Sök i Ratio Lex

Med förslug till lag med vissa bestämmelser om sjöfynd

1918-01-18 · 19 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 17 av 19 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1918:54, Med förslug till lag med vissa bestämmelser om sjöfynd

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts nåd. proposition AV 54.

1

Nr 54.

Kungl. Maj.ts nådiga proposition till riksdagen med förslug till

lag med vissa bestämmelser om sjöfynd; given Stockholms

slott den 18 januari 1918.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå

riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag med vissa bestämmelser

om sjöfynd.

Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

GUSTAF.

Eliel Löfgren.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 47 höft. (Nr 54.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 54.

Förslag
till
Lag
med

vissa bestämmelser om sjöfynd.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Var som i saltsjön inom svensk skärgård eller vid svensk kust

eller i rikets segelbara insjöar, floder eller kanaler bärgar övergivet fartyg

eller skeppsvrak eller till fartyg börande redskap eller gods, evad

sådant upptages från botten eller anträffas flytande på vattnet eller drivet

å strand, vare skyldig att anmäla fyndet bos landsfiskal eller annan

polisman eller bos tulltjänsteman; och skall det åligga den, som mottagit

sådan anmälan, att därom ofördröjligen meddela distriktets tullförvaltning

underrättelse.

2 §.

Har fartyg under resa bärgat något, som i 1 § sägs, avlämne

befälhavaren det bärgade, jämte redogörelse för omständigheterna vid

bärgningen, till tullförvaltningen å den svenska ort, dit han först anländer.

Anlöpes ej svensk hamn, give befälhavaren, å den utländska ort ''

som han först anlöper, hos svensk konsul eller, där sådan ej finnes, hos

annan behörig myndighet bärgningen till känna och läte, för så vitt

det främmande landets lag ej annorledes stadgar, det bärgade å offentlig

auktion försäljas; insände ock till redaren redogörelse för omständigheterna

vid bärgningen samt redovise honom försäljningssumman.

Redaren åligge därefter att till närmaste tullförvaltning avlämna de insända

medlen jämte sagda redogörelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 54.

''5

3 §•

Tullförvaltning, som mottagit underrättelse om bärgning enligt vad

i 1 § eller 2 § första stycket sägs, vare skyldig att föranstalta om besiktningav

fyndet samt att därefter låta i allmänna tidningarna samt i de av lotsstyrelsen

utgivna Underrättelser för sjöfarande ävensom i tidning inom orten

införa kungörelse om bärgningen med föreläggande för ägaren till det

bärgade godset att anmäla sig bos tull förvaltningen inom nittio dagar

från kungörandet i allmänna tidningarna eller inom den längre tid, ej

överstigande ett år, från sagda kungörande, som generaltullstyrelsen kan

för särskilt fall finna skäligt bestämma.

Kan det bärgade godset ej vårdas utan fara för försämring,

skall det försäljas å offentlig auktion. De vid auktionen influtna medlen

skola nedsättas i riksbanken på sätt särskilt stadgas för att, efter utgången

av den i första stycket sagda tid, vederbörande tillhandahållas.

4 §•

Har kungörande skett och kommer ägaren inom förelagd tid samt

visar sin rätt, tage han sitt åter, mot det att han till bärgaren utbetalar

kostnaden för bärgningens kungörande och för fyndets vård samt bärgarlön,

vars belopp i händelse av tvist bestämmes av domstol.

Kommer ej ägaren, skall strandfynd, där ej fall som i 6 eller 7

§ avses är för handen, tillfalla kronan, efter avdrag av bärgarlön och

kostnad, som nyss är nämnd, men annat fynd skall tillfalla bärgaren.

5 §•

Hava, då bärgning skett enligt vad i 2 § andra stycket sägs, de

vid fyndets försäljning influtna medel avlämnats till tullförvaltning, varde

medlen nedsatta i riksbanken på sätt särskilt stadgas; och skola i fråga

om bärgningens kungörande och medlens tillhandahållande bestämmelserna

i 3 § första stycket samt 4 § gälla i tillämpliga delar.

