Sök i Ratio Lex

Angående postverkets ansvarighet för vissa till postbefordran mottagna försändelser m. in

1918-01-14 · 29 sidor, varav 25 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 25 av 29 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1918:44, Angående postverkets ansvarighet för vissa till postbefordran mottagna försändelser m. in

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kung1. Maj:tf; Nåd. Proposition Nr dt.

1

Nr 44.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen angående

postverkets ansvarighet för vissa till postbefordran mottagna

försändelser m. in.; given Stockholms slott den 14

januari 1918.

Under åberopande av bifogade utdrag av statsrådsprotokollet över

civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen besluta

dels att beträffande inrikes försändelse, för vilken assurans begäres,

postbefordran icke vidare må förvägras av den anledning, att försändelsens

värde misstänkes vara angivet lägre än det rätteligen utgör, och

att följaktligen särskild åtgärd för utrönande av dylik försändelses verkliga

värde icke skall vidtagas;

dels att, om assurerat brev gått förlorat, helt eller delvis berövats sitt

innehåll eller på annat sätt skadats, medan försändelsen stått under postverkets

vård, avsändaren skall vara berättigad till ett skadestånd, motsvarande

verkliga värdet av förlusten, tillgreppet eller skadan, så framt ej dessa

förorsakats genom avsändarens fel eller försumlighet eller äro en följd

av försändelsens egen beskaffenhet, dock att i saknad av utredning om

värdet av försändelsen detta må anses hava utgjort det därå vid post-,

befordringen angivna värdet och att skadeståndet icke i något fall må,

överstiga beloppet av sistnämnda värde, samt att, om försändelsen gått

förlorad och skadestånd utbetalas till avsändaren, denne dessutom skalf

vara berättigad att återbekomma befordringsavgifterna, varemot assurans-,

avgiften behålles av postverket;

dels att vad ovan stadgats beträffande postverkets ansvarighet för

assurerat brev även skall gälla ifråga om assurerat paket, varjämte, beträffande

assurerat paket, för vilket skadestånd utbetalas, avsändaren skall

vara berättigad att återbekomma befordringsavgifterna även i det fall, att

paketets innehåll helt och hållet förstörts;

dels att, om rekommenderat brev, som varit förseglat i enlighet med de,

för assurerade brev gällande föreskrifter, helt eller delvis berövats sitt

innehåll eller på annat sätt skadats, medan försändelsen stått under postverkets

vård, avsändaren skall vara berättigad till ett skadestånd,motsvaBihang

till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 38 höft. (Nr 44.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kung!. Maj.is Nåd. Proposition Nr 44.

rande verkliga värdet av tillgreppet eller skadan, så framt ej dessa förorsakats

genom avsändarens fel eller försumlighet eller äro en följd av

försändelsens egen beskaffenhet, dock att i saknad av utredning om

värdet av försändelsen detta må anses hava utgjort 3(3 kronor samt att

skadeståndet icke i något fall må överstiga nämnda belopp;

dels att generalpoststyrelsen må — utan hinder av hittills gällande föreskrifter

om skyldighet för avsändare av assurerad eller rekommenderad

försändelse att, för utbekommande av skadestånd av postmedlen för dylik

försändelse, återställa assurans- eller rekommendationsbeviset — härutinnan

meddela de föreskrifter, som kunna anses nödiga;

dels att, om oassurerat paket gått förlorat, helt eller delvis berövats sitt

innehåll eller på annat sätt skadats, medan försändelsen stått under postverkets

Vård, avsändaren skall vara berättigad till ett skadestånd, motsvarande

verkliga värdet av förlusten, tillgreppet eller skadan, så framt ej dessa

förorsakats genom avsändarens fel eller försumlighet eller äro en följd

av försändelsens egen beskaffenhet, dock att skadeståndet icke inå

överstiga 20 kronor för paket, utom beträffande paket med högre vikt

än 5 kilogram, för vilket skadeståndet må kunna utgå intill belopp,

motsvarande 4 kronor för varje kilogram eller del av kilogram av paketets

vikt, ävensom att, om paketet gått förlorat eller dess innehåll

helt och hållet förstörts samt skadestånd utbetalas till avsändaren,, denne

dessutom skall vara berättigad att återbekomma befordringsavgifterna;

dels att, om skada å assurerad försändelse, rekommenderat brev eller

oassurerat paket uppenbarligen förorsakats av försening i postbefordringen

och denna försening vållats genom fel eller försummelse från postfunktionärs

sida, generalpoststyrelsen må, när sådant prövas vara av förhållandena

påkallat, tillerkänna avsändare skadestånd enligt allmänt gällande grunder;

dels att, om vid prövning av ersättningsanspråk rörande assurerad försändelse,

rekommenderat brev eller oassurerat paket tvekan uppstår om

rätta värdet å föremål, som varit i försändelsen inneslutet, detta värde

skall bestämmas på sätt i gällande lag om skiljemän föreskrives;

dels ock att de beslut, som i ovan angivna hänseenden kunna bliva

meddelade, må träda i tillämpning vid tidpunkt, som av generalpoststyrelsen

bestämmes, dock ej senare än den 1 juli 1918.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens

vederbörande utskott; och Kungl. Maj: t förbliver riksdagen med all knngl.

nåd och ynnest städse välbevågen.

G IT STAF.

Axel Schotte.

s. 3 Kontrollera mot PDF

KungI. Muj:ts Kärl. Proposition Kr 44-

3

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet d Stockholms slott den 14

januari 1918.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,

Statsråden Petersson,

Schotte,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Departementschefen,* statsrådet Schotte anförde:

T den av riksdagens år 1910 församlade revisorer avgivna berättelsen

angående verkställd granskning av statsverkets tillstånd, styrelse och

förvaltning under år 1909 erinrade revisorerna beträffande postverket,

hurusom enligt § 26 mom. 2 av då gällande allmänna poststadga av

den 9 september 1907 vore beträffande inrikes assurerad försändelse

bland annat stadgat förbud mot angivande å försändelsen av lägre

värdebelopp än det, som verkligen funnes i försändelsen inneslutet. I

§ 29 mom. 4 av samma stadga föreskreves även, att inrikes brev, avsett

att befordras såsom rekommenderat, icke finge innehålla penningar,

obligationer eller andra därmed jämförliga i var mans hand gällande

värdepapper till sammanlagt högre värde än 500 kronor.

Till revisorernas kännedom hade emellertid kommit, att vissa försäkringsbolag

meddelade försäkring å värdeförsändelser, som befordrades

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

KungL Maj:ts Nåd. Proposition Nr 44.

genom postverkets försorg, och plägade, enligt vad revisorerna inhämtat,

ifrågavarande försäkringar meddelas på det sätt, att vederbörande avsändare

antingen vid inlämnandet till postbefordran av en assurerad försändelse

å densamma angåve beloppet vida lägre än försändelsens värdeinnehåll

samt hos försäkringsbolaget assurerade skillnaden mellan det

i försändelsen inneslutna och det å försändelsen angivna, hos postverket

assuferade värdeinnehållet eller också i rekommenderad försändelse inneslöte

ett lios försäkringsbolaget assurera! belopp.

Enligt revisorernas mening förskaffade sig ifrågavarande försäkringsbolag

på denna gren av sin rörelse en vinst, som med rätta borde

tillgodokomma postverket. Då det dessutom torde vara obestridligt, att

denna bolagens försäkringsrörelse ytterst förutsatte ett överträdande av

förut omförmälda författningsrum, och då dess laglighet sålunda torde

kunna sättas i tvivelsmål, hade revisorerna velat fästa uppmärksamheten

å nu anförda förhållanden under hemställan, att lämpliga åtgärder

måtte vidtagas i syfte att statsverkets intressen måtte i berörda hänseende

varda på ett effektivt sätt tillvaratagna.

I skrivelse till Kungl. Maj:t, den 31 maj 1911 förklarade sig riksdagen

dela revisorernas mening om att åtgärder borde vidtagas för tillvaratagande

av statsverkets intresse i föreliggande försäkringsfråga.

Emellertid läge, enligt riksdagens mening, den huvudsakliga grunden

till att ifrågavarande försäkringsverksamhet uppstått eller åtminstone

tagit den omfattning, som skett i det i poststadgan givna förbudet att

å inrikes assurerad försändelse angiva lägre värdebelopp än det i försändelsen

inneslutna, jämfört med samma stadgas bestämmelser om begränsning

till ett visst maximum i ett flertal fall av det belopp, varå

postverket meddelar assurans. Uppenbart vore, att dessa båda slag av

bestämmelser vid åtskilliga tillfällen skulle visa sig omöjliga att samtidigt

efterleva, och då varje lag, som icke kunde lydas, borde ändras

eller upphävas, läge redan häruti en anledning att i första hand och

innan något beslut fattades angående den av enskilda bedrivna försäkrings

verksamheten verkställa en revision av poststadgan i förevarande

hänseende. Ytterligare skäl för eu sådan revision funne riksdagen

däruti, att dels berörda förbud mot för låg assurans måste betraktas såsom

en märklig och obehörig inskränkning i den enskildes rätt att självbestämma

angående de ekonomiska risker, han ansåge sig böra löpa,

dels ock utgjorde en, såvitt riksdagen hade sig bekant, enastående avvikelse

från vad i sådant avseende inom andra områden av försäkringsväsendet

vore tillåtet. Då härtill komme, att förbudets efterlevnad vore

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 44.

5

svår eller omöjlig att kontrollera utan åtgärder, som av allmänheten i

de flesta fall torde betraktas såsom obehörigt trakasseri, ansåge riksdagen,

att synnerligen goda skäl förelåge för eu omarbetning, särskilt i de

större affärsmännens och bankernas intresse, av ifrågavarande bestämmelser.

Riksdagen ville emellertid framhålla, att riksdagen med den föreslagna

revisionen av poststadgan ingalunda avsett att undanskjuta frågan om

behörigheten av de enskilda försäkringsbolagens ifrågavarande verksamhet,

utan att riksdagen endast velat uttala, att granskningen av poststadgan

borde vara den föregående åtgärden och att på dess resultat

borde bero frågan, huruvida berörda enskilda inrättningar borde betagas

rätten till den omhandlade försäkringsverksamheten och postverket således

erhålla monopol å densamma.

Med anledning av den utav riksdagen i nu berörda skrivelse gjorda

framställning bär Kungl. Maj:t den 6 oktober 1911 anbefallt generalpoststyrelsen

att verkställa utredning, dels i vad män de i poststadgan

förekommande bestämmelserna angående försäkring av värdeförsändelser

böra omarbetas i syfte att för allmänheten bereda större frihet vid och

ökad möjlighet till sådan försäkring, dels ock huruvida eller i vilken

man inom landet verksamma enskilda försäkringsinrättningar böra betagas

rätten att meddela försäkring å postförsändelser.

Med skrivelse den 27 februari 1917 har generalpoststyrelsen framlagt

resultatet av den sålunda anbefallda utredningen, därvid styrelsen

föreslagit upphävande av nu gällande förbud mot befordran under postverkets

ansvarighet av assurerad försändelse, å vilken värdet angivits

lägre än det verkliga.

I samma skrivelse bär styrelsen jämväl gjort framställning om

ändring i vissa andra avseenden av gällande bestämmelser rörande postverkets

ansvarighet för till postbefordran avlämnade försändelser.

