Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om polisväsendet i rikets städer

1918-04-12 · 69 sidor, varav 64 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 64 av 69 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1918:284, Med förslag till lag om polisväsendet i rikets städer

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

1

Nr 284.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag

till lag om polisväsendet i rikets städer; given Stockholms

slott den 12 april 1918.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över

civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag om polisväsendet i rikets

städer.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens

vederbörande utskott. Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl.

nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Axel Schotte.

Bihang till riksdagens protokoll 1918.

1 sand.

251 halt. (Nr 284.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

Förslag

till

Lag

om polisväsendet i rikets städer.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Det åligger varje stad att låta anställa och avlöna den polispersonal,

som erfordras för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet

i staden, ävensom att i övrigt vidmakthålla sitt polisverk.

2 §•

Finner Kungl. Maj:ts befallningshavande, att stad underlåter att

anställa polispersonal till erforderligt antal eller att förse polispersonalen

med skälig avlöning eller att eljest vidmakthålla polisverket, äger Kungl.

Maj:ts befallningshavande att hos stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan

göra den framställning, som anses av behovet påkallad.

Leder framställningen icke till åtgärd, som Kungl. Maj:ts befallningshavande

finner tillfredsställande, äger Kungl. Maj:ts befallningshavande

anmäla förhållandet hos Kungl. Maj:t.

3 §■

Chefskapet över polispersonalen tillkommer under Kungl. Maj:ts

befallningshavande i stad, där polismästare finnes, denne samt i annan

stad borgmästaren eller den ledamot av magistraten, som förestår stadens

polisväsende, eller, där magistrat ej finnes, ordföranden i stadsstyrelsen.

Polischefen utövar ensam högsta befälet över polispersonalen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

3

4 §•

För att jämte polischefen handhava polisverkets fimvaltningsangelägenheter

skall en polisnämnd finnas i varje stad, beträffande vilken icke

meddelats sådant anstånd, varom i 6 § sägs.

Nämnden utgöres av polischefen såsom ordförande, en ledamot,

vilken magistraten eller stadsstyrelsen inom eller utom sig väljer, samt

tre män, valda av stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, allmän

rådstuga.

För vald ledamot i nämnden skall finnas suppleant, utsedd i enahanda

ordning som den ledamot, suppleanten är avsedd att ersätta.

Beträffande obehörighet att vara ledamot eller suppleant i polisnämnd,

ledamots och suppleants tjänstgöringstid och avgång, ordningen

för nämndens arbete, fäkenskapers förande, redovisning samt ledamots

ansvarighet äger för annan ort än Stockholm vad om fattigvårdsstyrelse

finnes stadgat motsvarande tillämpning, och gälla för Stockholm de bestämmelser,

Konungen på förslag av stadsfullmäktige meddelar. Vald

ledamot äger när som helst avsäga sig uppdraget.

5 §•

Polisnämnden, som icke äger att taga någon befattning med befälet

över polispersonalen, åligger:

1) att uppgöra förslag till löne-, omkostnads- och pensionsstat för

polisverket, ändringar i dess organisation, instruktion för polispersonalen

samt densammas uniformering och beväpning ävensom andra rörande

polisväsendet erforderliga föreskrifter;

2) att besluta i ärenden angående förvaltningen av de till polisverkets

behov anslagna medel och till dess förfogande upplåtna fastigheter;
3)

att i förekommande fall uppgöra förslag till organisation av och

hava inseendet över polisskola samt utse föreståndare och lärare vid

densamma;

4) att avgiva yttrande i fråga om polismans antagande, befordran

och ansökan om avsked;

5) att besluta angående polismans uppsägning från tjänsten;

6) att ådöma polispersonalen disciplinär bestraffning för förseelse i

tjänsten, därest polischefen ej finner förseelsen allenast föranleda till

varning;

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 284.

7) att i övrigt till vederbörande myndigheter avgiva yttranden eller

göra framställningar i frågor av betydelse för polisverket; samt

8) att fullgöra de åligganden, som enligt särskilda författningar ankomma

på polisnämnd.

6 §•

Beträffande mindre städer med fåtalig polispersonal må Kungl.

Maj:ts befallningshavande på framställning av stadsfullmäktige eller

allmän rådstuga medgiva, att med inrättande av polisnämnd må anstå

tills vidare och intill dess Kungl. Maj:ts befallningshavande efter vederbörandes

hörande annorlunda förordnar.

I stad, där dylikt anstånd medgivits, skall vad i 5 § är stadgat om

polisnämnd i tillämpliga delar gälla magistraten eller stadsstyrelsen.

7 §•

Polisman antages medelst skriftligt förordnande, i Stockholm av

överståthållarämbetet för polisärenden, i annan stad, där polismästare

finnes anställd, av denne, samt i stad, där polismästare ej är anställd,

av magistraten eller stadsstyrelsen.

Om polismans befordran och ansökning om avsked beslutar den

myndighet, som äger antaga polisman.

8 §•

För varje stad skall finnas en instruktion för polispersonalen, vilken

instruktion efter förslag av polisnämnden utfärdas av Kungl. Jdaj:ts befallningshavande.

Instruktionen skall särskilt innehålla:

a) föreskrifter om grunder och villkor för polispersonalens antagande,

befordran och avsked;

b) bestämmelser om sättet och villkoren för beviljande av tjänstledighet

åt polisman och om vikaries förordnande;

c) uppgift om vem som är chef för polispersonalen samt om vem,

utom chefen, förmanskapet för polispersonalen tillkommer;

d) föreskrifter om tjänstedräkt, tjänstetecken och beväpning;

e) upplysning om tjänstgöringsområde; och

f) upplysning angående polismans rättigheter och skyldigheter även
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 284.

som sådana anvisningar rörande polismans förhållande i och utom

tjänsten, vilka anses böra i instruktionen intagas.

9 §•

Vad i denna lag sägs om polismans antagande, befordran, avsked,

uppsägning från tjänsten och bestraffning samt om instruktion för polispersonalen

skall icke äga tillämpning å polismästare, polisintendent och

stadsfiskal.

10 §.

Besvär över beslut, som enligt denna lag meddelas av polisnämnd,

magistrat eller stadsstyrelse, anföres hos Kungl. Maj:ts befallningshavande

i den ordning, som är föreskriven för talan mot stadsfullmäktiges

eller allmän rådstugas beslut.

Talan mot beslut, som enligt denna lag meddelas av Kungl. Maj:ts

befallningshavande, föres på det sätt och i den ordning, som för överklagande

av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämt.

Beslut, som ej avser ådömande av disciplinär bestraffning enligt

vad i 5 § under 6) avses, lände, utan hinder av klagan, till efterrättelse

intill dess annorlunda kan varda förordnat.

11 §•

De ytterligare bestämmelser, som kunna erfordras i fråga om allmänna

ordnandet av polisväsendet i stad, meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1919, dock att stadgandena

om tillsättning av polisnämnd skola lända till efterrättelse från den 1

september 1918 samt att med utfärdande av instruktion för polispersonalen

må anstå till den 1 juli 1919.

s. 6 Kontrollera mot PDF

Riksdagens

skrivelse den

12 maj 1906.

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

12 april 1918.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,

Statsråden Petersson,

Schotte,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Chefen för civildepartementet, statsrådet Schotte anförde följande:

Riksdagen anhöll i skrivelse den 12 maj 1906, att Kungl. Maj:t

ville enligt i skrivelsen närmare angivna grunder låta utarbeta en allmän

polisförfattning för rikets städer och därmed jämförliga orter. Därvid

anfördes följande:

Kravet på en dylik polisförfattning för hela riket framträdde nu icke för

första ^ gången. Genom verkställda utredningar av vederbörande utskott, både

vid då. pågående och de två närmast föregående lagtima riksdagarna, hade utredning

åstadkommits därom, att stadganden om polismäns antagande och entledigande

samt instruktion för deras tjänstgöring i vissa städer helt och hållet

saknades, och i de städer, där sadana funnes, utfärdats efter skiljaktiga grunder

och av olika myndigheter, i de flesta fall av magistrat, i andra av Kungl. Maj ds

befallningshavande, vederbörande borgmästare, stadsfullmäktige, poliskammare

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 2H4.

eller olika myndigheter i förening. För Hägra fn städer både vissa bestämmelser

om polismäns antagande och avskedande utfärdats av Kungl. Maj:t. Visserligen

anställdes och avlönades polismännen av kommunerna, vilka med hänsyn därtill

givetvis kunde göra anspråk på ett avgörande inflytande i fråga om polisens organisation.

Men å andra sidan kunde ej förnekas, att det ytterst vore statens

plikt och eu av dess förnämsta angelägenheter att upprätthålla ordning och bereda

skydd för medborgares liv och egendom, och ehuru staten överlämnat åt

kommunerna att genom polisväsendet ombesörja denna statsfunktion, kunde

statsmakten icke anses hava avsagt sig all kontroll därutinnan. Den enklaste

formen för utövande av eu sådan kontroll skulle just vara utfärdande av en

sådan allmän polisförfattning, varom här vore fråga. De organ, som vid ordningens

upprätthållande omedelbart komme i beröring med befolkningen, vore i vårt land

för landsbygden fjärdingsman, för städerna poliskonstaplar. Angående fjärdingsmannabestyret

hade den 29 september 1899 utfärdats eu lag, däri bestämmelser

meddelats rörande utseende av fjärdingsman, deras avlöning och entledigande

m. in. Eu samma dag utfärdad instruktion för fjärdingsmän innehölle närmare

bestämmelser angående fjärdingsmäns åligganden. Behovet av bestämmelser rörande

polisbetjänte å den egentliga landsbygden hade sålunda blivit tillgodosett.

Att ett behov av allmänna bestämmelser jämväl för polisbestjänte i stad och

därmed jämförlig ort förefunnes, ansåge riksdagen framgå av den i ärendet befintliga

utredningen.

Vid uppgörandet av eu allmän polisförfattning borde man enligt riksdagens

mening hava för ögonen att tillgodose icke allenast önskemålen att bringa trygghet

och oberoende för polismännen, utan i lika hög grad det allmännas berättigade

intresse, så att genom författningen icke skapades förhållanden, som skulle kunna

menligt inverka på allmän säkerhet och ordning. Beträffande de bestämmelser,

som huvudsakligen syntes skola meddelas i eu sådan författning, ansåge riksdagen,

att densamma borde innehålla sådana stadganden, som för ett behörigt

upprätthållande av denna för staten så viktiga angelägenhet ansåges böra vara

gemensamma för rikets alla städer och därmed jämförliga orter, men däremot

icke upptaga ett detaljerat reglemente för polisen, utan i sistnämnda avseende

allenast meddela sådana allmänna bestämmelser, på grund av vilka instruktioner,

lämpliga för den ena eller andra orten, kunde uppgöras, tillika med tydlig föreskrift

därom, att i varje ort, där polismyndighet vore anställd, instruktion för

polisen borde finnas. I författningen syntes vidare böra upptagas bestämmelser

rörande polismäns antagande, entledigande och bestraffning samt om deras rätt

till klagan över vissa åtgärder eller beslut av förman eller annan överordnad

myndighet ävensom de stadganden i övrigt rörande polismans skyldigheter och

befogenheter, som borde vara lika för alla de orter, i vilka författningen skulle

äga tillämpning. I detta avseende hölle riksdagen före, att såväl högre som

lägre polistjänstemän borde ej blott vara underkastade den strängaste kontroll,

utan även, därest de befunnes för sin befattning i högre grad olämpliga, kunna

från densamma skiljas, utan att de av domstol blivit dömda för brott, varå avsättning

borde följa, eller åtminstone kunna genast avstängas från sin tjänst, i

vilket sistnämnda fall förmans beslut jämväl borde genast gå i verkställighet,

oavsett om klagan däröver anfördes. Å andra sidan borde dock till beläggande

av polismans rätt i författningen angivas de omständigheter, varunder avsättning

eller avstängande från tjänstgöring kunde få äga rum, och syntes därjämte böra

fordras en föregående undersökning, varav kunde bedömas, huruvida fullt giltiga

s. 8 Kontrollera mot PDF

Riksdagarna

1904—1906.

8 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

skäl förelegat för en sådan åtgärd. Den avskedade borde ock i sådant fall hava

utväg att föra klagan över förmans eller myndighets beslut.

Riksdagens ifrågavarande skrivelse hade ytterst föranletts av en

redan 1904 i andra kammaren av herr S. A. Hedin väckt motion, vari

framhölls behovet av rättsligt skydd för polismännen gent emot godtyckligt

avskedande ävensom påpekades, att samhällsintresset iordrade,

att deras legalt svaga ställning förbättrades, samt föreslogs, att riksdagen

måtte anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta utarbeta en för hela

riket gemensam författning rörande polispersonalens tillsättning och avsked

samt skyldigheter och befogenheter i tjänsten, tryggande för

dessa statstjänares personliga värdighet och rätt i förhållande till överordnade.

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott, till vilket motionen remitterades,

begärde från rikets samtliga städer upplysningar rörande

polisens organisation. Därefter lämnade utskottet en redogörelse för

gällande lokala stadgar om polisen samt för bestämmelserna i dessa

stadgar beträffande antagande och entledigande av polismän.

Av utredningen framgick, att i 24 av de 77 städer, rörande vilka upplysningar

erhållits, saknades alla stadganden om polismäns antagande och entledigande

samt om deras befogenhet. I 2 städer hade borgmästaren utfärdat instruktion

för polispersonalen. I 28 städer hade magistraten utfärdat dylik instruktion.

I en stad hade instruktion fastställts av stadsfullmäktige, utan att beslutet

därom underställts högre myndighets prövning. Motsvarande bestämmelser hade

i 9 städer fastställts av Kungl. Maj:ts befallningshavande, som därvid godkänt

antingen ett av stadsfullmäktige fattat och befallningshavandens prövning underställt

beslut eller ett av vederbörande magistrat eller stadsstyrelse avgivet förslag.

För 5 städer hade polisreglemente, innefattande bestämmelser om poliskårens

organisation, polismäns antagande och entledigande m. m., fastställts av

Kungl. Maj:ts befallningshavande och polisinstruktion av magistraten. För en

stad voro bestämmelser meddelade dels av Kungl. Maj:t, dels av Kungl. Maj ds

befallningshavande och dels av magistraten. I eu stad hade stadsfullmäktige

antagit reglemente, innefattande bestämmelser om poliskårens organisation, polismännens

antagande och entledigande, och magistraten fastställt instruktion. I

en annan stad voro bestämmelser meddelade dels av Kungl. Maj ds befallningshavande

och dels av brandstyrelsen. För Stockholm voro bestämmelser om

polismäns till- och avsättande meddelade dels av Kungl. Majd och dels av överståtliållarämbetet

samt instruktion för polispersonalen utfärdad av polismästaren

och fastställd av överståthållarämbetet. För Göteborg, Malmö och Eskilstuna

hade Kungl. Majd utfärdat vissa bestämmelser om polismäns antagande och entledigande.

Instruktion för polispersonalen var utfärdad i Malmö av polismästaren

samt i Göteborg, Eskilstuna och Norrköping av poliskammaren.

Utskottet anförde:

På sätt av denna sammanfattning framginge, hade olika åsikter gjort sig

gällande beträffande den myndighet, till vars befattning det hörde att fastställa

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

föreskrifter rörande polismäns tjänstgöring och därmed sammanhängande ämnen.

Av instruktionen för stadsfiskaler den 12 oktober 1894, § 5, framginge emellertid,

att bestämmelser i förevarande hänseende numera skulle utfärdas av Kungl.

Maj:ts befallningshavande. Någon anledning att därutinnan vidtaga ändring, för

så vitt instruktionerna inneliölle föreskrifter av uteslutande lokal natur, syntes

utskottet icke föreligga. Då emellertid det huvudsakliga innehållet av samma

instruktioner utgjordes av bestämmelser, som borde vara desamma för de särskilda

städerna, och då genom hittills följt tillvägagående faran för viktiga rättsgrundsatsers

kränkande eller åsidosättande icke syntes vara utesluten, delade utskottet

motionärens åsikt om det lämpliga i utfärdandet av en allmän polisförfattning

av ungefärligen det innehåll, som sedermera antyddes i riksdagens skrivelse.

Naturligtvis, anmärkte utskottet, borde i en dylik allmän författning icke

intagas de i polisinstruktionerna vanligen förekommande utdragen av allmänna

lagens stadganden beträffande häktning, hus- och kroppsrannsakning in. m. Dylika

och andra bestämmelser, vilkas inhämtande vore av särskild vikt för polismän,

borde lämpligen inrymmas i en normalinstruktion, utarbetad till ledning

vid fastställande av de lokala polisstadgarna. Utskottet hemställde att andra

kammaren ville för sin del besluta, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville på de av utskottet anförda grunder låta

utarbeta en allmän polisförfattning för rikets städer och därmed jämförliga orter.

Utskottets utlåtande godkändes av kammaren. Sedan beslutet delgivits

första kammaren, yttrade dess tillfälliga utskott nr 1 bland annat

följande:

»Motionären syntes utgå från den förutsättning, att även de inom rikets städer

använda polismän, som icke vore att hänföra till ämbets- eller tjänstemän,

borde i allo betraktas såsom statstjänare. Detta åskådningssätt vore icke fullt

riktigt. Enligt kungl. brevet den 10 mars 1865 erfordrade avlöningstat för stads

funktionärer stadfästelse endast i avseende å de ämbets- och tjänstemannabefattningar,

som vore av vikt för lagskipningen och kronans uppbörd eller eljest av

mera allmän betydelse. Någon föreskrift om skyldighet för stadskommun att antaga

och avlöna polisbetjänte till större eller mindre antal funnes ej utfärdad,

vadan det ankomme på kommunalstyrelses beslut, i vad mån kommunen ville

och kunde fullgöra den kommunen enligt sakens natur åliggande skyldighet i berörda

hänseende. Då polismännen således, åtminstone beträffande den för dem

synnerligen viktiga avlöningsfrågan, vore helt och hållet beroende av kommunalstyrelsens

beslut, torde staten väl icke kunna eller böra genom lagbestämmelser

tvinga kommunen att vid anställning bibehålla en polisman, som, även om han icke

begått särskilt brott eller förseelse, likväl till följd av okunnighet, omdömeslöshet

eller lojhet befunnits vara för den honom åliggande viktiga tjänstgöring

oduglig. Utskottet instämde emellertid däruti, att polisväsendet vore en statsangelägenhet,

huru än kostnaderna därför fördelades. På grund därav och under

åberopande i övrigt av vad andra kammarens utskott anfört, hemställde första

kammarens utskott, att första kammaren måtte biträda andra kammarens beslut.»

Denna utskottets hemställan blev emellertid av första kammaren

avslagen.

Bihang till riksdagms protokoll 1918. 1 samt. 251 höft. (Nr 284.)

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

Vid 1905 års riksdag återkom herr Hedin med samma motion, därvid

yrkandet emellertid formulerats i överensstämmelse med andra kammarens

nästföregående år fattade beslut.

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott gjorde en likalydande

hemställan som 1904 och utskottets utlåtande godkändes av kammaren.

Första kammarens andra tillfälliga utskott anförde:

_ »En för rikets alla städer gällande polisförfattning borde redan av den anledning

icke utfärdas, att städerna och municipalsamliällena icke vore skyldiga

att underhålla och avlöna polisbetjänte. Det skulle även möta svårigheter att

finna, den rätta formen för en författning, som med avseende på polisens organisation

lämpade sig lika väl för de största städer som för de minsta municipalsamhällen.

Polisväsendet finge anses vara dels en statsangelägenhet, i det att

målet för dess verksamhet vor© att upprätthålla ordning och skydda medborgares

personer och egendom mot våld och skadegörelse, men dels även en kommunal

uPPf?ht °°h bekostades i regel ensamt av kommunerna, varför ock dessa senare,

därest de ville underkasta sig uppoffringarna för eu poliskårs anställande, borde

tillerkännas. rätt att få deltaga i polisens organisation. Ehuru utskottet ansåge,

att eu för rikets städer gemensam författning icke borde utfärdas, ville utskottet

dock erkänna önskvärdheten av att för varje stad eller därmed jämförlig ort, där

polismyndighet funnes anställd, funnes en av vederbörlig myndighet fastställd

instruktion, men utskottet ansåge sig ej böra gå längre i medgivande åt de framställda

fordringarna.

De överordnade polismyndigheterna hade till tjänsteåliggande att tillse, att

allmän ordning och säkerhet vidmakthölles samt att begångna brott bleve i laga

ordning beivrade. Bestämmelser härom funnes intagna i instruktionerna för

överståthållaren, landshövdingarna samt de av Kungl. Maj:t tillsatta polismästarna.

Denna, sin tjänsteplikt kunde dessa myndigheter icke fullgöra, såvida de icke

hade rätt att fordra lydnad av sina underordnade i tjänsten. Av instruktionerna

för de överordnade polismyndigheterna följde emellertid icke blott deras rätt till

ovillkorlig hörsamhet i tjänsten från de underlydande, utan därmed sammanhängde

ock deras bestraffningsrätt. De överordnade måste äga att uppdraga

regler för de underordnades verksamhet i tjänsten och tillse att dessa iakttoges.

Skedde icke detta, måste den överordnade äga rätt att medelst bestraffningar

tilltvinga sig lydnad och, om sådana icke hjälpte, i nödfall taga sin tillflykt till

avsättning. Ati i. sådana fall den överordnade uteslutande skulle vara hänvisad

till . rannsakning inför domstol, läte sig icke göra dels på grund av de formella

bevisningsreglerna inför ratta och dels av de skäl, att i de merendels trängande

fall, där den disciplinära bestraffningsrätten ifrågakomma, det skulle vara förenat

med störa olägenheter att avvakta utgången av en långvarig, måhända genom

alla instanserna gående rättsförhandling. I övrigt erinrades att i det avseende,

varom nu vore fråga, åtskilliga andra tjänstemän vore likställda med polismännen

i städerna. Utom Konungens förtroendeämbetsmän, vilka när som helst kunde

skiljas från sina befattningar, vore till exempel i fråga om länsmän stadgat, att

de kunna avskedas ur tjänsten, om Kungl. Maj:ts befallningshavande icke vidare

både förtroende till dem. Justitiekanslern ägde för viss tid eller för alltid från

tjänsten skilja stadsfiskal. Polismännen borde anses vara tjänstemän och åtnjuta

samma förtroende som nyssnämnda tjänstemän, men det torde icke vara lämp
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

ligt att uti ifrågavarande avseende giva en polisman i stad en mera orubblig

ställning än eu länsman eller en stadsfiskal.» .

Utskottet föreslog, att första kammaren ville besluta att i skrivelse

till Kungl. Magt anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes föreskriva, att för

varje stad eller därmed jämförlig ort, där polis vore anställd, skulle Unnas

ett av Kungl. Maj:ts befallningshavande fastställt reglemente. Åven

denna hemställan blev av första kammaren avslagen.

Vid 1900 års riksdag upptogs ärendet ånyo genom motion av herr

G. W. Koos. Andra kammarens femte tillfälliga utskott yttrade:

»Uppgifter angående polisväsendet hade erhållits från 16 städer, varifrån

sådana ej förut lämnats, och utskottet hade av dessa uppgifter inhämtat, att bestämmelser

angående antagande och entledigande av poliskonstaplar saknades

uti 5 av dessa städer, att polisinstruktion fastställts av Kungl. Maj:ts befallningshavande

i 5 och av magistrat i 6 städer. Från en stad, varom förut lämnats

meddelande, att föreskrifter ej funnes, hade upplysts, att instruktion för poliskonstaplarna

nu vore av magistraten antagen. Utskottet kunde ej finna annat

än att det skulle vara i hög grad önskvärt, att reda kunde bringas i gällande förhållanden,

och det borde vara statens uppgift att söka åstadkomma denna reda

genom en allmän författning i ämnet. Utskottet hemställde därför på skäl, sedermera

upptagna i riksdagens skrivelse, att andra kammaren ville för sin del

besluta skrivelse i ärendet till Kungl. Maj:t. Utskottets hemställan bifölls av

kammaren.»

%

Sedan första kammarens andra tillfälliga utskott hemställt, att första

kammaren ville biträda andra kammarens beslut, blev denna hemställan

bifallen.

Innan en redogörelse lämnas för de åtgärder, som hittills föranletts Den nuav

riksdagens skrivelse, torde några erinringar om organisationen av poTi^org-apolisväsendet

i rikets städer vara på sin plats. Att jag icke i detta sam- nisationen.

manhang behandlar polisväsendet i köpingar, municipalsamhällen eller

eljest å landsbygden, beror av den begränsning av ämnet, vartill jag

längre fram vill återkomma (sid. 54).

Polisväsendet i riket lyder beträffande Stockholms stad under överståthållarämbetet

och i övrigt under Kungl. Maj:ts befallningshavande.

Vad angår de städer, där polisväsendet handhaves av poliskammare

eller polismästare, förefinnas såväl i fråga om polischefernas eller polisåligganden

och ställning i förhållande till andra myndigheter som be- “»stare.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 284.

träffande deras tillsättning väsentliga skilj aktigheter i gällande föreskrifter.

Mellan Stockholm och de övriga städerna framträder en bestämd

skillnad beträffande polischefens ämbetsställning. I Stockholm, där de

åligganden, som i andra städer tillkomma magistraten, i allmänhet fullgöras

av överståthållarämbetet, tillhör polismästaren detta ämbete och

han utövar polismyndigheten å dess vägnar. För honom gällande instruktion

är utfärdad av Kungl. Maj:t den 20 maj 1868 och däri stadgas

främst, att vid utövandet av den vårdnad om allmän ordning samt

säkerhet till person och egendom jämte den myndighet i polisärenden

för övrigt, överståthållaren tillkommer, är polismästaren honom till biträde

anställd, samt att i alla polisväsendet rörande frågor, i vilka överståthållaren

ej omedelbart beslutar, utövar polismästaren, enligt de närmare

föreskrifter överståthållaren meddelar, den överståthållarämbetet i

polisärenden tillkommande myndighet, på sätt med lag och författningar

samt instruktionen överensstämmer.

