Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag innefattande särskilda bestämmelser angående rätten till inmutning inom vissa län

1918-03-19 · 46 sidor, varav 41 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 41 av 46 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1918:183, Med förslag till lag innefattande särskilda bestämmelser angående rätten till inmutning inom vissa län

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kung!. Majds -nåd. ■proposition Nr 18U

1

Nr 183.

Kung!. Maj.ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till

lag innefattande särskilda bestämmelser angående rätten

till inmutning inom vissa län; given Stockholms slott

den 19 mars 1918.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå

riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag innefattande särskilda

bestämmelser angående rätten till inmutning inom vissa län.

Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

GUSTAF.

Eliel Löfgren.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 163 höft. (Nr 183.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 183.

Förslag

till

Lag

innefattande särskilda bestämmelser angående rätten till inmutning inom

rissa län.

Med upphävande av lagen den 27 mars 1917 om inskränkning i

inmutningsrätten, förordnas härmed, att med avseende å rätten till inmutning

av mineralfyndigheter å sådan inom Norrbottens, Västerbottens

och Jämtlands län belägen jord, som tillhör kronan och icke innehaves

under ständig besittningsrätt eller är anslagen till boställe, skola följande

bestämmelser gälla:

1 §•

Inmutning av järnmalmsfyndigheter må ske endast för kronans

räkning.

2 §•

Med avseende å inmutning, som av annan än kronan verkställes

å inmutningsbar fyndighet av annat slag än i 1 § sägs, samt de rättigheter

och förpliktelser, som därav föranledas, skola föreskrifterna i 3—

12 §§ här nedan jämte bestämmelserna i gruvestadgan den 16 maj 1884

lända till efterrättelse, de sistnämnda i den mån de äro förenliga med

denna lag och i motsvarande tillämpning, där sådan av förhållandena

påkallas.

3 §•

I mutsedel, som utfärdas för inmutning, varom i 2 § förmäles,

skall erinran göras om att inmutarens rätt är begränsad genom stadgandena

i denna lag.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj ds nåd. proposition Nr 183.

3

•i §•

Inmutare, varom i 2 § förmäles, skall vara underkastad de förändrade

bestämmelser, som genom ny lagstiftning kunna bliva fastställda

och hava avseende å rätten att nyttja den genom inmutningen uppkomna

gruvanläggningen eller gruvdriftens bedrivande a densamma; dock att,

inmutarens skyldighet i nämnda hänseende icke skall inträda förrän

tjugu år förflutit från mutsedelns utfärdande. För deri händelse genom

blivande lagstiftning rätt att bearbeta mineralfyndighet göres beroende

av särskilt tillstånd samt upptäckare av fyndighet medgives företräde

till erhållande av dylikt tillstånd, skall sådan företrädesrätt tillkomma

inmutaren för den genom inmutningen uppkomna gruvanläggningen.

Därest enligt ny lagstiftning företrädesrätt, varom ovan förmäles,

icke skulle tillkomma upptäckare av mineralfyndighet samt inmutaren

av sådan anledning skulle gå förlustig rätten till gruvan, skall inmutaren

vara berättigad till ersättning för värdet, å byggnader och övriga anläggningar,

som äro erforderliga för den fortsatta gruvdriften, ävensom

för"kostnaden för blottläggning och tillredning av mineraltillgångar,

vilka vid hans avträdande av gruvan ligga färdiga till brytning. Inmutaren

skall vara underkastad vad den nya lagstiftningen kan komma

att stadga angående sättet, huru dylik ersättning i händelse av tvist

skall fastställas.

5 §•

När inmutning skett enligt 2 §, äger inmutaren uteslutande rätt

att inom det inmutade området eller utmålet bearbeta och tillgodogöra

sig såväl den inmutade mineralfyndigheten som även andra enligt gruvestadgan

inmutningsbara mineral med undantag av järnmalm.

Förutom de mineral, vilka inmutaren efter vad nu är sagt äger

tillgodogöra sig, må järnmalm ävensom övriga mineraliska ämnen inom

det inmutade området eller utmålet även av honom brytas, i den män

sådant är erforderligt för gruvarbetets ändamålsenliga drivande, och äge

inmutaren därav använda vad som behöves för gruvdriftens ändamål.

Bruten järnmalm, som sålunda icke användes, må inmutaren icke utan

Konungens tillstånd behålla. Andra brutna mineral, som icke användas

för gruvdriftens ändamål, må inmutaren behålla, så framt de icke av

kronan, mot erläggande av gottgörelse för brytnings- och uppfordringskostnader,

avhämtas inom ett år efter tillsägelse. Uppstår tvist om

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 188.

beloppet av sådan gottgörelse, skall stadgandet i tredje stycket av 8 §

grnvestadgan lända till efterrättelse.

Därest brytning av järnmalm visas vara erforderlig för gruvarbetets

ändamålsenliga drivande, vare inmutaren berättigad att få sig av

kronan anvisat lämpligt område i närheten av utmålet för att användas

till upplagsplats för sådan malm, till den del densamma icke användes

för gruvdriftens ändamål. Anvisning av dylikt område äge inmutaren

påkalla vid utmålsförrättningen eller i den ordning, som i 35 § gruvestadgan

sägs. För begagnande av område, varom nu är fråga, vare

inmutaren icke skyldig att utgiva ersättning.

6 §•

Med avseende å fyndighet, som inmutats enligt 2 §, äge kronan

anmäla sig till begagnande av sin jordägareandel inom fem år från det

avskrift av mutsedeln på grund av föreskriften i 13 § 1 mom. gruvestadgan

blivit ingiven till Konungens befallningshavande.

Där kronan ej begagnar jordägareandelen, skall inmutaren njuta

densamma till godo med förpliktelse att för varje kalenderår från och

med året efter utmålsläggningen, inom mars månad nästföljande år, till

kronan erlägga den i tredje stycket av 17 § gruvestadgan angivna

avgäld.

Från den tid kronan bevisligen hos inmutaren gjort anmälan om

begagnande av sin jordägareandel, njute kronan delaktighet i anläggningen,

dock med förbindelse att vidkännas motsvarande andel i alla

kostnader, som för arbetets bedrivande därefter erfordras, ävensom att i

enahanda förhållande ersätta värdet av de för arbetet nödiga och nyttiga

byggnader, redskap och förråd, som dessförinnan blivit anskaffade. 1

kostnad, som inmutaren haft för fyndighetens undersökning och blottande,

vare kronan ej skyldig att taga del.

Uppstår tvist om beloppet av den ersättning, kronan bör giva,

gånge med bestämmandet därav enligt 12 § gruvestadgan, och kronan

njute icke desto mindre under tiden sin andel i anläggningen till godo.

7 §•

Det arbete å fyndigheten, som enligt 21 § gruvestadgan erfordras

för utmåls anvisande, skall vara av inmutare, varom i 2 § förmäles, fullgjort

och ansökning om utmål ingiven till bergmästaren inom ett år

från mutsedelns utfärdande, allt vid påföljd av inmutningsrättens förlust,

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 183.

ägande dock bergmästaren på ansökning av inmutaren att, där arbetet

i följd av särskilda naturförhållanden lämpligen icke kan fullgöras inom

sagda tid, medgiva förlängd tid av högst ett år för arbetets utförande.

Sökt utmålsförrättning skall utan hinder av stadgandet i 22 § 1

inom. gruvestadgan om tiden för utmåla utläggande på kronojord av

bergmästaren företagas så fort ske kan.

Varder, på sätt i 24 § gruvestadgan sägs, sökt utmålsförrättning

inställd på grund av sökandens uteblivande, ankomme dess företagande

på ny anmälan inom den tid från mutsedelns utfärdande, som förut är

angiven i denna paragraf.

8 §•

För fyndighet, som inmutats enligt 2 §, inä utmål icke utläggas

på annan mark än sådan kronan tillhörig jord, som avses i denna lag.

9 §•

Har inmutning skett enligt 2 §, skall lösen för mark, som inmutaren

förklarar sig inom utmålet behöva för sitt arbete ovan jord, ävensom

sådan ersättning en gång för alla, varom 33 § gruvestadgan handlar,

icke erläggas förrän med anledning av bestämmelserna i ny lag, varom

i 4 § förmäles, dylik lösen och ersättning må hava blivit fastställd;

dock skall inmutaren enligt bestämmelserna i gruvestadgan vara skyldig

lämna full ersättning för å området uppförd byggnad eller annan anläggning,

som genom gruvdriften varder onyttig, ävensom för värdet

av därå växande skog, i den mån kronan icke kan tillgodogöra sig

densamma.

Intill dess i övrigt lösen och ersättning blivit fastställd, skall inmutaren

såsom gottgörelse för begagnandet av den mark, han tager i

anspråk inom utmålet, för skada och intrång samt för väg och plats

för kraftledning för varje år förskottsvis erlägga avgift till kronan

ävensom till envar annan, vilkens rätt är i fråga. Storleken av sådan

avgift skall vid utmålsläggningen bestämmas av förrättningsmannen och

gode männen.

Därest, på sätt i 35 § gruvestadgan sägs, efter utmålsförrättningen

för inmutaren yppas behov av ytterligare mark inom utmålet eller det

visar sig nödigt, att väg till gruvan upptages eller plats för kraftledning

beredes, skall på enahanda sätt årlig avgift därför bestämmas.

I händelse kronan efter utmålsförrättningen anmäler sig till be
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 183.

gagnande av sin jordägareandel, vare inmutaren berättigad påkalla ny

förrättning'' för erhållande av den jämkning i fråga om fastställd avgift,

som föranledes av kronans inträde i gruvföretaget.

Varder gruvanläggningen övergiven, innan full lösen eller ersättning

blivit fastställd, vare inmutaren skyldig utgiva gottgörelse för

all skada, som för framtiden uppkommit genom gruvanläggningen eller

arbetet därstädes. Under tiden, till dess denna gottgörelse blivit erlagd,

ansvare inmutaren för fulla beloppet av den årliga avgift, som kan hava

bestämts att utgå till den skadelidande. Yppas tvist om gottgörelse,

varom nu är fråga, gånge med bestämmandet därav som i 12 § gruvestadgan

sägs.

10 §.

Som säkerhet för erläggande av avgift, varom i 9 § förmäles,

skall inmutaren, inom trettio dagar efter det avgiften blivit bestämd,

ställa borgen av minst två löftesmän, de där borga, en för bägge och

bägge för en såsom för egen skuld, och vilkas vederhäftighet är för

Konungens befallningshavande känd eller behörigen styrkt. Sådan borgen

skall gälla för minst fem och högst åtta år.

Inmutare, som sådant föredrager, må i stället för borgen nedsätta

säkerhetshandlingar, som av Konungens befallningshavande godkännas,

i värde motsvarande avgiften för tre år.

Minst ett år före utgången av den tid, för vilken borgen gäller,

skall inmutaren avlämna ny säkerhet av den beskaffenhet, som förut är

nämnd. Dör löftesman eller finner Konungens befallningshavande, att

löftesman icke vidare kan anses för vederhäftig eller eljest att ställd

säkerhet icke längre kan anses tillräcklig, skall inmutaren inom tre

månader efter erhållet föreläggande avlämna ny säkerhet eller den ytterligare

säkerhet, Konungens befallningshavande kan bestämma.

Försummar inmutaren att inom föreskriven tid ställa säkerhet,

som ovan sägs, må Konungens befallningshavande förordna om inställande

av arbetet inom utmålet till dess säkerhet, som finnes antaglig,

blivit anskaffad.

11 §•

Med avseende å fyndighet, som inmutats enligt 2 §, äge inmutaren

intill utgången av nionde kalenderåret efter det, då mutsedeln utfärdades,

icke rätt att, på sätt i 41 § gruvestadgan sägs, betala årlig avgift i

stället för fullgörande av arbetsskvldighet.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 183.

7

12 §.

Då inmutning skett enligt 2 §, vare överlåtelse av inmutningsrätten

icke giltig, med mindre bergmästaren å mutsedeln gjort anteckning om

överlåtelsen. För verkställandet av sådan anteckning skall mutsedeln

bifogas, när anmälan enligt 56 § gruvestadgan göres om överlåtelsen.

Därest den, till vilken överlåtelsen skett, icke äger att utan Konungens

tillstånd förvärva eller bearbeta mineralfyndighet samt dylikt tillstånd

icke erhållits, skall bergmästaren förvägra anteckning, varom ovan förmäles.

Denna lag träder i kraft den 1 juni 1918. Det i 1 § stadgade

förbud mot inmutning för armans än kronans räkning skall upphöra att

gälla den 1 oktober 1919, liksom lagens övriga bestämmelser icke skola

tillämpas med avseende å inmutning, som sökes efter sistnämnda dag,

allt så framt ej Konungen med riksdagen annorlunda förordnar.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 183.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

tisdagen den 5 mars 1918.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern EdÉN.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena HELLNER,

Statsråden: Petersson,

SCflOTTE.

Petrén,

Nilson,

Löfgren.

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren anförde:

»Sedan år 1902 har frågan om det lämpligaste sättet att genom

lagstiftningen ordna rätten till gruvdrift å viss kronojord inom de nordligaste

delarna av landet varit föremål för behandling av statsmakterna.

1 avbidan på definitivt beslut i frågan har alltifrån nämnda år provisoriska

lagbestämmelser varit gällande. Den 6 juni 1902 utfärdades

lag, avsedd att gälla för ett år, enligt vilken inom Norrbottens län inmutning

endast för kronans räkning finge ske å kronojord, som ej inuehades

under ständig besittningsrätt eller vore anslagen till boställe.