6 §•

Finnes vid besiktning, som i 3 § omförmäles, sammanlagda kostnaden

för bärgningens kungörande samt för fyndets vård och försäljning

böra beräknas till så högt belopp, att efter gäldande av nämnda kostnad

skälig bärgarlön ej kan ur fyndet utgå, skall tullförvaltningen äga att,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 54.

utan kungörande av bärgningen, omedelbart efter besiktningen utlämna

fyndet till bärgaren.

7 §•

Överstiger fynds värde ej tio kronor, enligt intyg av landsfiskal

eller av tulltjänsteman, vilken generaltullstyrelsen bemyndigat att utfärda

sådant intyg, må, där tullförvaltningen ej finner särskild anledning

föreligga för fyndets behandling i annan ordning, tullförvaltningen, utan

vidare besiktning och utan kungörande av bärgningen, utlämna fyndet

till bärgaren.

8 §.

Underlåter bärgare att göra sådan anmälan, som i 1 § sägs, eller

underlåter befälhavare eller redare att, på sätt i 2 § är föreskrivet, tillkännagiva

vad bärgat blivit, eller förskingrar eller undandöljer befälhavare

eller redare något av de influtna medlen, straffes efter allmän lag.

Lämnar bärgare, befälhavare eller redare, i sviklig avsikt, oriktig

uppgift angående omständigheterna vid bärgningen, eller vidtager han,

i sådan avsikt, särskild åtgärd med det bärgade godset, eller underlåter

befälhavare eller redare att, i enlighet med vad i 2 § stadgas, avlämna

det bärgade eller därför influtna medel, dömes till böter från och med

fem till och med femhundra kronor, där ej gärningen efter allmän lag

bör beläggas med strängare straff.

I de fall, nu sagda äro, äge rätten förklara bärgarlön förverkad

eller nedsätta dess belopp under vad eljest varit skäligt.

« §•

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång

till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas efter allmänna

strafflagen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 maj 1918.

Genom denna lag upphäves lagen den 12 juni 1891, innefattande

vissa bestämmelser angående sjöfynd; dock skall i fråga om fynd, som

hos vederbörande myndighet angivits före den 1 maj 1918, sistnämnda

lag tillämpas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 54.

O

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott måndagen den 31 december 1917.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern EdÉN,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena HELLNER,

Statsråden: Petersson,

Schotte,

Petrén,

Branting,

Nilson,

Löfgren,

friherre PALMSTIERNA,

Rydén.

Efter o-emensam beredning med chefen för finansdepartementet anförde

chefen&för justitiedepartementet, statsrådet Löfgren:

»Lagen den 12 juni 1891, innefattande vissa bestämmelser angående

sjöfynd, återgiver, med någon jämkning i ordalagen, de stadganden,

som innefattades i 184 och 185 §§ av 1864 års sjölag. I första stycket

av 1 § i 1891 års lag betecknas såsom sjöfynd: övergivet fartyg,

skeppsvrak samt till fartyg hörande redskap och gods, som bärgas i

saltsjön inom svensk skärgård eller vid svensk kust eller i rikets segelbara

insjöar, floder eller kanaler, evad sådant upptages från botten

eller anträffas flytande på vattnet eller drivet å strand. Dylikt fynd

skall av bärgaren anmälas hos närmaste krono- eller tullbetjänt, och

denne har att ofördröjligen meddela distriktets tullkammare underrättelse

Lagen

den 12 juni

1891, innefattande

vissa

bestämmelser

angående

sjöfynd.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 54.

därom. Tullkammaren åligger enligt 2 § att om angivet fynd göra anmälan

lins Kungl. Maj:ts befallningshavande i länet. Därefter skall befallningshavanden

låta kungörelse om bärgningen införas tre gånger i allmänna tidningarna.

