Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av § 2 mom. f 2, 3 och 4, § 18 samt § 40 inom. 1 i förordningen om landsting den 21 mars 1862

1918-04-12 · 22 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 19 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1918:277, Med förslag till lag om ändrad lydelse av § 2 mom. f 2, 3 och 4, § 18 samt § 40 inom. 1 i förordningen om landsting den 21 mars 1862

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majtis Nåd. Proposition Nr 277.

Nr 277.

Kunql. Maj tis nådiga proposition till riksdagen med förslag till

lag om ändrad lydelse av § 2 mom. f 2, 3 och 4, § 18

samt § 40 inom. 1 i förordningen om landsting den 21

mars 1862; given Stockholms slott den 12 april 1918.

Under åberopande av bifogade utdrag av statsrådsprotokollet över

civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av § 2 mom. 1,

2, 3 och 4, § 18 samt § 40 mom. 1 i förordningen om landsting den 21

mars 1862.

De till ärendet hörande handlingar skola riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all

kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Axel Schotte.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 215 käft. (Nr 277.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungt. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 277.

Förslag1

till

Lag

om ändrad lydelse av § 2 mom. 1, 2, 3 och 4, § 18 samt § 40 mom. 1

i förordningen om landsting den 21 mars 1802.

Härigenom förordnas, att § 2 mom. 1, 2, 3 och 4, § 18 samt § 40

mom. 1 i förordningen om landsting den 21 mars 1862 skola erhålla

följande ändrade lydelse:

§ 2.

1. För val av landstingsman indelas länet i valkretsar, särskilt

för landsbygden och särskilt för städerna.

För varje valkrets utses, oavsett dess folkmängd, en landstingsman

och därutöver efter folkmängden en landstingsman för varje fullt tal

av 4,000.

2- Domsaga med en folkmängd av 24,000 eller däröver skall

delas i valkretsar under iakttagande, att för varje valkrets komma att

utses minst tre, högst sex landstingsmän; att området för varje valkrets

skall kunna omslutas med en sammanhängande gränslinje; att delning

av domsaga, som utgöres av flera tingslag eller härad, verkställes, där

sådant utan avvikelse från redan givna regler kan ske, efter tingslag

eller härad; samt att eljest delning i valkretsar sker efter kommuner.

Utan hinder av vad nu är sagt må dock av tingslag bildas valkrets

med mindre folkmängd än 8,000, då synnerliga skäl därtill äro.

Med tingslag förstås sådan del av domsaga, som utgör egen domkrets.

Domsaga, vars folkmängd ej uppgår till 24,000, utgör en valkrets;

dock att, där folkmängden överstiger 20,000 eller samfärdsmedlens bristfällighet

eller andra liknande orsaker påkalla domsagans delning, domsagan

må, där så lämpligen kan ske, delas i två valkretsar; skolande

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 277.

3

vid en sådan delning iakttagas vad ovan för delning av större domsaga

finnes stadgat.

Höra delar av samma domsaga till olika landstingsområden, bildar

varje del en valkrets.

3. Stad, vars folkmängd uigör minst 8,000, bildar egen valkrets.

Stad med mindre folkmängd än 8,000 skall förenas med annan eller

andra sådana städer till en valkrets med minst 8,000, högst 16,000 invånare.

Kan förening ej sålunda ske, eller skulle den medföra synnerlig

olägenhet, må stad eller städer bilda en valkrets, ändå att folkmängden

däri ej uppgår till 8,000.

4. Därest det antal landstingsmän, som med tillämpning av nu

meddelade föreskrifter bör utses inom ett län, icke uppgår till tjugu,

skall såsom grund för rättigheten att efter folkmängden välja ombud

till landstinget bestämmas lägre tal än det uti mom. 1 antagna, på det

att landstingsmännens antal för hela länet må uppgå till minst tjugu;

och skall i övrigt vid valkretsindelningen för landsbygden iakttagas,

att landstingsmännens antal för varje valkrets ej må vara lägre än tre

eller högre än sex.

§ 18-

Landstingets lagtima möte kan fortfara sex helgfria dagar. Skulle

likväl de i stadgad ordning till behandling upptagna ärenden vara av

den mängd och omfattning, att behandlingen av desamma icke hinner

avslutas inom denna tid, må landstinget kunna förlänga tiden för sin sammanvaro

med ytterligare högst fyra helgfria dagar.

§ 40.

1. För att såsom landstingets beslut gälla, skall i följande ämnen

erfordras, att två tredjedelar av de avgivna rösterna om beslutet

sig förenat:

a) beslut, att domsaga med mindre folkmängd än 24,000 skall delas

i valkretsar; att av tingslag skall bildas valkrets med mindre folkmängd

än 8,000; eller att stadsvalkrets med mindre folkmängd än 8,000 skall

bildas i fall, då sådant ej är en ovillkorlig följd av vad i § 2 mom. 3

är stadgat;

b) underkännande av någons behörighet att såsom ledamot i landstinget

taga inträde eller medgivande, varom i § 32 sägs;

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 277,

c) påläggande av avgifter, som erfordra uttaxering för längre tid

än fem år;

d) beviljande av anslag till nya ändamål eller behov;

e) beviljande av anslag, vartill medel skola anskaffas genom upplåning;
f)

upptagande av lån, ställt på längre återbetalningstid än fem år,

eller ingående av borgen;

g) avhändande av fast egendom eller därifrån härflytande rättighet;

hj förlängning av landstings lagtima möte utöver sex helgfria dagar;

och

i) uppskov till nästa landsting av väckta frågor.

Denna lag skall, såvitt angår frågan om förlängning av landstings

lagtima möte utöver sex helgfria dagar, gälla från och med den 1 september

1918. Bestämmelserna i lagen i övrigt träda i kraft den 1 januari

1922; skolande indelning i valkretsar och fastställande av antalet

landstingsmän för de särskilda valkretsarna år 1921 ske med tillämpning

av dessa bestämmelser.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 277.

Utdrag av protokollet över civilärenden, kallet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott den 12

april 1918.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Helen er,

Statsråden Petersson,

Schotte,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Under,

Thorsson.

Departementschefen, statsrådet Schotte anförde:

Enligt Kungl. Maj:ts beslut hava ett flertal frågor om ändringar i

kommunalförfattningarna förelagts innevarande års riksdag till prövning.

Åtskilliga av dessa ändringsförslag beröra landstingsförordningen.

Jag ber nu få underställa Kungl. Maj:t även ett par andra frågor om

ändring i denna förordning, vilka synts mig vara av den mera fristående

natur, att de lämpligast böra särskilt för sig upptagas till behandling.

Jag åsyftar härvid dels frågan om likställighet mellan städer och

landsbygd i avseende å grunderna för bestämmande av antalet representanter

i landsting, dels ock spörsmålet om utsträckning av tiden

för lagtima landstings sammanvaro; och ber jag att härvid till en början

få upptaga förstnämnda fråga till behandling.

s. 6 Kontrollera mot PDF

Tillkomsten

av fjällande

bestämmelser,

6 Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 277.