Denna provisoriska lagstiftning förnyades sedermera och utsträcktes år

1907 att avse även Jämtlands och Västerbottens län. Ifrågavarande

inskränkning i inmutningsrätten har därefter genom särskilda lagar fastställts

att för omförmälda tre län gälla för ett år i sänder. De nuvarande

bestämmelserna i ämnet innehållas i lagen den 27 mars 1917,

opaginerad Kontrollera mot PDF

i)

Kungl. Maj:ts nåd. prof>osition Nr 183.

»om gäller för tiden 1 oktober 1917—-1 oktober 1918. Du ett definitivt

avgörande av frågan icke kan nu komma till stånd, måste således under

alla förhållanden till behandling upptagas spörsmålet om provisoriets

förlängning under ytterligare någon tid. På grund av inträffade omständigheter

synes det emellertid vara nödvändigt att — utan avbidan

på den tidpunkt, då giltighetstiden för lagen den 27 mars 1917 utlöper

— i ett sammanhang till prövning upptaga fråga om den provisoriska

lagstiftningens omläggning i vissa avseenden.

Innan jag ingår härpå, torde jag likväl böra något uppehålla mig

vid de historiska förutsättningarna för ifrågavarande provisorium och

det allmänna läget av frågan om ny gruvlagstiftning.

I äldre tid hade kronan med teoretiskt stöd av regalrätt ordnat

bergshanteringen i minsta detalj. Under intryck av nya näringspolitiska

åsikter skedde under loppet av 1700- och 1800-talet häri väsentliga förändringar,

så att bergshanteringen i sin helhet lämnades fri som varje

annan näring. Denna utveckling tick sitt slutliga uttryck i 1855 års

gruvestadga och de i denna uttryckta principerna hava övergått till den

nu gällande gruvestadgan av den 16 maj 1884. Enligt dessa lagar

bibehölls inmutningsrätten i det allmännas intresse för att uppmuntra

till eftersökande och bearbetande av nya mineralfyndigheter, och kronan

avstod till förmån för inmutaren från sin jordägareandel på odisponerad

kronojord.

En reaktion mot den uppfattning, som ligger till grund för 1884

års gruvestadga, uppkom redan i slutet av 1880-talet och föranleddes

närmast av inmutningarna å de stora malmfälten i Gellivare, Kiirunavaara,

Luossavaara och Svappavaara. Helt naturligt riktade sig uppmärksamheten

till en början på den omständigheten, att kronan saknade

såväl inkomst av som inflytande på bergshanteringen å sin egen jord,

och i skrivelse den 15 maj 1889 anhöll riksdagen, att Kung], Maj:t

täcktes taga i övervägande, huruvida det kunde lända till fördel för

kronan att å odisponerad kronojord kronan tillerkändes rätt att till

hälften med inmutaren deltaga i gruvarbetet och den därav fällande

vinsten.

I anledning av denna riksdagsskrivelse meddelade Kungl. Maj:t

i en kungörelse den 19 augusti 1889 vissa provisoriska bestämmelser för

att åt en blivande lagändring bereda så mycket större verksamhet. Denna

kungörelse innehöll föreskrift om att i matsedel, som därefter utfärdades

för fyndighet å odisponerad kronojord, skulle intagas förbehåll om skyldighet

för inmutaren att vara underkastad de förändrade bestämmelser

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 163 höft. (Nr 183.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 183.

om rätt för kronan att deltaga i gruvarbetet och den därav fallande

vinsten, som genom ny lagstiftning kunde bliva gällande. Dessutom

stadgades i kungörelsen, att utmål tills vidare icke finge anvisas för

fyndighet, därå inmutning erhållits under dylikt förbehåll.

Frågan om kronans jordägareandel löstes emellertid först vid 1899

års riksdag och ända till dess gällde de ovannämnda provisoriska bestämmelserna.

Lösningen innebar att kronan skulle försöka få sin jordägareandel

utarrenderad. För detta ändamål medgav riksdagen Kungl. Maj:t

att för tiden intill nästa lagtima riksdag åt svenske män i den ordning,

Kungl. Maj:t bestämde, mot årlig avgift och under de villkor i övrigt,

Kungl. Maj:t fastställde, under en tid för varje gång av högst 20 år

upplåta begagnandet av den kronan tillkommande jordägareandelen i

gruva med rätt därjämte för den, som erhållit upplåtelsen, att vid upplåtelsetidens

utgång äga företräde till jordägareandelens övertagande

även för en förnyad upplåtelsetid, därest sådan ifrågakomme. — Detta

medgivande har sedermera år från år förnyats för tiden till nästa

ordinarie riksdag. Utarrenderingen sker å auktion i enlighet med av

Kungl. Maj:t i en kungörelse den 20 oktober 1899 bestämda grunder.

— Samtidigt med att ifrågavarande medgivande 1899 lämnades, antog

riksdagen ett förslag till ändringar i gruvestadgan, vilket sedermera

promulgerades som lag, och varigenom bland annat föreskrevs, att å

annan kronojord än den, som innehaves under ständig besittningsrätt

eller är anslagen till boställe, inmutaren skall, för den händelse kronan

ej begagnar sin jordägareandel, njuta jordägareandelen till godo med

förpliktelse att för varje år till kronan erlägga en avgäld, motsvarande en

sjuttiofemtedel av värdet av alla de inmutningsbara ämnen, som under

året brutits och uppfordrats. Emellertid är inmutaren enligt samma lagändring

skyldig att från utgången av tjugonde året efter utmålsläggningen

vara underkastad de bestämmelser om rätt för kronan att själv

begagna jordägareandelen, vilka då kunna vara gällande.

Det må redan i detta sammanhang erinras om de olägenheter,

ifrågavarande arrendesystem medfört: Enligt gällande gruvestadga skall

jordägare sist vid utmålsförrättningen anmäla, huruvida han vill begagna

sig av sin jordägareandel. Huruvida anmälan om begagnande av kronans

jordägareandel skall ske beror på, huruvida arrende av jordägareandelen

dessförinnan kommit till stånd. Arrendeauktion hålles därför

före utmålsläggningen och således på ett stadium, innan ännu egentlig

kännedom om fyndighetens brytvärdighet erhållits ens å inmutarens sida

och så mycket mindre å kronans och eventuella spekulanters. Följden

blir att i regel inmutaren är den enda spekulanten, och han kan således

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj-.ts nåd. proposition AV 183.

bestämma priset eller genom att icke avgiva något anbud alls erhålla

jordägareandelen för den i gruvestadgan bestämda avgiften.

Såsom framgår av det föregående var under provisoriet 1889—

1899 icke inmutning utan endast utmålsläggning förbjuden å kronans

odisponerade mark. Under denna tid pågick särskilt i Norrbottens län

ett intensivt malmletande med åtföljande inmutningar. Då för dessa

icke kunde erhållas utmål, uppkommo emellertid svåra missförhållanden.

Under perioden måste nämligen inmutaren, om lian ville bevara sin på

inmutningen grundade rätt, varje år göra försvarsarbete och kunde

varken få ersätta detta med avgift i penningar och ej heller erhålla

vilostånd, emedan för åtnjutande av dessa förmåner enligt gruvestadgan

fordras, att utmål blivit tilldelat gruvan. Än mindre kunde gruvdriften

börja på allvar så länge utmål ej blivit lagt. Följden blev att inmutarne

ofta sökte komma ifrån försvarsarbetet på det sätt, att de år efter år

inmutade samma fyndighet. Härigenom utsatte de sig dock för faran

att vid inmutningen bliva förekomna av andra inmutare och det saknades

ej personer, som sökte begagna sig härav. Eu osäkerhet i förhållandena

uppkom, som ytterligare förvärrades därav, att den gav anledningtill

många inmutningar även på behörigen försvarade fyndigheter utan

annat syfte än att söka förmå den verklige rättsinnehavaren att betala

penningar för att slippa eu process om rätten till fyndigheten. Nu

skildrade förhållanden voro ägnade att framkalla en osund spekulation,

emedan såväl de inmutare, vilka hade eu behörigen grundad rätt, som

än mera de, vilkas rätt var tvivelaktig eller alls ingen, voro angelägna

att få avyttra sina mutsedlar och bjödo ut dem både inom och utom riket.

Dessa missförhållanden väckte till liv frågan, huruvida inmutningsrätten

borde inom Norrbottens län upphävas eller tills vidare suspenderas.

Kung!. Maj:t föranstaltade härom utredning, men innan något

förslag hann framläggas, bragtes frågan genom motioner inför 1902 års

riksdag. Riksdagen antog också för sin del ett förslag till provisoriska

bestämmelser och på detta sätt tillkom den lag, som, enligt vad förut

framhållits, utfärdades den 6 juni 1902.

Ehuru varken vederbörande utskott eller riksdagen i sin skrivelse

åberopade andra grunder för sitt beslut än de under 1890-talets provisorium

uppkomna missförhållandena, gjorde sig dock under frågans behandling

i riksdagen gällande vissa nationalekonomiska synpunkter av

mera omfattande räckvidd. Att det nya provisoriet sedermera kommit

att bestå så länge har berott på att, allt under det utredningen pågått

om slutgiltig lösning av förhållandena, dessa synpunkter tilldragit sig

allt större uppmärksamhet och slutligen allmänt ansetts vara av den

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 183.

vikt, att de påkallade en helt och hållet ny lagstiftning om malmfyndigheters

uppsökande och tillgodogörande å kronojord. Frågan om mutsedelsjobberiets

stävjande har nedsjunkit till en detalj och huvudintresset

har anknutits till spörsmålet om grunderna för den nya lagstiftningen.

Såsom riktlinjer för en sådan ny lagstiftning om gruvdrift på

kronojord uppställdes på sin tid av dåvarande chefen för justitiedepartementet,

statsrådet Albert Petersson,

1) att systemet skall erbjuda avsevärda lockelser till efterforskande

och bearbetande av fyndigheter på kronojord;

2) att gruvinnehavarne böra föranledas till rationell brytning av

gruvorna;

3) att staten måste sättas i tillfälle öva inseende över gruvorna

och, då så linnes böra ske, över malmexporten;

4) att staten bör erhålla en skälig avkastning av sina gruvor.

Under arbetena på åstadkommande av en så beskaffad lagstiftning

för krono]orden hava emellertid inom riksdagen starka röster höjts för

att genomföra en helt och hållet ny gruvlagstiftning, gällande såväl

enskild jord som kronojord, och byggd på ett koncessionssystem i stället

för inmutningsrätt.

Med avseende å de under tiden efter 1902 gjorda arbetena för

åstadkommande av ny gruvlagstiftning för kronojorden är det huvudsakligen

de av Kungl. Maj:t för 1909 och 1910 års riksdagar framlagda

förslagen, som i detta sammanhang äro av intresse;

Dessa förslag voro i det närmaste av samma innehåll. 1909 åt-s

förslag innebar i huvudsak följande: I stället för systemet med inmut
ning

föreslogs ett annat system, enligt vilket rätt till anställande av

arbete för undersökning av fyndighet (skärpningstillstånd) och rätt till

tillgodogörande av fyndighet (gruvdriftstillstånd) skulle tillkomma enskilde

enligt vissa bestämda grunder. De uppställda förutsättningarna

för skärpningstillstånd, vilket skulle meddelas av bergmästaren, voro i

sak desamma som villkoren för erhållande av matsedel enligt gruvestadgan;

och innehavare av skärpningstillstånd skulle, om han fullgjorde

den honom åliggande arbetsskyldigheten och ej bröte mot meddelade föreskrifter,

äga viss företrädesrätt till erhållande av gruvdriftstillstånd, som

meddelades av Kungl. Maj:t. Erhållet tillstånd skulle enligt förslaget fortvara

utan uppsägningsrätt från kronans sida under tjugufem år från meddelandet.

Efter nämnda tids förlopp kunde uppsägning ske, i vilket fall

tillståndet skulle upphöra vid utgången av femte kalenderåret efter det,

varunder uppsägning skett. Då gruvdriftstillstånd upphörde, hade kronan

rätt att inlösa vissa tillståndshavarens anläggningar. Skyldighet därtill

ävensom därutöver viss ersättningsplikt åläge kronan, därest tillstånd

opaginerad Kontrollera mot PDF

18

Kungi. Alaj.ts nåd, proposition Nr 183.

upphörde på grund av uppsägning- från kronans sida. För upplåtelsen

skulle tillståndsliavaren till staten erlägga dels en årlig jordskyld, beräknad

efter den upplåtna markens värde, ock dels eu avgäld (royalty)

utgående, jämväl ärligen, å saluvärdet på arbetsplatsen av alla inom

det upplåtna området vunna, av tillståndsliavaren från arbetsplatsen försålda

eller bortförda produkter. Skärpning finge ej äga rum å områden,

som i särskild ordning förklarades för statsgruvefält. Bestämmelserna

skulle avse all odisponerad kronojord i landet. Slutligen både i förslaget

iutagits bestämmelser därom, att Konungen ägde vid tillståndets

meddelande föreskriva, att järnmalm, som vunnes ur fyndigheter, icke

eller endast i viss omfattning Unge exporteras ur landet såsom råvara.

Förslaget föll vid 1909 års riksdag, huvudsakligen beroende på

att det ännu icke blivit avgjort, vilka områden, som skulle utgöra statsgruvefält,

varjämte framhölls, att det borde tagas i övervägande, huruvida

icke den avgäld, som av ett gruvföretag skulle utgå till kronan,

kunde beräknas på företagets nettoavkastning i stället för bruttoavkastningen

såsom i det framlagda förslaget.

