Sök i Ratio Lex

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 233

1918-03-22 · 19 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 17 av 19 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1918:233, Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 233

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 233.

1

. Nr 233.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen angående

grunder för pensionering av förmän och arbetare vid

statens järnväqsbyqqnader in. in.; qiven Stockholms slott

den 22 mars 1918.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över civilärenden

för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen

att godkänna följande allmänna grunder för pensionering från allmänna

indragningsstaten av förmän och arbetare vid statens järnvägsbyggnader

samt statens vattenfallsverks byggnadsavdelning, att tillämpas

från och med år 1918:

l:o. För rätt att komma i åtnjutande av pension erfordras att hava

varit anställd vid statens järnvägsbyggnader, statens vattenfallsverks

byggnadsavdelning eller liknande statens arbetsföretag under minst 25

år och att hava uppnått 55 levnadsår.

2:o. Pensionsbeloppet bestämmes efter antalet levnads- och tjänstår

att utgå enligt efterföljande tabell:

Levnadsår.

Tj anstår.

Pension.

55—59 ........................|

25—29

450

30 och däröver

500

60 och däröver ............•

25—29

450

30-34

500

35—39

550

40 och däröver

600

3:o. Därest i enlighet med angivna grunder pensionerad förman

eller arbetare sedermera erhåller anställning mot avlöning av statsmedel,

uppgående till ett beräknat årligt medelinkomstbelopp av 1,750 kronor

för förman och yrkesarbetare samt 1,500 kronor för vanlig arbetare

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 207 höft. (Nr 233.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 233.

eller därutöver, skall pensionen, så länge denna anställning varar, upphöra

att utgå. Vid sådan avlönings uppbärande i övrigt skall pensionen

minskas, så att densamma jämte avlöningen icke uppgår till högre belopp

än nämnda medelinkomst.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens

vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl.

nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Axel Schotte.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 233.

3

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 22

mars 1918.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,

Statsråden Petersson,

Schotte,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Departementschefen, statsrådet Schotte anförde:

I skrivelse den 12 juni 1917, nr 10, angående regleringen av utgifterna

under riksstatens tionde huvudtitel, har riksdagen under punkt

63, bland annat, anhållit, att Kungl. Maj:t måtte låta genom järnvägsstyrelsen

utreda, i vad mån en höjning av pensioner åt förmän och

arbetare vid startens järnvägsbyggnader lämpligen kunde äga rum, med

beaktande därvid, att beloppen bleve utmätta med hänsyn till vederbörandes

större eller mindre antal levnads- och tjänstår, samt därefter

till riksdagen inkomma med det förslag, som av utredningen föranleddes.

Med anledning av berörda framställning anbefallde Kungl. Maj:t

den 29 juni 1917 järnvägsstyrelsen att verkställa och till Kungl. Maj:t

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 233.

Nuvarande

grunder

för pensionering.

inkomma med den av riksdagen begärda utredningen. Till åtlydnad

härav har järnvägsstyrelsen i skrivelse den 17 december 1917 framlagt

förslag till grunder för pensionering av ifrågavarande arbetarp er sonal,

varefter statskontoret den 28 februari 1918 avgivit infordrat utlåtande i

ämnet.

Sedan längre tid tillbaka har riksdagen, på framställning av Kungl.

Maj:t, - årligen plägat bevilja pensioner till förmän och arbetare vid statens

järnvägsbyggnader. Beträffande de därvid tillämpade grunder må

erinras följande.

Vid 1906 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t riksdagen medgiva, att

åtskilliga arbetsförmän och arbetare vid statens järnvägsbyggnader finge

under vissa villkor från och med månaden näst efter den, varunder de

av järnvägsstyrelsen entledigades eller entledigats från anställning vid

statens järnvägsbyggnader, under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten

åtnjuta årliga pensioner till belopp av respektive 400,

325, 300 och 250 kronor.

Med anledning av denna framställning förklarade sig riksdagen anse,

att, ehuruväl i ärendet icke förekommit något därom, att de till erhållande

av pensioner föreslagna förmän och arbetare i följd av ålderdom,

sjukdom eller eljest vore oförmögna att genom arbete förvärva

sitt uppehälle, billigheten likväl fordrade, att dessa personer av statsmedel

tillerkändes något understöd med anledning av deras långvariga

arbete vid statens järnvägsbyggnader.

Riksdagen fann emellertid icke samtliga omförmälda förmän och

arbetare böra beviljas pensioner att utgå för deras återstående livstid,

utan ansåg, att de jämförelsevis yngre och fullt arbetsföra bland dem

lämpligen borde erhålla det ifrågasatta understödet såsom gratifikation

för en gång till hjälp vid bestridande av deras eget och familjernas

uppehälle vid återflyttningen till hemorten samt under den tid, som

kunde åtgå, innan annat arbete erhölles; och förklarade sig riksdagen

finna skäligt, att livstidspensioner beviljades de förmän och arbetare,

vilka uppnått minst 55 års ålder och räknade minst 24 tjänstår.

Beträffande pensionernas belopp sökte riksdagen finna en annan

beräkningsgrund för pensionsbeloppens storlek än den av Kungl. Maj:t

använda. I sådant hänseende erinrade riksdagen, att, enligt lagen angående

ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete den 5 juli

1901, arbetsgivare vore skyldig att åt arbetare, varmed i nämnda lag

förstodes jämväl arbetsförman, utgiva en årlig livränta av 300 kronor,

därest arbetaren genom olycksfall i arbetet för framtiden mist arbets
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 233. 5

förmågan. Vid sådant förhållande och då staten som arbetsgivare i nu

förevarande fall icke syntes böra vidkännas större underhållsskyldighet

vid ifrågavarande arbetares avskedande, än om dessa skulle genom olycksfall

i arbetet mistat arbetsförmågan för framtiden, fann riksdagen nämnda

belopp, 300 kronor, skäligen böra bestämmas för de pensioner, som beviljades

åt en var arbetsförman och arbetare.

Jämväl vid 1907 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t riksdagen medgiva,

att åtskilliga förmän och arbetare vid statens järnvägsbyggnader

måtte å allmänna indragningsstaten få åtnjuta årlig pension, därvid

Kungl. Maj:t på grund av riksdagens beslut år 1906 föreslog beloppet

för dessa pensioner till 300 kronor. Såsom villkor för pensionernas åtnjutande

föreslog Kungl. Maj:t vidare, att, därest pensionstagare framdeles

skulle erhålla anställning mot avlöning av statsmedel, uppgående

till det för en var beräknade årliga medelinkomstbelopp av respektive

1,200 kronor inom gruppen förmän och yrkesarbetare och 900 kronor

inom gruppen vanliga arbetare eller därutöver, pensionen skulle, så

länge anställningen varade, upphöra att utgå samt att, vid sådan avlönings

uppbärande i övrigt, pensionen skulle minskas, så att densamma

jämte avlöningen icke uppginge till högre belopp än nämnda medelinkomst.

