicinalstyrelsen omnämnda, understödstagaren saknar

förmåga att själv tillvarataga sin rätt.

Målsmansrätten synes också utan större olägenheter kunna undvaras. Vad

angår fattigvårdsamhällets intresse i avseende å understödstagarens egendom, är

frågan enligt nuvarande lagstiftning ordnad på ett sådant sätt, att målsmanskap

bär ej behöves; fattigvårdssamhället får vid full, ej tillfällig försörjning äganderätt

till sådan egendom. Enligt kommitténs förslag skulle stadgandet härom i

huvudsak undergå den förändring, att fattigvårdssamhället äger omhändertaga

egendomen, men blott för att därav bereda sig ersättning för sina kostnader. Allt

fortfarande skulle dock målsmansrätten kunna undvaras för att vinna det syfte,

som man här vill ernå. För det fall att egendom tillfaller understödstagaren

under tid, då han är av fattigvården omhändertagen, gäller detsamma. Därest

egendomen är av någon betydenhet, upphör givetvis fattigvården och därmed

också fattigvårdsstyrelsens målsmansrätt. År åter fråga om ett mindre belopp,

vilket allenast för en kort tid skulle hålla understödstagaren utanför fattigvården,

kommer väl vården oftast att fortgå, och fattigvårdsstyrelsen lärer i sådant fall,

oavsett målsmansrätten, hava tillfälle att göra sig betäckt för sin fordran för den

utgående fattigvården. För övrigt framträder just i dessa fall, då egendom tillfaller

eu understödstagare, olämpligheten av målsmansrätten, i det att intressemotsatser

mellan fattigvårdsstyrelsen och understödstagare här lätt uppstå. Riktigare

synes vara, att, där egendom tillfaller understödstagare, som saknar förmåga

att förvalta den, förmyndare för honom förordnas.

Den vårdnadsskyldighet och uppsiktsrätt, som må anses ligga i fattigvårdsstyrelsens

målsmansrätt, har styrelsen redan på grund av sin allmänna försörjningsplikt.

Betydelsen av målsmansrätten torde för övrigt vara än mera oklar i

detta avseende än i fråga om egendomsförhållandena.

Det har slutligen framhållits, att det skulle vara önskvärt, att bibehålla

målsmansrätten såsom erforderlig med avseende å bevakande av en understödstag&res

rätt mot tredje man. Målsmansrätten skulle härvid närmast vara att anse

såsom en skyldighet, vilken man i understödstagarens intresse pålagt fattigvårdsstyrelsen.

Det synes dock vara tvivelaktigt, i vad mån en sådan skyldighet på

grund av målsmansrätten existerar och i vad män den kan göras gällande även mot

en fattigvårdsstyrelse, som visar sig försumlig i detta stycke. Jämväl för dessa

fall synes det vara lämpligare, att, där understödstagaren saknar förmåga att själv

bevaka sin rätt, förmyndare för honom varder förordnad.

Av nu anförda skäl har kommittén i sitt förslag icke upptagit något stadgande^

om målsmansrätt för fattigvårdsstyrelsen över person, som redan nått

myndig ålder. Då det emellertid i många fall måste framträda såsom synnerligen

angeläget, att en förmyndare förordnas för att tillvarataga en understödstagares

rätt, har förslaget upptagit en föreskrift om skyldighet för fattigvårdsstyrelsen

att göra anmälan därom hos vederbörlig domstol. Såsom exem
-

s. 479 Kontrollera mot PDF

479

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 135.

pel på fall, då ett behov liärav föreligger, har särskilt nämnts, att arv’ tillfallit

understödstagaren. Men för övrigt framgår av det ovan sagda, att anmälan bör

göras, när helst en understödstagares rätt behöver iakttagas vare sig med hänsyn

till honom tillhörig egendom eller i uppkommande rättsförhållanden till

tredje man.»

Vad beträffar understödstagare, som ännu icke nätt myndighetsåldern,

anser kommittén ett annat förhållande löreligga än med avseende å

de myndiga samt anför:

»Här har begreppet målsmansrätt även utanför fattigvårdens område sin direkta

motsvarighet i föräldrarnas målsmansrätt för barnen. Het är naturligt att,

om den offentliga fattigvården, på grund därav att föräldrarna ej finnas eller ej

fullgöra sin plikt, måste taga hand om barnen samt giva dem vård och uppfostran,

fattigvårdsstyrelsen inträder i föräldrarnas ställe och får målsmansrätt för

dessa barn. Förutsättningen för denna målsmansrätt är alltså, att fattigvårdsstyrelsen

omhändertager ett barn samt låter detsamma uppfostras i ett annat enskilt

hem eller å en anstalt; lämnas understöd i det egna hemmet stannar målsmansrätten

hos föräldrarna. Målsmansrätten gäller, så länge fattigvården varar

eller, om den fortfar till dess skyddslingen fyllt 21 år, ända till denna tid. Upphör

fattigvården före denna ålder, vilket i regel är fallet, upphör därmed även

målsmansrätten. Härefter har fattigvårdsstyrelsen på grund av sitt målsmanskap

varken rätt eller skyldighet att tillse sina skyddslingar. Någon målsman, som

bevakar deras bästa, hava de ofta nog icke heller i fader eller moder. Från flera

håll har emellertid framhållits, att minderåriga vid den tiden, fjorton- eller femtonårsaldern,

då de i många fall få börja att försörja sig själva, ännu ej vunnit

sådan mognad, att de kunna reda sig själva utan ofta falla för de frestelser, som

omgiva dem, samt att det därför är angeläget, att någon myndighet har rätt att

bestämma över dem ännu någon tid. Vad sålunda erinrats har obestridligen sin

riktighet; och kommittén har ansett denna angelägenhet, åtminstone för närvarande,

lämpligast böra ordnas genom att i huvudsaklig överensstämmelse med

vad som skett genom lagen angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende

försummade barn låta den minderårige, åt vilken, enligt vad förut utvecklats,

fattigvårdsstyrelsen bär att, då lian nått den utveckling och stadga att

sådant kan ske, bereda tjänst eller anställning (36 §), därest sådant skett, fortfarande

stå under fattigvårdsstyrelsens tillsyn, till dess han uppnått myndig

ålder; och bör fattigvårdsstyrelsen äga rätt att, intill dess en sådan person fyllt

18 år, åt honom fortfarande utse tjänst eller anställning, vilken han icke heller

utan dess tillstånd må lämna före denna ålder.

Härest, i enlighet med vad från flera håll yrkats, barnavården skulle komma

att i större eller mindre omfattning överflyttas till en speciell barnavårdsmyndighet,

kommer tydligtvis denna angelägenhet att vidare behandlas i sammanhang

med blivande stadganden rörande en dylik myndighet. Till dess så skett,

är emellertid nödigt, att i fattigvårdslagen finnas bestämmelser rörande de fall,

som komma under fattigvårdsmyndigheternas åtgöranden.»

Mot stadgandet i förevarande § har från ett håll anmärkts bl. a.,

att målsmansrätten borde bibehållas såsom nu vid full försörjning.

Yttranden.

s. 480 Kontrollera mot PDF

480

Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 135.

Västernorrlands läns landsting anser det obilligt, att ett av fattigvården

uppfostrat barn skulle så länge stå under dess tillsyn och känna

trycket av den fullkomligt o förvållade fattigvården under barnaåren.

Ju förr en dylik understödstagare befriades från fattigvårdsstyrelsens

målsmanskap, desto förr lärde han sig att stå på egna fötter; i annat

fall vande han sig vid att se fattigvården såsom sin tillflykt, och därigenom

minskades eggelsen till självhjälp.

Kammarrätten instämmer i landstingets uttalande och hemställer,

att hela andra stycket måtte utgå, varvid kammarrätten ytterligare framhåller,

att det icke syntes saknas anledning befara, att den tillsyn, som

det enligt ifrågavarande bestämmelser skulle tillkomma fattigvård sstyrelsen

att utöva över här avsedda omyndiga, i flertalet fall ej komme

att handhavas med önskvärd omsikt och sorgfällighet.

Socialstyrelsen finner det tvivelaktigt, om det kan anses rätt och

lämpligt, att omyndig, som ej längre åtnjuter fattigvård, fortfarande

skall stå under fattigvårdsstyrelses tillsyn — åtminstone borde eu sådan

Anordning ej fortfara längre, än till dess den omyndige uppnått 18 år.

Svenska fattigvårdsförbundet yttrar vid denna § bland annat:

»Förbundet inser till fullo den stora betydelse, som ligger i att den ungdom,

det här är fråga om, blir föremål för en omsorgsfull och klok tillsyn, särskilt

under den i flera avseenden kritiska övergångsåldern, och förbundet uppskattar

den omtänksamhet, som tagit sig uttryck i ifrågavarande bestämmelser.

Förbundet anser emellertid, att det måste väcka betänkligheter, att en

person icke före 18 års ålder har rätt att lämna sin plats utan fattigvårdsstyrelsens

medgivande. Bestämmelsen i fråga är ordagrant tagen från § 20 i lagen

angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn. Det

kan emellertid starkt ifrågasättas, om en person, allenast av den anledning att han

på grund av fattigdom måst omhändertagas av fattigvården, intill fyllda 18 år

skall ställas i så starkt personligt beroende av fattigvårdsstyrelsen och detta

under måhända flera år, efter det understödet upphört att utgå. I förhållande

till annan ungdom försättes han i en undantagsställning, som mången gång måste

kännas synnerligen bitter.

Förbundet skulle icke hava något att invända mot det här berörda stadgandet,

för såvitt garantier förefunnos, att vederbörande erhållit fullt lämplig

tjänst och kontroll dessutom anordnades över, att så vore förhållandet. Men man

får icke förbise, att ifrågavarande unga personer i egennyttigt syfte kunna fasthållas

i viss tjänsteanställning. Genom att bliva mot sin vilja bunden vid viss

plats kan en person hindras att välja den levnadsbana, åt vilken han helst velat

ägna sig.

Slutligen torde det böra erinras om, att det på den unge kan verka nog

så demoraliserande att veta, att han, till vilka fel och försummelser han än må

göra sig skyldig, icke i likhet med andra jämnåriga därför själv får bära ansvaret.

I paragrafen stadgas vidare, att fångvårdsstyrelse, som omhändertagit minderårig,

bör öva tillsyn över honom, ända tills han uppnått myndig ålder och

s. 481 Kontrollera mot PDF

481

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

att denna bestämmelse skall gälla, även om lian långt dessförinnan upphört att

åtnjuta fattigvård. ^ Om detta stadgande bleve lag, kan man befara, att det bleve

en bestämmelse på papperet, enär fattigvårdsstyrelserna, särskilt då de en gång

understödda uppnått åldern 18—21 år, i regel skulle sakna tid och möjlighet att

utöva denna tillsyn.

I anslutning till vad ovan anförts torde § 79 mom. 2 förslagsvis böra erhålla

följande lydelse: »Över den, som enligt § 36 genom fångvårdsstyrelse^ försorg

beretts tjänst eller anställning, bör styrelsen, ändå att han icke åtnjuter fattigvård,

utöva tillsyn intill dess sådan person fyllt 18 år.»

Aven i en del andra yttranden uttalas liknande betänkligheter mot

bestämmelserna i andra stycket av denna §. 1 andra yttranden åter

betecknas bestämmelserna såsom tillfredsställande. Från ett håll föreslås

stadgande om tillsättande av en särskild god man för dessa unga

personer.

Slutligen må nämnas, att vid fattigvårdskongressen 1915 en talare,

ordförande i fattigvårdsstyrelse på landet, betecknade stadgandet i 2

stycket såsom en klasslag, som skulle bereda »straffarbete» för dessa

fattiga unga under 3—4 år hos en kanske hård husbonde, under det

deras jämnåriga ägde frihet att välja det yrke, för vilket de hade lust

och fallenhet och med möjlighet att söka annan anställning, om de

bleve dåligt behandlade. Talaren förmodade, att fattigvårdsstyrelserna

landet runt skulle betacka sig för utövande av ett sådant förmynderskap.

Mot kommitténs förslag att borttaga fattigvårdsstyrelsens målsmansrätt

för myndiga understödstagare har blott en enstaka invändning

gjorts. Möjligen kommer dock målsmansrättens borttagande att förorsaka

vissa svårigheter, då det gäller att bevaka fattigvårdssamhällets

rätt mot understödstagarna. Emellertid lärer stadgandet om

målsmansrätt, sådant detsamma formuleras i gällande fattigvårdsförordning,

ej lämpligen kunna bibehållas. Förutsättningen för detsamma är

åtnjutandet av full försörjning, men innebörden härav är ej utan vidare

klar. Särskilt genom pensionsförsäkringen erhålles av ett stort antal

understödstagare bidrag till försörjningen, vilken då kanske ej längre

kan sägas vara full, åtminstone råda delade meningar därom. Att nu

söka omskapa målsmansrätten efter nya linjer lärer ej kunna ifrågasättas,

utan torde för sådana fall, då stadganden krävas för att trygga

fattig vårdssamhället, föreskrifter böra givas i de särskilda författningarna,

på sätt redan skett i lagen om allmän pensionsförsäkring.

Det torde icke heller böra förbises, att borttagandet av fattigvårdsstyrelses

målsmanskap för myndig understödstagare är ett led i strävandet

att befria fattigvården från sådana densamma åtföljande påföljder

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 120 höft. (Nr 135.) 61

Departe
ments
chefen.

s. 482 Kontrollera mot PDF

482

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

och verkningar, som varit ägnade att i den allmänna uppfattningen göra

fattigvården förhatlig och mottagandet därav förödmjukande. Ur denna

synpunkt är målsmanskapets borttagande att hälsa såsom en reform i

rätt riktning.

För understödstagare, som icke fyllt 21 år, torde det, på sätt kommittén

föreslagit, vara lämpligt att bibehålla målsmansrätten, då understödstagaren

på fattigvårdssamhälles bekostnad åtnjuter vård utanför sina

föräldrars eller målsmans hem.

Ändamålsenligt synes det ock vara med en föreskrift, att fångvårdsstyrelse

har att hos domstol göra anmälan för att erhålla förmyndare

för understödstagare, då denne erhållit arv eller behov av förmyndare

eljest föreligger.

De mot andra stycket i kommittéförslagets 79 § gjorda anmärkningarna

torde icke sakna berättigande. Den där stadgade tillsyn och

rätt till utseende av tjänst eller anställning, i vilken den omyndige är

skyldig att stanna, skulle kunna föranleda till missbruk. Men dessutom

synes det mig, som om stadgandet i praktiken ej skulle kunna få den

betydelse, som därmed åsyftas. Fattigvårdsstyreisen skulle sakna möjlighet

att annat än i undantagsfall fullgöra dessa uppgifter och i varje

fall medel att gentemot de unga göra sin vilja gällande. Dock synes

mig riktigt att bibehålla stadgandet om tillsyn, tills den omyndige fyllt

18 år.

s. 483 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

483

10 KAP.

Om klagan i mai och ärenden, som behandlas enligt fattigvärdslagen.

1 det betänkande angående fattigvården, som avgavs den 8 juni 1839

av den därtill förordnade kommittén, heter det: »Ingen äger rättsanspråk

på fattigvård, utan det understöd, som lämnas, är en nödhjälp av kristelig

omvårdnad för den lidande.» På samma gång utsäges dock, att fattigvården,

varmed förstås nödtorftig försörjning för sådana personer, som

sakna förmåga och medel att själva sig därmed förse, samt, om de äro

barn, dessas uppfostran, är ett åliggande för vederbörande kommuner. I

den på detta betänkande huvudsakligen grundade fattigvårdsförordningen

av den 25 maj 1847 säges i 1 §: »Varje socken å landet och varje

stad skall lämna nödtorftig vård och försörjning åt sådana dess medlemmar,

som, i anseende till bristande arbetsförmåga samt i saknad av

andra medel och lovliga utvägar till sitt uppehälle, icke kunna sig själva

försörja.» Härmed synes alltså vara fastslagen en samhällets skyldighet

att lämna fattigvård. Och i enlighet härmed lämnas i författningen anvisning

om rätt att över fattigvårdsstyrelses åtgärder och beslut föra klagan

hos Kungl. Maj:ts befallningshavande samt därefter vidare hos Kungl. Maj:t.

Men å andra sidan heter det också: »Som fattigunderstöd är en nödhjälp

av kristligt deltagande för den behövande, vare allt pockande, då det

sökes, eller klandrande utlåtelser om dess beskaffenhet, då det emottages,

alldeles förbjudna; varemot rättelse av förment felaktighet må sökas hos

den, på vilken rättelsen kan bero.» Samma ståndpunkt intog fattigvårdsförordningen

av den 13 juli 1853.

En förändrad uppfattning inträdde emellertid med den nu gällande

fattigvårdsförordningen av den 9 juni 1871. Visserligen kvarstår även

här föreskriften, att nödtortig fattigvård skall lämnas till behövande, som

själv icke kan på grund av vissa angivna förhållanden skaffa sig det

till livets uppehållande nödvändiga. Men, utom det att dessa fall begränsats,

har rätten att hos Kungl. Maj:ts befallningshavande anföra besvär

över fattigvårdsstyrelsens beslut, varigenom fattigvård vägrats, borttaga;

sådana beslut få endast underställas fattigvårdssamhällets prövning,

och över dess beslut får klagas endast i fråga om beslutets lagliga

tillkomst.

Till stöd för ändringen åberopades av den kommitté, som förberedde

nämnda förordning, bland annat följande. Av föreskriften att fattigvårds
-

Rätt till

fattigrdrd.

s. 484 Kontrollera mot PDF

484

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

Kommittén.

samhällena hava till åliggande att lämna fattigvård följde, att staten

hade rätt och plikt att genom sina organer övervaka fullgörandet av

lagens bud, men däremot framginge ej härav ovillkorligen, att den nödställde

skulle äga att såsom en sin rättighet påyrka att av övriga samhällsmedlemmar

åtnjuta försörjning eller understöd samt, där detta honom

förvägrades, söka genom rättegång tilltvinga sig hjälp, likasom utsökte

han en sin fordran. Dessutom borde det ej förgätas, att då hjälpen till

sin natur vore frivillig, den, som hos annan sökte sådan, icke borde i lag

tillerkännas rätt att över uteblivande därav föra klagan. Medgåves icke

rätt till klagan hos ämbetsmyndigheterna över kommunens beslut, varigenom

fattigvård vägrats, måste den behövande komma att uppfatta den

fattigvård, han sökte, såsom en gärd av barmhärtighet, på vilken han ej

kunde pocka. Genom den föreslagna åtgärden undvekes tvister, utdragna

genom alla instanser; ägde däremot besvärsrätt rum, skulle Kungl. Maj:ts

befallningshavande, huru orimliga de skäl, varpå ändring söktes, än

månde vara, meddela särskilt beslut jämte besvärshänvisning. Borttoges

åter besvärsrätten, men Kungl. Maj:ts befallningshavande hade till åliggande

att vaka över fullgörandet av den obligatoriska fattigvården inom kommunen,

förändrades förhållandet. En anmälan, som av kommitterade föreslagits

i stället för besvär, vore ej detsamma som anhängiggörandet av

en rättstvist, utan vore blott meddelandet av ett visst faktum. Bedömandet

av frågan, huruvida i anledning därav ämbetsåtgärd borde vidtagas eller ej,

berodde ensamt på Kungl. Maj:ts befallningshavande; ansåges anmälan ej

förtjäna avseende, föranledde den ej meddelande av beslut. Ehuru lagen

ej medgåve en hjälpsökande någon rätt till fattigvård, som kunde av

honom utsökas, borde den likväl lämna honom rättighet att få sin begäran

ej allenast prövad av samhället, utan ock prövad i rätt ordning,

och för detta fall, men också endast i detta, borde det medgivas honom

att klaga hos Kungl. Maj:ts befallningshavande.

Angående rätten till fattigvård anför kommittén inledningsvis

följande:

»För den tidigare uppfattningen av den offentliga fattigvården var det alldeles

främmande att tala om en den behövandes rätt att erhålla hjälp eller

en samhällets skyldighet att lämna sådan. Även sedan det borgerliga samhället

övertagit fattigvården, ville man nog fortfarande hava denna betraktad som ett

barmhärtighetsverk, vars fullgörande helt berodde av samhällets goda vilja.

Endast så småningom har en förändrad uppfattning härutinnan arbetat sig

fram. Det är först under förra århundradet, som den meningen så småningom

gjort sig gällande, att samhället har skyldighet att sörja för att de, som icke

hava eller förmå själva skaffa sig det nödvändiga, erhålla detta. Lagstiftningen har

s. 485 Kontrollera mot PDF

485

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

ock endast dröjande och tveksamt övergått till eu dylik uppfattning och den har

länge präglats av en viss halvhet i detta stycke. Vud vårt eget land angår,

kunna vi härutinnan konstatera växlande uppfattningar och återfall till redan

föråldrade betraktelsesätt.»

Efter att hava redogjort för förenämnda kommittéförslag- och lagbestämmelser,

anför kommittén vidare:

»Den nu gällande fattigvårdsförordningen har alltså i princip återgått till

den gamla uppfattningen, att fattigvården, om än ett åliggande för det kommunala

samhället, likväl gent emot den, till vilkens förmån fattigvården utgöresär

att anse såsom ett rent barmhärtighetsverk och även bör av honom så uppfattas.

_ Utan tvivel har detta lagstiftningens fastslående av fattigvårdens karaktär

aX., frivillighet och fattigvårdsmyndigheternas av densamma starkt omgärdade

självbestämmanderätt i praktiken medfört en del mindre förmånliga följder i en

mer eller mindre otillfredsställande fattigvård. Att dessa icke blivit än sämre

och att, särskilt på senare tid, en alltmera tilltagande strävan att förbättra och

mera rationellt anordna fattigvården gjort sig gällande hos en stor del fattigvårdsmyndiglister

far tillskrivas, utom tidsförhållandenas mäktiga inverkan, vilka med

nödvändighet framkallat en modifiering av det äldre betraktelsesättet, även den

omständigheten att, såsom framdeles kommer att närmare beröras, Konungens

befallningshavande i många fall begagnat den dem tillagda rätten att vaka över

fattigvårdens behöriga handhavande.

I en ny ^ fattigvårdslag bör enligt kommitténs mening gällande fattigvårdsförordnings

ståndpunkt i detta avseende icke bibehållas. Kommittén har därför

i sitt lagförslag utgått från den principen, att den fattigvård, som staten tillförsäkrar

dem bland sina medlemmar, vilka äro i behov därav, också bör av dessa

kunna utkrävas såsom en dem tillkommande rätt. Visserligen är denna rätt av

helt annat slag än de rättigheter, som regleras i civillagen och kunna utkrävas

vid domstol. Både dess tillvaro och dess omfång måste bestämmas efter offentligrättsliga

grunder och dess bedömande i det särskilda fallet vara i viss mån överlåtet

åt det allmännas organ. Även här kan man dock tala om en rätt, nämligen

®n rätt för den enskilde att vid uppkommande behov erhålla understöd eller

försörjning av det allmänna, varav särskilt också följer, att han bör äga inför

någon statens myndighet få sitt yrkande därom prövat.»

78 och 79 §§. (80 § i kommitténs förslag.)

Eftei att hava ur kommitténs statistik anfört en del siffror beträffande

det antal fall av anförda besvär över vägrad fattigvård, som

innan klagorätten borttagits, under en viss tidsperiod (åren 1864—66)

förekommit, samt antalet anmälningar hos Kungl. Maj:ts befallningshavande

i nämnda hänseende under en lika lång period (åren 1905—0*7),

efter det besvärsrätten borttagits (se motiven sid. 420—421), framhåller

kommittén, att den år 1871 genomförda anordningen icke medfört någon

minskning i ärenden av detta slag, i det klagomål under senare tid förekommit

oftare än förut och rättelse vunnits i rätt stor utsträckning, samt

Besyär öyer

fattigvårdsstyrelsens

beslut att

vägra fattigvård

m. m.

78 § 1—3

samt 5 mom.

(80 § 1-3

mom. i kommitténs

förslag.)

Kommittén.

s. 486 Kontrollera mot PDF

486

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

att anordningen, synes hava fört med sig en märkbar ojämnhet i behandlingen

såväl beträffande underställningar till fattigvårdssamhällena som

i fråga om anmälningar hos Kungl. Maj:ts befallningshavande.

I fråga om den rätt att hos Kungl. Maj:ts befallningshavande klaga

över vägrad fattigvård, som kommittén anser böra medgivas understödstagare,

anför härefter kommittén:

»Denna fordran på en prövning kan ej gärna anses fvlld därigenom, att eu

underställning av ärendet får ske hos kommunens representation, då det är ett

förpliktande för fattigvårdssamliällets eget organ, som den enskilde anser sig

kunna påfordra. Även om det ej är uteslutet, att i sådan ordning en ändring

stundom kan vinnas, är det dock knappast att vänta, att ett fullt opartiskt bedömande

skall kunna ägnas ett beslut, som fattats av den utav representationen

tillsatta fattigvårdsmyndigheten. Utöver denna fattigvårdssamliällets prövning

måste därför finnas en annan, nämligen statsmyndighetens. Det är därvid ej nog

med ett konstaterande av att representationens beslut varit formellt riktigt, utan

man måste hava en sakprövning. . . „ ,

Visserligen har för den enskilde, som ej velat åtnojas med fattigvardsstyrelsens

beslut, den utväg stått öppen, att han kunnat göra en anmälan i ärendet

hos Konungens befallningshavande, och de ovan angivna siffrorna visst nogsamt,

att denna utväg varit anlitad samt även lett till föreläggande för fattigvårdsstyrelserna.

Ä andra sidan framgår dock av den ovan lämnade utredningen,

att användandet och resultatet av dessa anmälningar varit mycket ojämnt.

Säkerhet för att befogade anspråk ej åsidosättas, i den män en sådan kan vinnas,

får man endast genom införande av klagorätt hos offentlig myndighet. Men med

eu sådan besvärsrätt är underställningen hos fattigvårdssamhället eu onodig

” Mot införande av en formlig besvärsrätt för den fattige, som vägrats fattigvård,

har invänts, att en dylik rätt skulle medföra åtskilliga betänkliga konsekvenser,

som man just velat undanrödja genom 1871 års förordning, såsom okandet

av antalet mål hos Konungens befallningshavande samt, genom den utredning

dessa måste föranleda, ett vidlyftigare arbete även för fattigvårdsstyrelser

och kronobetjänte. Klagorätten har även påståtts komma att innebära ett gynnande

av huvudsakligen de bråkigare elementen. Farhågan att en klagoratt skall

medföra ett för Konungens befallningshavande tyngande tillopp av besvärsmål

synes ej vinna något stöd i de ovan meddelade siffrorna rörande förhallandena

under olika tidsperioder. Att antalet mål skall stiga något är möjligt, men dessa

mål torde i allmänhet icke bliva av någon vidare invecklad beskaffenhet, sa att

man behöver hysa någon större oro för den ökning i arbetet, som de komma att

förorsaka myndigheterna. I övrigt torde de farhågor för följderna av klagorattens

återupptagande i fattigvårdslagen, som framhållits, vara överdrivna; obilliga anspråk

böra tillbakavisas på annat sätt än genom att förhindra klagan över vagrad

fattigvän ^ n t;p dessa skål och det principiellt riktiga i att en klagorätt

över fattigvård sstyrelsens beslut, varigenom sökt fattigvård helt och hållet ellei

till någon del vägrats, finnes lagfästad, har kommittén föreslagit en bestämmelse

därom, att om någon är missnöjd med fångvårdsstyrelse beslut i sådant hanseende,

han må anföra besvär hos Konungens befallningshavande, i samman
-

s. 487 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proportion Nr 135. 487

bang varmed den nu gällande bestämmelsen om underställning bos fattigvårdssamballet

av fattigvårdsstyrelsens beslut borttagits.»