I. Likställighet mellan städer och landsbygd i avseende å grunderna för

bestämmande av antalet representanter i landsting.

Frågan härom har i anledning av väckta motioner varit föremål

för riksdagens prövning såväl vid 1914 års senare riksdag som vid

riksdagarna 1915, 1916 och 1917. Angående tillkomsten av nu gällande

stadganden om grunderna för bestämmande av antalet landstingsmän

i stads- och lantvalkretsar lämnades av konstitutionsutskottet vid

förstnämnda riksdag en redogörelse av följande innehåll:

Enligt landstingsförordningens ursprungliga bestämmelser valdes en landstingsman

för varje stad med 2,500 invånare eller därunder samt ytterligare en

för. varje fullt tal av 2,500. För landsbygden åter valdes en landstingsman för

varje. härad eller tingslag, vars folkmängd utgjorde 5,000 eller därunder, samt

ytterligare en för varje fullt tal av 5,000. Den i förhållande till folkmängden

starka representation i landstingen, som sålunda tillerkänts städerna, motiverades

av kommunallagskommittén i dess år 1859 avgivna betänkande sålunda: »--

— — på. det den numeriska undervikt, vari städernas ombud alltid komme att

befinna sig i förhållande till antalet av häradenas ombud, i sin mån måtte få en

motvikt, har det förhållande härvid blivit iakttaget, att i städerna hälften av den

folkmängd, som i häradena skulle berättiga till att utse ett ombud, ansetts böra

för de förra grundlägga samma berättigande.» Allmänna besvärs- och ekonomiutskottet,

som vid 1859—1860 års riksdag avgav yttrande över kommunallagskommitténs

förslag, fann den föreslagna starkare representationen för städerna utgöra

en säkerhet emot »varje obehörig övervikt inom landstingen å landsbygdens sida».

Vid frågans behandling i riksstånden gjordes densamma till föremål för debatt

i prästeståndet och i borgarståndet i samband med det särskilt i borgarståndet

mycket omstridda spörsmålet, huruvida städerna överhuvud taget borde deltaga

i landstingen eller icke. Av åtskilliga talare gjordes gällande, att även om städerna

tillerkändes en i förhållande till deras folkmängd så stark representation,

som kommitterade föreslagit, de dock skulle komma att sakna nödigt inflytande

inom tingen samt riskera förtryck från landsbygdens sida, särskilt i ekonomiskt

hänseende. En talare, Lars Hjerta, förmenade till och med, att den föreslagna

representationsrätten för städerna innebure en orättvisa emot dem, enär städerna

hade en vida större skatteförmåga än landsbygden och därför borde äga representationsrätt

i förhållande härtill. Å andra sidan gjordes däremot gällande, att

de framställda betänkligheterna saknade grund. Vad kommitterade föreslagit

blev också godkänt.

Landstingsförordningens bestämmelser i denna punkt förblevo orubbade

ända till rösträttsreformen år 1907 — 1909. Först när frågorna om den kommunala

rösträtten och om den proportionella valmetodens införande vid landstingsmannavalen

upptogos i 1907 års kungliga propositioner, föreslogos även, i samband

med den förändrade valkretsindelning, som måste genomföras i och för

dessa proportionella val till landstingen, nya grunder för antalet landstingsmän

från varje valkrets. Kungl. Maj:t föreslog, att varje landstingsvalkrets skulle välja en

representant oberoende av dess invånareantal samt ytterligare en på landet för

varje fullt tal av 5,000 och i stad för varje fullt tal av 3,000. Den föreslagna

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kmif/t. Mnj:ts Natt. Proposition AV 277.

inskränkningen i städernas representation motiverades av föredragande departementschefen,

därmed, att proportionell mellan städernas och landsbygdens representation

på grund av den förhållandevis större folkökningen i städerna givit

städerna en gynnsammare ställning, än man vid landstingsförordningens genomförande

beräknat, samt att dessutom den föreslagna valkretsindelningen skulle

medföra en ytterligare förskjutning till städernas förmån av proportionen mellan

städernas och landsbygdens ursprungliga representation i landstingen. Vad

Kungl. Maj:t föreslagit blev av riksdagen utan debatt antaget.

Uti en vid förstberörda riksdag i andra kammaren väckt motion

(n:r 119) bär herr Johansson i Brånalt, med instämmande av fyra andra

ledamöter, hemställt, att riksdagen ville besluta sådan ändring av landstingsförordningen,

att städer och landsbygd bleve fullt likställda i avseende

å det antal landstingsmän, som de olika valkretsarna ägde rätt

att välja i förhållande till folkmängden, sålunda att det invånarantal,

som skulle utgöra grunden för val av varje landstingsman, bestämdes

till ett fullt tal av 4,000 i såväl stads- som lantvalkretsar.

Till stöd för sitt yrkande anförde motionären i huvudsak, att skäl

numera syntes saknas för bibehållande av den stadg-ade olikheten mellan

stad och land, vilken ej vore överensstämmande med rättvisa och

billighet. Motionären erinrade i detta samband om det inflytande, valen

av landstingsmän äga å valen till riksdagens första kammare, samt

framhöll, att den liknande företrädesrätt, städerna ursprungligen haft

vid valen till andra kammaren, bortfallit vid införandet av den allmänna

rösträtten vid dessa val. Till stöd för sitt förslag beträffande det invånarantal,

som borde läggas till grund för bestämmandet av landstingsmännens

antal, anförde motionären, att det syntes honom riktigast

att välja en medelväg mellan de nu gällande siffrorna.

I det utlåtande över motionen, som avgavs av konstitutionsutskottet

(m 12), anförde utskottet, efter nyssnämnda redogörelse för tillkomsten

av nu gällande stadganden i ämnet:

Såsom framginge av den lämnade redogörelsen för de ifrågavarande bestämmelsernas

tillkomst, hade rätten för städerna att i förhållande till sin folkmängd

erhålla en starkare representation i landstingen än landsbygden föranletts av eu

strävan att trygga städernas intressen emot att undertryckas från landsbygdens

sida, i det att man hyst farhågor för att inom landstingen intressemotsatser

skulle uppstå mellan landsbygd och städer, samt städerna härvid på grund av

sm ringare folkmängd kunde bliva lidande, därest de i fråga om rätten att välja

representanter jämställdes med landsbygden. Det syntes utskottet, att utveck1

ingen sedan ar 1862 gatt i den riktning, att dessa skäl icke längre hade samma

giltighet som förut. I regel torde nämligen numer några större motsättningar

mellan landsbygd och städer knappast förekomma inom landstingen. Å landsbygden

hade också eu stor mängd samhällen uppstått, som, ehuru de i admini
-

Riksdagen

1914 B.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Riksdagen

1915.

