Med förslag till lag angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar
1918-02-15 · 97 sidor, varav 85 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 85 av 97 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1918:154, Med förslag till lag angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 154.
1
Nr 154.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag
till lag angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar;
given Stockholms slott den 15 februari 1918.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Knngl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag angående åtgärder
mot utbredning av könssjukdomar.
Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.
GUSTAF.
Axel Schotte.
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 138 höft. (Nr 154.)
1
2
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.
Förslag
till
Lag
angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.
Härigenom förordnas som följer:
i §•
Till könssjukdomar räknas i denna lag syfilis (kies), enkelt veneriskt
sår (ulcus molle, mjuk chancre) och dröppel (gonorrhea, gonorré),
dock endast så länge dessa sjukdomar äro i smittsamt skede.
Könssjukdom skall anses vara i smittsamt skede, så länge symtom
å smittsamhet förefinnas eller förnyat framträdande av sådana symtom
är att befara.
2 §•
Närmaste befattningen med de åtgärder, som avse att förekomma
könssjukdomarnas utbredning, handhaves under hälsovårdsmyndighetens
inseende i stad, där stadsläkare finnes, av denne eller, om flera sådana
äro antagna, av den främste ibland dem och å annan ort av förste provinsialläkaren
i länet.
I stad, där stadsläkare finnes, må, då så prövas erforderligt, av
staden uppdragas åt särskild läkare att i vederbörande stadsläkares ställe
handhava ifrågavarande befattning. Sådan läkare utses av hälsovårdsnämnden,
som jämväl utfärdar instruktion för honom och övar inseende
över hans tjänsteverksamhet.
Läkare, som här avses, benämnes i denna lag sundhetsinspektör.
Med hälsovårdsmyndighet avses enligt denna lag i stad, där stadsläkare
finnes, hälsovårdsnämnden och å annan ort Konungens befallningshavande
i länet.
3
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.
3 §•
Var och en, som är angripen av könssjukdom, är pliktig att underkasta
sig erforderlig läkarbehandling samt att ställa sig till efterrättelse
föreskrift, som av läkare meddelas angående sjukdomens behandling
eller till förekommande av smittans spridning.
4 §•
Befarar någon sig vara angripen av könssjukdom, är han berättigad
att utan avgift bliva i sådant avseende undersökt, om han inställer sig
hos läkare, som i 5 § avses.
Den, som finnes behäftad med könssjukdom, men ej är i behov av
sjukhusvård, äger ock rätt att av sådan läkare utan avgift erhålla behandling
för sjukdomen, så framt det kan ske hos läkaren, ävensom
att kostnadsfritt bekomma läkemedel och utensilier, som därvid föreskrivas.
Erfordras enligt denna lag intyg angående uudersökningen eller
behandlingen, skall sådant intyg av läkare, som i 5 § avses, utan avgift
till vederbörande utlämnas.
Könssjuk, för vilken sjukhusvård finnes erforderlig, äger att utan
avgift åtnjuta vård och underhåll å allmänt sjukhus i enlighet med vad
därom finnes särskilt stadgat.
5 §•
Kostnadsfri undersökning och behandling, varom i 4 § sägs, verkställes
av provinsialläkare, extra provinsialläkare, stadsläkare, köpingsläkare
och municipalläkare.
I stad, där stadsläkare finnes, må, då så prövas lämpligt, av staden
uppdragas åt annan läkare att i stadsläkares ställe utföra ifrågavarande
förrättning. Erfordras flera läkare för utförande av dylik förrättning,
vare staden pliktig ombesörja, att läkare till nödigt antal, däribland
så vitt lämpligen kan ske minst en kvinnlig, finnas för ändamålet
tillgängliga. Då beslut fattats att för ändamålet anställa särskild
läkare, utses sådan av hälsovårdsnämnden, som jämväl har att öva
inseende över hans tjänsteverksamhet och härför meddela nödiga föreskrifter.
I stad, som har ett invånarantal av tjugutusen eller därutöver,
skall tillfälle till sådan kostnadsfri undersökning och behandling, varom
4
Kungl. Ma,j:ts Nåd. Proposition Nr 154.
i 4 § sägs, beredas å nödigt antal polikliniker. Kostnaden för sådan
poliklinik, med undantag av vad som enligt 6 § utgår av statsmedel,
bestrides av staden. Mottagningarna å poliklinik skola anordnas med
hänsyn till allmänhetens bekvämlighet och på sådant sätt, att besök
å polikliniken icke röjer beskaffenheten av den sjukdom, för vilken
vård sökes.
Läkare, som i andra stycket avses, ävensom föreståndare för i tredje
stycket omförmäld poliklinik skall, där så kan ske, hava erhållit särskild
utbildning i fråga om könssjukdomar.
6 §•
Ersättning för förrättning, varom i 4 § sägs, däri inbegripen serologisk,
bakteriologisk eller annan dylik undersökning, som av läkaren
ansetts erforderlig, utgår enligt av Konungen fastställd taxa och
bestrides, jämte kostnaden för föreskrivna läkemedel och utensilier, av
statsmedel.
Föreskrifter om sättet och ordningen för ersättningens utbekommande
meddelas av Konungen.
7 §•
Kan på sannolika skäl antagas, att könssjukdom vunnit utbredning
bland befolkningen å sådan ort på landet, som är belägen på
längre avstånd från vederbörande provinsial- eller extra provinsialläkares
bostad, äger Konungens befallningshavande förordna nämnde läkare
eller annan läkare, som därtill kan finnas villig, att besöka orten för
att tillhandagå befolkningen med undersökning och behandling, varom
i 4 § sägs.
För sådan resa utgår av statsmedel ersättning efter den klass i
gällande resereglemente, som är för provinsialläkare bestämd; och gälle
om ersättning för därvid utförd undersökning och behandling samt föreskrivna
läkemedel och utensilier vad i 6 § sägs.
8 §•
Iakttager läkare könssjukdom hos någon, vilken han undersöker
eller behandlar, åligger det läkaren att upplysa den sjuke om sjukdomens
art och smittfarlighet samt till honom överlämna föreskrift om vad
han har att iakttaga angående sjukdomens behandling och till förekom
-
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 154.
5
mande av smittans spridning. I sådan föreskrift skall särskilt erinras om
gällande bestämmelser angående förbud för könssjuk att ingå äktenskap
samt angående straff för gärning, som innebär fara för könssjukdoms
spridning.
Från vad sålunda är stadgat skall dock undantag göras i det fall,
att läkaren finner den sjukes hälsotillstånd eller andra förhållanden oundgängligen
kräva, att sjukdomens beskaffenhet tillsvidare icke för honom
yppas, eller för den händelse den sjuke är barn under femton år. I
sistnämnda fall har läkaren att i stället underrätta barnets målsman eller
annan, som har barnet i sin vård, om sjukdomens art och smittfarlighet,
så ock om vad som bör iakttagas till förekommande av smittans
spridning.
Formulär till föreskrift, ''som i denna paragraf omförmäles, fastställes
av medicinalstyrelsen.
9 §•
Finner läkare, som på sätt i 8 § sägs iakttagit fall av könssjukdom,
att den sjuke underlåter att ställa sig till efterrättelse föreskrift,
som enligt sagda paragraf meddelats, eller har den sjuke avbrutit behandling
hos läkaren utan att för denne styrka, att behandlingen av
annan läkare övertagits, är läkaren pliktig att därom hos sundhetsinspektören
i orten göra skriftlig anmälan.
10 §.
Har läkare på sätt i 8 § sägs iakttagit fall av könssjukdom och
blir det läkaren känt, att den sjuke, medan sjukdomen är i smittsamt
skede, ämnar utan att söka Konungens tillstånd träda i äktenskap,
åligger det läkaren att ofördröjligen hos sundhetsinspektören i orten
göra skriftlig anmälan om förhållandet.
11 §•
Läkare, som på sätt i 8 § sägs iakttagit fall av könssjukdom, är
pliktig att, där sjukdomen veterligen icke förut blivit av annan läkare
iakttagen, av den sjuke söka utröna, av vem och under vilka omständigheter
smittan blivit överförd. I fall, varom nu är sagt, har läkaren
att senast inom nästa dags utgång till sundhetsinspektören i orten göra
skriftlig anmälan, vari skall uppgivas dels sjukdomsbenämningen samt
den sjukes kön, ålder och boningsort, varemot den sjukes namn ej må
6
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.
utsättas, dels ock vad i avseende å smittans överförande kunnat utrönas,
med utsättande, där någon angivits såsom smittkälla, av dennes
namn och bostad.
Formulär till anmälan enligt denna paragraf fastställes av medicinalstyrelsen.
12 §.
Bliver någon av allmän åklagare ställd under åtal för brott, som
omförmäles i 14 kap. 21 §, 15 kap. 12, 13, 14 eller 15 §, 18 kap. 7,
8, 9 eller 10 § strafflagen, eller för gärning, varom i 18 kap. 13 § 1
mom. samma lag sägs och som innebär uppfordran eller inbjudan till otukt,
åligger det åklagaren att, så snart stämning delgivits den tilltalade eller
denne blivit för brottet häktad, göra skriftlig anmälan därom i förra
fallet till sundhetsinspektören i orten och i det senare till den vid häktet
anställde eller anlitade läkaren.
Anhängiggöres sådan talan av enskild part, åligger det domstolen
att omedelbart efter målets första handläggning därom underrätta sundhetsinspektören
i orten eller, därest den tilltalade därvid förklarats häktad,
den vid häktet anställde eller anlitade läkaren.
13 §.
Finnes till sundhetsinspektören inkommen anmälan, som i 9, 11
eller 12 § omförmäles, avse person, som vistas inom annat hälsovårdsdistrikt,
värde den överlämnad till sundhetsinspektören inom detta distrikt.
Avser sådan anmälan i tjänst varande krigsman av manskaps grad,
skall den överlämnas till vederbörande militärläkare. Anmälan angående
person, som är intagen i straff- eller tvångsarbetsanstalt eller häkte,
varde överlämnad till anstaltens eller häktets läkare.
14 §.
Har till sundhetsinspektören inkommit anmälan enligt 12 § eller
finnes uppgift om smittkälla, som lämnats i en enligt 11 § till honom
inkommen anmälan, vara grundad på sannolika skäl, och skall ej enligt
13 § anmälan överlämnas till annan läkare, tillställe sundhetsinspektören
den anmälde anmaning att inom utsatt kort tid till utrönande, huruvida
han är behäftad med könssjukdom, låta sig av läkare undersökas samt,
7
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 154.
såvitt undersökningen ej verkställes av sundhetsinspektören själv, därom
hos denne förete intyg.
Närmare föreskrifter angående sättet för undersökningens verkställande
utfärdas av medicinalstyrelsen, som jämväl har att fastställa
formulär till intyg, som över dylik undersökning utfärdas.
15 §.
Har vid undersökning, som enligt 14 § verkställts, den anmälde
funnits behäftad med könssjukdom, tillställe sundhetsinspektören den
sjuke anmaning att inom utsatt kort tid för undergående av sjukbehandling
inställa sig hos läkare samt, såvitt sjukbehandlingen ej verkställes
av sundhetsinspektören själv, därom hos denne förete intyg.
Anses den sjuke icke kunna utan synnerlig fara för smittans spridning
vardas utom sjukhus, tillställe sundhetsinspektören honom anmaning
att inom utsatt kort tid låta intaga sig till vård å allmänt sjukhus och
till sundhetsinspektören insända intyg om intagandet.
16 §.
Har till sundhetsinspektör inkommit anmälan enligt 9 §, tillställe
sundhetsinspektören den sjuke anmaning, som i 15 § sägs.
Föreligger från den sjukes sida uppenbar tredska, må dock ärendet
omedelbart behandlas på sätt i 21 § angives.
17 §.
Inkommer till sundhetsinspektör anmälan, varom i 10 § sägs, åligger
det sundhetsinspektören att ofördröjligen översända anmälan till pastor
i den församling, där den anmälde är kyrkobokförd. Pastor har att,
därest äktenskapsbetyg för den anmälde är eller varder utfärdat, genast
översändg, anmälan till den myndighet, hos vilken hinder mot äktenskapet
må anmälas.
18 §.
Där jämlikt 9, 10 eller 11 § skyldighet att hos sundhetsinspektör
gorå anmälan skulle åligga sundhetsinspektören själv, har sundhetsinspektören
att förfara så, som hade anmälan till honom inkommit.
8
Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 154.
19 §.
Anmaning, varom i 14, 15 och 16 §§ sägs, skall meddelas skriftligt
och innehålla erinran om den påföljd, som för underlåtenhet att ställa
sig densamma till efterrättelse i 21 § angives.
Avser anmaningen barn under femton år, skall densamma givas åt
barnets målsman eller annan, som har barnet i sin vård.
20 §.
Har könssjuk, som av sundhetsinspektör erhållit anmaning, varom
i 14,15 eller 16 § sägs, enligt inkommet intyg tagits under behandling av
läkare, åligger det sundhetsinspektören att ofördröjligen meddela den
behandlande läkaren skriftlig underrättelse om den givna anmaningen
och anledningen till densamma.
21 §.
Underlåter någon att efterkomma av sundhetsinspektör meddelad
anmaning, som i 14, 15 eller 16 § omförmäles, varde ärendet av sundhetsinspektören
hänskjutet till hälsovårdsmyndigheten, som äger att förordna
om läkarundersökning eller om könssjuk persons intagande å allmänt
sjukhus. _
Anses hälsovårdsmyndighetens beslut icke kunna utan synnerlig fara
för smittans spridning avvaktas, må sundhetsinspektören meddela förordnande,
varom i första stycket sägs. Sådant förordnande skall omedelbart
underställas hälsovårdsmyndighetens prövning. Förordnande lände
emellertid till efterrättelse, intill dess annorlunda kan varda i vederbörlig
ordning beslutat.
22 §.
För verkställande av förordnande, varom i 21 § sägs, äro sundhetsinspektör
och hälsovårdsmyndighet berättigade att av polismyndighet
och kronohetjäning erhålla erforderlig handräckning.
23 §.
Har till vederbörande militärläkare eller läkare vid straff- eller
tvångsarbetsanstalt eller häkte inkommit anmälan om person, varom i
13 § andra stycket sägs, ankomme å nämnda läkare att föranstalta om
undersökning till utrönande, huruvida den anmälde är behäftad med
könssjukdom, och, om sådan sjukdom föreligger, om nödig sjukbehandling.
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 154.
9
24 §.
Finnes person, mot vilken förfarande enligt denna lag pågår, hava
flyttat till annat hälsovårdsdistrikt eller inträtt i eller upphört med tjänstgöring
såsom krigsman eller intagits i eller frigivits från straff- eller
tvångsarbetsanstalt eller häkte eller förflyttats från sådan anstalt eller
häkte till annan dylik anstalt eller annat häkte, vare vederbörande sundhetsinspektör,
militärläkare eller läkare vid anstalten eller häktet skyldig
att om vad i ärendet förekommit meddela skriftlig underrättelse till den
läkare, som enligt denna lag har att med ärendet taga vidare befattning.
25 §.
Vad hos hälsovårdsmyndighet eller sundhetsinspektör, militärläkare
■eller läkare vid straff- eller tvångsarbetsanstalt eller häkte förekommit
i ärende, som avses i denna lag, må. ej av någon, som på grund av
sin tjänstebefattning eller sitt uppdrag erhållit kunskap därom, yppas
för obehöriga. Protokoll och handlingar i sådant ärende skola så förvaras,
att de icke kunna av obehöriga åtkommas. I fall, då någon blivit
ställd under åtal för brott, varom i 14 kap. 21 § strafflagen förmäles,
äga domstolen och åklagaren att, på begäran, undfå besked, huru den
föranstaltade läkarundersökningen utfallit.
År på grund av anmälan, som enligt denna lag till sundhetsinspektören
inkommit, skälig anledning antaga, att gärning, varom i 18 kap.
11 § strafflagen sägs, blivit övad, åligger det sundhetsinspektören att,
utan hinder av vad i första stycket är sagt, om förhållandet göra
anmälan till vederbörande åklagare.
26 §.
Mot hälsovårdsnämnds beslut i ärende, som avses i denna lag,
må talan föras genom besvär hos Konungens befallningshavande inom
tid, som eljest gäller för överklagande av hälsovårdsnämnds beslut.
I Konungens befallningshavandes beslut må ändring sökas genom
besvär hos Konungen inom den tid, som för överklagande av förvaltande
myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd.
Utan hinder av klagan lände beslut till efterrättelse intill dess
annorlunda kan varda vederbörligen förordnat.
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 138 käft. (Nr 154.)
2
10
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 154.
27 §.
Om de särskilda åtgärder, som till motarbetande av könssjukdomarnas
utbredning kunna finnas erforderliga i fråga om krigsmän, förordnar
Konungen.
Konungen förordnar ock om de åtgärder, som erfordras för att bland
allmänheten sprida kunskap om könssjukdomarnas natur och smittfarlighet,
om medel, som stå till buds för att hindra smittas överförande, och
om skyldigheten för en var, som angripits av sådan sjukdom, att skyndsamt
söka läkarvård.
28 §.
Åsidosätter ämbets- eller tjänsteman skyldighet, som enligt denna
lag åligger honom, ansvare såsom för tjänstefel.
Underlåter vid häkte anlitad läkare, som ej är att till ämbets- eller
tjänsteman hänföra, att iakttaga vad honom enligt 23 eller 24 §
åligger eller överträder annan än ämbets- eller tjänsteman vad i 25 §
första stycket stadgas, straffes med böter, högst femhundra kronor.
Försummar läkare att iakttaga vad honom enligt 8, 9, 10 eller
11 § åligger och är ej försummelsen att såsom tjänstefel enligt första
* stycket anse, böte högst tvåhundra kronor.
29 §.
Åtal för överträdelse, varom i 28 § sägs, anhängiggöres vid allmän
domstol och utföres av allmän åklagare.
30 §.
Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän
strafflag.
31 §.
Genom denna lag upphävas:
kungl. cirkuläret den 10 juni 1812 till samtliga landshövdingar
angående åtgärder till förekommande av veneriska smittans spridande,
kungl. breven den 3 april 1839 och den 27 mars 1843 angående
åtgärder till förekommande av veneriska smittans spridande genom från
utrikes ort ankommande skeppsbesättningar,
11
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr lt>4.
kungl. kungörelsen den 3 december 1915 om anmälningsskyldighet
i visst fall beträffande könssjukdom i smittsamt skede,
samt i övrigt alla av Kungl. Maj:t, Konungens befallningshavande
eller annan myndighet utfärdade reglementen, påbud och föreskrifter, i
vad desamma innefatta reglementering av prostitutionen eller eljest
innehålla mot denna lag stridande bestämmelser.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1919; dock att i stad, där
inskrivning av lösaktiga kvinnor för läkarbesiktning ägt rum, sådan inskrivning
skall upphöra från och med dagen efter den, då denna lag,
enligt därå meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.
12
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.
Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 2
oktober 1917.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Swartz,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lindman,
Statsråden Stenberg,
Falk,
Hammarström,
Mårten Ericsson,
Åkerman,
Carleson,
Hans Ericson,
Dahlberg,
Murray.
Chefen för civildepartementet, statsrådet Murray yttrade:
Spörsmålet om vidtagande av elfektiva åtgärder för motarbetande
av könssjukdomarnas spridning har sedan länge stått på dagordningen
och synes mig nu hava kommit i ett skick, som möjliggör ärendets
framläggande för riksdagen. Innan jag närmare ingår på det nu föreliggande
förslaget i ämnet, vilket utarbetats efter gemensam beredning
med statsrådet och chefen för justitiedepartementet, anser jag mig dock
böra nämna några ord om de förhållanden, under vilka förslaget tillkommit.
I. Inledning.
I skrivelse den 11 maj 1903 anhöll riksdagen, med anledning av
en inom andra kammaren väckt motion, att Kungl. Maj:t måtte låta
utreda, vilka åtgärder från samhällets sida borde vidtagas för att på ett
humanare och tillika verksammare sätt än nu skedde motarbeta de smittsamma
könssjukdomarnas spridning samt till riksdagen inkomma med
de framställningar, som av denna utredning kunde föranledas. Med
13
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.
anledning härav uppdrog Kungl. Maj: t den 6 november 1903 åt en
kommitté av sju personer att verkställa sådan utredning samt att avgiva
det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Sedan under fortgången
av kommitténs arbeten en del av densammas ledamöter på underdånig
ansökan erhållit entledigande från dem meddelat uppdrag samt
två av kommittéledamöterna avlidit, erhöll kommittén slutligen den sammansättningen,
att kommitténs ordförande var häradshövdingen J. Wold
samt dess ledamöter voro förste stadsläkaren i Stockholm, medicine doktorn
1. Andersson, professorn vid kungl. karolinska mediko-kirurgiska institutet,
medicine doktorn J. E. Johansson, numera expeditionschefen filosofie
doktorn C. Malmroth, professorn vid kungl. karolinska mediko-kirurgiska
institutet, medicine doktorn M. Möller, numera häradshövdingen B. A.
Petrén och direktören O. Westerberg.
Den sålunda sammansatta kommittén avgav den 31 december 1910
betänkande och förslag i ämnet. Det synnerligen omfattande betänkandet
finnes tillgängligt i tryck och torde därför icke behöva här refereras.
Jag återkommer längre fram till huvudgrunderna för det av kommittén
framlagda förslaget och inskränker mig nu till att erinra därom, att detsamma
innefattade förslag till lag angående åtgärder mot utbredning av
smittsamma könssjukdomar, förslag till lag angående ändrad lydelse av vissa
delar av 14 och 18 kap. strafflagen samt förslag till vissa ändringar i
gällande lasarettsstadga, sjukstugestadga, läkarinstruktion och instruktion
för medicinalstyrelsen. Till betänkandet voro fogade särskilda yttranden
av kommittéledamöterna Johansson och Westerberg, vilka förenat sig om
ett från kommittémajoritetens ståndpunkt avvikande förslag till lag angående
åtgärder mot utbredning av smittsamma könssjukdomar, men i
övrigt biträtt de av kommittén framställda förslagen.
Över kommitterades betänkande och förslag har medicinalstyrelsen,
efter hörande av Kungl. Maj:ts samtliga befallningshavande, landstingen,
svenska läkarsällskapet med flere myndigheter och korporationer, den 30
juni 1915 avgivit utlåtande. I detta utlåtande meddelade styrelsen en
sammanfattande redogörelse för samtliga de till styrelsen inkomna yttrandena
i ärendet. Åven medicinalstyrelsens utlåtande är i tryck tillgängligt,
vadan varken detta eller de av de olika myndigheterna och korporationerna
avgivna yttrandena torde böra nu återgivas. Vid styrelsens
utlåtande voro fogade särskilda yttranden av medicinalråden E. Sederholm,
F. Bissmark och F. Block, vilka var för sig uttalat skiljaktig
mening beträffande vissa delar av den föreliggande frågan.
Härjämte hava fångvårdsstyrelsen, arméförvaltningen, marinförvaltningen,
kommerskollegium och överstyrelsen för rikets allmänna läroverk
yttrat sig ifråga om särskilda detaljer av kommittéförslaget.
14
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.
Med anledning av de i vissa avseenden delade meningar, som kommit
till uttryck i de över kommittéförslaget avgivna yttrandena, har förslaget
inom civildepartementet gjorts till föremål för vidare bearbetning
av överläkaren vid sjukhuset S:t Göran, docenten vid kungl. karolinska
mediko-kirurgiska institutet medicine doktorn K. Marcus och byråchefen
i medicinalstyrelsen S. Ribbing, vilka av mig jämlikt nådigt bemyndigande
den 13 augusti 1917 för sådant ändamål tillkallats. Deri sålunda verkställda
bearbetningen synes mig giva vid handen, att därest kommittéförslaget
underkastas vissa förändringar, avseende dels en utvidgning
av detsammas räckvidd, dels ock en del jämkningar av huvudsakligen
teknisk art, förslaget torde kunna läggas till grund för en lagstiftning,
som är ägnad att fylla berättigade krav ur såväl hälsovårdens som samhällsmoralens
synpunkt.
Vid sådant förhållande lärer det icke kunna anses tillrådligt att
längre uppskjuta lösningen av förevarande viktiga fråga. De försvarsmedel
mot könssjukdomarnas härjningar, vilka vår nuvarande lagstiftning
erbjuder, äro, om än på sin tid tillfredsställande, numera i väsentliga
delar föråldrade och kunna icke anses lämna samhället det
skydd, som med hänsyn till dessa sjukdomars ödesdigra verkningar
oundgängligen erfordras. Då det kan förväntas, att det nu pågående
kriget bland sina följder kommer att medföra en betydande ökning av
könssjukdomarnas frekvens inom Europa, varav vårt land icke lärer
kunna undgå att röna inflytande, synes det mig så mycket mera angeläget.
att våra skyddsmedel mot sjukdomarna i fråga utan vidare dröjsmål
bringas i överensstämmelse med nutida fordringar. På grund härav
tillåter jag mig nu att förelägga Eders Kungl. Maj:t förslag till lag angående
åtgärder mot utbredning av könssjukdomar och förslag till lag
om ändring i vissa delar av 14 och 18 kap. strafflagen. Ett genomförande
av dessa lagförslag påkallar vissa ändringar i gällande lasarettsstadga,
sjukstugestadga, läkarinstruktion och instruktion för medicinalstyrelsen,
men då sistnämnda författningsändringar icke torde behöva
underställas riksdagens prövning, lärer det icke vara anledning att
nu upptaga desamma till behandling i vidare män, än som av sammanhanget
med de föreliggande lagförslagen påkallas.
Efter denna redogörelse lör vad i ärendet hittills förekommit och
för de skäl, som föranlett mig att nu upptaga frågan, övergår jag till
II. Förslagets huvudprinciper.
Kampen mot de smittsamma könssjukdomarna föres huvudsakligen
på tvenne linjer, nämligen dels genom åtgärder för beredande av sjuk
-
15
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr l,r>4.
vård åt könssjuka och underlättande av tillgången till sådan vård, dels
ock genom sanitära eller straffrättsliga tvångsåtgärder mot sådana personer,
vilka sprida eller kunna befaras sprida könssjukdomarnas smitta.
De lagförslag, som jag ämnar framlägga, innefatta bestämmelser i båda
dessa avseenden. Jag vill till en början redogöra för den förstnämnda
gruppen av åtgärder.
1) Åtgärder för underlättande av sjukvård åt könssjuka.
I fråga om åtgärder för underlättande av sjukvård åt könssjuka
mtar Sverige som bekant en rangställning bland Europas länder, i
det att hos oss vården å sjukhus för könssjuka allt sedan 1800-talets
första decennier varit kostnadsfri. De författningsbestämmelser, som för
närvarande reglera detta förhållande, återfinnas i lasarettsstadgan av den
18 oktober 1901, där det föreskrives, att person, behäftad med venerisk
sjukdom i smittsamt stadium, skall å lasarett njuta underhåll och övriga
sjukhusförmåner kostnadsfritt, såvida han vårdas å allmänt rum, samt
att sådan person äger rätt att, i händelse lasarettsvård är för honom
behövlig, bliva å lasarett intagen utan ansvarsförbindelse eller annat för
intagning eljest erforderligt intyg. Omkostnaderna för ifrågavarande
sjukvård bestridas jämlikt kungl. kungörelsen den 26 augusti 1873
av . den allmänna sjukvårdsavgiften. Det torde utan meningsskiljaktighet
erkännas, att den kostnadsfria sjukhusvården varit av väsentlig
betydelse för bekämpandet av könssjukdomarna i vårt land. Kommittén
uttalar ock härom den meningen, att den förbättring i fråga om
könssjukdomarnas frekvens, som gjort sig gällande under det förflutna
århundradet, tillika med förevarande sjukdomars nutilldags jämförelsevis
ringa utbredning å landsbygden, till stor del äro att tillskriva den kostnadsfria
sjukhusvården. I syfte att göra ifrågavarande sjukhusvård än
lättare tillgänglig* och för de sjuka mera tilltalande än för närvarande
är fallet föreslår kommittén emellertid en del ändringar av bestämmelserna
i gällande lasaretts- och sjukstugestadgor. De sålunda föreslagna
författningsändringarna avse i huvudsak att bereda könssjuka tillfälle till
vård å flera sjukvårdsanstalter, än för närvarande är fallet, samt att avskaffa
de nuvarande s. k. kuravdelningarna och anordna sjukhusvården av de
könssjuka på enahanda sätt, som vården av andra sjuka. Mot kommitténs
förslag härutinnan har jag icke något att erinra, utan torde detsamma
böra i sammanhang med förevarande lagstiftning genomföras.
Utveckling av
den kostnadsfria
vården
å sjukhus.
16
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.
Av skäl, som förut anförts, lärer emellertid ett ingående på förslagets
detaljer icke nu vara erforderligt.
Underlättad
vård utom
sjukhus (ambulatorisk
vård).
Kommittén.
