Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning angående handel med vissa begagnade föremål m. m

1918-02-26 · 115 sidor, varav 106 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 106 av 115 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1918:142, Med förslag till förordning angående handel med vissa begagnade föremål m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 142.

1

Nr 142.

Kungl. Maj ds nådiga proposition till riksdagen med förslag till

förordning angående handel med vissa begagnade föremål

m. m.; given Stockholms slott den 26 februari 1918.

Under åberopande av bilägga utdrag av statsrådsprotokollet över

finansärenden för donna dag vill Kungl. Maj:t härmed inhämta riksdagens

yttrande övei nät lagda förslag till förordning angående handel med

vissa begagnade föremål m. m.

De till ärendet hörande handlingarna skola riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all

kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

F. V. Thorsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 126 käft. (Nr 142.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 142.

Förslag

till

förordning angående handel med vissa begagnade föremål m. m.

i §•

1 mom. Yrkesmässig handel med skrot eller lump eller med dit

ej hänförliga begagnade metallvaror, begagnade beklädnadspersedlar eller

begagnade skodon eller med artiklar, jämförliga med nu nämnda föremål,

vare, med tillämpning av de föreskrifter, som nedan stadgas, tillåten

under de villkor, som i övrigt äro för idkande av handelsrörelse i

allmänhet enligt gällande författningar fastställda.

2 mom. Denna förordning äger ej tillämpning å handel å marknad

och ej heller å handelsrörelse, som avser allenast föremål med konsteller

samlarevärde (antikviteter).

3 mom. Utöver de i denna förordning meddelade föreskrifter

galle i fråga om försäljning av begagnade guld- eller silvervaror vad

därom särskilt är stadgat.

2 §•

1 mom. Handelsrörelse, som i denna förordning avses, må ej idkas

av den, som ej råder över sig och sin egendom eller eljest icke är till

handels idkande i allmänhet berättigad, och ej heller av den, som jämlikt

17 § 1 mom. förverkat rätt att driva dylik handelsrörelse.

2 mom. Den, som vill idka handelsrörelse, varom här är fråga,

vare pliktig att — med iakttagande i övrigt i tillämpliga delar av vad

i gällande författningar staddas om anmälan av handelsrörelse i allmänhet

eller ansökan om tillstånd därtill — göra skriftlig anmälan om rörelsen,

i Stockholm hos överståthållarämbetet, i annan stad hos magistraten eller,

där sådan icke finnes, hus stadsstyrelsen och å landet hos Konungens

befallningshavande; dock att den, som erhållit tillstånd till idkande

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142. 3

av gårdfarihandel på sätt i 9 § 4 inom. av förordningen den 18 juni

1864 angående utvidgad näringsfrihet sägs, ej är skyldig att om rörelsen

gorå anmälan hos magistrat eller stadsstyrelse. Skall rörelsen bednvas

som grosshandel eller som försäljning i bod eller från annat upplagande,

skall tillika meddelas uppgift å ställe, där rörelsen skall utövas och

där föremål, som denna avser, skola förvaras.

8 mom. Har någon enligt 17 § 2 mom. eller 19 § förbjudits fortsätta

rörelse, som i denna förordning avses, och vill han sedermera sådan

rörelse ånyo idka, må sådant kunna honom tillåtas; och skall det därvid

i fall, där enligt gällande författningar tillstånd till rörelsens utövande

eljest ej erfordras, ankomma på Konungens befallningshavande att på

ansökan, efter magistratens, stadsstvrelsens eller kommunalnämndens

hörande, pröva, huruvida tillstånd till rörelsen må lämnas; dock att i

Stockholm vad nu sagts om magistratens hörande icke äger tillämpning.

Sådan ansökan skall åtföljas av uppgift, som i 2 mom. sägs, där rörelsen

är avsedd att utövas i den omfattning, att dylik uppgift enligt samma

mom. erfordras.

4 mom, Tillstånd av Konungens befallningshavande erfordras ock,

i fall annan än den, som jämlikt 17 § 1 mom. förverkat rätt att idka

handelsrörelse eller som åsyftas med förbud, som enligt 17 § 2 mom.

eller 19 § meddelats, vill i samma lokal, där rörelsen förut bedrivits,

fortfarande sådan rörelse utöva.

3 §•

Handelsrörelse, som i denna förordning avses, må av bolag eller

ekonomisk förening utövas allenast genom särskild föreståndare; och

galle för behörighet att förestå sådan rörelse de i 2 § 1 och 3 mom.

stadgade villkor.

Innan rörelsen börjas, skall bolaget eller föreningen hos myndighet,

som i 2 § 2 mom. sägs, lämna uppgift å den, som antagits till föreståndare.

Därest ombyte av föreståndare äger rum under rörelsens utövande,

skall enahanda anmälan göras ofördröjligen, efter det ombytet

ägt rum.

4 §.

I fråga om rätt för stärbhusdelägare att efter näringsidkares

död fortsätta rörelsen gälle vad om handel i allmänhet är stadgat.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

Dock må rörelsen utövas allenast genom sådan föreståndare, som i

3 § omförmäles; och åligger det stärbhusdelägarna, vid äventyr av handelsrättighetens

förlust, att senast inom en månad från dagen för dödsfallet

göra anmälan om rörelsens fortsättande hos myndighet, som i 2 § 2 mom.

sägs, med uppgift tillika å den person, som antagits till föreståndare.

Därest sedermera ombyte av föreståndare äger rum, skola stärbhusdelägarna

ofördröjligen göra anmälan härom.

5 §•

Föreståndare, som i 3 och 4 §§ omförmäles, skall i fråga om

vad här nedan stadgas angående rörelsens skötsel, anses såsom näringsidkare.

6 §•

Bedrives rörelsen såsom grosshandel eller som försäljning i bod

eller från annat upplagsställe, må ej för dess utövande eller för förvaring

av föremål, som rörelsen avser, användas annat ställe än det,

varom anmälan enligt 2 § blivit gjord, med mindre näringsidkaren dessförinnan

meddelat myndighet, som i 2 § 2 mom. sägs, uppgift å det

nya stället.

7 §•

1 mom. Den, som idkar grosshandel med eller försäljning i bod

eller från annat upplagsställe av föremål, som i 1 § avses, skall, evad

rörelsen omfattar allenast dylika föremål eller ej, föra särskild bok

(affärsbok) för inskrivning av varje affär, varigenom för rörelsen föremål

förvärvas eller eljest mottages för försäljning.

2 mom. Bedrives rörelsen som grosshandel, må dock från inskrivning

uteslutas affär, varigenom föremål, förvärvas eller mottages från

kronan, kommun eller annan sådan menighet, kommunikationsföretag,

fabrik, verkstad eller annan industriell anläggning eller från den, som

efter behörig anmälan eller efter tillstånd idkar rörelse, med vars utövande

enligt 1 mom. följer skyldighet att föra affärsbok.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 142.

5

8 §.

1 mom. Affärsbok skall, enligt vid denna förordning fogat formulär,

föras för kalenderår och, innan den tages i bruk, inbindas och

förses med fortlöpande sidtal. Affär, för vilken eldigt 7 § boken är

avsedd, skall i denna omedelbart i fortlöpande nummerföljd inskrivas,

med noggrant angivande av dagen för affärens avslutande, föremålets

eller föremålens art samt antal, mått eller vikt och särskilt kännemärke,

dar sådant förekommer, ävensom den persons för- och tillnamn, yrke

och bostad, med vilken affären avslutats, och det pris, som därvid avtalats,

eller, där affären inneburit annat avtal än köp, dylikt avtals

innehåll. De om nämnda person lämnade uppgifter skola, där han ej

är för vederbörande känd, i den mån så lämpligen kan ske, till riktigheten

kontrolleras. Förvaras föremål annorstädes än i affärslokalen,

skall i boken finnas anteckning om förvaringsstället.

Kommer föremål å senare dag än den, då inskrivning verkställts,

i näringsidkarens besittning, skall dagen därför angivas.

ilar inskrivet föremål blivit sonerat bland andra föremål eller har

det undergått sådan bearbetning eller förändring, att det ej kan till sitt

förutvarande bestånd igenkännas, skall i boken ofördröjligen göras anteckning

om åtgärden och dagen för dess vidtagande. Omedelbart efter

avslutande av affär, varigenom näringsidkaren avhänt sig inskrivet föremål,

skall, där ej anteckning om sortering, bearbetning eller förändring skett,

verkställas anteckning om avhändelsen, med angivande av dagen för

affärens avslutande, den persons för- och tillnamn, yrke och bostad, som

förvärvat föremålet, samt försäljningssumman eller, där fråga är om

annat avtal än köp, dylikt avtals innehåll.

Där rörelsens omfång eller beskaffenhet gör sådant lämpligt, må

affärsbok föras i särskilda avdelningar.

2 mom. Vad i affärsbok inskrivits får ej utplånas eller genom

överstrykning eller annorledes göras oläsligt.

9 §•

Affärsbok skall av näringsidkaren förvaras under en tid av tio

år, vilken tid räknas från den dag, då sista inskrivningen verkställdes.

Avslutad bok må mot bevis kunna lämnas till förvaring hos vederbörande

magistrat, stadsstyrelse eller landsfiskal. Vid rörelsens övergång

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

till annan innehavare skal! affärsboken till denne överlämnas; vid

rörelsens nedläggande skall boken avlämnas till myndighet, som nyss

nämnts.

10 §.

1 mom. Å föremål, rörande vilket inskrivning gjorts i affärsbok,

skall näringsidkaren så fort ske kan efter inskrivningen anbringa

varaktig beteckning, angivande det år och det nummer, varunder inskrivningen

verkf-tällts, ävensom, där boken förts i särskilda avdelningar,

den avdelning, däri inskrivningen ägt rum. Beteckningen skall vara

tydlig och anbringas så, att den är lätt skönjbar.

Avser inskrivning fFra föremål, och kan beteckning, som nu sagts,

icke utan synnerlig svårighet eller omgång anbringas å vart föremål,

må för dessa eller vissa av dem, så framt de förvaras utan sammanblandning

med andra föremål, användas allenast en beteckning, där denna

anbringas på sådant sätt, att därav tydligt framgår, att den avser samtliga

de föremål, för vilkas betecknande den anbragts.

Varder beteckning genom nötning eller annorledes förstörd eller

otydlig, skall ny beteckning ofördiöjligen anbringas.

2 mom. Beteckning, varom i denna paragraf förmäles, må, så

länge föremål, som beteckningen avser, för rörelsen förvaras, borttagas

allenast i den män, detta efter förloppet av den i 11 § omförmälda tid

påkallas av föremålets sortering bland andra föremål, bearbetning eller

förändring.

3 mom. Föremål, som skall vara försett med beteckning, skall,

där rörelsen jämväl avser gods, därför beteckning ej är föreskriven,

förvaras skilt från detta.

11 §•

1 mom. Där ej tillsägelse eller beslut av hälsovårdsnämnd, kommunalnämnd

eller annan myndighet till annat föranleder, må föremål,

å vilket, enligt vad i 10 § sägs, skall anbringas beteckning, ej utlämnas,

förstöras eller nedsmältas och ej heller underkastas bearbetning

eller annan förändring förr än efter förloppet av sju dagar från den dag,

då föremålet kommit i näringsidkarens besittning.

2 mom. Föremål, varom i 1 mom. sägs, skall förvaras på sådant

sätt, att det är lätt åtkomligt för granskning.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 112.

7

12 §.

Myndighet, som i 2 § 2 inom. sägs, må, i den mån skäl därtill

äro, medgiva näringsidkare befrielse från skyldighet att för särskild affär

eller särskilt slag av affärer ställa sig till efterrättelse vad i 6, 7, 8,

10 eller 11 § är stadgat.

13 §.

Näringsidkare, som i denna förordning avses, eller hans biträde

må ej för rörelsen förvärva eller eljest mottaga föremål, som av den,

vilken ej fyllt 18 år, för affär ntbjndes eller tillhandahålles, evad detta

sker för den omyndiges egen eller annans räkning.

14 §.

Efter anmälan av polismyndighet, att föremål förkommit eller

olovligen frånhänts ägaren, vare näringsidkare, som denna förordning

avser, pliktig att ofördröjligen undersöka, huruvida föremålet finnes i

hans besittning och, där affärsbok skall föras, om i denna förekommer

anteckning om föremålet. Vinnes upplysning om föremålet, skall näringsidkaren,

så fort ske kan, därom lämna myndigheten underrättelse.

Erhåller näringsidkaren annorledes än nu sagts kännedom om, att

föremål, som hos honom utbjudes eller av honom förvärvats eller mottagits,

olovligen åtkommits, eller får han skälig anledning till misstanke

därom, vare han likaledes skyldig att genast underrätta vederbörande

polismyndighet.

Skriftliga meddelanden från polismyndighet skola av näringsidkare,

som i 6 § avses, under en tid av fem år, vdken tid för varje meddelande

räknas från dess datum, förvaras ordnade i tidsföljd. Övergår

rörelsen till annan innehavare eller nedlägges densamma, skall vad i 9 §

för dylikt fall stadgas om affärsbok äga motsvarande tillämpning å meddelande,

varom nu nämnts.

15 §.

Polismyndighet må ej förvägras tillträde till affärslokal, magasin

eller upplagsplats, som användes för rörelsen; och äge polismyndigheten

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 142.

rätt att därvid företaga deri granskning av varulager och av affärsbok,

vartill myndighetens tjänsteåligganden kunna giva anledning.

Näringsidkaren eller hans ställföreträdare vare pliktig att därvid

tillhandahålla föremål eller affärsbok, vars granskning påkallas, samt att

tillhandagå med upplysningar.

16 §.

Finnas särskilda ordningsföreskrifter vara av nöden med avseende å

driften av rörelse, varom i denna förordning är fråga, äge Konungens

befallningshavande att meddela dylika föreskrifter; och må därvid tillika

för överträdelse av desamma stadgas viten av fem till och med ett hundra

kronor.

17 §.

1 mom. Den, som dömes till ansvar för tjuvnadsbrott eller, med

avseende å hos honom anträffat stulet gods, till ansvar enligt 3 kapitlet

10 § strafflagen, må ej, där brotter blivit begånget under tid, då han

idkat eller jämlikt 3 eller 4 § förestått rörelsen, densamma vidare idka

eller förestå.

2 mom. Konungens befallningshavande må, när skälig anledning

därtill förekommer, meddela förbud för näringsidkare eller sådan föreståndare,

s m i 3 och 4 §§ avses, att rörelsen vidare idka eller förestå.

Förbudet träder ej i kraft, förr än det delgivits den, som därav

träff,ds, eller, i hans frånvaro, den, vilken rörelsen besörjer; och skall

Konungens befallningshavande om förbudet lämna underrättelse till

magistraten, stadsstyrelsen eller landsfiskalen i orten samt vederbörligen

kungöra detsamma; dock att vad här sagts om magistratens underättande

ej äger tillämpning i Stockholm.

18 §.

1 mom. Den som, utan att enligt föreskrifterna i denna förordning

därtill vara berättigad, idkar eller förestår rörelse, som i 1 §

avses, böte från och med fem till och med fem hundra kronor.

Till samma ansvar vare den förfallen, som utövar rörelse, varom

i 3 eller 4 § förmärs, annorledes än genom i vederbörlig ordning anmäld

föreståndare.

2 mom. Förseelse mot 6, 7, 8, 9, 10, 11, 13, 14 eller 15 §

straffes med böter från och med fem till och med två hundra kronor.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 142.

. Skulle föreståndare, som i 3 och 4 vj§ omförmäles, vid utövningen

av sin föreståndarebefattning göra sig skyldig till överträdelse, som nu

sagts, eller till överträdelse av ordningsföreskrift, som enligt 16 § meddelats,

vare näringens innehavare ock förfallen till ansvar, där han

prövas vara delaktig i förseelsen.

19 §.

Dömes den, som idkar rörelse, varom i 1 § sägs, eller föreståndare,

som i 3 eller 4 § omförmäles, till ansvar enligt'' 18 § 2 mom. eller

för förseelse mot ordningsföreskrift, som enligt 16 § meddelats, må

på yrkande av allmän åklagare domstolen tillika, där omständigheterna

finnas^ böla därtill föranleda, meddela förbud för näringsidkaren eller

föreståndaren att rörelsen vidare idka eller förestå.

20 §.

Hfir någon, som ej fjjJJt 15 år, till näringsidkare, varom i denna

förordning är fråga, eller till lians biträde för affär utbjudit eller tillhandahallit

föremål, skall den, vilken vården om den omyndige åligger,

straffas så som i 18 § 2 mom. sägs, där det ej kan antagas, att utbjudandet

eller tillhandahållandet skett mot hans uttryckliga föreskrift

eller eljest honom ovetande.

21 §.

Den, som under tid, da han är ställd under tilltal för förseelse

mot denna förordning eller mot ordningsföreskrift, som enligt 16 §

meddelats, fortsätter eller förnyar samma förseelse, skall för varje

gång stämning därför utfärdats och delgivits, fällas till böter eller vite

som för förseelsen äro stadgade.

22 §.

För förseelse, som med husbondes vetskap begås av hans hustru,

husfolk eller i hans arbete antagen person, ansvare husbonden liksom

vore förseelsen begången av honom själv.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 126 käft. (Nr 142.)

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

23 §.

Till böter eller till utgivande av vite må icke dömas, om förseelsen

enligt allmänna strafflagen eller annan författning bör beläggas

med strängare straff.

24 §.

Om fördelning och förvandling av böter och viten, som ådömas

efter denna förordning, ävensom i avseende å rätt för allmän åklagare

att till säkerhet för gäldande av böter, viten och ersättningar, som

kunna den brottslige ådömas, anhålla visst gods, lände vad i 23 och

31 §§ i förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet

stadgas rörande böter och ersättningar i tillämpliga delar till efterrättelse.

25 §.

Förseelse mot denna förordning eller mot ordningsföreskrift, som

jämlikt 16 § meddelats, åtalas av allmätf åklagare vid polisdomstol,

dar sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare och, där sådan icke

finnes, vid allmän domstol; och gälle i fråga om klagan över domstols

eller poliskam ni ares beslut i dessa mål vad i allmänhet angående besvär

i brottmål är stadgat.

26 §.

Emot beslut, som på grund av denna förordning meddelas av

Konungens befallningshavande eller annan myndighet, som i 2 § 2

mom. omformäles, må besvär anföras inom tid, som för överklagande

av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd; dock

länder beslutet, utan hinder av besvär, till efterrättelse, intill dess annorlunda

kan bliva vederbörligen förordnat.

Övergångsstadganden.

Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1918, då vad gällande

författningar innehålla mot förordningen stridande upphör att

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 142.

lända till efterrättelse; dock att de ytterligare inskränkningar i rätten

att driva handel med föremål av ifrågavarande slag, som i särskilda författningar

aro eller varda stadgade, skola äya giltighet.

. Därest före denna forordnings ikraftträdande handelsrörelse, som

i 1 § avses, i vederbörlig ordning utövas av någon, som råder över sig

och sin egendom, eller, sedan senast den 1 januari 1918, avgift kvinna

som ej rader över sin egendom, eller av omyndig, som fyllt 18 år, må''

därest näringsidkaren i övrigt är till handels idkande jämlikt 2 § 1 mom.

berättigad, röielsen fortsättas även efter det förordningen trätt i kraft;

åliggande det näringsidkaren, vid äventyr av handelsrättighetens förlust

att före den 1 oktober 1918 om rörelsen göra anmälan hos myndighet,

som i 2 § 2 mom. sägs, med bifogande dels, därest rörelsen bedrives

som grosshandel eller som försäljning i bod eller från annat upplao-sställe,

av uppgift å ställe, där rörelsen utövas och där föremål, som

denna avser, förvaras, dels ock, om rörelsen utövas av bolag eller ekonomisk

förening, av uppgift å den, som antagits till föreståndare.

_ Vilja stärbhusdelägare efter den, som efter anmälan eller tillstånd

bedrivit rörelsen såsom grosshandel eller som försäljning i bod eller från

annat upplagsställe, för stärbhusets räkning utöva densamma även efter

det förordningen trätt i kraft, skall i avseende därå vad i 4 § stado-as

aga motsvarande tillämpning; dock att den tid, inom vilken anmälan

skall ske, räknas från den dag, då förordningen trätt i kraft.

Vill någon, innan denna förordning träder i kraft, förvärva rätt

att efter den 1 oktober 1918 begynna rörelse, som förordningen avser,

eller erhålla befrielse från skyldighet att ställa sig till efterrättelse nå-ot

av de i 12 § avsedda stadgandena, galle vad i dessa hänseenden i förordningen

föreskrives.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungi. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 142.

Formulär.

Dag

för affärens

avslutande
-

Den persons, med vilken

affären avslutats,

För
och
till
namn
-

Yrke

Bostad

Inköpspris

eller

annat

avtals

än köp

innehåll
-

Förvaringsställe

(anteckning

ej erforderlig,

då

föremål

förvaras

i affärslokalen)
-

Dag, då föremål I

kommit i nä- j

ringsidkarens tDag för

besittning (an- avsluteckning

är ej tande

erforderlig, jäv affär,

därest föremål l varikommit

i nä- i genom

ringsi dkarens be-1 föremål

sittning samma^avhänts

dag, då inskriv-|

ning ägt rum) |

Den persons, med vilken

affären avslutats.

För
och
till
namn
-

Yrke

Bostad

Försäljningspris

eller

annat

avtals

än köp

innehåll
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:t* Nåd. Proposition Nr 142.

13

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 26 februari

1918.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,

Statsråden: Petersson,

Schotte,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet* Thorsson anförde:

Fiågan om lump- och skrothandelns ordnande, som länge varit

föremål ior uppmärksamhet från olika håll, har på grund av erfarenheter,

snm vunnits under den nuvarande krigstiden, blivit i hög grad aktuell.

Statsmakternas ingripande för avhjälpande av uppkomna olägenheter på

detta område har upprepade gånger påkallats.

Göteborgs folk^kolestyrelse i dess egenskap av barnavårdsnämnd

anförde i underdånig skrivelse den 8 mars 1910, att styrelsen under

sin verksamhet funnit, att ett av de svåraste hindren för stävjande av

minderårigas snatterier vore den lätthet, varmed de stulna sakerna kunde

av de minderåriga avyttras, förutom å pantlänekontor, jämväl i så kallade

lump-, skrot- eller kommissionsaffarer. De skadliga verkningarna därav,

framhöll styrelsen, hade visat sig så mycket större, som dylik handelsrörelse

icke stode under sådana lagbestämmelser och därav betingad

tillsyn, som gällde för pantlånerörelse. Styrelsen hemställde därför, att

Kungl. Maj:t täcktes låta vidtaga erforderliga åtgärder för utfärdande

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Ku,)tgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

av bestämmelse därom, att lump-, skrot- och kommissionsaffärer samt

andra dylika handelsrörelser måtte, på sätt styrelsen hemställde jämväl

i fråga om pantlånerörelse, förbjudas att driva affärer med minderåriga,

samt att därvid tillika måtte tagas i omprövning, i vilken mån lump-,

skrot- och kommissionsaffärer kunde i övrigt inbegripas under samma

bestämmelser, som gällde eller komme att fastställas för pantlånerörelse.

Över denna framställning avgåvos utlåtanden dels av överståthållarämbetet

och länsstyrelserna — i vissa fall efter inhämtande av

yttranden från magistrater, polismyndigheter eller barnavårdsnämlider

— dels ock av kommerskollegium, som lämnat handelskamrarna i riket

tillfälle att yttra sig i ärendet.

Overståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser, med undantag av

länsstyrelserna i Gottlauds, Gävleborgs, Kalmar, Kristianstads, Värmlands

och Jämtlands län, ävensom nyss nämnda underordnade myndigheter

och handelskorporationer, med undantag av Smålands och Blekinge

handelskammare, tillstyrkte vidtagande av åtgärder i större eller mindre

utsträckning i framställningens syfte.

Länsstyrelsen i Gottlands län fann ej tillräcklig anledning förorda,

att gällande bestämmelser angående pantlånerörelse måtte vinna

tillämpning å ovan nämnda handelsrörelser, och ansåg det tvivelaktigt,

huruvida det kunde vara behövligt eller lämpligt att i avseende å dem

stadga förbud att driva affärer med minderåriga; enligt länsstyrelsens

förmenande innebure stadgandet i 3 kap. 10 § strafflagen ett synnerligen

verksamt medel till stävjande av anmärkta missförhållandena.

Jämväl länsstyrelsen i Gävleborgs län ställde sig tveksam rörande

tillrådligheten av åtgärder i åsyftade häuseendet. Ett förbud beträffande

handelsrörelse av nu avsedd art att driva affärer med minderåriga syntes

länsstyrelsen böra bliva beroende av, huruvida dylik handelsrörelse kunde

anses vara av sådan beskaffenhet, att för rätt till dess utövande som

yrke och vad därmed ägde sammanhang särskilda bestämmelser vore

erforderliga; detta vore enligt länsstyrelsens åsikt tveksamt; »kommissionsaffär»

vore ett rätt mångsidigt begrepp, och det vore i varje fall

angeläget att tillse, att det ej rådde tvekan i fråga om vilka slag av

affärer, ett eventuellt förbud skulle gälla. Lump- och skrotaffärer kunde

knappast anses vara av den beskaffenhet, att det borde erfordras särskilt

tillstånd för rätt till deras drivande eller särskilda föreskrifter rörande

sättet för sådan handels utövande.

Mot införandet av det ifrågasatta förbudet att driva affärer med

minderåriga uttalade sig Smålands och Blekinge handelskammare, vilken

yttrat sig allenast rörande donna del av framställningen. Enligt handels
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Katigt. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

kammarens åsikt kunde handelsrörelse av nu avsedd art icke anses

särskilt locka till ohederlighet, och förbudet påkallades följaktligen icke

av moraliska hänsyn och kunde dessutom lätt kringgås.

Länsstyrelserna i Kalmar och Kristianstads län åter, vilka likaledes

yttrat sig angående framställningen allenast såvitt den avsåg införande

av förbud i nyss antydd riktning, ansågo väl ett sådant kunna

medföra gagn i det åsyftade hänseendet. Enligt länsstyrelsens i Kalmar

län åsikt bleve det emellertid förenat med svårigheter att i fråga om

handelsrörelsens beskaffenhet begränsa förbudet, så att någon tvekan

beträffande dess tillämplighet ej kunde göra sig gällande, varförutom

detsamma skulle i vederbörandes självbestämningsrätt innefatta eu inskränkning,

som icke överensstämde med grunderna för gällande näringsfrihet.

Jämväl länsstyrelsen i Kristianstads län fann det bliva svårt

att genom lämpliga lagbestämmelser åtkomma innehavare av åsyftade

affärsrörelser, vilka kunde vara av mycket skiftande art och därför icke

med lätthet kunde på ett uttömmande sätt angivas. Det kunde ock med

skäl ifrågasättas, om icke redan förefintliga lagstadganden om ansvar

för den, som tillhandaginge förövare av stöld genom att köpa det stulna,

vore tillräckliga i detta fall, så villa de tillämpades med större skärpa.

Vidare, ansåg länsstyrelsen i Värmlands län väl förevarande framställning

i sin helhet vara värd beaktande, liksom länsstyrelsen i Jämtlands

län fann det icke kunna bestrida^, att det vore önskvärt att få

restriktiva bestämmelser och kontroll tillämpliga å handelsrörelser av

ifrågakomna art; men enligt båda länsstyrelsernas åsikt vore tiden för

vidtagande av åtgärder härför ej ännu inne. Under framhållande att

lump-, skrot- och kommissionsaffärer vore tämligen obestämbara och

växlande och ej heller för närvarande underkastade särskild kontroll,

uttalade länsstyrelsen i Värmlands län som sin åsikt, att ett specialstadgande,

avseende förbud för innehavare av dylik affärsrörelse att driva

affärer med minderåriga, vore mindre lämpligt, men tillstyrkte, att frågan

om den kontroll, som kunde påkalla å sådan rörelse, i sin helhet måtte

tagas under övervägande i sammanhang med en allmän revision av

bestämmelserna om rätt att idka handel. Länsstyrelsen i Jämtlands län

fann det svårt att avgöra, huruvida och under vilken form restriktioner

och kontroll borde stadgas i förevarande hänseende, ävensom att tydligt

och riktigt från annan handel avgränsa de slag av affärsrörelser, som

därav borde beröras; i dessa hänseenden erfordrades en utredning, som

ännu icke förelåge.

Av de myndigheter och korporationer, som, enligt vad ovan nämnts,

tillstyrkte åtgärder i framställningens syfte, uttalade sig samtliga, med

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

undantag av länsstyrelsen i Stockholms län, för fastställande i lag av

förbud i den av Göteborgs folkskolestyrelse antydda riktning. Det framhölls,

huvudsakligen beträffande rikets större städer, att eu av de

orsaker, som mest bidroge till att minderåriga i så stor utsträckning

gjorde sig skyldiga till olovliga tillgrepp, utan tvivel vore den av folkskolestyrelsen

påpekade omständigheten, att det ej mötte någon svårighet

att i handels!örelse av den utav styrelsen antydda art få avyttra föremål

av olika slag. Vetskapen därom dreve minderåriga att samla skrot,

lump eller olika slags dit ej hänförbga begagnade föremål eller metalldelar

och dylikt för att genom försäljning därav i någon sådan handelsrörelse

erhålla penningar till att förskaffa sig förströelse eller njutningsmedel.

Åven om minderårig under samlandet av dylika föremål till en

början icke gjorde sig skyldig till olovligt tillgrepp, hände det ofta, att

han så småningom ej så noga skilde på vad han finge taga eller ej och

till slut toge, ehuru han vore medveten om, att han beginge stöld.

Lump- och skrotsamlandet eggade och uppfostrade till tjuvnad och iunebure

en den allvarligaste fara för barn av fattiga föräldrar. På grund

av egen erfarenhet eller uppgifter av andra visste de nogsamt, att de

kunde utan nämnvärd risk uti ifrågavarande handelsrörelser finna avsättning

lör olovligen tillgripet gods, i det att i allmänhet efterfrågan

ej framställdes om, varifrån det utbjudna åtkommits. I hög grad olämpligt

vore det jämväl, att minderåriga sändes att för föräldrars eller

annans räkning avsluta affärer i dylika handelsrörelser, enär de därigenom

lätt kunde förledas att i dessa för egen räkning skaffa sig

penningar.

Körande frågan om vilka slags affärsrörelser, som borde träffas av

ett förbud i nu omnämnd riktning, och dettas räckvidd i övrigt intogo

de flesta av dem, som därutinnan yttrat sig, huvudsakligen enahanda

ståndpunkt som Göteborgs folkskolestyrelse och förordade sålunda, att

innehavare av lump-, skrot- eller så kallad kommissionsaffar eller därmed

jämförlig handelsrörelse måtte förljudas att driva affärer eller i

allmänhet inlåta sig i handel eller köpenskap med minderårig.

Från vissa håll framställdes emellertid i dessa hänseenden särskilda

förslag, för vilka nedan redogöres.

Magistraten i Örebro biträdde ett av stadsfiskalen därstädes framställt

förslag att för avhjälpande av överklagade missförhållandena, till

vilka enligt stadsfiskalens åsikt lumphandlare, antikvitetsaffärer, antikvariska

boklådor, guldsmedsaffärer och andra dylika bodar mest vore skulden,

förtydliga och skärpa gällande lagstiftning. Enligt detta förslag

borde ansvaret för förbrytelse, som avsåges i 3 kap. 10 § strafflagen,

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 142.

skarpna; lämpligt vore, att t ill 20 kap. 12 § strafflagen fogades ett tillbigg

av innehåll dels att, om någon tillhandaginge barn under 18 år

eller berusad person med att emottaga, dölja, köpa eller föryttra gods

eller besörja omarbetning eller förändring därav, detta vid straffets bestämmande

skulle anses som försvårande omständighet, dels ock att, om

köpman eller bodinnehavare gjort sig skyldig till sådant förfarande,

straffet skulle sattas till fängelse. Tillika borde straffbestämmelsen i 1

kap. 8 § handelsbalken, som för närvarande vore en död bokstav, återupplivas

genom ett stadgande i 20 kap. strafflagen om ansvar för köpman

eller bodinnehavare, som av någon under 18 år eller berusad person

mottoge eller köpte, åt sådan dolde eller föryttrade gods eller besörjde

omarbetning eller förändring därav.

Länsstyrelsen i Stockholms län uttalade den uppfattningen, att den

polismyndighet enligt 3 § i kungörelsen den 7 november 1884 angående

villkoren för idkande av pantlånerörelse tillagda befogenhet att meddela

särskilda ordningsföreskrifter i fråga om rörelsens bedrivande innefattade

behörighet att meddela förbud för innehavare av dylik rörelse att

inlåta sig i affärstransaktioner med minderåriga; med avseende å förhållandena

i de större städerna kunde det, enligt länsstyrelsens förmenande,

med fog ifrågasättas, huruvida ej polismyndighet borde tilläggas samma

befogenhet i fråga om lump-, kommissions- och skrotaflfärer, som enligt

nämnda paragraf tillkomme densamma i avseende å pantlånerörelse.

\ ad härefter angår frågan om lämpligheten av att för idkande av

handelsrörelse av den utav Göteborgs foikskolestyrelse angivna art fastställa

bestämmelser i riktning liknande den, vari sådana meddelats för

pantlåneröreisn, hade av de myndigheter eller korporationer, som yttrat

sig därutinnan, överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Kronobergs,

Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs och Norrbottens län, Örebro läns handels-

och industrikammare, Sveriges allmänna handelsförenings förvaltningsutskott

ävensom poliskammaren i Hälsingborg uttalat sig mot införandet

av dylika bi stämmelser. Det framhölls till stöd härför huvudsakligen,

att det, i synnerhet om det ifrågasatta förbudet mot drivande

av affärer med minderåriga genomfördes, ej vore behövligt eller lämpligt

att inordna handelsrörelse av ifrågavarande art under liknande bestämmelser,

som gällde för pantlånerörelse; särskilt torde, då för idkande av

handel i allmänhet icke erfordrades tillstånd, tillräckliga skäl icke föreJ.

iSS3, a,L; i detta hänseende särställa ifrågavarande mindre handelsrörelser.

Aven om behov därav kunde anses föreligga, vore det i allt fall förenat

med svårigheter att på ett tillfredsställande sätt angiva gränserna för

-de ifrågasatta bestämmelsernas tillämplighetsområde, och skötseln av

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 126 käft. (Nr 142.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

handelsrörelse, som skulle falla inom detta, komme ofta att bliva oskäligt

betungande.

Länsstyrelsen i Blekinge län hyste starka betänkligheter mot vidtagande

av åtgärder i nu berörda hänseende och ansåg, att åtminstone

stor försiktighet därvid borde iakttagas.

Under framhållande att erfarenheten från Söderhamn pekade i den

riktningen, att det i Göteborgs folkskolestyrelses framställning avsedda

ändamål, som vore i hög trrad behj ärtan svårt, skulle vinnas genom att

ställa lump- och skrotalfärer under samma kontroll som pantlåneaffärerna,

uttalade magistraten i Söderhamn, att något särskilt framträdande

behov av en lagstiftning i nämnda syfte likväl ej kunde anses föreligga;

därest förhållandena i de större städerna emellertid skulle kräva dylik

lagstiftning, kunde denna icke, vad de mindre städerna angiuge, lända

till någon skada, även om den förefolle att vara obehövlig.

Länsstyrelserna i Västmanlands, Örebro, Kopparbergs och Västernorrlands

län ävensom magistraterna i Jönköping och < »stersund samt

barnavårdsnämnden i Hälsingborg förordade för sia del bifall till folkskolestyrelsens

hemställan om prövning jämväl av frågan om i vilken mån

handelsrörelse av nu avsedda art borde ställas under samma bestämmelser,

som gälde för pantlånerörelse.

För fastställande av bestämmelser i syfte att vinna kontroll över

dylik handelsrörelse uttalade sig däremot länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings,

Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Västerbottens län ävensom

magistrater, stadsfiskaler eller polismyndigheter i vissa av rikets

städer, nämligen Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg,

Karlskrona, Uppsala, Sundsvall, Karlstad, Arboga, Köping och Enköping

samt handelskammaren i Gävle. Det framhölls i de av dessa avgivna

yttranden, att erfarenheten, särskilt i de större städerna, gåve vid handen,

att även äldre personer i handelsrörelser av ifrågavarande slag i

stor utsträckning avsatte olovligen tillgripet gods. I sådana affärer, där,

utan att för säljaren generande frågor framställdes, nästan allt, som utbjödes

och hade något värde, uppköptes, hade förbrytare ofta sina bästa

och pålitligaste avnämare, och i manna fall vore det uppenbart, att

affärerna hade sin huvudsakliga inkomst av handel med oärligen åtkommet

gods, som i allmänhet betalades med en bråkdel av värdet.

Funnes ej dessa uppköpare, skulle en massa av de stölder, som nu beginges,

ej hava förövat-. Härtill komme ytterligare, att. handelsrörelserna.

ofta bedreves på sådant sätt, att upptäckt av olovligen tillgripet,

där avyttrat gods försvårades eller omöjliggjordes. Oavsett att handelsidkarna,

vilka ofta med hänsyn till priset eller andra omständigheter

opaginerad Kontrollera mot PDF

iy

Kunyl. Maj.ts Nåd. Proposition iVr 142.

skäligen bort inse, att av dem inköpt gods oärligen åtkommits, visade

sig synnerligen ovilliga att lämna upplysningar om dvlikt gods, inträffade

det ej sällan, att de skyndsamt avhände sig sådant, åtminstone om

det hade något vidare värde, eller underkastade det förändring eller bearbetning,

så att det bleve oigenkännligt. Fall hade förekommit, då de

dolt av dem inköpt gods, oaktat detta dem veterligen stulits. För polismyndigheten

vore det nästan omöjligt att hålla någon kontroll över

dessa handelsrörelser, och uppenbart vore, att nu anmärkta förhållanden

hide väsentligt hinder i vägen för uppspaning av förövarna av tillgreppen.

Det inträffade ock, att större s. k. grosshandelsafftirer, som

mest köpte av mindre lump- och skrothandlare, under hand uppköpte

gods även av andra, såväl barn som äldre. Nyttan av lagstiftningen

angående villkoren för idkande av pantlåuerörelse förtoges i hög grad

därigenom, att liknande lagstiftning ej funnes för handelsrörelser av nu

ifrågakomna art. Dessa, i vilka ofta under form av köp och återköp

bvdreves en verklig pantlånerörelse, vore i större behov av kontroll än

dylik rörelse. Gällande stadganden i 3 kap. 9 och 10 §§ samt 20 kap.

12 § strafflagen hade visat sig otillräckliga att förekomma handel med

tjuvgods.

Beträffande tillämplighetsområdet för den sålunda ifrågasatta lagstiftningen

och arten av den kontroll, som tillstyrktes, framställdes olika

förslag, för vilka nedan närmare redogöres.