I § 2 av förordningen den 12 november 1872 angående postverkets Angående

ansvarighet för försändelser, som till postbefordran avlämnats, stadgas, ”^förbud*

att, om skälig anledning förekommer misstänka, att å något till postbe- mot postfordran

avlämnat brev, varför assurans begäres, värdet av detsammas a v assurerad

innehåll blivit angivet högre än det rätteligen utgör, brevet må, på försändelse,

vederbörande posttjänstemans yrkande, i närvaro av den, som det inläm- värdet5»”.

nät, öppnas å postanstalten; att, om därvid utrönes, att brevet icke givits lägre

innehåller penningar till det belopp, som angivits, och det, som för

övrigt må vara i brevet inneslutet, uppenbarligen icke kan anses i värde

motsvara skillnaden, posttjänstemaunen äger vägra att till befordran

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 44■

Getxeralpost
styrclsen.

emottaga brevet under postverkets ansvarighet för det därå angivna

värde; samt att avsändaren är berättigad att, om han så äskar, avgiftsfritt

erhålla skriftligt intyg över sålunda meddelad vägran. Dessa stadganden

gälla, jämlikt § 9 mom. 1 i samma förordning, även i fråga

om assurerade paket.

Vidare har genom kungörelsen den 26 maj 1882 angående ändring

i gällande bestämmelser om postverkets ansvarighet för försändelser, som

till postbefordran avlämnats, assuransavgiftens belopp in. m., förklarats,

bland annat, att, då anledning förekommer misstänka, att å försändelse,

som till postbefordran aumälos och för vilken assurans begäres, värdet

blivit angivet lägre än det rätteligen utgör, med försändelsen skall förfaras

i överensstämmelse med vad som finnes stadgat i § 2 av förordningen

den 12 november 1872, så att, då tydligen sammanlagda värdet

av de i försändelsen inneslutna penningar, obligationer och andra därmed

jämförliga, i var mans hand gällande värdepapper, vilkas ungefärliga

värde med lätthet kan på grund av allmänt kända förhållanden

beräknas, i någon avsevärd mån överstiger det värde, som angivits, försändelsen

icke må till befordran mottagas.

I den internationella utväxlingen är, jämlikt artikel 9: 1 i avtalet

angående utväxling av brev och askar med angivet värde den 26 maj

1906 och artikel 16 i postpaketkonventionen av samma dag, stadgat

förbud mot varje svikligt angivande av högre värdebelopp än det, som

verkligen finnes i försändelsen inneslutet. Förbud mot angivande av

lägre värde än det verkliga finnes däremot icke intaget i de internationella

postförfattningarna.

I nu återgivna bestämmelser rörande den inrikes postutväxlingen

har generalpoststyrelseu, på sätt nyss antytts, föreslagit viss ändring

och till stöd därför anfört följande:

»Om upphävande av förbudet mot assurans till högre värde än det verkliga

har något yrkande icke framställts, och någon anledning att ändra vad härutinnan

gäller lärer icke heller förefinnas. Yad däremot angår förbudet mot

postassurans till lägre värde än det verkliga, så har upphävande av detta förbud

vid upprepade tillfällen ifrågasatts. Styrelsen har emellertid härutinnan hittills

ställt sig avvisande. Skälet har varit, att, om avsändaren av en assurerad försändelse

tillätes att endast delvis försäkra denna hos postverket och att för återstående

värdet taga försäkring hos enskilt försäkringsbolag, detta bolag, som icke

hade att bära någon del av de omkostnader, som måste nedläggas för tryggande

av de försäkrade försändelsernas postbefordran, alltid skulle kunna åtnöjas med

lägre assuransavgifter än postverket, vilket sålunda i denna konkurrens alltid skulle

bliva det sämre ställda. Denna styrelsens ståndpunkt synes visserligen fortfa
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

TCnnfjJ. Maj:ts Nåd. Preposition Kr 11. ?

ranrte hata skal för sig. men då det nu från skilda båll framhållits, att avsändaren

av eu försändelse bonde äga rätt att själv bestämma, till hur stor del av försändelsens

värde han vill assurera densamma hos postverket, anser styrelsen si*''

loke längre Iröra motsätta sig upphävandet av förevarande förbud. Att, om detta

förbud borttages, förbjuda avsändare av postförsändelse att delvis assurera densamma

hos enskilt bolag, synes icke böra ifrågasättas. Yad vidare angår post\rikets

assuransavgifter, så enär, på sätt ovan sagts, de enskilda försäkringsbolagen

under alla förhållanden skulle kunna sätta sina assuransavgifter lägre än

postverkets och då de nuvarande tidsförhållandena näppeligen göra det lämpligt

att sänka postavgifterna, synes någon förändring av postverkets assuransavgifter

icke för närvarande böra ifrågakomma.»

På grund av vad sålunda anförts har generalpoststyrelsen funnit

den av Kung!. Maj:t den G oktober 1911 anbefallda utredningen icke

föranleda annan åtgärd från styrelsens sida, än att styrelsen ansett

sig böra föreslå upphävande av vad som genom kungörelsen den 26

maj 1882 stadgats rörande förbud mot postbefordran av assurera*! försändelse,

a vilken värdet angivits lägre än det verkliga, liksom ock

rörande förfarandet, när värdet å försändelse, för vilken assurans begäres,

misstäukes vara för lågt angivet.

Efter remiss har försäkringsinspektionen den 26 juni 1917 avgivit Försäkring*

utlåtande beträffande den i generalpoststyrelsens skrivelse behandlade inst‘ektionen

frågan, huruvida enskilda försäkringsinrättningar borde betagas rätten

att meddela försäkring a postförsändelser. Försäkringsinspektionen bär

därvid åberopat en av inspe''ktionen i ämnet till generalpoststyrelsen avlåten

skrivelse, innehållande huvudsakligen följande.

Vad beträffade försäkringsbolagens vinst på den verksamhet, som skulle

berövas dem, därest postverket erliölle monopol att meddela försäkring å postforsandelser,

vore densamma så obetydlig, att den näppeligen förtjänade den

uppmärksamhet, som ägnats densamma. Försäkringsinspektionen hade från det

bolag, som både nästan hela denna rörelse om hand, infordrat nedanstående uppgift

angående premieinkomsten: 1

Premieinkomst för inrikes

. försändelser, som enligt Premieinkomst för

Av poststadgans föreskrifter övriga värdeskola

till sitt fulla värde försändelser,

assurera» i postverket.

190*............................. 701:27 23,084:86

1908 .............................. 730:38 32,104:59

1909 ............................. 666:47 17,’789-82

1910 ............................ 720:61. 26,846:67

19H.............................. 1,310:53 26,453:19

1912 ............................. 1,589:93 27,214:22

1913 ............................ 1,570:50 25 973- 45

1914 ............................. 1,252:71 53Ö74:36

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kung1. Ma j ds Nåd. Proposition Kr 4-1.

Om assurans monopolet vant gällande under dessa år, skulle därigenom

bolagets premieinkomst hava minskats endast med andra kolumnens belopp.

Frånsett att vinsten sålunda vore så obetydlig, att den icke kunde anföras

som skäl för inrättandet av ett monopol, ville försäkringsinspektionen framhålla

det betänkliga i den uppfattningen, som under frågans diskussion kommit till

uttryck, nämligen att staten borde uppträda som försäkringsgivare för att göra

vinst på denna verksamhet. Enligt försäkringsinspektionens åsikt kunde statens

försäkringsverksamliet motiveras endast därmed, att staten genom sitt ingripande

kunde bereda allmänheten billigare eller i annat avseende lämpligare försäkring

än den, som enskilda bolag eljest skulle erbjuda. Där detta ej vore fallet, vore

statens försäkringsverksamliet icke påkallad. Och inriktades densamma på att

göra vinst, bleve den direkt skadlig, om den utrustades med monopol- eller

tvångsbestämmelser, i det att den da komme att fördyra en nödvändighetsvaia

av den betydelse, som försäkringsskyddet fått i det moderna ekonomiska livet.

Med denna uppfattning av syftet med statens verksamhet som försäkringsgivare

syntes det försäkringsinspektionen uppenbart, att eu monopolisering av

värdepostförsäkringen icke vore motiverad.

Det förhölle sig nämligen så, att de enskilda bolagen kunde erbjuda allmänheten

billigare försäkring än postverket och det under i vissa fall bekvämare

former. Detta förhållande borde, syntes det, föranleda icke monopolisering utan

sådan reform av postverkets värdepostförsäkring, att denna bleve minst lika fördelaktig

som de enskilda bolagens.

Denna reform — med vilken borde förknippas upphävandet av forbudet

mot att värdet angåves lägre än det verkliga — borde i främsta rummet avse

assuransavgifterna. . ;1. ... ... .

Dessa avgifter innefattade dels befordrmgsavgift, dels egentlig försäkringspremie.

Den förra borde, vid en rationell tariffering, vara oberoende av värdeförsändelsens

belopp. Den senare åter borde vara proportionell mot den lisk,

postverket iklätt sig genom att övertaga ansvar för ersättning vid försändelsens

bni list. ör bestämman(je av jen lämpliga befordringsavgiften borde postverket

hava tillräckliga grunder i sin kännedom om de siirskilda kostnaderna för värdeposten

samt antalet värdeförsändelser.

Yad åter anginge storleken av den egentliga försäkringspremien, borde den

bestämmas efter postverkets erfarenhet om de inträffade förlusterna av värdepost.

Om postverket bestämde postavgiften för värdeförsändelser enligt dessa

principer, komme postverket att bliva i stånd att erbjuda försäkringen till lika

billiga premier som bolagen i alla de fall, då postverket ville och kunde övertaga

risken för värdeförsändelsens förlust.

Slutligen ville försäkringsinspektionen framhålla, att de enskilda bolagens

deltagande i värdepostförsäkringen, enligt inspektionens åsikt, vore till gagn icke

biott° för allmänheten utan även för postverket, nämligen i den mån som densamma

befriade postverket från en del av de mycket^ störa riskerna. Det syntes

försäkringsinspektionen, som om postverket borde, långt ifrån att söka monopol

på värdepostförsäkringen, i högre grad än nu skedde söka samarbete med bolagen

för att undgå att utsätta staten för möjligheten att göra enorma förluster.

Detta kunde ske på det sätt, att staten återförsäkrade hos bolagen sina risker,

när dessa överstege det belopp, som staten lämpligen borde halla pa egen ilsk.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 44. 9

På sätt i riksdagens förberörda skrivelse framhållits, är förbudet

mot att å inrikes assurerad försändelse angiva lägre värdebelopp än det

i försändelsen inneslutna uppenbarligen i vissa fall icke förenligt med

gällande bestämmelser om begränsning till visst maximum av det belopp,

varå postverket meddelar assurans, vartill kommer, att förbudets efterlevnad

torde vara synnerligen svår att kontrollera. Oavsett frågan, huruvida

enskilda försäkringsinrättningar skola betagas rätten att meddela

försäkring av postförsändelser, synes ifrågavarande förbud böra upphävas.

Jag har således för min del intet att erinra mot generalpoststyrelsens

förslag i denna del.