Den sålunda föreslagna bestämmelsen om rätt till klagan över beslut,

_ varigenom fattigvård vägrats, finnes upptagen i kommittéförslagets

80 § 1 inom., som jämväl avser klagan över vissa andra beslut. Det

heter här:

. någon missnöjd med fattigvårdsstyrelses beslut, varigenom sökt

fattigvård helt och hållet eller till någon del vägrats, eller med dess beslut

i fråga om sättet för fattigvårds meddelande eller med beslut av

fattigvårdsstyrelse eller styrelse för anstalt, som är gemensam för flera

kommuner eller som tillhör landsting, rörande behandlingen å anstalt

eller vid fullgörandet av arbetsskyldighet, må han däröver anföra besvär

hos Konungens befallningshavande inom trettio dagar, räknade från det

han av beslutet erhållit del. Beslutet går dock i verkställighet, där ej

förbud däremot meddelas av Konungens befallningshavande.»

I 2 mom. av samma § stadgas att, oavsett huruvida besvär enligt

1 mom. anförts, Kungl. Majrts befallningshavande har att tillhålla fattigvårdssamhälle,

som underlåter att lämna fattigvård, då sådan enligt 1 §

erfordras, att fullgöra sin skyldighet.

Enligt 3 mom. av kommittéförslagets 80 § har från klagan uttryckligen

undantagits beslut om varning, som i 76 § av samma förslag sägs,

men Kungl. Maj:ts befallningshavande äger, enligt vad vidare stadgas,

i sammanhang med prövning av yrkande om den felandes dömande till

tvångsarbete, pröva varningens befogenhet.

Kommittén anför i motiverna:

»Av den avfattning, som kommittén i sitt förslag givit åt stadgandet om

besvarsratt framgår, att klagorätten är begränsad till de fall, då fattigvårdsstyrelse

verkligen meddelat ett beslut över understödssökandens eller understödstagarens

anhållan om fattigvård eller om ökning eller ändring i den till honom

lamnade fattigvården; däremot får klagan ej äga rum över de besked, som ordförande

eller ledamot av fattigvårdsstyrelsen eller någon dess tjänsteman i en

eller annan form kan meddela. Vill understödstagaren i sådant fall göra gällande

någon ^ ratt som blivit honom förvägrad, har han att i första hand påkalla ett

fattigvårdsstyrelsens beslut. En sådan anordning kräves helt enkelt av nödvändigheten

att få fram ett preciserat objekt för klagan; och någon betänklighet

häremot bör så mycket mindre kunna föreligga, som vid sidan av besvärsrätten

föreslagits bibehållande av Konungens befallningshavandes allmänna rätt att vaka

över jattigvardens handhavande och därmed rätten att taga under övervägande

var|e inkommande anmälan.

Uppenbart torde vara, att endast understödssökande eller under stöd statare

dr behörig att anföra besvär hos Konungens befallningshavande, varmed dock

s. 488 Kontrollera mot PDF

488 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

naturligen icke är sagt, att besvärsrätten, lika litet som rätten att hos fattigvårdsstyrelsen

begära fattigvård, är inskränkt till den nödställde sjalv eller den, som

är lagligen satt att föra hans talan. Även en utomstående måste under vissa forhållanden

anses berättigad att begära fattigvård åt t. ex. en person, som han i

nödläge tagit sig an, och i sådant fall även anföra besvär over fattigvardsstyrelsens

i anledning av hans begäran meddelade beslut. Men besvärsrätten hos

Konungens befallningshavande måste tydligen vara begränsad till den, som på

ett eller annat sätt har direkt intresse i saken; den ovannamnda anmalmngsrätten

till Konungens befallningshavande står åter en var öppen.

Lika med klagan över vägrad fattigvård bör behandlas klagan över andra av

fatti"vårdsstyrelsen meddelade beslut beträffande en understödstagare med avseende

å dess fattigvård, t. ex. förflyttning till en fattigvårdsanstalt, avsandande

till en annan kommun eller dylikt, alltså i allmänhet allt, som rör sättet for

fattigvårds meddelande. ... . ,

På visst sätt jämställd med understödstagare ar den person, vilkens minderårig

barn eller hustru åtnjuter fattigvård och vilken därför med anledning av

stadgandena i 9 kap. hålles till arbete. En sådan person bör därför i enahanda

ordning som understödstagaren kunna klaga över de förfoganden, som vidtagas

med avseende å honom; särskilt gäller detta i fråga om kvarhåJlandet i arbetet.

Då beslutanderätt i fråga om behandling av understödstagare eller forsorjningspliktig

som är intagen å ålderdomshem, gemensamt för flera fattigvårdssamhallen,

eller å arbetshem, tillkommer styrelsen för sådan anstalt, har föreskrift meddelats

angående besvär över dylik anstaltsstyrelses beslut i frågor, som har avses.»

Beträffande den Kungl. Maj:ts befallningshavande tillkommande

rätten att övervaka, att fattigvård meddelas, då sådan enligt 1 § skall

utgå, anför kommittén:

»En allmän klagorätt över fattigvårdsstyrelsens beslut rörande fattigvårds

lämnande synes emellertid ej tillräcklig för att under alla förhållanden trygga en

prövning av den behövandes rätt. Dels kan han till äventyrs ej själv bevaka

sin rätt, dels finnas åtskilliga förhållanden, som ej komma att göras till föremål

för besvär, då missnöjet mera rör fattigvårdens handhavande i allmänhet än ett

visst av fattigvårdsstyrelsen fattat beslut, t. ex. att fattigvårdsanstalten är bristfällig,

matordningen otillfredsställande och dylikt. Fastän kommittén föreslagit

eu särskild inspektion för den allmänna tillsynen om fattigvården i landet, har

kommittén likväl ej ansett den plikt att vaka över fattigvården inom länet, som

sedan gammalt tillkommit Konungens befallningshavande, kunna undvaras. I b

kap. har kommittén närmare behandlat detta ämne samt därvid även angivit den

ställning, som den speciella inspektionsmyndigheten bör intaga till Konungens

befallningshavandes här omförmälda övervakande myndighet. Emellertid har det

ansetts lämpligt att i förevarande sammanhang införa en särskild^ bestämmelse

av samma innehåll som i nu gällande fattigvårdsförordning om Konungens befallningshavandes

uppgift att tillhålla fattigvardssamliällena att fullgöra sin skyldighet

att lämna fattigvård enligt 1 §.»

Två av kommitténs ledamöter, herrar Björklund och Magnusson,

hava reserverat sig mot kommitténs förslag i denna del under yrkande,

s. 489 Kontrollera mot PDF

489

Kungl. Maj:tf: Nåd. Proposition Nr 135.

att stadgandet om besvärsrätt i de i kommittéförslagets 80 § 1 mom. omnämnda

fall måtte utgå. De relatera därvid till en början de av 1870 års

koinmitterade åberopade, i det föregående återgivna skäl samt framhålla

vidare, att det visserligen kunde vara tvivel underkastat, vilken uppfattning

av detta spörsmål, som vore teoretiskt riktig, men att rent praktiska

skäl talade emot medgivande av besvärsrätt. Enligt reservanternas mening

kunde en saklig prövning med minsta tidsutdräkt vinnas med den

nuvarande anordningen att hänskjuta saken till fattigvårdssamhället,

som efter all sannolikhet skulle finna sig oförhindrat att ändra fattigvårdsstyrelsens

beslut, därest sakskäl därtill föranledde. Då den understödssökande

även genom en anmälan ''till Kungl. Maj:ts befallningshavande

kunde giva sitt missnöje tillkänna samt påkalla befallningshavandens

åtgärd mot samhället, och befallningshavanden hade i sin

makt att tillhålla fattigvårdssamhället att fullgöra sin skyldighet att

lämna fattigvård i de i lag bestämda fall, syntes den behövandes

intresse vara på ett fullt betryggande sätt tillgodosett. Det patriarkaliska

tillvägagåendet att genom en anmälan påkalla befallningshavandens

ingripande syntes äga obetingat företräde framför den byråkratiska vägen

att genom besvär bringa ärendet under samma myndighets prövning.

I förra fallet hade befallningshavanden att utan vidare företaga undersökning

och meddela sina föreskrifter, vilka oavsett besvär måste efterkommas;

i senare fallet torde ej kunna undvikas delgivning av besvären

och avvaktande av vederbörandes förklaring. — Besvärsrättens införande

skulle efter reservanternas uppfattning föranleda till ökning av processer

av denna art. I all synnerhet vore det orimligt att medgiva

understödssökande rätt att genom besvär tilltvinga sig frivillig fattigvård.

I det övervägande flertalet av de över kommittéförslaget avgivna utlåtandena

har någon anmärkning ej gjorts mot stadgandet i 80 § 1 mom.

i nämnda förslag. Från ett håll betonas, att förslaget i denna del står

i överensstämmelse med rättsutvecklingen, och Kungl. Maj:ts befallningsliavande

i Uppsala län yttrar, att förslaget innebär ett legaliserande

av inom länet redan bestående förhållanden.

Socialstyrelsen anför:

»Beträffande den förändrade uppfattning av fattigvårdens natur, som ligger

till grund för huvudbestämmelserna i förevarande §, gillar styrelsen kommitténs

ståndpunkt. Med nutida åsikter om samhällets förpliktelser mot sina medlemmar

synes val överensstämma att göra den understödsbehövandes anspråk på fattigvård

till en verklig, utkrävbar rätt. Nu berörda förändring, som torde hava stor

principiell räckvidd, synes bland annat vara ägnad att i sin mån motverka den

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 120 Käft. (Nr 135.) 62

Yttranden.

s. 490 Kontrollera mot PDF

490

Kungl. Maj:ts Nåd. "Proposition Nr 135.

missaktning och det misstroende, varför fattigvården hittills, då den lämnats som

en nådegåva, i stor utsträckning varit utsatt.

Till de beslut, varöver besvär enligt 80 § må anföras, synes ej kunna hänföras

beslut, varigenom fattigvårdsmyndighet ålägger någon arbetsskyldighet —

beträffande behandlingen vid fullgörande av arbetsskyldighet medgivas däremot

uttryckligen besvär. Visserligen har den, som blivit ålagd arbetsskyldighet,

möjlighet att få beslutet därom prövat av Kung! Maj:ts befallningshavande i

samband med ansökan om handräckning för hans inställande till arbetet, men då

sådan ansökan förutsätter visad tredska från den arbetsskyldiges sida, lärer det

ej kunna anses lämpligt att göra hans möjlighet till ändringssökande beroende

därav.»

Vid tillstyrkande av förslaget om besvärsrätt göres i åtskilliga utlåtanden

den anmärkningen, att besvär böra få anföras, endast då klaganden

är berättigad till fattigvård enligt 1 §, varjämte i vissa utlåtanden

uttalas, att besvär ej böra få anföras rörande sättet för fattigvårds

meddelande. Några myndigheter uttala anslutning till reservationen.

Kammarrätten förklarar sig icke kunna dela kommitténs principiella

ståndpunkt i denna fråga, utan anser den uppfattning av fattigvårdens

art och natur, på vilken gällande fattigvårdsförordning är grundad och

som angives i 1870 års kommittébetänkande, riktigare. I sitt utlåtande

anför kammarrätten vidare:

»Fattigvården liksom annan offentlig understödsverksamhet vilar på humanitär

grund; det civiliserade nutidssamhället kan och får ej finna sig i, att en

dess medlem, som befinner sig i nödläge och ej kan hjälpa sig själv, lämnas åt

sitt öde. Samhället vill därför i dylikt nödläge träda hjälpande emellan, och

denna vilja har samhället realiserat på det sätt, att kommunerna tillförbundits

såsom en skyldighet att sörja för att aen nödtorftiga hjälpen lämnas. Naturligt

är, att samhället även effektivt vakar däröver, att dess bud härutinnan varder

behörigen efterlevt, och rättande ingriper, där sådant finnes av nöden. Men

ingalunda följer av denna ordning för fyllande av en samhällets humanitära

uppgift, att den enskilde samhällsmedlemmen därigenom tillagts en positiv rätt

emot kommunen till understöd med befogenhet för honom att, om han ej finner

sig tillfredsställd med den prövning av behovet, som i stadgad ordning försiggått,

eller med det understöd, som tilläventyrs beviljats honom, i processuell

väg göra sina anspråk gällande.

Redan av denna principiella ståndpunkt följer, att kammarrätten icke anser

den enskilde understödssökanden eller understödstagaren böra tillerkännas befogenhet

att i ovanberörda hänseenden göra sina anspråk gällande i rättegångsväg.

V$d som må kunna brista i den fattigvård, som lagen avser att bereda den

nödställde, eller i den behandling, som å anstalt intagen understödstagare må

vara underkastad, bör rättas till genom inspektionsmyndighetens mellankomst.

En anmälan till denna myndighet om ett tilläventyrs förefintligt missförhållande

är därför det rättsmedel, som härutinnan bör stå den enskilde samhällsmedlemmen

till buds.

s. 491 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 135

491

Mon är kommitténs förslag enligt kammarrättens mening otillfredsställande

ur teoretisk synpunkt, så är det än mer betänkligt ur rent praktisk. Det öppnar

portarna på vid gavel för allt slags processande i frågor, som röra fattigvårdens

praktiska handkavande i förhållande till understödssökande och understödstagarne,

och dessa frågor skola därvid bedömas såsom rättsspörsmål. Därvid kunna de

praktiska lämplighetssynpunkterna knappast komma till sin fulla riitt, i allt fall

icke så, som fallet kunde bliva, om dessa förhållanden gjordes beroende av inspektionsmyndighetens

bedömande.

Kammarrätten håller alltså före, att BO § 1 mom., såvitt det angår understödssökande

eller å anstalt intagen under stödstag are, bör ur förslaget utgå och ersättas

med ett stadgande om rätt till anmälan hos Kungi. Maj:ts befallningshavande,

en rätt som bör stå öppen för vilken samhällsmedlem som helst.»

Den i gällande fattigvårdslagstiftning stadgade rätten att få fattigvårdsstyrelsens

beslut underställt fattigvårdssamhällets prövning anser

kammarrätten ej behövlig, enär, då fråga är om fattigvård enligt 1 §,

det synes mer ändamålsenligt och understundom förenat med mindre

tidsutdräkt att vid ett beslut om vägrad eller otillräcklig fattigvård direkt

anmäla förhållandet hos Kungl. Maj:ts befallningshavande. Att åter införa

ett underställningsförfarande, då fråga är allenast om fattigvård

enligt 2 §, torde, med hänsyn därtill att området för den obligatoriska

fattigvården skulle enligt den nya lagstiftningen väsentligen utvidgas,

knappast vara tillräckligt motiverat.

Enligt kammarrättens uppfattning bör vidare besvärsrätt icke få

förekomma över de mångskiftande beslut och åtgärder, som kunna förekomma

vid fattigvårdens handhavande i konkreta fall. Kammarrätten

nämner därvid särskilt beslut om föreläggande för arbetspliktig — understödstagare

eller försörjningsskyldig — vilken ej är intagen å anstalt,

att utföra arbete eller om sådan persons behandling, beslut om upphörande

av arbetsskyldighet, om hemsändning och avhämtande av understödstagare

från annat samhälle samt beslut vid utövande av målsmansrätt

över omyndig.

Däremot framhåller kammarrätten, att, därest dess förslag, att handräckning

enligt kommittéförslagets 73 § skall meddelas av underordnad polismyndighet,

vinner avseende, föreskrift ej bör saknas angående rätt till klagan

över sådan polismyndighets beslut. Detsamma gäller om polismyndighets

beslut att meddela handräckning för hemsändning eller avhämtning av

understödstagare. Då enligt kammarrättens åsikt jämväl 4 mom. av 80

§ i kommitténs förslag bör utgå (se nedan) hemställer kammarrätten, att

hela 80 § uteslutes och ersättes med ett stadgande av innehåll, att fattigvårdsstyrelses

beslut eller åtgärd i fråga om meddelande av fattigvård

eller om behandlingen av understödstagare eller försörjningspliktig ej

s. 492 Kontrollera mot PDF

492

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

må överklagas, men att, om fångvårdsstyrelse i något av berörda hänseenden

brister i fattigvårdens behöriga handhavande, förhållandet må

anmälas hos Kungl. Maj:ts befallningshavande, som äger förordna om

den åtgärd, som kan finnas erforderlig för avhjälpande av förefintligt

missförhållande, och bör detsamma gälla ifråga om beslut eller åtgärd,

som meddelats eller vidtagits av styrelse för anstalt, som är gemensam

för flera fattigvårdssamhällen eller som tillhör landsting.

Föredraganden i kammarrätten, med vilken tre andra ledamöter instämt,

har i huvudsak anslutit sig till kommitténs uttalande om införande

av besvärsrätt och framhållit, att besvärsrätten vore ägnad att

icke blott medföra större säkerhet för att de behövande verkligen komme

i åtnjutande av dem i lagen tillförsäkrade förmåner, utan även att förekomma

en alltför ojämn tillämpning. Vad de praktiska lämplighetssynpunkterna

beträffade, betvivlade reservanterna, att skillnaden uti ifrågavarande

hänseende mellan besvärsförfarandet och anmälan hos befallningshavanden

såsom inspektionsmyndighet vore av mera djupgående betydelse,

helst befallningshavanden även i besvärsmål skulle äga anlita

vederbörande inspektionstjänstemans sakkunskap. Reservanterna anse

emellertid, att kommittén vid stadgandenas avfattande avlägsnat sig

längre från nu rådande förhållanden än som kunde anses lämpligt och

av omständigheterna påkallat. Må vara, säga de, att principiellt sett,

med kommitténs utgångspunkt understödssökande eller understödstagare

borde äga befogenhet att få i rättegångsväg bedömt varje i sammanhang

med understödet stående förhållande, som han ansåge icke instämma

med sin lagliga rätt, torde dock de praktiska skälen för en begränsning

av ifrågavarande besvärsrätt böra tillerkännas avgörande betydelse.

Reservanterna ifrågasätta sålunda införande av ett uttryckligt

stadgande, att besvärsrätt endast tillkommer den, som på ett eller annat

sätt har omedelbart intresse i saken. Vidare borde klagorätten ej få

omfatta de fall, då fråga vore allenast om meddelande av frivillig

fattigvård, ej heller beslut om sättet för fattigvårds meddelande eller

beslut angående behandlingen å anstalt eller i allmänhet vid fullgörande

av arbetsskyldighet. I reservationen framhålles däremot angelägenheten

av att stadga besvärsrätt till Kungl. Maj:ts befallningshavande över polismyndighets

beslut i anledning av sökt handräckning för verkställande av

hemsändning eller avhämtning av understödstagare samt, under förutsättning

att i enlighet med kammarrättens hemställan handräckning enligt

73 § i kommitténs förslag meddelas av underordnad polismyndighet,

jämväl över polismyndighets beslut härom. Reservanterna förorda vidare

stadgande om besvärsrätt beträffande vederbörande styrelses beslut i tvist

s. 493 Kontrollera mot PDF

493

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

angående upphörande av arbetsskyldighet för försörjningspliktig. De

betona behovet av klara och uttryckliga processuella stadganden angående

ärenden om avhämtning och hemsändning samt åläggande och upphörande

av arbetsskyldighet.

Vad kammarrättens majoritet föreslagit beträffande rätt till anmälan

hos Kungl. Maj:ts befallningshavande och denna myndighets befogenhet

att i anledning härav ingripa tillstyrkes av reservanterna, varvid erinras,

att det ej lärer vara ägnat att ingiva några betänkligheter att vissa

frågor kunnna bliva föremål för befallningshavandens prövning så väl

genom anmälan som genom besvär.

Anslutande mig till kommitténs uppfattning om den behövandes rätt

till fattigvård, anser jag, i likhet med kommittén, att då lagen föreskriver,

att under vissa förhållanden fattigvård skall lämnas, och uppdrager

åt de kommunala fattigvårdssamhällena att meddela sådan, därav

bör följa, att den, som anser sig enligt lagen äga rätt till fattigvård,

men vägrats sådan, bör äga att hos någon statens myndighet föra talan

över det av kommunens organ, fångvårdsstyrelse^ i ärendet fattade

beslut. Den underställning av ärendet, som enligt gällande fattigvårdsförordning

får ske till kommunens representation, kan, då hänvändelsen

avser ett förpliktande för representationens eget organ, icke anses tillfyllest.

Ett hänskjutande till Kungl. Maj:ts befallnings!)avandes prövning

lärer vara den naturliga utvägen, och därvid synes det mest konsekvent

att medgiva samma rättsmedel, som eljest står en missnöjd part

öppen, då han förmenar, att eu honom i lag tillförsäkrad förmån med

orätt vägrats honom. Att en anmälan, som vederbörande myndighet

kan behandla under former, vilka undandraga sig all kontroll, icke därvid

kan hava samma värde som en besvärsrätt, synes mig obestridligt.

Enligt min mening är således införandet av besvärsrätt vid vägrad fattigvård

den riktiga lösningen, och avstående därifrån skulle vara rättfärdigat,

endast om verkliga praktiska olägenheter kunde påvisas vara en följd

därav. I sådant avseende har framkastats, att införande av besvärsrätt

skulle öka antalet dylika ärenden hos Kungl. Maj:ts befallningshavande.

De av kommittén meddelade uppgifter rörande antalet mål hos Kungl.

Maj:ts befallningshavande före nu gällande fattigvårdsförordnings ikraftträdande,

medan besvärsrätt var medgiven, samt därefter, då endast anmälan

kunde göras, tyda icke på någon minskning under sistnämnda

period av målens antal. På sätt av reservanterna i kammarrätten framhållits,

torde ej heller ur praktisk lämplighetssynpunkt någon väsentlig

skillnad föreligga, mellan ett anmälnings- och ett besvärsförfarande.

Departe
ments
chefen.

s. 494 Kontrollera mot PDF

494

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

Kommitténs uppfattning, att farhågorna för följderna av klagorättens

återupptagande i fattigvårdslagen överdrivits och att obilliga anspråk

böra tillbakavisas på annat sätt än genom att förhindra klagan över

vägrad fattigvård, finner jag så mycket hellre förtjäna avseende som, på

några undantag när, Kungl. Maj:ts befallningshavande, vilka hava den

omedelbara erfarenheten i detta ämne, icke haft något att erinra mot

kommitténs förslag på denna punkt.

Beträffande anmärkningen, att klagorätten borde vara inskränkt

endast till de fall, då den klagande är berättigad till fattigvård enligt

1 §, är det till en början klart, att det ligger utom Kungl. Maj:ts befallningshavandes

befogenhet att förelägga en fattigvårdsstyrelse att lämna

fattigvård i annat fall än då förutsättningarna för utgående av obligatorisk

fattigvård enligt 1 § äro förhanden. Motsatsen skulle strida mot

den grund, varpå fattigvårdsförordningens och förslagets bestämmelser om

obligatorisk och frivillig fattigvård vila. Kommitté förslaget innehåller ej

heller någonting, som kan tolkas i sådan riktning. Emellertid utsäges ej,

att besvär över vägrad fattigvård ej få anföras annat än då begäran om

fattigvård stöder sig på 1 §, och detta torde vara riktigt. En bestämmelse

om att besvär endast i sådant fall finge anföras skulle efter all

sannolikhet resultera i att i besvären alltid uppgåves, att fattigvårdsbehov

enligt 1 § förelåge. För övrigt måste det ankomma på befallningshavanden

att avgöra, om dylikt fattigvårdsbehov föreligger, och endast om

så är fallet ingå i prövning av fattigvårdsstyrelsens beslut.

Av det nu anförda framgår, att jag ej anser det böra i förevarande

lagrum införas någon föreskrift om att besvärsrätten är inskränkt till de

fall, då klaganden är berättigad till fattigvård enligt 1 §.

Däremot torde, på sätt av reservanterna i kammarrätten ifrågasatts,

ett förtvdligande böra ske till framhävande av den utav kommittén själv

åsyftade innebörden av ifrågavarande stadgande, att endast den, som

har ett direkt intresse i saken, är berättigad att anföra besvär.

Från en del håll, särskilt av åtskilliga fattigvårdsmyndigheter,

hava betänkligheter uttalats mot kommittéförslaget, såvitt däri stadgats,

att besvärsrätt skulle medgivas beträffande beslut i fråga om sättet för

fattigvårds meddelande eller rörande behandlingen å anstalt eller vid

fullgörande av arbetsskyldighet. Vad då särskilt beträffar formen för

fattigvården, sammanhänger frågan härom ofta synnerligen nära med

frågan om helt eller delvis vägrad fattigvård. Omständigheterna kunna

exempelvis vara sådana, att en understödssökande icke anser sig kunna

mottaga erbjuden fattigvård i form av anstaltsvård; familjehänsyn kunna

t. ex. föranleda, att understöd i hemmet är den enda vårdform, som är

s. 495 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 1H5. 495

förenlig med familjens sammanhållande. Vägrar då fattigvårdsstyrelsen

att lämna annat än anstaltsvård, står denna vägran i realiteten mycket

nära ett avslag på ansökningen om fattigvård. Sådana, i praktiken

ej sällan förekommande fall äro närmast att likställa med de fall,

som avse vägrad fattigvård. Då beträffande sistnämnda kategori besvärsvägen,

såsom jag i det föregående sökt påvisa, är den riktiga och

lämpliga, synes mig skäl saknas att i fråga om de fall, som avse

sättet för fattigvårds meddelande, anse anmälningsförfarandet vara tillfyllest.

Aven i fråga om beslut rörande behandlingen å anstalt eller vid

fullgörandet av arbetsskyldighet lärer besvärsrätten vara påkallad. Den

uttalade farhågan, att härigenom skulle i högre grad än genom ett anmälningsförfarande

öppnas möjligheter till fattigvårdsmyndighelernas trakasserande

synes mig icke vara grundad. Det bör icke heller förbises

att lagstiftningen på denna punkt avser icke blott försumliga försörjare

och andra ofta mer eller mindre pockande och svårskötta element, utan

även den stora mängden aktningsvärda åldringar och invalider, vilka

måste skyddas mot övergrepp och orättvisa. Då nu besvärsrätten — enligt

min mening med rätta — anses innebära ett säkrare skydd i detta hänseende

än det nuvarande anmälningsförfarandet, anser jag det vara riktigt

att, såsom kommittén föreslagit, medgiva besvärsrätt även i dessa fall.

I en del av dessa fall lärer emellertid ofta inträffa, att särskilda beslut ej

av vederbörande meddelas, vilka kunna bliva föremål för överklagande.

Den missnöjde kan då stundom påkalla ett fattigvårdsstyrelsens beslut.

Riktar sig missnöjet mindre mot någon enstaka åtgärd än något fortvarande

missförhåliande eller något i ett eller annat hänseende tillämpat

system, torde det stundom knappast låta sig göra att framtvinga något

direkt beslut. Besvärsrätten kan då icke komma till tillämpning, men

för sådana fall finnes möjligheten att genom anmälan till Kungl. Maj:ts

befallningshavande (se nedan) bringa förhållandet till denna myndighets

kännedom.