Denna Kungl. Maj:ts framställning blev av riksdagen bifallen.

I statsverkspropositionen till 1909 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t

riksdagen medgiva pension åt två förmän och tre arbetare vid statens

järnvägsbyggnader med samma belopp och under enahanda villkor, som

godkänts vid 1907 års riksdag.

Med anledning av berörda framställning yttrade riksdagen, att i avseende

å de tre arbetarna den lämnade utredningen icke gåve vid handen

annat, än att de skulle fortfarande vara, åtminstone i förhållande

till sin ålder, arbetsdugliga. Ehuru riksdagen ansåge, att deras levnadsålder,

som utgjorde respektive 62, 56 och 58 år, icke borde i och

för sig anses föranleda pensionering, ville riksdagen dock icke underlåta

att bifalla förevarande framställning, då den i viss mån hade stöd

uti förut av riksdagen fattade beslut i likartade fall. Beträffande de

bägge förmännen, som ådragit sig svår och på deras arbetsförmåga

menligt inverkande sjuklighet, hade riksdagen intet att erinra mot

meddelande av de för dem föreslagna pensionerna. Riksdagen uttalade

därjämte det antagandet, att de av ifrågavarande förmän och

arbetare, som ännu vore arbetsföra, bleve bibehållna i statens järnvägars

tjänst.

opaginerad Kontrollera mot PDF

G

KungI. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 233.

Omfattningen

av

föreliggande

förslag.

Järnvägsstyrelsen.

Därefter hava särskilda av Kungl. Maj:t till 1910, 1911, 1912 och

1913 års riksdagar, 1914 års senare riksdag samt 1915 och 1916 års

riksdagar gjorda framställningar om pension åt vissa förmän och arbetare

vid statens järnvägsbyggnader, att utgå med samma belopp och

efter enahanda grunder som de av 1907 års riksdag tillämpade, blivit

av riksdagen bifallna.

I den till 1917 års riksdag avlåtna propositionen om pension till

vissa förmän och arbetare vid statens järnvägsbyggnader hade ingen

ändring ifrågasatts beträffande pensionsvillkor och pensionsbelopp; men

hade i fråga om förenämnda villkor för pensions åtnjutande på förslag

av järnvägsstyrelsen en höjning skett från 900 till 1,000 kronor av det

för vanliga arbetare beräknade årliga medelinkomstbeloppet.

Inom riksdagen väcktes emellertid motion därom, att, med hänsyn

till penningvärdets fall och de dyra tiderna, pensionerna måtte bestämmas

till 400 kronor. Vid behandling av denna fråga tillstyrkte riksdagens

bankoutskott Kungl. Maj:ts förslag oförändrat, men hemställde

tillika, i anledning av motionen, om avlåtande av skrivelse till Kungl.

Maj:t med begäran om utredning i nu förevarande hänseende. Sedan riksdagens

kamrar stannat i olika beslut med avseende å beloppen av de

föreslagna pensionerna, beviljade riksdagen efter gemensam votering de

i motionen föreslagna högre beloppen, 400 kronor, men biföll i övrigt

utskottets hemställan.

Beträffande omfattningen av det föreliggande förslaget framhåller

järnvägsstyrelsen, att styrelsen — med hänsyn till vad som förekommit

såväl tidigare som under år 1917 vid riksdagens behandling av frågor

om pension åt förmän och arbetare vid statens järnvägsbyggnader —

ansett sig böra utgå därifrån, att pensionsförhöjningen endast skulle

avse dem, som hädanefter komme att pensioneras, och att sålunda meningen

icke varit att i detta sammanhang göra någon ändring beträffande

redan beviljade pensioner. Styrelsen erinrar i detta hänseende om förenämnda

uttalande av 1906 års riksdag, att pensionens storlek icke borde

överstiga det belopp, som staten såsom arbetsgivare jämlikt 1901 års

lag angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete vore

skyldig att utgiva till förman eller arbetare i statens tjänst, vilken genom

olycksfall i arbetet för framtiden mistat arbetsförmågan. Vid sådant förhållande

och då i anledning av en riksdagens skrivelse år 1917 utredning

igångsatts angående höjning av redan utgående livräntor enligt

nämnda lag, funne styrelsen frågan om höjning av redan beviljade pensioner

av nu förevarande slag böra bedömas i samband med frågan om

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2.7.7. 7

höjning av livräntor enligt ]901 års lag och detta så mycket hellre som

den av riksdagen uttalade grundsatsen, som borde följas vid utmätande

av pensionsbeloppen åt förmän och arbetare vid statens järnvägsbyggnader,

nämligen att hänsyn därvid borde tagas till vederbörandes större

eller mindre antal levnads- och tjänstår, icke lämpligen kunde i avsevärd

mån tillämpas i fråga om dem, som redan pensionerats.

Statskontoret anför i denna del följande:

»Varken av riksdagens skrivelse i ämnet eller av den motivering, bankoutskottet

anfört för sin hemställan om påkallande av utredning, framgår med full

tydlighet, huruvida riksdagen avsett en förhöjning av redan utgående pensioner

eller endast åsyftat att genom utredningen få utrönt lämpligheten av beviljande

av högre pensionsbelopp än hittills. I sistnämnda avseende är ej heller fullt

klart, huruvida avsikten varit att få vissa grunder till ledning vid förslags framläggande

inför riksdagen och vid riksdagens beslut i pensionsfrågorna eller om

riksdagen åsyftat att genom utredningen få fram vissa grunder, som efter riksdagens

godkännande skulle tillämpas vid pensioneringen, utan att därefter de

särskilda pensionsfrågorna längre behövde underställas riksdagens prövning.

Järnvägsstyrelsen har för sin del ansett sig kunna utgå därifrån, att pensionsförhöjningen

endast skulle avse dem, som hädanefter komme att pensioneras.