Poliskammare finnes även i Stockholm, men den omfattar numera

icke polismästarens hela förvaltningsområde, utan där handläggas av en

särskild ämbetsman såsom polismästarens ställföreträdare, för närvarande

förste polisintendenten, huvudsakligen vissa mål av judiciell natur, såsom

rörande rannsakningsmåls hänskjutande till allmän domstol, tillämpning

av lösdrivarlagen m. m. Till polisdomstolen hörande mål handläggas

av en polisdomare. Befälet över polispersonalen utövas närmast under

polismästaren av förste, andre och tredje polisintendenten.

Övriga städer, där polismästarämbete inrättats, äro Göteborg, Malmö,

Norrköping, Hälsingborg, Karlskrona, Gävle, Uppsala och Eskilstuna.

Beträffande polisorganisationen i Göteborg meddelades bestämmelser genom

kungl. förordningen den 19 augusti 1807. Liknande föreskrifter

utfärdades för Norrköping den 18 mars 1825 och för Karlskrona den

29 oktober 1828. I nämnda bestämmelser förekommer icke benämningen

polismästare, utan ämbetet innehades ursprungligen av en politiborgmästare,

som sedermera ersatts med polismästare, i Göteborg likväl

med bibehållande av ett politiborgmästarämbete för fullgörande av särskilda

magistraten tillkommande göromål. De övriga städerna erhöllo

sin särskilda polisorganisation, Uppsala den 31 december 1869, Malmö

den 30 januari 1873, Gävle den 22 november 1889, Eskilstuna den 15

april 1898 (poliskammare med borgmästaren som styresman hade dock

inrättats redan tidigare) samt Hälsingborg den 4 november 1898.

I sammanhang med polismästarämbetenas inrättande hava meddelats

mer eller mindre kortfattade stadganden om inseendet över och lednin
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj it s Nåd. Proposition Nr 284.

gen av polisen, men därjämte hava för de flesta polismästarna utfärdats

instruktioner, innehållande mera utförliga bestämmelser. Dessa äro dock

icke alla utfärdade av Kungl. Maj:t. Sådana finnas nämligen endast för

polismästarna i Göteborg, Malmö, Hälsingborg och Karlskrona. För

polismästarna i Uppsala och Gävle hava instruktioner utfärdats av Kungl.

Maj:ts befallningshavande. \7ad Norrköping och Eskilstuna angår, hava

dylika författningar icke blivit utfärdade av vare sig Kungl. Maj:t eller

Kungl. Maj:ts befallningshavande.

Med undantag för Uppsala och Gävle finnes i de nämnda städerna

även poliskammare med uppgift jämte det allmänna handhavandet av

polisens angelägenheter dels att såsom administrativ myndighet handlägga

de ärenden, som enligt särskilda författningar tillkomma poliskammare

i sådan egenskap, dels ock i vissa städer att vara polisdomstol.

Ursprungligen har vid inrättandet av poliskammare tillagts densamma

även domsrätt i vissa mål. Poliskammare såsom domstol finnes numera

endast i Norrköping, Karlskrona och Eskilstuna. I Göteborg och

Malmö utövas denna domsrätt liksom i Stockholm av särskild polisdomare,

och i Hälsingborg är det en avdelning av rådstuvurätten under

ordförandeskap av polismästaren, som fungerar såsom polisdomstol.

Beträffande poliskamrarnas organisation gäller såsom allmän regel,

med undantag endast för Eskilstuna, att polismästaren är ensam beslutande.

I Göteborg bibehölls vid poliskammarens inrättande 1807 den

kollegiala formen så till vida, att politiborgmästaren skulle vara biträdd

av två rådmän, den ene litterat, vilka magistraten hade att årligen utse,

men det stadgades, att om vid ärendenas avgörande yppades skiljaktiga

tankar, skulle politiborgmästarens mening bliva gällande. Denna organisation

vann efterföljd i Norrköping, där politiborgmästaren skulle vara

biträdd av två borgerliga rådmän, som skulle ombytas i den ordning

magistraten bestämde, ävensom i Karlskrona, där poliskammaren skulle

bestå av politiborgmästaren med biträde av två borgare, vilka skulle

ombytas var tredje månad i den ordning, som magistraten bestämde.

För ifrågavarande tre städer stadgades därjämte, att landshövdingen i

länet ägde rättighet att i poliskammaren föra ordet, när han funne ärendenas

vikt det fordra och hans övriga ämbetsgöromål det medgåve. I

sådant fall ägde politiborgmästaren och ledamöterna, då skiljaktighet i

meningarna uppkommo, dem till protokollet yttra, men beslutet skulle

alltid utfärdas enligt landshövdingens mening.

Gällande instruktion för polismästaren i Göteborg, utfärdad av

Kungl. Maj:t den 12 oktober 1883, innehåller den bestämmelsen, att

polisväsendet i staden, utom vad angår de mål och ärenden, vilka till
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

höra stadens polisdomstol, handhaves av en poliskammare, vars beslutanderätt

utövas av polismästaren. Protokoll föres i poliskammaren av

en polissekreterare och i polisdomstolen av polisnotarier. Befälet över

polispersonalen tillkommer närmast under polismästaren en polisintendent.

Rörande organisationen av poliskammaren i Norrköping stadgades

genom kungl. brevet den 18 september 1885, att poliskammaren består

av polismästaren såsom ordförande, biträdd av fyra rådmän, vilka tjänstgöra

två i sänder efter sins emellan uppgjord, av polismästaren godkänd

ordning. Denna poliskammare är numera den enda, som i egenskap av

administrativ myndighet består av polismästaren såsom ordförande jämte

ledamöter. I fråga om beslutanderätten gjordes icke någon ändring i

kungl. ordningen den 25 mars 1825, enligt vilken polismästaren är ensam

beslutande. Vilka göromål det tillkommer polismästaren att ensam

handlägga i egenskap av polischef synes icke vara närmare bestämt,

men beträffande polispersonalen är stadgat, att denna lyder under poliskammaren,

som även förordnar och entledigar personalen. Protokollet i

poliskammaren föres av polisnotarien.

För Karlskrona gäller av Kungl. Maj:t den 31 augusti 1906 fastställd

ordning för poliskammare och polismästare. Enligt denna utgöres

poliskammaren endast i egenskap av polisdomstol av bisittare jämte

polismästaren, vilken emellertid även i domstolen är ensam beslutande.

Ledamöterna, vilka icke benämnas rådmän, tjänstgöra två månader i

följd, varefter ombyte sker. De utses sålunda, att sedan magistraten på

förslag uppfört aderton till stadsfullmäktige valbara män, stadsfullmäktige

i december varje år bland de sålunda föreslagna välja tolv att för

nästföljande år tjänstgöra i poliskammaren. Därjämte skall av magistraten

på förslag uppföras ytterligare nio till stadsfullmäktige valbara

män, bland vilka stadsfullmäktige välja sex att för nästföljande år i

poliskammaren vara suppleanter för ledamöterna. Den ordning, vari

ledamöter och suppleanter under året skola tjänstgöra, bestämmes av

magistraten. Om förande av protokoll hos poliskammaren i Karlskrona

är ej särskild bestämmelse meddelad, vadan polismästaren är ensam ansvarig

även i detta hänseende.

Poliskammaren i Malmö inrättades genom kungl. brev den 7 december

1888 med sådan organisation som den i Göteborg gällande, vadan

polismästaren i Malmö icke erhöll någon bisittare i poliskammaren. Såsom

polisdomstol fungerade en avdelning av rådstuvurätten under ordförandeskap

av polismästaren, för vilken domstol gällde vanlig rättegångsordning.

Denna har sedermera ersatts av en särskild polisdomare,

biträdd av polisnotarie. Hos poliskammaren är en polissekreterare an
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

ställd med huvudsaklig uppgift att bereda och föredraga ansökningsärenden,

föra poliskammarens protokoll samt biträda vid polispersonalens

undervisning.

Vid inrättandet av poliskammaren i Hälsingborg genom kungl. brevet

den 4 november 1898 tillämpades samma ordning, som införts i

Malmö, så att icke några bisittare anställdes. Polismästaren är fortfarande

jämväl ordförande i polisdomstolen, utgörande en avdelning av

rådstuvurätten. Polisnotarien för protokoll både i poliskammaren och

polisdomstolen.

Poliskammaren i Eskilstuna fanns, som nämnts, redan innan polismästarbefattningen

inrättades. Den utgjordes då av borgmästaren såsom

ensam beslutande. Denna organisation förändrades genom kungl.

brevet den 15 april 1898 sålunda, att poliskammaren både såsom domstol

och vid handläggning av andra ärenden består ar borgmästaren såsom

ordförande samt polismästaren och en borgerlig rådman som bisittare

med rösträtt för ledamöterna såsom i rådstuvurätten. Poliskammarens

allmänna uppgift är bestämd sålunda, att den skall handhava allmän

ordning och säkerhet samt behandla därtill hörande mål och ärenden.

Poliskammaren handlägger och avdömer de mål och ärenden, som

enligt allmän lag och särskilda föreskrifter höra under poliskammare.

Beträffande polismästaren är stadgat, att han för protokoll och är expeditionshavande

i poliskammaren, varjämte det åligger honom att hava

ledningen av och överinseendet över stadens polis och allt vad till ordningen

och säkerheten inom staden hörer samt utfärda pass och fullgöra

de åligganden, som polismyndighet tillkomma. Om göromålens fördelning

mellan poliskammaren och polismästaren är för övrigt endast stadgat,

att av poliskammarens betjänte antagas och avskedas överkonstaplarna

av poliskammaren, men övriga poliskonstaplar av polismästaren.

Vidare är föreskrivet, att den instruktion, som kan komma att för polismästaren

utfärdas, uppgöres av magistraten, men skall, efter stadsfullmäktiges

hörande, för fastställelse underställas Kungl. Maj:ts befallningshavandes

i länet prövning.

Skillnaden mellan poliskammare och polismästarämbete är, även

frånsett domsrätten och den särskilda organisationen i Norrköping och

Eskilstuna, icke endast en skillnad till namnet, utan torde kunna betecknas

sålunda, att där poliskammare finnes, är polismästaren mera skild

från magistraten, utövande i förhållande till denna en sidoordnad myndighet

med vidsträcktare befogenhet än den som eljest tillkommer polismästare.

1 åtskilliga författningar, såsom ordningsstadgan för rikets

städer, lösdrivarlagen m. fl., äro vissa göromål och befogenheter tillagda

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

poliskammare, vilka, där sådan ej finnes, tillkomma magistraten eller

Kungl. Maj:ts befallningshavande.

Att polismästarna intaga en självständig ställning i förhållande till

magistraten, så att de icke stå under dennas eller borgmästarens inseende,

torde vara otvivelaktigt beträffande de städer, där poliskammare

är inrättad med polismästaren såsom dess styresman. I kungl. stadgan

angående polisverket i Malmö föreskrives, att poliskammaren omedelbart

under Kungl. Maj:ts befallningshavande utövar den magistraten eller

borgmästaren såsom dess ordförande enligt författningarna eljes åliggande

tillsyn över och ledning av stadens säkerhets-, sundhets-, sedlighets- och

ordningspolis.

För polismästarna i Uppsala och Gävle är i deras instruktioner den

allmänna befogenheten såsom polismyndighet angiven på olika sätt. Den

förre har att närmast under Kungl. Maj:ts befallningshavande i länet

utöva den tillsyn över och ledning av vad som hörer till polisen, vilken

enligt ordningsstadgan för rikets städer och andra författningar polismyndighet

i stad åligger. Motsvarande bestämmelse för Gävle innehåller,

att ledningen och inseendet över polisväsendet samt allt vad till

ordningen och säkerheten inom staden hörer handhaves av polismästaren.

Om hans ställning såsom polismyndighet i förhållande till magistraten

och Kungl. Maj:ts befallningshavande saknas uttrycklig bestämmelse.

I detta sammanhang torde böra nämnas, att polismästaren i Uppsala

har ansetts behörig att i alla avseenden fullgöra de åligganden,

som enligt ordningsstadgan för rikets städer och andra författningar

tillkomma polismyndighet, även om i vederbörande författning är uttryckligen

stadgat, att med polismyndighet förstås magistraten, där poliskammare

ej finnes. Riktigheten av en sådan tolkning har bekräftats

genom kungl. förklaring den 2 november 1883 i anledning av uppkommen

meningsskiljaktighet mellan dåvarande polismästaren i Uppsala och

magistratens övriga ledamöter.

Vad Eskilstuna angår, så finnes där, såsom nämnts, poliskammare,

vilken skall handhava allmän ordning och säkerhet, men polismästaren,

som endast är ledamot av densamma, har likväl enligt uttrycklig bestämmelse

i reglementet att fullgöra de åligganden, som tillkomma

polismyndighet.

Flertalet polismästare äro jämväl ledamöter av magistraten, i vilken

egenskap de i Eskilstuna, Gävle, Uppsala, Karlskrona och Hälsingborg

benämnas rådmän. Den förstnämnde innehar även befattning såsom

brottmålsrådman. Polismästaren i Gävle är vice ordförande i magistraten

och rådstuvurätten. För polismästaren i Hälsingborg är ledamot
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kung!. Maj.ts Nåd. l*roposition Nr 284.

skåpet i magistraten begränsat så, att lian deltager endast i behandling

och avgörande av frågor rörande polisen och ordningen inom staden

samt utfärdande av nya och förändring av gällande polisstadganden,

vilka ärenden skola av polismästaren föredragas. Polismästaren i Norrköping

åligger att i magistraten föredraga och deltaga i avgörandet av

alla sådana frågor, som angå utfärdandet av nya eller ändring i gällande

polisstadganden.

Polismästarna i Göteborg och Malmö intaga en särskild ställning,

i det att de numera icke äro ledamöter av magistraten. Till följd härav

råder i dessa städer det egendomliga förhållandet, att föreskrift saknas

om polismästarna tillkommande befattning med ärenden rörande meddelande

av bestämmelser, hänförliga till s. k. polisstadganden, i de fall,

då magistraten författningsenligt har att handlägga sådana ärenden.

Tillhör ärendet jämväl stadsfullmäktiges handläggning, såsom enligt 20 §

ordningsstadgan för rikets städer, plägar i nämnda två städer så förfaras,

att förslag av polismästaren överlämnas omedelbart från poliskammaren

till stadsfullmäktige, och om ny eller ändrad föreskrift beslutas,

går ärendet vidare genom magistraten till Kungl. Majits befallningshavande.

För Göteborg har genom kungl. brev den 29 januari 1869 meddelats

den särskilda bestämmelsen, att de ordningsföreskrifter, som enligt

1 och 2 §§ i nämnda ordningsstadga böra meddelas av magistrat, skota

utfärdas av poliskammaren därstädes, vilken myndighet även före ordningsstadgans

tillkomst haft att meddela sådana föreskrifter.

De skiljaktigheter, som på sätt nu blivit antytt förefinnas beträffande

magistraternas befattning i de särskilda städerna med frågor, som

röra polisväsendet, kunna vara av betydelse även vid handläggning av

sådana ärenden hos stadsfullmäktige. Den uppgift, som enligt förordningen

om kommunalstyrelse i stad tillkommer borgmästaren såsom

magistratens representant vid stadsfullmäktiges sammanträden, är givetvis

avsedd att omfatta även polisärenden. Men i samma mån som

magistraten befriats från befattning med polisväsendet, har även borgmästaren

befriats från ansvar för detsamma och han intager följaktligen

i detta hänseende en annan ställning än den, som i Stockholm'' tillkommer

överståthållaren. Vad särskilt de största städerna angår torde det

icke heller rimligen kunna begäras, att borgmästarna skola vara beredda

att med ingående sakkunskap hos stadsfullmäktige företräda även polismyndigheten.

r

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 251 käft. (Nr 284.)

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Tillsättning

av polismästare

och

annan polispersonal

m. m.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

De bestämmelser, som gälla om tillsättning av polismästare, hava.

ävenledes blivit meddelade särskilt för varje stad, och ej heller i detta

hänseende har någon enhetlig ordning blivit genomförd. Frånsett Stockholm,

där polismästaren såsom förtroendeämbetsman utan förslag utnämnes

av Konungen, kan man skilja mellan två grupper, nämligen dels

sådana städer, där förslag upprättas av vederbörande städer å tre personer,

av vilka Konungen utnämner en, och dels sådana, där polismästaren

liksom rådmännen väljes omedelbart av stadsfullmäktige, varefter

fullmakt för den valde utfärdas av Kungl. Maj:ts befallningshavande.

Till den förra av dessa båda grupper höra Göteborg, Malmö, Norrköping,.

Hälsingborg och Karlskrona. I de fyra sistnämnda städerna upprättas,

förslaget av stadsfullmäktige, men i Göteborg genom allmänt val så

som stadgat är om borgmästarval i nämnda stad.

Polisdomaren och polisintendenterna i Stockholm utnämnas av

Konungen efter anmälan av överståthållaren. Polisdomarna i Göteborg

och Malmö tillsättas i samma ordning som för respektive städer är stadgad

beträffande tillsättning av polismästare. Polisintendenten i Göteborg

utnämnes av Kungl. Maj:ts befallningshavande i Göteborgs och

Bohus län.

Angående antagande av polispersonalen i allmänhet gäller beträffande

Stockholm enligt instruktionen för överståthållaren, att denne

äger tillsätta polisbetjäningen. Enligt praxis sker antagandet medelst

konstitutorial, som utfärdas i fråga om kommissarierna av överståthållaren

och eljest av polismästaren å överståthållarämbetets vägnar..

För att antagas såsom extra konstapel äro vissa detaljerade villkor uppställda.

I instruktionen för överståthållaren är vidare stadgat, att där

någon av betjänte gör sig skyldig till felaktigt förhållande i tjänsten,

men felet icke är av den svåra beskaffenhet, att åtal vid domstol bör

ske, överståthållaren äger antingen varna den felaktige eller döma honom

till böter, svarande mot högst en månads avlöning, eller mistning av

tjänst på högst tre månaders tid, samt att polis- och vaktbetjänte ock

må, då begången felaktighet är av den beskaffenhet, att överståthållaren

finner sig icke vidare kunna hava förtroende för dem, alldeles skiljasfrån

befattningen. Instruktionen för polispersonalen i Stockholm innehåller,

att polisman kan avskedas ej mindre på egen ansökning,, vilken

dock, för att vara berättigad till bifall, bör till polismästaren ingivas

minst en månad innan polisman vill träda ur tjänsten, än ock när som

helst såsom påföljd av grövre eller upprepade fel och förseelser i tjänsten

eller då överståthållarämbetet finner polisman vara för tjänsten olämplig

och för honom förlorat förtroendet. Då polisman utan att hava begått

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 284.

■bestämd förseelse eller fel, som bör med avsked bestraffas, endast på

grund av mindre lämplighet för tjänsten avskedas, äger han tillgodonjuta

en månads uppsägningstid eller utbekomma däremot svarande lön.

•Om bestraffning av polisman i övriga fall innehåller samma instruktion

följande: För försummelser eller fel i tjänsten, såvida de icke finnas

vara av den beskaffenhet, att jämväl straffbestämmelser i allmän lag

eller författning böra tillämpas, bestraffas polisman med tillrättavisning

-och varning; åläggande av extra tjänstgöring; suspension med eller

utan tjänstgöring; nedflyttning i lön och tjänstegrad eller avsättning.

Om förseelsen är av särdeles ringa beskaffenhet, må det kunna bero

vid varning av vederbörande närmaste förman; men övriga bestraffningar

må endast av polismästaren eller i vissa fall av överståthållaren ådömas.

Åläggande av extra tjänstgöring användes numera i regel icke såsom

bestraffning, enär denna straffart med hänsyn till den regelmässiga

tjänstgöringens ansträngande beskaffenhet anses olämplig. De fall, då

-disciplinmål handläggas av överståthållaren, äro endast de, då poliskommissarie

är angiven för så svårt fel, att hans avskedande kan

ifrågakomma. Enär poliskommissarie såsom förut är nämnt utnämnes

av överståthållaren, bör han icke kunna av någon annan avskedas. _ I

övrigt handläggas alla disciplinmål, där strängare bestraffning än tillrättavisning

och varning ifrågakommer, av polismästaren. Efter eu

förberedande undersökning av vederbörande förman inställes den för

felaktigt förfarande anmälde till ett formligt förhör inför polismästaren,

vid vilket förhör han får förklara sig och utredning förebringas.

Vid förhöret föres protokoll. Beslut i ärendet avkunnas för den tilltalade

och antecknas i protokollet. Om besvärshänvisning begäres,

meddelas sådan till Kungl. Maj:t i civildepartementet.

I de städer utom Stockholm, där polismästare är anställd, gälla i

allmänhet beträffande polispersonalens antagande, entledigande och bestraffning

regler likartade med de i Stockholm fastställda.

Närmast under Kungl. Maj:ts befallningshavande har polisväsendet i

■Övriga städer av ålder handhafts av borgmästare och råd, och i allmänhet

tillkommer det fortfarande magistraten att vara polismyndighet. Om

-dess befogenhet och åliggande i sådant avseende finnas bestämmelser

meddelade i åtskilliga allmänna författningar, såsom ordningsstadgan för

rikets städer, men dessa föreskrifter äro alla av den art, att de hava

avseende endast å myndigheten i förhållande till - allmänheten. Om

magistratens organisation i dess egenskap av polisstyrelse samt angående

inseendet över polisen, chefskapets utövande samt ansvarets och göro
-

b) Städer, där

polisväsendet

lyder under

magistraten.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kutigl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 284.

målens fördelning mellan borgmästaren och magistraten hava gemensamma

bestämmelser icke blivit utfärdade och icke heller angående polisens

allmänna uppgift och åligganden. Kungl. förordningen om kommunalstyrelse

i stad innehåller i fråga om magistratens befattning med

polisväsendet allenast en hänvisning till vad därom i lag och författningar

är stadgat.

Polispersonalens ställning och åligganden bestämmas i dessa städer

allenast av utav lokal myndighet utfärdade författningar. I sådant avseende

plär ett reglemente merendels innefatta bestämmelser om lönestat,

villkoren för polismäns antagande och entledigande o. s. v., medan

uti en instruktion givas förhållningsregler rörande personalens upptiädande

i och utom tjänsten. Men olta nog behandlas dessa ämnen

växelvis vare sig i reglemente eller i instruktion. Konungens befallningshavande

har i allmänhet fastställt reglementet, magistraten instruktionen,

men exempelvis i Luleå hava stadsfullmäktige antagit polisreglementet,

. i Karlstad och Ronneby har borgmästaren utfärdat instruktion

för polispersonalen, i Sölvesborg hava stadsfullmäktige givit sådan

instruktion utan att den blivit föremål för högre myndighets prövning..

Samma kaotiska tillstånd råder i stort sett fortfarande härutinnan, som

förut ådagalagts vid den av vederbörande riksdagsutskott åren 1904

och 1906 föranstaltade undersökning. Dock bör jag tillägga, att nya

instruktioner fastställts för åtskilliga städer, där saknaden därav tidigare

anmärkts, och att man i vissa städer, där instruktion ej ännu utfärdats,

såsom skäl därför åberopat den vissa förhoppningen, att man skulle

snart hava att motse ett av Kungl. Maj:t utfärdat reglemente, som,

bleve grundläggande för sådan instruktion.

. I ^allmänhet gäller beträffande organisationen av polisväsendet i de

nu ifrågavarande städerna, att, såsom jag förut framhållit, magistratens

ordförande utövar högsta ledningen, därvid biträdd av stadsfiskalen.

Om denna funktionär gäller enligt nådiga instruktionen den 12 oktober

1894, att lian, vid sidan av sin ställning såsom allmän åklagare i staden,

tillika, intilldess förändrade bestämmelser i ämnet kunna varda av Konungens

befallningshavande fastställda, fortfarande har till åliggande

att taga den befattning med säkerhets-, ordnings- och sundhetspolisen,

som stadsfiskal hittills på grund av särskilda stadganden eller hävdvunnet

bruk må hava utövat. Såsom allmän åklagare sorterar han

under justitiekanslersämbetet.

Granskar man befintliga reglementen och instruktioner för ifrågavarande

städers polisväsende, finner man

a) i avseende på organisationen:

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

KungI. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

att polisstyrkan under ledning av magistratens ordförande eller

annan dess ledamot med biträde av stadsfiskalen utgöres av

en eller flera poliskommissarier,

överkonstaplar och inspektionskonstaplar samt konstaplar och extra

konstaplar;

b) beträffande manskapets antagande:

att detta i allmänhet äger rum genom magistraten, men understundom

(Kristianstad) genom borgmästaren;

c) i fråga om avskedande och bestraffning:

att avsked flerstädes kan följa, när magistraten (eventuellt borgmästaren)

icke vidare finner polisman lämplig för tjänsten,

att bestraffningarna utgöras gemenligen av

varning eller tillrättavisning,

extra tjänstgöring,

suspension med eller utan tjänstgöring,

nedflyttning i lön och lönegrad, samt

avsättning.

Av dessa straffarter må varning eller tillrättavisning i allmänhet

givas av förman, medan övriga straff ådömas av magistraten, eventuellt

borgmästaren.