Den 28 februari 1913 avgav kommerskollegium sitt utlåtande. I

detta förklarade sig kommerskollegium finna ifrågavarande framställning

vara förtjänt av det största beaktande; de praktiska svårigheterna vid

förverkligandet av därmed avsedda ändamål vore emellertid betydande.

Vilka lagstiftningsåtgärder, som än vidtoges, måste i samband därmed,

med hänsyn till gällande näringsfrihetsförordning, på ett fullt tydligt sätt

angivas vilka slags affärer, den särskilda lagstiftningen skulle gälla.

Härför erfordrades en omfattande utredning av på området sakkunniga

personer. Denna utredning borde äga rum i omedelbar anslutning till

revision av näringsbihetsfömrdningen, vilken fråga kommerskollegium

då hade under omprövning i annat sammanhang. Vid sådant förhållande

borde förevarande framställning icke för det dåvarande föranleda till

någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

I utlåtande den 2 juni 1913 rörande den ifrågasatta revisionen av

näringsfrihetsförorduingen tillstyrkte kommerskollegium, att Kungl. Maj:t

måtte uppdraga åt en kommitté att verkställa revision av samma förordning

och därmed sammanhängande författningar.

Kommere
kollegium.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

Gross- Härefter hemställde grosshandlaren Hermod Nilsson i Stockholm

H^Nilsson i en till överståthållarämbetet ingiven skrivelse den 26 mars 1914, att

överståthållarämbetet ville hos Kungl. Maj:t föreslå sådan ändring i

gällande lag och författningar, att av polismyndighet finge utövas kontroll

över minuthandlarnas verksamhet rörande metall- och järnskrot

samt lump m. m. Nuvarande frihet från all kontroll härutinnan, framhöll

Nilsson, rent av provocerade till stöld, i det att en stor del av dessa

småhandlande blundade för åtkomstsättet av godset. Från en affär, för

vilken Nilsson vore förlagsgivare och som gjorde större inköp av dylika

saker, hade under år 1913 undan för undan bortstulits för ej mindre

än över 10,000 kronors värde; säkerligen tillgrepes endast i Stockholm

årligen olovligen föremål av nu antydd art till betydliga värden. De i

fabriker och metallaffärer sysselsatta arbetarnas moral undergrävdes ständigt,

då de utan någon vidare risk bekvämt och snabbt kunde hos

samvetslösa minuthandlare placera orätt åtkommet gods.

Sedan chefen för detektivavdelningen av Stockholms polis uti infordrat

yttrande förordat införande av lagstiftning i syfte att åstadkomma

nödig kontroll över handeln med begagnade eller kasserade saker, vilken

kontroll vore av behovet synnerligen påkallad, samt jämväl polismästaren

i Stockholm tillstyrkt förslaget åt! ställa ifrågavarande yrkesgrupp under

särskild tillsyn, underställde överståthållarämbetet frågan Kungl. Maj ds

prövning, enär en lagändring i avsedda syftet syntes vara av omständig

heterna påkallad och kunna leda till bättre ordning och större rättssäkerhet

inom de affärsområden, som därav komme att beröras.

Sveriges I en till Kungl. Maj:t ingiven skrivelse den 13 juni 1914 förkla
iDdbundÖr"

rac^e Sveriges industriförbund på det livligaste understödja Nilssons

ovanberörda framställning. Att olovligt tillgrepp av metallskrot och

metalldelar förekomme i synnerligen stor omfattning inom järn- och

metallindustrien torde, framhöll industriförbundet, icke gärna kunna

bestridas. Att verksamt förhindra detta genom övervakning under arbetets

fortgång, läte sig icke göra. De olika metalldelarna, som användes

vid tillverkningen, samt det därvid uppkommande avfallet vore ofta av

jämförelsevis ringa vikt och volym — särskilt i förhållande till saluvärdet

— vadan det icke mötte någon svårighet att smussla undan dem

och föra dem ut ur fabriken. De kvantiteter värdefullt material, som

på detta sätt förkomme, torde åtminstone på många ställen vara mycket

avsevärda. Vad som i främsta rummet vore ägnat att främja denna

beklagliga trafik, vore den stora lättheten att utan större risk för upptäckt

vinna avsättning för dylikt orättfånget gods. Detta berodde därpå, att

handeln med dylika föremål vore fullständigt okontrollerad. En oheder
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kurigl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 142.

lig- köpman hade foga intresse av att förvissa sig om säljarens lovliga

åtkomst till det utbjudna och att avvisa detsamma, när det utbjödes

under misstänkta omständigheter. Ju sannolikare det vore, att varan

icke åtkommits på lovligt sätt, desto billigare vore vanligen det pris,

till vilket den. utbjödes, och desto mer inbringande bleve affären för

köparen. Risken för obehagliga efterräkningar vore icke synnerligen

stor. Godset kunde omedelbart nedsmältas eller på annat sätt göras

oigenkännligt. För polismyndigheten vore det därför i regel förenat

ined oöverstigliga svårigheter att uppspåra och till vederbörligt straff

befordra förövarna av tillgrepp av ifrågavarande art.

Efter det industriförbundet vidare påpekat, att flerstädes i utlandet

missförhållanden i nu berörda hänseenden föranlett lagstiftningens

ingripande, hemställde industriförbundet, att rätten att idka handel med

metalEkrot och därmed jämförliga föremål måtte regleras efter i huvudsak

samma principer, som tillämpades i utlandet, särskilt i Norge.

Ytterligare anförde industriförbundet, att i Nilssons framställning

påyrkats kontrollbestämmelser allenast beträffande minuthandeln med

skrot. Det syntes dock kunna ifrågasättas, huruvida detta skulle bliva

tillfyllest. D>-t läge nämligen nära till hands att befara, att, om grosshandeln

på ifrågavarande område fortfarande lämnades fullständigt fri,

sådana missförhållanden, som nu vore rådande inom minuthandeln, lätteligen

skulle komma att få insteg i grosshandeln, enär ej något hindrade,

att en försäljare en gros kunde göra inköp från privata personer i huru

små partier som helst.

Industriförbundet, framhöll emellertid tillika, att kontrollen i vissa

hänseenden ej behövde göras lika sträng för grosshandeln som för minuthandeln,

och framställde härutinnan förslag, för vilka nedan redogöres.

Kommerskollegium, som den 17 juni 1914 avgav utlåtande över

Nilssons och industriförbundets framställningar, anförde däri, att nämnda

framställningar berörde förhållanden inom handels- och näringslivet,

vilka syntes kommerskollegium vara förtjänta av synnerligt beaktande

och väl i behov av en reglering medelst lagstiftning. Angeläget vore

ock, att åtgärder för ändamålet snarast möjligt vidtoges. Då den ingående

utredning av på området sakkunniga personer, som för en dylik

lag-tiftning i ämnet torde få anses erforderlig, syntes komma att beröra

åtskilliga frågor, vilka intimt sammanhängde med övriga spörsmål på

näringslagstdtningens område, borde denna utredning äga rum i omedelbar

anslutning till revisionen av näringsfi inetsförordningen. Vid sådant

förhållande hemställde kommerskollegium, att ifrågavarande utredning

måtte anförtros åt den kommitté, som kunde varda tillsatt för revision av

Kommers
kollegium.

s. 22 Kontrollera mot PDF

Stockholms

handels
kammare.

22 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

nämnda förordning och därmed sammanhängande författningar. Det

vore emellertid, såsom av det anförda torde framgå, icke uteslutet, att

frågan om lagstiftning angående kontroll å handel med metall, järnskrot

m. m. kunde utan olägenhet avgöras före avslutningen av det övriga

revisionsarbetet.

Jämväl Stockholms handelskammare har hos Kungl. Maj:t gjort

framställning om vidtagande av åtgärder för undanröjande av de anmärkta

missförhållandena. I skrivelse den 13 oktober 1914 anförde

handelskammaren, att inför denna klagomål anförts däröver, att vid åtskilliga

industriföretag, såsom t. ex. mekauiska verkstäder och boktryckerier,

stölder av materialier förekomme i stor utsträckning, utan att man

lyckades uppspåra förövarna av tillgreppen och förhindra deras upprepande.

Till väsentlig d<-l förklarades detta missförhållande bero därpå,

att varor, som stules vid fabrikerna, sedermera med lätthet kunde avyttras

till i Stockholm befintliga lumpaffärer. Flera av dessa uppköpte

med begärlighet dylika varor, ehuru de oskäligt låga pris, med vilka

säljarna åtnöjdes, med all önskvärd tydlighet borde ådagalägga, att

varan vore tjuvgods. Särskilt lockande vore metallvaror; en mängd små

föremål kunde utan svårighet döljas vid utgåendet från fabriken, varjämte

metallvarorna också med lätthet kunde göras oigenkännliga genom

nedsmältning. Att avsevärda belopp på detta sätt tillgrepes, syntes vara

otvivelaktigt. Då effektiva åtgärder från fabrikernas sida svårligen

kunde vidtagas till förhindrande av dylik trafik — att påbjuda kroppsvisitation

vid utgången från lokalerna vore ju ej tänkbart — ansåge

man det nödvändigt, att staten ingrepe genom lagstiftningsåtgärder.

Vid prövning av den sålunda framlagda frågan hade handelskammaren

kommit till den uppfattningen, att berörda missförhållande svårligen

kunde motverkas annorledes än genom inskränkning av friheten till

handel med skrot och lump samt genom anordnande av en sträng

poliskontroll över dylik handel. En sådan kontroll borde emellertid

icke begränsas till endast den egentliga skrot- och lumphandeln utan

borde utsträckas till all yrkesmässig handel med begagnade föremål.

Handelskammaren såge nämligen denna fråga ej endast ur synpunkten

av de förluster, som handeln med stulna materialier förorsakade vissa

industrier, utan tänkte därjämte på de samhällsvådliga följder, särskilt

för den uppväxande ungdomen, vilka framkallades av den hos oss

rådande lättheten att avyttra oärligt åtkomna varor; och hemställde

handelskammaren, att åtgärder måtte vidtagas för genomförande av

lagstiftning, som kunde vara ägnad att motverka handeln med

tjuvgods.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kung!,. Maj ds Nåd. Proposition Nr 142.

Denna handelskammarens hemställan har rederiaktiebolaget. Condor

i skrivelse till Kungl. Maj:t den 22 oktober 1914 och Sundsvalls barnavårdsnämnd

i skrivelse den 16 februari 1915 biträtt. Bolaget påpekade

därvid särskilt, att det vore allmänt bekant, hurusom i Stockholm i

vinterlag liggande ångare ofta bleve plundrade i synnerhet på metall,

som kunde bortbrytas från ångarnas rörledningar m. in., varvid åverkan

anställdes lör mångdubbelt större belopp än värdet av det gods, som

bortfördes; så gott som aldrig lyckades det att infånga och till laga

näpst befordra förövarna av dylika brott, vilka till följd av den strafflöshet,

S''>m de brottslig,! i regel kunde påräkna, med åren tagit allt

större omfång.

Åven Stockholms stads barnavårdsnämnd har hos Kungl. Magt

gjort hemställan i ämnet. I skrivelse den 12 december 1914 anförde

nämnden, att den under sin verksamhet upprepade gånger haft att handlägga

anmälningar rörande minderårigas olovliga tillgrepp av skrot och

liknande föremål å arbetsplatser. Talrikheten av säd .na fall berodde

helt visst dels på lättheten att obemärkt åtkomma sådana föremål, dels

och ej minst på möjligheten att avsätta dem hos lump- och skrothandlare.

Otvivelaktigt beginges därjämte ett flertal sådana tillgrepp av

minderåriga, utan att nämnden därom erhölle kännedom, enär nyss nämnda

omständigheter i hög grad hindrade upptäckten av tillgreppen. Detta

medförde för många barn en så stark lockelse till oärligt tillgrepp, att

de därigenom för första gången fördes in på brottets bana och, särskilt

om deras förseelse ej upptäcktes, frestades att på den fortgå. Med

hänsyn till det allmännas omvårdnad av barnens moraliska utveckling

måste det därför vara önskvärt att, så vitt möjligt, försvåra de ifrågavarande

tillgreppen. Då väl ej något kunde göras för att hindra, att

föremål av nämnda art lätteligen kunde åtkommas på arbetsplatserna,

återstode att försvåra deras avyttrande till lump- och skrothandlare.

Den offentliga kontrollen över dessas verksamhet borde därför genom

lagstiftning skärpas.

Efter det nämnden redogjort för vissa åtgärder, som syntes nämnden

kunna i sådant hänseende ifrågasättas, däribland stadgande av förbud

för lump- och skrothandlare att av minderåriga inköpa skrot, lumpor

och andra begagnade föremål, hemställde nämnden, att utredning måtte

verkställas rörande de lagstiftningsåtgärder, som borde vidtagas för att

hindra minderåriga att till lump- och skrothandlare försälja till sådan

handel hörande föremål samt för att i det hela skärpa den offentliga

kontrollen över lump- och skrothandeln.

Uederiaktiet)o

laget

Condor.

Sundsvalls

barnavårdsnämnd.

Stockholms

stads barnavårdsnämnd,

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Styrelsen för

Göteborgs

skolförening.

Metallsek
tionen.

1916 års riksdag.

Lagutskottet.

Kungl. Nåd. Proposition. Nr 142.

Vidare har jämväl styrelsen för Göteborgs skolförening i skrivelse

den 31 mars 1916, under framhållande väsentligen av samma synpunkter

som Stockholms stads barnavårdsnämnd gj<>rt gällande, hemställt, att

Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder för att lump-, skrot- och kommissionshandel

måtte förbjudas att driva affärer med minderåriga.

Slutligen har, med skrivelse till kommerskollegium den 22 juli

1915, en av vissa större en-gros-firmor inom metallbranschen bildad

sammanslutning, kallad metallsektionen och räknande medlemmar inom

Stockholm, Göteborg, Malmö, Västerås, Eskilstuna, Väsby och Köpeuhamn,

överlämnat ett med anledning av tid efter annan framkomna

klagomål från industriella anläggningar rörande stölder av m< tall och

metallskrot utarbetat förslag till stadganden angående ordnandet av

handeln med metallskrot, vilket förslag innehåller jämväl förbud mot

att från minderårig mottaga eller inköpa eller till sådan försälja metallskrot.

Vid 1916 års riksdag väcktes i andra kammaren av herr Lithander

en motion, däri hemställdes, att riksdagen måtte besluta att hos Kungl.

Maj:t anhålla om skyndsam utredning samt framläggande snarast möjligt

av lagförslag angående kontroll av handeln med metall, järnskrot m. in.

Till stöd för motionen hänvisade motionären till industriförbundets

skrivelse i ämnet och kommerskollegii utlåtande däröver samt framhöll,

att rådande förhållanden gjorde det särskilt önskvärt, att verkstadsoch

varvsindustrien finge lagstiftningens stöd till snar reglering av de

i nämnda skrivelse berörda missförhållanden.

1 sitt utlåtande i anledning av motionen anförde lagutskottet: utskottet

funne det vara av erfarenheten bestyikt, att det sätt, varpå den

s. k. skrot- och lumphandeln mångenstädes bedreves, visat sig främja

allvarliga missförhållanden och väl vara ägnat att påkalla lagstiftningens

uppmärksamhet. De varor, som i denna handel omsattes, vore, innan

de kommit i handlandens värjo och uppgått till något större parti, i

regel av ringa värde och den vård, som vederbörande ägare om dem

toge, i vanliga fall skäligen ringa. Det vore därför ej heller ägnat att

väcka förvåning, att de ofta bleve föremål för olovligt tillägnande, därvid

beklagligt nog minderåriga ej sällan vore de, som förövat tillgreppet.

Att, såsom av talrika meddelanden i pressen framginge, tillgrepp av

metallföremål och metalldelar under senare tid förekommit i stor omfattning,

kunde särskilt vara föiklarligt av de ovanligt höga pris, som

dylika föremål för närvarande betingade; men även under normala förhållanden

vore den olovliga trafik, som med dem dreves, sådan, att den förtjänade

uppmärksamhet. Motionären syntes, anförde utskottet vidare,

hava utgått från att det i synnerhet vore verkstads- och varvsindustrien,

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 142. 25

som vore i behov av ökat. skydd i nu förevarande avseende; och industriförbundets

skrivelse utialade även, att olovligt tillgrepp av metallskrot

och metalldelar i synnerligen stor omfattning förekomme inom järn- och

metallindustrien. Då nämnda industrier vore de, som väsentligen såsom

ra material använde järn ocli metall, och oskyddade upplag av nedskrotade

d v lika varor ej sällan förefunnes vid dithörande industriella inrättningar,

läge det i sakens natur, att, i den mån ett olovligt tillägnande av dylika

föremål inom industrien ägde rum, det företrädesvis drabbade dessa

industrier. Därav följde emellertid icke, att de i nämnda industrier anställda

arbetare finge stämplas såsom särskilt lidande av oärlighet, och i

den mån, eu dylik mening skulle kunna ur motionen och nämnda skrivelse

utläsas, hade utskottet all anledning ait taga bestämt avstånd därifrån.

Ju större lättheten vore att utan fara för upptäckt avyttra tillgripna

föremål av ifrågavarande art, desto större bleve, framhöll utskottet

vidare, frestelsen att föröva tillgreppen och därigenom förskaffa

sig en, om ock jämförelsevis ringa penning. Det kunde icke förnekas,

att den okontrollerade rörelse, som för närvarande här i landet bed t eves

av dem, vilka idkade handel med skrot och lump, i hög grad underlättade

avyttrandet av olovligt åtkommet dylikt gods samt försvårade

upptäckten av begångna förbrytelser. Oavsett de icke alls ovanliga

fall, da dessa handlande, med vetskap om den olovliga åtkomsten eller

åtminstone med full anledning att misstänka densamma, inköpte tillgripna

föremål, gjorde de sig i allmänhet icke något besvär med att

taga reda på vare sig vilka de personer vore, som utbjöde gods till

försäljning, eller varifrån godset härstammade. Vore godset olovligen

åtkommet, bleve förtjänsten av inköpet vanligen så mycket större, och

risk>*n vore ringa, då godset omedelbart kunde genom nedsmältning

eller bearbetning göras oigenkänuligt. Från polismyndigheternas sida

hade ock klagomål framkommit däröver, att deras arbete för upptäckande

av begångna tillgrepp av skrot, metalldelar, tomsäckar o. d. i högsta

grad försvårades genom den lätthet, tjuvarna hade att till skrot- och

lumphundlande sälja sitt tjuvgods, så länge varje kontroll över dessa

handlande och deras affärer saknades. Uppenbart torde även vara, att,

därest eu effektiv kontroll anordnades, ett bättre sakernas tillstånd skulle

inträda.

Sedan utskottet erinrat om, att kommerskollegium ansett, att den

utredning, som vore erforderlig för genomförande av lagstiftning å ifrågavarande

område, helst borde äga rum i omedelbar anslutning till en

allmän revision av näringsfrihetsförordningim, förklarade utskottet, att

det syntes utskottet, som om en lagstiftning av det slag, varom här vore

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 126 käft. (Nr 142.) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

inländsk taci

stiftning.

Norge.

26 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

fråga, och till vilken en förebild i viss män funnes i kungörelsen angående

villkoren för idkande av panthnerörelse, borde vidtagas oberoende

av det säkerligen vidlyftiga arbete, som en revision av näringslagstiftningen

i dess helhet komme att kräva. Då dessutom detta

arbete ännu icke påbörjats, och utskottet i likhet med kommerskollegium

funnit, att. åtgärder för det ändamål, som nu närmast åsyftades, snarast

möjligt borde vidtagas, hemställde utskottet, att riksdagen ville hos

Kungl. Maj: t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes efter verkställd utredning

låta utarbeta och för riksdagen framlägga förlag till lagbe-tämmelser

för kontroll över sådan handelsrörelse, som hade till ändamål att idka

uppköp och försäljning av metalldelar, järnskrot, lump eller därmed

jämförliga artiklar.

Denna lagutskottets hemställan bifölls av riksdagen, som den 6

maj 1916 avlät skrivelse i ämnet till Kungl. Maj:t.

På grund av nådigt bemyndigande att tillkalla sakkunnig person

att verkställa utredning rörande den av riksdagen åsyftade kontroll och

till Kungl. Maj:t inkomma med av utredningen föranledda förslag till

lagbestämmelser i ämnet, tillkallade dåvarande chefen för finansdepartementet

härefter f. d. hovrättsrådet G. Lilienberg att utföra nämnda

a?bete; och har han den 18 november 1916 avlämnat av honom verkställd

utredning och uppgjort förslag till lagbestämmelser i ämnet.

Berörda utredning innehåller en redogörelse för den å ifrågavarande

område inom vissa länder gällande lagstiftning, vilken redogörelse, med

tillägg av först senare inkomna upplysningar angående förhållandena i

Frankrike och med vissa smärre jämkningar i övrigt, är av följande lydelse:

»Vad Norge beträffar stadgar lagen om handelsnäring den 16 juli

1907 i 28 §, sådan donna lyder enligt lag den 18 juli 1913, att handel

med begagnade eller kasserade saker kan drivas allenast efter särskilt

tillstånd av polismyndighet, samt att avgift av sådan näring och

föreskrifter för densammas utövande kunna fastställas av kommunen.

Kristiania stadsstyrdse har den 22 november 1906 antagit bestämmelser

renande handel med »brukte eller kasserte gjenstande», vilka

bestämmelser den 12 december samma år stadfästs av regeringen.

Dessa bestämmelser föreskriva, att för av polismyndighet meddelat

tillstånd till handel med »brukte eller kasserte ting» erlägges till stadskassan

en årlig avgift av tio kronor. Tillståndet gäller blott för ett år

(kalenderår) och kan återkallas i händelse av överträdelse av nämnda

bestämmelser. Enligt 2, 3 och 4 momenten av samma bestämmelser

gäller följande: Handelsrörelsen må utövas allenast på ställe och i rum,

som godkännas av polismyndigheten och alltid äro tillgängliga för kon
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kunjl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

troll av denna. De inköpta föremålen få ej förr än efter förloppet av

sju dagar från inköpet förvaras utanför nämnda ställe eller ruin. Över

ingångsdörren skall kandelsidkarens namn vara tydligt anbragt. Handelsrörelse

av detta slag får hållas öppen allenast under den i stäugningsförordningen

angående köpmansförrättningnr i allmänhet bestämda

tid. Föremål, som inköpts eller mottagits till försäljning, lär ej avhändas,

förändras, smältas eller tillintetgöras förr än efter förloppet av sju dagar,

från det föremålet kom i handelsidkareus besittning, så framt ej föremålet

köpts från någon, som har tillstånd att driva handelsrörelse av

ifrågavarande slag. På lämpligt sätt skall föremål förses med märklapp

med nummer. Handelsidkaren skall vidare föra en av polismyndigheten

godkänd förteckning över inköp a eller till försäljning mottagna föremål.

I denna förteckning skola införas föremålens nummer, tydlig uppgift

om eller beteckning på föremålet, den persons namn, ställning och

adress, från vilken föremålet inköpts eller mottagits, dagen för köpet

samt dagen, då föremålet försåldes, ävensom den persons namn och

adress, till vilken det avhänts. Handelsidkaren är skyldig att när som

helst för polismyndigheten framlägga såväl nu nämnda förteckning som

ock föremål, som finues i hans värjo, evad det uppförts på förteckningen

eller ej. Polismyndighet kan emellertid i särskilta fall eller för särskilta

slag av föremål meddela befrielse från nu anmärkta bestämmelser i 2,

6 och 4 momenten. Slutligen föreskrives, att handelsidkaren får ej köpa

eller mottaga begagnade eller kasserade föremål av personer, som synas

vara under 18 år. Överträdelse av dessa bestämmelser straffas i överensstämmelse

med strafflagens § 336 och § 339.2

Den förra av dessa paragrafer stadgar bötesansvar för handelsidkaren

för underlåtenhet att föra ovan omförmälta förteckning och för

rättsstridig vägran att utlämna hos handelsidkaren anträffat föremål, där

anledning ej finnes att betvivla, att detta genom straffbar handling avhänts

annan. Med böter eller fängelse intill sex månader straffas handelsidkare

eller dennes medhjälpare, som gör oriktig införing i förteckningen

eller döljer eller nekar att för polismyndighet förevisa denna

eller något föremål, som rörelsen avser, eller lämnar oriktigt eller ofullständigt

meddelande om sådant eller medverkar därtill. I händelse av

upprepad brottslighet eller sådan brottslighet, som, enligt vad nu nämnts,

belagts med böter eller fängelse, kan rätt att fortsätta näringen frånkännas

handelsidkaren.

Enligt 339 § 2 mom. är straffet böter för den, som överträder

någon av offentlig myndighet med hänsyn till lag och under hot med

straff given föreskrift.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Danmark.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

I Danmark stadgar lagen den 29 december 1857 om hantverksoch

fabriksdrift samt handel m. m., att rätt till utövande av näring,

som ej är fri, förvärvas i allmänhet genom erhållande av, i köpstad

»borgerskab» och på landet näringsbevis. För vinnande av borgerskab

eller näringsbevis, vilka meddelas, det förra av magistrat och det senare

av politiföreståndaren, fordras i allmänhet att vara myndig, att uppfylla

vissa betingelser i fråga om befogenhet att råda över sitt gods, att ej

hava dömts till visst straff eller offentligt arbete eller stå under tilltal

för brott, som kan medföra dylikt straff, samt att, i händelse infödingsrätt

saknas, hava under åtminstone fem år i riket uppehållit sig och

ärligen försörjt sig. Envar, som vinner borgerskab eller näringsbevis,

har, såvitt ej i lagen annorledes föreskrives, rätt att driva handel. Doigerskahet

eller näringsbeviset meddelas, med iakttagande av vissa närmare

bestämmelser, på att driva antingen grosshandel, köpmanshandel

eller detaljhandel. .

Derp som äger rätt till köpmanshandel, kan emellertid ej utan

särskilt borgerskab driva s. k. marschandiserhandel (d. v. s. handel med

allehanda slags begagnade saker); likaså äro från detaljhandlare tillkommande

rätt att driva handel i allmänhet undantagna allehanda begagnade

saker, som höra under marschandiserhandeln, med undantagav

gamla böcker. Beträffande köpstäderna stadgas särskilt i 49, 50 och

51 |§ följande: i avseende å handel med sådana begagnade saker, som

bruka vara föremål för marschandiserhandel, meddelar magistraten borgerskab,

för så vitt vederbörande ej är för polismyndigheteu känd från

någon ofördelaktig sida. Till handel med gamla böcker och gammalt

järn meddelas på ansökan särskilt borgerskab under iakttagande av de

vanliga reglerna för meddelande av borgerskab; dock att dessa artiklar

anses& tillika hänhöra under marschandiserhandel. Magistraten äger vidare

lämna tillstånd till handel med lump (»kläde»), ben, glas- och

porslinsavfall, gamla tågstumpar, gammalt läderavfall och andra oylika

som obrukbara kasserade föremal pa vdlkor, dels att han ieln inskräukes

till nämnda artiklar, att tillstånd lämnas allenast person,_ om vilken ej

nå<j-ot ofördelaktigt är polismyndigheten känt, samt att tillståndet utan

vida-e förverkas, så snart vederbörande gör sig skyldig till oredligt förhållande

eller enligt polismyndighetens åsikt ådragit sig misstanke för

dödande av tjuvgods eller upprepade gånger finnes handla med föremål,

som tillståndet ej avser, dels ock att dylik handel skall vara underkastad

varje föreskrift, som sundhetspolisen kan anse erforderlig, och följaktligen

ej får drivas eller hava upplag på plats, som ej av sundhetspolisen

finnes passande, samt att envar, som erhållit tillståndsbevis till sådan

opaginerad Kontrollera mot PDF

2!)

Kung!,. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 142.

liandel, skall, innan han begagnar sig av detta, uppvisa det för polismyndigheten.

För landet utställes enligt 57 § under samma villkor som

i köpstad ett särskilt näringsbevis för marsohandiscrhandel.

Tillika må anmärkas, atr, enligt 23 § äga fabrikanter och hantverkare

att saluhålla begagnade saker, så framt de höra till deras läck.

Lagen innehåller vidare bestämmelser om ansvar för den, som

idkar näring utan att vara därtill berättigad, och stadgar tillika, att,

om någon, som är berättigad till marschandiserhandel eller till handel

med gamla böcker eller gammalt järn, tredje gången beträdes med att

hava gjort sig skyldig till handel med föremål, som ligga utanför området

för dylik handelsrörelse, eller att hava överträtt vissa särskilt meddelade

förbud att tillhandla sig något av vissa personel- (såsom militärer

m. fl.), bör borgerskabet vara förverkat; så bör ock vara förhållandet,

när vederbörande, för att hava vid inköp visat otillförlitlighet

eller oförsiktighet, ådrager sig straff andra gången enligt 1 § i förordningen

den 24 september 1841 om huru i vissa fall den skall anses,

som linnes hava i sin besittning stulna saker, eller enligt andra lagbud.

Under senare år har i Danmark upprepade gånger från olika håll

riktats framställning till regeringen om utfärdande av nya bestämmelser

angående handel med begagnade saker och dylikt. 1 anledning härav

utarbetades inom danska kriminalistforeningen ett utkast till lag angående

handel med brukade saker, vilket utkast förelåg till föreningens

årsmöte år 1911.

Enligt detta utkast skall sådan handel, som avses i 49—51 och

57 §§ i 1857 års lag, ej få idkas utan särskilt tillstånd. Dylikt tillstånd

meddelas av polismyndighet endast åt den, om vilken något ofördelaktigt

ej är känt av polismyndigheten, och på villkor, att tillståndet kan

väntas bliva utan vidare återtaget, om vederbörande finnes hava gjort

sig skyldig till oredligt förhållande, enligt polismyndighetens åsikt ådragit

sig misstanke för tjuvgömmeri eller överträtt föreskrifterna i den föreslagna

lagen. Den, som erhållit tillstånd, skall, innan han använder sig

av detsamma, hos polismyndigheten anmäla var han ämnar driva förrättningen.

Flyttas förrättningsstället, skall likaledes anmälan därom

göras hos polismyndigheten. Förrättningen må drivas genom en föreståndare,

som dock måste auktoriseras av polismyndigheten och uppfylla

samma betingelser, som erfordras för erhållande av tillstånd till idkande

av handelsrörelse av samma slag. Envar vid rörelsen sysselsatt person,

som icke uppfyller nämnda betingelser, äger polismyndigheten fordraskola

avlägsnas, i fall det upplyses, att honom betros att på egen hand avsluta

köp. Justitieministeriet fastställer i regulativ huruvida, i vilket omfång

s. 30 Kontrollera mot PDF

Tyskland.

30 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 142.

och på vad sätt handelsidkaren är pliktig att föra böcker och att påfordra,

att kund förevisar legitimation, liksom jusiitieministeriet i övrigt

kan giva sådana föreskrifter angående rörelsens drift, som hänsyn till

rättssäkerheten vid varje tidpunkt kräver. Handelsidkaren är vidare

skyldig att, innan han uppköper föremål, vara uppmärksam på omständigheter,

som äro ägnade att väcka misstanke om, att säljaren ej lovligen

åtkommit godset. Den, som på grund av justitieministerns regulativ

är skyldig att föra ett märke- eller nummerregister över vissa efterlysta

föremål, må ej till köp mottaga föremål, som är försett med märke eller

nummer, innan han i registret eftersökt detsamma. Handelsidkaren må ej

avsluta köp med person under 18 år, med berusad eller med person, som

ej kan legitimera sig på i regulativet föreskrivet sätt. När säljaren icke

är handelsidkaren personligen känd, må cyklar, symaskiner, uniformer,

omanglade tvättkläder, ofullbordat hantverks- eller fabriksarbete, föremål,

försett med förrättnings eller institutions egendomsmärke, icke mottagas,

utan att bevis om lovlig åtkomst företes. Vidare åligger det handelsidkaren

att mottaga och i tidsföljd bevara sådana meddelanden angående

tappade, stulna eller på armat straffbart sätt ägaren frånhända föremål,

som tillsändas honom från polismyndighet eller domstol. Han skall

genast noga genomgå sådant meddelande och jämföra de uppgivna märkena,

numren och signalementen med de i hans böcker uppgivna o^h

snarast möjligt jämföra dem med lagret, bppstår hos honom grundad

misstanke om, att säljaren sakna''- laglig åtkomst, eller finnes köpt föremål

vara efterlyst, skall polismyndigheten ofördröjligen underrättas, samt

misstänkt föremål och, om möjligt, jämväl den, som utbjudit föremålet,

kvarhållas, till dess polismyndigheten kommer tillstädes. Handelsidkaren

är pliktig att när som helst lämna polismyndighet tillfälle att i förrättningslokaler

och lagerrum kontrollera, att i lagen givna föreskrifter efterlevas,

samt att meddela polismyndighet varje upplysning, som kan antagas

vara av betydelse för dess efterforskningar. Polismyndigheten

har att utöva ständig tillsyn över handelsrörelsen. Uppköpt brukad sak

får icke säljas förr än efter forloppet av fyra dagar från inköpet. Envar,

som finnes skyldig till överträdelse av de i strafflagens 23 eller 24

kapitel omhandlade förbrytelser (stöld, rån, röveri och hot) eller till förnyad

överträdelse av den föreslagna lagen, kan fråndömas rätten till

handel med begagnade saker.

Jämväl i Tyskland finnas meddelade särskilda bestämmelser rörande

handelsrörelser av ifrågavarande art.

Den för tyska riket gällande »Gewerbeordnung» skiljer mellan fast

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142. 31

(»stehender») u( övande av eu näring och utövande av näring under kringdragande

(»Gewerbebetrieb irn Umherziehen»), Vad det förra beträffar,

har den, som börjar självständig drift av fast (»stehender») näring, att

samtidigt därmed göra anmälan därom; i Preussen skall sådan anmälan

göras lins vederbörande kommunal,myndighet. För vissa näringar erfordras

dessutom särskilt tillstånd; är sådant föreskrivet för påbörjande

av eu näring, kan polismyndigheten, om näringen utan tillstånd börjas,

förhindra fortsättningen av driften av densamma.

Den, som börjar fast drif t av »bröd el handel» d. v. s. handel med

begagnade kläder, begagnade sängkläder eller begagnade tvättkläder,

minuthandel med gamla metallredskap, med metallavfall eller dylikt (»Handel

pilt gebrauchten Kleidern, gebrauchten Betten oder gebrauchter Wäsche,

Kleinhandel mit altem Metallgeräte, mit Metallbruch oder dergleichen»)

eller av minuthandel (»Kleinhandel») med garnavfall eller rester (»Dräumen»)

av siden-, ylle-, bomulls- eller linnevävnader, har att vid driftens öppnande

därom göra särskild anmälan; i Preussen göres denna hos polismyndighet.

1

Föreligga förhållanden, vilka ådagalägga dylik näringsidkares ©tillförlitlighet

i avseende å den ifrågavarande rörelsen, skall denna förbjudas.

Klagan över dylikt beslut är medgiven. Har rörelsen förbjudits, kan

efter. förloppet av minst ett år därefter vederbörande miui>ter i den

särskilda förbundsstaten eller myndighet, som av honom bestämmes,

medgiva rörelsens återupptagande.

»Trödelhandel» kan, såvitt lagen ej uttryckligen begränsar densamma

till »Kleinhandel», bedrivas även såsom grosshandel.

. Enligt avgöranden, som i särskilda fall träffats av Kammergericht

i Preussen, avser »Trödelhandel» handel med föremål, vilkas värde genom

ålder eller begagnande förminskats, men ej med föremål, vilkas värde

&en°m ålder förhöjts (antikviteter), och omfattar handel med föremål

saval av adel som av annan metall samt jämväl handel med begagnade

möbler, begagnade velocipeder och gamla ur, och under begreppet

»begagnade kläder» komma beklädnadspersedlar av alla slag, exempelvis

jämväl begagnade skodon, även om de först efter reparation utbjudas

till återförsäljning.

. . Enligt stadgande i näringsförordningen äger vidare vederbörande

minister i den säiskilda förbundsstaten att utfärda föreskrifter om, på

vilket sätt den, som driver »Trödelhandel» eller minuthandel av ovan

nämnda slag, har att föra sina böcker och vilken poliskontroll över omånget

av och sättet för rörelsens idkande, han har att underkasta sig.

T fråga om uppköp eller utbjudande av varor gälla för dessa

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition Nr 142.

handelsrörelser, liksom för andra, särskilda bestämmelser. Sålunda får

idkare av fast näring icke, med visst undantag, varom nu ej är fråga,

inom området för den kommun, där han är bosatt eller dit han förlagt

sin rörelse, från hus till hus eller på offentlig väg, gata, plats eller annat

offentligt ställe för åter försälj ning uppköpa eller utbjuda vissa föremål,

som ej få uppköpas eller utbjudas under kringdragande (»im Umherziehen»);

dock att förbunds-tats regering kan, om behov därav föreligger,

medgiva undantag därifrån. Till föremål av dylik art höra

begagnade kläder, begagnade tvättkläder, begagnade sängkläder, garnavfall,

rester av siden-, ylle-, linne- eller bomullsvävnader, guld- och

silvervaror, brottstycken av guld eller silver, fickur, stöt-, hugg- och

skjutvapen, smycken, glasögon och optiska instrument, men i övrigt ej

gamla metallredskap och metallavfall (»altes Metallgerät, Metallbruch»);

förbundsrådet äger dock, så framt så kan anses behövligt, förordna,

att uppköp eller utbjudande av vissa av nämnda varor må äga rum

under kringdragande.

För särskild kommun kan tillika av vederbörande myndigheter

bestämmas, att person, som inom kommunen har bostad eller dit förlagt

rörelse, måste förskaffa sig särskilt tillstånd för att inom kommunens

område på offentlig väg, gata, plats eller annat offentligt ställe eller utan

föregående anmaning från hus till hus utbjuda varor eller lör aterförsäljning

uppköpa varor hos annan person än köpman eller sådan, som framställer

varorna, eller på annat ställe än i Öppet försäljningsställe eller

uppsöka beställning på varor hos person, i vilkens näring vara ^ av

det utbjudna slaget ej finner användning. Dylikt särskilt tillstånd

erfordras likväl ej i fråga om vissa slags varor, vartill »lock ej höra

sådana, som ovan angivits utgöra föremål för »Trödelhandel» och därmed

likställd rörelse.

Den, som vill utom området för den kommun, där han är bosatt,

eller därmed på grund av särskilt beslut likställt område, utan att grunda

fast näringsverksamhet och utan föregående anmaning, i egen person

annorledes än å marknad utbjuda varor eller uppsöka varubeställningar

eller hos annan person än köpman eller a annat ställa än i Öppet

försäljningsställe för återförsäljning uppköpa varor (»Gewerbebetrieb im

Umherziehen»), måste förskaffa sig ett särskilt tillståndsbevis, som av vederbörande

förvaltningsmyndighet utfärdas för ett kalenderår. Undantag

gäller dock i fråga om utbjudande av vissa varor, huvudsakhgen vissa

lantbruks- eller skogsprodukt t eller därmed jämförliga alster eller vissa

av utbjudaren själv förfärdigade föremål.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 142.

