Med förslag till förordning angående idkande av pantlånerörelse
1918-02-26 · 14 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 13 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1918:144, Med förslag till förordning angående idkande av pantlånerörelse
Dokumentets text
Kunyl. Maj ds nåd. proposition Nr 144.
1
Nr 144.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till
förordning angående idkande av pantlånerörelse; given
Stockholms slott den 26 februari 1918.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed inhämta riksdagens
yttrande över närlagda förslag till förordning angående idkande
av pantlånerörelse.
De till ärendet hörande handlingarna skola riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Magt förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
GUSTAF.
F. V. Thorsson.
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 128 höft. (Nr 144.)
1
2
Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 144.
Förslag
till
förordniug angående idkande av pantlånerörelse.
Med upphävande av kungörelsen den 7 november 1884 angående
villkoren för idkande av pantlånerörelse förordnas härmed, som följer.
1 §•
Ej må någon såsom yrke driva pantlånerörelse utan att hava
därtill erhållit behörigt tillstånd. Sådant tillstånd sökes hos Konungens
befallningshavande med uppgift om stället, varest rörelsen skall utövas.
Konungens befallningshavande har att inhämta utlåtande över ansökningen
i stad ej mindre av poliskammare, där sådan finnes, eller i annat
fall av magistrat eller stadsstyrelse än även av stadsfullmäktige eller,
där sådana ej finnas, allmän rådstuga samt å landet såväl av kommunalnämnd
som av kommunalstämma eller kommunalfullmäktige, där sådana
finnas. Tillstånd må meddelas, endast för så vitt behov av den ifrågasatta
pantlånerörelsen prövas föreligga och allenast åt den, som råder
över sig och sin egendom och i övrigt finnes lämplig. Ombyte av ställe
för rörelsens bedrivande får ej ske utan anmälan därom hos den myndighet,
som meddelat tillståndet.
2 §•
Pantlånare är pliktig över rörelsen föra bok, varav i ordentlig
nummerföljd kan inhämtas upplysning om varje av honom mot pant
utlämnat lån, dag, då sådant skett, villkoren därför och pantens beskaffenhet
samt pantsättares namn, yrke och hemvist; och vare pantlånare
skyldig vid pants mottagande tillställa låntagaren ett med lånets
bokförda nummer försett bevis, innehållande uppgift å dagen, då pantsättningen
ägt rum, lånesumman, villkoren för lånet samt pantens beskaffenhet.
Kungl. Mnj:ts nåd. proposition Nr 144.
3
3 §■
Pantlånare eller hans biträde må ej för rörelsen mottaga föremål
såsom pant från den, som ej fyllt 18 år eller som är berusad, även om
föremålet utbjudes för annans räkning.
4 §•
Polismyndighet äger, då den därtill finner skäl, undersöka pantlånares
lager samt granska hans bokföring. Pantlånare eller hans ställföreträdare
vare pliktig att därvid tillhandahålla pantsatt föremål eller
över rörelsen förd bok, vars granskning påkallas, samt att tillhandagå
med upplysningar. Finnas särskilda ordningsföreskrifter vara av nöden i
fråga om rörelsens bedrivande, äge polismyndighet ock meddela dylika
föreskrifter.
5§-
Efter anmälan av polismyndighet, att föremål förkommit eller olovligen
frånhänts ägaren, vare pantlånare pliktig att ofördröjligen undersöka,
huruvida föremålet linnes i hans besittning och huruvida uti den
i 2 § omförmälta bok förekommer anteckning om detsamma. Vinnes
upplysning om föremålet, skall pantlånaren, så fort ske kan, därom
lämna myndigheten underrättelse.
Erhåller pantlånare annorledes än nu sagts kännedom om, att föremål,
som hos honom utbjudes eller av honom mottagits, olovligen åtkommits,
eller får han skälig anledning till misstanke därom, vare han
likaledes skyldig att genast underrätta vederbörande polismyndighet.
6 §•
Tillstånd till pantlånerörelse förverkas och kan ej å ny o erhållas
av den, som dömes till ansvar för tjuvnadsbrott, eller, med avseende å
hos honom anträffat stulet gods, befinnes skyldig till ansvar enligt
3 kapitlet 10 § strafflagen; och kan för övrigt meddelat tillstånd återkallas,
om den myndighet, som tillståndet givit, finner pantlånaren ej
vidare vara lämplig att utöva rörelsen.