Vid sidan av nyss omförmälda förslag till utveckling av den kostnadsfria
vården å sjukhus har kommittén framställt förslag om införande
av kostnadsfri behandling utom sjukhus för sådana könssjuka,. som äro
mindre bemedlade. Kommittén anför härom, att även om de föreslagna
förbättringarna i den kostnadsfria vården å sjukhus kunde förväntas
leda därtill, att de könssjuka i större utsträckning än för närvarande
vore fallet komme att begagna sig av denna förmån,, man . dock alltid
måste räkna med att det stora flertalet av dem såsom hittills icke komme
att taga sjukhusvård i anspråk. De könssjuka vore nämligen oftast
icke svårare sjuka, än att de alltjämt kunde fortsätta med sina vanliga
sysselsättningar, och i flertalet fall krävde ifrågavarande sjukdomar icke
med nödvändighet behandling å sjukhus. I regel kunde behandling med
framgång meddelas även utom sjukhus, och det övervägande antalet
könssjuka, som över huvud taget förskaffade sig läkarvard, läte numera
behandla sig ambulatoriskt. I syfte att förmå de könssjuka att i så
stor utsträckning som möjligt hänvända sig till läkare har. kommittén i
sitt huvudförslag upptagit bestämmelser om rätt för varje mindre bemedlad
person att i avseende å smittsam könssjukdom kostnadsfritt
erhålla undersökning, behandling och läkemedel, om han inställer sig hos
läkare, som har att verkställa hithörande förrättningar. Förrättningarna
i fråga skola enligt förslaget i första hand verkställas av vederbörande
stads- och provinsialläkare. Erfordras i stad flera läkare, för ändamålet,
skall staden vara pliktig ombesörja att läkare till nödigt antal finnas
härför tillgängliga. Bland de sålunda i stad särskilt antagna läkarna
borde, där så kunde ske, minst en vara kvinnlig.
Härjämte har kommittén föreslagit ett stadgande, som bemyndigar
Konungens befallningshavande att i fall, då könssjukdom vunnit utbredning
å sådan ort på landet, som är belägen pa längre avstånd från vederbörande
tjänsteläkares bostad, förordna läkare att besöka orten för
att tillhandagå befolkningen med kostnadsfri undersökning.
Kostnaden för den av kommittén föreslagna fria behandlingen, däri
inberäknat ersättning för de av Konungens befallningshavande eventuellt
förordnade läkarnes resor, skulle enligt förslaget bestridas av den
allmänna sjukvårdsavgiften inom vederbörande landstingsområde.
Medicinal- Mot kommitténs förslag i förevarande avseende har medicinalstyrel
»tyreieen.
gen framgtänt en del erinringar. Till en början har styrelsen hemställt, att
finne)!. Mnj:ls Nåd. Proposition AV AV/. 17
ratten till kostnadsfri ambulatorisk vård icke måtte begränsas till mindre
bemodlade personer, utan utsträckas till alla könssjuka, oavsett deras förmögenhetsställning.
Tillika bär styrelsen uttalat den meningen, att i den
ifrågavarande kostnadsfria behandlingen borde inbegripas jämväl alla erforderliga
serologiska och bakteriologiska undersökningar samt att rätten
att kostnadsfritt erhålla av läkaren föreskrivna läkemedel borde utvidgas
att omfatta även utensilier, som icke äro hänförliga till läkemedel
i egentlig mening. Slutligen har styrelsen hemställt, att ersättningen
för kostnadsfri undersökning och behandling i stället för att bestridas
av den allmänna sjukvårdsavgiften måtte utgå av statsmedel.
Det synes mig uppenbart, att införandet av rätt till kostnadsfri nepartementsambulatorisk
vård är ett kraftigt hjälpmedel i samhällets kamp mot chefen''
könssjukdomarna. En huvudsaklig åtgärd för motarbetandet av dessa
sjukdomar måste alltid vara att söka förmå så många könssjuka som
möjligt att frivilligt underkasta sig läkarbehandling. En förutsättning
för att den ifrågavarande åtgärden skall erhålla full effektivitet är emellertid,
att det för rätt till kostnadsfri behandling icke kräves, att den
sjuke skall prestera bevis på mindre god ekonomisk ställning. Såsom
medicinalstyrelsen framhållit, skulle en fordran på sådant bevis kunna
föranleda, att mången könssjuk underläte att förskaffa sig erforderlig
vård. Härtill kommer, att det förslag till lag angående åtgärder mot
utbredning av könssjukdomar, som jag nu går att framlägga, på sätt jag
framdeles får närmare utveckla innebär en utvidgning av kommitténs
motsvarande förslag därutinnan, att enligt mitt förslag varje könssjuk
person har skyldighet att underkasta sig erforderlig läkarbehandling,
under det att kommittéförslaget stannat vid att föreskriva sådan skyldighet
allenast för den, som blivit i vederbörlig ordning anmäld som
smittkälla. För sistnämnda kategori av sjuka har kommittén föreslagit
rätt till kostnadsfri ambulatorisk behandling utan avseende å förmögenhetsställning.
En konsekvens av den utav mig föreslagna utsträckningen
av skyldigheten att underkasta sig läkarbehandling lärer vara, att jämväl
rätten att kostnadsfritt erhålla sådan behandling utsträckes till alla
könssjuka. Med hänsyn härtill har jag i 4 § av det nu framlagda
förslaget till lag angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar
upptagit bestämmelser, som ansluta sig till vad medicinalstyrelsen i nu
förevarande avseende föreslagit.
I fråga om omfattningen av den kostnadsfria sjukvården biträder
jag medicinalstyrelsens förslag att i densamma uttryckligen inbegripas
serologisk och bakteriologisk undersökning samt sådana av läkaren föreBihang
till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 138 käft. (Nr 154.) 3
18 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.
skrivna utensilier, som icke äro hänförliga till läkemedel i egentlig
mening.
Yad angår frågan om bestridandet av kostnaderna för den fria
ambulatoriska vården skulle det visserligen ligga närmast till hands att
nämnda kostnader, på sätt kommittén föreslagit, bestredes av den allmänna
sjukvårdsavgiften, som ju enligt gällande bestämmelser är avsedd
att företrädesvis användas till beredande av kostnadsfri vård åt veneriskt
sjuka. Mot en sådan anordning kan emellertid riktas den invändningen,
att densamma skulle komma att ställa sig oproportionellt dyrbar för de
städer, som icke deltaga i landsting, då dessa städer skulle få betala
sjukvård icke blott för sina egna könssjuka, utan även för eu hel del
å andra orter bosatta personer, som under en mer eller mindre tillfällig
vistelse i vederbörande stad därstädes förskaffade sig läkarvård. Denna
invändning, som av kommittén förutsetts, har av densamma bemötts
med en erinran därom, att den i kommittéförslaget upptagna bestämmelsen
om att endast mindre bemedlade skola åtnjuta kostnadsfri undersökning
och behandling torde komma att utgöra ett verksamt korrektiv
mot att könssjuka från främmande orter i allt för stor utsträckning söka
kostnadsfri vård för sina sjukdomar i nu avsedda städer. Med den av
mig föreslagna utsträckningen av rätten till kostnadsfri vård bortfaller
emellertid det nämnda korrektivet, ett förhållande, som i och för sig
icke torde verka annat än till fördel för det med den kostnadsfria vården
avsedda syftet, men som måste förutsättas komma att öka kostnaden
för den i de större städerna meddelade läkarvården. Härtill kommer,
att jag i mitt förslag upptagit bestämmelser om skyldighet för
större städer att för behandling av könssjuka inrätta polikliniker. Dessa
bestämmelser, till vilka jag senare återkommer, äro ägnade att medföra
en ytterligare ökning av de större städernas kostnader i nu förevarande
avseende.
Det synes mig med skäl kunna fordras, att den fria ambulatoriska
vården anordnas så, att kostnaden för densamma icke ensidigt drabbar
vissa stadskommuner. Detta lärer icke kunna undvikas på annat sätt
än genom att ifrågavarande kostnad bestrides av statsmedel. Motarbetandet
av könssjukdomarna måste anses vara ett så viktigt statsintresse,
att ett användande av statsmedel för detta ändamål är fullt befogat. På
grund härav ansluter jag mig till medicinalstyrelsens förslag, att kostnaden
för den fria ambulatoriska läkarvården, däri inberäknat kostnad
för läkemedel, utensilier och eventuella resor av särskilt förordnade läkare,
bestrides av statsmedel. För detta ändamål torde det under riksstatens
sjätte huvudtitel upptagna förslagsanslaget till allmän hälso- och
-
19
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.
sjukvård böra anlitas. Någon beräkning av det belopp, vartill ifrågavarande
kostnad kan komma att uppgå, lärer icke vara möjlig att verkställa
innan erfarenhet vunnits, i vilken utsträckning de sjuka komma
att begagna sig av den erbjudna vården. I värjo fall torde det icke
vara erforderligt att nu vidtaga någon förhöjning av det omförmälda
förslagsanslaget.
Enligt det nu föreliggande förslaget skulle allenast den ambulatoriska
vården bekostas av statsmedel. Kostnaden för könssjukas underhåll å
allmänt sjukhus tillika med kostnaden för vård och läkemedel, som å
sådant sjukhus komma dem till del, bestrides för närvarande av vederbörande
landsting och stadskommuner. Någon ändring i detta förhållande
synes mig icke böra företagas.
Det av kommittéreservanterna framställda förslaget till lag angående
åtgärder mot utbredning av smittsamma könssjukdomar upptager bestämmelser,
avsedda att främja inrättandet av polikliniker för könssjuka.
Det uppslag, som härigenom givits, synes mig förtjänt av allt beaktande.
Erfarenheten från de under de senare åren i Stockholm verksamma poliklinikerna
för könssjuka ger otvetydigt vid handen, att den polikliniska
vården av könssjuka i de större städerna motsvarar ett starkt behov
och för dessa städers vidkommande innebär ett steg i rätt riktning.
Anordnandet av polikliniker för könssjuka har emellertid, trots de goda
erfarenheterna från Stockholm, i rikets övriga städer icke fortgått med
önskvärd skyndsamhet. Det torde därför vara erforderligt att vidtaga
direkta åtgärder för att befordra utvecklingen av poliklinikväsendet. Jag
har fördenskull i 5 § av huvudförslaget upptagit stadgande om skyldighet
för stad, som har ett invånarantal av tjugutusen eller därutöver,
att för behandling av könssjuka inrätta nödigt antal polikliniker. Då
läkarvården å ifrågavarande polikliniker givetvis komme att omhänderhavas
av läkare, vilka på grund av tjänsteställning eller särskilt uppdrag
hade att meddela behandling kostnadsfritt, samt följaktligen ersättning
för å poliklinikerna meddelad läkarbehandling tillika med därvid föreskrivna
läkemedel och utensilier kunde påräknas av statsmedel, skulle de
ifrågavarande städernas ekonomiska uppoffring för poliklinikernas inrättande
och drift begränsas till sådana utgifter, som avse beredande av
lokaler för poliklinikerna, anställning av sjuksköterskor vid desamma
m. m. Med hänsyn härtill synes det mig icke böra möta betänklighet
att ålägga städerna den nämnda skyldigheten.
Polikliniker.
20
Upplysning
och undervisning
angående
könssjukdomarna.
Medicinal
styrelsen.
Departements
chefen.
Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.
Till åtgärder, som äro ägnade att underlätta och främja den behöriga
vården av könssjuka, hör även meddelande av upplysning och undervisning
om ifrågavarande sjukdomar. Kommittén har i sitt betänkande
med mycken styrka framhållit, att den bristfälliga kunskap, som
i förevarande avseende är rådande bland alla klasser av befolkningen,
har en betydande skuld till att könssjuka i allt för stor utsträckning
försumma att i tid förskaffa sig erforderlig vård samt dessutom är av
ödesdiger betydelse för utbredningen av könssjukdomarnas smitta. För
spridande av" erforderlig kunskap i detta ämne anvisar kommittén två
huvudvägar, den ena införande av undervisning om dessa sjukdomar
och deras faror vid rikets allmänna undervisningsanstalter för den ungdom,
som nått den för dylik undervisning erforderliga mognaden, den
andra understödjande av den upplysningsverksamhet i detta avseende,
som bedrives från vederhäftigt enskilt håll. Då samtliga de åtgärder,
vilka kommittén anser böra i detta avseende från statens sida vidtagas,
äro av natur att falla inom området för Kungl. Maj:ts ekonomiskt-administrativa
lagstiftning, har kommittén funnit sig böra i sitt huvudförslag
upptaga endast en allmän bestämmelse, att Konungen skall äga förordna
om de åtgärder, som i förevarande hänseende finnas erforderliga.
Till vad kommittén sålunda föreslagit har medicinalstyrelsen uttalat
sin anslutning allenast med det tillägg, att styrelsen hemställer att i den
av kommittén åsyftade upplysningsverksamheten även måtte ingå meddelande
av kunskap om de medel, som stå till buds för att hindra överförande
av smitta.
Riktigheten av vad kommittén och medicinalstyrelsen i förevarande
hänseende anfört torde vara höjd över varje tvivel. Jag har också i
27 § av huvudförslaget upptagit en allmän bestämmelse av enahanda
innehåll som kommittéförslagets nyssnämnda stadgande med. det av
medicinalstyrelsen föreslagna tillägget. Den närmare organisationen av
den ifrågavarande upplysnings- och undervisningsverksamheten lärer böra
ordnas i administrativ väg, därvid naturligtvis biträde av pedagogisk och
medicinsk sakkunskap bör anlitas.
Jag har nu redogjort för huvuddragen av det föreliggande förslaget
i vad detsamma innefattar åtgärder för förbättrande, främjande och underlättande
av den vård av könssjuka, som kan åvägabringas med de sjukes
frivilliga medverkan. Det är min övertygelse, att det är på denna väg,
som de viktigaste och mest bestående resultaten i kampen mot köns
-
Kungl Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.
21
sjukdomarna stå att vinna. Jag vågar också hysa den förhoppningen,
att en gång i framtiden de nu angivna åtgärderna skola visa sig tillräckliga
för det avsedda ändamålet, så att tillgripande av tvångsåtgärder
för samma ändamål icke skall vara erforderligt. Med hänsyn till ifrågavarande
sjukdomars nuvarande utbredning och den bristfälliga uppfattning
av hygienens fordringar, som i förevarande avseende på många håll är
rådande, lärer det emellertid icke vara tillrådligt att för närvarande uteslutande
förlita sig på frivillig medverkan från dem, som angripits av ifrågavarande
sjukdomar. Aven om det stora flertalet könssjuka efter erhållen
upplysning om sjukdomarnas ödesdigra verkningar måste antagas komma
att i sitt eget intresse bereda sig erforderlig sakkunnig vård och av sin
ansvarskänsla låta hindra sig från att utsätta sina medmänniskor för
smittfara, måste man dock räkna med, att det gives en del likgiltiga
eller ansvarslösa element, mot vilka ett ingripande med tvångsåtgärder
är av behovet påkallat. Vid anordnandet av ett sådant ingripande måste
man givetvis noga tillse, dels att detsamma såvitt möjligt icke bereder
de laglydiga bland de sjuka något obehag och därigenom riskerar att
bortstöta deras frivilliga medverkan, dels och att ingripandet riktar sig
i samma mån emot medborgare av båda könen, så att likheten inför
lagen icke äventyras.
De tvångsåtgärder jag ämnar föreslå äro dels av straffrättslig natur,
dels av rent sanitär beskaffenhet. Jag vill till en början behandla de
åtgärder, som äro att hänföra till den förstnämnda gruppen.
2) Tvångsåtgärder mot spridande av könssjukdomarnas smitta.
A. Åtgärder av etraffrättslig natur.
Då det gäller att bedöma vad som å strafflagstiftningens område vttätiande för
lämpligen kan åtgöras till könssjukdomarnas bekämpande, framställer sig fllZndTav
först frågan, huruvida och i vad män utsättandet för eller överförandet könssjukdom.
av dylik sjukdom bör utgöra föremål för straff. Kommittén framhåller, Kommittén,
att vår gällande rätts ståndpunkt i detta ämne näppeligen torde vara
fullt klar. Enligt kommitténs uppfattning finnas starka skäl för att, i
saknad av särskilda straffbestämmelser i ämnet, anse överförandet av
smittsam könssjukdom böra hemfalla under de i 14 kap. strafflagen
givna ansvarsbestämmelser för uppsåtlig misshandel och vållande till
kroppsskada. Kommittén påpekar emellertid, att en sådan tillämpningav
sagda bestämmelser veterligen icke hittills vid domstol ifrågasatts
22
KungI. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 154.
samt att i allt fall enligt den allmänna uppfattningen i landet dylika
gärningar anses vara strafflösa. Enligt kommitténs mening vore en
kriminalisation av handlingar av förevarande slag synnerligen önskvärd.
Den stora betydelse, som ifrågavarande sjukdomar äga från samhällelig
synpunkt, berättigade utan tvivel i och för sig till ett straffrättsligt inskridande,
och ett överförande av könssjukdom framstode inför det allmänna
rättsmedvetandet såsom synnerligen straffvärt i jämförelse med
mången annan förgripelse mot den kroppsliga integriteten, som enligt
gällande lag medförde kännbar straffpåföljd. Därjämte skulle blotta betecknandet
av ifrågavarande gärningar såsom straffbara vara ägnat att
i sin mån bana väg för en riktigare socialetisk uppfattning av hithörande
förhållanden än nu på många håll vore rådande. Med hänsyn härtill
har kommittén enat sig om att föreslå bestämmelser om ansvar för
gärning av förevarande art.
Vad angår det närmare innehållet i nämnda bestämmelser har kommittén
ansett sig böra göra en åtskillnad mellan å ena sidan de fall, då
utsättandet för eller överförandet av könssjukdom äger rum genom könsumgänge,
varmed ock likställts övande av otukt, som ej är att till könsumgänge
hänföra, samt å andra sidan de fall, då utsättandet eller överförandet
sker på annat sätt. Rörande de förstnämnda fallen har kommittén
anfört, att den uppenbara svårigheten att i dessa fall bevisa det
verkliga orsakssammanhanget betingade, att man läte straffbarheten inträda
redan vid framkallandet av smittfara. Bestämmelserna om de
subjektiva förutsättningarna för brottslighet borde i föreliggande fall
icke gmndas å begreppen uppsåt och vållande, utan gränsen för straffbarhet
dragas så, att därför erfordrades antingen vetskap eller ock misstanke
om att vara behäftad med smittsam könssjukdom. Att misstanke
om sådan sjukdoms förefintlighet borde likställas med vetskap därom
betingades bland annat av att i motsatt fall anledning kunde vara att
befara, att straffbestämmelserna komme att motverka önskemålet, att så
många könssjuka som möjligt måtte förmås att frivilligt söka läkarvård
för sin sjukdom. Då nämligen varje könssjuk, som för sin sjukdom
hänvände sig till läkare, genom denne erhölle upplysning om arten av
sin sjukdom, skulle det kunna tänkas, att därest för straffbarhet förutsattes
vetskap om att vara behäftad med smittsam könssjukdom, åtskilliga
könssjuka därav skulle kunna föranledas att underlåta att för
vård av sin sjukdom hänvända sig till läkare. Ur sanitär synpunkt
skulle en dylik påföljd av straffbestämmelsen i ämnet givetvis icke låta
sig försvara. Genom att med vetskap om sjukdomens förefintlighet likställdes
misstanke därom syntes emellertid en sådan verkan av straffbestämmelserna
i fråga vara förebyggd.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kung!. Maj:ta Nåd. Proposition Nr 154. 2.‘>
Beträffande frågan om åtalsrätten framhåller kommittén, att detta
spörsmål erbjöde de största vanskligheter. Inom den i utlandet gällande
eller föreslagna lagstiftningen i ämnet vore, frånsett de fall, då gift
person utsatte sin make för smitta, gärningar av nu ifrågavarande slag
i allmänhet hemfallna under allmänt åtal. Häremot talade emellertid
hänsynen till den för smitta utsatta personen, vilken på grund av såväl
den gängse uppfattningen om dessa sjukdomar såsom skamliga som på
grund av de förhållanden, vilka i nu omhandlade fall vore förknippade
med sättet för deras överförande, mången gång skulle genom den
offentlighet, som saken genom ett åtals anställande ej kunde undgå att
erhålla, tillfogas ett nytt kännbart lidande. Med hänsyn härtill har
kommittén föreslagit bestämmelse därom, att gärningar av nu ifrågavarande
slag icke finge åtalas av allmän åklagare, där de ej av vederbörande
målsägande till sådant åtal angåves.
För de fall, då utsättande för eller överförande av smitta skedde på
annat sätt än genom könsumgänge eller med könsumgänge likställd
otuktshandling, har kommittén såsom förutsättningar för straffbarhet
uppställt, att smittfara framkallats antingen uppsåtligen eller ock genom
grov vårdslöshet. Jämväl i dessa fall har kommittén föreslagit enahanda
begränsning i åtalsrätten, som i det föregående nämnts.
Kommitténs förslag i ämnet innebär sålunda införande i 14 kap. strafflagen
av bestämmelse om ansvar dels för den, som lider av smittsam
könssjukdom och med vetskap eller misstanke därom genom könsumgänge
eller eljest under övande av otukt utsatt annan för fara att bliva smittad,
dels ock för den, som på annat sätt än nu är sagt uppsåtligen eller
genom grov vårdslöshet utsatt annan för dylik smittfara.
Mot kommitténs ifrågavarande förslag hava de utav medicinalsty- Mj.ndig.
1 elsen hörda myndigheterna och korporationerna i allmänhet icke haft heter och
något att invända. korP°ra
tioner.
Medicinalstyrelsen har utan meningsskiljaktighet tillstyrkt korn- Medicinal
mitténs
förslag. styrelsen.
De av kommittén i förevarande hänseende föreslagna ansvarsbestäm- Departementsmelsema
kan jag utan tvekan biträda. Särskilt vill jag erinra därom, che,en
att
efter det kommittén avgivit sitt betänkande i ärendet ett faktum tillkommit,
som i viss män banat väg för en kriminalisering av de handlingar,
om vilka här är fråga. I 1915 års äktenskapslagstiftning har.
nämligen som grund för skillnad i äktenskap upptagits det fall, då make,
24
Ktingl. Maj:ts Nnrt. Proposition Nr lod.
som lider av könssjukdom i smittsamt skede, med vetskap eller misstanke
därom genom könsumgänge utsatt andra maken lör tara att bliva smittad.
Från den sålunda antagna rättsståndpunkten är steget icke långt till eu
kriminalisering av förevarande gärning. I det nu föreliggande förslaget
till ändring i vissa delar av 14 kap. strafflagen har jag upptagit de av
kommittén föreslagna straffbestämmelserna med allenast ett par smärre
ändringar av formell natur.
Såsom jag i det föregående omnämnt har kommittén föreslagit, att
nu ifrågavarande förbrytelser icke skulle få åtalas av allmän åklagare,
där de ej av vederbörande målsägare angivits till åtal. Beträffande
detta förslag har medicinalstyrelsen framhållit, att detsamma vore
ägnat att i hög grad inskränka räckvidden av de föreslagna ansvarsbestämmelserna.
Enligt styrelsens förmenande skulle den av kommittén
ifrågasatta begränsningen av atalsrätten komma att medföra den verkan,
att den av kommittén föreslagna strafflagsparagrafen ytterligt sällan
komrne att tillämpas. Med hänsyn härtill har styrelsen ansett önskvä,rt,
att möjlighet bereddes att i flagranta fall av smittspridning kunna ingripa
straffrättsligt utan vederbörande målsägandes medverkan. En sådan
möjlighet kunde enligt styrelsens mening astadkommas genom införande
av en särskild straffbestämmelse för spridning av venerisk smitta under
former, som kunde betecknas såsom allmänfarliga. I fråga om allmänfarliga
brott förelåge icke någon nödvändighet att i rättegången nominatim
angiva ett brottsobjekt och någon betänklighet emot att förlägga,
brott av denna art under'' allmänt åtal borde därför icke förefinnas. På
grund härav har medicinalstyrelsen framställt förslag om införande av
en särskild straffbestämmelse för det fall, då någon, som lede av smittsam
könssjukdom, med vetskap eller misstanke därom inläte sig i lösa
och tillfälliga könsförbindelser. En sådan bestämmelse, som borde bestå
vid sidan av det utav kommittén föreslagna stadgandet om straff för
utsättande för könssjukdom, skulle enligt styrelsens förmenande vara ett
betydelsefullt medel'' till bekämpande av den allmänfarliga, i större skala
skeende smittspridningen.
Det synes mig obestridligt, att kommitténs förslag om undantagande
av nu ifrågavarande förbrytelser från allmänt åtal innebär en högst
väsentlig inskränkning i de föreslagna straffbestämmelsernas effektivitet.
Erfarenheten visar, att hithörande gärningar faktiskt förekomma i stor
utsträckning, men genom den föreslagna begränsningen av åtalsrätten
skulle beivrandet av nämnda förbrytelser komma att inskränkas till lena
undantagsfall och straffbestämmelserna skulle sålunda i det näi maste
bliva en död bokstav. De av medicinalstyrelsen såsom korrektiv här
-
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.
25
emot föreslagna stadgandena om straff för allmänfarlig smittspridning
synas mig emellertid ägnade att ingiva vissa betänkligheter, särskilt med
hänsyn till svårigheten att på ett straffrättsligt tillfredsställande sätt bestämma
de gärningar, som i nämnda stadganden avses. På grund härav
har jag ansett det böra tagas i övervägande, huruvida icke det med
medicinalstyrelsens förslag avsedda syftet skulle kunna vinnas på annat
sätt än genom de av styrelsen föreslagna straffbestämmelserna. Den åtgärd,
som i sådant avseende torde ligga närmast till hands, är att förlägga
brotten mot det föreslagna straff budet för överförande av venerisk
smitta under allmänt åtal. Då ifrågavarande straffbud huvudsakligen är
att anse som ett led i samhällets kamp mot könssjukdomarnas utbredande,
synes en dylik anordning ur principiell synpunkt icke giva anledning
till anmärkning.
Den utländska lagstiftningen i ämnet har icke tvekat att förlägga
nu ifrågavarande förbrytelser under allmänt åtal. I den norska strafflagen
av den 22 maj 1902 äro hithörande bestämmelser upptagna i
lagens 14 kap., som handlar om allmänfarliga förbrytelser. Lagens 155
§ stadgar fängelsestraff för den, som oaktat han vet eller misstänker
sig lida av smittsam könssjukdom, genom köttsligt umgänge eller otuktigt
förhållande smittar eller utsätter någon för smitta. Beträffande åtalsrätten
stadgas, att om den smittade eller den för smitta utsatte är den
skyldigas äkta make, åtal blott äger rum på dennes begäran. I annat
fall är brottet förlagt under allmänt åtal.
I den danska strafflagens 181 § stadgas, att den som med vetskap
eller förmodan om att vara behäftad med venerisk smitta övar otukt
med annan, straffas med fängelse eller under försvårande omständigheter
med straffarbete. Förbrytelser mot denna lagbestämmelse hemfalla under
allmänt åtal. I 4 § av lagen om motarbetande av offentlig osedlighet och
venerisk smitta den 30 mars 1906 föreskrives, åt t samma straff, som i den
allmänna strafflagens 181 § sägs, skall komma till användning mot den,
som under de i sistnämnda paragraf omnämnda förhållanden har könsumgänge
med sin make, så framt denne därigenom blivit smittad och
inom ett år efter vunnen kunskap härom angiver saken till åtal.
Såsom av det anförda framgår äro i norsk och dansk lagstiftning
hithörande brott förlagda under allmänt åtal, med undantag för det fall,
då den för smitta utsatte personen är den skyldiges äkta make. Det
synes mig icke böra möta betänklighet att införa ungefärligen enahanda
stadganden i svensk rätt. Kommitténs huvudsakliga skäl mot en sådan
anordning grundar sig på hänsynen till den smittade eller för smitta
Bihang till riksdagens protokoll 191S. 1 sand. 138 käft. (Nr 154.) 4
26
Koppleri
förfarande.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.
utsatte personen. Denna hänsyn lärer emellertid icke böra få föranleda
sådana restriktioner i åtalsrätten, att effektiviteten av det föreslagna
straflbudet i verkligheten uppbäves.
På nu anförda grunder bär jag i det föreliggande förslaget till lag
om ändring i vissa delar av 14 kap. strafflagen upptagit bestämmelser,
som innebära, att nu ifrågavarande brott förläggas under allmänt åtal,
med undantag för det fall, då den smittade eller för smitta utsatte personen
är den skyldiges äkta make, i vilket fall anställandet av åtal gjorts
beroende av målsägandes angivelse.
De nu ombandlade straffbestämmelserna rikta sig direkt mot spridandet
av venerisk smitta. Då emellertid sådan smitta huvudsakligen
utbredes genom lösa och tillfälliga könsförbindelser, torde det vara tydligt,
att i den mån sådana förbindelser kunna genom straffrättsliga bestämmelser
motverkas, frågan härom äger motsvarande betydelse för
spörsmålet om bekämpandet av könssjukdomarnas spridning. I syfte
att genom motarbetande av lösa och tillfälliga könsförbindelser på indirekt
väg begränsa spridningen av venerisk smitta bar kommittén framställt
förslag dels om ändrad lydelse av de bestämmelser i strafflagen,
som avse koppleriförfarande, dels ock om införande av särskilda ansvarsbestämmelser
för vissa former av provokation till otukt.