I övrigt pläga instruktionerna innehålla föreskrifter om polisinrättningens

ändamål, polismännens åligganden till förekommande av brott,

deras förhållande till allmänheten, i vad mån våld å person må nyttjas,

villkoren för företagande av kroppsrannsakan och husrannsakan, avstyrandet

av folksamlingar, tjänstgöringen under patrullering, å polisstation

o. s. v., ävensom särskilda bestämmelser rörande tjänsten i

de olika graderna inom organisationen.

För att taga ett exempel från en landsortsstad med skäligen utvecklad

polisorganisation och där polismästare är anställd, nämligen

Uppsala, kan nämnas, att denna stad har reglemente fastställt av

Konungens befallningshavande samt instruktion för tjänsten utfärdad av

polismästaren. Reglementet upptar bestämmelser om polisorganisationens

sammansättning, om antagande i och avsked från tjänsten, om polismans

tjänsteplikter och tjänstgöringen i de olika graderna, om villkoren

för tjänstledighet, om avlöningsförmåner och bestraffning. Instruktionen

åter avhandlar under rubriken Förhållande i allmänhet polisens allmänna

uppgift, om förekommande och beivran av brott, om polismans befogenhet

och skydd, om uniforms nyttjande samt regler för polismans

allmänna förhållande gent emot allmänheten och emot sina förmän.

Vidare lämnas underrättelse om polismans lagliga befogenheter i avseende

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Ktingl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

på anhållande och häktning, våld, kroppsrannsakan, fängsel, husrannsakan,

beslag. Slutligen behandlas polismans förhållande vid vissa särskilda

tillfällen, vid folksamling, vid eldfara, offentliga föreställningar o. s. v.

ävensom de bestämmelser, som ansetts nödiga beträffande tjänsten i de

olika graderna inom organisationen.

I reglementet för Huskvarna stad, fastställt av Konungens befallningshavande

i länet år 1917 och där det omnämnes, att instruktion

för poliskommissarien (stadsfiskalen) utfärdas av Konungens befallningshavande,

men för polismanskapet av stadsstyrelsen, förekomma vissa

bestämmelser, som jag icke annorstädes återfunnit och vilka synas mig

förtjäna en viss uppmärksamhet.

I avseende på antagandet stadgas, att detta sker genom stadsstyrelsen,

och att konstapel icke utom genom domstols beslut kan från

tjänsten skiljas annorledes än genom stadsstyrelsens beslut i den ordning,

som i reglementet angivits. Vidare stadgas, att extra konstapel, som

tjänstgjort minst två år, i avseende på skiljandet ur tjänst likställes

med ordinarie konstapel; att konstapel har att visa förman ovillkorlig

hörsamhet, så framt befallning icke uppenbart strider mot allmän lag

eller författning; att befallning om persons anhållande och om husrannsakan

skall, där förhållandena det tillåta, ske skriftligen; att bestraffning

ej må åläggas med mindre förhör inför protokollet hållits, samt att

polisman, som finnes vara för tjänsten olämplig, må, såvida icke mera

än två år förflutit från det han vunnit fast anställning, kunna uppsägas

att lämna tjänsten inom två månader.

Sren»k» polis- över riksdagens skrivelse lämnades svenska polisförbundet tillfälle

kurande* 0ig- I den 13 oktober 1906 inkommet yttrande anförde för
1906.

bundet bland annat:

»Förbundet, som vore en sammanslutning av Sveriges polismän, den 1 augusti

1906 omfattande ett antal av 1,994 aktiva medlemmar, hade till ändamål att

bevaka och befrämja medlemmarnas gemensamma intressen, verka för polismännens

höjande i moraliskt, intellektuellt och ekonomiskt hänseende samt för

övrigt på ett lojalt och aktningsgivande sätt vaka över, att allt, som kunde höja

polisens anseende och tjänstduglighet, befrämjades.

Förbundet hade på möte av valda ombud den 2—4 augusti 1906 förehaft

frågan om en blivande allmän polisförfattning och därvid såsom önskemål beträffande

författningens innehåll fastställt följande punkter:

Polisinstitutionens ändamål och uppgift borde angivas såsom upprätthållande

av allmän ordning, säkerhet och bekvämlighet samt övervakande av allmänna

lagars och författningars efterföljd.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

På (let att kommunerna såsom polisens arbetsgivare måtte komma i tillfälle

att genom sina representanter deltaga i respektive poliskårers administration

och på samma gång polismännen beredas lättare tillträde till dessa sina egentliga

principaler samt för åstadkommande av garanti för ett objektivt bedömande av

förhållanden, som berörde underordnade, borde föreskrift intagas därom, att i

städer, köpingar och municipalsamhällen, där polismän vore anställda, skulle

dessa närmast lyda under eu polisstyrelse, bestående av platsens polischef jämte

av stadsfullmäktige eller kommunalnämnd utsedda ledamöter. Denna polisstyrelse

borde bland annat hava till uppgift att handhava polisväsendet på platsen och

vore skyldig att över sina förhandlingar föra protokoll.

Föreskrifter borde finnas, att polisman, efter viss tid — ett eller två års

tjänst — därest han befunnes vara för tjänsten lämplig och i övrigt skickade sig

väl, skulle erhålla konstitutorial på sin beställning, utfärdat av Kungl. Maj:ts befallningsliavande

på förslag av polisstyrelse, samt att polisman därefter ej skulle

kunna avskedas före inträdet av bestämd pensionsålder i andra fall än då han

gjort sig skyldig till brott eller förseelse, som enligt polisförfattningen eller

allmän lag medförde hans avskedande.

Angående polismans rättigheter och skyldigheter borde införas noggranna

och bestämda föreskrifter särskilt om under vilka omständigheter polisman ägde

rätt att anhålla eller häkta personer, ävensom skillnad mellan personers anhållande

och häktning. Det borde fastslås, att polisman skulle vara skyldig fullgöra

förmans befallningar, såvida de icke strede emot allmän lag.

Vidare borde angivas att till polisman skulle kunna antagas man, som fyllt 21

år, ägde god frejd och gjort sig känd för en hedrande vandel, samt att vid befordran

till ordinarie tjänst och till högre tjänstegrad, vilken befordran på förslag av

polisstyrelse verkställdes av Kungl. Majds befallningshavande, hänsyn finge tagas

endast till kompetens och avlagd examen i polisutbildning samt tjänsteålder.

Fixerade straffbestämmelser för disciplinförseelser skulle finnas, ävensom

bestämmelser om vilka förseelser, som skulle medföra polismäns avskedande.

Föreskrift borde även finnas, att, för den händelse mistning av löneförmåner eller

frånkännande av rätt att i tur efter tjänsteålder komma i åtnjutande av högre

sådana komme att i författningen stipuleras såsom straffpåföljd för förseelse,

sådan bestraffning skulle kunna ådömas endast för viss tid, högst ett år, ävensom

föreskrift, att polisman, som blivit bestraffad för disciplinförseelse, skulle,

om han ej inom fem år efter det förseelse blivit begången ånyo gjort sig skyldig

till disciplinförseelse, som medfört bestraffning, anses såsom ostraffad under hela

sin förflutna tjänstetid.

Det borde stadgas, att bestraffningar enligt polisförfattningen skulle ådömas

av polisstyrelse. Dock finge avsked ådömas endast av Kungl. Maj:ts befallningshavande

på förslag av polisstyrelse. Straff, som ådömts polisman av polisstyrelse,

skulle underställas Kungl. Maj:ts befallningsliavandes fastställelse. Domen

trädde ej i kraft förrän den blivit i sista instansen slutbehandlad.

Klagan över polisstyrelses beslut borde få föras hos Kungl. Maj:ts befallningshavande

och över denna myndighets beslut i vanlig ordning hos Kungl. Maj:t.

Bestämmelse skulle finnas, att polisman, därest hans tjänstgöring vore indelad

i pass, under varje dygn borde åtnjuta en sammanhängande fritid av 10

timmar samt en gång varje vecka en sammanhängande fritid av 36 timmar, varjämte

polisman, som innehade indelad tjänstgöring, borde efter framställd begäran

berättigas till minst 15 dygns årlig semester utan avdrag på innehavda lönevillkor.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Förslag till

polisreglemente

1907.

Kungl. Maj\ts Nåd. Proposition Nr 284.

tu ^1i,n.sta begynnelselön för polisman borde vara 1,000 kronor med minst två

alderstillagg.

Avsked med pension skulle beviljas polisman, då lian tjänstgjort i 25 år

och uppnått 50 levnadsår, eller tidigare i fall han blivit tjänsteoduglig genom i

tjänsten adragen sjukdom. Pensionsbeloppet borde utgå med 80 procent av vid

0 c li ålder sti Hägg mnehayda loneformåner, däri inräknat tjänstgöringspenningar

Ansåges av eu eller annan anledning ordinarie tjänst överflödig eller fattades

beslut om indragning av densamma, borde, såvida tjänsten oförvitligen innehafts

1 10 är, sådan indragning ej få ske, förrän ordinarie polisman med pension eller

pa egen begäran avginge.»

Mötets beslut var emellertid ej enhälligt. Beträffande särskilt

frågan om polisstyrelse föreslog en stor minoritet, att polisen borde

omgestaltas till en statsinstitution, sorterande i städerna under justitiekanslern

och på landet under Kungl. Maj:ts befallningshavande.

Med anledning av riksdagens skrivelse uppdrog Kungl. Maj:t den

14 september 1906 åt dåvarande sekreteraren hos överståthåilarämbetet

för polisärenden Hjalmar von Sydow att inom civildepartementet

biträda med uppgörande av förslag till allmän polisförfattning för rikets

städer och därmed jämförliga orter.

I ett den 28 februari 1907 avlämnat betänkande framlade von

Sydow bland annat resultatet av en undersökning om städernas skyldighet

att bekosta polisväsendet för sina områden av innehåll, dels att

då polisen vore verksam för statsändamålet, vore dess vidmakthållande

ett statsintresse, dels att då rikets städer av kronan förunnats vissa

inkomster genom tolagsersättning och källarfrihetsmedel, varom mera

framdeles, för bland annat polisens vidmakthållande, städerna hade

juridisk förpliktelse att fullgöra detta onus, och dels att statsmakten

både rätt att kontrollera och övervaka, huru stadskommunerna fullgjorde

sin ifrågavarande skyldighet.

Beträffande särskilt frågan om inrättande av polisstyrelse i enlighet

med polisförbundets förslag yttrades i betänkandet:

»För eu ändamålsenlig organisation av polisen vore det en grundsats att

man icke borde giva polisstyrelsen kollegial form. Redan den omgång, som

ottast vore förenad med samlandet av en dylik polisstyrelse, kunde i brådskande

tall leda till att den ratta tidpunkten för polisens ingripande förfelades Polisverksamheten

vore av den natur, att den borde ledas av en enda kraftig vilja

icke av ett flertal personer, som sinsemellan kunde vara oeniga. Polisförbundets

På den oriktiga uppfattningen, att polisens upprätthållande helt

och hållet eller till största delen vore, icke ett statsintresse, utan allenast en

kommunal fråga. Det strede mot grundsatsen, att en polisstyrelse icke borde

hava kollegial form. Det stode i strid även med en annan, minst lika viktig

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

princip, nämligen den, att icke någon annan borde Lava del i ledningen av

polisen än den, som själv hade samma ansvar för den allmänna ordningens och

säkerhetens upprätthållande som den underordnade polispersonalen och därför

måste antagas leda polisen ur synpunkten av rättstillståndets upprätthållande.

Någon garanti för att detta bleve förhållandet med de kommunala ledamöterna

i polisstyrelserna funnes icke. Det vore icke omöjligt, att till sådana ledamöter

valdes personer, som sökte leda polisens verksamhet efter andra hänsyn än lydnaden

för gällande lag och instruktioner. I utlandet hade icke saknats exempel

på konflikter, som haft sin rot däri, att chefskapet över polisen utövats av en

genom allmänt val utsedd kommunal förtroendeman. Yid oroligheter, förorsakade

av arbetsinställelser eller dylikt, hade inträffat, att polispersonalen kommit i eu

ytterligt svår ställning, ställd mellan å ena sidan pliktens bud och å andra sidan

ett tryck i motsatt riktning, som direkt eller indirekt haft understöd i polischefen.

Icke minst för polispersonalens egen skull borde därför den föreslagna

anordningen undvikas.»

Betänkandet innehöll vidare ett förslag till reglemente för polispersonalen

i riket, avseende ej blott polisen i städer, köpingar och

municipalsamhällen, utan även den extra polisbevakningen å landsbygden.

Förslaget innebar bland annat, att polisman skulle tillsättas i Stockholm

av överstathållarämbetet, i annan stad, där polismästare funnes, av denne, i

stad, där magistat funnes, men polismästare ej vore tillsatt, av borgmästaren

eller, om annan ledamot av magistraten förestode stadens polis, av denne, i stad,

där magistrat ej funnes, av stadsstyrelsens ordförande samt å landsbygden av

Kungl. Majtts befallningsliavande. Förordnande, varigenom polismål! tillsattes,

skulle utfärdas skriftligt. Den myndighet, som tillsatt polisman, utövade chefskap

över honom. Vidare föreslogs, att polisman, som antagits till provtjänstgöring,

skulle, när helst tjänsten krävde, kunna skiljas därifrån samt att polisman,

som funnes i hög grad olämplig för tjänsten, skulle av chefen kunna uppsägas.

Beträffande bestraffning föreslogs, att därest polisman överskrede den honom

tillkommande befogenhet eller åsidosatte vad honom ålåge enligt lag eller författning

eller reglementet eller gällande instruktion, och det icke vore fråga om

sådan grövre brottslighet, att åtal funnes böra äga rum, skulle polismannen kunna

bestraffas med varning, böter, motsvarande högst en månads lön, förlust av

tjänsten i högst tre månader, nedflyttning i lägre tjänstegrad eller avsättning.

Rätt att ålägga bestraffning enligt dessa bestämmelser tillkomme chefen, dock

att varning kunde meddelas även av annan förman. Till avsättning kunde dömas,

när polisman begått så svår förseelse mot allmän lag eller författning eller reglementet,

att han förverkat sin chefs förtroende. Angåves polisman för straffbar

gärning, skulle han av sin chef kunna avstängas från tjänstgöring, intill dess

slutligen blivit dömt över honom eller annorlunda vederbörligen förordnats.

Annan bestraffning än varning finge ej åläggas polisman, utan att med honom

anställts förhör, därvid protokoll skulle föras. Över erhållen varning finge

klagan icke föras, men däremot beträffande annan av chefen ålagd bestraffning

samt avskedande, skiljande eller avstängande från tjänsten. Vidare föreskrevs i

förslaget att å varje ort, där polispersonal funnes anställd, skulle finnas en för

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 251 höft. (Nr 284.) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

Myndig
heternas
yttranden
1907.

26 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

Stockholm av överståthållarämbetet och för annan ort av Kungl. Maj:ts befallningshavande

fastställd instruktion av i förslaget närmare angivet innehåll. Dessutom

innehöll förslaget bestämmelser om polismans lydnadsplikt och tjänsteåligganden

samt om vad han i övrigt hade att iakttaga såväl i som utom tjänsten.

Över nämnda förslag till polisreglemente anbefalldes överståthållarämbetet

och Kungl. Maj:ts övriga befallningshavande att efter hörande

av underordnade administrativa myndigheter avgiva yttrande.

I några av de på grund härav avgivna yttrandena upptogs särskilt

till behandling frågan om de allmänna riktlinjerna för en dylik författning.

Sålunda yttrade bland andra Kungl. Maj:ts befattningshavande i Södermanlands

län, att det kunde ifrågasättas, huruvida icke den helt visst erforderliga

lagstiftningen i ämnet borde utgöras av dels en av Kungl. Maj:t och riksdagen

stiftad lag om polisväsendet i riket och dels ett av Kungl. Maj:t givet reglemente

eller stadga för polispersonalen. I lagen borde intagas bestämmelser bland annat

om skyldighet för städer, köpingar och därmed jämförliga orter att på egen bekostnad

eller i vissa fall med bidrag av allmänna medel anställa behövlig polisstyrka,

om polisbevakning å den egentliga Jandsbygden, om polisens antagande,

befordrande och entledigande, om disciplinär bestraffningsrätt över polismän, om

chefskap över polispersonalen med mera. Stadgan angående polispersonalen

syntes böra innehålla allmänna bestämmelser om polismäns tjänsteåligganden,

lydnadsplikt, förhållande mot allmänheten och i sitt enskilda liv med mera.

Därjämte borde i stadgan meddelas bestämmelser, att och huru särskilda polisordningar

för olika orters polispersonal skulle upprättas samt vad sådana polisordningar

skulle, innehålla.

Angående det sålunda berörda spörsmålet påpekade likaledes Kungl. Maj:ts

befallningshavande i Göteborgs och Bohus län, att det framginge av riksdagens

skrivelse, att den lagstiftning, som riksdagen åsyftat, icke borde bliva allenast en

administrativ författning, utan givas enahanda former, som den lagstiftning erhållit,

vilken redan i ämnet tillkommit genom lagen angående fjärdingsmannabestyrets

utgörande och instruktionen för fjärdingsmän. Den förra av dessa författningar

avsåge att reglera ett menighetsbestyr och hade därför ansetts icke

kunna komma till stånd utan riksdagens medverkan! Av den utredning om städernas

skyldighet att bekosta polisväsendet för sina områden, som åtföljde det

föreliggande förslaget, finge anses framgå, att giltiga grunder funnes för att polisväsendet

i städerna även normerades genom en av Kungl. Maj:t och riksdagen

stiftad lag i de avseenden, som, vad fjärdingsmannabestyret anginge, ordnats

genom en sådan lag. I övriga avseenden däremot syntes de för städerna nödiga

bestämmelserna i ämnet kunna komma till stånd i administrativ väg.

Emellertid anmärkte magistraten i Örnsköldsvik, att de städer, som uppstått

under de senaste årtiondena icke kommit i åtnjutande av förmånerna av

inkomster genom den i förslaget omtalade tolagsersättningen eller källarfrihetsmedel.

Den juridiska förpliktelsen att vidmakthålla polisen skulle därför icke

existera för sådana städer. När man ville fastslå en juridisk förpliktelse, vore

det för staten av intresse att tillse, att grunderna för denna förpliktelse i lika

mån förelåge inom de olika stadssamhällena. För att uppnå en sådan rättslig

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 284.

grundval, torde vara av nöden att ifrågavarande inkomster eller motsvarande

ersättning bereddes jämväl de städer, som för närvarande icke vore i åtnjutande

därav. Aven en rent praktisk synpunkt talade därför. Det torde eljest i de

städer, som icke tilldelats samma ekonomiska förmåner som flertalet av de övriga,

lätt kunna uppstå den uppfattningen, att de ej heller liade samma förpliktelser

som de mer gynnade stadssamhällena med avseende å administration och polisväsende.

Beträffande det av svenska polisförbundet framställda kravet på

inrättande av polisstyrelse innehöllo myndigheternas utlåtanden bland

annat följande:

Somliga myndigheter, såsom överståthållarämbetet, Kungl. Majds befallningshavande

i Uppsala och Kopparbergs län, poliskamrarna i Malmö, Hälsingborg

och Karlskrona samt magistraterna i Göteborg, Halmstad och Säter, avstyrkte.

inrättandet av polisstyrelse. En organisation med kollegialt styrelsesätt

skulle i allmänhet och särskilt för de större städerna bliva opraktisk eller rent

fördärvlig. Polismännens ställning bleve icke därigenom förbättrad utan snarare

försämrad. Ingen annan kunde så sakligt som chefen bedöma en av polisman

begången förseelse. Om polisstyrelsen däremot sammansattes av huvudsakligen

valda, oansvariga medlemmar, komme den sakliga prövningen att bliva lidande.

I mindre städer kunde visserligen utan större olägenheter polisväsendet handhavas

av en sådan myndighet som magistraten, som i sin ämbetsverksamhet i

övrigt ofta vore i tillfälle att bilda sig ett omdöme om polispersonalen och dess

göromål. I de större städerna och särskilt dem, där polismästare funnes, torde

det hava varit just svårigheten för en kollegial styrelse att hava inseendet över

och ledningen av polisen, som föranlett inrättandet av särskilda polischefsbefattningar.

Det syntes ganska påtagligt, att av kommunerna valda ledamöter i polisstyrelsen,

vilka icke kunde få någon befattning med personalens dagliga göromål

och sålunda icke kunde bedöma polismännens olika duglighet, icke heller skulle

kunna bliva den garanti mot godtyckligt förfarande vid befordringar m. m., som

polisförbundet önskat. En polisstyrelse skulle verka hämmande och förlamande

på polisens verksamhet, och ingen annan än den, som hade att bära ansvaret

för ordningens och säkerhetens upprätthållande, borde hava ledningen av polisen

sig anförtrodd.

Däremot visade bland andra Kungl. Maj:ts befallning shav ande i Uppsala,

Södermanlands, Östergötlands, Kalmar, Göteborgs och Kohus samt Värmlands län

ävensom magistraterna i Uppsala, Södertälje, Nyköping, Linköping, Växjö, Uddevalla,

Lysekil och Örebro samt poliskammaren i Göteborg och polismästaren i Uppsala

i högre eller lägre grad sympatier för tanken på införande av en polisstyrelse.

Sålunda anförde Kungl. Maj:ts befallningshavande i Södermanlands län, att

polisförbundets förslag om inrättande av särskilda polisstyrelser, bestående av

polischefen jämte representanter för kommunen, syntes böra tagas under närmare

övervägande åtminstone beträffande de större städerna. Det vore ej lämpligt

att med chefskapet över polismän, där detta tillkomme en enda person, förenades

rätten att antaga, befordra och bestraffa underlydande polismän.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Östergötlands län yttrade, att ett polisreglemente

vore av behovet synnerligen påkallat, då polispersonalen under nuva
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

rande förhållanden befunne sig i en mycket osäker ställning. Enligt det inom

departementet utarbetade förslaget vore för stor makt inrymd åt polischefen.

Befälet över polismännen och ledandet av deras verksamhet borde tillkomma

honom, men det skulle lända till gagn ej blott för polispersonalen utan även

för polischefen, om han vid sin sida hade eu polisstyrelse, som i förvaltningsärenden

och då fråga vore om polismans avsättning kunde dela ansvaret med

honom.

Inom Göteborgs och Bohus län yttrade magistraten i Uddevalla, att det icke

syntes kunna motsägas, att ledningen av poliskårens arbete för den allmänna

ordningens upprätthållande och av dess dagliga verksamhet borde bestämmas

endast av den, som ytterst ansvarade för den allmänna ordningen. Däremot

torde det kunna ifrågasättas, huruvida varje uteslutande av den kommunala myndighetens

inflytande på poliskåren vore lämpligt. Vore det icke antagligt, att

därest polismannens tillsättande och eventuellt skiljande från tjänsten uppdroges

åt en ur ämbetsmanna- och kommunalmyndigheterna sammansatt särkild styrelse,

kommunen i sin helhet skulle känna mera samhörighet med polismakten än

stundom vore fallet, och att den ofta förekommande oberättigade oviljan mot

poliskåren jämte olusten att understödja polisen i dess arbete tilläventyrs komme

att försvinna? Även om man icke ville bestrida att polisens verksamhet vore ett

statsintresse, så kunde icke förnekas, att den i det praktiska livet i första hand

framträdde som en kommunens ordningsangelägenhet. Kunde magistratens och

rådstuvurättens ledamöter, vilkas verksamhet väl även främjade ett statsändamål

i väsentlig mån och utan olägenhet utses av samhället eller den kommunala styrelsen,

så kunde samhällets medverkan vid utseende av poliskåren icke heller

vara till skada. Ingen anledning funnes heller att antaga, det ansvarskänslan vid

utseende eller avskedande av polismän bleve mindre, därest kommunen finge

någon medbestämmanderätt.

Magistraten i Lysekil anslöt sig även till polisförbundets yrkande om inrättande

av polisnämnder i städerna: Polisens anseende hos allmänheten skulle

säkert komma att ökas genom sådana nämnder. Hos allmänheten och särskilt

hos arbetarklassen gjorde sig gällande en nära nog fientlig stämning mot polisen,

vilken av många betraktades huvudsakligen såsom ett verktyg åt mera gynnade

samhällsklasser. Detta missförhållande komme helt visst att till stor del upphöra,

_ därest genom inrättande av polisnämnder allmänheten finge tillfälle att deltaga

i polisinrättningarnas förvaltningsangelägenheter. Invändningen, att de kommunala

ledamöterna i polisnämnden skulle kunna frestas att leda polisens verksamhet

efter andra hänsyn än gällande lag och instruktioner, måste förfalla, när

i polisnamnds befogenhet icke inginge något kommando över polisen. Genom

införande av bestämmelser om rätt att överklaga polisnämnds beslut erhölles

därjämte en garanti mot obehörigt inflytande från dessa ledamöters sida jämväl

å förvaltningsangelägenheterna.

Poliskammaren i Göteborg anmärkte, att de frågor av ekonomisk art rörande

en orts polisväsen, vilkas handhavande ålåge chefen, vore ärenden rörande polismännens

avlöning och pensionering, deras beklädnad och beväpning, byggande

eller förhyrning av erforderliga lokaler, anskaffande och vidmakthållande av inventarier,

anordnande av belysning och uppvärmning m. m. För ombesörjande

av dessa åligganden vore polischefen beroende av erforderliga anslag från kommunalstyrelsen.