4
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 144.
7 §■
1 mom. Den, som utan behörigt tillstånd idkar pantlånerörelse,
böte från och med femtio till och med femhundra kronor.
2 mom. Underlåter pantlånare att anmäla ombyte av ställe för
rörelsens utövande eller att föra bok, så inrättad som i 2 § sägs, eller
att avlämna sådant bevis, som i samma paragraf nämnes, böte från och
med fem till och med tvåhundra kronor.
Till samma ansvar vare den förfallen, som bryter mot föreskrift i
4 eller 5 §.
3 mom. För överträdelse av stadgandet i 3 § vare straffet böter
från och med tjugufem till och med tvåhundra kronor.
3 §•
Har någon, som ej fyllt 15 år, till pantlånare eller hans biträde
för pantsättning utbjudit föremål, skall den, vilken vården om den
omyndige åligger, straffas så, som i 7 § 2 mom. sägs, där det ej kan
antagas, att utbjudandet skett mot hans uttryckliga föreskrift eller eljest
honom ovetande.
« §•
Den, som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse
mot bestämmelserna i denna förordning, fortsätter eller förnyar samma
förseelse, skall för varje gång, stämning därför utfärdats och delgivits,
fällas till böter, som för förseelsen äro stadgade.
10 §.
För förseelse, som med husbondes vetskap begås av hans hustru,
husfolk eller i hans arbete antagen person, ansvare husbonden liksom
vore förseelsen begången av honom själv.
11 §•
Till böter enligt denna förordning må icke dömas, om förseelsen
enligt allmänna strafflagen bör beläggas med strängare straff.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 144.
12 §.
Böter enligt denna förordning tillfalla kronan.
Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas
enligt allmän strafflag.
13 §.
förseelse mot de i denna förordning givna föreskrifter åtalas lios
polisdomstol, där sådan är inrättad, men eljest bos poliskammare, eller,
där sådan icke finnes, vid allmän domstol; och galle, i fråga om klagan
över domstols eller poliskammares beslut i dessa mål, vad i allmänhet
angående besvär i brottmål är förordnat.
14 §.
Pantlånerörelse må jämväl idkas av bolag, dock under villkor att
sådant, evad bolaget fått bolagsreglor av Kungl. Maj:t fastställda eller
icke, sker genom föreståndare, vilken är ansvarig för rörelsens behöriga
utövande, som om han dreve den för egen räkning; och gälle för övrigt
i avseende å föreståndaren samt beträffande rörelsen i tillämpliga delar
vad här ovan stadgats.
15 §.
\ ad i denna förordning stadgas avser icke anstalt för pantlånerörelse,
som av kommun i vederbörlig ordning inrättats.
Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1918; dock att
den, som enligt förut gällande författning erhållit tillstånd att idka
pantlånerörelse, äger att därmed fortfara under iakttagande av de i
denna förordning i övrigt meddelade föreskrifter.
6
Iiungl. Majis nåd. proposition Nr 144.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 26 februari
1918.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Eden,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena HELLNER,
Statsråden: Petersson,
Schotte,
Petrén,
Nilson,
Löfgren,
friherre Palmstierna,
Rydén,
Undén,
Thorsson
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson anförde:
Eders Kungl. Maj:t har förut denna dag på min föredragning beslutat
att inhämta riksdagens yttrande över ett förslag till förordning angående
handel med vissa begagnade föremål m. m. Enligt detta författningsförslag
skall den yrkesmässiga handeln med skrot eller lump eller med
dit ej hänförliga begagnade metallvaror, begagnade klädespersedlar eller
begagnade skodon eller med artiklar, jämförliga med nu nämnda föremål,
ställas under viss kontroll. Det har nämligen från olika håll gjorts
gällande, att den lätthet, varmed olovligen åtkommet gods hittills kunnat
avyttras i affärsrörelser av dylik art, många gånger visat sig fresta till
oärlighet samt att till följd av det okontrollerade sätt, varpå dylika
rörelser bedreves, upptäckten av begångna tillgrepp försvårades.