Inom ett år från sista kungörandet står det ägaren öppet

att anmäla sig. Kan lian då visa sin rätt till godset, äger han återtaga

detsamma mot att han till bärgaren utbetalar kostnaden för godsets

kungörande och vård samt den bärgarlön, som domstol kan pröva

skäligt att bestämma. Kommer ej ägaren, gälla olika regler allt efter

som fråga är om strandvrak eller om annat fynd. Strandvrak tillfaller

kronan, därvid dock bärgarlön samt kungörelse- och vårdnadskostnader

avdragas. Annat sjöfynd får bärgaren behålla.

denTjST Til1 bestämmelserna i 1891 års lag ansluta sig stadgandena i

lön!. kungl. kungörelsen den 13 november 1891 angående antecknande och

kungörande av märken och andra kännetecken å sjöfynd ävensom de i

§§ 121—128 av tullstadgan den 1 juli 1904 samt §§ 107—109 av

tjänstgöringsreglementet för tullverket den 14 december 1910 meddelade

föreskrifterna om strandvrak och bottenfynd ävensom om gods, anträffat

i öppen sjö.

Motion 1915. I en vid 1915 års riksdag inom andra kammaren väckt motion,

bär anförts huvudsakligen följande: Då fråga vore om sjöfynd av

ringa värde, kunde bärgarlönen — som plägade utgå med 60 procent

av auktionsvärdet — icke anses ens tillnärmelsevis motsvara

bärgarens möda och den fara, bärgningen kunde hava medfört; därtill

komme, att bärgaren för att åtkomma bärgarlönen måste underkasta

sig åtskilliga kostsamma och tidsödande formaliteter. Den i 1891 års

lag stadgade proceduren borde därför, beträffande fynd till värde ej

överstigande 50 kronor, förenklas därhän, att bärgaren finge fritt disponera

godset mot ställande av borgen för att ägaren av det funna

godset, om han komme inom stadgad tid, skulle erhålla godsets värde

i penningar.

Vidare borde kronan, då det gällde strandvrak vars värde ej överstege

50 kronor och vartill ägare ej anmälde sig, avstå sin rätt till förmån

för bärgaren, som i de flesta fall vore mindre bemedlad. Kronans

inkomst av ringare strandvrak vore ganska obetydlig, särskilt med hänsyn

till de med auktionerna förenade kostnader. Om förfarandet på

detta sätt förenklades, kunde ock åtskilligt skrivarbete för tullförvaltningarna

inbesparas.

Vid motionen var fogat ett av general tullstyrelsens revisionsbyrås

statistiska avdelning utfärdat intyg av innehåll, att kronans behållning

av strandvrak, vars värde för varje redovisad post icke överstigit 50

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.is nåd. proposition Nr 54.

kronor, utgjort under 1912 omkring 3,630 kronor samt under år 1913

omkring 4,315 kronor.

Lagutskottet har i sitt med anledning av motionen avgivna utlåtande

förklarat sig anse gällande bestämmelser om sjöfynd vara i

vissa avseenden mindre ändamålsenliga. Det omständliga förfaringssätt,

som 1891 års lag föreskreve, vore föga lämpligt i de fall, då det

bärgades värde vore ringa. Det vore ock antagligt, att i dylikt fall

lagens bestämmelser ej sällan utan vidare eftersattes. Lnderstundom

kunde det även vara gagnlöst att kungöra godset, då ägaren, om han

finge kännedom om kungörelsen, ej både någon nämnvärd fördel av

att göra sin rätt gällande. Det syntes därför, önskvärt, att lagen rnedgåve

ett enklare förfarande, när värdet av det bärgade godset vore så

ringa, att det nu stadgade förfaringssättet icke lämpligen borde ifrågakomma.

Var den antydda värdegränsen lämpligen borde sättas torde

ej kunna med säkerhet bedömas utan särskilda undersökningar; det av

motionärerna föreslagna beloppet av 50 kronor vore möjligen för högt.

Hade godset vid besiktning befunnits falla under en fastställd värdegräns,

borde det icke möta betänkligheter att, såsom i motionen föreslagits,

låta godset fritt disponeras av bärgaren. Enligt motionen skulle

i detta fall ägare till godset, då han anmälde sig, utfå godsets värde

med vissa avdrag. Måhända vore det ändamålsenligt att gå ännu ett

steg längre och — såsom i den norska lagen den 20 juli 1893 om strandning

och vrak — föreskriva, att bärgaren skulle erhålla fyndet med

full äganderätt, därest dess värde icke uppginge till vad som erfordrades

för gäldande av bärgarlön sedan omkostnaderna för det i lagen föreskrivna

förfarandet betalats. Något åsidosättande av ägarens berättigade

intresse skulle en dylik bestämmelse ej innebära, då det i sådant fall ej

kunde anses vara någon fördel för denne att få sitt åter.