Statskontoret föreställer sig visserligen, att detta antagande är riktigt,

men för den händelse emellertid, att detta ärende skulle anses innefatta jämväl

fråga om förhöjning av nu utgående pensioner till f. d. förmän och arbetare vid

statens järnvägsbyggnader, tillåter sig i detta avseende statskontoret, med erinran,

att dessa pensioner avpassats att motsvara vad som enligt lagen den 5 juli

1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete kan högst utgå

i skadeersättning, åberopa sitt utlåtande den 21 januari 1918 i fråga om framlagt

förslag rörande förhöjning av de enligt nämnda lag utgående livräntor till vissa

i statens tjänst skadade arbetare eller deras efterlämnade anhöriga, däruti statskontoret

framhållit, att, så länge pensionstagare under nuvarande dyrtid tillgodosåges

endast med tillfälligt krigstidstillägg, anledning syntes saknas till att dessa

livräntetagare, som vore närmast jämförliga med pensionärer, skulle på annat

eller varaktigare sätt tillgodoses. I sammanhang härmed vill statskontoret fästa

uppmärksamheten därå, att redan på grund av riksdagens beslut åtskilliga arbetare

vid statens järnvägsbyggnader erhållit pension att utgå från ingången av år

1917 med ett av hänsyn till dyrtiden bestämt årligt belopp av 400 kronor, och

att dessa pensionärer dessutom på grund av riksdagens beslut om krigstidshjälp

för samma år åt vissa f. d. befattningshavare i statens tjänst hava bekommit dylik

hjälp. Dessa omständigheter synas statskontoret ådagalägga det betänkliga i

att under tid, då med hänsyn till dyrtiden pensionstagare tillgodoses med särskild

hjälp, medgiva förhöjning av redan utgående pensioners belopp utan att

därvid från sådan hjälp utesluta pensionärer med nyreglerad pension eller åtminstone

meddela särskilda bestämmelser för dylik hjälp åt sådana pensionärer.

Statskontoret har ansett sig icke böra underlåta att härå fästa uppmärksamheten,

enär enligt föreliggande förslag ytterligare förhöjning av pensioner för arbetarpersonalen

vid statens järnvägsbyggnader ställea i utsikt.

Statskontoret''.

s. 8 Kontrollera mot PDF

Departe
ments
chefen.

8 Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition, Nr 233.

I likhet med järnvägsstyrelsen håller statskontoret emellertid före, att avsikten

icke varit att i detta sammanhang påkalla någon ändring beträffande redan

utgående pensioner. Yad däremot angår pensioneringen för framtiden har styreisen

föreslagit vissa beräkningsgrunder, ledande till eu avsevärd förhöjning av

pensionerna i jämförelse med det hittills i allmänhet beviljade beloppet. Det

vill synas, som om styrelsen avsett, att dessa grunder endast skulle tjäna till

ledning vid upprättande av förslag till pensioner i de särskilda fallen, vilka alltjämt

skulle föreläggas riksdagen till avgörande. Visserligen har denna arbetarpersonal

en allt annat än fast anställning, ett förhållande, som framträder icke

blott så, att den enskilda arbetaren kan när som helst entledigas, utan även

däri, att hela kåren upphör att finnas, om och när järnvägsbyggnader för statens

räkning icke längre bedrivas; och med hänsyn härtill skulle det ju kunna synas

onödigt att uppställa några som hälst för framtiden gällande grunder för pensionering

av sådan personal. Om emellertid överhuvudtaget några pensionoringsgrunder

beträffande denna personal böra ifrågakomma, vill det synas statskontoret,

som om man för att vinna någon verklig fördel med åtgärden borde gå

längre än järnvägsstyrelsen synes med sitt förslag avse och alltså till godkännande

av riksdagen framlägga vissa enkla grunder att tillämpas vid pensionering

av ifrågavarande arbetarpersonal. Härigenom skulle vinnas icke blott, att arbetarna

själva finge kännedom om villkoren för erhållande av pension, utan även

att framställning till riksdagen i varje sådan pensionsfråga skulle undvikas. Sådana

enkla pensioneringsgrunder hava efter riksdagens godkännande fastställts

för andra grupper av arbetare, exempelvis för de vid marinen anställda förmän

bland daglönare, sjukvaktare och övriga daglönare, på sätt framgår av kungörelse

i ämnet de2i 25 november 1910.

Till man ordna pensioneringen på nu antydda sätt, skulle det ju närmast

ifrågakomma att åt järnvägsstyrelsen uppdraga bestyret med pensioneringens

handhavande, och i och för sig vore ju däremot icke något att erinra. Men

statskontoret vill fästa uppmärksamheten därå, att vissa andra byggnadsarbetare

i statens tjänst, nämligen arbetare vid fästningsbyggnaderna och vid vattenfallsverkets

nybyggnader, pläga pensioneras på samma sätt och efter samma grunder

som järnvägsbyggnadsarbetarna; och då vid sådant förhållande de föreslagna

pensioneringsgrunderna böra bliva gällande för alla dessa grupper av byggnadsarbetare,

kan det ifrågasättas, huruvida icke, i syfte bland annat att vinna enhetlig

tillämpning, handhavandet av hela denna pensionering bör centraliseras

och därför överlämnas antingen åt direktionen över folkskollärarnas pensionsinrättning,

som redan nu omhänderhar pensionering av befattningshavare av vitt

skilda slag, eller ock till statskontoret under förutsättning att i enlighet med av

departementalkommitterade m. fl. framlagda förslag avgörandet av vissa andra

pensionsfrågor kommer att till detta ämbetsverk överlämnas.»

Av den föreliggande utredningen framgår, att vid pensionering av

förmän och arbetare vid statens järnvägsbyggnader pensionsbeloppet

hittills bestämts lika för alla utan hänsyn till vederbörandes större eller

mindre antal levnads- och tjänstår. Det föreliggande förslaget, som är

grundat på riksdagens uttalande i ämnet, innebär en ändring härutinnan,

i det järnvägsstyrelsen, på sätt i det följande närmare kommer att be
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 283. 9

röras, föreslagit ett system med olika pensionsklasser, hänförande sig

till vissa uppnådda levnads- och tjänstår. Att tillämpa de nya grunder

för pensionering, som med anledning av föreliggande framställning

kunna komma att fastställas, till förhöjning av redan beviljade pensioner,

vara krigstidstillägg under nu rådande förhållanden utgår, torde knappast

böra ifrågasättas, utan synas dessa grunder böra gälla allenast beträffande

pensioner, som hädanefter beviljas.

Det må i detta sammanhang erinras, att det av Kungl. Maj:t för

innevarande års riksdag i proposition nr 176 framlagda förslag om

förhöjning av livräntor eller understöd, som utgå enligt den numera

upphävda 1901 års olycksfallsersättningslag eller, såsom ersättning i

anledning av olycksfall eller ådragen kroppsskada, enligt de i samma

lag angivna grunder, icke omfattar pensioner, som utgå till ifrågavarande

arbetare.