Över fattigvårdsstyrelses beslut om fullgörande av arbetsskyldighet

lärer besvärsrätt ej behöva stadgas, enär vid vägran att ställa sig beslutet

till efterrättelse handräckning måste begäras och i handräckningsärendet

befogenheten av fattigvårdsstyrelsens beslut om arbetets åläggande bör

bliva föremål för prövning. I anledning av socialstyrelsens anmärkning

härom bör vidare erinras, att tredska att inställa sig för att fullgöra

förelagt arbete ej är förenat med någon påföljd. Ett medgivande av

besvärsrätt över fattigvårdsstyrelsens beslut torde för övrigt, om det

skulle hava någon betydelse, medföra, att beslutet i olikhet med övriga

s. 496 Kontrollera mot PDF

496

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

bär avsedda beslut icke finge gå i verkställighet, vilket återigen skulle

göra, att hela anordningen med arbetsskyldighet skulle försvagas till

sin effektivitet. Då yrkande när som helst kan framställas om arbetsskyldighetens

upphörande, och klagan (se nedan) får föras över beslut i

anledning härav, saknas ej utvägar för den missnöjde att få sin talan

prövad.

I kommittéförslagets 73 § har jag föreslagit den ändring, att handräckning,

som där sägs, skall verkställas av underordnad polismyndighet.

Vid sådant förhållande lärer, på sätt kammarrätten framhållit, föreskrift

ej böra saknas angående rätt till klagan över polismyndighetens

beslut. I sådant hänseende synes böra stadgas, att den missnöjde äger

att inom 30 dagar från handräckningens fullbordande anföra besvär hos

Kungl. Maj:ts befallningshavande. Detta stadgande synes böra erhålla

sin plats i en särskild § 79.

I sammanhang härmed torde lämpligen böra införas stadgande om

klagan i fråga om polismyndighets handräckning för omhändertagande

av egendom, som avses i 62 § 2 stycket (kommittéförslagets 64 §).

Såsom jag förut antytt torde det vara erforderlig^ att i lagen medgiva

besvärsrätt över vederbörande styrelses beslut i fråga om upphörande

av arbetsskvldighet; detsamma lärer vara fallet beträffande beslut

om kvarhållande, på sätt i kommittéförslagets 74 § 2 mom. sägs, av

där omförmäld person.

Enligt vad jag föreslagit skall vid tvist mellan fattigvårdsstyrelser

eller mellan fångvårdsstyrelse och understödstagare om hemsändning

tvisten hänskjutas till Kungl. Maj:ts befallningsliavandes prövning. I

förevarande sammanhang påkallas sålunda ej yttrande om besvärsrätt

över beslut i dylik fråga.

Vad kommittén i 80 § 3 mom. föreslagit synes mig böra godtagas.

Beträffande den av kammarrätten berörda frågan om besvärsrätt över

beslut vid utövande av målsmanskap över omyndig, som i kommitteförslagets

79 § sägs, torde med hänsyn till den betydande förändring, som av

mig föreslagits i fråga om omfånget av den fattigvårdsstyrelsen enligt

nämnda § tillkommande rätt, någon sådan besvärsrätt ej vara erforderlig.

Vad härefter beträffar det av kommittén i 80 § 2 mom. föreslagna

stadgandet, har kommittén funnit en allmän klagorätt över fattigvårdsstyrelsens

beslut rörande fattigvårds lämnande ej vara tillräcklig för att

under alla förhållanden trygga en prövning av den behövandes rätt och

särskilt framhållit, att den behövande stundom ej kan själv tillvarataga

sin rätt samt att åtskilliga förhållanden, t. ex. fattigvårdens handha
-

s. 497 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135. 497

vande i allmänhet, matordningens bristfälliga beskaffenhet och dylikt ej

kunna göras till föremål för besvär. Vad kommittén sålunda uttalat

torde äga sin riktighet. Emellertid förefaller det, som om med den avfattning,

kommittén givit åt 80 § 2 monn, endast en del av vad kommittén

åsyftat skulle kunna vinnas. Nämnda moment omfattar nämligen

allenast det fall, att fattigvårdssamhälle underlåter att lämna fattigvård,

då sådan enligt 1 § erfordras. Såsom förut nämnts har kammarrätten

föreslagit att ersätta kommittéförslagets stadganden om besvärsrätt med

«n bestämmelse att, om fångvårdsstyrelse i avseende å meddelande av

fattigvård eller behandlingen av understödstagare eller försörjningspliktig

brister i fattigvårdens behöriga handhavande, förhållandet må anmälas

hos befallningshavanden, som äger förordna om den åtgärd, som kan

finnas erforderlig för avhjälpande av förefintligt missförhållande.

Ehuru jag funnit mig böra tillstyrka kommitténs förslag om besvärsrätt,

anser jag av nyss antydda skäl stadgandet i kommittéförslagets

80 § 2 mom. böra omformuleras i den riktning, kammarrätten föreslagit,

och således komma att omfatta ett åliggande för Kungl. Maj:ts befallningshavande

att, oavsett huruvida besvär enligt 80 § 1 mom. i nämnda

förslag anförts, icke blott, såsom i 2 mom. sägs, tillhålla fattigvårdssamhälle,

som underlåter att lämna fattigvård, då sådan enligt 1 § erfordras,

att fullgöra sin skyldighet i sådant hänseende, utan även eljest

förordna om den åtgärd, som kan finnas erforderlig till avhjälpande av

förefintligt missförhållande; i sammanhang härmed bör, såsom kammarrätten

förordat, utsägas, att missförhållande må anmälas hos befallningshavanden.

Jämväl lärer det vara lämpligt att föreskriva, att sådan anmälan

må göras hos fattigvårdskonsulent och fattigvårdsinspektören. Vid

dessa tjänstemäns inspektionsbesök skulle härigenom lämnas möjlighet

för dem, som anse sig äga skäl till missnöje, att göra muntlig anmälan

härom. Konsulenten eller inspektören skulie då givetvis kunna omedelbart

verkställa undersökning till utrönande av, huruvida missnöjet är

befogat.

I sammanhang med förslagets stadgande om arbetshem har (sid.

184, 189) berörts frågan, om kommun, som är missnöjd med av styrelse

för sådant hem meddelat beslut rörande intagande i hemmet, skall

äga föra talan mot beslutet. Då kommunen har en rätt att under vissa

omständigheter få understödstagare eller försörjningspliktig intagen i

arbetshemmet, men prövningen av, huruvida dessa omständigheter äro

för handen, ligger hos hemmets styrelse, torde rätt att besvära sig över

styrelsens beslut böra genom uttrycklig föreskrift medgivas. Stadgande

härom lärer böra intagas i ett nytt mom. 5 av förevarande §.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sarnl. 120 höft. (Nr 135.) 63

s. 498 Kontrollera mot PDF

498

Klagan över

fattigvårdsstyrelses

beslut

i andra

frågor.

78 § 4 mom.

(80 § 4 mom.

i kommitténs

förslag).

Kommittén.

Yttrande.

Kungl. Majits Nåd. Proposition Nr 135.

I 80 § 4 mom. av sitt förslag upptager kommittén ett stadgande

av följande lydelse:

»Medlem av fattigvårdssamhälle, som vill styrka, att annat beslut

av fångvårdsstyrelse^ än här förut är sagt, vilar på orättvis grund eller

icke är i laga ordning tillkommet eller står i strid med allmän lag eller

författning eller annorledes överskrider deras befogenhet, som fattat beslutet,

så ock den, som tilltror sig kunna visa, att beslutet kränker hans

enskilda rätt, äger, där ej beslutet är av rent förberedande natur eller

verkställande art, överklaga detsamma i enahanda ordning, som stadgas

i kommunallagarna för besvär över kommunalstämmas eller stadsfullmäktiges

beslut; skolande diarieutdrag om besvärens inlämnande ingivas

till fångvårdsstyrelse^ ordförande. Om verkställighet av fattigvårdsstyrelsens

beslut gäller vad i 1 mom. sägs.»

Kommittén anför härom i motiverna:

»Fattigvårdsstyrelserna hava på grand av sin ställning att besluta och vidtaga

åtgärder även i andra frågor än sådana, som avse beviljande av fattigvård.

Bland dessa frågor äro först att märka förvaltningsfrågor (fattigvårdens anordnande

i allmänhet, användande av medel). För sådana frågor gäller i regel, att

styrelsen är ansvarig inför fattigvårdssamhället. Fattigvårdsstyrelsens beslut och

åtgärder i förvaltningsfrågor äro föremål för revision och fattigvårdssamhaiiet

kan, om de därvid framställda anmärkningarna godkännas, vägra ansvarsfrihet

för ’ förvaltningen och väcka ersättningstalan inför domstol. Härigenom upphaves

dock icke själva beslutet. Enligt 47 § i gällande fattigvårdsforordnmg far

klagan föras hos Konungens befallningshavande över sådant fattigvårdsstyrelses

beslut, som enligt förordningen ej tillhör fattigvårdssamhälles prövning och icke

angår förvaltningsfrågor, för vilkas behandling styrelsen, enligt vad nyss nämnts,

är ansvarig endast inför samhället, enligt de närmare regler, som givas i paragrafen.

Stadgande!! rörande besvär mot kommunal myndighets beslut finnas numera

också i fråga om kyrko- och skolråd i förordningen om kyrkostämma m. in.

Då det synes lämpligt, att klagorätten över fattigvårdsstyrelses beslut gives enahanda

begränsning, som klagan över beslut av sistnämnda kommunala myndigheter

erhållit, har kommittén i huvudsaklig överensstämmelse med de i berörda

hänseende givna bestämmelserna föreslagit ett stadgande, enligt vilket medlem

av fattigvårdssamhälle, som vill styrka, att beslutet vilar på orättvis grund eller

icke är i laga ordning tillkommet eller står i strid med allmän lag eller författning

eller annorledes överskrider deras befogenhet, som fattat beslutet, ävensom

den, vilken tilltror sig kunna visa, att beslutet kränker hans enskilda rätt, ägor,

där ej beslutet är av rent förberedande eller verkställande art, att överklaga detsamma

i den ordning, som stadgas i kommunallagarna för besvär över kommunalstämmas

eller stadsfullmäktiges beslut.»

Såsom redan anmärkts anser kammarrätten nu förevarande stadgande

böra utgå. Stadgandet skulle enligt kammarrättens mening antagligen

endast komma att föranleda missförstånd. Kammarrätten anför härom.

s. 499 Kontrollera mot PDF

Kung1. Ma.j:ts Nåd. Proposition Nr 135. 499

»Vad angår de åtgärder och beslut, som enligt lagförslaget skola ankomma

på fattigvårdsstyrelse, så bär den till eu början att ombesörja vissa förvaltningsocli

verkställighetsåtgärder, som uteslutande röra fattigvårdssamhällets rätt och

som generellt angivas i 10 § av förslaget (frånsett första att-satsen). Hit torde

även vara att räkna fattigvårdsstyrelses åtgöranden ifråga om utkrävande av ersättning

för lämnad fattigvård. Ärenden av nu ifrågavarande art torde vara sådana,

som i gällande fattigvård sförordnings 47 § karaktäriseras såsom förvaltningsfrågor,

för vilkas behandling fattigvårdsstyrelsen jämlikt de i fattigvårdsförordningen

eller i kommunallagarna givna föreskrifter är endast inför fattigvårdssamliället

ansvarig. Något överklagande av fattigvårdsstyrelses åtgärder eller beslut

i nu nämnda ärenden lärer icke kunna ifrågakomma — fattigvårdsstyrelsens åtgöranden

därutinnan kontrolleras genom styrelsens ansvarighet inför fattigvårdssamliället.

För såvitt den till sin innebörd synnerligen oklara bestämmelsen i

80 § 4 mom. av förslaget skulle avse att stadga besvärsrätt i nu ifrågavarande

kategori av ärenden, kan förslaget därutinnan icke biträdas.»

Efter att vidare hava framhållit, att fattigvårdsstyrelse, förutom med

nu nämnda ärenden, har att taga befattning även med sådana, som avse

fattigvårdens handhavande gent emot understödssökande, understödstagare

eller försörj ningspliktig, men att därmed ock ramen för fattigvårdsstyrelses

beslutande- och förfoganderätt är angiven, så att vad styrelsen

må åtgöra utanför nämnda ram är utan rättslig verkan, anför kammarrätten

vidare:

»Emellertid ligger det ju inom möjlighetens gräns, att en fattigvårdsstyrelse

kan företaga sig att besluta i ärende, som ej faller under dess befogenhet, eller

att vid ärendes behandling kunna förekomma andra övergrepp, såsom om styrel

sens ordförande skulle vägra att föredraga en till styrelsen inkommen framställning,

eller om vid omröstning till beslut ledamot skulle vägras deltaga m. m.

dylikt. Fråga uppkommer då, om för dylika fall särskilt besvärsförfarande skall

i lagen anvisas.

Detta synes emellertid knappast nödigt. Om beslutet faller utanför styrelsens

befogenhet, är det i och för sig en nullitet, som ej behöver överklagas för

att sakna verkan. Gäller det formell olaglighet i ett ärende, som angår fattigvårdens

handhavande gent emot understödssökande, understödstagare eller försörjningspliktig,

kan beslutet anmälas hos Konungens befallningshavande i den

•ordning, som ovan är sagd, därvid även den formella behandlingen givetvis kommer

under prövning. I allt fall lärer Konungens befallningshavande även utan

särskilt lagstadgande få anses befogad att rättande inskrida, om kommunalmyndighet

skulle ingripa på område, som faller utanför dess befogenhet, eller göra

sig skyldig till annan liknande olaglighet. Så har i praxis skett i fråga om kommunalnämnds

åtgöranden av liknande art.»

Stadgandet i 47 § fattigvårdsförordningen synes huvudsakligen äga

tillämplighet på en del beslut i formfrågor vid ärendenas behandling

inom fattigvårdsstyrelsen. Emellertid finnes även en del andra fall, då

stadgandet kan komma till användning, t. ex. vid tvister mellan rotar

Departe
ments
chefen.

s. 500 Kontrollera mot PDF

500

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

Avgiftsfritt

tillhandahållande

av protokoll.

78 § 6 mom.

(80 § 5 mom

i kommitténs

förslag.)

Departe
ments
chefen.

Talan mot

beslut av kommunalstämma

m. fl.

80 §.

(81 § i

kommitténs

förslag.)

Kommittén.

Departe
ments
chefen.

(se 14 § 2 mom. fattigvårdsförordningen och 91 § 1 mom. i kommittéförslaget)

och vid klagan över böter, som pålagts för utevaro från

sammanträde. Det saknar alltså icke alldeles betydelse att hava en besvärsrätt

utöver den redan föreslagna. Mot det av kommittén föreslagna

stadgandet i 80 § 4 mom. kan emellertid anmärkas, ak: detsamma innefattar

en utvidgning av besvärsrätten till förvaltningsfrågor, som kommittén

knappast torde hava avsett och som med den i 1 mom. stadgade

besvärsrätten ej heller lärer erfordras. Jag föreslår därför ett återupptagande

av stadgandet i 47 § fattigvårdsförordningen.

I 80 § 5 mom. av kommitténs förslag har lämnats föreskrift om,

att utdrag av fattigvårds- eller anstaltsstyrelses protokoll i ärende, som

i 80 § sägs, skall utan avgift tillhandahållas den, som är i behov därav

för klagan över styrelsens beslut.

Detta stadgande, mot vilket anledning till erinran ej förekommit,

tillstyrkes av mig.

80 § (81 § i kommitténs förslag).

I 81 § föreslår kommittén ett stadgande av innehåll, att för talan

mot beslut, som i frågor rörande fattigvården enligt denna lag fattas av

kommunalstämma, kommunalfullmäktige, stadsfullmäktige eller allmän rådstuga,

gäller vad om besvär över deras beslut är stadgat i kommunallagarna.

Härom anför kommittén i motiverna:

»Då enligt förslaget den kommunala representationen, d. v. s. kommunalstämma,

kommunalfullmäktige, allmän rådstuga eller stadsfullmäktige, icke äger

någon beslutanderätt i frågan, huruvida fattigvård skall i ett visst fall utgå eller

ej, har den i 1871 års fattigvårdsförordning intagna bestämmelsen angående besvär

över deras beslut i dylikt fall icke upptagits i förslaget.

Däremot tillkommer det kommunalrepresentationen att besluta i vissa andra

frågor rörande kommunens fattigvård. I alla de fall, där denna utövar fattigvårdssamhällets

beslutanderätt, gäller rörande fullföljd av talan mot dess beslut

vad i kommunallagarna är stadgat om besvär över de här ovan nämnda kommunala

myndigheternas beslut. Stadgandet härom, som återfinnes i förslagets 81 §r

är detsamma som fattigvårdsförordningen innehåller i 46 § 3 mom. sista meningen,

därvid endast vidtagits den redaktionella förändring, som betingats av här

förut omnämnda ändring i sak.»

Kommitténs förslag på denna punkt har icke gjorts till föremål för

anmärkning och synes mig böra godtagas. På grund av det utav mig

s. 501 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 135. 501

föreslagna tillägget till 18 § om underställning av beslut rörande arvode

åt fattigvårdsstyrelsens ordförande torde i förevarande § böra införas bestämmelse

om ordningen för sådan underställning.

81 § (82 § i kommitténs förslag).

Enligt 82 § 1 mom. 1 stycket i kommitténs förslag skall klagan

över Kungl. Maj:ts befallningshavandes utslag i mål om fullgörande av

försörjningsplikt eller om ersättning för fattigvårds- eller hemsändningskostnad

eller i mål, som omförmälas i 80 § 1 och 2 mom. av kommitténs

förslag, anföras hos kammarrätten.

Kommittén yttrar i motiverna i denna del:

Talan hos

kammarrätten.

81 §.

(82 § i

kommitténs

förslag.)

Kommittén.

»Det har ansetts självfallet, att Konungens befallningshavandes beslut i

frågor rörande fattigvården böra kunna överklagas hos högre myndighet, och

detta, oavsett på vilken väg målet inkommit till Konungens befallningshavande.

Därvid har, i överensstämmelse med vad nu gäller, efter sakens olika beskaffenhet

talan tänkts skola fullföljas hos kammarrätten, högsta domstolen eller regeringsrätten.

Sålunda har föreslagits, att hos kammarrätten skola fullföljas mål om fullgörande

av försörjningsplikt eller om ersättning för fattigvård eller om hemsändningskostnad.

Härunder innefattas då ej blott talan mot enskilda personer eller

fattigvårdssamhällen, utan även de fall, då talan eljest föres enligt fattigvårdslagen

uti nämnda frågor, såsom vid talan mot landsting om utfående av gottgörelse

för vårdavgift i vissa fall. Detsamma har ansetts böra gälla om Konungens

befallningshavandes utslag, som meddelats i besvärsmål angående vägrad

fattigvård eller sättet för fattigvårds utgående ävensom utslag, som eljest givits

av Konungens befallningshavande i fråga om bristfällig fattigvård eller om behandlingen

å fattigvårdsanstalt m. m. I viss mån innebär detta möjligen en

ändring i vad för närvarande gäller, i det vissa mål angående bristfällig fattigvård,

nämligen sådana, som beröra fattigvårdsförhållandena i allmänhet inom ett

samhälle, hittills synas hava gått till Kung! Maj:t i regeringsrätten, om än nå
fon

tvekan rått hos myndigheterna om fullföljden i sådana fall. Kommittén

ar emellertid ansett någon åtskillnad icke böra göras med avseende å mål angående

bristfällig fattigvård, utan föreslagit, att besvär i samtliga de mål, som

nämnas i 80 § 1 och 2 mom., skola gå till kammarrätten.

Vad angår målen rörande vägrad eller bristfällig fattigvård, är det klart,

att, då saken inkommit till Konungens befallningshavande genom besvär, klagorätt

över Konungens befallningshavandes beslut står öppen för dem, som varit

parter i målet hos Konungens befallningshavande. Däremot kunde möjligen

tvekan föreligga om besvärsrättens omfattning, då Konungens befallningshavande

efter anmälan eller på eget initiativ upptagit ärendet. Enligt fattigvårdsförordningen

äger allenast fattigvårdssamhälle klaga över åtgärd, som Konungens befallningshavande

enligt samma förordnings 46 § 4 mom. funnit nödigt besluta.

Att denna rätt även enligt kommitténs förslag förefinnes är självklart, men enligt

detsamma har det lämnats öppet även för andra att klaga. Det erfordras

dock även här, att den klagande skall kunna påvisa, att han har något intresse

s. 502 Kontrollera mot PDF

Yttranden.

Departe
ments
chefen.

502 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

i saken, antingen så att han redan framträtt som part hos Konungens befallningshavande

eller saken eljest prövas röra hans rätt; ett sådant intresse finnes

naturligen för den understödsbehövande eller hans målsman. Huruvida eljest

ett sådant intresse och därav följande klagorätt förefinnes, lärer böra bedömas

efter allmänna rättsregler och omständigheterna i det föreliggande fallet.»

Två Kungl. Maj:ts befallningshavande anse det onödigt att betunga

kammarrätten med prövning av befallningshavandes beslut i mål, som

omförmälas i kommittéförslagets 80 § 1 och 2 mom.. Kammarrätten, som

i dessa fall allenast vill medgiva en anmälningsrätt till Kungl. Maj:ts befallningshavande,

anser talan över deras beslut i sådana mål böra få fullföljas

allenast av fattigvårdssamhälle. Föredraganden i kammarrätten och två av

de ledamöter, som förenat sig med honom rörande besvärsfrågan, äro så

tillvida skiljaktiga från kammarrättens yttrande i förevarande del, att de

anse klagan till kammarrätten böra få fullföljas över befallningshavandes

beslut i mål angående ansökning om obligatorisk fattigvård, som

helt och hållet eller till någon del ogillats; den tredje av dessa ledamöter

yttrar, att det synes honom vara tvivel underkastat, huruvida klagan

över vägrad fattigvård bör få kunna fullföljas till kammarrätten.

Kammarrätten upptager vidare såsom föremål för fullföljd hos kammarrätten

tvister mellan fattigvårdssamhällen om understödstagares avhämtning

eller hemsändning.

Slutligen framhåller kammarrätten, att frågor om sättet för fattigvårds

meddelande eller om behandlingen av understödstagare eller försörjningspliktig

vid fullgörande av arbetsskyldighet synas vara förvaltningsfrågor,

vilka näppeligen väl ägna sig för samma bedömande, som

vanliga fattigvårdsmål. De handläggas, säger kammarrätten, för närvarande

såsom förvaltningsärenden, d. v. s. Kungl. Maj:ts befallningshavandes

därutinnan meddelade beslut överklagas hos Kungl. Maj:t och

avgöras i regeringsrätten. Någon anledning att härutinnan göra ändring

synes kammarrätten icke föreligga.

Vad först beträffar klagan över Kungl. Maj:ts befallningshavandes

beslut i fråga rörande helt eller delvis vägrad fattigvård, synes det mig

naturligt, att sådan skall få fullt öljas och att det bör ske i kammarrätten,

som jämväl eljest har att slita tvist, huruvida behov av fattigvård enligt

1 § föreligger. Klagorätt lärer böra förefinnas, vare sig ärendet inkommit

till Kungl. Maj:ts befallningshavande genom besvär eller anmälan.

Av de övriga ärenden, angående vilka, enligt vad jag föreslagit,

föreskrift om besvärsrätt bör lämnas i sammanhang härmed, (sättet för

s. 503 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135. 503

fattigvårds meddelande, behandlingen å anstalt eller vid fullgörande av

arbetsskyldighet, kvarhållande å anstalt i fall, som avses i kommittéförslagets

74 § 1 och 2 mom.) torde några stå målen om vägrad fattigvård

tämligen nära, och då det knappast synes motiverat att beträffande

de återstående föreskriva ett annat förfarande, har jag funnit mig böra

tillstyrka, att samtliga de mål, som avses i kommittéförslagets 80 §

1 och 2 mom., skola fullföljas till kammarrätten. Detsamma torde, på

sätt kammarrätten anfört, böra gälla tvist mellan fattigvårdsstyrelser om

hemsändning. Likaledes bör tvist mellan fångvårdsstyrelse och understödstagare

om hemsändning fullföljas till kammarrätten. Att, såsom

kommittén föreslagit, även i fråga om försörjningsplikt eller om ersättning

för fattigvårds- eller hemsändningskostnad besvär skola över Kungl.

Maj:ts befallningshavandes beslut få föras i kammarrätten, därom synes

enighet råda, och anledning att frångå'' kommitténs förslag torde ej

föreligga.

Såsom jag redan vid 61 § 1 mom. anfört, bör fångvårdsstyrelse

äga fullfölja talan i kammarrätten mot Kungl. Maj:ts befallningshavandes

beslut i ärende, som avses i nämnda lagrum. Stadgande härom lärer

böra införas i ett särskilt mom. av 81 §.

I 2 stycket av 82 § 1 mom. i kommitténs förslag föreskrives, att

besvären skola innan klockan tolv å trettionde dagen efter den, då klaganden

erhållit del av utslaget, avlämnas till Kungl. Maj:ts befallningshavande,

som över besvären infordrar vederbörandes förklaring och,

sedan sådan inkommit, till kammarrätten insänder handlingarna i målet

jämte bevis om utslagets delgivning och eget utlåtande.

Vidare stadgas i 2 inom., att, om utslaget är meddelat av Kungl.

Maj:ts befallningshavande i annat län, än det klaganden tillhör, besvären

må, om klaganden det föredrager, inom ovan stadgade tid avlämnas till

Kungl. Maj:ts befallningshavande i sistnämnda län, vilken det åligger att

översända dem till Kungl. Maj:ts befallningshavande, som meddelat utslaget,

för att vidare behandlas i föreskriven ordning.

3 mom. innehåller följande: »Har mål, som rör viss persons hemortsrätt

och fattigvårdssamhälles därav beroende anspråk på ersättning

för hans fattigvård, förevarit hos Konungens befallningshavande i särskilda

län, och anföras besvär över det i huvudsaken sist meddelade utslaget;

då må ock i sammanhang därmed föras klagan över annat dessförinnan

i målet meddelat beslut och sådant beslut ej utgöra hinder för

sakens prövning i dess helhet.»

De sålunda föreslagna stadgandena överensstämma i allt väsentligt

med nu gällande bestämmelser i 48 § fattigvårdsförordningen.

Sättet för

fullföljd av

talan till

kammarrätten.

81 § (forts.)

s. 504 Kontrollera mot PDF

504

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

Slutligen förekommer i 4 mom. av kommittéförslagets 82 § ett så

lydande stadgande:

»Konungens befallningshavandes utslag, som i 1 mom. avses, ävensom

kammarrättens utslag i dylika mål skola skyndsamt genom Konungens

befallningshavandes försorg delgivas, förutom sökande och klagande,

jämväl förklarande i de fall, då antingen genom utslaget försörj ningseller

ersättningsskyldighet honom ådömts eller ock målet av honom

såsom sökande först anhängiggjorts; och skall bevis om delgivningen

av Konungens befallningshavande vederbörande vid anfordran tillhandahållas.

»

Detta stadgande överensstämmer i huvudsak med nådiga kungörelsen

den 9 oktober 1891 angående delgivning genom offentlig myndighets

försorg av vissa utslag i fattigvårdsmål.