Beträffande motionärernas förslag, att strandvrak, vartill ägare ej

anmält sig, skulle, då dess värde ej överstege 50 kronor, tillfalla bärgaren

och icke såsom enligt nuvarande bestämmelser kronan, funne utskottet

en revision i sålunda angiven riktning vara önskvärd. Ur synpunkten

av kronans intresse av inkomst torde enligt utskottets mening

någon anmärkning mot en dylik anordning icke kunna göras, då inkomsten

vore alltför obetydlig för att kunna anses av nämnvärd vikt

för statsverket. För bärgaren kunde det vara av värde att ej, såsom

nu ofta torde vara fallet, nödgas inropa godset å auktion för att tillförsäkra

sig någon fördel av bärgningen.

I enlighet med utskottets i berörda utlåtande gjorda hemställan,

har riksdagen i skrivelse den 19 maj 1915 anhållit, att Kungl. Maj:t

Lagutskottet

1915.

Riksdagens

skrivelse

den 19 mai

1915.

s. 8 Kontrollera mot PDF

Inkomna

utlåtanden

Departe
ments
chefen.

1 och 2 §§.

8 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 54.

täcktes efter verkställd utredning för riksdagen framlägga förslag till

sådan ändring av 1891 års lag, att dels det i lagen föreskrivna förfaringssättet

måtte beträffande sjöfynd av ringa värde förenklas, dels

och strandvrak av ringa värde måtte under vissa förutsättningar tillfalla

bärgaren.

över riksdagens ifrågavarande skrivelse hava infordrade utlåtanden

inkommit dels från generaltullstyrelsen, vid vars utlåtande fogats

yttranden från vederbörande tullförvaltningar, dels från kommerskollegium,

som tillika överlämnat yttranden från försäkringsaktiebolaget

Ocean samt Sveriges redareförening, dels och från Kungl. Maj:ts befällningshavande

i länen. Tillika har en skrivelse i ärendet ingivits av

svenska flottningschefsföreningen.

Kommerskollegium samt Kungl. Maj:ts befallningshavande ävensom

redareföreningen hava tillstyrkt åtgärder i det av riksdagen angivna

syftet. Däremot har försäkringsaktiebolaget Ocean uttalat sig mot

den föreslagna lagstiftningen. Flottningschefsföreningen har hemställt

om tillägg av viss bestämmelse angående flottgods.

Generaltullstyrelsen, som funnit stadganden i den av riksdagen

antydda riktning böra åvägabringas, har emellertid tillika förklarat sig

anse ett verkligt behov påkalla eu omgestaltning, även i andra avseenden,

av bestämmelserna i 1891 års lag. De av styrelsen föreslagna

ändringarna innefattas i ett av styrelsen utarbetat, vid dess utlåtande

fogat förslag till ny lag i ämnet. De särskilda stadgandena i styrelsens

lagförslag komma att i det följande närmare beröras.

Lika med riksdagen och de i ärendet hörda myndigheterna anser

även jag, att gällande bestämmelser om sjöfynd böra omarbetas i den

riktning, som i riksdagens förevarande skrivelse angivits. Emellertid

torde även vissa av de ändringar i övrigt, vilka av generaltullstyrelsen

föreslagits, vara av beskaffenhet att böra i detta sammanhang genomföras.

Då därav föranledas ändringar i båda de paragrafer, av vilka

den nuvarande lagen består, och därutöver vissa tillägg till de nuvarande

bestämmelserna, synes det vara lämpligast, att eu helt ny författning

i ämnet utfärdas; och har jag förty låtit inom justitiedepartementet

upprätta förslag till lag med vissa bestämmelser om sjöfynd. För

de särskilda bestämmelserna i detta förslag anhåller jag att nu få redogöra.