Av försäkringsinspektionens föreliggande utredning framgår, att den

gren av de enskilda försäkringsinrättningarnas verksamhet, som omfattar

försäkring av postförsändelser, hittills varit av ringa omfattning. Den

vinst, som genom konkurrensen med enskilda bolag i berörda hänseende

undandrages postverket, torde näppeligen vara av sådan betydelse, att

densamma åtminstone för närvarande motiverar införandet av monopol

för postverket att meddela ifrågavarande försäkringar. Enligt vad jag

inhämtat, hava ej heller postverken i andra länder i allmänhet tillerkänts

ett dylikt monopol. Skulle ifrågavarande verksamhet framdeles komma

att taga större omfattning än hittills, torde emellertid frågan böra upptagas

till förnyad omprövning, därvid jämväl synes böra övervägas den

av försäkringsinspektionen ifrågasatta åtgärden att reglera postverkets

assuransavgifter. Att en nedsättning av dessa avgifter under nuvarande

kristid med våldsamt ökade omkostnader icke bör ifrågakomma synes

mig uppenbart.

Beträffande assurerat brev innehåller § 7 av förordningen den 12

november 1872 följande bestämmelser.

Om assurerat brev går förlorat medan ännu postverkets ansvarighet

därför fortfar, skall av postmedel till avsändaren, mot assuransbevisets

återställande, utbetalas ett det angivna värdet motsvarande ersättningsbelopp,

så framt ej utrönas kan, att detta värde överstiger det verkliga

värdet av de i brevet inneslutna penningar eller andra värdesaker, i vilket

fall ersättningen utgår efter sistnämnda värde. Därest assurerat brev

framkommit, men förseglingen därå finnes rubbad eller omslaget så skadat,

att någon del av brevets innehåll kunnat därur uttagas, och om medelst

förteckning, som i § 6 av förordningen omförmäles, visas, att brevet

vid verkställt öppnande, före dess utlämnande till adressaten å ankomstortens

postanstalt antingen icke innehållit några penningar eller saker

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 38 käft. (Nr 44.) 2

Drpartemm Isdn''fen.

Ansvarighet

för assurerad

försändelse.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Klingl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 44.

Generalpost
styrelsen.

av värde eller ock innehållit penningar eller värdesaker, men till ett

värdebelopp, understigande det, som avsändaren enligt vad ovan sagts

skolat erhålla, därest brevet gått helt och hållet förlorat, äger avsändaren

att, emot assuransbevisets återställande, av postmedel åtnjuta

ersättning, motsvarande i förra fallet sistnämnda belopp och i senare

fallet skillnaden mellan samma belopp och värdet av det, som

brevet befunnits innehålla. Skulle assurera!; brev, över vars innehåll

sådant intyg, som i § 4 av förordningen omförmäles, blivit avsändaren

meddelat, hava framkommit i orubbat skick så till försegling som omslag,

men medelst förteckning, som enligt förordningens § 6 blivit vid

brevets öppnande å ankomstortens postanstalt upprättad, eller med två

trovärdiga vittnens intyg kan styrkas, att vid brevets utlämnande från

postanstalten de penningar eller värdepapper, som enligt förstnämnda

intyg bort finnas däruti inneslutna, till större eller mindre del saknats,

äger avsändaren att, emot assuransbevisets återställande, av postmedel

njuta ersättning för det sålunda saknade.

Nu anförda stadganden beträffande assurerat brev äro, jämlikt § tf

mom. 1 i samma förordning, gällande även i avseende å assurerat pakets

Vidare har genom kungörelsen den 26 maj 1882 stadgats, att, då

assurerad försändelse, medan den stått under postverkets vård, blivit

skadad och skadan ej skäligen kan anses härröra därav, att försändelsen

ej varit med vederbörlig omsorg och på ett fullt betryggande sätt inlagd

och förseglad, avsändaren äger, mot försändelsens överlämnande till postverkets

disposition, därför uppbära enahanda ersättning av postmedel,

som skolat utgå, därest försändelsen gått förlorad.

Härjämte meddelas i § 11 av förordningen den 12 november 1872

och i omförmälda kungörelse den 26 maj 1882 bestämmelser om de

tider, inom vilka anspråk på ersättning skall hos generalpoststyrelsen

anmälas.

I sin föreliggande skrivelse anför generalpoststyrelsen i denna del

följande:

»De i den inrikes utväxlingen gällande bestämmelser rörande postverkets,

ansvarighet för assurerade försändelser äro avfattade på ett sätt, som, åtminstone

beträffande väckt anspråk på ersättning för skada, visat sig i allt för hög grad

binda styrelsens prövningsrätt. Särskilt gäller detta om villkoret, att skada,

som består däri, att en del av försändelsens innehåll förkommit, skall före

försändelsens utlämnande till adressaten konstateras å adresspostanstalten. Likaså

har föreskriften i nådiga kungörelsen den 26 maj 1882, att, när skada å

assurerad försändelse skett, avsändaren — i stället för att få ersättning förverkliga

skadan — erhåller ersättning för hela försändelsen och fördenskull skall

överlämna den skadade försändelsen till postverkets disposition, visat sig mycket,

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kunt/l. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 44.

11

olämplig. Postverket vore givetvis bättre betjänt med att endast ersätta skadan

och låta avsändaren behålla den skadade försändelsen, och ofta skulle även

avsändaren föredraga en sådan anordning.

I den internationella utväxlingen hava postverken större frihet vid prövning

av ersättningsanspråk. I artikel 12:1 av det internationella avtalet angående utväxling

av brev och askar med angivet värde den 26 maj 1906 stadgas nämligen,

att, om sådan assurerad försändelse gått förlorad, helt eller delvis berövats sitt

innehåll eller på annat sätt skadats och detta icke härrört av oundvikliga natur

förhållanden eller dylikt (vis major), avsändaren eller, på dennes begäran, adressaten

är berättigad till ett skadestånd, motsvarande verkliga värdet av förlusten,

tillgreppet eller skadan, så framt ej dessa förorsakats genom avsändarens fel eller

försumlighet eller äro en följd av försändelsens egen beskaffenhet, dock att skadeståndet

icke i något fall kan överstiga beloppet av det angivna värdet; samt att,

om försändelsen gått förlorad och skadestånd utbetalas till avsändaren, denne

dessutom är berättigad att återbekomma befordringsavgifterna ävensom belöpande

postavgifter för reklamation, såvitt denna föranletts genom fel å postens sida,

varemot assuransavgiften behålles av postförvaltningarna. Beträffande assurera!

internationellt paket gälla enahanda bestämmelser jämlikt art. 15:1 i den internationella

postpaketkonventionen den 26 maj 1906, som dessutom medger befordringsavgifternas

och, under ovan angivna förutsättning, reklamationsavgifternas

återbetalning även i det fall, att paketinnehållet helt och hållet förstörts.

Enligt styrelsens mening finnes icke något skäl, varför ej styrelsen bör beträffande

skada å inrikes assurerad försändelse hava lika fri prövningsrätt som

beträffande skada å internationell försändelse. Ersättning komme naturligtvis

ej att av styrelsen tillerkännas avsändare i annat fall än att styrelsen funne ersättningsanspråket

fullt berättigat. Syntes anspråket i någon mån tvivelaktigt,

komme givetvis avsändaren att, jämlikt § 13 mom. 2 i nådiga förordningen den 12

november 1872, hänvisas att anhängiggöra talan vid domstol, och i sådant fall

bleve saken prövad enligt allmän lag.

Ovan omförmiilda internationella bestämmelse, att skadestånd icke utgår,

om förlusten, tillgreppet eller skadan förorsakats genom avsändarens fel eller

försumlighet, har icke annan motsvarighet i de inrikes bestämmelserna än att,

jämlikt nådiga kungörelsen den 26 maj 1882, ersättning för skadad assurerad

försändelse icke utbetalas, om skadan skäligen kan anses härröra därav, att försändelsen

ej varit med vederbörlig omsorg och på ett fullt betryggande sätt inlagd

och förseglad, varförutom,. jämlikt nådigt brev den 25 juni 1881 angående

vissa ''tillägg till och ändringar i postförfattningarna m. m., någon ansvarsskyldighet

icke åligger postverket på den grund att i brevlåda nedlagd försändelse, vara

finnes anteckning om rekommendation eller assurans, icke blir behandlad i enlighet

med denna anteckning. Ben internationella bestämmelsen synes såsom mera

allmängiltig vara att föredraga och därför böra bliva gällande även i den inrikes

utväxlingen.

Vidare synes den internationella bestämmelsen, att skadestånd icke utgår,

om skadan är en följd av försändelsens egen beskaffenhet (när vara övergår till

förruttnelse, levande blommor vissna och dylikt) hava så starka skäl för sig, att

enahanda bestämmelse bör införas även i den inrikes utväxlingen, där någon

motsvarande bestämmelse för närvarande icke finnes.

Såsom ovan anförts, äger, enligt gällande internationella bestämmelser,

avsändaren av en assurerad försändelse att, om denna gått förlorad eller om —

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 44.

när försändelsen utgöres av paket — dess innehåll helt och hållet förstörts, att,

jämte det han erhåller stadgad ersättning, jämväl återbekomma befordrings- och

i visst fall reklamationsavgifterna. Det synes med billighet förenligt, att motsvarande

rätt tillkommer även avsändare av inrikes assurerad försändelse, och

vad beträffar reklamationsavgiften har avsändare av inrikes försändelse redan

tillerkänts sådan rätt, varom nu är fråga. Jämlikt nådigt brev den 30 juni 1899

angående förändring i vissa fall av gällande bestämmelser rörande den inrikes

postutväxlingen är nämligen stadgat, att, om det visar sig, att reklamerad försändelse

genom postverkets förvållande icke behörigen framkommit, reklamationsavgiften

må till reklamanten, på därom gjord framställning, återgäldas.

Enligt bestämmelserna i nådiga förordningen den 12 november 1872 skall

avsändare, för att erhålla skadestånd för inrikes assurerad försändelse, som förkommit

eller helt eller delvis berövats sitt innehåll, till postverket återställa assuransbeviset

(det av postverket utfärdade inlämningsbeviset). Motsvarighet till

denna föreskrift finnes icke i de internationella bestämmelserna, men i de internationella

avtalen har varje land fått sig tillerkänd rättighet att i de fall, avtalen

icke innehålla bestämmelser, tillämpa sina inrikes föreskrifter, och på grund

härav har i allmänna poststadgan ifrågavarande, i förordningen den 12 november

1872 föreskrivna villkor för erhållande av skadestånd intagits såsom gällande icke

blott beträffande inrikes, utan även beträffande internationella försändelser.

Emellertid förekomma fall, då ersättning icke synes böra förvägras vederbörande

avsändare, även om han icke kan till postverket återställa utfärdat inlämningsbevis.