Yttrande. Kammarrätten hänvisar till motsvarande bestämmelse i förordningen

angående mantalsskrivning den 6 augusti 1894 (§ 12) och anser, att även

här bör meddelas föreskrift, att det är klaganden obetaget att på eget

äventyr i betalt brev med allmänna posten till Kungl. Maj:ts befallningshavande

insända besvären så tidigt, att de dit inkomma inom den

angivna besvärstiden.

Departe- Stadgandena i den av kommittén föreslagna 82 § 1 mom. 2 stycket

STefen 8amt 2—4 momenten, vilka stadganden i huvudsak överensstämma med

vad för närvarande gäller, synas mig böra godkännas. Något särskilt

stadgande i det hänseende kammarrätten förordat lärer icke vara erforderligt,

då enligt förordningen den 12 juni 1885 om rätt för parter i

kommunala mål och vissa fattigvårdsmål att med posten insända besvärsskrifter

och övriga handlingar dylik rätt gäller även i fattigvårdsmål.

82 § (83 § i kommitténs förslag).

Klagan över I 83 § av kommitténs förslag stadgas i överensstämmelse med 49

rätt™™beslut § fattigvårdsförordningen, att klagan ej må föras över kammarrättens

ej tillåten, beslut i fattigvårdsmål.

82 Kommitténs förslag i denna del, varemot erinran ej förekommit,

kommitténs Bynes mig höra godtagas, allenast med en redaktionell ändring, betingad

förslag.) av det utav mig föreslagna tillägget i 81 § 5 mom. beträffande klagan

över beslut i ärende, som avses i 61 § 1 mom.

s. 505 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

505

88 § (84 § i kommitténs förslag).

1 84 § av kommitténs förslag stadgas:

»Vill någon söka ändring i Konungens befallningshavandes utslag,

varigenom lian dömts till tvångsarbete enligt 77 §, äger lian att ingiva

sina till Konungen ställda besvär till Konungens befallningshavande

innan klockan tolv å åttonde dagen, räknad, om lian är häktad, från

det utslaget för honom avkunnades, men i annat fall från det beslutet

delgavs honom. Konungens befallningshavande infordrar yttrande över

besvären från vederbörande, om anledning därtill förekommit, samt insänder

därefter ofördröjligen handlingarna tillika med eget utlåtande till

Konungens nedre justitierevision.

I sammanhang med prövning av besvär, som här sägs, må ock

komma under bedömande lagligheten av den dömde enligt 76 eller 77 §

tilldelad varning.

Vid klagan över beslut, som särskilt meddelats om någons häktande

eller kvarhållande i häkte, vare» tiden för besvärs ingivande icke inskränkt

till viss tid.

Behöver häktad person biträde vid besvärens författande, loge

Konungens befallningshavande anstalt, att det erhålles.»

Härom anför kommittén i motivema:

»Så länge besvär i mål enligt lagen angående lösdrivares behandling den 12

juni 1885 avgöras i högsta domstolen, har kommittén ansett lämpligast, att även

klagan i de mål, varom nu är fråga, prövas där, vadan ej någon ändring gjorts

i stadgandet i 50 § fattigvårdsförordningen i detta avseende. Däremot skiljer sig

förslaget från sistnämnda lagrum i åtskilliga avseenden. Sålunda har, sedan anhängiggörandet

av talan i dessa mål överlämnats åt allmänna åklagaren, besvärsrätt

ej synts böra medgivas annan än den till tvångsarbete dömde. I sammanhang

med införande av rätt att häkta i dessa mål har föreslagits ett stadgande

om rätt att klaga över Konungens befallningshavandes beslut angående häktning.

I enlighet med vad som stadgats i lagen om lösdrivares behandling har här

också upptagits stadgande om rätt för häktad att erhålla biträde vid besvärs författande.

— Beslut om varning enligt 77 § av Konungens befallningshavande bör

ej få överklagas, men högsta domstolen har naturligen vid prövning av besvär

över tvångsarbetes ådömande också att pröva lagligheten av varning, som kan

föranleda till tvångsarbetes ådömande.»

I några avgivna yttranden har mot detta stadgande anmärkts, att

rätt till klagan borde medgivas allmän åklagare eller fattigvårdsstyrelse

för det fall, att talan om tvångsarbetes ådömande blivit ogillad eller

åklagaren eller fattigvårdsstyrelsen finner den ådömda påföljden för

lindrig.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 120 höft. (Nr 135.)

Klagan över

Kung!. Maj:ls

befallningshavandes

utslag i mål

om tvångsarbete.

83 §.

(84 § i

kommitténs

förslag.)

Kommittén.

Yttranden.

64

s. 506 Kontrollera mot PDF

506

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

Departe
ments
chefen.

Vad som föranlett kommittén att utesluta sådan klagan, som med

förenämnda erinringar avses, torde bland annat hava varit analogien med

lösdrivarlagen, enligt vilken endast den, som blivit dömd till tvångsarbete,

äger fullfölja talan mot Kungl. Maj:ts befallningshavandes beslut. Därjämte

har, såsom av motiverna framgår, den omständigheten inverkat,

att enligt förslaget anhängiggörandet av talan i dessa mål överlämnats

åt allmänna åklagaren.

Enligt vad jag föreslagit skall det ankomma på fångvårdsstyrelse

att väcka och föra talan hos Kungl. Maj:ts befallningshavande om tvångsarbetes

ådömande. Skäl synes mig då saknas att utesluta fattigvårdsstyrelsen

från rätt att, såsom i 50 § fattigvårdsförordningen är densamma

medgivet, fullfölja talan mot befallninghavandens utslag. Jag har därför

låtit kommittéförslagets 84 § undergå omarbetning i nu antydd riktning.

Om rätt till klagan medgives fattigvårdsstyrelsen, bör därunder innefattas

även de fall, då Kungl. Maj:ts befallningshavande låtit bero vid

varning. Enligt praxis har hittills jämväl den varnade fått föra talan

mot befallningshavandens beslut angående varning även utan sammanhang

med klagan över beslut om ådömande av tvångsarbete (Nytt jur. arkiv

1912 s. 20), och synes mig något hinder härför ej böra uppställas.

Olika meningar hava i praxis gjort sig gällande, huruvida eller i vad

män, efter det Kungl. Maj:ts befallningshavande i mål om tvångsarbete

låtit bero vid varning, från fångvårdsstyrelse^ sida erfordras vidare

åtgärd mot den felande, innan styrelsen kan få denne för fortsatt

underlåtenhet att inställa sig till arbete dömd till tvångsarbete. Det

har därvid uttalats, dels att vidare åtgärd från styrelsens sida ej erfordras,

dels att såsom villkor för tvångsarbetes ådömande bör uppställas,

att, efter det befallningshavandens varning meddelats, den felande av

fattigvårdsstyrelsen föresatts arbete och sedermera visat tredska, dels ock

slutligen, att efter den av befallningshavanden meddelade varningen den

felande bör hava visat tredska och, därför av fattigvårdsstyrelsen varnad,

underlåtit att rätta sig efter sålunda meddelad varning (Nytt jur. arkiv

1906 s. 360 och 1916 s. 335).

Jag skall icke här inlåta mig på frågan, vilken av dessa uppfattningar,

som enligt fattigvårdsförordningen må vara den riktiga; för den

nya lagstiftningens del synes det mig dock böra fastslås, att den av

Kungl. Maj:ts befallningshavande meddelade varningen saknar annan

betydelse för utgången av ett senare mål om ådömande av tvångsarbete

för fortsatt tredska än att densamma såsom en försvårande omständighet

kommer i betraktande vid avgörande av frågan, huruvida i

det senare målet tvångsarbete skall didömas och tiden därför, eller

s. 507 Kontrollera mot PDF

Kung1. Ma,j:ts Nåd. Proposition Nr 135.

507

om det ännu en gång skall fä bero vid varning. Vid sådant förhållande

och med hänsyn till den ovan uttalade uppfattningen, att talan

mot beslutet om varning utan sammanhang med klagan över beslut om

ådömande av tvångsarbete bör få äga rum, torde det icke vara behövligt

att i sammanhang med prövning av besvär över befallningshavandens

utslag i det senare målet få lagligheten av den tidigare av befallningshavanden

meddelade varningen bedömd, i följd varav den i kommittéförslagets

84 § 2 stycket gjorda hänvisningen till samma förslags

77 § torde böra utgå.

84 § (85 § i kommitténs förslag.)

I 85 § av kommittéförslaget föreskrives, att för klagan över Kungl.

Majrts befallningshavandes beslut i andra frågor, som beröras i fattigvårdslagen,

än förut sagts, gäller, efter varje saks beskaffenhet, vad om besvär

över befallningshavandens beslut är i kommunallagarna eller eljest stadgat.

En motsvarande bestämmelse återfinnes i 48 § 2 mom. fattigvårdsförordningen.

Kommittén framhåller, att dessa mål på grund av stadgandena i

lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt den 26 maj 1909 i allmänhet torde

tillhöra regeringsrätten.

Mot förevarande stadgande synes mig intet vara att erinra.

85 §. (86 § i kommitténs förslag.)

Kommittéförslaget upptager i 86 § ett stadgande av innehåll, att

Kungl. Maj:ts befallningshavandes utslag, varigenom förordnats om meddelande

av fattigvård åt nödställd person, går i verkställighet utan hinder

därav att klagan förts.

Vad sålunda föreslagits överensstämmer väsentligen med bestämmelsen

i 48 § 4 mom. fattigvårdsförordningen.

Det föreslagna stadgandet, som ej föranlett anmärkning, torde böra

godtagas.

Klagan över

Kungl. Maj:ts

befallningshavandes

beslut i andra

frågor.

84 §.

(85 § i kommitténs

förslag.)

Departe
ments
chefen.

Verkställighet

utan hinder av

klagan.

85 §.

(86 § i

kommitténs

förslag.)

Departe
ments
chefen.

s. 508 Kontrollera mot PDF

508

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 135.

Övergångsstadgande

ang. hemortsrätt

och ersättningsskyldighet

m. m.

86 §.

(87 § i

kommittén»

förslag.)

Kommittén.

Yttrande.

11 KAP.

Övergångsbestämmelser.

86 § (87 § i kommitténs förslag.)

I 87 § av kommitténs förslag stadgas:

»Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari

191 . .; dock att därvid skall iakttagas,

att envar behåller den hemortsrätt, han ägde vid nämnda tid, intill

dess han enligt stadgandena i denna lag förvärvat annan sådan, samt

att vad i denna lag stadgas angående ersättning för fattigvård av

fattigvårdssamhälle eller enskild person icke skall tillämpas i fråga om

fattigvård, som börjat utgå, innan lagen trätt i kraft.»

Kommittén anför i motiverna:

»Då det efter den nya lagens ikraftträdande blir fråga om att bestämma

en persons hemortsrätt, kommer det givetvis under en lång tid framåt ej sällan

att inträffa, att undersökningen måste gå tillbaka till tiden före lagens ikraftträdande,

samt följaktligen förhållanden under den tid, då 1871 års förordning

varit gällande, göras till föremål för bedömande. Av praktiska skäl synes det

vara lämpligast, att i sådant fall de på hemortsrätten inverkande förhållandena

under ett visst år bedömas efter den lag, som gällde vid nämnda tid; eljest skulle

på grund av de ändrade bestämmelserna i den nya lagen åtskilliga olägenheter

uppkomma. Med hänsyn härtill har kommittén föreslagit, att eu var bibehålies

vid den hemortsrätt, han ägde vid tiden för den nya lagens ikraftträdande, intill

dess han enligt samma lags stadganden förvärvat annan hemortsrätt.

På grund av de förändrade bestämmelser, som i den nya lagen föreslagits

rörande rätt till ersättning för lämnad fattigvård av fattigvårdssamhälle samt beträffande

den tid, inom vilken och det sätt, varpå dylik ersättning skall sökas, kar

bland övergångsbestämmelserna upptagits stadgande därom, att den nya lagens

bestämmelser i denna del icke skola tillämpas i fråga om fattigvård, som börjat

utgå, innan lagen trätt i kraft. Detsamma har uttalats rörande ersättning av

enskild person.»

Kammarrätten anmärker, att övergångsstadgandet beträffande ersättningsskyldighet

lider av den olägenheten, att här avsedd fattigvård, som

utgått enligt 2 § i gällande fättigvårdsförordning men jämlikt den nya

fattigvårdslagen vore att hänföra till obligatoriskt understöd, icke behövde,

ens i den män densamma belöpte å tiden efter lagens ikraftträdande,

gottgöras av hemortskommun eller försörjningspliktig. Då skäl

enligt kammarrättens mening saknas för en dylik anordning, torde orden

»börjat utgå» böra utbytas mot »utgått».

s. 509 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd Proposition Nr 135.

509

Kammarrätten anser vidare en särskild övergångsbestämmelse vara

erforderlig beträffande klagan i fattigvårdsärenden samt anför:

»Om exempelvis, därest klagorätten ordnas på sätt kommittén föreslagit,

eu fattigvårdsstyrelse genom beslut, som delgivits sökanden 25 dagar innan den

nya lagen träder i kraft, avslagit ansökning om fattigvård och sökanden vill

överklaga beslutet, skulle enligt kommitténs förslag besvärstiden faktiskt inskränkas

till allenast fem dagar. Kammarrätten ifrågasätter, huruvida icke beträffande

talans fullföljande föreskrift borde meddelas, att i fattigvårdsärenden, som före

lagens ikraftträdande avgjorts av fattigvårdsstyrelse, skall gälla, vad förut varit

stadgat.»

Vad kammarrätten hemställt synes mig böra iakttagas. Då tiden

för det tvångsarbete, som enligt den nya lagen kan ådömas, är längre

än den i fattigvårds förordningen bestämda, torde böra föreskrivas, att

för förseelse, som ägt rum före lagens ikraftträdande, ej må åläggas

tvångsarbete å längre tid än i fattigvårdsförordningen stadgas. I övrigt

finner jag ej skäl att föreslå avvikelse från kommitténs förslag.

87 §. (88 § i kommitténs förslag.)

I 88 § i sitt förslag har kommittén upptagit ett stadgande av detta

innehåll:

»Genom denna lag upphävas

förordningen den 9 juni 1871 angående fattigvården tillika med alla

de stadganden, vilka innefatta ändring eller förklaring av nämnda förordning

eller tillägg därtill;

kungörelsen den 9 oktober 1891 angående delgivning genom offentlig

myndighets försorg av vissa utslag i fattigvårdsmål;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stadgat

stridande mot denna lags bestämmelser.»

I detta stadgande, mot vilket anmärkning ej förekommit, synes mig

ej böra vidtagas annan ändring, än att, med hänsyn till att i 61 § 1

mom. av mig föreslagits intagande av föreskrift om de handlingar, vilka

böra fogas vid ansökningar om gottgörelse av statsmedel för utgiven

fattigvård, stadgande lärer böra meddelas om upphävande jämväl av

kungörelsen den 21 augusti 1885 angående handlingar, som böra bifogas

ansökningar om ersättning av statsmedel för fattigvårdskostnader.

Departe
ments
chefen.

Författningar,

som upphävas

genom den

nya lagen.

87 §.

(88 § i

kommitténs

förslag.)

Departe
ments
chefen.

s. 510 Kontrollera mot PDF

510

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

Val av fattigvårdsstyrelse

första gången.

88 §.

(89 § i

kommitténs

förslag.)

Kommittén.

Departe
ments
chefen.

88 §. (89 § i kommitténs förslag.)

I 89 § av kommittéförslaget stadgas följande:

»I fattigvårdssamhälle på landet, där särskild fångvårdsstyrelse ej

finnes, väljes sådan å ordinarie kommunalstämma i december månad året

näst före det, då lagen träder i tillämpning.»

Kommittén anför:

»Lagens ikraftträdande har föreslagits skola ske vid ett årsskifte. För att

den såsom obligatorisk föreslagna fattigvårdsstyrelsen skall kunna vara färdig att

då träda i verksamhet, är det nödvändigt, att val av ledamöterna i denna äger rum

vid de ordinarie decemberstämmorna året innan lagen träder i kraft; förslaget

upptager ett stadgande härom. Detta förutsätter emellertid, att lagen i god tid dessförinnan

promulgeras.»

Vad kommittén i denna § föreslagit synes mig böra godkännas.

I 11 § har av mig föreslagits, att minst en av ledamöterna i

fattigvårdsstyrelsen och minst en av suppleanterna skall vara kvinna;

vidare skola enligt samma §, i olikhet mot vad för närvarande gäller,

också i städerna suppleanter utses. Aven vissa andra av bestämmelserna

i 11 och 12 §§ sakna motsvarighet i fattigvårdsförordningen eller

avvika från dess stadganden.

Med hänsyn till dessa omständigheter torde det vara nödvändigt,

att föreskrift meddelas därom, när en övergång till vad sålunda skall

gälla bör inträda. 1 dessa hänseenden lärer böra stadgas, dels att i

fattigvårdssamhälle på landet, där särskild fångvårdsstyrelse redan finnes,

bestämmelserna i 11 och 12 §§ skola lända till efterrättelse redan vid

ordinarie kommunalstämman i december året näst före det, då lagen

träder i kraft, om val av ledamöter och suppleanter då skall äga rum,

dels att i annat fall nämnda bestämmelser böra bringas till tillämpning

vid första efter lagens ikraftträdande infallande val och dels att i stad

ledamöter och suppleanter skola i enlighet med samma bestämmelser

utses vid det tillfälle, då val av ledamöter infaller första gången efter

det lagen trätt i kraft.

89 §. (ny).

Tid för regie- Då efter lagens ikraftträdande någon tid lärer komma att förflyta,

^anrfe ''för innan reglemente, som avses i 8 §, hinner bliva uppgjort och av fattigfaststäi/eise.

vårdssamhället antaget samt därefter av Kungl. Maj :ts befallningshavande

89 fastställt, men det är av betydelse, att det icke dröjer allt för länge,

- innan reglemente kommer till stånd i de kommuner, där sådant finnes

s. 511 Kontrollera mot PDF

511

Kung}. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 135.

vara eiforderlig^ torde det vara på sin plats att bland övergångsbestämmelserna

införes en föreskrift om den tid, inom vilken reglemente eller

ansökan om befrielse från skyldighet att hava sådant skall ingivas till

kung]. Maj:ts befallningshavande; och torde det lämpligen böra stadgas,

att reglemente skall före utgången av år 1919 underställas Kung!. Maj:ts

befälImngshavandes prövning och att ansökan om befrielse från skyldighet

att hava dylikt reglemente skall göras före den 1 april 1919. Kung],

Maj:ts befallningskavandes beslut i anledning av ansökan om sådan befrielse

torde kunna meddelas i så god tid, att åtminstone därest besvär

över beslutet ej föres, reglemente kan hinna av fatttigvårdssamhället antagas

och till befallningshavanden ingivas före utgången av år 1919.

90 §. (90 § i kommitténs förslag.)

I denna § har kommittén upptagit ett stadgande av följande lydelse:

»Med fullständigt ordnande av de i 31 och 33 §§ omförmälda anstalter

må anstå under en tid av tio år från det denna lag trätt i kraft.

Under övergångstiden ankommer det på Konungens befallningshavande

i samråd med den i 44 § omförmälda inspektionsmyndigheten

att söka åstadkomma ordnande inom kommunerna av sådana anstalter,

i fall där så anses lämpligt genom överenskommelser mellan kommunerna

om gemensam anstalt; och må såsom anstalt av det ena eller

andra slaget godkännas redan befintlig anstalt, som är eller kan göras

lämplig för ändamålet.»

Med hänvisning till. vad kommittén vid 31—34 §§ (sid. 159) anfört

framhåller kommittén, att då anordnandet av fattigvårdsanstalter i den

utsträckning kommittén avsett naturligtvis icke kan äga rum omedelbart

efter lagens tillkomst, ett övergångsstadgande även i denna del blivit

nödvändigt.

Från några håll har erinrats, att en övergångstid i förevarande hänseende

om 10 år vore för kort.

Kammarrätten föreslår, under hänvisning till vad kammarrätten anfört

beträffande den av kommittén föreslagna inspektionsmyndigheten,

att orden js>i samråd med den i 44 § omförmälda. inspektionsmyndigheten»

måtte utgå ur andra stycket av förevarande §.

. M.ecl den förändrade anordning, som enligt vad jag föreslagit skulle

givas inspektionsmyndigheten, bör bestämmelsen om samråd med denna

myndighet utgå. Möjligt är ju att den föreslagna övergångstiden i vissa fall

Anordnandet

av fattigvårdsanstalter.

90 §.

Kommittén.

Yttranden.

Departe
ments
chefen,

s. 512 Kontrollera mot PDF

512

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

kan visa sig vara för knappt tilltagen, men å andra sidan lärer det vara

nödvändigt, om man inom rimlig tid vill vinna syftet med bestämmelserna

om anstaltsvård, att ej medgiva längre övergångstid. Skulle mot

förmodan, efter det lagen tillämpats några år, bliva tydligt, att det ej

går att ordna anstaltsväsendet inom föreskriven tid, torde en ändring av

lagen på denna punkt kunna åstadkommas. En annan utväg vore,^ att

Kungl. Maj:t tillerkändes rätt att i fall, då synnerliga skäl förelåge,

medgiva anstånd, men måhända skulle dröjsmål uppstå i fråga om anstaltsväsendets

ordnande, därest någon utväg stode öppen att mot slutet

av övergångstiden på detta sätt vinna uppskov. Jag anser mig därför

böra tillstyrka kommittéförslaget på denna punkt.

91 §. (91 § i kommitténs förslag.)

Denna § lyder i kommitténs förslag sålunda:

Roteindeining, »1 mom. I fattigvårdssamhälle, där roteindelning finnes införd, då

enskilda fat- jjeima lag träder i kraft, må roteindelningen fortfarande bestå, intill dess

*''häfien* till- densamma enligt 8 § i förordningen den 9 juni 1871 angående fattigvårskottsavgifter,

(ien blivit upphävd, dock ej längre än till utgången av femte året efter

si §.'' det lagen trätt i kraft; och skall för sådant fattigvårdssamhälle fortfarande

gälla vad nämnda förordning innehåller beträffande roteindelning

och fattigvården i samhälle med roteindelning.

2 mom. Därest vid lagens trädande i kraft tillskottsavgift utgår

eller enskilt fattigvårdssamhälle finnes, som omförmäles i 34 § fattigvårdsförordningen,

må därvid förbliva, så länge träffad överenskommelse

eller given föreskrift gäller; och skall för sådant fall lända till efterrättelse

vad i nämnda förordning stadgas.

3 mom. Där på grund av stadgandet i 31 § 1 mom. lattigvårdsförordningen

vid lagens trädande i kraft ersättning av staten utgår

till fattigvårdssamhälle för fattigvård åt person, tillhörande manskapet

vid krigsmakten eller anställd såsom arbetare eller hantverkare vid kronans

varv eller verkstäder, eller åt hans hustru eller minderåriga barn,

skall, så länge fattigvården utgöres, fattigvårdssamhället äga att fortfarande

därför åtnjuta ersättning enligt förut gällande grunder.»

Kommittén. Kommittén erinrar om att enligt förslaget nu gällande bestämmel
ser

om roteindelning, enskilda fattigvårdssamhällen, tillskottsavgifter samt

om statens ersättningsskyldighet beträffande krigsmanskap och arbetare

eller hantverkare vid kronans varv eller verkstäder m. fl. skola upphävas

samt hänvisar till vad kommittén förut i motiverna i dessa hänseenden

anfört.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 135. Öl o

Kammarrätten har vid denna § anmärkt dels beträffande 1 mom.

att uttrycket »dock ej längre än till utgången av femte året efter det

lagen trätt i kraft» torde böra förtydligas till »dock ej längre än fem

år efter det lagen trätt i kraft», dels ock i fråga om 3 mom., att då

fattigvård enligt § 31 fattigvårdsförordningen icke utgår till person,

medan han ännu tillhör manskapet vid krigsmakten eller är anställd såsom

arbetare eller hantverkare vid kronans varv eller verkstäder, en

omredigering av förevarande mom. synes erforderlig.

De av kammarrätten föreslagna redaktionella jämkningarna synas

höra vidtagas. I övrigt lärer förslaget i dessa delar böra vinna godkännande.

92 § (92 § i kommittéförslaget.)

Såsom kommitténs historiska framställning utvisar, var den äldre

fattigvårdslagstiftningens huvudsakliga syfte att bekämpa bettleriet. Även

fattigvårdsförordningen innehåller de bestämmelser, som för närvarande

gälla om bettleri, men i vissa fall hänvisas jämväl till lösdrivarlagen.

Fattigvårdsförordningen definierar i 38 § en bettlare såsom den, som

»med ord eller åtbörder begär allmosa av annan än den, vilken enligt

11 § bör anmälan om behov av fattigvård emottaga». Förordningen

söker verka för bettleriets bekämpande dels därigenom att de, som verkligen

äro i behov av hjälp, få sådan genom fattigvårdsmyndigheternas

försorg, och dels därigenom att de, som kunna förtjäna sitt uppehälle

men på grund av lättja avhålla sig därifrån, så snart de söka anlita utvägen

att förskaffa sig sitt uppehälle genom bettleri, bliva föremål för

tvångsåtgärder. I förstnämnda avseende uttalas i fattigvårdsförordningen

(9 §), att varje fattigvårdssamhälle har att vid anordnandet av

sin fattigvård tillse, »att bettlande må förekommas». I det andra avseendet

föreskrives huvudsakligen följande: Inom varje fattigvårdssamhälle

skola utses tillsyningsmän (39 §), vilka, jämte det de äga mottaga ansökningar

om fattigvård, hava att anhålla bettlare och förfara med dem

enligt i förordningen (40 §) närmare givna föreskrifter. Reglerna äro

olika för dem, som fyllt 15 år, och för yngre. År anhållen bettlare

över 15 år och berättigad till fattigvård enligt 1 § fattigvårdsförordningen,

anmäler tillsyningsmannen fallet hos fattigvårdsstyrelsen

för vederbörlig åtgärd. Erfordras ej fattigvård, beror den vidare åtgärden

på, om bettlaren har hemvist inom fattigvårdssamhället eller icke.

I senare fallet har tillsyningsmannen att vidtaga åtgärd för hans beBihang

till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 120 käft. (Nr 135.) 65

Yttrande.

Departe
ments
chefen.

Bettleri.

92 §.

Gällande bestämmelser.

s. 514 Kontrollera mot PDF

Kommitténs

förslag.

514 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

handling som lösdrivare genom vederbörlig myndighet; i det förra

skall tillsyningsmannen anmäla förhållandet hos fattigvårdsstyrelsen, som

då har att pröva, huruvida fattigvård enligt 2 § fattigvårdsförordningen

bör förekomma, samt i motsatt fall meddela bettlaren varning eller vidtaga

åtgärder i och för bettlarens behandling enligt lösdrivar lagen. Beträffande

bettlande barn gå föreskrifterna ut på att få barnen överlämnade

till vederbörande fattigvårdsstyrelse för erhållande av behövlig vård

och vidtagande av åtgärder för att förekomma bettleriets upprepande,

samt att föräldrar eller målsmän, som genom uppmaning eller eljest

föranlett barnet att bettla, skola efterhållas och eventuellt underkastas

behandling enligt lösdrivarlagen.