Generaltullstyrelsen har hemställt, att med hänsyn till kronans

eventuella äganderätt till strandvrak och i enlighet med en praxis, som

utbildat sig inom tullverkets förvaltning, såsom strandvrak, i styrelsens

lagförslag benämnt strandfynd, skulle anses varje fynd av den i lagen

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts nåd. ''proposition Nr 54.

avsedda beskaffenhet, som anträffades drivet å strand eller flytande på

vattnet i saltsjön inom svenskt territorialvatten eller i rikets segelbara

insjöar, floder''eller kanaler; varemot med uttrycket fynd i öppen sjö

skulle förstås endast gods, som bärgats inom internationellt vatten.

Till genomförande av eu så väsentlig förändring i de grunder,

varpå den ifrågavarande lagstiftningen vilar, torde emellertid enligt min

mening tillräckliga skäl icke föreligga; och har alltså styrelsens berörda

hemställan icke föranlett någon åtgärd.

Förslagets 1 och 2 §§ motsvara gällande lags 1 §, med uteslutande

av ansvarsbestämmelserna, vilka förts till 8 § av förslaget, och med

vidtagande av vissa jämkningar i övrigt. Angående den ändring, som

gjorts i fråga om myndighet till vilken redare skall avlämna influtna

auktionsmedel, får jag hänvisa till redogörelsen för 3 § i förslaget.

Så väl generaltullstyrelsen och kommerskollegium som ett flertal

av Kungl. Maj:ts befallningshavande hava hemställt, att Kungl. Maj:ts

befallningshavandes befattning med ärenden angående sjöfynd måtte

upphöra och hithörande göromål uppdragas åt vederbörande tullförvaltningar.

En sådan anordning synes mig leda till ett enklare och snabbare

förfarande, vadan densamma upptagits i departementsförslaget.

I fråga om kungörande av sjöfynd har generaltullstyrelsen föreslagit,

att kungörelse skall införas jämväl i den av lotsstyrelsen enligt

dess instruktion utgivna veckoskriften Underrättelser för sjöfarande,

varjämte flottningschefsföreningen hemställt, att kungörande av fynd

skall ske även i någon ortstidning. Dessa framställningar har jag funnit

böra beaktas. Tillika har jag ansett, att ej flera än en kungörelse må

i varje särskilt fall erfordras; eu dylik inskränkning i kungörelsernas

antal har vidtagits i åtskilliga nyare författningar.

Kungl. Majits befallningshavande i Ålvsborgs län har framhållit,

hurusom stadgandet i 2 § av 1891 års lag om eu inställelsetid av ett

år för ägare till bärgat gods motsvarade ett äldre primitivt kommunikationsväsen;

vid den utveckling, samfärdselmedlen numera vunnit, borde

nämnda tid utan olägenhet kunna förkortas. Jämväl kommerskollegium

och generaltullstyrelsen hava tillstyrkt en förkortning av sagda inställelsetid.

Även jag anser eu dylik förkortning lämpligen kunna ske; i enlighet

med styrelsens hemställan har i departementsförslaget upptagits en

inställelsetid av nittio dagar från kungörandet i allmänna tidningarna,

vilken tid dock kan för särskilt fall av styrelsen utsträckas intill ett år.

Departementsförslagets 4 § återgiver motsvarande bestämmelser i

nuvarande 2 §, därvid emellertid beträffande rätten till strandfynd hänvisning

skett till 6 och 7 §§ i departementsförslaget.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 47 höft. (Nr 54.)

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj. ts nåd. proposition Nr 54.

I 5 § hava bestämmelser meddelats för det i förslagets 2 § andra

stycket avsedda fall, att medel, som influtit för gods bärgat under fartygs

resa, av redaren avlämnats till vederbörande tullförvaltning.

Jag övergår nu till de bestämmelser i förslaget, vilka närmast

hänföra sig till riksdagens ifrågavarande framställning. Kommerskollegium

och Kungl. Maj:ts befallningshavande hava tillstyrkt, att, på sätt

nksdagen hemställt, strandvrak av ringa värde måtte tillfalla bärgaren

samt att det i 1891 års lag föreskrivna förfaringssättet måtte beträffande

sjöfynd av ringa värde förenklas.

o Motionärernas förslag, att bärgare skulle mot borgen tilläggas rätt

att få disponera funnet gods, har av åtskilliga av de genom generaltullstyielsen

hörda tullförvaltningarna ansetts vara ur praktisk synpunkt

olämpligt, om icke outförbar^ till följd varav detta förslag blivit av

dessa förvaltningar liksom ock av styrelsen avstyrkt.