Sammalunda vore förhållandet beträffande de omorganisationer

vilka tid efter annan kunde befinnas nödiga, och den tillökning av poliskåren,

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284. 29

vilken jämsides med samhällets utvidgning måste äga rum. Även framställningar

från polispersonalen om avsevärd lindring i tjänstgöring eller ökat antal regelbundet

återkommande fridagar eller förlängning av den polismännen årligen tillkommande,

sammanhängande ledigheten, i vilka frågor bifall till framställningen

måste medföra anställandet av ökad personal för tjänstens behöriga uppehållande,

kunde icke tillmötesgås, utan att kommunen beviljade de ökade anslag, som därav

föranleddes. Vid behandlingen av sådana ärenden skulle det för polischefen vara

en fördel att åtnjuta stödet av personer, utsedda av kommunals t yreisen och väl

oftast ledamöter av densamma. Om ortens polisväsen rörande ekonomiska frågor

handhades av eu styrelse, bestående av platsens polischef och särskilda av

kommunalstyrelsen för ändamålet valda ledamöter, komme säkerligen framställningar

i anslagsfrågor, vilka med samhällets utveckling, ökade anspråk på avlöningar

och högre pris på nödig rekvisita måste medföra krav på ökade anslag,

att av kommunalstyrelsen mötas med större förtroende. Det skulle naturligtvis

även tillkomma sådan styrelse att kontrollera, att de av kommunen beviljade

medlen bleve för sitt ändamål använda. Polisförbundets framställning därom, att

bestraffning för diciplinförseelser skulle ådömas av en polisstyrelse, syntes värd

synnerligt beaktande. Det vore ej att förundra sig över, att polismännen önskade

största möjliga säkerhet för objektivt bedömande av handlingar, som kunde

betraktas som tjänsteförseelser, ävensom för att ej ett ombyte av polischef rubbade

polismännens säkerhet i tjänsten. Även om den åsyftade förändringen i

verkligheten endast skulle medföra en ökad känsla av trygghet hos den skötsamme

polismannen, syntes framställningen ej utan vägande skäl böra lämnas

utan avseende, Men även för polischefen skulle anordningen med sådana ärendens

behandling inför en sammansatt polisstyrelse vara till fördel. Bland den

mängd obehagliga ärenden, som det tillkomme en polischef att handlägga, voro

få av så betungande art, som ådömande av bestraffning för diciplinförseelse. Om

meddelande av sådan dom ålåge en kollegial styrelse, skulle därmed polischefens

ansvar något lättas. Måhända skulle även den omständigheten, att allmänhetens

representanter ägde domsrätt ifråga om polismännens förhållande i tjänsten, i

sin mån verka förtroendeingivande för polisens verksamhet. Dock borde varning

kunna ådömas av polischefen, likasom denne även borde handlägga frågor om

befordran samt angående antagande och entledigande på egen begärnn.

Under framhållande av sistberörda yttrande tilläde Kungl. Majds lefallningshavande

i Göteborgs och Bolius län, att i municipalsamhällen och mindre städer,

där pplisväsendet vore endast föga utvecklat och svårighet skulle möta att erhålla

lämpliga kommunalledamöter i polisstyrelserna, borde inrättandet av sådana

styrelser icke lämpligen komma i fråga. I de större städerna däremot syntes

stora fördelar vara att ernå genom eu dylik anordning. Därigenom skulle vinnas

större garantier för ett mera objektivt bedömande av förhållanden, som berörde

underordnade, och en närmare förbindelse mellan polisen å platsen och dennes

arbetsgivare, varmed i sin ordning skulle följa ett livligare intresse hos dessa

senare för polisens betydelsefulla uppgifter i den allmänna ordningens och säkerhetens

tjänst och ett rikligare tillgodoseende av dess krav. Ävenledes skulle

kunna ernås det stöd från allmänhetens sida, som skulle vara polisinrättningens

förnämsta styrka. Dock borde, såsom poliskammaren i Göteborg yttrat, vissa

av de ärenden, som polisförbundet ansett böra tillhöra polisstyrelse, handläggas

av polischefen, som givetvis skulle utöva full befälsrätt över polisstyrkan och

leda dess verksamhet.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

Kungl. Maj ds bojaIIningshavande i Värmlands län ansåge uppenbart, att utövandet

av polisbefälet icke lämpligen kunde handhavas av en kollegial polisstyrelse,

men i frågor om polisinrättningens förvaltningsangelägenlieter och om

antagande, befordrande och avskedande samt bestraffande av polismän syntes

en kollegial styrelse icke utan vidare kunna avfärdas såsom olämplig. Med en

dylik styrelse skulle otvivelaktigt vinnas större garantier för objektivitet vid

bedömande av polismäns bestraffande och avskedande. Polismännens ställning

bleve därmed också tryggare, vilket måste vara till gagn för tjänstens vederbörliga

utövande och för kårens tillfredsställande rekrytering. Prågan om en

särskild polisstyrelse borde därför tagas i förnyat övervägande. För Stockholm,

Göteborg och någon annan av de större städerna erfordrades möjligen särskilda

bestämmelser. Men i övriga städer syntes förhållandena vara skäligen analoga

och hänsyn icke böra tagas till, om särskild polismästare funnes antagen eller

ej. Huruvida polisstyrelsen borde utgöras av magistrat eller vara en särskild

fristående styrelse, därom kunde meningarna vara delade. Dock vore att föredraga

en styrelse, där icke blott magistraten, utan även kommunalrepresentationen

ägde insätta ledamöter. Med en sådan anordning vunnes större kontakt mellan

allmänheten och polisinrättningen, och för denna institution vore allmänhetens

sympatier, stöd och intresse av icke ringa betydelse. Viktigast syntes i varje fall

vara, att polispersonalens antagande, bestraffande och avskedande icke anförtroddes

åt den allena, som förde befälet över poliskåren, utan bleve föremål för

behandling av lämplig kollegial myndighet.

Magistraten i Örebro framhöll att polisinstitutionen, sådan den nu vore inrättad,

icke fyllde sitt ändamål, utan behövde en grundlig reformering, vilket

borde ske genom att ställa densamma på mera folklig grund, närmast efter engelskt

mönster. Med det förbehåll, att den tekniska ledningen måste handhavas

av polischefen ensam, förordades införandet av en polisstyrelse, där jämväl kommunen

kraftigt representerades.

Åtskilliga av de myndigheter, som ställde sig välvilliga till förslaget om

polisstyrelse, ansågo emellertid, att en sådan styrelses befogenheter borde anförtros

åt magistraten, som handlade under tjänstemannaansvar, och icke åt en styrelse,

åtminstone delvis sammansatt av oansvariga medlemmar.

Sålunda anförde polismästaren i Uppsala, med vilken magistraten därstädes

och Kungl. Maj ds befall ningshavande i Uppsala län instämde, att det förefölle egendomligt,

att det inom'' departementet utarbetade förslaget i stället för att på något

sätt tillmötesgå kravet på polisstyrelse på bredare basis, borttoge de fall,.då enligt

rådande förhållanden polisstyrelsen läge i händerna på liera personer. Det vore

dock uppenbart, att den kollegiala formen erbjöde möjlighet till en mångsidigare prövning

och innebure garanti mot förhastande eller godtycke. Polisstyrelsen borde

emellertid likasom hittills i flertalet städer bestå av magistraten. Dess ledamöter

handlade under tjänstemannaansvar, och polisstyrelsens arbete förrycktes

icke av tillfälliga meningsomkastningar i en kommunalstyrelse. Bestraffningsrätten

borde emellertid utövas av polischefen med undantag för avsättning, som

borde ådömas av magistrat, stadsstyrelse eller Kungl. Maj ds befallningshavande.

Kungl. Maj ds befallning shav ande i Kalmar län ansåge, att kravet på polisstyrelse

så till vida borde tillmötesgås, att frågor om antagande av polismän

samt deras bestraffande och avskedande borde ankomma på magistraten eller

stadsstyrelsen in pleno.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:is Nåd. Proposition Nr 284.

Magistraten i Nyköping förordade att dylika frågor i de mindre städerna

borde anförtros åt magistraten. Polisförbundets skäl för en polisstyrelse syntes

hänföra sig huvudsakligen till de större städerna. För de mindre städerna

torde skälen icke äga den betydelse, att de motiverade en så genomgripande förändring

som den av förbundet föreslagna.

Magistraterna i Södertälje och Wäxjö önskade likaledes förlägga bestraffningsrätten

till magistraten, men ville förbehålla polischefen rätten att meddela

varning eller avstänga från tjänstgöring.

Magistraten i Linköping yttrade, att de flesta om icke alla brandordningar

i de rikets städer, som hade fasta brandkårer, torde innehålla bestämmelser, att

brandkårens förvaltningsangelägenheter skulle handhavas av en kollegial brandstyrelse,

på vars sammansättning stadsfullmäktige övade inflytande, men stadgade

därjämte, att befälsrätten över brandmanskapet utövades av vederbörande brandchef

allena. Någon klagan över att dessa bestämmelser bringat oreda i brandväsendet

och föranlett svårighet att bland manskapet upprätthålla nödig disciplin

både, såvitt magistraten hade sig bekant, icke försports. Och magistraten trodde

för sin del att anordnandet av kollegial polisstyrelse icke heller skulle medföra

svårigheter vid polisväsendets behöriga ordnande, om endast befälsrätten överlämnades

odelad åt polischefen och gränserna emellan dennes makt och myndighet

å ena sidan och polisstyrelsens befogenhet å den andra noga utstakades. De

synnerligen viktiga frågorna rörande polisens organisation, antalet polismän samt

polispersonalens avlöning, pensionering, beklädnad, beväpning m. m., vilka frågor

i allmänhet för sin lösning fordrade anslag av vederbörande kommunala myndigheter,

skulle vida lättare och bättre än nu vore fallet avgöras genom eu medelst

den kollegiala polisstyrelsen åstadkommen samverkan emellan polischefen

och de kommunala myndigheterna. Däremot borde bestraffningsrätten tilläggas

magistat eller stadsstyrelse.

Beträffande lämpligheten av de olika arter av bestraffning, som

upptagits i det ifrågavarande inom departementet upprättade förslaget,

yttrade sig åtskilliga av de hörda myndigheterna.

Därvid framhöllos bland annat följande synpunkter: Då varning måste an
ses

såsom en art av bestraffning, borde den icke meddelas utan föregående förhör

och icke heller av annan förman än polischefen. Vid meddelande av varning

borde protokoll föras och varning borde i likhet med övriga straffarter

kunna överklagas. Böter borde ej kunna ådömas, utan i stället mistning av avlöning

under viss tid. Det vore föga tilltalande att frihetens förlust, vartill förvandling

av böter kunde leda, skulle kunna ådömas av annan myndighet än

domstol. Bötesstraff borde ej tillämpas även på den grund att detsamma alltför

hårt drabbade polismannens svaga ekonomi. I stället kunde såsom en mildare

straffart tillämpas åläggande av extra tjänstgöring. Fara för överansträngning

vore ej stor, om tjänstgöringen i övrigt ordnades förnuftigt. Mot tillämpning av

straffarten »nedflyttning i lägre tjänstegrad» funnes vissa betänkligheter. Det

läge nära till hands, att en degraderad polisman miste intresset för sitt kall. På

sina ställen hade man funnit denna bestraffningsform olämplig och frångått densamma.

Till avsättning borde ej dömas annat än på fullt objektiva grunder, varför

den i förslaget upptagna förutsättningen för tillämpning av detta straff, att

s. 32 Kontrollera mot PDF

Svenska polisförbundets

yttrande 1907.

32 Kungl. Maj:t Nåd. Proposition Nr 284.

den skyldige skulle hava förverkat sin chefs förtroende, borde utgå, Möjligen

kunde stadgandet rörande avsättning formuleras så, att till avsättning dömes, om

polisman mot allmän lag eller författning eller polisreglementet begått förseelse

av så svår beskaffenhet eller under sådana omständigheter i övrigt, att något vidare

bestyr med upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet icke syntes

kunna honom anförtros, eller också, att till avsättning dömdes, om någon flera

gånger blivit dömd till disciplinstraff utan att låta sig därav rätta och om någon

av domstol funnits saker till brott eller förseelse, som gjorde, att han icke lämpligen

borde bibehållas i tjänsten. Avsked vore att betrakta såsom en straffpåföljd

av begångna grövre eller upprepade fel eller förseelser, som gjorde den

skyldiges kvarstående i tjänsten olämpligt, och borde fördenskull på sådant sätt

motiveras.

Slutligen anmärktes bland annat, att det icke vore mera än rättvist, att

polisman genom skriftligt konstitutorial eller förordnande erhölle försäkran om

antagande i tjänst eller befordran. En sådan handling borde utskrivas utan

avgift.

Med anledning av det ifrågavarande förslaget yttrade polisförbundet

i skrivelse till Kungl. Maj:t den 15 december 1907:

»Liksom genom 1899 års lag angående fjärdigsmansbestyrets utgörande förordnats,

huru administrativ myndighet ägde pröva, huru stort antal fjärdingsman

inom en socken borde anställas, huruvida utsedda fjärdingsmän vore lämpliga för

befattningen och, åtminstone i besvärsväg, om den avlöning, som erbjödes fjärdingsman,

vore skälig, syntes det vara i sin ordning och i överensstämmelse

med riksdagens syftning, att i en polisförfattning sådan som den av riksdagen

begärda infördes bestämmelser om vad stad borde hava åtgjort i avseende på

sitt polisväsen, för att den skulle anses hava uppfyllt, vad densamma därutinnan

lagligen ålåge. I detta hänseende syntes böra föreskrivas, att i varje stad skulle

finnas en polisstyrka; att grunderna för polisstyrkans organisation liksom ock

lönestat för vid densamma anställd personal visserligen borde bestämmas av

stadsfullmäktige eller, där sådana icke funnes, av allmän rådstuga, men att de

borde underställas Kungl. Majds befallningshavandes prövning; att Kung! Majds

befallningshavande därvid ägde tillse, ej mindre att nämnda personal vore tillräcklig

för vinnande av det med polisinrättningen avsedda ändamål, än även att de

avlöningsförmåner, som erbjödes densamma, vore av den skäliga beskaffenhet,

att det med någon grad av visshet kunde förväntas, att polisstyrkan vunne rekrytering

med för ett behörigt fullgörande av densammas uppgifter lämpade personer

samt att överhuvud Kungl. Maj ds befallningshavande skulle vara berättigad

att tillse, att polisinrättningen organiserades på ett ändamålsenligt sätt. Då

emellertid tillerkännandet av en dylik prövningsrätt åt Kungl. Maj ds befallningshavande

på det närmaste berörde den kommunala beskattningsrätten, torde en

allmän _ polisförfattning åtminstone i denna del böra stiftas i för kommunallag

föreskriven form eller av Kungl. Maj:t och riksdagen gemensamt, varefter det

borde ankomma på lämplighetsskäl, huruvida i samma författning jämväl skulle

införas till ämnet hörande stadganden av administrativ natur eller dessa avskiljas

för införande i en allmän instruktion för polispersonalen i riket. Uppenbart vore

att en dylik lag, i den mån den stadgade anordnandet av polisinrättningen i

städerna såsom eu dessa obligatoriskt åliggande skyldighet, icke utan vidare

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposion Nr 284.

kunde utsträckas att gälla jämväl med städerna jämförliga orter. Men väl kunde

i densamma fastslås, att därest kommun, som icke vore stad, ville anställa annan

polispersonal än fjärdingsmän, lion därvid hade att ställa sig till efterrättelse de

föreskrifter, ifrågavarande lag innehölle, tilläventyrs med eu eller annan av förhållandena

föranledd modifikation.

Den kollegiala polisstyrelse, vilken förbundet tänkt sig upprättad, skulle

icke hava någon befattning med polisbefälet, utan endast handhava polisinrättningens

förvaltningsangelägenketer. Den skulle sålunda närmast bliva att jämföra

med den poliskommitté, »watch committee», bestående av mayorn och minst

tre av stadsrådet valde ledamöter, som omhänderliade polisinrättningens förvaltning

i Englands »corporated borougks». Denna engelska polisstyrelse antoge och

entledigade polispersonalen, den ägde ålägga bestraffningar för förseelser i tjänsten,

den uppgjorde förslag till polisstyrkans organisation, avlöning, uniformering

och beväpning att underställas inrikesministern o. s. v. Däremot saknade

den värjo som helst befattning med befälet, vilket helt och hållet vore anförtrott

åt polischefen, »the chief constable». Det vore uppenbart, att de invändningar,

som framställts mot en kollegial polisstyrelse, fullständigt förfölle, när denna

styrelse organiserades på nu angivet sätt och med bibehållande av en chef, hos

vilken befälsrätten över polisen kvarstannade odelad. Det måste för själva polisinrättningens

utveckling vara av icke ringa betydelse, att en närmare och omedelbar

förbindelse åvägabragtes mellan den kommunala självstyrelsens målsmän

och ordningspolisen, i det därigenom hos de beslutande kommunala myndigheterna

otvivelaktigt komme att väckas ett livligare intresse för denna sistnämndas

betydelsefulla uppgifter i den allmänna ordningens och säkerhetens tjänst och

därmed följa ett rikligare tillgogoseende av dess krav. Härtill komme, att polispersonalen

skulle skatta det som en stor vinst, om antagnings-, befordrings- och

bestraffningsfragor handlades av en dylik kollegial styrelse, i det därigenom vunnes

den garanti för objektivitet vid bedömandet, som enligt sakens natur måste umbäras,

så länge anmärkare och domare utgjordes av en och samma fysiska person.

Förslaget om en särskild polisstyrelse för handhavande av polisinrättningens

förvaltningsangelägenheter syntes därför böra vidhållas. Till undvikande av missförstånd

borde emellertid benämningen förändras till »polisnämnd» i analogi med

t. ex. hälsovårdsnämnd, byggnadsnämnd o. s. v. Vidare borde magistraten beredas

tillfälle att i densamma genom val insätta en ledamot. Slutligen borde inrättandet

av polisnämnd icke i allmänhet, utan blott efter Kung! Majds prövning,

utsträckas till med städerna jämförliga orter, och borde sålunda hela styrelsen

av polispersonalen på landsbygden i regel förläggas under Kungl Maj:ts

befallningskavandes enhetliga ledning.

Förbundet ville alltså föreslå, att i författningen infördes stadganden därom,

att i varje stad skulle finnas en polisnämnd, att denna skulle bestå av polischefen,

en person, vilken magistraten eller i dess ställe tillsatt styrelse ägde

utse inom eller utom sig, samt tre av stadsfullmäktige eller, där sådana ej funnes,

allmän rådstuga valda ledamöter, att val till polisnämnd borde avse fyra år i

sänder, att polisnämnd sammanträdde, så ofta omständigheterna därtill föranledde

samt särskilt då polischef sådant äskade, ävensom att vid nämndens sammanträden

skulle föras protokoll. Polisnämnd borde tilläggas följande befogenheter:

att antaga, utfärda förordnande för och entlediga polismän, att utöva disciplinär

bestraffningsmyndighet över polispersonalen, att till stadsfullmäktige eller, där

sådana ej funnes, allmän rådstuga avgiva förslag till organisation av stadens poBihang

till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 251 käft. (Nr 284.) 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

lisväsende, löne- och pensionsstat för den därvid anställda personalen, dennas

uniformering och beväpning m. m„ att till Kungl. Maj:ts befallningshavande avgiva

yttrande över de närmare föreskrifter angående polistjänstens förrättande,

som kunde finnas erforderliga och vartill det ålåge polischefen att uppgöra förslag

samt att i allmänhet till behandling upptaga frågor av betydelse för polisinrättningens

behöriga fyllande av sin uppgift utan att dock beträffande dessa äga

annan befogenhet än att till Kungl. Majrts befallningshavande, magistraten eller

i dess ställe inrättad styrelse, stadsfullmäktige eller, där sådana ej funnes, allmän

rådstuga eller polischefen göra framställningar.

Då i Stockholm överståthållarämbetet icke torde stå i annat förhållande till

polisstyrkans ledning därstädes än i övriga städer Kungl. Majrts befallningshavande

i länet till polisstyrkans ledning i dessa och då överståthållarämbetets åliggande

i detta hänseende funnes uttryckt i dess instruktion lika väl som Kungl. Majrts

befallningskavandes i landshövdinginstruktionen, torde för likformighets vinnande

såsom polischef i Stockholm böra angivas polismästaren. Härmed stode i god

överensstämmelse, att i ordningsstadgan för rikets städer såsom polismyndighet

i Stockholm icke angivits rätt och slätt överståthållarämbetet utan »överståthållarämbetet

för polisärenden», vilket i alla icke-judiciella frågor sammanfölle med

poliskammaren, varinom åter i alla frågor, där överståthållaren själv ej omedelbarligen

beslutade, polismästaren utövade överståthållarämbetets myndighet. Behölles

den i förslaget använda terminologien, borde följaktligen med samma skäl

chefskapet över polisen i andra städer tilläggas poliskammare eller, där sådan

icke funnes, magistrat eller i dess ställe inrättad styrelse, vilket onekligen vore

ägnat att inverka menligt på kraften och enhetligheten i polisens ledning.

Den disciplinära straffmyndigheten borde tilläggas polisnämnden. Stadgandet

angående disciplinstraff borde innehålla, att om polisman överskrede den honom

tillkommande befogenhet eller åsidosatte vad honom ålåge enligt polisförfattningen

eller annan allmän lag eller författning eller gällande instruktioner och fråga ej

vore om brott eller förseelse, varför åtal vid domstol borde äga rum, vore han

förfallen till disciplinstraff. Detta utgjordes av varning, böter, motsvarande högst

en månads lön, förlust av tjänsten i högst tre månader eller nedflyttning i lägre

tjänstegrad. Bätt att ålägga bestraffning enligt dessa bestämmelser tillkomme

polisnämnd eller, där sådan ej funnes, Kungl. Majrts befallningshavande. Hade

polisman upprepade gånger blivit dömd till disciplinstraff utan att låta sig rätta

eller hade han av domstol funnits saker till brott eller förseelse, som gjorde

hans kvarstående såsom polisman olämpligt, ägde polisnämnd eller, där sådan

ej funnes, Kungl. Maj:ts befallningshavande att omedelbart skilja honom från

tjänsten.

Såsom disciplinstraff ådömd varning borde föregås av förhör och klagan

borde få föras jämväl över tilldelad varning.

Stadgande om uppsägning borde innehålla, att polisman, som funnes ur

stånd att sina tjänsteåligganden behörigen fullgöra, skulle på framställning av

chefen kunna uppsägas av polisnämnden att lämna tjänsten tidigast tre månader

därefter. A ort, där polisnämnd ej funnes, skulle sådan uppsägning ske genom

Kungl. Maj:ts befallningshavande. Funnes å ort särskild pensionsinrättning eller

änke- och pupillkassa upprättad för polispersonalen, vari det ålåge polisman å

orten som med tjänsten förenad skyldighet att göra inbetalningar, skulle för sådan

inrättning eller kassa gälla, att polisman, som efter uppsägning bleve skild från

sin tjänst, för sig och sina efterlevande skulle vara berättigad till så stor del av

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kung!. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 284.

hela det understöd, som tillkommit honom, därest han fullgjort alla de inbetalningar

honom därför ålegat, som svarade emot de av honom verkligen gjorda

inbetalningarna.»

Sedan handlingarna i ärendet remitterats till justitiekansler!), yttrade

denne i den 31 oktober 1908 avgivet utlåtande bland annat:

»Om man utginge från den uppfattningen, att polisen i sin verksamhet

fyllde en statsfunktion och att varken stadskommunernas eller de iildre köpingarnas

skyldighet att upprätthålla den allmänna polisen vore genom lag bestämd, mot

vilken uppfattning justitiekanslern icke hade något att erinra, måste konsekvensen

bliva, att, innan något för hela riket gällande polisreglemente kunde utfärdas,

kommunernas skyldighet att upprätthålla en allmän polis, omfattningen av denna

skyldighet och sättet för dess fullgörande borde till sina grunddrag fastslås i lag,

stiftad av Konung och riksdag. I § 1 av förordningen om kommunalstyrelse i

stad tillförsäkrades medlemmarna av stadskommun rätt att själva, efter vad förordningen

närmare bestämde, vårda sina gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter,

så vitt icke, enligt gällande författningar, det tillkomme offentlig

ämbetsmyndighet att dem handhava, och § 48 av samma förordning innehölle,

att magistraten tillsatte de vid stadens förvaltning anställda tjänstemän och betjänte,

så vitt ej särskilda författningar eller reglementen annorlunda stadgade.

Då liandhavandet av polisväsendet i stadskommunerna i allmänhet hittills ansetts

såsom en kommunal angelägenhet samt i följd därav magistraten omedelbart

utövat ledningen av och tillsynen å stadens polisväsende, kunde det med

skäl sättas i fråga, huruvida, med hänsyn till nämnda lagrum och stadgandet i

§ 57 regeringsformen, det läte sig göra att utan riksdagens eller vederbörande

kommuns medverkan överflytta vissa delar av denna kommunens och magistratens

befogenhet, såsom att tillsätta polismän och att entlediga dem, från magistraten

till allenast en ledamot av densamma. Likartade betänkligheter mötte i fråga

om köpingar och municipalsamliällen, vilka jämväl genom §t> 1, 79 och 80 i förordningen

om kommunalstyrelse på landet tillförsäkrats enahanda rätt att själva

vårda sina gemensamma ordnings- och husliållningsangelägenheter.

Fördelarna av en kollegial polisstyrelse, sådana de framhållits av Kungl.