Om exempelvis avsändaren förlorat inlämningsbeviset, men det varit till

fullo styrkt, att försändelsen avlämnats till postbehandling — liksom att försändelsen

sedermera förkommit eller skadats — har styrelsen ansett avsändarens

oförmåga att återställa inlämningsbeviset icke böra utgöra hinder för styrelsen

att utbetala skadestånd, utan har i dylikt fall avsändaren fått avgiva en ansvarsförbindelse

för den förlust, som kunde drabba postverket därigenom att inlämningsbeviset

sedermera tillrättakomme. Vidare förekommer numera i stor utsträckning,

att särskilt större korrespondent antingen beträffande flera samtidigt

inlämnade försändelser erhåller gemensamt inlämningsbevis, som tecknas å särskild

därför avsedd blankett, eller ock förtecknar sina avgående försändelser i

så kallad kvittensbok, vari postverket tecknar gemensamt inlämningsbevis rörande

alla av korrespondenten samtidigt avlämnade försändelser, och om sedermera en

av de försändelser, beträffande vilka gemensamt inlämningsbevis meddelats, under

postbefordringen förkommer eller skadas, kan givetvis avsändaren, för utbekommande

av skadestånd, icke återställa inlämningsbeviset rörande denna försändelse.

Det synes således lämpligast, att styrelsen finge i förevarande hänseende meddela

de föreskrifter, som kunna anses nödiga.

Del ..ff^etvis önskvärt, att de inrikes postala föreskrifterna så mycket

som möjligt överensstämma med de internationella, och enär svenska postverket

hittills endast i mycket ringa omfattning behövt utbetala ersättning för assurerade

försändelser, kan med visshet antagas, att, om nu gällande inrikes bestämmelser

angående postverkets ansvarighet för assurerade försändelser bleve, på

sätt här ovan angivits, förändrade till likhet med motsvarande internationella bestämmelser,

postverket härigenom icke komme att få vidkännas utgivande av

ökade skadeståndsbelopp.»

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 44. 13

På grund av vad sålunda anförts har generalpoststyrelsen hemställt

om sådan ändring av nu gällande bestämmelser rörande postverkets ansvarighet

för assurerade försändelser, att dels, om assurera! brev gått

förlorat, helt eller delvis berövats sitt innehåll eller på annat sätt skadats,

medan försändelsen stått under postverkets vård, avsändaren skall vara

berättigad till ett skadestånd, motsvarande verkliga värdet av förlusten,

tillgreppet eller skadan, så framt ej dessa förorsakats genom avsändarens

fel eller försumlighet eller äro en följd av försändelsens egen beskaffenhet,

dock att skadeståndet icke i något fall kan överstiga beloppet av

det angivna värdet, samt, om försändelsen gått förlorad och skadestånd

utbetalas till avsändaren, denne dessutom skall vara berättigad att återbekomma

befordringsavgifterna, varemot assuransavgiften behålles av postverket,

dels vad sålunda ifrågasatts beträdande assurerat brev även skall

gälla i fråga om assurerat paket, varjämte beträffande assurerat paket, för

vilket skadestånd utbetalas, avsändaren skall vara berättigad att återbekomma

befordringsavgifterna även i det fall, att paketets innehåll helt och hållet

förstörts, dels ock generalpoststyrelsen må kunna — utan hinder av

hittills gällande föreskrifter om skyldighet för avsändare av assurerad

försändelse att, när till honom av postmedlen utbetalas skadestånd för

försändelsen, återställa assuransbeviset -— härutinnan meddela de föreskrifter,

som kunna anses nödiga.

Ett bifall till generalpoststyrelsens förslag i denna del skulle medföra,

att föreskrifterna angående postverkets ansvarighet för inrikes assurerade

försändelser komme i närmaste överensstämmelse med motsvarande

internationella stadganden, vilkas avfattning i förevarande hänseende

synes vara att föredraga. Mot vad styrelsen härutinnan anfört har

jag ej funnit anledning till erinran. Jag tillåter mig allenast här anmärka,

att det internationella avtalet angående utväxling av brev och askar med

angivet värde den 26 maj 1906, vilket, såsom styrelsen omnämnt, innehåller

stadgande om att oundvikliga naturförhållanden eller dylikt (vis major)

upphäva ansvarsskyldighet, dock förutsätter, att postverk kunna åtaga

sig ansvarsskyldighet jämväl för nu angivet fall. Svenska postverket har

ock åtagit sig sådan risk, som härrör av vis major, såväl i fråga

om den inrikes postutväxlingen som i allmänhet i förbindelsen med de

främmande länder, vilka själva åtagit sig dylik risk och vilka ej äro

skilda från Sverige av länder, som icke iklätt sig enahanda ansvarighet.

Svenska postverkets nu nämnda åtagande gäller emellertid ej blott

assurerad försändelse utan även rekommenderad försändelse och vanligt

Departements
chefen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

Ansvarighet

för rekommenderat

brev.

Generalpost
styrelsen.

14 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition. Nr 44.

paket, vilka sistnämnda två slag av försändelser komma att i det följande

behandlas.

Enligt § 8 av förordningen den 12 november 1872, med den ändring,

som däri vidtagits genom kungörelsen den 10 mars 1905 angående avgiften

för inrikes postförsändelses rekommendation samt ändring av

gällande bestämmelser rörande postverkets ansvarighet för vissa, till postbefordran

avlämnade försändelser, gäller, dels att, om rekommenderat brev

går förlorat medan ännu postverkets ansvarighet därför fortfar, 36 kronor

skola av postmedlen utbetalas till avsändaren, emot rekommendationsbevisets

återställande, dels ock att, om rekommenderat brev framkommit,

men förseglingen därå finnes rubbad eller omslaget så skadat, att någon

del av brevets innehåll kunnat därur uttagas, och om medelst förteckning,

som i § 6 av förenämnda förordning omförmäles, visas, att brevet

vid verkställt öppnande före dess utlämnande till adressaten å ankomstortens

postanstalt icke innehållit penningar eller andra saker

till ett sammanlagt värdebelopp av 36 kronor, avsändaren äger att, emot

rekommendationsbevisets återställande, av postmedlen åtnjuta skillnaden

emellan nämnda belopp och värdet av det, som brevet befunnits innehålla.

I sin skrivelse har generalpoststyrelsen i denna del anfört följande:

»Genom nådigt brev den 4 november 1876 har Kungl. Maj:t förklarat, att, i

överensstämmelse med vad genom en i Bern den 9 oktober 1874 avslutad posttraktat

blivit för den internationella postutväxlingen bestämt, rekommendation på de

villkor, som därför blivit i allmänhet stadgade, kunde meddelas även å försändelser

under band och å brevkort. På grund härav och enär åberopade posttraktat

väl stadgade skyldighet för vederbörande postverk att, om rekommenderad

försändelse ginge förlorad, utgiva skadestånd, men icke innehöll något om

dylik skyldighet i händelse rekommenderad försändelse imder postbefordringen

toge skada, har i fråga om den inrikes posttjänsten den i förordningen den 12

november 1872 stadgade ansvarsskyldigheten beträffande förkommet rekommenderat

brev tolkats såsom gällande rekommenderade försändelser i allmänhet, men

ansvarsskyldigheten beträffande skadat rekommenderat brev — helt naturligt för

övrigt — ansetts icke kunna utsträckas att gälla rekommenderat korsband eller

rekommenderat brevkort.

I fråga om den internationella postutväxlingen är i artikel 8: 1 av världspostkonventionen

den 26 maj 1906 stadgat, att, om rekommenderad försändelse

går förlorad och detta icke härrört av oundvikliga naturförhållanden eller dylikt

(vis major), avsändaren eller, på dennes begäran, adressaten är berättigad till ett

skadestånd, av 50 francs. Någon bestämmelse om ersättning för rekommenderad

försändelse, som skadats eller helt eller delvis berövats sitt innehåll, finnes däremot

icke i de internationella postförfattningarna. Till den världspostkongress,

som var utsatt att hållas år 1913, men sedermera uppskjutits på obestämd tid,

hade emellertid Sverige inlämnat förslag om införande i den internationella ut
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr It. 15

växlingen av bestämmelse därom, att, i händelse ett rekommenderat brev helt

eller delvis berövats sitt innehåll eller på annat sätt skadats och brevet varit

förseglat i enlighet med de för assurerade brev gällande föreskrifter samt skadan

icke härrört av oundvikliga naturförhållanden eller dylikt (vis major), avsändaren

eller, på dennes begäran, adressaten vore berättigad till ett skadestånd, motsvarande

verkliga värdet av tillgreppet eller skadan, dock att skadeståndet icke i

något fall kunde överstiga 50 francs. Enligt detta förslag skulle ersättning utgå

icke blott — såsom för närvarande i den inrikes posttjänsten — när rekommenderat

brev berövats en del av sitt innehåll, utan även när dylik försändelse på

annat sätt skadats, och för vinnande av överensstämmelse med vad som i så väl

den inrikes som den internationella utväxlingen gäller i fråga om ersättningsskyldighet

för assurerad försändelse, synes den inrikes bestämmelsen rörande de

fall, i vilka skadestånd för rekommenderat brev utgår, böra få den större omfattning,

som i styrelsens förslag till världspostkongressen avsågs beträffande

rekommenderat brev i den internationella utväxlingen. Enär vidare den av styrelsen

till världspostkongressen föreslagna föreskrift, att, när rekommenderat brev

berövats en del av sitt innehåll eller på annat sätt skadats, skadeståndet skall utgå

med det verkliga värdet av tillgreppet eller skadan, dock högst 36 kronor,

har mera skäl för sig än den nuvarande inrikes föreskriften, att ersättning

för plundrat rekommenderat brev utgår med skillnaden mellan 36 kronor och

det belopp, som brevet vid framkomsten befunnits innehålla, anser styrelsen, att

jämväl härutinnan den inrikes bestämmelsen bör ändras till likhet med styrelsens

förslag till världspostkongressen. Slutligen lärer det väl få anses fullt berättigat

att, på sätt som skett i styrelsens förslag till världspostkongressen, såsom villkor

för utbetalande av ersättning med anledning av tillgrepp ur eller skada å rekommenderat

brev uppställa den fordran, att brevet skall hava haft betryggande försegling.

Härutinnan må erinras därom, att, jämlikt artikel XII: 2 i expeditionsreglementet

till ovan åberopade världspostkonvention, några särskilda villkor i

avseende å internationella rekommenderade försändelsers tillslutning icke finnas

stadgade, utan att varje postverk äger rätt att på dessa försändelser tillämpa de

bestämmelser, som gälla i dess inrikes posttjänst. Yad Sverige beträffar, föreskriver

allmänna poststadgan i detta hänseende, att rekommenderat brev, som

innehåller penningar eller andra värdesaker, skall vara tillslutet och förseglat i

överensstämmelse med vad som gäller beträffande assurerat brev.

Vidare torde det av styrelsen för utbetalande av ersättning för assurerad

försändelse föreslagna villkor, att förlusten eller skadan icke förorsakats genom

avsändarens fel eller försumlighet eller äro en följd av försändelsens egen beskaffenhet,

böra med lika stort fog uppställas jämväl för utbetalande av ersättning

för rekommenderat brev, som helt eller delvis berövats sitt innehåll eller på

annat sätt skadats.

Vad av styrelsen anförts angående lämpligheten av att styrelsen finge meddela

nödiga föreskrifter beträffande skyldighet för avsändare av assurerad försändelse

att, när skadestånd utbetalas, återställa inlämningsbeviset, gäller givetvis även i

fråga om åliggande för avsändare av rekommenderad försändelse att, när ersättning

till honom utbetalas, återställa mottaget inlämningsbevis.»