De i vår gällande straffrätt upptagna bestämmelserna mot koppleriförfarande
återfinnas i 11 § 1 mom. och 12 § av 18 kap. strafflagen.
Det förra lagrummet föreskriver straff för den, som främjar otuktig
levnad genom koppleri eller håller sådant bus, där otukt drives. Enligt
det senare lagrummet bestraffas föräldrar, fosterföräldrar, förmyndare,
lärare eller andra, som genom koppleri till otukt förleda barn eller dem,
som äro ställda under deras lydnad eller uppsikt.
Stadgandena i 18 kap. 11 § 1 mom. strafflagen hava på grund av
deras bristande räckvidd varit föremål för åtskilliga anmärkningar. Dessa
anmärkningar hava i allmänhet tagit sikte på det förhållandet, att de i
lagrummet använda ordalagen giva stöd åt den uppfattningen, att begreppet
koppleri, vilket i sin allmännaste betydelse väl torde utmärka
varje verksamhet, som innebär ett främjande av otukt mellan andra
personer, skulle avse allenast det särskilda sätt för ett sådant främjande,
som består i kontrahenternas sammanförande för ändamålet. Åtskillig
kritik har även riktats mot det uttryckssätt, genom vilket den förevarande
lagbestämmelsen sökt träffa bordellväsendet. I detta avseende har
anmärkts, att stadgandet om straff för den, som håller hus, där otukt
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 154.
27
drives, är allt för snävt avfattat för att kunna nå de mer eller mindre
förtäckta former, under vilka bordellrörelse numera uppträder.
Ett bordellväsende i inskränkt mening, eller den form av koppleri,
som består däri, att en person uti en av honom innehavd lägenhet låter
för sådant ändamål anställda kvinnor mot till honom utgående betalning
bruka sig till skörlevnad, har aldrig vunnit något nämnvärt insteg i vårt
land. Däremot hava i våra största städer i rätt stor utsträckning kommit
till användning mer eller mindre avvikande former av ifrågavarande
hantering. Ett sätt för hanteringens utövande, som tidigare torde hava
varit det vanligast förekommande, är att personer upplåta bostadslägenhet
åt prostituerade kvinnor, med begivande för dessa att använda de
av dem bebodda rummen för yrkesmässigt bedrivande av otukt, därvid
hyresvärden för upplåtelsen betingar sig en merendels oskäligt hög avgift,
som vanligen uttages för varje dag. Dylika lokaler benämnas
gemenligen flickställen. En annan form av hanteringen är den rörelse,
som särskilt i Stockholm i stor omfattning bedrives å så kallade partihotell.
Denna rörelse består däri, att en person inreder ett hus eller del
därav till hotell eller rum för resande samt förser huset eller våningen med
skylt, som utmärker denna dess egenskap, men i själva verket använder
lokalen till uthyrande av rum åt så kallade nattpartier, vartdera bestående
av en man och en kvinna, som under en natt eller oftast blott
för en eller annan timme eller ännu kortare stunder uppehålla sig å
hotellet för att därstädes med varandra öva otukt. För stävjaudet av
de nu nämnda tvenne formerna av bordell-liknande rörelse hava bestämmelserna
i 18 kap. 11 § strafflagen visat sig otillräckliga, i det att
domstolarna åtminstone tidigare vid åtskilliga tillfällen tvekat att anse
nämnda lagrum tillämpligt å flickställen och partihotell.
Med föranledande av den sålunda iakttagna ofullständigheten i förevarande
straffbud har riksdagen i skrivelse den 5 maj 1893 påvisat behovet
av en omarbetning av detsamma. I nämnda skrivelse har riksdagen
särskilt framhållit, att därest någon mening skulle finnas med det
straffhot lagen här stadgade, lagrummets ordalydelse måste rättas efter
de förhållanden, under vilka de förbjudna näringarna numera uppträdde,
och att först därigenom åklagarmakten ‘skulle känna sig uppfordrad att
tillvinna lagbestämmelsen vederbörligt avseende.
över denna riksdagens skrivelse har justitiekanslersämbetet den 20
augusti 1896 avgivit infordrat utlåtande, däri ämbetet i nu föreliggande hänseende
anfört i huvudsak följande: Föreställningen om vad koppleri i
1893 års
riksdagsskrivelse.
Justitie
kanslern.
28
Kommittén.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.
straffrättslig mening innebure torde bland såväl åklagare som domare
vara ganska svävande och osäker, varför det vore lämpligt, att vid ifrågavarande
lagrums omarbetning en definition å nämnda begrepp i lagrummet
intoges. Kriminaliseringen av koppleri borde omfatta sådant
avsiktligt förmedlande eller befordrande av otukt, som skedde yrkesmässigt
eller åtminstone av vinningslystnad eller eljest för egen fördel.
Den i lagrummet förekommande tudelningen av brottet i dels koppleri
och dels hållande av sådant bus, där otukt drives, saknade begreppsmässig
grund och hade föranlett, att endast sällan någon kunde fällas
för någotdera brottet. De slag av indirekt bordellväsende, som betecknas
med benämningarna flickställen och partihotell, skulle lättare träffas av
lagens straffande hand, om ingen särskild karaktär för dessa former av
koppleri upptoges i lagen, utan de bleve att hänföra under den allmänna
definitionen på det enkla koppleriet samt åt domarens urskiljning
lämnades att å det svårare och farligare brottet tillämpa en högre straffgrad
än å det lindrigare och mindre farliga.
Riksdagens nyssberörda skrivelse överlämnades genom remiss den
11 december 1908 till kommittén för att av denna tagas i övervägande.
Kommittén har vid behandlingen av den föreliggande frågan utan
meningsskiljaktighet funnit en omarbetning av gällande straffbestämmelser
för koppleri i den av riksdagen och justitiekansler sämbetet angivna
riktningen av behovet påkallad. Kommittén framhåller, att främjandet
av otukt mellan andra lätt antoge en vanemässig karaktär, och
att en sådan hantering genom den lockelse och frestelse till otukt, som
den städse medförde, bringade mången, som eljest skulle hava undgått
faran, in på avvägar. Härförutom vore hanteringen i fråga ägnad att
i hög grad befordra särskilt promiseuitet i fråga om könsförbindelser.
Då könssjukdomarnas spridning framför allt framkallades genom lösa
och tillfälliga könsförbindelser, vore det tydligt, att undertryckandet
av berörda hantering hade alldeles särskild betydelse för motarbetandet
av nämnda sjukdomars utbredning. Jämväl ur samhällsmoralens synpunkt
vore ett sådant undertryckande önskvärt. Av alla med osedligheten
förknippade företeelser vore ingen för den allmänna sedlighetskänslan
mera upprörande än den hantering, som sökte en förvärvskälla
i ockrande på andras sedeslöshet.
Beträffande riktlinjerna för den ifrågasatta omarbetningen framhåller
kommittén, att såsom straffbar borde anses varje medverkan till otukt
29
Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition Nr 1:~>4.
mellan andra så snart motivet till densamma vore att bereda sig en särskild
fördel i ekonomiskt hänseende. Att därutöver uppställa fordran
på yrkesmässighet eller vanemässighet vore icke befogat, då även enstaka,
av vinningslystnad förestavade gärningar av ifrågavarande beskaffenhet
måste betecknas såsom straffvärda. Emellertid kunde det ofta vara förenat
med svårighet att i förevarande fall styrka förefintligheten av
vinningslystet syfte. Detta vore särskilt förhållandet i fråga om partihotellrörelse.
Med hänsyn härtill borde kriminaliseringen av hithörande
gärningar jämväl omfatta de fall, då medverkan till otukt mellan andra
bedreves vanemässigt. Härigenom skulle den rörelse, som dreves under
sådana förhållanden att den framstode såsom en fortgående verksamhet,
komma att hemfalla under straflfbudet även om syftet att bereda sig
särskild vinning icke kunde påvisas.
1 anslutning till vad sålunda anförts föreslår kommittén, att det
nuvarande 1 mom. i 11 § av 18 kap. strafflagen ersättes med en bestämmelse,
som stadgar straffarbete i högst fyra år eller fängelse i högst
sex månader för den, som vanemässigt eller för att därmed bereda sig
särskild vinning förleder till, förmedlar eller på annat sätt främjar otukt
mellan andra. I fall av synnerligen förmildrande omständigheter skulle
brottet kunna sonas med böter, dock ej under femtio kronor.
I fråga om det i 18 kap. 12 § strafflagen upptagna straffbudet för
kvalificerat koppleri föreslår kommittén dels en omformulering, som betingas
av den nyssberörda ändringen i 11 §, dels en nedsättning av
straffskalan för fall av synnerligen förmildrande omständigheter.
Mot vad kommittén sålunda föreslagit hava de utav medicinalsty- Myndigheter
relsen hörda myndigheterna och korporationerna icke haft något av be- ochtio°*r°r*
tydenhet att erinra.
Medicinalstyrelsen har utan meningsskiljaktighet anslutit sig till MedicinaikommitténS
förslag. styrelsen.
Under den tid, som förflutit sedan kommittén avgav sitt betän- Dep»rtementikande,
har visserligen i rättspraxis yppat sig en tendens att i större chefen''
utsträckning än förut varit fallet tillämpa ifrågavarande bestämmelser.
Detta har bland annat haft till följd, att de i det föregående omnämnda
så kallade flickställena numera synas hava i det närmaste
försvunnit. Jämväl hanteringen å partihotellen har genom berörda
lagtillämpning i någon mån stävjats, och en ytterligare förbättring
30
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.
av förhållandena på detta område lärer kunna förväntas efter ikraftträdandet
av kungl. stadgan den 8 juni 1917 angående hotell- och pensionatrörelse.
Den av kommittén föreslagna lagändringen torde emellertid
i allt fall vara erforderlig för att ett effektivt motarbetande av
partihotellen skall kunna äga rum. Den art av prostitution, som har sitt stöd
i dessa hotell, utmärker sig för sin till ytterlighet drivna löslighet i könsförbindelserna
och lärer på grund härav ur såväl sanitär som moralisk
synpunkt vara att anse som särskilt fördärvlig. Ett undertryckande av
densamma måste sålunda ur båda de nämnda synpunkterna anses synnerligen
påkallat.
Beträffande detaljerna av kommitténs förslag i förevarande punkt
har jag endast två anmärkningar att framställa.
Min första anmärkning gäller den av kommittén föreslagna begränsningen
av straffbarheten vid fall av koppleri på grund av vinningslystnad.
Kommittén har föreslagit, att i dessa fall straffbarhet skulle
inträda allenast då det kunde styrkas, att avsikten med gärningen varit
att förskaffa sig särskild vinning. Med detta uttryck säger sig kommittén
hava velat angiva, att en medverkan till otukt, till exempel
genom upplåtande av rum åt så kallade nattpartier eller uthyrande av
bostad åt prostituerad kvinna med begivande för henne att i bostaden
mottaga kunder för otukts bedrivande, bleve straffbar först då för den
prestation, som innebure medverkan till otukt, toges eller betingades ett
oskäligt vederlag och såmedelst ockrades på osedligheten. Kommittén
medgiver, att det understundom kunde erbjuda vissa vanskligheter för
domstolarna att i förekommande fall avgöra, huruvida ett vederlag vore
att anse såsom oskäligt eller icke, men förmenar, att svårigheterna härutinnan
icke vore större än i åtskilliga andra fall, då strafflagen ålagt
domstolarna en liknande prövning. Den av kommittén sålunda uppställda
fordringen för inträde av straffbarhet synes mig innefatta en så
väsentlig inskränkning i det föreslagna straffbudets räckvidd, att syftet
med den ifrågasatta lagändringen därigenom i hög grad äventyras. Ur
principiell synpunkt lärer väl det riktiga vara, att gärning, som innebär
främjande av otukt mellan andra, anses såsom straffbar så snart
gärningsmannen för sin medverkan tagit eller betingat sig något vederlag,
oberoende av detta vederlags storlek. Ur praktisk synpunkt måste
beaktas, att den av kommittén föreslagna formuleringen i många fall
skulle medföra hart när oöverstigliga svårigheter för bevisningen. Då
kommitténs ståndpunkt i förevarande avseende icke synts mig tillräckligt
motiverad, har jag ersatt kommittéförslagets uttrycx »bereda sig
särskild vinning» med uttrycket »bereda sig vinning».
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bl
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 1,54.
Min andra anmärkning avser kommitténs förslag om nedsättning
av straffskalan för fall av koppleri under synnerligen förmildrande omständigheter.
Kommittén har föreslagit sådan nedsättning såväl i fråga om det
i 11 § av 18 kap. omförmälda enkla koppleriet som beträffande det i
12 § av samma kap. omhandlade kvalificerade koppleriet. Vid det
enkla koppleriet skulle emellertid, såsom jag i det föregående omnämnt,
straffbarhet inträda endast i de fall, då kopplerigärningen övats vanemässigt
eller gärningsmannens syfte med densamma varit att bereda sig
vinning. Då det sålunda för brottslighet enligt 11 § fordras antingen att
den ifrågavarande hanteringen drivits i sådan omfattning att den kan
betecknas såsom vanemässig, eller ock att densamma föranletts av
vinningslystnad, synes något behov av särskild straffskala för fall av
synnerligen förmildrande omständigheter icke föreligga. På grund härav
har jag i det föreliggande förslaget icke upptagit den av kommittén
föreslagna utsträckningen av strafflatituden i 18 kap. 11 §.
Vid de i 18 kap. 12 § behandlade kvalificerade koppleribrotten har
däremot för inträde av straffbarhet icke uppställts fordran på vanemässighet
eller vinningslystet syfte. Med hänsyn härtill torde den av
kommittén föreslagna nedsättningen av strafflatituden i fråga om dessa
brott vara befogad, varför densamma utan ändring upptagits i det framlagda
förslaget.
I sammanhang med frågan om omarbetning av gällande straffbestämmelser
för koppleri har kommittén till behandling upptagit spörsmålet
om kriminalisering av den koppleriet närstående hantering, som
gemenligen benämnes soutenörväsende. Rörande den närmare innebörden
och förekomsten av denna med prostitutionen förknippade samhällsföreteelse
lämnas en ingående redogörelse i en som bilaga vid kommittébetänkandet
fogad uppsats »om soutenörväsendet», varför jag icke torde
behöva närmare ingå på hithörande förhållanden.
Kommittén framhåller, att den stora samhällsfarlighet, som, på sätt
i nämnda bilaga närmare utvecklas, karaktäriserar berörda företeelse,
gjorde det önskvärt att i möjligaste mån undertrycka densamma. Då endast
undantagsvis lösdrivarlagens bestämmelser kunde komma till användning
å soutenörer, hade det synts kommittén erforderligt, att i
strafflagen infördes straffbud, under vilka utövarna av ifrågavarande hantering
komme att hemfalla. I anledning härav har kommittén, i nära
anslutning till norsk rätt, i 2 mom. av 11 § i 18 kap. strafflagen före
-
Soutenör
väsendet.
Kommittén.
32
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 154.
slagit ett generellt stadgande, enligt vilket allt stadigvarande utnyttjande
för egen vinning av annans otuktiga levnadssätt skall, ändå att
förfarandet ej är sådant, som i 1 mom. sägs, straffas på sätt där är
stadgat. Ett dylikt straffbud skulle träffa icke allenast soutenörer, i
den mån de ej blivit förvunna om sådant förfarande, som i 1 mom.
sägs, utan ävan andra straffvärda fall av sådan exploatering av sedeslöst
levande personer, som ej tillika innebure ett främjande av deras otuktiga
leverne.
Ämbetsverk, Mot vad kommittén härutinnan föreslagit hava i ärendet hörda ämmyndigheter
hetsverk, myndigheter och korporationer icke haft något att erinra.
tioner. J J
Departements- I föreliggande förslag är det av kommittén föreslagna stadgandet
chefen. oförändrat upptaget.
Provokation Som jag i det föregående berört har kommittén till införande i
till otukt. strafflageix'' föreslagit bestämmelser om ansvar för vissa former av provokation
till otukt.
Kommittén har i detta avseende framhållit, att de stadganden i var
gällande rätt, som närmast berörde hithörande förhållanden, vore bestämmelserna
i 1 mom. av 18 kap. 13 § strafflagen om ansvar för sedlighetssårande
gärningar. Nämnda bestämmelser hade emellertid ansetts
tillämpliga endast å gärningar, som direkt sarade tukt och sedlighet,
icke å andra, även om de företoges i otuktigt syfte. Ville man stävja
den i våra större städer förekommande provokationen till otukt, även
då densamma toge sig former, som icke kunde sägas direkt såra tukt
och sedlighet, syntes nya lagbestämmelser vara erforderliga. På grund
härav hade kommittén ansett sig böra föreslå, att i 18 kap. 13 §
strafflagen skulle intagas ett tredje moment av innehåll, att den, som
genom ord, tecken eller annan gärning på sätt, som vore ägnat att väcka
allmän förargelse, uppfordrade eller inbjöde till otukt, skulle, där ej
gärningen efter 1 mom. borde svarare anses, dömas till böter eller
fängelse i högst sex månader.
3»rtements- De nuvarande bestämmelserna i 18 kap. 13 § 1 mom. strafflagen
chefen. stadga straff för den, som sårar tukt och sedlighet, så att allmän förargelse
eller fara för andras förförelse därav kommer. Under dessa
straffbestämmelser faller uppenbarligen även provokation till otukt, så
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154. 33
framt densamma utövas i sedlighetssårande form och på sådant sätt,
att den framkallar allmän förargelse eller fara för andras förförelse.
Ifrågavarande bestämmelser torde erbjuda tillräcklig möjlighet för motarbetande
av den provokation till otukt, som det över huvud taget kan
bliva tal om att söka stävja genom straffbud, och det av kommittén
föreslagna tillägget till den nuvarande 13 § synes mig innefatta eu så
oväsentlig utsträckning av nämnda paragrafs räckvidd, att skäl till företagande
av en lagändring på denna punkt icke kunna anses förefinnas.
Med hänsyn härtill har det av kommittén föreslagna tredje momentet
av 18 kap. 13 § strafflagen icke upptagits i det inom civildepartementet
utarbetade förslaget.
I samband med den av kommittén verkställda, förut nämnda om- Smärre
arbetningen av 11, 12 och 13 §§ i 18 kap. strafflagen har kommittén ankdarin9a™aL18
föreslagit, att straffbestämmelserna i samma kapitels 9 § och 11 § 2 lagen.
mom. måtte såsom föråldrade och redan satta ur tillämpning formligen
upphävas. De sålunda föreslagna förändringarna hava i förevarande
förslag upptagits.
Härjämte har kommittén föreslagit en omformulering av 1 mom. av
13 § i nämnda kapitel i syfte att markera, att det i sagda mom. innehållna
straffbudet gäller gärning, som är ägnad att väcka allmän förargelse
eller medföra fara för andras förförelse, oavsett om det i det
konkreta fallet kunnat visas, att gärningen faktiskt haft nämnda påföljd.
Då emellertid på senare tid domstolarnas tillämpning av det förevarande
lagbudet givit detsamma enahanda räckvidd, som den av kommittén
föreslagna omformuleringen åsyftar, bär den av kommittén ifrågasatta
lagändringen ansetts obehövlig, varför densamma uteslutits ur det föreliggande
förslaget.
Härmed har jag avslutat redogörelsen för de i det nu framlagda
förslaget, ingående tvångsåtgärderna av straffrättslig natur. I anslutning
härtill vill jag emellertid beröra en grupp av tvångsåtgärder, som står
de nyssnämnda synnerligen nära, nämligen de korrektiva åtgärderna mot
skörlevande kvinnor. Dessa åtgärder rikta sig direkt mot det vanemässiga
hängivandet åt otukt i förvärvssyfte eller med andra ord mot prostitutionen
såsom sådan. På grund av det nära sambandet mellan prostitutionen
och könssjukdomarna torde det vara tydligt, att frågan om behandlingen
av prostitutionen har stor betydelse för spörsmålet om de
nämnda sjukdomarnas bekämpande.
Bihang till riksdagms protokoll 1918. 1 samt. 138 käft. (Nr 154.)
5
34
Lösdrivarlagens
tilllämpning
å
skorlevanäc
kvinnor.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.
Samhällets inskridande mot prostitutionen regleras i svensk rätt av
bestämmelserna i lagen om lösdrivares behandling den 12 juni 1885. I
1 § 2 mom. av denna lag stadgas, att såsom lösdrivare må behandlas
den, vilken, utan att äga medel till sitt uppehälle, underlåter att efter
förmåga söka ärligen försörja sig och tillika förer ett sadant levnadssätt,
att våda därav uppstår för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet.
Detta lagrum har städse ansetts tillämpligt å yrkesmässigt skörlevande
kvinnor, som saknat arbetsanställning, och detta oavsett vilka yttringar
de ifrågavarande kvinnornas osedliga liv tagit sig.
Denna lagtillämpning har stöd i omständigheterna vid lösdrivarlagens
tillkomst. I motiven till det kommittébetänkande, som låg till
grund för den vid 1885 års riksdag framlagda propositionen med det
sedermera antagna förslaget till ifrågavarande lag, yttras rörande det i 2
mom. av 1 § avsedda slag av lösdrivare följande:
»Till nu avhandlade klass av lösdrivare måste räknas jämväl prostituerade,
vilkas genom skörlevnad förvärvade tillgångar icke höra fritaga
dem från den behandling, som här avses. Emot dessa kvinnor
lämnar allmänna lagen icke någon repressiv makt, så vida de ej vistas
i hus där otukt drives, under vilken förutsättning allena strafflagen kan
emot dem tillämpas; men då skörlevnad, bedriven även på annat sätt,
kan förnärma den allmänna sedlighetskänslan, bör för sådant fall finnas
en möjlighet att emot otukten ingripa i sedligt liksom i sanitärt syfte.»
Såsom synes av de i lagen använda uttryckssätt, föreskrives icke
ovillkorligt, att den, som gjort sig skyldig till lösdriveri, skall underkastas
de därför i lagen utsatta påfölj der. Faktiskt sker ej heller detta;
hänsyn tages till en lösdrivares ungdom, den ringa fara, som i vissa
fall av lösdriveri synes föreligga för den allmänna ordningens och säkerhetens
störande, med flere dylika omständigheter. Och vad särskilt
angår lösdrivarlagens tillämpning mot yrkesmässigt skörlevande kvinnor
'' gäller det i de städer, där reglementering av prostitutionen förekommer,
såsom regel, att påföljden för lösdriveri icke tillämpas gent emot dylika
kvinnor i andra fall, än då dessa åsidosätta de föreskrifter, som genom
reglementena eller eljest blivit dem ur hälsovårdssynpunkt eller för upprätthållande
av den allmänna ordningen meddelade. Den på grundval
av lösdrivarlagen i våra största städer uppvuxna reglementeringen innebär
således, att lösdrivarlagens påföljder tills vidare inhiberas med avseende
på de yrkesmässigt skörlevande kvinnor, som blivit i vederbörlig
ordning hos polismyndighet inskrivna och som ställa sig de för dem
utfärdade föreskrifterna i fråga om läkarundersökning med mera till efterrättelse.
Åsidosätter inskriven kvinna nämnda föreskrifter, sättes lösdri
-
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154. 35
varlagen i tillämpning och hon dömes till tvångsarbete, formellt för yrkesmässig
skörlevnad, men i verkligheten för överträdelse av prostitutionsreglementet.
Vid behandlingen av spörsmålet om lösdrivarlagens tillämpning å Kommittén,
skörlevande kvinnor har kommittén erinrat därom, att Kungl. Maj:t den
21 juni 1907 uppdragit åt annan kommitté, vars arbete ännu påginge,
att utarbeta förslag till, bland annat, den förändrade lagstiftning angående
lösdrivares behandling, som kunde finnas erforderlig och lämplig.
På grund härav har kommittén ansett sig icke böra närmare ingå på
frågan om lösdrivarlagstiftningen. Kommittén har emellertid föreslagit,
att all reglementering av prostitutionen skall upphävas. Till detta förslag
återkommer jag framdeles vid redogörelsen för tvångsåtgärderna av sanitär
natur. Vidare har kommittén framhållit en del allmänna synpunkter
och önskemål i fråga om det korrektiva ingripandet mot de prostituerade.
Dessa synpunkter och önskemål, vilka utvecklas å sid. 189—206 i kommitténs
betänkande, innebära i korthet, att lösdrivarlagen fortfarande
borde äga tillämplighet å de kvinnor, som under ovillighet till arbete
hade skörlevnad till sin enda eller huvudsakliga förvärvskälla och vilka
av kommittén benämnas helyrkesprostituerade. Däremot har kommittén
icke ansett ett straffrättsligt eller korrektionellt inskridande vara att
tillråda mot de kvinnor, som med bibehållande av arbetsanställning eller
annat hederligt förvärv vanemässigt bereda sig inkomster genom lösa
och tillfälliga könsförbindelser, de av kommittén så kallade yrkesprostituerade.
Beträffande formerna för den korrektiva behandlingen av de
helyrkesprostituerade kvinnorna framhåller kommittén bland annat det
önskemålet, att minderårig kvinna, som fyllt femton men ej aderton år,
måtte i stället för insättning i tvångsarbetsanstalt intagas i allmän uppfostringsanstalt.
Vidare påpekar kommittén nödvändigheten av att finna
sådana former för tvångsarbetets anordnande, att genom detsamma ernås
en mera tillfredsställande inverkan på de dömda kvinnorna än vad nu
är fallet. Den nuvarande anordningen av tvångsarbetet betecknas av
kommittén såsom i det närmaste förfelad.
Mot kommitténs uttalande i nu förevarande avseende har reservation Kommittéanmälts
av kommittéledamöterna Johansson och Westerberg. Reservan- reaervanternaterna
anföra i huvudsak, att den av kommittémajoriteten förordade tilllämpningen
av lösdrivarlagen å prostituerade kvinnor innebure en ojämnhet
i behandlingen av den kvinnliga och den manliga parten i prostitutionsföreteelsen
och fördenskull icke kunde anses överensstämma med
36
Myndigheter
och korporationer.
Medicinal
styrelsen.
Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 154.
rättvisa och billighet. Den av. kommittén uppdragna gränsen mellan
helyrkesprostituerade och enbart yrkesprostituerade vore en fiktion, enär
ett stort antal skörlevande kvinnor tidvis innehade arbetsanställning och
förty vore att anse såsom enbart yrkesprostituerade, men tidvis saknade
sådan anställning och följaktligen vore att hänföra till de helyrkesprostituerades
grupp. De så kallade helyrkesprostituerade kvinnorna vore
varken ur sanitär eller ur moralisk synpunkt mera samhällsfarliga än
de kvinnor, som dreve prostitution som binäring, vårföre anledning saknades
att inskrida mot de förra då man lämnade de senare åsido. Vad
beträffade tvångsarbetsstraffets förfelade inverkan på de prostituerade
kvinnorna vore den huvudsakliga anledningen härtill att söka i den omständigheten,
att de till tvångsarbete dömda kvinnorna icke kunde undgå
att uppfatta samhällets ensidiga inskridande mot den kvinnliga parten i
prostitutionsföreteelsen som en orättvisa och därigenom dreves att intaga
en fientlig hållning mot alla förbättringsförsök. Detta förhållande kunde
icke avhjälpas genom någon förändring i anordnandet av tvångsarbetet.
På grund av vad sålunda anförts föreslå reservanterna, att den nu följda
praxis att tillämpa lösdrivarlagens bestämmelser mot sådana skörlevande
kvinnor, som ej vore att hänföra till lösdriverskor i egentlig mening,
måtte upphöra.
Av de myndigheter och korporationer, som yttrat sig över kommittébetänkandet,
har flertalet anslutit sig till kommittémajoritetens mening i
nu förevarande fråga. Ett antal myndigheter hava emellertid uttalat sig
i samma riktning som reservanterna inom kommittén. Sålunda har överståthållarämbetet
anmärkt, att ett stadgande därom, att varje helyrkesprostituerad
kvinna borde behandlas såsom lösdriverska, skulle strängt
genomfört leda till undertryckande av eller åtminstone väsentlig inskränkning
i motsvarande art av prostitution. Men då med all sannolikhet
härav skulle följa en proportionsvis större ökning av andra slag utav
skörlevande kvinnor, syntes klokheten i en dylik åtgärd kunna ifrågasättas.
För övrigt läge det något orättvist och stötande i att härutinnan
behandla alla helyrkesprostituerade lika, då de i sitt uppträdande kunde
vara väsentligt olika. Enligt ämbetets mening funnes icke anledning
att i detta avseende behandla nu ifrågavarande kvinnor efter andra ocli
strängare regler än de som tillämpades mot övriga individer.
Medicinalstyrelsen har framhållit, att spörsmålet om den av kommittén
ifrågasatta kriminaliseringen av helyrkesprostitutionen svårligen
torde kunna upptagas till prövning annat än i samband med det för
-
Kungl. Mcij.ts Nåd. Proposition Nr 1:7-4.