Fattigvårdsförordningen upptager vidare bestämmelser angående gäldande

av forslingskostnaden, som i vissa fall, särskilt då det gäller hemforsling

av bettlande barn, betalas av fattigvårdssamhället, men eljest av

staten (43 §). Slutligen meddelas en erinran till krono- och stadsbetjänte

att använda all uppmärksamhet till förekommande av bettlande

samt, så vitt på dem kan bero, lämna fattigvårdsstyrelse och tillsyningsman

den handräckning, som kau påkallas (45 §).

Kommittén har bland övergångsbestämmelserna, i 92 §, upptagit

ett stadgande av följande lydelse:

»I stället för vad i förordningen den 9 juni 1871 angående fattigvården

är stadgat till förekommande av bettleri samt om barn, som

bettlar eller vanvårdas, skola följande bestämmelser gälla:

1 mom. Envar, som efter fyllda femton år gör sig förfallen till

bettleri, må anhållas och, där han ej är i den nödställda belägenhet, att

han bör erhålla fattigvård, behandlas såsom lösdrivare, på sätt i lagen

angående lösdrivares behandling är stadgat.

Till enahanda behandling gör sig den förfallen, vilken tillåter barn

under femton år, som står under hans vård, att bettla eller använder

barn eller andra att bettla för sin räkning.

2 mom. Om barn under femton år anträffas bettlande eller befinnes

vara vanvårdat, skall fattigvårdsstyrelsen, där åtgärd anses böra vidtagas,

varom stadgas i lagen den 13 juni 1902 angående uppfostran åt

vanartade och i sedligt avseende försummade barn, göra anmälan till

vederbörande barnavårdsnämnd eller i annat fall förfära på sätt styrelsen

finner vara av omständigheterna påkallat.

3 mom. Inom varje/attigvårdssamhälle skall fattigvårdsstyrelsen anställa

behövligt antal tillsyningsmän, vilka hava att anhålla bettlare och inställa

dem, därest de ej på grund av föreliggande fattigvårdsbehov böra över
-

s. 515 Kontrollera mot PDF

515

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr

lämnas till samhällets fattigvårdsstyrelse, å landet hos kronofogde eller

länsman och i stad hos stadsfiskal.

hör detta sitt bestyr åtnjuter tillsyningsman den ersättning, som

fattigvårdssamhället efter förslag av fattigvårdsstyrelsen bestämmer.»

I motiveringen härför framhåller kommittén, efter att hava ur sin

statistik för år 1907 lämnat en del uppgifter angående antalet tillsyningsman

över bettlare och av dem anmälda fäll av bettleri m. in., att

bestämmelserna om bettleri rätteligen ej synas hava sin plats i fättigvårdslagstiftningen

i annan mån än i fråga om de åtgärder, som från

fattigvårdens sida kunna göras för att förebygga bettleriet. Kommittén

anför härefter vidare:

»För så vitt det åter gäller vidtagande av tvångsåtgärder mot bettleriet,

synas stadgandena böra tillhöra lösdrivarlagstiftningen; dit hänvisar också fattigvårdsförordningen

i avseende å den närmare beskaffenheten av de tvångsåtgärder,

som skola vidtagas i sagda syfte. Praktiskt sett sammanfaller bettleriet även

med de förseelser, som behandlas i lösdrivarlagen. Både det sysslolösa kringstrykandet

och ett lättjefullt levnadssätt, som medför våda för allmän säkerhet,

ordning eller sedlighet, äro mycket ofta, att ej säga oftast, förbundna med bettleri.

Med hänsyn härtill har kommittén, i vars uppdrag jämväl ingår en revision

av lösdrivarlagstiftningen, avsett att i sammanhang därmed också behandla bettleriet,

för så vitt gäller ingripande däremot medelst tvångsåtgärder. Yad angår

förfarandet i avseende å barn, som beträdas med bettleri, kommer frågan om dem

att av kommittén närmare behandlas i sammanhang med lagstiftningen om barnavården,

vilkens omarbetning jämväl uppdragits åt kommittén. Särskilt lagstiftningen

om uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn beröres

härav.

Då emellertid bestämmelser till motverkande av bettleriet icke kunna undvaras

och således ett uteslutande av dessa ur fattigvårdsförordningen icke låter

sig göra med mindre andra sättas i stället, har kommittén, i avbidan på framläggande

av förslag till ny lösdrivarlag, föreslagit intagande bland övergångsstad
fandena

i fattigvårdslagen av provisoriska bestämmelser i ämnet, motsvarande i

uvudsak fattigvårdsförordningens föreskrifter med de modifikationer, som betingas

utav de av kommittén föreslagna ändringarna i nämnda lagstiftning samt tillkomsten

av lagstiftningen om vanartade och i sedligt avseende försummade barn.

Härvid har icke ansetts nödigt att upprepa den i fattigvårdsförordningens

38 § meddelade definitionen på bettleri. Innebörden av detta begrepp torde

vara så pass klar, att någon definition icke behöves; i varje fall synes denna

innebörd icke bliva klarare genom den i nyss angivna lagrum meddelade definitionen.

Genom hänvisningen till lösdrivarlagen i avseende å den, som beträdes med

bettleri utan att vara berättigad till fattigvård, har fastslagits vad redan nu gäller,

att lösdrivarlagens föreskrifter i avseende å varning, dömande till tvångsarbete

m. m. skola gälla även om bettlare, liksom i avseende å den, som på i lagen

angivet sätt främjar eller föranleder bettleri av barn eller andra. Yad fattigvårds
-

Kommittén.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Yttranden.

Departe

ments
chefen.

5 [ (3 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

förordningen innehåller om varning i visst fall genom fångvårdsstyrelse!! liar

ansetts icke böra upptagas; stadgandet lärer icke hava någon praktisk betydelse.

I 13 § 2 mom. av gällande fattigvårdsförordning stadgas, att fångvårdsstyrelse

då anmälan göres, att barn bettlar eller att det vanvårdas, bör förskaffa

si er underrättelse om förhållandet och i anledning därav förfara på sätt styrelsen

finner vara av omständigheterna påkallat. De fall, som här avses, ankomma efter

utfärdandet av lagen den 13 juni 1902 angående uppfostran åt vanartade och i

sedligt avseende försummade barn i regel pa barnavårdsnämnds. behandling.

Bettleriet innebär nämligen oftast ett försummande av barnet i sedligt avseende,

där det ej rent av är att fatta som vanart, och kroppslig vanvård innefattar i

regel också ett försummande i sedligt avseende. Där bettleriet eller vanvården

åter har sin grund i ett föreliggande nödställt läge, blir det givetvis fattigvårdsmyndighetens

uppgift att lämna nödig hjälp och den blir då i tillfälle att i samband

härmed ingripa mot bettleriet eller vanvården. Det kan emellertid tänkas,

att bettleriet eller vanvården varken är att hänföra under nyssnämnda lag eller

en följd av ett nödtillstånd, som ur sådan synpunkt påkallar fattigvårdsmyndighetens

ingripande. Vid den revision av bamavårdslagstiftningen, som kommittén

har att företaga, kommer också att tagas i övervägande, huru denna lucka i lagstiftningen

ändamålsenligast bör fyllas. I avbidan härpå har kommittén ansett

sig böra såsom övergångsbestämmelse upptaga ett stadgande av huvudsakligen

samma innehåll som 13 § 2 mom. fattigvårdsförordningen med tillägg av en utav

den nämnda lagen av den 13 juni 1902 betingad hänvisning till denna lag.

Med den ringa utveckling polisväsendet, särskilt å landsbygden, ännu erhållit,

torde det vara lämpligt att bibehålla de kommunala tillsyningsmännen.

Dessä böra naturligen avlönas av kommunen, som också bör bekosta av dem för

uppdragets utförande företagna resor för att inställa bettlare hos polis- eller annan

myndighet^

Kunql. Majt:s befallning skavande i Skaraborgs län anser, att då ifrågavarande

stadganden icke torde kunna anses såsom övergångsbestämmelser

i vanlig mening, desamma böra, därest de ej kunna överföras till

andra författningar, upptagas i en särskild förordning.

Kammarrätten erinrar beträffande 3 mom., att enahanda bestämmelser,

som i lösdrivarlagen 2 § 1 mom. och 16 § finnas meddelade i fråga om

de myndighetspersoner, hos vilka lösdrivare skola inställas, självfallet

böra gälla även beträffande dem, hos vilka enligt här avsedda mom. inställelse

av bettlare skall äga rum. Eu ändring av ifrågavarande mom.

i enlighet med vad nu anförts synes därför kammarrätten erforderlig.

Den ändring i kommitténs förslag ifråga om minderårighetsgränsen

(1 §), som av "mig förordats, föranleder motsvarande ändringar i förevarande

lagrum. I övrigt synes mig någon annan avvikelse från kommitténs

förslag i denna del icke böra äga rum än att i 3 mom. göres en

hänvisning till lösdrivarlagen beträffande de polismyndigheter, inför vilka

bettlare skola inställas.

s. 517 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 1.35.

517

Redan förut har jag varit i tillfälle att beröra frågan om

Kommunala pensionstillskott och sjuk vårdsbidrag utan

fattigvårds karaktär.

Jag övergår nu till en närmare behandling av detta ämne. Pensionssty

I underdånig skrivelse den 24 januari 1917 har pensionsstyrelsen ställning™™

hemställt, att Kungl. Majt måtte förelägga riksdagen följande förslag till 24 januari

lag angående kommunala pensionstillskott och sjukvdrdsbidrag: »Finnes

pension (understöd),''som tilldelas person jämlikt iagen om allmän pensionsförsäkring

den 30 juni 1913, ej vara tillräcklig för hans försörjning och

är pensionstagaren i följd därav i behov av fattigvård, äger den kommun,

till vilken pensionstagaren i fattigvårdshänseende hör, att i den ordning

och efter de grunder, som av kommunen bestämmas, till hans pension

lämna ett tillskott i penningar eller naturaförmåner, vilket icke skall

anses såsom fattigvård. Sådant tillskott kan efter omständigheterna indragas

eller jämkas.

Därest kommun gemensamt med pensionsstyrelsen ikläder sig kostnader

för åtgärder till förebyggande eller hävande av arbetsoförmåga

hos person, som i fattigvårdshänseende hör till kommunen, skall kommunens

andel av nämnda kostnader icke räknas som fattigvård.))

I skrivelsen erinrar pensionsstyrelsen i fråga om de kommunala Pensionspensionstillskotten,

att en av pensionsförsäkringsverksamhetens huvudupp- tlllskottgifter

är att bereda försörjning under en tryggad och socialt värdig form

åt sådana obemedlade och mindre bemedlade personer, vilka till följd av

ålderdom eller eljest genom arbetskraftens förlust eller nedsättning blivit

oförmögna att längre förskaffa sig sitt uppehälle; att den pension (avgiftspension,

pensionstillägg och understöd), som försäkringen lämnar,

även om den av kostnadsskäl måste bliva anspråkslös till sitt belopp,

dock är avsedd att i allmänhet jämte pensionärens övriga inkomster bereda

honom försörjning utan anlitande av fattigvård eller hjälp av enskilda,

att försäkringen emellertid icke har förutsättningar att kunna

fylla nämnda uppgift redan från verksamhetens början, utan att detta

kan förväntas ske först då försäkringen nått sin fulla utveckling, d. v. s.

efter 40 å 50 års förlopp; att på grund av flera samverkande omständigheter

de pensioner, som från försäkringen under en ganska lång

tid framåt komma att utgå, bliva relativt små och avsevärt lägre än

vad sedermera blir fallet; att vid pensionsförsäkringslagens antagande

statsmakterna ej heller utgått från den förutsättning, att de från försäkringen

under de närmaste årtiondena utgående beloppen skulle i någon

s. 518 Kontrollera mot PDF

518

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

mera nämnvärd omfattning bliva tillräckliga att tillsammans med vederbörande

pensionärers övriga inkomster förslå till fyllande av de mer

trängande levnadsbehoven utan att tvärtom framhållits, att under den

första tiden pensionerna med sina starkt reducerade belopp skulle, särskilt

på dyra platser, bliva otillräckliga att bereda pensionärerna en

självständig försörjning; att det emellertid måste anses önskvärt, att

pensionärerna i så stor utsträckning som möjligt erhålla sin försörjning

utan anlitande av fattigvården, även om denna utväg måste sökas utanför

pensionsförsäkringen, enär man i motsatt fall riskerar att redan från början

tappa bort en av försäkringens viktigaste uppgifter, nämligen att söka

bereda sina pensionärer en självständig försörjning, samt att åtgärder i

syfte att utom ramen av offentlig eller enskild fattighjälp skapa eu

lämplig form för det tillskott till pensionärernas försörjning, som kräves

med hänsyn till pensionsbeloppens otillräcklighet, äro så mycket mera

påkallade, som dylika tillskott ej endast äro av betydelse under den

första verksamhetstiden, utan även allt framgent måste, om ock i mindre

omfattning förekomma på sådana platser med dyra levnadskostnader,

där pensionerna, även när de kommit upp i sina normala belopp, icke

motsvara kostnaderna för nödtorftig försörjning.

Vidare erinrar pensionsstyrelsen om att ålderdomsförsäkringskommittén

föreslagit en bestämmelse, som i det av Kungl. Maj:t framlagda

förslaget till lag om allmän pensionsförsäkring upptogs i något förändrad

form med följande lydelse: ))Finnes på grund av höga levnadskostnader

i den ort, där pensionstagare är bosatt, pensionen ej vara tillräcklig för

hans försörjning, äger den kommun, till vilken pensionstagaren i fattigvårdshänseende

hör, att, därest han förut sökt efter förmåga ärligen

försörja sig, till hans pension lämna ett tillskott, vilket förty icke skall

anses såsom fattigvård. Sådant pensionstillskott må dock, evad det

utgår i penningar eller naturaförmåner, ej uppgå till högre årligt

värde än för man till 150 och för kvinna till 125 kronor; och kan tillskottet

av kommunen efter omständigheterna minskas eller indragas.»

Särskilda utskottet vid 1913 års riksdag uttalade i sitt utlåtande, att

utskottet funne förslagets syfte värt uppmärksamhet, men att det emellertid

syntes utskottet, att stadgandet borde anses falla utom ramen för

ett försäkringssystem, och att det icke vore osannolikt, att vad man

med detsamma velat vinna skulle kunna ernås på annan väg. Vid sådant

förhållande fann utskottet lämpligt låta bestämmelsen utgå ur lagförslaget.

Vid frågans behandling i riksdagen bifölls detta utskottets förslag.

Pensionsstyrelsen framhåller härefter, hurusom styrelsen under sitt

arbete med pensionsförsäkringslagens praktiska tillämpning mycket snart

s. 519 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 185. 519

bibragts insikt om det ogynnsamma läge, i vilket pensionsförsäkringen

kommit genom riksdagens nyssnämnda beslut, varigenom en för försäkringens

lyckliga genomförande nödvändig och viktig faktor uteslöts

utan att något annat sattes i dess ställe, samt att styrelsen under arbetets

vidare utveckling alltmer styrkts i uppfattningen, att bär förelåg

en betänklig lucka i lagstiftningen, och att styrelsen utan tvekan kunde

uttala, att behovet att så snart som möjligt få denna ofullständighet

kompletterad måste betraktas såsom trängande.

Styrelsen redogör därefter för förhållandena i Danmark, varest vissa

av de utav kommunala fattigvårdsmvndigheter utdelade understöd icke

medföra för understödstagaren några av de privat- eller offentligrättsliga

påföljder, som eljest äro eller kunna bliva förknippade med mottagandet

av fattigvård. °

Ur denna redogörelse må följande anföras:

»Man bär ganska allmänt sökt genomföra den principen, att då understödsbehovet

icke ar framkallat av något straffrätt eller klandervärt förhållande från

understodstagarens sida, utan. i mer eller mindre grad oförskyllt drabbat denne

uppbärandet av understödet icke bör vara förknippat med några särskilda påföljder.

bå aro understöd till bestridande av läkarvård och begravningskostnader

icke att betrakta som fattigvård. Detsamma gäller i huvudsak om kostnader för

uppfostran, underhåll och vård av blinda, dövstumma, idioter, sinnessjuka, epileptiker,

vanföra, lyfta, tuberkulösa, skrofulösa och lupus-sjuka, därest vården

ager rum å statsanslag eller under därmed jämförliga förhållanden. En dylik

undantagsställning tillkommer jämväl åtskilliga andra understöd, såsom underhåll

åt familjer, vilkas försörjare åtnjuta anstaltsvård för tuberkulos, understöd på

grund av sjukdom åt personer, som viss tid uppburit ersättning från sjukkassor

understöd till änkors barn m. m.

Vidare är att märka, att de kommunala myndigheterna enligt lag av den 13

mars 1908 hava befogenhet att tilldela personer över 60 år ålderdomsunderstöd,

av vilka understöd hälften återgäldas kommunen av staten. Dessa understöd

avse nödtorftig försörjning icke endast för den understödde, utan även för hans

familj, och äro icke att betrakta som fattigunderstöd.

Kommunala understöd utan fattigvårds karaktär utdelas dessutom av de

s. k. kommunala hjälpkassorna, vilken institution förskriver sig från år 1856 och

reglerats genom lag av den 29 april 1913. Dessa hjälpkassor äro helt fristående i

förhållande till fattigvårdsvasendet och stå under ledning av en av kommunens

invånare utsedd styrelse. Deras ändamål är att tillfälligt understödja värdiga

personer i deras strävan att förskaffa sig sin försörjning utan hjälp av fattigvärden.

Kassorna äro tillförsäkrade inkomster från vissa stämpelmedel, hundskattemedel

m. m. och åtnjuta dessutom bidrag från resp. kommuner samt även

från privata donatorers sida.

,mångåriga praktiska erfarenhet, som man beträffande kommunala understöd

utan fattigvårds karaktär förvärvat i Danmark, har givit vid handen, att

dessa understöd hava en synnerligen viktig uppgift att fylla. Till följd härav

har aven området för denna understödsverksamhet allt mer och mer utvidgats.»

s. 520 Kontrollera mot PDF

520

Kunyl. Majds Nåd. Proposition Nr 135.

Härefter lämnar pensionsstyrelsen följande framställning rörande

pensionsförsäkringens nuvarande läge:

»För närvarande torde antalet personer, som uppbära pension från pensionsförsäkringen,

uppgå till omkring 215,000. För större delen av dessa utgör pensionens

högsta belopp 75 kronor för man och 70 kronor för kvinna Endast

för det -jämförelsevis ringa antal, som under åren 191o och 1916 blivit oformogna

till arbete utgår ett något högre belopp, nämligen högst resp. 90 och lOo kronor

för man och resp. 84 och 98 kronor för kvinna. Pensionsbeloppen aro emellertid

ofta lägre, enär avdrag sker med hänsyn till den egna inkomsten. Medelpensionsbeloppet

är för närvarande cirka 61 kronor för man och 59 kronor for

kvmna.förre <jelen av n:imn(ja pensionärer torde utgöras av personer, som hittills

genom inkomster, härflytande från en liten rest av arbetsförmåga eller något

litet sparat kapital, eller genom bidrag från enskilda kunnat draga sig fram utan

understöd från det allmänna. De hava i regel under hela sitt liv ärligt stravat

att försörja sig själva, Övriga pensionärer hava visserligen nödgats att for sitt

uppehälle anlita understöd från fattigvården, men dock lyckats bibehålla eu relativt

självständig ställning. För många av dem har fattigunderstödet bestått

endast av ett mindre månatligt tillskott, under det att den huvudsakligaste delen

av deras försörjning bestritts av pensionen jämte någon liten egen inkomst.

Den oerhörda stegring i levnadskostnaderna, som under senaste tiden inträtt,

har bragt alla dessa pensionärer i ett synnerligen bekymmersamt läge,

De som hittills, om än med stora försakelser, kunnat halla sig fria från att

anlita allmänt understöd, se med varje dag den tidpunkt nalkas då de maste

vandra vägen till fattigvården. Många av dem, som förut erhållit bidrag till sin

försörjning från enskilda, kunna icke längre påräkna sådant, da deras otta under

mycket blygsamma omständigheter levande försörjare själva hårt tryckas av clyrtiden

Den grupp av pensionärer åter, som hittills haft något litet understöd

från fattigvården, måste ställa sig i allt större beroende av denna.

Den situation, som sålunda uppstått, är nedslående for såval pensionsforsäkringsverksamheten

som dess pensionärer. Det klagas ock å vissa hall over,

att gränsen mellan pensionsförsäkring och fattigvård håller pa att planas ut och

att pensionsförsäkringen under sådana förhållanden val kommer att medföra en

minskning i fattigvårdskostnaderna för kommunerna, men däremot icke den av

fattigvården oberoende självständighet, som avsetts med och som vant den bärande

tanken i hela den nya socialförsäkringsgrenen.

Därest föratnämnda, av ålderdomsförsäkringskommitten och Eders Kungl.

Mai:t föreslagna bestämmelse om rätt för kommunerna att tilldela pensionärer

pensionstillskott utan fattigvårds karaktär vunnit godkännande, torde forhallandena

nu ställt sig annorlunda. Understöd skulle då kunnat lamnas av kommunerna,

utan att emottagandet av detsamma behövt medföra den beroende stallning och

de påföljder i övrigt, som åtfölja fattigunderstöd.

Ofta hör man visserligen anföras, att emottagandet av fattigvård numera ej

anses motbjudande. Möjligt är, att så kan vara förhållandet i större stader, men

flerstädes och särskilt på landsbygden, där större delen av pensionärerna ar bosatt

betraktas dock fortfarande hänvändelsen till fattigvården som den sista härda

utvägen, som ej anlitas förr än alla andra möjligheter till försörjning aro uteslutna.

Man får emellertid icke göra sig skyldig till den missuppfattningen, att de

missförhållanden, för vilka det nu gäller att råda bot, orsakats uteslutande av nu

s. 521 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj .is Nåd. Proposition Nr 13.5. 521

rådande dyrtid. Dyrtiden har icke skapat desamma, men vid förvärrat den och

därigenom kommit den att framträda i bjärtare dager än förut. Även under normala

tider skulle dessa missförhållanden, om ock i mindre grad och icke så hastigt

gj°rt sig gällande och framstått som följder av en betänklig brist i lagstiftningen

för pensionsförsäkringen. Det är sålunda här icke fråga om att söka avhjalpa

några mer eller mindre tillfälliga missförhållanden, utan att söka lösa eu

viktig och för den svenska pensionsförsäkringen allt framgent synnerligen betydelsefull

fråga.»

Pensionsstyrelsen framhåller härefter, att de flesta, som varit i tillfälle

att lära känna förhållandena, torde vara ense därom att något

måste göras till förbättrande av den nuvarande ställningen, vilken med

beklagande såges icke blott av pensionsförsäkringens målsmän och pensionärer,

utan även av andra. Icke minst kommunerna, för vilka dessa

missförhållanden vore särskilt märkbara, torde i allmänhet hava kommit

till insikt om nödvändigheten av att åstadkomma en bättre ordning.

Såsom exempel härpå anför styrelsen ett av stadsfullmäktige i Göteborg

nyligen lattat beslut om lämnande av understöd till bland andra pensionärer

utan att dessa understöd skola erhålla fattigvårds karaktär, för

vilket beslut lämnas en utförlig redogörelse. Enligt denna hade fattigvårdsstyrelsen

på förslag av fattigvårdsdirektören hemställt, att ettbelopp

av 100,000 kronor skulle ställas till fattigvårdens förfogande för

beredande av dyrtidshjälp åt personer med hemortsrätt i Göteborg, vilka

icke åtnjöte fattigvård, men uppbure eller av vederbörande pensionsnämnd

ansetts berättigade att uppbära understöd eller pensionstillägg

från allmänna pensionsförsäkringen, med föreskrift att sådan dyrtidshjälp

icke Ange anses såsom fattigvård enligt gällande fattigvårdsförordning.

Redogörelsen innehåller vidare följande:

»Efter det ärendet överlämnats till stadsfullmäktige, erinrade budgetsberedningen

i sitt betänkande till en början om fattigvårdsförordningens bestämmelser

i 1, 2 och 13 mom. 3 samt anförde därefter följande. Att eu kommun

vore berättigad att lämna ersättning eller vederlag i en eller annan form icke

blott till dem, som för kommunen utförde prestationer i varor eller arbete, utan

även — i form av pensioner eller understöd — såväl till dem, vilka offrat sina

bästa krafter i kommunens tjänst, som ock till deras närmaste anhöriga, därom

torde väl alla vara ense. Det kunde däremot sättas i fråga, huruvida det vore

överensstämmande med andemeningen i bestämmelserna i gällande kommunallagar

och fattigvårdsförordning, att i andra än de sålunda angivna fallen understöd

åt behövande av kommunen lämnades annorledes än i form av fattigvård i

flen ordning, gällande fattigvårdsförordning föreskreve. Att befogade betänkligligheter

kunde förefinnas i berörda hänseende, kunde icke förnekas, men i ett flertal

fall hade dessa betänkligheter lämnats å sido. Frånsett den sociala understödsverksamhet,

som av kommunen utövades genom bidrag åt välgörande stiftelser

m. fl. åtgärder, hade stadsfullmäktige lämnat understöd i penningar åt behövande,

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 120 käft. (Nr 135.) 66

s. 522 Kontrollera mot PDF

522

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

t. ex. på senare tiden till dels värnpliktigas familjer dels arbetslösa ävensom till

lindring i de mindre bemedlades av stadens befolkning levnadsvillkor. Sant

vore, att dessa anslag påkallats av extra ordinära förhållanden, men dessa ej

blott fortfore, utan hade därjämte ändrats därhän, att ännu starkare skäl kunde

på grund av desamma anföras för kommunens ingripande till lindrande av det

ekonomiska betryck, som förhållandena skapat. De ekonomiskt svagare, vilka

understöddes av fattigvården, kunde av kommunen hjälpas genom ökat sådant

understöd. Dit hörde även ett flertal personer, som finge understöd av den allmänna

pensionsförsäkringen. Bland övriga icke arbetsföra, obemedlade personer

finge de pensionärer, som hittills undvikit att begära fattigvårdens hjälp, anses

såsom i allmänhet de sämst ställda, vilket framginge av de låga pensionsbeloppen

och de betingelser, som erfordrades för erhållande av understöd från den

allmänna pensionsförsäkringen. Underläte kommunen att lämna särskilt understöd

åt dessa pensionärer, bleve följden sannolikt den, att kommunen likafullt

finge lämna sådant understöd, men då i form av fattigvårdsbidrag, vadan besparingen

för kommunen bleve ringa, om ens någon, Alla torde emellertid vara

ense om önskvärdheten därav att, på sätt även fattigvårdsstyrelsen hemställt, det

ifrågasatta understödet icke borde givas sådan form att det kunde få karaktär

av fattigvårdsbidrag. För att helt och hållet undvika möjligheten därav syntes

det nödigt, att fattigvårdsmyndigheterna icke finge taga någon befattning med

understödet, helst då i motsatt fall detta i praktiken komme att av de understödstagande

uppfattas ej blott såsom fattigvårdskjälp, utan ock såsom en hjälp

av mera konstant natur, ett tillägg till pensionerna, ej en tillfällig dyrtidshjälp.

Biktigast vore därför, att därest kommunalt bidrag skulle lämnas pensionärerna,

detta skedde genom stadens speciella organ för lindrande av dyrtidstrycket eller

livsmedelsnämnden. Beredningen fann emellertid betänkligheter möta att inskränka

det ifrågavarande bidraget till allenast pensionsförsäkringens pensionärer.