Under åberopande av vad sålunda anförts har generalpoststyrelsen

hemställt om ändring i gällande bestämmelser angående postverkets an
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 44.

Departements
chefen.

Ansvarighet

för oassurerat

paket.

Generalpost
styrelsen.

svårighet för rekommenderad försändelse därhän, att, om rekommenderat

brev, som varit förseglat i enlighet med de för assurerade brev gällande

föreskrifter, helt eller delvis berövats sitt innehåll eller på annat sätt

skadats, medan försändelsen stått under postverkets vård, avsändaren

skall vara berättigad till ett skadestånd, motsvarande verkliga värdet av

tillgreppet eller skadan, så framt ej dessa förorsakats genom avsändarens

fel eller försumlighet eller äro en följd av försändelsens egen beskaffenhet,

dock att skadeståndet icke i något fall kan överstiga 36 kronor,

samt att hittills gällande föreskrift om skyldighet för avsändare

av rekommenderad försändelse att, när till honom av postmedlen utbetalas

skadestånd för försändelsen, återställa rekommendationsbeviset, icke

vidare skall hava ovillkorlig giltighet, utan att generalpoststyrelsen härutinnan

må meddela de föreskrifter, som kunna anses nödiga.

Då generalpoststyrelsens förslag i denna del torde vara ägnat att

åstadkomma önskvärd överensstämmelse mellan bestämmelserna om postverkets

ansvarighet för assurerade och rekommenderade försändelser samt

på grund av de av styrelsen i övrigt till stöd för förslaget anförda skäl

anser jag mig böra biträda styrelsens förevarande framställning.

Enligt § 9 mom. 2 och 3 av förordningen den 12 november 1872

med den ändring, som däri vidtagits genom kungörelsen den 16 april

1880 angående förändringar dels i taxeringen av guld- och silverförsändelser,

som genom postverket befordras, dels ock i postverkets ansvarsskyldighet

för oassurerade paket, gälla beträffande sistnämnda slag

av paket följande bestämmelser.

Om oassurerat paket går förlorat, innan detsamma blivit till adressaten

utlämnat, äger avsändaren att i ersättning av postmedel erhålla, om paketets

vikt uppgår till högst 1 kilogram, två kronor och, om vikten utgör

mer än 1 kilogram, fyra kronor med tillägg därtill av en krona för varje

halvt kilogram, varmed vikten överstiger 2 kilogram. Därest oassurerat

paket, medan det stått under postverkets vård, blivit skadat, är postanstalten

i adressorten skyldig att därom, i fall så önskas, avgiftsfritt meddela

intyg, och äger avsändaren, där ej skadan skäligen kan anses härröra

därav, att paketet icke varit med vederbörlig omsorg inlagt, åtnjuta den

för förkommet paket stadgade ersättning, varemot paketet tillfaller postverket.

Generalpoststyrelsen föreslår nu vissa ändrade bestämmelser rörande

postverkets ansvarighet för oassurerat paket och anför till stöd därför

följande:

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 44. 17

»Bestämmelsen att skadestånd för bortkommet inrikes vanligt paket skall

utgå med visst bestämt belopp för helt eller halvt kilogram av paketets vikt utan

avseende å innehållets värde synes vara uttryck för en föråldrad princip, vilken,

såvitt styrelsen kunnat finna, icke gäller i något annat land. Såväl inom vederbörande

främmande länders inrikes posttjänst som i den internationella postutväxlmgen

tillämpas i stället den regeln, att ersättningen för förkommet paket

utgar efter verkliga värdet av förlusten, om ock denna ersättning, på sätt i det

följande kommer att visas, är begränsad till vissa i regel ganska låga maximibelopp.

Då denna senare princip för ersättningens bestämmande, vilken redan

nu tillämpas beträffande paket, som utväxlas med utlandet, synes riktigare och

mera överensstämmande med allmänna rättsregler än den för inrikes paket hittills

gällande, anser styrelsen, att densamma bör införas att gälla även i fråga

om inrikes paket.

En särskilt framträdande olägenhet av de nuvarande skadeståndsbestämmelserna

rörande inrikes paket är den, att paket, som under postbefordringen skadats,

måste av avsändaren avstås till postverket för att ersättning för dylikt paket

skall kunna erhållas. Både för- avsändaren, för vilken det ofta kan vara av betydelse

att själv få behålla det skadade paketet, och för postverket är denna bestämmelse

olämplig och torde därför böra ersättas med den regel, som i detta

avseende är gällande i den internationella utväxlingen samt i andra länder, nämligen

att ersättningen för paket, som under postbefordran skadats eller helt eller

delvis berövats sitt innehåll, skall utgå efter verkliga värdet av skadan eller förlusten

intill det för bortkommet paket stadgade maximum samt att avsändaren

skall äga att själv behålla paketet.

Såsom i det föregående antytts, är den ersättning, som av postverken lämnas

för bortkommet eller skadat vanligt paket, begränsad till ganska låga maximibelopp.

Detta har sin naturliga förklaring däruti, att postverken icke avsett

att uti vanliga paket skola försändas föremål av något avsevärdare värde, alldenstund

postverket för detta ändamål såväl i de enskilda länderna som i

den internationella utväxlingen berett avsändare tillfälle att, mot erläggande av

en särskild tilläggsavgift, _ försända paketet under assurans, för vilket fall postverken

utgiva full ersättning intill det angivna värdet i händelse av förlust. Att

sådana transportinrättningar, som icke berett avsändare möjlighet att använda

denna särskilda form för försändning, böra erlägga fullt skadestånd, därest skada

eller förlust uppstår vid användandet av det av inrättningen över huvud taget

tillhandahållna försändningssättet, synes fullt riktigt. Så sker ock beträffande

gods, som i.vårt land försändes genom statens järnvägars försorg.

Maximiersättningen för förlust eller skada beträffande med post befordrat

vanligt paket är olika i olika länder. I Norge må ersättningen i fråga icke överstiga

2 kronor för 1/1 kilogram av paketets vikt. I Danmark, där maximibeloppet

hittills utgjort 1 krona för */2 kilogram, föreligger nu förslag om att det belopp,

vartill ersättningen högst må få uppgå, skulle utgöra:

4 kronor för paket med vikt av högst 1 kg.

12 » » » » » över 1, men ej över 3 kg.

20 » » » » » » 3, » » » 5 »

samt för tyngre paket högst 4 kronor för kilogram.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 38 höft. (Nr 44.)

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 44.

I Tyskland gäller, att ersättningen för bortkommet eller skadat vanligt

paket icke får överstiga 3 Mark för ’/2 kilogram av paketets vikt.

I den internationella utväxlingen slutligen må skadeståndet icke överstiga 25

francs för paket.

Tvenne omständigheter äro härvid att beakta. Dels torde böra erinras om

att i Norge, Danmark och Tyskland, liksom i Sverige, inrikes paket kunna mottagas

till befordran intill en vikt av 50 kilogram, varemot i den internationella

utväxlingen vikten icke må överstiga 5 kilogram. Vidare är att märka, att i den

inrikes posttjänsten — så är förhållandet både i vårt eget land och, enligt vad

upplysts, i grannländerna — det övervägande antalet paket utgöres av smärre

paket i vikt intill 1, högst 3 kg. Enligt vad framgår av en år 1911 verkställd

statistik, utgöres sålunda 55,6 % av hela antalet inom riket inlämnade paket av

paket intill 1 kilogram och icke mindre än 87,2 % av paket i vikt intill 3 kilogram.

Detta förhållande beror givetvis till stor del därpå att, beträffande inrikes

paket, portot utgår med lägre belopp för mindre paket än för större, vadan alltså

ur denna synpunkt någon anledning för avsändaren att sammanföra sändningar

till paket av viss vikt icke förefinnes. I den internationella utväxlingen åter, där

portot utgår med enhetligt belopp, oberoende av paketets vikt, och alltså ett paket

om 1 kilogram drager samma avgift som ett paket av maximivikt eller 5 kilogram,

förmärkes däremot en tydlig tendens att hålla paketen så nära maximivikten

som möjligt.

Detta förhållande torde icke böra förbises vid en jämförelse mellan skadeståndsbeloppet

för vanligt paket i den internationella utväxlingen och i de ovan

angivna grannländerna. Då sålunda i den internationella utväxlingen, varest paketen

i allmänhet torde äga en vikt av inemot 5 kilogram, gäller, att skadeståndet

må utgå med högst 25 francs för paket, motsvarande omkring 20 kronor, befinnes

det att, enligt de i Norge för närvarande gällande samt de i Danmark påtänkta

nya grunderna, samma belopp eller 20 kronor likaledes må få utgå för

paket om 5 kilogram. Det kan i detta sammanhang även förtjäna omnämnas,

att tidigare, medan maximivikten för paket i den internationella utväxlingen ännu

var begränsad till 3 kilogram, skadeståndet för vanliga paket i sagda utväxling

var begränsat till 15 francs för paket, motsvarande 10 å 12 kronor eller ungefär

samma belopp, som enligt nyssnämnda grunder i Norge och Danmark högst må

utgå för ett paket om 3 kilogram.

Att i de länder, där postverken mottaga paket intill en vikt av 50 kilogram,

maximibeloppet av skadeståndet för bortkommet eller skadat vanligt paket blivit

K\ ovan angivet sätt graderat med hänsyn till vikten, torde bero på flera orsaker.

els torde man hava utgått därifrån, att paketets vikt borde kunna utgöra en

viss mätare på innehållets värde, något som visserligen i många fall kan vara

förhållandet men i många fall återigen icke. Ett annat skäl torde hava varit, att

enär i den inrikes posttjänsten —- i olikhet mot vad gäller i den internationella

utväxlingen — paketportot är lägre för mindre paket än för större och jämförelsevis

mycket lågt för paket av ett eller ett par kilograms vikt, postverken icke ansett

sig kunna för denna avgift ikläda sig ersättningsskyldighet intill så högt

absolut belopp som för tyngre paket, för vilka befordringsavgiften är proportionsvis

betydligt högre än för de mindre paketen.

På grund av den ofantliga stegring, som under de senaste årtiondena kännetecknat

utväxlingen av vanliga paket — sammanlagda antalet i Sverige inlämnade

dylika paket, som år 1900 utgjorde 872,421 st., uppgick år 1915 till 5,715,928 st.

— har det efter hand blivit nödvändigt för postverken att i fråga om befordrin
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 44.

10

gen och behandlingen av dessa försändelser medgiva ett mera summariskt tillvägagångssätt

än vad förut varit fallet. Sålunda befordras i regel numera de

vanliga paketen — så är förhållandet i Sverige, Norge och Tyskland — på samma

sätt som vanliga brev och korsbandsförsändelser, d. v. s. utan att vid överlämnandet

under befordringen på något sätt förtecknas.