37
slag till ändrade bestämmelser om behandling av lösdrivare, som i sinom
tid torde bliva avlämnat av den utav Kungl. Maj:t den 21 juni 1907
för detta ändamål tillsatta kommittén. Emellertid har styrelsen utan
meningsskiljaktighet som sin åsikt uttalat, att det ur såväl principiell
som praktisk synpunkt vore olämpligt att inskrida straffrättsligt eller
korrektionelit mot prostitutionen såsom sådan samt att lösdrivarlagens
tillämplighet å de prostituerade borde begränsas till sådana fall, då de
gjort sig skyldiga till vagabondering eller annat lösdriveri i egentlig
mening.
Som jag i det föregående omförmält, är frågan om utarbetande av
förslag till förändrad lagstiftning angående lösdrivares behandling överlämnad
till den år 1907 tillsatta fattigvårdslagstiftningskommittén.
Denna kommitté har ännu icke slutfört sitt arbete å förevarande område.
Att emellertid tanken på en omläggning av behandlingen utav skörlevande
kvinnor icke är kommittén främmande, synes framgå av kommitténs
den 2 december 1915 avgivna betänkande med förslag till ändrad
lagstiftning rörande minderåriga förbrytare. 1 nämnda betänkande har
kommittén berört jämväl frågan om förfärandet mot yngre lösdrivare
och i sammanhang därmed även yttrat sig angående behandlingen av
kvinnor, vilka hemfallit åt lösaktighet. Kommittén framhåller, att frågan
om behandlingen av nämnda kvinnor vore ett spörsmål av mycket invecklad
beskaffenhet; det borde med avseende å dem undersökas, om
deras behandling som-lösdrivare över huvud taget vore lämplig och om
ej ett annat förfaringssätt kunde givas, som lämnade större garantier för
deras förbättring och återförande till dugliga samhällsmedlemmar. Frågan
härom komme att av kommittén upptagas till närmare övervägande
i samband med behandlingen av lösdrivarlagstiftningen.
Med hänsyn till vad fattigvårdslagstiftningskommittén sålunda anfört
lärer det icke kunna ifrågasättas att nu till avgörande upptaga spörsmålet
om straffrättsligt eller korrektionelit förfarande mot skörlevande
kvinnor. Jag har på grund härav i det föreliggande förslaget utgått
därifrån, att lösdrivarlagens tillämplighet å förevarande kvinnor tillsvidare
skall äga bestånd. Då emellertid förslaget till lag angående
åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, såsom jag i fortsättningen
närmare skall utveckla, innebär upphävande av prostitutionens reglementering,
är det tydligt, att med förslaget icke kan förenas någon från
polismyndighets sida gent emot skörlevande kvinnor anordnad övervakning,
som åsyftar icke ett bekämpande av deras levnadssätt, utan
dettas reglerande med stöd av utfärdade ordningsföreskrifter. Vad det
Departements
chefen.
Reglementering
av
prostitutionen.
38 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 154.
i det nu framlagda förslaget ingående sanitära tvångsförfarandet beträffar,
är detta förfarande anordnat utan något som helst samband med lösdriverilagstiftningen,
vadan förslaget kan genomföras oberoende av de
ändringar i nämnda lagstiftning, som av den pågående revisionen utav densamma
må kunna föranledas.
Jag övergår nu till att redogöra för de i förslaget ingående tvångsåtgärderna
av rent sanitär natur.
B. Åtgärder av sanitär natur.
Bland de sanitära tvångsåtgärder till könssjukdomarnas bekämpande,
som för närvarande äro i tillämpning inom vårt land, intages
främsta rummet av den i vissa av våra största städer förekommande
reglementeringen av prostitutionen. Innan jag ingår på en redogörelse
för kommitténs utredning och förslag i fråga om reglementeringen, vill
jag förutskicka några ord om reglementeringssystemets grundprinciper
och det sätt, på vilket dessa för vårt lands vidkommande bragts i tilllämpning.
Den tankegång, som ligger till grund för reglementeringen, är i
korthet följande. De prostituerade kvinnorna utgöra eu huvudkälla för
könssjukdomarnas spridning. Det måste därför ligga stor vikt uppå,
att prostituerade, behäftade med dylika sjukdomar, hindras från att bedriva
skörlevnad, så länge de äro smittfarliga, samt underkastas erforderlig
läkarbehandling. Då man emellertid icke kan påräkna, att kvinnorna
av egen drift skola avhålla sig från könsumgänge under den tid
de äro sjuka eller förskaffa sig erforderlig vård, måste tvång härvid användas.
Grundprincipen i reglementeringssystemet är således tvångsinternering
och tvångsbehandling å sjukhus av de sjuka prostituerade.
För att i praktiken kunna genomföra denna princip måste man uppenbarligen
först taga reda på vilka kvinnor, som äro prostituerade, och
sedan underkasta dessa en ständig sanitär kontroll för att genast kunna
ingripa mot dem, som beönnas sjuka. Reglementeringen består i sina grunddrag
följaktligen däri, att kvinnor, som överbevisas om att föra yrkesmässig
skörlevnad, av polismyndigheterna inskrivas i en särskild rulla.
De sålunda inskrivna kvinnorna underkastas därefter en ständig polisbevakning,
dels i sanitärt syfte och dels i ordningshänseende. Den sanitära
kontrollen, vilken naturligtvis är huvudsaken, består däri, att kvinnorna
tillhållas att på bestämda tider, vanligen en eller två gånger
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 154. 3!)
i veckan, regelbundet inställa sig för undergående av läkarbesiktning
till utrönande av möjligen förelintlig könssjukdom (preventiv besiktning)
samt vid förhandenvaron av dylik sjukdom underkastas erforderlig
tvängsbehandling ä sjukhus. Ordningskontrollen åter innebär skyldighet
för de inskrivna kvinnorna att ställa sig till efterrättelse vissa föreskrifter
med hänsyn till sitt offentliga uppträdande och sina levnadsförhållanden
i övrigt. Kontrollen över de inskrivna utövas av eu särskild.
avdelning av polisen, sedlighetspolisen, vilken därjämte har till
uPP§j^ aft uppspåra kvinnor, som hängiva sig åt yrkesmässig skörlevnad,
samt befordra dessa till inskrivning.
Den rättsliga grundvalen för den i vårt land tillämpade reglementeringen
utgöres, såsom jag i det föregående antytt, av bestämmelserna
i 1 § lösdrivarlagen. Då nämnda lag icke ålägger myndigheterna att
under alla förhållanden såsom lösdrivare behandla en var, som gör sig
skyldig till lösdriveri, utan giver dem befogenhet att pröva och avgöra,
huruvida omständigheterna i ett föreliggande fall äro sådana, att skäl
förefinnas att tillämpa lagen, eller icke, hava myndigheterna i vissa städer
ansett sig böra avstå från lagens tillämpning å inskrivna kvinnor,
såvida dessa ställa sig dem givna föreskrifter och reglementen till efterrättelse.
Bryta de mot dessa föreskrifter, tillämpas däremot lagen.
Reglementeringen av prostitutionen utgör sålunda en lösdrivarlagen
supplerande, av de särskilda ortsmyndigheterna given speciallagstiftning.
I somliga städer har denna tillkommit såsom eu yttringav
polismyndigheternas befogenhet och åliggande att hava vårdnad om
allmän ordning och säkerhet samt om vad som avser sundhetens vidmakthållande
och främjande, medan den i andra tillkommit i den ordning
24 § av hälsovårdsstadgan för riket den 25 september 1874 föreskriver
i fråga om särskilda föreskrifter i avseende å den allmänna
hälsovården. Några stadganden om vad denna speciallagstiftning skall
innehålla finnas icke, utan hava vederbörande själva bestämt härom.
För detaljerna av reglementeringens anordnande och tillämpning å
de olika orterna i riket har kommittén lämnat utförliga redogörelser,
dels å sidorna 342—351 i kommittébetänkandet, dels ock i en såsom
bilaga vid betänkandet fogad uppsats »Om de smittosamma könssjukdomarnas
bekämpande i Sverige m. m.» Jag tillåter mig att i förevarande
avseende hänvisa till nämnda redogörelser och vill här endast
erinra om ett huvudsakligt moment, som vid bedömande av reglementeringens
betydelse måste beaktas, nämligen reglementeringens begränsade
räckvidd i såväl lokalt som personligt avseende. I närvarande
stund tillämpas reglementering av prostitutionen allenast i tre av rikets
40
Kommittén.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.
städer, nämligen Stockholm, Göteborg och Norrköping. Reglementering
har varit införd men efterhand blivit avskaffad i Malmö, Uppsala, Lund,
Jönköping, Eskilstuna, Falun, Kristianstad, Sundsvall och Hälsingborg.
I rikets övriga städer och orter har någon form av reglementering aldrig
varit tillämpad. Beträffande reglementeringeus räckvidd i personligt
avseende vill jag påminna om, att den hos oss gällande reglementeringen
såsom grundad å lösdrivarlagen endast omfattar sådana skörlevande
kvinnor, vilka sakna anställning eller annat arbete och förty kunna behandlas
såsom lösdrivare.
Vid bedömandet av spörsmålet, huruvida reglementeringen av prostitutionen
är förtjänt av att bibehållas eller icke, har kommittén funnit
sig först böra söka svar på frågan: År reglementeringen i sanitärt hänseende
gagnelig? Kommittén framhåller, att därest svaret på denna fråga
skulle bliva nekande, givetvis all vidare diskussion i ämnet vore onödig.
Skulle åter svaret å den uppställda frågan utfalla i jakande riktning,
vore emellertid saken därmed icke avgjord. Man måste nämligen då
vidare undersöka, huruvida reglementeringen, trots dess sanitära värde,
borde på grund av därmed i andra hänseenden förenade olägenheter
upphävas.
För erhållande av svar på den uppställda frågan har kommittén
företagit en ingående utredning, grundad på ett omfattande material
från in- och utlandet. Utredningen har gått fram på två vägar, nämligen
dels som en undersökning av det inflytande reglementeringssystemet
faktiskt haft på könssjukdomarnas frekvens bland befolkningen
i länder och å orter, där det tillämpats, dels ock som en undersökning,
huruvida systemets inverkan på de prostituerade kvinnornas smittfarlighet
är sådan, att systemet kan på ett tillfredsställande sätt uppfylla sitt
ändamål.
Den förstnämnda undersökningen, som väsentligen är av statistisk
natur, har omfattat jämförelse mellan sjukdomsfrekvensen i länder med
och länder utan reglementering, jämförelse mellan frekvensen i vissa
länder före och efter reglementeringens avskaffande samt slutligen jämförelser
mellan frekvensen under olika tider i länder, där reglementeringssystem
sedan en längre tid fått verka. Av den gjorda undersökningen
har kommittén funnit otvetydigt framgå, att man icke med statistikens
tillhjälp kan erhålla något bestämt svar på frågan, huruvida reglementeringen
verkat i fördelaktig eller skadlig riktning, eller om den över
huvud taget övat något inflytande alls på könssjukdomarnas utbredning.
Därest något sådant inflytande ägt rum, har det i varje fall varit allt
Kutif/l. Ma.j:ts Nåd. Proposition Nr låd. 41
för obetydligt för att kunna göra sig märkbart bredvid de variationer i
sjukdomsfiekvensen, som uppenbart icke haft något med reglementeringen
Sedan undersökningen av reglementeringens faktiska inflytande på
könssjukdomarnas frekvens sålunda givit ett negativt resultat, har kommittén
övergått till att genom undersökning av systemets verkningsgrad
med hänsyn till de prostituerade kvinnornas smittfarlighet söka utröna
huruvida detsamma över huvud taget kan uppfylla sitt syfte. Beträffande
denna fråga erinrar kommittén därom, att i reglementeringssystemet inginge
tre huvudsakliga moment, nämligen inskrivning, preventiv besiktning
samt tvångsinternering och behandling å sjukhus. Av dessa
vore naturligen interneringen och behandlingen det viktigaste, vadan
kontrollens värde i sista hand måste bedömas efter de resultat, som
därigenom kunde uppnås. Då emellertid genom inskrivningen bestämdes,
■vaka kvinnor skulle bliva föremål för kontroll, och genom den prevention!
besiktningen fastställdes, vilka bland dessa kvinnor borde isoleras
och undergå behandling, vore det uppenbart, att systemets effektivitet
maste bliva i hög grad beroende av, i vilken omfattning inskrivningen
agde rum och med vilken noggrannhet och omsorg besiktningen kunde
utföras, för att kunna bedöma reglementeringssystemets verkningsgrad
i dess helhet måste man således undersöka, först i vilken omfattning de
skorlevande kvinnorna kunde bringas in under kontrollen, därefter i hur
stor utsträckning smittkällor bland de inskrivna kunde genom den preventiva
besiktningen upptäckas, och slutligen i vilken mån de vid besiktningen
upptäckta smittkällorna kunde genom sjukhusinternering och behandling
oskadliggöras.
i Inträffande frågan, i vilken omfattning de skörlevande kvinnorna
kunde bringas in under kontrollen, framhåller kommittén, att då antalet
skorlevande kvinnor i en större stad givetvis undandroge sig tillförlitlig
uppskattning, proportionen mellan den inskrivna och den oinskrivna
prostitutionen icke kunde beräknas annat än approximativt. Alla i
amnet sakkunniga vore emellertid ense därom, att på alla ställen, där
reglementering av prostitutionen vore införd, de under kontroll stående
prostituerade endast utgjorde en mycket liten del av samtliga de kvinnor,
som därstädes dreve yrkesmässig skörlevnad. Vad särskilt vårt
land beträffade, . vore disproportionen mellan den inskrivna och den
omskrivna prostitutionen given redan genom det förhållandet, att endast
Jlelyrkesprostitutionen hos oss vore föremål för inskrivning, och antalet
helyrkesprostituerade utgjorde enligt de mest sakkunnigas uppskattning
i allmänhet endast en tiondel av antalet utav dem, som dreve prostituBxhang
till riksdagens protokoll 1918. 1 smil. 188 höft. (Nr 154.) 6
42
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 154.
tion som binäring till borgerlig sysselsättning. Men icke ens alla lielyrkesprostituerade
kunde omfattas av kontrollen. I de större staderna
vore det för polisen icke möjligt att uppspåra alla dylika kvinnor, och
polisens undersökningar angående misstänkta kvinnors levnadssätt maste
för undvikande av misstag bedrivas med stor försiktighet. Resultatet
härav vore, att även ett stort antal kvinnor, som hade skorlevnad till
enda förvärvskälla, undginge att anhållas och inskrivas. Den om st audi
»heten, att endast en jämförelsevis liten del av de skorlevande kvinnorna
kunde bringas in under kontrollen, vore naturligen agnad att
hög-st avsevärt minska dennas effektivitet. Härtill komme emellertid,
att de kvinnor, som omfattades av kontrollen, icke vore de i sanitär
hänseende farligaste bland de prostituerade. Av de utav kommittén
verkställda undersökningarna framginge, att smittmngsfrekvensen vore
störst vid tiden för skörlevnadens början och därefter kontinuerligt avto<m
med kvinnornas ålder. Detta förhållande, som hade sm förklaring
bland annat däri, att de äldre prostituerade redan genomgått det smittsamma
skedet av syfilis och vore immuna mot denna sjukdom, mnebure
att de i sanitärt hänseende farligaste individerna vore att finna bland
dem, som endast en kortare tid hängivit sig åt skörlefnad. De kvinnor,
som omfattades av kontrollen, utgjordes emellertid till overvagande del
av sådana prostituerade, som under längre tid utövat sin hantering och
i allmänhet tillhörde de äldre årsklasserna. Av samtliga kvinnor, som
vid en viss tidpunkt tillhörde stammen av inskrivna i Stockholm vore
07 % i åldern 25—30 år och 44,l % i åldern över 30 ar. Enahanda
förhållande hade rått i Köpenhamn under tiden för reglementermgens
tillämpande därstädes. De kvinnor, som vore föremål for inskrivning,
utgjordes följaktligen av de jämförelsevis minst smittfarkga bland de
prostituerade. Någon förändring härutinnan kunde icke uppnäs pa annat
sätt än genom en väsentlig skärpning av förfarandet vid uppspårande
och inskrivning av prostitutionens nybörjare. En sådan skärpning
skulle emellertid medföra stora vådor av rättslig och social art
och vore för övrigt i de stora städerna praktiskt ogenomförbar. ^
Den verkställda undersökningen av reglementermgens förmåga att
tvinga in de skörlevande kvinnorna under kontroll gåve således till resultat,
att den genom reglementeringen åstadkomna kontrollen vore inskränkt
till en ringa minoritet av de prostituerade och att i denna
minoritet de smittfarligaste individerna vore jämförelsevis svagt repre
SenteRörande
frågan om den preventiva besiktningens förmåga att åvägabringa
upptäckt av smittkällor bland de inskrivna framhåller kommittén,
43
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr ir>4.
att för eu i sanitärt hänseende betryggande kontroll uppenbarligen krävdes,
dels att kvinnorna regelbundet och utan avbrott inställde sig till
besiktning å därför bestämda tider, dels ock att själva besiktningen
kunde utföras på ett sådant sätt, att den lämnade säkerhet för att förefintlig
smitta hos de undersökta verkligen upptäcktes. För att besiktningarna
skulle kunna försiggå i regelmässig följd vore det nödvändigt,
att kvinnorna självmant inställde sig å de föreskrivna tiderna. De kvinnor,
som utebleve från besiktning, skulle visserligen av polisen hämtas,
men då det ofta kunde draga veckor och månader innan de anträffades,
kunde kontinuiteten i kontrollen givetvis icke genom polishandräckning
upprätthållas. Under sådana förhållanden vore kontrollens effektivitet i
■hög grad beioende pa kvinnornas medverkan och goda vilja. Vid undersökning
av förhållandet härutinnan visade det sig, att kvinnorna, långt
drtun att regelbundet inställa sig vid besiktningarna, i stället sökte på
allt sätt hålla sig undan. Att detta också lyckades dem i stor omfattning
framginge bland annat därav, att antalet verkställda besiktningar
för varje inskriven kvinna i medeltal för år knappast uppginge till halften
av det antal, som skulle hava ägt rum, därest hon regelbundet infunnit
sig å de förelagda tiderna. Svårigheten att hålla kvinnorna under
regelbunden kontroll vore således mycket stor och ökades naturligen
i jämnbredd med vederbörande städers befolkningstillväxt. Vad särskilt
forhållandena i Stockholm anginge, hade det visat sig, att av de vid en
^is,3 tidpunkt besiktningsskyldiga kvinnorna minst fyrtio procent undanroge
sig den sanitära kontrollen och att det övervägande flertalet av
dessa fyrtio procent utgjordes av sådana, som vore eller misstänkte sig
vara sjuka. Den regelbundna kontrollen vore således mest bristfällig
just i fråga om de smittfarligaste individerna. Härtill komme, att den
kontingent av de inskrivna, som verkligen besiktigades, icke kunde
garanteras frisk. Svårigheten att vid den preventiva besiktningen tillförlitligt
upptäcka smittsamma sjukdomssymtom vore ganska betydande
och dessutom kunde under mellantiden mellan besiktningarna sådana
symptom uppträda och smittan därigenom fortplantas. Kommitténs
undersökningar angående hälsotillståndet bland de inskrivna kvinnorna
i Stockholm hade givit till resultat, att i varje ögonblick minst femtio
procent av alla sådana kvinnor vore smittförande.
Undersökningen av reglementeringens förmåga att åvägabringa upptäckt
av smittkällor bland de inskrivna kvinnorna gåve således vid handen,
att systemets effektivitet i detta avseende vore ganska obetydlto.
\ ad förhållandena i Stockholm beträffade kunde det antagas, att om
-
44
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr liA.
kring- tre fjärdedelar av samtliga sjukdomsutbrott bland de inskrivna
kvinnorna undginge att bliva å besiktningsbyrån upptäckt^ s
Kommittén har härefter övergått till att undersöka, i vad man de
vid besiktningen upptäckta smittkällorna kunna genom internering och
■behandling å sjukhus oskadliggöras. Beträffande aenna fråga framhåller
kommittén, att de kvinnor, som inremitterats till sjukhus för symtom
av syfilis, lämnade sjukhuset så snart ifrågavarande symtom försvunnit.
Detta innebure emellertid icke att de utskrivna kvinnorna vore ur srnittsynpunkt
ofarliga; det funnes exempel på att en kvinna spritt smitta
samma dag hon blivit från sjukhuset utskriven. Skulle de med syfilis
behäftade kvinnorna effektivt oskadliggöras, måste de interneras och
behandlas i två till tre år, och detta vore ju av många skal ful ständigt
ogenomförbart. 1 fråga om de kvinnor, som internerats a sjukhus för
gonorrhé, ställde sig saken nästan ändå ofördelaktigare. De prostituerade
vore i hög grad hemfallna åt den kroniska formen av namnd a
sjukdom, och denna vore ofta praktiskt taget obotlig. De i detta avseende
å olika orter verkställda undersökningarna visade, att en mycket
stor del av de kvinnor, som inlades å sjukhus för gonorrhé, lamnade
sjukhuset i samma smittförande skick, som när de intagits.
Undersökningen av reglementeringens verkningsgrad med hänsyn
till de sjukas behandling visade således, att systemets effektivitet i detta
avseende vore betydligt mindre än vad dess ändamål krävde
På grundval" av den gjorda utredningen har kommittén funnit
ådagalagt” att det sanitära värdet av prostitutionens reglementering i
varm fall måste anses högst obetydligt. Ett effektivt resultat av reglementeringen
kunde förväntas endast under den förutsättningen, att man
i allo ville taga konsekvenserna av de reglementariska principerna och
kasernera alla helyrkesprostituerade i bordeller, hänsynslöst förfölja all
annan prostitution, dagligen anställa fullständiga undersökningar a de
kasernerade kvinnorna, underkasta alla besökande man lakarbesiktmng
samt isolera de syfilissjuka kvinnorna under hela det smittsamma stadiet
och de gonorrhésjuka tills de blivit säkert gonokockfria. En dylik anordning
vore emellertid givetvis omöjlig att genomfora Da reglementeringen
otvivelaktigt vore ägnad att ingiva stora betänklighe er i jun
diskt, socialt och moraliskt avseende, kunde den enligt kommitténs mening
omöjligen upprätthållas genom ett så lamt sanitärt vitsord, som att den
gjorde någon om ock ringa nytta. Endast under den förutsättning, att
reo-lementeringen vore ur sanitär synpunkt nödvändig skulle det kunna
bliva tal om att bibehålla densamma. Då emellertid detta långt ifrån
vore fallet, kunde kommittén för sill del icke tillstyrka, att aenna form
45
Katigt. Maj:In Nåd. Propi si ion Nr löd.
av tvångslagstiftning för könssjukdomarnas bekämpande vidare komme
till användning i vårt land.
På grund liärav h:ir kommittén utan meningsskiljaktighet föreslagit,
att alla författningar, påbud och föreskrifter, som innebära reglementering
av prostitutionen, måtte upphävas i samband med den av kommittén
föreslagna nya lagstiftningen i ämnet.
Av de utav medicinalstyrelsen hörda myndigheterna och korpora- Myndigheter
tionerna har flertalet uttalat sig till förmån för kommitténs förslag om ochtioner°rtt"
reglementeringens avskaffande. En motsatt mening har emellertid kommit
till uttryck i en del yttranden, och åtskilliga myndigheter och korporationer
hava undvikit att uttala sig i frågan eller uttryckligen avstått
från att intaga någon bestämd ståndpunkt till densamma. Beträffande
det närmare innehållet av de avgivna yttrandena torde jag få hänvisa till
den i medicinalstyrelsens utlåtande givna sammanfattningen av desamma.
Medicinalstyrelsen framhåller i förevarande avseende, att den av Medicinaikommittén
förebragta motiveringen med all erforderlig tydlighet ådaga- ''tyrel,en''
lagt, att upprätthållandet av reglementeringen icke inför nutidens åskådning
kunde försvaras. Av kommitténs grundliga och metodiska utredning
framginge, i huru hög grad tilltron till reglementeringens betydelse
för hämmandet av könssjukdomarnas spridning vore en illusion.
Om ock genom vissa på senare tid vunna framsteg i avseende på
diagnosen och behandlingen av könssjukdomarna bättre medel satts i
läkarnes händer för kampen mot dessa sjukdomar, och även under förutsättning,
att alla vetenskapliga hjälpmedel för framtiden toges i anspråk
vid behandlingen av sjukdomarna i fråga, kunde det dock icke antagas,
att det sanitära resultatet av reglementeringen skulle kunna i avsevärd
grad förbättras. På vilket sätt reglementeringen än anordnades måste
den anses vara en institution av tvivelaktigt värde.
Mot medicinalstyrelsens uttalande i förevarande hänseende har re- Reservanterna
servation anmälts av medicinalrådet Sederholm, med vilken medicinal- Cinåi*tyrei»en.
råden Bissmark och Block instämt. Medicinalrådet Sederholm har i
huvudsak anfört, att den av kommittén verkställda utredningen ådagalagt,
att reglementeringen sådan den hittills tillämpats vore förenad med
åtskilliga olägenheter i juridiskt, socialt och etiskt avseende samt att
den ur sanitär synpunkt vore mindre verksam. I anledning härav borde
övervakningen av prostitutionen humaniseras och samtidigt om möjligt
46
Departements
chefen.
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 154.
göras effektivare än för närvarande. Från att vara en polisåtgärd borde
övervakningen bliva en rent sanitär åtgärd. Fn så anordnad övervakning
skulle icke mötas med samma ovilja som det nuvarande systemet
och borde redan därigenom kunna bliva mera effektiv. För att
bereda möjlighet till en dylik övervakning borde hälsovårdsmyndigheten
i större och medelstora städer äga rätt att om den så funne behövligt
anordna ett på preventiva besiktningar grundat kontrollsystem. Kontrollen
skulle helt och hållet handhavas av läkare och sanitetspersonal, och polisen
borde icke inblandas i andra fall, än där hälsovårdsmyndigheten vid
tredska behövde anlita polisens bistånd för inställande av viss uppgiven
person till undersökning. Det hade varit önskvärt, att kommittén gjort
ett försök att lösa frågan i denna riktning.
Den av kommittén verkställda undersökningen angående reglementeringssystemets
sanitära effektivitet utmärker sig för synnerlig grundlighet
och fullständighet. Av undersökningen framgår otvetydigt, att
reglementeringen sådan den hittills organiserats och tillämpats har ett
mycket obetydligt sanitärt värde. Men av undersökningen framgår även,
att reglementeringens sanitära brister till huvudsaklig del äro sådana,
som med nödvändighet måste vidlåda varje system för övervakning av
prostitutionen och som följaktligen icke kunna undanröjas genom någon
förändring av övervakningens organisation. I detta hänseende vill jag
särskilt hänvisa till kommitténs utredning angående reglementeringssystemets
förmåga att bringa de skörlevande kvinnorna in under kontroll.
Det torde vara uppenbart, att på denna punkt reglementeringens effektivitet
icke genom några som helst åtgärder kan i väsentlig mån förhöjas.
Allra minst kan en stegring av systemets verksamhetsgrad i
förevarande avseende åvägabringas genom den av reservanterna inom
medicinalstyrelsen föreslagna åtgärden att göra övervakningen av de
prostituerade till en rent sanitär institution med hälsovårdspersonal i den
nuvarande sedlighetspolisens ställe. En sådan organisation skulle med
säkerhet medföra, att systemets förmåga att uppspåra skörlevande kvinnor
sjönke till ett minimum, och kontrollens effektivitet bleve härigenom
ännu obetydligare än för närvarande är fallet.
Det torde knappast råda delade meningar därom, att reglementeringen
innebär stora olägenheter ur rättslig och social synpunkt. Systemets
bibehållande lärer därför icke kunna sättas i fråga med mindre det
kan visas, att detsamma medför högst betydande sanitära fördelar. Den
verkställda undersökningen har i stället ådagalagt, att systemets sanitära
värde är skäligen obetydligt och att någon avsevärd förbättring
Kungl. Maj:Is Nåd. Proposition Nr 154.
47
härutinnan icke kan påräknas. Vid sådant förhållande synes det mig
icke kunna bliva tal om att i någon form upprätthålla ifrågavarande
system. Jag har därför i det föreliggande förslaget icke upptagit några
stadganden om reglementering av prostitutionen, och i huvudförslagets
31 § har jag infört bestämmelser, som innebära, att nu gällande påbud
och föreskrifter angående sanitär övervakning av de prostituerade upphävas.
Vid sidan av bestämmelserna om reglementering av prostitutionen
upptager vår gällande lagstiftning vissa andra sanitära tvångsföreskrifter
till könssjukdomarnas bekämpande. Dessa föreskrifter återfinnas i kungl.
cirkuläret den 10 juni 1912 angående åtgärder till förekommande av
veneriska smittans spridande, i kungl. breven den 3 april 1839 och den
27 mars 1843 angående åtgärder till förekommande av veneriska smittans
spridande genom från utrikes ort ankommande skeppsbesättningar samt
slutligen i §§ 28 och 48 av gällande läkarinstruktion. Nämnda stadganden
hava numera till stor del kommit ur bruk och äro i allt fall avsedda
att ersättas av den föreslagna lagen angående åtgärder mot utbredning
av könssjukdomar. I samband med genomförandet av förevarande lagstiftning
torde stadgandena i fråga böra dels upphävas, dels underkastas
vissa förändringar i ändamål att åvägabringa överensstämmelse med
föreskrifterna i den föreslagna lagen.