Det borde kunna tillgodokomma även andra behövande, då synnerliga skäl

därtill föranledde. På grund av nu anförda skäl tillstyrkte beredningen, att ett

anslag av 100,000 kronor ställdes till livsmedelsnämndens förfogande under år

1917 för att bereda dyrtidshjälp genom penningbidrag åt såväl pensionärer som

andra behövande, vilka hade hemortsrätt i Göteborg och ej åtnjöte fattigunderstöd.

Stadsfullmäktige biföllo utan votering detta förslag.»

Efter nämnda redogörelse anför pensionsstyTelsen:

»Ovanstående redogörelse lämnar ett gott exempel på den uppfattning, som

inom kommunerna, och detta icke minst från fattigvårdshåll, utbildat sig angående

pensionsförsäkringen och pensionärernas ställning. Man finner det nödvändigt,

att så snart som möjligt bestämda gränser uppdragas och bibehållas

mellan pensionsförsäkring och fattigvård. Man erkänner nödvändigheten av, att

kommunerna erhålla möjlighet att på lämpligt sätt understödja en person, som

förklarats berättigad till pension och som hittills kunnat hålla sig fri från anlitande

av hjälp från det allmänna, utan att sådant understöd från kommunens

sida skall flytta pensionären inom fattigvårdens gränser. Men då någon laglig

form för tilldelande av dylikt kommunalt understöd ännu icke gives, måsteman,

för att kunna nå sitt mål, giva detsamma formen av ett tillfälligt understöd och

för dess utdelande anlita de provisoriska institutioner, som de nuvarande dyrtidsförhållandena

skapat. En lagstadgad ordning i förevarande hänseende synes

s. 523 Kontrollera mot PDF

523

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

sålunda vara av behovet påkallad och torde helt säkert komma att verka till fördel

för såväl pensionsförsäkringsverksamheten som kommunerna och pensionärerna.

>

Med erinran att det av Kungl. Maj:t för 1913 års riksdag framlagda

förslaget begränsade pensionstillskotten till att utgå på dyrorter

och på samma gång innehöll eu maximigräns för dessa tillskott, resp.

150 kronor för man och 125 kronor för kvinna, framhåller styrelsen,

att densamma icke ansett lämpligt upptaga stadgandet, att pensionstillskott

må förekomma allenast på orter med dyra levnadskostnader, enär

med hänsyn till den ständiga växlingen i förhållandena på olika platser

det måste ställa sig vanskligt att åstadkomma en fullt rättvis dyrortsindelning

samt det dessutom så länge pensionerna under den första

verksamhetstiden utgå med relativt ringa belopp, även på orter med

billiga levnadskostnader ofta måste förekomma fall, där ett kommunalt

tillskott vore erforderligt till pensionärens försörjning, vilka fall särskilt

under nuvarande dyrtid torde bliva talrika.

Fastställandet av en maximigräns för pensionstillskotten skulle efter

styrelsens uppfattning komma att medföra avsevärda praktiska olägenheter

och i många fall förhindra vinnandet av det ändamål, som med

tillskotten avsetts. Det torde för övrigt enligt styrelsens mening icke

innebära någon fara att överlämna bestämmandet av pensionstillskottens

storlek till vederbörande kommunala mjmdigheter, vilka säkerligen vid

deras beviljande komme att tillse, att desamma icke utginge med högre

belopp, än som med lagen avsetts.

Styrelsen anför härefter vidare:

»Att uppställa det villkoret, att endast den, som sökt ärligen försörja sig.

skulle äga åtnjuta pensionstillskott, synes styrelsen obehövligt. Att pensionär

efter förmåga söker ärligen bidraga till sin försörjning utgör nämligen ett villkor

för erhållande av pensionstillägg, och ifrågavarande spörsmål har sålunda i allmänhet

redan underkastats prövning av kommunal myndighet. Då det därjämte

star Kommunen fritt att bevilja tillskott likaväl som att när som helst indraga

redan beviljat sådant, synes även på denna grund en värdighetsbestämmelse

vara onödig.

Däremot har styrelsen, i likhet med ålderdomsförsäkringskommittén, ansett

sig höra, såsom villkor för pensionstillskotts beviljande, uppställa den fordran,

att pensionären är i behov av fattigvård.

Styrelsen bär haft under övervägande, huruvida pensionstillskott lämpligen

må utgå även i form av naturaförmåner. Ehuru det kan synas, som om pensionstillskotten

— i likhet med pensionerna — borde utgå endast i form av penningar,

har dock styrelsen ansett sig böra föreslå, att dylikt tillskott må kunna

utgå även i form av naturaförmåner. Förnämsta anledningen härtill har varit

den, att det för sådana äldre pensionärer, som äro i behov av anstaltsvård och

för detta ändamål intagas på kommunala ålderdomshem, skulle vara betydelse
-

s. 524 Kontrollera mot PDF

524

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

fullt, att de förmåner, som lämnas dem av vederbörande kommun, icke hava fattigvårds

karaktär. Man kan även tänka sig, såsom exempelvis är på tal i Göteborg,

att en kommun låter uppföra byggnad, avsedd att bereda bostad åt sådana

pensionärer, som särskilt äro i behov av bostadsförmån. Denna förmån borde då

lämpligen kunna ingå i pensionstillskottet, utan att härför skulle behöva anlitas

den omvägen, att kommunen uthyrde dylika bostäder till pensionärerna.

Styrelsen har även haft sin uppmärksamhet fäst på de olägenheter, som

skulle kunna uppstå på grund därav, att det är mantalsskrivningskommunen,

som beviljar pensionen, under det att det kommunala tillskottet skulle utgå från

hemortsrättskommunen. Därvid har även tagits under övervägande det förslag,

som i en motion till 1913 års riksdag framställdes därom, att för undanröjande

av de missförhållanden, som bleve en följd av att fattigvårdsförordningens hemortsrättsbestämmelser

lades till grund för utdelandet av det kommunala tillskottet,

det lämpligen borde bestämmas, att det bleve den kommun, där pensionstagaren

för löpande året mantalsskrivits, och icke hemortsrättskommunen, som

ägde besluta om sådant tillskott. Styrelsen inser väl, att en bestämmelse, enligt

vilken hemortsrättskommunen och icke mantalsskrivningskommunen skulle bevilja

dylika tillskott, måste komma att medföra vissa olägenheter, i synnerhet inom

industrikommuner eller andra kommuner med mera rörlig befolkning. I likhet

med statsrådet och chefen för civildepartementet, enligt hans uttalande till statsrådsprotokollet

den 7 mars 1913, anser dock styrelsen, att dessa svårigheter blivit

väsentligt överdrivna. Och detta så mycket mera, som här i allmänhet torde

bliva fråga om undantagsfall. Då man i pensionsförsäkringen söker undvika sammanblandning

mellan pensionering och fattigvård, skulle det naturligtvis ur denna

synpunkt vara en fördel, att den kommun, där pensionären senast varit mantalsskriven,

ägde bevilja ifrågavarande tillskott. Men då å andra sidan dessa tillskott

i ett stort antal fall, åtminstone under första tiden, skulle komma att innebära

en avlösning av redan utgående fattigunderstöd, synes det styrelsen åtminstone

icke för närvarande kunna ordnas på annat sätt, än att beviljandet av pensionstillskott

tillhör den kommun, till vilken pensionären i fattigvårdshänseende

hör.

I detta sammanhang må framhållas, att kompletteringar i vissa hänseenden

av det nu framlagda lagförslaget kunna ifrågasättas, t. ex. i syfte att beviljande

av pensionstillskott icke må inverka på frågan om pensionärens hemortsrätt.

Styrelsen har emellertid funnit de kompletteringar, som sålunda kunna ifrågakomma,

icke vara av den betydelse i praktiskt hänseende, att anledning förefunnits

att i dessa avseenden frångå Eders Kungl. Maj:ts för 1913 års riksdag framlagda

förslag.»

Under rubriken invändningar mot förslaget fortsätter pensionsstyrelsen

därpå:

»Det synes styrelsen vara en rättfärdighetssak, att, om en person av statens

och kommunens myndigheter förklarats vara arbetsoförmögen för sin återstående

livstid och förty berättigad att uppbära pension från pensionsförsäkringen,

men denna pension på grund av ekonomiska hänsyn vid pensionsförsäkringslagens

tillkomst icke kunnat göras tillräcklig för hans försörjning, utan han nödgas

härför anlita jämväl kommunens hjälp, en sådan person i fråga om dylikt

understöd icke bör jämställas med dem, som av kommunen åtnjuta fattigvård.

s. 525 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr Vid

525

Kommunen har ju faktiskt genom den del av pensionen, varmed densamma

bidrager, lämnat pensionären ett kommunalt understöd utan fattigvårds karaktär.

Det kan då icke anses lämpligt, att det ytterligare understöd, som kommunen

sedermera anser sig böra lämna honom, icke utgår som tillskott till

denna pension, utan i form av fattigvård.

Nu kan man naturligtvis förvänta den anmärkningen, att ordnandet av denna

fråga lämpligen borde anstå till 1918 års riksdag för att genomföras i samband

med den reform av fattigvårdslagstiftningen, som antages då bliva förelagd riksdagen.

Styrelsen måste bestämt avråda från ett dylikt uppskov.

Enligt styrelsens uppfattning hava för övrigt de föreskrifter, som nu av

styrelsen föreslås, icke sin plats i en blivande fattigvårdslag. De beröra icke

fattigvård, utan avse rätt för kommun att lämna understöd utan fattigvårds karaktär.

De böra därför, såsom styrelsen föreslagit, intagas i eu särskild lag.

En annan tänkbar invändning är den, att det kommunala tillskottet skulle

komma att för _ allmänheten framstå som fattigvård. Häremot må anföras, att

samma invändning med lika stort eller lika litet fog kan framställas i fråga om

det enligt pensionsförsäkringslagen utgående pensionstillägget. Om ock ändamålet

med pensionstillskottet såväl som med pensionstillägget sammanfaller med

fattigvårdens i så måtto, att båda ytterst åsyfta att till den av egna avgifter skapade

pensionen lämna den utfyllnad, som erfordras för pensionärens nödtorftiga

försörjning, och därför äro avsedda att avpassas efter behovet, blir dock den

principiella skillnaden mellan dessa förmåner och fattigunderstöd klar genom

den avfattning, som givits åt den föreslagna bestämmelsen, i vilken det tydligt

utsäges, att pensionstillskottet icke skall anses som fattigvård. Då sålunda uppbärandet

av dylikt tillskott icke blir förenat med de för mottagandet av fattigvård

särskilt utmärkande följder, synes man ej med fog böra befara en missuppfattning

hos allmänheten rörande pensionstillskottets rätta natur. För övrigt

torde uppfattningen härutinnan i viss mån bliva beroende av de olika sätt, på

vilka kommunerna kunna tänkas träffa beslut om och verkställa utbetalning av

pensionstillskott. Det bör därför ligga i kommunernas intresse att tillse, att

bestämmelserna angående pensionstillskotten tillämpas på lämpligaste sätt.

Det liar anmärkts, att det föreslagna pensionstillskottet kunde väntas komma

att frikostigt beviljas av vissa kommuner, under det att andra icke skulle

begagna sig av ifrågavarande rättighet, utan utfylla pensionerna med fattigvård.

Statsrådet och chefen för civildepartementet uttalade till statsrådsprotokollet den

7 mars 1913, att, då kommunerna icke kunde åläggas skyldighet att lämna dylika

tillskott, annan utväg ej stått öppen än att bereda möjlighet för kommunerna

att utöka pensionerna med nödigt belopp, och att de fördelar, som genom

en sådan bestämmelse skulle vinnas, skulle komma att vida överväga olägenheten

av en viss ojämnhet i tillskottens beviljande.

Det har ifrågasatts, att en viss del av pensionstillskotten skulle utgå av

statsmedel. En dylik ordning skulle naturligtvis sporra kommunerna att bevilja

pensionstillskott och bidraga att utjämna kostnaderna. Emellertid skulle härigenom

vållas en ökad kostnad för staten utöver den ram, som nu är fastslagen för

pensionsförsäkringen, och då de ifrågasatta tillskotten i stort sett endast avse att

avlösa de utgifter för fattigunderstöd, som nu bäras eller skulle komma att bäras

av kommunerna, synes en dylik ordning icke vara att förorda.

Styrelsen anser sig i detta sammanhang böra framhålla, att även en annan ''

utväg kunde vara tänkbar för ordnande av denna fråga, nämligen att, i likhet

s. 526 Kontrollera mot PDF

526

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

med vad nu är fallet med pensionstilläggen, låta viss del av kostnaden för de

kommunala tillskotten betalas av vederbörande landsting. Genom en sådan bestämmelse

skulle i väsentlig grad vinnas samma fördelar, som åsyftats med förslaget

att en del av dessa tillskott skulle betalas av staten, d. v. s. utjämnande

av kostnaderna mellan kommunerna och större benägenhet hos dessa att bevilja

dylika bidrag. Ehuru styrelsen icke ansett sig böra i sitt förslag upptaga en

dylik fördelning av tillskotten mellan kommunerna och vederbörande landsting,

har styrelsen dock funnit sig böra beröra de fördelar, som en sådan anordningskulle

medföra.

Beträffande slutligen de ekonomiska konsekvenser, som befogenheten att

utdela pensionstillskott skulle innebära för kommunerna, skulle en dylik befogenhet

knappast för dem medföra någon risk för ökade utgifter.

Kommunerna skulle visserligen beträffande pensionstillskotten, förlora den

fordringsrätt gentemot understödstagare, som den äger för lämnat fattigunderstöd,

men detta torde icke böra tillmätas någon nämnvärd praktisk betydelse beträffande

denna klass av för all framtid arbetsoförmögna personer, vilka i allmänhet

torde sakna alla förutsättningar att framdeles kunna till kommunen återbetala

erhållna understöd.

Den ekonomiska sidan av denna fråga torde sålunda inskränka sig till spörsmålet,

huruvida kommunerna skulle, om lagen genomföres, antagas komma att

ikläda sig större kostnader för pensionstillskott till ifrågavarande invalider, än

som motsvarar beloppet av till dem nu eller framdeles utgående fattigunderstöd.

Då tilldelande av pensionstillskott för vederbörande kommun innebär en rättighet,

men icke en skyldighet, torde det vara sannolikt, att de olika kommunerna

vid dessa ärendens ”behandling komma att tillämpa ungefär samma ekonomiska

principer, som nu läggas till grund vid utdelande av fattigunderstöd. Hela frågan

torde sålunda från kommunens sida mera bliva en formfråga. Vederbörande

pensionärer hava gentemot kommunen rätt till fattigunderstöd, men icke till pensionstillskott.

Pensionstillskottet får därigenom mera karaktären av en uppmuntran,

som kommunen lämnar den, som genom sin föregående vandel eller på

grund av förhållandena i övrigt gjort sig förtjänt av detsamma.

Sannolikt torde förhållandena komma att ställa sig så, att de pensionärer,

som nu till större delen erhålla sin försörjning från fattigvården, icke komma i

fråga till erhållande av pensionstillskott. Den andra gruppen av pensionärer

utgöres åter av sådana personer, vilka vid pensionsrättens inträdande antingen

helt hållit sig fria från fattigvården eller från denna uppburit endast ett mindre

bidrag till sin försörjning. Det torde icke kunna innebära någon fördel för kommunen

att, i den mån densamma anser sig nödgad att träda ekonomiskt hjälpande

emellan för ordnande av dessa personers försörjning, ovillkorligen behöva

lämna denna hjälp i form av fattigvård. Det medför för en kommun icke större

utgift att lämna en pensionär 5 kronor i månaden i form av ett pensionstillskott

än i form av fattigvårdsbidrag.

Eör vissa kommuner torde en sådan ordning som den nu föreslagna otvivelaktigt

komma att medföra ekonomiska fördelar. Den nu rådande dyrtiden

tvingar in i fattigvården en mängd personer, vilka förut med uppbjudande av

alla möjligheter sökt avhålla sig från att anlita densamma. De ekonomiska krav,

som från dessa personers sida för framtiden ställas på kommunen, komma helt

säkert att bliva mindre, om dessa personers ambition och självaktning hållits

uppe än om de mot sin vilja gjorts till fattigvårdens gäldenärer.

s. 527 Kontrollera mot PDF

527

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 13.r>.

■ slutligen framhållas, att kommunerna, genom att begagna sig av

sm rättighet att utdela pensionstillskott, icke kunna anses binda sig att övertaga

kostnader, vilka kanske framdeles anses böra påvila staten. För övrigt är den

andel i kostnaderna för pensionsförsäkringen, som enligt nuvarande bestämmelser

tillskjutes av statsmedel, så avsevärd och för staten så betungande i jämförelse

med de kostnader, som påvila kommunerna, att det icke synes förefinnas

stor sannolikhet för, att de framtida förhöjningar av från försäkringen utgående

förmåner, som kunna bliva påkallade av förändringar i levnadskostnader och

penningvärde, skola medföra någon mer avsevärd förändring i den nuvarande

kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna. Det har, såsom redan

förut påvisats, ingått som en ekonomisk faktor i grunderna för den svenska pensionsförsäkringen,

att kommunerna icke endast under försäkringens första verksamhetstid

utan även framdeles skulle lämna den utfyllnad i pensionsbeloppen

som betingas av särskilda personliga eller lokala förhållanden. Frågan gäller

endast huruvida dessa tillskott, som från kommunerna under alla förhållanden

xnaste beräknas, skola erhålla samma karaktär som de från försäkringen utgående

förmånerna eller lämnas under den förödmjukande form, som åtminstone på de

flesta platser i riket anses medfölja mottagandet av fattigvård.»

Vad slutligen beträffar formerna för beviljande av kommunala pensionstillskott,

framhåller styrelsen, att då vederbörande kommuner själva

skola träffa bestämmelser om beviljande av kommunala tillskott, det

måhända icke torde vara lämpligt att föreskriva, åt vilken kommunal myndighet

avgörandet av dessa frågor bör lämnas, dock anser styrelsen sig

höra erinra om vikten därav, att beträffande dessa frågor en samverkan

på lämpligt sätt anordnas mellan den kommunala myndighet, som har

bestämmanderätten, samt vederbörande pensionsnämnd, vilken bör

kunna gå den kommunala myndigheten tillhanda med nödiga upplysningar.

11

Som motivering för framställningen, i vad den avser kommunala

sjukvärdsbidrag utan fattigvårds karaktär, anför styrelsen följande:

»Sedan 1915 års början ingår i pensionsstyrelsens arbete vidtagande av åtgärder

till förebyggande och hävande av invaliditet. Kostnaderna härför bestridas

för närvarande med av riksdagen för ändamålet anvisade medel.

• , förande omfattningen av ifrågavarande verksamhet må nämnas, att antalet

sjukvårdsarenden år 1915 uppgick till 2,169 och för år 1916 till 3,043.

Till belysande av arten av den verksamhet, varom här är fråga, må anföras

att for tiden till 1916 års utgång beslut fattats om bidrag till kostnad för

vård å kurort ...........................................................................

» » lungtuberkulosanstalt.............................................................

» » kustsanatorium ...................................................................... s

» å lasarett..................................................................... s OEU

vård, yrkesutbildning och ortopedisk bandageanordning å vanföreanstalt » 760

ortopedisk bandageanordning genom annan än vanföreanstalt............... » 5

i 688 fall

» 759 >

» 39 »

551 »

Sjukvårds
bidrag.

s. 528 Kontrollera mot PDF

528

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

sjukvård för lupusbehandling ..................................................

genomgående av hantverksskola för blinda.............................

utbildning hos yrkesidkare i hemorten ...................................

genomgående av handelsskola eller dylikt .............................

vård i hemmet eller hos enskilda...........................................

vård och behandling i övrigt.....................................................

............ i 27 fall

........... d 32 »

............ » 57 »

........... » 24 »

............ » 23 »

............ » 18 »

Summa 2,983 fall

Enligt de bestämmelser, som av Eders Kungl. Maj:t meddelats rörande

användningen av de till styrelsens sjukvårdande verksamhet anvisade medel,

pVall styrelsen, innan beslut om behandling eller vård meddelas, taga under

omprövning, huruvida icke bidrag i sådant hänseende av kommun, sjukkassa

eller enskild person bör kunna påräknas och göras till villkor för styrelsens

^ ''PI överensstämmelse härmed utfäster sig styrelsen, enligt hittills följd praxis,

i regel att betala endast en del av kostnaden för en persons vård eller behandling,

därvid som villkor för utgåendet av styrelsens bidrag uppställes, att återstående

kostnader bestridas av vederbörande kommun eller från annat håll.

I följd härav komma i de flesta fall såväl kostnaderna för vederbörande persons

utrustning samt resor till och från vårdanstalten som ock en del av vårdkostnaden

att påvila kommunen och från densamma utgå i form av fattigunderstöd.

Att en del av sjukvårdskostnaderna på dylikt sätt får karaktär av fattigvård

är ett förhållande, som ur åtskilliga synpunkter framstår såsom oegentligt. För

den vårdsökande, som utan egen skuld genom sjukdom eller lyte förlorat sm

arbetsförmåga eller fått densamma nedsatt och. som vänder sig till pensionsförsäkringen

i syfte att med dess bistånd få arbetsförmågan återställd eller förbättrad

''måste det synas egendomligt, att en del av de härför erforderliga utgifterna

skola utgå i form av fattigunderstöd. Ur pensionsförsäkringens synpunkt

måste givetvis en sådan anordning anses i hög grad olämplig. Vidare

torde man icke kunna förneka det i och för sig oegentliga däri, att en person,

som för sjukvårdande ändamål blir föremål för offentlig understödsverksamliet,

erhåller en del av det erforderliga understödet i en form, som icke medför några

som helst för honom betungande rättsverkningar, och återstoden i form av fattigvård,

till vilken är knuten ersättningsskyldighet och övriga därmed förbundna

följder Slutligen medför också nämnda ersättningsskyldighet, att patienten, då

han efter slutad vård eller behandling börjar att arbeta för sm och de sinas

försörjning, gör detta under trycket av en skuld till fattigvårdssamhallet och i

följd därav utsättes för risken att genom umbäranden eller överansträngning få

resultatet av sjukvården omintetgjort.

Nu framhållna synpunkter hava föranlett styrelsen att föreslå en bestämmelse,

enligt vilken kommunens andel av sjukvårdskostnaden icke skulle få karaktär

av fattigvård. Behovet av en dylik bestämmelse ha även många gånger fram.

hållits vid de möten med pensionsnämnder och styrelsens ombud, som styrelsen

anordnat i skilda delar av riket. Av uttalanden, som vid dylika möten fällts av

pensionsnämndsordförande eller andra kommunalt intresserade personer, har ock

framgått, att i åtskilliga kommuner, där särskild fångvårdsstyrelse fmnes, man

sökt i den utsträckning, sådant varit möjligt, ställa medel för sjukvårdande verksamhet

till kommunalnämndens förfogande eller eljest disponera dem på sådant

sätt, att bidrag av dessa medel ej fått karaktär av fattigunderstöd.

s. 529 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135. 529

Vad angår fattigvårdslagstiftningskommitténs ställning till förevarande spörsmål,

intager kommittén — som i sitt förslag till lag om fattigvården i huvudsak

bibehållit gällande bestämmelser om understödstagares och för honom försörjningspliktig

persons skyldighet att ersätta åtnjuten fattigvård — den ståndpunkten,

att den offentliga fattigvården bör utgöra organet för samhällets allmänna

understödsverksamhet, samt att det ej är lämpligt att låta ersättningsskyldigheten

bliva beroende av den form (sjukvård eller annan), vari fattigvården meddelas,

utan att man bör göra erforderliga modifikationer i ersättningsskyldigheten genom

att vid dess utkrävande fästa vissa villkor; och har kommittén i sistnämnda hänseende,

jämte det kommittén bibehållit fattigvårdstyrelsens allmänna rätt att

eftergiva fordran, föreslagit ett stadgande, enligt vilket anspråk på ersättning för

fattigvårdskostnad ej må göras gällande, där den ersättningsskyldige genom att

återbetala kostnaden eller någon del därav kan antagas komma att sakna nödiga

medel till underhåll för sig och de sina.

Om sålunda kommittén principiellt intager den ståndpunkten att alla kommunala

understöd skola hava karaktär av fattigvård, har dock kommittén i viss mån

avvikit från denna ståndpunkt genom att föreslå en bestämmelse, som återfinnes

under 66 § i kommitténs förslag till lag om fattigvården.»

Efter eu redogörelse för nämnda stadgande och kommitténs motivering

därför (se ovan sid. 403) framhåller pensionsstyrelsen, att det

torde kunna anses tveksamt, huruvida det redan med nu gällande lagstiftning

låter sig förena, att en kommun träffar ett sådant beslut, som

avses i omförmälda, av kommittén föreslagna stadgande, men att kommittén

syntes böjd för att betrakta ett dylikt beslut såsom överensstämmande

med nu gällande lag. Styrelsen erinrar vad praxis i detta avseende

angår om det yttrande, som återfinnes i Stockholms stads fattigvårdsnämnds

utlåtande över kommitténs betänkande (se ovan sid. 403),

samt framhåller, att kammarrätten i sitt utlåtande över kommittébetänkandet

förklarat sig biträda detta fattigvårdsnämndens uttalande.

Med hänsyn till den kritik, som sålunda riktats mot förevarande

stadgande, torde det enligt styrelsens mening få anses ovisst, om detsamma,

åtminstone i den av kommittén föreslagna formen, komme att inflyta i

en ny fattigvårdslag. För övrigt vore att märka, att stadgandet endast

hade till ändamål att öppna möjlighet för en kommun att genom fattigvårdsmyndigheten

utdela understöd, som ej vore förknippade med återbetalningsskyldighet.

Då i sjukvårdsärenden det stode kommunen öppet

att antaga eller avböja det villkor om bidrag från kommunens sida, som

styrelsen plägade uppställa såsom betingelse för åvägabringande av sjukvård,

syntes det styrelsen, som om dylikt bidrag utan vidare kunde och

borde vara undantaget från återbetalningsskyldighet.

Vid behandling inom pensionsstyrelsen av förenämnda förslag tillstyrktes

detsamma av tre utav de av Kungl. Maj:t förordnade sakkunniga,

varemot den fjärde, fröken Wedberg, anförde följande:

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 120 höft. (Nr 135.)

Reservation.

67

s. 530 Kontrollera mot PDF

530

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

»Pensionsstyrelsens uttalande att en av pensionsförsäkringens viktigaste

uppgifter är att söka bereda sina pensionärer en självständig försörjning kan

jag till fullo instämma uti, men jag kan ej finna, att en sådan försörjning vinnes

genom ett utbyte av en kommunal understödsverksamhet — fattigvård — mot

en annan — kommunala tillskott. Den självständiga försörjningen för pensionärerna

kan enligt min åsikt ej vinnas utan den medverkan från pensionstagaren

själv, som ifrågavarande gren av socialförsäkring erbjuder.

Såsom ett bevis för önskvärdheten av att kommunerna.erhålla rätt att lämna

kommunala tillskott till pensionerna hänvisar pensionsstyrelsen till den kommunala

understödsverksamhet utan fattigvårds karaktär, som länge och med framgång

tillämpats i Danmark. Känt är dock att denna understödsverksamhet, ej minst

den som utövats av de s. k. kommunala hjälpkassorna, ej gått fri från kritik.