:i:>

Rörande tillämpningen av stadgande™ i näringsförordningen hava

utfärdats vissa särskilda bestämmelser, ledigt vad i sådant hänseende

föreskrivits för Preussen har vederbörande polismyndighet, då anmälan

om idkande av »I rodelhandeb eller minuthandel med garnavfall m m

gores, att prova näringsidkarens tillförlitlighet, i nödfall genom efterfragan

hos polismyndigheten i hans födelseort. Ådagaläggas härvid

omständigheter, vilka visa hans otillförlitlighet i avseende å den tillämnade

rörelsen skall han uppfordras att frivilligt inställa denna; rättar

han sig ej härefter, bär polismyndigheten att hos vederbörande mvndio-- Jiet anhängiggöra talan om förbuds meddelande. Så skall ske ej allé

näst om rörelsen påbörjats, utan även om den kan förväntas snarligen

skola paborjas eller den endast skenbart inställts och det synes berättigat

antaga att den skall snart åter öppnas. Polismyndigheten'' har vidare att

sorgfälligt övervaka utövandet av handelsrörelse av ifrågavarande slao- och

underkasta liandelsidkarens tillförlitlighet regelbundet återkommande pröv
Tå''

, A f häTVld nödvfUldigt ^t förbjuda rörelsens fortsättande,

skall handelsidkaren uppmanas att inställa densamma; efterkommer han

ej dylik uppmaning, har polismyndigheten att väcka talan om meddelande

av förbud.

I fråga om det sätt, på vilket handelsidkaren har att föra sina

bockei, och den pohskontroll över rörelsens omfång och sättet för dess

dövande, han har att underkasta sig, har i Preussen utfärdats en ministeriel!

förordning den 30 april 1901, i vilken vissa förändringar vid
Sgas

följande *** 24 191°'' 1 denM förord™S

n . D?’ SOm driver »Trödelhandel» eller minuthandel med garnavfall

e er rester av siden-, ylle-, bomulls- eller linnevävnader, är skvldig att

ora en i enlighet med föreskrivet formulär inrättad bok över''sina inkop

och försäljningar. Boken skall vara varaktigt inbunden och försedd

med fortlöpande sidtal höre dess ibruktagande skall den avstämplas

av polismyndigheten med angivande av sidantalet. I boken får ei vidtagas

radering eller inskrivning göras oläslig; ej heller får boken vare

sig helt ellei delvis forstoras. Alla inköps- och försäljningsaffärer skola

(odelbart efter avslutandet fullständigt inskrivas med bläck på tyska

språket och med tyska eller latinska bokstäver. Därvid gör det in^en

skillnad, om det ar fråga om begagnade eller om nya saker. Inköpsaffarer

inforas allt efter deras avslutande under fortlöpande nummer.

alen/kola betecknas till art ävensom till antal,

att eller vikt, därvid särskilda kännemärken (fabriksnummer på ur

bihang till riksdagens protokoll 1918. ''1 samt 126 höft. (Nr 142.) 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

o b v.) angivas. Försäljning skall inskrivas i därför avsedd spalt bredvid

inskrivningen av inköpet av det återförsålda föremålet. Vid alla

inskrivningar skola den persons för- och tillnamn, stånd, bostadsort och

bostad, med vilken affären avslutats, noga antecknas. Angående riktigheten

av de uppgifter, som lämnas härom, har läkare av »Trodelhandeb,

såvida lian ej känner säljarens person, att förvissa sig genom företeende

från dennes'' sida av legitimationspapper (kvitton, skattsedel, arbetsbok

O s. V.). Inskrivning av födelseort och födelsedag verkstalles blott, om

de företedda papperen lämna upplysning därom. Polismyndighet kan

förordna, att två affärsböcker samtidigt skola foras, av vilka den ena

skall avse inskrivningar på dagar med jämnt datum i manaden och den

andra inskrivningar på dagar med ojämnt datum. För affarsbokens orden

liera förande är idkare av »Trödelhandel» personligen ansvarig, aven om

han låter föra den av annan. — Affärsbok, som ej mer■skall använda,

skall avslutas med angivande av dagen härför, företes för polismyndigheten

för bekräftelse av avslutandet och därefter under tio ar bevaras.

Efter avslutandet får inskrivning i boken ej verkställas. Detsamma

gäller, om rörelsen inställes. , .

Idkare av »Trödelhandel» är vidare pliktig att, ordnade i tidsföljd,

bevara alla honom från myndigheter eller privatpersoner tillhandakomma

underrättelser rörande förlorade eller ägaren rättstridig!frånhända saker

samt att utan dröjsmål efterse, om dessa äro förtecknade i hans atiarsböcker

eller befinna sig bland de föremål, han innehar for försäljning.

Anträffas föremålen, eller vinnes upplysning om var de finnas, skall inom

24 timmar därefter underrättelse därom lämnas polismyndigheten. — Uar

affär över på annan, skola förhandenvarande affärsböcker och nyssnämnda

underrättelser överlämnas till efterträdaren. — De föremål, som forvarvas

i driften av »Trödelhandel», skola alltid vara försedda med en mot numret

i affärsboken svarande yttre synbar beteckning. De skola forvaras

i särskilda rum eller förvaringsställen eller, där detta ej later sig gorå,

i allt fall hållas skilda från andra likartade föremal. Forvaras de i

andra än omedelbart för »Trödelhandel» använda affarsrum, skall förvaringsorten

angivas i affärsboken. På i mängder uppköpt gammal

metallgods och dylikt (»altes Metallgerät, Metallbruch und dergleichen»)

äffer dock denna “bestämmelse angående anbringande av beteckning och

förvarande ej tillämpning. — Polismyndighet och dess organ aga befogenhet

att när som helst granska driften av en »Trödelhandel» eller

minuthandel med garnavfall m. in. Vederbörande tjänstemän skall alltid

lämnas tillträde till affärs- och lagerrummen; pa anhållan skola

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj tis Nåd. Proposition Nr 142. 35

aflärsböckenia på polismyndighetens ämbetsrum föreläggas honom till

granskning. Vidare skola på begäran de för »Trödelhandel» uppköpta

iöremålen löretes för honom, och varje äskad upplysning angående

affärsrörelsen sanningsenligt lämnas.

Enligt eu ministeriel! kungörelse skal! affärsbok minst eu gång

årligen granskas.

Berlins handelskammare fäster i ett meddelande till Stockholms

handelskammare uppmärksamheten därpå att, enligt ett av Kammergericht

den 27 september 1900 meddelat utslag, idkares av /bröd el b andel»

bokföringsplikt omfattar samtliga inköpsaffärer i hans affärsrörelse, även

sådana, som ej röra föremål för »Trödelhandel».

1 vissa tall kan medgivas befrielse från nu omförmälta bokföringsskyldighet.

Enligt särskilda ministeriella kungörelser kan skomakare, som

yrkesmässigt befattar sig med uppköp och försäljning av begagnade

skodon, i Berlin av polispresidenten och i (ivriga orter av regeringspresidenten

befrias från dylik skyldighet; detsamma gäller ock om

idkare av »Trödelhandel» i fråga om affärer av nu antydda slag.

Överträdelse av ovan anmärkta stadganden i näringsförordningerr

eller de ministeriella förordningarna straffas med böter eller, i händelse

av oförmåga att gälda dessa, med fängelse.

För Berlins polisområde är genom en polisförordning av den 26

februari 1853, vilken såsom ännu giltig ånyo utfärdats genom en kungörelse

av den 7 maj 1889, stadgat, att envar, som yrkesmässigt bedriver uppköp

av förarbetade eller begagnade föremål, till vilka särskilt äro att

räkna metallredskap och smycken, för att under förändrad form åter

föra de uppköpta föremålen i handel eller för att nedsmälta dem, skall,

så vida hans affärsrörelse icke faller under bestående föreskrifter rörande

»Trödelhandel» och han följaktligen ej har att rätta sig efter dessa, över

sina uppköp föra bok, i vilken dessa efter tidsföljd med noggrann beskrivning

av föremålen, uppgift på säljaren och inköpspriset skola

antecknas. Denna bok skall på anfordran föreläggas tjänsteman, som

fått kontrollen åt sig uppdragen, till granskning. Överträdelse av

förordningen straffas, så framt ej enligt allmän lag hårdare straff är

förskyllt, med böter, eller i händelse av oförmåga att gälda dessa, med

motsvarande frihetsstraff.

Enligt den för Österrike gällande, den 16 augusti 1907 publicerade

näringsförordningen indelas näringarna i fria näringar, hantverksmässiga

näringar och näringar, för vilkas bedrivande erfordras särskild koncession.

För rätt att självständigt driva näring fordras i regel att äga rätt

Österrike.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

att själv förvalta sin förmögenhet. Den, som vill driva näring, som

hör till de s. k. fria näringarna, har att dessförinnan därom göra anmälan

hos vederbörande myndighet med uppgift å stället, där rörelsen

skall utövas. Vill någon utöva näring, för vilken erfordras särskild

koncession, har han att göra ansökan om sådan. Koncession lämnas

endast åt den, som är till närings utövande i allmänhet berättigad och

vilkens tillförlitlighet i avseende å den näring, för vilken sökes koncession,

kan anses ådagalagd. Beviljande av koncession är tillika beroende

därav, att hinder ur polissynpunkt ej möter.

Till näringar, för vilkas bedrivande erfordras koncession, hör bland

andra »Trödlergewerbe». Vid fråga om beviljande av koncession för

dylik näring liksom för vissa andra näringar skall tagas hänsyn till

lokala förhållanden och för sådant ändamål vederbörande kommunalmyndighet

höras.

Näringsidkare kan utöva sin näring genom ställföreträdare; sådan

måste besitta de för självständig drift av näring av sådant slag erforderliga

egenskaperna; näring, för vars utövande erfordras särskild koncession,

kan följaktligen utövas av ställföreträdare, allenast så framt denne

godkänts av vederbörande myndighet.

Med indragning för alltid eller för bestämd tid av näringsrättigheten

bestraffas

a) näringsidkare, som oaktat upprepade bestraffningar betinnes

skyldig till överträdelse av föreskrifterna angående näringens utövande,

b) näringsidkare, som tillträder näring, vilkens utövande annan

på grund av förbrytelse gått förlustig, för att främja näringens fortsatta

drivande genom denne och som beträdes med förbrytelse av enahanda

art som den, i anledning av vilken den sistnämnde förlorat sin rätt

till näringen.

Utövas näring genom ställföreträdare, straffas denne för överträdelse

av givna stadganden. Jämte ställföreträdaren kan innehavaren

av näringen straffas, om överträdelsen begåtts med hans vetskap eller

om han kan anses hava felat i erforderlig omsorg i fråga om den

uppsikt, han med hänsyn till förhållandena själv kunnat ägna rörelsen,

eller i fråga om val av eller uppsikt över ställföreträdaren. Förlust av

näringsrätten, där sådan kan förekomma, inträder allenast, om överträdelsen

begåtts med näringsinnehavarens vetskap och han varit i stånd

att hindra densamma.

Förutom i ovan nämnda fall kan på administrativ väg rätt till

utövande av näring indragas för bestämd tid eller för alltid, om näringsidkare

dömes till ansvar för vissa förbrytelser och under det föreliggande

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 142. 37

omständigheter är att befara, att fortsatt bedrivande av rörelsen skulle

leda till missbruk, och, i fråga om näring, för vars utövande erfordras

koncession, särskilt om näringsidkaren efter upprepad skriftlig varning

låter handlingar komma sig till last, på grund av vilka deri i lagen

uppställda fordran på tillförlitlighet synes lida intrång.

Rörande det sätt, på vilket innehavare av »Trödlergewerbe» har att

löra sina böcker, och den poliskontroll över omfånget av och sättet för

näringens utövande, han har att underkasta sig, meddelas bestämmelser

i särskild förordning.

I denna, som den 2 maj 1884 utfärdats av vederbörande ministerier,

stadgas, att innehavare av »Trödler»-näring är pliktig att föra en affärsbok

rörande sina inköp och försäljningar för rörelsen. I denna bok

skola införas, utan hänsyn till inköpspriset, inköp och försäljning av

alla guld- och silvervaror, juvelerareartiklar, konstsaker och antikviteter

ävensom av vapen, för så vitt sådana överhuvud få föras i rörelsen,

samt, så framt inköpspriset överstiger ett belopp av fem österrikiska

gulden, inköp och försäljning av varje annat föremål. Affärsboken skall

lörses med fortlöpande sidtal samt genomdragas med band, vars ändar

skola av vederbörande myndighet förseglas. Denna myndighet har ock

att förse boken med intyg om uppvisandet inför myndigheten.

Affärsboken skall innehålla rubriker för löpande nummer, det inköpta

föremålet, dagen för inköpet, säljarens uppgivna namn, stånd och

bostad med anmärkning, huruvida säljaren är för näringsidkaren personligen

bekant, inköpspriset, dagen för försäljningen, försäljningssumman

och anmärkningar. Boken skall städse hållas i ordentligt skick; radering

däri får ej företagas och inskrivning ej göras oläslig.

De underrättelser rörande förkomna eller ägaren rättsstridigt

frånhända föremål, som från myndigheter tillhandakomma näringsinnehavaren,

skall denne bevara ordnade efter tidsföljd och på anmodan

förete för vederbörande kontrollerande myndighet. Detsamma gäller ock

om alla sådana skriftliga underrättelser, som komma näringsidkaren till

hända från privatpersoner.

^ ederbörande förvaltningsmyndighet är skyldig att företaga periodiska

revisioner i näringsidkarens affärslokaler; tillika äga vederbörande

myndigheter rätt att när som helst anställa efterforskningar i affärslokalerna,

granska affärsböckerna och underkasta rörelsens drift revision

samt avhjälpa iakttagna oordentligheter eller föranstalta om deras avhjälpande.

Näringsidkaren är pliktig att lämna myndigheterna varje

äskad upplysning rörande affärens drivande. Överträdelse av förordninsrens

opaginerad Kontrollera mot PDF

gg Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

föreskrifter straffas i enlighet med näringsförordningens bestämmelser,

så framt ej stadgandena i strafflagen komma till användning.

Genom en särskild ministeriel! förordning den 6 juli 1880 hava

fastställts bestämmelser för avgörande av frågan om vilken näringsverksamhet,

som faller under begreppet »Trödlergewerbe», och vilken, som

faller under begreppet antikvitetshandel; näringsverksamhet av sistberörda

slag hör till de fria näringarna.

Enligt antydda bestämmelser omfattar »Trödlergewerbe» inköp och

försäljning av begagnade iöremål (varor) av alla slag, med undantag av

sådana föremål, beträffande vilka rätten till handel är bunden vid säl skild

koncession. Med iakttagande av denna begränsning har idkare av

»Trödlergewerbe» därför ock rätt att i sin rörelse föra begagnade eller

gamla föremål, som besitta historiskt värde eller konst- eller samlareyärde

bLiebhaberwerth»). Antikvitetshandel omfattar däremot allenast inköp

och försäljning av gamla föremål d. v. s. sadana, vilkas föriäidigandt

ej förekommer nu för tiden och som eftersökas på grund av sitt historiska

värde eller konst- eller samlarevärde, likvisst med undantag av

sådana föremål, beträffande vilka rätten till handel är beroende av särskild

koncession. Antikvitetshandlare är ej skyldig att föra sådan särskild affärsbok,

som av idkare av »Trödlergewerbe», enligt vad ovan sagts, skall föras.

Den allmänna för Österrike gällande näringsförordningen äger ej

tillämpning å gårdfarihandel och annan uteslutande under kringvandrande

utövad näringsverksamhet, i vilka hänseenden gälla särskilda föreskrifter.

För rätt att idka handel med lump fordras i regel ej särskilt tillstånd.

Enligt näringsförordningen kan emellertid, om så av allmänna

hänsyn synes trängande nödvändigt, genom ministeriel! förordning bestämmas/

att särskilt tillstånd skall erfordras för att i allmänhet eller

inom visst område idka även annan näring än sådan, vars utövande i

näringsförordningen gjorts beroende av dylikt tillstånd. Med föranledande

av denna bestämmelse har föreskrivits, att rätt att inom vissa särskilt

angivna områden yrkesmässigt driva handel med lump (»Hadernhandel»)

är beroende av dylikt särskilt tillstånd.

I den österrikiska strafflagen stadgas slutligen, att idkare av »Trödelhandel»

eller annan, som varaktigt timmer») driver näring och handel

med begagnade, avlagda eller gamla saker, skall, om han köper eller

tillbyter sig något av barn, som är omyndigt, allt efter omständigheterna

straffas med böter från och med fem till och med femtio gulden

eller med fängelse i högst tio dagar.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kung!. Majds Nåd. Proposition Nr 142.

1 England finnas bestämmelser ä ifrågavarande område meddelade

rörande sådana handelsidkare, som handla med visst metallgods eller

vissa metallvaror eller med vissa skeppsförnödenbeter, så kallade »dealers

in old me t al sj) och »marine store dealers».

För handelsidkare av förra slaget gäller »The old metal Dealers

act, 1801». Denna avser handelsidkare, som handlar med, köper och

säljer gammalt metallgods, metallavfall, brottstycken av metall eller

gamla eller delvis förarbetade eller förstörda varor av metall (»old Metal,

scrap Metal, broken Metal, or partly manufactured Metal Goods, or

defaced or old Meta! Goods»), vare sig han handlar allenast med sådana

artiklar eller tillika med begagnade varor (»Secondhand Goods») eller

skeppsförnödenheter (»Marine Stores»). 1 författningen stadgas, bland

annat, att, om någon hos fredsdomare under edlig försäkran anmäler,

att det linnes anledning antaga, att hos dylik handelsidkare förvaras

något stulet eller eljest olagligen åtkommet metallföremål av sådant slag,

som författningen avser, äger fredsdomaren uppdraga åt polismyndighet

att hos handelsidkaren efterforska och beslagtaga alla hos honom påträffade

föremål av samma slag. Förmår denne ej tillfredsställande visa

på vad sätt han åtkommit nämnda föremål, är lian förfallen till böter;

i händelse av återfall kan straffet sättas till straffarbete. Enahanda straffbestämmelser

gälla för handelsidkare, som linnes i sin besittning hava

stulet eller eljest olovligen åtkommet föremål av antydd art och övertygas

om att vid mottagandet därav hava haft skälig anledning antaga, att

det olovligen åtkommits. Har handelsidkare blivit förvunnen till någon

av nämnda förbrytelser, äger domaren förordna, att handelsidkaren

skall inskrivas i en av vederbörande polismyndighet för sådant ändamål

förd bok. Efter det dylik inskrivning verkställts, är han för en tidrymd,

som av domaren fastställes men som ej må överskrida tre år,

underkastad vissa i författningen upptagna nedan angivna reglementariska

föreskrifter; denna tidrymd kan, om handelsidkaren därunder

övertygas om förbrytelse mot författningen, utsträckas, dock för varje

gång ej längre än tre år från den tidpunkt, då den eljest skulle tiiländagått.

Flyttar handelsidkare, som är pliktig ställa sig nyss antydda föreskrifter

till efterrättelse, sin handelsrörelse till annan plats, skall han

därom underrätta polismyndighet, hos vilken han är inregistrerad; fortsätter

han sin rörelse utan att lämna dylik underrättelse, är han förfallen

till bötesansvar. I händelse av flyttning utom det distrikt, där

registreringen verkställts, skall vederbörande myndighet härom under
-

Bngland.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

rätta vederbörande i det nya distriktet, som därefter må förordna om

registrering därstädes.

År handelsidkare underkastad berörda reglementariska föreskrifter,

äger polismyndighet, efter bemyndigande av domare, att visitera affärslokalerna

och undersöka varor och böcker samt att i den bok, som

handelsidkaren, enligt vad nedan sägs, är skyldig att föra, anteckna

tiden för besöket.

Handelsidkare, som inregistrerats, skall under den tid, domaren

bestämt, ställa sig följande föreskrifter till efterrättelse:

1) Det åligger honom att föra bok, tydligt skriven, i vilken han,

enligt fastställt formulär, skall införa redogörelse för alla sådana metallföremål

av ovan angivna slag, varav han undan för undan kommer i

besittning; denna redogörelse skall för vart föremål innehålla namnet

på den, som köpt eller mottagit detsamma, den persons namn, yrke och

bostad, från vilken föremålet inköpts eller mottagits, och tiden härför.

Vidare skall handelsidkaren, likaledes enligt formulär, i nämnda bok införa

uppgift på alla dylika föremål, som han försäljer eller eljest disponerar

över, med angivande för vart föremål av den persons namn, yrke

och bostad, till vilken föremålet sålts eller eljest avhänts. Varje sådan

anteckning i boken skall, så framt ej motsatsen ådagalägges, anses hava

verkställts av handelsidkaren eller med hans bemyndigande.

2) Handelsidkaren får varken själv eller genom annan köpa eller

mottaga föremål av ifrågakomna slag före klockan 9 f. m. eller efter

klockan 6 e. m. eller av någon, som synes vara under 16 år; ej

heller får han använda person, som ej uppnått nämnda ålder, till att

köpa eller mottaga sådant föremål.

3) Vidare är handelsidkaren skyldig att inför polismyndighet, när

helst denna, efter bemyndigande av domare, så påfordran, framlägga

de böcker, han, enligt vad nyss sagts, är skyldig att föra, ävensom de

av honom köpta eller mottagna föremål av ifrågavarande art, som han

har i besittning. Dylikt föremål skall anses vara i hans besittning, om

det är placerat i hus, uthus, gård, trädgård eller annan plats, som innehaves

av honom, eller med hans vetskap och tillstånd flyttats till annan

plats, utan att en bona-fideförsäljning från hans sida kommit till stånd.

4) Härjämte skall handelsidkaren utan dröjsmål giva polismyndighet

underrättelse om föremål i hans besittning, vilket svarar mot beskrivning

på föremål, som stulits, försnillats eller bedrägligen åtkommits och

rörande vilket upplysning lämnats honom från polismyndigheten.

5) Tillika åligger det handelsidkaren att under de fyrtioåtta

närmaste timmarna efter inköp eller mottagande av metallföremål av

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

41

ovan angivna slag behålla detsamma utan att förändra den form

samma! ,Dnehade’ eIlor På ^got sätt disponera över det
böter

F°rSeeIse m0t dessa reglementariska föreskrifter straffas med

Jämväl i »The Prevention of Crimes act 1871» förekommer eu

bestämmelse rörande »dealer in old me tåls»; i 13 artikeln av denna författning

stadgas nämligen botesansvar för dylik handelsidkare, som vare

sito själv eller genom tjänare eller agent köper, mottager eller köpslår

om viss sorts, vare sig ny eller gammal metall,’ nämligen bly, koppar

i vXn Xo S'' H6Dgel8kt ny8ilvei> zink eller sammansättning’

eu kvTnÄ dessa metalIer «tgör den förnämsta beståndsdelen, i

kvantitet pa en gång av mindre vikt än, i fråga om bly eller

*““* bg4r’ 112 ***** ool eljest

aet 1>>marine ,•*”?, de‘,ler“ före8tl™8 ! -mereW shipping

• » '' fii ft den’ som handlar med, koper eller säljer någon av fö?

J e artiklar, nämligen ankare, kablar, segel, gammalt tågvirke eller

gammalt järn eller andra skeppsförnödenheter av något slag skall hava

sitt namn jämte orden »dealer in marine stores» tydligt måfat med bok
SrrSålmT

IT-Xlek f T,aT h°n0m tillhöri^ varuhus eller nederg.

badan handelsidkare skall föra särskild bok, i vilken han skall

gorå anteckning om alla skeppsförnödenheter, varav han kommer i besitt
bosfad

“fd UP?,?ft fur Virt föremål om deu persons namn, yrke och

härför.’ f V1 k6Q ^ k°pt eller motta^it detsamma, och om tiden

Handelsidkaren får varken själv eller genom agent av person som

synes vara under 16 år, köpa skeppsförnödenheter av någofslag

tillstån/11 ■■ å ej,he1ller ynder någon förevändning utan särskilt skriftligt

rena nlrndet’ t f T, hl\.farn elIer dmne för papperstillverkning

epa upp någon kabel eller liknande föremål av mer än fem famnars

erh411a d-Tlikt tillstånd skall han inför vederbörande

från tXTh 1“ ?rTre uPPSif!er »“giende föremålet och den person,

,? kea kan koPt fler mottagit detsamma, ävensom avgiva en för
att

föfemå e^o’ b,edra^erl och ^ kännedom eller mfsstanke om,

att föremålet oärligt åtkomma, inköpt eller annorledes förvärvat det
SraV

Har S°ukt Ständ bevilJate’ får handelsidkaren ej använda sig

dara\, förr an han åtminstone under en veckas tid i tidning inom orten

konsort, att han erhållit dylikt tillstånd med beskrivning p& deUMgaBihang

till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 126 höft. (Nr 142.) 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 142.

varande föremålet ävensom uppgift om den plats, där det förvaras ocfe

om den tidpunkt, då den planerade åtgärden skall vidtagas. Pa iiai

ställning av någon, som misstänker eller tror, att föremålet tillhör honom,

kan fredsdomare, om framställningen edligen bekraftas, berättiga honom

att påfordra framlämnande av föremålet och de bocker, handelsidkare

har Skyldighet att föra, samt att företaga undersökning av desamma.

Överträdelse av föreskrifterna i denna författning straffas nied böter.

Genom senare lagstiftning hava meddelats ytterligare nagra bestammpiopr

angående sådana handelsidkare, varom nu är fråga.

Så stadgas i »Public Health Acts Amendment Act, 1907», att »dealer

in old metall) och »marine store dealer» har att i en bok, som for sådant

ändamål föres hos myndighet, anteckna sitt namn med uppgift om

bostad plats för rörelsens idkande, varuhus, magasin och nederlag.

Enligt samma akt skall vidare skyldighet att föra bok rörande inköpta

ellei° annorledes förvärvade föremål åligga varje sådan handelsidkare

och skall i boken införas noggrann beskrivning pa varf d7 lkt f«r^

med uppgift om priset och den persons namn, adress och jrke, lian

vilken föremålet förvärvats. Tillika berättigas vederbörande myndighe

till fritt tillträde till plats för varje dylik rörelses idkande ävensom till

för rörelsen avsett varuhus, magasin och nederlagför11]sPektl°^

desamma och av de böcker, som enligt nyss namnda stadgande foras

av handelsidkaren. Överträdelse av någon av dessa bestämmelser straffas

med föreskrives i »Children act, 1908», att »dealer in old

metal» eller »marine store dealer», som av någon, vien sy™8

under 16 år, köper sådant metallföremål, som avses i »The old metal

Dealers act, 1861», evad föremålet utbjuda for försurning för namn f

persons eg^n eller annans räkning, är, efter summarisk bevisning, foi
i

allen anskretsar i England har emellertid den upp tat tran gen

allt mer giort sig gällande, att förefintliga stadgande!! i syfte att; förekomma

handel medgtjuvgods vore i behov av skärpning Vid brittiska

handelskammaremötet i Dublin år 1911 antogs en resolution dan uttalades

önskvärdheten av, att det matte i lag stadgas, att envar, som o ver

tyg-as med sin vetskap hava i sin besittning eller eljest a omiade, vara e

h^n förfogar, hysa föremål, vilket skäligen kan misstankas hava stulit

eller olagTigen åtkommits, och ej kan tillfredsställande redogöra för sitt

innehav äi förfallen till ansvar, samt att dylikt föremål skall kvarhaUas

hos polisen och konfiskeras, så framt det ej inom de narmaste sex

åren reklameras av den rätte ägaren.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

kungl. \1aj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

I anledning av denna resolution meddelades rörande regeringens

ställning till den sålunda väckta frågan, att vederbörande statssekreterare,

som ej kunde själv taga initiativ till genomförande av den ifrågasatta

Ligatoftriingen, ville stödja ett lagförslag åsyftande ändring av gällande

bestämmelser rörande »dealer in old metals», i vilket hänseende enligt

hans mening- behov av en reform vore mest trängande.

I f rankrike gäller å förevarande område lagen den In februari

1X1)8 angående handel med gamla saker (»commerce de brocanteur»).

Denna lag avser handelsidkare (»brocanteur»), som återförsäljer

gamla möbler, tvättkläder, gångkläder, nipper, böcker, kärl, vapen, metaller,

järnskrot och andra föremål ocli varor, vilka tillfälligtvis komma i handel,

eller som köper nya dylika artiklar av annan än den, som tillverkar

dem eller driver handel därmed. Handelsidkare, som lagen avser, är

skyldig att i förväg låta, med företeende av bevis om erlagd handelsavgdt

eller om befrielse från skyldighet att gälda sådan och av individualitetsmtyg,

inskriva sig a för sådant ändamål upplagt register, om han är

bosatt i Paris eller å område, som lyder under polisprefekturen därstädes,

hos samma prefektur, men eljest hos prefekturen i det departement, där

han bor. I anledning av inskrivningen utfärdas till honom ett intyg

xörande densamma, vilket han är skyldig att på anfordran förete. Handelsidkaren

är vidare pliktig att föra bok, som skall till sidantalet nuraieras

och undertecknas av poliskommissarie eller mär; i denna bok

skall handelsidkaren, dag för dag och utan tomrum eller radering, inskm

a den persons namn, yrke och bostad, med vilken han avslutar

affär, ävensom uppgift på arten och beskaffenheten av varan och priset

<i densamma; boken skall pa anfordran företes. Ombyter handelsidkare

bostad, har han att därom göra anmälan hos poliskommissarie eller mär

såväl å den plats, han lämnar, som å den plats, dit han flyttar. Handeisrdkaren

är vidare särskilt förbjudet att köpa möbler,''gångkläder,

tvättkläder, nipper, böcker, metaller, kärl, med ett ord lösören i allmänhet,

av minderåriga barn utan föräldrars eller förmyndares uttryckliga

skriftliga medgivande ävensom att köpa av någon, vilkens namn och

bostad icke äro handelsidkaren kända, med mindre den åsvftade personens

identitet stvrkes av två kända vittnen, som teckna sina namn i boken,

r -7 ^n’ som driver h;indel med nu avsedda föremål utan att hava

butik, är underkastad samma föreskrifter; han skall därutöver på

synligt sätt bära och på anfordran förete en till honom överlämnad

polett, försedd med hans namn och inskrivningsnummer, och är dessutom

underkastad alla av vederbörande prefekt eller mär utfärdade

Frankrike.

s. 44 Kontrollera mot PDF

Förslag

till lagbestämmelser.

44 Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

polisföreskrifter i fråga om rörelsen å marknad eller torg. Tillika

innehåller lagen bestämmelser om ansvar för överträdelse av dess föreskrifter.

))

Det till Kungl. Maj:t avlämnade förslaget till lagbestämmelser i

förevarande ämne utgöres av ett förslag till »förordning angående handel

med vissa begagnade föremål m. m.» och är, med ett därvid fogat förslag

till formulär, av följande lydelse:

»1 §. 1 inom. Handel med föremål, som äro att hänföra till skrot

eller lump, eller med till skrot ej hänförliga brottstycken av metall eller

begagnade metallvaror eller med begagnade beklädnadspersedlar ellei

begagnade skodon eller med artiklar, jämförliga med nu nämnda, föremål,

vare, med tillämpning av de föreskrifter, som nedan stadgas, tillåten

under de villkor, som i övrigt för idkande av dylik handel äro enligt

gällande författningar fastställda.

2 mom. Denna förordning äger dock ej tillämpning å näring,

som i 1 mom. sägs, så framt rörelsen avser allenast föremål, som besitta

konst- eller samlarevärde (antikviteter).

2 §. 1 mom. Grosshandel med eller försäljning i bod eller från

annat upplagsställe av föremål, som i 1 § avses, må ej idkas av den,

som ej råder över sig och sin egendom eller som jämlikt 17 § förverkat

rätt att sådan rörelse utöva eller som eljest ej är till idkande av handelsrörelse

i allmänhet berättigad.

2 mom. Den, som vill driva rörelse, som i 1 mom. avses, vare, där

ej sådant fall, som i 3 eller 4 mom. omförmäles, är för handen, pliktig

att, med iakttagande i övrigt av vad enligt gällande författningar stadgas

om förvärv av rätt att driva dylik rörelse, därom göra skriftlig anmälan

i Stockholm hos överståthållarämbetet, i annan stad hos magistraten

eller, där sådan icke finnes, hos vederbörande stadsstyrelse och å landet

hos Konungens befallningshavande med uppgift å ställe, där rörelsen

skall utövas och där föremål, som denna avser, skola förvaras.

3 mom. Där någon vill, efter det honom meddelats förbud, som

i 19 § omförmäles, förvärva rätt att åter utöva rörelse, som i 1 mom.

sägs, ankomme på Konungens befallningshavande att på ansökan, åtföljd

av de intyg om sökandens frejd och befogenhet att rada över sig och

sin egendom, som på grund av stadgandet i samma mom. erfordras,

och av uppgift, som i 2 mom. sägs, efter magistratens ellei kommunalnämndens

hörande pröva, huruvida tillstånd därtill må lämnas.

I Stockholm äge vad nu sagts om magistratens hörande icke

tillämpning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

4 5

■Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

4 inom. Vad i 3 mom. sagts skall ock gälla, i fall annan än den,

som jämlikt 17 § förverkat rätt att driva rörelse, som där om form kies,

eller som åsyftas med förbud, som i näst föregående moment sagts,

vill i samma lokal, där rörelsen förut bedrivits, fortfarande sådan rörelse

utöva.

3 §. Bolag eller ekonomisk förening må allenast genom särskild

föreståndare idka rörelse, som i 2 § 1 mom. sägs. Sådan föreståndare

kan ej den vara, som på grund av stadgandet i nämnda moment ej

äger utöva dylik rörelse, och, där ej Konungens befallningshavande

prövar annat kunna medgivas, ej heller den, som enligt 2 § 3 mom.

ej utan tillstånd äger sådan rörelse bedriva.

Av bolaget eller föreningen skall hos myndighet, som i 2 § 2 mom.

sägs, uppgift å den, som antagits till föreståndare, lämnas innan rörelsen

börjas och, i händelse av ombyte av föreståndare under rörelsens utövande,

ofördröjligen efter det ombytet ägt rum.

4 §. Rörelse, varom, i 2 § 1 mom. är fråga, må efter näringsidkarens

död under ett år, räknat från dagen för dödsfallet, fortsättas

för stärbhusdelägarnas räkning, där detta sker genom sådan föreståndare,

som i 3 § sägs. Vilja stärbhusdelägarna fortsätta rörelsen, åligger det

dem att därom senast inom fjorton dagar från dagen för dödsfallet

gorå anmälan hos myndighet, som i 2 § 2 mom. omförmäles, med uppgift

tillika å den person, som antagits till föreståndare. Göres ej inom föreskriven

tid dylik anmälan, anses handelsrättigheten hava upphört den

dag, då tiden för anmälningsskyldighetens fullgörande gick till ända.

Ombytes efter sådan anmälan föreståndare, skola stärbhusdelägarna

ofördröjligen meddela myndighet, som nyss nämnts, uppgift å den nya

föreståndaren.

5 §. Föreståndare, som i 3 eller 4 § omförmäles, skall i fråga

om allt, som här nedan stadgas angående rörelsens skötsel, anses som

näringsidkare.

6 §. Ej må annat ställe än som enligt 2 § hos myndighet anmälts

användas för rörelsens utövande eller för förvaring av föremål, varom

i nämnda § förmärs, med mindre näringsidkaren dessförinnan meddelar

myndighet, som i 2 § 2 mom. sägs, uppgift å det nya stället.

7 §. 1 mom. Den, som idkar rörelse, varom i 2 § 1 mom. förmäles,

skall, evad rörelsen omfattar allenast föremål, som i 1 § avses,

eller ej, föra särskild bok (affärsbok) för inskrivning av varje affär,

varigenom för rörelsen föremål förvärvas eller eljest mottages för försäljning.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

2 mom. Bedrives rörelsen som grosshandel, må från inskrivning

uteslutas affär, varigenom gods, direkt eller genom mellanhand, förvärvas

eller mottages från kronan, kommun eller annan sådan menighet,

kommunikationsföretag, fabrik, verkstad eller annan industriell anläggning

eller från affärsrörelse, vars innehavare är underkastad denna förordnings

föreskrifter.

8 §. 1 mom. Affärsbok skall, enligt vid denna förordning fogat

formulär, föras för kalenderår och, innan den tages i bruk, inbindas

och förses med fortlöpande sidtal. Affär, för vilken boken är avsedd,

skall i denna omedelbart efter avslutandet i fortlöpande nummerföljd

med bläck inskrivas, med noggrann! angivande av dagen för affälla

avslutande, föremålets eller föremålens för affären art samt antal, mått

eller vikt och särskilda kännemärken, där sådana förekomma, ävensom

den persons för- och tillnamn, yrke och bostad, med vilken affären

avslutats, och det pris, som därvid avtalats, eller, där affären inneburit

annat avtal än köp, dylikt avtals innehåll. År nämnda person ej känd

för den, med vilken affären avslutats, skola av den förre lämnade uppgifter

om hans person, i den mån så ske kan, till riktigheten kontrolleras.

Förvaras föremål annorstädes än i affärslokalen, skall i boken göras

anteckning om förvaringsplatsen. Varder föremål å senare dag än den,

då inskrivningen verkställts, upplagt å därför avsedd förvaringsplats,

skall dagen därför angivas. I särskild avdelning bredvid varje inskrivning,

som nu sagts, skall verkställas anteckning om försäljning av inskrivet

föremål med angivande av dagen för försäljningen, köparens för- och

tillnamn, yrke och bostad samt försäljningssumman.

Där ” rörelsens omfång eller beskaffenhet gör sådant lämpligt, må

affärsbok föras i särskilda avdelningar.

2 mom. Vad i affärsbok inskrivits får ej utplånas eller genom

överstrykning eller annorledes göras oläsligt.

9 §. Affärsbok skall av näringsidkaren förvaras under eu tid av

fem år, vilken tid räknas från den dag, då sista inskrivningen verkställdes.

Avslutad bok må mot bevis kunna lämnas till förvaring av

vederbörande magistrat eller kronofogde, överlåtes näringen eller varder

den nedlagd, skall överlåtaren eller sista innehavaren överlämna av honom

förvarad affärsbok, den förre till den nya innehavaren och den senare

till myndighet, som nyss nämnts.

10 §. 1 mom. Å föremål, rörande vilket inskrivning gjorts i

affärsbok, skall näringsidkaren, där föremålet ej förvärvats eller mottagits

genom affär av i 7 § 2 mom. angivet slag, så fort ske kan etter

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

inskrivningen anbringa varaktig beteckning, angivande det år och det

nummer, varunder inskrivningen verkställts, ävensom, där boken förts

i särskilda avdelningar, den avdelning, däri inskrivningen ägt rum.

Beteckningen skall vara tydlig och anbringas så, att den är lätt skönjbar.