Sedan åtskilliga år tillbaka har riksdagen på framställning av

Kungl. Maj:t plägat bevilja pensioner åt förmän och arbetare vid statens

vattenfallsverks byggnadsavdelning enligt samma grunder, som tillämpats

beträffande arbetarpersonalen vid statens järnvägsbyggnader. Det torde

därför vara lämpligt att i samband med fastställande av grunder för

pensionering av sistnämnda personal jämväl ordna pensionsfrågan för

arbetarpersonalen vid vattenfallsstyrelsens arbeten, och ämnar jag i det

följande framlägga förslag till grunder för pensionering av båda dessa

kategorier av arbetare.

Vid framläggande av förslag i förevarande ämne har jag utgått från

att de antagna grunderna skola kunna tillämpas utan riksdagens hörande

i varje särskilt fall. Endast under denna förutsättning vinnas verkliga

praktiska fördelar med fastställandet av allmänna grunder för ifrågavarande

personals pensionering. Enligt vad chefen för lantförsvarsdepartementet

meddelat, har han för avsikt att låta verkställa utredning angående

lämpligheten av dylika grunder jämväl för pensionering av vissa

vid lantförsvaret anställda arbetare.

I särskilda skrivelser den 31 januari och den 15 februari 1918

hava järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen hemställt om avlåtande

av propositioner till innevarande års riksdag angående pensionering av

vissa namngivna förmän och arbetare. Därest det förslag om allmänna

grunder för pensionering av dylik personal, som jag här framlägger,

vinner riksdagens bifall, skulle i anledning av nyssnämnda skrivelser

särskild framställning till riksdagen icke vara erforderlig.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 207 höft. (Nr 233.)

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 233.

Föreslagna

grander för

pensionering.

Järnvägs
styrelsen.

Beträffande villkoren för rätt till pension anför järnvägsstyrelsen:

»Vad till en början angår villkoren för att en förman eller arbetare vid

statens järnvägsbyggnader över huvud taget skall komma i åtnjutande av pension

har hittills den regeln tillämpats, att pension till det högsta hittills medgivna

beloppet beviljats dem, som uppnått minst 55 års ålder samt räknade minst 24

tjänstår, oavsett huruvida deras arbetsförmåga vore mer eller mindre nedsatt. En

jämförelse härutinnan med vad som enligt det nyligen fastställda reglementet för

statens järnvägars pensionskassa för pensionering av icke ordinarie personal

gäller för en verkstadsarbetare giver vid handen, att den senares pensionsrätt

inträder, då han fyllt 65 år, under förutsättning, att han vid uppnåendet av

nämnda levnadsålder räknar minst tio tjänstår. Innehar han vid fyllda 65 år 24

tjänstår, får han en pension, som motsvarar 60 procent av högsta pensionsunderlaget.

Ehuru det för järn vägsbyggnadsarbetaren hittills gällande villkoret

för erhållande av pensionsrätt sålunda måste anses gynnsammare än vad som i

motsvarande avseende är stadgat för eu verkstadsarbetare, finner sig styrelsen

dock icke böra i vidare mån förorda en ändring i den nu gällande regeln än att,

för jämnhetens skull och med hänsyn till vad styrelsen tänker föreslå ifråga om

pensionernas utmätande i förhållande till levnads- och tjänståldern, det för erhållande

av pension erforderliga antalet tjänstår bestämmes till 25 i stället för

24. Såsom skäl för bibehållande i huvudsak av nyssnämnda regel får styrelsen

framhålla, att järnvägsbyggnadsarbetarens arbete, som ofta försiggår under ogynnsamma

förhållanden, måste anses mera slitande på hälsa och krafter än arbetet

i en verkstad eller vid en trafikerad järnväg och sålunda motivera en tidigare

inträdande pensionsrätt.

Vidkommande frågan i vad mån en högre levnads- och tjänståldel- än den

ovan angivna bör anses medföra rätt till en högre pension tillåter sig styrelsen

att erinra om vad styrelsen i sin skrivelse den 28 februari 1917 med framställning

om beredande av pensioner till åtskilliga vid statens järnvägsbyggnader anställda

eller förut anställda förmän och arbetare anfört i fråga om de av styrelsen

meddelade uppgifter rörande dessa personers tjänstetid. Styrelsen anmärkte

däri, att fullständiga förteckningar å de vid järnvägsbyggnaderna under den gångna

tiden anställda arbetare saknades, vartill komme, att en stor del av arbetsbefälet

antingen avlidit eller lämnat tjänsten. Det hade för övrigt befunnits omöjligt

för befälet att lämna detaljerade upplysningar rörande varje särskild, kanske för

lång tid tillbaka anställd arbetares tjänstetid. Tjänstetidens längd hade således

icke kunnat genom officiella handlingar bestyrkas, utan hade styrelsen därvidlag,

såsom vid avgivande av enahanda framställning rörande de arbetare, som år

1916 tilldelades understöd, ansett sig kunna utgå från av sökandena själva lämnade

tjänsteförteckningar, vilka utförligt angåvo tiden och platsen för anställningen,

och detta så mycket hellre, som berörda uppgifter, i den mån de kunnat

kontrolleras, visat sig vara riktiga.

Nyssnämnda förhållande — att tjänstetidens längd för förmän och arbetare

vid statens järnvägsbyggnader icke kan vederbörligen bestyrkas — kommer alltjämt

en tid framåt att gorå sig gällande, enär först under senare åren rullor över

nämnda personal föras. Om också med hänsyn till de jämförelsevis små pensioner,

som under föregående tid beviljats, man hittills ansett sig kunna åtnöjas

med en huvudsakligen på vederbörandes egna uppgifter grundad utredning ro
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Knuff!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 28H.

rande tjänstetiden vid statens järnvägsbyggnader, är uppenbart att, om man,

såsom i riksdagens skrivelse ifrågasättes, skall utmäta pensionens storlek efter

tjänstetidens liingd, strängare fordringar måste uppställas i berörda avseende.

Emellertid torde man härutinnan icke kunna gå så långt som i pensionsbestämmelserna

för ordinarie samt extra ordinarie personal och verkstadsarbetare, för

vilka personalgrupper i stort sett varje dags frånvaro från tjänsten av annan anledning

iin sjukdom, semester eller offentligt uppdrag inverkar på tjänstårsberäkningen

i pensionshänseende och sålunda i regeln även på pensionens storlek.