Att särskilt lijälpkassornas verksamhet allt mer och mer utvidgats, är enligt

min uppfattning intet bevis för att en sådan verksamhet har en synnerligen viktig

uppgift att fylla.

Till stöd för sin framställning åberopar pensionsstyrelsen vidare av densamma

relaterade förhållanden från Göteborg. Den därstädes beslutade anordningen

är ju dock något helt annat, en dyrtidsanordning, som ej är avsedd att

fortfara och ej särskilt avsedd för invalider.

Pensionsstyrelsens uppfattning om att utdelande av kommunala tillskott i

stället för fattigvård ej skulle bliva för kommunerna dyrare, måste jag betvivla.

Att kommunerna beträffande pensionstillskotten förlora sin fordringsrätt gentemot

understödstagaren anser jag därvidlag vara av underordnad betydelse,

men givetvis kommer ett understöd, där denna fordringsrätt ej existerar, att

flitigare anlitas och otvivelaktigt också att i större utsträckning utdelas.

För den, som i praktiken varit i tillfälle att följa de behövande och taga

kännedom om de olika vägar de följa för att få sina behov tillfredsställda, när,

den egna förvärvsförmågan är otillräcklig, verkar det onekligen något teoretiskt

att ständigt höra upprepas denna principiella skillnad mellan fattigvård ^ och

annan understödsverksamhet. Jag har emellertid intet att erinra mot att frågan

härom göres till föremål för övervägande, men den bör då diskuteras i sitt naturliga

samband.

En svaghet i förslaget är vidare, att detsamma ej ånger, vilken kommunal

myndighet, som skall handhava denna nya form av understödsverksamhet. Denna

fråga och allt vad därtill hör, är dock av så stor vikt att det ej bör lämnas fullständigt

åt kommunerna att experimentera fram en lösning.

Vad beträffar kommunala sjuk vårdsbidrag utan fattigvårds karaktär, torde

det mål, vartill detta förslag syftar, kunna vinnas genom ett utvidgande av det

stadgande om kommunal understödsverksamhet, som § 66 i förslag till lag om

fattigvård inrymmer.

Pensionsstyrelsen har i sitt skrivelseförslag motsatt sig varje tanke på att

låta nu berörda frågor anstå till lösning samtidigt med eller efter det ny fattigvårdslag

antagits. Annars ligger väl den tanken närmast till hands, att den

understödsverksamhet, som det här är fråga om, tages under övervägande på

samma gång som man slutgiltigt ordnar kommunernas allmänna understödsverksamhet.

Då det torde vara att förvänta att förslag till lag om fattigvård kan

bliva framlagt till 1918 års riksdag, synes mig alltså, att fråga om framläggande

av förslag om kommunala tillskott och sjukvårdsbidrag bör t. v. anstå.»

s. 531 Kontrollera mot PDF

531

Kungl Maj:ts Nåd. Proposition Nr Vt.r>.

Över pensionssty relsens förslag hava underdåniga utlåtanden avgivits

av kammarrätten samt Kungl. Maj:ts befallningshavande i samtliga

län, och hava med Kungl. Maj:ts befallningshavandes utlåtanden

insänts yttranden från omkring 500 kommuner.

Förslaget tillstyrkes av Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kristianstads,

Kopparbergs, Västernorr] ands och Västerbottens län samt under

vissa betingelser av Kungl. Maj:ts befallningshavande i Gottlands, Älvsborgs,

Västmanlands, Gävleborgs och Norrbottens län. Kungl. Mai:ts

befallningshavande i Stockholms, Östergötlands, Jönköpings, Blekinge,

Malmöhus och Örebro län avstyrka förslaget. Övriga befallningshavande

hemställa, att förslagets behandling måtte äga rum i samband med behandlingen

av förslaget till lag om fattigvården; samtidigt anföras dock

en del skäl emot förslagets antagande.

Utlåtanden från landskommunerna innehålla i åtskilliga fall uttalanden

både från fångvårdsstyrelse och kommunalstämma, i andra åter från

endeia av dem; uti de städer, från vilka utlåtanden inkommit — inalles

27 stycken — hava såväl . fattigvårdsstyrelserna som stadsfullmäktige

och magistrat i regel avgivit yttranden. Omkring 200 kommuner hava

tillstyrkt förslaget, i regel utan vidare motivering eller med åberopande

av ett eller annat. av de utav pensionsstyrelsen anförda skälen. Hemställan,

att behandlingen av pensionsstyrelsens framställning skulle uppskjutas

och äga rum i samband med fattigvårdslagstiftningen har gjorts

av omkring 100 kommuner; ofta har detta skett under framhållande av

synpunkter, talande för avslag eller med hänvisning till fröken Wedbero-s

Uttalande i pensionsstyrelsen. Däremot har förslaget direkt avstyrkts av

omkring 170 kommuner. I regel är den hemställan, som göres i utlåtandena,

densamma i fråga om pensionstillskott och sjukvårdsbidrag. En del

myndigheter, som avstyrka förslaget i vad det avser pensionstillskott,

tillstyrka detsamma vad angår sjukvårdsbidragen eller uttala sig ei så

starkt däremot.

De skäl, som anförts emot förslaget, torde kunna sammanfattas

sålunda:

Forslaget a!1SeS eJ tava någon uPPgift att fylla, då fattigvården

fika väl kan utöva denna understödsverksamhet. Någon motvilja att

emottaga fattigvården har ej förmärkts, och det är tämligen likgiltigt

.an understödstagarens synpunkt, om understöd lämnas såsom pensionstillskott

eller fattigvård. Försörjningen anses ej kunna bliva mera

socialt värdig genom det ändrade namnet. Skillnaden mellan fattigvård

och tillskottspension antages bliva blott teoretisk, så länge understödet

Yttranden.

s. 532 Kontrollera mot PDF

532

Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 135.

skall utgå efter behovet och utdelas ej ur statsmedel utan från en kom
n"m''FöreSref^yaes

ägnat att motarbeta sparsamhet och förslappa

känslan av skyldigheten att sörja för egen och anhörigas bärgning.

Denna invändning grundas förnämligast pa försvinnandet av ersättning

skvldigheten och därmed förenade påföljder. Återbetalmngsskyldighetens

borttagande anses komma att leda därhän, att understödet flitigare anlitas,

med uppgivande av andra utvägar framför allt hjälpen från försörj

ningspliktiga enskilda. Känslan av den enskilda försörjningsplikten

kommer därigenom att försvinna, vilket måste betraktas som en olägenhet.

Återbetalmngsskyldighetens borttagande befaras också medföra, att

kommunerna i de särskilt beträffande pensionstagarna icke sällan förekommande

fallen, då dessa efterlämna några tillgångar bliva uteslutna

från del i dessa, under det att de anhöriga, som sluppit från sm skyldighet

att försörja den avlidna, dela arvet. För de anhöriga borttages

även på detta''sätt intresset att fullgöra försörjningen. .

Då ersättningsskyldigheten återhåller från sökande av fattigvård,

skulle, menar man, dess borttagande åstadkomma en starkare tillstromnino-

av understödssökande. Härigenom och genom förlusten av ratten

timersättning skulle åstadkommas en väsentlig höjning av kommunernas

utgifter. Det vore så mycket oriktigare, säges det, att i detta avseende

öka kommunernas bördor, som kommunerna redan for pensionsförsäkringen

fått väsentligt större utgifter än som påräknats, utan att någon namnvar

minskning i fattigvårdsutgifterna hittills kunnat formarkas. 1 vårtöra

böra strävandena gå ut på att staten skall övertaga mer av bordan.

I övrigt är det i många fall fråga om en dy utkokning, vilken bor

mötas med tillfälliga anordningar. Förslagets genomförande anses for

örigt skola medföra ökat besvär för kommunerna och processer.

Förslaget innebär, framhålles det, så till vida eu orättvisa, som

det långt ifrån är säkert, att pensionstagarnas behov ar i mindre grad

siälvförvållat än deras, som anlita fattigvården. -Någon självständig

försörjning anses förändringen i allt fall ej kunna fora me sig.

''Understödstagarna skulle bil uppdelade i tva klasser och det sku

helt annan grad än förut bliva eu skam att taga emot fattigvård, vilken

alltså skulle komma i vanrykte.

Från flera håll påpekas, att lagens tillämpning skulle stota pa störa

praktiska svårigheter, då förslaget lämnar åtskilliga ragor o os a.

Sålunda säges ej, vem som skall bedöma frågan om ratt hemoitskommun.

Här kan ingen ersättningstalan foras, såsom i fattigt ards
-

s. 533 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

533

processer. För att råda bot härpå föreslås, att tillskott endast skall

tå lämnas, när en person längre tid t. ex. 5 år tillhört kommunen.

Vidare frågar man sig, vilken kommunal myndighet, som skall utdela

tillskotten, i de flesta fall förutsättes, att det måste bliva fattigvårdsstyrelserna,

ehuru det också talas om pensionsnämnd eller kommunalnämnd.

I ett utlåtande betonas särskilt att, om annan än fattigvårdsstyrelsen

skulle utdela tillskotten, den enhetliga och planmässiga ledningen

av den kommunala understödsverksamheten skulle äventyras.

En fångvårdsstyrelse påpekar faran av att skapa en ny understödainstitution.

Flera av de kommuner, som förklara sig tillstyrka förslaget,

göra detta under uttryckligt villkor, att i varje föreliggande fall kan

prövas, huruvida understöd skall utgå såsom fattigvård eller pensionstillskott.

Från en del håll fästes uppmärksamheten på den godtyckliga

tillämpning, som lagen skulle få. Merendels hyses nog den uppfattningen,

att flertalet kommuner ej skulle besluta sig för att lämna tillskott,

och yttrandena från en del kommuner gå just ut på en förklaring,

att kommunen i fråga för sin del icke är villig härtill. Andra framhålla,

att det är att befara, att kommuner, som ej frivilligt införa pensionstillskott,

komma att utsättas för så starkt tryck, att de nödgas

vidtaga en dylik anordning. Farhåga uttalas emellertid också för att

kommuner, som bevilja tillskott eller lämna betydligare sådana, skola

på denna grund i stor utsträckning bliva utsatta för inflyttningar från

andra håll. Slutligen betonas risken därav att en kommun genom att

utdela pensionstillskott i stället för fattigvård kan förhjälpa en pensionär,

som är under 60 år, till hemortsrätt i annan kommun; lagen bör

därför ej få tillämpas på andra än dem, som fyllt 60 år eller som hava

hemortsrätt i kommunen.

Kammarrätten anför i sitt utlåtande följande:

^ »Pensionsstyrelsens ifrågavarande framställning torde vara föranledd av det

förhållande, att de i lagen om allmän pensionsförsäkring bestämda försäkringsavgifterna

tillsammans med de i samma lag stadgade bidragen från staten, landsting

och kommuner för närvarande icke äro tillräckliga till beredande åt pensionstagarne

av självständig försörjning utom i de fall, då pensionstagarne tillika hava

annan inkomst, ävensom av pensionsstyrelsens farhåga att samma avgifter och

bidrag även framdeles, sedan pensionsförsäkringen nått sin fulla utveckling, skola

åtminstone å vissa orter i riket bliva för sitt ändamål otillräckliga. Det egentliga

syftet med de föreslagna bestämmelserna om »kommunala pensionstillskott» synes

också vara att söka avhjälpa nu anmärkta missförhållande genom att för de

pensionstagare, som försummat eller misslyckats i att genom egna ansträngningar

förskaffa sig erforderlig fyllnad i pensionerna, bereda möjlighet att erhålla sådan

fyllnad genom kommunala bidrag, som icke skulle anses som fattigvård eller

s. 534 Kontrollera mot PDF

534

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

för mottagaren medföra den beroende ställning och de påföljder i övrigt, som

åtfölja fattigunderstöd.

Då emellertid pensionstillskottet skulle utgå allenast till sådan pensionstagare,

som till följd av pensionens otillräcklighet vore i behov av fattigvård,

och beviljas av den kommun, till vilken pensionstagaren i fattigvårdshänseende

hörde, är tillskottet till sin reala innebörd fattigvård.

Ur principiell synpunkt finner kammarrätten oegentligt, att för en viss klass

av fattiga tillskapas en särskild art av fattigvård, som skulle följa andra regler

än fattigvård i allmänhet. Något bärande skäl för en dylik anordning synes

knappast vara av pensionsstyrelsen anfört. Genom densamma skulle gränsen

mellan pension och fattigvårdsunderstöd utplånas och den sammanblandning av

pensionering och fattigvård, som man, enligt pensionsstyrelsens utsago, i pensionsförsäkringen

söker undvika, skulle endast bliva än större. ^ .

Vidare synes det kammarrätten kunna befaras att en sådan lagstiftning

skulle till sina verkningar komma att gynna sådana pensionstagare, som genom

lättja och liknöjdhet kommit i behov av fattigvård, framför andra, som genom

arbetsamhet, försakelser och omtanke i sin krafts dagar förvärvat sig för ålderdomen

även andra inkomster än pensionen och till följd därav ej kommit i behov

av fattigvård. Att med »behov av fattigvård» i den föreslagna lagen icke avses

allenast sådant behov, som omförmäles i 1 § av förordningen den 9 juni 1871,

är uppenbart, och lärer vid sådant förhållande saknas varje verklig hållpunkt för

bestämmande av graden av det behov, som i förslaget avses. Följden härav torde

bliva, att gränserna för sådant behov i tillämpningen av lagen skulle mer och mer

utvidgas, i synnerhet i sådana kommuner, där den beslutande myndigheten huvudsakligen

tillkomme det stora flertalet av kommunmedlemmarna men tungan av de

kommunala utgifterna förnämligast drabbade ett mindretal.

Det synes kammarrätten således antagligt, att lagförslagets bestämmelser om

kommunala pensionstillskott skulle komma att verka till ökning av de kommunala

utgifterna icke allenast för en övergående tidsperiod utan allt framgent Då

samma bestämmelser tillika —- genom att ställa i utsikt för en var, som pa ålderdomen

kommer i behov av fattigvård, att då erhålla full försörjning utan att behöva

anlita fattigvården — synas föga ägnade att sporra till den strävsamhet,

sparsamhet och omtanke, som utan tvivel i regel erfordras för en var, som vill

bereda sig en tryggad ställning och ekonomiskt oberoende, anser kammarrätten

sig böra avstyrka pensionsstyrelsens ifrågavarande framställning, såvitt densamma

avser kommunala pensionstillskott, åberopande kammarrätten i övrigt, beträffande

framställningen i denna del, innehållet av det yttrande, som vid pensionsstyrelsens

sammanträde den 24 sistlidne januari avgivits av eu bland de närvarande sakkunniga,

fröken Wedberg. .

Vad här ovan anmärkts mot förslaget i fråga om kommunala pensionstillskott,

äger i mindre mån tillämpning å vad som föreslagits i fråga om kommunala

sjukvårdsbidrag, men synes det kammarrätten lämpligt, att, därest framställningen

i sistberörda del skulle anses förtjänt av nådigt avseende, den vidare behandlingen

därav äger rum i samband med arbetet å ny fattigvårdslags tutning,

Beträffande såväl sjukvårdsbidragen som pensionstillskotten gäller enligt

förslaget, att desamma skulle utgivas av den kommun, som understödstagaren i

fattigvårdsavseende tillhörde. Då enligt lagen om allmän pensionsförsäkring

beviljande av pension tillkommer pensionsnämnden i den kommun, där pensionstagaren

är mantalsskriven, vore det väl principiellt riktigast, att det även bleve

s. 535 Kontrollera mot PDF

535

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 1.15.

1]^)esluta 0,11 »kommunala pensionstillskott och sjukv.

irasoiarag», som icke skulle anses som fattigvård. En sådan anordning hav

Xen bjlvlt av pensionsstyrelsen ifrågasatt men av anförda skid avstyrkt ^ Då

heten skuT vara Tv fatt? iMSavarande kommunala utgifter*! verkligt

Titf v.JT fattigvardsnatur, anser aven kammarrätten skäl finnas för

1 nsionsstyrelsen föreslagit, vederbörande liemortsrättskommun skulle

Sv&biS/teffcT6 ** Ir11''?-, »f®*™1''» .pen.ioSEÖtt och

^, u T!l g ’a ™ far, kammarratten likväl på samma gång erinra hurusom

mot denna anordning moter den betänkligheten, att det ofta alls icke är klart

dä?“m\''ckeSintti8hardSSiThiille “ bellövande har hemortsrätt och att frågan

däTTrsonenTfråT8v,TTUng n™T* >>fat1ti§vårds kmua3 av den kommun,

talan mot annan kommun n''d kommun a“hängigör ersättnings
la-stiftninigesådan8T

ka“marrätten .uppmärksamheten böra fästas därå, att eu

fnrnrrl • T ,!- ,den. av pensionsstyrelsen föreslagna, kan enligt gällande

från dskvldiXtentlTfirfeU-b?reda et- fattigyardssamhälle möjlighet att befria sig

tran skyldigheten att försörja en sm pensionstagare, som tillika är fattiehion

60 *v hȀ

,, . ^et fattigyärfissamhälle, där en sådan pensionstagare har hemortsrätt och

r/T f0n0r]Ilmg’ ka? naTlgen ~ efter att llava genom löfte om bättre underhall

i en eller annan form förmått honom att inflytta till annan kommun -

genom att dar under erforderlig tid lämna honom »pensionstillskott» så att han

ej behover »fattigvård», överflytta hans hemortsrätt till den andrakoTmunem»

En ledamot i kammarrätten instämde i den av kammarrätten ed orda

hemställan, men med annan motivering. Han påpekade, att de grander,

etter vi ka pensionstagaren skulle få tillskott, fullständigt avveke från

pensionslagens bestämmelser, vadan också av pensionsstyrelsen uttalats,

att den ansett sig bora såsom villkor uppställa behov av fattigvård!

n igt reservantens förmenande borde pensionsbeloppens otillräcklighet

PaSnSten0m ,ä“dfade ®Mlrite Yrande bidragen till ponsionegen.

Det nu föreslagna sattet, enligt vilket pensionstagaren i den

ena kommunen skulle få pensionstillskott, men en dylik i samma ekonomiska

förhållanden i en annan kommun icke komma i åtnjutande av

sadant, syntes icke överensstämma med rättvisa och billighet. Pensions
v

dr l dTT S ;gikdfe en, helt a”nan räckvidd än det av Kungl. Mai:t

Tf3 ***.* riksdag föreslagna. Aven om begränsning till visst maximum

kunde vara förenat med vissa olägenheter, beroendepåolikhetenilevnadskostnader

i skilda delar av landet, torde ett obegränsat överlämnande

till kommunerna att for en pensionstagare bestämma tillskotts utgående

och storlek vara ägnat att väcka än större betänkligheter. Slutligen

framhöll aven reservanten den inverkan, som pensionstillskotten skulle

Kunna utova pa pensionstagarnas hemortsrätt.

s. 536 Kontrollera mot PDF

536

Departe
ments
chefen.

Kung!- Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

Vad först beträffar frågan om kommunala pensionstillskott bär jag

rpdan tidigare — i mitt anförande till statsrådsprotokollet den 7 mars 1913

”d ånLälfn a. förslaget till lag om

uttryck åt min uppfattmng omeiftillakott

bereda penBionstegare V“ \■llande av de mest trängande

utan f^ards 1 Ma °t tm nämnda års riksdag framlagda för
behoven.

Det av ^ngi. maj ^ ^ bestämmelse i dylikt syfte,

van^ emellertid"hfke riksdagens bifall. Syftet förklarades visserligen värt

uDomärksamhet, men stadgandet ansågs falla utom ramen för ett lo

säkringssystem Pensionsstyrelsen har nu upptagit fragan om kommun

sakrmgssyste Jannan ordning söka vinna en losmng darav.

pensionstillskottJ ^ ttrandenj vilka Ivgivits över pensionsstyrelsens

förslag har såsom den närmast till hands liggande utvägen att avhjalpa,

olägenheten av de låga pensionerna hänvisats till en utveckling av p

olagenneten av uc g F . & d tt pensionstagama

insedda skäl stöte? emellertid detta för

Sarånd® T de största svårigheter. Vidlyftiga förarbeten harfot er
S

is och kostnaderna bliva betydande. Ehuru strävandena hora inriktas

nå att så småningom kunna åstadkomma förhöjning av pensionerna och

Pedant avseendÖe vissa förslag torde inom kort framlägga* kan dock

en utvido-nino- av större betydelse först successivt komma till stånd.

Å andra&sidan bör betonas, att det naturligen icke kan komma ifra a

att med utgångspunkt från den nuvarande lagen om allmän Pe^sl^n®''

försäkring pålägga kommunerna, vilkas skyldigheter i avseende a pen
pensionsforsaknngen^

^ ^ fö: införande av den

ringen Sodan statsmakterna en gång beslutat dennas genomjoramle°ch

■kstäi ‘ ole

Ä gSnasebnfSn- petlnTeh

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kuncjl. Majsts Nåd. Proposition Nr ldr. r>a7

att uipMuäs borde ej behöva befaras; pensionsstyrelseus framställning

utgor basta beviset för att do nu existerande förhållandena äro ogynnsamma

för pensionsförsäkringens utveckling, och jag kan ej heller för

JTwt hUn+a u Tar’ a''r Htt förmånen för pensionstagarna att 4 pensionstillskott

i stallet för fattigvård skall vara ägnad att öka betydelsen

av Pensionsförsäkringen och därmed även utmärka pensionens företräde

framfor fattigvården. Anmärkningsvärt är också, att från andra håll

ÄkJP-PatS 11 r?att riktnmg’ 1 det man att fattigvården

annan 1 vanrykte därigenom att vissa personer erhölle understöd av

en orättvi'' D\derma artskdlnad emellertid betecknas såsom innebärande

° l I e erSOn! Pensionstagarens behov av hjälp kunde vara lika

den IT SOm andra perS0QerS’ bor ermras därom, att vissa stadganerhållandtgen

allman pensionsförsäkring just avse att från pensions

erhållande avstanga en del personer, som av olika anledningar anses

hora vaxa uteslutna. Ridare må framhållas, att det här gäller varaktigt

invalida personer, som aro urståndsätta att försörja sig. Befrielse från

ersättningsskyldighet här innebär alltså närmast eu speciell tillämpning

av stadgandet i 65 § av förslaget till fattigvårdslag. P g

■ T1J/dk?mmande. de aamärkningar, som gå ut på att den av pen
sTmhet

^he\ t 8tulle komma M “»Verka spår
samhet

och kaplan av skyldighet för var och eu att sörja för sig och

sin familj, framfördes betänkligheter i denna riktning vid förarbetena

till pensionsforsakrmgslagen, men ansågos då överdrivna. Då de flesta

hö^HfnT T1 med ber;iknin- av e^na tillgåagar ej torde komma till

ho re inkomster, an som motsvara en nödtorftig bärgning- kan det

medel1 fvll Saga8; ^ varJe anIedning för dem saknas att söÅ av egna

medel fylla pensionen, om kommunen i varje fall beviljar understöd till

erforderligt belopp. Om fråga vore att införa obligat föreskrift om

en dylik fyllnadspension till visst belopp, hade de anmärkta omständigheterna

möjligen kunnat föranleda särskilda anordningar liksom med häfM

- ll ö iySS^f°rda „skal1vl8j9a Jämkningar gjordes i 6 § av det av Kung!

säkrini m d^611 I81;!8 '' ÖrSlagGt tU1 lRg om allmäQ pensionsförför

dvlikt^ J ?.rT er d far kommimema Öppet att uppställa de regler

skulle^efter il?? i 7“ ''T™ anSeJS lämPhga, samt givet understöd

u le efter omständigheterna kunna indragas eller jämkas, föreligga enligt

mm mening ingå mera bärande skäl för en dylik farhåga än för att

ratten att vid behov erhålla fattigvård skulle motverka sparsamhet.

n u r det SOm iga anse den ifrågasatta förändringen vara mera för
moll.

tef*™ t,11 följd av densamma en stark öknmg av kommnnel
nas

utgifter. Enligt mm uppfattning torde man möjligentara bereda si..

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 120 höft. (Nr 135.) 68 °

s. 538 Kontrollera mot PDF

538

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

Då att till erhållande av pensionstillskott komma att anmäla sig åtskilliga

pensionärer, vilka eljest skulle sökt draga sig fram utan kommunalt

understöd. Men det måste ju betraktas såsom riktigt, att en person,

vars rätt till pension prövats av vederbörlig myndighet icke av rads a

för vissa påföljder avhålles från att söka en av verkligt behov P ak allad

fyllnad i sin inkomst. Funnes möjligheter harfor, skulle han antagligen

erhållit det behövliga genom pensionsförsäkringen liksom han danfran

bekommer pension och pensionstillägg eller understöd. Huruvida korum

nerna hava möjlighet att möta denna okade utgift, ankommer pa dem

själva att bedöma, liksom om de vilja avstå från den ratt .ovasendhga

ekonomiska förmånen att kräva ersättning för understodet. I ovngt

beror det tydligen i icke ringa mån på sattet för handhavande av denu

verksamhet, om de angivna farhågorna skola besannas. Det ar härvid

kommunerna, som äro bestämmande såväl i fråga om uppställande av

o-runder för lämnande av pensionstillskott som beträffande provningen

i de särskilda fallen av frågan, huruvida tillskott bor utgå

Vad angår utsikten för stadgandets tillämpning ar det ju möjligt,

att från början endast ett mindre antal kommuner skola begagna sig

därav; kanske i främsta rummet en del större kommuner, i vilka levnadsomkostnaderna

äro särskilt höga. De avgivna yttrandena synas emellertid

giva vid handen, att intresse finnes för 1 rågan aven i manga mindre

kommiraer, där mai ''gärna önskar, att deras Mringar ej alla. under

fattigvården. Faran för att pensionärer for att fa tillskott inflyta till

annan kommun torde icke vara större an den, som föreligger för

inflyttningar till kommuner med god fattigvård. 1 ovngt star det kommunerna

fritt att hindra sådant genom att upptaga bestämmelser om

villkor att hava tillhört kommunen i ett antal år. Invändningen, att

kommunen skulle så att säga mot sin vilja övergå till anordningen, synes

mig Därest°man kunde göra bestämmelserna sådana, att en vidsträcktare

tillämpning bleve följden därav, skulle detta enligt mitt förmenande vara

synnerligen önskvärt, men på sätt ovan anförts kan det ej ifrågasätta»

att tvångsvis belasta kommunerna. Det är dock att hoppas, att eg

exemplef från de kommuner, som börja tillämpa stadgandet, skall draga

“drE“ vIsB^ojämnhet i tillämpningen skall givetvis uppstå därigenom

att kommunerna erhålla fullständig frihet i fråga om anslagets beviljande

och uppställande av villkor. 1 denna del kan emellertid hanv.sas till

gällande5 bestämmelser om den frivilliga fattigvården, som tillämpats

s. 539 Kontrollera mot PDF

539

Kung!,. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 133.

högst ojämnt, inen ändå vunnit sådant erkännande, att man ej ansett sig

böra avskaffa den.