Avser inskrivning liera föremål och kan beteckning, som nu sagts,

icke utan synnerlig svårighet eller omgång anbringas å vart föremål,

må för dessa eller vissa av dem, så framt de förvaras utan sammanblandning

med andra föremål, användas en beteckning, där denna anbringas

på sådant sätt, att därav tydligt framgår, att den avser samtliga

de föremål, för vilkas betecknande den anbragts.

Varder beteckning genom nötning eller annorledes förstörd eller

otydlig, skall ny beteckning ofördröjligen anbringas.

2 mom. Beteckning, varom i denna paragraf förmäles, må, så

länge föremål, som beteckningen avser, för rörelsen förvaras, borttagas,

allenast i den mån detta efter förloppet av den i 11 § omförmälda tid

oundgängligen nödvändiggöres av föremålets bearbetning eller förändring.

3 mom. Föremål, för vilket skall anbringas beteckning, skall, där

rörelsen jämväl avser gods, därför beteckning ej är föreskriven, förvaras

skilt från detta.

11 §. 1 mom. Där ej tillsägelse eller beslut av hälsovårdsnämnd,

kommunalnämnd eller annan myndighet annat föranleder, må föremål,

för vilket, enligt vad i 10 § sägs, skall anbringas beteckning, ej utlämnas,

förstöras eller nedsmältas eller bearbetning eller annan förändring

därå vidtagas förr än efter förloppet av sju dagar från den dag,

då föremålet anbragts å därför avsedd förvaringsplats.

2 mom. Föremål, varom i 1 mom. sägs, skall förvaras på sådant

sätt, att det är lätt åtkomligt för granskning, som i 15 § omförmäles.

12 §. Myndighet, som i 2 § 2 mom. sägs, må, där skäl därtill

äro, för särskild affär eller särskilt slag av affärer medgiva befrielse

från skyldighet att ställa sig till efterrättelse vad i 7, 8, 10 eller 11 §

är stadgat.

13 §. 1 rörelse, som i 2 § 1 mom. omförmäles, må föremål, som

av den, vilken ej fyllt 18 år, för affär utbjudes eller tillhandahålles,

evad detta sker för hans egen eller annans räkning, icke förvärvas eller

eljest mottagas.

14 §. Efter anmälan av myndighet att föremål förkommit eller

olovligen frånliänts ägaren, vare näringsidkare, som i 2 § 1 mom. avses,

pliktig att ofördröjligen undersöka, huruvida i affärsboken förekommer

anteckning om samma föremål och om det linnes i hans be
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

sittning. Yinnes upplysning om föremålet, skall näringsidkaren, så fort

ske kan, därom lämna myndigheten underrättelse.

Skriftliga meddelanden från myndighet i nu berörda hänseende

skola av näringsidkaren under en tid av fem år, vilken tid för varje

meddelande räknas från dess datum, förvaras ordnade i tidsföljd. Överlåtes

eller nedlägges rörelsen, skall vad i 9 § för dylikt fall stadgas

om affärsbok äga motsvarande tillämpning å meddelande, varom nu

nämnts.

Erhåller näringsidkaren annorledes än nyss sagts kännedom om

att föremål, som hos honom utbjudes eller av honom förvärvats eller

mottagits, olovligen åtkommits eller får han skälig anledning till misstanke

härom, vare han likaledes skyldig att genast därom underrätta

vederbörande polismyndighet.

15 §. Polismyndighet skall, när helst den hos näringsidkare, som

i näst föregående § sägs, eller hans ställföreträdare så påfordrar, lämnas

tillträde till näringsidkarens affärslokal ävensom till magasin eller

upplagsplats, som för rörelsen användes, och äger rätt att företaga den

granskning av där befintligt varulager och av affärsbok, vartill myndighetens

tjänsteåligganden kunna giva anledning.

Näringsidkaren eller hans ställföreträdare vare pliktig att därvid

tillhandahålla föremål eller affärsbok, vars granskning påkallas, samt att

tillhandagå med erforderliga upplysningar.

16 §. Finnas särskilda ordningsföreskrifter av nöden för drivande

av rörelse, som i 2 § 1 mom. avses, äge Konungens befallningshavande

att meddela dylika föreskrifter; och må i dessa för överträdelse av desamma

stadgas viten av 5 till och med 100 kronor.

Beslut om sådana föreskrifter lände, utan hinder av besvär, till

efterrättelse in till dess annorlunda kan varda förordnat.

17 §. Den, som dömes till ansvar för tjuvnadsbrott eller med

avseende å hos honom anträffat stulet gods till ansvar enligt 3 kapitlet

10 § strafflagen, äge, där förbrytelsen begåtts under tid, då han för

egen räkning eller i egenskap av föreståndare, som i 3 eller 4 § omförmäles,

drivit rörelse, som i 2 § 1 mom. avses, ej sådan rörelse vidare

utöva.

18 §. 1 mom. Den, som i strid mot föreskrifterna i 2 § idkar

rörelse, som där avses, böte från och med 50 till och med 500 kronor.

Till samma ansvar vare den, som äger rätt att driva dylik rörelse,

förfallen, där han, mot vad i 3 eller 4 § stadgas, annorledes än genom

föreståndare, som där omförmäles, utövar rörelsen.

2 mom. För överträdelse av anmälningsskyldighet enligt 3 §

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kung/. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

undra stycket eller 4 § andra stycket vare straffet böter från och med

5 till och med 50 kronor.

3 mom. Bryter den, vilken äger rätt att driva näring, som i

denna förordning avses, mot 6, 7, 8, 9, 10, 11, 13, 14 eller 15 §,

straffes med böter från och med 5 till och med 200 kronor.

Skulle föreståndare, som i 3 eller 4 § omförmäles, vid utövningen

av sin föreståndarebefattning göra sig skyldig till överträdelse, som nu

sagts, eller till överträdelse av ordningsföreskrift, som enligt 16 § meddelats,

vare han förfallen till böter eller vite, som för förseelsen äro

stadgade, men näringens innehavare vare från ansvar fri, där lian ej

prövas vara delaktig i förseelsen.

4 mom. Där annan än näringsidkare eller föreståndare, som nyss

sagts, verkställer veterligen oriktig anteckning i affärsbok eller förbryter

sig mot 8 § 2 mom., 10 § 2 inom., 11 § 1 mom., 13 § eller 15 §,

straffes så som i 3 mom. av denna paragraf sägs.

19 §. Beträdes näringsidkare eller föreståndare, som i 3 eller

4 § omförmäles, med förseelse, som i 18 § 3 mom. sägs, eller med förseelse

mot ordningsföreskrift, som enligt 16 § meddelats, må hau ock

förbjudas att tdls vidare utöva rörelse, som i 2 § 1 mom. avses, där

omständigheterna finnas böra därtill föranleda; och må, om dylikt förbud

meddelas föreståndare, förbud av enahanda innebörd, om skäl därtill

äro, meddelas jämväl näringens innehavare.

20 §. Har någon, som ej fyllt 18 år, i rörelse, varom i 2 § 1

inom. förmäles, för affär utbjudit eller tillhandahållit föremål, skall den,

vilken vården om den omyndige åligger, straffas så som i 18 § 3 mom.

sägs, därest ej av omständigheterna framgår, att utbjudandet eller tillhandahållandet

skett mot hans uttryckliga föreskrift eller eljest honom

ovetande.

21 §. Den, som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse

mot denna förordning eller mot ordningsföreskrift, som enligt

16 § meddelats, fortsätter eller förnyar samma förseelse, skall för varje

gång stämning därför utfärdats och delgivits fallas till böter eller vite,

som för förseelsen äro stadgade.

■22 §. För förseelse, som mot denna förordning eller i näst föregående

paragraf omnämnd ordningsföreskrift med husbondes vetskap

begås av hans hustru, husfolk eller i hans arbete antagen person, ansvare

husbonden liksom vore förseelsen begången av honom själv.

23 §. Till böter enligt denna förordning eller till vite enligt ordningsföreskrift,

som meddelats enligt 16 §, må icke dömas, om förseelsen

är enligt allmänna strafflagen belagd med strängare straff.

Bihang till. riksdagens protokoll 1918. 1 samt 126 höft. (Nr 142.)

7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

24 §. Böter och viten, som ådömas efter denna förordning eller

efter ordningsföreskrift, som enligt 16 § meddelats, tillfalla kronan.

Saknas tillgång till böternas eller vitenas fulla gäldande, skola de

förvandlas enligt allmänna strafflagen. .

25 §. Förseelse mot denna förordning eller mot ordningsföreskrift,

som jämlikt 16 § meddelats, åtalas av allmän åklagare vid polisdomstol,

där särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare och, där sådan

icke finnes, vid allmän domstol; och galle i fråga om klagan över domstols

eller poliskammares beslut i dessa mål vad i allmänhet angående

besvär i brottmål är stadgat. _

26 §. Över beslut av Konungens befallningshavande i fråga, som

omförmäles i 16 §, må klagan föras hos Konungen i vederbörande statsdepartement

inom tid, som för överklagande av förvaltande myndigheters

och ämbetsverks beslut är bestämd.

(dverg ångsstadganden.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1918. År någon,

som jämlikt 2 § 1 mom. är behörig att idka rörelse, som där sägs, i

utövning av sådan rörelse och vill han därmed fortfara även efter det

förordningen trätt i kraft, göre därom inom utgången av år 1917 skriftlig

anmälan på sätt i 2 § 2''inom. stadgas med bifogande av uppgift, som

där omförmäles, och, så framt rörelsen enligt föreskrifterna i 3 och 4

§§ får utövas allenast genom föreståndare, intyg att behörig föreståndare

antagits och uppgift å denne. Försummas det, anses handelsrättigheten

hava upphört vid sistnämnda tidpunkt.

Vill någon, innan denna förordning träder i kraft, förvärva rätt

att efter 1918 års ingång driva rörelse, som i 2 § 1 mom. avses, gälle

vad om förvärv av sådan rätt i förordningen stadgas.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kvngl. Maj:ts Nåd. Proposition AV 142.

Formulär.

51

j humj

mer

Dag

för affärens

avslutande
-

Föremål

för affären
-

Den persons, med vilken

affären avslutats,

För- i

och j

till- I

namn j

j avtals

Yrke Bostad län köp

! innc|

håll

Inköps
pris
eller

.Förvaj

rings
-

annat

plats

.Dag, dä

| föremål

I an;

bragts

iåförvarings!

plats

Dag
rör
för
sälj
;

ningen j

X ö p a r e s

För
oeli
till
namn
-

Yrke I Bostad

: För!

sälj''nings|

pris

j An!

märki

ningar

däri

Vid nu anmärkta förslag- till lagbestämmelser var fogad motivering

anföres:

»De skäl, som, enligt vad den ovan lämnade framställningen utvisar,

anförts till stöd för att jämväl i Sverige lagstiftningen måtte ingripa

på ifrågavarande område, synas övertygande. Uppenbart torde nämligen

vara, att förekomsten främst i större samhällen av brott mot äganderätten

i så stor utsträckning, som nu är fallet, till avsevärd del beror

därpå, att det ofta utan svårighet lyckas att hos vissa näringsidkare

avyttra det tillgripna. Erfarenheten giver vid banden, att särskilt de,

som bedriva uppköp och försäljning av sådana föremål som skrot, lump,

vissa dit ej hänförliga begagnade föremål och metalldelar, synnerligen

ofta uppköpa dylika föremål utan att förvissa sig om, huruvida de av

den utbjudande ärligen åtkommits. I många fall lärer det ej möta något

hinder att i sådana affärsrörelser avsätta olovligen tillgripet gods, även

om näringsidkaren insett eller bort inse den olovliga åtkomsten; och

det torde kunna antagas, att understundom därstädes i stor omfattning

drives handel med dylikt gods. Den risk, som i nu avsedda fall förövaren

av tillgreppet och avnämaren av det tillgripna löpa att upptäckas,

är ofta ringa, helst de inköpta föremålen ej sällan skyndsamt avyttras

eller underkastas bearbetning eller annan förändring för att gorå dem

oigenkännliga. Nu berörda förhållanden innebära givetvis en stark

frestelse till att begå tjuvnadsbrott och torde i väsentlig mån medverka

till förekomsten av dylika brott i så stor omfattning, som nu är fallet.

För närmare upplysning om huru förhållandena i nu angivna hän
-

Mofciveriag.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

seenden gestalta sig inom Stockholm hava uppgifter införskaffats från

detektiva avdelningen av Stockholms polis. Det framgår av dessa uppgifter,

att bland de ärenden rörande anmälningar om olovliga tillgrepp,

som årligen förekomma hos detektiv avdelningen, en mängd fall angå

tillgrepp av sådana slags föremål, som, enligt vad erfarenheten giver

vid handom, synnerligen ofta pläga tillgripas för att pantsättas eller

avyttras i lump- och skrothandelsaffärer eller vissa andra slags affärsrörelser.

I ett stort antal av dessa fall har det gods, som anmälningen

avsett, anträffats i handelsaffär av nämnda slag, utan att någon spaning

på den, som skulle förövat tillgreppet, kunnat erhållas. De fall, då i

anledning av inkommen anmälan om tillgrepp av gods, som nyss sagts,

någon anhållits, uppgå även till avsevärt antal. Så har å detektivstationen

verkställts utredning rörande anmälningar om olovliga tillgrepp av dylikt

gods, vilka tillgrepp skulle av personer under 18 års ålder förövats:

under år 1913.............................. vid 143 särskilda tillfällen

» » 1914.............................. » 204 » »

» » 1915.............................. » 218 » :»

)) första hälften av år 1916 » 133 » »

Tillgreppen vid dessa tillfällen skulle hava förövats

under år 1913 av 119 personer, därav 39 av eu ålder av 13 år eller därunder

och de övriga av en

ålder mellan 14 och 18 år.

» »

1915

1916

104

71

därav

47

dito

dito

33

dito

dito

»

26

dito

dito

Under nu nämnda år har å detektivstationen tillika verkställts

utredning rörande anmälningar om olovliga tillgrepp av föremål av ovan

nämnda slag, vilka tillgrepp skulle av personer över 18 års ålder förövat*

under år 1913 .......................... vid 713 olika tillfällen

s> » 1914 .......................... » 776 » »

» » 1915 ........................ » 711 » »

i> första hälften av år 1916 » 513 » »

Härvid är dock att märka, att liera av dessa tillgrepp skulle

förövats av samma person.

Samtliga ovan berörda anmälningar rörande tillgrepp, förövade av

personer över 15 års ålder, hava föranlett remiss till domstol för åtals

anställande.

Enligt uppgifterna från detektivavdelningen förekomma bland de

föremål av nyss omförmälta art, som tillgreppen avsett, artiklar av

de mest skilda slag. Förutom sådana föremål, vilka upptagits under

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Majds Nåd. Proposition År 142.

rubriken »diverse», hava oftast tillgripits beklädnadspersedlar, skodon,

skrot, verktyg, velocipeder och velocipeddelar, silversaker och allehanda

andra olika slags metallföremål, och samma uppgifter utvisa ock, att

i de flesta fall den, som anhållits för tillgrepp av dylikt gods, befunnits

hava pantsatt eller avyttrat detsamma till skrot- eller lumpbandelsaffär

eller viss annan slags affärsrörelse.

Så har det tillgripna avyttrats

under år lf

under år

under år

under

år 1916:

: i pantlånerörelse ..............................

... i 268

fäll

» lump- eller skrotaffar .................

... » 262

»

» klädmäkleriaflar .............................

... » 50

»

» antikvitetsaffär...............................

... » 10

»

» velociped reparationsverkstad ......

...» 6

»

» antikvarisk bokhandel .................

... » 4

»

till enskilda personer ...........................

... » 61

»

: i pantlånerörelse ............................

... » 230

»

» lump- eller skrotaffär ................

... » 322

»

» klädmäkleriaflar..............................

... » 36

w

» antikvitetsaffär.................................

... » 4

*

» velocipedreparationsverkstad ......

... » 15

»

» guldsmedsaffär................................

... » 1

»

» gälbgjuteriaffär ............................

... » 1

till enskilda personer ..........................

... » 68

»

: i pantlånerörelse ..............................

... » 209

»

» lump- eller skrotaffär ...................

... » 272

»

» klädmäkleriaflar..............................

... » 40

»

» antikvitetsaffär.................................

... » 3

»

» velocipedreparationsverkstad ......

... » 8

»

» antikvarisk bokhandel ..................

... » 4

» guldsmedsaffär.................................

... » 10

»

» gälbgjuteriaftär ..............................

... » 1

»

till enskilda personer ...........................

... » 67

»

: i pantlånerörelse ...............................

... » 95

»

» lump- eller skrotaffär ...................

... » 176

»

» klädmäkleriaffär...............................

... » 22

»

» antikvitetsaffär..................................

.. » 2

»

» velocipedreparationsverkstad .......

... » 2

» antikvarisk bokhandel ..................

... » 2

»

» guldsmedsaffär................................

... » 8

» gälbgjuteriaffär ...............................

.. » 3

»

till enskilda personer ............................

.. » 157

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:t$ Nåd. Proposition Nr 142.

Jämväl Stockholms stads barnavårdsnämnd har lämnat uppgifter

rörande hithörande förhållanden. Dessa uppgifter utvisa, att under ett

vart av åren 1911—1915 hos nämnden handlagts i medeltal omkring

70 ärenden rörande minderåriga, anmälda för olovligt tillgrepp. Av

dessa ärenden hava i medeltal under vart år omkring 31 rört sig om

tillgrepp av föremål av huvudsakligen nyss uppräknade slag, förövade

av ett antal barn, växlande under de olika åren mellan 42 och 69; de

flesta av barnen hava befunnit sig i en ålder av mellan 10 och 15 år,

under det att de övriga varit ännu yngre.

Säkerligen är det ej för djärvt att antaga, att en mängd av de

tillgrepp, som ovan anmärkta uppgifter avse, ej skulle hava förövats,

därest det. tillgripna ej kunnat så lätt avsättas. Att förhållandena uti

ifrågavarande hänseende jämväl å andra platser inom riket äro synnerligen

otillfredsställande framgår såväl av därifrån inkomna yttranden

som av talrika notiser i tidningspressen. Särskilt hava vid mångfaldiga

tillfällen vid fabriker eller andra industriella anläggningar olovligen

tillgripits olika slags metallföremål till stora kvantiteter.

Det lärer ligga i öppen dag, att missförhållandena i nu berörda

avseenden äro av så allvarlig art, att de ovillkorligen påkalla särskilda

åtgärder från statens sida för deras motverkande. 1 synnerhet är det

givetvis ägnat att väcka starka betänkligheter, att minderåriga i så

stor utsträckning falla, offer för frestelsen att förgripa, sig mot äganderätten.

För ett bättre sakernas tillstånd lärer väl något stå att vinna

genom anordningar för att bereda minderåriga omsorgs fullare omvårdnad

och eftersyn. Om än lämpligt skulle kunna anses, att staten härutinnan

vidtoge åtgärder utöver vad i sådant hänseende redan ägt rum, torde

dock dylika åtgärder svårligen kunna göras så verksamma, att de komme

att väsentligen minska tillfällena och frestelsen att genom tillgrepp

och försäljning • av föremål, som lätt kunna finna avsättning, förskaffa

sig penningar. Vid sådant förhållande och då dylika tillgrepp i stor

omfattning förövas även av äldre personer, lära andra åtgärder vara

av nöden. Då, såsom ovan redan nämnts, den starka brottsligheten i

förevarande hänseende i väsentlig män beror därpå, att det tillgripna

lätt kan avsättas hos vissa näringsidkare, synes säkraste medlet för

åstadkommande av en vändning till det bättre vara att, sa vitt ske kan,

omöjliggöra eller försvåra dylik avsättning. Att för detta ändamål

något avsevärt skulle kunna vinnas genom en förändring eller skärpning

av" stadgandena i 20 kap. 12 § och 3 kap. 10 § strafflagen angående

ansvar för den, som med vetskap eller skälig anledning till misstanke

om den olovliga åtkomsten tillhandagår förövare av olovligt tillgrepp

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ia Nåd. Proposition Nr 142. 55

med döljande av eller annan åtgärd med det tillgripna, synes näppeligen

antagligt. Erfarenheten lärer nämligen visa, att ansvarsbestämmelser i

dylik riktning ofta medföra ringa verkan för antydda ändamål; genom

att hastigt avyttra uppköpt gods eller underkasta det sådan bearbetning

eller förändring, att det blir oigenkännligt, undandrager sig uppköparen

i de flesta fäll med lätthet ansvar enligt nämnda lagrum. Enda medlet

att verksamt råda bot för missförhållandena synes vara att på lagstiftningens

väg fastställa sådana bestämmelser rörande nu åsyftade affärsrörelsers

skötsel, att därigenom, sä vitt ske kan, omöjliggöres eller försvåras,

att olovligen tillgripet gods där finner avsättning. Den inskränkning

i näringsfriheten, som därigenom skulle förorsakas, lärer ej kunna

anses böra föranleda betänkligheter, då det ju gäller att avhjälpa ett

samhällsont av allvarligaste art och näringsfriheten i andra fall, då

samhällets krav ansetts så påfordra, fått vidkännas avsevärda inskränkningar.

Kommerskollegium har visserligen ansett en sådan lagstiftning

böra vidtagas först efter det därför erforderlig utredning verkställts i

omedelbar anslutning till den ifrågasatta revisionen av näringsfrihetsförordningen

i dess helhet. Såsom riksdagen i sin skrivelse framhållit,

synes dock ett dylikt uppskov ej vara erforderligt. Skall den åsyftade

speciallagstiftningen redan nu komma till stånd, lärer den emellertid

böra stadga avvikelser från vad i allmänhet rörande näringsidkande för

närvarande gäller allenast i den mån, det med lagstiftningen åsyftade

ändamål så oundgängligen kräver; frågan om i övrigt andra bestämmelser

än nu gällande böra meddelas synes böra lösas i sammanhang

med nyss antydda allmänna revision.

Vad då till en början angår frågan om tillämplighetsområdet för

den sålunda åsyftade lagstiftningen, hava de flesta av dem, som i anledning

av Göteborgs folkskolestyrelses framställning yttrat sig härutinnan,

vare sig de förordat allenast stadgande av förbud mot drivande av

affärer med minderåriga eller tillika införande av särskilda kontrollföreskrifter,

anslutit sig huvudsakligen till den av folkskolestyrelsen

uttalade uppfattning, enligt vilken lagstiftningen bör avse lump-, skrotoch

kommissionsaffärer och därmed jämförliga affärsrörelser.

Länsstyrelsen i Hallands län, som förordar allenast införande av

förbud i nyss angivna riktning, föreslår, att detta må komma att gälla

de handelsidkare, som utan biträde av andra än hustru och barn bedreve

mångleri eller annan sådan mindre handelsrörelse och vilka enligt i laggällande

bestämmelser vore befriade från skyldighet att föra handelsböcker.

Enligt länsstyrelsens åsikt torde dylika rörelsers ringa omfatt
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

ning och frånvaron av den kontroll, som läge i skyldigheten att föra

handelsböcker, för dessa affärer möjliggöra och locka till mottagandet

av tjuvgods, då däremot för större affärer vinsten av dylika transaktioner

torde i förhållande till den risk, som löptes, i varje händelse vara,

alltför ringa.

Från andra håll tillstyrkes däremot, att tillämplighetsområdet för

lagstiftningen måtte erhålla vidsträcktare omfattning, så att därunder

komme att falla jämväl näringsgrenar, som icke synas direkt avsedda

i folkskolestyrelsens framställning.

I detta hänseende anför poliskammaren i Göteborg, att det ej

syntes lämpligt att för att försvåra avyttrandet av olovligen tillgripet gods

utfärda inskränkande bestämmelser rörande all handel med begagnade

varor. Därmed skulle man, så vitt erfarenheten i Göteborg gåve vid

handen, göra ett opåkallat intrång i handelD med antikviteter, gamla

möbler m. m. Juvelerare tillbytte sig ofta något begagnat guldsmedsarbete

vid försäljning av ett nytt sådant, liksom urmakare ofta vid

försäljning av ett nytt ur toge ett gammalt i utbyte, utan att sådana

affärer i Göteborg givit anledning till anmärkning. Tillräckligt torde

därför vara, om inskränkningar stadgades allenast i avseende å rätt till

idkande av lump- och skrothandel ävensom av handel med begagnade

kläder, underkläder och skodon, begagnade arbetsverktyg samt begagnade

velocipeder och velocipeddelar, varigenom åtkommes just de affärer,

som oftast tillhandaginge med omsättning av tillgripet gods i penningar.

Till denna uppfattning ansluter sig ock länsstyrelsen i Göteborgs och

Bohus län.

Föreståndaren för detektivavdelningen av Malmö polis föreslår, att

med lump-, skrot- och kommissionsaffärer måtte i förevarande hänseende

likställas velocipedreparatörer, vilka ofta bedreve handel med begagnade

velocipeder och velocipeddelar, samt antikvitetshandlare.

Från detektivavdelningen av Hälsingborgs polis förordas, att den

ifrågasatta lagstiftningen måtte komma att gälla lumphandlare och med

dom likställda affärsinnehavare, däribland inräknade jämväl sådana

velocipedaffärer, som köpa och sälja använda velocipeder, klädmäklare,

antikvitetshandlare, gällgjutare, som uppköpa gammal metall m. fl.

I anslutning till dessa förslag uttalar sig länsstyrelsen i Malmöhus

län för att såväl innehavare av lump-, skrot-, kommissions- och dylika

affärer som ock de, vilka uppköpa gamla kläder, antikviteter, begagnade

velocipeder och dylikt måtte inbegripas under den föreslagna lagstiftningen.

Länsstyrelsen i Uppsala län är av den uppfattningen, att samma

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kung!. May.ts Säd. Proposition Nr 142.

57

lagstiftning bör avse affärer, som i minut driva handel med lump,

skrot, avlagda kläder, s. k. antikviteter eller i allmänhet med artiklar,

vilka förut varit i bruk.

Vidare har Stockholms handelskammare i anledning av folkskolestyre

Isens hemställan tillstyrkt, att det borde tagas under omprövning,

huruvida icke med de av styrelsen omnämnda handelsrörelser borde likställas

vissa andra, och i sådant hänseende särskilt framhållit antikvariska

bokhandolsaffärer, enär i avseende å dylika, åtminstone på större

platser, sådana förhållanden vore för handen, att ingripande av lagstiftningen

vore av behovet påkallat.

1 detta sammanhang må jämväl erinras därom, att magistraten i

Örebro, såsom ovan nämnts, biträder ett av stad sfi skalen därstädes framställt

förslag om förtydligande och skärpande av vissa straffbestämmelser,

i sammanhang med vilket förslag uttalas, att lumphandlare, antikvitetsaffärer,

antikvariska boklådor, guld smedsaffärer och andra dylika

bodar mest vore skuld til! överklagade missförhållandena.

Av dem, som senare än Göteborgs folkskolestyrelse gjort framställning

i förevarande ämne, intager styrelsen för Göteborgs skolförening

i nu berörda fråga enahanda ståndpunkt som folkskolestyrelsen.

Stockholms stads barnavårdsnämnd hemställer om kontroll över

lump- och skrothandeln, under det att grosshandlaren Nilsson anser

kontroll erforderlig beträffande minuthandlarnas verksamhet rörande

metall- och järnskrot samt lump m. m. I grosshandlaren Nilssons förslag,

vilket tillstyrkes av överståthållarämbetet, instämmer industriförbundet,

som dock huvudsakligen yttrar sig angående handeln med

metallskrot och metalldelar samt uttryckligen erinrar därom, att det

förefölle nödvändigt att jämväl grosshandeln på detta område komme

under kontroll.

Slutligen förordar föreståndaren för detektivavdelningen av Stockholms

polis, att en blivande lagstiftning på området må komma att

avse handel med begagnade eller kasserade saker i allmänhet, samt

Stockholms handelskammare, med instämmande av rederibolaget Condor

och Sundsvalls barnavårdsnämnd, att icke endast den egentliga skrotoch

lumphandeln utan all yrkesmässig handel med begagnade föremål

borde komma under kontroll.

Lösningen av förevarande fråga erbjuder givetvis vanskligheter.

Ändamålet med den ifrågasatta lagstiftningen är, såsom ovan framhållits,

att meddela bestämmelser angående skötseln av vissa slags affärsrörelser

för att förebygga att olovligen tillgripet gods där finner arsättning.

Uppenbarligen är det av största vikt att tillse, att en dylik

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 126 käft. (Nr 142.) 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj ds Säd. Proposition Nr 142.

lagstiftning ej erhåller den räckvidd, att den kommer att medföra inskränkning

i näringsfriheten, utan att därigenom något nämnvärt står

att för berörda ändamål ernå. På sätt den ovan lämnade framställningen

utvisar, är det den starka förekomsten av tillgrepp av huvudsakligen

vissa slags föremål, som gör lagstiftningens ingripande önskvärt.

Dessa föremål äro sådana som skrot och lump, vidare vissa dit ej hänförliga

föremål, vilkas värde genom begagnande förminskats, såsom

begagnade metallvaror, beklädnadspersedlar eller skodon ävensom brottstycken

av metall och med nu nämnda föremål jämförliga artiklar. Då

dylika föremål synnerligen ofta för en bråkdel av deras värde uppköpas

av näringsidkare, och dessa därigenom, då uppköpen bedrivas i stor

omfattning, bereda sig en avsevärd vinst, förledas de givetvis ofta att

uppköpa sådant gods även med vetskap eller skälig anledning till misstanke

om, att det olovligen åtkommits; och kännedomen härom driver i

sin ordning i en mängd fall personer att olovligen tillgripa gods av

antydda art, vilket ofta är synnerligen lätt åtkomligt, för att genom försäljning

av detsamma förskaffa, sig penningar. Ovan meddelade siffror

från detektiva avdelningen av Stockholms polis äro härutinnan belysande.

Handelsrörelse för försäljning av nu omförmälta föremål synes sålunda

givetvis böra falla under lagstiftningens tillämplighetsområde. Väl är

det huvudsakligen det sätt, varpå ofta vissa av de utav Göteborgs folkskolestyrelse

antydda handelsrörelser eller de, som i minut idka egentlig

lump- " eller skrothandel, bedrivas, som föranlett kravet på lagstiftningens

ingripande. Det lärer’ emellertid bliva nödvändigt att låta denna

omfatta härutöver ej allenast grosshandeln på nämnda område utan

jämväl handelsrörelse, som, utan att idka egentlig lump- eller skrothandel,

bedriver försäljning av föremål av nyss antydda art; eljest torde,

såsom industriförbundet erinrat i fråga om grosshandeln, kunna befaras,

att inom nu berörda områden komme att fa insteg missförhållanden av

enahanda art, som gjort sig gällande bland minuthandlarna i lump

eller skrot; såsom nedan närmare skall angivas, torde emellertid för

grosshandeln i vissa hänseenden ej erfordras så långt gående bestämmelsers

som för minuthandeln. Givetvis bör handelsrörelse av ifrågavarande

slag träffas av den åsyftade lagstiftningen, evad försäljningen

omfattar av näringsidkaren förvärvade föremål eller föremål, som av

honom mottagits för försäljning för annans räkning.

Med de näringsgrenar, som idka handel med nu avsedda föremål,

lärer i förevarande hänseende ej böra likställas affärsverksamhet, som,

utan att bedriva dylik handel, för sin rörelse uppköper sådana föremål

för att använda dem för framställande av andra produkter. Sålunda

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj.iii Nåd. Proposition Nr 142.

uppköpes exempelvis skrot och dit oj liiinförlida begagnade metalltorern.

il

det givetvis karl förekomma, att olovligen tillgripet gods finner avsättning

jämväl i affärsrörelser av nu antydda art, hava dock veterligen

med avseende a skötseln av dessa ej förekommit sådana missförhållanden,

som väckt frågan om förevarande lagstiftning, och lära näppeligen vara

att befara; inom dylika affärsrörelser torde uppköpen i regel verkställas

i större partier och från helt andra håll än dem, som till stor del förse

ovan avsedda handelsrörelser med deras varor. Aven om understundom

sä ej skulle . vara fallet, exempelvis i avseende å vissa mindre affärsrörelser

av förra slaget, torde det dock givetvis ej böra ifrågakomma

att i förevarande hänseende särställa dylika rörelser, helst, därest så

skulle ske, gränsen för lagstiftningens tillämplighetsområde i detta avseende

finge uppdragas skäligen godtyckligt.

Itj heller synes det tillrådligt att giva förevarande lagstiftning,

såsom från vissa håll tillstyrkts, tillämplighet å handel med begagnade

saker i allmänhet. Genom en lagstiftning av dylik innebörd skalle vissa

näringsgrenar, som idka handel med begagnade föremål, komma att

drabbas av inskränkning i sin näringsfrihet, utan att detta skulle kunna

anses vare sig av det sätt, varpå de skötas, eller eljest påkallat. J avseende

å vissa särskilda näringsgrenar kan saken väl synas ställa sig

tveksam. Främst torde detta gälla i fråga om så kallade antikvitetsaffarer.

Dessa idka huvudsakligen eller åtminstone i stor utsträckning

uppköp och försäljning av begagnade föremål av olika slag. Oftast besitta

emellertid dessa föremål, vare sig i det skick de uppköpas eller

efter undergången reparation eller bearbetning, konst- eller samlarevärde.

I regel torde ock samma föremål uppköpas från audra håll än

dem, varifrån lump- och skrothandelsaffärerna förvärva sina varor; och

erfarenheten giver vid handen, att olovligen tillgripet gods ej avsättes

i antikvitetsaffärerna i tillnärmelsevis samma omfattning som i de förra;

i detta hänseende må hänvisas till ovan anmärkta uppgifter från detektivavdelningen

av Stockholms polis. Nu påpekade omständigheter synas

innebära avgörande skäl för att antikvitetsaffärer, i likhet med vad fallet

är i exempelvis Tyskland och Österrike, ej böra i förevarande avseende

likställas med lump- och skrothandelsaffärer. Så synes ej heller höra

bliva fallet med så kallade antikvariska bokhandelsaffärer. Visserligen

idka dessa uppköp och försäljning av begagnade böcker utan att begränsa

sig till allenast sådana, som anses äga konst- eller samlarevärde;

men de skäl, som synas tala för att antikvitetsaffärer ej äro i behov av

särskilda kontrollföreskrifter, torde i tillämpliga delar äga giltighet järn
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kuwjl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 142.

väl i fråga om de antikvariska bokhandelsaffärerna; även i truga om

dessa utvisa ju nyss berörda uppgifter, att olovligen tillgripet gods därstädes

ganska sällan anträffas.

Enligt den uppfattning, som här gjorts gällande, synes den åsyftade

lagstiftningen böra avse handel med föremål, som äro att hänföra till

skrot eller5lump, eller med till skrot ej hänförliga brottstycken av metall

eller begagnade metallvaror eller med begagnade beklädnadspersedlar

eller skodon eller med artiklar, jämförliga med nu nämnda föremål.

Givetvis är det av största vikt att så fastställa gränserna för det avsedda

tillämplighetsområdet, att tvekan i fråga om dess omfattning ej

må kunna uppstå. Angives emellertid lagstiftningen avse handel med

föremål av något eller några av nyss uppräknade slag, torde det ej

behöva befaras, att svårigheter skola i nu antydda hänseende upp-,

komma. En uppräkning av nyss antydda slag lärer näppeligen kunna

göras skarpt avgränsad; och någon olikhet i uppfattningen rörande densammas

räckvidd kan väl förutses understundom kunna uppstå; men

detta lärer på grund av sakens natur svårligen kunna undvikas.

Vad härefter angår Irågan om i vilken mån lagstiftningen bör ingripa

mot handelsrörelse, som skulle falla inom dess tillämplighetsområde,

hava härom, såsom redan papekats, uttalats olika åsikter. De

allra flesta av dem, vilka härutinnan yttrat sig, äro eniga om nödvändigheten

av förbud för näringsidkaren att inlåta sig i köpenskap med

minderårig. Ytterligare åtgärder avstyrkas, på sätt förut nämnts, av

vissa myndigheter och handelskorporationer, under det däremot några

ställa sig tveksamma i detta avseende och andra åter förorda utredning

därutinnan. För införande av mer eller mindre sträng kontroll uttala

sig däremot överståthållarämbetet i sitt över grosshandlaren Nilssons

framställning avgivna utlåtande, länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings,

Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Västerbottens län, magistrater,

stadsfiskaler eller polismyndigheter i följande städer nämligen Stockholm,

Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg, Karlskrona, Uppsala, Sundsvall,

Karlstad, Arboga, Köping och Enköping, Sveriges industri forbunu,

metall sektionen, handelskamrarna i Stockholm och Gävle, barnavårdsnämnderna

i Stockholm och Sundsvall, grosshandlaren Nilsson och rederibolaget

Condor; varförutom jämväl kommerskollegium och riksdagen

uttalat sig i liknande riktning. „ ,

Då de tillgrepp, som den ifrågasatta lagstiftningen skulle åsyfta

att förekomma, i stor utsträckning begås av andra personer än dem,

vilka ett förbud i nyss angiven riktning kan tänkas komma att avse,

lärer det ej kunna råda någon tvekan därom, att ett dylikt förbud ej

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142. 61

är tillräckligt för att verksamt råda bot för nu överklagade missförhållandena,

utan att härför erfordras jämväl åtgärder för kontroll över

skötseln av ifrågavarande affärsrörelser. Vad från vissa håll anförts

därom, att dylik kontroll komrne att bliva för betungande för den, som

bleve underkastad densamma, synes ej böra tillmätas vidare avseende;

givetvis stå, liksom flerstädes i utlandet, bestämmelser i detta hänseende

att erhålla, vilka icke komma att medföra inskränkningar i näringsfriheten

utöver vad för vinnande av nu avsedda syfte kan anses rimligt.

Rörande omfattningen av den kontroll, som sålunda lärer böra införas.

hava av dem, som uttalat sig för sådan, polismyndigheter i vissa

städer nämligen Stockholm, Hälsingborg, Karlskrona, Sundsvall, Arboga

och Köping samt handelskammaren i Gävle förordat, att de för idkande

av pantlånerörelse stadgade föreskrifter måtte i tillämpliga delar bliva

gällande, under det att poliskammaren i Norrköping helt allmänt uttalat

sig för införande av bestämmelser, som kunde möjliggöra verksam

kontroll. I övrigt hava framställts förslag om stadganden i olika riktningar,

för vilka förslag kommer att nedan redogöras.

Med hänsyn till den i viss mån likartade verksamhet, som affärsrörelser,

varom nu är fråga, och pantlånerörelser bedriva, lärer nog, på

sätt riksdagen i sin skrivelse jämväl erinrat, kungörelsen angående villkoren

för idkande av pantlånerörelse innehålla bestämmelser, som i viss

grad kunna tjäna som förebild till den nu ifrågasatta lagstiftningen;

givetvis betingar denna emellertid i många hänseenden andra och

längre gående stadganden.