Maj:ts befallningshavande i Göteborgs och Bohus samt Värmlands län, syntes

justitiekanslersämbetet vara av den betydelse, att en blivande lagstiftning icke

borde lägga hinder i vägen för vederbörande kommuner att bibehålla nuvarande

kollegiala kommunala styrelser såsom polisstyrelser eller besluta inrättandet av

en särskild kollegial polisstyrelse, där sådant med hänsyn till de å orten rådande

förhållandena funnes lämpligen kunna ske. Såsom villkor för anordnandet av

en särskild kollegial polisstyrelse eller, såsom polisförbundet kallat den, polisnämnd,

borde dock alltid gälla, dels att befälet över polisen helt och odelat tillkomme

polischefen och dels att polisnämndens befogenhet noga begränsades.

Möjligen borde giltigheten av beslut om inrättandet av särskild polisnämnd göras

beroende av Kungl. Maj:ts eller Kungl. Maj:ts befallningshavandes stadfästelse.

Till en början och till dess större erfarenhet vunnits, borde polisstyrelsens befogenhet

begränsas såsom poliskammaren i Göteborg föreslagit. Denna hade

ansett, att frågor om polismäns antagande, befordrande och entledigande på egen

begäran skulle tillkomma polischefen, men att polisnämnden skulle hava att handlägga

polisväsendet rörande anslagsfrågor, att utöva kontroll därå, att beviljade

Justitiekanslersämbeteta

ytrande 1908.

s. 36 Kontrollera mot PDF

Frågan om in

rättande av

polUatyrelse

Stockholm.

36 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

anslag bleve för sitt ändamål använda, att ådöma polispersonalen bestraffning

för förseelse, i händelse polischefen funne handlingen ej vara av sådan beskaffenhet,

att åtal vid domstol borde äga rum eller densamma kunde få bero vid varning,

och att besluta om polismans uppsägning ur tjänsten.

De mot straffarterna böter och degradering av myndigheterna framställda

anmärkningarna syntes befogade.»

Inom Stockholms stadsfullmäktige har frågan om inrättande av en

i polisstyrelse varit föremål för ingående behandling.

I motion den 1 februari 1907 föreslog herr C. B. Buhre, att stadsfullmäktige

måtte ingå till Kungl. Maj:t med framställning om inrättande

i Stockholm av en polisstyrelse. Härvid anfördes följande:

På polismästaren vilade ett ansvar av den allra största räckvidd. Så gott

som hela polispersonalens väl och ve berodde av honom. Han disponerade på

eget ansvar för polisverket beviljade anslag. Kommunikationsmedlens utnyttjande

reglerades av honom fullkomligt självständigt. Uppsikten över näringsställen,

kaféer och mycken annan affärsverksamhet tillkomme i sista hand honom. Det

vore ock han, som ägde avgörande i frågor rörande misstänktas kvarhållande i

häkte o. s. v. Till följd av denna anordning vore det de facto polismästaren,

och icke överståthållaren, som i Stockholm utövade högsta polismyndigheten.

Att lägga så stor myndighet i händerna på en person vore betänkligt och stridande

mot den praxis, som inom andra förvaltningsområden tillämpades i vårt land.

^ i vore eljest vana vid att beslut på administrativ väg fattades antingen kollegialt

eller efter föredragning av ledamot, som vore i beslutet medansvarig. En omorganisation

av överståthållarämbetet borde därför komma till stånd. Denna omorganisation

borde i första rummet hava till syfte att införa en initiativkraftig,

inför kommunen ansvarig, protokollsskyldig, verklig polisstyrelse, vilken jämte

polismästaren skulle handlägga bland annat:

1) befordringsärenden m. m. och frågor angående disciplinära bestraffningar,

2) organisations- och förvaltningsangelägenheter,

3) förslag angående instruktioner, kungörelser, taxor m. m., som skulle av

överståthållaren fastställas,

4) till överståthållarämbetet framförda klagomål mot polismän och framställningar

om ändring i ordningsföreskrifter,

5) koncessionsansökningar och trafikföreskrifter,

6) frågor rörande utskänkningsrättigheter, kaféer, hotell och näringsställen,

7) anordningar inom och dispositioner av för polisverket upplåtna lokaler,

8) framställningar, som skulle av stadsfullmäktige behandlas o. s. v.

Däremot borde ingen rubbning ske vare sig i förhållandet till vederbörande

överordnade myndighet eller i polismästarens befälsrätt över personalen, likasom

bestämmelserna angående polismästarens skyldighet att under ämbetsmannaansvar

vaka över att ordning och säkerhet till person och egendom upprätthölles och

att begångna brott bleve beivrade naturligtvis borde fortfarande gälla. Huru

denna styrelse skulle sammansättas syntes ganska klart. Polismästaren måste

där vara självskriven, och stadsfullmäktige skulle utse ett par ledamöter. Emellertid

kunde det vara av betydelse för en sådan styrelse att direkt stå i förbindelse

med den domstol, inföi; vilken ett stort antal av de allra viktigaste polisärendena

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 284.

37

handlades, och att härigenom bliva i tillfälle att bilda sig en mening om lämpligheten

och dugligheten särskilt hos kriminalavdelningens personal. Dä härtill

komme, att hela den administrativa behandlingen av ärenden rörande lösdrivare

och därmed jämförliga mål vilade på polisen, syntes det, att den praktiskt juridiska

erfarenhet, som samlades inom Stockholms rådstuvurätt, även borde nyttiggöras

för polisen genom att bereda rum för någon av magistratens ledamöter

inom polisstyrelsen. Polisstyrelsen borde sålunda sammansättas i ungefärlig

överensstämmelse med t. ex. hälsovårdsnämnden, såsom för densamma föreskreves

i stadgan den 25 september 1874.

Sedan ärendet behandlats av särskilda kommitterade och överståt- Beredningiuthållarämbetet

avgivit utlåtande, yttrade beredningsutskottet den 2G ok- ,kottet 1811- tober 1911:

»En mångfald av frågor tillhörande överståthållarämbetets för polisärenden

avgörande vore otvivelaktigt av den natur, att ett skärskådande av desamma

genom kommunens särskilda förtroendemän skulle kunna vara gagneligt. Aven

den synpunkten, att polisväsendet därigenom skulle komma i närmare beröring

med stadens övriga valda myndigheter och såmedelst också med stadens befolkning

i dess helhet, torde vara förtjänt av beaktande. Det torde kunna väntas,

att polisens popularitet hos de breda befolkningslagren skulle därmed ökas, till

otvivelaktigt såväl allmänt gagn som tillfredsställelse jämväl för polisens egen

personal. Först och främst skulle genom en sådan kommitté en fullständig kontroll

över polisförvaltningen kunna vinnas eller med andra ord en effektiv revision

av denna förvaltning i stället för den nuvarande betydelselösa. Att enbart därigenom

skulle vinnas ökat förtroende för polisen gentemot förhållandena, sådana

de nu tedde sig, och där polisväsendet vore så att säga avgärdat med en mur,

syntes uppenbart. Men poliskommitterade skulle även kunna få åtskilliga andra

uppgifter att fylla, utan att sådant kunde anses göra obehörigt intrång på högsta

chefskapets för polisen maktområde. Fn mängd av de ofta återkommande föreskrifter,

som direkt berörde den stora allmänheten, såsom frågor om gatutrafikens

ordnande, tillsyn över torghandel m. m. eller där instruktionerna berörde en

större allmänhets lovliga intressen eller önskningar, exempelvis anordnande av

demonstrationståg m. m. dylikt, skulle otvivelaktigt vinna på att hava föregåtts

av granskning och bedömande av dylika särskilda kommunens kommitterade.

De förevitelser om godtycke eller brist på övervägande, som tagit sig uttryck i

vedernamnet »polisukaser», skulle snart upphöra, om allmänheten visste, att sådana

föreskrifter av någon större betydelse ej tillkomme utan efter hörande av

kommunens egna förtroendemän. Men även på andra områden kunde sådana

kommitterade vara till avsevärd nytta. Det lede icke något tvivel därom, att

inom poliskåren rådde ett ganska utbrett missnöje över nuvarande befordringsoch

bestraffningssystem. I vad mån detta missnöje vore befogat, tilläte sig utskottet

ej att bedöma. Men påtagligt vore, att om kommunens kommitterade

gåves tillfälle att granska och yttra sig om de allmänna grunderna för befordringsoch

bestraffningssystemet inom poliskåren, sådant borde vara till gagn såväl för

befäl som underordnade och bidraga till ökat förtroende. På nu angivna allmänna

skäl och grunder funne utskottet sig böra föreslå inrättande av en särskild

kommitté, s. k. poliskommitterade. Kommitterade skulle hava att befatta

sig med följande frågor:

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Reservationer

inom

berednings
utskottet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

a) den allmänna förvaltningen av för polisverkets behov anslagna medel;

b) meddelande av sådan föreskrift, som avsåges i § 21 av ordningsstadgan

för rikets städer;

c) fastställande av reglementen eller taxor, varom förmäldes i § 23 av ordningsstadgan

för rikets städer, ävensom beviljande av rättigheter till yrkesmässig

trafik;

d) ändringar i polisverkets organisation samt förslag till stat för polisverket;

e) organisationen av polisskola samt utseende av föreståndare för och lärare

vid densamma;

f) tillstånd till sådana allmänna föreställningar, till vilka enligt § 13 i ordningsstadgan

för rikets städer överståthållarämbetets tillåtelse erfordrades;

g) förslag i övrigt från polismyndigheten eller rörande polisväsendet av beskaffenhet

att böra av stadsfullmäktige behandlas; samt

h) fastställande av allmänna grunder för befordringar, avskedanden och bestraffningar

inom poliskåren.

Det borde icke ifrågasättas, att överståthållarens eller polismästarens beslutanderätt

skulle inskränkas. Poliskommitterades befogenhet syntes därför icke

kunna utsträckas längre än till att vara rådgivande, men de skulle äga rätt att

yttra sig beträffande alla frågor av den beskaffenhet, som nu angivits. Det borde

därför föreskrivas, att i dylika frågor poliskommitterade skulle höras och lämnas

tillfälle att avgiva yttrande vare sig vid sammanträde inför överståthållaren eller

polismästaren eller i annan ordning, med rätt för dem att få sina uttalanden antecknade

till fört protokoll. Det vore givet, att kommitterades yttranden skulle

kunna inhämtas även i andra frågor, då så ansåges lämpligt.

Utskottet hemställde, att stadsfullmäktige måtte ingå till Kungl. Maj:t med

anhållan, att Kungl. Maj.t ville meddela sådana föreskrifter beträffande polisväsendet

i . Stockholm, att av stadsfullmäktige för viss av fullmäktige bestämd

tid inom sig utsedda kommitterade till ett antal av fem berättigades att, därest

i fråga varande ärendes brådskande beskaffenhet ej utgjorde hinder därför, antingen

vid sammanträde inför överståthållaren eller polismästaren eller i annan

ordning yttra sig och få sina uttalanden antecknade till fört protokoll före avgörande

av de ärenden, som anmärkts under a—h».

Inom utskottet avgåvos två reservationer.

Herrar Bendixon och O. Eklund samt ordföranden von Friesen hemställde,

att stadsfullmäktige måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om meddelande av sådana

föreskrifter beträffande polisväsendet i Stockholm, att innan beslut fattades i

ärende, som anginge de under a—h uppräknade ämnen, det skulle åligga polis-,

myndigheten att, såvida icke ärendets brådskande beskaffenhet utgjorde hinder,

i överensstämmelse med de närmare bestämmelser, Kungl. Maj:t täcktes meddela,

bereda av stadsfullmäktige utsedda poliskommitterade tillfälle att i ärendet avgiva

yttrande antingen skriftligen eller, där så ansåges av omständigheterna påkallat.

muntligen vid sammanträde inför polismästaren, dels att, vid bifall till vad

sålunda hemställts, stadsfullmäktige måtte för sin del antaga och Kungl. Maj:ts

prövning underställa ett vid reservationen fogat förslag till instruktion för Stockholms

städs poliskommitterade.

Herrar Palmstierna och G. Magnusson hemställde, att stadsfullmäktige ville

ingå till Kungl. Maj:t med anhållan, att Kungl. Maj:t måtte gå i författning om

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

sådana åtgärder beträffande polisväsendet i Stockholm, varigenom en polisstyrelse

med den sammansättning och befogenhet, som i reservationen angåves, konrme

till stånd.

Stadsfullmäktige avgjorde frågan den 13 november 1911 i enlighet

med den senare reservationen och anförde därefter i skrivelse till

Kungl. Maj:t:

»Det gällde att skilja mellan utövandet av den polisiära myndigheten och

andra åligganden, vilka tillhörde polisväsendet. I fråga om det förstnämnda

funnes det fog för erinran att enhetligheten kunde förryckas, om ej en ansvarig

person handhade detsamma. Men beträffande övriga uppdrag vore det sannolikt,

att de skulle bättre skötas av en styrelse eller nämnd, vartill komme behovet av

kontroll över förvaltningen av sådana uppdrag. Det voro givet, att det skulle

innebära eiy så avsevärd förändring i svensk förvaltningsrätt, om polisväsendet

alldeles frigjordes från beroende av Kungl. Maj:ts befallningshavande, att detta

icke torde för närvarande böra ifrågasättas. Däremot hade stadsfullmäktige ansett

en kommunal polisstyrelse böra inrättas. I fråga om denna polisstyrelses

beskaffenhet och arbetssätt gällde det att uppdraga lämpliga och oomtvistliga

gränser för dess befogenhet. Körande förvaltningen av för polisverkets behov

anslagna medel eller förvaltningen av till polismyndighetens förfogande ställda

fastigheter samt uppgörande av förslag till stat för polisverket och ändringar i

dess organisation torde några betänkligheter ur disciplinär synpunkt ej råda att

överlåta åt en kommunal polisstyrelse att handlägga dessa ärenden. Likaledes

torde hela utbildningsväsendet vara ägnat att omhänderhavas av densamma. De

allmänna grunderna för befordringar, avskedanden och bestraffningar inom poliskåren

syntes vara av den betydelse och beskaffenhet, att de borde av stadsfullmäktige

avgöras på framställning av polisstyrelsen. Denna skulle tillsätta alla

befattningar utom polismästares och polisintendents, med rätt likväl för stadsfullmäktige

att avge yttrande över dessa tjänstebefattningars tillsättande. Vidare

både styrelsen ansetts böra utfärda alla instruktioner rörande personalens tjänsteförliållanden

och plikter, varjämte klagomål från dess sida borde av styrelsen

handläggas. Bestraffningar av svårare art än varning funnes styrelsen böra avdöma.

I övriga frågor, vilka berörde den allmänna ordningen och trafikväsendet,

torde styrelsen böra tillerkännas beslutanderätt endast i den mån, överståtliållarämbetets

genom lag bestämda befogenhet ej därigenom berördes, eljest yttranderätt.

Aven i övrigt syntes initiativrätt i fråga om förslag från polismyndigheten

eller rörande polisväsendet av beskaffenhet att tillhöra stadsfullmäktiges behandling

höra tillerkännas den kommunala polisstyrelsen. Några ändringar i övrigt

av överstathållarämbetets och polismästarens förhållande till polisväsendet syntes

icke böra för närvarande ifrågasättas. Beträffande styrelsens sammansättning

vore ett antal av fem personer lämpligt för styrelsens storlek. Bland dessa

borde polismästaren anses självskriven och styrelsens övriga ledamöter väljas av

stadsfullmäktige. Beträffande i övrigt framkomna önskemål i förevarande ämnen

hade synnerligen goda skäl synts föreligga för en sådan anordning vid tillsättande

av polisintendentsbefattningarna, att dessa tillsattes efter kungörande om tjänstens

ledighet och uppå ansökning, sedan stadsfullmäktiges yttrande på sätt nyss

nämnts blivit inhämtat.»

Stadsfullmäktige

i Stockholm

1911.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

överståt
h&llarämbet«t
1911.

Stadsfullmäktige anhöllo, att Kungl. Maj:t täcktes gå i författning

om sådana åtgärder beträffande polisväsendet i Stockholm, varigenom en

polisstyrelse med den sammansättning och befogenhet, som nu angivits,

komme till stånd, samt att Kungl. Maj:t ville vidtaga sådan förändring

beträffande sättet för tillsättande av polisintendenterna, att utnämning

skedde efter förslag, som det ålåge överståthållaren att, sedan inträffad

ledighet blivit behörigen kungjord och ansökningstiden tilländalupit, upprätta

och jämte ansökningshandlingarna till Kungl. Maj:t insända.

Med anledning av skrivelsen yttrade överståthållarämbetet bland

annat:

Frågan vore av djupgående betydelse för hela polisorganisationen inom

huvudstaden. Dess förverkligande skulle hava till påföljd, att bestämmanderätten

över polisens personal skulle i många avseenden överflyttas från statens organ

till kommunens. Det vore visserligen sant, att enligt förslaget ansvaret för ordningens

upprätthållande allt fortfarande skulle ytterst vila på överståthållaren

och det närmast under honom lydande polisbefälet, men det vore uppenbart, att

polispersonalen i övrigt skulle i många, ytterst viktiga avseenden komma att vara

beroende av den utav kommunalrepresentationen tillsatta polisstyrelsen. Det vore

således en alldeles ny myndighet, som det vore fråga om att införa, en nyhet

icke endast för polisväsendet i huvudstaden utan en nyhet jämväl för hela landet.

Oaktat riksdagen i sin skrivelse 1906 uttalat önskvärdheten av vissa garantier

för att polismän ej skulle varda obehörigen avsatta eller avstängda från tjänstgöring,

förekomme intet i skrivelsen därom att en dylik garanti borde givas genom

inrättande av en kommunal polisstyrelse med befogenhet i berörda avseende,

liksom ej heller i övrigt i riksdagsskrivelsen funnes något uttalande om inrättande

av en dylik styrelse. Bakom riksdagsskrivelsen läge uppenbarligen den

åsikten, att polisväsendet i städerna vore ett statsintresse. Det vore enligt riksdagens

mening statsintresset, som skulle vara det dominerande och reglerande,

och tanken på inrättande av en kommunal institution, som skulle hava någon

bestämmanderätt uti förevarande frågor, hade tydligen varit för riksdagen främmande.

Med hänsyn till vad i riksdagen sålunde förekommit och då det icke

kunde synas annat än i hög grad önskvärt, att ensartade bestämmelser bleve

gällande i fråga om polisväsendet i rikets samtliga städer, hemställde därför

överståthållarämbetet, att stadsfullmäktiges framställning icke måtte till annan

åtgärd föranleda än att vid prövning av frågan om utfärdande av en allmän polisförfattning

för hela riket toges under övervägande, huruvida bestämmelser borde

utfärdas om inrättande av en sådan polisstyrelse, som nu ifrågasatts i rikets

samtliga städer och därmed jämförliga orter. Överståthållarämbetet ville likväl

medgiva, att det för överståthållaren eller polismästaren skulle medföra fördel,

om han hade tillfälle att, innan’ han fattade beslut i vissa, den allmänna ordningen

rörande frågor, rådgöra med av stadsfullmäktige utsedde förtroendemän.

Beredningsutskottet hade uppräknat åtskilliga frågor, vilka kunde vara av den

art, att en dylik föregående rådplägning kunde vara lämplig, innan vederbörande

ämbetsman fattade sitt beslut. Men om en sådan organisation av polisväsendet

skulle bliva genomförd, som stadsfullmätige tänkt sig, så bleve överståthållaren

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Majt:s Nåd. Proposition Nr 284.

och polismästaren med avseende å ordningens upprätthållande allenast verkställare

av polisstyrelsens beslut och tanken på att under sådana förhållanden göra

dem ansvariga för ordningens upprätthållande torde helt böra uppgivas.

I övrigt framhöllos mot inrättandet av en dylik självständig polisstyrelse

de synpunkter som tidigare berörts.

Sedan frågan om en allmän polisförfattning varit föremål för ytterligare

utredning inom departementet, tillkallades på grund av Kungl.

Maj:ts beslut den 2 maj 1913 landssekreteraren H. L. Uddén, polismästaren

G. R. Hårleman, notarien hos överståthållarämbetet för polisärenden

P. A. Cronvall, kronolänsmannen H. Holmström och t. f. detektivkonstapeln

N. O. Dahlin för att inom departementet biträda med utredning

och uppgörande av förslag till allmän polisförfattning för rikets

städer och därmed jämförliga orter ävensom till i sammanhang med

frågan om fögderiförvaltningens omorganisation påkallade bestämmelser

för landsbygdens vidkommande.

De sakkunniga avgåvo den 11 november 1913 förslag till polisreglemente

för riket. Detta förslag innehöll bestämmelser om polisens uppgift

i allmänhet, om chefskap och tjänstgöringsområde samt om polismans

lydnadsplikt, uppträdande i och utom tjänsten o. s. v. Dessutom

funnos i förslaget intagna bestämmelser dels om köpingars skyldighet

att bekosta polis, dels om inrättande av polisråd i städer, där polismästare

funnes, dels om polismans förordnande och hans avlöning samt

dels om bestraffning, skiljande från tjänsten och klagorätt.

Beträffande köpingar föreslogs bland annat, att om Kungl. Maj:t

prövade nödigt ställa köpings polisväsende under uppsikt av poliskommissarie,

ålåge det köpingen att bekosta skälig avlöning ej allenast åt

poliskommissarien än även åt den polispersonal i övrigt, som Kungl.

Maj:ts befallningshavande funne sig böra anställa till hans biträde. I

sådant fall skulle köpingen avskiljas från det länsmansdistrikt, vartill

den hört, och poliskommissarien åligga att inom köpingens område fullgöra

allt vad länsman eljest ålåge. Funne Kungl. Maj:t dylik anordning

ej erforderlig, skulle det åligga köpingen att bekosta skälig avlöning åt

en polisöverkonstapel, jämställd med fjärdingsman, samt den eller de

konstaplar, Kungl. Maj:ts befallningshavande funne nödigt att till överkonstapelns

biträde förordna.

Härutinnan yttrade de sakkunniga i den förslaget åtföljande motiveringen

:

»Åtminstone efter 1864, då genom nya näringsfrihetsförordningen köpingarna

fingo en förändrad ställning, lär Kungl. Maj:t städse hava ålagt köpingarna såsom

ett onus för köpingsrättigheternas förvärvande dels att bekosta skälig avlöning

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 251 käft. (Nr 284.) 6

De sakkunniga

1913.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

åt en polisuppsyningsman, vilken, antagen av Kungl. Maj:ts befallningshavande

hade att under åtnjutande av det skydd, som tillkomme länsman eller stadsfiskal,

handhava köpingens ordnings- och säkerhetspolis, åtala där timade brott och förseelser

av den art, att allmän åklagare ägde dem beivra, samt för övrigt i alla

ärenden, vilka anginge köpingens befolkning, fullgöra de bestyr, som på landet

ålåge fjärdingsman, dels ock att, om och när anställandet av en eller flera polisbetjänte

till uppsyningsman^^ biträde funnes erforderligt, bekosta jämväl sådant

biträde. De ^ sakkunniga ifrågasatte, huruvida icke, åtminstone med riksdagens

samtycke, ifrågavarande onus skulle för de större köpingarna kunna i någon mån

skärpas. Enligt den återgivna bestämmelsen tillhörde köping att bekosta polisuppsikten

inom samhället och därjämte så mycket av administrativa bestyr i

övrigt, som ankomme på en fjärdingsman. Genom omorganisationen av fögderiförvaltningen

bleve emellertid länsmannens göromål så väsentligt ökade, att det

vore tvivelaktigt, om han tillfredsställande skulle kunna gå i land med sina

tjänstegöromål jämväl vad anginge större köpingar och municipalsamhällen, belagna

inom länsmansdistriktet. Det vore därför lämpligt att i samband med

omorganisationen vidtaga betryggande åtgärder i fråga om polis- och åklagarväsendet

i sådana större samhällen. Härtill torde riksdagens medverkan erfordras.

»

I fråga om polisråd innehöll förslaget följande:

Uti stad, där polismästare funnes, skulle denne vid handläggning av vissa

ärenden hava till sitt biträde ett polisråd, bestående av fyra av stadsfullmäktige

utsedda ledamöter, vilka sammanträdde under ordförandeskap av polismästaren.

Vid sammanträde. med polisrådet skulle föras protokoll, och ägde ledamot av

rådet få sin mening till protokollet antecknad, dock utan rätt att deltaga i beslutet.

Till handläggning vid sådant sammanträde skulle hänskjutas frågor, som

anginge polisverkets organisation, uppgörande av förslag till stat för polisverket

samt den allmänna förvaltningen av till polismyndighetens förfogande ställda

medeh allmänna grunder för anställning, befordran, avsked och bestraffning inom

poliskåren, tillsättning av poliskommissarietjänst, ådömande av annan bestraffning

än varning och uppsägning ur tjänsten ävensom förslag i övrigt från polismyndigheten

eller andra ärenden av beskaffenhet att böra av stadsfullmäktige behandlas.