Vid 1910 års riksdag framlades förslaget ånyo, delvis omarbetat

i fråga om avgäldens beräknande: denna skulle utgå icke efter bruttoavkastningen

men icke heller efter den verkliga nettoavkastuingen utan

efter en på visst sätt beräknad nettoavkastning. Därjämte hade förslaget

kompletterats med förslag till utläggande av vissa områden i Norrbottens

län såsom statsgruvefält.

Riksdagen antog förslaget om utläggande av statsgruvefält och

förslag om vissa därav beroende ändringar i gruvestadgan. I övrigt

föll förslaget. Beträffande huvudfrågan hade sammansatta lag-och jordbruksutskottet

visserligen uttalat, att förslagets grunder syntes tillfredsställande,

men likväl avstyrkt bifall till detsamma och föreslagit en omarbetning

i vissa avseenden. Denna hemställan bifölls av första kammaren.

Andra kammaren åter biföll en reservation av åtta utskott sledamöter,

vari förordades en ny enhetlig gruvlagstiftning för såväl kronojord

som enskild jord, byggd huvudsakligen på koncessionssystem. — Riksdagens

skrivelse i ämnet är avfattad i enlighet med utskottets utlåtande.

Sedermera har Kung!. Maj:t icke vidare upptagit frågan förrän i

mars 1916 den vidare utredningen uppdragits åt en kommitté. Enligt

de riktlinjer för kommitténs arbeten, som uppställts av dåvarande chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Hasselrot, skall kommittén företaga

en granskning och omarbetning av 1910 års förslag om gruvdrift på

kronojord, särskilt med hänsyn till vissa spörsmål, som berörts i riksdagens

skrivelse nämnda år, samt i samband därmed företaga den revision

av gruvestadgan, som är erforderlig för att, utan rubbande av

s. 14 Kontrollera mot PDF

Framställningar

om

inmutningsr&ttens

frigivande.

Tillsättandet

av 1917 års

kommission.

14 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 183.

grunderna för stadgan, bringa densamma i närmast möjliga överensstämmelse

med de stadganden, som kommittén kan komma att föreslå

beträffande krono]orden.

Det må emellertid här erinras om att gruvlagstiftningsfrågan även

efter 1910 genom enskilda motioner bragts på tal i riksdagen. Sålunda

väcktes år 1914 i andra kammaren en motion om skrivelse till Kungl.

Maj:t med begäran om framläggande av förslag till lagstiftning, varigenom

inmutningsrätten till mineral fyndigheter upphävdes och ersattes

med ett koncessionssystem för tillgodogörande av dylika fyndigheter.

Denna motion avslogs av första kammaren men bifölls av andra kammaren.

Vidare väcktes år 1916 i första kammaren en motion, att riksdagen

måtte anhålla, att vid den blivande utredningen om en slutgiltig

lösning av frågan om malmfyndigheters tillgodogörande största vikt

måtte läggas därpå, att malmerna förädlades inom landet, samtidigt

med att statens rätt som jordägare och intressent i övrigt fullt tillgodnsåges.

Denna motion bifölls. Riksdagens skrivelse i ämnet har

remitterats till gruvlagstiftningskommittén för att tagas i övervägande

vid fullgörandet av dess uppdrag.

Under det pågående kriget har genom importens så gott som

fullständiga avstannande stor brist uppstått på vissa metaller, som för

olika ändamål äro oundgängligen nödvändiga. Till Kungl. Maj:t hava

också inkommit framställningar från krigsmaterialkommissionen och industrikommissionens

arbetsutskott om vidtagande av åtgärder för upphävande

av gällande inskränkning i inmutningsrätten, så vitt angår kopparmalm,

nickelmalm och svavelkis. Oaktat behovet icke kunde väntas i sin helhet

bliva tillgodosett genom inmutningsförbudets upphävande, borde enligt

dessa framställningar ifrågavarande utväg till erhållande av kännedom

om nya mineralfyndigheter icke lämnas oförsökt, synnerligast som man

hade anledning att antaga förekomst av ej obetydliga mängder kopparmalm

i de delar av landet, där inmutningsförbud vore rådande.

Emellertid har under den tid, inmutningsförbudet gällt, åtskilliga

personer, vilka ansett sig hava upptäckt mineralfyndigheter å sådan

jord, som beröres av förbudet, hos Kungl. Maj:t gjort framställningar

om erhållande av särskild koncession till fyndigheternas bearbetande.

I andra fall hava upptäckarne hos bergmästaren under hand angivit,

att de gjort en upptäckt, i hopp att därigenom beredas någon företrädesrätt

i händelse av blivande lagstiftning. Härigenom fanns eu

möjlighet att erhålla kännedom om vissa redan upptäckta fvndigheter

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 183.

och tanken uppstod då att — i avbidan på att särskilda lagstiftningsåtgärder

skulle hinna vidtagas — använda ifrågavarande utväg för att

söka med upptäckarne av vederbörande fyndigheter träffa uppgörelse i

ändamål att fyndigheterna omedelbart måtte tagas under arbete. Under

utredningen härom framhölls emellertid av kommerskollegium, att det

icke endast vore å koppar, nickel och svavelkis, som kännbar brist

vore rådande i landet, utan att enahanda förhållande rådde med avseende

å åtskilliga andra mineral.

Den 9 november 1917 fattade Kungl. Maj:t beslut uti förevarande

fråga och uppdrog därvid åt en kommission av sakkunniga personer

(i det följande kallad »1917 års kommission») att fortast möjligt igångsätta

arbete för vinnande av upplysning angående å kronojord, därå

inmutningsförbud gällde, redan upptäckta men ej närmare kända fyndigheter

av andra mineral än järnmalm, företrädesvis kopparmalm,

nickelmalm och svavelkis; att i sådant avseende, därest omständigheterna

därtill föranledde och så lämpligen kunde ske, låta verkställa försöksarbeten

å sådana fyndigheter samt att i övrigt efter omständigheterna

vidtaga eller hos Kungl. Maj:t föreslå åtgärder för fyndigheternas tillgodogörande.

Gruvlagstiftningskommittén, till vilken krigsmaterialkommissionens

och industrikommissionens arbetsutskotts ovannämnda framställningar

remitterats, avgav sedermera den 20 december 1917 i anledning av

desamma två lagförslag, avseende att genom inmutningsrättens frigivande

tillgodose det i framställningarna uttryckta önskemålet. Enligt

det första av ifrågavarande båda lagförslag skulle från den nu gällande

lagen den 27 mars 1917 göras det undantaget, att kopparmalm, nickelmalm

och svavelkis skulle på vissa i förslaget närmare angivna villkor

få under samma lags giltighetstid inmutas jämväl av enskilda. Det

andra lagförslaget avsåg att för det följande året eller 1 oktober 1918

— 1 oktober 1919 efterträda lagen den 27 mars 1917, och enligt detta

skulle inmutning fortfarande vara förbjuden för enskilda utom beträffande

kopparmalm, nickelmalm och svavelkis, i fråga om vilka inmutning

skulle kunna ske på enahanda villkor som i det första lagförslaget.

Över kommitténs förslag har utlåtande avgivits av kommerskollegium,

som därvid bifogat av kollegium infordrade yttranden från befallningshavandena

i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län,

chefen för Sveriges geologiska undersökning, bergmästaren i norra

bergmästardistriktet C. I. Asplund samt 1917 års kommission.

Graviagstipningskommitténs

förning.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Departe
mentschefens
yttrande.

Inmutning *- rätt eller

koncessionssystem.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 183.

Det torde med hänsyn till det nuvarande nödläget vara en bjudande

nödvändighet att genom lagstiftningsåtgärder söka omedelbart

åstadkomma bearbetning av sådana mineralfyndigheter, som äro upptäckta

men av upptäckarne hemlighållas i avvaktan på ny lagstiftning,

ävensom så vitt möjligt uppmuntra till upptäckande av nya fyndigheter.

Tillsättandet av 1917 års kommission är icke tillfyllest i detta avseende,

något som denna kommission själv framhållit. Kommissionens verksamhet

kan sålunda icke hava någon egentlig betydelse för åstadkommande

av ett mera forcerat letande efter nya fyndigheter, och möjligheten

för kommissionen att genom uppgörelse med vederbörande upptäckare

föranleda till brytning av redan upptäckta fyndigheter torde

vara ganska begränsad, då nämligen upptäckarne lära i många fall

föredraga att söka fortfarande hålla fyndigheterna hemliga framför att

angiva desamma för kommissionen.

Om såledas lagstiftningsåtgärd måste anses nödvändig, kan det

emellertid ifrågasättas, huruvida denna behöver bestå i ett frigivande

av innantningsrätten och om icke samma ändamål kan vinnas genom

upplåtelser av rätt till gruvdrift enligt ett koncessionssystem. Gruvlagstiftningskommittén

har på tal härom uttalat att, då den tilltänkta

särskilda lagstiftningen uppenbarligen icke kunde erhålla annat än provisorisk

karaktär, det syntes mindre lämpligt att grunda densamma på

ett nytt system, innan ännu klarhet vunnits om riktlinjerna för en allmän

revision av bestämmelserna om bearbetande av mineralfyndigheter

på kronojord. Dessutom har kommittén framhållit, att genom den

provisoriska lagstiftningens anknytande till gällande gruvestadga och

därmed till rättsinstitut, som vore allmänt kända, samma lagstiftnings

konsekvenser vore lättare att överblicka och att därför också ett större

intresse kunde påräknas hos allmänheten för mineralfyndigheters efterletande

och bearbetande. De hörda myndigheterna hava samtliga förordat

inmutningsrättens frigivande.

Vare sig man grundar den provisoriska lagstiftningen på inmutningsrätt

eller på tillfälliga koncessioner, innebär naturligtvis valet

mellan system icke något avgörande för framtiden i detta hänseende.

Det gäller nu endast att finna den väg, som under de förhandenvarande

omständigheterna snabbast och säkrast leder till det önskade

målet eller att så fort som möjligt få fram största mängd av de mineral,

på vilka landet lider brist. Med avseende härå hyser jag samma

uppfattning som kommittén. Det är en synnerligen stor fördel vid

stiftandet av en provisorisk lag att kunna anknyta densamma till förut

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

KuntJ. Maj:ts nät), proposition Nr 183.

gällande lag och därigenom slippa skapa nya regler för alla rättsförhållanden

på det av lagstiftningen berörda området. Särkilt gäller

detta en lag, vilken som den nu ifrågasätta eventuellt skall bilda övergång

till ett nytt system. Enligt mitt förmenande bör det i ett dylikt

fall så vitt möjligt undvikas att genom den provisoriska lagen föregripa

den definitiva. De psykologiska faktorernas stora betydelse i förevarande

fäll bör icke heller förbises, och det torde vara obestridligt, att

inmutningsrätten för närvarande är synnerligen fäst rotad i det allmänna

föreställningssättet, särskilt i de trakter, varom här är fråga. Frigiver man

inmutningsrätten, lärer man också kunna räkna med att ingen, som upptäckt

en fyndighet, vågar längre hemlighålla densamma, då han nämligen

i sådant fall lätt riskerar att någon annan, som äger kännedom om densamma,

kommer honom i förväg. Ett allenast provisoriskt koncessionssystem

skulle däremot erbjuda större möjligheter för en upptäckare av

en fyndighet att söka ytterligare hemlighålla densamma i hopp om fördelaktigare

villkor genom en blivande definitiv lagstiftning. Jag anser

mig emellertid böra redan i detta sammanhang framhålla, att det enligt

mitt förmenande icke bör komma i fråga att tillerkänna inmutare enligt

den provisoriska lagstiftningen den ovillkorliga, för framtiden bestående

rätt till gruvanläggningen, som enligt gällande gruvestadga tillkommer

inmutare. Det synes böra sörjas för att de gruvanläggningar, som nu

uppkomma, framdeles skola kunna inordnas i det nya system, som

genom definitiv lagstiftning eventuellt kan komma till stånd. Angående

de begränsningar, som i detta avseende böra stadgas i den provisoriska

lagstiftningen, skall jag yttra mig längre fram.

Med anledning av det förut anförda har jag ansett kommitténs,

på inmutningsrättens frigivande byggda lagförslag böra läggas till

grund för Kungl. Maj:ts förslag i ämnet. Jag har emellertid låtit

inom justitiedepartementet verkställa en omarbetning av kommittéförslagen

i vissa delar, därvid dessa också sammanförts till ett enda

lagförslag.»

Föredragande departementschefen uppläste nu förslag till lag om

inskränkning i inmutningsrätten, vilket skulle biläggas detta protokoll

(bil. A).

Härefter anförde föredraganden vidare:

»Jag övergår nu till en närmare motivering för de bestämmelser,

som innehållas i det upplästa förslaget.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 163 höft. (Nr 183.)

.inom jusiUiedepartementet

utarbetetf

förslag).

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Förslaget*

ingress.

ylika mineral

bör lagen

avse ''<

Kungl. Maj ds nåd. proposition AV 183.