Ovan har framhållits, att eu speciallagstiftning sådan den nu

åsyftade, vidtagen före den ifrågasatta revisionen av näringsfrihetsförordningen

i dess helhet, bör innehålla avvikelser från dennas stadganden

allenast i den mån, det med speciallagstiftningen avsedda ändamål

så oundgängligen kräver. I överensstämmelse härmed synes denna

böra stadga, att näring, i fråga om vilken den skall gälla, bör vara,

med tillämpning av de särskilda föreskrifter, samma lagstiftning innehåller,

tillåten under de villkor, som i övrigt äro för dylik näring enligt

gällande författningar fastställda.

Dylika särskilda föreskrifter erfordras i fråga om rätt att idka

grosshandel eller handel i bod eller från annat upplagsställe med föremål,

som i 1 § avses. För rätt till dylik handel torde böra, i likhet

med vad som gäller angående idkande av pantlånerörelse, fordras att

äga befogenhet att råda över sig och sin egendom; de fall, då enligt

näringsfrihetsförordningen person, som ej uppfyller denna fordran, äger

handelsrättighet, skulle sålunda ej äga tillämpning å näring av nyss

I 1 mom.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62 Kungl. Maj.-ts Nåd. Proposition Nr 142.

nämnda slag. Eu inskränkning i detta hänseende synes, med hänsyn

till vikten av förverkligandet av det med förevarande lagstiftning avsedda

syfte, vara påkallad. Enahanda hänsyn fordrar vidare, att person,

som under tid, då han utövar dylik näring, gör sig skyldig till sådan

brottslighet, som nämnda lagstiftning avser att söka förekomma, ej

under några förhållanden bör tillåtas att vidare utöva sådan näring; i

överensstämmelse med vad som gäller i fråga om pantlånerörelse lärer

därför böra föreskrivas, att person, som under tid, då han utövar näringsverksamhet

av ifrågavarande art, gör sig förfallen till ansvar för tjuvnadsbrott

eller med avseende å hos houom anträffat stulet gods till ansvar

enligt 3 kap. 10 § strafflagen, förverkar rätt att sådan rörelse vidare

utöva; bestämmelse härom har intagits i 17 §, vartill hänvisning göres

i 2 §.

2 § 2 mom. Beträffande frågan om för rätt att driva näring, som i 2 § 1

inom. avses, bör erfordras särskilt tillstånd eller allenast anmälan bör

anses därför tillräcklig, hava, bortsett från dem, som allmänt förorda,

att de för pantlånerörelse gällande bestämmelser måtte i tillämpliga delar

få giltighet å ifrågavarande område, allenast vissa myndigheter och

korporationer uttalat sig. Särskilt tillstånd som villkor lör näringsrätt

i förevarande hänseende föreslås sålunda av länsstyrelserna i Uppsala

och Göteborgs och Bohus län, poliskammaren i Göteborg, polismästaren

i Uppsala, magistraten i Enköping, Sveriges industriförbund, Stockholms

stads barnavårdsnämnd, grosshandlaren Nilsson och metallsektionen.

Några av dessa anse dylikt tillstånd böra lämnas endast för viss kortare

tid och böra kunna återkallas, när helst skälig anledning därtill förekommer;

enligt förslag av grosshandlaren Nilsson borde inom vart polisdistrikt

tillåtas endast ett visst antal affärer av förevarande art.

Länsstyrelsen i Jönköpings län däremot uttalar sig för införande

av skyldighet att hos polismyndighet göra anmälan om utövande av

dylik affärsrörelse.

Givetvis skulle ett stadgande av innebörd, att icke någon ägde

rätt att driva näring av i 2 § 1 mom. avsedd art, med mindre myndighet

efter förutgången prövning funne antagligt, att han besutte därför

erforderliga egenskaper, såsom redbarhet, ordentlighet o. s. v., och därefter

lämnade särskilt tillstånd till näringens utövande, i sin man främja

det med förevarande lagstiftning avsedda syfte; men med fog synes

kunna ifrågasättas, huruvida tillräckliga skäl föreligga att i detta hänseende

stadga undantag från den nu gällande regeln att för handels

idkande i allmänhet särskilt tillstånd ej är erforderligt. Oavsett att antalet

av de affärsrörelser, som skulle falla under den ifrågasatta lagstift
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142. 63

ningen, säkerligen komme i vissa större städer att bliva högst avsevärt

och att följaktligen åtminstone vid tiden för lagstiftningens°trädandc i

kraft myndigheterna i dessa, därest ett stadgande i nu angiven riktning

infördes, skulle bliva överhopade av ansökningar om tillstånd till idkande

av näring, som här avses, till så stort antal, att prövningen av sökandens

lämplighet ofta nödvändigtvis bleve skäligen ytlig, torde det ligga

i sakens natur, att eu prövning sådan den nu ifrågasatta i många fall

skulle visa sig vara av jämförelsevis ringa värde för ernående av åsyftad

säkerhet i fråga om sökandens förutsättningar för skötseln av näringen,

enär tillförlitligt omdöme därom givetvis ofta ej lärer kunna på förhand

fällas. Särskilt tillstånd av myndighet som villkor för förvärv av rätt

att driva näring har också föreskrivits endast i avseende å vissa av de

näringar, rörande vilka särskilda författningar utfärdats, såsom till exempel

i fråga om pantlånerörelse, tillverkning av eldfarliga oljor, av explosiva

varor och av brännvin, försäljning av’ brännvin samt av vin och

öl. Sådana synpunkter, som i dessa fall för förebyggande av ocker eller

till följd av den med utövandet av viss näring förenade fara eller annan

orsak _ talat för bestämmelse om särskilt tillstånd, lära uti förevarande

fall ej äga tillämplighet. Med hänsyn till vad nu anförts, synes det ej

vara nödvändigt att i förevarande hänseende gorå avsteg från vad i

allmänhet gäller. I regel torde därför allenast anmälan böra vara erforderlig

för förvärv av rätt till idkande av näring, varom nu är fråga.

Givetvis bör emellertid vid dylik anmälan lämnas uppgift å ställe, därför

rörelsen avsedda föremål skola förvaras och där rörelsen skall utövas,

för att sätta vederbörande myndighet i stånd att utöva den åsyftade

kontrollen; ombytes dylikt ställe, bör av enahanda skäl ske anmälan

därom; föreskrift i detta hänseende har intagits i 6 §.

I vissa fäll synes dock anmälan, som nu sagts, icke böra vara

tillräcklig för erhållande av näringsrätt. Enligt förslagets 19 § äger

domstol, där näringsidkaren beträdes med viss förseelse, att, om skäl

därtill äro, förbjuda honom att tills vidare utöva näring av förevarande

slag, och detsamma föreslås skola gälla jämväl den, vilken i egenskap

av föreståndare för bolags eller ekonomisk förenings eller stärbhus’ räkning

driver dylik näring; varjämte i sist nämnda fall sådant förbud kan

meddelas även näringsinnehavaren. Den, som erhållit dylikt förbud,

bör uppenbarligen icke äga att allenast på grund av anmälan förvärva

rätt att åter idka affärsrörelse, som här avses, utan lärer frågan om beviljande

av sådan rätt böra ankomma på särskild prövning av myndighet.

Bestämmelse i detta hänseende har intagits i 2 § 3 mom.; i

4 mom. av samma paragraf har tillika införts ett stadgande till för
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kimgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

hindrande därav att annan än den, som jämlikt 17 § förverkat sin näringsrätt

eller som åsyftas med förbud, varom nyss sagts, ma kunna för

dennes räkning ehuru under eget namn genom blott anmälan törskatta

sio- rätt till bedrivande av näring av ifrågavarande beskaffenhet.

Ö Beträffande frågan om handel med föremål av ifrågavarande slagbör

tillåtas å sådan realisation, som omförmäles i 9 § 3 mom. av näringsfrihetsförordningen,

eller under utövande av gårdfarihandel pa satt

i 4 mom. av samma paragraf sägs torde avsevärda betänkligheter

däremot ej möta, då utövandet av dylik näringsverksamhet är beroende

på erhållande av särskilt tillstånd. . . .

Därest bola»- eller ekonomisk förening vill idka näring, som i 2 t}

1 mom. avses, symes denna, i likhet med vad som stadgas i kungörelsen

angående villkoren för idkande av pantlånerörelse, höra få utövas allenast

genom särskild föreståndare. För vinnande av erforderlig säkerhet

i avseende å skötseln av näringen lärer såsom dylik föreståndare

ej kunna godtagas den, som ej äger befogenhet att själv idka sådan

näring, samt ej heller, så framt ej myndighet prövar annat kunna medgivas

den, som ej utan särskilt tillstånd därtill är berättigad. 1 allt,

som angår rörelsens skötsel, synes föreståndare, som nu sagts, höra betraktas

som näringsidkare. o

1 näringsfrihetsförordningen inrymmes rätt att under ett ar etter

näringsidkares död för stärbhusdelägarnas räkning utöva rörelse, som

den avlidne under livstiden bedrivit. Någon anledning att på förevarande

område avvika från den stärbhusdelägare sålunda i allmänhet

tillerkända rätt synes ej förelinnas; i likhet med vad som föreslagits i

fråga om näring, driven av bolag eller ekonomisk förening, bör dock,

där stärbhusdelägarna vilja begagna sig av denna rätt, för rörelsens

bedrivande anställas särskild föreståndare. Bestämmelser i nu berörda

hänseenden hava intagits i förslagets 3, 4 och 5 §§.

Metallsektionen har förordat stadgande därom, att näring, spm i

dess förslag avses, må bedrivas allenast i lokal, som. ay polismyndighet

o-odkänts, att lagerlokal och upplagsplats skola så inrättas, att de nar

som helst kunna av polismyndighet inspekteras, samt att näringsidkaren

skall vara pliktig att anbringa skylt vid affärs- och lagerlokal samt

upplagsplats. Då emellertid varken ifrågavarande affärsrörelsers beskaffenhet

eller behovet av kontroll över desamma synes gorå bestämmelser

i dvlik riktning nödvändiga, hava sådana ej heller i förslaget

upptagits. Däremot erfordras givetvis, på sätt nedan närmare omformälesf

stadganden om rätt för myndighet till tillträde till för rörelsen

använda lokaler och till företagande av viss undersökning for att kunna

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

hungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 142.

komma i tillfälle^ att utöva åsyftad kontroll över affärsrörelsen samt om

skyldighet att förvara föremål, i fråga om vilka kontroll är behövlig,

sådant sätt, att de äro lätt åtkomliga för Undersöknin.''r.

På

Kravet på lagstiftning i förevarande

hänseende har i väsentlig 7 § i

o (... , x l .. u VyVlIU Vy 1J C4i L 1 Vctöt;

man forauletts därav, att det synnerligen ofta inträffar, att gods,

TÄrtTQTUQa /-il I/-»-»» 4-4 ^___, X* /¥*•• ..1 • rt

förvärvas eller mottagos uti affärsrörelse, som i 2 § 1 monn

rörande vars efterforskande upp-dår fråga, befinnes hava skyndsamt efter

forvarvet eller mottagandet avyttrats, utan att det finnes möjlighet att

erhålla ledning för uppdagandet av avnämaren, eller ock underkastats

bearbetning eller förändring för att göra det oigenkännligt. Åven där

ej något av dessa^ fäll inträffar, kan det ofta vara förenat med stor

svårighet eller omgång att i eu sådan affärsrörelse bland mängden av bär

hopade artiklar anträffa något visst föremål, som efierforskas, enär val

sällan över samma artiklar föres någon översiktlig förteckning. Att nu

påpekade omständigheter i hög grad gynna avsättningen av olovlmen

tillgripet gods och försvåra myndigheternas arbete för upptäckt^

brottslingen ligger i öppen dag.

_ Ett av förevarande lagstiftnings främsta mål torde därför vara att

såvitt möjligt, råda bot för nu berörda olägenheter. Såsom medel härför

erbjuder sig i första hand stadgande av skyldighet för näringsidkare att

fora noggrann förteckning över de föremål hans rörelse avser. Föreskrift

om sådan skyldighet förordas av länsstyrelsen i Uppsala län, polismästaren

i Uppsala, magistral en i Enköping, Sveriges industriförbund,

giosshandlaren Nilsson och metallsektionen ävensom av Stockholms handelskammare

med instämmande av Sundsvalls barnavårdsnämnd och

redenbolaget Condor. Dylik skyldighet anser dock industriförbundet

hora stadgas för grosshandeln endast i avseende å föremål, som inköpts

tran enskild person och som borde hållas skilda från det Övriga lagret

men ej beträffande föremål, som förvärvas från industriella verk verkstäder

och smedjor in. fl. eller från annan registrerad handlande, enär

dessa föremal ofta utskeppades utan att först införlivas med inneliggande

lager. Enligt industriförbundets åsikt torde det ej heller förennnas

något behov av särskild kontroll över engros-inköp, som gjordes

direkt från verket eller från annan inregistrerad handlande.

Poliskam maren i Malmö däremot framhåller, att det väl knappast

vore möjligt att beträffande nu avsedda affärsrörelser åstadkomma en

kontroll, liknande den, som vore stadgad för pantlånerörelse, enär bokföring

av varje inköp och försäljning icke torde kunna föreskrivas,

kökskammaren i Göteborg gör för sin del gällande, att en dylik föreskrift

ej torde vara av större praktisk nytta, enär säljare av orättfånget

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 126 käft. (Nr 142.) 9

inom.

s< »in

avses, och

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

gods aldrig- uppgåve sitt rätta namn, och de varor, som antydda affärsrörelser

omfattade, vore av sådan beskaffenhet, att bokföringen nog ej

komme att vara till synnerlig hjälp vid efterforskning av olovligen tillgripet

eller förkommet gods.

Att de betänkligheter, som sålunda framförts mot skyldigheten att

fora förteckning, som nu sagts, kunna vara i viss mån berättigade torde

måhända ej kunna förnekas. 1 många fall lärer nämnda skyldighet bliva

ganska betungande, och försök att genom lämnande av oriktiga uppgifter

motverka ändamålet med förteckningens förande torde givetvis vara att

förutse. Skall emellertid eu effektiv kontroll uti ifrågavarande hänseende

kunna åstadkommas, lärer man ej kunna undgå att, såsom ock flerstädes

i utlandet ägt rum, föreskriva, att förteckning av nu antydd art skall

föras. Tillrådligt synes ej vara att föreskriva, att denna skall avse

allenast affär rörande föremål av något i 1 § anyivet slag; visserligen

är det huvudsakligen tillgrepp av föremål av dylik art, som föranlett

kravet på lagstiftningens ingripande; men uti ifrågavarande handelsrörelser

förekomma merendels en mäugd andra artiklar, vilkas förtecknande

påkallas av enahanda hänsyn som de förras. Särskilt gäller

detta om den egentliga skrot- och lumphandeln. Ovan anmärkta för

Preussen gällande förordning av den 30 april 1901 inuehöll i sin ursprungliga

lydelse ej någon direkt föreskrift, i fråga om omfattningen

av den däri stadgade bokföringsskyldigheten i vidare män, än att denna

förklarades skola avse alla inköps- och försäljningsaffärer. Genom mmisteriella

förordningen den 24 augusti 1910 uttalades emellertid, att bokföringsskyldigheten

omfattade såväl begagnade som nya saker. Givetvis

kan emellertid näringsidkare, som driver handel med föremål, som avses

i 1 §, samtidigt därmed i sin rörelse föra artiklar av den beskaffenhet,

att de skäl, som tala för skyldighet att förteckna de förra, alldeles sakna

tillämplighet i fråga om de senare; för sådant fall bör möjlighet stå

öppen för honom att vinna befrielse från skyldighet att förteckna dessa,

och har hänsyn härtill tagits i 12 §.

2 mom 1 vissa ''fall kan emellertid skyldighet att föra förteckning av ifråga
varande

art medföra särskilt beaktansvärda olägenheter. Däi så är

händelsen, synes redan i lagen böra medgivas befrielse från sagda

skyldighet, så framt ej det huvudsakliga ändamålet med förteckningens

förande eller möjliggörande eller underlättande av anträffandet av olovligen

tillgripet gods därigenom skulle nämnvärt äventyras. Industriförbundet

haiy såsom redan påpekats, framhållit, att nämnda skyldighet skulle för

grosshandeln på området ofta lägga hinder i vägen för skeppning av

o-ods, som inköpes från andra än enskilda, såsom handlande ej registrerade

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kutig/. Maj ds Nåd. Proposition Nr 1AX. ti 7

personer. Givetvis äger denna förbundets åsikt i huvudsak giltighet;

i de flesta fall torde ock de av förbundet åsyftade inköpsaffärer vara av

den art, att misstanke att de angå olovligen tillgripet gods ej rimligen

kan uppstå eller att faran därför är ytterst ringa. Sä lärer vara förhållandet

med affär, varigenom gods inköpes från kronan, kommun eller

annan sådan menighet, kommunikationsföretag, fabrik, verkstad eller

annan industriell anläggning. En bestämmelse om befrielse från skyldighet

för grosshandeln att förteckna de föremål, dylika affärer avse, torde

näppeligen kunna anses möta betänklig heter. Med affärer av nu antydd

art synes vidare böra i förevarande hänseende likställas affär, varigenom

grosshandlare uppköper gods från annan affärsrörelse, vars innehavare

blir underkastad den föreslagna förordningens föreskrifter. Affärer av

sistberörda art förekomma inom grosshandeln i stor utsträckning, i det att

grosshandlarna i stora partier från minuthandlarna på området uppköpa

gods, som dessa föra i sina rörels-r. Åven i fråga om sådana affärer

kan givetvis skyldighet att förteckna de föremål, som de avse, medföra

svårigheter i enahanda avseende, som ovan anmärkts. Visserligen kan

risken att affär av detta slag avser olovligen åtkommet gods understundom

vara ej ringa. Som nedan närmare angives, lärer det emellertid

bliva erforderligt föreskriva, att gods, som av näringsidkare, som blir

underkastad förordningens föreskrifter, förvärvas eller mottages under

sådana omständigheter, att det skäligen kan misstänkas hava av den,

som avyttrar eller avlämnar detsamma, olovligen tillgripits, ej får forlön

efter förloppet av viss tid utlämnas, på det att det under loppet

av denna tid må vara tillgängligt för undersökning av polismyndighet.

Att stadga inskränkning i senare ägares förfoganderätt över dylikt gods

torde givetvis ej böra ifrågakomma, och vid sådant förhållande synes

ej heller böra råda tvekan om, att grosshandeln bör befrias från skyldighet

att föra förteckning rörande gods av sådan beskaffenhet. Väl skulle

kunna ifrågasättas, att befrielse från dylik skyldighet borde inträda

allenast, därest godset av säljaren utlämnats först efter utgången av den

tid, varunder han varit pliktig att förvara detsamma; men genom stadgande

av effektivt straff för åsidosättande av nämnda förvaringsplikt

lärer erforderlig trygghet i fräga om dess iakttagande stå att erhålla.

Ifrågasättas kan vidare uppenbarligen, att befrielse i nu nämnda hänseende

från skyldighet att föra förteckning bör medgivas jämväl minuthandlarna

på området. Då emellertid sådan näringsidkare i regel ej i

tillnärmelsevis samma omfattning som grosshandlare för sin rörelse avslutar

affärer av den art, som ovan ansetts ej behöva förtecknas, och

skyldigheten att föra förteckning rörande dessa ej för minuthandeln torde

s. 68 Kontrollera mot PDF

68 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

medföra olägenheter i samma hänseende som för grosshandeln, synes

en begränsning av nu antydda art ej böra vidtagas, helst måhända den

faran icke vore fullständigt utesluten att eu dylik begränsning skulle

innebära frestelse att, under förebärande att visst gods vore av det slag,

att det ej behövde i förteckningen upptagas, därur utesluta detsamma,

ehuru det rätteligen bort däri införas.

8 och 9 §§. p)e Grinare bestämmelserna angående förteckningen eller, såsom

den föreslagits böra benämnas, affärsboken och om densammas bevarande

finnas intagna i förslagets 8 och 9 §§, och torde någon närmare motivering

för dessa stadganden ej vara erforderlig.

12 §• Givetvis kan emellertid understundom viss affär eller visst slag

av affärer vara av den art, att tillämpningen av nu föreslagna bestämmelser

rörande dess förtecknande skulle av särskild orsak föranleda synnerlig

omgång eller olägenhet i annat hänseende eller betänkligheter

eljest. För sådant fall bör möjlighet stå öppen att i större eller mindre

utsträckning vinna befrielse från skyldigheten att ställa sig samma föreskrifter

till efterrättelse, så framt så kan ske, utan att det med affärsbokens

förande avsedda syftet därigenom nämnvärt äventyras; och i

12 § har inrymts befogenhet för myndighet att därom, allt efter omständigheterna

i varje särskilt fall, besluta.

]0 och n §§. För att det med affärsbokens förande avsedda ändamål skall vinnas,

erfordras uppenbarligen, att däri inskrivet föremål, så länge det hos

näringsidkaren förvaras, lätteligen kan påträffas, därest vederbörande

myndighet skulle finna anledning att företaga undersökning av detsamma.

Till följd härav lärer det bliva nödvändigt föreskriva, att för

dylikt föremål skall anbringas viss beteckning, angivande år och nummer,

varunder det inskrivits, och, där affärsboken förts i avdelningar,

den avdelning, vari inskrivningen verkställts, samt att föremålet skall

förvaras så, att det lätt är åtkomligt för undersökning. Föreskrifter i

dylik riktning torde emellertid ej vara till fyllest. Genom att skyndsamt

avhända sig sådant föremål eller förstöra detsamma eller underkasta

det bearbetning eller förändring kan näringsidkaren, såsom ovan

framhållits, omöjliggöra eller försvåra myndigheternas arbete för upptäckt

av brottslingen, i händelse föremålet olovligen åtkommits. Det

synes därför erforderligt att tillika stadga förbud att förr än efter förloppet

av viss tid vidtaga åtgärder av nyss antydd art. Ett dylikt intrång

i näringsfriheten är givetvis icke utan sina betänkligheter; men

utan detsamma lärer icke så mycket stå att vinna för undanröjande av

överklagade missförhållandena; och ett stadgande av denna innebörd

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

föreslås ook av industriförbundet, grosshandlaren Nilsson, rnetallsektionen

och Stockholms stads barnavårdsnämnd.

börslagets 10 och 11 §§ innehålla bestämmelser i nu berörda hänseenden.

htt förbud av sådan art som det i sist nämnda § intagna bör

självfallet ej avse längre tidrymd, än att det med förbudet avsedda syfte

kan med minsta möjliga förfång för näringsfriheten ernås; med hänsyn

härtill synes den föreslagna tiden av sju dagar vara den högsta, som kan

ifrågakomma. För att förhindra att nämnda syfte skulle komma att mer

eller mindre omintetgöras därigenom, att inskrivet föremål först å senare

dag än inskrivningsdagen bleve tillgängligt för granskning av polismynhet,

har i 11 § intagits en föreskrift om den tidpunkt, från vilken

nämnda tid av sju dagar skall löpa. Vissa''av de i affärsrörelser, varom

här är fråga, förekommande varor såsom lumpor m. fl. torde kunna vara

av sådan ari, att hälsovårdsnämnd, kommunalnämnd eller annan myndighet

med stöd av bestämmelserna i hälsovårdsstadgan för riket kan

finna anledning att i avseende å behandlingen av desamma meddela

föreskrifter, som omöjliggöra deras förvarande under nu avsedda tid

av sju dagar; i sådan händelse böra givetvis dylika föreskrifter lända

till efterrättelse.

Nu föreslagna bestämmelser innebära emellertid så avsevärda inskränkningar

i näringsfriheten, att det gäller att noga tillse, huruvida

de böra under alla förhållanden äga tillämpning. Industriförbundet anser

för sin del, i likhet med vad förbundet framhåller i avseende å skyldighet

att föra affärsbok, att beträffande grosshandeln på området ett

förbud av det i 11 § angivna slag borde gälla allenast de föremål, som

förvärvas eller mottagas från enskilda personer, samt att dessa föremål

borde hållas skilda från det övriga lagret; de varor, som av grosshandlarna

inköptes från de industriella verken, verkstäder och smedjor m. fl.

eller från annan inregistrerad handlande och vilka ofta bleve föremål

för omedelbar skeppning, utan att först införlivas med inneliggande

lager, kunde däremot, enligt förbundets åsikt, näppeligen underkastas

ett sådant förbud; detta skulle nändigen föranleda stora praktiska svårigheter

samt försätta de svenska skrotexportörer na i ett ogynnsamt läge

gent emot utländska konkurrenter, vilka skulle utan hinder av den

ifrågasatta lagstiftningen kunna köpa varan direkt från verket fritt barnvagn

eller fritt ofhbord.

Då skyldighet att anbringa beteckning samt att under viss tid

förvara föremål i oförändrad form enligt förslaget skall gälla allenast

gods, som näringsidkare är pliktig att upptaga i affärsboken, torde, med

de bestämmelser, som i fråga om affärsbokens förande föreslagits för

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

grosshandeln på området, nyss anmärkta av industriförbundet framhållna

synpunkter få anses hava vunnit tillbörligt beaktande. I avseende å

minuthandeln har visserligen tillräckliga skäl ej ansetts föreligga för

att i enahanda hänseenden som för grosshandeln medgiva inskränkning

i skyldigheten att föra förteckning över avslutade affärer. Givet är

emellertid, att affärer av den art, att misstanke att de angå olovligen

tillgripet gods ej rimligen kan uppstå eller att faran därför är synnerligen

ringa, kunna förekomma lika väl inom minuthandeln som inom

grosshandeln. Inom den förra verkställas exempelvis understumlom uppköp

av begagnade klädespersedlar från kronan ävensom av olika slags

fabriksprodukter från fabrikanterna. Att stadga inskränkning i minuthandlares

rätt att förfoga över gods, som nu avsedda affärer angå, vore

givetvis att gå utom de gränser, som av syftemålet med ifrågavarande

lagstiftning angivas för de^s räckvidd. I likhet med vad som ovan

framhållits i fråga om grosshandeln lärer det ej heller böra ifrågakomma

att stadga begränsning i fråga om minuthandlares befogenhet att disponera

över gods, som han förvärvar från annan affärsrörelse, vars innehavare

blir underkastad den föreslagna förordningens föreskrifter. Nu påpekade

omständigheter liava föranlett det i 10 § stadgade undantag från regeln

att i affärsbok inskrivet föremål skall förses med beteckning; är näringsidkaren

ej skyldig förse föremål med beteckning, äger han ock enligt

11 § att fritt förfoga över detsamma. En närmare redogörelse för inne
12

§• hållet i 10 och 11 §§ synes ej erfordras. I öppen dag ligger emeller
tid,

att ej heller i avseende å de förhållanden, som beröras i nu nämnda

§§, stå att erhålla i alla hänseenden uttömmande bestämmelser. Enahanda

hänsyn, som tala för att möjlighet bör hållas öppen för att, i fråga

om skyldighet att föra affärsbok, i avseende å viss affär eller vissa slagav

affärer medgiva undantag från vad i allmänhet föreslagits skola gälla,

äga giltighet jämväl uti nu ifrågakomma hänseenden; och har hänsyn

härtill tagits i 12 §.

16 g. Å andra sidan kunna lokala förhållanden eller andra omständig
heter

nödvändiggöra särskilda ordningsföreskrifter för nu åsyftade affärsrörelser

utöver vad förslaget innehåller; och har i 16 § inrymts befogenhet

för Kungl. Maj:ts befallningshavande att utfärda dylika föreskrifter.

13 §. Göteborgs folkskolestyrelses framställning avsåg, såsom nämnts, i

första hand utfärdande av förbud för viss näringsidkare att driva affärer

med minderåriga; och för förbud i dylik riktning hava de, som i ärendet

yttrat sig, så gott som enhälligt uttalat sig. Rörande räckvidden av ett

sådant förbud intaga de flesta huvudsakligen enahanda ståndpunkt som

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mapis Nåd. Proposition Nr 14 i

71

tolkskolestyrelsen och anse sålunda förbudet böra avse i allmänhet drivande

av affärer eller handel eller köpenskap med minderårig. Nå^ra

såsom länsstyrelsen i Södermanlands län, magistraten i Nyköping''och

handelskammaren i Gävle, framhålla särskilt, att förbud bör stadgas ej

allenast mot att idka handel med minderårig utan även mot att från

sådan mottaga föremål till försäljning för hans egen eller annans räkning*

eller att på något sätt underlätta avsättningen av gods, som utbjudes

av minderårig.

Länsstyrelsen i Blekinge län finner förslaget om förbud att driva

an arer med minderårig vara något vill långt gående; för åsyftade ändamålets

vinnande syntes det länsstyrelsen vara tillräckligt, att blivande

bestämmelse innefattade förbud mot köp, byte eller annat förvärv av

lösören från minderårig, enär någon fara för missbruk att utlämna varor

till minderårig ej torde föreligga. Slutligen ifrågasätta några myndigheter,

att förbud uti ifrågavarande hänseende bör gälla endast affär som

avslutas utan målsmans samtycke eller för minderårigs egen räknino-,

Bollskammaren i Göteborg anser sålunda förbudet böra avse inköp av

gods från minderårig, åtminstone där detta skulle äga rum utan målsmans

medgivande; och magistraten i Enköping uttalar den uppfattningen,

att förbudet bör gälla inköp från minderårig, där ej tillförlitlig uppysninu

erhållits därom, att den minderårige skickats av målsman. Enligt

länsstyrelsens i Västerbottens län mening bör förbudet avse blott dnvande

av affarer med minderårig för hans egen räkning, med rätt dock

tor vederbörande polismyndighet att, om så kan anses behövligt, förbinda

affäistransaktioner med minderåriga ombud. «

Rörande den åldersgräns, som vid fastställande av ett förbud i angiven

riktning- bör bestämmas, hava allenast ett fåtal yttrat sig. Av

dessa hava overståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands

och Hallands län, magistraterna i Uppsala, Enköping och Hudiksvall

ävensom poliskamrarna i Göteborg och Malmö tillstyrkt, att förbudet

måtte avse avslutande av affär med den, som ej fyllt 15 år. Länsstyrelserna

i Kronobergs, Blekinge och Malmöhus län samt handelskammaren

i Gävle uttala sig för eu utsträckning av åldersgränsen till 18

år; och framhålles det till stöd härför, att erfarenheten visat, att åldersperioden

mellan det femtonde och adertonde året medförde de svåraste

frestelserna i förevarande hänseende och att en dylik utsträckning vore

nödvändig för att vinna det med förbudet avsedda syftemålet.

Uppenbarligen är det av särskild vikt att söka i möjligaste mån

skydda minderårig för att falla offer för frestelsen att olovligen tillgripa

öremål, som lätt kunna avyttras uti ifrågavarande affärsrörelser; risken

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 142.

för att genom dylika tillgrepp i tidigare år minderårigs rättskänsla

undergrävt s, så att han ohjälpligt för framtiden hemfaller åt brottets

bana, ligger i öppen dag. Ett kraftigt medel att råöa bot härför är

givetvis stadgande av förbud i nyss angiven riktning. Den uppfattningen,

som länsstyrelsen i Stockholms län gjort gällande, att den polismyndighet

i kungörelsen angående villkoren för idkande av pantlånerörelse

tillagda befogenhet att utfärda särskilda ordningsföreskrifter för

rörelsens bedrivande skulle berättiga polismyndigheten att im ddela förbud

i nu berörda hänseende, och att följaktligen, därest polismyndighet

Unge enahanda befogenhet i fråga om nu avsedda affärsrörelser, ett särskilt

stadgande om sådant förbud ej vore erforderligt, lärer ej äga giltighet.

Ett förbud i den riktning, som här å-yftas, synes böra, för att

bliva effektivt, avse ej allenast avslutande av affär med minderårig, vare

sig d.''tta sker för dennes egen eller annans räkning, utan jämväl mottagande

av föremål, som eljest för affär tillhandahålles av minderårig;

det torde nämligen ligga nära till hands att antaga, att ett förbud blott

1 först antydda hänseende lätteligen skulle kunna kringgås, i det att.

trots ett sådant, komme att uti ifrågavarande affärsrörelser uppköpas

föremål från minderåriga, under förebärande att dessa allenast för annans

räkning avlämnade dem. Likaså lärer åldersgränsen böra sättas till 18

år; erfarenheten giver nämligen vid handen, att fastställande av en lägre

gräns skulle i allt för stor utsträckning lämna minderårig tillfälle till

avsättning av gods uti nämnda affärsrörelser, innan han vunnit erforderlig

karaktärsfasthet. Att låta förbudet gälla blott i fråga om sådana

. föremål, som avses i 1 §, eller, såsom i ovan anmärkta, för Kristiania

gällande bestämmelser är fallet, allenast i fråga om begagnade eller

kasserade saker, torde näppeligen vara tillrådligt, enär det givetvis ofta

förekommer, att även andra artiklar, som av minderåriga olovligen åtkommits,

av dessa avyttras uti nu avsedda handelsrörelser. För att göra

förbu let i möjligaste mån effektivt, torde tillika böra stadgas ansvar för

den, vilken det åligger att vårda minderårig, som utbjuder eller tillhandahåller

föremål. Bestämmelser i nu berörda hänseenden hava intagits

i 13 och 20 §§.

Det ligger i öppen dag, att vederbörande myndighet, såsom ovan

redan nämnts, måste äga den rätt till tillträde till för affärsrörelse av i

2 § 1 mom. avsett slag använd lokal, magasin eller upplagsplats och

till granskning av varulager och affärsbok, som erfordras för utövning

av tillbörlig kontroll över efterlevnaden av nu tillämnade föreskrifter

och skötseln i övrigt av affärsrörelsen. Stadgande i dylik riktning för
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

T.\

ordas ock särskilt av länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpin

och Göteborgs, och Bohus län, poliskamrarna i Malmö och Göteb

polismästaren i Uppsala, magistraten i Enköping, Sveriges industri

b- # > i. / <—> - ---------öluviuouiioi
lind,

metallsektionen och grosshandlaren Nilsson; därvid dock industriförbundet

gör gällande, att lör grosshandeln pa området bör i detta hänseende

göras inskränkning av enahanda innebörd, som förbundet påyrkat

i fråga om skyldighet att fora förteckning över avslutade affärer. Givetvis

bör näringsidkaren eller hans ställföreträdare vidare vara pliktig att

vid granskning, som myndighet sålunda företager, tillhandahålla föremål

eller förteckning, vars undersökning påkallas, och tillhandagå med

erforderliga upplysningar. Bestämmelser i nu berörda hänseenden hava

intagits i 15 §; något missbruk av den polismyndighet däri tillagda befogenhet

torde näppeligen behöva befaras.

I övrigt innehåller förslaget bestämmelser om skyldighet att i visst

fall tillhandagå polismyndighet med upplysning, om ansvar för överträdelse

av förordningens föreskrifter, om förvandling av ådömda böter

och viten in. m. ävensom övergångsstadganden, för vilka någon närmare

redogörelse ej torde vara av nöden.»

Genom nådig remiss den 7 december 1916 anbefalldes kommerskollegium

att, efter hörande av kommersiella och industriella sammanslutningar,

avgiva utlåtande rörande den sålunda verkställda utredningen

och det uppgjorda förslaget till lagbestämmelser.

Efter det kommerskollegium i anledning härav berett samtliga

handelskammare i riket ävensom Sveriges industriförbund, järnkontoret,

svenska pappersbruksföreningen, Sveriges maskinindus ''^förening, Sveriges

hantverksorganisation, sko- och läderbranschens fabrikant- och grossisttorenmg,

svenska bomullsspinneriföreningen, svenska yllefabrikantför■enmgen,

Sveriges textilindustriförbund, Sveriges allmänna handelsförening,

Sveriges minuthandlares riksförbund, manufakturhandlareföreningen

och metallsektionen tilllallé att i ämnet avgiva yttrande, hava till

kommerskollegium inkommit utlåtanden från samtliga dessa korporationer

och sammanslutningar med undantag av järnkontoret, sko- och

läderbranschens fabrikant- och grossistföreuing, textilindustriförbundet

och manufaktarhandlareföreningen.

\ id allmänna handelsföreningens utlåtande hava fogats yttranden

av direktören i aktiebolaget Stanuum J. Bruneau, grosshamdaren H.

i disson och ^firman C. F. Åkerlund & Co. Därjämte har till kommerskollegium

från finansdepartementet överlämnats en skrivelse från Sveriges

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 126 käft. (Nr 142.) 10

s. 74 Kontrollera mot PDF

74 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

verkstadsförenings ombudsman med därvid fogade dels en promemoria i

förevarande ämne, avseende ett uttalande från ett 40 tal näringsidkare,

tillhörande verkstadsföreningens Stockholms-krets, svenska elektriska

arbetsgivareföreningen och rörledningsentreprenörernas förening, dels

ock ett nummer av tidningen »Dagens Nyheter» för den 27 december

1916 med en däri intagen artikel av advokaten J. Tjerneld rörande

samma ämne; varefter kommerskollegium den 25 januari 1917 avgivit

sitt utlåtande. .

De inkomna utlåtandena förorda i allmänhet eu lagstiftning i

huvudsaklig överensstämmelse med det uppgjorda förslaget; i vissa utlåtanden

tillstyrkas emellertid i några mera väsentliga punkter andra

bestämmelser än de föreslagna; och anhåller jag att nu iå redogöia för

det huvudsakliga innehållet i utlåtandena.

Vad först angår tillämplighetsområdet för lagstiftningen har metallsektionen

framhållit, att det syntes, som om en tydlig definition

å skrot eller åtminstone å metallskrot borde införas, och i sådant avseende

hänvisat till 1 § av metallsektionens ovan omförmälta förslag

till lagbestämmelser, enligt vilken med metallskrot avsåges dels sådana

metallföremål, som genom deformation synbarligen upphört att vara för

sitt ursprungliga ändamål användbara, dels sådant avfall, som uppstode

vid råmetallers eller metallfabrikats vidare bearbetning, dels ock metalltillverkningar,

som på grund av kvalitetsfel eller andra orsaker icke kunde

säljas i befintligt skick. Tillika har metallsektionen uttalat att, för att den

tiliämnade förordningen ej måtte bliva betungande för de näringsgrenar,

som i sin rörelse behövde eller erhölle metallskrot och i avseende å vilkas

handel med dylikt skrot hittills ej framkommit missförhållanden, för

tydlighetens skull borde i förordningen göras eu del undantag beträffande

tillämplighetsområdet. 1 detta hänseende har metallsekti«• nen hänvisat

till 2 § av dess nyss nämnda förslag, däri stadgas, att från föreslagen

bestämmelse om skyldighet för den, som önskade driva handel med

skrot, att söka tillstånd därtill undantoges hantverkare, industriella

anläggningar, statsinstitutioner, kommunala verk och inrättningar samt

trafikidkande företag, vilka på grund av den verksamhet, fabrikation

eller yrke, de dreve, antingen erhölle skrot att avyttra eller ock for egen

rörelse vore i behov därav, _

Pappersbruksföreningen har anfört följande: förslaget syntes, vad

beträffade handeln med metallskrot, vara väl ägnat att minska de olägenheter

av olovliga tillgrepp, som främjats av vederbörande uppköpares affärsmetoder.

För lumphandeln föreiåge däremot väsentligen skdda förhållanden.