Da polismästaren däi''till funne anledning, skulle jämväl ärenden av

annan beskaffenhet kunna behandlas i rådet och skulle i de fall, då polismästare

handlade^ ärende, som omförmäldes i §§ 21 och 23 ordningsstadgan för rikets

städer, sådant ärende behandlas på sätt nu vore föreslaget. Ledamöterna i polisrådet

skulle väljas av stadsfullmäktige i enlighet med stadgan den 13 juni 1913

om proportionellt valsätt vid vissa val inom landsting och stadsfullmäktige. Då

samma sätt skulle utses suppleanter för dem till lika antal att inträda i den

ordning t i; berörda stadga föreskreve. Den som icke uppnått tjugufem års

ålder eller vore ställd under förmyndare eller försatt i konkurstillstånd eller tilltalad

eller ställd under framtiden för nesligt brott eller förklarats förlustig medborgerligt

förtroende eller ovärdig att föra andras talan inför rätta, kunde ej vara

ledamot eller suppleant i polisradet. Den, som blivit vald till ledamot eller

suppleant i polisrådet, kunde avsäga sig uppdraget, om han icke bodde i staden

eller inom dess område, om han vore tjänsteman och av sin befattning hindrades

att fullgöra uppdraget, om han efter fyra års tjänstgöring såsom ledamot i rådet

vore i ordning att därifrån avgå, om han uppnått 60 års ålder, eller eljest uppgåve

hinder, som av stadsfullmäktige godkändes.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kung!,. Mnj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

De sakkunniga yttrade vidare:

»Det kunde knappast bestridas, att i de städer, där närmaste ledningen av

och ansvaret för polisverkets funktion vore lagd i en mans hand, det skulle vara

en vinning såväl med hänsyn till ekonomien som till tryggheten för polispersonalen,

om inflytandet av eu kommunal delegation kunde bliva verksamt. Betydande

vore de belopp städerna ansloge för polisväsendet, och i fråga om personalens

väl och ve kunde understundom viktiga intressen komma till avgörande av

eu enda man. Aven med allt erkännande av den samvetsgrannhet, plikttrohet,

självbehärskning och rättvisa, som kännetecknat polisens ledning i de städer, om

vilka här vore fråga, läte det dock icke förneka sig, att praktiska insikter och

nya synpunkter skulle kunna förväntas, om före avgörandet av vissa ekonomiska

och organisationsfrågor tillfälle vore berett för några av den anslagsbeviljande

korporationen utsedda förtroendemän att göra sin mening hörd. Icke minst för

vederbörande polischefer skulle det kännas som en lättnad, om de kunde hämta

stöd av ett dylikt kommunalt råd. Däremot syntes behovet av en sådan anordning

icke kunna_ förutsättas varken i de städer, där magistrat eller annan stadsstyrelse

med polischefen delade ansvaret för polisväsendets förvaltning, ej heller

å landet, där inseendet över den förstärkta polisbevakningen vore lagd i Kungl.

Maj:ts befallningshavandes händer. Magistrat och annan stadsstyrelse stode

nämligen till följd av normerna för och arten av sin allmänna verksamhet i ständig

rapport _ med kommunen, och den kollegiala formen för denna verksamhet

innefattade i sig de garantier, efter vilka man strävade. Yad beträffade Kung!

Maj:ts befallningskavande, vore dessa garantier för handen genom dels den allsidiga

beredning varje ärende där erhölle före föredragningen och dels den objektiva

syn på frågornas innebörd, som till följd därav, att Kung! Maj:ts befallningshavande

endast medelbart toge befattning med dem, skäligen kunde förväntas

av en myndighet i Kung! Maj:ts befallningshavandes ämbetsställning.

Men det vore av obestridlig vikt, att det kommunala inflytandet begränsades

såväl till sin art som till sin omfattning. En sund uppfattning av polismästarens

myndighet och ansvar fordrade med nödvändighet, att han ensam beslutade i de

till hans ämbetsverksamhet hörande frågor. Här gällde det mera än eljest, att ett

delat ansvar vore liktydigt med intet ansvar. Därför måste kommunala förtroendemäns

inflytande på polisväsendet begränsas till att vara endast rådgivande,

men denna rådgivarställning hos polisrådet kontrollerades medelst det offentliga

protokoll, som i alla frågor skulle föras. Detta om arten av det kommunala inflytandet.

I överensstämmelse härmed och med vad som förekommit i frågan

om polisstyrelse i Stockholm hade förslaget formulerats.»

Beträffande polismans tillsättande föreslogs, att det skulle ske medelst

skriftligt förordnande, i Stockholm av överståthållarämbetet för polisärenden,

i annan stad, där polismästare funnes, av denne, i stad, där

magistrat funnes, men polismästare ej vore tillsatt, av magistraten, i stad,

där magistrat ej funnes, av den för staden särskilt tillsatta styrelse, samt

å landet av Kungl. Maj:ts befallningshavande.

Ledig poliskommissarie^änst skulle kungöras i allmänna tidningarna

samt i tidning inom orten till ansökning inom 30 dagar från det ledigheten

uppkom. Samma myndigheter ägde avgöra ansökning om avsked.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

Myndigheternas

yttranden

1914.

Vidare föreslogs en bestämmelse av innehåll, att polisman borde

åtnjuta efter beskaffenheten av sina tjänsteplikter och ortens förhållanden

avpassad, skälig avlöning.

Angående bestraffning, skiljande från tjänsten och klagorätt föreslogs

följande:

Om polisman överskrede den honom tillkommande befogenhet eller åsidosatte

vad honom ålåge enligt allmän lag eller författning, reglementet eller gällande

instruktion, och fråga ej vore om brott eller förseelse, varför åtal vid domstol

borde äga rum, kunde han bestraffas med varning, suspension med eller

utan tjänstgöring under högst en månad, nedflyttning i lägre tjänstegrad, eller

avsättning, vilken sistnämnda straffart finge tillämpas, då polisman upprepade

gånger blivit för förseelse straffad, utan att han låtit sig därav rätta, eller då

omständigheterna eljest vore av synnerligen försvårande beskaffenhet. Till avsättning

skulle kunna dömas jämväl, om polisman av domstol fällts till ansvar

för sådant brott, att han icke längre borde i sin tjänst bibehållas, eller den sak,

varom med honom rannsakats, blivit under framtiden ställd. Bestraffning ådömdes

i stad, där polismästare funnes, av denne med iakttagande i förekommande

fall av vad beträffande polisrådet bestämts, i annan stad av magistrat eller i dess

ställe särskilt tillsatt styrelse'', samt å landet av Kungl. Maj:ts befallningshavande;

dock att varning finge meddelas även av annan polischef än polismästare. Beträddes

polisman med gärning, som vore enligt allmän lag straffbar, eller med

annan förseelse, kunde polischef eller annan förman, om skäl därtill vore, tills

vidare försätta honom ur tjänstgöring. Polisman, som försatts ur tjänstgöring,

ägde rätt påkalla, att hans förseelse, så snart ske kunde, underkastades vederbörlig

prövning, men beslutet ginge genast i verkställighet. Disciplinär bestraffning

finge ej åläggas polisman, med mindre förhör hållits. Vid förhöret skulle föras

protokoll, där även beslutet jämte skälen därtill antecknades. Polisman, som

befunnes för tjänsten olämplig, skulle, såvitt icke mera än två år förflutit från det

han vunnit fast anställning, kunna uppsägas att lämna tjänsten inom två månader.

Beslut härom meddelades av den, som tillsatte polisman. Till provtjänstgöring

antagen polisman skulle av polischefen, när helst tjänsten så krävde, kunna

skiljas därifrån. Över nu berörda beslut om försättande ur tjänstgöring eller

uppsägning eller skiljande från tjänsten av till provtjänstgöring antagen skulle

klagan ej kunna föras, men mot annat beslut enligt reglementet finge talan föras

på sätt och i den ordning, som för överklagande av förvaltande myndigheters

och ämbetsverks beslut vore bestämt. Besvär skulle anföras hos Kungl. Maj ds

befallningshavande, såvitt ej denna myndighet beslutat i första hand, samt beträffande

Stockholm hos Kungl. Maj:t.

De sakkunnigas förslag remitterades till överståthållarämbetet och

Kungl. Maj:ts befallningshavande för att efter magistratens, stadsfullmäktiges

och stadsstyrelsens hörande inkomma med såväl dessas som

egna yttranden.

En mycket stor del av myndigheterna lämnade förslaget utan vidare

erinran, åtskilliga myndigheter i de mindre städerna med den anmärkning,

att då frågan om inrättande av polisråd icke berörde dem, de icke

funne anledning att därom yttra sig.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kuntjl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284. 45

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Stockholms, Södermanlands,

Östergötlands, Gottlands, Hallands, Ålvsborgs och Norrbottens län, överståthållareämbetet

för polisärenden, ävensom magistraten i några städer

hemställde, att då skyldigheten för kommunerna att bekosta upprätthållandet

av allmän polis utgjorde en viktig förutsättning för fastställande

av de bestämmelser, varom nu vore fråga, denna skyldighet först

bleve genom lagstiftning tillfredsställande ordnad. En sådan lagstiftning,

som torde böra i allmänna grunddrag reglera omfattningen av skyldigheten

härutinnan och sättet för densammas fullgörande, torde emellertid

icke kunna åstadkommas annorledes än genom eu av Konung och riksdag

stiftad lag.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Norrbottens län yttrade:

»Omständigheterna påkallade ett ordnande av frågan på lagstiftningens väg

icke blott för köpingars vidkommande. I städerna torde visserligen i allmänhet

vara på behörigt sätt sörjt för polisväsendet men i andra samhällen hade här

och där visat sig en viss obenägenhet att anslå tillräckliga medel till nu ifrågavarande

ändamål, och fall kunde lätteligen tänkas uppkomma, då ett ingripande

från statens sida kunde anses vara påkallat även med avseende å ordnande av polisväsendet

i stad. Det syntes därför angeläget att statsmakterna i tid skapade

möjligheter för ett reglerande av förhållandena. För sakens bedömande vore icke

av nöden att närmare ingå på frågan, huruvida polisen till sin huvudsakliga natur

vore en statsinstitution eller en kommunal inrättning. Ty givet vore, att de

väsentligaste uppgifterna, polisen hade att fullfölja, vore av den beskaffenhet att

staten ovillkorligen måste tillse, att desamma bleve tillgodosedda. Vad anginge

städerna, torde dessa anses pliktiga att själva vidmakthålla polisväsendet inom

sina områden, även om deras juridiska skyldighet härutinnan icke kunde sägas

vara oomtvistlig. I alla händelser vore vederbörandes skyldighet i dessa avseenden

icke genom lag närmare bestämd, och det kunde för övrigt med skäl ifrågasättas,

huruvida staten för närvarande hade medel i sin hand att utkräva fullgörande

av dessa skyldigheter. För de köpingar, som tillkommit efter 1864, torde

städse hava stadgats skyldighet att bekosta skälig avlöning av en polisuppsyningsman

samt, där så skulle befinnas nödigt, jämväl en eller flera polisbetjänter.

Dock saknades föreskrift, huru skulle förfaras för det fall att statsmyndighet

skulle finna den av köpingen bestådda avlöningen oskäligt låg. Och i varje fall

vore någon skyldighet i förevarande hänseende icke stadgad för köpingar tillkomna

före 1864. Municipalsamhällen hade icke någon skyldighet att bekosta

polisbevakning. För landsbygdens vidkommande i övrigt vore polisfrågan i viss

mån ordnad genom lagen angående fjärdingsmansbestyrets utgörande, om också

här i vissa fall svårigheter kunde möta att förmå en kommun att förse fjärdingsmannen

med skälig avlöning. Till avlönande av de polismän, som utom fjärdingsmännen

kunde vara erforderliga för landsbygden, municipalsamhällen däri

inbegripna, ägde vederbörande kommuner rätt till bidrag av statsmedel, under

förutsättning att de själva erlade halva kostnaden. Detta vore dock ett frivilligt

åtagande, och fall inträffade ofta, då kommunalstämma av godtyckliga skäl vägrade

anslå medel för ändamålet, oaktat behovet av förstärkt polisbevakning vore

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

uppenbart, och o utgifterna för ändamålet icke i avsevärd mån skulle tynga kommunens

stat. Ä andra sidan visade det sig, att kommuner med sämre ekonomisk

stallning beaktade behovet av sådan polisbevakning och därtill lämnade

erforderligt bidrag. Resultatet bleve, att staten finge träda emellan inom de

kommuner, som vägrade lämna bidrag, och detta komme då att ske i viss mån

pa bekostnad av andra sämre lottade kommuner. Nu anförda förhållanden syntes

innebära fullgiltiga skäl, att samtliga kommuners skyldigheter på nu ifrågavarande

område bleve genom lag fastställda. Härvid förutsattes givetvis, att kommunerna

skulle lamnas en vidsträckt medbestämmanderätt ifråga om polisväsendets

°.™naii“e. bå(*e 0 r San is a t o r i s k t och ekonomiskt och att statsmyndigheterna erhöll e

ratt att ingripa reglerande endast då sådant uppenbarligen vore av behovet påkallat.

På grund härav borde den nu berörda primära frågan ordnas genom lag,

innan det i viss mån därav beroende polisreglementet företoges till slutlig behandling.

» o o

Kungl. Majrts befallningshavande i Östergötlands län framställde

anmärkningar särskilt beträffande vad de sakkunniga föreslagit i avseende

å köpingars polisväsen.

Efter genomförandet av fögderiförvaltningens omorganisation bleve det visserligen

nödvändigt, att större samhällen i förekommande fall avskildes från länsmansdistrikten

och försåges med särskilda tjänstemän med länsmans befogenhet,

och detta komme efter all sannolikhet att ske i vida större utsträckning än de

sakkunniga antagit. Men kostnaderna för dessa nya tjänstemäns avlöning borde

helt och hållet bestridas av staten. Någon rättsgrund för deras läggande på

respektive kommunala bildningar funnes icke. En sådan kunde icke anses ligga

1 den /f^standigheten, att en del köpingar såsom villkor för köpingsrättigheteri1r-Suei^iai*an(^e

s^> bekosta avlöning åt en med åtalsbefogenhet be
kladd

polisuppsyningsman med skyldighet tillika att övertaga fjärdingsmansbestyren,

vilka av ålder vilat på kommunerna. Här vore fråga ej endast om en

skärpning av vissa samhällens skyldigheter i avseende å polisväsendet, utan även

om överflyttande på dem av kostnaden för eu del av statsverksamheten med vilken

de icke förut haft någon befattning. Den börda, som sålunda skulle komma

att laggas på vissa köpingar och andra samhällen, komme att förefalla dem desto

mera betungande och orättvis, som den enligt förslaget kunde påtvingas dem

mot deras vilja och utan rätt för dem att själva pröva behovet eller ens åtminsto??

i sista hand, bestämma beloppet av de ekonomiska uppoffringar, de måste

vidkännas. °

Magistraten i Uddevalla intog en särskild ståndpunkt och anförde:

,.. .. >>b)e sakkunniga hade utgått från den förutsättningen, att det skulle åligga

staderna att bekosta avlöningen till sin polispersonal. Denna förutsättning torde

hava vant riktig vid tidpunkten för upprättandet av förslaget, men syntes sedermera

hava väsentligen förändrats. Så länge nämligen städerna åtnjöte en avseyard

inkomst genom brännvinsförsäljningen, läge det i'' sakens natur, att denna

inkomst borde användas för sådana ändamål som polisbevakningen, men annorlunda

tedde det sig, sedan vinsten av brännvinsförsäljningen indragits till stats
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kung/. Maj ds Nåd. Vr oposition Nr 284.

verket. Bestridas kunde icke, att det vore statens, icke kommunens skyldighet

att vaka över att medborgarna skyddades till liv och egendom, men i så fall

borde även staten avlöna de organ, som härför erfordrades. Det syntes således,

att man vid upprättande av ett polisreglemente borde utgå från denna statens

skyldighet. Det vore visserligen sant, att polisbetjäningen i en stad även hade

till åliggande att tillse att de för staden särskilt utfiirdade ordningsföreskrifter

bleve behörigen iakttagna, och dä ett dylikt åliggande måste vara att anse som

ett speciellt lokalintresse, vore det tydligt, att staten icke borde betungas med

utgifter härför. Det syntes alltså som om vid upprättandet av ett polisreglemente

avseende borde fästas vid den dubbelställning, som polisbetjäningen intoge.

Gjordes icke detta, komme polisbevakningen i städerna att i avsevärd mån

lida avbräck. Det vore nämligen icke tänkbart, att städerna med den kringskärning

av deras inkomster, som under senare tider ägt rum, skulle äga förmåga

att med egna medel avlöna ett polisväsen, som vore tillräckligt för fullgörande

av båda de omförmälda funktionerna. Innan detaljerna rörande polisens tjänstgöring

framlades i ett polisreglemente, borde därför först bestämmas de grunder,

efter vilka bidragen från stat och kommuner till polispersonalens avlöning

borde utgå.»

Beträffande de sakkunnigas förslag om inrättande av polisråd uttalades

olika uppfattningar av myndigheterna.

Förslaget avstyrktes sålunda av överståthållarämbetet och av polismästaren

i Stockholm, av Kungl. Maj:ts befallningshavande i Blekinge, Örebro och Gävleborgs

län ävensom av magistraten och stadsfullmäktige i några städer. Därvid

framhöllos huvudsakligen samma skäl, som tidigare i denna del åberopats.

För inrättande av polisråd yttrade sig bland andra Kungl. Maj:ts befallningshavande

i Stockholms, Uppsala, Hallands och Västmanlands län, magistraterna i

Södertälje, Linköping, Malmö, Hälsingborg, Lysekil och Västerås ävensom stadsfullmäktige

i Stockholm, Eskilstuna, Malmö, Lysekil och Västerås. De nämnda

myndigheterna voro likväl av olika åsikter beträffande frågorna om i vilka städer

polisråd borde finnas och angående dess befogenhet. Sålunda anfördes, att inrättandet

av polisråd icke syntes böra inskränkas till de städer, där polismästare

funnes anställd, då jämväl i andra städer polisväsendet i verkligheten handhades

av endast en person. Visserligen innefattade den kollegiala formen för magistratens

verksamhet i viss mån de med polisrådet åsyftade garantierna, men magistraten

vore dock ej att anse såsom eu delegation av kommunen. Institutionens

införande borde emellertid icke göras obligatorisk utan beroende på kommunernas

fria beslut, vilket borde underställas Kungl. Maj:ts befallningshavandes prövning.

Magistraten i Västerås ansåge emellertid, att även i städer, där polismästare

funnes, polisråd kunde utgöras av magistraten eller vissa medlemmar därav.

Beträffande polisrådets befogenhet anförde magistraten i Södertälje, att densamma

icke borde omfatta frågor om anställning, befordran, uppsägning, avsked

och bestraffning eller tillsättande av poliskommissarietjänst.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Hallands län yttrade, att, om inrättande

av polisråd skulle medföra den avsedda verkan, detsamma åtminstone i frågor

av rent ekonomisk natur eller i fall då det gällde att tillvarataga allmänhetens

intressen borde erhålla större befogenhet än förslaget innehölle.

Stadsfullmäktige i Eskilstuna ansåge, att polisrådet borde äga beslutanderätt

i de ärenden, som tillkomme detsamma att behandla.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 284.

Magistraten i Malmö avstyrkte däremot bestämt att polisrådet utrustades

med .dylik beslutanderätt och ansåge förslaget väl avvägt.

Även magistraten i Hälsingborg önskade att polisrådets befogenhet inskränktes

till vad förslaget innehölle. Stadsfullmäktige borde utse tre ledamöter och

överståthållarämbetet eller magistraten en.

Stadsfullmäktige i Stockholm anförde:

»Ett verkligt och effektivt kommunalt medinflytande på polisverkets ekonomiska

angelägenheter torde ej kunna vinnas med mindre än att de av kommunen

valda ledamöterna i styrelsen eller nämnden erhölle beslutanderätt i tillhörande

spörsmål. Medgivandet av en sådan beslutanderätt syntes ock följdriktigt böra

medföra rätt för kommunen att granska det sätt, varpå beslutanderätten utövats,

och borde sålunda föranleda ändrade bestämmelser i fråga om granskningen av

poliskammarens räkenskaper. Yad åter anginge de sakkunnigas förslag att åt

polisrådet inrymma befogenhet i frågor, som anginge allmänna grunder för anställning,

befordran, avsked och bestraffning inom poliskåren samt ådömande av

annan bestraffning än varning, syntes frågan om sättet för behandling av dessa

ärenden icke nu böra lösas utan samband med motsvarande spörsmål för t. ex.

de lägre statstjänarna. Eegleringen av dessas tjänsteförhållanden (frågan om

förhandlingsordning) stode för närvarande på dagordningen och vore föremål för

utredning inom socialstyrelsen. Vid sådant förhållande torde frågan om kommunalt

inflytande på polisverkets ekonomiska förvaltning icke böra sammanbindas

med den vida ömtåligare om polispersonalens ställning och den kompetens, som

i detta avseende borde tillmätas den kommunala polisdelegationen. Då anledledning

således icke syntes föreligga att närmare ingå på frågan, på vad sätt inflytande

på polisens tjänsteärenden borde medgivas polisrådet, kunde stadsfullmäktige

inskränka sig till det uttalande, att det kommunala medinflytandet på

polisverkets ledning borde utövas av en utsedd polisnämnd, vari polismästaren

borde vara självskriven ordförande och medlemmarna äga beslutanderätt i till

polisverkets ekonomiska förvaltning hörande frågor. Beslutanderätt torde även

böra medgivas polisnämnds av stadsfullmäktige utsedda medlemmar vid behandling

av vissa ärenden, som omförmältes i §§ 21 och 23 ordningsstadgan för rikets

städer och vilka enligt de sakkunnigas förslag skulle handläggas av polisrådet.

Härigenom komme lika litet som genom beslutanderätten om den ekonomiska

förvaltningen något obehörigt intrång att ske i polischefens befälsrätt över polispersonalen.

I frågan om inrättande av en polisstyrelse hade inom stadsfullmäktige

tidigare framhållits önskvärdheten därav, att den praktiskt-juridiska erfarenhet,

särskilt med hänsyn till dugligheten och lämpligheten hos detektivavdelningens

personal, som förefunnes inom Stockholms rådstuvurätt, borde nyttiggöras

för polisen genom beredande av rum för någon av magistratens ledamöter

inom polisstyrelsen. Detta uppslag syntes väl värt att tillvarataga även för den

form av kommunalt medinflytande på polisverkets ledning, som av stadsfullmäktige

nu förordats. Med avseende å det föreliggande förslaget torde för övrigt

vara att erinra, att i fall beslutanderätt tillädes den avsedda polisnämnden, syntes

det med den ställning, som eljest beträffande den kommunala förvaltningen

blivit i olika författningar tillagd den proportionella valmetoden, icke vara väl

förenligt att låta val till nämnden ske med tillämpning av denna valmetod. Och

om magistraten skiille bliva representerad i polisnämnden, talade även detta för
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

-I!>

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

hållande emot användning av det proportionella valsättet vid val till nämnden.

För övrigt syntes icke böra saknas bestämmelse om den tid, varför uppdrag såsom

ledamot i nämnden lämnades »

Flera av myndigheterna påpekade, att proportionellt valsätt beträffande

polisrådet icke borde ifrågakomma, med mindre stadsfullmäktige i

den ordning § 3(1 i förordningen om kommunalstyrelse i stad bestämde

därom beslutat.

Kungl. Maj:ts befallning skavande i Göteborgs och Bohus lön anmärkte,

att vid poliskåren i Göteborg funnes anställd en polisintendent, vilken

tillsattes av Kungl. Maj:ts befallningshavande. Denne tjänsteman skulle

enligt förslaget, såsom detta måste tolkas, framdeles komma att tillsättas

av polismästaren. I likhet med vad som enligt förslaget gällde vid tillsättande

av poliskommissarietjänst torde emellertid tillsättande av polisintendent

böra handläggas vid sammanträde med polisrådet.

Mot de sakkunnigas förslag, att polisman, som vore olämplig för

tjänsten icke skulle kunna uppsägas, när mer än två år förut förflutit

från det han vunnit fast anställning, uttalade flera myndigheter allvarliga

betänkligheter:

Det syntes angeläget, att möjlighet funnes att bliva av med en såsom

polisman uppenbart olämplig person, även om han varit i tjänsten mera än två

år. Detta vore av vikt ej blott ur den allmänna rättssäkerhetens synpunkt utan

även för bibehållande av en god anda inom poliskåren. Socialstyrelsen hade

under utredning frågan om de lägre statstjänarnas avlöningsförhållanden och

rättsliga ställning, och det vore troligt att i sammanhang med prövningen av

denna fråga komme att fastställas de förhållanden, under vilka nämnda statstjänare

kunde skiljas från tjänsten. Då städernas polismän, som hade till funktion

att fylla ett statsändamål, intoge samma tjänsteställning, som åtskilliga av

de lägre statstjänarne, vore det mindre välbetänkt att redan nu fastställa, att

dessa polismän skulle efter viss tids tjänstgöring vara oavsättliga på sätt i fråga

om innehavare av domarämbete och statens tjänstemän i allmänhet vore stadgat.

Något fastslående av en dylik grundsats borde icke ifrågakomma tidigare än sedan

det visat sig, att denna princip blivit godtagen för statstjänare i motsvarande ställning.

Och knappast ens då. Visserligen kunde i allmänhet en tid av två år

anses tillräcklig för att på ett tillfredsställande sätt pröva en persons lämplighet

för sitt kall, men förutsättningarna härför kunde med eller utan polismannens

eget förvållande ändras. Ett stadgande som det föreslagna kunde även leda därhän,

att kommunerna underläte att fast anställa sin polispersonal till föga båtnad

för densamma. Särskilt för mindre samhällen med en fåtalig poliskår skulle

olägenheter kunna uppstå.

Beträffande de föreslagna disciplinära bestraffningsarterna förordades

ånyo extra tjänstgöring, varigenom öppnades en väg att så långt möjligt

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 251 liäjt. (Nr 284.) 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

Vissa främmande

länders

polisorganisation.

skona den felandes ekonomiska tillgångar. Det vore även för kårt, att

en polisman, vars sak blivit ställd på framtiden, skulle avsättas, så

länge möjlighet funnes att han vore oskyldig.

Det torde vara i sin ordning, att här i korthet beröres främmande

länders lagstiftning på det ifrågavarande området, men skall redogörelsen

därvid inskränkas till de detaljer, vilka hava avseende på det nu föreliggande

förslaget. Jag skall således söka lämna en jämförande översikt

av bestämmelserna i några främmande länder rörande statens och kommunens

växelverkan inbördes i fråga om städernas polisorganisation, de

underordnade polismännens antagande och avskedande samt bestraffningsrättens

utövande ävensom slutligen huru kostnadsfrågan i varje särskilt

land lösts.