Vad först angår förslagets ingress, så har det synts mig lämpligast

att omedelbart upphäva lagen den 27 mars 1917 och antaga eu

ny lag, som genast, ersätter den nämnda och därefter får gälla intill

den 1 oktober 1919. Den av kommittén föreslagna anordningen att

genom särskilda bestämmelser medgiva undantag från lagen den 27

mars 1917 och låta denna efterträdas av eu ny provisorisk lag var betingad

av kommitténs ståndpunkt, att inmutningsrätten borde frigivas

endast med avseende å kopparmalm, nickelmalin och svavelkis. Av

anledningar, som jag mera utförligt skall beröra sedermera, har jag

ansett inmutningsrättens frigivande böra utsträckas till alla inmutningsbara

mineral med undantag av järnmalm. Att låta ett Ingivande av

inmutningsrätten i så vidsträckt omfattning komma till stånd i form

av undantag från en alltjämt gällande lag har synts mig mindre

egentligt.

I ingressen har vidare i stället för den förut nyttjade beteckningen

»kronojord» använts uttrycket »jord, som tillhör kronan» för att

utmärka, att ''lagen icke endast avser kronojord i kameral bemärkelse

utan även jord, som kronan förvärvat och vilken icke hunnit omföras

till krono.

Såsom jag förut nämnt har gruvlagstiftningskommittén föreslagit

inmutningsrättens frigivande endast med avseende å kopparmalm, nickelmalm

och svavelkis. Kommittén har som skäl härför anfört, att kommittén

utgått från att frigivandet icke bör ske i större utsträckning än

som kan anses absolut nödvändig. Av de myndigheter, som blivit hörda,

hava endast de tre befallningskavande lämnat kommitténs förslag i denna

del utan anmärkning. Övriga myndigheter hava förordat inmutningsrättens

frigivande till alla inmutningsbara mineral med undantag av

järnmalm. Till denna senare uppfattning har även jag anslutit mig

och har jag låtit utarbeta förslagets 1 och 2 §§ i överensstämmelse

därmed. Jag anser mig i detta sammanhang böra påpeka, att under

kriget bristen på jämväl andra metaller än koppar, nickel och svavelkis

varit mycket kännbar. Så har förhållandet bland annat varit med de

såsom legeringsämnen för vissa slag av stål erforderliga metallerna

mangan, molybden, vanadin, krom in. fl. Av dessa finnas åtminstone

några, enligt vad känt är, inom de områden, där nu inmutningsförbudet

gäller. Vidare kan nämnas bly och zink, varav behovet icke på långt

när är fyllt genom kända inhemska tillgångar. Med den stora brist på

fosforsyregödselmedel, varav vår jordbruksnäring för närvarande lider,

synes ett upptäckande av större apatittillgångar ävenledes vara önskvärt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

It)

Kung!. Maj is nätt. proposition Nr 18H.

Med hänsyn till nu känt förekomstsiitt, råder i vårt land och särskilt, i

övre Norrland eu väsentlig olikhet mellan järnmalm, å ena sidan, och

andra enligt gruvestadgan inmutningsbara mineral, å den andra. Av do

förra äro ofantliga tillgångar hända och något behov att omedelbart

vinna kännedom om mera föreligger icke. De övriga enligt gruvestadgan

inmutningsbara mineralen förekomma däremot inom landet i dess helhet

i begränsade mängder eller saknas helt och hållet. Inom övre Norrland

är kännedomen om dessa minerals eventuella uppträdande mycket

bristfällig och ingen av de hittills uppdagade fyndigheterna har där

ännu visat sig äga större ekonomisk betydelse. Ett upphävande av

inmutningsförbudet skall säkert bliva ett gott hjälpmedel att så snart

som möjligt ernå kunskap om. huruvida inom ifrågavarande trakter

förekomma sådana hittills helt okända eller i otillräckliga kvantiteter

bekanta slag av mineral.

I det föregående har jag nämnt, att enligt mitt förmenande det

bör göras möjligt att i ett eventuellt nytt system inordna de gruvanläggningar,

som uppkomma enligt den föreslagna provisoriska lagen.

Detta måste då ske genom föreskrift att minut aren skall vara underkastad

bestämmelserna i ny lag. Det är givetvis svårt att på ett tillfredsställande

sätt reglera denna bundenhet av ny lagstiftning, då riktlinjerna

för densamma icke äro fastställda. Den blivande definitiva

lagstiftningen kan tänkas byggd på en av följande två principer. Antingen

kommer i likhet med 1909 och 1.910 års förslag lagstiftningen

att tillgodose upptäckarintresset genom att tillförsäkra upptäckaren av

en mineralfyndighet viss företrädesrätt till erhållande av tillstånd eller

koncession att bearbeta fyndigheten. Eller också kan lagstiftningen

vilja åt Kungl. Maj:t eller den myndighet, som får sig anförtrott att

meddela tillstånd till bearbetande av mineralfyndigheter, lämna valet

fritt i fråga om tillståndshavarens person. Skulle den definitiva lagstiftningen

byggas på den förra principen, bör givetvis deu, som enligt den

föreslagna provisoriska lagen inmutar en fyndighet, vara tillförsäkrad

gamma företrädesrätt, som enligt den definitiva lagstiftningen tillkommer

upptäckare, och under den antagna förutsättningen blir således inmutarens

intresse tillgodosett på bästa möjliga sätt. Då det emellertid

är möjligt, att den definitiva lagstiftningen blir byggd på den andra

av de båda förut angivna principerna, är det följaktligen icke uteslutet,

att inmutaren, om han är skyldig underkasta sig bestämmelserna i ny

lagstiftning, kan riskera att efter den nya lagstiftningens ikraftträdande

förlora all rätt till den av honom upptagna gruvan. Hans skyldighet i

Jnviut arens

skyldighet aft

vara underkastad

ny

lagstiftning.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts nåd. ''proposition Nr l83.

förevarande avseende är då lätt ägnad att för honom medföra en känsla

av osäkerhet, som karl motverka intresset för eftersökande av nya fyndigheter.

Denna omständighet har föranlett gruvlagstiftningskommittén,

som i sina lagförslag upptagit ett stadgande om skyldighet för inmutaren

att vara underkastad ny lagstiftning, att därvid göra deri begränsningen,

att ifrågavarande skyldighet icke skulle inträda förr än tio år förflutit

från mutsedelns utfärdande. På samma gång eu sådan föreskrift skulle

bereda inmutaren viss trygghet, skulle densamma enligt kommitténs förmenande

föranleda inmutaren till forcerad brytning under tio-årsperioden,

vilket åter i sin mån skulle bidraga till uppfyllandet av önskemålet om

bringandet i dagen av så stor mängd som möjligt av de mineral, vard

landet lider brist.

Under beredningen av förevarande lagärende bär den av kommittén

intagna oc-h även av mig företrädda ståndpunkten, att inmutaren

bör vara skyldig underkasta sig ny lagstiftning, mött starkt motstånd

från 1917 års kommission. 1 sitt yttrande vänder sig kommissionen

mot gruvlagstiftningskommitténs ståndpunkt och anmärker att i de fall,

då eu inmutad fyndighet, för fastställande av sitt värde fordrar långvariga

och dyrbara undersökningar eller är så belägen, att nya kommunikationsledet-

skola skapas och anordningar vidtagas för uppbyggande

av ett nytt samhälle, kanske långt inne i vildmarken, inmutaren icke

kunde vara nöjd med att hava ovillkorlig rätt till gruvan endast i tio

år. Förarbetena för gruvdriften kunde i dylika fall beräknas taga eu tid

av fem å tio år och företagaren skulle således i lyckligaste fall endast

under några år få skörda vinst av sitt i företaget nedlagda kapital och

arbete samt alltid hava den risken att kronan inlöste företaget allenast

mot ersättning för de arbeten och anläggningar, som vid den tidpunkten

hade värde för gruvföretaget. Kommissionen har befarat, att med andra

ord inmutaren skulle få för kronans räkning utan ersättning undersöka

fyndigheten och under några år vara kronans förläggare. Kommissionens

majoritet anser därför att ett upphävande av inmutningsförbudet bör

ske utan förbehåll att inmutaren skall vara underkastad ny lagstiftning.

Bergmästaren Asplund, vilken jämväl är ledamot av kommissionen, liar

intagit eu något avvikande ståndpunkt. Han bär uttalat, att den inmutare,

som under nuvarande brydsamma förhållanden nedlägger kostnader

i större omfattning på malmers efterletande och tillgodogörande,

bör vara tillförsäkrad ovillkorlig rätt framför andra enskilda till fortsatt

utnyttjande av fyndigheten men i övrigt underkastad eventuell lösningsrätt

för kronan och andra bestämmelser i en blivande ny lagstiftning.

De invändningar, som sålunda framställts, äro otvivelaktigt synner
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kuntjl. Maj:lu nåd. proposition År ISH.

ligen beaktansvärda. Man får icke genom att allt lör snävt, begränsa

iumutarens riitt. äventyra vad man avsett att vinna genom den provisoriska

lagstiftningen. Emellertid lärer det icke kunna ifrågakomma att

helt lösgiva inmutningsrätten på sätt ib 17 års kommission hemställt.

Sedan inmutningsförbud varit stadgat i nära tjugu år för att icke effekten

av en blivande ny lagstiftning skulle på förhand berövas densamma,

skulle det vara föga konsekvent att nu lämna inmutningsrätten fri beträffande

alla mineral utom järnmalm och således äventyra att beträffande

de innmtningsfria mineralerna förlora hela vinsten av det föregående

långvariga provisoriet. Icke heller den av bergmästaren Asplund förordade

vägen torde vara lämplig. Därigenom skulle de på grund av

inmutning uppkomna gruvrättigheterna eventuellt komma att inom den

blivande definitiva lagstiftningens ram få en undantagsställning, som

vore ägnad att i betänklig grad förrycka denna lagstiftnings hela karaktär.

Enligt mitt förmenande behöver man icke heller gä så långt som

1917 års kommission eller bergmästaren Asplund föreslagit för att pa

ett tillfredsställande sätt betrygga inmutarens intresse. Gruvlagstiitningskommittens

förslag om en viss begränsad tid, varunder inmutaren skall

vara tillförsäkrad rätt att bearbeta gruvan, innan lian underkastas ny

lagstiftning, bar synts mig härvidlag vara ett gott uppslag. Eu period

av tio är torde dock i detta avseende vara för kort. På sätt 1917 års

kommission påpekat, kan under vissa förhållanden inmutaren under

denna tid icke medhinna mera iin att igångsätta företaget. Gruvlagbtiftniugskommittén

har också själv ifrågasatt, huruvida icke tiden borde

göras längre, men har, med hänsyn till önskvärdheten av att förevarande

provisoriska gruvrättigheter så snart som möjligt skulle kunna inordnas

i det väntade nya systemet, likväl föreslagit tiden till tio år. Att kommittén

ansett sig kunna stanna vid tio år torde också i viss mån hava

berott på att kommittén samtidigt föreslagit, att kronan skulle lör ifrågavarande

övergångsperiod avstå från att begagna siu jordägareandel,

varigenom inmutaren tillförsäkrades en förmån, som var ägnad att åtminstone

delvis uppväga nackdelen av. att samma period så starkt begränsats.

Av anledningar, som jag skall beröra i det följande, bär jagfunnit

det önskvärt att bereda möjlighet för kronan att begagna sin

jordägareandel och detta förhållande torde också tala för eu utsträckningav

övergångsperiodens längd.

Att på bästa sätt fixera periodens längd är givetvis icke så lätt.

Den bör å ena sidan vara tillräckligt lång för att bereda inmutaren

möjlighet till eu lugn utveckling av gruvföretaget och deu får å andra

sidan icke till eu allt för avlägsen framtid uppskjuta de fulla verkning
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl■ Maj:ts nåd. proposition Nr 183.

ärna av en blivande definitiv lagstiftning. Efter att hava tagit i övervägande

de på, frågan inverkande omständigheterna har jag för min det

funnit den lämpligaste tiden utgöra tjugu ar. Ett särskilt stöd härför

torde också kunna hämtas därav, att liknande tidsmått förut kommit till

användning för eu analog begränsning av inmutares rätt. Jag syftar

härvid på de förut omtalade, år 1899 vidtagna ändringarna i gruvestadgan,

varigenom inmutare förpliktats att underkasta sig blivande

bestämmelser om rätt för kronan att själv begagna sin jordägareandel.

Bestämmelserna om inmutarens skyldighet att efter tjugu år vara

underkastad ny lagstiftning upptagas nu i 4 § av det inom justitiedepartementet

utarbetade förslaget. Jag har emellertid ansett, att här

också bör inflyta ett tillägg till vad gruvlagstiftningskommitténs förslag

härutinnan innehöll, nämligen angående inmutarens av mig förut berörda

likställighet med upptäckare i fråga om eventuell företrädesrätt

till erhållande av tillstånd eller koncession enligt ny lagstiftning.

Med avseende å det men, som för inmutaren kan anses ligga i

hans skyldighet att efter tjugu år vara underkastad ny lagstiftning,

anser jag mig böra göra ytterligare följande påpekanden: Åven om

blivande lagstiftning icke skulle stadga någon företrädesrätt för upptäckaren,

kommer det uppenbarligen endast i sällsynta undantagsfall

att inträffa, det inmutaren icke erhåller förlängt tillstånd att bearbeta den

av honom upptagna gruvan. Vidare kan erinras att, då ifrågavarande

provisoriska lagstiftning föreslagits för att landet snabbt skall kunna förses

med dess omedelbara behov av vissa mineral, det icke ligger någon

vikt uppå att fyndigheter, som äro avsides belägna eller för sitt tillgodogörande

fordra tidsödande anläggningar, nu tagas under arbete i

eu omfattning, som kräver särskilt stora kostnader. För den händelse

slutligen inmutaren skulle förlora rätten att bearbeta fyndigheten, skall

han naturligtvis också vara berättigad till ersättning av kronan. Denna

ersättningsfråga kommer förvisso att tillbörligen beaktas vid utformandet

av den blivande definitiva lagstiftningen och det kunde därför synas

tillräckligt att i den provisoriska lagen upptaga en erinran om att

inmutaren i händelse av frånträdande av gruvan skall vara berättigad

till ersättning i enlighet med vad som kan bliva stadgat genom ny

lagstiftning. Genom en dylik allmän erinran torde likväl inmutarens

intresse av tydlighet i fråga om hans rättsställning icke bliva tillräckligt

tillgodosett, och därför har i andra stycket av förslagets 4 § upptagits e»

bestämmelse, varigenom han på förhand tillförsäkras viss ersättning,

som synes särskilt kunna komma i fråga. Inmutaren blir sålunda under

alla omständigheter tillförsäkrad den ersättning, som angives i nämnd»

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maja» nåd. proposition Nr 183. 23

punkt. Men det iir naturligtvis icke uteslutet, att genom den blivande

lagstiftningen hänsyn kan tagas till imnutarens intressen åven

i andra avseenden. Såvitt nu kan bedömas, synes dock vad i förslaget

upptagits vara tillräckligt. Inmutaren får visserligen icke härigenom

direkt ersättning för de kostnader, han nedlagt ä fyndighetens

undersökande, men under de tjugu år, lian fritt lår disponera fyndigheten,

torde han hinna göra sig fullt betäckt för dessa kostnader. Av

de anläggningar för gruvdriften, som göras under tjuguårsperioden,

torde med all sannolikhet det mesta bliva hänförligt till sådant, som är

erforderligt för den fortsatta gruvdriften och för vilket inmutaren enligt

det föreslagna stadgandet äger rätt till ersättning. Till den del någon

anläggning fäller utom detta begrepp, synes inmutaren jämväl härför

kunna gorå sig till fullo betäckt under tjuguårsperioden.

Till sist anser jag mig böra beröra några uttalade farhågor att

det allmännas intresse skulle kunna i vissa avseenden sättas pa spel

genom inmutarens rätt att under viss begränsad tid förfoga över gruvan.

Det har framhållits, att genom den forcerade brytning, som kan förväntas

under ifrågavarande tid, fyndigheten kan komma att totalt utbrytas

ävensom att inmutaren genom begränsningen i sin rätt kan föranledas

till gruvarbetets bedrivande på sådant vårdslöst sätt, att gruvans

framtida bestånd äventyras, oaktat total utbrytning icke äger ruin. Ett

totalt utbrytande av eu fyndighet synes emellertid icke behöva avskräcka,

om därmed ändamålet med den provisoriska lagstiftningen eller att

erhålla största mängd mineral viunes, helst som de fyndigheter, vilka

kunna utbrytas på tjugu år, nationalekonomiskt sett sakna större värde.

Med avseende å faran för ett vårdslöst drivande av gruvarbetet kan

erinras om den kontroll i detta hänseende, som det åligger bergsstaten

att utöva, och om de bestämmelser i gruvestadgans tf kapitel, vilka

tillkommit för att gorå denna kontroll effektiv. Eu ytterligare säkerhet

mot rovbrytning kan erbjudas genom det sätt, varpå enligt mitt förmenande

kronans jordägareandel bör begagnas och vartill jag skall

återkomma i det följande.

Jag övergår nu till eu annan fråga nämligen om deu omfattning, inmutarens

vari inmutaren skall äga att tillgodogöra sig de mineral, som anträffas

inom det inmutade området eller utmålet. Enligt 8 § i gruvestadgan

har inmutare rätt att inom det inmutade området eller utmålet tillgodogöra

sig icke blott den imutade fyndigheten utan även alla. andra där

befintliga mineral, som än» inmutningsbara. Med avseende å icke inmutningsbara

mineral, som finnas inom det inmutade området eller utmålet,

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts nåd. ''proposition Nr 183.

har han enligt samma lagrum rätt att bryta dessa i den mån sådant är

erforderligt för gruvarbetets ändamålsenliga drivande. Av vad som på

denna grund brytes har han till eu början ovillkorlig rätt att använda

det som behöves för gruvdriftens ändamål. Men även återstoden av de

brutna, icke inmutningsbara mineralen får han behålla, så framt icke

jordägaren vill lösa till sig desamma med belopp, motsvarande kostnaden

för brytning och uppfordring. — Dessa bestämmelser äro tydligen av beskaffenhet

att böra upptagas även i den provisoriska lagen. Emellertid

måste särskilda föreskrifter givas för järnmalm. Sådan förekommer ofta

i förening med andra mineral. Det torde kunna befaras, att denna omständighet

kommer att föranleda till försök att kringgå förbudet mot

inmutning av järnmalmsfyndigheter. Där t. ex. eu mager fyndighet

av kopparmalm förekommer i förening med eu rik fyndighet av järnmalm,

kan en person genom att inmuta kopparmalmsfyndigheten söka

bereda sig tillfälle att tillgodogöra sig jämväl järnmalmsfyndigheten. Det

kan därför till en början icke komma i fråga att jämställa järnmalm med

de enligt gruvestadgan inmutningsbara mineralen. Men det torde icke

heller vara lämpligt att utan vidare jämställa järnmalm med de icke

inmutningsbara mineralen. På grund av den i 8 § gruvestadgan förekommande

bestämmelsen, att inmutaren får behålla de mineral av detta

slag, som han brutit, om icke jordägaren vill lösa till sig desamma, kan

man eljest komma till samma resultat. I det anförda exemplet måste

inmutaren, för att komma åt kopparmalmen, sannolikt bryta en stor

mängd järnmalm. I de ojämförligt flesta fall skulle kronan icke hava

någon användning för järnmalmen och skulle således nödgas låta inmutaren

behålla densamma.

Bergmästaren Asplund har i sitt yttrande föreslagit att, där järnmalmen

förekommer underordnat i förhållande till inmutade mineral, inmutaren

skall äga utan vidare tillgodogöra sig jämväl järnmalmen men att däremot

särskilt tillstånd av Konungen att behålla järnmalmen skall erfordras

i sådana fall, där denna förekommer i större kvantiteter. En sådan anordning

torde vid genomförandet stöta på nästan oöverstigliga svårigheter,

i det att tvist ständigt skulle yppas om frågan huruvida järnmalmen

förekomme underordnat eller i större kvantiteter. Dessutom

kan skillnad i förekomstsättet finnas inom olika delar av ett och samma

inmutade område eller utmål. Något annat fullt effektivt sätt att hindra

kringgående av förbudet mot inmutning av järnmalmsfyndigheter synes

icke stå till buds än att förbjuda inmutaren att utan Konungens tillstånd

behålla järnmalm, som han behövt bryta och icke använt för gruvdriftens

ändamål. I överensstämmelse härmed har också 5 § i det inom justitie
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kung). Maj:ts nåd. proposition Nr IHd. 25

departementet utarbetade förelaget av! aftal a. Honom en dylik bestämmelse

kommer visserligen imnntaren i ett oförmånligt läge gent emot

kronan, enär kronan kan göra anspråk pa att få bortföra järnmalmen

utan någon som helst ersättning. Då kronan, såsom förut framhållits,

i regel icke har någon användning för järnmalmen, torde det emellertid

icke möta någon svårighet för en inmutare, som handlat lojalt, att

erhålla tillstånd att behålla malmen.

En annan betydelsefull fråga, som redan något berörts i det föregående,

är den om begagnandet av kronaris jordägareandel. Gruvlagstiftningskommittén

bär föreslagit, att under den av kommittén angivna

tioårsperioden kronan icke skulle begagna jordägareandelen utan att

inmutaren skulle få njuta densamma till godo, intill dess genom ny lagstiftning

annorlunda förordnades. Detta förslag sammanhänger med att kommittén

utgått från att kronan, i likhet med vad hitintills praktiserats, icke

skulle själv utöva gruvdrift utan bortarrendera jordägareandelen samt

ansett, att ett bortarrenderande under den begränsade tid, varom kommitténs

förslag rörde sig, icke skulle löna sig utan endast medföra komplikationer.

Genom att kronan avstode från att begagna jordägareandelen

skulle, på sätt i annat sammanhang påpekats, inmutaren emellertid

också vinna eu förmån, som till någon del komme att uppväga olägenheten

för honom av att endast för en begränsad tid vara tillförsäkrad

orubbad besittning av fyndigheten.

Emellertid hava 1917 års kommission och bergmästaren Asplund

föreslagit, att möjlighet skall beredas kronan att begagna sin jordägareandel.

Härmed avses likväl icke, att kronan enligt nu gällande bestämmelser

skall utarrendera jordägareandelen, utan att kronan skall använda

sig av denna utväg för att ingripa och få lämpliga fyndigheter undersökta

i sådana fall, där inmutaren visar sig liknöjd eller saknar möjlighet

att bedriva undersökningsarbete. Bergmästaren Asplund har särskilt

påpekat, att en medellös upptäckare skulle genom hänvändelse till kommissionen

kunna få sin fyndighet undersökt. Om denna då visade sig

brytvärd, skulle brytning å kronans andel kunna igångsättas och inmutaren

få sin andel av den eventuella vinsten eller kunna deltaga i gruvarbetet

för sin inmutarandel. I särskild framställning till Kungl. Maj:t

har också kommissionen anhållit om bemyndigande att, i den händelse

inmutningsrätten med förbehåll om kronans jordägareandel återinföres,

få med användande av kronans jordägarerätt undersöka de sålunda inmutade

fyndigheterna, därest desamma icke undersökas av inmutaren

samt fyndigheternas läge och beskaffenhet äro sådana, att kommissionen

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 163 höft. (Nr 183.) 4

I>e tf agnande t

av kronan.1

jordägare

av deL

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kunfjt. Mq/.in nåd. proposition Nr 183.

nnser en undersökning önskvärd. Åven kommerskollegium har anslutit

»ig till den uppfattningen, att kronan skall förbehållas ratten till jordägareandel

för att därigenom kunna öva inflytande över att inmutade

fyndigheter av här ifrågavarande slag också bliva bearbetade.

Av de yttranden, som avgivits av 1917 års kommission och bergmästaren

Asplund och i vilka endast talas om undersökning av fyndigheterna,

synes framgå att kronans jordägareandel skulle användas huvudsakligast

på försöksarbetets stadium för att framtvinga eu verklig undersökning

av fyndigheten. Däremot tages i dessa yttranden icke ståndpunkt

till frågan, huru kronan bör förfara, om inmutaren, sedan försöksarbetet

avslutats och utmål blivit lagt, skulle nedlägga arbetet å fyndigheten.

Kommerskollegium åter anser, att kronan även i sådant fall bör begagna

jordägareandelen för att, där så finnes lämpligt, åstadkomma ett bearbetande

av fyndigheten. Det är redan med hänsyn till den provisoriska

lagens utformning av väsentlig betydelse, i vilken omfattning och för

vilket ändamål kronan framdeles kan tänkas komma att begagna jordägareandelen.

Enligt 18 § i gällande gruvestadga skall nämligen anmälan

om begagnande av jordägareandel ske senast vid utmålsförrättningen.

Skall nu kronans jordägareandel endast användas för att möjliggöra

en effektiv undersökning av vederbörande fyndigheter, kommer

således frågan om kronan skall anmäla sig till begagnande av jordägareandelen

att bliva aktuell redan före utmålsläggningen och den i 18 §

gruvestadgan angivna fatalietid saknar då större betydelse för kronans

vidkommande. Skall åter kronan använda sin jordägareandel för åstadkommande

av verklig brytning i gruvan sedan utmål blivit lagt, måste

kronan på grund av merberörda bestämmelse i gruvestadgan redan vid

utmålsläggningen avgöra sig för huruvida anmälan om jordägareandelens

begagnande skall ske eller icke. Nu är det emellertid i många fall

svårt att vid utmålsläggningen avgöra, huruvida en fyndighet är brytvärd

eller icke. Detta låter sig icke så lätt göra enbart på grund av

den malmblottning, som utgör förutsättning för erhållande av utmål.

Ofta kan brytvärd heten bedömas först sedan verkligt gruvarbete någon

tid pågått. Med avseende å fyndigheter, som komma att inmutas enligt

den provisoriska lagstiftningen, blir denna svårighet i hög grad stegrad

för kronan. Av anledning, som jag senare skall beröra, hava nämligen

i förslaget upptagits särskilda bestämmelser för framtvingande av utmålsläggning

pa en tidigare tidpunkt än som är förutsatt i gruvestadgan.

På grund av den jämförelsevis korta tid, som enligt dessa bestämmelser

kommer att förflyta mellan mutsedelns utfärdande och utmålsläggningen,

måste eventuellt fordringarna på undersökningsarbetets omfattning i

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kunr/l. Mnj:ts nåd. proposition Nr 183.

någon man stinka». Den korta tiden i förening med deri störa mängd

inmutningar, som kan förväntas efter inmutningsrättens frigivande, torde

emellertid särskilt föranleda, att kronan ir;ke medhinner att redan vid

utmålsläggning träffa ett avgörande om jordägareandelens begagnande,

om nämligen detta avgörande skall grundas på ett bedömande av fyndighetens

brytvärdhet. Följden härav torde bliva att kronan, utan någon

prövning i sistnämnda hänseende, i alla förekommande fall anmäler sig

till begagnande av jordägareandelen. Kronan kommer härigenom att

belastas även med en mängd andelar i sådana gruvor, av vilka kronan

icke har något egentligt intresse, och blir nödsakad att för framtiden

följa med dessa gruvföretags utveckling. Med anledning av de påpekade

svårigheterna har kommerskollegium, som ju utgått från att kronan skall

begagna jordägare an del en även för åstadkommande av brytning i utmålslagda

gruvor, också föreslagit, att kronan utan hinder av stadgandet i

18 § gruvestadgan skall berättigas att när som helst anmäla sig till

begagnande av jordägareandelen.

Med avseende å de nu berörda frågorna hyser jag till en början

den uppfattningen, att, då avsikten med ifrågavarande provisoriska lagstiftning

ju är att så snart som möjligt skaffa i dagen största möjliga

mängd mineral, möjligheten bör hällas öppen för kronan att med begagnande

av sin jordägareandel åstadkomma brytning av fyndigheter i

de fall, då sådan eljest kan befaras icke komma till stånd; detta sa

mycket mer som man saknar verkligt effektiva medel att framtvinga

en brytning av inmutaren själv. Skall ett påtagligt resultat vinnas,

torde kronan emellertid icke böra inskränka sig till att använda jordägareandelen

för fyndigheters undersökande utan även i fall av behov

inträda och för egen räkning verkställa brytning i utmålslagda gruvor.

Det återstår då att avgöra, på vilken tidpunkt kronan skall vara skyldig

att anmäla sig till begagnande av jordägareandelen. Mot kommerskollegii

ovannämnda förslag torde kunna invändas, att inmutarens rättsställning

genom en sådan anordning blir allt för osäker. Kronan skulle

erhålla en spekulationsmöjlighet i det att kronan under den tid, då

vederbörande fyndighets värde vore okänt, överlämnade åt inmutaren att

ensam stå risken för gruvföretaget under det att kronan sedermera, om

fyndigheten visade sig värdefull, skulle kunna anmäla sig till begagnande

av jordägareandelen. Häremot kan visserligen erinras, att en sådan

spekulationsmöjlighet för kronan i viss mån finnes, även om kronan tvingas

att anmäla sig redan vid utmfdsläggningen. På sätt framgår av 6ö §

gruvestadgan behöver nämligen en jordägare, som anmält sig vilja begagna

jordägareandelen, icke deltaga i gruvarbetet i större omfattning

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 183.

sia soni motsvara]- försvar sarbetet, och jordägaren kan således vänta

med ett effektivt deltagande till en för honom lämplig- tidpunkt. Emellertid

skulle inmutarens ställning givetvis bliva mera osäker, om lian

under hela den tjuguårsperiod, varunder han är tillförsäkrad rätt till

gruvan, skulle behöva sväva i ovisshet, huruvida kronan kommer att

över huvud göra sina anspråk gällande. Jag anser därför, att kommerskollegii

förslag icke bör upptagas. Alt kronan skulle vara skyldig att

redan vid den av mig föreslagna tidiga utmålsläggningen träffa ett

avgörande i nu ifrågavarande hänseende synes mig- å andra sidan innebära

ett allt för stort eftersättande av kronans intresse, särskilt med

hänsyn till det ändamål, för vilket kronans jordägareandel enligt mitt

förmenande bör användas. Då det är under de närmaste åren, som

kronan kan förväntas hava särskild anledning att framkalla en stor

brytning, synes ändamålet med lagstiftningen dock lika väl kunna vinnas

genom en föreskrift sådan som den i förslagets 6 § upptagna eller att

kronan skall anmäla sig till begagnande av sin jordägareandel inom

fem år från det avskrift av mutsedeln på grund av föreskriften i 13 §

1 mom. gruvestadgan blivit ingiven till Konungens befallningshavande.

Enligt det av mig framlagda förslaget skall ansökning om utmåla erhållande

göras inom ett, respektive två år från mutsedelns utfärdande.

Utmål sförrättningen skall därefter företagas så fort ske kan och lämplig

årstid är för handen. Man kan därför räkna med att från det ansökningen

om utmål inkom till dess själva förrättningen kan företagas icke

förflyter längre tid än ett år. Under förutsättning att avskrift av mutsedeln

ingivts till Konungens befallningshavande omedelbart efter dess

utfärdande, skulle med det föreslagna stadgandet kronan hava eu auståndstid

för sin anmälan om begagnande av jordägareandelen av minst

tre, respektive två år, räknat från utmålsläggningen.

Beträffande den ersättning för byggnader in. in., som kronan har

att utgiva till inmutaren, när kronan begagnar jordägareandelen, hava i

förslaget upptagits gruvestadgans bestämmelser oförändrade. Man kunde

möjligtvis ifrågasätta, huruvida icke dessa bestämmelser borde bringas

i närmare överensstämmelse med de stadganden, som föreslagits för det

fall att inmutaren skulle i anledning av ny lagstiftning gå förlustig

rätten till gruvan. Det har emellertid synts mig mindre egentligt att i

en provisorisk författning, som i huvudsak ansluter sig till eu gällande

lag, göra sådana avvikelser från bestämmelserna i denna lag, som icke

äro motiverade av den provisoriska författningens eget syftemål.

Med avseende å frågorna när kronans jordägareandel skall begagnas

och om sättet för densammas utnyttjande torde kompletterande före
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

lvu ti yl. Alu jun nåd. /)ro//ositi''tn Nr Wii.

skrifter böra meddelas för de myndigheter, som komma att handhava

dessa ärenden. Den närmare beredningen härav lärer böra företagas

inom jordbruksdepartementet.

Jag övergår härefter til! de i förslagets 7—10 §§ behandlade frågor,

vilka samtliga äga samband med utmålsläggningen.

Härvid kommer till eu början spörsmålet om tiden för utmålsläggningen.

Enligt 21 § gruvestadgan skall det arbete å eu inmutad fyndighet,

som erfordras för utmals anvisande, vara av inmutaren fullgjort

och ansökning om utmål ingiven till bergmästaren sist inom tre år från

mutsedelns utfärdande, allt vid påföljd av inmutningsrättens förlust.

Om arbetet i följd av särskilda naturförhållanden icke lämpligen kan

fullgöras inom sagda tid, kan bergmästaren på ansökan medgiva förlängd

tid av högst två år för arbetets utförande. — Det lärer inom sakkunniga

kretsar anses, att den sålunda utstakade tiden av ända intill fem år

redan under normala förhållanden är för lång. Om dessa bestämmelser

skulle nu bibehållas oförändrade, kunde man äventyra ändamålet med

den förevarande lagstiftningen eller att just under den rådande bristen

söka få fram de erforderliga mineralen, Tiden måste ur denna synpunkt

avsevärt förkortas. I enlighet med gruvlagstiftningskommitténs förslag,

som i denna del lämnats utan anmärkning av samtliga de hörda myndigheterna,

har därför i 7 § av det föreliggande förslaget upptagits

bestämmelse, att utmål skall sökas inom ett år frän mutsedelns utfärdande

och att bergmästaren må medgiva förlängning med högst ett år.

Kortare tid än ett år kan icke ifrågakomma, då nämligen hänsyn måste

tagas till att åtminstone eu sommar alltid måste falla inom den bestämda

tiden för undersökningsarbetet.

1 22 § 1 mom. gruvestadgan är föreskrivet, att å sådan kronojord,

varom här är fråga, utmål ej får läggas tidigare än två år efter

det avskrift av mutsedeln blivit ingiven till Konungens befallningshavande.

Detta stadgande bär tillkommit för att bereda kronan nödig

tid till vidtagande av åtgärder för jordägareandelens utarrenderande.

Om, på sätt ovan framhållits, kronans jordägareandel i de gruvor, som

tillkomma på grund av den nu ifrågasatta lagstiftningen, icke bör utnyttjas

genom utarrendering i enlighet med nu gällande grunder samt

dessutom kronan skall hava möjlighet att anmäla sig till begagnande

av jordägareandelen även efter utmålsläggningen, bör uppenbarligen

omförmälda bestämmelse i gruvestadgan icke komma i tillämpning’ med

avseende å fyndigheter, varom här är fråga. Bestämmelsen har därför

1''itten för

no Islägg nit*g

opaginerad Kontrollera mot PDF

Utmål endas''

på kronojord.

Frågor om

markis?*

m. m.

•30 Kun f/l. Maj:ts nåd. proposition Nr 1S3.

satte ur kraft genom särskilt stadgande i andra stycket av det föreliggande

förslagets 7 §.

Enligt gällande gruvestadga föreligger icke något hinder för utläggande

av ett och samma utmål över ägoområden, tillhöriga olika

personer. Då det icke kan ifrågakomma att i förevarande ordning rubba

gruvestadgans allmänna regler för rättsförhållandet mellan inmutare och

enskild jordägare, skulle ett bibehållande av möjligheten till utläggande

av utmål på ovan angivna sätt. för fyndigheter, varom nu är fråga,

kunna medföra att inmutarens rätt bleve olika med avseende å skilda

delar av samma utmål. Gruvlagstiftningskommittén, som icke förbisett

denna konsekvens, har likväl funnit berörda förhållande icke vara ägnat

att medföra sådana olägenheter, att särskilda bestämmelser nu vore erforderliga

för reglerande av detsamma. Denna uppfattning kan jag

emellertid icke dela. Införas olika bestämmelser för rätt till gruvdrift

på kronojord och på enskild jord, måste enligt mitt förmenande garantier

skapas för att likartade regler komma att gälla för utmålet i dess

helhet såsom utgörande enhet för en gruvanläggning. Någon annan

utväg för vinnande av detta syfte torde icke erbjuda sig än att förbjuda

utmålets utsträckande över olika områden, med avseende å vilka skilda

rättsregler skulle tillämpas. I överensstämmelse härmed har i det föreliggande

förslagets 8 § stadgats förbud mot utmåls utläggande på annan

mark än sådan kronojord, som avses i den föreslagna lagen. Ett sådant

stadgande kan möjligtvis någon gång lända inmutaren till förfång, men

för det övervägande antalet fall torde han hava möjlighet att på förhand

skydda sig genom att. verkställa inmutningar jämväl på angränsande jord.

En blivande definitiv lagstiftning om rätt till gruvdrift på odisponerad

kronojord kan antagas komma att medgiva enskilda endast en till

tiden begränsad rätt att bearbeta mineralfyndigheter. Sannolikt komma

då också de nuvarande bestämmelserna om skyldighet för inmutaren att

inlösa den mark inom utmålet, som erfordras för gruvdriften ovan jord,

att bortfalla och ersättas med föreskrift, att enskild idkare av gruvdrift

på dylik kronojord skall i samma hänseende erlägga årlig jordskyld till

kronan. Huru i övrigt frågor om ersättning för mark samt skada och

intrång komma att ordnas, kan icke nu bedömas. Under sådana omständigheter

synes det olämpligt, att inmutare enligt den föreslagna,

provisoriska lagen för den begräusade tid, varunder han är tillförsäkrad

ovillkorlig rätt till vederbörande gruva, erlägger marklösen och sådan

ersättning en gång för alla, varom talas i 33 § gruvestadgan. Med anledning

härav har i förslagets 9 § införts bestämmelse om att uppkom
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl.

mande frågor om lösen och ersättning tills vidare skola ordnas genom

fastställande av ärliga avgifter. Undantag härifrån liar stadgats för de

fall, då fråga uppstår om ersättning för byggnader och andra nyttigheter,

som genom gruvdriften komma att gå förlorade. Ifrågavarande

anordning nödvändiggör även vissa andra jämkningar i gruvestadgaus

bestämmelser, varom föreskrifter jämväl intagits i förslagets 9 §. bände

årliga avgifterna måste uppenbarligen ställas säkerhet, och härför

hava regler givits i förslagets 10 §. Till ledning för dessa reglers avfattande

hava tjänat bestämmelser i 1909 och 1910 års förslag
1

sitt yttrande under ärendets beredning har bergmästaren Asplund Xrbcttsityiäuiföreslagit,

att åt det i 39 § gruvestadgan föreskrivna förs varsår betet mätte hetm''

givas eu vidgad omfattning för att därigenom måtte framtvingas större brytning

i överensstämmelse med den ifrågasatta lagens ändamål. Med hänsyn

till att dylikt försvarsarbete i och för sig torde vara av tvivelaktigt

värde, har jag ansett detta förslag icke böra föranleda någon åtgärd.

Däremot har jag anslutit mig till ett förslag av gruvlagstiftningskommittén,

att inmutaren icke skall hava rätt att betala avgift i stället för

att fullgöra försvarsarbete. Då tiden, varunder inmutaren skall vara

obunden av ny lagstiftning, enligt mitt förmenande bör utsträckas till

tjugu år, och det torde kunna anses obilligt att för eu så lång period

förvägra inmutaren den lättnad i fråga, om arbetsskyldigheten, som dess

fullgörande genom avgift erbjuder, har jag låtit avfatta förslagets 11 §

på sadant sätt, att avgift förbjudits för de första ilo kalenderåren av

gruvanläggningens tillvaro. Det kunde möjligtvis ifrågasättas, huruvida

icke förbud borde stadgas även mot meddelande av vilostånd. Delta

har jag emellertid icke ansett nödvändigt, då nämligen ovillkorlig rätt

till vilostånd icke förefinnes, utan enligt 42 och 44 §§ gruvestadgan

sådant kan medgivas endast då särskilda omständigheter därtill föranleda.

Jag utgår härvid från att de myndigheter — bergmästare och

bergsöverstyrelse — vilka hava att medgiva vilostånd, skola vid uppkommande

frågor härom beakta vikten av att arbetet i gruvor, vilka

upptagas på grund av ifrågavarande lag, kommer att så vitt möjligt fortgå

utan avbrott så länge de nuvarande svåra förhållandena äro rådande.

Rätten att fritt överlåta den på inmutning grundade rätten har överlåtet* av

ofta visat sig medföra missförhållanden i form av jobberi. Den i 56 §

gruvestadgan föreskrivna skyldigheten att anmäla, när rätten till inmutad

eller bearbetad mineralfyndighet övergått å annan, torde sakna all betydelse,

helst som underlåtenhet härutinnan icke medför annan påföljd

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

lid en i Sr

lagen}: ikrafl

trädande.

Kung!. Majds nåd. proposition Nr 183.

än tio kronors böter. Att helt stävja jobberi med mineral fyndigheter,

vilkas värde ofta är tvivelaktigt, torde icke vara möjligt ens genom att

såsom förutsättning för överlåtelses giltighet fordra särskilt tillstånd,

eu åtgärd som för övrigt enligt mitt förmenande skulle betaga inmutningsrätten

det väsentliga av dess rättsliga karaktär. Emellertid måste

i den provisoriska lagen inryckas föreskrift, som lämnar garanti för att

kronan skall kunna veta vem som på varje tidpunkt är behörig innehavare

av inmutningsrätten. Därav kommer kronan att hava ett alldeles

särskilt intresse på grund av det föreslagna sättet för begagnande av

kronans jordägareandel. En dylik garanti torde kunna erhållas genom

ett stadgande av det innehåll, jag låtit upptaga i förslagets 12 §, eller

att överlåtelse av inmutningsrätt icke är giltig, med mindre bergmästaren

å mutsedeln gjort anteckning om överlåtelsen, samt att för

verkställandet av sådan anteckning mutsedeln skall bifogas, när anmälan

göres om överlåtelsen enligt 56 § gruvestadgan. Genom en dylik föreskrift

möjliggöres även kontroll över att icke gruvor förvärvas av personer,

som enligt lagen den 30 maj 1916 angående inskränkningar i

rätten att förvärva fast egendom m. m. icke äro behöriga därtill. För

detta ändamål har i berörda paragraf av förslaget jämväl inryckts en

bestämmelse att, om överlåtelse skett till dylik person, bergmästaren

skall förvägra anteckning, varom förut är nämnt.

Det är önskvärt, att den föreslagna lagen kan träda i kraft så

snart, att eventuella inmutare erhålla möjlighet att redan under instundande

sommar utföra vederbörliga försöksarbeten. Då dylika försöksarbeten

i de trakter, varom här är fråga, och särskilt inom Norrbottens

län, där de flesta fyndigheterna kunna förväntas, icke lärer kunna påbörjas

förr än efter den 1 juni, har i förslaget intagits föreskrift om

att lagen skall träda i kraft nämnda dag.

I samband härmed torde jag böra något uppehålla mig vid ytterligare

en fråga.

Under den tid, inmutning varit förbjuden, hava i ett flertal fall

personer till Kung]. Maj:t ingivit ansökningar om att erhålla särskilt

tillstånd till bearbetande av fyndigheter, som de uppgivit sig hava upptäckt.

Sådana^ personer bliva efter inmutningsrättens frigivande utsatta

för fara att andra, som genom ansökningarna fått vetskap om fyndigheterna,

komma dem i förväg och låta för egen räkning inmuta fyndigheterna.

Med anledning härav har 1917 års kommission i sitt yttrande

föreslagit, att de personer, som sökt tillstånd för vissa fyndigheter, skola

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 183.

erhålla rätt att under trettio dagar före inmutningsrättens frigivande

erhålla matsedlar för de i ansökningarna angivna fyndigheterna.

Detta förslag anser jag vara ägnat att kunna medföra ganska vådliga

konsekvenser. Det finnes nämligen ingen säkerhet för att icke en

person, som på angivna sätt sökt tillstånd, själv förskaffat sig kännedom

om fyndigheten på illojalt sätt, och genom den föreslagna anordningen

skulle därför den verkliga upptäckarens rätt kunna kränkas. Den som

har anledning befara, att hans upptäckt blivit röjd, kan emellertid skydda

sig genom att redan den dag, lagen träder i kraft, ingiva ansökning

om mutsedel; skulle någon annan samma dag begära mutsedel för

samma område, har enligt 7 § gruvestadgan den verkliga upptäckaren

möjlighet att åt sig vindicera fyndigheten genom att visa sin tidigare

upptäckt. Med hänsyn härtill är det likväl önskvärt, att en mera avsevärd

tid — åtminstone en månad — måtte förflyta mellan lagens promulgerande

och dess ikraftträdande. Skulle därför lagen icke hinna

promulgeras till den 1 maj, torde tiden för ikraftträdandet böra framflyttas.

»

Härefter hemställde föredraganden, att lagrådets utlåtande måtte,

för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas över det

av föredraganden framlagda lagförslaget.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna

bifall.

Ur protokollet:

Harry Guldberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 163 käft. (Nr 183.)

5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Knngl. Ma:jts nåd. proposition Nr 183.

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

om inskränkning i inmutningsrätten.

Med upphävande av lagen den 27 mars 1917 om inskränkning i

inmutningsrätten, förordnas härmed, att för tiden intill den 1 oktober

1919 skola med avseende å rätten till inmutning av mineralfyndigheter

å sådan inom Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län belägen

jord, som tillhör kronan och icke innehaves under ständig besittningsrätt

eller är anslagen till boställe, följande bestämmelser gälla:

1 §

Inmutning av järnmalmsfyndigheter må ske endast för kronans

räkning.

2 §•

Med avseende å inmutning, som av annan än kronan verkställes

å inmuiningsbar fyndighet av annat slag än i 1 § sägs, samt de rättigheter

och förpliktelser, som därav föranledas, skola, jämte de i gruvestadgan

den 16 maj 1884 meddelade stadganden, såvitt de ej strida mot

vad i denna lag förordnas, föreskrifterna här nedan i 3—12 §§ lända

till efterrättelse.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 183.

35

3 §•

I mutsedel, som utfärdas för inmutning, varom i 2 § förmärs,

skall erinran göras om att inmutarens rätt är begränsad genom stadgandena

i denna lag.

4 §•

Inmuta re, varom i 2 § förmäles, skall vara underkastad de förändrade

bestämmelser, som genom ny lagstiftning kunna bliva lastställda

och hava avseende å rätten att nyttja den genom inmutningen uppkomna

gruvanläggningen eller gruvdriftens bedrivande a densamma; dock att

inmutareus skyldighet i nämnda hänseende ieke skall inträda förrän tjugu

år förflutit från mutsedelns utfärdande. För den händelse genom blivande

lagstiftning rätt att bearbeta mineralfyndighet göres beroende

av särskilt tillstånd samt upptäckare av fyndighet medgives företräde

till erhållande av dylikt tillstånd, skall sådan företrädesrätt tillkomma

inmutaren för den genom inmutningen uppkomna gruvanläggningen.

Därest inmutaren i anledning av ny lagstiftning icke skulle bliva

bibehållen vid rätten till gruvan, skall inmutaren vara berättigad till

ersättning för värdet å byggnader och övriga anläggningar, som äro

erforderliga för den fortsatta gruvdriften, ävensom lör kostnaden för

blötläggning och tillredning av mineraltillgångar, vilka vid hans avträdande

av gruvan ligga färdiga till brytning. Sådan ersättning skall

fastställas av skiljemän.

5 §.

När inmutning skett enligt 2 §, äger inmutaren uteslutande rätt

att inom det inmutade området eller utmålet bearbeta och tillgodogöra

sig såväl den inmutade mineralfyndigheten som även andra enligt gruvestadgan

inmutningsbara mineral med undantag av järnmalm.

Förutom de mineral, vilka inmutaren efter vad nu är sagt äger

tillgodogöra sig, må järnmalm ävensom övriga mineraliska ämnen inom

det inmutade området eller utmålet även av honom brytas, i den mån

sådant är erforderligt för gruvarbetets ändamålsenliga drivande, och äge

inmutaren därav använda vad som behöves för gruvdriftens ändamål.

Bruten järnmalm, som sålunda icke användes, må inmutaren icke utan

Konungens tillstånd behålla. Andra brutna mineral, som icke användas

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 183.

för gruvdriftens ändamål, må inmutaren behålla, så framt de icke av

kronan, mot erläggande av gottgörelse för brytnings- och uppfordringskostnader,

avhämtas inom ett år efter tillsägelse. Uppstår tvist om

beloppet av sådan gottgörelse, skall stadgandet i tredje stycket av 8 §

gruvestadgan lända till efterrättelse.

6 §.

Med avseende å fyndighet, som inmutats enligt 2 §, äge kronan

anmäla sig till begagnande av sin jordägareandel inom fem år från det

avskrift av mutsedeln på grund av föreskriften i 13 § 1 mom. gruvestadgan

blivit ingiven till Konungens befallningshavande.

Där kronan ej begagnar jordägareandelen, skall inmutaren njuta

densamma till godo med förpliktelse att för varje kalenderår från och

med året efter utmålsläggningen, inom mars månad nästföljande år, till

kronan erlägga den i tredje stycket av 17 § gruvestadgan angivna

avgäld.

Från den tid kronan bevisligen hos inmutaren gjort anmälan om

begagnande av sin jordägareandel, njute kronan delaktighet i anläggningen,

dock med förbindelse att vidkännas motsvarande andel i alla

kostnader, som för arbetets bedrivande därefter erfordras ävensom att i

enahanda förhållande ersätta värdet av de för arbetet nödiga och nyttiga

byggnader, redskap och förråd, som dessförinnan blivit anskaffade. I

kostnad, som inmutaren haft för fyndighetens undersökning och blottande,

vare kronan ej skyldig att taga del.

Uppstår tvist om beloppet av den ersättning, kronan bör giva,

gånge med bestämmandet därav enligt 12 § gruvestadgan, och kronan

njute icke desto mindre under tiden sin andel i anläggningen till godo.

7 §•

Det arbete å fyndigheten, som enligt 21 § gruvestadgan erfordras

för utmåls anvisande, skall vara av inmutare, varom i 2 § förmäles, fullgjort

och ansökning om utmål ingiven till bergmästaren inom ett år

från mutsedelns utfärdande, allt vid påföljd av inmutningsrättens förlust,

ägande dock bergmästaren på ansökning av inmutaren, att, där arbetet

i följd av särskilda naturförhållanden lämpligen icke kan fullgöras inom

sagda tid, medgiva förlängd tid av högst ett år för arbetets utförande.

Sökt ut målsförrättning skall utan hinder av stadgandet i 22 § 1

mom. gruvestadgan om tiden för utmåls utläggande på kronojord av

bergmästaren företagas så fort ske kan.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 183.

Varder, på sätt i 24 § gruvestadgan sägs, sökt utmålsförrättning

inställd på grund av sökandens uteblivande, ankorame dess företagande

på ny anmälan inom den tid från mutsedelns utfärdande, som förut är

angiven i denna paragraf.

8 §•

För fyndighet, som inmutats enligt 2 §, må utmål icke utläggas

på annan mark än sådan kronan tillhörig jord, som avses i denna lag.

9 §•

Har inmutning skett enligt 2 §, skall lösen för mark, som inmutaren

förklarar sig inom utmålet behöva för sitt arbete ovan jord, ävensom

sådan ersättning en gång för alla, varom 33 § gruvestadgan handlar,

icke erläggas förrän med anledning av bestämmelserna i ny lag, varom

i 4 § förmäles, dylik lösen och ersättning må hava blivit fastställd;

dock skall inmutaren enligt bestämmelserna i gruvestadgan vara skyldig

lämna full ersättning för å området uppförd byggnad eller annan anläggning,

som genom gruvdriften varder onyttig, ävensom för värdet

av därå växande skog, i den mån kronan icke kan tillgodogöra sig

densamma.

Intill dess i övrigt lösen och ersättning blivit fastställd, skall inmutaren

såsom gottgörelse för begagnandet av den mark, han tager i

anspråk inom utmålet, för skada och intrång samt för väg och plats

för kraftledning för varje år förskottsvis erlägga avgift till kronan

ävensom till envar annan, vilkens rätt är i fråga. Storleken av sådan

avgift skall vid utmålsläggningen bestämmas av förrättningsmannen och

gode männen.

Därest, på sätt i 35 § gruvestadgan sägs, efter utmålsförrättningen

för inmutaren yppas behov av ytterligare mark inom utmålet eller det

visar sig nödigt, att väg till gruvan upptages eller plats för kraftledning

beredes, skall på enahanda sätt årlig avgift därför bestämmas.

I händelse kronan efter utmålsförrättningen anmäler sig till begagnande

av sin jordägareandel, vare inmutaren berättigad påkalla ny

förrättning för erhållande av den jämkning i fråga om fastställd avgift,

som föranledes av kronans inträde i gruvföretaget.

Varder gruvanläggningen övergiven, innan full lösen eller ersättning

blivit fastställd, vare inmutaren skyldig utgiva gottgörelse för

all skada, som för framtiden uppkommit genom gruvanläggningen eller

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Rungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 183.

arbetet därstädes. Under tiden, till dess denna gottgörelse blivit erlagd,

ansvare inmntaren för lulla beloppet av den årliga avgift, som kan hava

bestämts att utgå till den skadelidande. Yppas tvist om gottgörelse,

varom nu är fråga, gånge med bestämmandet därav som i 12 § gruvestadgan

sägs.

10 §.