Pension sstyrelsen erinrar i sin framställning om att kompletteringar

i vissa hänseenden av dess förslag kunde ifrågasättas »t. ex. i syfte att

beviljande av pensionstillskott icke må inverka på frågan om pensionärens

hemortsrätt». Emellertid förklarar styrelsen dessa kompletteringar

icke vara av den betydelse i praktiskt hänseende, att anledning förefunnits

att i detta avseende frångå Kungl. Maj:ts för 1913 års riksdag

framlagda förslag. 1 det sammanhang, i vilket ärendet nu föreligger

till avgörande, lärer frågan om förhållandet mellan kommunerna i avseende

å denna art av understöd emellertid böra närmare skärskådas.

I en del av de över pensionsstyrelsens förslag avgivna utlåtandena

hava, såsom ovan anförts, anmärkningar gjorts emot förslagets ståndpunkt

uti ifrågavarande avseende, ehuru dessa utlåtanden merendels

synas gå i motsatt riktning mot pensionsstyrelsens tanke och betona,

att pensionstillskott bör hava inverkan på hemortsrättsförvärv.

Otvivelaktigt skulle enligt pensionsstyrelsens förslag rätten att utdela

kommunala pensionstillskott utan fattigvårds natur innebära en

möjlighet för kommunerna att befria sig från framtida försörjningsskyldighet

för en pensionär. På sätt kammarrätten anmärkt skulle nämligen

hemortsrättskommunen genom att för erforderlig tid lämna pensionstillskott

åt en till annan kommun utflyttad pensionär kunna överflytta

hans hemortsrätt till denna kommun. V isserligen kunde detta ej

äga rum beträffande pensionärer, som fyllt 60 år, och även i övrigt skulle

det ej kunna bliva fråga om annat än om sällsynta undantagsfall, men

det synes mig ändå viktigt att avlägsna varje anledning till klagomål i

detta hänseende.

Pensionsstyrelsens förslag utgår ifrån att endast hemortskommunerna

skulle äga bevilja pensionstillskott. Mot detta sätt att lösa frågan

har erinrats, att det ofta icke är klart, inom vilket fattigvårdssamhälle

en behövande har hemortsrätt, och att frågan därom icke kunde i laga

ordning prövas, utan att fattigvård lämnats av vistelsekommunen och

därefter denna anhängiggör ersättningstalan mot annan kommun. Denna

anmärkning torde dock ej vara av avgörande betydelse. Vad beträffar

förhållandet till annan kommun skulle, därest endast hemortskommunen

skulle äga utdela pensionstillskott, någon regressrätt mot annan kommun

ej kunna förekomma, och ur sådan synpunkt skulle alltså ej krävas något

avgörande av frågan om hemortsätt. Men ej heller i fråga om den enskilde

synes en dylik prövning vara av nöden. Beviljandet av pensionstillskott

förutsättes skola bero på den kommunala myndighetens fria be
-

s. 540 Kontrollera mot PDF

540

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 135.

dömande, och någon rätt till klagan däröver skulle så mycket mindre

behövas, som erforderligt understöd i allt fall skulle erhållas i form av

fattigvård, då laga skäl därför förelåge. Med de i förslaget till fattigvårdslag

upptagna hemortsrättsbestämmelserna, enligt vilka hemortsrätten

o-öres beroende av den faktiska mantalskrivningen, skulle det icke heller

annat än i undantagsfall erbjuda några svårigheter för vederbörande

fångvårdsstyrelse att bedöma, huruvida en person hade hemortsrätt inom

kommunen och förty kunde komma i åtnjutande av pensionstillskott, eller

om han, i fall av behov, borde tilldelas fattigvård.

Den i det föregående antydda möjligheten för en kommun att genom

tilldelande av pensionstillskott befria sig från framtida försörjningsskyldighet

för en pensionär, torde kunna avhjälpas genom en föreskrift att

pensionstillskott ej får lämnas till annan pensionär än sådan, som för

året är mantalsskriven inom kommunen. Inskränkningen ifråga torde

sakna nämnvärd betydelse för tillämpningen av stadgandet om pensionstillskott.

Genom denna anordning vunnes för övrigt det i pensionsstyrelsens

framställning antydda önskemålet, att pension och pensionstillskott

så vitt möjligt utgå från samma kommun.

Pensionsstyrelsen har åt kommunernas eget avgörande överlämnat

frågan om vilken kommunal myndighet, som skall utöva verksamheten,

och allenast erinrat om vikten av samverkan mellan denna myndighet

och vederbörande pensionsnämnd. I en del av de över pensionsstyrelsens

förslag avgivna yttrandena bär anmärkts, att denna myndighet bort

bestämmas i lagen. I några fall har uttalats, att verksamheten borde

anförtros åt pensionsnämnden, i andra åter har framhållits, att fattigvårdsstyrelsen

vore lämpligast. För att undvika alltför stor olikhet vid

tillämpning av de ifrågasatta bestämmelserna lärer det vara av en viss

vikt att i lagen bestämmes, vilken kommunal myndighet, som bör handhava

verksamheten. Då det 6] torde förefinnas något skäl att härför skapa en

särskild myndighet och nu befintliga kristidsorganisationer ej kunna

komma i betraktande för en framgent bestående verksamhet, synes valet

böra stå emellan fattigvårdsstyrelsen och pensionsnämnden. Pensionsstyrelsen

har ej uttryckligen förordat den senare, och vissa betänkligheter

möta tilläventyrs mot att förändra denna nämnds karaktär därhän, att

den skulle bliva en penningförvaltande myndighet, som utdelade kommunala

understöd. Mot fattigvårdsstyrelsens anlitande torde kunna invändas,

att därigenom skulle skillnaden mellan pensionstillskott och fattigt ard

bliva mindre klar. Emellertid synes det mig ändå lämpligast att låta verksamheten

handhavas av fätti gvård sstyrclc en, som nu lämnar understöd i

opaginerad Kontrollera mot PDF

. Kiwgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 185.

f)41

dessa fall. På sätt pensionsst) relsen påpekat komma pensionstillskotten i

ett stort antal fall, åtminstone under första tiden, att innebära en avlösning

av redan utgående fattigunderstöd. Grunden för tillskotts beviljande

är förövrigt, huruvida sådant behov föreligger, som eljest skulle

föranlett meddelande av fattigvård. Då vidare pensionstillskott kommer

att lämnas även i naturaprestationer, framför allt i form av anstaltsvård,

för vilken fattigvårdens anstalter måste anlitas, lärer någon annan anordning

knappast låta sig genomföras än att låta fattigvårdsstyrelsen

allt fortfarande utöva verksamheten och därvid följa de särskilda regler,

som kunna varda uppställda. Efter de reformer, som föreslagits i fråga

om fattigvården, lära ovannämnda betänkligheter mot en dylik anordning

få anses mindre vägande.

I såväl ålderdomsförsäkringskommitténs betänkande som Kungl.

Maj:ts proposition till 1913 års riksdag var förslaget om kommunala

pensionstillskott begränsat till orter med höga levnadskostnader. Då

pensionsstyrelsen uti sitt förslag icke upptagit nämnda begränsning, liar

därmed åt pensionstillskottet givits eu väsentligt ökad betydelse. Med

penningevärdets fallande under de senast gångna åren är det tydligt, att

pensionerna i mycket mindre grad än förut räcka till för att försörja en

person, och detta även på orter med billigare levnadskostnader. Den

generella giltighet, som härmed givits åt bestämmelsen ifråga, finner jag

därför grundad. Likaledes finner jag styrelsen hava anfört giltiga

skäl för borttagande av den uti de tidigare förslagen intagna bestämmelsen

om eu maximigräns för pensionstillskottens belopp. Eu ytterligare

skillnad mellan styrelsens förslag och de tidigare förslagen ligger

uti bortfallandet av villkoret om att pensionstagaren skall hava sökt ärligen

försörja sig. Efter den omredigering av 9 § i förslaget till lag

om allmän pensionsförsäkring, som gjordes av 1913 års riksdag, synes

nämnda tillägg ej erforderligt.

På sätt kammarrätten erinrat, hänför sig pensionsstyrelsens förslag

icke till 1 § i fattigvård sförordningen, och det kan ifrågasättas, huruvida

icke eu begränsning till behov enligt motsvarande lagrum i den föreslagna

lagen om fattigvård vore tillräcklig och erbjöde större säkerhet.

Emellertid lärer detta utan större risk kunna, överlämnas åt kommunerna

att bestämma. Osannolikt är ju icke att kommunerna tillsvidare begränsa

utdelning av pensionstillskott till de fall, då behov föreligger

enligt 1 §. De allra flesta fallen lära väl vara att hänföra dit.

Enligt pensionsstyrelsens förslag skulle kommunerna hava att själva

bestämma grunderna för lämnande av pensionstillskott. Då den förvaltande

myndigheten måste hava eu viss frihet vid utövande av sin

s. 542 Kontrollera mot PDF

542

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

verksamhet, kan det naturligen ej bli fråga om annat än uppställande

av vissa allmänna grunder för användande av det för ändamålet beviljade

anslag. Vad samhället i första hand har att bestämma är således, att

understöd, som givas åt pensionärer ur de för ändamålet anslagna medel,

ej skola ersättas vare sig av pensionären eller annan, varvid det likväl

ej synes böra vara uteslutet för kommunerna att fastställa vissa villkor

t. ex. i fråga om vissa bidrag av försörjningsskyldiga, om sådana finnas.

En annan grund är tydligen den ovan angivna om begränsning till de

fall, då behov föreligger enligt 1 §. Vidare kunna begränsningar tänkas

givna med hänsyn till krav på viss längre tids vistelse inom kommunen,

vissa värdighetsbestämmelser och visst maximum för tillskottet o. s. v.

Vad slutligen beträffar formen för ett stadgande om kommunalt

pensionstillskott, synes det mig lämpligt att, såsom pensionsstyrelsen

föreslagit, en särskild lag härom utfärdas. Att inpassa bestämmelser

av detta slag i fattigvårdslagen — en utväg som kan synas ligga nära

till hands — lärer icke blott stöta på åtskilliga formella svårigheter utan

även ur saklig synpunkt få anses vara mindre egentligt.

Det av pensionsstyrelsen framlagda lagförslaget har, förutom en

formell omredigering, underkastats den förändring, att det föreskrivits att

medel skola av fattigvårdssamhället anslås för ändamålet. Detta kan

emellertid ske även på det sätt, att vid anslags beviljande till fattigvården

beslutas, att de anslagna medlen må, med eller utan begränsning

till visst belopp, användas jämväl till förevarande ändamål. I övrigt

har, i enlighet med vad jag i det föregående uttalat, föreskrivits, att

tillskott ej må tilldelas andra än inom fattigvårdssamhället mantalsskrivna

och där hemortsrätt ägande personer. Slutligen har, i nära överensstämmelse

med 2 § av förslaget till fattigvårdslag, intagits stadganden

om fattigvårdssamhällets bestämmande av grunder för beviljande av

tillskott och om fattigvårdsstyrelsens befattning med medlen.

Vidkommande pension sstyrelsens framställning rörande kommunala

sjukvårdsbidrag, d. v. s. de bidrag, som kommunerna lämna för bestridande

av genom pensionsstyrelsen föranstaltade åtgärder till förebyggande eller

hävande av arbetsoförmåga, har förslaget om att sådana bidrag ej skola

anses såsom fattigvård hos de hörda myndigheterna väckt jämförelsevis

mindre betänkligheter. Från somliga håll har påyrkats, att sådan vård

borde helt bekostas av staten, och härtill förefinnas naturligen goda skäl.

För närvarande möta emellertid svårigheter för en dylik anordning, och

pensionsstyrelsen har ej heller gjort förslag härom. Det torde därför vara

nödigt att trygga fortgången av denna vård på annat sätt. Detta har

i praxis redan skett genom bidrag från kommunerna, ehuru sådant bidrag

opaginerad Kontrollera mot PDF

54»

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

merendels torde hava betraktats såsom fattigvård; att döma av de inkomna

yttrandena har detta dock icke alltid varit förhållandet.

Vad jag här ovan anfört rörande pensionstillskotten gäller i vissa delar

även sjukvårdsbidrag. Om de senare kunde emellertid med ett visst fog

sägas, att särskilda bestämmelser därom utom ramen för fattigvårdslagstiftningen

vore obehövliga, då redan genom 64 § i förslaget till fattigvårdslag

lämnas möjlighet för kommunerna att bevilja dylika bidrag utan

ersättningsskyldighet, och behovet att ställa desamma utanför fattigvården

onekligen är mindre framträdande än beträffande pensionstillskotten —

sju k vårdsbidragen skulle ju ej utgå till personer, som äro berättigade

till pension. Med hänsyn till att kostnaderna för sjuk vårdsbidragen till

en del bestridas av pensionsstyrelsen, hava bidragen dock i viss mån

en annan karaktär än andra kommunala understöd, ävenom dessa lämnas

utan ersättningsskyldighet, och det synes mig därför vara riktigt att i

sammanhang med bestämmelserna om pensionstillskott i en utom den

egentliga fattigvårdslagstiftningen stående lag upptaga stadganden även

om sjukvårdsbidrag. Utdelande av desamma skulle givetvis ombesörjas

av samma kommunala myndighet, som skulle handhava tilldelande av

pensionstillskott, eller, enligt vad jag i det föregående förordat, fattigvårdsstyrelsen.

Åven i övrigt torde i fråga om dessa bidrag böra

gälla samma bestämmelser som beträffande pensionstillskotten. Någon

indragning eller jämkning av sjukvårdsbidragen synes dock ej böra

ifrågakomma, eftersom desamma utgå enligt särskild överenskommelse

med pensionsstyrelsen för varje fall.

Utöver de ändringar, för vilka här redogjorts, hava i det nu framlagda

förslaget till lag om fattigvården vidtagits åtskilliga jämkningar

av väsentligen allenast redaktionell natur, vilka icke synas vara av den

betydelse, att för dem behöver särskilt redogöras. Därjämte har det

varit nödvändigt att omnumrera de särskilda paragraferna i senare hälften

av nämnda lagförslag.

Slutligen torde jag få nämna, att jag inom kort lärer bliva i tillfälle

att underställa Kungl. Maj:t frågan om anslag till anordnande av

statsinspektion över fattigvården m. m.»

Departementschefen uppläste härefter i ett sammanhang de sålunda

ändrade förslagen till

l:o) lag om fattigvården och

2:o) lag om kommunala pensionstillskott och sjukvårdsbidrag,

s. 544 Kontrollera mot PDF

544

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

samt hemställde, att desamma måtte genom nådig proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall;

och skulle till riksdagen avlåtas nådig proposition av

den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Cour. Falkenberg.

s. 545 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 135.

545

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Propositionen

Utdrag av statsrådsprotokollet den 8 februari 1918 30

Förslag till lag om fattigvården............................................................ 39

Fattigvårdens begrepp och. förhållande till samhällets understödsverksamhet i

övrigt ................................................................................................ 39

1 kap. Om offentlig fattigvård och enskildas försörjningsplikt.................. 52

Obligatorisk fattigvård. Förutsättningarna därför. 1 § 1 stycket............ 52

Den obligatoriska fattigvårdens omfattning. 1 § 2 stycket ..................... 58

Minderårighetsgränsen. 1 § 3 stycket ................................................... 01

Frivillig fattigvård. 2 §........................................................................ 09

Enskild försörjningsplikt. 3 §..................................................... 71

Enskild försörjningsplikt (forts.). 4 § .................................................. 77

2 kap. Om fattigvårdssamhälle .................................................................. 79

Kommunen som fattigvårdssamhälle. 5 § ............................................. 79

Sammanslagning av kommuner till ett fattigvårdssamhälle. 6 § ............ 87

Ko teindelning och enskilda fattigvårdssamhällen .................................... 92

Sättet för utövande av fattigvårdssamhällets beslutanderätt. 7 §............ 94

Fattigvårdsreglemente. 8 § ................................................................ 94

3 kap. Om fattigvårdsstyrelse..................................................................... 97

Särskild fattigvårdsstyrelse. 9 §............................................................ 97

Fattigvårdsstyrelses uppgifter. 10 §...................................................... 100

Ledamöternas och suppleanternas antal. 11 § ....................................... 102

Fattigvårdsstyrelses sammansättning. Val av styrelse ........................... 103

Villkor för valbarhet. 12 § .................................................................. 107

Självskrivna ledamöter. 13 § ............................................................... 112

Prästman........................................................................................... 112

Tjänsteläkare....................................................................................... 114

Ordförande och kassaförvaltare. 14 § ................................................... 110

Sammanträden. 15 § ........................................................................... 118

Protokollsföring. 16 § ........................................................................ 120

Ordförandens uppgifter. 17 § ............................................................... 121

Ersättning åt ordföranden. 18 § ......................................................... 122

Distriktsindelning m. m....................................................................... 123

Distriktsindelning. 19 § 1 mom.................................................... 123

Vårdare- och tjänstemannasystem. Särskilda styrelser. 19 § 2 och

3 mom. samt 20 $ och 24 § 2 mom..................................... 125

Skyldighet att mottaga uppdrag som vårdare m.m. 19 § 4 mom.... 130

Granskning och ansvarighet. 21 §......................................................... 131

Undantag för Stockholm och andra större kommuner. 22 § .................. 132

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 120 höft. (Nr 135.) 69

s. 546 Kontrollera mot PDF

546

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

Sid.

4 kap. Om sökande och meddelande av fattigvård .................................... 133

Anmälan om fattigvård. 23 §............................................................... 133

Fattigvård, lämnad av fattigvårdsstyrelsens ordförande m. fl. 24 § 1 mom. 136

Fattigvård, lämnad av enskild............................................................... 137

Undersökning av fattigvårdsbehovet. 25 §............................................ 139

Arbetsanvisning och tillhandahållande av arbete. 26 §........................... 139

Försörjningsformer. 27 § ..................................................................... 141

Understöd i hemmet. 28 § .................................................................. 142

^ackordering. Förbud mot bortauktionering. 29 § .............................. 145

Kontroll av understöds användande och av vårdhemmen. 30 §............... 148

Anstaltsvård. 31—35 §§........................................................................ 149

Olika arter av anstalter ............................................................ 152

Ålderdomshem. 31 § .................................................................. 160

Anordningarna vid ålderdomshem. 32 §....................................... 167

Arbetshem. 33 § ........................................................................ ISO

Omhändertagande av vissa sedeslösa kvinnor................................. 190

Fastställande av plan för fattigvårdsanstalt. 34 § ........................ 194

Statens medverkan till anstaltsvården .......................................... 195

Understödstagares vård å specialanstalter. 35 § ........................... 199

Utseende av tjänst eller anställning för minderårig. 36 § ..................... 200

Förebyggande fattigvård. 37 § ............................................................ 200

Samarbete med enskild välgörenhet. 38 § ............................................. 203

Understöd åt fånges hustru och barn ................................................... 205

5 kap. Om bidrag till fattigvården ............................................................ 206

Sättet för fattigvårdskostnadernas bestridande. 39 §.............................. 208

Tillskotts avgifter från fabriker m. m.................................................... 207

Ojämnheten i fattigvårdskostnadernas tryck i olika kommuner ............... 208

Kostnaden för fattigvård åt sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka,

tuberkulösa och vanföra. 40 § och 41 § 1 mom............................ 210

Sättet för landstingens övertagande av kostnaderna .............................. 220

Kostnad för fattigvård åt dövstumma och blinda ................................. 223

Fattigvård åt kroniskt sjuka i allmänhet. 41 § 2 mom............................ 224

Kostnaden för fattigas vård å länslasarett. 42 §.................................... 232

Den ekonomiska betydelsen av bestämmelserna i 40 och 41 §§ ............... 235

Direkta statsbidrag .............................................................................. 237

6 kap. Om uppsikt över kommunernas fattigvård....................................... 239

Reformförslag....................................................................................... 240

Förhållandena i Finland........................................................................ 241

Svenska fattigvårdsförbundets konsulentverksamhet .............................. 242

43 och 44 §§ ....................................................................................... 243

Förslag till instruktioner ..................................................................... 248

Inspektionens inordnande i centralförvaltningen .................................... 249

Reservationer....................................................................................... 252

Yttranden över förslaget ..................................................................... 254

Departementschefens yttrande............................................................... 264

s. 547 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 133.

547

7 kap. Om hemortsrätt

Bör hemortsrätten grundas på den faktisk.., mantalsskrivningen. 45 f''.

Viss besvärstid i man talsskri vningsmål

Yttranden över förslaget

förordningen den 3 december 1915 angående kyrkoböckers förande

1917 års ändringar i mantalsskrivningsförordningen

Departementschefens yttrande...................

Åldersgräns, efter vars uppnående hemortsrätt ej kan förvärvas. 46 5

Härledd hemortsrätt. 47 §

Begränsning av mantalsskrivningens betydelse för hemortsrätten i vissa

fall. 48 §......................

Inverkan av krigsmanskaps m. fl:s mantalsskrivning i garnisonsort å deras

hemortsrätt......................

Inverkan på hemortsrättsförvärv av åtnjuten fattigvård. 49 § 1 mom.

Inverkan av fattigvård året förut

Inverkan av frivillig fattigvård

Formulering av den allmänna bestämmelsen om fattigvårds inverkan

Undantag från regeln, att obligatorisk fattigvård inverkar på hemortsrättsförvärv

..................

Inverkan på hemortsrättsförvärv av fattigvård åt barn, hustru och adoptiv
barn.

49 § 2 mom............................

Förlust av hemortsrätt

Bestämmelser mot obehörigt inverkande på hemortsrättsförvärv

S kap. Om fattigvårdssamhällens inbördes ersättningsskyldighet samt om

gottgorelse för fattigvård av staten in. m.

Hemortssamhälles ersättningsskyldighet. 50 §

Ersättning bör ej utgå vid viss tillfällig fattigvård. 51 § ......

Föregående utredning. 52 §........................

Föregående skriftväxling. 53 och 54 §§

Preskriptionstid. 55 § .....................

Handläggningen hos Kungl. Maj:ts befallningshavande. 56. . . . . . . .

Skilj emannaförfarande..........................

Krav vid fortsatt .fattigvård...........................

Ersättning för kostnader i fattigvårdsmål

Ersättning för vissa utredningar i fattigvårdsmål

Lösen för overståthållarämbetets kommunikationsresolutioner och beslut

Ränta å fattigvårdskostnad

Hemsändning. 57 §..................

Förutsättningar för hemsändning

Vem äger begära hemsändning? Tvist mellan vistelse- och hemortssamhälle

om hemsändning........................

Förfarande då understödstagare vägrar att underkasta sig hemsändning

...............................

Hemsändning utan iakttagande av givna föreskrifter

Kostnad för hemsändning................

Krav för fattigvård, som lämnats av allmän anstalt m. fl. 58 §

Uttagande av gottgörelse från landsting. 59 §..................

Sid.

276

278

283

285

296

299

300

303

304

313

315

316

316

319

320

321

332

334

335

337

337

339

339

343

348

352

354

355

357

359

359

359

360

361

365

367

368

369

370

372

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.

Gottgörelse av staten för fattigvård. 60 §.............................................

Krigsmanskap samt vid statens varv och verkstäder anställda personer...

Ordningen för framställande av ersättningsanspråk mot staten 61 § 1 mom

Utlännings hemsändande. 61 § 2 mom................................................

Fattigvårdskonventioner. 61 § 3 mom................................................

Gränskommunernas särställning i fattigvårdsbänseende- 61 § 4 mom......

Sid.

374

382

385

389

390

391

9 kap. Om fattigv&rdssamkälles rätt mot understödstagare ock för dem

försörjningspliktiga personer

Fattigvårdsförordningens bestämmelser ................................................

Reformförslag ...................................................................................

Kommitténs förslag..............................................................................

Ersättningsskyldighet ...........................................................................

Understödstagares ersättningsskyldighet 62 §.................................

Försörjningspliktigs ersättningsskyldighet. 63 § ...........................

Fattigvårdsstyrelses eftergivande av rätt till ersättning. 62 och 63 §§

Anslag av medel till ersättningsfria understöd. 64 §.....................

Villkor för ersättnings uttagande. 65 § .......................................

Minderårigs ersättningsskyldighet. 62 § 1 st...............................

Uteslutande av ersättningsskyldighet vid vissa slag av understöd...

Fattigvårdssamhälles rätt till omhändertagande av understödstagares

egendom. 62 § 2 st..........................................................

Rätt till ersättning ur pension ni. in...........................................

Framtida försörjningsbidrag. 66 § .............................................

Processen. 67 § .....................................................

Preskription av ersättningsrätten. 68 § .......................................

Arbetsskyldighet m. ..........................................................................

Husbonderätt..............................................................................

Tillsvn. Disciplinära åtgärder å anstalt. 69 §..............................

Arbetsskyldighet för understödstagare. 70 §.................................

Arbetsskyldighet för försörjningspliktig. 71 § ..............................

Överlåtande av rätten till arbete ................................................

Avkastningen av utfört arbete, il § .....................................

Handräckning för inställande till arbete m. m. 72 §....................

Vissa understödstagares kvarhållande å fattigvårdsanstalt. 73 § ..

Anstalter för arbetsskyldighetens fullgörande .............................

Tvångsbehandling i statens anstalter. 74—76 §§..........................

Fattigvårdsstyrelsens målsmansrätt över understödstagare. 77 § ..

10 kap. Om klagan i mål ock ärenden, som keliandlas enligt fattigvårdslagen 483

Rätt till fattigvård ..........................................................

Besvär över fattigvårdsstyrelsens beslut att vägra fattigvård m. m. §

392

392

393

394

397

397

401

402

403

405

409

410

415

419

420

423

424

427

427

429

432

433

448

448

449

. 453

. 454

. 457

476

1—3 samt 5 mom..........

Klagan över fattigvårdsstyrelsens beslut i andra frågor. 78 § 4 mom.

Avgiftsfritt tillhandahållande av protokoll. 78 § 6 mom.....................

Talan mot beslut av kommunalstämma m fl- 80 § ..........................

Talan hos kammarrätten. 81 § .........................................

485

498

500

500

501

s. 549 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:r 135.

549

Sättet för fullföljd av talan till kammarrätten. 81 § (forts.)

Klagan över kammarrättens beslut ej tilläten. 82 §

Klagan över Kungl. Maj:ts befallningshavandes utslag i mäl om tvångsarbete.

83 § .........................

Klagan över Kungl. Maj:ts befallningshavandes beslut i andra frågor. 84 §

Verkställighet utan hinder av klagan. 85 §

11 kap. Övergångsbestämmelser

Övergångsstadgande ang. hemortsrätt och ersättningsskyldighet m. m. 86 §

Författningar, som upphävas genom den nya lagen. 87 §

Val av fattigvårdsstyrelse första gången. 88 §

Tid för reglementes ingivande för fastställelse. 89 §........................

Anordnandet av fattigvårdsanstalter. 90 §.........................

Boteindelning, enskilda fattigvårdssamhällen. tillskottsavgifter m. m. 91 s

Bettleri. 92 § ........................

Pensionsstyrelsens framställning den 2é januari 1917 angåewle Kommunala

pensionstillskott och sjukvårdsbidrag utan fattig vårds karaktär

Pensionstillskott ..................................

Sjukvårdsbidrag.................................

Beservation..............................

Yttranden över framställningen............... -

Departementschefens yttrande..............................

Sid.

503

504

505

507

507

508

508

509

510

510

511

512

513

517

517

527

529

531

536

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1918:265 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om fattigvården in. in., dels ock i ämnet väckta motioner. a1 i texten
  2. 2SärU 1918:1 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om fattigvården m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten