Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar

1918-02-15 · 97 sidor, varav 85 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 85 av 97 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1918:154, Med förslag till lag angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 154.

1

Nr 154.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag

till lag angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar;

given Stockholms slott den 15 februari 1918.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Knngl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå

riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag angående åtgärder

mot utbredning av könssjukdomar.

Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

GUSTAF.

Axel Schotte.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 138 höft. (Nr 154.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.

Förslag

till

Lag

angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.

Härigenom förordnas som följer:

i §•

Till könssjukdomar räknas i denna lag syfilis (kies), enkelt veneriskt

sår (ulcus molle, mjuk chancre) och dröppel (gonorrhea, gonorré),

dock endast så länge dessa sjukdomar äro i smittsamt skede.

Könssjukdom skall anses vara i smittsamt skede, så länge symtom

å smittsamhet förefinnas eller förnyat framträdande av sådana symtom

är att befara.

2 §•

Närmaste befattningen med de åtgärder, som avse att förekomma

könssjukdomarnas utbredning, handhaves under hälsovårdsmyndighetens

inseende i stad, där stadsläkare finnes, av denne eller, om flera sådana

äro antagna, av den främste ibland dem och å annan ort av förste provinsialläkaren

i länet.

I stad, där stadsläkare finnes, må, då så prövas erforderligt, av

staden uppdragas åt särskild läkare att i vederbörande stadsläkares ställe

handhava ifrågavarande befattning. Sådan läkare utses av hälsovårdsnämnden,

som jämväl utfärdar instruktion för honom och övar inseende

över hans tjänsteverksamhet.

Läkare, som här avses, benämnes i denna lag sundhetsinspektör.

Med hälsovårdsmyndighet avses enligt denna lag i stad, där stadsläkare

finnes, hälsovårdsnämnden och å annan ort Konungens befallningshavande

i länet.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.

3 §•

Var och en, som är angripen av könssjukdom, är pliktig att underkasta

sig erforderlig läkarbehandling samt att ställa sig till efterrättelse

föreskrift, som av läkare meddelas angående sjukdomens behandling

eller till förekommande av smittans spridning.

4 §•

Befarar någon sig vara angripen av könssjukdom, är han berättigad

att utan avgift bliva i sådant avseende undersökt, om han inställer sig

hos läkare, som i 5 § avses.

Den, som finnes behäftad med könssjukdom, men ej är i behov av

sjukhusvård, äger ock rätt att av sådan läkare utan avgift erhålla behandling

för sjukdomen, så framt det kan ske hos läkaren, ävensom

att kostnadsfritt bekomma läkemedel och utensilier, som därvid föreskrivas.

Erfordras enligt denna lag intyg angående uudersökningen eller

behandlingen, skall sådant intyg av läkare, som i 5 § avses, utan avgift

till vederbörande utlämnas.

Könssjuk, för vilken sjukhusvård finnes erforderlig, äger att utan

avgift åtnjuta vård och underhåll å allmänt sjukhus i enlighet med vad

därom finnes särskilt stadgat.

5 §•

Kostnadsfri undersökning och behandling, varom i 4 § sägs, verkställes

av provinsialläkare, extra provinsialläkare, stadsläkare, köpingsläkare

och municipalläkare.

I stad, där stadsläkare finnes, må, då så prövas lämpligt, av staden

uppdragas åt annan läkare att i stadsläkares ställe utföra ifrågavarande

förrättning. Erfordras flera läkare för utförande av dylik förrättning,

vare staden pliktig ombesörja, att läkare till nödigt antal, däribland

så vitt lämpligen kan ske minst en kvinnlig, finnas för ändamålet

tillgängliga. Då beslut fattats att för ändamålet anställa särskild

läkare, utses sådan av hälsovårdsnämnden, som jämväl har att öva

inseende över hans tjänsteverksamhet och härför meddela nödiga föreskrifter.

I stad, som har ett invånarantal av tjugutusen eller därutöver,

skall tillfälle till sådan kostnadsfri undersökning och behandling, varom

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Ma,j:ts Nåd. Proposition Nr 154.

i 4 § sägs, beredas å nödigt antal polikliniker. Kostnaden för sådan

poliklinik, med undantag av vad som enligt 6 § utgår av statsmedel,

bestrides av staden. Mottagningarna å poliklinik skola anordnas med

hänsyn till allmänhetens bekvämlighet och på sådant sätt, att besök

å polikliniken icke röjer beskaffenheten av den sjukdom, för vilken

vård sökes.

Läkare, som i andra stycket avses, ävensom föreståndare för i tredje

stycket omförmäld poliklinik skall, där så kan ske, hava erhållit särskild

utbildning i fråga om könssjukdomar.

6 §•

Ersättning för förrättning, varom i 4 § sägs, däri inbegripen serologisk,

bakteriologisk eller annan dylik undersökning, som av läkaren

ansetts erforderlig, utgår enligt av Konungen fastställd taxa och

bestrides, jämte kostnaden för föreskrivna läkemedel och utensilier, av

statsmedel.

Föreskrifter om sättet och ordningen för ersättningens utbekommande

meddelas av Konungen.

7 §•

Kan på sannolika skäl antagas, att könssjukdom vunnit utbredning

bland befolkningen å sådan ort på landet, som är belägen på

längre avstånd från vederbörande provinsial- eller extra provinsialläkares

bostad, äger Konungens befallningshavande förordna nämnde läkare

eller annan läkare, som därtill kan finnas villig, att besöka orten för

att tillhandagå befolkningen med undersökning och behandling, varom

i 4 § sägs.

För sådan resa utgår av statsmedel ersättning efter den klass i

gällande resereglemente, som är för provinsialläkare bestämd; och gälle

om ersättning för därvid utförd undersökning och behandling samt föreskrivna

läkemedel och utensilier vad i 6 § sägs.

8 §•

Iakttager läkare könssjukdom hos någon, vilken han undersöker

eller behandlar, åligger det läkaren att upplysa den sjuke om sjukdomens

art och smittfarlighet samt till honom överlämna föreskrift om vad

han har att iakttaga angående sjukdomens behandling och till förekom
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 154.

5

mande av smittans spridning. I sådan föreskrift skall särskilt erinras om

gällande bestämmelser angående förbud för könssjuk att ingå äktenskap

samt angående straff för gärning, som innebär fara för könssjukdoms

spridning.

Från vad sålunda är stadgat skall dock undantag göras i det fall,

att läkaren finner den sjukes hälsotillstånd eller andra förhållanden oundgängligen

kräva, att sjukdomens beskaffenhet tillsvidare icke för honom

yppas, eller för den händelse den sjuke är barn under femton år. I

sistnämnda fall har läkaren att i stället underrätta barnets målsman eller

annan, som har barnet i sin vård, om sjukdomens art och smittfarlighet,

så ock om vad som bör iakttagas till förekommande av smittans

spridning.

Formulär till föreskrift, ''som i denna paragraf omförmäles, fastställes

av medicinalstyrelsen.

9 §•

Finner läkare, som på sätt i 8 § sägs iakttagit fall av könssjukdom,

att den sjuke underlåter att ställa sig till efterrättelse föreskrift,

som enligt sagda paragraf meddelats, eller har den sjuke avbrutit behandling

hos läkaren utan att för denne styrka, att behandlingen av

annan läkare övertagits, är läkaren pliktig att därom hos sundhetsinspektören

i orten göra skriftlig anmälan.

10 §.

Har läkare på sätt i 8 § sägs iakttagit fall av könssjukdom och

blir det läkaren känt, att den sjuke, medan sjukdomen är i smittsamt

skede, ämnar utan att söka Konungens tillstånd träda i äktenskap,

åligger det läkaren att ofördröjligen hos sundhetsinspektören i orten

göra skriftlig anmälan om förhållandet.

11 §•

Läkare, som på sätt i 8 § sägs iakttagit fall av könssjukdom, är

pliktig att, där sjukdomen veterligen icke förut blivit av annan läkare

iakttagen, av den sjuke söka utröna, av vem och under vilka omständigheter

smittan blivit överförd. I fall, varom nu är sagt, har läkaren

att senast inom nästa dags utgång till sundhetsinspektören i orten göra

skriftlig anmälan, vari skall uppgivas dels sjukdomsbenämningen samt

den sjukes kön, ålder och boningsort, varemot den sjukes namn ej må

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.

utsättas, dels ock vad i avseende å smittans överförande kunnat utrönas,

med utsättande, där någon angivits såsom smittkälla, av dennes

namn och bostad.

Formulär till anmälan enligt denna paragraf fastställes av medicinalstyrelsen.

12 §.

Bliver någon av allmän åklagare ställd under åtal för brott, som

omförmäles i 14 kap. 21 §, 15 kap. 12, 13, 14 eller 15 §, 18 kap. 7,

8, 9 eller 10 § strafflagen, eller för gärning, varom i 18 kap. 13 § 1

mom. samma lag sägs och som innebär uppfordran eller inbjudan till otukt,

åligger det åklagaren att, så snart stämning delgivits den tilltalade eller

denne blivit för brottet häktad, göra skriftlig anmälan därom i förra

fallet till sundhetsinspektören i orten och i det senare till den vid häktet

anställde eller anlitade läkaren.

Anhängiggöres sådan talan av enskild part, åligger det domstolen

att omedelbart efter målets första handläggning därom underrätta sundhetsinspektören

i orten eller, därest den tilltalade därvid förklarats häktad,

den vid häktet anställde eller anlitade läkaren.

13 §.

Finnes till sundhetsinspektören inkommen anmälan, som i 9, 11

eller 12 § omförmäles, avse person, som vistas inom annat hälsovårdsdistrikt,

värde den överlämnad till sundhetsinspektören inom detta distrikt.

Avser sådan anmälan i tjänst varande krigsman av manskaps grad,

skall den överlämnas till vederbörande militärläkare. Anmälan angående

person, som är intagen i straff- eller tvångsarbetsanstalt eller häkte,

varde överlämnad till anstaltens eller häktets läkare.

14 §.

Har till sundhetsinspektören inkommit anmälan enligt 12 § eller

finnes uppgift om smittkälla, som lämnats i en enligt 11 § till honom

inkommen anmälan, vara grundad på sannolika skäl, och skall ej enligt

13 § anmälan överlämnas till annan läkare, tillställe sundhetsinspektören

den anmälde anmaning att inom utsatt kort tid till utrönande, huruvida

han är behäftad med könssjukdom, låta sig av läkare undersökas samt,

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 154.

såvitt undersökningen ej verkställes av sundhetsinspektören själv, därom

hos denne förete intyg.

Närmare föreskrifter angående sättet för undersökningens verkställande

utfärdas av medicinalstyrelsen, som jämväl har att fastställa

formulär till intyg, som över dylik undersökning utfärdas.

15 §.

Har vid undersökning, som enligt 14 § verkställts, den anmälde

funnits behäftad med könssjukdom, tillställe sundhetsinspektören den

sjuke anmaning att inom utsatt kort tid för undergående av sjukbehandling

inställa sig hos läkare samt, såvitt sjukbehandlingen ej verkställes

av sundhetsinspektören själv, därom hos denne förete intyg.

Anses den sjuke icke kunna utan synnerlig fara för smittans spridning

vardas utom sjukhus, tillställe sundhetsinspektören honom anmaning

att inom utsatt kort tid låta intaga sig till vård å allmänt sjukhus och

till sundhetsinspektören insända intyg om intagandet.

16 §.

Har till sundhetsinspektör inkommit anmälan enligt 9 §, tillställe

sundhetsinspektören den sjuke anmaning, som i 15 § sägs.

Föreligger från den sjukes sida uppenbar tredska, må dock ärendet

omedelbart behandlas på sätt i 21 § angives.

17 §.

Inkommer till sundhetsinspektör anmälan, varom i 10 § sägs, åligger

det sundhetsinspektören att ofördröjligen översända anmälan till pastor

i den församling, där den anmälde är kyrkobokförd. Pastor har att,

därest äktenskapsbetyg för den anmälde är eller varder utfärdat, genast

översändg, anmälan till den myndighet, hos vilken hinder mot äktenskapet

må anmälas.

18 §.

Där jämlikt 9, 10 eller 11 § skyldighet att hos sundhetsinspektör

gorå anmälan skulle åligga sundhetsinspektören själv, har sundhetsinspektören

att förfara så, som hade anmälan till honom inkommit.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 154.

19 §.

Anmaning, varom i 14, 15 och 16 §§ sägs, skall meddelas skriftligt

och innehålla erinran om den påföljd, som för underlåtenhet att ställa

sig densamma till efterrättelse i 21 § angives.

Avser anmaningen barn under femton år, skall densamma givas åt

barnets målsman eller annan, som har barnet i sin vård.

20 §.

Har könssjuk, som av sundhetsinspektör erhållit anmaning, varom

i 14,15 eller 16 § sägs, enligt inkommet intyg tagits under behandling av

läkare, åligger det sundhetsinspektören att ofördröjligen meddela den

behandlande läkaren skriftlig underrättelse om den givna anmaningen

och anledningen till densamma.

21 §.

Underlåter någon att efterkomma av sundhetsinspektör meddelad

anmaning, som i 14, 15 eller 16 § omförmäles, varde ärendet av sundhetsinspektören

hänskjutet till hälsovårdsmyndigheten, som äger att förordna

om läkarundersökning eller om könssjuk persons intagande å allmänt

sjukhus. _

Anses hälsovårdsmyndighetens beslut icke kunna utan synnerlig fara

för smittans spridning avvaktas, må sundhetsinspektören meddela förordnande,

varom i första stycket sägs. Sådant förordnande skall omedelbart

underställas hälsovårdsmyndighetens prövning. Förordnande lände

emellertid till efterrättelse, intill dess annorlunda kan varda i vederbörlig

ordning beslutat.

22 §.

För verkställande av förordnande, varom i 21 § sägs, äro sundhetsinspektör

och hälsovårdsmyndighet berättigade att av polismyndighet

och kronohetjäning erhålla erforderlig handräckning.

23 §.

Har till vederbörande militärläkare eller läkare vid straff- eller

tvångsarbetsanstalt eller häkte inkommit anmälan om person, varom i

13 § andra stycket sägs, ankomme å nämnda läkare att föranstalta om

undersökning till utrönande, huruvida den anmälde är behäftad med

könssjukdom, och, om sådan sjukdom föreligger, om nödig sjukbehandling.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 154.

9

24 §.

Finnes person, mot vilken förfarande enligt denna lag pågår, hava

flyttat till annat hälsovårdsdistrikt eller inträtt i eller upphört med tjänstgöring

såsom krigsman eller intagits i eller frigivits från straff- eller

tvångsarbetsanstalt eller häkte eller förflyttats från sådan anstalt eller

häkte till annan dylik anstalt eller annat häkte, vare vederbörande sundhetsinspektör,

militärläkare eller läkare vid anstalten eller häktet skyldig

att om vad i ärendet förekommit meddela skriftlig underrättelse till den

läkare, som enligt denna lag har att med ärendet taga vidare befattning.

25 §.

Vad hos hälsovårdsmyndighet eller sundhetsinspektör, militärläkare

■eller läkare vid straff- eller tvångsarbetsanstalt eller häkte förekommit

i ärende, som avses i denna lag, må. ej av någon, som på grund av

sin tjänstebefattning eller sitt uppdrag erhållit kunskap därom, yppas

för obehöriga. Protokoll och handlingar i sådant ärende skola så förvaras,

att de icke kunna av obehöriga åtkommas. I fall, då någon blivit

ställd under åtal för brott, varom i 14 kap. 21 § strafflagen förmäles,

äga domstolen och åklagaren att, på begäran, undfå besked, huru den

föranstaltade läkarundersökningen utfallit.

År på grund av anmälan, som enligt denna lag till sundhetsinspektören

inkommit, skälig anledning antaga, att gärning, varom i 18 kap.

11 § strafflagen sägs, blivit övad, åligger det sundhetsinspektören att,

utan hinder av vad i första stycket är sagt, om förhållandet göra

anmälan till vederbörande åklagare.

26 §.

Mot hälsovårdsnämnds beslut i ärende, som avses i denna lag,

må talan föras genom besvär hos Konungens befallningshavande inom

tid, som eljest gäller för överklagande av hälsovårdsnämnds beslut.

I Konungens befallningshavandes beslut må ändring sökas genom

besvär hos Konungen inom den tid, som för överklagande av förvaltande

myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd.

Utan hinder av klagan lände beslut till efterrättelse intill dess

annorlunda kan varda vederbörligen förordnat.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 138 käft. (Nr 154.)

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 154.

27 §.

Om de särskilda åtgärder, som till motarbetande av könssjukdomarnas

utbredning kunna finnas erforderliga i fråga om krigsmän, förordnar

Konungen.

Konungen förordnar ock om de åtgärder, som erfordras för att bland

allmänheten sprida kunskap om könssjukdomarnas natur och smittfarlighet,

om medel, som stå till buds för att hindra smittas överförande, och

om skyldigheten för en var, som angripits av sådan sjukdom, att skyndsamt

söka läkarvård.

28 §.

Åsidosätter ämbets- eller tjänsteman skyldighet, som enligt denna

lag åligger honom, ansvare såsom för tjänstefel.

Underlåter vid häkte anlitad läkare, som ej är att till ämbets- eller

tjänsteman hänföra, att iakttaga vad honom enligt 23 eller 24 §

åligger eller överträder annan än ämbets- eller tjänsteman vad i 25 §

första stycket stadgas, straffes med böter, högst femhundra kronor.

Försummar läkare att iakttaga vad honom enligt 8, 9, 10 eller

11 § åligger och är ej försummelsen att såsom tjänstefel enligt första

* stycket anse, böte högst tvåhundra kronor.

29 §.

Åtal för överträdelse, varom i 28 § sägs, anhängiggöres vid allmän

domstol och utföres av allmän åklagare.

30 §.

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan. Saknas tillgång

till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän

strafflag.

31 §.

Genom denna lag upphävas:

kungl. cirkuläret den 10 juni 1812 till samtliga landshövdingar

angående åtgärder till förekommande av veneriska smittans spridande,

kungl. breven den 3 april 1839 och den 27 mars 1843 angående

åtgärder till förekommande av veneriska smittans spridande genom från

utrikes ort ankommande skeppsbesättningar,

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr lt>4.

kungl. kungörelsen den 3 december 1915 om anmälningsskyldighet

i visst fall beträffande könssjukdom i smittsamt skede,

samt i övrigt alla av Kungl. Maj:t, Konungens befallningshavande

eller annan myndighet utfärdade reglementen, påbud och föreskrifter, i

vad desamma innefatta reglementering av prostitutionen eller eljest

innehålla mot denna lag stridande bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1919; dock att i stad, där

inskrivning av lösaktiga kvinnor för läkarbesiktning ägt rum, sådan inskrivning

skall upphöra från och med dagen efter den, då denna lag,

enligt därå meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 2

oktober 1917.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Swartz,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lindman,

Statsråden Stenberg,

Falk,

Hammarström,

Mårten Ericsson,

Åkerman,

Carleson,

Hans Ericson,

Dahlberg,

Murray.

Chefen för civildepartementet, statsrådet Murray yttrade:

Spörsmålet om vidtagande av elfektiva åtgärder för motarbetande

av könssjukdomarnas spridning har sedan länge stått på dagordningen

och synes mig nu hava kommit i ett skick, som möjliggör ärendets

framläggande för riksdagen. Innan jag närmare ingår på det nu föreliggande

förslaget i ämnet, vilket utarbetats efter gemensam beredning

med statsrådet och chefen för justitiedepartementet, anser jag mig dock

böra nämna några ord om de förhållanden, under vilka förslaget tillkommit.

I. Inledning.

I skrivelse den 11 maj 1903 anhöll riksdagen, med anledning av

en inom andra kammaren väckt motion, att Kungl. Maj:t måtte låta

utreda, vilka åtgärder från samhällets sida borde vidtagas för att på ett

humanare och tillika verksammare sätt än nu skedde motarbeta de smittsamma

könssjukdomarnas spridning samt till riksdagen inkomma med

de framställningar, som av denna utredning kunde föranledas. Med

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.

anledning härav uppdrog Kungl. Maj: t den 6 november 1903 åt en

kommitté av sju personer att verkställa sådan utredning samt att avgiva

det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Sedan under fortgången

av kommitténs arbeten en del av densammas ledamöter på underdånig

ansökan erhållit entledigande från dem meddelat uppdrag samt

två av kommittéledamöterna avlidit, erhöll kommittén slutligen den sammansättningen,

att kommitténs ordförande var häradshövdingen J. Wold

samt dess ledamöter voro förste stadsläkaren i Stockholm, medicine doktorn

1. Andersson, professorn vid kungl. karolinska mediko-kirurgiska institutet,

medicine doktorn J. E. Johansson, numera expeditionschefen filosofie

doktorn C. Malmroth, professorn vid kungl. karolinska mediko-kirurgiska

institutet, medicine doktorn M. Möller, numera häradshövdingen B. A.

Petrén och direktören O. Westerberg.

Den sålunda sammansatta kommittén avgav den 31 december 1910

betänkande och förslag i ämnet. Det synnerligen omfattande betänkandet

finnes tillgängligt i tryck och torde därför icke behöva här refereras.

Jag återkommer längre fram till huvudgrunderna för det av kommittén

framlagda förslaget och inskränker mig nu till att erinra därom, att detsamma

innefattade förslag till lag angående åtgärder mot utbredning av

smittsamma könssjukdomar, förslag till lag angående ändrad lydelse av vissa

delar av 14 och 18 kap. strafflagen samt förslag till vissa ändringar i

gällande lasarettsstadga, sjukstugestadga, läkarinstruktion och instruktion

för medicinalstyrelsen. Till betänkandet voro fogade särskilda yttranden

av kommittéledamöterna Johansson och Westerberg, vilka förenat sig om

ett från kommittémajoritetens ståndpunkt avvikande förslag till lag angående

åtgärder mot utbredning av smittsamma könssjukdomar, men i

övrigt biträtt de av kommittén framställda förslagen.

Över kommitterades betänkande och förslag har medicinalstyrelsen,

efter hörande av Kungl. Maj:ts samtliga befallningshavande, landstingen,

svenska läkarsällskapet med flere myndigheter och korporationer, den 30

juni 1915 avgivit utlåtande. I detta utlåtande meddelade styrelsen en

sammanfattande redogörelse för samtliga de till styrelsen inkomna yttrandena

i ärendet. Åven medicinalstyrelsens utlåtande är i tryck tillgängligt,

vadan varken detta eller de av de olika myndigheterna och korporationerna

avgivna yttrandena torde böra nu återgivas. Vid styrelsens

utlåtande voro fogade särskilda yttranden av medicinalråden E. Sederholm,

F. Bissmark och F. Block, vilka var för sig uttalat skiljaktig

mening beträffande vissa delar av den föreliggande frågan.

Härjämte hava fångvårdsstyrelsen, arméförvaltningen, marinförvaltningen,

kommerskollegium och överstyrelsen för rikets allmänna läroverk

yttrat sig ifråga om särskilda detaljer av kommittéförslaget.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.

Med anledning av de i vissa avseenden delade meningar, som kommit

till uttryck i de över kommittéförslaget avgivna yttrandena, har förslaget

inom civildepartementet gjorts till föremål för vidare bearbetning

av överläkaren vid sjukhuset S:t Göran, docenten vid kungl. karolinska

mediko-kirurgiska institutet medicine doktorn K. Marcus och byråchefen

i medicinalstyrelsen S. Ribbing, vilka av mig jämlikt nådigt bemyndigande

den 13 augusti 1917 för sådant ändamål tillkallats. Deri sålunda verkställda

bearbetningen synes mig giva vid handen, att därest kommittéförslaget

underkastas vissa förändringar, avseende dels en utvidgning

av detsammas räckvidd, dels ock en del jämkningar av huvudsakligen

teknisk art, förslaget torde kunna läggas till grund för en lagstiftning,

som är ägnad att fylla berättigade krav ur såväl hälsovårdens som samhällsmoralens

synpunkt.

Vid sådant förhållande lärer det icke kunna anses tillrådligt att

längre uppskjuta lösningen av förevarande viktiga fråga. De försvarsmedel

mot könssjukdomarnas härjningar, vilka vår nuvarande lagstiftning

erbjuder, äro, om än på sin tid tillfredsställande, numera i väsentliga

delar föråldrade och kunna icke anses lämna samhället det

skydd, som med hänsyn till dessa sjukdomars ödesdigra verkningar

oundgängligen erfordras. Då det kan förväntas, att det nu pågående

kriget bland sina följder kommer att medföra en betydande ökning av

könssjukdomarnas frekvens inom Europa, varav vårt land icke lärer

kunna undgå att röna inflytande, synes det mig så mycket mera angeläget.

att våra skyddsmedel mot sjukdomarna i fråga utan vidare dröjsmål

bringas i överensstämmelse med nutida fordringar. På grund härav

tillåter jag mig nu att förelägga Eders Kungl. Maj:t förslag till lag angående

åtgärder mot utbredning av könssjukdomar och förslag till lag

om ändring i vissa delar av 14 och 18 kap. strafflagen. Ett genomförande

av dessa lagförslag påkallar vissa ändringar i gällande lasarettsstadga,

sjukstugestadga, läkarinstruktion och instruktion för medicinalstyrelsen,

men då sistnämnda författningsändringar icke torde behöva

underställas riksdagens prövning, lärer det icke vara anledning att

nu upptaga desamma till behandling i vidare män, än som av sammanhanget

med de föreliggande lagförslagen påkallas.

Efter denna redogörelse lör vad i ärendet hittills förekommit och

för de skäl, som föranlett mig att nu upptaga frågan, övergår jag till

II. Förslagets huvudprinciper.

Kampen mot de smittsamma könssjukdomarna föres huvudsakligen

på tvenne linjer, nämligen dels genom åtgärder för beredande av sjuk
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr l,r>4.

vård åt könssjuka och underlättande av tillgången till sådan vård, dels

ock genom sanitära eller straffrättsliga tvångsåtgärder mot sådana personer,

vilka sprida eller kunna befaras sprida könssjukdomarnas smitta.

De lagförslag, som jag ämnar framlägga, innefatta bestämmelser i båda

dessa avseenden. Jag vill till en början redogöra för den förstnämnda

gruppen av åtgärder.

1) Åtgärder för underlättande av sjukvård åt könssjuka.

I fråga om åtgärder för underlättande av sjukvård åt könssjuka

mtar Sverige som bekant en rangställning bland Europas länder, i

det att hos oss vården å sjukhus för könssjuka allt sedan 1800-talets

första decennier varit kostnadsfri. De författningsbestämmelser, som för

närvarande reglera detta förhållande, återfinnas i lasarettsstadgan av den

18 oktober 1901, där det föreskrives, att person, behäftad med venerisk

sjukdom i smittsamt stadium, skall å lasarett njuta underhåll och övriga

sjukhusförmåner kostnadsfritt, såvida han vårdas å allmänt rum, samt

att sådan person äger rätt att, i händelse lasarettsvård är för honom

behövlig, bliva å lasarett intagen utan ansvarsförbindelse eller annat för

intagning eljest erforderligt intyg. Omkostnaderna för ifrågavarande

sjukvård bestridas jämlikt kungl. kungörelsen den 26 augusti 1873

av . den allmänna sjukvårdsavgiften. Det torde utan meningsskiljaktighet

erkännas, att den kostnadsfria sjukhusvården varit av väsentlig

betydelse för bekämpandet av könssjukdomarna i vårt land. Kommittén

uttalar ock härom den meningen, att den förbättring i fråga om

könssjukdomarnas frekvens, som gjort sig gällande under det förflutna

århundradet, tillika med förevarande sjukdomars nutilldags jämförelsevis

ringa utbredning å landsbygden, till stor del äro att tillskriva den kostnadsfria

sjukhusvården. I syfte att göra ifrågavarande sjukhusvård än

lättare tillgänglig* och för de sjuka mera tilltalande än för närvarande

är fallet föreslår kommittén emellertid en del ändringar av bestämmelserna

i gällande lasaretts- och sjukstugestadgor. De sålunda föreslagna

författningsändringarna avse i huvudsak att bereda könssjuka tillfälle till

vård å flera sjukvårdsanstalter, än för närvarande är fallet, samt att avskaffa

de nuvarande s. k. kuravdelningarna och anordna sjukhusvården av de

könssjuka på enahanda sätt, som vården av andra sjuka. Mot kommitténs

förslag härutinnan har jag icke något att erinra, utan torde detsamma

böra i sammanhang med förevarande lagstiftning genomföras.

Utveckling av

den kostnadsfria

vården

å sjukhus.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.

Av skäl, som förut anförts, lärer emellertid ett ingående på förslagets

detaljer icke nu vara erforderligt.

Underlättad

vård utom

sjukhus (ambulatorisk

vård).

Kommittén.