Såsom skäl härför må anföras, att järn vägsbyggnadsarbetena å de flesta platser

måste av klimatiska skäl bedrivas med en mindre arbetsstyrka på vintern än på

sommaren, i anledning varav viss del av den därvid sysselsatta personalen i regel

är borta ur arbetet eu eller annan månad varje år. För denna personals

vidkommande synes det alltså lämpligast, att tjänstetidens längd endast i mera

underordnad mån får inverka vid förhöjning av den pension, som anses böra

utgå vid det ovan angivna minimum av levnads- och tjänstålder. Styrelsen har

härvidlag tänkt sig ett system med fyra pensionsklasser, som hänföra sig till

vissa uppnådda levnads- och tjänstår, därvid i sistnämnda avseende en ökad

tjänsttid av fem år skulle medföra rätt till pension i högre klass. Om man sålunda,

på sätt ovan antagits, utgår från en tjänstetid av 25 år för erhållande av

lägsta pension, skulle högsta pensionen utgå vid en tjänstetid av 40 år.»

Vad härefter angår pensionens storlek, har styrelsen ansett sig kunna

i fråga om lägsta pensionsbeloppet utgå från de av 1917 års riksdag åt

såväl förmän och arbetare vid statens järnvägsbyggnader som ock en

del andra arbetare i statens tjänst beviljade pensioner å 400 kronor, och

anför styrelsen härom vidare:

»Med hänsyn till penningvärdets fall och efter verkställd undersökning att

genom någon förhöjning av nyssnämnda pension en jämvägsbyggnadsarbetare

icke blir i pensionshänseende bättre ställd än en arbetare vid statens järnvägars

verkstäder med motsvarande tjänstetid och timlön, vilken den 1 januari 1918 är

berättigad till pension jämlikt ovan omförmälda pensionsbestämmelser, anser sig

styrelsen dock kunna föreslå en pension av 450 kronor i lägsta pensionsklassen.

Vid den ovan gjorda jämförelsen har styrelsen beräknat medeltimlönen under de

fem senaste åren för en jämvägsbyggnadsarbetare till 45 öre. Att i avseende å

pensionens storlek göra skillnad mellan förmän och arbetare anser styrelsen icke

lämpligt, då nämligen i åtskilliga fall svårigheter uppstå att i avlöningshänseende

uppställa bestämda gränser mellan dessa båda kategorier. _

Såsom högsta pension, vilken enligt styrelsens mening skulle erhållas vid

uppnådda minst 60 levnadsår och minst 40 tjänstår, har styrelsen tänkt sig 600

kronor. En jämförelse härvidlag med den pension, som enligt pensionsreglementet

den 29 juni 1917 tillkommer en verkstadsarbetare med en medeltimlön

under de senaste fem åren av 45 öre, ställer sig på följande sätt. Verkstadsarbetaren

erhåller full pension vid fyllda 65 år samt uppnådda 35 tjänstår. Under

förutsättning att han innehar nämnda pensionsålder samt pensioneras i början

av år 1918 eller närmaste åren därefter och sålunda antingen icke alls eller också

endast i ringa mån genom avgifter bidragit till sin pensionering, erhåller lian

en pension av 740 kronor. Härvid är dock att märka, att medeltalet arbetstim
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:tå Nåd. Proposition Nr 233.

Statskontoret.

mar per år för en verkstadsarbetare beräknas till 2,900, under det att motsvarande

tal för en järnvägsbyggnadsarbetare på grund av att hans arbete i regel

bedrives i det fria, där arbetstidens längd är beroende av väder och vind samt

av dagsljusets längd, kap uppskattas till endast 2,500. Då i fråga om verkstadsarbetaren

pensionen ställts i visst förhållande till den för året intjänade timlönen,

så skulle, om enahanda princip tillämpades å järnvägsbyggnadsarbetaren — vilket

åtminstone med den nu gjorda jämförelsen synes böra ske — ovannämnda pensionsbelopp

minskas med 14 % d. v. s. 103 kronor, vilket utjämnat ger ett pensionsbelopp

av 640 kronor. Dessutom bör hänsyn tagas därtill, att verkstadsarbetaren

erhåller förenämnda pension, 740 kronor, endast under förutsättning

att han — frånsett sjukdom eller semester — varit i tjänst året om, under det

att järnvägsbyggnadsarbetaren i de flesta fall, såsom förut påvisats, plägar vara

ur arbete vid statens järnvägsbyggnader en eller annan månad om året, vilken

tid alltså _ rätteligen borde avräknas vid tjänstårsberäkningen och sålunda medföra

ytterligare reduktion i pensionsbeloppet.

Styrelsen vill i detta sammanhang anmärka, att styrelsen vid framställande

av nu. föreliggande förslag utgått ifrån att, såsom hittills, krigstidshjälp skulle

utgå till ifrågavarande pensionärer.»

På grund av vad sålunda anförts har styrelsen föreslagit, att pensionering

av förmän och arbetare vid statens järnvägsbyggnader måtte

från och med år 1918 ske efter de grunder, som följande tablå utvisar.

Pension.

Levnadsår

55,

tjänstår 25 ......................

...................... 450

kronor

»

55,

»

30 ....................

....................... 500

»

»

60,

X

35 ......................

....................... 550

»

);

60,

))

40 .....................

..................... 600

»

Dessutom har styrelsen förordat, att för åtnjutande av pension helt

och hållet eller delvis måtte fästas enahanda villkor, som bestämts genom

statsmakternas senaste beslut i pensionsfrågor av förevarande slag

eller att, därest pensionstagaren framdeles skulle erhålla anställning mot

avlöning av statsmedel, uppgående till ett för en var beräknat årligt

medelinkomstbelopp av 1,200 kronor för förman och yrkesarbetare

samt 1,000 kronor för vanlig arbetare eller därutöver, pensionen skall,

så länge sistnämnda anställning varar, upphöra att utgå samt att, vid

sådan avlönings uppbärande i övrigt, pensionen skall minskas så att

densamma jämte avlöningen icke uppgår till högre belopp än nämnda

medelinkomst.

Beträffande de föreslagna pensioneringsgrunderna anför statskontoret:

»Järnvägsstyrelsens förslag innebär ett system med fyra pensionsklasser,

som hänföra sig till vissa uppnådda levnads- och tjänstår, i det att för erhållande

av pension i lägsta klassen med 450 kronor erfordras att vederbörande skall

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 233.