Styrelsen ^ har däremot, såsom nyss antytts, förordat en bestämmelse

av innehåll, att fynd, vars värde vid besiktning finnes uppgå till

högst trettio kronor, må kunna, för så vitt beräknade kostnader för

bärgningens kungörande samt fyndets vård och försäljning prövas av

vederbörande tullförvaltning komma att uppgå till sammanlagt så högt

belopp, att skälig bärgarlön ej skulle kunna av fyndet uttagas, utan kungörande

av bärgningen och ändå att det bärgade är hänförligt till

strandfynd, till bärgaren utlämnas med full äganderätt mot gäldande av

kostnaderna för fyndets vård och besiktning. Vidare har styrelsen föreslagit,

att, där värdet av fynd uppgår till högst tio kronor, enligt''

intyg, avgivet av behörig krono- eller tullbetjäning i befälsgrad i

samband med den underrättelse om fyndet, som bärgaren är skyldig

att avgiva, fyndet må, där tullförvaltningen ej finner grundad anledning

föreligga för dess behandling i eljest stadgad ordning, av tullförvaltningen,

utan särskild besiktning eller kungörelse, till bärgaren utlämnas

med full äganderätt.

Styrelsens förslag i dessa delar ansluter sig i viss mån till

vad som stadgas i §§ 7 och 12 av den av lagutskottet omförmälda

norska lagen den 20 juli 1893 om strandning och vrak samt i §§ 10

och 14 av den danska strandningslagen den 10 april 1895.

Då de av styrelsen föreslagna bestämmelserna synas vara ändamålsenliga

och ägnade att tillgodose de av riksdagen i ämnet uttalade önskemålen,

har jag låtit i departemeutsförslaget införa föreskrifter i sådan

riktning. Därvid har emellertid beträffande det första av styrelsen belörda

fallet någon särskild värdegräns, motsvarande den av styrelsen

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 54.

förordade vid trettio kronor, ansetts icke böra fastställas; departementsförslaget

överensstämmer härutinnan med nyssnämnda norska lag.

Något undantag från de allmänna bestämmelserna om tullavgift

för utifrån införda varor är icke för närvarande gällande beträffande

sjöfynd, utan äro särskilda föreskrifter om sådan avgifts utgörande,

vad sjöfynd angår, givna i tullstadgan §§ 127 och 128 samt i tjänstgöringsreglementet

för tullverket § 108. Styrelsen har nu i anslutning

till vad som gäller enligt sagda norska lag föreslagit, att sjöfynd, vars

värde uppgår till högst tio kronor och som, enligt vad nyss är sagt,

till bärgaren utlämnas utan särskild besiktning eller kungörelse, skall

vara fritt från tullavgift. En bestämmelse i denna riktning synes mig

lämpligen böra meddelas, men torde densamma hava sin plats i tulltaxeförordningen.

Förslag till ändring av förordningen i denna riktning

är under utarbetande i finansdepartementet.

I 1 § av 1891 års lag hava bestämmelser meddelats om ansvar

och annan påföljd för förseelse, som där avses. Dessa bestämmelser

fingo sin nuvarande lydelse genom lagen den 13 december 1912, de

då vidtagna ändringarna sammanhängde med de ändringar, som

samtidigt gjordes i nionde kapitlet sjölagen, och särskilt med införandet

i 225 § av de i nuvarande sista stycket av paragrafen upptagna

stadganden om påföljd för den, som under deltagande i bärgning

gör sig skyldig till stöld eller snatteri eller till undandöljande av bärgat

gods eller annan sviklig handling.

Generaltullstyrelsen har nu föreslagit, att vad i 1891 års lag

sålunda stadgas skall gälla även då bärgare, befälhavare eller redare i

bedrägligt syfte lämnar oriktig uppgift om förhållandena vid bärgningen.