Liksom det beträffande vanliga brev, särskilt med hänsyn till postfunktionärernas

okontrollerbara befattning med dessa slags försändelser, är i hög grad

önskvärt, att avsändare icke i dylikt brev inlägger penningar eller eljest föremål

av värde, utan härför använder sig av rekommendation, assurans eller postanvisning,

är det givetvis även beträffande dessa miljontals paket -— vilka det numera

befunnits nödvändigt att behandla lika summariskt som de vanliga breven — i

lika hög grad önskvärt, att icke i dem försändas föremål av något avsevärdare

värde, utan att för dylika fall paketen assureras, så att de därigenom, skilda från

de vanliga paketen, må kunna beredas den kontroll och tryggare befordran, som

rätteligen bör tillkomma dem. Klart är emellertid, att, därest för vanligt paket

medgåves skadestånd till så högt belopp, att även innehåll av betydligt värde

bleve fullt ersatt såsom vanligt paket, detta ingalunda skulle vara ägnat att förmå

avsändarna att, såsom sig bör, försända dylika paket under assurans; och en

ersättningsskyldighet för vanliga paket utan någon maximibegränsning skulle helt

naturligt hava till följd, att assuransinstitutet fullständigt eluderades. Under sådana

förhållanden är det ju följdriktigt, att postverken, på sätt skett, begränsat sin

ansvarsskyldighet för vanliga paket till vissa maximibelopp, och likaledes fullt

förklarligt, att detta maximum beträffande den stora huvudmassan av paket, nämligen

de smärre paketen, satts jämförelsevis ganska lågt. I vissa länder, så exempelvis

i Norge, existerar därjämte uttryckligt förbud mot att i vanligt paket innesluta

föremål av högre värde än det belopp, för vilket postverket är ansvarsskyldig!
Även

om på grund av vad här ovan anförts skäl kunde anses tala för att

ersättningen för bortkommet eller skadat inrikes paket — vilken ersättning,

enligt vad förut betonats, givetvis bör beräknas efter verkliga värdet av förlusten

eller skadan — begränsades till ungefärligen de maximibelopp, som gälla i grannländerna

eller föreslagits till införande i Danmark, har styrelsen likväl, med hänsyn

särskilt till önskvärdheten av att avsändaren av ett inrikes paket icke må

behöva vara sämre ställd än avsändaren av ett paket till utlandet, ansett sig böra

förorda antagandet av den internationella regeln, enligt vilken ersättningen sålunda

må utgå intill ett belopp av högst 25 francs eller 20 kronor för paket.

Med hänsyn emellertid till att i den inrikes posttjänsten paket mottagas intill

en vikt av 50 kilogram, under det maximivikten för paket i den internationella

utväxlingen utgör endast 5 kilogram, synes det uppenbart, att man beträffande

tyngre inrikes paket icke skäligen kan stanna vid nyss angivna regel. Detta

skulle nämligen innebära en direkt försämring mot vad hittills gällt beträffande

paket av högre vikt, för vilka avsändaren kunnat erhålla betydligt högre ersättning

— exempelvis för ett paket av 50 kilogram ett belopp av 100 kronor.

Visserligen är det sant, att antalet paket av högre vikt än 10 kilogram — vid

vilken viktgräns försämringen skulle inträda •— icke är särdeles stort; enligt den

förut omnämnda statistiken av år 1911 utgöres omkring 0,2 % av hela antalet

paket av paket över 10 kilogram, vilket procenttal motsvarar omkring 10,400

paket för år. Men beträffande särskilt Norrland, vilket i avsaknad av järnvägar

fortfarande i stor utsträckning är hänvisat till postverket i och för förmedling av

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kurigl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 44.

sina varor, produkter och livsmedel, torde ofta förekomma sändningar per post

av betydande vikt, innehållande livsmedel och dylikt, vilkas värde flerdubbelt

överstiger nyssnämnda belopp 20 kronor, utan att därför med hänsyn till paketets

vikt kunna anses särskilt högt. Att avsändare av dylika paket skulle tvingas

att assurera desamma för att erhålla en i förhållande till paketets vikt och innehållets

_ beskaffenhet skälig ersättning i händelse av förlust, synes hårt, särskilt

som själva portot för dylika paket av högre vikt givetvis är ganska betydande.

Att försända paket av ifrågavarande slag under assurans är dessutom förenat

med praktiska svårigheter ej mindre för avsändaren, då det gäller inslagning och

försegling av paketen, än även för postverket i fråga om behandling och förvaring

av dylika assurerade paket av betydande omfång och vikt.

Av nu anförda skäl anser styrelsen, att för paket av högre vikt än den för

paket i den internationella utväxlingen stadgade maximivikt, d. v. s. för paket

från 5 till 50 kilogram, bör medgivas ersättning •—- givetvis beräknad efter verkliga

värdet av förlusten — intill högre maximibelopp än det för internationella

paket stadgade.

Det torde i detta sammanhang ock böra erinras om att i den skandinaviska

utväxlingen, varest såsom allmänt ersättningsmaximum för vanligt paket antagits

ett belopp av 18 kronor, ersättning med högre belopp medgivits beträffande de

tyngre paketen. Att i Norge, Danmark och Tyskland ersättningen må få utgå

intill högre belopp för tyngre paket än för lättare, har redan i det föregående

omnämnts.

Enär enligt den internationella regeln ersättningen för ett paket om högst

5 kilogram utgår med högst omkring 20 kronor, motsvarande 4 kronor för varje

kilogram för ett paket av maximivikt, synes det, då det nu gäller att avväga en

förhöjd ersättning för paket med vikt over 5 kilogram, riktigast, att beträffande

dessa tyngre inrikes paket samma regel fullföljes eller att sålunda för varje ytterligare

kilogram sagda ersättningsbelopp må få höjas med ytterligare högst 4

kronor. Ersättningen skulle i enlighet härmed utgå med verkliga värdet av förlusten

eller skadan intill ett belopp av i allmänhet högst 20 kronor, dock att för

paket över 5 kilogram maximibeloppet må kunna ytterligare förhöjas intill 4 kronor

för kilogram av dylikt tyngre pakets sammanlagda vikt.

De nu föreslagna bestämmelserna rörande ersättning för inrikes vanligt paket,

som förkommit, helt eller delvis berövats sitt innehåll eller på annat sätt

skadats, medan detsamma stått under postverkets vård, överensstämma sålunda

fullständigt med de i den internationella utväxlingen i detta avseende gällande

regler, med sådant tillägg beträffande paket, vilkas vikt överstiger maximivikten

för internationellt paket, att för dylika paket må utgå förhöjd ersättning enligt

samma grunder, som för närvarande gälla i Norge samt föreslagits till införande

jämväl i Danmark. Därest dessa bestämmelser nu antagas i Sverige, synes det

icke osannolikt, att ersättningsreglerna i Danmark, och möjligen även i Norge,

komma att helt och hållet — sålunda även beträffande paket av lägre vikt —

bringas i överensstämmelse med de svenska bestämmelserna. Sker detta och

bliva därjämte ersättningsbestämmelserna i den skandinaviska utväxlingen, vilka

för närvarande likaledes äro föremål för revision, avfattade i enlighet med vad

bär ovan föreslagits, skulle sålunda fullt enhetliga skadeståndsregler på detta

område bliva gällande såväl inrikes inom samtliga tre länderna som i utväxlingen

mellan länderna inbördes, vilket givetvis ur både allmänhetens och postverkets

synpunkt vore synnerligen fördelaktigt.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 44.

Beträffande assurerat paket bär bär ovan framhållits lämpligbeten av att i

den inrikes utväxlingen införa de internationella bestämmelserna därom, att skadestånd

icke utgår, om förlusten, tillgreppet eller skadan förorsakats genom avsändarens

fel eller försumlighet eller äro eu följd av försändelsens egen beskaffenhet,

och att, om paketet gått förlorat eller helt och hållet förstörts, avsändaren

äger att, jämte det han erhåller stadgad ersättning, jämväl återbekomma

befordrings- och i visst fall reklamationsavgifterna. Yad i förevarande hänseende

anförts rörande assurera! paket gäller, enligt styrelsens mening, i lika grad beträffande

oassurerat paket.»

På grund av vad sålunda anförts liar general poststyrelsen hemställt,

att Kungl. Maj:t måtte förordna, att om vanligt paket gått förlorat, helt

eller delvis berövats sitt innehåll eller på annat sätt skadats, medan försändelsen

stått under postverkets vård, avsändaren är berättigad till ett

skadestånd, motsvarande verkliga värdet av förlusten, tillgreppet eller

skadan, så framt ej dessa förorsakats genom avsändarens fel eller försumlighet

eller äro en följd av försändelsens egen beskaffenhet, dock att

sådant skadestånd icke må överstiga 20 kronor för paket, utom beträffande

paket med högre vikt än 5 kilogram, för vilket skadeståndet må

kunna utgå intill belopp, motsvarande 4 kronor för varje kilogram eller

del av kilogram av paketets vikt, ävensom att, om paketet gått förlorat

eller dess innehåll helt och hållet förstörts och skadestånd utbetalas

till avsändaren, denne dessutom är berättigad att återbekomma befordringsavgifterna.

Vid handläggning inom generalpoststyrelsen av föreliggande ärende, skiljaktiga

däri deltogo generalpostdirektören J. Juhlin samt byråcheferna H. Ask- . meni"3a’''

berg, J. Pramberg, G. Kihlmark och C. Hasselrot, voro byråcheferna ™oststyreisen

Askberg och Kihlmark skiljaktiga från styrelsens beslut i nu berörda

del. Byråchefen Askberg uttalade därvid såsom sin mening, att ansvarigheten

för oassurerade inrikes paket icke borde begränsas till olika

maximibelopp allt efter de olika viktgrupper, till vilka paketen hörde,

utan att såsom gemensam gräns beträffande ansvarigheten för varje paket

av nu ifrågavarande slag borde, utan avseende å paketets vikt, fastställas

ett maximum av 25 kronor eller något mer. Jämväl byråchefen Kihlmark

ansåg, att ersättningen för vanligt inrikes paket borde, oavsett

paketets vikt, utgå med verkliga värdet, dock med högst 25 kronor.

Till stöd för sin mening anförde byråchefen Askberg följande:

_ »Frågan, efter vilken grund postverket bör ersätta förlust av eller skada å

vanligt (d. v. s. oassurerat) paket, synes mig huvudsakligen böra bedömas ur

allmän civilrättslig synpunkt. Det gäller befordran av en vara, och om eu person

åtager sig att för annans räkning forsla en vara samt låter denna under befordringen

förkomma eller skadas, är han enligt lag skyldig att, oavsett vilken

gottgörelse han bekommit för befordringen, ersätta verkliga värdet av förlusten

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 44.

eller skadan. Detta synes mig böra jämväl i fråga om postverkets skadeståndsskyldighet

beträffande vanligt paket vara den grundläggande principen. Paketportot

lärer nämligen icke kunna betraktas såsom någon slags assuransavgift,

utan utgör endast gottgörelse för själva befordringskostnaden, vilken givetvis är

större i fråga om tyngre än i fråga om lättare paket.

Att postverket skulle, såsom i generalpoststyrelsens skrivelse ifrågasättes,

utgiva skadestånd intill olika maximibelopp allt efter det förkomna eller skadade

paketets tyngd, synes mig icke äga verklig rättsgrund. Någon presumtion för,

att i allmänhet innehållet i ett tyngre paket skulle hava större värde än innehållet

i ett lättare paket, förefinnes näppeligen. Bliva de av generalpoststyrelsen

nu föreslagna grunderna fastställda, skulle följden exempelvis bliva den, att om

en person i två särskilda paket avsänder två exemplar av en och samma sak, i

värde uppgående till 21 kronor, och det ena paketet icke väger mer än 5 kilogram,

men det andra paketets vikt på grund av emballagets beskaffenhet uppgår

till något mer än 5 kilogram, samt bägge paketen förkomma under postbefordringen,

avsändaren väl finge full ersättning för det tyngre paketet, men icke kunde

för det lättare paketet få mera än 20 kronor. Kan man förundra sig över, om paketens

avsändare bleve missbelåten med en sådan utgång av hans ersättningsanspråk?