13

innehava minst 55 levnads- och 25 tjänstår samt eu ökad tjänstetid av 5 år skalle

medföra rätt till pension i högre klass med 50 kronor högre pensionsbelopp än

i den nästföregående. Vid uppnådd ålder av minst 60 levnads- och 40 tjänstår

skulle pensionen utgå med maximibeloppet 600 kronor. Ett dylikt system var

gällande för pensionering av flottans daglönarkår, innan de nya, genom kungörelsen

den 25 november 1910 fastställda grunderna trädde i kraft, men förkastades,

emedan det ansågs icke verka tillfredsställande. Mot systemet anmärktes

bland annat, att det ledde till att en daglönare, som av en eller annan anledning

nödgades avgå, då han endast beliöft tjäna kvar en obetydlig tid för att komma

i högre pensionsklass, icke i pensionen fick någon valuta för inemot 5 år av sin

tjänstetid. Man övergick därför, såsom framgår av nämnda kungörelse, till ett

system med pensionsökning för varje år, som intjänats utöver minimitjänstetiden,

dock att även här ett belopp fastställdes, utöver vilket pensionen icke skulle få

stiga. Enligt statskontorets mening måste åt ett sådant system givas företräde.

Järnvägsstyrelsen har visserligen framhållit svårigheten i många fall att exakt

konstatera tjänstetidens längd och därför funnit det lämpligast, att tjänstetidens

längd endast i mera underordnad mån finge inverka till förhöjning av pensionsbeloppet.

Men även vid det av styrelsen förordade systemet måste tjänstetidens

längd kunna fixeras åtminstone i fall, då vederbörande i avseende å tjänstetid

står på gränsen mellan två klasser.

Enligt järnvägsstyrelsens förslag skulle en arbetare, som tjänat staten under

minst 25 år, kunna vid uppnådd levnadsålder av 55 år erhålla pension; men enligt

statskontorets mening bör pensionering vid så tidig levnadsålder icke ifrågakomma

under annan förutsättning än att vederbörande av sjukdom eller skada

är mindre tjänlig till fortsatt arbete vid järnvägsbyggnaden.»

Med stöd av det anförda förordar statskontoret, att för pensionering

av ifrågavarande arbetarpersonal må gälla ungefär följande grunder:

För rätt att komma i åtnjutande av pension erfordras ej mindre att hava

tjänat staten under minst 25 år än även att antingen hava uppnått 60

levnadsår eller efter uppnådda 55 levnadsår befinnas vara på grund av

försvagat hälsotillstånd eller nedsatta krafter mindre tjänlig till arbete

vid statens järnvägsbyggnader. Pensionsbeloppet bestämmes efter tjänstetidens

längd och utgör vid en tjänstetid av 25 år 450 kronor; för varje

fullt tjänstår därutöver höjes pensionsbeloppet med 10 kronor, dock

skall högsta pensionsbeloppet utgöra 600 kronor.

Beträffande beloppen har statskontoret följt järnvägsstyrelsens förslag.

Statskontoret framhåller emellertid, att enligt detta förslag järnvägsbyggnadsarbetare

skulle få i vissa fall icke obetydligt högre pension

än den, som enligt gällande bestämmelser under motsvarande förutsättningar

tillkommer en förman eller sjukvaktare bland marinens daglönare.

Skillnaden framträdde än skarpare, om, såsom järnvägsstyrelsen föreslagit,

pensionär med enligt föreslagna grunder nyreglerad pension skulle,

oaktat den avsevärda pensionsförhöjningen, erhålla krigstid shjälp.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 233.

I detta avseende påpekar statskontoret, att en järnvägsarbetare, som

hittills i allmänhet bekommit en pension av 300 kronor, vartill enligt

det framlagda förslaget om krigstidstillägg för innevarande år åt f. d.

befattningshavare i statens tjänst skulle komma sådant tillägg å 240

kronor eller alltså tillhopa högst 540 kronor, enligt järnvägsstyrelsens

förslag skulle kunna erhålla pension å 600 kronor jämte krigstidstillägg

därtill å 330 kronor eller alltså tillhopa 930 kronor. Med hänsyn till

dessa konsekvenser vill det synas statskontoret, som om de nya grunderna

icke borde vinna tillämpning, så länge krigstidstillägg anvisas att

utgå till pensionärer.

Vidare anför statskontoret i fråga om det av järnvägsstyrelseu föreslagna

villkoret för pensions åtnjutande:

3 Hittills hava de pensioner, som beviljats personer tillhörande arbetarpersonalen

vid statens järnvägsbyggnader, mera haft karaktär av ett för alla lika

ålderdomsunderstöd än av pensioner i egentlig mening. Till en början plägade

dylika årliga understöd beviljas endast i sammanhang därmed, att ett av statens

järn vägsbyggnadsföretag avslutats utan att för tillfället någon utsikt fanns att

arbetarpersonalen kunde finna användning vid något nytt dylikt företag för statens

räkning; och tillämpades då den regeln, att arbetare, som uppnått minst 55

år och tjänat staten under minst 24 år, erhöll årlig pension å 300 kronor, motsvarande

vad enligt 1901 års olycksfallsersättningslag utgår i ersättning åt arbetare,

som genom olycksfall i arbetet mistat arbetsförmågan för framtiden, under

det att övriga arbetare, under förutsättning av långvarigt arbete för statens räkning,

erliöllo endast gratifikationer för en gång, avsedda till hjälp intill dess de

kunde skaffa sig annat arbete. Under sådana förhållanden var det också helt

naturligt att såsom villkor för åtnjutande av dylik pension — i olikhet mot vad

som vid andra av riksdagen beviljade pensioner plägar förekomma — stadgades

att, därest pensionstagare framdeles skulle erhålla anställning mot avlöning av

statsmedel, uppgående till vissa angivna, medelinkomstbelopp eller därutöver,

pensionen skulle, så länge anställningen varade, upphöra att utgå samt att vid

sådan avlönings uppbärande i övrigt pensionen skulle minskas så att densamma

jämte avlöningen icke uppginge till högre belopp än den beräknade medelinkomsten.

Sedan omkring tio år tillbaka har emellertid sådan pensionering årligen

förekommit ijtan samband med upphörande av något statens järn vägsbyggnadsföretag.