Vidare har styrelsen funnit särskilda bestämmelser erforderliga

till förekommande av ett illojalt utnyttjande av de av styrelsen föreslagna,

i 6 och 7 §§ av departementsförslaget upptagna specialföreskrifterna

angående strandfynd av ringa värde. Den uppfattning, som

styrelsen härutinnan gör gällande, framträdde redan vid 18o0—51 års

riksdag, då i en motion hade föreslagits, att sjöfynd under tio riksdalers

värde skulle tillfalla bärgaren. Motionen avslogs på hemställan

av vederbörande utskott; i sitt utlåtande över förslaget anförde utskottet,

att ehuru det sällan torde inträffa, att ägare till strandat

gods av så ringa värde anmälde sig för att återfå detsamma, utskottet

likväl funne det betänkligt att i lag stadga rättighet för bärgaren att

behålla godset. Ett dylikt stadgande skulle enligt utskottets meningkunna

föranleda därtill, att den eller de, som bärgat gods av högre

värde, fördelade detsamma i smärre partier, vart och ett i värde under
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj-.ts nåd. proposition Nr 54.

stigande 10 riksdaler, som de uppgåve sig hava bärgat vid särskilda

Olif allen; bevisning om annat förhållande vore svår att åstadkomma,

då vid bärgningstill fallen andra personer än bärgaren sällan vore

tillstädes.

Lagutskottet vid 1915 års riksdag erinrade om detta yttrande

men ansåg de däri uttalade betänkligheterna ej kunna tillmätas avgörande

betydelse, helst som den besiktning och värdering av det bärgade, som

skulle av myndighet verkställas, kunde sammanbindas med någon lämplig

summarisk undersökning om bärgningens förlopp.

Den tankegång, som kom till uttryck i berörda utskottsutlåtande

vid 1850 51 års riksdag, har upptagits av försäkringsaktiebolaget Ocean i

dess förutnämnda skrivelse. Bolaget har anfört, att mängden och värdet av

det virke, °som dreves å land vid västkusten, ofta vore synnerligen avsevärda,

Då fartygs däckslast av trävaror spolades över bord, kunde högst

betydande virkesmassor bärgas. Därvid tillginge vanligen så, att ett

stort antal personer uppsamlade vrakgodset och toge detsamma, uppdelat

i många små partier, till olika ställen på skären och utefter kusten.

Om bestämmelser av nu ifrågavarande innehåll meddelades, läge det

nära till hands att göra den uppdelning, som erfordrades för att varje

särskild bärgares andel skulle vid värdering finnas understiga det fastställda

värdet, även om hela det bärgade partiet vore värt tusentals

kronor.

Med anledning av liknande farhågor, som framförts i åtskilliga

av de av tull förvaltningarna avgivna yttrandena, har generaltullstyrelsen

i sitt förslag _ infört ett stadgande därom, att, då vid värdering

av fynd eller eljest av å fyndet förefintliga märken eller av

andra omständigheter uppenbarligen framgår, att fyndet tillhör samma

ägare eller gått förlorat vid samma sjöolycka som annat samtidigt eller

under närmaste tiden därförut bärgat och hos tullförvaltningen anmält

sjöfynd av likartad beskaffenhet, fyndet skall behandlas med hänsyn till

sammanlagda värdet av de sålunda gjorda fynden. Vidare har styrelsen

med hänsyn till de av styrelsen föreslagna bestämmelserna om sjöfynd

av ringa värde hemställt, att en föreskrift måtte meddelas av

innehåll, att den, som i syfte att få fynd behandlat enligt omförmälda

bestämmelser uppsåtligen lämnade oriktig uppgift eller i sagda syfte

vid toge särskild åtgärd med fyndet, skulle hava förverkat bärgarlön,

där sådan eljest skolat till honom utgå, varjämte han skulle straffas

efter allmän lag.

Åven enligt min mening lärer det, vid genomförande av de nya

stadgandena angående sjöfynd av ringa värde, med skäl kunna be
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 54.

faras, att mindre nogräknade bärgare företaga sig att uppdela större

fynd i småposter, som var för sig falla nedom den fastställda värdegränsen.