I fråga om statens järnvägars paketbefordran gäller, att förlust av eller

skada å ett paket ersättes med verkliga värdet utan avseende å paketets vikt.

I den inrikes svenska posttjänsten, liksom i flera främmande länders inrikes

posttjänst, äro visserligen för närvarande skadeståndsbeloppen fastställda

med hänsyn till de olika viktgrupper, dit försändelserna höra, men om bestämmelser

visa sig oegentliga, bör man väl vid deras ändrande söka bygga de nya

föreskrifterna på en grund, som kan anses fullt tillfredsställande. De bestämmelser

i ämnet, som för närvarande gälla i den inrikes svenska posttjänsten,

medföra, att, om t. ex. två paket till ett värde av 4 kronor vartdera samt vägande

det ena 1 kilogram och det andra 2 kilogram förkomma under postbefordringen,

postverket väl ersätter det senare med fulla värdet, men det förra paketet med

allenast 2 kronor. Generalpoststyrelsens beslut i liknande ersättningsfrågor hava

under årens lopp väckt mycken missbelåtenhet hos allmänheten. Enligt den

allmänt gällande internationella postpaketkonventionen — liksom exempelvis, så

vitt för mig är känt, i den inrikes engelska postpaketrörelsen — utgår skadeståndet

med verkliga värdet av förlusten eller skadan intill ett för alla paket

utan avseende å deras vikt fastställt maximibelopp.

Yid den postkonferens i Paris år 1880, då villkoren för en internationell

postpaketkonvention först avhandlades, hade ifrågasatts, att postverkens ansvarighet

skulle begränsas till visst belopp per halvt kilogram av paketets vikt, men

sedan bland annat anförts, att ett lättare paket ofta kunde hava ett högre värde

iin ett tyngre pakét, fastställdes för ansvarigheten allenast ett för alla paket, oberoende

av vikten, gemensamt maximibelopp. Högsta vikten å internationellt

postpaket var till en början 3 kilogram, och när denna maximivikt sedan höjdes

till 5 kilogram, medgavs de postförvaltningar, som så önskade, att behålla begränsningen

till 3 kilogram. Så länge högsta vikten å internationellt postpaket

var alternativ — 3 eller 5 kilogram — var även maximibeloppet för postverkens

ansvarighet bestämt till två alternativa belopp, men när maximivikten 5 kilogram

blev, såsom nu är fallet, obligatorisk, begränsades även ansvarigheten till ett för

alla paket, utan avseende å deras vikt, gemensamt maximibelopp. Att — i olik
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 44.

2:5

liet mod t. ex. statens järnvägar, vilkas skadeståndsskyldighet i allmänhet icke

är begränsad till något maximibelopp — postverk, hos vilka allmänheten kan

assurera värdefullare paketsändningar, hava fastslagit ett visst belopp, intill

vilket skadestånd för oassurerat paket må utgå, synes mig kunna vid försvaras.

Det är endast föreskriften, att skadeståndet skall begränsas till olika maximibelopp

allt efter paketens olika vikt, som, på sätt ovan sagts, synes mig ohållbar.

För min del har jag alltid hoppats, att, när de inrikes bestämmelserna i detta

ämne komme att revideras, man skulle antaga den i internationell postpaketutväxling

redan fastställda principen, att ansvarigheten för ett oassurerat paket

väl begränsas till ett visst maximibelopp, men att innanför denna gräns skadeståndet,

oberoende av vederbörande pakets vikt, utgår med ett belopp motsvarande

verkliga värdet av förlusten eller skadan. En sådan föreskrift vore enligt

min mening icke blott teoretiskt riktig och billig, utan skulle även förefalla allmänheten

naturlig och lätt begriplig, i det att allmänheten då icke nödgades

lära sig och behålla i minnet olika belopp, intill vilka postverket allt efter paketens

vikt ansvarade för dessa.

Men även om man, såsom i generalpoststyrelsens skrivelse föreslås, fasthåller

vid viktprincipen i fråga om postverkets ersättningsskyldighet för förkommet

eller skadat vanligt paket, kan jag icke finna något skäl, varför postverket

skulle för tyngre paket åtaga sig ett, i förhållande till vad som för närvarande

gäller, så väsentligt högre ansvar, som det av styrelsen föreslagna. Enligt

nuvarande bestämmelser ansvarar postverket med 100 kronor för ett vanligt paket

av 50 kilograms vikt — maximivikten för inrikes paket — men enligt styrelsens

förslag skulle postverket för ett dylikt paket ansvara ända till 200 kronor.

De tyngre paketen äro visserligen så fåtaliga, att en dylik utvidgning av

postverkets ersättningsskyldighet säkerligen icke skulle för postverket vara av

någon ekonomisk betydelse, men den föreslagna utvidgade ansvarigheten för dessa

paket synes mig alls icke motiverad. Oavsett den omständigheten, att ett tyngre

pakets emballage i allmänhet har en i förhållande till paketinnehållet större vikt

än ett lättare pakets emballage och att således — om man grundar postverkets

ansvarighet på förutsättningen av ett visst maximivärde per kilogram av ett pakets

vikt — detta maximivärde lärer böra sättas lägre i fråga om de tyngre paketen

än i fråga om de lättare, kan över huvud taget postverkets nuvarande ansvarighet

för de tyngre eller tyngsta paketen enligt min mening väsentligt reduceras.

Det synes nämligen vara med all billighet förenligt, att, om ett pakets

värde överstiger ett visst måttligt tilltaget belopp, avsändaren skall, för vinnande

av full säkerhet, vara skyldig att assurera paketet, och med hänsyn till det ytterst

ringa antalet mycket tunga paket skulle en reduktion av postverkets ansvarighet

för dessa paket icke vara av någon nämnvärd betydelse för allmänheten. Om

man begränsar postverkets ansvarighet för vanligt paket till ett gemensamt maximibelopp

av exempelvis 25 kronor, skulle paket av högst 12 y> kilograms vikt

bliva, intill verkliga värdet, ersatt med minst lika högt belopp som för närvarande.

Enligt en för några år sedan verkställd statistisk utredning hade endast

0.2 % av alla inrikes paket en vikt av över 10 kilogram. Det ännu lägre procenttal,

som utgjordes av paket om mer än 12 V2 kilograms vikt, kan jag icke

uppgiva, lika litet som jag kan säga, hur många av dessa fåtaliga paket, som under

postbefordringen förkommo eller skadades, eller hur många av de sålunda

förkomna eller skadade paketen (om mer än 12 1/2 kilograms vikt), som hade ett

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 44.

Departements
chefen.

värde äV mer än 25 kronor, men med avseende å de nu anförda siffrorna lärer

det vara uppenbart, att åtminstone icke farhågan att försämra avsändares av

tyngre paket ställning kan motivera fastställande för dessa paket av högre ansvarighet

än intill 25 kronor. Yad i generalpoststyrelsens skrivelse sägs om svårighet

för avsändare av tunga paket att inslå och försegla desamma på samma sätt,

som är föreskrivet beträffande assurerade försändelser, synes mig icke hållbart.

Dylika paket torde i regel inslås i lådor, som tillspikas eller tillskruvas, och i

sådant fall lärer förseglingen kunna lätt verkställas genom ett korsslaget snöre

och sigill.

Yilket belopp, som bör fastställas såsom gräns för postverkets ansvarighet

beträffande ett vanligt inrikes paket, kan vara en smaksak. För min del har jag

tänkt mig ett maximibelopp av 25 kronor, men även om beloppet sättes något

högre, kan med visshet förutses, att någon avsevärd ökning av postverkets utgifter

icke skulle därigenom uppkomma. Ersättningen för ett förkommet eller

skadat paket skulle ju utgå efter verkliga värdet av förlusten eller skadan, och

under antagande att medelvärdet å ett vanligt inrikes paket utgör 10 kronor,

vilket säkerligen är högt räknat, skulle, om de under år 1915 — det senaste år,

för vilket uppgifter föreligga — förkomna vanliga paketen ersatts enligt den av

mig nu föreslagna grund, sammanlagda ersättningsbeloppet icke uppgått till

5,000 kronor.»

Såväl majoritetens inom generalpoststyrelsen som reservanternas förslag

i denna del innebär ett avsteg från den hittills i Sverige tillämpade

principen, att skadestånd för bortkommet oassurerat inrikes paket skall utgå

med visst bestämt belopp för helt eller halvt kilogram av paketets vikt utan

avseende å innehållets värde. Skillnaden mellan de båda förslagen ligger

däri, att, enligt majoritetens mening, postverkets ansvarighet visserligen

bör avse försändelsens verkliga värde men dock begränsas till olika

maximibelopp allt efter de olika viktgrupper, till vilka paketen höra,

under det minoriteten anser, att ansvarigheten bör begränsas allenast av

en för alla paket, oberoende av vikten, gemensam maximigräns.

När man övergår till den jämväl enligt min uppfattning riktiga

principen, att vid bestämmande av ersättning för bortkommet eller

skadat paket försändelsens verkliga värde bör tagas som utgångspunkt,

synes någon berättigad invändning ej kunna göras mot att därvid

viss begränsning sker i fråga om postverkets ansvarighet, enär allmänheten

har tillfälle att mot viss tilläggsavgift försäkra paket, vars värde

överstiger det belopp, för vilket postverket svarar. Däremot torde frågan, om

huru långt postverkets ansvarighet bör sträcka sig, kunna giva anledning till

delade meningar. Minoriteten inom styrelsen har i sådant hänseende föreslagit

ett maximibelopp förvarje paket av omkring 25 kronor. Enligt majoritetens

förslag kan skadeståndet beträffande paket av den högsta medgivna vikten,

50 kilogram, komma att uppgå till 200 kronor. Det av minoriteten föreslagna

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 44.

25

maximibeloppet synes mig dock utgöra en allt för stark begränsning av

postverkets ansvarighet. Därigenom skulle till en början allmänheten

komma i en avsevärt sämre ställning än vad nu är fallet, då skadeståndet

enligt gällande bestämmelser kan uppgå ända till 100 kronor.

En åtgärd i sådan riktning synes mig ej vara önskvärd. Vidare har

framhållits, att, särskilt beträffande Norrland, vilket i avsaknad av järnvägar

fortfarande i stor utsträckning är hänvisat till postverket i och för

förmedling av sina varor, ofta torde förekomma sändningar per post av

betydande vikt, innehållande livsmedel och dylikt, vilka sändningars värde

flerdubbelt överstiger nyssnämnda belopp, 25 kronor, utan att därför med

hänsyn till paketets vikt kunna anses särskilt högt. Då assurans av

dylika paket, på sätt majoriteten framhållit, torde stöta på vissa praktiska

svårigheter, synes billigheten kräva, att postverkets ansvarighet för sådana

paket skall stå i rimlig proportion mot paketens värde.