Berörda åldersregler och villkor i övrigt hava därvid bibehållits, ehuru

man numera måste förutsätta att pensionering ej äger rum av andra arbetare än

sådana, som till följd av ålder eller nedsatta krafter icke längre kunna med fördel

användas vid det tunga järn vägsbyggnadsarbetet. Vad särskilt beträffar berörda

förbehåll om upphörande eller nedsättning av pension under vissa omständigheter

vid förnyad anställning i statstjänst, synes orsaken till att detsamma under

de ändrade förhållandena bibehållits hava varit den, att en del av dessa arbetare

övergått till lättare byggnadsarbete vid statens redan trafikerade järnvägar. I

utlåtande den 13 december 1910 (1911 års statsverksproposition, 10:e huvudtiteln

sid. 142 o. f.) har statskontoret visserligen ifrågasatt, huruvida ett sådant förbehåll,

vilket saknade motsvarighet vid pensionering av andra arbetare, borde bibe
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2X1. h>

hållas; men det ledde icke till någon ändring. I sitt nu förevarande förslag har

järnvägsstyrelsen fortfarande upptagit samma förbehåll. I avseende härå vill statskontoret

endast framhålla, att detta förbehåll, om det skall bliva effektivt, maste

föranleda därtill, att sådan pension icke utbetalas, utan att för värjo gång utbetalning

skall äga ruin utredning åvägabringas, huruvida och i vad mån pensionär

är i åtnjutande av avlöning för anställning i statens tjänst. Ett sådant förfarande,

som skulle upprepas fyra gånger om året vid lyftande av pensionskvartalen,

skulle emellertid bliva synnerligen betungande för alla dessa pensionärer, liksom

det även — särskilt numera, sedan all utbetalning sker per post, — skulle föranleda

till alldeles särskilda åtgärder i fråga om dessa pensioner, åtgärder vilka

för den pensionsutbetalande myndigheten och särskilt för statskontoret, som numera

direkt ombesörjer utbetalningen av det övervägande antalet pensioner, skulle

leda till ökat arbete i en omfattning, som måste anses icke stå i rimligt förhållande

till vad därmed vinnes. Om man nu vill ordna denna pensionering genom

att därför fastställa vissa grunder, synes det böra tagas i övervägande, huruvida

icke i detta sammanhang berörda förbehåll kunde bortfalla eller ock syftet med

detsamma vinnas på annat sätt. I alla händelser förefaller det statskontoret,

som om, därest pensioneringen ordnas på sätt statskontoret ifrågasatt, anledning

icke längre skulle finnas att bibehålla detta förbehåll.»

I förenämnda skrivelse den 15 februari 1918 angående pensioner

till vissa arbetare vid vattenfallsstyrelsens byggnadsarbeten har sistnämnda

styrelse, som tagit del av järnvägsstyrelsens föreliggande framställning,

icke haft något att erinra mot de däri föreslagna pensioneringsgrunderna

samt ifrågasatt dessa grunders tillämpning beträffande

de i samma skrivelse till pension föreslagna arbetarna.

Det pensionsbelopp, 300 kronor, som hittills i allmänhet plägat tilldelas

ifrågavarande arbetare och som utmätts med hänsyn till arbetsgivares

ersättningsskyldighet enligt 1901 års olycksfallsersättningslag,

måste, oavsett den nu rådande dyrtiden, betecknas såsom otillräckligt

för ett nödtorvtigt uppehälle. Det är jämväl med hänsyn till detta

förhållande, som Kung! Maj:t, på sätt förut nämnts, för riksdagen framlagt

förslag om en för framtiden bestående förhöjning av vissa enligt

nämnda lag utgående livräntor.

I en till mig avlåten skrivelse hava kommitterade för arbetare vid

statens järnvägsbyggnader framhållit behovet av förbättrade pensionsvillkor.

Kommitterade hava därvid anfört bland annat, att ifrågavarande

arbetare på grund av ogynnsamma arbetsförhållanden ofta bleve

i förtid utslitna och ådroge sig krämpor, som gjorde dem helt eller delvis

oförmögna till arbete. Då deras lönevillkor icke medgåve några besparingar,

nödgades de därför i många fall på sin ålderdom, med hänsyn

till de nuvarande pensionernas otillräcklighet, anlita kommunerna

Vattenfalls
styrelten.

Departe
ments
chefen.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 233.

för sitt uppehälle. Kommitterade föreslå, att pensionsunderstöden måtte

utgå med följande belopp:

» 25

» 30

), 35

» 40

»

»

1)

»

50 levnadsår.................

600 kronor

per

0

ar

53

» ..................

............... 700

»

»

55

» ................

............... 800

»

»

»

58

» ................

............... 900

»

»

»

60

» ..................

1,000

»

»;

dock med de inskränkningar och tillägg, som betingades av god eller

bristande arbetsförmåga, invaliditet m. m.

För rätt att komma i åtnjutande av pension har järnvägsstyrelsen

föreslagit en levnadsålder av minst 55 år och en tjänstålder av minst

25 år utan hänsyn till vederbörandes större eller mindre arbetsförmåga.

Statskontoret har däremot ansett, att pensionering vid så tidig levnadsålder

icke borde ifrågakomma, så vida icke vederbörande på grund av

försvagat hälsotillstånd eller nedsatta krafter vore mindre tjänlig till

fortsatt arbete.

Vid bedömande av denna fråga har man att taga hänsyn till, att

nu avsedda arbetare i regel hava att utföra ett jämförelsevis tungt

arbete, ofta under klimatiskt ogynnsamma förhållanden, och att det

därför icke sällan förekommer, att arbetarna i förtid få sina krafter nedsatta.

Hittills har — under förutsättning av viss tjänstetid — åtminstone

under senare år pensioner beviljats vid uppnådda 55 levnadsår

utan utredning angående vederbörandes arbetsförmåga. Det torde icke

föreligga skäl att i detta hänseende försämra arbetarnas pensionsförhållanden.

Att a andra sidan ga sa, långt som från arbetarhåll föreslagits

synes, knappast böra ifrågasättas. Med hänsyn jämväl därtill, att, enligt

vad jag nedan ämnar förorda, pensionerna skulle utgå med förhöjda

belopp vid fyllda 60 levnadsår samt vederbörande sålunda komme att

äga en fördel i pensionshänseende av att söka kvarstå i tjänsten till

deuna levnadsålder, finner jag mig därför böra i denna del biträda järnvägsstyrelsens

förslag.

Beträffande de av järnvägsstyrelsen föreslagna pensionsbeloppen

har jag icke funnit anledning till anmärkning. På sätt styrelsen påvisat,

stå dessa belopp i god överensstämmelse med de pensioner, som

enligt reglementet för statens järnvägars pensionskassa för pensionering

av icke ordinarie personal utgå till verkstadsarbetare. Vidare kan

framhållas, att det lägsta föreslagna pensionsbeloppet, 450 kronor, är

lika med det belopp, vartill, enligt Kungl. Maj:ts förenämnda förslag om

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Ni'' 233.