Jag övergår nu till att redogöra för det föreliggande förslaget till
sanitär tvångslagstiftning.
Det av kommittén framställda förslaget till sanitära tvångsåtgärder
innebär i huvudsak, att könssjuka personer, som med hänsyn till smittas
överförande kunna antagas vara särskilt farliga, skola av tjänsteläkare
föreläggas att förskaffa sig erforderlig vård och, om sådant föreläggande
åsidosattes, av hälsovårdsmyndighet tillhållas att efterkomma detsamma
samt i sista hand genom hälsovårdsmyndighetens försorg inläggas å
allmänt sjukhus.
Det föreslagna förfarandet är således begränsat till sådana könssjuka,
vilka med hänsyn till smittas överförande kunna antagas vara
särskilt farliga. Ur denna synpunkt skulle enligt förslaget tvångsförfarandet
riktas mot tre grupper av personer, nämligen dels mot könssjuka,
som å andra överfört sin sjukdom, dels mot personer, som blivit
ställda under åtal för någon handling av sådan beskaffenhet, att den tilltalade
skäligen kunde misstänkas vara för den allmänna sundheten farlig,
dels slutligen mot personer, som blivit varnade eller häktade för under
lösdrivarlagen hemfallande yrkesmässig skörlevnad.
Övriga
gällande föreskrifter
om
sanitära
tvångsåtgärder.
Föreslagna
sanitära
tvångs
åtgärder.
Kommittén.
48
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.
Beträffande den förstnämnda gruppen framhåller kommittén, att
könssjuka, som å andra överfört sin sjukdom, otvivelaktigt måste anses
såsom särskilt farliga, vare sig de vid tillfället varit medvetna om sin
sjukdom eller icke och vare sig överförandet skett genom könsumgänge
eller på annat sätt. Det vore därför en befogad åtgärd att vid anträffat
fall av könssjukdom söka utröna, från vilken smittan vore att
härleda, för att genom smittkällans oskadliggörande såvitt möjligt förebygga
sjukdomens vidare utbredning. För att det mest tillförlitliga
resultat av en efterforskning av smittkällan skulle vinnas, måste densamma
företagas av läkare, som ju icke blott kunde fastställa arten av
det förekomna sjukdomsfallet utan även, genom sin kännedom om sjukdomens
spridningssätt, inkubationstid m. m., vore i tillfälle att i viss
mån kontrollera sanningsenligheten av den sjukes uppgifter om smitt,- källa. På grund härav har kommittén i sitt huvudförslag intagit en
bestämmelse, att en var läkare, som under utövning av läkarverksamhet
iakttager fall av könssjukdom, skall vara pliktig att av den sjuke söka
utröna, av vem smittan blivit överförd, samt hos vederbörande tjänsteläkare
anmäla, vad i sådant avseende kunnat utrönas, med utsättande,
där någon uppgivits som smittkälla, av dennes namn och bostad. Därest
tjänsteläkare funne sådan uppgift grundad på sannolika skäl, skulle han
mot den anmälde inleda ett sanitärt förfarande.
Den andra gruppen, mot vilken sanitära kontroll- och tvångsåtgärder
enligt förslaget skulle komma till användning, utgöres av sådana
personer, vilka ställts under åtal för spridande av venerisk smitta, våldtäktsförbrytelser
eller vissa sedlighetsbrott. Kommittén framhåller, att
nu nämnda brott måste anses utmärka, att den tilltalade skäligen kunde
misstänkas vara behäftad med könssjukdom och särskilt farlig för
smittans utbredande. På grund härav vore det anledning att företaga
ett sanitärt inskridande mot hithörande personer. Några betänkligheter
mot ett sådant inskridande borde icke förefinnas, då som villkor för
detsamma uppställts fordran på att en rättskränkning vore bestämt indicerad.
Då vidare det sanitära ingripandet anknutits till enstaka av
annan myndighet beivrade förseelser, kunde förfarandet icke leda till
någon fortgående preventiv kontroll i reglementeringssystemets stil.
De av kommittén i förevarande avseende föreslagna bestämmelserna
innebära skyldighet för allmän åklagare och i vissa fall domstol att
hos vederbörande tjänsteläkare göra anmälan beträffande person, som
ställts under åtal för nu omförm älda brott och förseelser. På grundval
av sådan anmälan skulle tjänsteläkaren hava att mot den tilltalade
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kung}. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 154.
45>
personen inleda enahanda sanitära förfarande som mot de i det föregående
omförmälda smittkällorna.
Den tredje gruppen av personer, som enligt kommittéförslaget skulle
vara underkastade nu ifrågavarande tvångsförfarande, utgöres av dem,
som av polismyndighet överbevisats om yrkesmässig skörlevnad och på
grund härav av sådan myndighet varnats eller häktats för lösdriveri. I dessa
fäll skulle polismyndigheten göra anmälan till behörig tjänsteläkare och
det i det föregående antydda sanitära förfarandet skulle av denne sättas
i tillämpning.
Då det gällt att bedöma, åt vilka myndigheter skulle anförtros prövningen
och avgörandet av uppkomna frågor om vidtagande av hithörande
tvångsåtgärder, har kommittén utgått från den uppfattningen,
att man icke borde utan tvingande skäl tillskapa några särskilda organ
för ifrågavarande ändamål, utan om möjligt överlämna dessa angelägenheter
åt samma myndigheter, som hade att handlägga andra frågor
rörande den allmänna hälso- och sjukvården. Efter att hava undersökt,
vilka av de nuvarande hälsovårdsmyndigheterna, som kunde lämpa sig
för handhavande av förevarande uppdrag, har kommittén föreslagit, att
uppdraget i fråga skulle överlämnas i stad, där stadsläkare funnes, åt hälsovårdsnämnden,
och å annan ort åt Konungens befallningshavande i länet.
Innan ett tvångsingripande från de nämnda hälsovårdsmyndigheternas
sida ägde rum, skulle, såsom i det föregående angivits, försök
göras att förmå de anmälda sjuka att frivilligt underkasta sig erforderlig
behandling. Dessa förberedande åtgärder skulle icke handläggas av
hälsovårdsmyndigheten såsom sådan, utan av en tjänsteläkare. Nämnda
tjänsteläkare borde emellertid stå i nära förbindelse med vederbörande
hälsovårdsmyndighet. Med hänsyn härtill har kommittén föreslagit, att
befattningen med de förberedande åtgärderna å de orter, där hälsovårdsmyndigheten
utgjordes av hälsovårdsnämnd, skulle handhavas av vederbörande
stadsläkare, och å de orter, där Konungens befallningshavande
vore hälsovårdsmyndighet, av förste provinsialläkaren i länet. Därjämte
skulle möjlighet förefinnas att i de största städerna överlämna förevarande
uppdrag åt särskild läkare. För att erhålla en gemensam benämning
å nu ifrågavarande tjänsteläkare har kommittén för dessa föreslagit
benämningen sundhetsinspektör.
Det sanitära förfarande, som av sundhetsinspektören skulle inledas
mot de till honom anmälda personerna, är utförligt beskrivet å sidorna
462—485 i kommittébetänkandet. I sina huvuddrag gestaltar sig detta
förfarande på följande sätt.
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 138 höft. (Nr 154.)
7
50
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.
Då till sundhetsinspektör inkommit sådan anmälan, som förut
nämnts, skulle sundhetsinspektören till en början förskaffa sig visshet,
huruvida den anmälde verkligen vore behäftad med könssjukdom. Som
detta endast kunde utrönas genom i detta speciella syfte företagen läkarundersökning,
skulle sundhetsinspektören följaktligen föranstalta om att
sådan undersökning komme till stånd. Detta skulle ske i den formen, att
sundhetsinspektören tillställde den anmälde en anmaning att låta inom
utsatt kort tid undersöka sig av läkare samt hos sundhetsinspektören
förete intyg om undersökningsresultatet. Därest den anmälde icke inom
den utsatta tiden efterkommit den givna anmaningen, skulle sundhetsinspektören
anmäla ärendet hos hälsovårdsmyndigheten, som hade att
förordna om läkarundersökning. Vägrade den anmälde att ställa sig
hälsovårdsmyndighetens iörordnande till efterrättelse, skulle nämnda myndighet
äga att påkalla handräckning för undersökningens verkställande.
Sedan sundhetsinspektören erhållit del av undersökningens resultat,
hade han att efter detsamma rätta sitt vidare handlingssätt. Gåve undersökningen
negativt resultat, vore saken avslutad. Framginge däremot
av undersökningen, att den anmälde vore behäftad med könssjukdom, skulle
sundhetsinspektören tillställa den sjuke en anmaning att inom utsatt kort
tid för undergående av sjukbehandling inställa sig hos läkare eller, om
så prövades erforderligt, låta intaga sig till vård å sjukhus samt hos
sundhetsinspektören förete intyg därom. Om den sjuke ställde sig
denna anmaning till efterrättelse och fullföljde behandlingen enligt den
behandlande läkarens föreskrifter, skulle inga vidare åtgärder mot honom
vidtagas. Underläte den sjuke att efterfölja anmaningen, hade sundhetsinspektören
att hänskjuta ärendet till hälsovårdsmyndigheten, som skulle
äga att meddela föreskrift om erforderlig läkarbehandling och eventuellt förordna
om den sjukes intagande å allmänt sjukhus. I fall av vägran
att ställa sig hälsovårdsmyndighetens förordnande till efterrättelse skulle
handräckning för förordnandets verkställande kunna påkallas. För det fall
att den sjuke väl efterkomme anmaning att inställa sig till läkarbehandling
eller låta intaga sig å sjukhus, men sedermera i förtid avbröte behandlingen,
respektive lämnade sjukhuset, skulle den behandlande läkaren härom
gorå anmälan hos sundhetsinspektören, som då åter hade att inleda
ett anmaningsförlärande i enahanda form, som nyss är sagt. Hade avbrottet
i sjukbehandlingen föranletts av tredska från den sjukes sida,
skulle dock sundhetsinspektören äga att omedelbart hänskjuta ärendet
till hälsovårdsmyndigheten.
Om anmäld person tillhörde krigsmanskapet eller vore intagen i straffeller
tvångsarbetsanstalt eller häkte, skulle sundhetsinspektören över
-
Kung!. Maj:tu Nåd. Proposition Nr 154. 51
sända anmälan till vederbörande militärläkare, respektive fängelseläkare,
vilken det skulle åligga att föranstalta om undersökning och sjukbehaudling.
Var och en, som på grund av tjänstebefattning eller uppdrag erhållit
kunskap om nu förevarande ärenden, skulle vara förpliktad till tystlåtenhet
gent emot obehöriga. Protokoll och handlingar i nämnda ärenden
skulle så förvaras, att de icke kunde av obehöriga åtkommas.
Såsom av denna redogörelse torde framgå, är kommittéförslaget
grundat på den huvudprincipen, att tvångsåtgärder icke skola vidtagas mot
anmälda personer, som godvilligt förskaffa sig erforderlig vård och ordentligt
fullfölja densamma samt ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som
den behandlande läkaren meddelar till förekommande av smittans spridning.
Kommittén har för sin del uttalat den uppfattningen, att de i
förslaget ingående tvångsåtgärderna med all sannolikhet endast i sällsynta
fall skulle behöva komma till användning. För att de givna anmaningarna
skulle erhålla nödig auktoritet vore det emellertid nödvändigt,
att möjlighet funnes att i yttersta hand framtvinga åtlydnad för
desamma.
Mot kommitténs förslag i nu förevarande hänseende har reservation Kommittéanmälts
av kommittéledamöterna Johansson och Westerberg. Reservan- resenranterna
ternas huvudanmärkning mot förslaget riktar sig mot det förhållandet,
att det ifrågasatta tvångsförfarandet anknutits icke blott till anmälningar
av smittkällor och åtal för vissa bestämda brott, utan jämväl till varningför
lösdriveri på grund av skörlevnad. Reservanterna framhålla, att
denna anordning i förening med det av kommittén föreslagna bibehållandet
av lösdrivarlagens tillämpning å skörlevande kvinnor inbjöde till
en övervakning av de prostituerade, som föga skilde sig från den nuvarande
reglementeringen. Man kunde antaga, att vederbörande myndigheter
ofta skulle tillgripa varning för lösdriveri för att få tillfälle
att mot en prostituerad inleda det sanitära tvångsförfarandet. I stället
för inskrivningen skulle då träda lösdriverivarningen och den nuvarande
stammen av inskrivna kvinnor skulle efterträdas av eu kår av varnade
kvinnor, vilka på ungefärligen enahanda sätt som de inskrivna stode
under polisuppsikt och läkarkontroll. Härmed vore i praktiken infört
ett system, som vore behäftat med de väsentligaste av reglementeringens
brister i rättsligt och socialt avseende samt icke hade större sanitär
effektivitet än ett vanligt reglementeringssystem.
De av medicinalstyrelsen hörda myndigheterna och korporationerna Myndigheter
hava i den föreliggande frågan uttalat ganska delade meningar. Ett och t^°ra~
52
Medicinal
styrelsen.
Reservanterna
inom medicinalstyrelsen.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.
avsevärt flertal bland de tillfrågade har emellertid uttryckt den åsikten,
att sanitära åtgärder av tvångsnatur vore oundgängliga i kampen mot
könssjukdomarna, och av de myndigheter, som intagit denna ståndpunkt,
hava de flesta i stort sett anslutit sig till kommitténs förslag. Mot förslaget
har emellertid från åtskilliga håll anmärkts, att de av kommittén
föreslagna tvångsbestämmelserna vore för omständliga för att alltid
medgiva ett tillräckligt snabbt inskridande.
Medicinalstyrelsen har i sitt utlåtande förklarat sig icke kunna biträda
kommittéförslaget i förevarande del. Styrelsen anmärker i huvudsak,
att den av kommittén föreslagna kombinationen av lösdrivarvarning
och sanitärt tvångsförfarande innebure en förklädd reglementering, som
lika mycket som den nuvarande reglementeringen vore ägnad att ingiva
eu falsk trygghet mot otuktens sanitära faror. Säkerligen skulle allmänheten
icke uppfatta de mera formella än verkliga skiljaktigheterna mellan
den nya och den gamla reglementeringen, utan fortfarande i samma
grad som hittills omfatta systemet med ett förtroende, som för visso
mången gång skulle visa sig i hög grad ödesdigert.
Reservanterna inom medicinalstyrelsen hava i huvudsak anslutit sig till
kommitténs förslag. Mot förslaget hava reservanterna emellertid anmärkt,
att detsamma torde komma att arbeta något tungt, varför en del förenklingar
för underlättande av ett snabbare förfarande företagits. Härjämte hava
reservanterna påyrkat en mycket betydelsefull utsträckning av de föreslagna
bestämmelsernas räckvidd. Reservanterna hava nämligen framhållit,
att det ur allmän epidemiologisk synpunkt vore en fordran, att
alla med könssjukdom behäftade personer tillhölies att underkasta sig
erforderlig behandling intill dess deras sjukdom ej vidare befunne sig i
smittsamt skede. Den av kommittén föreslagna sanitära uppsikten vore
emellertid inskränkt till sådana könssjuka, vilka blivit anmälda som
smittkällor eller åtalade för vissa brott m. m. Med avseende på de
akuta smittsamma sjukdomarna gjordes i gällande epidemistadga ingen
skillnad på dem, som av egen drift uppsökt läkare, och dem, som vid
verkställd efterforskning befunnits lida av sådan sjukdom. Om det ock
i allmänhet kunde antagas, att personer, som av egen drilt anlitat läkare
för att få behandling för könssjukdom, skulle av egen drift fortsatta
behandlingen till dess de återvunnit hälsan, kunde det dock icke förutsättas,
att sådana personer alltid skulle fortsätta behandlingen intill dess
de vore i smittavseende ofarliga. På grund härav vore det rationellt
att angående könssjukdomarna införa ett stadgande, likartat med vad i
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr Jod. 53
§ 22 av epidemistadgan funnes föreskrivet om de smittsamma akuta infektionssjukdomarna,
nämligen att var och en, som vore angripen av
sådan sjukdom, skulle vara skyldig att på ett med hänsyn till smittfaran
betryggande sätt låta behandla sig intill dess nämnda fara upphört.
Det inom civildepartementet utarbetade förslaget till sanitära tvångsåtgärder
ansluter sig i väsentliga delar till det av kommittén framlagda
lagförslaget, men avviker från detsamma i tre huvudsakliga avseenden.
Den första av dessa avvikelser innebär en utsträckning av den föreslagna
sanitära kontrollens räckvidd. Såsom av min föregående redogörelse
framgår, har kommittén utgått från den uppfattningen, att det
sanitära inskridandet borde begränsas till sådana könssjuka, som med
hänsyn till smittans överförande kunde antagas vara särskilt farliga.
Från denna utgångspunkt har kommittén föreslagit, att det ifrågasatta
tvångsförfarandet skulle omfatta dels könssjuka, vilka av smittad person
anmälts som smittkälla, dels ock personer, som ställts under åtal för
vissa brott eller som på grund av skörlevnad blivit föremål för behandling
enligt lösdrivarlagen. Kommittén har emellertid även till övervägande
upptagit frågan, huruvida icke åtgärder borde företagas jämväl
mot sådana könssjuka, som frivilligt sökt läkare, men på grund av underlåtenhet
att följa läkarens föreskrifter av denne anmälts såsom särskilt
farliga för smittans utbredande. Kommittén framhåller i detta avseende,
att en sådan utsträckning av den sanitära kontrollen förutsatte
ett stadgande om anmälningsplikt för läkarna i dylika fall, vilket i sin
ordning innebure en inskränkning i den tystlåtenhetsplikt, som jämlikt
§ 60 läkarinstruktionen ålåge läkarna gent emot deras patienter. En
sådan inskränkning av läkarnas tystlåtenhetsplikt hade i det allmännas
intresse genomförts i fråga om vissa epidemiska sjukdomar samt spetälska,
i det att läkarna genom bestämmelserna i § 20 av gällande epidemistadga
vore ålagda att till vederbörande hälsovårdsnämnd anmäla inträffade
fall av sådana sjukdomar, även om patienterna frivilligt tillkallat
läkaren. Då med avseende å könssjukdomarnas stora sociala betydelse
sanitära tvångsåtgärder till dessa sjukdomars bekämpande vore
erforderliga och då för samhället givetvis mötte stora svårigheter att
uppspåra de av sådan sjukdom angripna, mot vilka dylika åtgärder borde
vidtagas, kunde det synas ligga nära till hands att samhället, liksom i
fråga om de epidemiska sjukdomarna, begagnade sig av den kännedom,
som läkaren på detta område förvärvade. Ett stadgande om skyldighet
för läkarna att göra anmälan om sådana könssjuka patienter, som genom
underlåtenhet att efterkomma givna föreskrifter framkallade fara för
smittas spridning, skulle i åtskilliga avseenden medföra betydande för
-
Departements
chefen.
54 Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 154.
delar. Den härav betingade modifikationen i läkarnas tystlåtenhetsplikt
vore emellertid ägnad att ingiva betänkligheter och särskilt vore det
att befara, att den skulle avskräcka åtskilliga könssjuka från att söka
sakkunnig hjälp. Till följd av den gängse uppfattningen om könssjukdomarnas
skamlighet vore de sjuka i allmänhet känsliga för att
bliva på något sätt röjda. Visserligen kunde man antaga, att de könssjuka
vid den tidpunkt, då de vände sig till läkare, i regel icke vore
betänkta att uppföra sig så, att läkaren finge anledning att anse dem
såsom från smittsynpunkt allmänfarliga; men om det småningom bleve
allmänt känt, att läkarna under viss förutsättning vore pliktiga att nominativt
anmäla sina patienter och verkligen fullgjorde denna sin skyldighet,
skulle sådant i många fall kunna hava till följd, att könssjuka
komme att vända sig till kvacksalvare eller helt och hållet underlåta att
söka vård. Då härjämte flertalet läkare motsatte sig ett påbud om nominativ
anmälningsplikt, hade. kommittén funnit sig icke böra upptaga
något stadgande om sådan plikt i den föreslagna lagen.
Det synes mig icke kunna bestridas, att den ståndpunkt kommittén
härutinnan funnit sig böra intaga innebär en högst väsentlig inskränkning
i den föreslagna sanitära kontrollens räckvidd och effektivitet. Det
av kommittén föreslagna uppspårandet av smittkällor torde visserligen
medföra, att en del ur smittsynpunkt särskilt farliga könssjuka komme
att befordras till erforderlig vård, men då åtskilliga av könssjukdom
smittade personer näppeligen torde vara i stånd att lämna så fullständiga
uppgifter angående smittkällan, att en efterforskning efter densamma
med utsikt till framgång kunde företagas, synes man icke böra ställa förväntningarna
på den föreslagna kontrollens verksamhet i detta avseende
allt för högt. Härtill kommer, att den omständigheten, att en könssjuk
person blivit anmäld som smittkälla, icke i och för sig kan anses ådagalägga,
att den sjuke ur smittsynpunkt är farligare än mången könssjuk,
som vårdslösar sin behandling och försummar nödiga försiktighetsmått,
men kanske genom en ren tillfällighet undgår att bliva föremål för dylik
anmälan. Ur allmän medicinsk synpunkt vore det givetvis riktigast, om
ett sanitärt ingripande kunde anordnas emot en var könssjuk, som åsidosätter
honom av läkare meddelade föreskrifter angående sjukdomens behandling
eller till förekommande av smittans spridning, oavsett om den
sjuke blivit anmäld som smittkälla eller icke. Ett sådant ingripande
skulle icke i någon mån beröra de samvetsgranna och lojala bland de
sjuka, utan uteslutande rikta sig mot de lättsinniga eller ansvarslösa,
och om ingripandet skedde i samma diskreta former som det av kommittén
föreslagna förfarandet mot anmälda smittkällor, borde det ur den
opaginerad Kontrollera mot PDF
r>5
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.
enskildes synpunkt icke erbjuda allt för stora betänkligheter. För övrigt
lärer samhällets intresse av att de könssjuka underkasta sig behörig vård
vara så betydande, att hänsynen till den enskildes eventuella önskningar
i detta avseende icke bör få väga allt för tungt. Då samhället till könssjukdomarnas
bekämpande vidtager den åtgärden att kostnadsfritt tillhandahålla
alla könssjuka läkarvård och läkemedel samt gör läkarvården
för de könssjuka så lätt tillgänglig som möjligt, synes man kunna fordra,
att de sjuka också låta ordentligt behandla sig. Ur rättslig och social
synpunkt torde inga befogade invändningar kunna framställas mot en
sanitär kontroll, som i lika mån riktar sig mot sjuka av olika kön och
samhällsklasser och som allenast avser att förmå de sjuka att sköta sig
så, att deras sjukdom häves och deras medmänniskors hälsa icke äventyras.
Ur moralisk synpunkt lärer intet vara att erinra mot en kontroll,
som icke i någon mån innebär något slags reglering av otukten.
De enda skäl av betydenhet, som kunna åberopas emot den ifrågasatta
utsträckningen av den sanitära kontrollen, torde vara de, som grunda
sig på principiella betänkligheter mot en inskränkning av läkarnas tystlåtenhetsplikt
och på farhågor att en sådan inskränkning skulle kunna
avskräcka en del könssjuka från att söka läkarhjälp.
Vad de principiella betänkligheterna i förevarande avseende angår,
vill jag till en början erinra därom, att redan enligt nu gällande bestämmelser
skyldighet föreligger för vissa tjänsteläkare att hos hälsovårdsmyndighet
anmäla försumliga könssjuka patienter. Jämlikt §§ 28
och 48 läkarinstruktionen åligger det nämligen provinsial- och stadsläkare,
att därest könssjuk person undandrager sig behandling eller icke
följer därvid givna föreskrifter och synnerlig fara för smittans utbredning
förefinnes, om förhållandet underrätta vederbörande hälsovårdseller
kommunalnämnd, som har att draga försorg om att den sjuke intages
å lasarett. De anförda bestämmelserna äro visserligen ofullkomligt
avfattade och lära i tillämpningen erbjuda åtskilliga vanskligheter,
varför desamma, därest det föreliggande lagförslaget genomföres, torde
böra upphävas. Av bestämmelserna framgår emellertid, att principen
om läkares skyldighet att med anmälan inskrida emot könssjuk patient,
som genom sina åtgöranden framkallar fara för smittans utbredning,
icke är för vår rätt främmande.
På allra senaste tid har nämnda princip i vår lagstiftning vunnit
tillämpning i ett nytt, synnerligen betydelsefullt avseende. I samband med
genomförandet av 1915 års äktenskapslagar har nämligen genom kungl.
kungörelsen den 3 december 1915 om anmälningsskyldighet i visst fall
56
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.
beträffande könssjukdom i smittsamt skede stadgats skyldighet för envar
läkare att för vederbörande pastorsämbete anmäla könssjuk patient eller
före detta patient, som ämnar träda i äktenskap, medan hans sjukdom
ännu befinner sig i smittsamt skede. Påföljden av sådan anmälan bliver
att lysningsbevis vägras.
Den genom nämnda kungörelse införda anmälningsplikten hava
samtliga hörda myndigheter och sakkunniga varit eniga om att tillstyrka.
Förslaget om sådan anmälningsplikt framfördes först av medicinska fakulteten
vid Uppsala universitet i dess den 24 april 1911 avgivna yttrande
över en av lagberedningen utarbetad promemoria angående vissa
frågor på äktenskapslagstiftningens område. Om det av fakulteten
väckta förslaget anförde lagberedningen, att från den allmänna lagens
sida intet vore att mot detsamma erinra. Efter det sedermera inom
justitiedepartementet utarbetats ett förslag till kungörelse om dylik anmälningsplikt,
överlämnades detsamma för yttrande till medicinalstyrelsen
och styrelsen för allmänna svenska läkarföreningen, vilka båda utan
meningsskiljaktighet tillstyrkte förslaget, varefter den förenämnda kung],
kungörelsen den 3 december 19lo utfärdades.
Förhållandet är således, att det numera föreligger lagstadgad skyldighet
för en var läkare att utan hänsyn till honom eljest åliggande
tystlåtenhetsplikt genom anmälan inskrida emot könssjuk patient, som
i ett visst avseende åsidosätter vederbörlig försiktighet med hänsyn till
fara för smittas utbredande. Under sådana omständigheter torde några
principiella betänkligheter icke kunna göras gällande emot ett stadgande
om skyldighet för läkarna att anmäla jämväl sådan patient, som i andra
avseenden än det nu nämnda genom försumlighet framkallar fara för
spridning av smitta. Då man icke tvekat att ålägga läkarna plikt att
göra en anmälan, som föranleder vägran av lysningsbevis med därav
följande allvarliga civilrättsliga konsekvenser, torde det näppeligen kunna
resas någon befogad invändning emot att läkarna förpliktas till en anmälan,
som endast har till följd att den anmälde erhåller en i diskreta
former given anmaning att låta ordentligt behandla sig och i yttersta
hand för någon tid inlägges på sjukhus.
Vad därefter angår de av kommittén uttalade farhågorna för att ett
införande av nu ifrågavarande anmälningsplikt skulle kunna hava till
följd, att en del könssjuka underläte att söka läkare och i stället vände
sig till kvacksalvare, tillåter jag mig påminna om, att även i detta avseende
ett nytt moment tillkommit efter det kommittébetänkandet avgavs.
Genom lagen den 21 september 1915 om behörighet att utöva
läkarkonsten har nämligen förbud meddelats för en var, som icke är
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 134. [>]''
behörig läkare, att behandla venerisk sjukdom, och lör överträdelse av
detta förbud har stadgats ett nog så strängt straff. Härigenom torde
man hava vunnit eu tämligen verksam garanti mot kvacksalvares befattning
med könssjukdomarna, och kommitténs farhågor i nu berörda hänseende
böra därför numera icke tillmätas alltför stor betydelse.
beträffande slutligen farhågorna för att den ifrågasatta anmälningsplikten
skulle kunna avskräcka vissa könssjuka från att över huvud tagel,
förskaffa sig vård, synas mig dessa farhågor ganska överdrivna. Skyldigheten
till anmälan skulle ju icke inträda i annat fall, än då den sjuke
genom försumlighet i fråga om behandlingen eller genom åsidosättande
av givna föreskrifter visat sig framkalla fara för smittas spridande, och det
torde, såsom även kommittén framhållit, kunna antagas, att de könssjuka
vid den tidpunkt, då de vända sig till läkare, icke äro betänkta att uppföra
sig så, att läkaren får anledning- att anse dem såsom från smittsynpunkt
allmänfarliga. En gonorrhésjuk, som vet att han behöver stå
under läkartillsyn endast eu jämförelsevis kort tid, lärer icke låta avskräcka
sig från läkarbesök därigenom, att han vet att han under nämnda
korta tid måste efterkomma sin läkares föreskrifter. Vad de syfilissjuka
beträffar, torde det vara regel, att en person, som ådragit sig syfilis,
är så medveten om sjukdomens farlighet, att han icke vågar underlåta
att söka läkare. Den kritiska tiden vid vården av en syfilitiker inträde)- först då läkaren genom en tids behandling lyckats häva de kliniska,
för don sjuke^ förnimbara symtomen av sjukdomen. När patienten själv
känner sig frisk och icke längre märker några ögonskenliga sjukdomstecken,
_ då blir för honom frestelsen stor att icke taga den återstående
behandlingen så noggrant. Erfarenheten visar också, att ett betänkligt
stort antal syfilispatienter upphör med behandlingen långt innan sjukdomsgiftet
kan beräknas. vara tillintetgjort. Detta förhållande är ägnat
att medföra en synnerligen stor fara för utbredning av smitta och är
dessutom för patienten själv ödesdigert. På detta stadium skulle i regel
läkarens anmälan med åtföljande anmaning från sundhetsinspektören äga
rum. Någon avskräcuande inverkan på syfilissjuka i första stadiet torde
härav icke behöva befaras.
På grund av vad jag sålunda anfört synas mig de av kommittén
uttalade farhågorna för sanitärt ogynnsamma verkningar av den förevarande
anmälningsplikten icke vara alltför tungt vägande. Jag vill i
detta sammanhang erinra om, att kommitténs nämnda farhågor icke delas
av reservanterna inom medicinalstyrelsen. Såsom jag i min redogörelse
för medicinalstyrelsens yttrande i ärendet påpekat, hava nämligen reservanterna
inom styrelsen förordat, att i fråga om könssjukdomarna måtte
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 138 höft. (Nr 134.) 8
58 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.
införas bestämmelse!'' av enahanda innebörd som gällande epidemistadgas
föreskrifter angående de akuta infektionssjukdomarna, nämligen att var
och en, som vore behäftad med könssjukdom, skulle vara skyldig att på ett
med hänsyn till smittfaran betryggande sätt låta behandla sig intill dess
nämnda fara upphört. De av reservanterna sålunda påyrkade bestämmelserna
förutsätta uppenbarligen en anmälningsskyldighet av den art
jag här skildrat.
Slutligen vill jag i nu förevarande avseende erinra om, att grundsatsen
om varje könssjuk persons skyldighet att underkasta sig erforderlig
läkarbehandling samt om läkares skyldighet att anmäla patient, som
genom sitt förhållande framkallar fara för smitta, finnes införd i flera
främmande länders lagstiftningar. Jag vill här endast i korthet beröra
den danska lagstiftningens bestämmelser i ämnet.
1 den danska lagen den 30 mars 1906 stadgas, att personer, som
lida av könssjukdom, äro pliktiga att underkasta sig offentlig behandling,
så framt de icke visa, att de hava förskaffat sig erforderlig privat vård.
Äro de smittade personernas förhållanden av den beskaffenhet, att sjukdomens
överförande till andra personer icke kan på ett betryggande
sätt förebyggas på annat sätt än genom deras isolerande, eller iakttaga
de icke dem till smittans förebyggande givna föreskrifter, skola de för
behandling inläggas på sjukhus. Fråga om inläggande på sjukhus avgöres
av° amtman nen, i Köpenhamn av politidirektören. Varje läkare
är skyldig ätt anmäla patient, som avbryter behandlingen i förtid eller
icke ställer sig givna föreskrifter till efterrättelse.
Såsom synes har den danska lagstiftningen fullständigt genomfört
de grundsatser jag i det föregående utvecklat.
På grund av vad jag sålunda anfört har jag ansett mig böra föreslå
en utsträckning av den utav kommittén föreslagna sanitära kontrollen
till att omfatta jämväl sådana könssjuka, som frivilligt sökt läkare, men
genom underlåtenhet att följa av läkaren givna föreskrifter framkalla
fara för smittas spridning. Jag har därför i huvudförslaget upptagit eu
bestämmelse om skyldighet för en var läkare, som har könssjuk under
behandling, att till" sundhetsinspektören i orten anmäla om den sjuke
underlåter att ställa sig till efterrättelse föreskrift, som av läkaren meddelats
angående behandlingen eller till förekommande av smittans spridning,
eller om den sjuke avbryter behandlingen utan att lör läkaren styrka,
att behandlingen av annan läkare övertagits. I anslutning till denna
bestämmelse har jag i förslaget infört stadgande om skyldighet lör sundhetsinspektör
att vid fall av anmälan utav förevarande art mot den sjuke
inleda ett förfarande av enahanda beskaffenhet som det föreslagna för
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr IM. f»!''
farandet mot anmälda smittkällor. Härjämte har jag i 3 § av förslaget infört
ett allmänt stadgande om skyldighet för varje könssjuk att underkasta sig
erforderlig läkarbehandling samt att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter,
som av läkaren meddelas angående behandlingen och till förekommande av
smittas spridning. Slutligen har jag, med hänsyn till önskvärdheten av
att de bestämmelser, som röra könssjukdomarnas motarbetande, så vitt
möjligt sammanföras i en författning, i förslaget upptagit de nuvarande
stadgande^ i kungl. kungörelsen den 3 december 1915 om anmälningsskyldighet
i visst fall beträffande könssjukdom i smittsamt skede, allenast
med den ändring, att den i nämnda kungörelse föreskrivna anmälan
skall av vederbörande läkare insändas till sundhetsinspektören i
orten och sedan av denne befordras till vederbörande pastorsämbete.
Min andra huvudsakliga avvikelse från kommitténs förslag till sanitära
tvångsåtgärder hänför sig till den av kommittén föreslagna sammankopplingen
av de sanitära åtgärderna med varning för lösdriveri på
grund av skörlevnad. Jag har icke kunnat undgå att finna, att de av
kommittéreservanterna och medicinalstyrelsen framställda anmärkningarna
mot nämnda sammankoppling måste tillerkännas berättigande. Kommitténs
motivering för sitt förslag i denna del är tämligen knapphändig,
och den av kommittén föreslagna anordningen synes mig icke stå i god
överensstämmelse med den uppfattning, kommittén i annat sammanhang
uttalat. Vid behandlingen av frågan om sanitärt inskridande på grundval
av åtal för vissa brott har kommittén till förmån för ett sådant
inskridande framhållit, att då ingripandet i dessa fall vore anknutet till
enstaka,. av åklagare beivrade förseelser, detsamma icke kunde leda till
någon fortgående preventiv kontroll. Härmed synes kommittén hava
medgivit, att ett sanitärt inskridande, som anknytes till varning för lösdriveri,
kan vara ägnat att leda tdl en dylik kontroll. En på grundval
av lösdrivarlagen anordnad fortgående preventiv kontroll skulle emellertid,
såsom kommittéreservanterna och medicinalstyrelsen framhållit, föga
skilja sig från det nuvarande reglementeringssystemet och otvivelaktigt
vara behäftad med de väsentligaste av -de brister, som i rättsligt, socialt
och moraliskt avseende vidlåda detta system. Då jag, såsom i det föregående
utvecklats, icke funnit mig kunna tillstyrka ett upprätthållande
av reglementeringen i någon form, har jag icke ansett tillrådligt att i
mitt föreliggande förslag upptaga de av kommittén föreslagna bestämmelsei,
som innebära att sanitärt tvangsförfarande inledes på grundval
av åtgärder enligt lösdrivarlagen. Ett ytterligare skäl för denna min
ståndpunkt har jag funnit i den för närvarande pågående revisionen av
opaginerad Kontrollera mot PDF
(30
Kungi. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 154.
lösdrivarlagstiftningen. Som jag i det föregående anmärkt, är det icke
uteslutet, att nämnda revision kan komma att föranleda en fullständig
omläggning av det korrektionella ingripandet mot skörlevande kvinnor.
Redan av denna anledning synes mig en sammanbindning mellan det
föreslagna sanitära förfarandet och den nuvarande lösdrivarlagen höra
undvikas. Slutligen vill jag framhålla, att även om upphävandet av förbindelsen
mellan" det sanitära förfarandet och lösdrivarlagen skulle medföra,
att en och annan smittkälla undginge upptäckt, detta mer än väl
torde uppvägas av den ökning i eftektivitet, som skulle tillföras det
sanitära förfarandet genom den i det föregående omförmälda utsträckningen
av detsammas räckvidd.
På grund av vad jag sålunda anfört har jag i förslaget icke
upptagit de av kommittén föreslagna bestämmelser, enligt vilka polismyndighet
skulle till sundhetsinspektör göra anmälan om personer, som
varnats eller häktats för lösdriveri på grund av skörlevnad, och sanitärt
tvångsförfarande mot sådana personer inledas.
Den tredje avvikelse, som mitt förslag företer från de i nu förevarande
hänseende av kommittén föreslagna bestämmelserna, gäller själva
gången av det sanitära tvångsförfarandet.
Enligt kommitténs förslag skall, då anmäld person underlåter att
ställa sig sundhetsinspektörs anmaning till efterrättelse, saken underställas
hälsovårdsmyndighetens prövning. Har sundhetsinspektörens anmaning
innefattat åläggande för en som smittkälla anmäld person att
underkasta sig läkarundersökning, kan hälsovårdsmyndigheten förordna
om sådan undersökning. För det fall att sundhetsinspektörens anmaning
inneburit föreläggande för en könssjuk person att låta intaga sig å sjukhus,
är hälsovårdsmyndigheten befogad att förordna om intagande å
sjukhus. Har däremot sundhetsinspektörens anmaning avsett ambulatorisk
vård, kan hälsovårdsmyndigheten icke omedelbart ålägga den sjuke
att låta intaga sig å sjukhus, utan måste till en början meddela den
sjuke förnyad föreskrift om ambulatorisk vård, och endast om jämväl
denna föreskrift av den sjuke åsidosattes, kan myndigheten förordna om
hans intagande å sjukhus. För verkställande av hälsovårdsmyndighets
förordnande om läkarundersökning och om intagande å sjukhus må
handräckning givas, dock först sedan det konstaterats, att den anmälde
vägrar att ställa sig förordnandet till efterrättelse. Det av hälsovårdsmyndigheten
meddelade förordnandet måste således först delgivas den
anmälde och man måste avvakta, hur han ställer sig till detsamma,
innan handräckning till verkställighet kan påkallas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ii]
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr Jö4.
Mot det sålunda av kommittén föreslagna förfarandet liar från (lera
av de i ärendet hörda myndigheterna riktats den anmärkningen, att proceduren
är allt för tung och omständlig för att möjliggöra ett snabbt
ingripande i brådskande fall. De i detta avseende framställda anmärkningarna
synas mig äga fullt fog. Att kommittén över huvud taget
funnit sig kunna ifrågasätta ett så omständligt förfarande torde förklaras
därav, att kommittén förutsatt, att den föreslagna proceduren mycket
sällan skulle komma till användning. Kommittén har nämligen framhållit,
att det givetvis måste ligga i de anmäldas eget välförstådda intresse
att ställa sig sundhetsinspektörens anmaningar och föreskrifter till
noggrann efterrättelse, då saken därigenom icke komme till någon annans
kännedom än vederbörande läkares och jämväl i övrigt medförde minsta
möjliga personliga obehag för dem själva. Härjämte har kommittén
ansett, att de anmälda ganska snart torde komma underfund med, att
de i flertalet fall hade föga eller intet att vinna genom att ärendet droges
under hälsovårdsmyndighetens prövning. Med hänsyn till den ställning
sundhetsinspektören intoge till hälsovårdsmyndigheten vore det
nämligen icke att förvänta, att denna annat än i sällsynta fall skulle
fatta beslut i annan riktning, än sundhetsinspektören tillstyrkte. På grund
härav har kommittén funnit sig kunna förutsätta, att hälsovårdsmyndigheterna
endast i undantagsfall skulle komma att få handlägga ärenden
av förevarande natur.
Vad kommittén sålunda anfört lärer väl i huvudsak vara riktigt.
De av kommittén omförmälda undantagsfall, då hälsovårdsmyndighetens
prövning komme att påkallas, torde emellertid merendels vara föranledda
av tredska från ansvarslösa könssjukas sida, och just i dessa fall lärer
faran för smittas spridning vara störst och följaktligen ett skyndsamt
avgörande mest av behovet påkallat. Det har därför synts mig oundgängligen
erforderligt att vidtaga en de! förenklingar i den av kommittén
föreslagna proceduren för att bereda möjlighet till ett snabbare
avgörande.
Vad till en början beträffar kommitténs förslag att förbehålla åt
hälsovårdsmyndigheten att meddela förordnande om läkarundersökning
och om intagande å sjukhus, torde detta i en hel del fall komma att
medföra en väsentlig tidsutdräkt. De ojämförligt flesta ärendena av förevarande
art skulle givetvis förekomma i städerna, där hälsovårdsmyndigheten
enligt förslaget skulle utgöras av hälsovårdsnämnden. Hälsovårdsnämndernas
sammanträden äro icke synnerligen täta, och nämndens
sammankallande till extra sammanträde torde ofta taga en viss tid
i anspråk. Understundom torde det till och med vara omöjligt att
62
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.
inom rimlig tid få till stånd en beslutmässig hälsovårdsnämnd. För att
härvidlag möjliggöra ett snabbare förfarande synes man lämpligen
kunna anlita den utvägen att medgiva sundhetsinspektören befogenhet
att i fall, då hälsovårdsmyudighetens beslut icke utan synnerlig fara för
smittans spridning kunde avvaktas, meddela interimistiskt förordnande
om läkarundersökning och om könssjuk persons intagande å sjukhus,
med skyldighet för sundhetsinspektören att omedelbart underställa sålunda
meddelat förordnande hälsovårdsmyndighetens prövning. Då sundhetsinspektören
är tjänsteläkare och såsom sådan handlar under tjänstemannaansvar,
synes det mig icke möta någon betänklighet att anförtro
honom en dylik befogenhet. Genom stadgandet att sundhetsinspektörens
förevarande beslut skulle underställas hälsovårdsmyndighetens prövning
torde erforderlig garanti mot missbruk vara vunnen.
Vad därefter angår kommitténs förslag att hälsovårdsmyndigheten i
vissa fall skulle vara nödsakad att förnya en av sundhetsinspektören
meddelad föreskrift om ambulatorisk vård och avvakta, huruvida denna
förnyade föreskrift av den försumlige åtlyddes, innan myndigheten kunde
förordna om hans intagande å sjukhus, synes mig detta innebära en
onödig omgång. Det torde knappast vara något att invända emot att
hälsovårdsmyndigheten medgives befogenhet att i varje fall, då någon
underlåtit att efterkomma av sundhetsinspektören ifråga om sjukbehandling
meddelad anmaning eller föreskrift, förordna om den försumliges
omedelbara intagande å sjukhus.
Slutligen torde verkställigheten av hälsovårdsmyndighetens beslut
kunna anordnas på ett snabbare sätt än det av kommittén föreslagna.
Sedan beslut om vidtagande av tvångsåtgärder blivit i behörig ordningfattat,
synes det mig icke medföra några betänkligheter att medgiva
omedelbar handräckning till sådant besluts verkställande, utan någon
avbidan på att den anmälde formligen vägrar att ställa sig beslutet till
efterrättelse. Nödig frist för godvilliga åtgärder har ju erbjudits under
sundhetsinspektörens föregående anmaningsförfarande.
På grund av vad jag sålunda anfört, har jag ifråga om det sanitära
tvångsförfarandets procedur i det föreliggande förslaget infört bestämmelser
av den innebörd jag nu utvecklat.
I andra avseenden än de nu nämnda har jag icke något att i huvudsak
erinra emot kommitténs förslag till sanitärt tvångsförfarande. En del
smärre avvikelser från kommittéförslaget torde jag få tillfälle beröra vid
redogörelsen för de särskilda bestämmelserna i de föreliggande lagförslagen.
Jag övergår nu till denna redogörelse och gör början med förslaget
till lag angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 154.
C.3
in. Specialmotivering.
1. Förslaget till lag angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.
1 § i detta förslag motsvarar 1 § i kommitténs huvudförslag. Legal- i §.
definitionen av begreppet könssjukdom i smittsamt skede är avfattad i
överensstämmelse med motsvarande definition i 8 kap. 2 § av lagen den
12 november 1915 om äktenskaps ingående och upplösning.
Bestämmelserna i 2 § motsvara stadgandena i 9 och 10 §§ av kom- 2 §.
mitténs förslag.
I 3 § stadgas skyldighet för var och en, som är angripen av köns- s §.
sjukdom, att underkasta sig erforderlig läkarbehandling samt att ställa
sig till efterrättelse föreskrift, som av läkare meddelas angående sjukdomens
behandling eller till förekommande av smittans spridning. Den
sålunda stadgade skyldigheten avser givetvis endast den tid, under vilken
sjukdomen befinner sig i smittsamt skede. Bestämmelserna innebära
emellertid förpliktelse för könssjuk patient att, om den behandlande
läkaren så föreskriver, inställa sig för observation på av läkaren bestämda
tider, även om speciell behandling icke pågår. Detta torde kunna få
särskild betydelse för tillsynen av syfilispatienter i sekundärstadiet.
Därest könssjuk person åsidosätter den i förevarande paragraf stadgade
skyldigheten, har den behandlande läkaren att jämlikt 9 § göra anmälan
till sundhetsinspektören, vilken det åligger att mot den anmälde inleda
sanitärt tvångsförfarande. Någon straffrättslig påföljd för underlåtenhet
att fullgöra paragrafens bestämmelser är icke stadgad.
Föreskrifterna i 4 § omhandla rätten till kostnadsfri undersökning 4 §.
och sjukvård samt motsvara bestämmelserna i 4 och 8 §§ av kommittéförslaget
med de avvikelser från dessa, för vilka i den allmänna
motiveringen redogjorts. Med uttrycket »utensilier» avses bomull, förbandsartiklar,
sprutor, sönder m. m.
I 5 § stadgas, vilka läkare skola verkställa kostnadsfri undersökning 5 §.
och behandling. Föreskrifterna härom motsvara i huvudsak stadgandena
i 5 § av kommitténs förslag med tillägg av de i det föregående berörda
bestämmelserna angående skyldighet för vissa städer att anordna poli
-
64 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 154.
kliniker. Angående nämnda polikliniker föreskrives särskilt, alt mottagningarna
å poliklinik skola anordnas med hänsyn till allmänhetens
bekvämlighet. Denna föreskrift avser i främsta rummet, att poliklinik
skall hållas öppen även på aftonen. Härjämte stadgas, att mottagningarna
å poliklinik skola anordnas så, att besök å polikliniken icke
röjer beskaffenheten av den sjukdom, för vilken vård sökes. Ifrågavarande
fordran torde lämpligen kunna uppfyllas på det sätt, att poliklinik
för könssjukdomar anordnas i samband med poliklinik för en del
andra sjukdomar, till exempel hudsjukdomar, kvinnosjukdomar eller dylikt.
I 5 § av kommitténs förslag har tjänsteläkares skyldighet att verkställa
kostnadsfri undersökning och behandling i visst fall gjorts beroende
av att vederbörande patient tillhör råkarens tjänstgöringsdistrikt. Denna
bestämmelse har icke upptagits i det föreliggande förslaget.
I 6 § avhandlas frågan om ersättning för kostnadsfri undersökning
och behandling. Kommittén har föreslagit, att nämnda ersättning skulle
utgå enligt den allmänna läkartaxan. Häremot har medicinalstyrelsen
framhållit, att den allmänna läkartaxans ersättningsbelopp vore alltför
låga för att kunna tillämpas på hithörande, understundom rätt krävande
och tidsödande förrättningar. Härjämte har styrelsen erinrat, att läkartaxans
ersättningsbelopp vore stadgade med hänsyn till den omständigheten,
att de taxan underkastade tjänsteläkarna till en del vore för sitt
arbete ersatta med vissa bestämda avlöningsförmåner. Enligt kommitténs
förslag skulle emellertid verkställandet av kostnadsfri undersökning och
behandling kunna uppdragas jämväl åt privatpraktiserande läkare. Att
erhålla en privatläkare, som vore villig att åtaga sig förevarande uppdrag
mot skyldighet att följa allmänna läkartaxan, skulle enligt styrelsens
förmenande vara förenat med betydande svårigheter. Av dessa skäl har
styrelsen föreslagit, att ersättning för den kostnadsfria undersökningen
och behandlingen skulle utgå efter en särskild taxa, avpassad efter det
arbete, som kunde tänkas i genomsnitt komma i fråga i varje fall. Sådan
taxa borde enligt styrelsens förmenande fastställas av Konungen.
Med hänsyn till vad medicinalstyrelsen sålunda anfört har i förevarande
paragraf upptagits bestämmelse därom, att ersättning för kostnadsfri
läkarundersökning och ambulatorisk behandling skall utgå enligt av
Konungen fastställd taxa. I sammanhang härmed torde emellertid böra
erinras om, att frågan om ändring av bestämmelserna i den allmänna
läkartaxan för närvarande är föremål för behandling av 1916 års provinsialläkarkommitté.
Skulle nämnda kommittés arbeten framdeles komma
att föranleda utfärdånde av ny allmän läkartaxa, är det ju möjligt, att
Kungl. Mnj-.ts Nåd. Proposition Nr 154. 65
denna taxas bestämmelser skulle kunna komma till användning även för
nu ifrågavarande förrättningar. I avbidau härå lärer särskild taxa i
förevarande fall böra tillämpas.
Stadgandena i 7 § motsvara föreskrifterna i 7 § av kommitténs förslag.
Bestämmelserna i 8 § motsvara stadgandena i 3 § av kommittéförslaget.
\ id meddelande av sådan föreskrift, som i förevarande paragraf
omförmäles, torde läkaren lämpligen böra anmoda den sjuke att skriftligen
erkänna mottagandet av den lämnade föreskriften. Ett sådant förfarande,
som redan nu användes av åtskilliga läkare, är uppenbarligen ägnat att
bos den sjuke ytterligare inskärpa vikten av att den givna föreskriften
iakttages och kan dessutom vara av betydelse i händelse en anmälan
mot den sjuke skulle behöva avgivas.
Enligt 9 § åligger det läkare att hos sundhetsinspektören anmäla,
om könssjuk patient underlåter att ställa sig till efterrättelse föreskrift,
som av läkaren jämlikt 8 § meddelats, eller avbryter behandlingen utan
att lör läkaren styrka, att behandlingen av annan läkare övertagits.
Detta stadgande innebär icke, att anmälan till sundhetsinspektören ovillkorligen
skall göras så snart läkaren konstaterat, att den sjuke avbrutit
behandlingen. I många fall torde det vara lämpligt, att läkaren till en
början anmodar den sjuke att till honom insända intyg att annan läkare
övertagit behandlingen och först om denna anmodan åsidosättes inskrider
med anmälan om saken.
De i 10 § upptagna bestämmelserna motsvara i huvudsak de nuvarande
stadgandena i kungl. kungörelsen den 3 december 1915 om
anmälningsskyldighet i visst fall beträffande könssjukdom i smittsamt
skede. Enligt berörda kungl. kungörelse skall anmälan av den behandlande
läkaren insändas till pastor i den församling, där den sjuke är
kyrkobokförd. Då enligt det föreliggande förslaget sundhetsinspektör
bär att mottaga alla övriga anmälningar om könssjuka, har det synts
lämpligast, att jämväl anmälningar av nu förevarande art insändas till
sundhetsinspektören. För den behandlande läkaren torde det vara mera
tilltalande att insända anmälan till en annan läkare än direkt till pastorsämbete.
Jämlikt 18 § i förslaget åligger det sundhetsinspektören att
vidare befordra de inkomna anmälningarna.
Stadgandena i 11 § behandla läkares skyldighet att efterforska och
anmäla smittkällor samt motsvara i huvudsak bestämmelserna i 13 § av
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 188 höft. (Nr 154.) 9
66
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.
kommittéförslaget. Könssjuk person är naturligtvis icke pliktig att för
den behandlande läkaren uppgiva, av vem smittan blivit överförd. Enligt
13 § i kommittéförslaget skulle vederbörande läkare uttryckligen fästa
den sjukes uppmärksamhet på detta förhållande. Ett sådant stadgande
torde vara ägnat att i viss mån försvaga läkarens vädjan till den sjuke
att bidraga till smittkällans oskadliggörande. Med hänsyn härtill har
stadgandet i fråga icke upptagits i det föreliggande förslaget.
Enligt förevarande paragraf åligger det den behandlande läkaren att
söka utröna, under vilka omständigheter smittan blivit överförd, samt till
sundhetsinspektören anmäla, vad i sådant avseende kunnat utrönas. Med
denna bestämmelse avses särskilt att befordra upptäckandet av partihotell,
flickställen och andra bordell-liknande företeelser. Jämlikt förslagets
25 § har sundhetsinspektören att bringa upptäckter av denna art
till vederbörande åklagares kännedom.
Den i 12 § föreskrivna anmälningsplikten är av rent statistisk natur
och avser att ersätta de nuvarande bestämmelserna i 59 § 6 mom. läkarinstruktionen.
Med hänsyn till den i det föregående berörda önskvärdheten
av att de stadganden, som hänföra sig till könssjukdomarnas bekämpande,
så vitt möjligt sammanföras i en författning, hava ifrågavarande
bestämmelser upptagits i det föreliggande lagförslaget.
Paragrafen ansluter sig till 12 § i kommitténs förslag med den
ändring, att föreskrift införts därom, att de förevarande icke nominativa
anmälningarna skola innehålla uppgift om den sjukes boningsort. Denna
föreskrift, som föranletts av yrkanden från statistiskt håll, avser att möjliggöra
en översikt över könssjukdomarnas lokala utbredning.
Bestämmelserna i 13 § avhandla allmän åklagares och domstols
skyldighet att i vissa fall göra anmälan till vederbörande tjänsteläkare
och motsvara stadgandena i 15 § av kommittéförslaget med de avvikelser,
för vilka redogörelse lämnats i den allmänna motiveringen.
Stadgandena i 14 § ansluta sig fullständigt till föreskrifterna i 16
§ av kommittéförslaget.
Bestämmelserna i 15 § avse det anmaningsförfarande, som omförmäles
i 17 § av kommitténs lagförslag. Jämlikt sistnämnda paragraf skulle
sundhetsinspektörens anmaning innefatta föreläggande för den anmälde
att låta undersöka sig antingen av läkare, som på grund av tjänsteställning
eller uppdrag hade att kostnadsfritt verkställa hithörande under
-
67
Kungi. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 154.
sökningar, eller ock av annan läkare, som av hälsovårdsmyndigheten i
förevarande avseende godkändes. Enligt vad kommittén anfört har med
ifrågavarande stadgande avsetts att bereda hälsovårdsmyndigheten tillfälle
att, då särskild anledning därtill förefunnes, kunna vägra godtagandet
av utfärdat läkarintyg. En sådan anordning synes i betänklig
grad ägnad att föranleda osäkerhet och konflikter, varför det icke ansetts
tillrådligt att upptaga densamma i det föreliggande förslaget.
Jämlikt förevarande paragraf har person, som blivit anmäld som smittkälla,
frihet att i och för läkarundersökning anlita läkare efter eget val. Emellertid
torde det vara lämpligt, att i sundhetsinspektörens nu ifrågavarande
anmaning meddelas uppgift om de läkare, som jämlikt förslagets
5 § hava att å vederbörande ort verkställa kostnadsfria undersökningar,
samt om dessa läkares adresser och mottagningstider.
Bestämmelserna i 16 § motsvara stadgandena i 18 § av kommitté- is §.
förslaget. Beträffande den i förevarande paragraf medgivna rätten att fritt
välja läkare för sjukbehandling hänvisas till vad under 15 § anförts.
Föreskrifterna i 17 § avhandla sundhetsinspektörs ingripande i de i? §.
fall, då anmälan enligt 9 § till honom inkommit, eller könssjuk, som
vårdas av sundhetsinspektören, avbrutit sjukbehandlingen utan att styrka,
att behandlingen av annan läkare övertagits.
För de fall, då könssjuk, som vårdas av sundhetsinspektören, utan
att avbryta behandlingen underlåter att efterkomma av sundhetsinspektören
enligt 8 § meddelad föreskrift, har det i förevarande paragraf
stadgade anmaningsförfarandet icke ansetts lämpligt. Angående sundhetsinspektörs
ingripande i sådana fall stadgas i 21 §.
Bestämmelserna i 18 § ansluta sig till stadgandena i kungl. kun- is §.
görelsen den 3 december 1915 om anmälningsskyldighet i visst fall beträffande
könssjukdom i smittsamt skede.
I 19 § första stycket hava sammanförts vissa bestämmelser angående 19 §.
formen för sundhetsinspektörs anmaningar. Dessa bestämmelser äro i
kommittéförslaget upptagna under de särskilda paragrafer, i vilka berörda
anmaningar där avhandlas.
Stadgandena i 19 § andra stycket motsvara föreskrifterna i 24 § av
kommitténs förslag.
Enligt 20 § åligger det sundhetsinspektör att underrätta vederbö- 20 §.
rande läkare om anmaning, som sundhetsinspektören funnit sig föranlåten
68
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.
att tilldela av läkaren vårdad patient. Syftet med denna bestämmelse
är att bereda den behandlande läkaren vägledning för bedömande av
patienten och tillfälle att härefter rätta sina föreskrifter för denne. Detta
torde kunna få särskild betydelse för de fall, då könssjuk person, som
blivit anmäld som smittkälla, tagits under behandling av annan läkare
än den, som anmält honom.