7
Kungl. Ma] ds nåd. ''proposition År 144.
angående vill
-
Ehuru genom kungörelsen den 7 november 1884
koien för idkande av pant,lånerörelse med i denna kungörelse sedermera
vidtagna ändringar fastställts vissa bestämmelser angående villkoren för
idkande av pantlånerörelse, hava likväl klagomål ''framkommit jämväl
däröver, att med avseende å skötseln av dylika rörelser förekomme miss
förhållanden av enahanda art som de, vilka synts påkalla.....
ingripande mot ovan antydda handelsrörelser.
agstiftningens
Sålunda anförde Göteborgs folkskolestyrelse i dess egenskap av
barnavårdsnämnd redan i en den 8 mars 1910 till Kungl. Maj:t ingiven
skrivelse, att styrelsen under sin verksamhet funnit, att ett av de svåraste
hindren för stävjande av minderårigas snatterier vore den lätthet, varmed
de stulna sakerna kunde av de minderåriga avyttras å pautlånekontor samt
i så kallade lump-, skrot- eller kommissionsafFärer. Därigenom bereddes
uppenbarligen utväg för snabb avsättning av orättfånget gods och pantlånerörelsen
bleve ett medel att främja brott mot äganderätten, vilket
bestämmelserna i kungörelsen angående villkoren för idkande av dylik
rörelse ville motverka.. Som huvudsaklig åtgärd till förebyggande av detta
onda föreskreve 2 § i nämnda kungörelse, att pantlånare vore pliktig att
föra bok över rörelsen, varav kunde inhämtas upplysning om, bland annat,
pantsättarens namn, yrke och hemvist. Denna paragraf hade emellertid''
i praktiken tolkats så, att lån mot pant utlämnades även åt minderåriga
ända ned till G t års-åldern, ehuruväl tvekan kunde råda därom, huruvida
de i pantlånarnas böcker ofta återkommande orden »gosse» eller »flicka»
kunde sägas beteckna yrke, vilket ju skulle uppgivas. Bland pantlånekontorens
kunder märktes ett stort antal minderåriga. Många av dem gjorde
affärer med pantlånekontoren för föräldrar eller andra, understundom
även för tjuvar, vilka av en eller annan anledning icke ville själva
Öppet synas anlita pantlånekontoren. Andra dreve trafiken bakom'' föräldrarnas
rygg för att få medel till nöjen, sötsaker, cigarretter och, då de
blevo äldre, till spritdrycker. Att däri gömde sig en stor fara för de unga
vilka lätteligen därigenom utvecklades till riktiga tjuvar, läge i öppen dag.’
Denna synpunkt hade jämväl betonats i riksdagens underdåniga skrivelse
den 24 maj 1909 i ett närbesläktat ämne, där det sades: »PantlaneväBendet
har ock utan tvivel en demoraliserande inverkan å den
uppväxande ungdomen, som därigenom bland annat utsättes för frestelsen
att i hemmen eller annorstädes tillägna sig föremål, för vilka i pantlanemrattnmg
penningar lätteligen kunde beredas. Likaledes ligger det
n°g en eJ rm&a &rad av sanning i det påståendet, att mången stöld ej
skulle hava förövats, om icke tjuven på förhand vetat, att det vore en
Göteborgs
folkskole
styrelse.
8
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 144.
lätt sak att i pantlåneinrättning förvandla det stidna i penningar.» De
i detta hänseende i Göteborg rådande förhållanden, som torde äga full
motsvarighet i övriga större städer, ingåve allvarliga farhågor. Åven om
vederbörande polismyndighet, med hänsyn jämväl till att barn icke ägde
råda över sitt gods och med stöd av 3 § i omförmälta kungörelse, skulle anse
sig oförhindrad att såsom särskild ordningsföreskrift i fråga om rörelsens
bedrivande meddela förbud mot utlämnande åt minderåriga av lån mot
pant, syntes det ömkligt, att lagen förtydligades genom ett uttryckligt
sådant förbud.
Folkskolestyrelsen hemställde därför, att Kungl. Maj:t matte låta
vidtaga erforderliga åtgärder för utfärdande av bestämmelse därom, att
pantlånerörelser måtte förbjudas att driva affärer med minderåriga.