Norge. Lagstiftningen bär icke ålagt kommunerna att sörja för att en tillräcklig,

underordnad polisstyrka med vad dit hörer finnes. I fråga om städerna

och vissa hamnplatser å landet (ladesteder) är visserligen den regel historiskt

fastslagen, att dessa själva bekosta det underordnade polisväsendet, men någon

rättsregel därom finnes ej, och man saknar lagstiftning om, av vem och huruledes

spörsmålet om polisstyrkans och utrustningens storlek och tillgodoseende avgöres.

Uteslutande på kommunen beror således, huruvida manskapsstyrkan bör

ökas, och man saknar medel att förhindra,''att städerna genom att neka anslag

nedsätta polismaktens effektivitet.

I ett lagförslag av en kungl. kommitté av år 1912, vilket dock icke lär vunnit

godkännande, föreslås, att staten till täckande av polisutgifterna i städerna

lämnar bidrag i visst förhållande till det belopp stadskommunen i budgetåret

anvisat till lön, beklädnad och pensionsavgift för de vid den egentliga kriminalpolisen

anställda underordnade polismän.

Förslaget synes innebära, att polisstyrkan bestämmes av stadskommunen

och polismästaren, om de äro ense. Kan polismästaren ej godkänna korn immens

beslut, underställes frågan vederbörande statsdepartement, som avgör densamma

med för staten och kommunen bindande verkan.

Enligt samma lagförslag står i kommun med minst tio fast anställda polistjänstemän

ett polisråd vid polismästarens sida, bestående av dels så många medlemmar

kommunen själv bestämmer dels ock av en eller två medlemmar, valda av

och bland de i kommunen fast anställda polistjänstemännen. Polismästaren har

tillträde till rådets förhandlingar, dock utan rösträtt.

Polisrådet, som självt väljer sin ordförande, har en vidsträckt befogenhet

såväl ifråga om polisväsendets organisation och ekonomi som ock beträffande

instruktioner och reglementen rörande polistjänsten. Det kan göra framställningar

till polismästaren om förändringar i tjänstens anordnande och om verkställighet

av närmare angivna polisuppgifter, allt dock såsom det vill synas enligt

grundbestämmelser, som beslutas av kommunalstyrelsen.

I fråga om tillsättning och avsked skall vid olika mening mellan polismästaren

och polisrådet avgörandet tillhöra vederbörande statsdepartement. Med

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kun/jl. Maj:ti< Nåd. Proposition Nr SS4.

51

undantag för varning och tillrättavisning, varom polismästaren ensam beslutar,

skola frågor om övriga bestraffningsarter, nämligen suspension, nedsättning i

lägre tjänstgrad eller löneklass samt avsättning, med eller utan uppsägning, av

polismästaren föreläggas polisrådet till yttrande; är rådet eller blott en dess

ledamot av skiljaktig mening med polismästaren, kan en var av dem påkalla departementets

avgörande.

I övrigt innehåller detta lagförslag bestämmelser, vilka enligt svensk uppfattning

torde vara av rent reglementarisk natur. Förslaget tiar som sagts icke

genomförts i lagstiftningen.

Danmark. Bortsett från Köbenhavn och den statspolisinstitution om en

chef, en assistent och 36 polismän, utposterade i amten, vilken inrättades enligt

lag den 13 maj 1911, bära kommunerna alla utgifter för polisväsendet, likasom

dettas organisation, såvitt rör de underordnade polismännen, praktiskt taget är

eu kommunernas sak. Men staten tillsätter och avlönar polisämbetsmän och

bestämmer deras distrikt. Ledningen är således en statsangelägenhet, men avlöningen

av underordnade polismän tillhör amtskommunen, i städerna med rätt

till vissa intäkter av böter m. m. I städerna tillsättas polismännen av »byraadet»

efter förslag av polismästaren, men denne har rätt att avskeda och utövar i det

stora hela disciplinär myndighet över dem. På kommunalstyrelsen, ej på staten,

beror huruvida polisstyrkan skall ökas eller minskas. Ett reformarbete pågår,

men synes man icke haft någon tanke på att lägga polisförvaltningen i händerna

på kommunalstyrelsen eller av kommunen valda organ. På senare

tid (1911) har dryftats ett lagförslag, som går ut på, att i städerna och

»handelspladser» skulle finnas anställd minst en fast polisbetjänt för 3,000

invånare, dock att varje stad med ett invånarantal av 30,000 eller däröver skall

anställa en fast polisbetjänt för var 1,000 invånare. Förslaget har fallit bland

annat, såsom det vill synas, på den grunden att anledning ej funnits att låta

statskassan övertaga någon del av polisutgifterna utom i vad rör ovannämnda

statspolisinstitution.

Preussen. I den preussiska polislagstiftningen eller polisförvaltningen har

man — oavsett gendarmeriet, som är en del av armén och organiserats på fullkomligt

militäriskt sätt — att skilja mellan tre arter av polisorganisation: Landespolizei,

Kreispolizei och Ortspolizei. Skillnaden ligger mindre i tjänsteverksamhetens

organisation än i uppdelningen av de uppgifter, som tillhöra var grupp.

Föremål för Ortspolizei äro alla allmänna lokala polisåligganden; till Landespolizei

föras särskilt åligganden, som mera direkt angå staten eller större delar

av samhället eller som genom lag förts dit, såsom flod- och skeppsfart, hamnväsende

m. ra., medan till Kreispolizei hänvisats vissa författningsenligt bestämda

saker, exempelvis jakt och smittosamma husdjurssjukdomar. Regeringspresidenten

i orten beslutar i saker, som tillhöra Landespolizei, lantrådet i var krets rörande

frågor, som höra till Kreispolizei, under det att Ortspolizei förestås av lokal

myndighet.

I kommun med mera än 10,000 invånare kan enligt beslut av inrikesministerium

styrelsen av det lokala polisväsendet anförtros en särskild statsämbetsman.

Sådan kungl. polisförvaltning har införts i 23 större städer under

en kungl. polispresident eller polisdirektör. Staten svarar för alla utgifter, löner,

pensioner, beklädnad och utrustning, men kommunen får bidraga, enligt lag den

3 juni 1908, med en tredjedel av utgifterna.

Där kungl. polisförvaltning icke införts, bär kommunen alla kostnader utan

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

statsbidrag. Också i dessa kommuner äro statens ämbetsmän i sista hand den

avgörande myndigheten med hänsyn till organisation och ledning. Chefskapet

för polisen utövas i städerna av borgmästaren eller annan magistratsledamot,

oberoende av folkvalda kommunala myndigheter.

Disciplinärförseelser straffas med varning, tillrättavisning, böter och arrest

i högst 8 dagar. Dessa straff åläggas av överordnad efter vissa bestämda regler

och begränsningar med rätt för den underordnade att överklaga beslutet. En

annan straffart är avsättning, som kan åläggas endast efter rannsakning och dom

av en disciplindomstol under vissa former.

I Berlin tillsättes den underordnade polispersonalen på 4 veckors uppsägning

och först efter flera års tjänst vinnes anställning på livstid. Där förekommer

icke avsättningsstraffet enligt domstolsferfarande; man begagnar sig av

uppsägningsrätten.

Frankrike. Här skiljer man skarpare än i andra länder mellan police judiciaire

eller kriminalpolisväsendet och police administrative eller ordningspolisväsendet;

det förra lyder under justitieministeriet, det senare under inrikesministeriet.

Denna anordning saknar dock egentlig betydelse för frågan om den

underordnade polisorganisationen.

Den franska kommunallagen av år 1884 lägger ledningen av kommunens

polisväsende i händerna på mairen, kommunens valde ordförande, och utgifterna

påvila kommunen. Men trots detta har staten genom sina ämbetsmyndigheter i

sista hand bestämmanderätten med hänsyn till såväl polisväsendets organisation,

styrka m. m. som dess ledning. Kommunens allmänna budget, inclusive kostnaden

. för polisväsendet, prövas och fordrar godkännande av prefekten eller av

republikens president. Har kommunen icke anslagit erforderliga medel, uppföres

vad som anses brista i budgeten genom beslut av endera utav nämnda myndigheter,

sedan kommunen dock fått tillfälle att yttra sig.

Mairen förestår polisväsendet under tillsyn av statens högre administrativa

myndigheter. Mairens beslut om personalens tillsättning fordrar godkännande

av prefekten; den förre kan väl suspendera de underordnade för högst en månad,

men om deras avskedande beslutar prefekten. Mairens ledning av det lokala

polisväsendet hindrar icke prefekten att träffa vilken som helst anstalt för upprätthållande

av allmän ordning och säkerhet, dock först sedan han lämnat mairen

tillfälle att därom själv besluta.

Detektivpolisväsendet är sedan år 1907 eu av staten helt organiserad och

avlönad centralorganisation vid sidan av den lokala polisstyrkan. Detektivpolisens

personal, relativt fåtalig, är fördelad i tolv brigader på var sitt distrikt av landet.

Liksom i Preussen finnes därjämte en på militärt sätt organiserad gendarmerikår,

fördelad på tjänst över hela riket och avlönad av staten. Paris, Lyon och

Marseille hava med tillstötande landdistrikt sin särskilda polisorganisation, ledd

av statsmyndigheten och bekostad av stat och kommun gemensamt.

Ovan är talat om de underordnades tillsättning och avskedande. Om tjänstepersonalens

rättsliga ställning, disciplinära förhållanden, befordran, utbildning

saknas allmänna lagbestämmelser. Därmed förhålles tydligen efter praxis och

lokala förordningar. För Paris ligger den disciplinära straffbefogenheten uteslutande

hos polisprefekten, som kan ådöma varning, avkortning av lön eller avsättning;

dock att mycket noggranna bestämmelser äro givna om rätt för en var

av personalen att taga kännedom om alla om honom avgivna rapporter m. m.,

innan man mot honom vidtager disciplinärt förfarande, innan han avskedas eller

förbigås vid befordran.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:tft Nåd. Proposition Nr 284.

53

I England företer polisväsendets organisation, i mångt och mycket fotad på

säregna historiska förhållanden, rätt stora skiljaktigheter från fastlandets polisväsende.

Bortsett från Londons polisorganisation med sina särskilda författningsbestämmelser,

var det först så sent som på 1840-talet som i grevskapen den

administrativa myndigheten, fredsdomaren, bereddes tillfälle att tillsätta polismästare

och stadigvarande polismanskap samt att utkräva en särskild polisskatt

för täckande av kostnaden. På grund härav blev ett polisväsen ordnat i vissa

grevskap, men långt ifrån i alla. Först genom lag av år 1856 blev ett ordnat

polisväsende obligatoriskt för alla grevskap, i sammanhang varmed staten förband

sig att betala en fjärdedel av utgifterna för polisstyrkans lön och beklädnad;

senare höjdes statsbidraget till hälften. Denna organisation gälde som sagt

grevskapen, närmast motsvarande våra län, ävensom vissa städex-, som förlänats

frihet till eget polisväsende eller som bilda egna stadsgrevskap. Eljest bildar

grevskapet med sina städer ett polisdistrikt med egen budget. Vid början av

innevarande århundrade hade 130 städer eget polisväsende, de övrigas hörde

samman med kringliggande grevskapets.

Oi''ganisation och ledning av polisväsendet är helt och hållet lagd i kommunala

och lokala myndigheters händer, utgör således en del av det kommunala

»självstyret», men står dock under kontroll av staten.

I städerna med eget polisväsende står detta under ledning av en kommunal

polisstyrelse »watch committee» och den av denna utsedde polismästaren; men

fredsdomaren har fått en viss överordnad polismyndighet med rätt att giva polisorder

o. s. v. Statens inflytande på polisväsendet i orterna lär sammanhänga

med dess åtagande att bära en del av kostnaden. Samtidigt därmed stadgades

nämligen såsom villkor för statsbidraget, att'' det skulle årligen visas att organisationen

var även i avseende på styrkan och i övrigt tillfredsställande. Staten

håller för sådant ändamål särskilda polisinspektörer. Annorledes än genom innehållande

av statsbidraget kan staten icke framtvinga nödiga avsedda förbättringar

i en orts polisväsende; men detta medel lär visat sig tillfyllestgörande.

The watch committee har i fråga om städerna rätt att utfärda erforderliga

bestämmelser för att förebygga försummelse och missbruk och för att göra

konstaplarna verksamma i fyllandet av sin tjänstplikt. Kommittén har ock befogenhet

att såväl tillsätta som avskeda de underordnade polismännen, likaså att

ådöma suspension, nedflyttning i lägre klass ävensom böter, svarande högst mot

en veckas lön. Rätten att avskeda och ålägga disciplinstraff synes, vad angår

grevskapspolisen, tillkomma jämväl polismästaren.

Enligt lag 1910 har vederbörande polisstyrelse på varje ort att träffa anstalt

om minst 52 fridagar årligen för var polisman.

Polisväsendet i Skottland har i huvudsak samma karaktär som Englands.

På Irland finnes därmed statspolisväsende.

Den utredning, som sålunda ägt rum, har ursprungligen i anslutning

till riksdagens skrivelse den 12 maj 1906 varit inriktad på åvägabringande

av en allmän polisförfattning för rikets städer och därmed

jämförliga orter, men utsträckts att, åtminstone i vissa avseenden, omfatta

även landsbygdens polisväsende. Emellertid kan utredningen i sist

Departe
ments
chefen.

Förslagets

begränsning

till städerna

allena.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

nämnda hänseende icke anses uttömmande. Det är därför icke möjligt

att nu framlägga förslag till ett ordnande av polisväsendet inom hela

riket. Men jag har trott, att denna omständighet icke borde föranleda

till undanskjutande av frågan om polisväsendets ordnande i städerna,

därutinnan en för denna frågas bedömande tillräcklig utredning synes

föreligga. Då jag således nu allenast framlägger förslag till lag om

polisväsendet i rikets städer, har jag därtill den ytterligare anledning,

att städernas polisväsende synes vara i verkligt behov av eu viss rättslig

reglering. Polisväsendet i städerna har, trots bristen på enhetlig

organisation, nått en betydande och säregen utveckling. Den personal,

som är anställd vid städernas polisväsende, är så avsevärd, att ett reglerande

av dess ställning och förhållanden, i vad sådant bör ske å lagstiftningens

väg, är högeligen önskvärd. En lag om polisväsendet i

städerna skall giva den enhetlighet och fasthet i organisationen, som kluddig

för ett effektivt handhavande av polisväsendets uppgifter. Eu

dylik lagstiftning bör också bliva av största betydelse för polispersonalens

egen trygghet, en förmån som får antagas fördelaktigt inverka på

samhället självt.

Vad landsbygdens polisväsende beträffar, så möta såväl historiskt

som faktiskt helt andra förhållanden än i städerna. Sedan urgamla

tider har staten på landsbygden upprätthållit ordningen genom sina egna

organ, de ända till våra dagar'' under Kungl. Maj:ts befallningshavande

lydande kronofogdar, länsmän och fjärdingsmän. Först under senare

årtiondena har staten, enär antalet av berörda organ icke kunde ökas i

samma mån som en större rörlighet i handel och vandel samt ett tätare

bebyggande det krävde, bekostat en förstärkt polisbevakning på landet,

dock i de allra flesta fall under förutsättning att hälften av kostnaderna härför

gäldades från orten. Åt polisbevakningen å landet, vilken med innevarande

år påvilar de under chefskap av länets landsfogde ställda landsfiskalerna

med biträde av fjärdingsmännen och den till den förstärkta polisbevakningen

hörande personal, har Kungl. Maj:t genom sina befallningshavande

redan nu, utan författningsenligt fastslagna bestämmelser, haft möjlighet

att bereda likformighet och, så långt det kunnat ske, en känsla av

trygghet för såväl personalen som allmänheten. Emellertid är härmed

ingalunda sagt, att landsbygdens polisväsende för närvarande är tillfredsställande

ordnat. Tvärtom föreligga härutinnan stora brister, som det

är angeläget att snarast möjligt få avhjälpta. Huruvida detta bör ske,

såsom här skall föreslås med avseende å städerna, väsentligen genom

allmänna författningsbestämmelser eller i annan ordning, synes ovisst.

Att emellertid en del allmänna föreskrifter med avseende å polispersona
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Majts Nåd. Proposition Nr 284. 55

lens å landsbygden ställning och förhållanden, särskilt i syfte att bereda

jämväl denna polispersonal en tryggare och mera oberoende ställning,

böra meddelas, anser jag sannolikt.

Fögderi förvaltningskommittén har år 1912 framlagt förslag till

organisation av polisväsendet på landsbygden, huvudsakligen byggt på

upprättande av en särskild distriktspolisinstitution. Mot detta förslag

hava emellertid, såsom också påpekats i propositionen till 1917 års riksdag

om fögderiförvaltningens omorganisation, så väsentliga erinringar

framställts, att detsamma icke torde kunna läggas till grund för ett

definitivt ordnande av landsbygdens polisväsende.

Men jämväl andra förhållanden föranleda till, att frågan om landsbygdens

polisväsende icke nu synes kunna avgöras. Det måste sålunda

anses lämpligt att någon kortare tid avvakta verkningarna av den

nya fögderiorganisationen, särskilt beträffande landsfogdarna, som fått

polisväsendets övervakande på landsbygden till eu av sina allra främsta

tjänsteplikter. Vidare tarvar frågan om ordnande av landsbygdens polisväsende

andra överväganden och utredningar av betydelsefull och

grannlaga art. Sålunda kan ifrågasättas, att fördelningen mellan staten

och kommunen av kostnaden för förstärkt polisbevakning å landet bör

i anseende till sin grund överses, att de bestämmelser, som gälla angående

biträde från städernas poliskårer till landsbygdens polis, underkastas

granskning, och i viss grad torde fjärdingsmansinstitutionen tarva

en utveckling, lämplig att åvägabringa i samband med spörsmålet om

landsbygdens polisorganisation. Sistberörda fråga sammanhänger också

med spörsmålet, om och i vad mån landsfiskalerna, efter den nya fögderiorganisationen,

behöva kräva ökat och vidgat biträde av fjärdingsmännen

och om dessa senares ställning därmed kan behöva jämkas.

Ej heller har det befunnits lämpligt att behandla polisväsendet i

köpingar och municipalsamhällen i sammanhang med städernas polisväsende.

Alltifrån 1864 har vid köpingsrättighets beviljande ålagts den nya

köpingen att bekosta skälig avlöning åt en polisuppsyningsman, vilken,

antagen av Kungl. Maj:ts befallningshavande, har att handhava köpingens

säkerhets- och ordningspolis och åtala där timade brott. Förhållandena

i köpingarna, vilkas folkmängd varierar mellan högst 8,076 och lägst

304, äro så olikartade, att enhetliga bestämmelser för alla köpingar

knappast böra åvägabringas. Ej heller torde alla köpingars polisväsende

kunna organiseras på samma sätt som i städerna. Vad rnunicipalsamhällena

beträffar, har deras polisväsende i allmänhet tillgodosetts

efter samma normer som landsbygdens. Polisväsendet i köpingar och

municipalsamhällen synes sålunda bäst och följdriktigast ordnas sarnti
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

Städernas

skyldighet att

bekosta polisväsendet.

56 Kun<fl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

digt med och i större eller mindre anslutning till landsbygdens polisorganisation

.

Då jag således nu framlägger förslag allenast till ordnande av städernas

polisväsende, vill jag slutligen ytterligare betona, att frågan om

landsbygdens polisväsende snarast möjligt bör föras till ett slutligt avgörande.

För min del hyser jag den förhoppning, att, om städernas

polisväsende nu ordnas genom en allmän författning, det skulle bliva

lättare att inom en snar framtid lösa frågan om landsbygdens polisorganisation.

Grunderna för organisationen av polisväsendet i städerna

och på landsbygden måste bliva avsevärt olika, och förhållandena äro

även i övrigt så skilda, att sammankopplandet av polisväsendet i städer

och å landsbygden, liksom det hittills å utredningsstadiet icke synes varit

endast till fromma för saken, icke heller vid det slutliga avgörandet

torde vara den lämpligaste anordningen.

I flera främmande länder hava, enligt vad den förut lämnade översikten

giver vid handen, städerna helt och hållet eller i mycket stor utsträckning

skyldighet att själva underhålla sitt polisväsende. Ett sådant

förhållande har även sedan urgammal tid varit rådande i vårt land.

Detta åliggande anses även medfölja de stadsrättigheter, som nu för tiden

meddelas. Grunden härtill torde vara att söka däri, att det för ett samhälle

innebär en avsevärd fördel att få särskilt för sig bilda en kommun,

vilken, såsom fallet är med en stad, i vissa hänseenden intager en undantagsställning.

Då behovet av organ, som verka för upprätthållande av

ordning och säkerhet inom ett sålunda tätt befolkat samhälle, blir större

än där befolkningen fortfarande bor spridd som på landsbygden, förefaller

det naturligt, att detta samhälle självt får bekosta de utgifter, som

blivit nödvändiga på grund av stadsbildningen.

Det har under den föregående utredningen av ärendet gjorts

gällande, att rikets städer av kronan förunnats vissa inkomster för, bland

annat, polisens vidmakthållande inom deras områden och därför hava en

juridisk förpliktelse att fullgöra detta onus. Härvid har särskilt syftats

på tolagsersättningen samt, vad Stockholm angår, även på statens anslag

till dess polisväsen, Titgörande alltsedan år 1812 årligen 28,100 kronor.

Att emellertid, vad angår tolagsersättningen, som för övrigt ej utgår ens

till hälften av Sveriges städer, densamma icke kan grunda någon skyldighet

i detta avseende, framgår redan därav, att de äldre städerna,

innan de under 16- och 1700-talen tillförsäkrades rätt till tolag (rätt

att uppbära avgift av från utrikes ort kommande varor), bekostade sitt

rättsväsen och sin polis. 1857 års riksdag beslöt att i stället för stads

rätt att direkt uppbära tolag skulle träda en tolagsersättning, beräknad

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:t Nåd. Proposition Nr 284. 57

efter beloppet av den under närmast föregående år av vederbörande

stad faktiskt uppburna tolag. Endast i ett fåtal fall torde emellertid

tolagen hava givits åt städerna vtill magistratens och dess betjäntes

underhåll», men eljest i allmänhet »till stadens nytta». I promemorian

nr 43 till 1882 års skatteregleringskommittés betänkande finnes en uppgift

å de städer, till vilka tolagsersättning då utgick. I samma promemoria

uttalas, att »tolagen gavs såsom ett understöd för ett bättre fullgörande

av kommunala skyldigheter, vilka icke med vederbörlig effekt

kunde fullgöras utan statens mellankomst. Det ålåg städerna att underhålla

sina hamnar, sin magistrat m. in. långt innan tolagen gavs dem.

Det ligger nära till hands att antaga, att detta understöd skulle kunna

jämföras med ett statsanslag i våra dagar. I denna fråga bör likväl

varsamhet iakttagas.»

Skyldigheten för städerna att bekosta sitt polisväsen torde, förutom

på de allmänna förhållanden, som nyss berörts, grundas dels på privilegiebreven

för dem, däri uttalas eller avses, att stad på egen bekostnad skall

besörja rättsskipning, upprätthållande av allmän säkerhet och ordning

samt underhåll av därför nödiga anstalter, samt dels på i vissa fall utfärdade

särskilda föreskrifter. Så har till exempel för Uppsala genom

kungl. brev den 20 augusti 1858 föreskrivits, att poliskåren skulle bestå

av »1 poliskommissarie med årlig lön av 1,000 rdr., 8 konstaplar vardera

med 600 rdr. lön årligen, och 16 extra konstaplar med årligt arvode av

150 rdr. för en var av dem, vartill komme för beväring, eldning och

sängkläder m. m. 400 rdr., så att kommunens utgift för dag- och nattbevakningen

i staden uppginge till 8,600 rdr.»

Det synes vara från nu angivna utgångspunkter, man har att härleda

stadssamhällenas åligganden att själva underhålla sitt polisväsende.

Att städerna _ äga skyldighet att bekosta sitt polisväsende beröres

naturligtvis éj av det förhållandet, att, såsom riksdagen jämväl

framhållit, polisen i viss omfattning måste anses uppfylla en statsfunktion.

Rättsordningens upprätthållande är en av statens huvudsakligaste

uppgifter. Ett viktigt moment häri är, att brottsliga gärningar

förekommas eller upptäckas och bestraffas. Främjandet härav är en viktigdel

av polisens kall. Detta gäller om polisen i dess helhet, icke blott

den judiciella polisen, vars speciella uppgift är att upptäcka brott och

främja deras bestraffande, utan även den administrativa polisen, som

upprätthåller allmän ordning och säkerhet. Att anse endast den förra

grenen av polisen såsom utövande en statsfunktion vore oriktigt. Utom

det att den administrativa polisen har att förekomma brott, utövar även

den i högst väsentlig grad i fråga om smärre förseelser en liknande

verksamhet som den judiciella fullgör beträffande grövre brott.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 251 käft. (Nr 284.)

8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 284.

Vill man regelbinda statens krav på polismaktens ordnande i städerna,

förutsätter sådant, enligt vad jag i likhet med flera av de hörda myndigheterna

håller före, att städernas skyldighet att bekosta sitt polisväsende i erforderlig

omfattning först i lag fastslås. Såsom av den lämnade redogörelsen

för den nu bestående ordningen i städerna framgår, äro de reglementen

och instruktioner, efter vilka stadspolisen handlar, utfärdade under de

mest skiftande former och tillkomna under de mest olika omständigheter.