Vid sidan av nyss omförmälda förslag till utveckling av den kostnadsfria

vården å sjukhus har kommittén framställt förslag om införande

av kostnadsfri behandling utom sjukhus för sådana könssjuka,. som äro

mindre bemedlade. Kommittén anför härom, att även om de föreslagna

förbättringarna i den kostnadsfria vården å sjukhus kunde förväntas

leda därtill, att de könssjuka i större utsträckning än för närvarande

vore fallet komme att begagna sig av denna förmån,, man . dock alltid

måste räkna med att det stora flertalet av dem såsom hittills icke komme

att taga sjukhusvård i anspråk. De könssjuka vore nämligen oftast

icke svårare sjuka, än att de alltjämt kunde fortsätta med sina vanliga

sysselsättningar, och i flertalet fall krävde ifrågavarande sjukdomar icke

med nödvändighet behandling å sjukhus. I regel kunde behandling med

framgång meddelas även utom sjukhus, och det övervägande antalet

könssjuka, som över huvud taget förskaffade sig läkarvard, läte numera

behandla sig ambulatoriskt. I syfte att förmå de könssjuka att i så

stor utsträckning som möjligt hänvända sig till läkare har. kommittén i

sitt huvudförslag upptagit bestämmelser om rätt för varje mindre bemedlad

person att i avseende å smittsam könssjukdom kostnadsfritt

erhålla undersökning, behandling och läkemedel, om han inställer sig hos

läkare, som har att verkställa hithörande förrättningar. Förrättningarna

i fråga skola enligt förslaget i första hand verkställas av vederbörande

stads- och provinsialläkare. Erfordras i stad flera läkare, för ändamålet,

skall staden vara pliktig ombesörja att läkare till nödigt antal finnas

härför tillgängliga. Bland de sålunda i stad särskilt antagna läkarna

borde, där så kunde ske, minst en vara kvinnlig.

Härjämte har kommittén föreslagit ett stadgande, som bemyndigar

Konungens befallningshavande att i fall, då könssjukdom vunnit utbredning

å sådan ort på landet, som är belägen pa längre avstånd från vederbörande

tjänsteläkares bostad, förordna läkare att besöka orten för

att tillhandagå befolkningen med kostnadsfri undersökning.

Kostnaden för den av kommittén föreslagna fria behandlingen, däri

inberäknat ersättning för de av Konungens befallningshavande eventuellt

förordnade läkarnes resor, skulle enligt förslaget bestridas av den

allmänna sjukvårdsavgiften inom vederbörande landstingsområde.

Medicinal- Mot kommitténs förslag i förevarande avseende har medicinalstyrel
»tyreieen.

gen framgtänt en del erinringar. Till en början har styrelsen hemställt, att

s. 17 Kontrollera mot PDF

finne)!. Mnj:ls Nåd. Proposition AV AV/. 17

ratten till kostnadsfri ambulatorisk vård icke måtte begränsas till mindre

bemodlade personer, utan utsträckas till alla könssjuka, oavsett deras förmögenhetsställning.

Tillika bär styrelsen uttalat den meningen, att i den

ifrågavarande kostnadsfria behandlingen borde inbegripas jämväl alla erforderliga

serologiska och bakteriologiska undersökningar samt att rätten

att kostnadsfritt erhålla av läkaren föreskrivna läkemedel borde utvidgas

att omfatta även utensilier, som icke äro hänförliga till läkemedel

i egentlig mening. Slutligen har styrelsen hemställt, att ersättningen

för kostnadsfri undersökning och behandling i stället för att bestridas

av den allmänna sjukvårdsavgiften måtte utgå av statsmedel.

Det synes mig uppenbart, att införandet av rätt till kostnadsfri nepartementsambulatorisk

vård är ett kraftigt hjälpmedel i samhällets kamp mot chefen''

könssjukdomarna. En huvudsaklig åtgärd för motarbetandet av dessa

sjukdomar måste alltid vara att söka förmå så många könssjuka som

möjligt att frivilligt underkasta sig läkarbehandling. En förutsättning

för att den ifrågavarande åtgärden skall erhålla full effektivitet är emellertid,

att det för rätt till kostnadsfri behandling icke kräves, att den

sjuke skall prestera bevis på mindre god ekonomisk ställning. Såsom

medicinalstyrelsen framhållit, skulle en fordran på sådant bevis kunna

föranleda, att mången könssjuk underläte att förskaffa sig erforderlig

vård. Härtill kommer, att det förslag till lag angående åtgärder mot

utbredning av könssjukdomar, som jag nu går att framlägga, på sätt jag

framdeles får närmare utveckla innebär en utvidgning av kommitténs

motsvarande förslag därutinnan, att enligt mitt förslag varje könssjuk

person har skyldighet att underkasta sig erforderlig läkarbehandling,

under det att kommittéförslaget stannat vid att föreskriva sådan skyldighet

allenast för den, som blivit i vederbörlig ordning anmäld som

smittkälla. För sistnämnda kategori av sjuka har kommittén föreslagit

rätt till kostnadsfri ambulatorisk behandling utan avseende å förmögenhetsställning.

En konsekvens av den utav mig föreslagna utsträckningen

av skyldigheten att underkasta sig läkarbehandling lärer vara, att jämväl

rätten att kostnadsfritt erhålla sådan behandling utsträckes till alla

könssjuka. Med hänsyn härtill har jag i 4 § av det nu framlagda

förslaget till lag angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar

upptagit bestämmelser, som ansluta sig till vad medicinalstyrelsen i nu

förevarande avseende föreslagit.

I fråga om omfattningen av den kostnadsfria sjukvården biträder

jag medicinalstyrelsens förslag att i densamma uttryckligen inbegripas

serologisk och bakteriologisk undersökning samt sådana av läkaren föreBihang

till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 138 käft. (Nr 154.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.

skrivna utensilier, som icke äro hänförliga till läkemedel i egentlig

mening.

Yad angår frågan om bestridandet av kostnaderna för den fria

ambulatoriska vården skulle det visserligen ligga närmast till hands att

nämnda kostnader, på sätt kommittén föreslagit, bestredes av den allmänna

sjukvårdsavgiften, som ju enligt gällande bestämmelser är avsedd

att företrädesvis användas till beredande av kostnadsfri vård åt veneriskt

sjuka. Mot en sådan anordning kan emellertid riktas den invändningen,

att densamma skulle komma att ställa sig oproportionellt dyrbar för de

städer, som icke deltaga i landsting, då dessa städer skulle få betala

sjukvård icke blott för sina egna könssjuka, utan även för eu hel del

å andra orter bosatta personer, som under en mer eller mindre tillfällig

vistelse i vederbörande stad därstädes förskaffade sig läkarvård. Denna

invändning, som av kommittén förutsetts, har av densamma bemötts

med en erinran därom, att den i kommittéförslaget upptagna bestämmelsen

om att endast mindre bemedlade skola åtnjuta kostnadsfri undersökning

och behandling torde komma att utgöra ett verksamt korrektiv

mot att könssjuka från främmande orter i allt för stor utsträckning söka

kostnadsfri vård för sina sjukdomar i nu avsedda städer. Med den av

mig föreslagna utsträckningen av rätten till kostnadsfri vård bortfaller

emellertid det nämnda korrektivet, ett förhållande, som i och för sig

icke torde verka annat än till fördel för det med den kostnadsfria vården

avsedda syftet, men som måste förutsättas komma att öka kostnaden

för den i de större städerna meddelade läkarvården. Härtill kommer,

att jag i mitt förslag upptagit bestämmelser om skyldighet för

större städer att för behandling av könssjuka inrätta polikliniker. Dessa

bestämmelser, till vilka jag senare återkommer, äro ägnade att medföra

en ytterligare ökning av de större städernas kostnader i nu förevarande

avseende.

Det synes mig med skäl kunna fordras, att den fria ambulatoriska

vården anordnas så, att kostnaden för densamma icke ensidigt drabbar

vissa stadskommuner. Detta lärer icke kunna undvikas på annat sätt

än genom att ifrågavarande kostnad bestrides av statsmedel. Motarbetandet

av könssjukdomarna måste anses vara ett så viktigt statsintresse,

att ett användande av statsmedel för detta ändamål är fullt befogat. På

grund härav ansluter jag mig till medicinalstyrelsens förslag, att kostnaden

för den fria ambulatoriska läkarvården, däri inberäknat kostnad

för läkemedel, utensilier och eventuella resor av särskilt förordnade läkare,

bestrides av statsmedel. För detta ändamål torde det under riksstatens

sjätte huvudtitel upptagna förslagsanslaget till allmän hälso- och
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.

sjukvård böra anlitas. Någon beräkning av det belopp, vartill ifrågavarande

kostnad kan komma att uppgå, lärer icke vara möjlig att verkställa

innan erfarenhet vunnits, i vilken utsträckning de sjuka komma

att begagna sig av den erbjudna vården. I värjo fall torde det icke

vara erforderligt att nu vidtaga någon förhöjning av det omförmälda

förslagsanslaget.

Enligt det nu föreliggande förslaget skulle allenast den ambulatoriska

vården bekostas av statsmedel. Kostnaden för könssjukas underhåll å

allmänt sjukhus tillika med kostnaden för vård och läkemedel, som å

sådant sjukhus komma dem till del, bestrides för närvarande av vederbörande

landsting och stadskommuner. Någon ändring i detta förhållande

synes mig icke böra företagas.

Det av kommittéreservanterna framställda förslaget till lag angående

åtgärder mot utbredning av smittsamma könssjukdomar upptager bestämmelser,

avsedda att främja inrättandet av polikliniker för könssjuka.

Det uppslag, som härigenom givits, synes mig förtjänt av allt beaktande.

Erfarenheten från de under de senare åren i Stockholm verksamma poliklinikerna

för könssjuka ger otvetydigt vid handen, att den polikliniska

vården av könssjuka i de större städerna motsvarar ett starkt behov

och för dessa städers vidkommande innebär ett steg i rätt riktning.

Anordnandet av polikliniker för könssjuka har emellertid, trots de goda

erfarenheterna från Stockholm, i rikets övriga städer icke fortgått med

önskvärd skyndsamhet. Det torde därför vara erforderligt att vidtaga

direkta åtgärder för att befordra utvecklingen av poliklinikväsendet. Jag

har fördenskull i 5 § av huvudförslaget upptagit stadgande om skyldighet

för stad, som har ett invånarantal av tjugutusen eller därutöver,

att för behandling av könssjuka inrätta nödigt antal polikliniker. Då

läkarvården å ifrågavarande polikliniker givetvis komme att omhänderhavas

av läkare, vilka på grund av tjänsteställning eller särskilt uppdrag

hade att meddela behandling kostnadsfritt, samt följaktligen ersättning

för å poliklinikerna meddelad läkarbehandling tillika med därvid föreskrivna

läkemedel och utensilier kunde påräknas av statsmedel, skulle de

ifrågavarande städernas ekonomiska uppoffring för poliklinikernas inrättande

och drift begränsas till sådana utgifter, som avse beredande av

lokaler för poliklinikerna, anställning av sjuksköterskor vid desamma

m. m. Med hänsyn härtill synes det mig icke böra möta betänklighet

att ålägga städerna den nämnda skyldigheten.

Polikliniker.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Upplysning

och undervisning

angående

könssjukdomarna.

Medicinal
styrelsen.

Departements

chefen.

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.

Till åtgärder, som äro ägnade att underlätta och främja den behöriga

vården av könssjuka, hör även meddelande av upplysning och undervisning

om ifrågavarande sjukdomar. Kommittén har i sitt betänkande

med mycken styrka framhållit, att den bristfälliga kunskap, som

i förevarande avseende är rådande bland alla klasser av befolkningen,

har en betydande skuld till att könssjuka i allt för stor utsträckning

försumma att i tid förskaffa sig erforderlig vård samt dessutom är av

ödesdiger betydelse för utbredningen av könssjukdomarnas smitta. För

spridande av" erforderlig kunskap i detta ämne anvisar kommittén två

huvudvägar, den ena införande av undervisning om dessa sjukdomar

och deras faror vid rikets allmänna undervisningsanstalter för den ungdom,

som nått den för dylik undervisning erforderliga mognaden, den

andra understödjande av den upplysningsverksamhet i detta avseende,

som bedrives från vederhäftigt enskilt håll. Då samtliga de åtgärder,

vilka kommittén anser böra i detta avseende från statens sida vidtagas,

äro av natur att falla inom området för Kungl. Maj:ts ekonomiskt-administrativa

lagstiftning, har kommittén funnit sig böra i sitt huvudförslag

upptaga endast en allmän bestämmelse, att Konungen skall äga förordna

om de åtgärder, som i förevarande hänseende finnas erforderliga.

Till vad kommittén sålunda föreslagit har medicinalstyrelsen uttalat

sin anslutning allenast med det tillägg, att styrelsen hemställer att i den

av kommittén åsyftade upplysningsverksamheten även måtte ingå meddelande

av kunskap om de medel, som stå till buds för att hindra överförande

av smitta.

Riktigheten av vad kommittén och medicinalstyrelsen i förevarande

hänseende anfört torde vara höjd över varje tvivel. Jag har också i

27 § av huvudförslaget upptagit en allmän bestämmelse av enahanda

innehåll som kommittéförslagets nyssnämnda stadgande med. det av

medicinalstyrelsen föreslagna tillägget. Den närmare organisationen av

den ifrågavarande upplysnings- och undervisningsverksamheten lärer böra

ordnas i administrativ väg, därvid naturligtvis biträde av pedagogisk och

medicinsk sakkunskap bör anlitas.

Jag har nu redogjort för huvuddragen av det föreliggande förslaget

i vad detsamma innefattar åtgärder för förbättrande, främjande och underlättande

av den vård av könssjuka, som kan åvägabringas med de sjukes

frivilliga medverkan. Det är min övertygelse, att det är på denna väg,

som de viktigaste och mest bestående resultaten i kampen mot köns
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.

21

sjukdomarna stå att vinna. Jag vågar också hysa den förhoppningen,

att en gång i framtiden de nu angivna åtgärderna skola visa sig tillräckliga

för det avsedda ändamålet, så att tillgripande av tvångsåtgärder

för samma ändamål icke skall vara erforderligt. Med hänsyn till ifrågavarande

sjukdomars nuvarande utbredning och den bristfälliga uppfattning

av hygienens fordringar, som i förevarande avseende på många håll är

rådande, lärer det emellertid icke vara tillrådligt att för närvarande uteslutande

förlita sig på frivillig medverkan från dem, som angripits av ifrågavarande

sjukdomar. Aven om det stora flertalet könssjuka efter erhållen

upplysning om sjukdomarnas ödesdigra verkningar måste antagas komma

att i sitt eget intresse bereda sig erforderlig sakkunnig vård och av sin

ansvarskänsla låta hindra sig från att utsätta sina medmänniskor för

smittfara, måste man dock räkna med, att det gives en del likgiltiga

eller ansvarslösa element, mot vilka ett ingripande med tvångsåtgärder

är av behovet påkallat. Vid anordnandet av ett sådant ingripande måste

man givetvis noga tillse, dels att detsamma såvitt möjligt icke bereder

de laglydiga bland de sjuka något obehag och därigenom riskerar att

bortstöta deras frivilliga medverkan, dels och att ingripandet riktar sig

i samma mån emot medborgare av båda könen, så att likheten inför

lagen icke äventyras.

De tvångsåtgärder jag ämnar föreslå äro dels av straffrättslig natur,

dels av rent sanitär beskaffenhet. Jag vill till en början behandla de

åtgärder, som äro att hänföra till den förstnämnda gruppen.

2) Tvångsåtgärder mot spridande av könssjukdomarnas smitta.

A. Åtgärder av etraffrättslig natur.

Då det gäller att bedöma vad som å strafflagstiftningens område vttätiande för

lämpligen kan åtgöras till könssjukdomarnas bekämpande, framställer sig fllZndTav

först frågan, huruvida och i vad män utsättandet för eller överförandet könssjukdom.

av dylik sjukdom bör utgöra föremål för straff. Kommittén framhåller, Kommittén,

att vår gällande rätts ståndpunkt i detta ämne näppeligen torde vara

fullt klar. Enligt kommitténs uppfattning finnas starka skäl för att, i

saknad av särskilda straffbestämmelser i ämnet, anse överförandet av

smittsam könssjukdom böra hemfalla under de i 14 kap. strafflagen

givna ansvarsbestämmelser för uppsåtlig misshandel och vållande till

kroppsskada. Kommittén påpekar emellertid, att en sådan tillämpningav

sagda bestämmelser veterligen icke hittills vid domstol ifrågasatts

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

KungI. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 154.

samt att i allt fall enligt den allmänna uppfattningen i landet dylika

gärningar anses vara strafflösa. Enligt kommitténs mening vore en

kriminalisation av handlingar av förevarande slag synnerligen önskvärd.

Den stora betydelse, som ifrågavarande sjukdomar äga från samhällelig

synpunkt, berättigade utan tvivel i och för sig till ett straffrättsligt inskridande,

och ett överförande av könssjukdom framstode inför det allmänna

rättsmedvetandet såsom synnerligen straffvärt i jämförelse med

mången annan förgripelse mot den kroppsliga integriteten, som enligt

gällande lag medförde kännbar straffpåföljd. Därjämte skulle blotta betecknandet

av ifrågavarande gärningar såsom straffbara vara ägnat att

i sin mån bana väg för en riktigare socialetisk uppfattning av hithörande

förhållanden än nu på många håll vore rådande. Med hänsyn härtill

har kommittén enat sig om att föreslå bestämmelser om ansvar för

gärning av förevarande art.

Vad angår det närmare innehållet i nämnda bestämmelser har kommittén

ansett sig böra göra en åtskillnad mellan å ena sidan de fall, då

utsättandet för eller överförandet av könssjukdom äger rum genom könsumgänge,

varmed ock likställts övande av otukt, som ej är att till könsumgänge

hänföra, samt å andra sidan de fall, då utsättandet eller överförandet

sker på annat sätt. Rörande de förstnämnda fallen har kommittén

anfört, att den uppenbara svårigheten att i dessa fall bevisa det

verkliga orsakssammanhanget betingade, att man läte straffbarheten inträda

redan vid framkallandet av smittfara. Bestämmelserna om de

subjektiva förutsättningarna för brottslighet borde i föreliggande fall

icke gmndas å begreppen uppsåt och vållande, utan gränsen för straffbarhet

dragas så, att därför erfordrades antingen vetskap eller ock misstanke

om att vara behäftad med smittsam könssjukdom. Att misstanke

om sådan sjukdoms förefintlighet borde likställas med vetskap därom

betingades bland annat av att i motsatt fall anledning kunde vara att

befara, att straffbestämmelserna komme att motverka önskemålet, att så

många könssjuka som möjligt måtte förmås att frivilligt söka läkarvård

för sin sjukdom. Då nämligen varje könssjuk, som för sin sjukdom

hänvände sig till läkare, genom denne erhölle upplysning om arten av

sin sjukdom, skulle det kunna tänkas, att därest för straffbarhet förutsattes

vetskap om att vara behäftad med smittsam könssjukdom, åtskilliga

könssjuka därav skulle kunna föranledas att underlåta att för

vård av sin sjukdom hänvända sig till läkare. Ur sanitär synpunkt

skulle en dylik påföljd av straffbestämmelsen i ämnet givetvis icke låta

sig försvara. Genom att med vetskap om sjukdomens förefintlighet likställdes

misstanke därom syntes emellertid en sådan verkan av straffbestämmelserna

i fråga vara förebyggd.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ta Nåd. Proposition Nr 154. 2.‘>

Beträffande frågan om åtalsrätten framhåller kommittén, att detta

spörsmål erbjöde de största vanskligheter. Inom den i utlandet gällande

eller föreslagna lagstiftningen i ämnet vore, frånsett de fall, då gift

person utsatte sin make för smitta, gärningar av nu ifrågavarande slag

i allmänhet hemfallna under allmänt åtal. Häremot talade emellertid

hänsynen till den för smitta utsatta personen, vilken på grund av såväl

den gängse uppfattningen om dessa sjukdomar såsom skamliga som på

grund av de förhållanden, vilka i nu omhandlade fall vore förknippade

med sättet för deras överförande, mången gång skulle genom den

offentlighet, som saken genom ett åtals anställande ej kunde undgå att

erhålla, tillfogas ett nytt kännbart lidande. Med hänsyn härtill har

kommittén föreslagit bestämmelse därom, att gärningar av nu ifrågavarande

slag icke finge åtalas av allmän åklagare, där de ej av vederbörande

målsägande till sådant åtal angåves.

För de fall, då utsättande för eller överförande av smitta skedde på

annat sätt än genom könsumgänge eller med könsumgänge likställd

otuktshandling, har kommittén såsom förutsättningar för straffbarhet

uppställt, att smittfara framkallats antingen uppsåtligen eller ock genom

grov vårdslöshet. Jämväl i dessa fall har kommittén föreslagit enahanda

begränsning i åtalsrätten, som i det föregående nämnts.

Kommitténs förslag i ämnet innebär sålunda införande i 14 kap. strafflagen

av bestämmelse om ansvar dels för den, som lider av smittsam

könssjukdom och med vetskap eller misstanke därom genom könsumgänge

eller eljest under övande av otukt utsatt annan för fara att bliva smittad,

dels ock för den, som på annat sätt än nu är sagt uppsåtligen eller

genom grov vårdslöshet utsatt annan för dylik smittfara.

Mot kommitténs ifrågavarande förslag hava de utav medicinalsty- Mj.ndig.

1 elsen hörda myndigheterna och korporationerna i allmänhet icke haft heter och

något att invända. korP°ra
tioner.

Medicinalstyrelsen har utan meningsskiljaktighet tillstyrkt korn- Medicinal
mitténs

förslag. styrelsen.

De av kommittén i förevarande hänseende föreslagna ansvarsbestäm- Departementsmelsema

kan jag utan tvekan biträda. Särskilt vill jag erinra därom, che,en
att

efter det kommittén avgivit sitt betänkande i ärendet ett faktum tillkommit,

som i viss män banat väg för en kriminalisering av de handlingar,

om vilka här är fråga. I 1915 års äktenskapslagstiftning har.

nämligen som grund för skillnad i äktenskap upptagits det fall, då make,

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Ktingl. Maj:ts Nnrt. Proposition Nr lod.

som lider av könssjukdom i smittsamt skede, med vetskap eller misstanke

därom genom könsumgänge utsatt andra maken lör tara att bliva smittad.

Från den sålunda antagna rättsståndpunkten är steget icke långt till eu

kriminalisering av förevarande gärning. I det nu föreliggande förslaget

till ändring i vissa delar av 14 kap. strafflagen har jag upptagit de av

kommittén föreslagna straffbestämmelserna med allenast ett par smärre

ändringar av formell natur.

Såsom jag i det föregående omnämnt har kommittén föreslagit, att

nu ifrågavarande förbrytelser icke skulle få åtalas av allmän åklagare,

där de ej av vederbörande målsägare angivits till åtal. Beträffande

detta förslag har medicinalstyrelsen framhållit, att detsamma vore

ägnat att i hög grad inskränka räckvidden av de föreslagna ansvarsbestämmelserna.

Enligt styrelsens förmenande skulle den av kommittén

ifrågasatta begränsningen av atalsrätten komma att medföra den verkan,

att den av kommittén föreslagna strafflagsparagrafen ytterligt sällan

komrne att tillämpas. Med hänsyn härtill har styrelsen ansett önskvä,rt,

att möjlighet bereddes att i flagranta fall av smittspridning kunna ingripa

straffrättsligt utan vederbörande målsägandes medverkan. En sådan

möjlighet kunde enligt styrelsens mening astadkommas genom införande

av en särskild straffbestämmelse för spridning av venerisk smitta under

former, som kunde betecknas såsom allmänfarliga. I fråga om allmänfarliga

brott förelåge icke någon nödvändighet att i rättegången nominatim

angiva ett brottsobjekt och någon betänklighet emot att förlägga,

brott av denna art under'' allmänt åtal borde därför icke förefinnas. På

grund härav har medicinalstyrelsen framställt förslag om införande av

en särskild straffbestämmelse för det fall, då någon, som lede av smittsam

könssjukdom, med vetskap eller misstanke därom inläte sig i lösa

och tillfälliga könsförbindelser. En sådan bestämmelse, som borde bestå

vid sidan av det utav kommittén föreslagna stadgandet om straff för

utsättande för könssjukdom, skulle enligt styrelsens förmenande vara ett

betydelsefullt medel'' till bekämpande av den allmänfarliga, i större skala

skeende smittspridningen.

Det synes mig obestridligt, att kommitténs förslag om undantagande

av nu ifrågavarande förbrytelser från allmänt åtal innebär en högst

väsentlig inskränkning i de föreslagna straffbestämmelsernas effektivitet.

Erfarenheten visar, att hithörande gärningar faktiskt förekomma i stor

utsträckning, men genom den föreslagna begränsningen av åtalsrätten

skulle beivrandet av nämnda förbrytelser komma att inskränkas till lena

undantagsfall och straffbestämmelserna skulle sålunda i det näi maste

bliva en död bokstav. De av medicinalstyrelsen såsom korrektiv här
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.

25

emot föreslagna stadgandena om straff för allmänfarlig smittspridning

synas mig emellertid ägnade att ingiva vissa betänkligheter, särskilt med

hänsyn till svårigheten att på ett straffrättsligt tillfredsställande sätt bestämma

de gärningar, som i nämnda stadganden avses. På grund härav

har jag ansett det böra tagas i övervägande, huruvida icke det med

medicinalstyrelsens förslag avsedda syftet skulle kunna vinnas på annat

sätt än genom de av styrelsen föreslagna straffbestämmelserna. Den åtgärd,

som i sådant avseende torde ligga närmast till hands, är att förlägga

brotten mot det föreslagna straff budet för överförande av venerisk

smitta under allmänt åtal. Då ifrågavarande straffbud huvudsakligen är

att anse som ett led i samhällets kamp mot könssjukdomarnas utbredande,

synes en dylik anordning ur principiell synpunkt icke giva anledning

till anmärkning.

Den utländska lagstiftningen i ämnet har icke tvekat att förlägga

nu ifrågavarande förbrytelser under allmänt åtal. I den norska strafflagen

av den 22 maj 1902 äro hithörande bestämmelser upptagna i

lagens 14 kap., som handlar om allmänfarliga förbrytelser. Lagens 155

§ stadgar fängelsestraff för den, som oaktat han vet eller misstänker

sig lida av smittsam könssjukdom, genom köttsligt umgänge eller otuktigt

förhållande smittar eller utsätter någon för smitta. Beträffande åtalsrätten

stadgas, att om den smittade eller den för smitta utsatte är den

skyldigas äkta make, åtal blott äger rum på dennes begäran. I annat

fall är brottet förlagt under allmänt åtal.

I den danska strafflagens 181 § stadgas, att den som med vetskap

eller förmodan om att vara behäftad med venerisk smitta övar otukt

med annan, straffas med fängelse eller under försvårande omständigheter

med straffarbete. Förbrytelser mot denna lagbestämmelse hemfalla under

allmänt åtal. I 4 § av lagen om motarbetande av offentlig osedlighet och

venerisk smitta den 30 mars 1906 föreskrives, åt t samma straff, som i den

allmänna strafflagens 181 § sägs, skall komma till användning mot den,

som under de i sistnämnda paragraf omnämnda förhållanden har könsumgänge

med sin make, så framt denne därigenom blivit smittad och

inom ett år efter vunnen kunskap härom angiver saken till åtal.

Såsom av det anförda framgår äro i norsk och dansk lagstiftning

hithörande brott förlagda under allmänt åtal, med undantag för det fall,

då den för smitta utsatte personen är den skyldiges äkta make. Det

synes mig icke böra möta betänklighet att införa ungefärligen enahanda

stadganden i svensk rätt. Kommitténs huvudsakliga skäl mot en sådan

anordning grundar sig på hänsynen till den smittade eller för smitta

Bihang till riksdagens protokoll 191S. 1 sand. 138 käft. (Nr 154.) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Koppleri
förfarande.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.

utsatte personen. Denna hänsyn lärer emellertid icke böra få föranleda

sådana restriktioner i åtalsrätten, att effektiviteten av det föreslagna

straflbudet i verkligheten uppbäves.

På nu anförda grunder bär jag i det föreliggande förslaget till lag

om ändring i vissa delar av 14 kap. strafflagen upptagit bestämmelser,

som innebära, att nu ifrågavarande brott förläggas under allmänt åtal,

med undantag för det fall, då den smittade eller för smitta utsatte personen

är den skyldiges äkta make, i vilket fall anställandet av åtal gjorts

beroende av målsägandes angivelse.

De nu ombandlade straffbestämmelserna rikta sig direkt mot spridandet

av venerisk smitta. Då emellertid sådan smitta huvudsakligen

utbredes genom lösa och tillfälliga könsförbindelser, torde det vara tydligt,

att i den mån sådana förbindelser kunna genom straffrättsliga bestämmelser

motverkas, frågan härom äger motsvarande betydelse för

spörsmålet om bekämpandet av könssjukdomarnas spridning. I syfte

att genom motarbetande av lösa och tillfälliga könsförbindelser på indirekt

väg begränsa spridningen av venerisk smitta bar kommittén framställt

förslag dels om ändrad lydelse av de bestämmelser i strafflagen,

som avse koppleriförfarande, dels ock om införande av särskilda ansvarsbestämmelser

för vissa former av provokation till otukt.

De i vår gällande straffrätt upptagna bestämmelserna mot koppleriförfarande

återfinnas i 11 § 1 mom. och 12 § av 18 kap. strafflagen.

Det förra lagrummet föreskriver straff för den, som främjar otuktig

levnad genom koppleri eller håller sådant bus, där otukt drives. Enligt

det senare lagrummet bestraffas föräldrar, fosterföräldrar, förmyndare,

lärare eller andra, som genom koppleri till otukt förleda barn eller dem,

som äro ställda under deras lydnad eller uppsikt.

Stadgandena i 18 kap. 11 § 1 mom. strafflagen hava på grund av

deras bristande räckvidd varit föremål för åtskilliga anmärkningar. Dessa

anmärkningar hava i allmänhet tagit sikte på det förhållandet, att de i

lagrummet använda ordalagen giva stöd åt den uppfattningen, att begreppet

koppleri, vilket i sin allmännaste betydelse väl torde utmärka

varje verksamhet, som innebär ett främjande av otukt mellan andra

personer, skulle avse allenast det särskilda sätt för ett sådant främjande,

som består i kontrahenternas sammanförande för ändamålet. Åtskillig

kritik har även riktats mot det uttryckssätt, genom vilket den förevarande

lagbestämmelsen sökt träffa bordellväsendet. I detta avseende har

anmärkts, att stadgandet om straff för den, som håller hus, där otukt

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 154.

27

drives, är allt för snävt avfattat för att kunna nå de mer eller mindre

förtäckta former, under vilka bordellrörelse numera uppträder.

Ett bordellväsende i inskränkt mening, eller den form av koppleri,

som består däri, att en person uti en av honom innehavd lägenhet låter

för sådant ändamål anställda kvinnor mot till honom utgående betalning

bruka sig till skörlevnad, har aldrig vunnit något nämnvärt insteg i vårt

land. Däremot hava i våra största städer i rätt stor utsträckning kommit

till användning mer eller mindre avvikande former av ifrågavarande

hantering. Ett sätt för hanteringens utövande, som tidigare torde hava

varit det vanligast förekommande, är att personer upplåta bostadslägenhet

åt prostituerade kvinnor, med begivande för dessa att använda de

av dem bebodda rummen för yrkesmässigt bedrivande av otukt, därvid

hyresvärden för upplåtelsen betingar sig en merendels oskäligt hög avgift,

som vanligen uttages för varje dag. Dylika lokaler benämnas

gemenligen flickställen. En annan form av hanteringen är den rörelse,

som särskilt i Stockholm i stor omfattning bedrives å så kallade partihotell.

Denna rörelse består däri, att en person inreder ett hus eller del

därav till hotell eller rum för resande samt förser huset eller våningen med

skylt, som utmärker denna dess egenskap, men i själva verket använder

lokalen till uthyrande av rum åt så kallade nattpartier, vartdera bestående

av en man och en kvinna, som under en natt eller oftast blott

för en eller annan timme eller ännu kortare stunder uppehålla sig å

hotellet för att därstädes med varandra öva otukt. För stävjaudet av

de nu nämnda tvenne formerna av bordell-liknande rörelse hava bestämmelserna

i 18 kap. 11 § strafflagen visat sig otillräckliga, i det att

domstolarna åtminstone tidigare vid åtskilliga tillfällen tvekat att anse

nämnda lagrum tillämpligt å flickställen och partihotell.

Med föranledande av den sålunda iakttagna ofullständigheten i förevarande

straffbud har riksdagen i skrivelse den 5 maj 1893 påvisat behovet

av en omarbetning av detsamma. I nämnda skrivelse har riksdagen

särskilt framhållit, att därest någon mening skulle finnas med det

straffhot lagen här stadgade, lagrummets ordalydelse måste rättas efter

de förhållanden, under vilka de förbjudna näringarna numera uppträdde,

och att först därigenom åklagarmakten ‘skulle känna sig uppfordrad att

tillvinna lagbestämmelsen vederbörligt avseende.

över denna riksdagens skrivelse har justitiekanslersämbetet den 20

augusti 1896 avgivit infordrat utlåtande, däri ämbetet i nu föreliggande hänseende

anfört i huvudsak följande: Föreställningen om vad koppleri i

1893 års

riksdagsskrivelse.

Justitie
kanslern.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kommittén.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.

straffrättslig mening innebure torde bland såväl åklagare som domare

vara ganska svävande och osäker, varför det vore lämpligt, att vid ifrågavarande

lagrums omarbetning en definition å nämnda begrepp i lagrummet

intoges. Kriminaliseringen av koppleri borde omfatta sådant

avsiktligt förmedlande eller befordrande av otukt, som skedde yrkesmässigt

eller åtminstone av vinningslystnad eller eljest för egen fördel.

Den i lagrummet förekommande tudelningen av brottet i dels koppleri

och dels hållande av sådant bus, där otukt drives, saknade begreppsmässig

grund och hade föranlett, att endast sällan någon kunde fällas

för någotdera brottet. De slag av indirekt bordellväsende, som betecknas

med benämningarna flickställen och partihotell, skulle lättare träffas av

lagens straffande hand, om ingen särskild karaktär för dessa former av

koppleri upptoges i lagen, utan de bleve att hänföra under den allmänna

definitionen på det enkla koppleriet samt åt domarens urskiljning

lämnades att å det svårare och farligare brottet tillämpa en högre straffgrad

än å det lindrigare och mindre farliga.

Riksdagens nyssberörda skrivelse överlämnades genom remiss den

11 december 1908 till kommittén för att av denna tagas i övervägande.

Kommittén har vid behandlingen av den föreliggande frågan utan

meningsskiljaktighet funnit en omarbetning av gällande straffbestämmelser

för koppleri i den av riksdagen och justitiekansler sämbetet angivna

riktningen av behovet påkallad. Kommittén framhåller, att främjandet

av otukt mellan andra lätt antoge en vanemässig karaktär, och

att en sådan hantering genom den lockelse och frestelse till otukt, som

den städse medförde, bringade mången, som eljest skulle hava undgått

faran, in på avvägar. Härförutom vore hanteringen i fråga ägnad att

i hög grad befordra särskilt promiseuitet i fråga om könsförbindelser.

Då könssjukdomarnas spridning framför allt framkallades genom lösa

och tillfälliga könsförbindelser, vore det tydligt, att undertryckandet

av berörda hantering hade alldeles särskild betydelse för motarbetandet

av nämnda sjukdomars utbredning. Jämväl ur samhällsmoralens synpunkt

vore ett sådant undertryckande önskvärt. Av alla med osedligheten

förknippade företeelser vore ingen för den allmänna sedlighetskänslan

mera upprörande än den hantering, som sökte en förvärvskälla

i ockrande på andras sedeslöshet.

Beträffande riktlinjerna för den ifrågasatta omarbetningen framhåller

kommittén, att såsom straffbar borde anses varje medverkan till otukt

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition Nr 1:~>4.

mellan andra så snart motivet till densamma vore att bereda sig en särskild

fördel i ekonomiskt hänseende. Att därutöver uppställa fordran

på yrkesmässighet eller vanemässighet vore icke befogat, då även enstaka,

av vinningslystnad förestavade gärningar av ifrågavarande beskaffenhet

måste betecknas såsom straffvärda. Emellertid kunde det ofta vara förenat

med svårighet att i förevarande fall styrka förefintligheten av

vinningslystet syfte. Detta vore särskilt förhållandet i fråga om partihotellrörelse.

Med hänsyn härtill borde kriminaliseringen av hithörande

gärningar jämväl omfatta de fall, då medverkan till otukt mellan andra

bedreves vanemässigt. Härigenom skulle den rörelse, som dreves under

sådana förhållanden att den framstode såsom en fortgående verksamhet,

komma att hemfalla under straflfbudet även om syftet att bereda sig

särskild vinning icke kunde påvisas.

1 anslutning till vad sålunda anförts föreslår kommittén, att det

nuvarande 1 mom. i 11 § av 18 kap. strafflagen ersättes med en bestämmelse,

som stadgar straffarbete i högst fyra år eller fängelse i högst

sex månader för den, som vanemässigt eller för att därmed bereda sig

särskild vinning förleder till, förmedlar eller på annat sätt främjar otukt

mellan andra. I fall av synnerligen förmildrande omständigheter skulle

brottet kunna sonas med böter, dock ej under femtio kronor.

I fråga om det i 18 kap. 12 § strafflagen upptagna straffbudet för

kvalificerat koppleri föreslår kommittén dels en omformulering, som betingas

av den nyssberörda ändringen i 11 §, dels en nedsättning av

straffskalan för fall av synnerligen förmildrande omständigheter.

Mot vad kommittén sålunda föreslagit hava de utav medicinalsty- Myndigheter

relsen hörda myndigheterna och korporationerna icke haft något av be- ochtio°*r°r*

tydenhet att erinra.

Medicinalstyrelsen har utan meningsskiljaktighet anslutit sig till MedicinaikommitténS

förslag. styrelsen.

Under den tid, som förflutit sedan kommittén avgav sitt betän- Dep»rtementikande,

har visserligen i rättspraxis yppat sig en tendens att i större chefen''

utsträckning än förut varit fallet tillämpa ifrågavarande bestämmelser.

Detta har bland annat haft till följd, att de i det föregående omnämnda

så kallade flickställena numera synas hava i det närmaste

försvunnit. Jämväl hanteringen å partihotellen har genom berörda

lagtillämpning i någon mån stävjats, och en ytterligare förbättring

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.

av förhållandena på detta område lärer kunna förväntas efter ikraftträdandet

av kungl. stadgan den 8 juni 1917 angående hotell- och pensionatrörelse.

Den av kommittén föreslagna lagändringen torde emellertid

i allt fall vara erforderlig för att ett effektivt motarbetande av

partihotellen skall kunna äga rum. Den art av prostitution, som har sitt stöd

i dessa hotell, utmärker sig för sin till ytterlighet drivna löslighet i könsförbindelserna

och lärer på grund härav ur såväl sanitär som moralisk

synpunkt vara att anse som särskilt fördärvlig. Ett undertryckande av

densamma måste sålunda ur båda de nämnda synpunkterna anses synnerligen

påkallat.

Beträffande detaljerna av kommitténs förslag i förevarande punkt

har jag endast två anmärkningar att framställa.

Min första anmärkning gäller den av kommittén föreslagna begränsningen

av straffbarheten vid fall av koppleri på grund av vinningslystnad.

Kommittén har föreslagit, att i dessa fall straffbarhet skulle

inträda allenast då det kunde styrkas, att avsikten med gärningen varit

att förskaffa sig särskild vinning. Med detta uttryck säger sig kommittén

hava velat angiva, att en medverkan till otukt, till exempel

genom upplåtande av rum åt så kallade nattpartier eller uthyrande av

bostad åt prostituerad kvinna med begivande för henne att i bostaden

mottaga kunder för otukts bedrivande, bleve straffbar först då för den

prestation, som innebure medverkan till otukt, toges eller betingades ett

oskäligt vederlag och såmedelst ockrades på osedligheten. Kommittén

medgiver, att det understundom kunde erbjuda vissa vanskligheter för

domstolarna att i förekommande fall avgöra, huruvida ett vederlag vore

att anse såsom oskäligt eller icke, men förmenar, att svårigheterna härutinnan

icke vore större än i åtskilliga andra fall, då strafflagen ålagt

domstolarna en liknande prövning. Den av kommittén sålunda uppställda

fordringen för inträde av straffbarhet synes mig innefatta en så

väsentlig inskränkning i det föreslagna straffbudets räckvidd, att syftet

med den ifrågasatta lagändringen därigenom i hög grad äventyras. Ur

principiell synpunkt lärer väl det riktiga vara, att gärning, som innebär

främjande av otukt mellan andra, anses såsom straffbar så snart

gärningsmannen för sin medverkan tagit eller betingat sig något vederlag,

oberoende av detta vederlags storlek. Ur praktisk synpunkt måste

beaktas, att den av kommittén föreslagna formuleringen i många fall

skulle medföra hart när oöverstigliga svårigheter för bevisningen. Då

kommitténs ståndpunkt i förevarande avseende icke synts mig tillräckligt

motiverad, har jag ersatt kommittéförslagets uttrycx »bereda sig

särskild vinning» med uttrycket »bereda sig vinning».

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bl

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 1,54.

Min andra anmärkning avser kommitténs förslag om nedsättning

av straffskalan för fall av koppleri under synnerligen förmildrande omständigheter.

Kommittén har föreslagit sådan nedsättning såväl i fråga om det

i 11 § av 18 kap. omförmälda enkla koppleriet som beträffande det i

12 § av samma kap. omhandlade kvalificerade koppleriet. Vid det

enkla koppleriet skulle emellertid, såsom jag i det föregående omnämnt,

straffbarhet inträda endast i de fall, då kopplerigärningen övats vanemässigt

eller gärningsmannens syfte med densamma varit att bereda sig

vinning. Då det sålunda för brottslighet enligt 11 § fordras antingen att

den ifrågavarande hanteringen drivits i sådan omfattning att den kan

betecknas såsom vanemässig, eller ock att densamma föranletts av

vinningslystnad, synes något behov av särskild straffskala för fall av

synnerligen förmildrande omständigheter icke föreligga. På grund härav

har jag i det föreliggande förslaget icke upptagit den av kommittén

föreslagna utsträckningen av strafflatituden i 18 kap. 11 §.

Vid de i 18 kap. 12 § behandlade kvalificerade koppleribrotten har

däremot för inträde av straffbarhet icke uppställts fordran på vanemässighet

eller vinningslystet syfte. Med hänsyn härtill torde den av

kommittén föreslagna nedsättningen av strafflatituden i fråga om dessa

brott vara befogad, varför densamma utan ändring upptagits i det framlagda

förslaget.

I sammanhang med frågan om omarbetning av gällande straffbestämmelser

för koppleri har kommittén till behandling upptagit spörsmålet

om kriminalisering av den koppleriet närstående hantering, som

gemenligen benämnes soutenörväsende. Rörande den närmare innebörden

och förekomsten av denna med prostitutionen förknippade samhällsföreteelse

lämnas en ingående redogörelse i en som bilaga vid kommittébetänkandet

fogad uppsats »om soutenörväsendet», varför jag icke torde

behöva närmare ingå på hithörande förhållanden.

Kommittén framhåller, att den stora samhällsfarlighet, som, på sätt

i nämnda bilaga närmare utvecklas, karaktäriserar berörda företeelse,

gjorde det önskvärt att i möjligaste mån undertrycka densamma. Då endast

undantagsvis lösdrivarlagens bestämmelser kunde komma till användning

å soutenörer, hade det synts kommittén erforderligt, att i

strafflagen infördes straffbud, under vilka utövarna av ifrågavarande hantering

komme att hemfalla. I anledning härav har kommittén, i nära

anslutning till norsk rätt, i 2 mom. av 11 § i 18 kap. strafflagen före
-

Soutenör
väsendet.

Kommittén.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 154.

slagit ett generellt stadgande, enligt vilket allt stadigvarande utnyttjande

för egen vinning av annans otuktiga levnadssätt skall, ändå att

förfarandet ej är sådant, som i 1 mom. sägs, straffas på sätt där är

stadgat. Ett dylikt straffbud skulle träffa icke allenast soutenörer, i

den mån de ej blivit förvunna om sådant förfarande, som i 1 mom.

sägs, utan ävan andra straffvärda fall av sådan exploatering av sedeslöst

levande personer, som ej tillika innebure ett främjande av deras otuktiga

leverne.

Ämbetsverk, Mot vad kommittén härutinnan föreslagit hava i ärendet hörda ämmyndigheter

hetsverk, myndigheter och korporationer icke haft något att erinra.

tioner. J J

Departements- I föreliggande förslag är det av kommittén föreslagna stadgandet

chefen. oförändrat upptaget.

Provokation Som jag i det föregående berört har kommittén till införande i

till otukt. strafflageix'' föreslagit bestämmelser om ansvar för vissa former av provokation

till otukt.

Kommittén har i detta avseende framhållit, att de stadganden i var

gällande rätt, som närmast berörde hithörande förhållanden, vore bestämmelserna

i 1 mom. av 18 kap. 13 § strafflagen om ansvar för sedlighetssårande

gärningar. Nämnda bestämmelser hade emellertid ansetts

tillämpliga endast å gärningar, som direkt sarade tukt och sedlighet,

icke å andra, även om de företoges i otuktigt syfte. Ville man stävja

den i våra större städer förekommande provokationen till otukt, även

då densamma toge sig former, som icke kunde sägas direkt såra tukt

och sedlighet, syntes nya lagbestämmelser vara erforderliga. På grund

härav hade kommittén ansett sig böra föreslå, att i 18 kap. 13 §

strafflagen skulle intagas ett tredje moment av innehåll, att den, som

genom ord, tecken eller annan gärning på sätt, som vore ägnat att väcka

allmän förargelse, uppfordrade eller inbjöde till otukt, skulle, där ej

gärningen efter 1 mom. borde svarare anses, dömas till böter eller

fängelse i högst sex månader.

3»rtements- De nuvarande bestämmelserna i 18 kap. 13 § 1 mom. strafflagen

chefen. stadga straff för den, som sårar tukt och sedlighet, så att allmän förargelse

eller fara för andras förförelse därav kommer. Under dessa

straffbestämmelser faller uppenbarligen även provokation till otukt, så

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154. 33

framt densamma utövas i sedlighetssårande form och på sådant sätt,

att den framkallar allmän förargelse eller fara för andras förförelse.

Ifrågavarande bestämmelser torde erbjuda tillräcklig möjlighet för motarbetande

av den provokation till otukt, som det över huvud taget kan

bliva tal om att söka stävja genom straffbud, och det av kommittén

föreslagna tillägget till den nuvarande 13 § synes mig innefatta eu så

oväsentlig utsträckning av nämnda paragrafs räckvidd, att skäl till företagande

av en lagändring på denna punkt icke kunna anses förefinnas.

Med hänsyn härtill har det av kommittén föreslagna tredje momentet

av 18 kap. 13 § strafflagen icke upptagits i det inom civildepartementet

utarbetade förslaget.

I samband med den av kommittén verkställda, förut nämnda om- Smärre

arbetningen av 11, 12 och 13 §§ i 18 kap. strafflagen har kommittén ankdarin9a™aL18

föreslagit, att straffbestämmelserna i samma kapitels 9 § och 11 § 2 lagen.

mom. måtte såsom föråldrade och redan satta ur tillämpning formligen

upphävas. De sålunda föreslagna förändringarna hava i förevarande

förslag upptagits.

Härjämte har kommittén föreslagit en omformulering av 1 mom. av

13 § i nämnda kapitel i syfte att markera, att det i sagda mom. innehållna

straffbudet gäller gärning, som är ägnad att väcka allmän förargelse

eller medföra fara för andras förförelse, oavsett om det i det

konkreta fallet kunnat visas, att gärningen faktiskt haft nämnda påföljd.

Då emellertid på senare tid domstolarnas tillämpning av det förevarande

lagbudet givit detsamma enahanda räckvidd, som den av kommittén

föreslagna omformuleringen åsyftar, bär den av kommittén ifrågasatta

lagändringen ansetts obehövlig, varför densamma uteslutits ur det föreliggande

förslaget.

Härmed har jag avslutat redogörelsen för de i det nu framlagda

förslaget, ingående tvångsåtgärderna av straffrättslig natur. I anslutning

härtill vill jag emellertid beröra en grupp av tvångsåtgärder, som står

de nyssnämnda synnerligen nära, nämligen de korrektiva åtgärderna mot

skörlevande kvinnor. Dessa åtgärder rikta sig direkt mot det vanemässiga

hängivandet åt otukt i förvärvssyfte eller med andra ord mot prostitutionen

såsom sådan. På grund av det nära sambandet mellan prostitutionen

och könssjukdomarna torde det vara tydligt, att frågan om behandlingen

av prostitutionen har stor betydelse för spörsmålet om de

nämnda sjukdomarnas bekämpande.

Bihang till riksdagms protokoll 1918. 1 samt. 138 käft. (Nr 154.)

5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Lösdrivarlagens

tilllämpning

å

skorlevanäc

kvinnor.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.

Samhällets inskridande mot prostitutionen regleras i svensk rätt av

bestämmelserna i lagen om lösdrivares behandling den 12 juni 1885. I

1 § 2 mom. av denna lag stadgas, att såsom lösdrivare må behandlas

den, vilken, utan att äga medel till sitt uppehälle, underlåter att efter

förmåga söka ärligen försörja sig och tillika förer ett sadant levnadssätt,

att våda därav uppstår för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet.

Detta lagrum har städse ansetts tillämpligt å yrkesmässigt skörlevande

kvinnor, som saknat arbetsanställning, och detta oavsett vilka yttringar

de ifrågavarande kvinnornas osedliga liv tagit sig.

Denna lagtillämpning har stöd i omständigheterna vid lösdrivarlagens

tillkomst. I motiven till det kommittébetänkande, som låg till

grund för den vid 1885 års riksdag framlagda propositionen med det

sedermera antagna förslaget till ifrågavarande lag, yttras rörande det i 2

mom. av 1 § avsedda slag av lösdrivare följande:

»Till nu avhandlade klass av lösdrivare måste räknas jämväl prostituerade,

vilkas genom skörlevnad förvärvade tillgångar icke höra fritaga

dem från den behandling, som här avses. Emot dessa kvinnor

lämnar allmänna lagen icke någon repressiv makt, så vida de ej vistas

i hus där otukt drives, under vilken förutsättning allena strafflagen kan

emot dem tillämpas; men då skörlevnad, bedriven även på annat sätt,

kan förnärma den allmänna sedlighetskänslan, bör för sådant fall finnas

en möjlighet att emot otukten ingripa i sedligt liksom i sanitärt syfte.»

Såsom synes av de i lagen använda uttryckssätt, föreskrives icke

ovillkorligt, att den, som gjort sig skyldig till lösdriveri, skall underkastas

de därför i lagen utsatta påfölj der. Faktiskt sker ej heller detta;

hänsyn tages till en lösdrivares ungdom, den ringa fara, som i vissa

fall av lösdriveri synes föreligga för den allmänna ordningens och säkerhetens

störande, med flere dylika omständigheter. Och vad särskilt

angår lösdrivarlagens tillämpning mot yrkesmässigt skörlevande kvinnor

'' gäller det i de städer, där reglementering av prostitutionen förekommer,

såsom regel, att påföljden för lösdriveri icke tillämpas gent emot dylika

kvinnor i andra fall, än då dessa åsidosätta de föreskrifter, som genom

reglementena eller eljest blivit dem ur hälsovårdssynpunkt eller för upprätthållande

av den allmänna ordningen meddelade. Den på grundval

av lösdrivarlagen i våra största städer uppvuxna reglementeringen innebär

således, att lösdrivarlagens påföljder tills vidare inhiberas med avseende

på de yrkesmässigt skörlevande kvinnor, som blivit i vederbörlig

ordning hos polismyndighet inskrivna och som ställa sig de för dem

utfärdade föreskrifterna i fråga om läkarundersökning med mera till efterrättelse.

Åsidosätter inskriven kvinna nämnda föreskrifter, sättes lösdri
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154. 35

varlagen i tillämpning och hon dömes till tvångsarbete, formellt för yrkesmässig

skörlevnad, men i verkligheten för överträdelse av prostitutionsreglementet.

Vid behandlingen av spörsmålet om lösdrivarlagens tillämpning å Kommittén,

skörlevande kvinnor har kommittén erinrat därom, att Kungl. Maj:t den

21 juni 1907 uppdragit åt annan kommitté, vars arbete ännu påginge,

att utarbeta förslag till, bland annat, den förändrade lagstiftning angående

lösdrivares behandling, som kunde finnas erforderlig och lämplig.

På grund härav har kommittén ansett sig icke böra närmare ingå på

frågan om lösdrivarlagstiftningen. Kommittén har emellertid föreslagit,

att all reglementering av prostitutionen skall upphävas. Till detta förslag

återkommer jag framdeles vid redogörelsen för tvångsåtgärderna av sanitär

natur. Vidare har kommittén framhållit en del allmänna synpunkter

och önskemål i fråga om det korrektiva ingripandet mot de prostituerade.

Dessa synpunkter och önskemål, vilka utvecklas å sid. 189—206 i kommitténs

betänkande, innebära i korthet, att lösdrivarlagen fortfarande

borde äga tillämplighet å de kvinnor, som under ovillighet till arbete

hade skörlevnad till sin enda eller huvudsakliga förvärvskälla och vilka

av kommittén benämnas helyrkesprostituerade. Däremot har kommittén

icke ansett ett straffrättsligt eller korrektionellt inskridande vara att

tillråda mot de kvinnor, som med bibehållande av arbetsanställning eller

annat hederligt förvärv vanemässigt bereda sig inkomster genom lösa

och tillfälliga könsförbindelser, de av kommittén så kallade yrkesprostituerade.

Beträffande formerna för den korrektiva behandlingen av de

helyrkesprostituerade kvinnorna framhåller kommittén bland annat det

önskemålet, att minderårig kvinna, som fyllt femton men ej aderton år,

måtte i stället för insättning i tvångsarbetsanstalt intagas i allmän uppfostringsanstalt.

Vidare påpekar kommittén nödvändigheten av att finna

sådana former för tvångsarbetets anordnande, att genom detsamma ernås

en mera tillfredsställande inverkan på de dömda kvinnorna än vad nu

är fallet. Den nuvarande anordningen av tvångsarbetet betecknas av

kommittén såsom i det närmaste förfelad.

Mot kommitténs uttalande i nu förevarande avseende har reservation Kommittéanmälts

av kommittéledamöterna Johansson och Westerberg. Reservan- reaervanternaterna

anföra i huvudsak, att den av kommittémajoriteten förordade tilllämpningen

av lösdrivarlagen å prostituerade kvinnor innebure en ojämnhet

i behandlingen av den kvinnliga och den manliga parten i prostitutionsföreteelsen

och fördenskull icke kunde anses överensstämma med

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Myndigheter

och korporationer.

Medicinal
styrelsen.

Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 154.

rättvisa och billighet. Den av. kommittén uppdragna gränsen mellan

helyrkesprostituerade och enbart yrkesprostituerade vore en fiktion, enär

ett stort antal skörlevande kvinnor tidvis innehade arbetsanställning och

förty vore att anse såsom enbart yrkesprostituerade, men tidvis saknade

sådan anställning och följaktligen vore att hänföra till de helyrkesprostituerades

grupp. De så kallade helyrkesprostituerade kvinnorna vore

varken ur sanitär eller ur moralisk synpunkt mera samhällsfarliga än

de kvinnor, som dreve prostitution som binäring, vårföre anledning saknades

att inskrida mot de förra då man lämnade de senare åsido. Vad

beträffade tvångsarbetsstraffets förfelade inverkan på de prostituerade

kvinnorna vore den huvudsakliga anledningen härtill att söka i den omständigheten,

att de till tvångsarbete dömda kvinnorna icke kunde undgå

att uppfatta samhällets ensidiga inskridande mot den kvinnliga parten i

prostitutionsföreteelsen som en orättvisa och därigenom dreves att intaga

en fientlig hållning mot alla förbättringsförsök. Detta förhållande kunde

icke avhjälpas genom någon förändring i anordnandet av tvångsarbetet.

På grund av vad sålunda anförts föreslå reservanterna, att den nu följda

praxis att tillämpa lösdrivarlagens bestämmelser mot sådana skörlevande

kvinnor, som ej vore att hänföra till lösdriverskor i egentlig mening,

måtte upphöra.

Av de myndigheter och korporationer, som yttrat sig över kommittébetänkandet,

har flertalet anslutit sig till kommittémajoritetens mening i

nu förevarande fråga. Ett antal myndigheter hava emellertid uttalat sig

i samma riktning som reservanterna inom kommittén. Sålunda har överståthållarämbetet

anmärkt, att ett stadgande därom, att varje helyrkesprostituerad

kvinna borde behandlas såsom lösdriverska, skulle strängt

genomfört leda till undertryckande av eller åtminstone väsentlig inskränkning

i motsvarande art av prostitution. Men då med all sannolikhet

härav skulle följa en proportionsvis större ökning av andra slag utav

skörlevande kvinnor, syntes klokheten i en dylik åtgärd kunna ifrågasättas.

För övrigt läge det något orättvist och stötande i att härutinnan

behandla alla helyrkesprostituerade lika, då de i sitt uppträdande kunde

vara väsentligt olika. Enligt ämbetets mening funnes icke anledning

att i detta avseende behandla nu ifrågavarande kvinnor efter andra ocli

strängare regler än de som tillämpades mot övriga individer.

Medicinalstyrelsen har framhållit, att spörsmålet om den av kommittén

ifrågasatta kriminaliseringen av helyrkesprostitutionen svårligen

torde kunna upptagas till prövning annat än i samband med det för
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij.ts Nåd. Proposition Nr 1:7-4.

37

slag till ändrade bestämmelser om behandling av lösdrivare, som i sinom

tid torde bliva avlämnat av den utav Kungl. Maj:t den 21 juni 1907

för detta ändamål tillsatta kommittén. Emellertid har styrelsen utan

meningsskiljaktighet som sin åsikt uttalat, att det ur såväl principiell

som praktisk synpunkt vore olämpligt att inskrida straffrättsligt eller

korrektionelit mot prostitutionen såsom sådan samt att lösdrivarlagens

tillämplighet å de prostituerade borde begränsas till sådana fall, då de

gjort sig skyldiga till vagabondering eller annat lösdriveri i egentlig

mening.

Som jag i det föregående omförmält, är frågan om utarbetande av

förslag till förändrad lagstiftning angående lösdrivares behandling överlämnad

till den år 1907 tillsatta fattigvårdslagstiftningskommittén.

Denna kommitté har ännu icke slutfört sitt arbete å förevarande område.

Att emellertid tanken på en omläggning av behandlingen utav skörlevande

kvinnor icke är kommittén främmande, synes framgå av kommitténs

den 2 december 1915 avgivna betänkande med förslag till ändrad

lagstiftning rörande minderåriga förbrytare. 1 nämnda betänkande har

kommittén berört jämväl frågan om förfärandet mot yngre lösdrivare

och i sammanhang därmed även yttrat sig angående behandlingen av

kvinnor, vilka hemfallit åt lösaktighet. Kommittén framhåller, att frågan

om behandlingen av nämnda kvinnor vore ett spörsmål av mycket invecklad

beskaffenhet; det borde med avseende å dem undersökas, om

deras behandling som-lösdrivare över huvud taget vore lämplig och om

ej ett annat förfaringssätt kunde givas, som lämnade större garantier för

deras förbättring och återförande till dugliga samhällsmedlemmar. Frågan

härom komme att av kommittén upptagas till närmare övervägande

i samband med behandlingen av lösdrivarlagstiftningen.

Med hänsyn till vad fattigvårdslagstiftningskommittén sålunda anfört

lärer det icke kunna ifrågasättas att nu till avgörande upptaga spörsmålet

om straffrättsligt eller korrektionelit förfarande mot skörlevande

kvinnor. Jag har på grund härav i det föreliggande förslaget utgått

därifrån, att lösdrivarlagens tillämplighet å förevarande kvinnor tillsvidare

skall äga bestånd. Då emellertid förslaget till lag angående

åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, såsom jag i fortsättningen

närmare skall utveckla, innebär upphävande av prostitutionens reglementering,

är det tydligt, att med förslaget icke kan förenas någon från

polismyndighets sida gent emot skörlevande kvinnor anordnad övervakning,

som åsyftar icke ett bekämpande av deras levnadssätt, utan

dettas reglerande med stöd av utfärdade ordningsföreskrifter. Vad det

Departements
chefen.

s. 38 Kontrollera mot PDF

Reglementering

av

prostitutionen.

38 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 154.

i det nu framlagda förslaget ingående sanitära tvångsförfarandet beträffar,

är detta förfarande anordnat utan något som helst samband med lösdriverilagstiftningen,

vadan förslaget kan genomföras oberoende av de

ändringar i nämnda lagstiftning, som av den pågående revisionen utav densamma

må kunna föranledas.

Jag övergår nu till att redogöra för de i förslaget ingående tvångsåtgärderna

av rent sanitär natur.

B. Åtgärder av sanitär natur.

Bland de sanitära tvångsåtgärder till könssjukdomarnas bekämpande,

som för närvarande äro i tillämpning inom vårt land, intages

främsta rummet av den i vissa av våra största städer förekommande

reglementeringen av prostitutionen. Innan jag ingår på en redogörelse

för kommitténs utredning och förslag i fråga om reglementeringen, vill

jag förutskicka några ord om reglementeringssystemets grundprinciper

och det sätt, på vilket dessa för vårt lands vidkommande bragts i tilllämpning.

Den tankegång, som ligger till grund för reglementeringen, är i

korthet följande. De prostituerade kvinnorna utgöra eu huvudkälla för

könssjukdomarnas spridning. Det måste därför ligga stor vikt uppå,

att prostituerade, behäftade med dylika sjukdomar, hindras från att bedriva

skörlevnad, så länge de äro smittfarliga, samt underkastas erforderlig

läkarbehandling. Då man emellertid icke kan påräkna, att kvinnorna

av egen drift skola avhålla sig från könsumgänge under den tid

de äro sjuka eller förskaffa sig erforderlig vård, måste tvång härvid användas.

Grundprincipen i reglementeringssystemet är således tvångsinternering

och tvångsbehandling å sjukhus av de sjuka prostituerade.

För att i praktiken kunna genomföra denna princip måste man uppenbarligen

först taga reda på vilka kvinnor, som äro prostituerade, och

sedan underkasta dessa en ständig sanitär kontroll för att genast kunna

ingripa mot dem, som beönnas sjuka. Reglementeringen består i sina grunddrag

följaktligen däri, att kvinnor, som överbevisas om att föra yrkesmässig

skörlevnad, av polismyndigheterna inskrivas i en särskild rulla.

De sålunda inskrivna kvinnorna underkastas därefter en ständig polisbevakning,

dels i sanitärt syfte och dels i ordningshänseende. Den sanitära

kontrollen, vilken naturligtvis är huvudsaken, består däri, att kvinnorna

tillhållas att på bestämda tider, vanligen en eller två gånger

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 154. 3!)

i veckan, regelbundet inställa sig för undergående av läkarbesiktning

till utrönande av möjligen förelintlig könssjukdom (preventiv besiktning)

samt vid förhandenvaron av dylik sjukdom underkastas erforderlig

tvängsbehandling ä sjukhus. Ordningskontrollen åter innebär skyldighet

för de inskrivna kvinnorna att ställa sig till efterrättelse vissa föreskrifter

med hänsyn till sitt offentliga uppträdande och sina levnadsförhållanden

i övrigt. Kontrollen över de inskrivna utövas av eu särskild.

avdelning av polisen, sedlighetspolisen, vilken därjämte har till

uPP§j^ aft uppspåra kvinnor, som hängiva sig åt yrkesmässig skörlevnad,

samt befordra dessa till inskrivning.

Den rättsliga grundvalen för den i vårt land tillämpade reglementeringen

utgöres, såsom jag i det föregående antytt, av bestämmelserna

i 1 § lösdrivarlagen. Då nämnda lag icke ålägger myndigheterna att

under alla förhållanden såsom lösdrivare behandla en var, som gör sig

skyldig till lösdriveri, utan giver dem befogenhet att pröva och avgöra,

huruvida omständigheterna i ett föreliggande fall äro sådana, att skäl

förefinnas att tillämpa lagen, eller icke, hava myndigheterna i vissa städer

ansett sig böra avstå från lagens tillämpning å inskrivna kvinnor,

såvida dessa ställa sig dem givna föreskrifter och reglementen till efterrättelse.

Bryta de mot dessa föreskrifter, tillämpas däremot lagen.

Reglementeringen av prostitutionen utgör sålunda en lösdrivarlagen

supplerande, av de särskilda ortsmyndigheterna given speciallagstiftning.

I somliga städer har denna tillkommit såsom eu yttringav

polismyndigheternas befogenhet och åliggande att hava vårdnad om

allmän ordning och säkerhet samt om vad som avser sundhetens vidmakthållande

och främjande, medan den i andra tillkommit i den ordning

24 § av hälsovårdsstadgan för riket den 25 september 1874 föreskriver

i fråga om särskilda föreskrifter i avseende å den allmänna

hälsovården. Några stadganden om vad denna speciallagstiftning skall

innehålla finnas icke, utan hava vederbörande själva bestämt härom.

För detaljerna av reglementeringens anordnande och tillämpning å

de olika orterna i riket har kommittén lämnat utförliga redogörelser,

dels å sidorna 342—351 i kommittébetänkandet, dels ock i en såsom

bilaga vid betänkandet fogad uppsats »Om de smittosamma könssjukdomarnas

bekämpande i Sverige m. m.» Jag tillåter mig att i förevarande

avseende hänvisa till nämnda redogörelser och vill här endast

erinra om ett huvudsakligt moment, som vid bedömande av reglementeringens

betydelse måste beaktas, nämligen reglementeringens begränsade

räckvidd i såväl lokalt som personligt avseende. I närvarande

stund tillämpas reglementering av prostitutionen allenast i tre av rikets

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kommittén.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.

städer, nämligen Stockholm, Göteborg och Norrköping. Reglementering

har varit införd men efterhand blivit avskaffad i Malmö, Uppsala, Lund,

Jönköping, Eskilstuna, Falun, Kristianstad, Sundsvall och Hälsingborg.

I rikets övriga städer och orter har någon form av reglementering aldrig

varit tillämpad. Beträffande reglementeringeus räckvidd i personligt

avseende vill jag påminna om, att den hos oss gällande reglementeringen

såsom grundad å lösdrivarlagen endast omfattar sådana skörlevande

kvinnor, vilka sakna anställning eller annat arbete och förty kunna behandlas

såsom lösdrivare.

Vid bedömandet av spörsmålet, huruvida reglementeringen av prostitutionen

är förtjänt av att bibehållas eller icke, har kommittén funnit

sig först böra söka svar på frågan: År reglementeringen i sanitärt hänseende

gagnelig? Kommittén framhåller, att därest svaret på denna fråga

skulle bliva nekande, givetvis all vidare diskussion i ämnet vore onödig.

Skulle åter svaret å den uppställda frågan utfalla i jakande riktning,

vore emellertid saken därmed icke avgjord. Man måste nämligen då

vidare undersöka, huruvida reglementeringen, trots dess sanitära värde,

borde på grund av därmed i andra hänseenden förenade olägenheter

upphävas.

För erhållande av svar på den uppställda frågan har kommittén

företagit en ingående utredning, grundad på ett omfattande material

från in- och utlandet. Utredningen har gått fram på två vägar, nämligen

dels som en undersökning av det inflytande reglementeringssystemet

faktiskt haft på könssjukdomarnas frekvens bland befolkningen

i länder och å orter, där det tillämpats, dels ock som en undersökning,

huruvida systemets inverkan på de prostituerade kvinnornas smittfarlighet

är sådan, att systemet kan på ett tillfredsställande sätt uppfylla sitt

ändamål.

Den förstnämnda undersökningen, som väsentligen är av statistisk

natur, har omfattat jämförelse mellan sjukdomsfrekvensen i länder med

och länder utan reglementering, jämförelse mellan frekvensen i vissa

länder före och efter reglementeringens avskaffande samt slutligen jämförelser

mellan frekvensen under olika tider i länder, där reglementeringssystem

sedan en längre tid fått verka. Av den gjorda undersökningen

har kommittén funnit otvetydigt framgå, att man icke med statistikens

tillhjälp kan erhålla något bestämt svar på frågan, huruvida reglementeringen

verkat i fördelaktig eller skadlig riktning, eller om den över

huvud taget övat något inflytande alls på könssjukdomarnas utbredning.

Därest något sådant inflytande ägt rum, har det i varje fall varit allt

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kutif/l. Ma.j:ts Nåd. Proposition Nr låd. 41

för obetydligt för att kunna göra sig märkbart bredvid de variationer i

sjukdomsfiekvensen, som uppenbart icke haft något med reglementeringen

Sedan undersökningen av reglementeringens faktiska inflytande på

könssjukdomarnas frekvens sålunda givit ett negativt resultat, har kommittén

övergått till att genom undersökning av systemets verkningsgrad

med hänsyn till de prostituerade kvinnornas smittfarlighet söka utröna

huruvida detsamma över huvud taget kan uppfylla sitt syfte. Beträffande

denna fråga erinrar kommittén därom, att i reglementeringssystemet inginge

tre huvudsakliga moment, nämligen inskrivning, preventiv besiktning

samt tvångsinternering och behandling å sjukhus. Av dessa

vore naturligen interneringen och behandlingen det viktigaste, vadan

kontrollens värde i sista hand måste bedömas efter de resultat, som

därigenom kunde uppnås. Då emellertid genom inskrivningen bestämdes,

■vaka kvinnor skulle bliva föremål för kontroll, och genom den prevention!

besiktningen fastställdes, vilka bland dessa kvinnor borde isoleras

och undergå behandling, vore det uppenbart, att systemets effektivitet

maste bliva i hög grad beroende av, i vilken omfattning inskrivningen

agde rum och med vilken noggrannhet och omsorg besiktningen kunde

utföras, för att kunna bedöma reglementeringssystemets verkningsgrad

i dess helhet måste man således undersöka, först i vilken omfattning de

skorlevande kvinnorna kunde bringas in under kontrollen, därefter i hur

stor utsträckning smittkällor bland de inskrivna kunde genom den preventiva

besiktningen upptäckas, och slutligen i vilken mån de vid besiktningen

upptäckta smittkällorna kunde genom sjukhusinternering och behandling

oskadliggöras.

i Inträffande frågan, i vilken omfattning de skörlevande kvinnorna

kunde bringas in under kontrollen, framhåller kommittén, att då antalet

skorlevande kvinnor i en större stad givetvis undandroge sig tillförlitlig

uppskattning, proportionen mellan den inskrivna och den oinskrivna

prostitutionen icke kunde beräknas annat än approximativt. Alla i

amnet sakkunniga vore emellertid ense därom, att på alla ställen, där

reglementering av prostitutionen vore införd, de under kontroll stående

prostituerade endast utgjorde en mycket liten del av samtliga de kvinnor,

som därstädes dreve yrkesmässig skörlevnad. Vad särskilt vårt

land beträffade, . vore disproportionen mellan den inskrivna och den

omskrivna prostitutionen given redan genom det förhållandet, att endast

Jlelyrkesprostitutionen hos oss vore föremål för inskrivning, och antalet

helyrkesprostituerade utgjorde enligt de mest sakkunnigas uppskattning

i allmänhet endast en tiondel av antalet utav dem, som dreve prostituBxhang

till riksdagens protokoll 1918. 1 smil. 188 höft. (Nr 154.) 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 154.

tion som binäring till borgerlig sysselsättning. Men icke ens alla lielyrkesprostituerade

kunde omfattas av kontrollen. I de större staderna

vore det för polisen icke möjligt att uppspåra alla dylika kvinnor, och

polisens undersökningar angående misstänkta kvinnors levnadssätt maste

för undvikande av misstag bedrivas med stor försiktighet. Resultatet

härav vore, att även ett stort antal kvinnor, som hade skorlevnad till

enda förvärvskälla, undginge att anhållas och inskrivas. Den om st audi

»heten, att endast en jämförelsevis liten del av de skorlevande kvinnorna

kunde bringas in under kontrollen, vore naturligen agnad att

hög-st avsevärt minska dennas effektivitet. Härtill komme emellertid,

att de kvinnor, som omfattades av kontrollen, icke vore de i sanitär

hänseende farligaste bland de prostituerade. Av de utav kommittén

verkställda undersökningarna framginge, att smittmngsfrekvensen vore

störst vid tiden för skörlevnadens början och därefter kontinuerligt avto<m

med kvinnornas ålder. Detta förhållande, som hade sm förklaring

bland annat däri, att de äldre prostituerade redan genomgått det smittsamma

skedet av syfilis och vore immuna mot denna sjukdom, mnebure

att de i sanitärt hänseende farligaste individerna vore att finna bland

dem, som endast en kortare tid hängivit sig åt skörlefnad. De kvinnor,

som omfattades av kontrollen, utgjordes emellertid till overvagande del

av sådana prostituerade, som under längre tid utövat sin hantering och

i allmänhet tillhörde de äldre årsklasserna. Av samtliga kvinnor, som

vid en viss tidpunkt tillhörde stammen av inskrivna i Stockholm vore

07 % i åldern 25—30 år och 44,l % i åldern över 30 ar. Enahanda

förhållande hade rått i Köpenhamn under tiden för reglementermgens

tillämpande därstädes. De kvinnor, som vore föremål for inskrivning,

utgjordes följaktligen av de jämförelsevis minst smittfarkga bland de

prostituerade. Någon förändring härutinnan kunde icke uppnäs pa annat

sätt än genom en väsentlig skärpning av förfarandet vid uppspårande

och inskrivning av prostitutionens nybörjare. En sådan skärpning

skulle emellertid medföra stora vådor av rättslig och social art

och vore för övrigt i de stora städerna praktiskt ogenomförbar. ^

Den verkställda undersökningen av reglementermgens förmåga att

tvinga in de skörlevande kvinnorna under kontroll gåve således till resultat,

att den genom reglementeringen åstadkomna kontrollen vore inskränkt

till en ringa minoritet av de prostituerade och att i denna

minoritet de smittfarligaste individerna vore jämförelsevis svagt repre
SenteRörande

frågan om den preventiva besiktningens förmåga att åvägabringa

upptäckt av smittkällor bland de inskrivna framhåller kommittén,

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr ir>4.

att för eu i sanitärt hänseende betryggande kontroll uppenbarligen krävdes,

dels att kvinnorna regelbundet och utan avbrott inställde sig till

besiktning å därför bestämda tider, dels ock att själva besiktningen

kunde utföras på ett sådant sätt, att den lämnade säkerhet för att förefintlig

smitta hos de undersökta verkligen upptäcktes. För att besiktningarna

skulle kunna försiggå i regelmässig följd vore det nödvändigt,

att kvinnorna självmant inställde sig å de föreskrivna tiderna. De kvinnor,

som utebleve från besiktning, skulle visserligen av polisen hämtas,

men då det ofta kunde draga veckor och månader innan de anträffades,

kunde kontinuiteten i kontrollen givetvis icke genom polishandräckning

upprätthållas. Under sådana förhållanden vore kontrollens effektivitet i

■hög grad beioende pa kvinnornas medverkan och goda vilja. Vid undersökning

av förhållandet härutinnan visade det sig, att kvinnorna, långt

drtun att regelbundet inställa sig vid besiktningarna, i stället sökte på

allt sätt hålla sig undan. Att detta också lyckades dem i stor omfattning

framginge bland annat därav, att antalet verkställda besiktningar

för varje inskriven kvinna i medeltal för år knappast uppginge till halften

av det antal, som skulle hava ägt rum, därest hon regelbundet infunnit

sig å de förelagda tiderna. Svårigheten att hålla kvinnorna under

regelbunden kontroll vore således mycket stor och ökades naturligen

i jämnbredd med vederbörande städers befolkningstillväxt. Vad särskilt

forhållandena i Stockholm anginge, hade det visat sig, att av de vid en

^is,3 tidpunkt besiktningsskyldiga kvinnorna minst fyrtio procent undanroge

sig den sanitära kontrollen och att det övervägande flertalet av

dessa fyrtio procent utgjordes av sådana, som vore eller misstänkte sig

vara sjuka. Den regelbundna kontrollen vore således mest bristfällig

just i fråga om de smittfarligaste individerna. Härtill komme, att den

kontingent av de inskrivna, som verkligen besiktigades, icke kunde

garanteras frisk. Svårigheten att vid den preventiva besiktningen tillförlitligt

upptäcka smittsamma sjukdomssymtom vore ganska betydande

och dessutom kunde under mellantiden mellan besiktningarna sådana

symptom uppträda och smittan därigenom fortplantas. Kommitténs

undersökningar angående hälsotillståndet bland de inskrivna kvinnorna

i Stockholm hade givit till resultat, att i varje ögonblick minst femtio

procent av alla sådana kvinnor vore smittförande.

Undersökningen av reglementeringens förmåga att åvägabringa upptäckt

av smittkällor bland de inskrivna kvinnorna gåve således vid handen,

att systemets effektivitet i detta avseende vore ganska obetydlto.

\ ad förhållandena i Stockholm beträffade kunde det antagas, att om
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr liA.

kring- tre fjärdedelar av samtliga sjukdomsutbrott bland de inskrivna

kvinnorna undginge att bliva å besiktningsbyrån upptäckt^ s

Kommittén har härefter övergått till att undersöka, i vad man de

vid besiktningen upptäckta smittkällorna kunna genom internering och

■behandling å sjukhus oskadliggöras. Beträffande aenna fråga framhåller

kommittén, att de kvinnor, som inremitterats till sjukhus för symtom

av syfilis, lämnade sjukhuset så snart ifrågavarande symtom försvunnit.

Detta innebure emellertid icke att de utskrivna kvinnorna vore ur srnittsynpunkt

ofarliga; det funnes exempel på att en kvinna spritt smitta

samma dag hon blivit från sjukhuset utskriven. Skulle de med syfilis

behäftade kvinnorna effektivt oskadliggöras, måste de interneras och

behandlas i två till tre år, och detta vore ju av många skal ful ständigt

ogenomförbart. 1 fråga om de kvinnor, som internerats a sjukhus för

gonorrhé, ställde sig saken nästan ändå ofördelaktigare. De prostituerade

vore i hög grad hemfallna åt den kroniska formen av namnd a

sjukdom, och denna vore ofta praktiskt taget obotlig. De i detta avseende

å olika orter verkställda undersökningarna visade, att en mycket

stor del av de kvinnor, som inlades å sjukhus för gonorrhé, lamnade

sjukhuset i samma smittförande skick, som när de intagits.

Undersökningen av reglementeringens verkningsgrad med hänsyn

till de sjukas behandling visade således, att systemets effektivitet i detta

avseende vore betydligt mindre än vad dess ändamål krävde

På grundval" av den gjorda utredningen har kommittén funnit

ådagalagt” att det sanitära värdet av prostitutionens reglementering i

varm fall måste anses högst obetydligt. Ett effektivt resultat av reglementeringen

kunde förväntas endast under den förutsättningen, att man

i allo ville taga konsekvenserna av de reglementariska principerna och

kasernera alla helyrkesprostituerade i bordeller, hänsynslöst förfölja all

annan prostitution, dagligen anställa fullständiga undersökningar a de

kasernerade kvinnorna, underkasta alla besökande man lakarbesiktmng

samt isolera de syfilissjuka kvinnorna under hela det smittsamma stadiet

och de gonorrhésjuka tills de blivit säkert gonokockfria. En dylik anordning

vore emellertid givetvis omöjlig att genomfora Da reglementeringen

otvivelaktigt vore ägnad att ingiva stora betänklighe er i jun

diskt, socialt och moraliskt avseende, kunde den enligt kommitténs mening

omöjligen upprätthållas genom ett så lamt sanitärt vitsord, som att den

gjorde någon om ock ringa nytta. Endast under den förutsättning, att

reo-lementeringen vore ur sanitär synpunkt nödvändig skulle det kunna

bliva tal om att bibehålla densamma. Då emellertid detta långt ifrån

vore fallet, kunde kommittén för sill del icke tillstyrka, att aenna form

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Katigt. Maj:In Nåd. Propi si ion Nr löd.

av tvångslagstiftning för könssjukdomarnas bekämpande vidare komme

till användning i vårt land.

På grund liärav h:ir kommittén utan meningsskiljaktighet föreslagit,

att alla författningar, påbud och föreskrifter, som innebära reglementering

av prostitutionen, måtte upphävas i samband med den av kommittén

föreslagna nya lagstiftningen i ämnet.

Av de utav medicinalstyrelsen hörda myndigheterna och korpora- Myndigheter

tionerna har flertalet uttalat sig till förmån för kommitténs förslag om ochtioner°rtt"

reglementeringens avskaffande. En motsatt mening har emellertid kommit

till uttryck i en del yttranden, och åtskilliga myndigheter och korporationer

hava undvikit att uttala sig i frågan eller uttryckligen avstått

från att intaga någon bestämd ståndpunkt till densamma. Beträffande

det närmare innehållet av de avgivna yttrandena torde jag få hänvisa till

den i medicinalstyrelsens utlåtande givna sammanfattningen av desamma.

Medicinalstyrelsen framhåller i förevarande avseende, att den av Medicinaikommittén

förebragta motiveringen med all erforderlig tydlighet ådaga- ''tyrel,en''

lagt, att upprätthållandet av reglementeringen icke inför nutidens åskådning

kunde försvaras. Av kommitténs grundliga och metodiska utredning

framginge, i huru hög grad tilltron till reglementeringens betydelse

för hämmandet av könssjukdomarnas spridning vore en illusion.

Om ock genom vissa på senare tid vunna framsteg i avseende på

diagnosen och behandlingen av könssjukdomarna bättre medel satts i

läkarnes händer för kampen mot dessa sjukdomar, och även under förutsättning,

att alla vetenskapliga hjälpmedel för framtiden toges i anspråk

vid behandlingen av sjukdomarna i fråga, kunde det dock icke antagas,

att det sanitära resultatet av reglementeringen skulle kunna i avsevärd

grad förbättras. På vilket sätt reglementeringen än anordnades måste

den anses vara en institution av tvivelaktigt värde.

Mot medicinalstyrelsens uttalande i förevarande hänseende har re- Reservanterna

servation anmälts av medicinalrådet Sederholm, med vilken medicinal- Cinåi*tyrei»en.

råden Bissmark och Block instämt. Medicinalrådet Sederholm har i

huvudsak anfört, att den av kommittén verkställda utredningen ådagalagt,

att reglementeringen sådan den hittills tillämpats vore förenad med

åtskilliga olägenheter i juridiskt, socialt och etiskt avseende samt att

den ur sanitär synpunkt vore mindre verksam. I anledning härav borde

övervakningen av prostitutionen humaniseras och samtidigt om möjligt

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Departements
chefen.

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 154.

göras effektivare än för närvarande. Från att vara en polisåtgärd borde

övervakningen bliva en rent sanitär åtgärd. Fn så anordnad övervakning

skulle icke mötas med samma ovilja som det nuvarande systemet

och borde redan därigenom kunna bliva mera effektiv. För att

bereda möjlighet till en dylik övervakning borde hälsovårdsmyndigheten

i större och medelstora städer äga rätt att om den så funne behövligt

anordna ett på preventiva besiktningar grundat kontrollsystem. Kontrollen

skulle helt och hållet handhavas av läkare och sanitetspersonal, och polisen

borde icke inblandas i andra fall, än där hälsovårdsmyndigheten vid

tredska behövde anlita polisens bistånd för inställande av viss uppgiven

person till undersökning. Det hade varit önskvärt, att kommittén gjort

ett försök att lösa frågan i denna riktning.

Den av kommittén verkställda undersökningen angående reglementeringssystemets

sanitära effektivitet utmärker sig för synnerlig grundlighet

och fullständighet. Av undersökningen framgår otvetydigt, att

reglementeringen sådan den hittills organiserats och tillämpats har ett

mycket obetydligt sanitärt värde. Men av undersökningen framgår även,

att reglementeringens sanitära brister till huvudsaklig del äro sådana,

som med nödvändighet måste vidlåda varje system för övervakning av

prostitutionen och som följaktligen icke kunna undanröjas genom någon

förändring av övervakningens organisation. I detta hänseende vill jag

särskilt hänvisa till kommitténs utredning angående reglementeringssystemets

förmåga att bringa de skörlevande kvinnorna in under kontroll.

Det torde vara uppenbart, att på denna punkt reglementeringens effektivitet

icke genom några som helst åtgärder kan i väsentlig mån förhöjas.

Allra minst kan en stegring av systemets verksamhetsgrad i

förevarande avseende åvägabringas genom den av reservanterna inom

medicinalstyrelsen föreslagna åtgärden att göra övervakningen av de

prostituerade till en rent sanitär institution med hälsovårdspersonal i den

nuvarande sedlighetspolisens ställe. En sådan organisation skulle med

säkerhet medföra, att systemets förmåga att uppspåra skörlevande kvinnor

sjönke till ett minimum, och kontrollens effektivitet bleve härigenom

ännu obetydligare än för närvarande är fallet.

Det torde knappast råda delade meningar därom, att reglementeringen

innebär stora olägenheter ur rättslig och social synpunkt. Systemets

bibehållande lärer därför icke kunna sättas i fråga med mindre det

kan visas, att detsamma medför högst betydande sanitära fördelar. Den

verkställda undersökningen har i stället ådagalagt, att systemets sanitära

värde är skäligen obetydligt och att någon avsevärd förbättring

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:Is Nåd. Proposition Nr 154.

47

härutinnan icke kan påräknas. Vid sådant förhållande synes det mig

icke kunna bliva tal om att i någon form upprätthålla ifrågavarande

system. Jag har därför i det föreliggande förslaget icke upptagit några

stadganden om reglementering av prostitutionen, och i huvudförslagets

31 § har jag infört bestämmelser, som innebära, att nu gällande påbud

och föreskrifter angående sanitär övervakning av de prostituerade upphävas.

Vid sidan av bestämmelserna om reglementering av prostitutionen

upptager vår gällande lagstiftning vissa andra sanitära tvångsföreskrifter

till könssjukdomarnas bekämpande. Dessa föreskrifter återfinnas i kungl.

cirkuläret den 10 juni 1912 angående åtgärder till förekommande av

veneriska smittans spridande, i kungl. breven den 3 april 1839 och den

27 mars 1843 angående åtgärder till förekommande av veneriska smittans

spridande genom från utrikes ort ankommande skeppsbesättningar samt

slutligen i §§ 28 och 48 av gällande läkarinstruktion. Nämnda stadganden

hava numera till stor del kommit ur bruk och äro i allt fall avsedda

att ersättas av den föreslagna lagen angående åtgärder mot utbredning

av könssjukdomar. I samband med genomförandet av förevarande lagstiftning

torde stadgandena i fråga böra dels upphävas, dels underkastas

vissa förändringar i ändamål att åvägabringa överensstämmelse med

föreskrifterna i den föreslagna lagen.

Jag övergår nu till att redogöra för det föreliggande förslaget till

sanitär tvångslagstiftning.

Det av kommittén framställda förslaget till sanitära tvångsåtgärder

innebär i huvudsak, att könssjuka personer, som med hänsyn till smittas

överförande kunna antagas vara särskilt farliga, skola av tjänsteläkare

föreläggas att förskaffa sig erforderlig vård och, om sådant föreläggande

åsidosattes, av hälsovårdsmyndighet tillhållas att efterkomma detsamma

samt i sista hand genom hälsovårdsmyndighetens försorg inläggas å

allmänt sjukhus.

Det föreslagna förfarandet är således begränsat till sådana könssjuka,

vilka med hänsyn till smittas överförande kunna antagas vara

särskilt farliga. Ur denna synpunkt skulle enligt förslaget tvångsförfarandet

riktas mot tre grupper av personer, nämligen dels mot könssjuka,

som å andra överfört sin sjukdom, dels mot personer, som blivit

ställda under åtal för någon handling av sådan beskaffenhet, att den tilltalade

skäligen kunde misstänkas vara för den allmänna sundheten farlig,

dels slutligen mot personer, som blivit varnade eller häktade för under

lösdrivarlagen hemfallande yrkesmässig skörlevnad.

Övriga

gällande föreskrifter

om

sanitära

tvångsåtgärder.

Föreslagna

sanitära

tvångs
åtgärder.

Kommittén.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.

Beträffande den förstnämnda gruppen framhåller kommittén, att

könssjuka, som å andra överfört sin sjukdom, otvivelaktigt måste anses

såsom särskilt farliga, vare sig de vid tillfället varit medvetna om sin

sjukdom eller icke och vare sig överförandet skett genom könsumgänge

eller på annat sätt. Det vore därför en befogad åtgärd att vid anträffat

fall av könssjukdom söka utröna, från vilken smittan vore att

härleda, för att genom smittkällans oskadliggörande såvitt möjligt förebygga

sjukdomens vidare utbredning. För att det mest tillförlitliga

resultat av en efterforskning av smittkällan skulle vinnas, måste densamma

företagas av läkare, som ju icke blott kunde fastställa arten av

det förekomna sjukdomsfallet utan även, genom sin kännedom om sjukdomens

spridningssätt, inkubationstid m. m., vore i tillfälle att i viss

mån kontrollera sanningsenligheten av den sjukes uppgifter om smitt,- källa. På grund härav har kommittén i sitt huvudförslag intagit en

bestämmelse, att en var läkare, som under utövning av läkarverksamhet

iakttager fall av könssjukdom, skall vara pliktig att av den sjuke söka

utröna, av vem smittan blivit överförd, samt hos vederbörande tjänsteläkare

anmäla, vad i sådant avseende kunnat utrönas, med utsättande,

där någon uppgivits som smittkälla, av dennes namn och bostad. Därest

tjänsteläkare funne sådan uppgift grundad på sannolika skäl, skulle han

mot den anmälde inleda ett sanitärt förfarande.

Den andra gruppen, mot vilken sanitära kontroll- och tvångsåtgärder

enligt förslaget skulle komma till användning, utgöres av sådana

personer, vilka ställts under åtal för spridande av venerisk smitta, våldtäktsförbrytelser

eller vissa sedlighetsbrott. Kommittén framhåller, att

nu nämnda brott måste anses utmärka, att den tilltalade skäligen kunde

misstänkas vara behäftad med könssjukdom och särskilt farlig för

smittans utbredande. På grund härav vore det anledning att företaga

ett sanitärt inskridande mot hithörande personer. Några betänkligheter

mot ett sådant inskridande borde icke förefinnas, då som villkor för

detsamma uppställts fordran på att en rättskränkning vore bestämt indicerad.

Då vidare det sanitära ingripandet anknutits till enstaka av

annan myndighet beivrade förseelser, kunde förfarandet icke leda till

någon fortgående preventiv kontroll i reglementeringssystemets stil.

De av kommittén i förevarande avseende föreslagna bestämmelserna

innebära skyldighet för allmän åklagare och i vissa fall domstol att

hos vederbörande tjänsteläkare göra anmälan beträffande person, som

ställts under åtal för nu omförm älda brott och förseelser. På grundval

av sådan anmälan skulle tjänsteläkaren hava att mot den tilltalade

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung}. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 154.

45>

personen inleda enahanda sanitära förfarande som mot de i det föregående

omförmälda smittkällorna.

Den tredje gruppen av personer, som enligt kommittéförslaget skulle

vara underkastade nu ifrågavarande tvångsförfarande, utgöres av dem,

som av polismyndighet överbevisats om yrkesmässig skörlevnad och på

grund härav av sådan myndighet varnats eller häktats för lösdriveri. I dessa

fäll skulle polismyndigheten göra anmälan till behörig tjänsteläkare och

det i det föregående antydda sanitära förfarandet skulle av denne sättas

i tillämpning.

Då det gällt att bedöma, åt vilka myndigheter skulle anförtros prövningen

och avgörandet av uppkomna frågor om vidtagande av hithörande

tvångsåtgärder, har kommittén utgått från den uppfattningen,

att man icke borde utan tvingande skäl tillskapa några särskilda organ

för ifrågavarande ändamål, utan om möjligt överlämna dessa angelägenheter

åt samma myndigheter, som hade att handlägga andra frågor

rörande den allmänna hälso- och sjukvården. Efter att hava undersökt,

vilka av de nuvarande hälsovårdsmyndigheterna, som kunde lämpa sig

för handhavande av förevarande uppdrag, har kommittén föreslagit, att

uppdraget i fråga skulle överlämnas i stad, där stadsläkare funnes, åt hälsovårdsnämnden,

och å annan ort åt Konungens befallningshavande i länet.

Innan ett tvångsingripande från de nämnda hälsovårdsmyndigheternas

sida ägde rum, skulle, såsom i det föregående angivits, försök

göras att förmå de anmälda sjuka att frivilligt underkasta sig erforderlig

behandling. Dessa förberedande åtgärder skulle icke handläggas av

hälsovårdsmyndigheten såsom sådan, utan av en tjänsteläkare. Nämnda

tjänsteläkare borde emellertid stå i nära förbindelse med vederbörande

hälsovårdsmyndighet. Med hänsyn härtill har kommittén föreslagit, att

befattningen med de förberedande åtgärderna å de orter, där hälsovårdsmyndigheten

utgjordes av hälsovårdsnämnd, skulle handhavas av vederbörande

stadsläkare, och å de orter, där Konungens befallningshavande

vore hälsovårdsmyndighet, av förste provinsialläkaren i länet. Därjämte

skulle möjlighet förefinnas att i de största städerna överlämna förevarande

uppdrag åt särskild läkare. För att erhålla en gemensam benämning

å nu ifrågavarande tjänsteläkare har kommittén för dessa föreslagit

benämningen sundhetsinspektör.

Det sanitära förfarande, som av sundhetsinspektören skulle inledas

mot de till honom anmälda personerna, är utförligt beskrivet å sidorna

462—485 i kommittébetänkandet. I sina huvuddrag gestaltar sig detta

förfarande på följande sätt.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 138 höft. (Nr 154.)

7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.

Då till sundhetsinspektör inkommit sådan anmälan, som förut

nämnts, skulle sundhetsinspektören till en början förskaffa sig visshet,

huruvida den anmälde verkligen vore behäftad med könssjukdom. Som

detta endast kunde utrönas genom i detta speciella syfte företagen läkarundersökning,

skulle sundhetsinspektören följaktligen föranstalta om att

sådan undersökning komme till stånd. Detta skulle ske i den formen, att

sundhetsinspektören tillställde den anmälde en anmaning att låta inom

utsatt kort tid undersöka sig av läkare samt hos sundhetsinspektören

förete intyg om undersökningsresultatet. Därest den anmälde icke inom

den utsatta tiden efterkommit den givna anmaningen, skulle sundhetsinspektören

anmäla ärendet hos hälsovårdsmyndigheten, som hade att

förordna om läkarundersökning. Vägrade den anmälde att ställa sig

hälsovårdsmyndighetens iörordnande till efterrättelse, skulle nämnda myndighet

äga att påkalla handräckning för undersökningens verkställande.

Sedan sundhetsinspektören erhållit del av undersökningens resultat,

hade han att efter detsamma rätta sitt vidare handlingssätt. Gåve undersökningen

negativt resultat, vore saken avslutad. Framginge däremot

av undersökningen, att den anmälde vore behäftad med könssjukdom, skulle

sundhetsinspektören tillställa den sjuke en anmaning att inom utsatt kort

tid för undergående av sjukbehandling inställa sig hos läkare eller, om

så prövades erforderligt, låta intaga sig till vård å sjukhus samt hos

sundhetsinspektören förete intyg därom. Om den sjuke ställde sig

denna anmaning till efterrättelse och fullföljde behandlingen enligt den

behandlande läkarens föreskrifter, skulle inga vidare åtgärder mot honom

vidtagas. Underläte den sjuke att efterfölja anmaningen, hade sundhetsinspektören

att hänskjuta ärendet till hälsovårdsmyndigheten, som skulle

äga att meddela föreskrift om erforderlig läkarbehandling och eventuellt förordna

om den sjukes intagande å allmänt sjukhus. I fall av vägran

att ställa sig hälsovårdsmyndighetens förordnande till efterrättelse skulle

handräckning för förordnandets verkställande kunna påkallas. För det fall

att den sjuke väl efterkomme anmaning att inställa sig till läkarbehandling

eller låta intaga sig å sjukhus, men sedermera i förtid avbröte behandlingen,

respektive lämnade sjukhuset, skulle den behandlande läkaren härom

gorå anmälan hos sundhetsinspektören, som då åter hade att inleda

ett anmaningsförlärande i enahanda form, som nyss är sagt. Hade avbrottet

i sjukbehandlingen föranletts av tredska från den sjukes sida,

skulle dock sundhetsinspektören äga att omedelbart hänskjuta ärendet

till hälsovårdsmyndigheten.

Om anmäld person tillhörde krigsmanskapet eller vore intagen i straffeller

tvångsarbetsanstalt eller häkte, skulle sundhetsinspektören över
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:tu Nåd. Proposition Nr 154. 51

sända anmälan till vederbörande militärläkare, respektive fängelseläkare,

vilken det skulle åligga att föranstalta om undersökning och sjukbehaudling.

Var och en, som på grund av tjänstebefattning eller uppdrag erhållit

kunskap om nu förevarande ärenden, skulle vara förpliktad till tystlåtenhet

gent emot obehöriga. Protokoll och handlingar i nämnda ärenden

skulle så förvaras, att de icke kunde av obehöriga åtkommas.

Såsom av denna redogörelse torde framgå, är kommittéförslaget

grundat på den huvudprincipen, att tvångsåtgärder icke skola vidtagas mot

anmälda personer, som godvilligt förskaffa sig erforderlig vård och ordentligt

fullfölja densamma samt ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som

den behandlande läkaren meddelar till förekommande av smittans spridning.

Kommittén har för sin del uttalat den uppfattningen, att de i

förslaget ingående tvångsåtgärderna med all sannolikhet endast i sällsynta

fall skulle behöva komma till användning. För att de givna anmaningarna

skulle erhålla nödig auktoritet vore det emellertid nödvändigt,

att möjlighet funnes att i yttersta hand framtvinga åtlydnad för

desamma.

Mot kommitténs förslag i nu förevarande hänseende har reservation Kommittéanmälts

av kommittéledamöterna Johansson och Westerberg. Reservan- resenranterna

ternas huvudanmärkning mot förslaget riktar sig mot det förhållandet,

att det ifrågasatta tvångsförfarandet anknutits icke blott till anmälningar

av smittkällor och åtal för vissa bestämda brott, utan jämväl till varningför

lösdriveri på grund av skörlevnad. Reservanterna framhålla, att

denna anordning i förening med det av kommittén föreslagna bibehållandet

av lösdrivarlagens tillämpning å skörlevande kvinnor inbjöde till

en övervakning av de prostituerade, som föga skilde sig från den nuvarande

reglementeringen. Man kunde antaga, att vederbörande myndigheter

ofta skulle tillgripa varning för lösdriveri för att få tillfälle

att mot en prostituerad inleda det sanitära tvångsförfarandet. I stället

för inskrivningen skulle då träda lösdriverivarningen och den nuvarande

stammen av inskrivna kvinnor skulle efterträdas av eu kår av varnade

kvinnor, vilka på ungefärligen enahanda sätt som de inskrivna stode

under polisuppsikt och läkarkontroll. Härmed vore i praktiken infört

ett system, som vore behäftat med de väsentligaste av reglementeringens

brister i rättsligt och socialt avseende samt icke hade större sanitär

effektivitet än ett vanligt reglementeringssystem.

De av medicinalstyrelsen hörda myndigheterna och korporationerna Myndigheter

hava i den föreliggande frågan uttalat ganska delade meningar. Ett och t^°ra~

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Medicinal
styrelsen.

Reservanterna

inom medicinalstyrelsen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.

avsevärt flertal bland de tillfrågade har emellertid uttryckt den åsikten,

att sanitära åtgärder av tvångsnatur vore oundgängliga i kampen mot

könssjukdomarna, och av de myndigheter, som intagit denna ståndpunkt,

hava de flesta i stort sett anslutit sig till kommitténs förslag. Mot förslaget

har emellertid från åtskilliga håll anmärkts, att de av kommittén

föreslagna tvångsbestämmelserna vore för omständliga för att alltid

medgiva ett tillräckligt snabbt inskridande.

Medicinalstyrelsen har i sitt utlåtande förklarat sig icke kunna biträda

kommittéförslaget i förevarande del. Styrelsen anmärker i huvudsak,

att den av kommittén föreslagna kombinationen av lösdrivarvarning

och sanitärt tvångsförfarande innebure en förklädd reglementering, som

lika mycket som den nuvarande reglementeringen vore ägnad att ingiva

eu falsk trygghet mot otuktens sanitära faror. Säkerligen skulle allmänheten

icke uppfatta de mera formella än verkliga skiljaktigheterna mellan

den nya och den gamla reglementeringen, utan fortfarande i samma

grad som hittills omfatta systemet med ett förtroende, som för visso

mången gång skulle visa sig i hög grad ödesdigert.

Reservanterna inom medicinalstyrelsen hava i huvudsak anslutit sig till

kommitténs förslag. Mot förslaget hava reservanterna emellertid anmärkt,

att detsamma torde komma att arbeta något tungt, varför en del förenklingar

för underlättande av ett snabbare förfarande företagits. Härjämte hava

reservanterna påyrkat en mycket betydelsefull utsträckning av de föreslagna

bestämmelsernas räckvidd. Reservanterna hava nämligen framhållit,

att det ur allmän epidemiologisk synpunkt vore en fordran, att

alla med könssjukdom behäftade personer tillhölies att underkasta sig

erforderlig behandling intill dess deras sjukdom ej vidare befunne sig i

smittsamt skede. Den av kommittén föreslagna sanitära uppsikten vore

emellertid inskränkt till sådana könssjuka, vilka blivit anmälda som

smittkällor eller åtalade för vissa brott m. m. Med avseende på de

akuta smittsamma sjukdomarna gjordes i gällande epidemistadga ingen

skillnad på dem, som av egen drift uppsökt läkare, och dem, som vid

verkställd efterforskning befunnits lida av sådan sjukdom. Om det ock

i allmänhet kunde antagas, att personer, som av egen drilt anlitat läkare

för att få behandling för könssjukdom, skulle av egen drift fortsatta

behandlingen till dess de återvunnit hälsan, kunde det dock icke förutsättas,

att sådana personer alltid skulle fortsätta behandlingen intill dess

de vore i smittavseende ofarliga. På grund härav vore det rationellt

att angående könssjukdomarna införa ett stadgande, likartat med vad i

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr Jod. 53

§ 22 av epidemistadgan funnes föreskrivet om de smittsamma akuta infektionssjukdomarna,

nämligen att var och en, som vore angripen av

sådan sjukdom, skulle vara skyldig att på ett med hänsyn till smittfaran

betryggande sätt låta behandla sig intill dess nämnda fara upphört.

Det inom civildepartementet utarbetade förslaget till sanitära tvångsåtgärder

ansluter sig i väsentliga delar till det av kommittén framlagda

lagförslaget, men avviker från detsamma i tre huvudsakliga avseenden.

Den första av dessa avvikelser innebär en utsträckning av den föreslagna

sanitära kontrollens räckvidd. Såsom av min föregående redogörelse

framgår, har kommittén utgått från den uppfattningen, att det

sanitära inskridandet borde begränsas till sådana könssjuka, som med

hänsyn till smittans överförande kunde antagas vara särskilt farliga.

Från denna utgångspunkt har kommittén föreslagit, att det ifrågasatta

tvångsförfarandet skulle omfatta dels könssjuka, vilka av smittad person

anmälts som smittkälla, dels ock personer, som ställts under åtal för

vissa brott eller som på grund av skörlevnad blivit föremål för behandling

enligt lösdrivarlagen. Kommittén har emellertid även till övervägande

upptagit frågan, huruvida icke åtgärder borde företagas jämväl

mot sådana könssjuka, som frivilligt sökt läkare, men på grund av underlåtenhet

att följa läkarens föreskrifter av denne anmälts såsom särskilt

farliga för smittans utbredande. Kommittén framhåller i detta avseende,

att en sådan utsträckning av den sanitära kontrollen förutsatte

ett stadgande om anmälningsplikt för läkarna i dylika fall, vilket i sin

ordning innebure en inskränkning i den tystlåtenhetsplikt, som jämlikt

§ 60 läkarinstruktionen ålåge läkarna gent emot deras patienter. En

sådan inskränkning av läkarnas tystlåtenhetsplikt hade i det allmännas

intresse genomförts i fråga om vissa epidemiska sjukdomar samt spetälska,

i det att läkarna genom bestämmelserna i § 20 av gällande epidemistadga

vore ålagda att till vederbörande hälsovårdsnämnd anmäla inträffade

fall av sådana sjukdomar, även om patienterna frivilligt tillkallat

läkaren. Då med avseende å könssjukdomarnas stora sociala betydelse

sanitära tvångsåtgärder till dessa sjukdomars bekämpande vore

erforderliga och då för samhället givetvis mötte stora svårigheter att

uppspåra de av sådan sjukdom angripna, mot vilka dylika åtgärder borde

vidtagas, kunde det synas ligga nära till hands att samhället, liksom i

fråga om de epidemiska sjukdomarna, begagnade sig av den kännedom,

som läkaren på detta område förvärvade. Ett stadgande om skyldighet

för läkarna att göra anmälan om sådana könssjuka patienter, som genom

underlåtenhet att efterkomma givna föreskrifter framkallade fara för

smittas spridning, skulle i åtskilliga avseenden medföra betydande för
-

Departements
chefen.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54 Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 154.

delar. Den härav betingade modifikationen i läkarnas tystlåtenhetsplikt

vore emellertid ägnad att ingiva betänkligheter och särskilt vore det

att befara, att den skulle avskräcka åtskilliga könssjuka från att söka

sakkunnig hjälp. Till följd av den gängse uppfattningen om könssjukdomarnas

skamlighet vore de sjuka i allmänhet känsliga för att

bliva på något sätt röjda. Visserligen kunde man antaga, att de könssjuka

vid den tidpunkt, då de vände sig till läkare, i regel icke vore

betänkta att uppföra sig så, att läkaren finge anledning att anse dem

såsom från smittsynpunkt allmänfarliga; men om det småningom bleve

allmänt känt, att läkarna under viss förutsättning vore pliktiga att nominativt

anmäla sina patienter och verkligen fullgjorde denna sin skyldighet,

skulle sådant i många fall kunna hava till följd, att könssjuka

komme att vända sig till kvacksalvare eller helt och hållet underlåta att

söka vård. Då härjämte flertalet läkare motsatte sig ett påbud om nominativ

anmälningsplikt, hade. kommittén funnit sig icke böra upptaga

något stadgande om sådan plikt i den föreslagna lagen.

Det synes mig icke kunna bestridas, att den ståndpunkt kommittén

härutinnan funnit sig böra intaga innebär en högst väsentlig inskränkning

i den föreslagna sanitära kontrollens räckvidd och effektivitet. Det

av kommittén föreslagna uppspårandet av smittkällor torde visserligen

medföra, att en del ur smittsynpunkt särskilt farliga könssjuka komme

att befordras till erforderlig vård, men då åtskilliga av könssjukdom

smittade personer näppeligen torde vara i stånd att lämna så fullständiga

uppgifter angående smittkällan, att en efterforskning efter densamma

med utsikt till framgång kunde företagas, synes man icke böra ställa förväntningarna

på den föreslagna kontrollens verksamhet i detta avseende

allt för högt. Härtill kommer, att den omständigheten, att en könssjuk

person blivit anmäld som smittkälla, icke i och för sig kan anses ådagalägga,

att den sjuke ur smittsynpunkt är farligare än mången könssjuk,

som vårdslösar sin behandling och försummar nödiga försiktighetsmått,

men kanske genom en ren tillfällighet undgår att bliva föremål för dylik

anmälan. Ur allmän medicinsk synpunkt vore det givetvis riktigast, om

ett sanitärt ingripande kunde anordnas emot en var könssjuk, som åsidosätter

honom av läkare meddelade föreskrifter angående sjukdomens behandling

eller till förekommande av smittans spridning, oavsett om den

sjuke blivit anmäld som smittkälla eller icke. Ett sådant ingripande

skulle icke i någon mån beröra de samvetsgranna och lojala bland de

sjuka, utan uteslutande rikta sig mot de lättsinniga eller ansvarslösa,

och om ingripandet skedde i samma diskreta former som det av kommittén

föreslagna förfarandet mot anmälda smittkällor, borde det ur den

opaginerad Kontrollera mot PDF

r>5

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.

enskildes synpunkt icke erbjuda allt för stora betänkligheter. För övrigt

lärer samhällets intresse av att de könssjuka underkasta sig behörig vård

vara så betydande, att hänsynen till den enskildes eventuella önskningar

i detta avseende icke bör få väga allt för tungt. Då samhället till könssjukdomarnas

bekämpande vidtager den åtgärden att kostnadsfritt tillhandahålla

alla könssjuka läkarvård och läkemedel samt gör läkarvården

för de könssjuka så lätt tillgänglig som möjligt, synes man kunna fordra,

att de sjuka också låta ordentligt behandla sig. Ur rättslig och social

synpunkt torde inga befogade invändningar kunna framställas mot en

sanitär kontroll, som i lika mån riktar sig mot sjuka av olika kön och

samhällsklasser och som allenast avser att förmå de sjuka att sköta sig

så, att deras sjukdom häves och deras medmänniskors hälsa icke äventyras.

Ur moralisk synpunkt lärer intet vara att erinra mot en kontroll,

som icke i någon mån innebär något slags reglering av otukten.

De enda skäl av betydenhet, som kunna åberopas emot den ifrågasatta

utsträckningen av den sanitära kontrollen, torde vara de, som grunda

sig på principiella betänkligheter mot en inskränkning av läkarnas tystlåtenhetsplikt

och på farhågor att en sådan inskränkning skulle kunna

avskräcka en del könssjuka från att söka läkarhjälp.

Vad de principiella betänkligheterna i förevarande avseende angår,

vill jag till en början erinra därom, att redan enligt nu gällande bestämmelser

skyldighet föreligger för vissa tjänsteläkare att hos hälsovårdsmyndighet

anmäla försumliga könssjuka patienter. Jämlikt §§ 28

och 48 läkarinstruktionen åligger det nämligen provinsial- och stadsläkare,

att därest könssjuk person undandrager sig behandling eller icke

följer därvid givna föreskrifter och synnerlig fara för smittans utbredning

förefinnes, om förhållandet underrätta vederbörande hälsovårdseller

kommunalnämnd, som har att draga försorg om att den sjuke intages

å lasarett. De anförda bestämmelserna äro visserligen ofullkomligt

avfattade och lära i tillämpningen erbjuda åtskilliga vanskligheter,

varför desamma, därest det föreliggande lagförslaget genomföres, torde

böra upphävas. Av bestämmelserna framgår emellertid, att principen

om läkares skyldighet att med anmälan inskrida emot könssjuk patient,

som genom sina åtgöranden framkallar fara för smittans utbredning,

icke är för vår rätt främmande.

På allra senaste tid har nämnda princip i vår lagstiftning vunnit

tillämpning i ett nytt, synnerligen betydelsefullt avseende. I samband med

genomförandet av 1915 års äktenskapslagar har nämligen genom kungl.

kungörelsen den 3 december 1915 om anmälningsskyldighet i visst fall

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.

beträffande könssjukdom i smittsamt skede stadgats skyldighet för envar

läkare att för vederbörande pastorsämbete anmäla könssjuk patient eller

före detta patient, som ämnar träda i äktenskap, medan hans sjukdom

ännu befinner sig i smittsamt skede. Påföljden av sådan anmälan bliver

att lysningsbevis vägras.

Den genom nämnda kungörelse införda anmälningsplikten hava

samtliga hörda myndigheter och sakkunniga varit eniga om att tillstyrka.

Förslaget om sådan anmälningsplikt framfördes först av medicinska fakulteten

vid Uppsala universitet i dess den 24 april 1911 avgivna yttrande

över en av lagberedningen utarbetad promemoria angående vissa

frågor på äktenskapslagstiftningens område. Om det av fakulteten

väckta förslaget anförde lagberedningen, att från den allmänna lagens

sida intet vore att mot detsamma erinra. Efter det sedermera inom

justitiedepartementet utarbetats ett förslag till kungörelse om dylik anmälningsplikt,

överlämnades detsamma för yttrande till medicinalstyrelsen

och styrelsen för allmänna svenska läkarföreningen, vilka båda utan

meningsskiljaktighet tillstyrkte förslaget, varefter den förenämnda kung],

kungörelsen den 3 december 19lo utfärdades.

Förhållandet är således, att det numera föreligger lagstadgad skyldighet

för en var läkare att utan hänsyn till honom eljest åliggande

tystlåtenhetsplikt genom anmälan inskrida emot könssjuk patient, som

i ett visst avseende åsidosätter vederbörlig försiktighet med hänsyn till

fara för smittas utbredande. Under sådana omständigheter torde några

principiella betänkligheter icke kunna göras gällande emot ett stadgande

om skyldighet för läkarna att anmäla jämväl sådan patient, som i andra

avseenden än det nu nämnda genom försumlighet framkallar fara för

spridning av smitta. Då man icke tvekat att ålägga läkarna plikt att

göra en anmälan, som föranleder vägran av lysningsbevis med därav

följande allvarliga civilrättsliga konsekvenser, torde det näppeligen kunna

resas någon befogad invändning emot att läkarna förpliktas till en anmälan,

som endast har till följd att den anmälde erhåller en i diskreta

former given anmaning att låta ordentligt behandla sig och i yttersta

hand för någon tid inlägges på sjukhus.

Vad därefter angår de av kommittén uttalade farhågorna för att ett

införande av nu ifrågavarande anmälningsplikt skulle kunna hava till

följd, att en del könssjuka underläte att söka läkare och i stället vände

sig till kvacksalvare, tillåter jag mig påminna om, att även i detta avseende

ett nytt moment tillkommit efter det kommittébetänkandet avgavs.

Genom lagen den 21 september 1915 om behörighet att utöva

läkarkonsten har nämligen förbud meddelats för en var, som icke är

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 134. [>]''

behörig läkare, att behandla venerisk sjukdom, och lör överträdelse av

detta förbud har stadgats ett nog så strängt straff. Härigenom torde

man hava vunnit eu tämligen verksam garanti mot kvacksalvares befattning

med könssjukdomarna, och kommitténs farhågor i nu berörda hänseende

böra därför numera icke tillmätas alltför stor betydelse.

beträffande slutligen farhågorna för att den ifrågasatta anmälningsplikten

skulle kunna avskräcka vissa könssjuka från att över huvud tagel,

förskaffa sig vård, synas mig dessa farhågor ganska överdrivna. Skyldigheten

till anmälan skulle ju icke inträda i annat fall, än då den sjuke

genom försumlighet i fråga om behandlingen eller genom åsidosättande

av givna föreskrifter visat sig framkalla fara för smittas spridande, och det

torde, såsom även kommittén framhållit, kunna antagas, att de könssjuka

vid den tidpunkt, då de vända sig till läkare, icke äro betänkta att uppföra

sig så, att läkaren får anledning- att anse dem såsom från smittsynpunkt

allmänfarliga. En gonorrhésjuk, som vet att han behöver stå

under läkartillsyn endast eu jämförelsevis kort tid, lärer icke låta avskräcka

sig från läkarbesök därigenom, att han vet att han under nämnda

korta tid måste efterkomma sin läkares föreskrifter. Vad de syfilissjuka

beträffar, torde det vara regel, att en person, som ådragit sig syfilis,

är så medveten om sjukdomens farlighet, att han icke vågar underlåta

att söka läkare. Den kritiska tiden vid vården av en syfilitiker inträde)- först då läkaren genom en tids behandling lyckats häva de kliniska,

för don sjuke^ förnimbara symtomen av sjukdomen. När patienten själv

känner sig frisk och icke längre märker några ögonskenliga sjukdomstecken,

_ då blir för honom frestelsen stor att icke taga den återstående

behandlingen så noggrant. Erfarenheten visar också, att ett betänkligt

stort antal syfilispatienter upphör med behandlingen långt innan sjukdomsgiftet

kan beräknas. vara tillintetgjort. Detta förhållande är ägnat

att medföra en synnerligen stor fara för utbredning av smitta och är

dessutom för patienten själv ödesdigert. På detta stadium skulle i regel

läkarens anmälan med åtföljande anmaning från sundhetsinspektören äga

rum. Någon avskräcuande inverkan på syfilissjuka i första stadiet torde

härav icke behöva befaras.

På grund av vad jag sålunda anfört synas mig de av kommittén

uttalade farhågorna för sanitärt ogynnsamma verkningar av den förevarande

anmälningsplikten icke vara alltför tungt vägande. Jag vill i

detta sammanhang erinra om, att kommitténs nämnda farhågor icke delas

av reservanterna inom medicinalstyrelsen. Såsom jag i min redogörelse

för medicinalstyrelsens yttrande i ärendet påpekat, hava nämligen reservanterna

inom styrelsen förordat, att i fråga om könssjukdomarna måtte

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 138 höft. (Nr 134.) 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.

införas bestämmelse!'' av enahanda innebörd som gällande epidemistadgas

föreskrifter angående de akuta infektionssjukdomarna, nämligen att var

och en, som vore behäftad med könssjukdom, skulle vara skyldig att på ett

med hänsyn till smittfaran betryggande sätt låta behandla sig intill dess

nämnda fara upphört. De av reservanterna sålunda påyrkade bestämmelserna

förutsätta uppenbarligen en anmälningsskyldighet av den art

jag här skildrat.

Slutligen vill jag i nu förevarande avseende erinra om, att grundsatsen

om varje könssjuk persons skyldighet att underkasta sig erforderlig

läkarbehandling samt om läkares skyldighet att anmäla patient, som

genom sitt förhållande framkallar fara för smitta, finnes införd i flera

främmande länders lagstiftningar. Jag vill här endast i korthet beröra

den danska lagstiftningens bestämmelser i ämnet.

1 den danska lagen den 30 mars 1906 stadgas, att personer, som

lida av könssjukdom, äro pliktiga att underkasta sig offentlig behandling,

så framt de icke visa, att de hava förskaffat sig erforderlig privat vård.

Äro de smittade personernas förhållanden av den beskaffenhet, att sjukdomens

överförande till andra personer icke kan på ett betryggande

sätt förebyggas på annat sätt än genom deras isolerande, eller iakttaga

de icke dem till smittans förebyggande givna föreskrifter, skola de för

behandling inläggas på sjukhus. Fråga om inläggande på sjukhus avgöres

av° amtman nen, i Köpenhamn av politidirektören. Varje läkare

är skyldig ätt anmäla patient, som avbryter behandlingen i förtid eller

icke ställer sig givna föreskrifter till efterrättelse.

Såsom synes har den danska lagstiftningen fullständigt genomfört

de grundsatser jag i det föregående utvecklat.

På grund av vad jag sålunda anfört har jag ansett mig böra föreslå

en utsträckning av den utav kommittén föreslagna sanitära kontrollen

till att omfatta jämväl sådana könssjuka, som frivilligt sökt läkare, men

genom underlåtenhet att följa av läkaren givna föreskrifter framkalla

fara för smittas spridning. Jag har därför i huvudförslaget upptagit eu

bestämmelse om skyldighet för en var läkare, som har könssjuk under

behandling, att till" sundhetsinspektören i orten anmäla om den sjuke

underlåter att ställa sig till efterrättelse föreskrift, som av läkaren meddelats

angående behandlingen eller till förekommande av smittans spridning,

eller om den sjuke avbryter behandlingen utan att lör läkaren styrka,

att behandlingen av annan läkare övertagits. I anslutning till denna

bestämmelse har jag i förslaget infört stadgande om skyldighet lör sundhetsinspektör

att vid fall av anmälan utav förevarande art mot den sjuke

inleda ett förfarande av enahanda beskaffenhet som det föreslagna för
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr IM. f»!''

farandet mot anmälda smittkällor. Härjämte har jag i 3 § av förslaget infört

ett allmänt stadgande om skyldighet för varje könssjuk att underkasta sig

erforderlig läkarbehandling samt att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter,

som av läkaren meddelas angående behandlingen och till förekommande av

smittas spridning. Slutligen har jag, med hänsyn till önskvärdheten av

att de bestämmelser, som röra könssjukdomarnas motarbetande, så vitt

möjligt sammanföras i en författning, i förslaget upptagit de nuvarande

stadgande^ i kungl. kungörelsen den 3 december 1915 om anmälningsskyldighet

i visst fall beträffande könssjukdom i smittsamt skede, allenast

med den ändring, att den i nämnda kungörelse föreskrivna anmälan

skall av vederbörande läkare insändas till sundhetsinspektören i

orten och sedan av denne befordras till vederbörande pastorsämbete.

Min andra huvudsakliga avvikelse från kommitténs förslag till sanitära

tvångsåtgärder hänför sig till den av kommittén föreslagna sammankopplingen

av de sanitära åtgärderna med varning för lösdriveri på

grund av skörlevnad. Jag har icke kunnat undgå att finna, att de av

kommittéreservanterna och medicinalstyrelsen framställda anmärkningarna

mot nämnda sammankoppling måste tillerkännas berättigande. Kommitténs

motivering för sitt förslag i denna del är tämligen knapphändig,

och den av kommittén föreslagna anordningen synes mig icke stå i god

överensstämmelse med den uppfattning, kommittén i annat sammanhang

uttalat. Vid behandlingen av frågan om sanitärt inskridande på grundval

av åtal för vissa brott har kommittén till förmån för ett sådant

inskridande framhållit, att då ingripandet i dessa fall vore anknutet till

enstaka,. av åklagare beivrade förseelser, detsamma icke kunde leda till

någon fortgående preventiv kontroll. Härmed synes kommittén hava

medgivit, att ett sanitärt inskridande, som anknytes till varning för lösdriveri,

kan vara ägnat att leda tdl en dylik kontroll. En på grundval

av lösdrivarlagen anordnad fortgående preventiv kontroll skulle emellertid,

såsom kommittéreservanterna och medicinalstyrelsen framhållit, föga

skilja sig från det nuvarande reglementeringssystemet och otvivelaktigt

vara behäftad med de väsentligaste av -de brister, som i rättsligt, socialt

och moraliskt avseende vidlåda detta system. Då jag, såsom i det föregående

utvecklats, icke funnit mig kunna tillstyrka ett upprätthållande

av reglementeringen i någon form, har jag icke ansett tillrådligt att i

mitt föreliggande förslag upptaga de av kommittén föreslagna bestämmelsei,

som innebära att sanitärt tvangsförfarande inledes på grundval

av åtgärder enligt lösdrivarlagen. Ett ytterligare skäl för denna min

ståndpunkt har jag funnit i den för närvarande pågående revisionen av

opaginerad Kontrollera mot PDF

(30

Kungi. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 154.

lösdrivarlagstiftningen. Som jag i det föregående anmärkt, är det icke

uteslutet, att nämnda revision kan komma att föranleda en fullständig

omläggning av det korrektionella ingripandet mot skörlevande kvinnor.

Redan av denna anledning synes mig en sammanbindning mellan det

föreslagna sanitära förfarandet och den nuvarande lösdrivarlagen höra

undvikas. Slutligen vill jag framhålla, att även om upphävandet av förbindelsen

mellan" det sanitära förfarandet och lösdrivarlagen skulle medföra,

att en och annan smittkälla undginge upptäckt, detta mer än väl

torde uppvägas av den ökning i eftektivitet, som skulle tillföras det

sanitära förfarandet genom den i det föregående omförmälda utsträckningen

av detsammas räckvidd.

På grund av vad jag sålunda anfört har jag i förslaget icke

upptagit de av kommittén föreslagna bestämmelser, enligt vilka polismyndighet

skulle till sundhetsinspektör göra anmälan om personer, som

varnats eller häktats för lösdriveri på grund av skörlevnad, och sanitärt

tvångsförfarande mot sådana personer inledas.

Den tredje avvikelse, som mitt förslag företer från de i nu förevarande

hänseende av kommittén föreslagna bestämmelserna, gäller själva

gången av det sanitära tvångsförfarandet.

Enligt kommitténs förslag skall, då anmäld person underlåter att

ställa sig sundhetsinspektörs anmaning till efterrättelse, saken underställas

hälsovårdsmyndighetens prövning. Har sundhetsinspektörens anmaning

innefattat åläggande för en som smittkälla anmäld person att

underkasta sig läkarundersökning, kan hälsovårdsmyndigheten förordna

om sådan undersökning. För det fall att sundhetsinspektörens anmaning

inneburit föreläggande för en könssjuk person att låta intaga sig å sjukhus,

är hälsovårdsmyndigheten befogad att förordna om intagande å

sjukhus. Har däremot sundhetsinspektörens anmaning avsett ambulatorisk

vård, kan hälsovårdsmyndigheten icke omedelbart ålägga den sjuke

att låta intaga sig å sjukhus, utan måste till en början meddela den

sjuke förnyad föreskrift om ambulatorisk vård, och endast om jämväl

denna föreskrift av den sjuke åsidosattes, kan myndigheten förordna om

hans intagande å sjukhus. För verkställande av hälsovårdsmyndighets

förordnande om läkarundersökning och om intagande å sjukhus må

handräckning givas, dock först sedan det konstaterats, att den anmälde

vägrar att ställa sig förordnandet till efterrättelse. Det av hälsovårdsmyndigheten

meddelade förordnandet måste således först delgivas den

anmälde och man måste avvakta, hur han ställer sig till detsamma,

innan handräckning till verkställighet kan påkallas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ii]

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr Jö4.

Mot det sålunda av kommittén föreslagna förfarandet liar från (lera

av de i ärendet hörda myndigheterna riktats den anmärkningen, att proceduren

är allt för tung och omständlig för att möjliggöra ett snabbt

ingripande i brådskande fall. De i detta avseende framställda anmärkningarna

synas mig äga fullt fog. Att kommittén över huvud taget

funnit sig kunna ifrågasätta ett så omständligt förfarande torde förklaras

därav, att kommittén förutsatt, att den föreslagna proceduren mycket

sällan skulle komma till användning. Kommittén har nämligen framhållit,

att det givetvis måste ligga i de anmäldas eget välförstådda intresse

att ställa sig sundhetsinspektörens anmaningar och föreskrifter till

noggrann efterrättelse, då saken därigenom icke komme till någon annans

kännedom än vederbörande läkares och jämväl i övrigt medförde minsta

möjliga personliga obehag för dem själva. Härjämte har kommittén

ansett, att de anmälda ganska snart torde komma underfund med, att

de i flertalet fall hade föga eller intet att vinna genom att ärendet droges

under hälsovårdsmyndighetens prövning. Med hänsyn till den ställning

sundhetsinspektören intoge till hälsovårdsmyndigheten vore det

nämligen icke att förvänta, att denna annat än i sällsynta fall skulle

fatta beslut i annan riktning, än sundhetsinspektören tillstyrkte. På grund

härav har kommittén funnit sig kunna förutsätta, att hälsovårdsmyndigheterna

endast i undantagsfall skulle komma att få handlägga ärenden

av förevarande natur.

Vad kommittén sålunda anfört lärer väl i huvudsak vara riktigt.

De av kommittén omförmälda undantagsfall, då hälsovårdsmyndighetens

prövning komme att påkallas, torde emellertid merendels vara föranledda

av tredska från ansvarslösa könssjukas sida, och just i dessa fall lärer

faran för smittas spridning vara störst och följaktligen ett skyndsamt

avgörande mest av behovet påkallat. Det har därför synts mig oundgängligen

erforderligt att vidtaga en de! förenklingar i den av kommittén

föreslagna proceduren för att bereda möjlighet till ett snabbare

avgörande.

Vad till en början beträffar kommitténs förslag att förbehålla åt

hälsovårdsmyndigheten att meddela förordnande om läkarundersökning

och om intagande å sjukhus, torde detta i en hel del fall komma att

medföra en väsentlig tidsutdräkt. De ojämförligt flesta ärendena av förevarande

art skulle givetvis förekomma i städerna, där hälsovårdsmyndigheten

enligt förslaget skulle utgöras av hälsovårdsnämnden. Hälsovårdsnämndernas

sammanträden äro icke synnerligen täta, och nämndens

sammankallande till extra sammanträde torde ofta taga en viss tid

i anspråk. Understundom torde det till och med vara omöjligt att

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.

inom rimlig tid få till stånd en beslutmässig hälsovårdsnämnd. För att

härvidlag möjliggöra ett snabbare förfarande synes man lämpligen

kunna anlita den utvägen att medgiva sundhetsinspektören befogenhet

att i fall, då hälsovårdsmyudighetens beslut icke utan synnerlig fara för

smittans spridning kunde avvaktas, meddela interimistiskt förordnande

om läkarundersökning och om könssjuk persons intagande å sjukhus,

med skyldighet för sundhetsinspektören att omedelbart underställa sålunda

meddelat förordnande hälsovårdsmyndighetens prövning. Då sundhetsinspektören

är tjänsteläkare och såsom sådan handlar under tjänstemannaansvar,

synes det mig icke möta någon betänklighet att anförtro

honom en dylik befogenhet. Genom stadgandet att sundhetsinspektörens

förevarande beslut skulle underställas hälsovårdsmyndighetens prövning

torde erforderlig garanti mot missbruk vara vunnen.

Vad därefter angår kommitténs förslag att hälsovårdsmyndigheten i

vissa fall skulle vara nödsakad att förnya en av sundhetsinspektören

meddelad föreskrift om ambulatorisk vård och avvakta, huruvida denna

förnyade föreskrift av den försumlige åtlyddes, innan myndigheten kunde

förordna om hans intagande å sjukhus, synes mig detta innebära en

onödig omgång. Det torde knappast vara något att invända emot att

hälsovårdsmyndigheten medgives befogenhet att i varje fall, då någon

underlåtit att efterkomma av sundhetsinspektören ifråga om sjukbehandling

meddelad anmaning eller föreskrift, förordna om den försumliges

omedelbara intagande å sjukhus.

Slutligen torde verkställigheten av hälsovårdsmyndighetens beslut

kunna anordnas på ett snabbare sätt än det av kommittén föreslagna.

Sedan beslut om vidtagande av tvångsåtgärder blivit i behörig ordningfattat,

synes det mig icke medföra några betänkligheter att medgiva

omedelbar handräckning till sådant besluts verkställande, utan någon

avbidan på att den anmälde formligen vägrar att ställa sig beslutet till

efterrättelse. Nödig frist för godvilliga åtgärder har ju erbjudits under

sundhetsinspektörens föregående anmaningsförfarande.

På grund av vad jag sålunda anfört, har jag ifråga om det sanitära

tvångsförfarandets procedur i det föreliggande förslaget infört bestämmelser

av den innebörd jag nu utvecklat.

I andra avseenden än de nu nämnda har jag icke något att i huvudsak

erinra emot kommitténs förslag till sanitärt tvångsförfarande. En del

smärre avvikelser från kommittéförslaget torde jag få tillfälle beröra vid

redogörelsen för de särskilda bestämmelserna i de föreliggande lagförslagen.

Jag övergår nu till denna redogörelse och gör början med förslaget

till lag angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 154.

C.3

in. Specialmotivering.

1. Förslaget till lag angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.

1 § i detta förslag motsvarar 1 § i kommitténs huvudförslag. Legal- i §.

definitionen av begreppet könssjukdom i smittsamt skede är avfattad i

överensstämmelse med motsvarande definition i 8 kap. 2 § av lagen den

12 november 1915 om äktenskaps ingående och upplösning.

Bestämmelserna i 2 § motsvara stadgandena i 9 och 10 §§ av kom- 2 §.

mitténs förslag.

I 3 § stadgas skyldighet för var och en, som är angripen av köns- s §.

sjukdom, att underkasta sig erforderlig läkarbehandling samt att ställa

sig till efterrättelse föreskrift, som av läkare meddelas angående sjukdomens

behandling eller till förekommande av smittans spridning. Den

sålunda stadgade skyldigheten avser givetvis endast den tid, under vilken

sjukdomen befinner sig i smittsamt skede. Bestämmelserna innebära

emellertid förpliktelse för könssjuk patient att, om den behandlande

läkaren så föreskriver, inställa sig för observation på av läkaren bestämda

tider, även om speciell behandling icke pågår. Detta torde kunna få

särskild betydelse för tillsynen av syfilispatienter i sekundärstadiet.

Därest könssjuk person åsidosätter den i förevarande paragraf stadgade

skyldigheten, har den behandlande läkaren att jämlikt 9 § göra anmälan

till sundhetsinspektören, vilken det åligger att mot den anmälde inleda

sanitärt tvångsförfarande. Någon straffrättslig påföljd för underlåtenhet

att fullgöra paragrafens bestämmelser är icke stadgad.

Föreskrifterna i 4 § omhandla rätten till kostnadsfri undersökning 4 §.

och sjukvård samt motsvara bestämmelserna i 4 och 8 §§ av kommittéförslaget

med de avvikelser från dessa, för vilka i den allmänna

motiveringen redogjorts. Med uttrycket »utensilier» avses bomull, förbandsartiklar,

sprutor, sönder m. m.

I 5 § stadgas, vilka läkare skola verkställa kostnadsfri undersökning 5 §.

och behandling. Föreskrifterna härom motsvara i huvudsak stadgandena

i 5 § av kommitténs förslag med tillägg av de i det föregående berörda

bestämmelserna angående skyldighet för vissa städer att anordna poli
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 154.

kliniker. Angående nämnda polikliniker föreskrives särskilt, alt mottagningarna

å poliklinik skola anordnas med hänsyn till allmänhetens

bekvämlighet. Denna föreskrift avser i främsta rummet, att poliklinik

skall hållas öppen även på aftonen. Härjämte stadgas, att mottagningarna

å poliklinik skola anordnas så, att besök å polikliniken icke

röjer beskaffenheten av den sjukdom, för vilken vård sökes. Ifrågavarande

fordran torde lämpligen kunna uppfyllas på det sätt, att poliklinik

för könssjukdomar anordnas i samband med poliklinik för en del

andra sjukdomar, till exempel hudsjukdomar, kvinnosjukdomar eller dylikt.

I 5 § av kommitténs förslag har tjänsteläkares skyldighet att verkställa

kostnadsfri undersökning och behandling i visst fall gjorts beroende

av att vederbörande patient tillhör råkarens tjänstgöringsdistrikt. Denna

bestämmelse har icke upptagits i det föreliggande förslaget.

I 6 § avhandlas frågan om ersättning för kostnadsfri undersökning

och behandling. Kommittén har föreslagit, att nämnda ersättning skulle

utgå enligt den allmänna läkartaxan. Häremot har medicinalstyrelsen

framhållit, att den allmänna läkartaxans ersättningsbelopp vore alltför

låga för att kunna tillämpas på hithörande, understundom rätt krävande

och tidsödande förrättningar. Härjämte har styrelsen erinrat, att läkartaxans

ersättningsbelopp vore stadgade med hänsyn till den omständigheten,

att de taxan underkastade tjänsteläkarna till en del vore för sitt

arbete ersatta med vissa bestämda avlöningsförmåner. Enligt kommitténs

förslag skulle emellertid verkställandet av kostnadsfri undersökning och

behandling kunna uppdragas jämväl åt privatpraktiserande läkare. Att

erhålla en privatläkare, som vore villig att åtaga sig förevarande uppdrag

mot skyldighet att följa allmänna läkartaxan, skulle enligt styrelsens

förmenande vara förenat med betydande svårigheter. Av dessa skäl har

styrelsen föreslagit, att ersättning för den kostnadsfria undersökningen

och behandlingen skulle utgå efter en särskild taxa, avpassad efter det

arbete, som kunde tänkas i genomsnitt komma i fråga i varje fall. Sådan

taxa borde enligt styrelsens förmenande fastställas av Konungen.

Med hänsyn till vad medicinalstyrelsen sålunda anfört har i förevarande

paragraf upptagits bestämmelse därom, att ersättning för kostnadsfri

läkarundersökning och ambulatorisk behandling skall utgå enligt av

Konungen fastställd taxa. I sammanhang härmed torde emellertid böra

erinras om, att frågan om ändring av bestämmelserna i den allmänna

läkartaxan för närvarande är föremål för behandling av 1916 års provinsialläkarkommitté.

Skulle nämnda kommittés arbeten framdeles komma

att föranleda utfärdånde av ny allmän läkartaxa, är det ju möjligt, att

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mnj-.ts Nåd. Proposition Nr 154. 65

denna taxas bestämmelser skulle kunna komma till användning även för

nu ifrågavarande förrättningar. I avbidau härå lärer särskild taxa i

förevarande fall böra tillämpas.

Stadgandena i 7 § motsvara föreskrifterna i 7 § av kommitténs förslag.

Bestämmelserna i 8 § motsvara stadgandena i 3 § av kommittéförslaget.

\ id meddelande av sådan föreskrift, som i förevarande paragraf

omförmäles, torde läkaren lämpligen böra anmoda den sjuke att skriftligen

erkänna mottagandet av den lämnade föreskriften. Ett sådant förfarande,

som redan nu användes av åtskilliga läkare, är uppenbarligen ägnat att

bos den sjuke ytterligare inskärpa vikten av att den givna föreskriften

iakttages och kan dessutom vara av betydelse i händelse en anmälan

mot den sjuke skulle behöva avgivas.

Enligt 9 § åligger det läkare att hos sundhetsinspektören anmäla,

om könssjuk patient underlåter att ställa sig till efterrättelse föreskrift,

som av läkaren jämlikt 8 § meddelats, eller avbryter behandlingen utan

att lör läkaren styrka, att behandlingen av annan läkare övertagits.

Detta stadgande innebär icke, att anmälan till sundhetsinspektören ovillkorligen

skall göras så snart läkaren konstaterat, att den sjuke avbrutit

behandlingen. I många fall torde det vara lämpligt, att läkaren till en

början anmodar den sjuke att till honom insända intyg att annan läkare

övertagit behandlingen och först om denna anmodan åsidosättes inskrider

med anmälan om saken.

De i 10 § upptagna bestämmelserna motsvara i huvudsak de nuvarande

stadgandena i kungl. kungörelsen den 3 december 1915 om

anmälningsskyldighet i visst fall beträffande könssjukdom i smittsamt

skede. Enligt berörda kungl. kungörelse skall anmälan av den behandlande

läkaren insändas till pastor i den församling, där den sjuke är

kyrkobokförd. Då enligt det föreliggande förslaget sundhetsinspektör

bär att mottaga alla övriga anmälningar om könssjuka, har det synts

lämpligast, att jämväl anmälningar av nu förevarande art insändas till

sundhetsinspektören. För den behandlande läkaren torde det vara mera

tilltalande att insända anmälan till en annan läkare än direkt till pastorsämbete.

Jämlikt 18 § i förslaget åligger det sundhetsinspektören att

vidare befordra de inkomna anmälningarna.

Stadgandena i 11 § behandla läkares skyldighet att efterforska och

anmäla smittkällor samt motsvara i huvudsak bestämmelserna i 13 § av

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 188 höft. (Nr 154.) 9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.

kommittéförslaget. Könssjuk person är naturligtvis icke pliktig att för

den behandlande läkaren uppgiva, av vem smittan blivit överförd. Enligt

13 § i kommittéförslaget skulle vederbörande läkare uttryckligen fästa

den sjukes uppmärksamhet på detta förhållande. Ett sådant stadgande

torde vara ägnat att i viss mån försvaga läkarens vädjan till den sjuke

att bidraga till smittkällans oskadliggörande. Med hänsyn härtill har

stadgandet i fråga icke upptagits i det föreliggande förslaget.

Enligt förevarande paragraf åligger det den behandlande läkaren att

söka utröna, under vilka omständigheter smittan blivit överförd, samt till

sundhetsinspektören anmäla, vad i sådant avseende kunnat utrönas. Med

denna bestämmelse avses särskilt att befordra upptäckandet av partihotell,

flickställen och andra bordell-liknande företeelser. Jämlikt förslagets

25 § har sundhetsinspektören att bringa upptäckter av denna art

till vederbörande åklagares kännedom.

Den i 12 § föreskrivna anmälningsplikten är av rent statistisk natur

och avser att ersätta de nuvarande bestämmelserna i 59 § 6 mom. läkarinstruktionen.

Med hänsyn till den i det föregående berörda önskvärdheten

av att de stadganden, som hänföra sig till könssjukdomarnas bekämpande,

så vitt möjligt sammanföras i en författning, hava ifrågavarande

bestämmelser upptagits i det föreliggande lagförslaget.

Paragrafen ansluter sig till 12 § i kommitténs förslag med den

ändring, att föreskrift införts därom, att de förevarande icke nominativa

anmälningarna skola innehålla uppgift om den sjukes boningsort. Denna

föreskrift, som föranletts av yrkanden från statistiskt håll, avser att möjliggöra

en översikt över könssjukdomarnas lokala utbredning.

Bestämmelserna i 13 § avhandla allmän åklagares och domstols

skyldighet att i vissa fall göra anmälan till vederbörande tjänsteläkare

och motsvara stadgandena i 15 § av kommittéförslaget med de avvikelser,

för vilka redogörelse lämnats i den allmänna motiveringen.

Stadgandena i 14 § ansluta sig fullständigt till föreskrifterna i 16

§ av kommittéförslaget.

Bestämmelserna i 15 § avse det anmaningsförfarande, som omförmäles

i 17 § av kommitténs lagförslag. Jämlikt sistnämnda paragraf skulle

sundhetsinspektörens anmaning innefatta föreläggande för den anmälde

att låta undersöka sig antingen av läkare, som på grund av tjänsteställning

eller uppdrag hade att kostnadsfritt verkställa hithörande under
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungi. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 154.

sökningar, eller ock av annan läkare, som av hälsovårdsmyndigheten i

förevarande avseende godkändes. Enligt vad kommittén anfört har med

ifrågavarande stadgande avsetts att bereda hälsovårdsmyndigheten tillfälle

att, då särskild anledning därtill förefunnes, kunna vägra godtagandet

av utfärdat läkarintyg. En sådan anordning synes i betänklig

grad ägnad att föranleda osäkerhet och konflikter, varför det icke ansetts

tillrådligt att upptaga densamma i det föreliggande förslaget.

Jämlikt förevarande paragraf har person, som blivit anmäld som smittkälla,

frihet att i och för läkarundersökning anlita läkare efter eget val. Emellertid

torde det vara lämpligt, att i sundhetsinspektörens nu ifrågavarande

anmaning meddelas uppgift om de läkare, som jämlikt förslagets

5 § hava att å vederbörande ort verkställa kostnadsfria undersökningar,

samt om dessa läkares adresser och mottagningstider.

Bestämmelserna i 16 § motsvara stadgandena i 18 § av kommitté- is §.

förslaget. Beträffande den i förevarande paragraf medgivna rätten att fritt

välja läkare för sjukbehandling hänvisas till vad under 15 § anförts.

Föreskrifterna i 17 § avhandla sundhetsinspektörs ingripande i de i? §.

fall, då anmälan enligt 9 § till honom inkommit, eller könssjuk, som

vårdas av sundhetsinspektören, avbrutit sjukbehandlingen utan att styrka,

att behandlingen av annan läkare övertagits.

För de fall, då könssjuk, som vårdas av sundhetsinspektören, utan

att avbryta behandlingen underlåter att efterkomma av sundhetsinspektören

enligt 8 § meddelad föreskrift, har det i förevarande paragraf

stadgade anmaningsförfarandet icke ansetts lämpligt. Angående sundhetsinspektörs

ingripande i sådana fall stadgas i 21 §.

Bestämmelserna i 18 § ansluta sig till stadgandena i kungl. kun- is §.

görelsen den 3 december 1915 om anmälningsskyldighet i visst fall beträffande

könssjukdom i smittsamt skede.

I 19 § första stycket hava sammanförts vissa bestämmelser angående 19 §.

formen för sundhetsinspektörs anmaningar. Dessa bestämmelser äro i

kommittéförslaget upptagna under de särskilda paragrafer, i vilka berörda

anmaningar där avhandlas.

Stadgandena i 19 § andra stycket motsvara föreskrifterna i 24 § av

kommitténs förslag.

Enligt 20 § åligger det sundhetsinspektör att underrätta vederbö- 20 §.

rande läkare om anmaning, som sundhetsinspektören funnit sig föranlåten

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.

att tilldela av läkaren vårdad patient. Syftet med denna bestämmelse

är att bereda den behandlande läkaren vägledning för bedömande av

patienten och tillfälle att härefter rätta sina föreskrifter för denne. Detta

torde kunna få särskild betydelse för de fall, då könssjuk person, som

blivit anmäld som smittkälla, tagits under behandling av annan läkare

än den, som anmält honom.

21 och 22 §§. Bestämmelserna i 21 och 22 §§ behandla hälsovårdsmyndighetens

ingripande i de fall, då av sundhetsinspektör given anmaning åsidosättes

eller könssjuk person, som vårdas av sundhetsinspektören själv, underlåter

att efterkomma av denne enligt 8 § meddelad föreskrift. För dessa

bestämmelser har redogörelse lämnats i den allmänna motiveringen.

23 §. 23 § innehåller enahanda bestämmelser som 25 § i kommittéför
slaget.

24 §. Stadgandena i 24 § ansluta sig till föreskrifterna i 26 § i kommit
téns

förslag.

25 §. 25 § innehåller föreskrift om sekretess rörande gjorda anmälningar

och vad i anledning därav förekommit. För att ifrågavarande föreskrift

skall erhålla full effektivitet erfordras att motsvarande bestämmelser införas

jämväl i tryckfrihetsförordningen.

26 §. 26 § motsvarar 29 § i kommittéförslaget.

27 §. I 27 § hava sammanförts de allmänna stadganden angående bli
vande

administrativa lagstiftningsåtgärder, som återfinnas under 2 och

30 §§ i kommittéförslaget.

28,29,30 och Bestämmelserna i 28, 29, 30 och 31 §§ ansluta sig i allt väsentligt

31 till de föreskrifter, som äro upptagna i 31, 32, 33 och 34 §§ i kommitténs

förslag.

2. Förslaget till lag om ändring i vissa delar av 14 och 18 kap.

strafflagen.

14 kap.

19 §. För att i möjligaste mån undvika rubbning av de i 14 kap. in
gående

paragrafernas ordningsnummer hava i 19 § sammanförts de nuvarande

stadgandena i 19 och 20 §§ av nämnda kap.

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.

21 § innehåller de i den allmänna motiveringen omförmälda be- 21 §

stämmelserna om straff för utsättande för eller överförande av könssjukdom.

Det i denna paragraf förekommande uttrycket »könssjukdom i smittsamt

skede» har här givetvis samma betydelse, som i 1 § av förslaget

till lag angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.

45 § har enahanda lydelse som motsvarande paragraf i kommitténs 4» §.

förslag, med iakttagande av den ändring, som införts genom lagen den

14 juni 1917, samt den ändring beträffande åtalsrätten, för vilken redogjorts

i den allmänna motiveringen.

46 § motsvarar 46 § i kommitténs förslag. Därvid har gjorts den 46 §.

ändring, som betingas av lagen den 17 maj 1912. Tillika har vid paragrafens

avfattning hänsyn tagits dels till det av särskilda sakunniga den

30 september 1915 avgivna betänkande med förslag om borttagande ur

lagstiftningen av straffpåföljden förlust av medborgerligt förtroende, dels

ock till det med anledning av nämnda betänkande inom justitiedepartementet

utarbetade och av lagrådet granskade förslaget till lag angående

ändring i vissa delar av strafflagen (infört som bilaga i propositionen

till 1917 års riksdag nr 170, sid. 51—56), vilket förslag är avsett att

framläggas för 1918 års riksdag.

18 kap.

För att vid upphävandet av stadgandena i 9 § undgå uteslutning 7, 8 och 9 §§.

av nämnda paragrafs ordningsnummer i kapitlet hava de nuvarande bestämmelserna

i 7 § uppdelats i två paragrafer med ordningsnummer 7

och 8 samt de nuvarande bestämmelserna i 8 § införts under 9 §.

För bestämmelserna i 11 § torde någon redogörelse utöver den i 11 §.

allmänna motiveringen lämnade icke vara erforderlig.

Sedan den i 12 § stadgade straffskalan i enlighet med kommitténs 12 §.

förslag utvidgats, har nämnda paragraf förändrats i överensstämmelse med

lagen den 17 mars 1905 om ändring i vissa strafflagens bestämmelser

angående förlust av medborgerligt förtroende. Vid avfattningen har vidare

iakttagits den ändring, som skett genom lagen den 14 juni 1917,

varjämte hänsyn tagits till det i det föregående under 14 kap. 46 § om
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.

förmälda förslaget om borttagande ur lagstiftningen av straffpåföljden

förlust av medborgerligt förtoende.

Departementschefen uppläste härefter de ifrågavarande lagförslagen,

vilka voro av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar, och hemställde,

att lagrådets utlåtande över förslaget till lag angående åtgärder

mot utbredning av könssjukdomar måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet samt att

förslaget till lag om ändring i vissa delar av 14 och 18 kap. strafflagen

måtte överlämnas till justitiedepartementet för vidare åtgärd.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna

bifall.

Ur protokollet:

o

Äke Karlholm.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 1.54.

71

inlaga.

Förslag

till

lusig

angående åtgärder mot utbredning ar könssjukdomar.

Härigenom förordnas som följer:

'' §•

Till könssjukdomar räknas i denna lag syfilis (lues), enkelt veneriskt

sår (ulcus molle, mjuk chancre) och dröppel (gonorrhea, gonorré), dock

endast så länge dessa sjukdomar äro i smittsamt skede.

Könssjukdom skall anses vara i smittsamt skede, så länge symtom

å smittsamhet förefinnas eller förnyat framträdande av sådana symtom

är att befara.

2 §•*

Närmaste befattningen med de åtgärder, som avse att förekomma

könssjukdomarnas utbredning, handhaves under hälsovårdsmyndighetens

inseende i stad, där stadsläkare finnes, av denne eller, om flera sådana

äro antagna, av den främste ibland dem och å annan ort av förste

provinsialläkaren i länet.

I stad, där stadsläkare finnes, må, då så prövas erforderligt, av

staden uppdragas åt särskild läkare att i vederbörande stadsläkares ställe

handhava ifrågavarande befattning. Sådan läkare utses av hälsovårdsnämnden,

som jämväl utfärdar instruktion för honom och övar inseende

över hans tjänsteverksamhet.

Läkare, varom nu är sagt, benämnes i denna lag sundhetsinspektör.

Med hälsovårdsmyndighet avses enligt denna lag i stad, där stadsläkare

finnes, hälsovårdsnämnden och å annan ort Konungens befallningshavande

i länet.

3 §•

Var och en, som är angripen av könssjukdom, är pliktig att underkasta

sig erforderlig läkarbehandling samt att ställa sig till efterrättelse

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.

föreskrift, som av läkare meddelas angående sjukdomens behandling

eller till förekommande av smittans spridning.

4 §•

Befarar någon sig vara angripen av könssjukdom, är han berättigad

att utan avgift bliva i sådant avseende undersökt, om han inställer sig

hos läkare, varom i 5 § sägs.

Den, som finnes behäftad med könssjukdom, men ej är i behov av

sjukhusvård, äger ock rätt att av sådan läkare utan avgift erhålla behandling

för sjukdomen, så framt det kan ske hos läkaren, ävensom

att kostnadsfritt bekomma läkemedel och utensilier, som därvid föreskrivas.

Erfordras enligt denna lag intyg angående undersökningen eller

behandlingen, skall sådant intyg av läkare, varom nyss sagts, utan avgift

till vederbörande utlämnas.

Könssjuk, för vilken sjukhusvård finnes erforderlig, äger att utan

avgift åtnjuta vård och underhåll å allmänt sjukhus i enlighet med vad

därom finnes särskilt stadgat.

5 §.

Kostnadsfri undersökning och behandling, varom i 4 § sägs, verkställes

av provinsialläkare, extra provinsialläkare, stadsläkare, köpingsläkare

och municipalläkare.

I stad, där stadsläkare finnes, må, då så prövas lämpligt, av staden

uppdragas åt annan läkare att i stadsläkares ställe utföra ifrågavarande

förrättning. Erfordras flera läkare för utförande av dylik förrättning,

vare staden pliktig ombesörja, att läkare till nödigt antal,

däribland så vitt lämpligen kan ske minst en kvinnlig, finnas för ändamålet

tillgängliga. Då beslut fattats att för ändamålet anställa särskild

läkare, utses sådan av hälsovårdsnämnden, som jämväl har att öva

inseende över hans tjänsteverksamhet och härför meddela nödiga föreskrifter.

I stad, som har ett invånarantal av tjugutusen eller därutöver, skall

tillfälle till sådan kostnadsfri undersökning och behandling, varom i 4 §

sägs, beredas å nödigt antal polikliniker. Kostnaden för sådan poliklinik,

med undantag av vad som enligt 6 § utgår av statsmedel, bestrides av

staden. Mottagningarna å poliklinik skola anordnas med hänsyn till

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.

allmänhetens bekvämlighet och på sådant sätt, att besök å polikliniken

icke röjer beskaffenheten av den sjukdom, för vilken vård sökes.

Läkare, som i andra stycket avses, ävensom föreståndare för i tredje

stycket, omförmäld poliklinik skall, där så kan ske, hava erhållit särskild

utbildning i fråga om könssjukdomar.

6 §•

Ersättning för förrättning, varom i 4 § sägs, däri inbegripen serologisk,

bakteriologisk eller annan dylik undersökning, där sådan av

läkaren anses erforderlig, utgår enligt av Konungen fastställd taxa och

bestrides, jämte kostnaden för föreskrivna läkemedel och utensilier, av

statsmedel.

Föreskrifter om sättet och ordningen för ersättningens utbekommande

meddelas av Konungen.

7 §•

Kan på sannolika skäl antagas, att könssjukdom vunnit utbredning

bland befolkningen å sådan ort på landet, som är belägen på längre

avstånd från vederbörande provinsial- eller extra provinsialläkares bostad,

äger Konungens. befallningshavande förordna nämnde läkare eller annan

läkare, som därtill kan finnas villig, att besöka orten för att tillhandagå

befolkningen med undersökning och behandling, varom i 4 § sägs.

För sådan resa utgår av statsmedel ersättning efter den klass i

gällande resereglemente, som är för provinsialläkare bestämd; och gälle

om ersättning för därvid utförd undersökning och behandling samt

föreskrivna läkemedel och utensilier vad i 6 § sägs.

8 §•

Läkare, som under utövning av läkarverksamhet iakttager fall av

könssjukdom, åligger att upplysa den sjuke om sjukdomens art och

smittfarlighet samt till honom överlämna föreskrift om vad han har

att iakttaga angående sjukdomens behandling och till förekommande av

smittans spridning. I sådan föreskrift skall särskilt erinras om gällande

bestämmelser angående förbud för könssjuk att ingå äktenskap

samt angående straff för gärning, som innebär fara för könssjukdoms

spridning.

Bihang till riksdagens protokoll 191S. 1 saml. 138 höft. (Nr 154.)

10

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition Nr 154.

Från vad sålunda är stadgat skall dock undantag göras i det fall,

att läkaren finner den sjukes hälsotillstånd eller andra förhållanden oundgängligen

kräva, att sjukdomens beskaffenhet tillsvidare icke för honom

yppas, eller för den händelse den sjuke är barn under femton ar.

I sistnämnda fall har läkaren att i stället underrätta barnets målsman

eller annan, som har barnet i sin vard, om sjukdomens art och smittfarlighet,

så ock om vad som bör iakttagas till förekommande av smittans

spridning.

Formulär till föreskrift, som i denna paragraf omförmäles, fastställes

av medicinalstvrelsen.

9 §.

Finner läkare, som har könssjuk person under behandling, att den

sjuke underlåter att ställa sig till ''efterrättelse föreskrift, som av läkaren

jämlikt 8 § meddelats, eller har den sjuke avbrutit behandlingen utan

att för läkaren styrka, att behandlingen av annan läkare övertagits, är

läkaren pliktig att därom hos sundhetsinspektören i orten göra skriltlig

anmälan.

10 §.

Har läkare under utövning av läkarverksamhet iakttagit fall av

könssjukdom eller behandlat någon för sådan sjukdom och blir det läkaren

känt, att den sjuke, medan sjukdomen är i smittsamt skede, ämnar utan

att söka Konungens tillstånd'' träda i äktenskap, åligger det läkaren att

ofördröjligen hos sundhetsinspektören i orten gorå skriftlig anmälan om

förhållandet.

11 §•

Läkare, som under utövning av läkarverksamhet iakttagit fall

av könssjukdom, är pliktig att, där sjukdomen veterligen icke förut

blivit av annan läkare iakttagen eller behandlad, av den sjuke söka utröna,

av vem och under vilka omständigheter smittan blivit överförd,

samt senast inom nästa dags utgång till sundhetsinspektören i orten

skriftligen anmäla, vad i sådant avseende kunnat utrönas, med utsättande,

där någon angivits såsom smittkälla, av dennes namn och bostad.

av

12 §.

Läkare, som under utövning av läkarverksamhet iakttagit fall

könssjukdom, är pliktig att, där sjukdomen veterligen icke förut

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.

75

blivit av annan läkare iakttagen eller behandlad, senast inom nästa dags

utgång till sundhetsinspektören i orten om sjukdomsfallet göra skriftlig

anmälan, vari skall uppgivas sjukdomsbenämningen samt den sjukes kön,

ålder och boningsort, varemot den sjukes namn ej må utsättas.

Formulär till här omförmälda anmälningar fastställes av medicinalstyrelsen.

13 §.

Bliver någon av allmän åklagare ställd under åtal för brott, som

omförmäles i 14 kap. 21 §, 15 kap. 12, 13, 14 eller 15 §, 18 kap. 7,

8, 9 eller 10 § strafflagen, eller för gärning, som i 18 kap. 13 § 1

mom. samma lag sägs och som innebär uppfordran eller inbjudan till otukt,

åligger det åklagaren att, så snart stämning delgivits den tilltalade eller

denne blivit för brottet häktad, göra skriftlig anmälan därom i förra

fallet till sundhetsinspektören i orten och i det senare till den vid häktet

anställde eller anlitade läkaren.

Anhängiggöres sådan talan av enskild part, åligger det domstolen

att omedelbart efter målets första handläggning därom underrätta sundhetsinspektören

i orten eller, därest den tilltalade därvid förklarats häktad,

den vid häktet anställde eller anlitade läkaren.

14 §.

Finnes till sundhetsinspektören inkommen anmälan, som i 9, 11

eller 13 § omförmäles, avse person, som vistas inom annat hälsovårds.

distrikt, varde den överlämnad till sundhetsinspektören inom detta distrikt.

Avser sådan anmälan i tjänst varande medlem av krigsmanskap,

skall den överlämnas till vederbörande militärläkare. Anmälan angående

person, som är intagen i straff- eller tvångsarbetsanstalt eller häkte,

värde överlämnad till anstaltens eller häktets läkare.

15 §.

Har till sundhetsinspektören inkommit anmälan enligt 13 § eller

finnes uppgift om smittkälla, som lämnats i en enligt 11 § till honom

inkommen anmälan, vara grundad på sannolika skäl, och skall ej enligt

14 § anmälan överlämnas till annan läkare, tillställe sundhetsinspektören

den anmälde anmaning att inom utsatt kort tid till utrönande, huruvida

han är behäftad med könssjukdom, låta sig av läkare undersökas samt,

s. 76 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.

76

såvitt undersökningen ej verkställes av sundhetsinspektören själv, därom

hos denne förete intyg.

Närmare föreskrifter angående sättet för undersökningens verkställande

utfärdas av medicinalstyrelsen, som jämväl har att fastställa

formulär till intyg, som över dylik undersökning utfärdas.

16 §.

Har vid undersökning, som enligt 15 § verkställts, den anmälde

funnits behäftad med könssjukdom, tillställe sundhetsinspektören den

sjuke anmaning att inom utsatt kort tid för undergående av sjukbehandling

inställa sig hos läkare samt, såvitt sjukbehandlingen ej verkställes

av sundhetsinspektören själv, därom hos denne förete intyg.

Anses den sjuke icke kunna utan synnerlig fara för smittans spridning

vårdas utom sjukhus, tillställe sundhetsinspektören honom anmaning

att inom utsatt kort tid låta intaga sig till vård å allmänt sjukhus och

till sundhetsinspektören insända intyg om intagandet.

17 §•

Har till simdhetsinspektör inkommit anmälan enligt 9 § eller

har könssjuk, som vårdas av sundhetsinspektören, avbrutit sjukbehandlingen

utan att för sundhetsinspektören styrka, att behandlingen av

annan läkare övertagits, tillställe sundhetsinspektören den sjuke anmaning,

som i 16 § sägs.

Föreligger från den sjukes sida uppenbar tredska, må dock ärendet

omedelbart behandlas på sätt i 21 § angives.

18 §.

Inkommer till sundhetsinspektör anmälan, som i 10 § sägs, åligger

det sundhetsinspektören att ofördröjligen översända anmälan till pastor

i den församling, där den anmälde är kyrkobokförd. Pastor har att,

därest äktenskapsbetyg för den anmälde är eller varder utfärdat, genast

översända anmälan till den myndighet, hos vilken hinder mot äktenskapet

må anmälas.

19 §.

Anmaning, varom i 15, 16 och 17 §§ sägs, skall meddelas skriftligt

och innehålla erinran om den påföljd, som för underlåtenhet att ställa

sig densamma till efterrättelse i 21 § angives.

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.

Avser anmaningen barn under femton år, skall densamma givas åt

barnets målsman eller annan, som har barnet i sin vård.

20 §.

Har könssjuk, som av sundhetsinspektör erhållit anmaning, varom

i 15, 16 eller 17 § sägs, enligt inkommet intyg tagits under behandling av

läkare, åligger det sundhetsinspektören att ofördröjligen meddela den

behandlande läkaren skriftlig underrättelse om den givna anmaningen

och anledningen till densamma.

21 §.

Underlåter någon att efterkomma av sundhetsinspektör meddelad

föreskrift, varom i 8 § sägs, eller anmaning, som i 15, 16 eller 17 §

omförmäles, varde ärendet av sundhetsinspektören hänskjutet till hälsovårdsmyndigheten,

som äger att om läkarundersökning eder om könssjuk

persons intagande å allmänt sjukhus förordna.

Anses hälsovårdsmyndighetens beslut icke kunna utan synnerlig fara

för smittans spridning avvaktas, må sundhetsinspektören meddela förordnande,

som i första stycket sägs. Sådant förordnande skall omedelbart

underställas hälsovårdsmyndighetens prövning. Förordnande lände

emellertid till efterrättelse, intill dess annorlunda kan varda i vederbörlig

ordning beslutat.

22 §.

För verkställande av förordnande, varom i 21 § sägs, äro sundhetsinspektör

och hälsovårdsmyndighet berättigade att av polismyndighet

och kronobetjäning erhålla erforderlig handräckning.

23 §.

Har till vederbörande militärläkare eller läkare vid straff- eller

tvångsarbetsanstalt eller häkte inkommit anmälan om person, varom i

14 § andra stycket sägs, ankomme å nämnda läkare att föranstalta om

undersökning till utrönande, huruvida den anmälde är behäftad med

könssjukdom, och, om sådan sjukdom föreligger, om nödig sjukbehandling.

24 §.

Finnes person, mot vilken förfarande enligt denna lag pågår, hava

flyttat till annat hälsovårdsdistrikt eller inträtt i eller upphört med tjänst
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.

göling såsom krigsman eller intagits i eller frigivits från straff- eller

tvångsarbetsanstalt eller häkte eller förflyttats från sådan anstalt eller

häkte till annan dylik anstalt eller annat häkte, vare vederbörande sundhetsinspektör,

militärläkare eller läkare vid anstalten eller häktet skyldig

att om vad i ärendet förekommit meddela skriftlig underrättelse till den

läkare, som enligt denna lag har att med ärendet taga vidare befattning.

25 §.

Vad hos hälsovårdsmyndighet eller sundhetsinspektör, militärläkare

eller läkare vid straff- eller tvångsarbetsanstalt eller häkte förekommit

i ärende, som avses i denna lag, må ej av någon, som på grund av

sin tjänstebefattning eller sitt uppdrag erhållit kunskap därom, yppas

för obehöriga. Protokoll och handlingar i sådant ärende skola så förvaras,

att de icke kunna av obehöriga åtkommas. Den, mot vilken förfarande

enligt denna lag inletts, vare berättigad att taga del av protokoll

och handlingar i ärendet; och äge i fall, då någon blivit ställd

under åtal för brott, varom i 14 kap. 21 § strafflagen förmäles, domstolen

och åklagaren att, på begäran, undfå besked, huru den föranstaltade

läkareundersökningen utfallit.

År på grund av anmälan, som enligt denna lag till sundhetsinspektören

inkommit, skälig anledning antaga, att gärning, som i 18 kap.

11 § strafflagen sägs, blivit övad, åligger det sundhetsinspektören att,

utan hinder av vad i första stycket är sagt, om förhållandet göra anmälan

till vederbörande åklagare.

26 §.

Mot hälsovårdsnämnds beslut i ärende, som avses i denna lag,

må talan föras genom besvär hos Konungens befallningshavande inom

tid, som eljest gäller för överklagande av hälsovårdsnämnds beslut.

I Konungens befallningshavandes beslut må ändring sökas genom

besvär hos Konungen inom den tid, som för överklagande av förvaltande

myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd.

Utan hinder av klagan lände beslut till efterrättelse intill dess

annorlunda kan varda vederbörligen förordnat.

27 §.

Om de särskilda åtgärder, som till motarbetande av könssjukdomarnas

utbredning kunna finnas erforderliga i fråga om krigsmanskap, förordnar

Konungen.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.

79

Konungen förordnar ock om de åtgärder, som erfordras för att bland

allmänheten sprida kunskap om könssjukdomarnas natur och smittfarlighet,

om de medel, som stå till buds för att hindra smittas överförande,

och om skyldigheten för eu var, som angripits av sådan sjukdom, att

skyndsamt söka läkarvård.

28 §.

Åsidosätter ämbete- eller tjänsteman skyldighet, som enligt denna

lag åligger honom, ansvare såsom för tjänstefel.

Underlåter vid häkte anlitad läkare, som ej är att till ämbets- eller

tjänsteman hänföra, att iakttaga vad honom enligt 23 eller 24 §

åligger eller överträder annan än ämbets- eller tjänsteman vad i 25 §

första stycket stadgas, straffes med böter, högst femhundra kronor.

Försummar läkare att iakttaga vad honom enligt 8, 9, 10, 11 eller

12 § åligger och är ej försummelsen att såsom tjänstefel enligt första

stycket anse, böte högst tvåhundra kronor.

29 §.

Åtal för överträdelse, varom i 28 § andra eller tredje stycket sägs,

anhängiggöres vid allmän domstol och utföres av allmän åklagare.

30 §.

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan. Saknas tillgång

till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän

strafflag.

31 §.

Genom denna lag upphävas:

kungl. cirkuläret den 10 juni 1812 till samtliga landshövdingar

angående åtgärder till förekommande av veneriska smittans spridande,

kungl. breven den 3 april 1839 och den 27 mars 1843 angående

åtgärder till förekommande av veneriska smittans spridande genom från

utrikes ort ankommande skeppsbesättningar,

kungl. kungörelsen den 3 december 1915 om anmälningsskyldighet

i visst fall beträffande könssjukdom i smittosamt skede,

samt i övrigt alla av Kungl. Maj:t, Konungens befallningshavande,

eller annan myndighet utfärdade reglementen, påbud och föreskrifter, i

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.

vad desamma innehålla mot denna lag stridande bestämmelser angående

åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1919.

I stad, där inskrivning av lösaktiga kvinnor för läkarbesiktning ägt

rum, skall sådan inskrivning upphöra från och med dagen efter den, då

denna lag, enligt därå meddelad uppgift, av trycket utkommit i Svensk

författningssamling.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majrts Nåd. Proposition Nr 154.

81

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av 14 och 18 kap. strafflagen.

Härigenom förordnas, att 14 kap. 19, 20, 21, 45 och 46 §§ samt

18 kap. 7, 8, 9, 11 och 12 §§ strafflagen skola hava följande ändrade

lydelse:

14 KAP.

19 §.

Förgiftar någon i uppsåt att skada andra till liv eller hälsa, varor,

som till salu hållas; eller vad annat som helst, så att allmän fara för

människors liv eller hälsa därav kommer; dömes till straffarbete från

och med sex till och med tio år. Får någon av den förgiftning död

eller svår kroppsskada; vare lag, som i 18 § skils.

Har någon, utan uppsåt, orsakat förgiftning, som i 1 mom. sägs,

och söker ej, ändå att han det varse blivit, att faran därav, så vitt ske

kan, genast avvärja; vare förfallen till straffarbete från och med sex

månader till och med två år. Får någon av förgiftningen svår kroppsskada;

då skall till straffarbete från och med två till och med sex år

dömas. Ljuter någon därav döden; dömes till straffarbete från och med

sex till och med tio år.

20 §.

Bryter den, som till försäljning av gift berättigad är, emot föreskrift,

som till förekommande av missbruk eller skada därav blivit given,

eller säljer eller utlämnar den gift, som därtill oberättigad är, och får

någon av giftet döden; dömes till fängelse eller straffarbete i högst två

år. Får någon av giftet svår kroppsskada; då skall till fängelse i

högst sex månader dömas.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 138 höft. (Nr 154.)

11

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.

21 §.

Har någon, som lider av könssjukdom i smittsamt skede, med vetskap

eller misstanke därom'' genom könsumgänge eller eljest under

övande av otukt utsatt annan för fara att bliva smittad; dömes till

fängelse eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, till böter,

ej under femtio riksdaler. Blev sjukdomen överförd, må straffet höjas

till straffarbete i högst två år.

Har någon på annat sätt, än nu är sagt, uppsåtligen eller genom

grov vårdslöshet utsatt annan för fara att bliva smittad av könssjukdom;

dömes till fängelse eller böter. Blev sjukdomen överförd; må ock

i ty fall straffet höjas till straffarbete i högst två år.

45 §.

Misshandel, som i 12 eller 13 § sägs, ändå att den skett emot maka,

styv- eller svärföräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar, förmyndare, husbonde

eller annan förman, så ock brott efter 15 eller 37 §, må ej åtalas

av allmän åklagare, där ej målsägande brottet till sådant åtal angiver,

eller det blivit förövat under sabbat eller vid sådant tillfälle eller å sådan

ort, som i 11 kap. 9 eller 15 § omförmäles. Har brott, som i 21 §

sägs, begåtts mot maka, må det ej av allmän åklagare åtalas, där det

ej av målsägande till sådant åtal angives.

Vållande, varom i 17 § sägs, må ej åtalas av annan än målsägande.

46 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 19 § 1 mom., 28 eller

40 §, eller i annat fall, än 34 § avser, fälles till straff efter 1 eller 2 §

eller 18 § 1 mom., skall ock dömas till påföljd enligt 2 kap. 19 §. Lag

samma vare, om någon efter 18 § 2 mom. eller 27 § prövas skyldigtill

straffarbete i minst sex månader.

18 KAP.

7 §•

Övar man otukt med kvinna, som ej fyllt tolv år, dömes till straffarbete

från och med fyra till och med åtta år och, om hon av gärningen

fick svår kroppsskada eller död, till straffarbete från och med

åtta till och med tio år eller på livstid.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.

83

8 §.

övar man otukt med kvinna, som fyllt tolv, men ej femton år,

dömes till straffarbete i högst två år eller fängelse i högst sex månader.

9 §•

Den, som övar otukt med avvita kvinna, dömes till straffarbete från

och med sex månader till och med fyra år.

. 11 §•

Var, som vanemässigt eller för att därmed bereda sig vinning förleder

till, förmedlar eller på annat sätt främjar otukt mellan andra;

dömes för koppleri till straffarbete i högst fyra år eller fängelse i högst

sex månader.

Till straff, som nu är sagt, skall ock dömas, där någon, utan att

hava gjort sig skyldig till sådant förfarande, som i 1 mom. sägs, för

egen vinning stadigvarande utnyttjar annans otuktiga levnadssätt.

12 §.

Föräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar, förmyndare, lärare eller

andra, som till otukt med annan förleda barn eller dem, som under

deras lydnad eller uppsikt ställda äro; varde, ändå att det ej skett på

sätt, som i 11 § sagt är, dömda till straffarbete från och med två till

och med sex år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande; må tiden

för straffarbetet till sex månader nedsättas eller ock till fängelse dömas.

Den, som efter denna § gjort sig skyldig till straffarbete i minst

sex månader, skall ock dömas till påföljd enligt 2 kap. 19 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1919.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 154.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd fredagen

den 8 februari 1918.

Närvarande:

Justitieråden Gullstkand,

von Seth,

Wedberg,

Reo-erin^srådet Peanting-Gyleenbåga.

O O

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över civilärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 2 oktober

1917, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det

i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat

förslag till lag angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.

Tillika hade till lagrådet överlämnats utdrag av protokollet över

justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

samma den 2 oktober 1917, enligt vilket Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål

inhämtas över upprättat förslag till lag om ändring i vissa delar av

14 och 18 kap. strafflagen.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet

föredragits av byråchefen i medicinalstyrelsen Sigurd Ribbing.

I anledning av förslagen avgå vos följande yttranden av lagrådet och

dess särskilda ledamöter:

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kimgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.

85

Förslag till lag angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.

8 och 9 §§.

Justitieråden Gallstrand och Wedberg:

Enligt vad kommittémotiven giva vid handen, har det icke varit

avsett, att i 8 § omförmälta skyldighet skall åligga läkaren i förhållande

till annan än patient. Med uttrycket »under utövning av läkarverksamhet»

har kommittén blott velat angiva, att det är likgiltigt, huruvida

patienten hänvänt sig till läkaren för könssjukdom eller för annan sjukdom.

Då emellertid paragrafens avfattning lärer innebära, att läkarens

ifrågavarande skyldighet inträder även när han under utövning av läkarverksamhet

tillfälligtvis iakttager könssjukdom hos annan än den, som

han undersöker eller vårdar, torde till angivande av verkliga meningen

någon omredigering böra vidtagas. Sker så, bör jämkning ske i vissa

följande paragrafer, som innehålla uttrycket »under utövning av läkarverksamhet

iakttagit».

Anmälningsskyldighet enligt 9 § åligger endast den läkare, som har

könssjuk person under behandling. Har läkare väl iakttagit könssjukdom

och meddelat den sjuke föreskrift enligt 8 §, men dock ej själv tagit

patienten under behandling, utgör dennes underlåtenhet att rätta sig

efter föreskriften ej anledning för läkaren att inskrida, med mindre han

är sundhetsinspektör (21 §) eller sådant fall föreligger, som avses i 10 §.

Att sålunda den sjuke genom att helt åsidosätta föreskriften om sjukdomens

behandling kan undandraga sig läkarens kontroll, synes icke

vara tillfredsställande. Det hemställes förty, att uttrycket »har könssjuk

person under behandling» måtte utbytas mot »på sätt i 8 § sägs, iakttagit

fall av könssjukdom», varav skulle föranledas viss jämkning av

paragrafen i övrigt. Tydligt är, att det föreslagna uttrycket även omfattar

den händelse, att läkaren behandlar en patient, vars könssjukdom

redan förut iakttagits av annan läkare. Det synes fördenskull överflödigt

att, på sätt flerstädes i förslaget skett, såsom skilda fall upptaga,

att könssjukdom iakttagits och att den behandlats.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.

Justitierådet von Seth och regeringsrådet Planting-Gyllen})äga:

Mot stadgandet i 8 § i och för sig torde icke vara något att erinra.

Emellertid kan det ju mycket väl inträffa, att den läkare, som först

iakttager ett fall av könssjukdom, icke befattar sig med behandling av

dylika åkommor eller att den sjuke ej vill anlita honom för sin könssjukdom.

Den föreskrift angående sjukdomens behandling nämnde läkare har att

meddela kommer för sådan händelse att i främsta rummet innefatta anvisning

att söka annan läkare. Givetvis bör det sörjas för att denna

anvisning icke åsidosättes. Något stadgande av dylik innebörd finnes

emellertid icke i förslaget för annan händelse, än att föreskriften lämnats

av sundhetsinspektör, för vilket fall bestämmelse meddelas i första

stycket av 21 §. Vad i 9 § stadgas äger nämligen enligt ordalydelsen

icke avseende å annan läkare än den, som fått könssjuk person under

behandling.

Det förefinnes alltså härutinnan en lucka i förslaget, som bör

undanröjas.

11 och 12 §§.

Justitierådet Wedberg:

Då förutsättningarna för anmälningsskyldighet äro desamma enligt

båda dessa paragrafer, synes det lämpligt, att skyldigheten fullgöres

genom en enda anmälan enligt fastställt formulär. Ändras förslaget i

nu antydd riktning, lära i sammanhang härmed de båda paragraferna

böra hoparbetas till en, varvid beträffande anmälans innehåll främst

torde angivas vad därom är i 12 § stadgat.

13 §.

Justitierådet von Seth:

Förslaget upptager icke någon bestämmelse motsvarande den i 14 §

av kommitténs förslag, enligt vilken anmälan, som i förevarande paragraf

avses, skulle ske jämväl, då någon enligt bestämmelserna i lagen om

lösdrivares behandling varnats eller häktats för yrkesmässig skörlevnad.

Huvudskälet härtill kan med ledning av motiven sammanfattas därhän,

att man befarat att därigenom på en omväg få tillbaka reglementeringen,

som man på goda grunder velat för framtiden avskaffa.

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 154.

Det må ock medgivas, att det sätt, varpå kommittéförslaget genom

den avlattning 14 § fått begriinsat det sanitära ingripandet, kan giva

anledning till betänkligheter i nämnda riktning.

Å andra sidan lärer emellertid icke få förbises, att sannolikheten

att med tillhjälp av ett stadgande i ungefärlig överensstämmelse med

det i kommittéförslagets 14 § kunna anträffa och oskadliggöra smittokällor

är eu helt annan än den, som förefinnes att med begagnande av

de utvägar, som enligt det remitterade förslaget skulle stå till buds,

vinna något i nämnda hänseende; och då man ej dragit sig för att

låta ett åtal, huru obefogat det än må vara, enligt något av de i förevarande

paragraf uppräknade lagrummen i strafflagen berättiga till

tvångsingripande, synas tillräckliga skäl näppeligen föreligga att icke

begagna även de tillfällen därtill lösdrivarlagens tillämpning bereder.

De betänkligheter, som, på sätt ovan nämnts, mött mot ett godtagande

av kommitténs 14 § oförändrad, torde kunna hävas genom att

åt bestämmelserna om det sanitära ingripandet gives sådant innehåll,

att desamma icke komma att vidlådas av den ensidighet, som otvivelaktigt

förefinnes hos kommittéförslaget i denna del.

Detta synes kunna ske genom en sådan omredigering av den av

kommittén föreslagna formuleringen, att anmälan till sundhetsinspektör

eller läkare kommer att skola ske i varje fall, då beträffande någon,

som varnats eller häktats för lösdriveri, sådana upplysningar vunnits

om hans föregående levnadssätt, att anledning finnes till antagande,

såväl att han kan vara smittad av könssjukdom, som att han är att

anse som farlig såsom eventuell smittospridare. Genom en bestämmelse

av detta innehåll vunnes även den fördelen, att möjlighet bereddes att

indraga under förfarandet även en del manliga individer, som eljest

komme att lämnas oberörda av detsamma, t. ex. soutenörer, som saknade

andra förvärvskällor, vissa alkoholister och andra, vilkas levnadsvanor

göra dem misstänkta.

Eu bestämmelse sådan som den ifrågasatta förutsätter emellertid,

om den skall kunna få någon betydelse, att man har visshet, att även

efter en snart förestående revision av gällande bestämmelser om lösdrivarbehandlingen

sådana föreskrifter därom komma att gälla, att åtminstone

ett avsevärt antal av de individer, som nu falla under begreppet

lösdrivare, fortfarande komma att behandlas som sådana.

Så lärer väl emellertid komma att bliva förhållandet. Det kan ej

gärna förutsättas, att samhället skulle avstå från att ingripa mot sådana

från olika synpunkter farliga element som de, om vilka det här är

fråga. De skäl, som från vissa håll anförts emot att under behandlingen

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 154.

som lösdrivare indraga den typiskt kvinnliga formen av lösdriveriet,

ovillighet mot samhällsnyttig förvärvsverksamhet i förbindelse med prostitution,

synas mera träffa det nuvarande behandlingssättet än själva den

principiella frågan om det allmännas ingripande överhuvudtaget. Vad

sålunda t. ex. invändes därom, att man ej har utsikt att med lösdrivarförfarandet

träffa de allra yngsta individerna, beror givetvis på att det

i nu gällande författningar stadgade förfarandet är sådant, att det föga

lämpar sig att användas mot dessa ungdomar, och att man därför drager

sig för att tillämpa lagen mot dem. Ordnades däremot saken så, att

första steget mot en ungdomlig lösdrivare bleve en varning, som förbundes

med övervakning, ordnad i ungefärlig överensstämmelse med

den tillämnade övervakningen av villkorligt dömda, och som följaktligen

ej skulle behöva offentliggöras, och att nästa steg bleve intagning å

lämplig uppfostringsanstalt, vore nämnda betänklighet mot lagens tilllämpande

säkerligen i stort sett undanröjd. Den andra huvudinvändningen

eller den, att det nuvarande tvångsarbetet visat sig skäligen

ineffektivt gent emot de prostituerade, träffar ännu mindre själva principfrågan.

Detsamma kan med ungefär lika goda skäl anmärkas ifråga

om de manliga lösdrivarna. Även bland dem är återfallsprocenten synnerligen

stor, men att det allmänna därför borde avstå från att ingripa

mot dem, har veterligen icke från något håll ifrågasatts. Det torde för

övrigt vara så, att just det sätt, varpå lösdrivarlagen hittills tillämpats

mot de prostituerade kvinnorna, varit mera ägnat att motverka än att

befrämja deras återvändande till ett ordnat levnadssätt, men på detta

tillämpningssätt skulle det ju i varje fall komma att göras slut genom

förevarande lag.

1 vilken riktning en reform av lösdrivarlagen än kommer att gå,

synes det alltså kunna förutsättas, att en stor mängd från nu ifrågavarande

synpunkt smittofarliga individer komma att träffas av dess bestämmelser;

och det lärer under sådana förhållanden vara föga lämpligt

att, om man överhuvudtaget vill vidtaga åtgärder för smittokällors

uppspårande, frånsåga sig de jämförelsevis stora möjligheter i angivna

hänseende, som erbjudas genom ett sanitärt ingripande mot vissa kategorier

utav de av nämnda lags bestämmelser träffade individerna, förutsatt att

ingripandet även mot dem ordnas så, som förslaget stadgar beträffande

övriga misstänkta smittokällor, och i övrigt sker på riktigt sätt. Åven

för dessa individer själva är det ju av största vikt, att de så fort som

möjligt komma under ordentlig vård, i den mån de äro könssjuka.

Att man icke härigenom kan komma åt en stor kategori från smittosynpunkt

synnerligen farliga individer, de hemligt prostituerade kvin
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.

norna, är ju en sak, som icke kan hjälpas, då det givetvis icke kan

ifrågasättas, att på konstlad väg åt bestämmelserna mot lösdriveri skulle

givas en vidsträcktare tillämpning gent emot kvinnor än gent emot män.

Å andra sidan är det uppenbart, att med lämpliga föreskrifter om vad

som är att hänföra till lösdriveri och med en icke alltför formbunden

tillämpning av dessa en hel del till samhällsnyttigt arbete ovilliga individer

såväl av mankönet som av kvinnokönet, vilka nu under en eller

annan skenförevändning lyckas undandraga sig att behandlas som lösdrivare,

borde kunna berövas denna möjlighet.

14 §.

Lagrådet:

Det är tydligt, att sundhetsinspektören själv kan under utövning av

läkarverksamhet komma i sådan situation, att han, därest annan innehaft

hans befattning, skolat till denne göra anmälan jämlikt 9, 10 eller

11 §. Förslaget tager hänsyn till denna möjlighet, såvitt angår de i 9

§ åsyftade fallen, och meddelar härom särskilda bestämmelser i 17 och

21 §§. Någon motsvarighet till dessa bestämmelser finnes däremot ej

i vare sig 15 eller 18 § vilka avhandla sundhetsinspektörens åligganden

efter mottagen anmälan jämlikt 11 eller 10 §; och i det avseende,

varom förmäles i nu förevarande paragraf, finnes ej ens beträffande 9

§:s fall något omedelbart tillämpligt stadgande. Dessa inkonsekvenser

i förslaget böra avhjälpas antingen så, att sundhetsinspektörens skyldigheter

uti ifrågavarande hänseenden lämnas i allo utan uttrycklig reglering

i lagtexten, eller så, att samtliga fall där beaktas. Väljes den

senare utvägen, torde de antydda bestämmelserna i 17 och 21 §§

böra uppgå i ett särskilt stadgande av innehåll att, där jämlikt 9,

10 eller 11 § skyldigheten att hos sundhetsinspektör göra anmälan skulle

åligga honom själv, han har att förfara så, som hade anmälan till honom

inkommit.

Om de åtgärder beträffande statistiken, vilka, motsvarande anmälan

enligt 12 §, skola i nu avsett fall åligga sundhetsinspektören, torde föreskrifter,

i den mån sådana må befinnas nödiga, böra givas av vederbörande

administrativa myndighet.

Stadgandet i andra stycket om anmälans överlämnande till vederbörande

militärläkare vilar enligt kommittémotiven på den åskådning,

att menige och underbefäl av manskapet kunna, såsom stående under

krigslagarna, i disciplinär väg tillhållas att underkasta sig såväl läkarundersökning

som erforderlig sjukbehandling och att förty något sär
Bihang

till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 138 käft. (Nr 154.) 12

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.

skilt sanitärt tvångsförfarande mot dem icke behöver anordnas. Mot

denna åskådnings riktighet lärer någon invändning icke vara att göra.

Men förslagets beteckning för den grupp av krigsmän, beträffande vilken

undan tagsstadgandet skall tillämpas, torde, frånsett att den ej väl

överensstämmer med krigslagarnas uttryckssätt, knappast motsvara den

angivna grunden för stadgandet. Detta synes böra avse anmälningar

beträffande krigsmän av manskaps grad.

I detta sammanhang må jämväl påpekas, att »krigsmanskap» i 27

§ lärer böra utbytas mot »krigsmän», om man så vill med tillägget »av

manskaps grad».

25 §.

Lagrådet:

Protokoll och handlingar, varom här förmäles, torde vara av den

art, att frågan om deras tillgänglighet är att bedöma enligt tryckfrihetsförordningen.

Vad förevarande paragraf innehåller om rätt att taga del

av protokoll och handlingar bör alltså utgå; det tillhör ej allmän lag

att därom giva regler. Bestämmelsen, att protokoll och handlingar skola

så förvaras, att de icke kunna av obehöriga åtkommas, synes däremot

såsom eu blott ordningsföreskrift vara väl försvarlig, liksom även stadgandet

om skyldighet att lämna domstol eller åklagare besked om- resultatet

av läkarundersökning har sin uppgift att fylla vid sidan av grundlagens

bestämmelser.

31 §.

Lagrådet:

För tydligare angivande av syftet med det generella upphävande,

varom stadgas i sista ledet av denna paragraf, torde paragrafens avfattning

böra jämkas så, att upphävandet kommer att gälla de bestämmelser

uti ifrågavarande påbud och föreskrifter, vilka innefatta reglementering

av prostitution eller eljest strida mot nya lagen.

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.

91

Förslag till lag om ändring i vissa delar av 14 och 18 kap. strafflagen.

14 kap.

21 §.

Justitierådet Wedberg:

Till avlägsnande av en redaktionell oegentlighet i första punkten

torde uttrycket »eljest under övande av otukt» böra utbytas mot »annan,

otuktig gärning».

Justitierådet von Seth:

Avfattningnn av första stycket skulle kunna giva anledning till en

säkerligen icke avsedd tydning beträffande förslagets ställning till frågan

om könsumgänges moralitet överhuvudtaget. Antydda oegentlighet i

formuleringen, så mycket anmärkningsvärdare som det här gäller en lag

av den framträdande ställning strafflagen intager, bör avhjälpas.

18 kap.

12 §.

Lagrådet:

Då jämlikt första stycket av denna paragraf straffarbete ej kan

ådömas för kortare tid än sex månader, torde ur andra stycket orden

»i minst sex månader» böra utgå, så att överensstämmelse vinnes med

strafflagens avfattning i övriga motsvarande lagrum, t. ex. 14 kap. 46 §,

beträffande vilken jämväl i det remitterade förslaget upptagna paragraf

någon jämkning i nu ifrågavarande avseende ej föreslås.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 15

februari 1918.

N ärvarand e:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,

Statsråden Petersson,

Schotte,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Chefen för civildepartementet statsrådet Schotte anmälde, efter gemensam

beredning med chefen för justitiedepartementet, lagrådets den 8

februari 1918 avgivna utlåtande över det inom civildepartementet utarbetade

förslaget till lag angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.

Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll anförde föredragande

departementschefen:

»Det föreliggande lagförslaget, som remitterats till lagrådet genom

Kungl. Maj:ts beslut den 2 oktober 1917, synes innebära en sådan lösning

av den sedan länge på dagordningen stående frågan om förbättrade

åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, att förslaget bör fullföljas

och framläggas för riksdagen. Mot förslagets principer har jag

således icke funnit anledning till särskild erinran, och synes detsamma

också i övrigt böra i allt väsentligt godtagas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr lr>4.

1)3

I fråga om 8 § av förslaget hava två av lagrådets ledamöter hemställt

om en omredigering därhän, att det måtte tydligt framgå, att den

i sagda paragraf omförmälda skyldigheten för läkare att meddela könssjuk

person vissa upplysningar och föreskrifter icke avser de fall, då

läkare tillfälligtvis iakttager könssjukdom hos annan än den, som han

undersöker eller vårdar. I anslutning härtill hava nämnda två ledamöter

av lagrådet jämväl hemställt om en omredigering av 9 § ävensom

om vissa i sammanhang härmed stående jämkningar i närmast följande

paragrafer.

Lagrådets två övriga ledamöter, som förklarat sig icke hava något

att erinra mot stadgandet i 8 § i och för sig, hava hemställt om sådant

tillägg ''till bestämmelserna i 9 §, att den i sistnämnda paragraf stadgade

anmälningsskyldigheten skulle utvidgas till att omfatta även de fall, då

könssjuk person åsidosätter honom av läkare meddelad anvisning att låta

behandla sig av annan läkare.

Enligt vad reglementeringskommitténs motivering giver vid handen,

har det icke varit avsett, att den i 8 § omförmälda skyldigheten skall åligga

läkaren i förhållande till annan än patient. Med det i paragrafen förekommande

uttrycket ''läkare, som under utövning av läkarverksamhet

iakttager fall av könssjukdom’, har man endast velat angiva, att det är

likgiltigt, om patienten hänvänt sig till läkaren för könssjukdom eller

för annan sjukdom. Någon anledning till avvikelse från kommitténs

ståndpunkt härutinnan synes mig icke föreligga. För att emellertid

innebörden av de förevarande bestämmelserna fullt otvetydigt skall komma

till uttryck, har jag ansett mig böra företaga den av förstnämnda två

ledamöter av lagrådet påyrkade omredigeringen av 8 och 9 §§ tillika

med härav föranledda jämkningar i 10 och 11 §§.

T enlighet med hemställan av en utav lagrådets ledamöter torde förslagets

11 och 12 §§ böra hoparbetas till en paragraf.

Vad av en utav lagrådets ledamöter anförts rörande önskvärdheten

av att i förslaget inrymdes eu bestämmelse i huvudsaklig överensstämmelse

med den i 14 § av kommittéförslaget upptagna har jag på de

av min företrädare i ämbetet vid förslagets remitterande till lagrådet

anförda grunder ej funnit mig kunna biträda.

Med anledning av lagrådets anmärkning under 14 § torde de bestämmelser

i 17 och 21 §§, vilka avse patient, som vårdas av sundhetsinspektören

själv, böra uppgå i ett gemensamt stadgande av innehåll

att, där jämlikt 9, 10 eller 11 § skyldigheten att hos sundhetsinspektör

göra anmälan skulle åligga sundhetsinspektören själv, sundhetsinspektören

har att förfara så, som hade anmälan till honom inkommit. Ifrågavarande

stadgande lärer lämpligen böra upptagas i särskild paragraf.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.

Av lagrådet framställda anmärkningar mot 14 § andra stycket samt

25, 27 och 31 §§ synas böra föranleda ändringar i dessa paragrafer.

I enlighet med vad jag nu anfört har jag låtit inom civildepartementet

omarbeta det ifrågavarande förslaget, och hava därvid ytterligare

några smärre jämkningar av redaktionell art skett.»

»

Därefter anförde chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren:

»Jag är ense med chefen för civildepartementet därom, att det föreliggande

lagförslaget innebär en sådan reform av de nuvarande åtgärderna

mot utbredning av könssjukdomar, att det bör godtagas och för

riksdagen framläggas; och har jag för min del icke något att emot

förslaget erinra. 1 nära samband med ifrågavarande reform står emellertid

frågan om, vilka åtgärder från samhällets sida må kunna vidtagas

för att verksamt motarbeta prostitutionen och korrektivt ingripa mot vissa

av dess yttringar. Särskilt det korrektiva förfarandet mot prostituerade

kvinnor, såsom det för närvarande tillämpas, har varit föremål för åtskilliga

tungt vägande anmärkningar, såväl inom reglementeringskommittén

som på andra håll. Både ur allmänt sociala synpunkter och för

att den nu föreslagna lagstiftningen angående könssjukdomarnas bekämpande

skall vinna önskvärd fullständighet och effektivitet, torde det ock

vara erforderligt, att en omläggning av den korrektiva behandlingen av

omförmälda kvinnor vidtages. Detta innebär väsentligen en förändring

i de bestämmelser i lösdrivarlagen, som reglera ingripandet mot de

prostituerade kvinnorna. Något positivt förslag i detta avseende föreligger

icke för närvarande, och med hänsyn till den pågående revisionen

av lösdriverilagstiftningen i dess helhet lärer det icke kunna sättas i fråga

att nu föregripa resultatet av denna utredning. En väsentlig del av de

anmärkningar, som riktats mot den korrektiva behandlingen av de prostituerade

kvinnorna, hänför sig emellertid till formerna för anordnande

av dem ådömt tvångsarbete, och på denna punkt torde det vara möjligt

att redan nu genomföra vissa partiella reformer utan att avvakta en

fullständig revision av lösdriverilagstiftningen. Huru denna revision än

kommer att utfalla, torde det kunna förutses, att åtminstone en del prostituerade

alltjämt måste betraktas såsom lösdrivare och underkastas

tvångsarbete. Med hänsyn härtill synes det även för den framtida regleringen

av hithörande förhållanden vara av betydelse, att tvångsarbetet

erhåller en så tillfredsställande form som möjligt.

För att erhålla kännedom om fattigvårdslagstiftningskommitténs

ståndpunkt i förevarande avseende avlät jag, med föranledande av en

anhållan från chefen för civildepartementet, den 20 december 1917 till

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kunr/l. Maj:ts Nåd. Proposition Nr låd.

95

nämnda kommitté en skrivelse, däri jag anhöll om upplysning, huruvida

under den pågående revisionen av lösdriverilagstiftningen frågan

om behandlingen av prostituerade kvinnor varit föremål för utredning

samt huruvida något förslag, som berörde det korrektiva förfarandet

emot nämnda kvinnor, blivit utarbetat eller varit föremål för övervägande.

Särskilt anmodade jag kommittén att meddela, huruvida kommittén

under sitt arbete funnit anledning föreligga att, med hänsyn till

de särskilda syften, som tvångsarbetsanstalterna i riket avsåge att fylla,

ifrågasätta någon omläggning av dessa anstalters nuvarande organisation

och ledning.

Med anledning av denna min förfrågan har fattigvårdslagstiftningskommittén

i skrivelse den 16 januari innevarande år meddelat, att kommittén

efter en första förberedande behandling av frågan om revision

av lösdriverilagstiftningen uppgjort ett preliminärt förslag till lag angående

behandling av lösdrivare samt att nämnda lagförslag omfattade

jämväl prostituerade kvinnor. Då kommittén ansett sig böra i lagförslaget

medtaga ifrågavarande kategori av kvinnor, hade kommittén utgått

från den förutsättningen, att den blivande lagstiftningen skulle få

en starkare preventiv karaktär än för närvarande vore fallet samt att

en omorganisation skulle äga rum av tvångsarbetsanstalterna för kvinnor.

Denna ändrade organisation hade kommittén tänkt sig böra bestå bland

annat däri, att dessa anstalter skulle skiljas från fångvård sförvaltningen

och ställas under en direkt under justitiedepartementet lydande styrelse,

i vilken jämväl borde finnas ett par kvinnliga ledamöter. Det huvudsakliga

skälet för förslaget om anstalternas skiljande från fångvårdsförvaltningen

vore det, att kommittén så mycket som möjligt velat förhindra,

att tvångsarbetet finge karaktären av straff. Gällande lösdriverilagstiftning

hade icke så klart betonat behandlingens preventiva natur,

och då man nu sökte framhäva och utveckla denna, hade det ansetts

nödigt att lösa sambandet med fångvården.

Det synes mig uppenbart, att en omorganisation av tvångsarbetsanstalterna

för kvinnor i den riktning, som antydes i fattigvårdslagstiftningskommitténs

förevarande skrivelse, skulle innebära betydande fördelar. En sådan

omorganisation skulle säkerligen kraftigt befordra utvecklingen av en

individualiserad behandling av de på anstalterna intagna kvinnorna samt

bereda möjlighet för en stödjande omvårdnad om dessa kvinnor även

sedan de lämnat anstalterna. Härjämte skulle man utan tvivel kunna

påräkna, att den ifrågasatta särskilda styrelsen för arbetsanstalterna, i

den mån densamma under sin verksamhet förvärvat erfarenhet, skulle

kunna framföra åtskilliga initiativ och förslag till reformering av förfarandet

mot de prostituerade kvinnorna över huvud taget, vilket ju

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.

skulle bliva av värde för den förestående revisionen av lagstiftningen på

detta område. Det i fattigvårdslagstiftningskommitténs förenämnda skrivelse

givna uppslaget synes mig därför förtjänt av synnerligt beaktande.

Frågans vikt kräver emellertid, att densamma underkastas ytterligare

utredning, särskilt genom inhämtande av yttranden från fångvårdsstyrelsen

och socialstyrelsen.

Med hänsyn härtill kan det för närvarande icke beräknas, när ett

definitivt förslag i ämnet kan föreligga. Vid sådant förhållande synes

den pågående utredningen icke böra förhindra, att det förevarande förslaget

till lag angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar omedelbart

överlämnas till riksdagens prövning.

En annan fråga, som synes mig påkalla uppmärksamhet i samband

med den nu föreslagna lagstiftningen, är spörsmålet om införande i vår

rätt av särskilda straffbestämmelser mot utpressning. Såväl det föreliggande

förslaget till lag angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar

som det i sammanhang med detta lagförslag stående förslaget

till lag om ändring i vissa delar av 14 och 18 kap. strafflagen röra

sig på ett område, där faran för utpressning ligger ganska nära till

hands. Vår gällande straffrätts bestämmelser mot utpressning äro synnerligen

ofullständiga, i det att enligt desamma utpressning är straffbar

endast om den innebär sådant tvång eller hot, som omförmäles i 22

och 23 §§ av 15 kap. strafflagen. Med dessa straffbestämmelser träffas

icke eller i varje fall endast ofullständigt den form av utpressning, som

söker vinna sitt syfte genom hot om åtal eller anmälan för brottslig

gärning eller genom hot om framförande av ärekränkande beskyllningar.

De anförda bestämmelserna taga icke heller någon särskild hänsyn till

de fall av tvång eller hot, som föranledas av vinningslystnad. En komplettering

av strafflagens bestämmelser i förevarande avseende synes mig

av många skäl väl behövlig, och jag har också vidtagit åtgärder för utarbetande

av ett förslag i sådan riktning. Då det uppenbarligen är av

vikt, att den ifrågavarande strafflagsändringen så vitt möjligt ansluter

sig till de riktlinjer, som komma att uppdragas under den pågående

revisionen av strafflagen i dess helhet, har jag av professor Johan Thyrén

inhämtat upplysning angående strafflagsrevisionens fortskridande på

detta område. Professor Thyrén har härvid meddelat, att ingående förarbeten

till kapitlet om frihetsbrotten redan äro av honom verkställda,

samt att det kan förväntas, att utarbetandet av det förberedande utkastet

till strafflag vid nästkommande års början fortskridit så långt,

att definitiv ställning till utpressningsbrotten blivit fattad. Då det vid

sådant förhållande förefinnes grundad förhoppning, att ett förslag till

opaginerad Kontrollera mot PDF

07

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 154.

straffbestämmelser mot utpressning skall kunna föreläggas nästa års

riksdag, finner jag icke någon anledning att i avbidan på utarbetandet

av nämnda lagförslag uppskjuta genomförandet av den förevarande lagstiftningen

till könssjukdomarnas bekämpande.»

Härefter uppläste statsrådet Schotte det i enlighet med vad ovan

anförts omarbetade lagförslaget samt hemställde, att detsamma måtte,

jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen

till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen

förordna, att till riksdagen skulle avlåtas proposition

av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gunnar C or in.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 138 haft. (Nr loé.)

13

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1918:357 Skrivelse till Konungen i anledning av Kunql. Maj:ts proposition med förslag till lag angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar. s. 1 i texten
  2. LU 1918:62 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar. s. 1 i texten

Doktrin (2)

2 kopplingar i 1 dokument.

  1. JT 1999/00 s. 846 s. 849 · s. 850 i texten · dokumentnivå