Över denna framställning hava utlåtanden avgivits dels av överståthållarämbetet
och länsstyrelserna — i vissa fall efter inhämtande av
yttranden från magistrater, polismyndigheter eller barnavårdsnämnder —
dels ock av kommerskollegium, som lämnat handelskamrarna i riket
tillfälle att yttra sig i ärendet.
Länsstyrelsen Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller i sitt utlåtande, att inom
1 stolc™olms länet idkades pantlånerörelse endast i Norrtälje. Då därstädes ej torde
förekomma sådana missförhållanden i avseende å affärstransaktioner med
minderåriga, varom i folkskolestyrelsens framställning förmältes, syntes
frågan för Stockholms län ej äga någon egentlig betydelse i vidare män
än beträffande minderåriga från de i huvudstadens närhet befintliga
samhällena. Då frågan sålunda hade betydelse egentligen endast för de
större städerna, vore det knappast lämpligt att i den allmänna författningen
angående villkoren för idkande av pantlånerörelse införa ett
generellt förbud för innehavare av dylik rörelse att inlåta sig i affärstransaktioner
med minderåriga; den polismyndighet enligt 3 § i nämnda
författning tillagda befogenhet att meddela särskilda ordningsföreskrifter
i fråga om rörelsens bedrivande innefattade behörighet att, där omständigheterna
å platsen skulle därtill föranleda, meddela sådant förbud.
Smålands och Jämväl Smålands och Blekinge handelskammare uttalar i sitt ut
handT
låtande den uppfattningen, att, med hänsyn till 3 § i kungörelsen anhammare.
gående villkoren för idkande av pantlånerörelse, ny lagstiftning uti det
ifrågasatta hänseendet icke vore erforderlig. Möjligt vore, att i städer
av Stockholms och Göteborgs storlek behov av det åsyftade förbudet
9
« Kungl. Maj:ts nåd proposition Nr 144.
gjort sig gällande, men polismyndighet ägde ju där ingripa i önskad
riktning. Inom handelskammarens distrikt syntes däremot något särskilt
behov av ändring icke föreligga. Pantlånerörelsen vore i de medelstora
och mindre städerna vanligen ordnad genom stadsmyndigheternas försorg,
och nödig kontroll utövades uti ifrågavarande hänseende. Bedreves uti
dessa städer nämnda yrke av lämpliga personer, behövdes ej något förbud
mot handel mod minderåriga. Enligt handelskammarens mening borde
det emellertid överlämnas åt polismyndighet att reglera denna angelägenhet,
i den mån, sådant ej ägde rum genom allmänna lagen. Ett
stadgande i avsedd riktning skulle, därest icke åldersgränsen sattes mycket
högt, helt säkert också vara synnerligen svårt att i anseende till efterlevnaden
kontrollera. En pantlånare kunde givetvis i de flesta fall icke
kriminellt åtkommas, såvida man ej ålade honom att avfordra pantsättaren
såväl prästbevis som ock intyg, att nämnda bevis utfärdats för denne;
eljest skyddade pantlånaren sig bakom sin goda tro. Men att på sådant
sätt genom lag hämma utbytet vore säkerligen olämpligt. Det kunde
nämligen ofta icke undgås, att fadern eller modern under arbetstiden
behövde sända barnen att uträtta vad föräldrarna icke då medhunne.
Samtliga övriga länsstyrelser, underordnade myndigheter och handelskorporationer,
som yttrat sig i ärendet, tillstyrka däremot åtgärder
i framställningens syfte, under hänvisning understundom till förhållandena
i större städer och under framhållande i allmänhet av huvudsakligen
enahanda synpunkter, som folkskolestyrelsen gjort gällande.
I vissa av dessa yttranden förordas, i anslutning till folkskolestyrelsens
förslag, förbud för pantlånare att över huvud driva affärer
med minderåriga, därvid understundom direkt uttalas, att förbudet borde
avse även utlösande av pant. I andra yttranden åter förordas förbud
att lämna minderårig lån mot pant av lösören.