17

förhöjning av vissa enligt 1901 års lag utgående livräntor, sådan förhöjning

kan ske. På sätt jag nedan får tillfälle närmare beröra, utgår jag

ifrån att, när i följd av dyrtiden krigstidstillägg utgår, sådant också

skall tillkomma nu ifrågavarande pensionärer, vadan under nuvarande

förhållanden i detta avseende pensionerna i själva verket bliva avsevärt

högre än vad nu angivits.

Jämväl i fråga om pensionsbeloppens bestämmande med hänsyn till

uppnådda levnads- och tjänstår biträder jag järnvägsstyrelsens förslag.

De högsta pensionsbeloppen skulle således utgå till personer, som fyllt

60 år, och hänsyn vid beräkning av tjänstårens antal tagas till olika

femårsperioder. Att, såsom statskontoret föreslagit, låta varje nytt

tjänstår efter uppnåendet av lägsta pensionsåldern för pensionsrätt medföra

en ökning av pensionsbeloppet, vore visserligen bästa sättet att

tillgodose den längre tjänstetiden. Ett dylikt beräkningssätt skulle

emellertid, såsom järnvägsstyrelsen påvisat, i förevarande fall vara förbundet

med vissa praktiska olägenheter. I nu berörda hänseende kunna

de vid flottans militärdepåer och varvsstater anställda daglönare, vilka

statskontoret åberopat såsom jämförelse, icke likställas med ifrågavarande

arbetare. Nämnda daglönare arbeta i motsats till nu ifrågavarande arbetare

under sådana förhållanden, att svårigheter att erhålla noggranna

uppgifter angående deras arbetstid i regel icke föreligga.

Vid beräknandet av tjänstetiden torde ifrågavarande arbetarpersonal

— liksom hittills skett — böra tillgodoräknas icke blott arbete vid ett

visst statens arbetsföretag — exempelvis statens järnvägsbyggnader —

utan jämväl anställning vid olika statens verk underställda företag.

Först på senare åren hava förteckningar börjat föras över arbetare

vid statens järnvägsbyggnader och vid statens vattenfallsverks byggnadsavdelning.

Man torde därför icke kunna uppställa alltför stora fordringar

på att uppgifterna angående tjänstetidens läugd skola vara officiellt bestyrkta.

I allmänhet torde dock böra fordras, att dessa uppgifter bestyrkas,

åtminstone i vad det gäller att fastslå, att vederbörande någon

tid av varje angivet år varit anställd vid uppgivet byggnadsföretag.

Därest pensionsåldern bestämmes på sätt jag förordat, lärer fullt

fog föreligga för att bibehålla ett villkor om pensionens reducering,

därest pensionstagaren erhåller anställning mot avlöning av statsmedel.

Ett dylikt villkor torde jämväl äga viss motsvarighet i vad i allmänhet

gäller beträffande förenande av statspension med lön av statsmedel.

Emellertid synes det nu gällande villkoret böra i ett hänseende jämkas.

I förenämnda, innevarande år ingivna skrivelser från järnvägsstyrelsen

och vattenfallsstyrelsen angående beredande av pensioner till vissa arbetare

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 207 käft. {Nr 233.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 233.

vid statens järnvägsbyggnader och vattenfallsverks byggnadsavdelning har

det årliga medelinkomstbeloppet beräknats till 1,750 kronor för förman och

yrkesarbetare samt till 1,500 kronor för vanlig arbetare, och torde dessa

belopp böra läggas till grund vid fastställandet av ifrågavarande villkor.

Den nu föreslagna förbättringen av ifrågavarande personals pensionsförhållanden

synes vara av behovet påkallad, även om hänsyn icke

tages till den rådande dyrtiden. Jag finner det därför icke lämpligt

att, på sätt statskontoret föreslagit, undanskjuta tillämpningen av de

ifrågasatta grunderna, till dess krigstidstillägg upphöra att utgå, utan

vill jag förorda, att åt nämnda grunder gives tillämpning från och med

innevarande års början. På sätt jämväl av järnvägsstyrelsen ifrågasatts,

utgår jag ifrån, att förekommande krigstidstillägg skall utgå även på nu

ifrågavarande pensioner.

Statskontoret har i det föregående berört frågan, vilken myndighet

lämpligen bör handhava pensioneringen av ifrågavarande arbetare.

Skäl synas mig tala för, att dessa bestyr anförtros åt järnvägsstyrelsen

och vattenfallsstyrelsen. I denna del torde det ankomma på Kungl. Maj:t

att efter tilläventyrs påkallad ytterligare utredning utfärda bestämmelser.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen

att godkänna följande allmänna grunder för pensionering

från allmänna indragningsstaten av förmän

och arbetare vid statens järnvägsbyggnader samt

statens vattenfallsverks byggnadsavdelning, att tilllämpas

från och med år 1918:

Do. För rätt att komma i åtnjutande av pension

erfordras att hava varit anställd vid statens järnvägsbyggnader,

statens vattenfallsverks byggnadsavdelning

eller liknande statens arbetsföretag under minst 25 år

och att hava uppnått 55 levnadsår.

2:o. Pensionsbeloppet bestämmes efter antalet

levnads- och tjänstår att utgå enligt efterföljande tabell:

Levnadsår.

j Tjänstår.

Pension.

55-59 ........................j

25-29

450

30 och däröver

500

60 och däröver ............

25-29

450

30-34

500

35-39

550

40 och däröver

600

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts Nåd Proposition Nr 233.

19

3:o. Därest i enlighet med angivna grunder pensionerad

förman eller arbetare sedermera erhåller anställning

mot avlöning av statsmedel, uppgående till

ett beräknat årligt medelinkomstbelopp av 1,750 kronor

för förman och yrkesarbetare samt 1,500 kronor för

vanlig arbetare eller därutöver, skall pensionen, så

länge denna anställning varar, upphöra att utgå. Vid

sådan avlönings uppbärande i övrigt skall pensionen

minskas, så att densamma jämte avlöningen icke uppgår

till högre belopp än nämnda medelinkomst.

Vad departementschefen sålunda hemställt, däri

statsrådets övriga ledamöter instämde, behagade Hans

Maj:t Konungen bifalla; och skulle proposition till riksdagen

avlåtas av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Gunnar Corin.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1918:359 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. May.ts proposition angående grunder för pensionering av förmän och arbetare vid statens järnvägsbyggnader m. m. s. 1 i texten
  2. BU 1918:72 Bankoutskottets utlåtande Nr 72 s. 1 i texten