21 och 22 §§. Bestämmelserna i 21 och 22 §§ behandla hälsovårdsmyndighetens
ingripande i de fall, då av sundhetsinspektör given anmaning åsidosättes
eller könssjuk person, som vårdas av sundhetsinspektören själv, underlåter
att efterkomma av denne enligt 8 § meddelad föreskrift. För dessa
bestämmelser har redogörelse lämnats i den allmänna motiveringen.
23 §. 23 § innehåller enahanda bestämmelser som 25 § i kommittéför
slaget.
24 §. Stadgandena i 24 § ansluta sig till föreskrifterna i 26 § i kommit
téns
förslag.
25 §. 25 § innehåller föreskrift om sekretess rörande gjorda anmälningar
och vad i anledning därav förekommit. För att ifrågavarande föreskrift
skall erhålla full effektivitet erfordras att motsvarande bestämmelser införas
jämväl i tryckfrihetsförordningen.
26 §. 26 § motsvarar 29 § i kommittéförslaget.
27 §. I 27 § hava sammanförts de allmänna stadganden angående bli
vande
administrativa lagstiftningsåtgärder, som återfinnas under 2 och
30 §§ i kommittéförslaget.
28,29,30 och Bestämmelserna i 28, 29, 30 och 31 §§ ansluta sig i allt väsentligt
31 till de föreskrifter, som äro upptagna i 31, 32, 33 och 34 §§ i kommitténs
förslag.
2. Förslaget till lag om ändring i vissa delar av 14 och 18 kap.
strafflagen.
14 kap.
19 §. För att i möjligaste mån undvika rubbning av de i 14 kap. in
gående
paragrafernas ordningsnummer hava i 19 § sammanförts de nuvarande
stadgandena i 19 och 20 §§ av nämnda kap.
69
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.
21 § innehåller de i den allmänna motiveringen omförmälda be- 21 §
stämmelserna om straff för utsättande för eller överförande av könssjukdom.
Det i denna paragraf förekommande uttrycket »könssjukdom i smittsamt
skede» har här givetvis samma betydelse, som i 1 § av förslaget
till lag angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.
45 § har enahanda lydelse som motsvarande paragraf i kommitténs 4» §.
förslag, med iakttagande av den ändring, som införts genom lagen den
14 juni 1917, samt den ändring beträffande åtalsrätten, för vilken redogjorts
i den allmänna motiveringen.
46 § motsvarar 46 § i kommitténs förslag. Därvid har gjorts den 46 §.
ändring, som betingas av lagen den 17 maj 1912. Tillika har vid paragrafens
avfattning hänsyn tagits dels till det av särskilda sakunniga den
30 september 1915 avgivna betänkande med förslag om borttagande ur
lagstiftningen av straffpåföljden förlust av medborgerligt förtroende, dels
ock till det med anledning av nämnda betänkande inom justitiedepartementet
utarbetade och av lagrådet granskade förslaget till lag angående
ändring i vissa delar av strafflagen (infört som bilaga i propositionen
till 1917 års riksdag nr 170, sid. 51—56), vilket förslag är avsett att
framläggas för 1918 års riksdag.
18 kap.
För att vid upphävandet av stadgandena i 9 § undgå uteslutning 7, 8 och 9 §§.
av nämnda paragrafs ordningsnummer i kapitlet hava de nuvarande bestämmelserna
i 7 § uppdelats i två paragrafer med ordningsnummer 7
och 8 samt de nuvarande bestämmelserna i 8 § införts under 9 §.
För bestämmelserna i 11 § torde någon redogörelse utöver den i 11 §.
allmänna motiveringen lämnade icke vara erforderlig.
Sedan den i 12 § stadgade straffskalan i enlighet med kommitténs 12 §.
förslag utvidgats, har nämnda paragraf förändrats i överensstämmelse med
lagen den 17 mars 1905 om ändring i vissa strafflagens bestämmelser
angående förlust av medborgerligt förtroende. Vid avfattningen har vidare
iakttagits den ändring, som skett genom lagen den 14 juni 1917,
varjämte hänsyn tagits till det i det föregående under 14 kap. 46 § om
-
70
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.
förmälda förslaget om borttagande ur lagstiftningen av straffpåföljden
förlust av medborgerligt förtoende.
Departementschefen uppläste härefter de ifrågavarande lagförslagen,
vilka voro av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar, och hemställde,
att lagrådets utlåtande över förslaget till lag angående åtgärder
mot utbredning av könssjukdomar måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet samt att
förslaget till lag om ändring i vissa delar av 14 och 18 kap. strafflagen
måtte överlämnas till justitiedepartementet för vidare åtgärd.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna
bifall.
Ur protokollet:
o
Äke Karlholm.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 1.54.
71
inlaga.
Förslag
till
lusig
angående åtgärder mot utbredning ar könssjukdomar.
Härigenom förordnas som följer:
'' §•
Till könssjukdomar räknas i denna lag syfilis (lues), enkelt veneriskt
sår (ulcus molle, mjuk chancre) och dröppel (gonorrhea, gonorré), dock
endast så länge dessa sjukdomar äro i smittsamt skede.
Könssjukdom skall anses vara i smittsamt skede, så länge symtom
å smittsamhet förefinnas eller förnyat framträdande av sådana symtom
är att befara.
2 §•*
Närmaste befattningen med de åtgärder, som avse att förekomma
könssjukdomarnas utbredning, handhaves under hälsovårdsmyndighetens
inseende i stad, där stadsläkare finnes, av denne eller, om flera sådana
äro antagna, av den främste ibland dem och å annan ort av förste
provinsialläkaren i länet.
I stad, där stadsläkare finnes, må, då så prövas erforderligt, av
staden uppdragas åt särskild läkare att i vederbörande stadsläkares ställe
handhava ifrågavarande befattning. Sådan läkare utses av hälsovårdsnämnden,
som jämväl utfärdar instruktion för honom och övar inseende
över hans tjänsteverksamhet.
Läkare, varom nu är sagt, benämnes i denna lag sundhetsinspektör.
Med hälsovårdsmyndighet avses enligt denna lag i stad, där stadsläkare
finnes, hälsovårdsnämnden och å annan ort Konungens befallningshavande
i länet.
3 §•
Var och en, som är angripen av könssjukdom, är pliktig att underkasta
sig erforderlig läkarbehandling samt att ställa sig till efterrättelse
72
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.
föreskrift, som av läkare meddelas angående sjukdomens behandling
eller till förekommande av smittans spridning.
4 §•
Befarar någon sig vara angripen av könssjukdom, är han berättigad
att utan avgift bliva i sådant avseende undersökt, om han inställer sig
hos läkare, varom i 5 § sägs.
Den, som finnes behäftad med könssjukdom, men ej är i behov av
sjukhusvård, äger ock rätt att av sådan läkare utan avgift erhålla behandling
för sjukdomen, så framt det kan ske hos läkaren, ävensom
att kostnadsfritt bekomma läkemedel och utensilier, som därvid föreskrivas.
Erfordras enligt denna lag intyg angående undersökningen eller
behandlingen, skall sådant intyg av läkare, varom nyss sagts, utan avgift
till vederbörande utlämnas.
Könssjuk, för vilken sjukhusvård finnes erforderlig, äger att utan
avgift åtnjuta vård och underhåll å allmänt sjukhus i enlighet med vad
därom finnes särskilt stadgat.
5 §.
Kostnadsfri undersökning och behandling, varom i 4 § sägs, verkställes
av provinsialläkare, extra provinsialläkare, stadsläkare, köpingsläkare
och municipalläkare.
I stad, där stadsläkare finnes, må, då så prövas lämpligt, av staden
uppdragas åt annan läkare att i stadsläkares ställe utföra ifrågavarande
förrättning. Erfordras flera läkare för utförande av dylik förrättning,
vare staden pliktig ombesörja, att läkare till nödigt antal,
däribland så vitt lämpligen kan ske minst en kvinnlig, finnas för ändamålet
tillgängliga. Då beslut fattats att för ändamålet anställa särskild
läkare, utses sådan av hälsovårdsnämnden, som jämväl har att öva
inseende över hans tjänsteverksamhet och härför meddela nödiga föreskrifter.
I stad, som har ett invånarantal av tjugutusen eller därutöver, skall
tillfälle till sådan kostnadsfri undersökning och behandling, varom i 4 §
sägs, beredas å nödigt antal polikliniker. Kostnaden för sådan poliklinik,
med undantag av vad som enligt 6 § utgår av statsmedel, bestrides av
staden. Mottagningarna å poliklinik skola anordnas med hänsyn till
73
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.
allmänhetens bekvämlighet och på sådant sätt, att besök å polikliniken
icke röjer beskaffenheten av den sjukdom, för vilken vård sökes.
Läkare, som i andra stycket avses, ävensom föreståndare för i tredje
stycket, omförmäld poliklinik skall, där så kan ske, hava erhållit särskild
utbildning i fråga om könssjukdomar.
6 §•
Ersättning för förrättning, varom i 4 § sägs, däri inbegripen serologisk,
bakteriologisk eller annan dylik undersökning, där sådan av
läkaren anses erforderlig, utgår enligt av Konungen fastställd taxa och
bestrides, jämte kostnaden för föreskrivna läkemedel och utensilier, av
statsmedel.
Föreskrifter om sättet och ordningen för ersättningens utbekommande
meddelas av Konungen.
7 §•
Kan på sannolika skäl antagas, att könssjukdom vunnit utbredning
bland befolkningen å sådan ort på landet, som är belägen på längre
avstånd från vederbörande provinsial- eller extra provinsialläkares bostad,
äger Konungens. befallningshavande förordna nämnde läkare eller annan
läkare, som därtill kan finnas villig, att besöka orten för att tillhandagå
befolkningen med undersökning och behandling, varom i 4 § sägs.
För sådan resa utgår av statsmedel ersättning efter den klass i
gällande resereglemente, som är för provinsialläkare bestämd; och gälle
om ersättning för därvid utförd undersökning och behandling samt
föreskrivna läkemedel och utensilier vad i 6 § sägs.
8 §•
Läkare, som under utövning av läkarverksamhet iakttager fall av
könssjukdom, åligger att upplysa den sjuke om sjukdomens art och
smittfarlighet samt till honom överlämna föreskrift om vad han har
att iakttaga angående sjukdomens behandling och till förekommande av
smittans spridning. I sådan föreskrift skall särskilt erinras om gällande
bestämmelser angående förbud för könssjuk att ingå äktenskap
samt angående straff för gärning, som innebär fara för könssjukdoms
spridning.
Bihang till riksdagens protokoll 191S. 1 saml. 138 höft. (Nr 154.)
10
74
Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition Nr 154.
Från vad sålunda är stadgat skall dock undantag göras i det fall,
att läkaren finner den sjukes hälsotillstånd eller andra förhållanden oundgängligen
kräva, att sjukdomens beskaffenhet tillsvidare icke för honom
yppas, eller för den händelse den sjuke är barn under femton ar.
I sistnämnda fall har läkaren att i stället underrätta barnets målsman
eller annan, som har barnet i sin vard, om sjukdomens art och smittfarlighet,
så ock om vad som bör iakttagas till förekommande av smittans
spridning.
Formulär till föreskrift, som i denna paragraf omförmäles, fastställes
av medicinalstvrelsen.
9 §.
Finner läkare, som har könssjuk person under behandling, att den
sjuke underlåter att ställa sig till ''efterrättelse föreskrift, som av läkaren
jämlikt 8 § meddelats, eller har den sjuke avbrutit behandlingen utan
att för läkaren styrka, att behandlingen av annan läkare övertagits, är
läkaren pliktig att därom hos sundhetsinspektören i orten göra skriltlig
anmälan.
10 §.
Har läkare under utövning av läkarverksamhet iakttagit fall av
könssjukdom eller behandlat någon för sådan sjukdom och blir det läkaren
känt, att den sjuke, medan sjukdomen är i smittsamt skede, ämnar utan
att söka Konungens tillstånd'' träda i äktenskap, åligger det läkaren att
ofördröjligen hos sundhetsinspektören i orten gorå skriftlig anmälan om
förhållandet.
11 §•
Läkare, som under utövning av läkarverksamhet iakttagit fall
av könssjukdom, är pliktig att, där sjukdomen veterligen icke förut
blivit av annan läkare iakttagen eller behandlad, av den sjuke söka utröna,
av vem och under vilka omständigheter smittan blivit överförd,
samt senast inom nästa dags utgång till sundhetsinspektören i orten
skriftligen anmäla, vad i sådant avseende kunnat utrönas, med utsättande,
där någon angivits såsom smittkälla, av dennes namn och bostad.
av
12 §.
Läkare, som under utövning av läkarverksamhet iakttagit fall
könssjukdom, är pliktig att, där sjukdomen veterligen icke förut
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.
75
blivit av annan läkare iakttagen eller behandlad, senast inom nästa dags
utgång till sundhetsinspektören i orten om sjukdomsfallet göra skriftlig
anmälan, vari skall uppgivas sjukdomsbenämningen samt den sjukes kön,
ålder och boningsort, varemot den sjukes namn ej må utsättas.
Formulär till här omförmälda anmälningar fastställes av medicinalstyrelsen.
13 §.
Bliver någon av allmän åklagare ställd under åtal för brott, som
omförmäles i 14 kap. 21 §, 15 kap. 12, 13, 14 eller 15 §, 18 kap. 7,
8, 9 eller 10 § strafflagen, eller för gärning, som i 18 kap. 13 § 1
mom. samma lag sägs och som innebär uppfordran eller inbjudan till otukt,
åligger det åklagaren att, så snart stämning delgivits den tilltalade eller
denne blivit för brottet häktad, göra skriftlig anmälan därom i förra
fallet till sundhetsinspektören i orten och i det senare till den vid häktet
anställde eller anlitade läkaren.
Anhängiggöres sådan talan av enskild part, åligger det domstolen
att omedelbart efter målets första handläggning därom underrätta sundhetsinspektören
i orten eller, därest den tilltalade därvid förklarats häktad,
den vid häktet anställde eller anlitade läkaren.
14 §.
Finnes till sundhetsinspektören inkommen anmälan, som i 9, 11
eller 13 § omförmäles, avse person, som vistas inom annat hälsovårds.
distrikt, varde den överlämnad till sundhetsinspektören inom detta distrikt.
Avser sådan anmälan i tjänst varande medlem av krigsmanskap,
skall den överlämnas till vederbörande militärläkare. Anmälan angående
person, som är intagen i straff- eller tvångsarbetsanstalt eller häkte,
värde överlämnad till anstaltens eller häktets läkare.
15 §.
Har till sundhetsinspektören inkommit anmälan enligt 13 § eller
finnes uppgift om smittkälla, som lämnats i en enligt 11 § till honom
inkommen anmälan, vara grundad på sannolika skäl, och skall ej enligt
14 § anmälan överlämnas till annan läkare, tillställe sundhetsinspektören
den anmälde anmaning att inom utsatt kort tid till utrönande, huruvida
han är behäftad med könssjukdom, låta sig av läkare undersökas samt,
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.
76
såvitt undersökningen ej verkställes av sundhetsinspektören själv, därom
hos denne förete intyg.
Närmare föreskrifter angående sättet för undersökningens verkställande
utfärdas av medicinalstyrelsen, som jämväl har att fastställa
formulär till intyg, som över dylik undersökning utfärdas.
16 §.
Har vid undersökning, som enligt 15 § verkställts, den anmälde
funnits behäftad med könssjukdom, tillställe sundhetsinspektören den
sjuke anmaning att inom utsatt kort tid för undergående av sjukbehandling
inställa sig hos läkare samt, såvitt sjukbehandlingen ej verkställes
av sundhetsinspektören själv, därom hos denne förete intyg.
Anses den sjuke icke kunna utan synnerlig fara för smittans spridning
vårdas utom sjukhus, tillställe sundhetsinspektören honom anmaning
att inom utsatt kort tid låta intaga sig till vård å allmänt sjukhus och
till sundhetsinspektören insända intyg om intagandet.
17 §•
Har till simdhetsinspektör inkommit anmälan enligt 9 § eller
har könssjuk, som vårdas av sundhetsinspektören, avbrutit sjukbehandlingen
utan att för sundhetsinspektören styrka, att behandlingen av
annan läkare övertagits, tillställe sundhetsinspektören den sjuke anmaning,
som i 16 § sägs.
Föreligger från den sjukes sida uppenbar tredska, må dock ärendet
omedelbart behandlas på sätt i 21 § angives.
18 §.
Inkommer till sundhetsinspektör anmälan, som i 10 § sägs, åligger
det sundhetsinspektören att ofördröjligen översända anmälan till pastor
i den församling, där den anmälde är kyrkobokförd. Pastor har att,
därest äktenskapsbetyg för den anmälde är eller varder utfärdat, genast
översända anmälan till den myndighet, hos vilken hinder mot äktenskapet
må anmälas.
19 §.
Anmaning, varom i 15, 16 och 17 §§ sägs, skall meddelas skriftligt
och innehålla erinran om den påföljd, som för underlåtenhet att ställa
sig densamma till efterrättelse i 21 § angives.
77
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.
Avser anmaningen barn under femton år, skall densamma givas åt
barnets målsman eller annan, som har barnet i sin vård.
20 §.
Har könssjuk, som av sundhetsinspektör erhållit anmaning, varom
i 15, 16 eller 17 § sägs, enligt inkommet intyg tagits under behandling av
läkare, åligger det sundhetsinspektören att ofördröjligen meddela den
behandlande läkaren skriftlig underrättelse om den givna anmaningen
och anledningen till densamma.
21 §.
Underlåter någon att efterkomma av sundhetsinspektör meddelad
föreskrift, varom i 8 § sägs, eller anmaning, som i 15, 16 eller 17 §
omförmäles, varde ärendet av sundhetsinspektören hänskjutet till hälsovårdsmyndigheten,
som äger att om läkarundersökning eder om könssjuk
persons intagande å allmänt sjukhus förordna.
Anses hälsovårdsmyndighetens beslut icke kunna utan synnerlig fara
för smittans spridning avvaktas, må sundhetsinspektören meddela förordnande,
som i första stycket sägs. Sådant förordnande skall omedelbart
underställas hälsovårdsmyndighetens prövning. Förordnande lände
emellertid till efterrättelse, intill dess annorlunda kan varda i vederbörlig
ordning beslutat.
22 §.
För verkställande av förordnande, varom i 21 § sägs, äro sundhetsinspektör
och hälsovårdsmyndighet berättigade att av polismyndighet
och kronobetjäning erhålla erforderlig handräckning.
23 §.
Har till vederbörande militärläkare eller läkare vid straff- eller
tvångsarbetsanstalt eller häkte inkommit anmälan om person, varom i
14 § andra stycket sägs, ankomme å nämnda läkare att föranstalta om
undersökning till utrönande, huruvida den anmälde är behäftad med
könssjukdom, och, om sådan sjukdom föreligger, om nödig sjukbehandling.
24 §.
Finnes person, mot vilken förfarande enligt denna lag pågår, hava
flyttat till annat hälsovårdsdistrikt eller inträtt i eller upphört med tjänst
-
78
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.
göling såsom krigsman eller intagits i eller frigivits från straff- eller
tvångsarbetsanstalt eller häkte eller förflyttats från sådan anstalt eller
häkte till annan dylik anstalt eller annat häkte, vare vederbörande sundhetsinspektör,
militärläkare eller läkare vid anstalten eller häktet skyldig
att om vad i ärendet förekommit meddela skriftlig underrättelse till den
läkare, som enligt denna lag har att med ärendet taga vidare befattning.
25 §.
Vad hos hälsovårdsmyndighet eller sundhetsinspektör, militärläkare
eller läkare vid straff- eller tvångsarbetsanstalt eller häkte förekommit
i ärende, som avses i denna lag, må ej av någon, som på grund av
sin tjänstebefattning eller sitt uppdrag erhållit kunskap därom, yppas
för obehöriga. Protokoll och handlingar i sådant ärende skola så förvaras,
att de icke kunna av obehöriga åtkommas. Den, mot vilken förfarande
enligt denna lag inletts, vare berättigad att taga del av protokoll
och handlingar i ärendet; och äge i fall, då någon blivit ställd
under åtal för brott, varom i 14 kap. 21 § strafflagen förmäles, domstolen
och åklagaren att, på begäran, undfå besked, huru den föranstaltade
läkareundersökningen utfallit.
År på grund av anmälan, som enligt denna lag till sundhetsinspektören
inkommit, skälig anledning antaga, att gärning, som i 18 kap.
11 § strafflagen sägs, blivit övad, åligger det sundhetsinspektören att,
utan hinder av vad i första stycket är sagt, om förhållandet göra anmälan
till vederbörande åklagare.
26 §.
Mot hälsovårdsnämnds beslut i ärende, som avses i denna lag,
må talan föras genom besvär hos Konungens befallningshavande inom
tid, som eljest gäller för överklagande av hälsovårdsnämnds beslut.
I Konungens befallningshavandes beslut må ändring sökas genom
besvär hos Konungen inom den tid, som för överklagande av förvaltande
myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd.
Utan hinder av klagan lände beslut till efterrättelse intill dess
annorlunda kan varda vederbörligen förordnat.
27 §.
Om de särskilda åtgärder, som till motarbetande av könssjukdomarnas
utbredning kunna finnas erforderliga i fråga om krigsmanskap, förordnar
Konungen.
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.
79
Konungen förordnar ock om de åtgärder, som erfordras för att bland
allmänheten sprida kunskap om könssjukdomarnas natur och smittfarlighet,
om de medel, som stå till buds för att hindra smittas överförande,
och om skyldigheten för eu var, som angripits av sådan sjukdom, att
skyndsamt söka läkarvård.
28 §.
Åsidosätter ämbete- eller tjänsteman skyldighet, som enligt denna
lag åligger honom, ansvare såsom för tjänstefel.
Underlåter vid häkte anlitad läkare, som ej är att till ämbets- eller
tjänsteman hänföra, att iakttaga vad honom enligt 23 eller 24 §
åligger eller överträder annan än ämbets- eller tjänsteman vad i 25 §
första stycket stadgas, straffes med böter, högst femhundra kronor.
Försummar läkare att iakttaga vad honom enligt 8, 9, 10, 11 eller
12 § åligger och är ej försummelsen att såsom tjänstefel enligt första
stycket anse, böte högst tvåhundra kronor.
29 §.
Åtal för överträdelse, varom i 28 § andra eller tredje stycket sägs,
anhängiggöres vid allmän domstol och utföres av allmän åklagare.
30 §.
Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän
strafflag.
31 §.
Genom denna lag upphävas:
kungl. cirkuläret den 10 juni 1812 till samtliga landshövdingar
angående åtgärder till förekommande av veneriska smittans spridande,
kungl. breven den 3 april 1839 och den 27 mars 1843 angående
åtgärder till förekommande av veneriska smittans spridande genom från
utrikes ort ankommande skeppsbesättningar,
kungl. kungörelsen den 3 december 1915 om anmälningsskyldighet
i visst fall beträffande könssjukdom i smittosamt skede,
samt i övrigt alla av Kungl. Maj:t, Konungens befallningshavande,
eller annan myndighet utfärdade reglementen, påbud och föreskrifter, i
80
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.
vad desamma innehålla mot denna lag stridande bestämmelser angående
åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1919.
I stad, där inskrivning av lösaktiga kvinnor för läkarbesiktning ägt
rum, skall sådan inskrivning upphöra från och med dagen efter den, då
denna lag, enligt därå meddelad uppgift, av trycket utkommit i Svensk
författningssamling.
Kungl. Majrts Nåd. Proposition Nr 154.
81
Förslag
till
Lag
om ändring i vissa delar av 14 och 18 kap. strafflagen.
Härigenom förordnas, att 14 kap. 19, 20, 21, 45 och 46 §§ samt
18 kap. 7, 8, 9, 11 och 12 §§ strafflagen skola hava följande ändrade
lydelse:
14 KAP.
19 §.
Förgiftar någon i uppsåt att skada andra till liv eller hälsa, varor,
som till salu hållas; eller vad annat som helst, så att allmän fara för
människors liv eller hälsa därav kommer; dömes till straffarbete från
och med sex till och med tio år. Får någon av den förgiftning död
eller svår kroppsskada; vare lag, som i 18 § skils.
Har någon, utan uppsåt, orsakat förgiftning, som i 1 mom. sägs,
och söker ej, ändå att han det varse blivit, att faran därav, så vitt ske
kan, genast avvärja; vare förfallen till straffarbete från och med sex
månader till och med två år. Får någon av förgiftningen svår kroppsskada;
då skall till straffarbete från och med två till och med sex år
dömas. Ljuter någon därav döden; dömes till straffarbete från och med
sex till och med tio år.
20 §.
Bryter den, som till försäljning av gift berättigad är, emot föreskrift,
som till förekommande av missbruk eller skada därav blivit given,
eller säljer eller utlämnar den gift, som därtill oberättigad är, och får
någon av giftet döden; dömes till fängelse eller straffarbete i högst två
år. Får någon av giftet svår kroppsskada; då skall till fängelse i
högst sex månader dömas.
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 138 höft. (Nr 154.)
11
82
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.
21 §.
Har någon, som lider av könssjukdom i smittsamt skede, med vetskap
eller misstanke därom'' genom könsumgänge eller eljest under
övande av otukt utsatt annan för fara att bliva smittad; dömes till
fängelse eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, till böter,
ej under femtio riksdaler. Blev sjukdomen överförd, må straffet höjas
till straffarbete i högst två år.
Har någon på annat sätt, än nu är sagt, uppsåtligen eller genom
grov vårdslöshet utsatt annan för fara att bliva smittad av könssjukdom;
dömes till fängelse eller böter. Blev sjukdomen överförd; må ock
i ty fall straffet höjas till straffarbete i högst två år.
45 §.
Misshandel, som i 12 eller 13 § sägs, ändå att den skett emot maka,
styv- eller svärföräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar, förmyndare, husbonde
eller annan förman, så ock brott efter 15 eller 37 §, må ej åtalas
av allmän åklagare, där ej målsägande brottet till sådant åtal angiver,
eller det blivit förövat under sabbat eller vid sådant tillfälle eller å sådan
ort, som i 11 kap. 9 eller 15 § omförmäles. Har brott, som i 21 §
sägs, begåtts mot maka, må det ej av allmän åklagare åtalas, där det
ej av målsägande till sådant åtal angives.
Vållande, varom i 17 § sägs, må ej åtalas av annan än målsägande.
46 §.
Den, som gjort sig förfallen till straff efter 19 § 1 mom., 28 eller
40 §, eller i annat fall, än 34 § avser, fälles till straff efter 1 eller 2 §
eller 18 § 1 mom., skall ock dömas till påföljd enligt 2 kap. 19 §. Lag
samma vare, om någon efter 18 § 2 mom. eller 27 § prövas skyldigtill
straffarbete i minst sex månader.
18 KAP.
7 §•
Övar man otukt med kvinna, som ej fyllt tolv år, dömes till straffarbete
från och med fyra till och med åtta år och, om hon av gärningen
fick svår kroppsskada eller död, till straffarbete från och med
åtta till och med tio år eller på livstid.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.
83
8 §.
övar man otukt med kvinna, som fyllt tolv, men ej femton år,
dömes till straffarbete i högst två år eller fängelse i högst sex månader.
9 §•
Den, som övar otukt med avvita kvinna, dömes till straffarbete från
och med sex månader till och med fyra år.
. 11 §•
Var, som vanemässigt eller för att därmed bereda sig vinning förleder
till, förmedlar eller på annat sätt främjar otukt mellan andra;
dömes för koppleri till straffarbete i högst fyra år eller fängelse i högst
sex månader.
Till straff, som nu är sagt, skall ock dömas, där någon, utan att
hava gjort sig skyldig till sådant förfarande, som i 1 mom. sägs, för
egen vinning stadigvarande utnyttjar annans otuktiga levnadssätt.
12 §.
Föräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar, förmyndare, lärare eller
andra, som till otukt med annan förleda barn eller dem, som under
deras lydnad eller uppsikt ställda äro; varde, ändå att det ej skett på
sätt, som i 11 § sagt är, dömda till straffarbete från och med två till
och med sex år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande; må tiden
för straffarbetet till sex månader nedsättas eller ock till fängelse dömas.
Den, som efter denna § gjort sig skyldig till straffarbete i minst
sex månader, skall ock dömas till påföljd enligt 2 kap. 19 §.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1919.
84
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 154.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd fredagen
den 8 februari 1918.
Närvarande:
Justitieråden Gullstkand,
von Seth,
Wedberg,
Reo-erin^srådet Peanting-Gyleenbåga.
O O
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över civilärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 2 oktober
1917, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det
i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat
förslag till lag angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.
Tillika hade till lagrådet överlämnats utdrag av protokollet över
justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
samma den 2 oktober 1917, enligt vilket Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål
inhämtas över upprättat förslag till lag om ändring i vissa delar av
14 och 18 kap. strafflagen.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits av byråchefen i medicinalstyrelsen Sigurd Ribbing.