Polismästaren och magistraten i Uppsala anföra särskilt, att ett
förbud i nu åsyftad riktning borde gälla även anstalt för pantlånerörelse,
som inrättades, av kommun. För övrigt vore det, framhålla sistnämnda
myndigheter, i hög grad önskvärt, att kungörelsen om pantlånerörelse
i sin helhet finge tillämpas jämväl på av kommun inrättad pantlåneanstalt.
Då dessa anstalters bokföring vore fri, bedreves rörelsen på
sina ställen så, att låntagarens namn och yrke ej antecknades, varigenom
största möjliga lätthet för tjuvar bereddes att där avsätta gods.
I de flesta av nu anmärkta yttranden göres ej något uttalande
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 128 käft. (Nr 144 .) 2
10
Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 144.
om den åldersgräns, som borde fastställas, därest ett förbud i åsyftad
riktning skulle meddelas. Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala,
Södermanlands, Gottlands och Hallands län ävensom magistraterna
i Uppsala, Enköping och Hudiksvall samt poliskammare^ i Malmo anse
åldersgränsen böra sättas till 15 är, under det att länsstyrelserna i
Kronobergs, Blekinge och Malmöhus län, magistraten i Örebro och (ravin
handelskammare tillstyrka, att åldersgränsen sattes till det lS:de aret.
Kommers
kollegium.
Kommerskollegium anför i sitt den 28 februari 1913 avgivna utlåtande,
att av handlingarna i ärendet syntes tydligen framgå, att lo kskolestyrelsen
hade fog för sin framställning och att darfor samhallet
vore skvldigt att vidtaga åtgärder för att söka undanröja eller åtminstone
minska de i framställningen omförmälta missförhållandena. Vid
närmare undersökning av frågan angående vilka åtgärder, som borde
vidtagas, finge kollegium för sin del uttala, att den av lansstyrelsen i
Stockholms län föreslagna utvägen till lösande av svårigheterna icke
syntes möjlig. Kollegium hade nämligen funnit kungörelsens angående
villkoren för idkande av pantlånerörelse nuvarande lydelse icke medgiva
polismyndighet befogenhet att, även där så befunnes erforderligt, förbjuda
minderåriga att driva affärer med pantlånare; eu författningsändring
torde därför vara erforderlig för att vinna det åsyftade målet. Beträdande
frågan huruvida förbudet borde gälla minderårig under 15 eller under
18 år, funne kollegium det lämpligast, åtminstone för det da varande,
att ansluta sig till det av överståthållarämbetet och flera länsstyrelser
förordade förslaget; i sådant fall behövde ej heller ändring ske i författningsbestämmelse
av civillags natur. _ . . . ,
Vad beträffade förslagen, att minderåriga skulle förbjudas att hava
någon som helst affärsförbindelse med pantlånare, yttrar kommerskolleo-ium
vidare, funne kollegium det ej lämpligt att förbjuda minderåriga
att utlösa pantsatt gods i pantlåneinrättning; men minderårigas Övriga
affärsförbindelser av ifrågavarande slag med pantlånare borde förbjudas.
Det skulle alltså icke tillåtas pantlånare att utkolna lan till minderårig
varken för dennes egen eller annans räkning: och straffpåföljd för förbrytelse
däremot måste givetvis stadgas.
Kommerskollegium anför ytterligare, att av en utav kollegium
åvägabragt utredning rörande lagstiftningen i vissa andra länder iramo-inge,
att därstädes funnes förbud mot utlämnande av lan mot pant till
berusade personer; ett liknande förbud borde enligt kollega asikt inforas,
jämväl i härvarande pantlånelagstiftning.
11
Kungl. Muj:ts nåd. proposition Nr 144.
På grund av det sålunda anförda hemställde kommerskollegium,
att kungörelsen den 7 november 1884 angående villkoren för idkande
av pantlånerörelse måtte ändras på det sätt,
att nuvarande 2 § bildade 1 mom. i en ny 2 §,
att i denna paragraf tillkomme ett 2 mom. så lydande:
»Lån mot pant må icke till minderårig, som ej fyllt 15 år, utlämnas
vare sig för hans egen eller annans räkning, ej heller till den,
som är rusig»,
samt att 5 §:s 1 punkt erhölle följande lydelse: »Den, som utan
behörigt tillstånd idkar pantlånerörelse eller gör sig skyldig till förbrytelse
mot 2 § 2 inom., böte från och med 50 kronor till och med
500 kronor.»