Frånsett vid skjort- och segelsömmerier, korsettfabriker

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj .in Nåd. Proposition Nr UP. 75

in. ti. industrier uppstående avfall av obegagnat tyg, vilket dock utgjorde

en linga del av tillförseln pa lumpmarknaden, vore lumpen en

i förhållande till sitt värde alltför skrymmande artikel för att utan

avsevärt besvär och risk för upptäckt kunna obemärkt transporteras i

nämnvärda mängder. Möjligheterna för tillfälliga leverantörer att skaffa

sig köpare vore ock väsentligt mindre än vid metallskrot, då lumpen

inom landet blott hade relativt få förbrukare. Restriktiva åtgärder —

dill till särskilt kännbara för de mindre lumpsamlarna — påkallades

enligt föreningens mening ingalunda av pappersbrukens intressen ej

ens under nuvarande förhållanden, då lumpprisen, visserligen mest genom

mellanhands manövrer, mer än fördubblats; fastmer vore allt det bistånd

och lättnad, som från det allmännas sida kunde beredas de mindre

yrkesidkarna i branschen, till gagn. Belysande vore den av erfarenheten

bekräftade svårigheten att inom landet uppdriva de mängder lump,

särskilt av de bättre kvaliteterna, som erfordrades för den relativt ringa

inhemska tillverkningen av lumppapper, ehuru det veterligen tillvaratoges

blott en bråkdel av de 25—30,000 tons årligen, som landet med

hänsyn till befolkningens storlek och insamlingssiffran per individ exempelvis.

i Tyskland borde kunna lämna. De personer, som nu arbetade

ined insamling och detalj försäljning av lump, vore huvudsakligen äldre

och till annat arbete mer eller mindre oförmögna, varjämte deras bildningsnivå

ej torde medge fullgörandet av de kontrollprestationer, som

förslaget eljest på goda grunder upptoge; det vore därför fara värt, att

de vid förslagets genomförande skulle komma att til! stor del göras

sysslolösa. Vad som i motiveringen till förslaget och av Göteborgs

folkskolestyrelse nämndes rörande minderårigas snatterier kunde på förenämnda

grunder ej i avsevärd utsträckning tänkas gälla handel med

lump. I förslagets 1 § 1 mom. torde alltså orden »eller lump» böra

uteslutas, eventuellt också orden »begagnade beklädnadspersedlar», därest

det skulle anses, vilket föreningen för sin del dock ej funne ostridigt,

att åtskillnad mellan »lump» och begagnade beklädnadspersedlar icke

kunde göras med för förordningens praktiska tillämpning nödig säkerhet;

i alla händelser torde nämligen det allmännas såväi som pappersindustriens

huvudintresse ligga i lumphandelns frihet från ifrågasatta

restriktioner. Om det ej skulle låta sig göra att helt utesluta bestämmelser

om handel med lump, så borde dock bestämmelserna därom bliva

sådana, att de små lumphandlarna ej dreves till upphörande med sin

näring.

I de av allmänna handelsföreningens förvaltningsutskott, Stockholms

handelskammare, Skånes handels-, industri- och sjöfartskammare och

s. 76 Kontrollera mot PDF

76 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 142.

handels- och industrikammaren för Örebro och Västmanlands län avgivna

utlåtanden har uttalats den uppfattningen, att det vore önskvärt, att

jämväl så kallade antikvariska bokhandelsaffärer komme att inrymmas

under lagstiftningen. Det framhålles att, enligt vad känt vore, förekomme,

särskilt i Stockholm, i stor utsträckning, att till dylika affärer avyttrades,

framförallt av minderåriga, på oärligt sätt åtkomna böcker m. m.,

erfarenheten från såväl hem som skolor torde nämligen giva vid handen,

att böcker, som av den uppväxande ungdomen och särskilt skolbarn

avyttrades till nämnda affärer, ingalunda alltid vore på rätt sätt åtkomna

eller avsattes med målsmans samtycke; den lätthet, varmed de

minderåriga kunde utan kontroll i något avseende i summa affärer avvttra

böcker, hade visat sig ägnad att hos det uppväxande släktet i

varjehanda avseenden försvaga känslan för rätt och orätt. ^ Av naturliga

skäl vore det givet, att de tillgrepp, varom här vore fråga, endast

i enstaka undantagsfall anmäldes för polismyndighet, vadan den statistik

rörande sättet för avyttrande av stulet gods, som meddelats i ovan intagna

motivering, vore, vad ifrågavarande affärsrörelser angmge, vilseledande.

En kontroll, sådan den nu för skrothandeln ifrågasätta, skulle

i hög grad bidraga till ett bättre sakernas tillstånd.

Handels- och industrikammaren för Örebro och Västmanlands län

hemställer dock att, då de antikvariska bokhandelsaffärerna även handlade

med föremål, som ägde konst- eller samlarevärde, den föreslagna

förordningen ej måtte, så vitt anginge nämnda affärer, äga tillämpning

å dylika föremål. .

Av Stockholms handelskammare framställes det alternativa förslag,

att handeln med begagnade böcker borde vara underkastad de föreslagna

bestämmelserna, åtminstone i vad de avsåge förbud mot inköp från

minderåriga.

Jämväl Västerbottens och Norrbottens läns handelskammare, som

finner det anmärkningsvärt, att ej blott antikvitetsafifärer utan ock antikvariska

bokhandelsaffärer undantag^ från lagförslagets bestämmelser,

framhåller rörande behovet av kontroll å sistnämnda affärer enahanda,

synpunkter, som ovan nämnts, men anser sig dock, då någon dylik

affär icke funnes inom handelskammarens område, icke kunna med

bestämdhet uttala sig om angelägenheten av att i detta hänseende utsträcka

lagens omfattning. ,

Av handelskammaren i Karlstad har påpekats, att fråga kunde

vara, om ej den i 1 § förekommande uppräkningen av de föremål, lagstiftningen

skulle avse, borde omfatta även delar eller rester av färdiga

eller påbörjade fabrikat.

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 142.

Förslagga 2 § 1 inom. innehåller stadgande om allmänna förutsättningar

iör rätt att idka grosshandel med eller försäljning i bod eller

1 rån annat upplagsställe av föremål, som i 1 § avses; och må i detta

sammanhang erinras därom, att i förslagets 7 § 2 mom. intagits föreskrift,

varigenom lör grosshandel på ifrågavarande område medgives en viss

lättnad i avseende å förande av aflärsbok, som i 1 mom. av samma

paragraf omförmäles.

I avseende å dessa stadganden har Stockholms handelskammare

anmärkt, att ordet »grosshandel» syntes i båda stadgandena vara använt

i en betydelse, som icke överensstämde med el|est gängse språkbruk;

enligt detta förstodes nämligen med grosshandel sådan handelsrörelse,

som bedreve försäljning till återförsäljare; men i förslaget avsägas

uppenbarligen att med grosshandel beteckna handelsrörelse, som verkställde

sina uppköp i större skala än som skedde, då handeln dreves i

bod eller från annat upplagsställe.

Vidare har handelskammaren i Göteborg uttalat, att den uppdelning

av handeln i grosshandel och handel från bod, som i förslaget gjordes,

icke torde överensstämma med den vanliga terminologien; enligt denna

voie grosshandel sådan handel, som hade till avnämare återförsäljare

eller industriidkare, för vilka varan vore råmaterial. Huruvida handeln

skedde från öppen bod eller på annat sätt vore för begreppet i och för

sig utan betydelse; för undvikande av otydlighet och misstag torde det

vara nödvändigt att bringa förordningen i överensstämmelse med vedertagen

terminologi.

I övrigt har rörande 2 § 1 mom. Skånes handels-, industri- och sjöfartskammare

erinrat därom, att enligt förslaget varken gift kvinna eller

omyndig skulle äga rätt att under de villkor, som i 4 och 6 §§ i näringsfrihets

förordningen angåves, driva ifrågavarande slag av handelsrörelse;

enligt handelskammarens åsikt vore det tvivelaktigt, om en dylik inskränkning

vore av behovet påkallad; i synnerhet beträffande hustrus rätt att

driva näring vore handelskammaren av den mening, att inskränkningen ej

vore ändamålsenlig; ådagalagt vore nämligen, att kvinnor i allmänhet

visat sig väl lämpade att omhänderhava sådan handelsverksamhet, varom

här vore fråga; och skäl torde ej heller eljest föreligga att åt gift kvinna

på hithörande område giva annan och sämre ställning, än hon i övrigt

enligt näringsfrihetsförordningen intoge. Uppställdes, såsom handelskammaren

i annat sammanhang förordade, som villkor för rätt att driva

handel av förevarande slag fordran på särskilt tillstånd, torde i varje

fall icke anledning förefinnas till vare sig gift kvinnas eller omyndigs

uteslutande från dylik rätt.

2 § 1 mom.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

Minuthandlarnas riksförbund har framhållit som ett önskemål

att 2 § 1 mom. måtte erhålla följande lydelse: »Yrkesmässig handel

med föremål, som i 1 § avses», etc. Genom en sådan lydelse skulle,

anför riksförbundet, under lagen tydligen inrymmas även den handel,

som bedreves av kringvandrande uppköpare av skrot m. m., vildas

verksamhet ansåges företrädesvis påkalla en lagstiftning som den nu

ifrågasatta. Såvitt riksförbundet kunnat finna, skulle det föreliggande

förstaget ej avse kringvandrande uppköpare. Vore denna upplagning

riktig, kunde det befaras, att dessa fortfarande som dittills utan effektiv

kontroll skulle kunna driva sin hantering, uppköpa metaller och skrot,

nedsmälta det uppköpta och försälja det till andra uppköpare och mindre

verkstäder. Med den nu föreslagna omformuleringen skulle, enligt riksförbundets

åsikt, vinnas, att järnhandlare skulle som dittills kunna stå

kunder till tjänst med att tillfälligtvis — i motsats till yrkesmässigt —

uppköpa metallavfall eller taga sådant i byte vid metalleveranser utan

att bliva aumälningsskvldiga enligt förslagets 2 §.

Handels- och industrikammaren för Örebro och Västmanlands län

har i detta hänseende hemställt, att förevarande lagstiftning måtte utsträckas

att avse en var, som helt eller delvis för sin näring dreve

handel med sådana begagnade föremål, som omnämndes i 1 §, oberoende

av om handeln ägde rum som grosshandel eller från bod eller annat

upplagsställe. Till stöd härför framhålles att, om lagstiftningen skulle

begränsas att omfatta enbart de i förslaget angivna slag av handel,

vunnes säkerligen ej det med lagstiftningen asyftade ändamål, enäi eu

hel kategori av lump- och skrothandlare och kanske just den kategori,

som bäst behövde vara under kontroll, bleve stälid utanför lagstiftningens

tillämpning. Förutom de, som dreve grosshandel med eller försäljning

i bod eller från annat upplagsställe av begagnade föremål, funnes nämligen

lump- och skrothandlare, som ej hade affärslokal, upplagsställe

eller registrerad firma, men som dock dreve eu mycket omfattande

handel med dylika föremål. Dessa personer kunde, då de jämlikt det

föreliggande förslaget allt framgent ägde rätt att driva handel utan

någon som helst kontroll av myndigheter, giva fortsatt och kanske ökad

anledning till just sådana oegentligheter, som förslaget avsåge att förekomma.

Komme lagstiftningen att begränsas enbart till i förslagets 2 §

åsyftade firmor och personer, vore att befara, att olovlig handel med

begagnade föremål komme genom dylika, utaniör lagens kontrollföreskrifter

stående uppsamlare och uppköpare att florera i samma omfattning

som förut. Först då verklig effektiv kontroll anordnades å alla,

som handlade med begagnade föremål, kunde förväntas ett bättre till
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

stånd. hör att underlätta kontrollen över dylika uppsamlare och uppköpare

borde skyldighet åläggas eu var, som sålunda för sin näringidkade

handel av förevarande slag, att därom gorå anmälan i stad hos

magistrat och å landet hos länsmannen, samt tillika föreskrivas, att den,

som å annan ort än den, där han vore kyrkobokförd, önskade handla

med begagnade varor, skulle från vederbörande i nämnda ort medföra

tillståndsbevis om rätt till dylik handels drivande och vara skyldig att

pa anfordran inför magistrat eller länsman uppvisa tillståndsbeviset.

Industriförbundet har åter i detta hänseende anmärkt, att det syntes

kunna ifragasättas, huruvida gårdfarihandel med föremål av i förslaget

angiven art borde tillåtas, enär de föreslagna kontrollbestämmelserna icke

vore väl tillämpliga på inköp, som skedde under utövande av gårdfarihandel.

'' &

\ idkommande härefter frågan om för rätt att driva handel med - § 2 mom.

föremål, som förslaget avser, bör erfordras särskilt tillstånd eller, på

sätt förslaget innehåller, i regel allenast anmälan, förorda Stockholms

handelskammare, bindel skamrarna i Göteborg och Karlstad, Skånes

handels-, industri- och sjöfartskammare, industriförbundet, metallsektionen

och maskinindustriföreningen det förra alternativet, liksom detta ock

tillstyrkes i ovan berörda, från verkstadsföreningen ingivna promemoria.

Det framhålles till stöd härför, att det vore synnerligen tvivelaktigt,

huruvida en lagstiftning, byggd på anmälningsprincipen, skulle kunna

åvägabringa rättelse i nu rådande missförhållanden. För uppnåendet av

det med förevarande lagstiftning avsedda syfte eller förhindrande av

avsättning av stulet gods vore det nödvändigt att söka garantier i uppköparnas

egna personer; en dålig skötsel av lump- och skrotaffärer komme

att medföra moraliska vådor, som gjorde en prövning av vederbörandes

kvalifikationer lika viktig i förevarande fall som i fråga om pantlånerörelse;

dessa båda slag av rörelser erbjöde eu viss överensstämmelse

med varandra; i båda fallen gällde det att förhindra, att moraliskt mindervärdiga

individer, vilka icke kunde i sin yrkesutövning motstå frestelsen

till orättmätig vinning, finge driva dylikt yrke; såsom i fråga om pantlånerörelse

vore fallet, borde därför ock för rätt att utöva handelsrörelse

av ifrågavarande beskaffenhet erfordras särskilt, tillstånd; som villkor

därför borde uppställas fordran på att sökanden skulle äga medborgerligt

förtroende, råda över sig och sitt gods, hava gjort sig känd för redlighet

och ordentlighet, och i övrigt finnas lämplig; därigenom torde kunna

förhindras, att personer, som straffats för brott enligt 20,21 eller 22 kapitlen

strafflagen, ägnade sig åt affärsrörelse av nu avsedd art. Meddelat tillstånd

borde naturligen kunna återkallas, så snart vederbörande ej funnes

s. 80 Kontrollera mot PDF

80 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 142.

lämplig. Genom ett dylikt koncessionssystem vunnes den betydande fördel

att det omöjliggjordes för person, som själv icke vore kvalificerad

för5 rörelsens utövande, att bedriva densamma genom bulvan, vilken

möjlighet enligt förslaget eljest förefunnes och säkerligen i många fall

komme att utnyttjas. Tillstånd kunde nämligen i dylika fall förvägras

eller, om det. redan meddelats, återkallas. Med en lagstiftning som

den föreslagna törel olle det, som om myndigheterna skulle i de flesta

dylika fall stå fullständigt maktlösa. Enligt förslaget skulle handel

med skrot kunna utövas av envar, som vore berättigad till handelsrörelse

i allmänhet, blott med det villkor, att han ej enligt 17 § förverkat

rätt till rörelsens utövande; då emellertid enligt denna paragraf

de däri omförmälta förbrytelser medförde förbud mot rörelsens vidare

bedrivande, endast om de begåtts under den tid, vederbörande utövat

rörelsen, kunde alltså personer, som vore straffade för tjuvnadsbrott

eller bedrägeri, ja notoriska tjuvgömmare icke förhindras att driva

handelsrörelse av förevarande art, blott de fullgjorde den formella anmälningsskyldigheten.

Möjligheten att den grannlaga och, såsom erfarenheten

gråt vid handen, starkt karaktärs frestande affärsverksamhet,

varom här vore fråga, utövades av personer, som vore därför

föga lämpliga, skulle sålunda fortfarande stå öppen. Det syntes uppenbart,

att" den trygghet mot handelsrättens missbrukande, som vore

lagstiftningens syfte, härigenom skulle i hög grad äventyras. Visserligen

läge det nära till hands att antaga, att en oäilig lumphandlare

snart skulle begå något brott, som berövade honom rätten att

vidare idka handeln, men dels vore det ej säkert, att förbrytelsen upptäcktes,

och dels kunde han dessförinnan hinna åstadkomma mycket

ont; enbart genom föreskrifter om straff och förverkande av handelsrättighet

torde icke tillräcklig trygghet vara vunnen för sunda förhållanden

inom det näringsliv, varom här vore fråga. Infördes koncessionssystem,

komme givetvis den prövning, som skulle åligga vederbörande

myndighet, att särskilt i större städer, om prövningen skulle

motsvara sitt ändamål, bereda vissa svårigheter, men di ssa syntes gent

emot ovan framhållna synpunkter icke böra tillmätas avgörande betydelse

och borde ej vara oöverkomliga, helst vid lagens ikraftträdande

prövningen huvudsakligen komme att gälla personer, som förut drivit

rörelse och troligen vore kända av polismyndigheten.

Handelskammaren i Göteborg framhåller ytterligare, att tillstånd

borde erfordras ej allenast för affärens innehavare eller föreståndare

utan ]ämväl för biträde, som mera självständigt deltoge i inköpen, varjämte

metallsektionen påpekar, att beträffande föreståndare, som i 3 §

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

avs.iges, samma fordringar i fråga om ärlighet måste gälla som rörande

näringsidkare.

Av handels- och industrikammaren för Örebro och Västmanlands

län ifrågasattes rörande 2 § 3 inom., huruvida i det däri åsyftade fall

kommunalnämnd vore lämpligaste myndighet att höra; enligt handelsoch

industrikammarens förmenande torde länsmannen därtill vara lämpligaie,

enär han pa grund av sin genom tjänstebefattningen förvärvade

lokalkännedom säkerligen vore den, som inom orten ägde den bästa

och mest ingående personalkännedom och även i övrigt riktigare än

kommunalnämnden borde kunna döma och pröva vederbörandes lämplighet

för rätt till dylik handels drivande.

Tillika påpekar handelskammaren i Karlstad, att stadgandet i förslagets

2 § 4 mom. syntes föga effektivt, enär något hinder ej funnes

för att en person, soin själv förverkat eller förbjudits att fortsätta sin

rörelse, utövade den i annans namn, om varorna flyttades till annan

lokal; infördes koncessionssystem, bleve detta stadgande överflödigt.

I fråga om den i 4 § förekommande bestämmelsen om skyldighet

för stärbhusdelägare att inom viss tid gorå anmälan om fortsättning

av handelsrörelse har Skånes handels-, industri- och sjöfartskammare

anföit, att nämnda tid torde kunna, utan förfång för annat intresse,

lämpligen utsträckas till eu manad för lämnande av nödigt rådrum åt

stärbhusdelägarna, och eu hemställan i dylik riktning göres jämväl av

handels- och industri kammaren för Örebro och Västmanlands län.

Beträffande 6 § har grosshandlaren H. Nilsson anfört, att det

för eu grosshandlare vore omöjligt att efterleva denna paragraf, enär

det t. ex. inträffade, att eu del firmor omsatte järnskrot i så stora

poster, att det ej kunde undvikas, att vid avlastning av skepps- och

\agnslastei från in- och utlandet å andra platser än den, där firman

dreve sin rörelse, frånsortering av material måste äga ruin, innan

lasten vore i sådant skick, att den kunde sändas vidare till det köpande

verket. Orsaken till delning av en last kunde bero på oriktig

expedition av säljaren, och i sådan händelse kunde uppläggning

av . matenal et ej pa förhand förutses; och det kunde vara ovisst, om

möjlighet funnes att genast placera den del, som måste frånskiljas.

Av Nilssons årsomsättning i järnskrot, omkring 20,000,000 kilogram, berörde

ej en fjärdedel Stockholm; skeppning förekomme över flera hamnstäder,

och omlastning finge dessutom företagas på åtskilliga andra

ställen.

, Förslagets 7 § innehåller stadgande om skyldighet för handelsldkaie

att föra särskild bok (affärsbok) för inskrivning- av affär, variV,

{hårig till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 120 höft. (Nr 142.) 11

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

genom för rörelsen föremål förvärvas eller eljest mottages; varjämte i

paragrafen stadgas inskränkning i nämnda skyldighet, där rörelsen

bedrives som grosshandel.

Såsom förut redan anmärkts, har från vissa håll, nämligen handelskamrarna

i Stockholm och Göteborg, anförts, att ordet »grosshandel

syntes i 7 § vara använt i en betydelse, som icke överensstämde med

eljest gängse språkbruk eller vanlig terminologi. Enligt dessa förstode»

med grosshandel sådan handelsrörelse, som bedreve försäljning till återförsäljare

eller industriidkare, för vilka varan vore råmaterial; men i

förslaget avsåges uppenbarligen att med grosshandel beteckna handelsrörelse,

som verkställde sina uppköp i större skala än som skedde, då

handeln dreves i bod eller från annat uppi igsställe; lör undvikande av

otydlighet och misstag torde det vara nödvändigt att bringa förordningen

i överensstämmelse med den vidtagna terminologien.

Tillika har handelskammaren i Karlstad erinrat därom, att det vore

mycket svårt att få en klar gräns bestämd mellan minuthandel och

grosshandel i förevarande fall, enär de ofta av samma person utövades

sida vid sida och intimt inginge i varandra.

Mot 7 § hava framställts ytterligare några erinringar. Så har

handelskammaren i Göteborg anfört, åt t det icke vore behövligt eller

ens lämpligt att, på sätt i paragrafen skett, göra skillnad mellan grosshandel

och annan handel, enär det vore inköpet av varan och icke dess

vidare försäljning, som krävde övervakande för uppnående av lagstiftningens

syfte, och i denna del av affärsdriften några kännetecken icke

torde kunna uppställas, ägnade att särskilja grosshandeln från annan

handel.

Smålands och Blekinge handelskammare hemställer, att 7 § 2 mom.

måtte ändras därhän, att den, som idkade grosshandel med ifrågavarande

slags varor, skulle vara skyldig att anteckna jämväl affär, varigenom

gods förvärvades eller mottoges från affärsrörelse, vars innehavare

vore underkastad förordningens föreskrifter; det kunde nämligen,

enligt handelskammarens åsikt, visa sig erforderligt att i vissa fall kontrollera

detalj affärens anteckningar, och tillräcklig anledning syntes icke

finnas, varför grossören, som vanligen köpte varor i större partier och

ändock vore skyldig däröver föra bok, skulle fritagas från den detaljanteckning,

som nu avsåges.

Åven i fråga om de i 8 § intagna närmare föreskrifterna om affärsbokens

förande hava vissa anmärkningar framställa. Så anför maskinindustriföreningen,

att det kunde ifrågasättas, huruvida icke det borde

föreskrivas, att säljarens namnteckning skulle kunna företes.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 142. 83

Handels- och industidkammaren för Örebro och Västmanlands län

framhåller, att det, för att åstadkomma bättre kontroll, torde vara lämpligare,

att person, med vilken affär avslötes, själv egenhändigt antecknade

sitt namn i affärsboken, samt att, där affären förmedlades genom

ombud, ombudet borde vara skyldigt att i affärsboken inskriva såväl sin

huvudmans som ock siit eget namn. Endast om vara avsändes per post.

järnväg eller med reguljär ångbåtsförbindelse, skulle affärsinnehavaren

äga rätt att i affärsboken inskriva den persons namn, med vilken affären

avslutats; aock med skyldighet att i affärsboken inregistrera befordringssättet

och till affärsboken bilägga vederbörande befordringsverks originalkvitto.

Förutom vederbörande persons för- och tillnamn, yrke och fullständiga

adress borde i affärsboken även inskrivas dag, då personen

vore född; de ganska talrika fäll, då genom anteckning''om födelsedag

brott kommit i dagen och kunnat beivras, gjorde det önskligt, att dylik

anteckning verkställdes.

Å ^ andra sidan påpekas i yttranden från tvä näringsidkare, vilka yttranden

åtfölja allmänna handelsföreningens förvaltningsutskotts utlåtande

till kommerskollegium, att specificering i det oändliga i affärsboken av inköpt

gods ej borde erfordras; det vore också svårt att kontrollera de uppgifter,

som lämnades av säljaren; särskilt vid inköp från landsorten

kunde det ej kontrolleras, om säljaren vore underkastad förordningens

föreskrifter. Omöjligt vore ock att notera försäljning av varje parti,

då detta givetvis icke försåldes i sin helhet utan dels i flera mindre poster

till förbrukning, dels till nedsmältning och dessutom, såsom beträffande

metallskrot, uppackades tillsammans med annat gods, varefter det

absolut icke kunde kontrolleras till vilken köpare det ena eller andra

partiet sålts.

Gävle handelskammare, som finner uttrycket i 1 mom. »affär, för

vilken boken är avsedd,» ej tillräckligt tydligt utmärka, att därmed

åsyftas affär, som omförmäles i 7 § 1 mom., framhåller vidare, att i

åtskilliga fall kunde tydligen ej göras anteckning om försäljning av

inskrivet föremål med angivande av dagen för försäljningen m. m..

då föremålet icke som sådant försåldes utan underginge bearbetning

(sortering) eller förändring. Anteckning om försäljningen borde i dylikt

fall ersättas med anteckning om dagen när bearbetningen (sorteringen)

eller förändringen ägde rum; eljest komme affärsboken att uppvisa

luckor, som antingen berodde på slarv eller på nyss anmärkta om•tändighet;

i paragrafen borde därför inryckas en föreskrift i nu antydd

riktning.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142. *

Även Skånes handels-, industri- och sjö fartskammare framhåller,

att de i 8 § ävensom i formuläret till affärsbok givna föreskrifterna om

bokeus förande ej torde vara möjliga att helt upprätthålla; om exempelvis

en näringsidkare på en gång till samma köpare försålde eu post varor,

som till olika delar från skilda håll inköptes, torde icke kunna ifrågasättas,

att varje dylik tidigare inköpt del skulle hållas avskild och

åsättas sitt särskilda pris, då ett sådant förfaringssätt säkerligen bleve

opraktiskt, besvärligt och tidsödande.

Tillika påpekar handelskammaren i Karlstad, att de många vandrande

skrotköparna på landsbygden krävde särskild uppmärksamhet;

dessa samlade vanligen i små poster och insände sedan det samlade

till städernas skrothandlare; någon bokföring kunde dessa vandrande

skrotköpare icke gärna sköta och borde därför åläggas att lämna nödiga

uppgifter till de skrothandlare, som mottoge vad de förra samlat.

Rörande 9 § påpekar handels- och industrikammaren för Örebro

och Västmanlands län, att det av skäl, som anförts under 2 § 3 mom.,

vore lämpligare att föreskriva, att avslutad affärsbok skulle kunna till

förvaring överlämnas till länsman i stället för till kronofogde.

Beträffande de bestämmelser, som i 10 § meddelas rörande föremålens

beteckning, har Västergötlands och norra Hallands handelskammare

anfört, att från uppköparnas synpunkt hade framhållits, att förslaget

i det hela syntes vara utarbetat så, att tillämpningen av detsamma

skulle kunna utan större svårigheter försiggå, men att det anmärkts,

att alla de föreskrifter, som i förslaget avsåge bestämmelser

om att inköpt vara skall förses med märke och nummer, syntes vara

synnerligen svåra att efterleva; det ifrågasattes till och med, om icke

dessa föreskrifter skulle delvis omöjliggöra all handel med varor av -ifrågavarande

slag dels på grund av de stora kostnader, sadana anordningar

skulle medföra, och dels huvudsakligast på grund av att lagret därigenom

skulle kräva ett så stort och dyrbart utrymme; det ansåges av uppköparna,

att märkningen av varan vore obehövlig, enär denna vid inskrivning

i affärsboken skulle noggrant beskrivas och därjämte alltid

skulle finnas kvar i vederbörande affär i minst 7 dagar efter inköpet och

under denna tid vore lätt att återfinna.

Maskinindustriföreningen har ifrågasatt, att föreskrift bör lämnas,

att beteckning skall anbringas omedelbart efter inskrivningen i stället

för så fort ske kan därefter.

Vidare hava två näringsidkare, som bedriva grosshandel på området,

i särskilda yttranden, som åtfölja allmänna handelsföreningens förvalt
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mnj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

85

umgsuIskotta utlutande, framställt vissa erinringar rörande förevarande

paragraf. Det, framliålles sålunda, att avsevärt ökade utgifter skulle

föranledas lör förhyrande av ytterligare tomtplatser och magasin för

förvaring av föremålen i enlighet med paragrafens föreskrifter; särskiljande

av värjo post inköpt järnskrot kunde varken minut- eller

grosshandlare åstadkomma, tv det skulle erfordra obegränsad upplagsplats

och oerhörda kostnader; järnskrot vore nämligen eu billig vara;

vid dess mottagande Unge såväl minut- som grosshandlare genast sortera

materialet och lägga de olika kvaliteterna på de å upplagsplatsen

darior avsedda ställena; dessutom vore det svårt att förse de varor

som förvarades ute i det fria, med varaktig beteckning.

Jämväl Skånes handels-, industri- och sjöfartskammare anser, att

bestämmelsen om särskild beteckning i åtskilliga fäll skulle möta praktiska

svårigheter; så bleve uppenbarligen förhållandet i fråga om exempelvis

lump, ben och dylika varor, beträffande vilka även en obligatorisk förväring

utan sammanblandning med andra inköpta partier av enahanda

''•lag maste leda till avsevärd olägenhet och kostnad.

J.Gävle handelskammare har beträffande 10 § 2 mom. påpekat att,

da däri stadgades förbud mot borttagande av beteckning, så framt ej

borttagandet nödvändiggjordes av föremålets bearbetning, med bearbetning

måste förstås även sortering; eljest skulle alltför stora svårigheter

beredas näringsidkaren; i förordningen borde därför uttryckligen utsägas

att med bearbetning likställdes i förevarande hänseende sortering.

Den tid, sorn bör förflyta innan handelsidkare äger rätt att disponera

over i affärsbok inskrivet gods, anser Stockholms handelskammare

kunna lämpligen bestämmas till 14 dagar, enär därigenom vunnes eu

viss fördel i kontrollhänseende och någon olägenhet icke torde behöva

uppstå _ darav; enahanda uppfattning uttalas i ovan omförmälta oromemoria

från verkstadsföreningen.

De näringsidkare åter, vilka avgivit särskilda yttranden i sammanhang

med handelsföreningens förvaltningsutskotts utlåtande, förorda, att

samma tid bestämmes avsevärt kortare; eljest skulle, framliålles det, för

näringsidkarna kunna uppstå betydliga förluster, enär de komme att. bliva

hindrade att vid försäljning omedelbart före hastigt prisfall medtaga de

varor, som funnes på lager; vad särskilt minuthandlarna beträffade, ägde

de i regel ej tillräckligt kapital för att så lång tid som sju dagar låta

varorna ligga på lager; den föreslagna tiden borde begränsas till två

eller tre dagar; i annat fall skulle de små uppköparna förhindras lever6ru

inköpt mntGricil mor än on gång* i VGcknn.

n §*

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

13 §.

18 §.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

I fråga om den i 13 § intagna bestämmelsen om förbud mot förvärv

eller mottagande av föremål från den, som ej fyllt 18 år, påpekar Skånes

handels-, industri- och sjöfartskammare, att nämnda bestämmelse torde

föranleda praktiska svårigheter, om den icke i någon mån modifierades;

enligt vad handelskammaren hade sig bekant, vore det för närvarande

synnerligen vanligt att fullt lojala firmor, som till lump- och skrothandlare

regelbundet avyttrade varor, till försäljningens utförande anställde

personer, vilkas ålder understege 18 år. Ett allmänt förbud mot detta

förfaringssätt skulle givetvis, utan motsvarande gagn, i månget fall

medföra olägenhet och merkostnad; handelskammaren föresloge därför till

förevarande lagrum en tilläggsbestämmelse av innebörd, att töremål, som

i förordningen avsåges, finge av näringsidkaren förvärvas eller mottagas

även från den, som ej fyllt 18 år, om den omyndige vore av näringsidkaren

känd och styrkte sig handla i egenskap av ombud för annan

person, med vilken näringsidkaren ägde avsluta köp.

Tillika har en av de näringsidkare, vilka yttrat sig i sammanhang

med handelsföreningens förvaltningsutskotts utlåtande, framhållit, att

allt köp av skrot från minderåriga borde vara förbjudet, såvida de ej

av lumphandlarna vore kända och förevisade intyg på, att varan vore

rätt åtkommen; och detsamma borde gälla druckna personer, som sökte

utprångla varor.

Rörande 18 § har av Stockholms handelskammare anmärkts, att

paragrafen erhållit olämplig formulering; enligt 1 mom. inträdde straffpåföljd,

om någon i strid mot föreskrifterna i 2 § idkade rörelse, som

där avsåges; då i uttrycket »idka rörelse» syntes kunna inläggas fordran

på ett fortsatt brott d. v. s. på ett flertal brottsliga handlingar, hemställde

handelskammaren, att åt momentet gåves en formulering, som ej

kunde missförstås.

I fråga om 18 § 3 mom. har handels- och industrikammaren för

Örebro och Västmanlands län framhållit, att de i nämnda moment föreslagna

böter syntes vara för lågt tilltagna; böter för de i samma moment

avsedda förseelser borde tilltagas så högt, att de ej lockade till

att på grund av bötessummans obetydlighet överträda förordningen!

föreskrifter; böterna borde därför liksom i 1 mom. sättas till lägst 50

och högst 500 kronor. Tillika har maskinindustriföreningen ifrågasatt,

att i det i tredje momentets andra stycke avsedda fall även näringsinnehavare

borde bliva medansvarig.

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Alapts Nåd. Proposition AV I t''2.

. . Det 1 2<\. § upptagna stadgandet om ansvar a person, som tiar

▼ard om omyndig, som där avses, har Gottlands handelskammare funnit

ej vara förenligt med svensk rättsuppfattning och därför böra utgå.

Av maskinmdustriföreningen ilrågasäites, att viss andel av böterna

enligt forordningen borde tillfalla åklagare och angivare.

_ Jämväl i vissa andra hänseenden hava mot förslaget framställts

erinringar, bå har metallsektionen vidhållit sitt tillstyrkande av, att näring

som i dess ovan berörda förslag åsyftas, må bedrivas allenast i lokal, som

av polismyndighet godkänts, att lagerlokal och Tingsplats skola så injattas,

att de nar som hälst kunna av polismyndighet inspekteras, samt

att näringsidkaren skall vara pliktig att anbringa skylt vid affärs- och

lagerlokal samt upplagsplats; varjämte metallsektionen ansett lämpligt,

att de detaljister, som komme att vara underkastade ifrågavarande lagstiftning

borde förbjudas att mottaga eller utlämna skrot under annan

tid an den, då övriga salubodar på platsen hölles öppna.

Skånes handels-, industri- och sjöfartskapimare har likaledes tillstyrkt,

att näringsidkare, som lagstiftningen avsåge, skulle vara pliktig

anbringa skylt vid affara- och lagerlokal samt upplagsplats; enligt handelskammarens

asikt syntes en dylik föreskrift, om än icke nödvändig, likväl

vara agnad att bland annat, underlätta kontrollen över de personer, som

begave sig till näringsidkarens lokal.

a ^ldare hava tva av de näringsidkare, som yttrat sig i sammanhang

med handelsföreningens förvaltningsutskott, under hänvisning till den''betydande

mängd mindervärdiga utländska, personer, som på senare tider i

huvudstaden bedreve rörelse, som i förslaget avsåges. huvudsakligen uppkop

av skrot och dylikt, hemställt, att allenast svensk undersåte borde tillåtas

att utova dylik rörelse; det vore, framhålles det, ej oberättigat, att dylikt

narmgsskydd medgåves, då genom den föreslagna lagstiftningen i synnerhet

minuthandlarna skulle åsamkas högst avsevärda arbetskostnader, och

detta medförde minskad omsättning, i fall affärens omfång ej tilläte

okad arbetspersonal.

Kommerskollegium, som fattat beslut om utlåtande, innan yttrandena

från handels- och industrikammaren för Örebro och Västmanlands

ian, pappers bruks! ören ingen och metallsektionen avgivits, framhåller i

sitt utlåtande till en början, att kollegium ifråga om den inom finansdepartementet

verkställda utredningen med därtill hörande författnino-sioislag

och jämväl beträffande eljest inkomna yttranden och andra handmgar

trott sig kunna vid utlåtandets avgivande inskränka sig till att

20 §.

24 §.

Kommers
kollegium,

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungi. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 142.

beröra gjorda anmärkningar och framställningar endast i den mån, kollegium

funnit dem förtjäna avseende eller eljest särskild anledning därtill

''synts föreligga. .

Efter det kommerskollegium härefter erinrat om sina utiatanden i

ämnet den 28 februari 1913 och den 17 juni 1914 och om att däri

framhållits det nära sammanhanget mellan den nu ifrågasatta lagstiftningen

och näringslagstiftningen i allmänhet, anför kommerskollegium

vidare: förevarande utredning gåve vid handen, att isynnerhet de på

den senaste tiden ovanligt stegrade värdena på metaller och en del andra

artiklar samt därav följande ökade frestelser att olovligt tillägna sig

denna egendom krävde ett skyndsamt genomförande av lagstiftningsåtgärder

lor att råda bot på de'' missförhållanden, varom här vore fråga.

Allenast med hänsyn härtill ansåge sig kollegium för sin del icke böra

nu avstyrka sådana åtgärder, på samma gång som givetvis även andra

åtgärder tillika måste vidtagas, såsom strängare tillsyn över ungdomen,

skärpt bevakning över ställen, där omförmälda föremal förvaras, m. m.

Samtliga de korporationer, som avgivit yttranden, hade tillstyrkt eu

lagstiftning i det angivna syftet. Till följd av det nära sammanhanget

med gällande näringsfrihetsförordning borde dock beaktas, att lagstiftningen

icke Unge större räckvidd än oundgängligen erfordrades, ävensorn

att principerna för den nya lagstiftningen icke mera, än förhållandena

nödvändigt påkallade, komme att avvika frän dem, som nu gällde

för utövande av handel och näringar i allmänhet. Eljest kunde den

legitima handeln lätt skadas. Då kollegium från nu angivna synpunkter

ginge att granska det föreliggande förslaget till författning i ämnet,

ville kollegium först fästa uppmärksamheten därpå, att enligt detsamma

vore rätt till idkande av handel med de föremål, varom nu vore fråga,

tillåten under i huvudsak samma villkor, som gällde för erhållande av

rätt till idkande av handel i allmänhet. Enligt förslaget erfordrades

sålunda icke tillstånd därtill av vederbörande myndighet. Av de korporationer

och enskilda, som yttrat sig, hade Stockholms handelskammare,

handelskamrarna i Göteborg och Karlstad, Skånes handels-, industriös

sjöfartskammare, industriförbundet, maskinindustri föreningen, ovan

omförmälda 40-tal näringsidkare samt advokaten Tjerneld ansett, att

handeln ifråga icke borde få drivas utan tillstånd av vederbörande

myndighet, som då finge tillfälle att pröva sökandens lämplighet härför.