9 Kungi. Mnj:ts Nåd. Proposition Nr 277.

strativt hänseende fortfarande tillhörde denna, dock vore av mer eller mindre utpräglad

stadstyp. Och slutligen hade den genom inflyttning och andra omständigheter

starka folkökningen i städerna samt den under de senaste decennierna

livliga stadsbildningen gått i riktning av en utjämning mellan landsbygdens och

städernas inbördes folkmängdsförhållanden. Som framginge av en vid utskottets

utlåtande fogad tablå, hade denna förskjutning av befolkningsförhållandena till

minskning av landsbygdens övermakt icke minst fortgått efter 1907, då nu gällande

grunder för representationen i landstingen fastställdes. Det förliölle sig

också som motionären påpekat, att genom den olikhet i städernas och landsbygdens

representation i landstingen, som nu vore gällande, de i landstingen

deltagande städerna erhölle på valen till första kammaren ett större inflytande

än landsbygden.

Emellertid funne sig utskottet icke kunna på grund av den föreliggande

motionen tillstyrka någon åtgärd i dess syfte. Erågan vore nämligen av den

betydelsefulla och grannlaga natur, att den för sitt allsidiga bedömande krävde

en ingående prövning av åtskilliga olika omständigheter, som vid en rubbning

av dessa grunder för landstingens sammansättning måste komma i betraktande,

och tillräckligt material för en sådan prövning förelåge icke. Härtill komme, att

några allmännare önskningar i den av motionären angivna riktningen icke, så

vitt till utskottets kännedom kommit, blivit framställda.

Utskottets avstyrkande hemställan blev av riksdagens kamrar bifallen.

Vid 1915 års riksdag upprepade samme motionär sitt yrkande

(motion nr 66 i andra kammaren). Konstitutionsutskottet (utlåtande

nr 7) avstyrkte motionen även denna gång och anförde bland annat

följande:

I likhet med konstitutionsutskottet vid 1914 års B-riksdag ansåge utskottet,

att någon lagändring i den av motionären avsedda riktningen ej kunde vidtagas

utan en ingående undersökning av de olika omständigheter, som föranlett den

nu bestämda olikheten i landsbygdens och städernas representation inom landstingen

och som alltjämt måste tagas i betraktande. Någon sådan undersökning

hade motionären dock ej heller denna gång sökt åvägabringa. Han hade, utan

någon utredning i sak, liksom föregående år inskränkt sig till att föreslå, att

utan vidare en ny gemensam grund för antalet landstingsmän från såväl stadssom

lantvalkretsar skulle införas i landstingsförordningen, nämligen val av en

landstingsman för varje 4000-tal invånare.

För att åtminstone i någon mån kunna bedöma verkningarna av en dylik

lagändring hade utskottet med ledning av siffrorna för 1912 och 1914 års landstingsmannaval

verkställt en undersökning med avseende å sex län i riket. Det

hade därvid, såsom av en i utskottets utlåtande intagen tablå framginge, visat

sig, att i de län undersökningen omfattat landsbygdens representantantal skulle

ökas med 53 och städernas minskas med 19; den totala ökningen av landstingsmän

i ifrågavarande län komme sålunda att uppgå till 34. Om proportionen antoges

i stort sett hava sin motsvarighet för samtliga län i riket, skulle detta innebära

eu ökning av landsbygdens representantantal med över 200 och en minsk
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:tu Nåd. Proposition Nr 277. 9

ning av stadsrepresentanternas antal med över 70; alltså under nämnda förutsättning

eu totalökning av antalet landstingsmän med omkring 130. Dessa siffror

vore visserligen blott ungefärliga, men gåve dock otvivelaktigt vid handen,

vilka väsentliga rubbningar i landstingens sammansättning den ifrågasatta ändringen

av landstingsförordningen skulle åstadkomma.

Det visade sig ävenledes vid en undersökning av landstingsmännens antal

från stads- och från lantvalkretsar, att den numeriska övervikt, som landsbygden

ägde i landstingen gentemot de däri deltagande städerna, alltjämt vore högst avsevärd.

Så överstege stadsrepresentanternas antal allenast i två landstingsområden

eu tredjedel av landstingsmännens antal, uppginge i ett landstingsområde

till jämnt nämnda kvot samt komme icke i något av övriga tjugutre upp till

tredjedelen av landstingsmännens totalantal. Även detta förhållande syntes utskottet

ådagalägga, att något behov att nu företaga en så genomgripande omreglering

till landsbygdens förmån, som motionären föresloge, icke förelåge. Härtill

komme, att motionären lika litet nu som vid sistlidne riksdag förebragt några

bevis för att önskningar om en dylik omreglering skulle förefinnas.

Utskottets hemställan bifölls av båda kamrarna.

Vid 1916 års riksdag hemställde herr Olausson i en inom andra

kammaren avgiven motion (nr 14), att riksdagen måtte i skrivelse till

Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning

om sådan ändring i landstingsförordningen, att stad och land erhölle

lika representationsrätt vid val av landstingsmän, samt för nästa års

riksdag framlägga förslag i ämnet.

Till stöd för sin hemställan anförde motionären följande:

»Under de senaste riksdagarna ha motioner framkommit om sådan ändring

i landstingsförordningen, att såväl land som stad skulle erhålla lika representationsrätt

vid val av landstingsmän. Dessa motioner hava dock i brist på utredning

avstyrkts av vederbörande utskott och av riksdagen lämnats utan avseende.

Frågan om lika representationsrätt är dock av så stor betydelse, att den

med snaraste torde böra utredas genom riksdagens försorg. Att framföra alla

de skäl, som tala för avskaffande av den gamla från ståndstiden härstammande

orättvisan, att städerna skola äga nära nog dubbel representationsrätt emot landsbygden,

torde vara överflödigt, då de äro av alla kända och ingen numera torde

kunna med några som helst sakskäl framträda och taga dem i försvar.

Därmed att städer och landsbygd erhållit lika representationsrätt vid val

till andra kammaren har det sista skälet bortfallit för att bibehålla olika representationsrätt

vid val av första kammarens väljareförsamling.

Genom införande av den proportionella valmetoden vid val till riksdagens

första kammare har ett ytterligare skäl tillkommit för avskaffande av denna orättvisa.

Vid majoritetsval kunde städernas representanter ej utöva något för dem

fördelaktigt inflytande vid valen till första kammaren av det skäl, att de i landstingen

trots sin stora representationsrätt voro i minoriteten. I och med tillämpningen

av den proportionella valmetoden äro de i tillfälle att insätta representanter

i första kammaren i förhållande till sin numerär. De kunna sålunda numera

insätta i första kammaren nära nog dubbelt så många representanter som

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt 245 höft. (Nr 277.) 2

Riksdan eu

1916.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 277.

landsbygden i förhållande till folkmängden. Detta utgör otvivelaktigt eu stor

orättvisa, som med skyndsamhet måste avskaffas.