Efter det kommerskollegium avgivit sitt utlåtande, har styrelsen
för Göteborgs skolförening i skrivelse den 31 mars 1916, under framhållande
av huvudsakligen enahanda synpunkter som folkskolestyrelsen
i Göteborg, hos Kungl. Maj:t gjort framställning i samma riktning som
folkskolestyrelsen.
I några länders lagstiftningar finnas enligt införskaffade upplysningar
bestämmelser i den riktning, varom här är fråga.
Så stadgar i Danmark lagen om pantlånare den 21 juni 1867, att en
var, som har till yrke att utlåna belopp under 50 rdr mot handfången
pant av lösören eller att vara mellanhand vid avslutning av sådana lån,
betraktas som pantlånare och är underkastad lagens bestämmelser. Enligt
dessa får pantlånare ej mottaga panter av berusade eller barn.
Vad England beträffar stadgas i artikel 50 av »The Metropolitan
police act 1839», att pantlånare inom Londons metropolitan police district
eller av dylik pantlånare anställd agent eller tjänare, som köper eller
mottager eller tager i pant föremål av eller från någon person, som
synes vara under 16 år, är förfallen till böter.
Vidare föreskriver »The Pawnbrokers act 1872» att, om pantlånare
tager ett föremål i pant från någon, som synes vara under 12 år eller
berusad, är pantlånaren förfallen till böter; dock att detta stadgande ej
föranleder inskränkning i de vid tiden för dess tillkomst gällande lokala
föreskrifter i ämnet.
Härförutom innehåller »The Children act 1908» den bestämmelsen
att, om pantlånare tager en artikel i pant från någon person, som
uppenbarligen är under 14 år, vare sig föremålet av denne utbjudes för
hans egen eller för annans räkning, är pantlånaren hemfallen under
Styrelsen för''
Göteborgs
skolförening.
Utländsk lagstiftning.
Departe
mentschefen.
12 Kangl. Maj:ts nåd. proposition Nr 144.
bestämmelserna i »The Pawnbrokers act 1872»; dock att ej heller denna
bestämmelse föranleder någon ändring i avseende å artikel 50 i »The
Metropolitan Police act 1839».
Däremot finnas, enligt införskaffade uppgifter, varken i Norge,
Tyskland, Österrike eller Belgien bestämmelser om förbud att mottaga
pant av minderårig eller berusad.
Det torde vara otvivelaktigt, att i avseende å skötseln av pantlånerörelser
förekomma missförhållanden av betänklig art. Synnerligen ofta
lärer det nämligen ej möta något hinder att i pantlånerörelser finna avsättning
för olovligen tillgripet gods; och i öppen dag ligger, att detta
särskilt för minderåriga innebär en stark lockelse att genom olovligt
tillgrepp och pantsättning av det tillgripna förskaffa sig penningar. Att
råda bot härför är givetvis av största vikt.
Enligt kungörelsen den 7 november 1884 äro pantlånerörelser,
såsom förut antytts, redan nu underkastade ganska stränga kontrollbestämmelser.
För utövande av dylik rörelse fordras nämligen, bland
annat, särskilt tillstånd av Kungl. Maj:ts befallningshavande, vilket kan
återkallas, om rörelsens innehavare ej finnes vara lämplig att utöva densamma.
Tillika är pantlånare skyldig att över rörelsen föra bok enligt
särskilda föreskrifter; och därjämte har polismyndighet befogenhet att
meddela särskilda ordningsföreskrifter i fråga om rörelsens utövande.
Administrativ myndighet har sålunda enligt dessa bestämmelser en ganska
vidsträckt befogenhet att ingripa i händelse av vanskötsel av en pantlånerörelse.