Direktören Bruneau åter hade på det kraftigaste uttalat sig häremot,

under det att de övriga icke hade något att erinra mot förslaget i berörda

hänseende. Det huvudsakligaste skälet för bestämmande av tillstånd

såsom villkor för drivande av nämnda rörelse vore, att endast

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 142.

därigenom kunde redan från början därifrån avskiljas personer, som

uppenbarligen vore olämpliga för detta yrke. Men å'' andra sidan torde

införandet av en sådan bestämmelse i den nya författningen innebära

ett sa djupt ingrepp i den allmänna näringsfriheten, att kollegium icke

utan mycket tungt vägande skäl ansåge sig kunna tillstyrka detta. Med

särskild hänsyn till mänga, som — kanske under en följd av år — utan

anmärkning idkat ifrågavarande yrke, syntes det kollegium icke böra

stadgas i nu angivna hänseende skärpta bestämmelser, förr än det genom

en viss tids erfarenhet visat sig erforderligt. Att uppställa tillstånd

såsom villkor lör denna handels drivande 1orde icke heller bliva fullt

effektivt, da det i de flesta fall vore synnerligen svårt för vederbörande

myndighet att bedöma en persons lämplighet för detta yrke,

förr än han under en längre eller kortare tid utövat detsamma. Dessutom

medförde det alltid vissa vådor att låta en person för sin ekonomiska

utkomst bliva beroende av administrativ myndighets beslut. Då

genom föreskrifter i övrigt kontroll kunde i avsevärd grad utövas på

ifrågavarande slags handel, samt denna i och för sig vore samhällsnyttig,

funne kollegium icke tillräckliga skäl föreligga att nu frångå den regel,

som enligt näringsfrihetsförordningen gällde i förevarande avseende för

rätt till idkande av handel i allmänhet.

Rörande härefter tillämplighetsområdet för den ifrågasatta lagstiftningen

yttrar kommerskollegiura, att eu mycket viktig fråga vid lagstiftningens

genomförande vore bestämmandet av de varuslag, vilkas

uppköpande och försäljning skulle beröras därav. Därvid borde jämväl

tillses, dels att icke flera slag av varor hänfördes under de nya bestämmelserna

än nödigt vore, dels och att så noggrant som möjligt klargjordes

vilka varor, som vore att räkna dit. I det förra hänseendet

ville kollegium, i motsats till Stockholms handelskammare, Skånes handels-,

industri- och sjöfartskammare m. fl., hemställa, att de s. k. antikvariska

bokhandlarna icke måtte komma under den nya lagstiftningen. Det

vore väl sant, att begagnade böcker olovbgen tiilgrepes och sedermera

avyttrades i antikvariska boklådor. Med hänsyn till vad kollegium ovan

yttrat om den omfattning, den ifrågasatta lagstiftningen borde få, kunde

kollegium emellertid icke finna tillräckligt vägande skäl föreligga att nu

luta handel med begagnade eller gamla böcker bliva föremål för kontroll

enligt den ifrågasatta lagstiftningen. Kollegium funne ock föreslagets

bestämmelser välbetänkta, i vad därigenom antikvitetsaffärer undantagits

från lagstiftningen.

Efter det kommerskollegium härefter erinrat om, att enligt 1 § 1

mom. i den ifrågasatta förordningen denna skulle omfatta handel med.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sond. 126 höft. (Nr 142.) 12

s. 90 Kontrollera mot PDF

90 Kungl. Maj.ts Nåd■ Proposition Nr 142.

bland annat, till skrot ej hänförliga brottstycken av metall eller begagnade

metaller, anför kommerskollegium vidare, att sålunda skulle t. ex.

innehavare av guldsmedsaflärer, som blott i enstaka fall uppköpte gammalt

guld eller silver, möjligen kunna beröras av den nya lagstiftningen,

och detsamma vore även förhållandet med järnhandlare, vilka, enligt

vad minuthandlarnas riksförbund i ärendet uppi''''st, tillfälligtvis av sina

kunder uppköpte metallavfall eller toge sådant i byte vid metalleveranser.

Kollegium hade icke av den förebrågta utredningen funnit missförhållandena

beträffande dessa affärsidkare vara så framträdande, att de

nya författningsbestämmelserna borde under nyssnämnda förutsättningar

äga tillämpning å dem, och då ordalagen i förevarande mom. icke

syntes vara fullt tydliga härutinnan, hemställde kollegium om sådan

ändring av momentet, att därav uppenbarligen framginge, att nu antydda

affärsidkare och därmed likställda i nyssnämnda fall icke måtte

bliva underkastade den nya författningens bestämmelser.

Det hade, såsom i utredningen ock framhållits, varit i hög grad

önskvärt, påpekar kommerskollegium, om de varor, vilkas försäljning

skulle bliva föremål för den nya lagstiftningen, kunnat på ett uttömmande

sätt angivas. Då detta emellertid knappast läte sig göra på

annat sätt än i nämnda moment skett, både kollegium icke anledning

att i övrigt göra någon erinran mot ifrågavarande moment i detra

avseendet Genom 12 § i förordningen funnes dessutom möjligheter att

avpassa förordningens bestämmelser härutinnan efter olika förhållanden.

I fråga om 2 § 1 mom. och de av handelskamrarna i Stockholm

och Göteborg framställda anmärkningarna rörande de i samma moment

använda beteckningarna å vissa slag av handel framhåller kommerskolleginm,

att ordalagen i detta moment vore hämtade från 2 § och 9

§ 1 och 2 mom. i förordningen angående utvidgad näringsfrihet den

18 juni 1864, att det förstnämnda forfattniugsrummet i detta hänseende

icke ändrats genom förordningen den 23 september 1887, och. att i

huvudsak samma ordalag återfunues även i 22 § 1 mom. av forordningen

angående kontroll å guld- och silverarbeten den 18 ^ oktober 1912.

Kollegium funne icke skäl att nu ifrågasätta någon ändring i angivna

hänseenden av formuleringen i förslaget.

Under erinran om att Skånes handels-, industri- och sjötartskammare

ansåge det vara tvivel underkastat, huruvida förslagets uteslutande

av gift. kvinna eller omyndig från rätt att < iriva ifrågavarande

närma- vore av behovet påkallat, föreslår kommerskollegium ändring

av förslaget till likhet med vad 4 och 6 §§ av gällande näringslnhetsförordning

härutinnan bestämmer; det syntes nämligen kollegium icke

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 142.

linnas något avgörande skal för att nu stadga avvikelse från sagda

bestämmelser; komme ändring att i enlighet härmed vidtagas i 1

momentet, erfordrades viss omformulering även av 3 momentet.

1 anledning av vad minuthaudlarnas riksförbund anfört om önskvärdheten

därav, att under den ifrågasätta lagstiftningen inrymdes

även ilen handel, som bedreves av kringvandrande uppköpare av skrot

m. in., anför kommerskollegium, att den nya förordningens föreskrifter

om viss bokföringsskyldighet, förvaring av varorna in. in. enligt kollegii

uppfattning givetvis icke kunde vara tillämpliga å ambulatorisk handel.

Itrågavaiande ambulatoriska handel torde vara huvudsakligen av tre

slag: sådan som med vederbörligt tillstånd idkades såsom gårdfarihandel,

säd.m som stödde sig pa tdläventyrs gjord anmälan enligt näringsfrih

et sförordningen, samt sådan som utövades utan tillstånd eller anmälan.

Då förstnämnda slag av handel redan stode under kontroll, syntes det

kollegium, som om beträffande denna handel icke skulle, åtminstone

för närvarande, behövas ytterligare kon troll föreskrifter. Beträffande

åter det andra slaget saknade kollegium kännedom rörande dess omfattning,

och på den korta tid, som stått till kollegii förfogande för avgivande

av. dess yttrande, hade sådan kännedom icke kunnat genom

utredning vinnas. I avseende å ifrågavarande handel i övrigt vore det

bekant, att personer verkställde uppköp av förevarande slags varor för

att åter försälja dem. Ågde försäljningen då rum till de yrkesidkare,

som beröides av de nu ifrågasätta bestämmelserna, komme .omförmälda

handel på detta sätt jämväl därunder. För att i andra fall av försäljning

kunna kontrollera denna handel skulle erfordras — utom kontroll

å den ambulatoriska handeln i allmänhet — ytterligare lagstiftningsåtgärder,

såsom t. ex. förbud att sälja ifrågavarande varor till andra än

de enligt nämnda förordning anmälda yrkesidkare. Kollegium funne

emellertid icke skäl att för närvarande ifrågasätta sådana åtgärder och

hemställde, att avseende icke måtte fästas vid den av minuthandlarnas

riksförbund föreslagna omformuleringen av ifrågavarande moment.

Den av handelskammaren i Karlstad framställda anmärkningen,

att stadgandet i 2 § 4 mom. vore föga effektivt, enär varorna kunde

flyttas till annan lokal och handeln där fortsättas, finner kommerskollegium

hava ett visst fog för sig. Ett sådant kringgående av förordningen

torde dock enligt kommerskollegii åsikt icke kunna undvikas, då det ej

fordrades tillstånd såsom villkor för idkande av handel; men då stadgandet

i allt fall icke vore utan all praktisk betydelse, ansåge kollegium

detsamma kunna kvarstå; dock vore ett förtydligande av orden »eller

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl May.ts Nåd, Proposition Nr 142.

som åsyftas med förbud, som i näst föregående moment sagts,)) önskligt,

t. ex. genom hänvisande direkt till 19 § i förordningen.

I fråga om 4 § biträder kommerskollegium Skånes handels-,

industri- och sjö fartskammares hemställan, att den i paragrafen bestämda

tiden fjorton dagar måtte utsträckas till eu månad.

Med anledning av vad grosshandlaren H. Nilsson anmärkt rörande

svårigheten eller omöjligheten för en grosshandlare på förevarande område

att i vissa fall ställa sig föreskrifterna i 6 § till efterrättelse finner

kommerskollegium skäl förefinnas att bereda vederbörande aflärsidkare

möjlighet att, i sådant fall erhålla viss befrielse från bestämmelserna i

6 8 och anser detta lämpligast ske genom ett tillägg till 12 §.

Det av handelskammaren i Göteborg rörande 7 § framställda förslag

att grosshandel borde i fråga om skyldighet att föra affärsbok

likställas med annan handel ävensom den av Smålands och Blekinge

handelskammare gjorda hemställan om ändring i visst hänseende av

förslagets bestämmelser om dylik skyldighet för grosshandel anser sig

kommerskollegium ej kunna'' tillstyrka. Kommerskollegium, som i detta

hänseende åberopar''vad i ovan intagna motivering därutinnan anförts,

framhåller därutöver att, då den i förordningen föreskrivna bokföringsskyldigheten

kunde antagas bliva betungande för vederbörande afiarsidkare,

det syntes kollegium angeläget, att befrielse därifrån kunde

meddelas i sådana fall, där detta kunde ske utan att syftemålet med

förordningen förfelades. Då missbruk av hithörande art skett huvudsakligen

i den mindre minuthandeln, torde därför ej vara lämpligt att

i detta hänseende likställa grosshandel och annan handel.

Beträffande 8 § och först den av handelskammaren i Gävle framställda

anmärkningen, att föremål, varom här vore fråga, i åtskilliga tall

icke såldes såsom sådana utan underginge bearbetning (sortering) eller

förändring samt att föreskrifterna angående sättet för inskrivningen i

affärsboken av affärerna därför vore ofullständiga _ och behövde fullständigas

med anteckning om dagen, när bearbetningen (sorteringen)

eller förändringen skedde, anför kommerskollegium, att denna anmärkning

syntes befogad och höra föranleda en ändring såväl i förevarande

S som i det, förslaget bifogade formulär till affärsbok.

Vad åter angår de av Skånes handels-,o industri- och sjöfartskammare,

direktören Bruneau och firman C. F. Åkerlund & 0:o framhållna

svårigheterna i vissa hänseenden att föra affärsboken, förklarar sig

kommerskollegium väl inse, att detta särskilt i början av den nya författningens

tillämpning kunde komma att bliva förenat med en del

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-Ax Nåd. Proposition Nr 142. 93

olägenheter för vederbörande, men finner emellertid dessa framställningar

icke böra föranleda till någon ändring i förordningens föreskrifter.

Under erinran därom att maskinindustriföreningen föreslagit, att

säljarens namnteckning skulle företes, anför kommerskollegium rörande

8 § vidare, att direktören Bruneau ansåge, att en skrothandlare, då han

misstänkte, att en vara oärligt åtkommits, skulle betala en handpenning och

anhålla, att varorna finge ligga kvar, varefter han skulle meddela polismyndighet

vad han både i sin ägo. I aktiebolaget Stannum betalades,

framhölle Bruneau, i misstänkta fall med check, utställd på ett senare

datum och i köparens namn. Det bleve då tid att meddela polismyndigheten

och hindra checkens inlösande. Direktören Bruneau funne det vara

eu omöjlighet att avfordra eu person hans rätta namn, emedan lian

kunde kalla sig vad som helst. Därjämte upplyste Bruneau, att det i

Frankrike vore föreskrivet att, om man misstänkte, att en vara oärligt åtkommits,

betalningen skulle erläggas i säljarens bostad, och att varan

icke finge köpas, om säljaren vägrade gå in därpå.

Efter påpekande härav yttrar kommerskollegium vidare, att kollegium

ansåge förslagets bestämmelse i angivna hänseende mindre tillfredsställande

och särskilt uttrycket »i den mån så ske kan» olämpligt,

så mycket mera som förseelse mot bestämmelsen vore enligt 18 §

■i mom. föremål för straff. Det syntes kollegium ock vara synnerligen

angeläget, att 8 §, om möjligt, ändrades härutinnan, tv eljest kunde

syftemålet med förordningen — svårigheten att awttra tjuvgods —

delvis förfelas.

Med anledning av handelskammarens i Gävle anmärkning att orden

i 8 § »affär, för vilken boken är avsedd,» vore otydliga, anser kommerskollegium,

att ett förtydligande härutinnan kunde ske t. ex. genom att

utbyta orden »för vilken boken är avsedd, skall i denna» mot »vilken

i denna förordning avses, skall i boken».

Vad angår 10 § finner kommerskollegium den av maskinindustriföreningen

ifrågasatta ändringen i syfte, att beteckning skall anbringas

omedelbart efter inskrivning, ej vara av förhållandena påkallad. I anledning

av övriga mot 10 § framställda anmärkningar erinrar kommerskollegium

därom, att genom bestämmelser i 7 § 2 mom. och 12 § beretts

vederbörande möjlighet till lättnader i de hänseenden, berörda anmärkningar

avsåge. Genom ytterligare eftergifter syntes det kollegium, som

om förordningens bestämmelser i övrigt bleve föga effektiva; kollegium

ansåge sig därför icke kunna tillstyrka sådana eftergifter; och framhölle

kollegium särskilt, att handelskammarens i Gävle förslag, att i 10 § 2 mom.

te §.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

borde efter ordet »bearbetning» tilläggas ordet »sortering», icke kunde,

med hänsyn till erforderlig kontroll, av kollegium förordas.

I fråga om avfattningen av 10 § föreslår kommerskollegium ett

förtydligande tillägg till 1 mom. av rent formell art; efter orden »genom

affär av i 7 § 2 mom. angivet slag» borde nämligen enligt kollega åsikt

inskjutas följande: »eller undantag härutinnan jämlikt 12 § medgivits».

it §. Beträffande de mot 11 § framställda erinringar påpekar kommers
kollegium,

att förslaget v<*re i detta hänseende lika med de norska

bestämmelserna i ämnet, samt anser sig icke kunna föreslå avvikelse

från vad förslaget härutinnan innehåller, enär med hänsyn till möjligheten

av kontroll det vore av synnerlig vikt, att varorna icke förändrades

inom alltför kort tid.

i? §. Efter redogörelse för vad mot 13 § anmärkts, anlör kommers
kollegium,

att kollegium hyste eu viss tvekan om lämpligheten att

utsträcka förbudet mot affärer med minderåriga till affärer även med

föremål, som ej avsåges i förordningen. Under alla förhållanden hölle

kollegium före, att det av Skånes handelskammare föreslagna tillägget

borde tagas under noggrann omprövning före slutredigeringen av ifrågavarande

paragraf. Kollegium vdle så mycket mera framhålla detta, som

det vore synnerligen önskvärt, att bestämmelsen, såvitt den rörde åldersgränsen,

bibehölies. Jämväl förslaget att införa förbud mot handel med

druckna personer syntes kollegium förtjänt att övervägas.

14 §■ I fråga om 14 § första stycket anser kommerskollegium, att samma

stycke borde, såsom innehållande bestämmelser av större räckvidd än

förhållandena påkallade, utgå; skulle avseende fästas vid denna hemställan,

erfordrades omformulering av paragrafen även i övrigt.

16 §. Vad angår 16 § ifrågasätter kommerskollegium, huruvida det icke

vore lämpligare att polismyndighet, i likhet med vad vore stadgat i

kungörelsen den 7 november 1.884 angående villkoren för idkande av

pantlånerörelse, ägde meddela ifrågavarande ordningsföreskrifter.

17 §• Beträffande 17 § framhåller kommerskollegium, att advokaten

Tjerneld särskilt i anledning av denna paragraf anmärkt, att sådana

personer, som begått tjuvnadsbrott under andra omständigheter än där

angåves, icke vore av denna anledning förhindrade att utöva ifrågavarande

rörelse. Kommerskollegium finner denna anmärkning hava

berättigande och ifrågasätter eu utsträckning av paragrafens förbud

åtminstone även till personer, som dömts för tjuvnadsbrott i annat fall.

Tillika framhåller kommerskollegium att, för att bestämmelsen, även

med den begränsning den nu hade, skulle bliva effektiv, särskilda föreskrifter

syntes vara önskvärda, för att vederbörande myndigheter skulle få

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kuncjl. Majds Nåd. Proposition Nr 142. 95

kännedom om vilka personer, som drabbats av det genom paragrafen

stadgade förbud:

Den av Stockholms handelskammare mot formuleringen av 18 § i« $•

framställda anmärkningen finner kommerskollegium ej föranleda något

förslag till ändring, enär det av handelskammaren åsyftade uttryck

stode i saklig överensstämmelse med näringsfrihetstörordningens 18 ij;

liksom kommerskollegium ej finner skäl biträda maskinindustriföreningens

hemställan rörande 18 § 3 inom.

I fråga om 19 § framhåller kommerskollegium, att det för tydlig- 19 §.

hetens skull torde böra utsättas, att domstol har att utfärda förbudet ifråga.

Rörande 20 § erinrar kommerskollegium, att en liknande föreskrift 20 §.

funnes i 3 § av förordningen angående förbud mot barns användande

vid offentliga förevisningar den 10 december 1897 ävensom i sjölagens

285 §, samt att i strafflagens 3 kap. 7 § funnes närmare angiven den

allmänna regeln härutinnan.

_ Kommerskollegium sätter emellertid starkt i fråga lämpligheten

av förevarande föreskrift samt hemställer, att, om den ansåges böra

kvarstå, »15 år» sättes i stället för »18 år».

Beträffande 22 § framhåller kommerskollegium, att advokaten 22 g.

Tjerneld anmärkt, bland annat, att bestämmelserna angående biträden i

hithörande affärer inskränkte sig till den från brännvinslagstiftningen

hämtade att för förseelse, som med husbondes vetskap beginges av hans

hustru, husfolk eller i hans arbete anställd person, ansvarade husbonden

liksom vore förseelsen begången av honom själv, samt att ingenting

sålunda hindrade, att person, som förverkat rätten till lumphandel,

genom en tredje person, vem som helst, anmälde dylik handel och där

under form av biträde ånyo utövade den honom förbjudna rörelsen.

Etter det kommerskollegium i detta sammanhang vidare påpekat

handelskammarens i Göteborg förslag, att de biträden, som mera självständigt

deltoge i inköpen, icke borde få anställning i affären utan att

hava erhållit särskilt tillstånd därtill, anför kommerskollegium, att i

anledning av vad advokaten Tjerneld ovan anmärkt borde först erinras

om vissa bestämmelser i berörda hänseende uti 3 §, 18 § 3 och 4 inom.

samt 19 §; men å andra sidan måste medgivas, att förslaget icke innehölle

fullt effektiva bestämmelser till förekommande av nämnda missbruk

— något som knappast vore möjligt utan att tillgripa den enligt

kobegii mening så betänkliga åtgärden att föreskriva tillstånd såsom

villkor för rörelsens idkande.

I anledning av maskinindustriföreningens hemställan, att viss andel 24 §.

av böter enligt förordningen borde tillfalla åklagare och angivare, till
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96 Kungl. Maj:ts Nåd■ Proposition Nr 142.

styrker kommerskollegium, med hänsyn till behovet ay lagstiftningens

största möjliga effektivitet, att 24 § ändras i huvudsaklig överensstämmelse

med* 23 § i näringsfrihetsförordningen.

Beträffande det förslaget åtföljande formuläret fäster kollegium

uppmärksamheten därpå att, då föremål, som förvärvats genom köp

eller annat avtal, även kunde avyttras på annat sätt än genom köp,

formuläret i sådant avseende syntes böra ändras.

Kommerskollegium autor ytterligare, att eu fråga, som vidare

borde tagas under omprövning, vore utländska undersåtars förhållande

till förevarande handel; , och erinrar kommerskollegium i detta hänseende

dels om att allmänna handelsföreningen meddelat, att enligt tillhandakomna

upplysningar handel med metalldelar och skrot för närval ande

bedreves i utomordentligt stor utsträckning av utlänningar, som icke

förvärvat handelsrättigheter, dels ock om att direktören Bruneau, som

omförmälde, att för närvarande funnes i Stockholm omkring 500 utländska

skrothandlare, hemställde, att inga utlänningar vare sig direkt eller

indirekt skulle få rätt att driva dylik rörelse, samt att även grosshandlaren

Kilsson ansåge, att rätt till denna rörelse endast borde medgivas svensk

undersåte. Utlänningars rätt till idkande av handel^ i Sverige vore,

erinrar kommerskollegium, bestämd särskilt i 26 31 §§ i näringsfrihets
förordningen.

Breve utlänning nu förevarande handel i strid med

dessa föreskrifter, tillkomme det vederbörande myndigheter att beivra

detta. Av 1 § i den ifrågasatta nya förordningen syntes framgå, att

dess föreskrifter skulle vara tillämpliga å all handel av ifrågavarande

slag och sålunda även utlänningars. Men då övergångsstadgandena i

detta hänseende icke torde vara fullt tydliga, samt det vore av synnerligen

stor vikt icke minst för dem, vilka berördes av den nya förordningen,

att ett förtydligande skedde, finge kollegium i detta hänseende

hemställa om föreskrift i syfte, att utlänning, som för närvarande, eller

innan förordningen trädde i kraft, på grund av erhållet nådigt tillstånd

att idka handel dreve detta yrke, skulle medgivas fortsätta därmed

under förutsättning, att lian underkastade sig vad i övergångsstadgandena

vore föreskrivet för svensk medborgare.

Slutligen meddelar kommerskollegium, att kollegium granska!

blott det sakliga innehållet i deri föreslagna förordningen men icke,

utöver vad av det ovanstående framginge, formuleringen av denna,

samt att kollegium ej heller i vidare mån, än som angivits, ingått i

granskning av bestämmelserna om ansvars utkrävande, varjämte kommerskollegium

framhåller, att, om en författning i ämnet skulle utfärdas,

nödvändigt vore, att kungörelsen angående villkoren för idkande av

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 142.

97

pantlånerörelse ändrades i sådana delar, där lull överensstämmelse

mellan de båda författningarna borde äga rum; detta gällde särskilt

affärer med minderåriga samt böternas fördelning.

.... , k rån kommerskollegii beslut om innehållet i dess utlåtande var

föredraganden, tjenstförrättande kommerserådet C. L. Wernstedt av

skiljaktig mening rörande frågan, huruvida för rätt att idka handel av

förevarande slag borde erfordras särskilt tillstånd eller ej, och yttrade i

sådant avseende följande: Ändamålet med den ifrågasatta lagstiftningen

vore att för dem, som olovligen åtkomme vissa varor, försvåra varornas

avyttrande och därigenom minska frestelsen att tillgripa sådana varor.

I detta syfte mnehölle föreliggande författningsförslag föreskrifter om

förfarande vid mottagande och förvarande av varorna, förande av affärsbok,

men uppställde i regeln icke andra fordringar för rätt att driva

denna handel än dem, som enligt gällande näringsfrihetsförordning gällde

för idkande av handel i allmänhet. Detta vore en betänklig brist och

kunde leda till att författningen icke finge den betydelse, som därmed

åsyftades, åtminstone icke så skyndsamt, som omständigheterna nu ansågps

kräva. Det mötte nämligen t. ex. icke något hinder för den, som

varit straffad för stöld eller vore mindre väl känd, blott han för tillfallet

agde medborgerligt förtroende, att fortsätta sin nu bedrivna rörelse eller

ock att anmäla sig till bedrivande av sådan rörelse. Genom ovanberörda

föreskrifter kom me givetvis kontroll att utövas över hans rörelse, men,

huru stränga än dessa syntes vara, funnes det alltid möjligheter för en

samvetslös yrkesidkare att kringgå dem, särskilt i de större städerna,

där en verkligt effektiv kontroll över föreskrifternas noggranna iakttagande

vore förenad med betydande svårigheter. Under alla förhållanden

kunde det dröja en avsevärd tid, innan en sådan yrkesidkare kunde av

myndigheterna hindras att fortsätta sin samhällsskadliga verksamhet.

Genom stadgande av tillstånd såsom villkor för ifrågavarande handels

bedrivande gjordes onekligen ett ingrepp i den allmänna näringsfriheten

beträffande varor, vilkas försäljning i och för sig vore till gagn för

samhället. Men förslagets ovanberörda föreskrifter "vore i själva verket

mycket mera ingripande i näringsfriheten än det nu ifrågasatta stadgandet.

Och både det för botandet av ett sambällsont ansetts erforderligt att

underkasta vissa yrkesidkare sådana inskränkningar, torde det väl icke

för redbara personer kännas särskilt svårt att för en gång underkasta

sig de mindre betungande formaliteter, som vore förenade med en ansökan

om tillstånd att driva nu omförmälda rörelse. Och de olägenheter

som ansåges uppkomma under övergångstiden, kunde genom

lampliga övergångsbestämmelser avlägsnas eller åtminstone i hög grad

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 126 höft. (Nr 142.) 13

s. 98 Kontrollera mot PDF

98 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

minskas. Då alltså fördelarna med nämnda stadgandes införande i författningen

syntes så avsevärda vid dennas tillämpning i jämförelse med

de därmed för de redbara yrkesidkarna förenade olägenheterna, finge

Wernstedt såsom sin mening uttala, att en i berörda avseende omarbetad

författning borde utfärdas. ... 10 , , ... „ ,

Sveriges Efter det kommerskollegium avgivit sitt utlåtande, hava till Kungl.

bleck- och yj -.t inkommit ytterligare några framställningar uti ifrågavarande ämne.

arbetsgivare- Så bär från styrelse för Sveriges bleck- och plåtslagenarbetsgivareförbund.

förbunds första distrikt den 15 februari 1917 ingivits en skrivelse, dan

framhållas de skäl, som enligt styrelsens åsikt tala för en lagstiftning

rörande lump- och skrothaudelns ordnande, och erinras om att tragan

om dylik lagstiftning blivit på grund av de nu rådande höga metallprisen

mer aktuell än förut. Enligt styrelsens förmenande borde i en

sådan ^stiftning bestämmas, att detaljhandel med järn- och metallskrot

och dvlikt Unge utövas endast av koncessionerade lumphandlare

och i enlighet med de för idkande av pantlånerörelse gällande föreskrifter;

rätt till idkande av dylik detaljhandel borde beviljas blott åt

väl meriterade personer; rörelsen borde få bedrivas och inköpta varor

lagras allenast å plats, som av rörelsens innehavare anmälts och av

vederbörande myndighet godkänts; för rörelsens öppenhållande borde

vidare utfärdas ''bestämmelser, exempelvis av enahanda art, som gällde

för sprithandel eller för allmän handel; vidare borde näringsidkaren

åläo-gas att föra bok så inrättad, att därav tydligt framgmge dag tor

inköp från privatpersoner av skrot och verktyg ävensom säljarens namn

och adress; slutligen borde förbud meddelas mot att förr än etter öiloppet

av fjorton dagar efter inköpet nedsmälta eller avyttra inköpt

järn- och metallskrot. . .,

Bektorerua '' Uti skrivelse den 16 februari 1917 hava vidare rektorerna vid

•vid allmänna fö]janc|e läroverk i Stockholm, nämligen högre latmlaroverket a JNorrstockhoiin.

malm, högre realläroverket å Norrmalm, högre realläroverket å Östermalm,

högre allmänna läroverket å Södermalm, nya elementarskolan

samt’Jakobs, Katarina och Kungsholmens realskolor, hemställt att i

samband med den förestående lagstiftningen rörande kontroll over lumpoch

skrothandeln måtte även för de antikvariska bokhaudelsatlarerna utfärdas

effektiva kontrollföreskrifter i syfte att i vidast möjliga man förhindra

nämnda affärsrörelsers skadliga moraliska inverkan pa den uppväxande

ungdomen, samt att dylika kontroilföresknfier matte i forsta

hand innefatta effektivt förbud för samma affärsrörelser att inköpa

böcker med mera av ungdom under 18 år. Uti denna skrivelse erinras

till en början därom att, på sätt den i förevarande ärende avagabragta

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

KungI. Maj ds Nåd. Proposition Nr 142.

utredningen gåve vid handen, från vissa håll ifrågasatts, att den nu

ti Hämnade lagstiftningen borde omfatta även de antikvariska bokhandelsatfarerna;

eu dylik utsträckning av lagstiftningens tillämplighetsområde

hade emellertid i utredningen avstyrkts bland annat på den grund, att

en inom defr-ktiva avdelningen av Stockholms polis utarbetad statistik

utvisade, att olovligen tillgripet gods jämförelsevis sällan anträffades uti

ifrågavarande bokhandelsaffarer. Det torde emellertid vara uppenbart,

framhålles det vidare i skrivelsen, att berörda statistik vore synnerligen

missvisande i fråga om den verkliga omfattningen av handel med olovlig^1

tillgripet gods i antikvariaten. Vad särskilt förhållandena bland

läroverksungdomen anginge, komme olovliga tillgrepp av föremål, som

sedan avsattes i antikvariska bokhandelsaffarer, endast undantagsvis till

detektiva polisens kännedom. De tillgrepp av företrädesvis skolböcker,

som törekomme inom skolornas egna lokaler och områden, anmäldes

nämligen ytterst sällan för polismyndigheten, enär av sådana förbrytelser

föranledda undersökningar och bestraffningar i första hand folie under

skolans egen disciplinära myndighet; och beträffande av skolungdom i

boklådor förövade tillgrepp av böcker, som sedermera försåldes i berörda

bokhandelsaffarer, pekade de av rektorerna gjorda iakttagelserna bestämt

i den riktningen, att även sådana tillgrepp endast undantagsvis droges

under polismyndigheten, vilket även bekräftades genom av bokhandlare

meddelade uppgifter. Den mer eller mindre omfattande erfarenhet, som

rektorerna vunnit i fråga om berörda sorgliga företeelser, gåve dem

anledning att såsom sin bestämda uppfattning uttala, att försäljning

genom skolungdom i antikvariska bokhandelsaffarer av på oärligt sätt

åtkomna böcker vore en ofta återkommande företeelse, samt att det i

många fall högeligen ansvarslösa sätt, varpå sådana transaktioner bedreves

av nämnda affärsrörelser, otvivelaktigt vore en starkt bidragande

orsak till utbredningen av oärligheten bland skolungdomen i huvudstaden.

1 illika har centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärar- Centraistyförening

i skrivelse den 16 februari 1917 hemställt, att den blivande sSH/Su

lagstiftningen rörande kontroll över lump-, skrot- och andra därmed manna folkjämförliga

affärer måtte komma att omfatta jämväl de antikvariska bok- fST''

handelsaffärerna och i främsta rummet innefatta effektivt förbud för remngsamtliga

dessa affärer att köpa eller eljest mottaga varor av ungdom

under 18 år. I denna skrivelse anföres till en början, att vid ett under

år 1916 i Göteborg hållet möte av en sammanslutning mellan lärare

vid städernas folkskolor, benämnd »de större städernas folkskollärarekongresser»,

behandlades frågan om minderårigas affarer med pantlånare,

lump- och kommissionshandlare, samt att under överläggningen om

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

denna fråga framhölls, att de bland minderåriga i de större städerna

så ofta förekommande snatterierna och stölderna till väsentlig del

hade sin orsak däri, att det stulna lätt kunde omsättas i penningar

genom affärer av ovan angiven art. Lärarkongressen, som ansåg, att

åtgärder snarast möjligt borde vidtagas till stävjande av detta missförhållande,

beslöt att göra hänvändelse i ärendet till centralstyrelsen

för allmänna folkskol lärarföreu i ngen; och i anledning därav framhöll

kongressledningens arbetsutskott i en till centralstyrelsen ingiven skrivelse

som önskvärt, att skärpta lagbestämmelser beträffande nämnda affärers

verksamhet måtte komma till stånd, gående ut på bestämt förbud såväl

för innehavare av pantlånerörelse att till minderåriga utlämna lån mot

pant som ock för de övriga av nu nämnda affärer att av minderåriga

köpa varor.

Efter anmärkande härav anför centralstyrelsen vidare, att styrelsen

i allo delade den uppfattning, som kommit till uttryck i skrivelsen från

lärarkongressen. En allmän och nedslående erfarenhet från de större

städerna gåve nämligen vid handen, att de bland minderåriga talrikt

förekommande olovliga tillgreppen i de flesta fall berodde därpå, att det

tillgripna lätt kunde avsättas i affärer av förut nämnt slag; och frestelsen

för de unga bleve så mycket större, som risken för upptäckt vore jämförelsevis

ringa, enär dylika affärers verksamhet för närvarande vore

alldeles okontrollerad, och det icke sällan för dem befunnes lockande

att gynna oärlighet av ifrågavarande slag. Den säkraste vägen för

åstadkommande av en vändning till det bättre syntes vara att försvåra

och, om så ske kunde, omöjliggöra dylik affärsverksamhet med minderåriga.

För att emellertid en blivande lag på detta område skulle kunna

i möjligaste mån effektivt fylla sin uppgift, syntes det centralstyrelsen

nödvändigt, att lagen komme att omfatta jämväl de antikvariska bokhandelsaffärerna;

det hade nämligen förekommit i eu mängd fall, att

skolungdom tillgripit böcker och utan svårighet vunnit avsättning för

desamma i dessa affärer.

Ytterligare framhåller centralstyrelsen att, då beivrandet från polismyndighetens

sida av förseelser av här angivet slag, vilka begåtts av

minderåriga, givetvis borde hava ej blott bestraffning utan även och i

främsta rummet de ungas uppfostran till mål, syntes det centralstyrelsen

högst önskvärt, att vid undersökning och utredning angående dylika förseelser

av skolungdom samarbete ägde rum mellan vederbörande polismyndighet

och skolans ledning; i Stockholm, där sådant samarbete i

några fall förekommit, hade man om en dylik ordning haft uteslutande

gynnsamma erfarenheter; en samverkan av nu antydd art torde i någon

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

form böra föreskrivas i samband med en blivande lagstiftning i ämnet.

Centralstyrelsen finge därför hemställa, att vid beivrandet av förseelser

från skolungdomens sida --- —

av nu

angivna slag en

~ eu lämplig organiserad

samverkan mellan vederbörande polismyndighet och skolan måtte bliva

föreskriven.

I anledning av de sålunda framställda yrkandena om att de antikvanska

bokhandel saffärerna måtte inbegripas under förevarande lagstiftning

hava följande affärsidkare i Stockholm, nämligen aktiebolaget

Il Klemmings antikvariat, Björk & Börjesson, R. Sahlbergs antikvariska

bokhandel, Granlunds antikvariska bokhandel, Sven Bergegrens antikvariat,

centralantikvariatet, A. Granlunds antikvariat, Eric Österlunds antikvariat,

J. N. Nyréns antikvariat, Svante Grip och Engström & Engestrom,

i skrivelse till Kungl. Magt den 27 februari 1917 hemställt, att

antikvariaten och de med äldre böcker handlande sortimentsboklådorna

icke matte indragas under den avsedda lagstiftningen.

I denna skrivelse anföres till en början, att försöket att likställa

antikvariat och lumphandel måste med förtrytelse tillbakavisas. Antikvariatens

lager, säges det vidare, tillkomme huvudsakligen genom inköp

av boksamlingar och bibliotek från stärbhus samt uppköp å auktioner

och från bokförlagen av restupplagor men även från enskilda

personer vilka av skilda orsaker, mest vid flyttning, utgallrade överflödiga

bock er. Dylika köp avslutades i vanliga fäll i vederbörande

säljares bostad. För att göra sitt lager väl sorterat vore antikvariaten

även hänvisade till köp över disk. Dessa skedde vanligtvis i stor utsträckning

Den största procenten säljare bestode av äldre personer

som avsålde böcker, vilka för dem ej längre hade något intresse; och

särskilt hade dyrtiden nödvändiggjort för bokvänner, t. ex. pensionerade

löntagare och ämbetsmän, som förut kunnat innehava ett bibliotek att

så småningom avyttra sina böcker. Men även ett flertal mer eller mindre

bemedlade studerande och forskare försålde eller utbytte överflödiga

bocker, och från hemmen avyttrades obehövliga skolböcker i syfte att

begränsa de alltjämt ökade utgifterna för nya läroböcker. Ställdes

antikvariaten under den föreslagna lagen, skulle deras sortering av

lagren i yttersta grad försvåras. Antalet dagligen inköpta och försålda

bocker uppginge, vad huvudstadens antikvariat beträffade, i genomsnitt

till ettusen band.

Aktiebolaget

H. Klemmings

antikvariat

m. fl.

Ytterligare framhålles i skrivelsen, att antikvariatrörelsen i Sverige

under senare åren varit stadd i rask utveckling. Detta kunde hänföras

till ökningen av antalet bildningsanstalter och bibliotek, den livliga

kulturella och ekonomiska utvecklingen, kraven på större kunskaper och

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition ''Nr 142.

bildning inom alla verksamhetsområden samt den tilltagande samlarelusten.

Det funnes väl numera knappt någon författare, forskare, vetenskapsman,

jurist, ämbetsman, tidningsman eller annan bildad yrkesutövare,

som icke för sina studier på ett eller annat sätt behövt anlita

antikvariaten, vilka i synnerhet tacksamt begagnades av i landsorten

bosatta, som ej hade tillgång till de offentliga bibliotekens bokskatter.