Vad angår landstings uppgifter i övrigt finnas ej heller några skäl som

tala för bibehållandet av denna orättvisa. Bland dessa uppgifter torde i främsta

rummet kunna nämnas sjukvården och kommunikationerna. I dessa såväl

som i alla övriga uppgifter, som det tillkommer landstingen att taga vård om,

finnas numera inga olika intressen mellan stad och land.»

Konstitutionsutskottet yttrade i sitt utlåtande i anledning av motionen

(nr 20), efter att hava redogjort för utskottets ovan återgivna uttalanden

i frågan vid de båda närmast föregående riksdagarna:

»Det framgår av dessa uttalanden, att konstitutionsutskottet vid 1914 och

1915 _ års riksdagar icke ställt sig principiellt avvisande mot tanken på en utjämning

av städernas och landsbygdens representationsrätt i landstingen. 1914

års utskott har påvisat, att de skäl, som vid landstingsinstitutionens införande

föranledde bestämmelserna om en starkare representation för städerna än för

landsbygden, icke längre äga samma giltighet som förr, och vid 1915 års riksdag

upprepade utskottet samma uttalande. När motionerna vid dessa riksdagar

avstyrktes, berodde detta närmast därpå, att i dem framställdes yrkande om

en omedelbar lagändring, utan att motionären förebragt någon som helst utredning

i ärendet eller tagit hänsyn till de övriga frågor rörande valen till landsting,

vilka kunna stå i samband med en utjämning av grunderna för städers och

landsbygds representation. Utskottet vid 1914 års riksdag sammanfattade dessa

skäl mot ett bifall till den då väckta motionen så, att förevarande spörsmål är

av den betydelsefulla och grannlaga natur, att den för sitt allsidiga bedömande

kräver en ingående prövning av åtskilliga olika omständigheter, som vid en rubbning

av dessa grunder för landstingens sammansättning måste komma i betraktande,

och att tillräckligt material för en sådan prövning icke förelåge.

Den nu förevarande motionen av herr Olausson utmynnar icke, såsom de

föregående, i yrkande på omedelbar lagändring, utan föreslår skrivelse till Kungl.

Maj:t med begäran om fullständig och allsidig utredning samt därpå grundat

förslag. Gentemot denna motion föreligga alltså icke de huvudsakliga betänkligheter,

som med skäl gjordes gällande mot 1914 och 1915 års förslag. Å andra

sidan synes det utskottet tydligt, att det principiella erkännande, som redan 1914

års konstitutionsutskott gav själva grundtanken om en utjämning mellan städernas

och landsbygdens representationsrätt i landstingen, icke blott bibehåller sitt

fulla berättigande, utan också numera måste givas med ökad styrka. Den hittills

rådande olikheten mellan städer och landsbygd i detta avseende ter sig alltmera

såsom ett privilegium för de förra, för vilket ej längre finnas tillräckliga

skäl, och kravet på en förändring börjar, sedan uppmärksamheten blivit fäst på

frågan, allt starkare framträda. Utskottet kan i detta avseende bl. a. hänvisa till

de önskemål i denna riktning, som framkommit även i motiveringen till de av

herr Kvarnzelius m. fl. och herr Eden in. fl. väckta motionerna angående förändringar

i den kommunala rösträtten. Vid sådant förhållande anser sig utskottet

böra tillstyrka en skrivelse till Kungl. Maj:t i den av herr Olausson väckta

motionens syfte.»

På grund av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 277.

11

låta verkställa utredning, huruvida och på vad sätt sådan förändring i

förordningen om landsting kunde vidtagas, att den olikhet, som

förefunues mellan landsbygd och städer i avseende å valkrets- och

representationsbestämmelser för val av landstingsmän, utjämnades, samt

för ''riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Mot sistberörda utlåtande anmäldes reservationer dels av herr Bellinder

m. fl., dels ock av herr Räf.

Förstnämnda reservanter anförde:

»Allt från landstingsförordningens tillkomst Lava städerna tillerkänts en i

förhållande till folkmängden stark representation. Skälet har varit, att härigenom

»en motvikt skulle beredas mot den numeriska undervikt, vari städernas

ombud alltid komme att befinna sig i förhållande till häradenas ombud.» Detta

skäl angives i kommunallagskommitténs betänkande av år 1859 och liknande synpunkter

framhållas av allmänna besvärs- och ekonomiutskottet, som vid 1859—

1860 års riksdag avgav yttrande över kommitténs förslag. Även om förhållandena

numera i viss mån förändrats, måste dock fortfarande det framhållna skälet

anses i avsevärd grad bärande. Dessutom har en utjämning på området vidtagits

genom 1909 års kommunala rösträttsreform. Frågan har därjämte en ganska

vittgående politisk betydelse genom dess inverkan på första kammarens sammansättning.

Några allmännare önskningar i den av motionen angivna riktningen

hava icke, så vitt till vår kännedom kommit, framställts. Frågan får därför betraktas

som ett led i det allmänna kravet på förändring från grunden av hela

vår kommunala författning, som på senare tider från vissa håll framförts. Det

framhålles också i några av de motioner med angivet syfte, som vid innevarande

års riksdag blivit framförda, att jämväl hithörande fråga bör tagas i beaktande.

Vid sådant förhållande och då vi ej finna skäl föreligga att tillmötesgå

detta krav samt ej någon omständighet blivit framhållen, på grund varav den

ifrågasatta förändringen i och för sig skulle anses nödig eller nyttig, hemställa

vi, att herr Olaussons ifrågavarande motion ej måtte till någon riksdagens åt

gärd föranleda.»

Herr Räf anförde i sin reservation, att han, med hänsyn till den

politiska karaktären av ifrågavarande val, ansåge, att någon förändring

av förordningen om landsting ej borde förekomma annat än i sammanhang

med en motsvarande förändring av den kommunala rösträtten i

syfte att motväga det politiska inflytande, som enbart en förändring av

landstings förordningen kunde medföra.

Utskottets hemställan bifölls av andra kammaren, men avslogs av

den första.

Vid 1917 års riksdag väckte herr Johansson i Brånalt ånyo motion

i ämnet (andra kammaren nr 129), därvid motionären anslöt sig

till det av herr Olausson nästföregående år framställda yrkandet.

Riksdagen

1917.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Departe
ments
chefen.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 277.

Konstitutionsutskottet (utlåtande nr 3) anslöt sig till den ståndpunkt

i frågan, som intagits av 1916 års konstitutionsutskott, och gjorde

enahanda hemställan. Reservationer avgåvos även nu av samma innehåll

sorn nästföregående år. Utskottets hemställan blev även denna

gång bifallen av andra kammaren, men avslagen av den första.