Den polismyndighet tillkommande befogenheten att meddela
särskilda ordningsföreskrifter torde emellertid näppeligen kunna anses
innebära rätt att meddela förbud mot att i pantlånerörelse mottaga pant
av minderårig. Ett förbud i dylik riktning synes emellertid vara erforderligt
för att effektivt kunna motverka de överklagade missförhållandena
och torde därför, i likhet med vad som föreslagits i fråga om skrotoch
lumphandelsaffärerna, böra intagas i författningen angående villkoren
för idkande av pantlånerörelse. Lämpligt är givetvis, att åldersgränsen
i båda fallen bestämmes lika eller till 18 år; och i sammanhang härmed
lärer ock böra meddelas ett stadgande om att, därest omyndig under
15 år utbjuder föremål till pantlånare eller dennes biträde, den, vilken
vården om den omyndige åligger, skall under viss förutsättning vara
förfallen till ansvar. Att meddela förbud mot att till minderårig utlämna
utlöst pant torde däremot knappast vara av nöden.
Vidare är jag med kom mers kollegium ense om lämpligheten av
Kung!. Maj ds nåd. proposition Nr 144. 13
att stadga förbud för pantlånare att mottaga pant av den som är berusad.
Ett dylikt stadgande synes tvivelsutan vara påkallat för att förekomma,
att en person i sådant tillstånd inlåter sig å en pantsättaingsaffär,
på vilken han i nyktert tillstånd ej skulle reflektera, och därigenom
sätter pantlånaren i stånd att tillskansa sig orättmätig fördel.
1 förslaget till förordning angående handel med vissa begagnade
föremål in.. m. har vederbörande näringsidkare i 14 och 15 §§ ålagts
vissa skyldigheter i fråga om att verkställa undersökning efter förkommet
eller ägaren olovligen frånhänt gods, att meddela polismyndighet
vissa underrättelser samt att tillhandagå vid undersökning, som polismyndighet
vidtager. Bestämmelser av enahanda art synas även höra
meddelas för pantlånerörelser. Däremot synas tillräckliga skäl ej föreligga
för ändring av kungörelsens bestämmelse om anstalt för pantlånerörelse,
som av kommun inrättats i vederbörlig ordning.
Genom ändringar i nu antydd riktning kommer överensstämmelse
att i^ väsentliga avseenden åvägabringas mellan bestämmelserna om
pantlånerörelse, å ena sidan, samt lump- och skrothandel, å andra
sidan. Därjämte torde emellertid i fråga om pantlånerörelsen jämväl
böra tillämpas de med avseende å lump- och skrothandeln föreslagna
bestämmelserna, att den, som fortsatte eller förnyade förseelse, för
vilken han vore åtalad, skulle för varje gång, stämning därför utfärdades
och delgaves, dömas till ansvar; att husbonde ansvarade för förseelse,
som med hans vetskap beginges av hans hustru, husfolk eller i hans
arbete antagen person; samt att det icke finge dömas till böter enligt
den föreslagna särskilda författningen, om förseelsen enligt allmänna
strafflagen borde beläggas med strängare straff. I anledning av de
ifrågasatta ändringarna erfordras vidare vissa nya straffbestämmelser,
varjämte i detta sammanhang straffmaximum för underlåtenhet att föra
bok och därmed likartade förseelser höjts till tvåhundra kronor till
överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i förslaget till förordning
angående handel med vissa begagnade föremål m. m. I övrigt
har jag däremot ansett tillräckliga skäl icke föreligga att frångå nu
gällande bestämmelser rörande villkoren för idkande av pantlånerörelse.
Emellertid har det synts mig lämpligast att sammanföra dessa bestämmelser
med de föreslagna nya stadgandena till en särskild författning.
Föredragande departementschefen uppläste härefter ett i enlighet
med vad nu anförts avfattat förslag till förordning angående idkande
av pantlånerörelse och hemställde, att riksdagens yttrande måtte inhämtas
över detsamma.
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 128 höft. (Nr 144.)
3
14
Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 144.
Till denna hemställan, som biträddes av statsrådets
övriga ledamöter, behagade Hans Maj:t, Konungeu
lämna bifall; och skulle till riksdagen avlåtas proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Bengt Arfwidson.
sTOCKKOUIt, 1ÖAAC MABCU8’ BOKTBYCKEBI-AKTIEBOLAG, 1818.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1918:195 Skrivelse till Konungen i anledning av Knngl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående idkande av pantlånerörelse. a1 i texten
- LU 1918:52 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående idkande av pantlånerörelse. s. 1 i texten