De större antikvariatens ofta till flera hundra tusen °band uppgående

lao-er ställde till vederbörandes förfogande litteratur från alla tider och

möjliggjorde tillgång till ur bokhandeln utsålda eller på annat sätt

svåråtkomliga böcker. Åven bibliotek och läsecirklar av alla slag, statens

institutioner och kommittéer använde sig i största utsträckning av antikvariaten.

Förutsatt att ifrågavarande lagförslag skulle omfatta jämväl

antikvariaten, skulle deras talrika kunder vid inköp av böcker eller

konstföremål besväras och hindras med uppgifter angående namn, yrke

och adress. I vilken grad detta skulle minska antikvariatens försäljning,

låtre klart för varje dess yrkesutövare. Givet vore, att rörelsen under

slika former ej kunde fortsättas. En lump- eller skrothandlare, som

från skilda håll hopsamlade föremål, hade sina avnämare hos grossorer,

vilka försåge industrierna med råmaterial. Antikvariaten däremot vore

nödgade att i många småposter utförsälja inköpta boksamlingar. Därav

följde, att redovisningsskyldigheten för placerade föremål ställde sig

betydligt mera invecklad för antikvariaten än för skrothandeln. Redan

nu utövade antikvariaten av eget initiativ kontroll över inköpen. Följden

därav hade blivit, att antalet inköp i antikvariat, som av annan person,

skola eller myndighet beivrats, vant endast ett a två tall på tusen.

Denna ringa procent vore väl att tillskriva försiktigheten vid inköp

men även säljarens rädsla att i öppen butik utbjuda en stulen bok.

För övrigt besutte myndigheterna redan enligt gällande lag möjlighet

att genom offentligt åtal och dom straffa den aftal sinnehav are, som

skulle inlåta sig på brottsliga transaktioner Det ifrågasatta förbudet för

antikvariaten att inköpa böcker m. m. av personer under 18 år skulle

svårt drabba de antikvariat, som till försäljning förde begagnade skolböcker,

och i avsevärd grad hindra allmänheten att tillhandla sig dylika.

Läroböckerna, som användes i olika skolor och som för närvarande

uppginge till ett tusental, vore ej minst till följd av deras starka prisstegring

och det täta ombytet av upplagor eu betungande utgiftspost

i många mindre bemedlade hem. I ganska stor utsträckning använ e

sig läroverksungdomen av att emot ej mer behövliga böcker tillbyta sig

andra eller att vid terminens avslutning försälja då överflödiga skolböcker.

Såvitt skrivelsens undertecknare kunde finna, skulle förbudet

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 142. 103

så gott som omöjliggöra handeln med begagnade läroböcker, vad antikvariaten

vidkomme, emedan svårigheten att avgöra vederbörande säljares

ålder skulle utesluta inköp även i åldern 18—dl år.

Slutligen anföres i skrivelsen, att, enligt vad till dess undertecknares

kännedom kommit, antikvariatbokhandeln utomlands ej vore bunden av

några föreskrifter rörande inköp eller försäljning. 1 Leipzig, världens

största bokhandelsstad, med flera hundra antikvariat av den största omfattning,

vore dessa ej föremål för någon inskränkning i sin rörelse.

Däremot. vore kringvandrande och enskilda bokmånglare skyldiga att

inför polisen redogöra för inköp från för dem okända personer. 1 Sverige

skulle den föreslagna lagen däremot lämna sådana månglare utan kontroll

och därigenom för dem öppna nya möjligheter till konkurrens med

firmor, som dreve köp och försäljning i öppen butik. Denna konkurrens

med antikvariaten vore redan nu synnerligen svårartad genom att de

s. k. sortimentsbokhandlarna i större utsträckning började av enskilda

personer uppköpa nya och begagnade böcker; även antikvariatens omfattande

handel med gravyrer och planscher av alla slag vore föremål

för konkurrens från konst- och antikvitetsaffärerna.

Gefiom nådig remiss den 1 mars 1917 anbefalldes läroverks- Läroverksöverstyrelsen

och folkskolöyerstyrelsen att, i anledning av dels ovan SKoT

anmärkta framställningar från rektorerna vid läroverk i Stockholm och överstyceutralstyrelsen

för allmänna folkskollärarföreningen dels ock den inom relsenfinansdepartementet

astadkomna utredningen och vissa i anledning därav

inkomna yttranden, avgiva gemensamt utlåtande, så vitt anginye antikvariska

bokhandelsafiarer; och har den från aktiebolaget H. Ivlemmings

antikvariat med flere ingivna skrivelsen genom remiss" den 5 mars 1917

överlämnats till överstyrelserna för att tagas i övervägande vid avgivande

av det infordrade utlåtandet.

I sitt den 14 mars 1917 avgivna utlåtande förklara sig överstyrelserna

kunna, i likhet med vad som framhållits i samtliga till

styrelserna remitterade framställningar och utlåtanden, vitsorda, att de

antikvariska bokhandelsaffärerna uppköpa böcker av minderåriga i stor

utsträckning och ofta utan kontroll över säljarens rätt att förfoga över

den utbjudna varan.

I utlåtandet anföres vidare, att läroverksöverstyrelsen för sin del

finge kännedom om hithörande förhållanden dels genom sin omedelbara

beröring med läroanstalterna dels ock till följd av föreskriften i gällande

läroverksstadga att av läroverkskollegium fälld förvisningsdom över

lärjunge skulle underställas överstyrelsens prövning. Det vida över
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

vägande antalet dylika domar vore fällda på grund av stöld eller snatteri.

I *dylika mål spelade ofta de skyldigas affärer med antikvariat en mer

eller mindre framträdande roll, men endast undantagsvis finge polismyndigheten

kännedom om ärendet. Den åberopade statistiken flan

detektiva avdelningen av Stockholms polis syntes fördenskull, såsom

ock framhållits av rektorerna vid allmänna läroverken i Stockholm,

sakna beviskraft i nämnda avseende. Åven de uppgifter i berörda hänseende,

som på nämnda sätt komme till läroverksöverstyrelsens kännedom,

vore i fråga om de allmänna läroverken säkerligen mycket ofullständiga,

enär de, såsom ovan nämnts, huvudsakligen endast avsåge

sådana fall, som föranlett förvisningsdom av kollegiet. Antagligt vore,

att dylika mellanhavanden mellan lärjungar och antikvariaten lörekomme

i betydligt större utsträckning, än nämnda uppgifter gåve vid handen.

Folkskolöverstyrelsen å sin sida kunde på grund av sin beröring med

de läroanstalter, som tillhörde dess verksamhetsområde, vitsorda förefintligheten

av de missförhållanden, som omnämndes i den av centralstyrelsen

för allmänna folkskollärarföreningen gjorda framställningen,

och uttala sin övertygelse om behovet av åtgärder av den art, som i

nämnda framställning angivits.

Vidare anföres i utlåtandet, att överstyrelserna ansåge det fördenskull

synnerligen önskvärt, att lagstiftningsåtgärder vidtoges i syfte att

på ett mera effektivt sätt, än hittills kunnat ske, bekämpa oärlighet av

nu berörd art. Emellertid torde det för detta ändamål knappast vara

behövligt eller ens lämpligt att, såsom från flera håll påyrkats, den ifrågasatta

lagstiftningen skulle omfatta även de antikvariska bokhandelsaffärerna.

Det borde fasthålla^, att den antikvariska bokhandelsverksamheten

vore av icke ringa kulturell betydelse i allmänhet och även

för skolväsendet ägde ett värde, som ej borde underskattas, beaktas

borde dessutom, att antikvariatens förvärv av böcker till den allra väsentligaste

delen försigginge under former, mot vilka ej några berättigade

anmärkningar gjorts eller kunde göras. Den omständigheten att, beklagligt

nog ej så sällan, minderåriga i sådana affärer avyttrade böcker, som

åtkommits på oärligt sätt, borde ej föranleda, att dessa affärers verksamhet

i det hela underkastades restriktioner, som måste bliva i hög

grad hinderliga för densamma. Nu påfordrade lagstiftningsåtgärder

borde enligt överstyrelsernas mening inriktas enbart på att söka förebygga

nyssberörda, speciellt överklagade missförhållande.

Efter det i utlåtandet härefter erinrats därom, att dels rektorerna

vid allmänna läroverken i Stockholm och centralstyrelsen för allmänna

folkskollärarföreningen påyrkat, att lagstiftningen måtte innefatta effek
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kunjl Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

ti vt förbud för antikvariska bokhandelsaffärer att inköpa böcker m. m.

av ungdom under 18 år, dels ock vissa innehavare av dylika affärer

mot ett sådant förbud gjort invändningar, vilka enligt överstyrelsernas

asikt ej kunde frånkännas ett visst berättigande, anföra överstyrelserna

att det åsyftade ändamålet torde ock kunna vinnas utan ett dylikt

ovillkorligt förbud, nämligen genom en föreskrift därom, att dylikt

inköp från ungdom under 18 år finge äga rum endast under förutsättning,

att säljaren avlämnade skriftligt medgivande från föräldrar eller

målsman att sälja bestämt angiven bok. En sådan bestämmelse torde

emellertid böra gälla varje affär, även vanlig bokhandel eller cigarraffär

som av ungdom i affärssyfte tillhandlade sig nya eller begagnade böcker!

Att bestämmelsen komme att drabba även annan ungdom än skolungdom

borde ej vara ägnat att väcka betänkligheter utan snarare betraktas

såsom ändamålsenligt. Vad den ifrågasatta åldersgränsen beträffade

syntes den allmänt anses lämplig; de invändningar, som gjorts med

hänsyn till svårigheten att i det enskilda fallet konstatera densamma

invändningar, som kunde göras mot varje ålde^gräns, hur den än sattes’

torde ej vara av sådan betydelse, att de borde föranleda ändring uti

ifrågavarande bestämmelse. Föreskrift om viss åldersgräns, vars''fastställande

i det enskilda fallet ofta måste bliva osäkert, återfunnes även

inom andra författningar, exempelvis i lagstiftningen angående bioo-rafväsendet

Ifrågasättas kunde, huruvida ej för kontrollens skull den föreslagna

. bestämmelsen om vad som borde iakttagas vid inköp av böcker

från minderåriga borde kompletteras med föreskrift, att affär, som dreve

handel med sådana böcker, borde över dessa böcker föra viss förteckning.

Aven om man i detta fall ej gärna kunde fordra så stor utförhghet

som den, vilken skulle utmärka den i 8 § av det föreliggande

lagförslaget omförmälda affärsboken, skulle man helt visst i önskvärd

mån vinna den åsyftade kontrollen genom föreskrift, att sådan affär

varom nu vore fråga, skulle vara skyldig att föra eu liggare över alla’

bokinkop från minderåriga. I denna liggare skulle vid varje sådant

köp antecknas dagen för köpet, den köpta bokens titel, uppgift om

säljarens fullständiga namn, bostad, skola och klass, som han tillhörde

samt det pris, för vilket boken inköpts. Lämpligen borde även angivas

om den inköpta boken vore ny eller begagnad. I alla händelser torde

hora föreskrivas, att de skriftliga intyg, som köparen vore skyldig aviordra

en minderårig säljare, borde förvaras viss tid för att vid behov

kunna företes.

Under erinran att centralstyrelsen för allmänna folkskollärarföreningen

hemställt, att vid beivrande av förseelser från skolungdomens

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 126 höft. (Nr 142.) 14

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

sida av nu ifrågavarande slag en lämpligt organiserad samverkan mellan

vederbörande polismyndighet och skolan måtte föreskrivas, anföra överstyrelserna

vidare, att det väl torde vara uppenbart, ehuru det icke

framgioge av ordalydelsen i förslaget, att detta avsåge, icke åläggande

för skolans myndigheter att inblanda polismyndigheten i ärenden, som

de kunde fullt behärska på egen hand, utan allenast skyldighet för

polismyndigheten dels att, när den själv omhändertagit ett ärende av

hithörande art, sätta sig i förbindelse med vederbörande skolmyndigheter

och dels att, när från dylik myndighet så påfordrades, biträda

densamma med utredning. Det av centralstyrelsen sålunda framställda

förslaget syntes vara värt allt beaktande; en i sådan riktning given

föreskrift syntes dock icke lämpligen böra upptagas i samband ined

bestämmelsen angående minderårigas försäljning av böcker till antikvariat

och andra affärer, utan böra erhålla eu fristående och betydligt mera

omfattande innebörd. Det syntes nämligen önskvärt, att i varje fall,

då polismyndighet föranletts att taga befattning med brott eller törseelser,

som begåtts av minderårig, vilken såsom lärjunge tillhörde någon

offentlig eller enskild läroanstalt, meddelande i saken gjordes från polismyndighetens

sida till vederbörande läroanstalts föreståndare och tillfälle

lämnades denne till deltagande i sakens behandling.

På »-rund av vad sålunda blivit anfört, hemställa överstyrelserna,

att åtgärder måtte vidtagas för att i särskild författning föreskriva, att

antikvarisk bokhandel eller annan affär, som driver handel med böcker,

som inköpts från enskilda, ej må av ungdom under 18 år inköpa sådana,

utan att säljaren företer av föräldrar eller målsman utfärdat skriftligt

medgivande, att viss till*salu utbjuden bok må avyttras, samt att ifrågavarande

affärers innehavare må åläggas viss skyldighet att över dylika

inköp föra liggare av den art, som ovan närmare angivits, och under

viss tid förvara de vid sådana köp erforderliga intygen.

Departe- Den åstadkomna utredningen finner jag otvetydigt ådagalägga, att

meutschefen. förekomsten av brott mot äganderätten i så stor utsträckning, som nu

är fallet, i väsentlig mån beror därpå, att det synnerligen ofta ej möter

något hinder att i handelsrörelser av visst slag finna avsättning för det

tillgripna. Särskilt torde de för närvarande gällande höga prisen å vissa

slags metallföremål locka till tillgrepp och avsättning av dylika föremål.

Missförhållandena i dessa hänseenden synas jämväl mig vara av så

allvarlig art, att det är nödvändigt att för deras avhjälpande tillgripa

lagstiftningsåtgärder; och det uppgjorda förslaget anser jag kunna

läggas till grund för dylik lagstiftning. Inom finansdepartementet

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 142.

bär det remitterade förslaget, huvudsakligen i anledning av de inkomna

utlåtandena, i vissa delar undergått omar!letning, varemot i övrigt mot

förslaget framställda erinringar ej föranlett någ<m ändring däri.

Beträffande först tillämplighetsområdet för lagstiftningen har kommerskollegium

påpekat att, med den avfattning 1 § i förslaget erhållit,

näringsidkare, som blott i enstaka fäll uppköpte föremål av i paragrafen

åsyftat slag eller tillfälligtvis vid avslutande av affär toge sådaut föremål

i utbyte mot annat, möjligen skulle kunna beröras av lagstiftningen,

samt att, då denna ej borde vara tillämplig å dylik näringsidkare, 1 §

borde förtydligas i syfte att klart angiva detta. I anledning av denna

anmärkning torde böra framhållas, att förekomsten rent tillfälligtvis i en

handelsrörelse av affär av den utav kommerskollegium antydda art givetvis

ej föranleder, att samma rörelse kan anses innefatta sådan handel, som

i förslaget åsyftas; emellertid har, till följd av vad kommerskollegium

härutinnan anmärkt, 1 § omredigerats för att tydligare angiva, att densamma

avser allenast yrkesmässig handel med föremål, som i paragrafen

omförmälas.

I detta sammanhang torde ock, i anledning av vad metallsektionen

anfört, böra påpekas, att förevarande lagstiftning ej berör exempelvis

affärsföretag, vilket avyttrar skrot, som vid företagets drift uppkommer

som avfallsprodukt, så framt försäljningen ej bedrives såsom yrkesmässig

handelsrörelse.

Vad angår pappersbruksföreningens framställning, att vissa handelsrörelser

för försäljning av lump ej borde falla under den föreslagna

lagstiftningen, bör erinras därom, att kravet på denna föranletts huvudsakligen

av förefintliga missförhållanden i avseende å skötseln av lunrpoch

skrothandelsrörelser; de av pappersbruksföreningen anförda synpunkter

lära fördenskull ej kunna tillerkännas någon avgörande betydelse.

Härvid bör även framhållas, dels att de strängare kontrollföreskrifterna

gälla endast, då rörelsen bedrives såsom grosshandel eller som försäljning

i bod eller från annat upplagsställe, dels att enligt förslaget möjlighet

finnes att vinna befrielse från skyldighet att följa vissa av dess

kontroll föreskrifter.

Det av metallsektionen framställda förslaget om införande i förordningen

av en definition å vad som är att hänföra till skrot, har ej

föranlett ändring i paragrafen. En dylik definition torde ej vara för

förordningens tillämpning erforderlig.

Däremot synas de i 1 § förekommande'' orden »brottstycken av

metall» kunna utgå, enär de därmed åsyftade föremål, såsom till exempel

lösbrutna delar av ej begagnade metallföremål, till skrot ej hänförliga

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Majits Nåd. Proposition AV 142.

mindre metallbitar och dylikt, i de flesta fall torde, med paragrafens

avfattning i övrigt, falla under denna. Detta oavsett, är ju för övrigt

varje näringsidkare, som handlar med något slag av de i förordningen

angivna föremål, för hela sin rörelse underkastad kontroll; det synes

därför tillräckligt att i förordningen angiva endast de viktigaste varuslagen.

Av ovan anförda skäl lärer ock det av handelskammaren i

Karlstad framställda förslaget, att den i 1 § förekommande uppräkningen

av de föremål, som lagstiftningen skulle avse, borde omfatta även delar

eller rester av färdiga eller påbörjade fabrikat ej vara att förorda.

Vidkommande frågan om att under förevarande lagstiftning inbegripa

jämväl handelsrörelse med ändamål att idka försäljning av begagnade

böcker eller de så kallade antikvariska bokhandelsaffärerna

synes väl, främst i de större städerna inom riket, jämväl i avseende å

skötseln av sistnämnda handelsrörelser förekomma missförhållanden av

betänklig art. Erfarenheten synes giva vid handen, att i handelsrörelser

av dylikt slag i stor utsträckning uppköpas olovligen tillgripna böcker.

Ehuru det, med hänsyn till rörelsens art, ofta för näringsidkaren möter

särskilda svårigheter att avgöra, huruvida en till honom utbjuden bok

skäligen kan misstänkas vara olovligen åtkommen, torde därför samma

synpunkter, som tala för införande av kontroll å den egentliga lumpoch

skrothandeln, i viss mån äga tillämplighet jämväl i avseende å handel

med begagnade böcker. Emellertid lärer frågan om införande av kontroll

å sådan haudel icke kunna i detta sammanhang lösas. I 1 § 12 mom. i

tryckfrihetsförordningen stadgas nämligen, att intet hinder må finnas för

bokhandelns idkande, att varje författare eller förläggare må stå fritt att

en honom i följd av sådan egenskap tillhörig skrift antingen själv eller

genom andra föryttra, samt att för en skrifts föryttrande andra hinder

ej må finnas än de, som i 4 § av tryckfrihetsförordningen föreskrivas.

Som en följd härav har också i 8 § av näringsfrihetsförordningen den

18 juni 1864 föreskrivits, att vad genom 1 § i samma förordning stadgats

om rättighet att idka handel eller annat näringsfång ej äger tilllämpning

å bokhandel. Nu berörda stadganden i tryckfrihetsförordningen

torde utgöra hinder mot att utan grundlagsändring underkasta de

antikvariska bokhandelsaffärerna sådana kontrollbestämmelser som de

nu föreslagna; och frågan huruvida dylika affärer kunna och lämpligen

böra komma under kontroll i något särskilt hänseende, synes böra lösas

för sig.

Beträffande 1 § har vidtagits den redaktionella ändring, att i 1

mom. hänvisas allenast till gällande författningar om handelsrörelse i

allmänhet, i sammanhang varmed till paragrafen lagts ett 3 mom.

opaginerad Kontrollera mot PDF

10!)

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

rörande försäljning av begagnade guld- eller silvervaror; tillika har till

2 mom. fogats ett tillägg rörande handel å marknad.

D(-t remitterade förslaget avsåg allenast handel av sådant slag, som

omförmäles i dess 2 § 1 mom., eller grosshandel eller försäljning i bod

eller från annat npplagsställe. Såsom den åvägabragta utredningen giver

vid handen, är det huvudsakligen missförhållandena inom dessa slag av

handel, som framkallat kravet på lagstiftningens ingripande. De föreslagna

kontrollbestämmelserna äro också till största delen av den beskaffenhet,

att de skäligen kunna tillämpas allenast å sådan handel. Givetvis

förekomma emellertid missförhållanden av enahanda art jämväl inom

andra slag av handel med sådana föremål, varom nu är fråga, vare sig

handeln bedrives å den ort, där näringsidkaren är bosatt, eller annorstädes.

I detta hänseende torde böra särskilt erinras om kringvandrande uppköpare

av dylika föremål. Att, såsom industriförbundet ifrågasatt beträffande gårdfarihandel,

meddela förbud mot idkande av sådan handel med nämnda föremål,

synes ej böra äga rum; frågan därom är av den räckvidd, att den

näppeligen torde böra till avgörande företagas oberoende av en allmän revision

av näringslagstiftningen. Den nu föreslagna lagstiftningens kontrollbestämmelser

synas emellertid, i den män de skäligen kunna tillämpas å

sistnämnda slag av handel, eller huvudsakligen stadgandena i 13—17 §§,

böra avse jämväl sådan handel. Tillika torde dylik handel i avseende

å kvalifikationerna för dess utövare och i fråga om anmälningsskyldighet

böra likställas med den handel, som det uppgjorda förslaget avser; och

har förslaget i nu omförmälda hänseende kompletterats.

Vad från vissa håll anförts därom, att gift kvinna eller omyndig

borde medgivas rätt att under de förutsättningar, som angivas i 4 och

6 §§ av näringsfrihetsförordningen, idka handelsrörelse av ifrågavarande

art, har ej föranlett ändring i förslaget. Övervägande skäl synas mig

tala för den inskränkning i näringsfriheten, som förslaget i detta hänseende

upptager.

Beträffande härefter frågan huruvida för rätt till idkande av sådan

handelsrörelse, som den ifrågasatta lagstiftningen skall avse, bör erfordras

särskilt tillstånd, även där rörelsen ej bedrives under sådana omständigheter,

att dylikt tillstånd enligt nu gällande bestämmelser är av nöden,

torde de synpunkter, som anförts till stöd för att så bör vara förhållandet,

vara värda synnerligt beaktande. Erfarenheten giver vid handen, att

idkare av affärsverksamhet av ifrågavarande art, till följd av rörelsens

beskaffenhet, synnerligen ofta är utsatt för så stark frestelse att sköta

denna på ett från samhällelig synpunkt otillfredsställande sätt, att det

synes erforderligt införa bestämmelser i ändamål att möjliggöra, att

s. 110 Kontrollera mot PDF

110 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 142.

dylik rörelse må utövas allenast av den, som kan anses besitta därför

erforderlig redbarhet och karaktärsfasthet. Väl synas de i det remitterade

forslaget upptagna kontrollbestämmelserna och den domstol

tillerkända befogenhet att i händelse av överträdelse av vissa föreskrifter

utfärda förbud att vidare utöva handelsrörelse av förevarande slag

erbjuda möjlighet att i vissa fall från idkande av sådan rörelse avstänga

den, som ej befinnes därför lämplig. Såsom av flera handelskammare

och jämväl från annat håll anmärkts, torde emellertid näppeligen

kunna antagas, att med förslagets ståndpunkt härutinnan står att vinna

önskvärd rättelse i de svåra missförhållanden, som ansetts nödvändiggöra

lagstiftningens ingripande. För uppnåendet av det med denna

åsyftade ändamål lärer det vara av nöden, att det beredes möjlighet

att den, som ej kan anses besitta erforderlig lämplighet för ifrågavarande

yrke, må kunna förhindras utöva detsamma, även om han ej

beträtts med förseelse, som anses böra medföra förlust av rätten att

idka yrket. I sådant syfte torde böra inrymmas befogenhet för administrativ

myndighet att underkasta vederbörandes lämplighet för yrket

prövning, samt rätten till dess utövande göras beroende på utfallet av

dylik prövning. Sådan befogenhet anser jag böra tilläggas Konungens

befallningshnvande. Ett stadgande i nu avsedd riktning skulle visserligen

innebära ett väsentligt avsteg från vad för handels idkande i allmänhet

gäller, men utan detsamma synes svårligen kunna på verksamt

sätt rådas bot för nyss berörda missförhållanden. Lämpligheten av att

föreskriva, att Konungens befällningskavande skall i värjo fall, innan

handel av ifrågavarande slag får öppnas, företaga prövning i antydda

hänseende och därefter antingen meddela eller förvägra tillstånd till

rörelsens utövande synes emellertid kunna ifrågasättas, helst antaFt av

de näringsidkare, som skulle träffas av den ifrågasatta lagstiftningen,

ingalunda är obetydligt; enligt uppgifter från polismyndigheten i Stockholm

uppgår antalet av dylika näringsidkare därstädes, bortsett från

dem, som idka handel med begagnade böcker, till omkring 460. Visserligen

lära i många fall sådana förhållanden föreligga, att säkra grunder

finnas för avgörande av frågan, om tillstånd bör meddelas eller

ej; men synnerligen ofta torde så ej vara förhållandet, utan nämnda

fråga få avgöras därförutan. Det synes mig alltså åtminstone för närvarande

ej tillrådligt att på förevarande område införa ett direkt koncessionssystem

utan låta i regel allenast anmälan vara tillräcklig för förvärv

av rätt till näringens bedrivande snmt medgiva- Konungens befallningshavande

befogenhet att, i fall skäl därtill förekomma, förbjuda

näringsidkaren att utöva näringen. Förslaget har kompletterats i sådant

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

K un (/1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

hänseende genom ett tillägg till 17 §. Givetvis kan förbud, som nu

avses, meddelas vid vilken tidpunkt som helst under näringens utövande.

Rörande 2 § torde vidare böra framhållas, att de däri upptagna

beteckningarna »grosshandel» och »försäljning i bod eller från annat

upplngsställe» äro hämtade från 2 § av näringsfrihetsförordningen och

avse att angiva enahanda slag av handel, som samma beteckningar i

sistnämnda lagrum åsyfta.

Vad mot 2 § 3 mom. anmärkts finner jag ej böra föranleda ändring

i förslaget, enär kommunalnämnd i regel torde besitta erforderliga

förutsättningar för avgivande av tillförlitligt omdöme i det i samma

moment åsyftade hänseende. För övrigt må beträffande detta mom.

framhållas, att det har tillämpning även å den, som i egenskap av föreståndare

drabbats av förbud enligt 17 § 2 mom. eller 19 §. Med kommerskollegium

. är jag ense om lämpligheten att bibehålla stadgandet i

2 § 4 mom.

I 4 § har vidtagits den av kommerskollegium förordade ändringen. 4 §

Beträffande 6 § synes vad grosshandlaren Nilsson mot den- 6 §

samma anmärkt i huvudsak äga giltighet. Att helt borttaga den i

paragrafen stadgade anmälningsskyldigheten torde dock ej böra ifrågakomma,

enär därigenom möjligheten av en effektiv kontroll skulle

avsevärt förminskas; däremot biträder jag kommerskollegii uppfattningom

lämpligheten av att utsträcka den enligt 12 § i förslaget myndighet

tillkommande befogenhet att medgiva befrielse från skyldighet att ställa

sig vissa föreskrifter till efterrättelse till att avse jämväl 6 §:s stadgande.

Vad angår 7 §, så torde det vara erforderligt påpeka, att begreppet 7 §

grosshandel i förslaget icke närmare bestämts; frågan huruvida dylik

handel eller annan handel föreligger måste uppenbarligen prövas i varje

särskilt fall efter däri förekommande omständigheter. Den uppfattningen

att avgörandet av nämnda fråga skulle bero på, huruvida i rörelsen

bedreves försäljning till återförsäljare eller industriella verk, torde näppeligen

äga giltighet. Det lärer i många fall förekomma, att mindre lumpoch

skrothandlare avyttia stora delar av sina lager till större handelsidkare

å området, som sedan återförsälja det uppköpta. Någon allmän, för alla

fall gällande regel för avgörande av frågan, när grosshandel eller annan

handel föreligger å förevarande område, torde svårligen kunna uppställas;

i många fall synes emellertid avgörandet böra bero på den omfattning,

i vilken uppköpen ske. Därest en näringsidkare är tveksam om, huruvida

hans rörelse är att anse såsom grosshandel, står ju slutligen alltid

den möjligheten honom öppen att med tillämpning av stadgandet i 12 §

s. 112 Kontrollera mot PDF

112 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

förskaffa sig uttryckligt medgivande av befrielse från skyldighet att föra

affärsbok för de affärer, varom i 7 § 2 mom. omförmäles.

I likhet med kommerskollegium finner jag ej heller vad i övrigt

mot 7 § anmärkts vara av b'' skuffenhet att föranleda ändring i förslaget;

de i 7 § 2 mom. meddelade bestämmelser torde nämligen vara nödvändiga,

därest ej grosshandeln på ifrågavarande område skall bliva

alltför hårt betungad.

s och io §§. I anledning av de mot 8 och 10 §§ framställda anmärkningar lärer

böra erinras därom, att enligt sakens natur fall kunna förekomma, då

de i samma paragrafer meddelade bestämmelser skäligen ej böra i sin

helhet tillämpas, samt att enligt 12 § möjlighet står näringsidkaren

öppen att i sådana fall vinna befrielse från skyldighet att ställa sig föreskrifterna

till efterrättelse. Att redan i förordningen fullständigt angiva

de fall, då dylik befrielse bör åtnjutas, lärer ej låta sig göra, helst bestämmelser

i sådan riktning lätteligen skulle kunna förleda till missbruk.

I övrigt må framhållas, att 8 § ej är av den innebörd, att, i händelse

en avslutad affär omfattar ett flertal föremål, vart sådant alltid skall

särskilt specificeras. Vidare synas i fråga om anteckning rörande den,

som avyttrat gods, eller om skyldighet att kontrollera uppgifter, som

lämnas av denne, svårligen kunna, utan att allt för hårt betunga rörelsen,

meddelas strängare bestämmelser än dem förslaget upptager.

I 10 § av det remitterade förslaget har även annan näringsidkare

än grosshandlare befriats från skyldighet att förse föremål med beteckning,

där föremålet förvärvats eller mottagits genom affär av i 7 § 2 mom. angivet

slag. Ehuru skäl givetvis tala för meddelande av ett stadgande av

dylik innebörd, lärer ett sådant dock kunna befaras komma att i många fall

minska effektiviteten av den åsyftade kontrollen å rörelsen. Det i detta hänseende

i 10 § upptagna undantag synes därför böra utgå. Visserligen

kan en förändring av förslaget i dylik riktning tänkas komma att verka betungande

för rörelsen. Emellertid torde med säkerhet kunna antagas,

att vederbörande myndighet med stöd av stadgandet i 12 § kommer att

bevilja eftergift från skyldigheten att anbringa beteckning, där sådant

prövas kunna ske, utan att det med föreskriften om dylik skyldighet

avsedda syfte äventyras.

Vad" vidare angår i affärsbok inskrivet föremål torde, för underlättande

av polismyndighets arbete med efterforskande av stulet gods,

böra stadgas skyldighet för näringsidkare att, om föremål sorterats bland

andra föremål eller underkastats förändring, så att det ej kan till sitt

förutvarande bestånd igenkännas, verkställa anteckning om åtgärden och

dagen för dess vidtagande. I fråga om anteckning om försäljning kan

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142. 113

sådan anteckning givetvis ifrågakomma allenast i den mån sådant ej

omöjliggöres av föremålets sortering, bearbetning eller förändring; ehuru

detta lärer ligga i sakens natur, torde ett tillägg till 8 § i detta hänseende

vara lämpligt.

Vad 10 § särskilt angår, torde föreskrift ej böra meddelas därom,

att beteckning ovillkorligen skall anbringas omedelbart efter inskrivning,

enär sådant i det i 1 mom. andra stycket avsedda fall och understundom

jämväl eljest ej skäligen synes böra fordras; därjämte torde i 2 mom.

sortering böra likställas med bearbetning, enär eljest rörelsen skulle i

många fall bliva över hövan betungad.

Då det kan antagas, att affärsbokeu kommer att föras så, att den- 9 §•

samma är att anse såsom en del av den dagbok, vilken enligt förordningen

den 4 maj 1855 angående handelsböcker och handelsräkningar

skall föras, samt enligt sistnämnda förordning handelsböcker skola förvaras

under tio år, har förvaringstiden enligt nu ifrågavarande förordning

utsträckts till likaledes tio år.

Vad mot 11 och 13 §§ anmärkts tinner jag ej böra verka ändring n och 13 §§.

i vad förslaget därutinnan innehåller; i fråga om särskilt sist berörda

paragraf synes böra erinras därom, att fall väl kunna föreligga, där

minderårig skulle kunna tillåtas avsluta affär i handelsrörelse, varom

nu är fråga, utan fara för att det med det i paragrafen intagna förbud

avsedda syfte skulle lida intrång; men det torde ej vara lämpligt att,

med hänsyn till dylika fall, stadga inskränkning i berörda förbud, enär

en sådan inskränkning svårligen skulle kunna fastställas så, att den

komme att avse allenast fall av nyss antydd art, utan givetvis komme

att lämna öppet för minderåriga att i eu mängd andra fall inlåta sig

på affärer i handelsrörelser av ifrågavarande slag, varigenom syftet med

stadgandet skulle direkt motverkas. Jag kan sålunda ej tillstyrka, att

förbudet exempelvis inskränkes därhän att avse allenast affär rörande

föremål av i 1 § angivet slag; genom en dylik inskränkning skulle det

ju komma att stå öppet för minderåriga att i nämnda handelsrörelser

avyttra andra olovligen tillgripna föremål.

Ej heller de av kommerskollegium rörande 14 och 16 §§ fram- 14 och. 16 §§.

ställda förslag kan jag biträda; den första av dessa paragrafer synes väl

lämpad att främja det med förevarande lagstiftning avsedda syfte; och

uppgiften att utfärda de i 16 § avsedda ordningsföreskrifter torde, med

hänsyn till uppgiftens art, lämpligen böra åligga Konungens befallningshavande.

Vidare torde de mot stadgandena i 17 och 22 §§ framförda be- n ock22§§.

tänkligheter i huvudsak förlora giltighet, därest, på sätt jag föreslagit,

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 126 käft. (Nr 142.) 15

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 142.

18 §.

19, 20 och

24 §§.

Konungens befallningshavande tillerkännes befogenhet att utfärda förbud

mot bedrivande av handelsrörelse av förevarande slag.

Det i 18 § 1 mom. stadgade straffminimum har synts mig vara allt

för strängt för det fall, att underlåtenhet att göra anmälan berott av oförstånd.

Särskilt med hänsyn därtill, att anmälningsskyldigheten utsträckts

utöver vad förslaget ursprungligen avsåg, torde det vara lämpligt att

sätta straffminimum till den vanliga gränsen av fem kronor. Vid sådant

förhållande har 2 mom. ansetts kunna uteslutas samt andra stycket i

1 mom. omarbetats att avse jämväl de i 2 mom. angivna fall. Därjämte

har den i förslagets 3 mom. upptagna bestämmelsen om ansvar å föreståndare

såsom obehövlig uteslutits. Bestämmelsen i förslagets 4 mom.

har ansetts lämpligen böra utgå, då det den förutan av förslaget lärer

framgå, i vad mån annan än näringsidkare enligt förordningen kan

ådömas ansvar för begångna förseelser.

I överensstämmelse med vad av kommerskollegium tillstyrkts rörande

19 och 20 §§ har åt den förra givits en i visst hänseende förtydligande

avfattning, och den senare ändrats så, att ansvar inträder för vårdare

allenast i det fall, att den, som utbjudit eller tillhandahållit föremål, ej

uppnått 15 års ålder, varjämte ordalagen i sistnämnda § underkastats

viss ändring i syfte att framhäva, att för frikännande av vårdare ej

nödvändigtvis erfordras direkt bevisning om hans oskuld; tillika har,

på sätt kommerskollegium förordat, 24 § förändrats därhän, att åklagare

och angivare tillerkänts viss andel i däri avsedda böter och viten.

De i övrigt mot förslaget till förordningen framställda anmärkningar

har jag funnit ej böra föranleda någon åtgärd; i samma förslag

och det därvid fogade formuläret har emellertid, utöver vad ovan omförmälts,

vidtagits vissa jämkningar eller kompletteringar, för vilka ej

lärer behöva särskilt redogöras.

Då det är av synnerlig vikt, att förevarande lagstiftning träder i

kraft snarast möjligt, synes tidpunkten härför böra bestämmas till den

1 oktober 1918.

Vad beträffar övergångsstadgandena bör erinras därom att, enligt

vad nu föreslagits, för rätt att idka handelsrörelse, varom här är fråga,

skall fordras, bland annat, att äga befogenhet att råda över sig och sin

egendom. Då fall kunna förekomma, där vid tiden för lagstiftningens

trädande i kraft person, som ej äger sådan befogenhet, är i utövning

av rätt till dylik rörelse, och det synes skäligen ej böra föreskrivas, att

rörelsen skall i alla sådana fall inställas, har i övergångsstadgandena

införts en föreskrift om rätt att i vissa dylika fäll fortsätta rörelsen.

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 142. 115

I övrigt hava övergångsstadgandena, som givetvis äga tillämplighet

även i fråga om utlänning, i viss mån kompletterats.

Tillika torde böra påpekas, att, så framt den nu avsedda lagstiftningen

genomföres, till 8 § i näringsfrihetsförordningen bör fogas ett

tillägg avseende befintligheten av förevarande speciallagstiftning; därjämte

torde angående villkoren för idkande av pantlånerörelse böra

meddelas förändrade bestämmelser, över vilka riksdagens yttrande emellertid

lärer böra särskilt inhämtas.

Det av centralstyrelsen för allmänna lolkskollärarföreningen framställda

förslaget om meddelande, i samband med förevarande lagstiftning,

av bestämmelser i syfte att vid beivrande av förseelser från skolungdomens

sida åstadkomma en lämplig samverkan mellan vederbörande

polismyndighet och skolan för att främja ungdomens uppfostran finner

jag vara värt beaktande; frågan härom berör emellertid givetvis åtskilliga

spörsmål av pedagogisk och administrativ natur och torde, då den i

dessa hänseenden erforderliga utredningen ej nu föreligger, böra i annat

sammanhang företagas till avgörande.

Departementschefen uppläste härefter det i enlighet med det avgivna

yttrandet omarbetade förslaget och hemställde, att riksdagens yttrande

måtte inhämtas över detsamma.

Denna hemställan, som biträddes av statsrådets

övriga ledamöter, behagade Hans Maj:t Konungen bifalla;

och skulle till riksdagen avlåtas proposition av

den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bengt Arfwidson.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1918:220 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående handel med vissa begagnade föremål m. m. s. 7 i texten
  2. LU 1918:51 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning angående handel med vissa begagnade föremål m. m. s. 1 i texten