Såsom säkerhet för erläggande av avgift, varom i 9 § förmäles.

skall inmntaren, inom trettio dagar efter det avgiften blivit bestämd,

ställa borgen av minst två löftesmän, de där borga en för bägge och

bägge för en såsom för egen skuld, och vilkas vederhäftighet är för

Konungens befullningshavande känd eller behörigen styrkt. Sådan borgen

skall gälla för minst fem och högst åtta år.

Inmutare, som sådant föredrager, må i stället för borgen nedsätta

säkerhet shandlingar, som av Konungens befallningshavande godkännas,

i värde motsvarande avgiften för tre år.

Minst ett år före utgången av den tid, för vilken borgen gäller,

skall inmutaren avlämna ny säkerhet av den beskaffenhet, som förut är

nämnd. Dör löftesman eller finner Konungens befallningshavande, att

löftesman icke vidare kan anses för vederhäftig eller eljest att ställd

säkerhet icke längre kan anses tillräcklig, skall inmutaren inom tre

månader efter erhållet föreläggande avlämna ny säkerhet eller den ytterligare

säkerhet, Konungens befallningshavande kan bestämma.

Försummar inmutaren att inom föreskriven tid ställa säkerhet,

som ovan sägs, må Konungens befallningshavande förordna om inställande

av arbetet inom utmålet till dess säkerhet, som finnes antaglig,

blivit anskaffad.

11 §•

Med avseende å fyndig-het, som inmutats enligt 2 §, äge inmutaren

intill utgången av nionde kalenderåret efter det, då mutsedeln utfärdades,

icke rätt att, på sätt i 41 § gruvestadgan sägs, betala årlig avgift i

stället för fullgörande av arbetsskyldighet.

12 §.

Då inmutning skett enligt 2 §, vare överlåtelse av inmutningsrätten

icke giltig, med mindre bergmästaren å mutsedeln gjort anteckning om

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kunyl. Maj:ts nåd. proposition Nr 183.

överlåtelsen. För verkställandet av sådan anteckning skall mutsedeln

bifogas, när anmälan enligt 56 § gruvestadgau göres om överlåtelsen.

Därest den, till vilken överlåtelsen skett, icke äger att utan Konungens

tillstånd förvärva eller bearbeta mineialfyndigliet samt dylik» tillstånd

icke erhållits, skall bergmästaren förvägra anteckning, varom ovan

förmäles.

Denna lag träder i kraft den 1 juni 1918.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 183.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd tisdagen

den 19 mars 1918.

Närvarande:

Justitieråden Gullstrand,

von Seth,

Wedberg,

Regeringsrådet Planting-Gyllenbåga.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

5 mars 1918, hade Kungl. Magt förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas

över upprättat förslag till lag om inskränkning i inmutningsrätten.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet

föredragits av assessorn A. Lindbagen.

Lagrådet yttrade beträffande:

Rubriken och ingressen.

Förslaget innefattar icke blott viss inskränkning i rätten att verkställa

inmutning, utan även särskilda bestämmelser om de rättsförhållanden,

vilka ur inmutning härflyta. Dessa förhållanden, som äro av

företrädesvis materiellt-rättslig men delvis även av processuell natur,

böra, oavsett när de uppstå och huru länge de fortfara, regleras av de

föreslagna bestämmelserna. Härmed synes ej stå i god samklang, att

bestämmelserna, jämlikt lagens ingress, skola gälla endast för''tiden intill

den 1 oktober 1919. Mer tillfredsställande lärer vara, att någon

allmän begränsning av lagens giltighetstid icke utsättes, men särskild

föreskrift meddelas därom, att förbudet i 1 § skall upphöra att gälla

den 1 oktober 1919 och att lagens övriga bestämmelser icke skola tilllämpas

med avseende å inmutning, som sökes efter nämnda dag.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 183.

Det linge ankomma på blivande lagstiftning att, i överensstämmelse

med vad hittills skett, periodvis utsträcka de ifrågavarande stadgandena

att gälla även framtida inmutningar. Att låta sådan utsträckning

ske genom samfällt beslut av Konungen och riksdagen utan iakttagande

av den i § 87 regeringsformen stadgade ordning lärer ej heller möta

betänklighet.

Blir lagens innehåll omlagt på sätt nu ifrågasatts, synes önskligt,

att rubriken ändras så, att lagen angives innefatta särskilda bestämmelser

angående inmutningsrätten inom vissa län.

2 §•

Vissa av bestämmelserna i gruvestadgan t. ex. 20 och 34 §§ hava

ett innehåll, som väl ej strider mot föreskrifterna i förslaget, men dock ej

kan omedelbart tillämpas å de förhållanden, vilka uppstått med stöd av

detsamma. Att gruvestadgans bestämmelser sålunda i vissa fall skola

äga motsvarande tillämpning, torde böra komma till uttryck genom

någon jämkning av ordalagen i förevarande paragraf.

4 §.

Det torde vara avsett, att inmutaren skall äga rätt till ersättningjämlikt

andra stycket allenast om han går förlustig rätten till gruvan

av den anledning, att företrädesrätt, som i första stycket sägs, icke

tillkommer honom. Denna mening synes dock ej fullt otvetydigt framgå

av lagtexten.

Stadgandet i sista punkten torde ej kunna tolkas annorlunda, än

att ersättningsfrågan skall med ovillkorligt bindande verkan prövas av

skiljemän. Att sålunda, utan att skiljenämndens sammansättning ens

autydes, söka betaga den blivande lagstiftningen varje möjlighet att låta

tvist om ersättning slitas i vanlig domstolsväg, synes knappast lämpligt.

Om över huvud någon bestämmelse nu bör meddelas angående

sättet, huru ersättningen i brist av godvillig uppgörelse skall fastställas,

lärer den böra innehålla allenast att inmutaren är underkastad vad den

nya lagstiftningen härutinnan kan komma att stadga.

5 §•

Stadgandet i andra stycket, att bruten järnmalm, som icke kommer

till användning för gruvdriftens ändamål, icke må utan Konungens tillBihang

till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 163 häft. (Nr 183.) 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 183.

stånd behållas av inmutaren, lärer näppeligen kunna anses taga skälig

hänsyn till inmutarens intressen. Han skulle sålunda genom detsamma

kunna bliva försatt i den ställningen, att han för att ej hindras i gruvans

drift bleve tvungen både att skaffa upplagsplats för malmen utanför

gruvområdet och att utan ersättning ombesörja dess ditforslino".

Låmnas honom ej tillstånd att tillgodogöra sig malmen och vill kronan

ej heller själv taga hand om den, lärer det böra åligga kronan både att

anvisa inmutaren lämplig upplagsplats i närheten av utmålet och att

ersätta honom skälig kostnad för malmens ditförande och uppläggande.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 183.

43

Utdrag av protokollet över justitiedepartcmentsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

tisdagen den 19 mars 1918.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena HELLNER,

Statsråden: Petersson,

SCHOTTE,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre PaLMSTIERNA.

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren anmälde lagrådets

genom utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden den

5 mars 1918 inhämtade utlåtande över förslag till lag om inskränkning

i inmutningsrätten.

Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll anförde löredra
gande

departementschefen vidare:

»Lagrådet har påpekat det oegentliga uti att den föreslagna lagen

enligt ingressen till densamma formellt skulle i sin helhet gälla endast

för tiden intill den 1 oktober 1919 under det att av lagen berörda rättsförhållanden

borde, oavsett när de uppstodo och huru länge de fortforo,

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:t$ nåd. proposition Nr 183.

regleras av de föreslagna bestämmelserna i lagen. Med anledning bärav

har lagförslaget i enlighet med lagrådets hemställan undergått sådan

omarbetning, att dels någon allmän begränsning av lagens giltighetstid

icke utsatts,, och dels vid slutet av lagen infogats en särskild föreskrift

om att det i 1 § innehållna förbudet mot inmutning av järn malms fyndigheter

skall upphöra att gälla den 1 oktober 1919 och att lagens

övriga bestämmelser icke skola tillämpas med avseende å inmutnin»- som sökts efter nämnda dag, allt så framt ej Konungen med riksdagen

annorlunda förordnar. På sätt lagrådet jämväl framhållit, synes en

sådan anordning möjliggöra att periodvis utsträcka lagens stadganden

till även framtill a inmutningar utan att man behöver för varje gång

förnya lagen i dess helhet eller därvid inhämta lagrådets utlåtande. 1

samband härmed liar i enlighet med lagrådets förslag lagens rubrik förändrats

till lag innefattande särskilda bestämmelser angående rätten till

inmutning inom vissa län.

för vinnande av det utav lagrådet uttryckta önskemålet, att

gruvestadgans bestämmelser måtte komma att äga motsvarande tillämpning

i vissa fall, har jämkning skett av ordalydelsen i 2 §. Likaledes

har på grund av lagrådets anmärkning första punkten i andra stycket

av 4 § underkastats en mindre ändring.

■»o*’ ^Gn * _andra punkten av sistnämnda paragrafs andra stycke

innehållna föreskriften, att frågor om ersättning vid eventuellt avträde

av gruvanläggningar skola avgöras av skiljemän, har lagrådet anmärkt,

att stadgandet icke kunde tolkas annorlunda, än att ersättningsfrågan

skulle med ovillkorligt bindande verkan prövas av skiljemän, samt att

det syntes knappast lämpligt att sålunda, utan att skiljenämndens sammansättning

ens° antyddes, söka betaga den blivande lagstiftningen varje

möjlighet att lata tvist om ersättningen slitas i vanlig domstolsväg.

Lagrådet har också ifrågasatt, huruvida över huvud någon bestämmelse

nu bör meddelas angående sättet, huru ersättningen i saknad av godvillig

uppgörelse skall fastställas, samt har uti alat, att, om sådan bestämmelse

skall meddelas, densamma lärer höra innehålla allenast, att

mmutaren är underkastad vad den nya lagstiftningen härutinnan kan

komma att stadga.

På sätt lagrådet anmärkt, torde det icke vara lämpligt att redan

nu fastslå, det uppkommande tvister om sådana ersättningsspörsmål,

varom här är fråga, skola avgöras av skiljemän utan rätt för den med

skuiemännens beslut missnöjde att överklaga skiljedomen. Då emellertid

mmutaren icke torde vara skyldig att underkasta sig skiljemäns beslut

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Knngl. Maj:ts nåd. proposition År 183.

utan att stadgande härom nu intages i don provisoriska lagen, skulle

ett strykande av ifrågavarande bestämmelse i det till lagrådet remitterade

förslaget utan dess ersättande med annan föreskrift föranleda,

att tvister, som berörde inmutaren, konirne att gå till domstol, även om

den blivande lagstiftningen skulle föreskriva ett skiljedomsförfarande för

dylika rättstvister, och således eu koncessionsinnehavare enligt denna

lagstiftning vara berövad möjlighet att anlita domstol. På grund härav

och då det framstår som ett önskemål, att likartade tvister, som härflyta

ur analoga rättsförhållanden, lösas i enahanda ordning, liar jag

ansett i förslaget böra upptagas en bestämmelse om skyldighet för inmutaren

att vara underkastad ny lagstiftnings stadganden angående

sättet, huru ersättning, varom här är fråga, i händelse av tvist skall

fastställas. Skulle några föreskrifter i detta hänseende icke inflyta i den

blivande lagstiftningen, är inmutaren således oförhindrad att anlita

domstol.

Lagrådet har slutligen anmärkt, att, om inmutaren ej erhåller tillstånd

att tillgodogöra sig järnmalm, som han nödgats bryta och icke

använt för gruvdriftens ändamål, samt kronan icke heller vill taga hand

om samma malm, det bör åligga kronan både att anvisa inmutaren

lämplig upplagsplats i närheten av utmålet och att ersätta honom skälig

kostnad för malmens ditförande och uppläggande.

Med avseende härå får jag till eu början uttala min anslutning till

lagrådets uppfattning om lämpligheten att tillförsäkra inmutaren rätt

till särskild upplagsplats för att icke hinder för gruvdriften skall uppstå

genom anhopning av järn malmsupplag på själva utmålet. Det har

emellertid svnts mig lämpligast att bereda inmutaren tillfälle att erhålla

dylik upplagsplats så snart som möjligt och således även innan frågan

om hans rätt att tillgodogöra sig den brutna järnmalmen blivit avgjord.

Om inmutaren, så snart han kan visa, att brytning av järnmalm måste

företagas, kan erhålla upplagsplats för denna malm, behöver något inkräktande

av utmålet för malmens uppläggande aldrig äga rum, utan

järnmalmen föres direkt till upplagsplatsen. Därest en sådan möjlighet

beredes inmutaren, synes särskild ersättning för malmens transporterande

från utmålet till upplagsplatsen och uppläggande därstädes icke vara

påkallad. Föreskrift om anvisande av upplagsplats har av mig upptagits

i ett tredje stycke till 5 §.»

Departementschefen uppläste härefter det omarbetade lagförslaget

och hemställde, att detsamma måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom

proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 163 höft. (Nr 183.)

7

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 183.

Denna hemställan, i vilken statsrådets övriga

ledamöter instämde, täcktes Hans Maj:t Konungen bifalla;

och skulle proposition av den lydelse bilaga vid

detta protokoll utvisar avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

C. G. Bruno.

STOCKHOLM, ISA A C MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG 1918.”

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1918:223 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl, Maj:ts proposition med förslag till lag innefattande särskilda bestämmelser angående rätten till inmutning in s. 1 i texten
  2. LJoU 1918:1 Utlåtande i anledning av dels Kung!. Maj:ts proposition med förslag till lag innefattande särskilda bestämmelser angående rätten till inmutning inom vissa län, s. 1 i texten