Då de två första motionerna i förevarande ämne icke förmådde

tillvinna sig konstitutionsutskottets förord, torde detta, såsom även av

1916 års utskott framhölls, icke hava berott på något principiellt ogillande

av önskemålet om likställighet i angivna hänseende mellan stad

och land, utan fastmer på den form, vari detta önskemål i nämnda

motioner framkom. Redan vid behandlingen i andra kammaren av

1914 års motion uttalades sålunda från olika håll den uppfattningen,

att frågan förtjänade att upptagas till övervägande och att tiden syntes

vara inne att taga ett steg i riktning mot utjämning av proportionen

mellan stads- och landsbygdsrepresentanterna i landstingen. Samma

synpunkt har, såsom även i 1916 års utskottsbetänkande erinrats, framkommit

i motiveringen till vissa vid 1916 års riksdag väckta motioner

om ändringar i den kommunala rösträtten. I dessa motioner

framhölls särskilt, att vid utredning av frågan om avskaffande av

rösträttens hela nuvarande gradering även spörsmålet om en utjämning

av städernas och landsbygdens representation i landstingen syntes

komma i ett nytt läge och böra upptagas till allvarligt övervägande.

Vidare har, såsom nämnts, andra kammaren såväl år 1916 som år 1917

— båda gångerna utan votering — biträtt konstitutionsutskottets förslag

om skrivelse till Kung], Maj:t med begäran om utredning i ämnet.

På grund av vad sålunda i saken förekommit har jag ansett

mig äga fullgiltiga skäl att nu upptaga frågan till ingående övervägande.

Jag har därvid jämväl för egen del kommit till den uppfattning, att

tiden nu är inne att vidtaga åtgärder för avskaffande av den påtalade

olikheten i städernas och landsbygdens representation. Jag stöder

mig härvid i första hand på de skäl till förmån för en ändring, vilka

framlagts i de olika utskottsbetänkandena i frågan och särskilt i 1916

års betänkande. Särskilt beaktansvärt synes mig i detta hänseende vad

som anförts om såväl det successiva bortfallandet av de motsättningar,

som vid författningens tillkomst kunde, såsom ett arv från ståndsrepresentationens

tid, göra sig gällande mellan land och stad, som även den

efter hand fortgående utjämningen av den förut skarpa åtskillnaden

mellan landsbygdens och städernas struktur. I den mån dessa utjämningstendenser

få verka, bortfaller tydligen själva grunden för den an
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj:ts Nätt. Proposition Nr 277.

13

givna olikheten. Utjämningen i politiskt inflytande mellan land och

stad har blivit genomförd vid andra kammarvalen. Att låta olikheten

alltjämt kvarstå vid valen av urväljarna till första kammaren kan då

ej längre i och för sig anses såsom önskvärt.

Några verkligt bärande principiella invändningar mot förslaget hava,

såvitt jag kunnat finna, ej heller framkommit. Den onekligen betydande

underlägsenhet, vari städerna, oaktat sin relativt större representation,

till en början befunno sig gentemot landsbygden, har numera

undergått en avsevärd förskjutning till städernas favör, oaktat städernas

representationsrätt, såsom nämnts, nyligen något minskats. Detta förhållande

framgår med tydlighet av en tablå, som jag låtit upprätta och

vilken torde som bilaga 1 få vidfogas protokollet. Den förskjutning, som

sålunda ägt rum, torde utan tvivel komma att ytterligare fortgå. Det förhållandet,

att städernas folkmängd genom inflyttningar från landsbygden

och inkorporeringar avsevärt ökas, medan landsbygdens i stort

sett står stilla, medför — såsom vid ärendets behandling i första

kammaren år 1917 framhölls — den verkan, att tid efter annan en ny

stadsrepresentant tager säte i landstingen, under det att ökning av

representanterna från landsbygdens sida sällan förekommer. Av förenämnda

tablå framgår, att utvecklingen redan nu gått därhän, att den

proportion mellan landsbygds- och stadsrepresentanter, som erhölls genom

landstingsförordningens ursprungliga bestämmelser, nu skulle komma

att i stort sett uppehållas, även om städernas representantantal beräknades

efter samma grund som den för landsbygden gällande. Den ökning

i antalet landstingsmän, som städerna vinna genom sin antydda bättre

ställning, är sålunda en förmån, som beredes dem utöver vad kommunallagskommittén

å sin tid räknade med. Några skäl för att i detta hänseende

gå längre än nämnda kommitté avsåg hava emellertid, såvitt jag

kunnat finna, alldeles icke anförts. De invändningar, som grundats på

ett fortfarande behov av en förmånligare ställning för städerna, synas

mig därför icke förtjäna beaktande.

Enahanda är förhållandet med de invändningar, som baserats på

frågans sammanhang med övriga spörsmål om ändring i de kommunala

rösträttsbestämmelserna, därest nämligen dessa spörsmål finna sin

lösning i den riktning, varom Kungl. Maj:t under de närmaste dagarna

torde komma att framlägga förslag. Under denna förutsättning bliver

nämligen berörda sammanhang närmast ett skäl för att även förevarande

fråga nu upptages till prövning.

Det har även, såsom förut nämnts, anmärkts, att några allmännare

önskningar om en förändring härvidlag icke skulle förefinnas å lands
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 277.

bygden. Att dylika önskningar finnas, synes mig dock framgå av de

upprepade motionerna i ämnet. Att några livligare opinionsyttringar i

sådan riktning ej förekommit, lärer väl sammanhänga med det av 1915

års utskott klarlagda förhållandet, att landsbygdens representanter dittills

i. samtliga landsting befunnit sig i en betydande majoritet. Vad

åter sistberörda förhållande angår, kan det visserligen, såsom nämnda

utskott anfört, synas tyda på, att något särskilt behov av omreglering

icke för närvarande föreligger, men detsamma synes dock icke i och

för sig kunna anses såsom något skäl för att bibehålla en å olikhet i

representationsrätt grundad anordning, för vilken inga objektivt bärande

skäl föreligga.

Det har slutligen under ärendets tidigare behandling anmärkts, att

frågan i då föreliggande skick icke varit föremål för nöjaktig utredning.

De brister, som härutinnan förefunnits, har jag sökt avhjälpa. Då

emellertid behovet av utredning mindre synes mig hava gjort sig gällande

beträffande frågans principiella sida än rörande vissa därmed

förknippade detaljspörsmål, torde de resultat, som utredningen ämnat,

lämpligen böra i sammanhang med dessa spörsmål i det följande beröras.