Därest emellertid gränsen för postverkets ansvarighet för vanliga

paket sättes till ett jämförelsevis högt belopp, synas mig starka skäl tala

för att ersättningsbeloppen i viss mån göras beroende av paketens vikt.

Det torde nämligen vara tydligt, att postverket beträffande de vanliga

lättare paketen, vilka utgöra det ojämförligt större antalet, icke kan åtaga

sig någon större ansvarighet, särskilt som portot för sådana paket proportionsvis

är lägre än beträffande de tyngre paketen. Det lärer icke heller

vara obilligt att fordra, att allmänheten beträffande de lättare paketen

skall använda sig av utvägen att genom assurering trygga sig mot förlust

av paket med större värde. Vad åter angår de tyngre paketen

finner jag av förut antydda skäl en allt för stark begränsning av ansvarigheten

icke lämplig.

Av vad nu anförts framgår, att jag anser mig böra biträda majoritetens

förslag, ehuru den av minoriteten uttalade uppfattningen ur principiell

synpunkt kunde vara att föredraga.

Mot de av majoriteten föreslagna maximibeloppen för de olika viktgrupperna

har jag icke funnit anledning till erinran. Visserligen kommer

enligt förslaget postverkets ansvarighet att i vissa fall bliva större än

vad nu är fallet, men detta torde, vilket jämväl från minoritetens sida

medgivits, icke komma att för postverket hava någon ekonomisk betydelse.

Å andra sidan står styrelsens förslag beträffande maximibeloppen

för de lättare paketen om högst 5 kilograms vikt i god överensstämmelse

med de i den internationella postutväxlingen stadgade regler, varjämte

förslaget skulle vara ägnat att underlätta vinnande av enhetlighet

i förevarande avseende mellan de skandinaviska länderna.

Vidkommande vad generalpoststyrelsen i nu förevarande del i övrigt

föreslagit har jag ej funnit anledning till någon erinran.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand, 38 höft. (Nr 44.)

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Ansvarighet

för förlust

eller skada

till följd av

försändelses

försenade

framkomst.

Oeneralpost
styrelsen.

Departements
chefen.

Värdering

av innehållet

i skadad

eller förkommen

försändelse.

Oeneralpost
styrelsen.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 44.

Jämlikt § 10 i förordningen den 12 november 1872 är postverket

icke i andra fall, än som i förordningen sägs, ansvarigt för försändelse,

som till postbefordran avlämnats, där ej på grund av förbehåll om s. k.

postförskott eller annat särskilt avtal sådan ansvarighet åligger verket.

I förordningen finnes icke något stadgat om ansvarsskyldighet för den

händelse avsändare eller adressat åsamkas förlust eller skada på grund

av försändelses försenade framkomst.

Generalpoststyrelsen framhåller nu i sin skrivelse, att det i allmänhet

vore vanskligt att, särskilt vid mindre försening, avgöra, i vilken

mån en försändelses försenade framkomst varit orsak till uppkommen

förlust eller skada, exempelvis huruvida matvaror eller levande blommor,

som i skadat skick kommit adressaten tillhanda, skulle, om vid försändelsens

befordran de fastställda tiderna strängt iakttagits, förblivit oskadade.

Men å andra sidan synes det styrelsen icke obilligt, att, om postverket,

såsom förut ifrågasatts, fritages från ersättningsskyldighet beträffande

skada, som har sin grund i försändelsens egen beskaffenhet, avsändare

av postförsändelse undantagsvis kunde, när skada å försändelsen

uppenbarligen förorsakats av försening och förseningen vållats genom

fel eller försummelse från postfunktionärs sida, få ersättning av postmedlen,

och har styrelsen jämväl hemställt om bestämmelser av nu angivet

innehåll.

Den nu föreslagna ersättningsskyldigheten, vilken, efter generalpoststyrelsens

prövning, torde böra tillämpas när sådant finnes vara av

förhållandena påkallat, lärer icke komma att för postverket medföra

någon nämnvärd ekonomisk risk. Med hänsyn härtill och då å andra

sidan billigheten synes tala för att dylik ersättning i vissa fall bör

utgå, anser jag mig kunna tillstyrka styrelsens framställning härutinnan.

I § 12 av förordningen den 12 november 1872 stadgas, att, då vid

prövning av behörigen anmält ersättningsanspråk fråga förekommer om

uppskattning av värdesaker, som varit inneslutna i assurerat eller rekommenderat

brev eller i assurerat paket och vilka antingen finnas i

behåll eller eljest anses vara till beskaffenheten fullständigt kända, bör,

i fall av tvekan om deras rätta värde, detta värdes bestämmande överlämnas

åt tre gode män, vilka väljas, en av postverket, en av avsändaren

och en av de båda sålunda valda.

Nu berörda föreskrift har, enligt vad generalpoststyrelsen meddelat,

icke varit av någon praktisk betydelse — dess tillämpande torde näppeligen

hava ifrågakommit — men då numera tillkommit en lag om skilje
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj ds Nåd. Proposition Nr 44.

27

män, har styrelsen ansett lämpligt, att, om sådan uppskattning, som i

berörda paragraf av förordningen den 12 november 1872 omförmäles,

någon gång skulle visa sig nödig, uppskattningsmännen utses och deras

uppdrag regleras enligt gällande lag om skiljemän. Detsamma borde

enligt styrelsens mening gälla även beträffande uppskattning av innehållet

i oassurerat paket. Styrelsen har i sin förevarande skrivelse jämväl

gjort framställning om bestämmelser i nu angiven riktning.

Mot vad sålunda föreslagits har jag icke funnit anledning till

erinran.

De beslut, som i förevarande hänseenden kunna bliva meddelade,

torde, på sätt generalpoststyrelsen jämväl föreslagit, av praktiska skäl

böra träda i kraft samtidigt därmed, att den nya upplaga av allmänna

poststadgan, som för närvarande är under utarbetande inom styrelsen,

börjar tillämpas. Då detta beräknas kunna ske senast under förra hälften

av år 1918, synes lämpligen böra uppdragas åt generalpoststyrelsen att

bestämma tidpunkten för beslutens ikraftträdande, dock att denna tidpunkt

ej må sättas senare än till den 1 juli samma år.

Under åberopande av vad sålunda i ärendet anförts får jag hemställa,

att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen besluta

dels att beträffande inrikes försändelse, för vilken

assurans begäres, postbefordran icke vidare må förvägras

av den anledning, att försändelsens värde misstänkes

vara angivet lägre än det rätteligen utgör, och att

följaktligen särskild åtgärd för utrönande av dylik försändelses

verkliga värde icke skall vidtagas;

dels att, om assurerat brev gått förlorat, helt eller

delvis berövats sitt innehåll eller på annat sätt skadats,

medan försändelsen stått under postverkets vård,

avsändaren skall vara berättigad till ett skadestånd, motsvarande

verkliga värdet av förlusten, tillgreppet eller

skadan, så framt ej dessa förorsakats genom avsändarens

fel eller försumlighet eller äro en följd av försändelsens

egen beskaffenhet, dock att i saknad av

utredning om värdet av försändelsen detta må anses

hava utgjort det därå vid postbefordringen angivna

värdet och att skadeståndet icke i något fall må överstiga

beloppet av sistnämda värde, samt att, om för
-

Departements
chefen.

Ikraft
trädande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 44.

sändelsen gått förlorad och skadestånd utbetalas till

avsändaren, denne dessutom skall vara berättigad att

återbekomma befordringsavgifterna, varemot assuransavgiften

behålles av postverket;

dels att vad ovan stadgats beträffande postverkets

ansvarighet för assurerat brev även skall gälla i fråga

om assurerat paket, varjämte beträffande assurerat

paket, för vilket skadestånd utbetalas, avsändaren skall

vara berättigad att återbekomma befordringsavgifterna

även i det fall, att paketets innehåll helt och hållet

förstörts;

dels att, om rekommenderat brev, som varit förseglat

i enlighet med de för assurerade brev gällande föreskrifter,

helt eller delvis berövats sitt innehåll eller på

annat sätt skadats, medan försändelsen stått under

postverkets vård, avsändaren skall vara berättigad till ett

skadestånd, motsvarande verkliga värdet av tillgreppet

eller skadan, så framt ej dessa förorsakats genom avsändarens

fel eller försumlighet eller äro en följd av

försändelsens egen beskaffenhet, dock att i saknad av

utredning om värdet av försändelsen detta må anses

hava utgjort 36 kronor samt att skadeståndet icke i

något fall må överstiga nämnda belopp;

dels att generalpoststyrelsen må — utan hinder av

hittills gällande föreskrifter om skyldighet för avsändare

av assurerad eller rekommenderad försändelse att,

för utbekommande av skadestånd av postmedlen för

dylik försändelse, återställa assurans- eller rekommendationsbeviset

— härutinnan meddela de föreskrifter, som

kunna anses nödiga;

dels att, om oassurerat paket gått förlorat, helt eller

delvis berövats sitt innehåll eller på annat sätt skadats,

medan försändelsen stått under postverkets vård, avsändaren

skall vara berättigad till ett skadestånd, motsvarande

verkliga värdet av förlusten, tillgreppet eller

skadan, så framt ej dessa förorsakats genom avsändarens

fel eller försumlighet eller äro en följd av försändelsens

egen beskaffenhet, dock att skadeståndet icke

må överstiga 20 kronor för paket, utom beträffande

paket med högre vikt än 5 kilogram, för vilket skade
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kung}. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 44. 29

ståndet må kunna utgå intill belopp, motsvarande 4

kronor för varje kilogram eller del av kilogram av

paketets vikt, ävensom att, om paketet gått förlorat

eller dess innehåll helt och hållet förstörts samt skadestånd

utbetalas till avsändaren, denne dessutom skall

vara berättigad att återbekomma befordringsavgifterna;

dels att, om skada å assurerad försändelse, rekommenderat

brev eller oassurerat paket uppenbarligen förorsakats

av försening i postbefordringen och denna

försening vållats genom fel eller försummelse från

postfunktionärs sida, generalpoststyrelsen må, när sådant

prövas vara av förhållandena påkallat, tillerkänna avsändare

skadestånd enligt allmänt gällande grunder;

dels att, om vid prövning av ersättningsanspråk

rörande assurerad försändelse, rekommenderat brev eller

oassurerat paket tvekan uppstår om rätta värdet å föremål,

som varit i försändelsen inneslutet, detta värde

skall bestämmas på sätt i gällande lag om skiljemän

föreskrives;

dels ock att de beslut, som i ovan angivna hänseenden

kunna bliva meddelade, må träda i tillämpning

vid tidpunkt, som av generalpoststyrelsen bestämmes,

dock ej senare än den 1 juli 1918.

Vad departementschefen sålunda hemställt, däri

statsrådets övriga ledamöter instämde, behagade Hans

Maj:t Konungen bifalla; och skulle proposition till

riksdagen avlåtas av den lydelse, bilaga till detta

protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Fredric Hawerman.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 38 käft. (Nr 44.)

5

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1918:37 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungi. Maj:ts proposition angående postverkets ansvarighet för vissa till postbefordran mottagna försändelser in. m. a1 i texten
  2. BevU 1918:9 Betänkande, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående postverkets ansvarighet för vissa till postbefordran mottagna försändelser m. m. s. 1 i texten