Städernas styrelser såsom förvaltande polismyndighet eller de

tjänstemän, åt vilka handhavandet av polisväsendet närmast är förtrott,

äro visserligen underordnade Kungl. Maj:ts befallningshavande. Men

detta hindrar icke, att den enhetlighet och fasthet i organisationen, som

borde finnas i all synnerhet beträffande städernas polisväsende, blir svår

att utan lagbestämmelser genomföra, då städernas polisväsende på

grund av sin kommunala karaktär intager en långt mera självständig

och så att säga oavhängig ställning i förhållande till staten än polisväsendet

på landsbygden.

Allmänna

motiv till

lagförslaget.

Det författningsförslag, som jag här framlägger, har sin tyngdpunkt

i att fastslå städernas nu i verkligheten bestående skyldighet att själva

bekosta sin polisinrättning. Bestämmelserna härom torde böra meddelas

i en av Konung och riksdag gemensamt stiftad lag av samma art

som kommunallagarna. Beträffande övriga bestämmelser har jag för

avsikt att ur de hittills av sakkunniga framställda förslagen utsovra

allenast sådant, som är av mera konstitutiv art och lämpar sig att i

lagen sammanföra med ovanberörda stadgande om skyldighet för städerna

att bekosta sitt polisväsende. Dit hör då i främsta rummet stadgande

om inrättande av särskild polisstyrelse eller polisnämnd i städerna.

Kravet på och fördelarna av en sådan institution hava framhållits

från över- och underordnade polisorgan med sådan övertygelse och

kraft och fotats på så många goda skäl, att införandet av en dylik institution

synes böra med det snaraste äga rum. Vid behandlingen av

4 och 5 §§ skall jag närmare angiva de synpunkter, som i detta avseende varit

för mig bestämmande. I lagförslaget torde även böra inflyta bestämmelser

angående chefskapet över polispersonalen samt vissa stadganden

om denna personals tillsättande och avskedande ävensom angående rätt

att föra klagan. Slutligen bör i lagförslaget upptagas ett stadgande i

allmänna drag angående lokala polisinstruktioner.

Vad av de särskilda sakkunnigas förslag sedermera återstår ävensom

övriga bestämmelser, vilka vid en ytterligare överarbetning av ma
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

59

terialet må synas erforderliga, lära böra sammanföras i ett av Kungl.

Maj:t utfärdat polisreglemente för rikets städer. Ett utkast till sådant

polisreglemente torde få såsom bilaga åtfölja statsrådsprotokollet, varvid

dock torde böra uppmärksammas, att ytterligare bearbetning av detta

förslag synes önskvärd.

Det inom departementet utarbetade förslag till lag om polisväsendet

i rikets städer avhandlar i 1 § åliggandet för stad att anställa och avlöna

den polispersonal, som erfordras för upprätthållande av allmän ordning

och säkerhet i staden, samt att i övrigt vidmakthålla sitt polisverk.

Såsom förut antytts, har städernas skyldighet att själva bekosta

sitt polisväsende sedan gammalt varit en oskriven regel i Sverige, och

detta åliggande anses även medfölja de stadsrättigheter, som nu för tiden

meddelas.

Det torde vara självklart, att de inkomster, som tillförene förunnats

en stad genom tolagsersättning eller annorledes eller t. ex. beträffande

Stockholm genom ett kontant anslag, icke äro avsedda att, i den mån

de kunna anses anslagna till polisväsendets vidmakthållande, indragas

eller förminskas genom det nu föreslagna huvudsakliga stadgandet.

Kontrollen däröver, att den städernas skyldighet, vilken skulle genom

ifrågavarande lagstiftning lagfästas, verkligen fullgöres, torde böra läggas

i överståthållarämbetets och Kungl. Maj:ts övriga befallningshavandes händer.

Nämnda myndigheter skulle således, i händelse av underlåtenhet härutinnan

å stadéns sida, äga att hos dess representation göra erforderliga

framställningar. Leda dessa icke till en tillfredsställande åtgärd, lärer

ärendet böra anmälas hos Kungl. Maj:t, vars bestämmelser i ämnet staden

torde hava att efterkomma.

Då jag i det följande ämnar föreslå inrättandet vid sidan av polischefen

av en polisnämnd med åtskilliga befogenheter, har jag ansett det

av vikt att i 3 § fastslå, vem chefskapet över polispersonalen tillkommer

och att chefen ensam utövar högsta befälet över polispersonalen.

Att så måste vara förhållandet synes utan vidare klart, och därom har

ej heller av myndigheterna uttalats mera än en mening.

I 4 och 5 §§ har jag, med fakultativt undantag för de mindre

städerna (6 §), upptagit förslag om inrättande av en särskild polisnämnd

för att jämte polischefen handhava polisverkets förvaltningsange
-

Speciella

motiv.

i §■

2 §•

3 §•

4-5 §§.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

lägenheter. När man, såsom nu ifrågasättes, låter högsta befälet över

polispersonalen odelat ligga i polischefens hand, torde icke blott polischefen

utan även polispersonalen och sist men ej minst kommunen själv

samt allmänheten obetingat komma att skörda fördelar av inrättandet av

en dylik nämnd, förutsatt att gränserna för nämndens och polischefens

befogenhet noga uppdragas och att nämnden icke förses med en maktfullkomlighet,

som betager polischefen hågen till eget initiativ.

Att polischefens moraliska ansvar i flera hänseenden skall lättas

därigenom, att han vet sig äga stöd för sina anordningar hos en kommunal

delegation, synes ligga i sakens natur och har av erfarna polischefer

erkänts, i vilket avseende jag särskilt ber att få åberopa ett förut

återgivet uttalande av polismästaren i Göteborg.

Delade torde meningarna knappast förefinnas därom, att tillvaron av en

polisnämnd, sådan jag föreslår densamma, skall för manskapet i dess

prövande arbete för allmänt väl innebära en högst betydande trygghet.

Härutinnan må från det föregående erinras om den betydande roll, som

den kommunala polisdelegationen i England, the Watch Committé^, utövar

samt om vad man i Norge efter engelskt mönster föreslagit ehuru icke

ännu infört.

För den anslagsbeviljande kommunen måste det vara av synnerlig

vikt, att densamma annorledes än såsom fallet nu är, d. v. s. genom

diskussion i stadsfullmäktige och genom revision, kommer i tillfälle att

öva ett mera direkt inflytande på användningen av de betydande belopp,

polisväsendet årligen förbrukar. Och detta ökade inflytande får kommunen

genom den föreslagna polisnämnden.

Slutligen hyser jag, vidkommande allmänhetens ställning till ordningsmakten,

den uppfattning, att kommunalstyrelsens genom polisnämndsinstitutet

åstadkomna intimare samverkan med och kontroll i vissa

avseenden över polismakten skall i sin män bliva ägnad att med tiden

allt mera utplåna den misstro mot polisverket, vilken understundom visat

sig, samt att åt polismyndigheten förläna ökad auktoritet.

I vad jag härom anfört styrkes jag av vad som anförts hos Stockholms

stadsfullmäktige, av polisförbundet samt av flera utav de hörda

myndigheterna.

Polisnämnden, där polischefen skulle vara självskriven ordförande och

likaså dennes ställföreträdare ordförande vid laga förfall för polischefen,

bör enligt min mening och i enlighet med vad som föreslagits inrättas

efter mönstret ungefärligen av en hälsovårdsnämnd. Beträffande vissa

ämnen om ordningen för nämndens arbete m. m. torde lämpligen kunna

hänvisas till vad om fattigvårdsstyrelse stadgas, därvid må erinras, att

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

nya bestämmelser beträffande dylik styrelse blivit i samband med förslag

till lag om fattigvården underställda den nu pågående riksdagen.

Beträffande de befogenheter, som skulle tillkomma eller icke tillkomma

polisnämnden, synes det till en början vara av vikt att bestämt

fastslå, att nämnden icke äger att taga någon befattning med befälet

över polispersonalen. Jag har därför låtit införa bestämmelse härom

(6 §)'' .

Några meningsskiljaktigheter torde knappast vara att emotse i avseende

å flertalet av de nämnden enligt förslaget tillagda befogenheter,

försåvitt själva pidncipen om inrättande av polisnämnd godtages. Beträffande

vissa punkter lärer emellertid särskild motivering påkallas.

I fråga om polismans antagande, befordran och ansökan om avsked

(5 §: 4) har nämnden tillagts allenast yttranderätt. Chefskapet över polisen

synes nämligen böra innefatta den avgörande rätten i dylika ärenden,

men bliver polisnämndens yttranden i förevarande avseenden av stor

betydelse som ledning eller stöd för polischefens beslut.

I fråga om den disciplinära bestraffningsrätten (5 §: 6) hava meningarna

varit mycket delade. Den tyngst vägande anmärkningen mot att låta

polisnämnden övertaga befogenheten härutinnan har ansetts ligga däri,

att polispersonalen komme att dömas av personer, varav somliga icke

handlade under tjänstemans ansvar. Hos polispersonalen själv synes förefinnas

en livlig önskan att erhålla polisnämnden såsom domstol i disciplinära

mål. Faran för missbruk lärer ock få anses överdriven. Dels

finnes ju i viss grad tjänstemannaansvaret representerat i nämnden, och

dels kunna besvär anföras över nämndens beslut hos Kungl. Maj:ts

befallningshavande. Jag finner därför övervägande skäl tala för, att polisnämnden,

på sätt i lagförslaget upptagits, får befogenhet ådöma disciplinär

bestraffning.

Rätt att utdela varning bör, enligt vad myndigheterna enstämmigt

uttalat, förbehållas polischefen. Bestämmelser, att därvid skall föras

protokoll och att rätt till klagan skall äga rum, böra lämpligen införas

i polisreglementet.

Skall polisnämnden äga att meddela disciplinär bestraffning, bör

den emellertid icke äga rätt att bestämma om grunderna för eller arterna

av* sådan bestraffning. Stadganden härom böra inflyta i polisreglementet,

och synes det mig därvid, efter prövning av vad från skilda

håll yttrats angående de olika arterna av disciplinstraff, att dessa

böra inskränkas till varning, extra tjänstgöring, suspension och avsättning.

Det har från de hörda myndigheternas sida anförts bland annat,

att den straffart, som flerstädes förekommer och som består uti ned
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

flyttning i lön och tjänstegrad, verkar nedtryckande på polismannen,

förringar hans självaktning och fördärvar hans ekonomi. Sådan skada

för hans enskilda, merendels svaga ekonomiska villkor skulle även bötesstraffet

innebära, och särskilt skulle, med den sammansättning polisnämnden

är avsedd att få, ett ådömande av böter leda till den konsekvensen,

att domare, som icke i vanlig ordning skulle kunna ställas till ansvar

för tjänstefel, skulle äga befogenhet döma till ett straff, som vid förvandling

ledde till frihetens förlust. Däremot har man på flera ställen funnit

ett verksamt korrektiv i straffarten extra tjänstgöring, som lämpligen

kan användas under eljest reglementerad fritid.

Att det under polischefen lydande högre polisbefälet, varunder jag

inbegriper, frånsett polisdomare, polisintendent och stadsfiskal, icke i avseende

på antagande, befordran, avskedande eller bestraffning sorterar nnder

polisnämnden, ligger i sakens natur, likasom att dessa polistjänstemän icke

i sin tjänsteställning beröras av instruktionen för polispersonalen. Bestämmelse

därom har jag ansett lämpligen kunna införas i 9 §.

I fråga om uppsägning ur tjänsten (5 §: 5) blott på grund av olämplighet

och utan sammanhang med bestraffning har livligt framhållits från

polispersonalens sida, att om en polisman haft fast anställning under

två år, han icke vidare skulle kunna uppsägas till avflyttning på grund

av olämplighet. Han skulle under den tid han tjänstgjort hava hunnit

prövas tillräckligt för att icke sedermera behöva vidare befara en

uppsägning allenast på grund av förment olämplighet.

Mot införande av ett dylikt stadgande har emellertid av ett flertal

myndigheter väckts gensaga, som det synes mig icke alldeles utan

skäl. Det förefaller, som om de olika ståndpunkter, vilka sålunda kommit

till uttryck, kunde sammanjänkas på så sätt, att befogenhet att uppsäga

allenast tillkommer nämnden, och skulle naturligtvis nämndens beslut

härutinnan likasom i andra avseenden kunna överklagas.

Från vissa håll har ifrågasatts, att polisnämnden skulle hava att

fullgöra de åligganden, som enligt §§21 och 23 i ordningsstadgan för

rikets städer ankomma på magistrat, ävensom pröva och aATgöra frågor

om rättigheter till yrkesmässig trafik samt om tillstånd till vissa allmänna

tillställningar enligt § 13 andra stycket i nämnda ordningsstadga. Att

polisnämnd tillerkännes viss befattning med någon eller några ärendfcsgrupper

av ifrågavarande slag vill ock synas ändamålsenligt. Då för

sådant ändamål en ändring av berörda författningar lärer påkallas,

torde i lagen (5 §: 8) endast böra stadgas, att nämnden har att fullgöra de

åligganden, som enligt särskilda författningar ankomma på polisnämnd.

Mot sistnämnda § i ordningsstadgan hava vissa befogade anmärkningar

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284. C>3

gjorts, vilka emellertid torde få komma under vidare omprövning i sammanhang

med utredning om församlingsfrihetens tryggande. Jag måste

därför nu utgå från ordningsstadgan, sådan den för närvarande är avfattad.

De förmåner, som åsyftats med en polisnämnd, synas allmän- c §•

giltiga, och undantag från stadgandet därom borde teoretiskt sett icke

förekomma. Emellertid vill jag icke bestrida, att apparaten måhända

kan synas väl tung för de allra minsta städerna, där antalet polismän

är helt ringa. 1 förslaget har därför under 6 § införts en bestämmelse,

att Ivungl. Maj:ts befallningshavande må äga att på vederbörlig

framställning medgiva, att med inrättande av polisnämnd i sådan

stad må anstå tillsvidare. I sådan stad lärer vid bifall till dylik framställning

vad i 5 § är stadgat om polisnämnd böra gälla magistrat eller

stad sstyrelse. Orden »i tillämpliga delar» i 6 § åsyfta det förhållandet,

att vissa åligganden enligt 5 § redan förut tillhöra magistrat eller stadsstyrelse.

Angående reglerna för polismans tillsättning (7 §) sjmes detsamma böra 7 §■

gälla, som hittills tillämpats. Det skriftliga förordnandet bör utfärdas

avgiftsfritt, vilket förutsätter ändring i förordningarna om expeditionslösen

och stämpelavgift.

En normalinstruktion (8 §) skall i enlighet med därom framställda 8 §■

önskningar utarbetas och utfärdas i sammanhang med polisreglementet.

Befintliga instruktioner för poliskammare böra givetvis sålunda ändras,

att de ej komma i strid med bestämmelserna om polisnämnds befogenhet.

I fråga om klagorätt över polismästares eller annan överordnad 10 §•

polismans beslut torde bestämmelser böra meddelas i polisreglementet.

Sådan klagan torde, vad beträffar polismästares beslut, böra föras hos

överståthållarämbetet eller Kungl. Maj:ts befallningshavande, därvid torde

kunna förutsättas, att polisnämnd i förekommande fall lämnas tillfälle

att yttra sig.

De i 11 § åsyftade ytterligare bestämmelserna skulle bestå i allmänt 11 ilpolisreglemente

för rikets städer och en normalinstruktion. Hinder böra

ej heller kunna möta för Kungl. Maj:t att på framställning av vederbörande

stadsstyrelse fastställa reglemente för polisnämnd. Särskilt har

så förutsatts böra ske för Stockholm (4 §).

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 284.

Departementschefen uppläste härefter det inom departementet uppgjorda

förslaget till lag om polisväsendet i rikets städer samt hemställde,

att detsamma måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen

förordna, att till riksdagen skulle avlåtas proposition av

den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Nils Ädelgren.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

i >r>

Bilaga.

Förslag

till polisreglemente för rikets städer.

1 §■

Mom. 1. Polisens allmänna uppgift är att övervaka, att allmän ordning och

säkerhet till person och egendom eller eljest upprätthållas, att i möjligaste mån

undanröja anledning till fara eller oordning å väg, gata, torg eller annan allmän

plats samt att, där överträdelse av allmän lag eller författning inträffat, söka

upptäcka den brottslige och i det fall, att överträdelsen hörer under allmänt åtal,

befordra honom till laga ansvar.

Mom. 2. Polisens befogenhet vid fullföljandet och främjandet av dess allmänna

uppgift bestämmes i allmän lag. Om polisens skyldighet att lämna

myndigheter, ämbets- och tjänstemän samt enskilda den handräckning, som

de enligt lag och författningar eller särskilda av polismyndigheten på platsen

lämnade föreskrifter äga påkalla, böra erforderliga bestämmelser lämnas uti den

instruktion, som enligt lagen om polisväsendet i rikets städer skall för varje

stad av högsta polismyndigheten utfärdas.

2 §.

Mom. 1. I fråga om den befattning med polisväsendet i städerna, vilken,

utöver vad detta reglemente innehåller, tillkommer överståthållarämbetet, Kungi.

Maj:ts befallningshavande, poliskammare, polismästare, polisintendent, polisdomare,

magistrat eller annan stadsstyrelse samt stadsfiskal, gälle vad särskilt är stadgat.

Med polisman förstås i detta reglemente värjo annan vid polisen anställd

befattningshavare.

Mom. 2. Om chefskapet över polispersonalen stadgas i lagen om polisväsendet

i rikets städer.

I fråga om förmanskap inom stads poliskår och ställningen som underlydande,

om polismans tjänstegrad, benämning samt de åligganden, vilka utöver

bestämmelserna i detta reglemente tillhöra polisman, meddelas närmare föreskrifter

uti den för varje stad av vederbörande fastställda instruktion.

3§-

Den, som utövar chefskapet över polispersonalen, har i sådan egenskap att

ägna tillsyn åt polismans förhållande jämväl utom tjänsten, så framt och i den

mån detta är av beskaffenhet att öva menligt inflytande på polisverksamheten.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 251 käft. (Nr 284.) 9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

4§-

Den stad, där polisman blivit anställd, är lians tjänstgöriugsområde, dock

att hinder ej möter för polisman att, så framt icke åliggande inom eget tjänstgöringsområde

i anmärkningsvärd grad åsidosättes, utsträcka sin verksamhet utom

samma område vare sig för fullföljd av begynt spaning eller av annan tvingande

orsak. I sådant fall bör polisman vid första lägliga tillfälle därom underrätta

överordnad polisman.

&§•

Mom. 1. Polisman har att under åtnjutande av laga skydd med nit och

drift fullgöra de tjänsteplikter, som enligt lag och författningar samt särskild instruktion

honom åligga.

Mom. 2. Polisman skall i tjänstgöring städse vara iklädd föreskriven tjänstedräkt

eller bära fastställt tjänstetecken. Om beskaffenheten därav ävensom

om den beväpning, som må i polistjänsten användas, stadgas i den för varje stad

fastställda instruktion.

6§-

Där ej i villkoren för polismans anställning är annorlunda bestämt,

är han skyldig att ägna hela sin verksamhet åt polisens tjänst och må icke utan

tillstånd av den, som chefskapet över honom tillkommer, tillika innehava annan

avlönad befattning eller själv eller genom annan idka näring inom sitt tjänstgöringsområde.

7 §•

Polisman må icke utan tillstånd av sin chef mottaga gåva eller belöning

med avseende på sitt förhållande i tjänsten.

8§-

Mom. 1. Det åligger polisman att visa förmans i tjänsten lagligen meddelade

befallning och föreskrift ovillkorlig hörsamhet.

Förmenar polisman, att förman vid utdelande av befallning överskridit sin

befogenhet, må han, utan eftersättande av sin lydnadsplikt, äga att för vinnande

av rättelse anmäla förhållandet hos förmannen närmast överordnade

myndighet.

Mom. 2. Avser befallning persons anhållande eller husrannsakan, skall

densamma, där omständigheterna det tillåta, utfärdas skriftligen.

Mom. 3. Polisman tillhör att visa förman aktning i och utom tjänsten, och

skall förmannen å sin sida gent emot underordnad polisman förhålla sig värdigt

och grannlaga.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 284.

07

0 §•

Vid all tjänstgöring skall polisman emot allmänheten iakttaga hörsamhet

och besinning samt undvika varje ohövlighet. Begäres hos tjänstgörande polisman

upplysning i något ämne, varom han kan och lämpligen bör lämna meddelande,

skall han därmed tillhandagå, såframt han ej hindras av annat tjänsteåliggande.

10 §.

I sitt enskilda liv skall jiolisman så förhålla sig, att hans vandel icke berövar

honom den aktning, han bör äga av andra.

11 §■

Polisman skall värn bosatt inom tjänstgöringsområdet i trakt, som för honom

av polischefen godkännes.

12 §•

Överskrider polisman den honom tillkommande befogenhet eller åsidosätter

han vad honom åligger enligt allmän lag eller författning, detta reglemente eller

gällande instruktion, eller visar han eljest oförstånd eller oskicklighet i tjänsten,

och är ej fråga om brott eller förseelse, varför åtal vid domstol finnes böra äga

rum, må han bestraffas med

varning,

extra tjänstgöring,

suspension med förlust av löneförmåner under högst en månad, samt

avsättning.

Till avsättning må dömas,

då polisman upprepade gånger blivit för förseelse straffad, utan att han

låtit sig därav rätta,

då omständigheterna eljest äro av synnerligen försvårande beskaffenhet, eller

då polisman av domstol fällts till ansvar för brott av sådan beskaffenhet, att,

ändock domstolen icke dömt till avsättning, polismannen likväl finnes icke höra

i sin tjänst bibehållas, eller den sak, varom med honom rannsakats, blivit ställd

under framtiden.

Varning ålägges av polischefen, men disciplinär bestraffning av annan art

ådömes av polisnämnd eller magistrat eller stadsstyrelse på sätt i lagen om polisväsendet

i rikets städer är sagt.

13 §.

Beträdes polisman med gärning, som är enligt allmän lag straffbar, eller

med annan förseelse, må polischef eller annan förman, om skäl därtill äro, tills

vidare försätta honom ur tjänstgöring; anmäle dock förman sin åtgärd snarast

möjligt hos polischefen, som vidare förordnar.

Polisman, som försatts ur tjänstgöring, äger rätt påkalla, att hans förseelse,

så snart ske kan, underkastas vederbörlig prövning, men beslutet går genast i

verkställighet.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl, Maj:is Nåd. Proposition Nr 284.

14 §.

Disciplinär bestraffning må ej åläggas polisman, med mindre förhör med

honom i ärendet hållits. Underlåter den, som kallats till sådant förhör, att utan

styrkt laga förfall därvid inställa sig, eller har någon, å vilken kallelse till svaromål

utfärdats, icke kunnat med kallelsen anträffas, må dock utan hinder därav

ärendet prövas på för handen varande skäl.

Vid handläggning av ärende, som i denna § avses, skall föras protokoll

däri även det slutliga beslutet jämte skälen därtill antecknas.

15 §.

Fast anställd polisman, som finnes vara för tjänsten olämplig, må i den

ordning, som stadgas i lagen om polisväsendet i rikets städer, kunna uppsägas

att lämna tjänsten inom två månader.

Till provtjänstgöring antagen polisman må av polischefen, när helst tjänsten

så kräver, kunna skiljas därifrån.

16 §.

Över beslut, som i 13 och 15 §§ avses, må klagan ej föras; men mot annat ''

beslut, som enligt detta reglemente meddelas, må klagan föras i den ordning,

som stadgas i lagen om polisväsendet i rikets städer.

Detta reglemente träder i kraft den 1 januari 1919. Genom detsamma upphävas

alla däremot stridande föreskrifter, som innefattas i förut utfärdade reglementen,

arbetsordningar och instruktioner.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Nåd, Proposition Nr 284.

69

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid

Kungl proposition med förslag till lag om polisväsendet i rikets städer 1— 5

Statsrådsprotokollet i ämnet .......................................................................... 6 — 64

Riksdagens skrivelse den 12 maj 1906 ..................................................................... 6

Riksdagarna 1904 —1906 ....................................... ................................................. 8

Den nuvarande polisorganisationen ........................................................................ 11

a) städer med poliskammare eller polismästare ................................................ 11

tillsättning av polismästare och annan polispersonal ................................ 18

b) städer, där polisväsendet lyder under magistraten.................................... 19

Svenska polisförbundets yttrande 1906 .................................................................... 22

Förslag till polisreglemente 1907............................................................................ 24

Myndigheternas yttranden 1907 ............................................................................. 26

Svenska polisförbundets yttrande 1907 32

Justitiekanslersämbetets yttrande 1908...................................................................... 35

Förslag om inrättande av polisstyrelse i Stockholm ................................................ 36

Beredningsutskottet 1911................................................................................. 37

Reservationer inom beredningsutskottet ............................................................ 38

Stadsfullmäktige i Stockholm 1911 39

Överståthållarämbetet 1911................................................................................ 40

De sakkunniga 1913 ............................................................................................... 41

Myndigheternas yttranden 1914 ....................................................................... 44

Vissa främmande länders polisorganisation .............................................................. 50

Departementschefen ........................... 53

Förslagets begränsning till städerna allena ................................................... 53

Städernas skyldighet att bekosta polisväsendet................................................ 56

Allmänna motiv till lagförslaget.................................................................... 58

Speciella motiv ............................................................................................... 59

Bilaga. Förslag till polisreglemente för rikets städer ............................................. 65

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1918:400 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om polisväsendet i rikets städer. a1 i texten
  2. LU 1918:73 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om polisväsendet i nkets städer. s. 1 i texten