I anledning av förslagen avgå vos följande yttranden av lagrådet och
dess särskilda ledamöter:
Kimgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.
85
Förslag till lag angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.
8 och 9 §§.
Justitieråden Gallstrand och Wedberg:
Enligt vad kommittémotiven giva vid handen, har det icke varit
avsett, att i 8 § omförmälta skyldighet skall åligga läkaren i förhållande
till annan än patient. Med uttrycket »under utövning av läkarverksamhet»
har kommittén blott velat angiva, att det är likgiltigt, huruvida
patienten hänvänt sig till läkaren för könssjukdom eller för annan sjukdom.
Då emellertid paragrafens avfattning lärer innebära, att läkarens
ifrågavarande skyldighet inträder även när han under utövning av läkarverksamhet
tillfälligtvis iakttager könssjukdom hos annan än den, som
han undersöker eller vårdar, torde till angivande av verkliga meningen
någon omredigering böra vidtagas. Sker så, bör jämkning ske i vissa
följande paragrafer, som innehålla uttrycket »under utövning av läkarverksamhet
iakttagit».
Anmälningsskyldighet enligt 9 § åligger endast den läkare, som har
könssjuk person under behandling. Har läkare väl iakttagit könssjukdom
och meddelat den sjuke föreskrift enligt 8 §, men dock ej själv tagit
patienten under behandling, utgör dennes underlåtenhet att rätta sig
efter föreskriften ej anledning för läkaren att inskrida, med mindre han
är sundhetsinspektör (21 §) eller sådant fall föreligger, som avses i 10 §.
Att sålunda den sjuke genom att helt åsidosätta föreskriften om sjukdomens
behandling kan undandraga sig läkarens kontroll, synes icke
vara tillfredsställande. Det hemställes förty, att uttrycket »har könssjuk
person under behandling» måtte utbytas mot »på sätt i 8 § sägs, iakttagit
fall av könssjukdom», varav skulle föranledas viss jämkning av
paragrafen i övrigt. Tydligt är, att det föreslagna uttrycket även omfattar
den händelse, att läkaren behandlar en patient, vars könssjukdom
redan förut iakttagits av annan läkare. Det synes fördenskull överflödigt
att, på sätt flerstädes i förslaget skett, såsom skilda fall upptaga,
att könssjukdom iakttagits och att den behandlats.
86
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.
Justitierådet von Seth och regeringsrådet Planting-Gyllen})äga:
Mot stadgandet i 8 § i och för sig torde icke vara något att erinra.
Emellertid kan det ju mycket väl inträffa, att den läkare, som först
iakttager ett fall av könssjukdom, icke befattar sig med behandling av
dylika åkommor eller att den sjuke ej vill anlita honom för sin könssjukdom.
Den föreskrift angående sjukdomens behandling nämnde läkare har att
meddela kommer för sådan händelse att i främsta rummet innefatta anvisning
att söka annan läkare. Givetvis bör det sörjas för att denna
anvisning icke åsidosättes. Något stadgande av dylik innebörd finnes
emellertid icke i förslaget för annan händelse, än att föreskriften lämnats
av sundhetsinspektör, för vilket fall bestämmelse meddelas i första
stycket av 21 §. Vad i 9 § stadgas äger nämligen enligt ordalydelsen
icke avseende å annan läkare än den, som fått könssjuk person under
behandling.
Det förefinnes alltså härutinnan en lucka i förslaget, som bör
undanröjas.
11 och 12 §§.
Justitierådet Wedberg:
Då förutsättningarna för anmälningsskyldighet äro desamma enligt
båda dessa paragrafer, synes det lämpligt, att skyldigheten fullgöres
genom en enda anmälan enligt fastställt formulär. Ändras förslaget i
nu antydd riktning, lära i sammanhang härmed de båda paragraferna
böra hoparbetas till en, varvid beträffande anmälans innehåll främst
torde angivas vad därom är i 12 § stadgat.
13 §.
Justitierådet von Seth:
Förslaget upptager icke någon bestämmelse motsvarande den i 14 §
av kommitténs förslag, enligt vilken anmälan, som i förevarande paragraf
avses, skulle ske jämväl, då någon enligt bestämmelserna i lagen om
lösdrivares behandling varnats eller häktats för yrkesmässig skörlevnad.
Huvudskälet härtill kan med ledning av motiven sammanfattas därhän,
att man befarat att därigenom på en omväg få tillbaka reglementeringen,
som man på goda grunder velat för framtiden avskaffa.
87
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 154.
Det må ock medgivas, att det sätt, varpå kommittéförslaget genom
den avlattning 14 § fått begriinsat det sanitära ingripandet, kan giva
anledning till betänkligheter i nämnda riktning.
Å andra sidan lärer emellertid icke få förbises, att sannolikheten
att med tillhjälp av ett stadgande i ungefärlig överensstämmelse med
det i kommittéförslagets 14 § kunna anträffa och oskadliggöra smittokällor
är eu helt annan än den, som förefinnes att med begagnande av
de utvägar, som enligt det remitterade förslaget skulle stå till buds,
vinna något i nämnda hänseende; och då man ej dragit sig för att
låta ett åtal, huru obefogat det än må vara, enligt något av de i förevarande
paragraf uppräknade lagrummen i strafflagen berättiga till
tvångsingripande, synas tillräckliga skäl näppeligen föreligga att icke
begagna även de tillfällen därtill lösdrivarlagens tillämpning bereder.
De betänkligheter, som, på sätt ovan nämnts, mött mot ett godtagande
av kommitténs 14 § oförändrad, torde kunna hävas genom att
åt bestämmelserna om det sanitära ingripandet gives sådant innehåll,
att desamma icke komma att vidlådas av den ensidighet, som otvivelaktigt
förefinnes hos kommittéförslaget i denna del.
Detta synes kunna ske genom en sådan omredigering av den av
kommittén föreslagna formuleringen, att anmälan till sundhetsinspektör
eller läkare kommer att skola ske i varje fall, då beträffande någon,
som varnats eller häktats för lösdriveri, sådana upplysningar vunnits
om hans föregående levnadssätt, att anledning finnes till antagande,
såväl att han kan vara smittad av könssjukdom, som att han är att
anse som farlig såsom eventuell smittospridare. Genom en bestämmelse
av detta innehåll vunnes även den fördelen, att möjlighet bereddes att
indraga under förfarandet även en del manliga individer, som eljest
komme att lämnas oberörda av detsamma, t. ex. soutenörer, som saknade
andra förvärvskällor, vissa alkoholister och andra, vilkas levnadsvanor
göra dem misstänkta.
Eu bestämmelse sådan som den ifrågasatta förutsätter emellertid,
om den skall kunna få någon betydelse, att man har visshet, att även
efter en snart förestående revision av gällande bestämmelser om lösdrivarbehandlingen
sådana föreskrifter därom komma att gälla, att åtminstone
ett avsevärt antal av de individer, som nu falla under begreppet
lösdrivare, fortfarande komma att behandlas som sådana.
Så lärer väl emellertid komma att bliva förhållandet. Det kan ej
gärna förutsättas, att samhället skulle avstå från att ingripa mot sådana
från olika synpunkter farliga element som de, om vilka det här är
fråga. De skäl, som från vissa håll anförts emot att under behandlingen
88
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 154.
som lösdrivare indraga den typiskt kvinnliga formen av lösdriveriet,
ovillighet mot samhällsnyttig förvärvsverksamhet i förbindelse med prostitution,
synas mera träffa det nuvarande behandlingssättet än själva den
principiella frågan om det allmännas ingripande överhuvudtaget. Vad
sålunda t. ex. invändes därom, att man ej har utsikt att med lösdrivarförfarandet
träffa de allra yngsta individerna, beror givetvis på att det
i nu gällande författningar stadgade förfarandet är sådant, att det föga
lämpar sig att användas mot dessa ungdomar, och att man därför drager
sig för att tillämpa lagen mot dem. Ordnades däremot saken så, att
första steget mot en ungdomlig lösdrivare bleve en varning, som förbundes
med övervakning, ordnad i ungefärlig överensstämmelse med
den tillämnade övervakningen av villkorligt dömda, och som följaktligen
ej skulle behöva offentliggöras, och att nästa steg bleve intagning å
lämplig uppfostringsanstalt, vore nämnda betänklighet mot lagens tilllämpande
säkerligen i stort sett undanröjd. Den andra huvudinvändningen
eller den, att det nuvarande tvångsarbetet visat sig skäligen
ineffektivt gent emot de prostituerade, träffar ännu mindre själva principfrågan.
Detsamma kan med ungefär lika goda skäl anmärkas ifråga
om de manliga lösdrivarna. Även bland dem är återfallsprocenten synnerligen
stor, men att det allmänna därför borde avstå från att ingripa
mot dem, har veterligen icke från något håll ifrågasatts. Det torde för
övrigt vara så, att just det sätt, varpå lösdrivarlagen hittills tillämpats
mot de prostituerade kvinnorna, varit mera ägnat att motverka än att
befrämja deras återvändande till ett ordnat levnadssätt, men på detta
tillämpningssätt skulle det ju i varje fall komma att göras slut genom
förevarande lag.
1 vilken riktning en reform av lösdrivarlagen än kommer att gå,
synes det alltså kunna förutsättas, att en stor mängd från nu ifrågavarande
synpunkt smittofarliga individer komma att träffas av dess bestämmelser;
och det lärer under sådana förhållanden vara föga lämpligt
att, om man överhuvudtaget vill vidtaga åtgärder för smittokällors
uppspårande, frånsåga sig de jämförelsevis stora möjligheter i angivna
hänseende, som erbjudas genom ett sanitärt ingripande mot vissa kategorier
utav de av nämnda lags bestämmelser träffade individerna, förutsatt att
ingripandet även mot dem ordnas så, som förslaget stadgar beträffande
övriga misstänkta smittokällor, och i övrigt sker på riktigt sätt. Åven
för dessa individer själva är det ju av största vikt, att de så fort som
möjligt komma under ordentlig vård, i den mån de äro könssjuka.
Att man icke härigenom kan komma åt en stor kategori från smittosynpunkt
synnerligen farliga individer, de hemligt prostituerade kvin
-
89
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.
norna, är ju en sak, som icke kan hjälpas, då det givetvis icke kan
ifrågasättas, att på konstlad väg åt bestämmelserna mot lösdriveri skulle
givas en vidsträcktare tillämpning gent emot kvinnor än gent emot män.
Å andra sidan är det uppenbart, att med lämpliga föreskrifter om vad
som är att hänföra till lösdriveri och med en icke alltför formbunden
tillämpning av dessa en hel del till samhällsnyttigt arbete ovilliga individer
såväl av mankönet som av kvinnokönet, vilka nu under en eller
annan skenförevändning lyckas undandraga sig att behandlas som lösdrivare,
borde kunna berövas denna möjlighet.
14 §.
Lagrådet:
Det är tydligt, att sundhetsinspektören själv kan under utövning av
läkarverksamhet komma i sådan situation, att han, därest annan innehaft
hans befattning, skolat till denne göra anmälan jämlikt 9, 10 eller
11 §. Förslaget tager hänsyn till denna möjlighet, såvitt angår de i 9
§ åsyftade fallen, och meddelar härom särskilda bestämmelser i 17 och
21 §§. Någon motsvarighet till dessa bestämmelser finnes däremot ej
i vare sig 15 eller 18 § vilka avhandla sundhetsinspektörens åligganden
efter mottagen anmälan jämlikt 11 eller 10 §; och i det avseende,
varom förmäles i nu förevarande paragraf, finnes ej ens beträffande 9
§:s fall något omedelbart tillämpligt stadgande. Dessa inkonsekvenser
i förslaget böra avhjälpas antingen så, att sundhetsinspektörens skyldigheter
uti ifrågavarande hänseenden lämnas i allo utan uttrycklig reglering
i lagtexten, eller så, att samtliga fall där beaktas. Väljes den
senare utvägen, torde de antydda bestämmelserna i 17 och 21 §§
böra uppgå i ett särskilt stadgande av innehåll att, där jämlikt 9,
10 eller 11 § skyldigheten att hos sundhetsinspektör göra anmälan skulle
åligga honom själv, han har att förfara så, som hade anmälan till honom
inkommit.
Om de åtgärder beträffande statistiken, vilka, motsvarande anmälan
enligt 12 §, skola i nu avsett fall åligga sundhetsinspektören, torde föreskrifter,
i den mån sådana må befinnas nödiga, böra givas av vederbörande
administrativa myndighet.
Stadgandet i andra stycket om anmälans överlämnande till vederbörande
militärläkare vilar enligt kommittémotiven på den åskådning,
att menige och underbefäl av manskapet kunna, såsom stående under
krigslagarna, i disciplinär väg tillhållas att underkasta sig såväl läkarundersökning
som erforderlig sjukbehandling och att förty något sär
Bihang
till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 138 käft. (Nr 154.) 12
90
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.
skilt sanitärt tvångsförfarande mot dem icke behöver anordnas. Mot
denna åskådnings riktighet lärer någon invändning icke vara att göra.
Men förslagets beteckning för den grupp av krigsmän, beträffande vilken
undan tagsstadgandet skall tillämpas, torde, frånsett att den ej väl
överensstämmer med krigslagarnas uttryckssätt, knappast motsvara den
angivna grunden för stadgandet. Detta synes böra avse anmälningar
beträffande krigsmän av manskaps grad.
I detta sammanhang må jämväl påpekas, att »krigsmanskap» i 27
§ lärer böra utbytas mot »krigsmän», om man så vill med tillägget »av
manskaps grad».
25 §.
Lagrådet:
Protokoll och handlingar, varom här förmäles, torde vara av den
art, att frågan om deras tillgänglighet är att bedöma enligt tryckfrihetsförordningen.
Vad förevarande paragraf innehåller om rätt att taga del
av protokoll och handlingar bör alltså utgå; det tillhör ej allmän lag
att därom giva regler. Bestämmelsen, att protokoll och handlingar skola
så förvaras, att de icke kunna av obehöriga åtkommas, synes däremot
såsom eu blott ordningsföreskrift vara väl försvarlig, liksom även stadgandet
om skyldighet att lämna domstol eller åklagare besked om- resultatet
av läkarundersökning har sin uppgift att fylla vid sidan av grundlagens
bestämmelser.
31 §.
Lagrådet:
För tydligare angivande av syftet med det generella upphävande,
varom stadgas i sista ledet av denna paragraf, torde paragrafens avfattning
böra jämkas så, att upphävandet kommer att gälla de bestämmelser
uti ifrågavarande påbud och föreskrifter, vilka innefatta reglementering
av prostitution eller eljest strida mot nya lagen.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.
91
Förslag till lag om ändring i vissa delar av 14 och 18 kap. strafflagen.
14 kap.
21 §.
Justitierådet Wedberg:
Till avlägsnande av en redaktionell oegentlighet i första punkten
torde uttrycket »eljest under övande av otukt» böra utbytas mot »annan,
otuktig gärning».
Justitierådet von Seth:
Avfattningnn av första stycket skulle kunna giva anledning till en
säkerligen icke avsedd tydning beträffande förslagets ställning till frågan
om könsumgänges moralitet överhuvudtaget. Antydda oegentlighet i
formuleringen, så mycket anmärkningsvärdare som det här gäller en lag
av den framträdande ställning strafflagen intager, bör avhjälpas.
18 kap.
12 §.
Lagrådet:
Då jämlikt första stycket av denna paragraf straffarbete ej kan
ådömas för kortare tid än sex månader, torde ur andra stycket orden
»i minst sex månader» böra utgå, så att överensstämmelse vinnes med
strafflagens avfattning i övriga motsvarande lagrum, t. ex. 14 kap. 46 §,
beträffande vilken jämväl i det remitterade förslaget upptagna paragraf
någon jämkning i nu ifrågavarande avseende ej föreslås.
Ur protokollet:
Erik Öländer.
92
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.
Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 15
februari 1918.
N ärvarand e:
Hans excellens herr statsministern Eden,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden Petersson,
Schotte,
Petrén,
Nilson,
Löfgren,
friherre Palmstierna,
Rydén,
Undén,
Thorsson.
Chefen för civildepartementet statsrådet Schotte anmälde, efter gemensam
beredning med chefen för justitiedepartementet, lagrådets den 8
februari 1918 avgivna utlåtande över det inom civildepartementet utarbetade
förslaget till lag angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.
Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll anförde föredragande
departementschefen:
»Det föreliggande lagförslaget, som remitterats till lagrådet genom
Kungl. Maj:ts beslut den 2 oktober 1917, synes innebära en sådan lösning
av den sedan länge på dagordningen stående frågan om förbättrade
åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, att förslaget bör fullföljas
och framläggas för riksdagen. Mot förslagets principer har jag
således icke funnit anledning till särskild erinran, och synes detsamma
också i övrigt böra i allt väsentligt godtagas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr lr>4.
1)3
I fråga om 8 § av förslaget hava två av lagrådets ledamöter hemställt
om en omredigering därhän, att det måtte tydligt framgå, att den
i sagda paragraf omförmälda skyldigheten för läkare att meddela könssjuk
person vissa upplysningar och föreskrifter icke avser de fall, då
läkare tillfälligtvis iakttager könssjukdom hos annan än den, som han
undersöker eller vårdar. I anslutning härtill hava nämnda två ledamöter
av lagrådet jämväl hemställt om en omredigering av 9 § ävensom
om vissa i sammanhang härmed stående jämkningar i närmast följande
paragrafer.
Lagrådets två övriga ledamöter, som förklarat sig icke hava något
att erinra mot stadgandet i 8 § i och för sig, hava hemställt om sådant
tillägg ''till bestämmelserna i 9 §, att den i sistnämnda paragraf stadgade
anmälningsskyldigheten skulle utvidgas till att omfatta även de fall, då
könssjuk person åsidosätter honom av läkare meddelad anvisning att låta
behandla sig av annan läkare.
Enligt vad reglementeringskommitténs motivering giver vid handen,
har det icke varit avsett, att den i 8 § omförmälda skyldigheten skall åligga
läkaren i förhållande till annan än patient. Med det i paragrafen förekommande
uttrycket ''läkare, som under utövning av läkarverksamhet
iakttager fall av könssjukdom’, har man endast velat angiva, att det är
likgiltigt, om patienten hänvänt sig till läkaren för könssjukdom eller
för annan sjukdom. Någon anledning till avvikelse från kommitténs
ståndpunkt härutinnan synes mig icke föreligga. För att emellertid
innebörden av de förevarande bestämmelserna fullt otvetydigt skall komma
till uttryck, har jag ansett mig böra företaga den av förstnämnda två
ledamöter av lagrådet påyrkade omredigeringen av 8 och 9 §§ tillika
med härav föranledda jämkningar i 10 och 11 §§.
T enlighet med hemställan av en utav lagrådets ledamöter torde förslagets
11 och 12 §§ böra hoparbetas till en paragraf.
Vad av en utav lagrådets ledamöter anförts rörande önskvärdheten
av att i förslaget inrymdes eu bestämmelse i huvudsaklig överensstämmelse
med den i 14 § av kommittéförslaget upptagna har jag på de
av min företrädare i ämbetet vid förslagets remitterande till lagrådet
anförda grunder ej funnit mig kunna biträda.
Med anledning av lagrådets anmärkning under 14 § torde de bestämmelser
i 17 och 21 §§, vilka avse patient, som vårdas av sundhetsinspektören
själv, böra uppgå i ett gemensamt stadgande av innehåll
att, där jämlikt 9, 10 eller 11 § skyldigheten att hos sundhetsinspektör
göra anmälan skulle åligga sundhetsinspektören själv, sundhetsinspektören
har att förfara så, som hade anmälan till honom inkommit. Ifrågavarande
stadgande lärer lämpligen böra upptagas i särskild paragraf.
94
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.
Av lagrådet framställda anmärkningar mot 14 § andra stycket samt
25, 27 och 31 §§ synas böra föranleda ändringar i dessa paragrafer.
I enlighet med vad jag nu anfört har jag låtit inom civildepartementet
omarbeta det ifrågavarande förslaget, och hava därvid ytterligare
några smärre jämkningar av redaktionell art skett.»
»
Därefter anförde chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren:
»Jag är ense med chefen för civildepartementet därom, att det föreliggande
lagförslaget innebär en sådan reform av de nuvarande åtgärderna
mot utbredning av könssjukdomar, att det bör godtagas och för
riksdagen framläggas; och har jag för min del icke något att emot
förslaget erinra. 1 nära samband med ifrågavarande reform står emellertid
frågan om, vilka åtgärder från samhällets sida må kunna vidtagas
för att verksamt motarbeta prostitutionen och korrektivt ingripa mot vissa
av dess yttringar. Särskilt det korrektiva förfarandet mot prostituerade
kvinnor, såsom det för närvarande tillämpas, har varit föremål för åtskilliga
tungt vägande anmärkningar, såväl inom reglementeringskommittén
som på andra håll. Både ur allmänt sociala synpunkter och för
att den nu föreslagna lagstiftningen angående könssjukdomarnas bekämpande
skall vinna önskvärd fullständighet och effektivitet, torde det ock
vara erforderligt, att en omläggning av den korrektiva behandlingen av
omförmälda kvinnor vidtages. Detta innebär väsentligen en förändring
i de bestämmelser i lösdrivarlagen, som reglera ingripandet mot de
prostituerade kvinnorna. Något positivt förslag i detta avseende föreligger
icke för närvarande, och med hänsyn till den pågående revisionen
av lösdriverilagstiftningen i dess helhet lärer det icke kunna sättas i fråga
att nu föregripa resultatet av denna utredning. En väsentlig del av de
anmärkningar, som riktats mot den korrektiva behandlingen av de prostituerade
kvinnorna, hänför sig emellertid till formerna för anordnande
av dem ådömt tvångsarbete, och på denna punkt torde det vara möjligt
att redan nu genomföra vissa partiella reformer utan att avvakta en
fullständig revision av lösdriverilagstiftningen. Huru denna revision än
kommer att utfalla, torde det kunna förutses, att åtminstone en del prostituerade
alltjämt måste betraktas såsom lösdrivare och underkastas
tvångsarbete. Med hänsyn härtill synes det även för den framtida regleringen
av hithörande förhållanden vara av betydelse, att tvångsarbetet
erhåller en så tillfredsställande form som möjligt.
För att erhålla kännedom om fattigvårdslagstiftningskommitténs
ståndpunkt i förevarande avseende avlät jag, med föranledande av en
anhållan från chefen för civildepartementet, den 20 december 1917 till
Kunr/l. Maj:ts Nåd. Proposition Nr låd.
95
nämnda kommitté en skrivelse, däri jag anhöll om upplysning, huruvida
under den pågående revisionen av lösdriverilagstiftningen frågan
om behandlingen av prostituerade kvinnor varit föremål för utredning
samt huruvida något förslag, som berörde det korrektiva förfarandet
emot nämnda kvinnor, blivit utarbetat eller varit föremål för övervägande.
Särskilt anmodade jag kommittén att meddela, huruvida kommittén
under sitt arbete funnit anledning föreligga att, med hänsyn till
de särskilda syften, som tvångsarbetsanstalterna i riket avsåge att fylla,
ifrågasätta någon omläggning av dessa anstalters nuvarande organisation
och ledning.
Med anledning av denna min förfrågan har fattigvårdslagstiftningskommittén
i skrivelse den 16 januari innevarande år meddelat, att kommittén
efter en första förberedande behandling av frågan om revision
av lösdriverilagstiftningen uppgjort ett preliminärt förslag till lag angående
behandling av lösdrivare samt att nämnda lagförslag omfattade
jämväl prostituerade kvinnor. Då kommittén ansett sig böra i lagförslaget
medtaga ifrågavarande kategori av kvinnor, hade kommittén utgått
från den förutsättningen, att den blivande lagstiftningen skulle få
en starkare preventiv karaktär än för närvarande vore fallet samt att
en omorganisation skulle äga rum av tvångsarbetsanstalterna för kvinnor.
Denna ändrade organisation hade kommittén tänkt sig böra bestå bland
annat däri, att dessa anstalter skulle skiljas från fångvård sförvaltningen
och ställas under en direkt under justitiedepartementet lydande styrelse,
i vilken jämväl borde finnas ett par kvinnliga ledamöter. Det huvudsakliga
skälet för förslaget om anstalternas skiljande från fångvårdsförvaltningen
vore det, att kommittén så mycket som möjligt velat förhindra,
att tvångsarbetet finge karaktären av straff. Gällande lösdriverilagstiftning
hade icke så klart betonat behandlingens preventiva natur,
och då man nu sökte framhäva och utveckla denna, hade det ansetts
nödigt att lösa sambandet med fångvården.
Det synes mig uppenbart, att en omorganisation av tvångsarbetsanstalterna
för kvinnor i den riktning, som antydes i fattigvårdslagstiftningskommitténs
förevarande skrivelse, skulle innebära betydande fördelar. En sådan
omorganisation skulle säkerligen kraftigt befordra utvecklingen av en
individualiserad behandling av de på anstalterna intagna kvinnorna samt
bereda möjlighet för en stödjande omvårdnad om dessa kvinnor även
sedan de lämnat anstalterna. Härjämte skulle man utan tvivel kunna
påräkna, att den ifrågasatta särskilda styrelsen för arbetsanstalterna, i
den mån densamma under sin verksamhet förvärvat erfarenhet, skulle
kunna framföra åtskilliga initiativ och förslag till reformering av förfarandet
mot de prostituerade kvinnorna över huvud taget, vilket ju
96
Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.
skulle bliva av värde för den förestående revisionen av lagstiftningen på
detta område. Det i fattigvårdslagstiftningskommitténs förenämnda skrivelse
givna uppslaget synes mig därför förtjänt av synnerligt beaktande.
Frågans vikt kräver emellertid, att densamma underkastas ytterligare
utredning, särskilt genom inhämtande av yttranden från fångvårdsstyrelsen
och socialstyrelsen.
Med hänsyn härtill kan det för närvarande icke beräknas, när ett
definitivt förslag i ämnet kan föreligga. Vid sådant förhållande synes
den pågående utredningen icke böra förhindra, att det förevarande förslaget
till lag angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar omedelbart
överlämnas till riksdagens prövning.
En annan fråga, som synes mig påkalla uppmärksamhet i samband
med den nu föreslagna lagstiftningen, är spörsmålet om införande i vår
rätt av särskilda straffbestämmelser mot utpressning. Såväl det föreliggande
förslaget till lag angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar
som det i sammanhang med detta lagförslag stående förslaget
till lag om ändring i vissa delar av 14 och 18 kap. strafflagen röra
sig på ett område, där faran för utpressning ligger ganska nära till
hands. Vår gällande straffrätts bestämmelser mot utpressning äro synnerligen
ofullständiga, i det att enligt desamma utpressning är straffbar
endast om den innebär sådant tvång eller hot, som omförmäles i 22
och 23 §§ av 15 kap. strafflagen. Med dessa straffbestämmelser träffas
icke eller i varje fall endast ofullständigt den form av utpressning, som
söker vinna sitt syfte genom hot om åtal eller anmälan för brottslig
gärning eller genom hot om framförande av ärekränkande beskyllningar.
De anförda bestämmelserna taga icke heller någon särskild hänsyn till
de fall av tvång eller hot, som föranledas av vinningslystnad. En komplettering
av strafflagens bestämmelser i förevarande avseende synes mig
av många skäl väl behövlig, och jag har också vidtagit åtgärder för utarbetande
av ett förslag i sådan riktning. Då det uppenbarligen är av
vikt, att den ifrågavarande strafflagsändringen så vitt möjligt ansluter
sig till de riktlinjer, som komma att uppdragas under den pågående
revisionen av strafflagen i dess helhet, har jag av professor Johan Thyrén
inhämtat upplysning angående strafflagsrevisionens fortskridande på
detta område. Professor Thyrén har härvid meddelat, att ingående förarbeten
till kapitlet om frihetsbrotten redan äro av honom verkställda,
samt att det kan förväntas, att utarbetandet av det förberedande utkastet
till strafflag vid nästkommande års början fortskridit så långt,
att definitiv ställning till utpressningsbrotten blivit fattad. Då det vid
sådant förhållande förefinnes grundad förhoppning, att ett förslag till
opaginerad Kontrollera mot PDF
07
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.
straffbestämmelser mot utpressning skall kunna föreläggas nästa års
riksdag, finner jag icke någon anledning att i avbidan på utarbetandet
av nämnda lagförslag uppskjuta genomförandet av den förevarande lagstiftningen
till könssjukdomarnas bekämpande.»
Härefter uppläste statsrådet Schotte det i enlighet med vad ovan
anförts omarbetade lagförslaget samt hemställde, att detsamma måtte,
jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen
förordna, att till riksdagen skulle avlåtas proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Gunnar C or in.
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 138 haft. (Nr loé.)
13
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1918:357 Skrivelse till Konungen i anledning av Kunql. Maj:ts proposition med förslag till lag angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar. s. 1 i texten
- LU 1918:62 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar. s. 1 i texten
Doktrin (2)
2 kopplingar i 1 dokument.
- JT 1999/00 s. 846 s. 849 · s. 850 i texten · dokumentnivå