Utgår man alltså från, att ett och samma folkmängdstal bör vara

bestämmande för städers och landsbygds representation i landstingen,

framstår till besvarande spörsmålet, huruvida något skäl vidare förefinnes

för att bibehålla den nu gällande åtskillnaden mellan land och stad i avseende

å valkretsindelningen. Då emellertid denna åtskillnad vunnit

hävd och då dess avskaffande måhända skulle synas städerna ägnat att

medföra eu ytterligare förskjutning till deras nackdel, har jag ej ansett

mig äga tillräckliga skäl att föreslå någon ändring i detta hänseende,

utan förutsätter bibehållande av den gällande bestämmelsen, att varje län

indelas i valkretsar, särskilt för landsbygden och särskilt för städerna.

I fråga åter om sättet för valkretsarnas bestämmande torde gällande

föreskrifter påkalla ändring. Dess innebörd beror emellertid av vilket

folkmängdstal, som tages till utgångspunkt för representantantalets bestämmande.

I sistnämnda hänseende har, såsom nämnts, i de första två motionerna

i ämnet föreslagits ett tal av 4,000 såsom utgörande en medelväg

mellan de nu bestämda talen 3,000 och 5,000. I fråga om det

sålunda föreslagna talet har 1915 års utskott anmärkt, att detsamma

skulle medföra en ungefärlig ökning av antalet landstingsmän i hela

riket med 130. Jag har i detta avseende låtit utföra en ytterligare

beräkning, vilken som bilaga 2 torde få vidfogas protokollet. Denna

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 277.

15

nar lämnat till resultat, att talet 4,000 skulle medföra eu ökning av antalet

landsbygdsrepresentanter med 196 och en minskning av stadsrepresentanterna

med 71. ökningen av antalet landstingsman i hela riket

skulle sålunda utgöra 125. Otvivelaktigt visa dessa beräkningar, att

en ändring, sådan som föreslagits, skulle, såsom utskottet även anfört,

medföra en väsentlig rubbning i landstingens sammansättning. Talet

5,000 skulle emellertid i detta hänseende medföra en liknande verkan

i motsatt riktning. Dess antagande som gemensam norm skulle nämligen,

såsom likaledes framgår av nyssnämnda tabell, föranleda en

minskning av antalet landstingsmän i hela riket med 112. Då denna

minskning komme att nästan uteslutande drabba städerna, är det att

antaga, att detta alternativ skulle för dem förefalla betydligt mindre

tilltalande. Detsamma synes därför ej böra väljas, ehuru därmed vore

förenad den fördel, att valkretsindelningen å landsbygden skulle kunna

lämnas orubbad. Motsvarande fördel skulle för städernas del vara förenad

med väljande av talet 3,000. Den ökning i antalet landsbygdsrepresentanter,

som härav bleve eu följd, — ej mindre än 540 — bleve

emellertid så betydande, att densamma icke synes lämplig. Från det beståendes

synpunkt vore måhända mest önskvärt, att ett tal valdes, som i stort

sett bibehölle landstingsmännens antal vid det nuvarande och således läte

minskningen i städernas representation motsvaras av en lika stor ökning

i landsbygdens. Ett sådant tal skulle uppenbarligen komma att ligga

mellan 4,000 och 5,000. En olägenhet därmed vore dock, att detsamma

såsom icke varande jämnt tusental mindre väl lämpar sig att

läggas till grund för valkretsindelningen. Därjämte kan även mot detta

invändas, att den därigenom uppkommande minskningen av antalet

landstingsmän från städerna givetvis blir större än om siffran 4,000

väljes.

Jag har efter övervägande av dessa förhållanden stannat vid att

såsom lämplig grund föreslå talet 4,000. Härav föranledd ändring bör

alltså ske i § 2 mom. 1 av landstingsförordningen.

Jag återgår härefter till frågan om den föreslagna förändringens

inverkan å valkretsindelningen. I detta hänseende synes lämpligast, att

de tal, som nu i § 2 mom. 2 och 3 av förordningen angivas för land respektive

stad och vilka utgöra jämna multiplar av de nu gällande grundsiffrorna

5,000 respektive 3,000, ändras till att utgöra motsvarande multiplar av

4,000. Jag förbiser härvid icke, att andra möjligheter finnas. Med

hänsyn därtill att nu gällande bestämmelser om det antal landstingsmän,

som varje valkrets skall utse, torde böra bibehållas orubbade,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 277.

bar jag emellertid ansett det av mig nyss angivna förfaringssättet vara

att föredraga.

Under behandlingen i första kammaren av 1917 års motion liksom

även i vissa av de avgivna reservationerna mot utskottsutlåtandena i

ämnet anmärktes bland annat, att den ifrågasatta ändringen kunde medföra

verkningar av politisk betydelse genom dess inverkan å första kammarens

sammansättning. Närmast torde härmed hava avsetts den verkan i berörda

hänseende, som skulle följa av den relativa minskningen av stadsrepresentanternas

antal. Därjämte kan emellertid tänkas, att den ändring i

vissa valkretsars struktur, som ändringen medför, kan draga med sig

någon förskjutning i partiställningen. Att i detalj söka beräkna, vilka

verkningar i nu angivna båda hänseenden kunna uppstå, skulle kräva en

alltför omfattande utredning, som dessutom alltid i viss mån skulle nödgas

bygga på obekanta faktorer, då ju frågan om valkretsarnas bestämmande

i sina enskildheter ligger i händerna på vederbörande landsting

själva. Jag har därför ansett mig sakna skäl att föranstalta om eu dylik

utredning. I alla händelser torde man kunna utgå från, att dessa

politiska biverkningar skola bliva av jämförelsevis ringa betydelse.

De ändringar, som sålunda föreslås i § 2 mom. 1—3, föranleda jämkningar

i avfattningen av § 2 mom. 4 och § 40 mom. 1 av förordningen.

De nu ifrågavarande ändringarnas ikraftträdande synes böra ske

samtidigt med ikraftträdandet av det förut i dag framlagda förslaget

om avskaffande av valkretsarnas nuvarande fördelning i grupper. Ändringarna

torde sålunda böra lända till efterrättelse från och med den

1 januari 1922, dock att desamma redan år 1921 skola tillämpas vid

fastställandet av indelningen i valkretsar för 1922 års val samt av det

antal landstingsmäu, som vid detta val skall för varje valkrets utses. Därjämte

torde böra gälla, att tjänstgöringstiden för de landstingsman

och suppleanter, som härefter, men före den 1 januari 1922 utses, skall

utgå den 31 augusti 1922. Då emellertid stadgande i sistnämnda avseende

införts i de övergångsbestämmelser, som fogats till förenämnda förslag

om avskaffande av valkretsarnas nuvarande fördelning i grupper, torde

stadgandet ifråga ej böra upptagas jämväl i nu förevarande sammanhang.

II. Utsträckning av tiden för lagtima landstings sammanvaro.

Rörande den tid, landstings lagtima möte må fortfara, innehållas

bestämmelser i § 18 landstingsförordningen. Enligt detta stadgande,

som oförändrat kvarstått alltsedan förordningens tillkomst, kan landstingets

lagtima möte fortfara sex helgfria dagar. Skulle likväl något i

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 277.

17

stadgad ordning till behandling upptaget ärende fordra längre överläggning,

än att beslut inom denna tid hinner fattas, må landstinget,

därest minst tre fjärdedelar av dess såsom närvarande på landstinget

antecknade medlemmar därom överenskomma, kunna förlänga tiden för

sin sammanvaro med ytterligare högst två helgfria dagar. Kommunallagskommittén,

vars förslag upptog en i allt väsentligt likalydande bestämmelse,

motiverade densamma med att det ansetts nödigt att för

sammanvaron bestämma viss tid, varutöver den icke skulle få sträckas,

och detta bland annat därför, att landstingsmännen, som utan ersättning

skulle komma att såsom sådana tjänstgöra, icke för uppfyllandet

av sina plikter i detta liänsende måtte drabbas av alltför stora kostnader.

Såsom härav framgår, voro utom ''det sålunda särskilt framhävda

skälet även andra skäl bestämmande för kommitténs förslag. Ett sådant

skäl, och det väsentligaste, lärer väl hava varit att söka i önskan att

undvika onödigt dröjsmål med-fattande av beslut i de till landstinget

hänskjutna ärenden. Jämväl härav följde tydligen, att den stadgade

maximitiden ej borde tillmätas alltför lång. Å andra sidan krävdes

givetvis ett visst minimum av tid för att medhinna ärendenas behandling.

Den av kommittén föreslagna tiden tillmättes givetvis med hänsyn

till de arbetsuppgifter, som enligt kommitténs förslag kunde antagas

komma att åvila landstingen.

Kommittén förutsåg dock den möjligheten, att den stadgade tiden,

även med den under vissa förutsättningar medgivna förlängningen av

två dagar, under vissa omständigheter kunde visa sig för knapp. För

den händelse, yttrar kommittén, att viktiga frågor under den ordinarie

sammanvaron icke kunnat avslutas eller av en eller annan anledning

icke kunde till nästa ordinarie ting uppskjutas, hade förslaget velat

bereda tillfälle för sådana frågors upptagande vid urtima möte.

Att kommittén själv fann den angivna sammanträdestiden skäligen

knapp, synes i sin mån även framgå av att kommittén såsom ett skäl

för att landstingets ordförande icke borde genom val av tinget utses

anförde, att den tid, som för landstingets sammanvaro blivit föreslagen,

icke borde på bekostnad av den för de egentliga huvudärendenas prövning

erforderliga tid kunna avkortas genom möjliga meningsstrider om

vilken person borde till ordförande utses.

Under den tid av nära sextio år, som förflutit från det kommitténs

förslag avgavs, hava emellertid de förhållanden, med vilka kommittén

hade anledning att räkna vid utmätandet av landstingens sammanträdestid,

undergått betydande förändring. Redan den fortgående utveckling,

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 245 Käft. (Nr 277.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kung1, May.ts Nåd. Proposition Nr 277.

s°m. ekonomiska livet under så lång tidrymd undergått, hade varit

tillräcklig att vålla en högst väsentlig ökning av landstingens arbetsuppgitter,

aven om desamma alltfort begränsats inom den ram, som vid

författningens tillkomst för dem uppdrogs. Härtill kommer emellertid

ytterligare, att genom författningar, som under tidernas lopp tillkommit,

landstingens verksamhetskrets högst väsentligt utvidgats. I betraktande

av de omständigheter, jag sålunda berört, må det synas föga överraskande,

att, såsom den officiella statistiken utvisar, sammanlagda beloppet

av de utav landstingsmedel bestridda utgifter ökats från 1 627 395

kronor år 1874 till 20,366,918 kronor år 1915.

Redan de siffror, jag sålunda anfört, torde visa, att de beräkningar

om behovet av tid för landstingens sammanträden, som kunna hava gjorts

av kommittén, numera icke "gärna kunna hålla streck. Om ock ej

några särskilda klagomål i detta hänseende framkommit, torde det dock

vara allmänt känt, att landstingens sammanträden ofta måste präglas

av en ganska stor brådska och att arbetet där måste i hög grad forceras.

Hetta gäller såväl om själva plenisammanträdena som även och ej minst

om det vid sidan därav fortlöpande berednings- och sekreterararbetet.

tiar således redan nu den ifrågavarande begränsningen av landstingens

lagtima sammanträdestid vållat svårigheter, torde en väsentlig

skärpning av dessa vara att befara, om vissa nu föreliggande lagförslag

JJn?a godkännande. Erinras må i detta hänseende om det av Kuno-L

Alapt för riksdagen framlagda förslaget till ny fattigvårdslagstiftning,

vilket palagger landstingen nya uppgifter av betydande omfattning.

Enahanda ar förhållandet med de av vederbörande sakkunniga utarbetade

förslag i fråga om ny organisation av vägväsendet å landsbygds11’

°ch en ytterhgare ökning av landstingens arbetsbörda torde vara

att förvänta efter det frågan om sinnessjukvårdens ordnande vunnit sin

lösning.

Vid nu angivna förhållanden — och då den av kommittén anvisade

utvägen att hänvisa ej medhunna frågor till urtima ting, ehuru

någon gång använd (se t. ex. Samling av kung!, brev, resolutioner och

utslag angående tillämpningen av kommunalförordningarna, nr 476) av

uppenbara skäl ej lämpar sig för någon mera utsträckt användning —

bär jag funnit mig böra taga i övervägande, huruvida ej tidpunkten nu

kunde vara inne att medgiva en utsträckning av sammanträdestiden för

lagtima landsting. En ytterligare anledning därtill föreligger i den

omständigheten, att frågan om ersättning åt landstingsmännen numera

kommit i förändrat läge.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 277. 19

Enligt, landstingsförordningens ursprungliga lydelse (§ 24) ägde landstingsman

(suppleant) för sin inställelse vid landstingets möte oj tillgodonjuta

annan gottgörelse än på visst sätt beräknad ersättning för kostnaden

för resan fram och åter. Genom lag den 6 juni 1912 undergick

hithörande stadgande den förändring, att landstingsman (suppleant), som

ej bodde å den ort, där landstinget hölles, ägde att, förutom nämnda resekostnadsersättning,

åtnjuta sex kronor i dagtraktamente under landstingets

möte. Genom lag den 19 maj 1917 utsträcktes rätten att uppbära

nämnda dagtraktamente även till de landstingsmän (suppleanter),

som vore bosatta å sammanträdesorten. Och innevarande års riksdag

har i anledning av väckta motioner för sin del beslutit dagtraktamentenas

höjning för ledamöter, boende utom nämnda ort, till tolv kronor

och för andra ledamöter till nio kronor. När det sålunda-fattade beslutet

upphöjts till lag, lära några betänkligheter av ekonomisk art icke

vidare möta mot att ålägga landstingets ledamöter en mera utsträckt

tjänstgö ringsplikt.

Om sålunda den nu gällande tidsbegränsningen kan och bör jämkas,

torde dock alltjämt skäl tala för att en viss tidsbegränsning bibehålies.

I betraktande härav synes mig icke lämpligt att öka den i första

hand såsom normal mötestid stadgade tiden av sex helgfria dagar,

utan allenast att göra det möjligt för landstinget att förlänga sin sammanträdestid

med ytterligare högst fyra dagar, när arbetets mängd det

ovillkorligen kräver. Det synes vara fullt tillräcklig garanti mot missbruk,

att beslut härom fattas med två tredjedels majoritet, varom ett

stadgande torde böra infogas i § 40 av landstingsförordningen.

Den ändring i §§ 18 och 40 av förordningen om landsting, som av nu

berörda omständigheter påkallas, synes böra omedelbart vinna tillämpning

och torde sålunda få träda i kraft redan den 1 instundande september.

Departementschefen uppläste härefter ett i enlighet med vad departementschefen

sålunda anfört inom departementet utarbetat förslag

till lag om ändrad lydelse av § 2 mom. 1, 2, 3 och 4, § 18 samt § 40

mom. 1 i förordningen om landsting den 21 mars 1862 samt hemställde,

att detta förslag, vilket var av den lydelse, bilaga till detta

protokoll utvisar, måtte föreläggas riksdagen till antagande.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 277.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagade Hans Maj:t Konungen

lämna bifall samt förordnade, att proposition i ämnet

av den. lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,

skulle till riksdagen avlåtas.

Ur protokollet:

Nils Ädelgren.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kunt/l. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 277.

21

Bil. 1.

Tablå.

Å r.

Landsbyg- dens folk- mängd.

I landsting deltagande

städers folkmängd.

Av lands- bygden

valda lands- tingsman.

Av städer valda lands- tingsman.

Summa.

% av lands- bygdens

folkmängd.

S u m m a.

% av antalet

landstingsmän,

valda av lands- bygden.

1855* ...............

3,198,000

274,000

8,ss

820

158

19,27

1906**...............

4,078,000

617,000

15,13

977

291

29,79

1910..................

4,155,000

693,000

16,68

955

262

27,43

1914..................

4,157,000

775,000

18,64

955

280

29,3 2

1916..................

4,140,000

813,000

19,64

950

296

31,16

:* Folkmängdsförhål landen a år 1855 lades till grund för kommunallagskommitténs beräkningar.

** Nämnda års folkmängdsförhållanden torde ligga till grund för 1907 års kungl. proposition.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 277.

Bil. 2.

Antalet å landsbygden och i städerna valda landstingsman åren 1914 och

1916 under olika förutsättningar.

Stockholms län...

Uppsala »

Södermanlands »

Östergötlands » ...

Jönköpings » ...

Kronobergs »

Kalmar läns norra ...

Kalmar » södra

Gottlands län*) ......

Blekinge län......

Kristianstads » ......

Malmöhus »

Hallands »

Götebigs 0. Bohus län

Älvsborgs län...

Skaraborgs »

Värmlands »

Örebro »

Västmanlands »

Kopparbergs » ...

1 Gävleborgs »

Västernorrlands » ...

| Jämtlands »

Västerbottens »

Norrbottens » ...

Landsbygd

Städer

Landstingsområdet

Enligt

nuv.

bestäm

melser

Enligt

alter- nativ 1

Enligt

alter- nativ 2

Enligt

alter- nativ 3

Enligt

nuv.

bestäm-

melser

Enligt

alter- nativ 1

Enligt

alter- nativ 2

Enligt

alter- nativ c

Enligt

nuv.

bestäm-

melser

Enligt

alter- nativ 1

Enligt

alter- nativ 2

Enligt

alter- nativ 3

44

22

30

50

37

33

18

25

20

25

48

60

26

45

58

47

53

38

29

49

46

51

26

34

38

53

27

36

59

45

39

21

32

16

29

59

74

33

54

70

57

62

46

34

61

56

62

32

42

49

44

22

30

50

37

33

18

25

16

25

48

60

26

45

58

47

53

38

29

49

46

51

26

34

38

69

35

48

78

59

53

29

40

16

38

75

98

42

71

91

74

81

61

44

79

73|

80

40

56

62||

10

12

17

12

18

3

5

10

7

17

8

36

13

10

16

16

14

15

16

7

7

12

4

4

6

9

9

13

10

14

3

4

9

4

11

7

28

9

7

12

12

11

11

12

5

5

9

3

3

4

7

8

11

8

12

2

4

7

4

10

5

24

8

6

11

10

8

9

9

4

5

7

2

3

3

10

12

17

12

18

3

5

10

4

17

8

36

13

10

16

16

14

15

16

7

7

12

4

4

6

54

34

47

62

55

36

23

35

27

42

56

96

39

55

74

63

67

53

45

56

53

63

30

38

44

62

36

49

69

59

42

25

41

20

40

66

102

42

61

82

69

73

57

46

66

61

71

35

45

53

51

30

41

58

49

35

22

32

20

35

53

84

34

51

69

57

61

47

38

53

51

58

28

37

41

79

47

65

90

77

56

34

50

20

55

83

134

55

81

107

90

95

76

60

86

80

92

44

60

68

952

1,148|

948 1,492| 295

2241

187| 292

1,247

1,372

1,135

1,784

Anmärkningar.

, Ing®“.i,h™syn iihar 1 tabellen tagits till fyllnadsval. Beräkningarna enligt de olika alternativen äro gjorda

under förutsättning, att samma valkretsindelning som hittills tillämpats.

Nuvarande bestämmelser: För varje valkrets utses en landstingsman och därutöver efter folkmängden en landstingsman

på landet for varje fullt tal av 5,000 och i stad för varje fullt tal av 3,000.

Alternativ I — Kungl. Maj:ts förslag: För varje valkrets utses en landstingsman och därutöver efter folk
mängden

en landstingsman för varje fullt tal av 4,000.

• f''''TarJ’e valkrets utses en landstingsman och därutöver efter folkmängden en landstingsman för

värjo fullt tal av 5,000.

• /flterna''lv 3." För varje valkrets utses en landstingsman och därutöver efter folkmängden en landstingsman för

varje fullt tal av 3,000. °

*) Beträffande den från sifferserierna för övriga län avvikande serien för Gottlands län jfr landstingsförordningen

§ 2: 4. jo

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1918.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1918:452 Skrivelse till konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 277 till riksdagen med förslag till lag om ändrad lydelse av § 2 mom. 1, 2, 3 och 4, § 18 sa a1 i texten
  2. KU 1918:23 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition nr 211 till riksdagen med förslag till lag om ändrad lydelse av § 2 mom. 1, 2, 3 och 4, § 18 samt §40 mo s. 1 i texten