Emellertid synes den omständigheten, att flera anmälda sjöfynd

finnas tillhöra samma ägare eller hava gått förlorade vid samma

sjöolycka, icke i och för sig böra utesluta tillämpningen av nyssnämnda

stadganden. Däremot torde, i enlighet med vad styrelsen hemställt,

särskilda ansvarsbestämmelser böra meddelas till förebyggande av missbruk

i nu ifrågavarande avseende. Dessa bestämmelser torde böra gälla

för varje fall, då bärgare, befälhavare eller redare i sviklig avsikt lämnar

oriktig uppgift angående omständigheterna vid bärgning eller vidtager

särskild åtgärd med bärgat gods. Med en sådan avfattning komma

ansvarsbestämmelserna att bliva verksamma icke blott i de nu närmast

avsedda fall, då fråga kan vara om tillämpning av föreskrifterna i 6

eller 7 §, utan även eljest då bärgare, befälhavare eller redare svikligen

lämnar oriktig uppgift om förhållandena vid bärgningen, exempelvis då

någon, som bärgat gods drivet å strand, uppgiver, att han anträffat

detsamma flytande på vattnet.

Förevarande 8 § av förslaget upptager, förutom bestämmelser motsvarande

de förutnämnda i 1 § av 1891 års lag meddelade, tillika stadganden

om ansvar för sådant sviklig^ förfarande, som jag nyss angivit.

Därvid har emellertid iakttagits, att för samtliga de i den föreslagna

paragrafen upptagna fäll föreskriften om förverkande eller nedsättning

av bärgarlön avfattats i överensstämmelse med stadgandet i sista stycket

av den förutnämnda 225 § sjölagen.

Slutligen torde jag få redogöra för flottningschefsföreningens förut

omförmälda skrivelse. Föreningen har däri anfört bland annat, att

vid Sveriges kuster årligen förolyckades stora mängder med inregistrerat

märke försett flottgods. Detta bleve vid tillvaratagandet behandlat

enligt 1891 års lag, ehuru enligt föreningens mening lagen

icke vore tillämplig å sådant gods. Sannolikt vore, att trots en

allt mera utvecklad flottningsteknik denna betydliga kvantitet komme

att ökas. Nu vore emellertid, enligt vad erfarenheten givit vid

handen, många olägenheter förenade med tillvaratagandet av virkesägarens

anspråk på återfående av sin tillhörighet, vare sig dessa anspråk

bevakades av honom själv eller av vederbörande flottningsförening; och

på grund därav uppstode stora förluster. Då de av riksdagen begärda

ändringarna syntes ytterligare försvåra virkesägarnas ställning, finge

föreningen hemställa, att lagen måtte förses med det tillägg, att densamma

icke omfattade flottgods, som bure hos flottningsförening inregistrerat

märke. Till fullständigande av ifrågavarande lag torde lämpligen böra

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 54.

meddelas ytterligare bestämmelser, vilka eventuellt även kunde tänkas

inrymda i den nya flottningslagstiftning, vartill förslag vore under utarbetande.

Lämpligen torde genom dylika bestämmelser landets kuster

kunna indelas i olika distrikt, och borde inom vart och ett av dessa viss

flottningsförening vara berättigad att tillvarataga löskommet flottgods, varvid

eventuellt bärgare skulle ersättas av föreningen enligt officiellt fastställd taxa.

Att nu utan vidare undantaga från ifrågavarande lags tillämpning

sådant flottgods, som bär hos flottningsförening inregistrerat märke,

torde näppeligen låta sig göra. Vad föreningen i ämnet anfört synes

emellertid vara förtjänt av beaktande och skall uppmärksammas i samband

med det för närvarande inom justitiedepartementet pågående arbetet

med en allmän revision av flottningslagstiftningen.»

Föredraganden uppläste därefter ifrågavarande lagförslag, av den

lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar, samt hemställde, att för det

i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål lagrådets utlåtande över

förslaget måtte genom utdrag av protokollet inhämtas.

Till denna hemställan, som biträddes av statsrådets

övriga ledamöter, täcktes Hans Makt Konungen

lämna bifall.

Ur protokollet:

Israel Myrberg.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 54.

15

Bilaga.

Förslag

till

Lag

med vissa bestämmelser om sjöfynd.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Var som i saltsjön inom svensk skärgård eller vid svensk kust

eller i rikets segelbara insjöar, floder eller kanaler bärgar övergivet fartyg

eller skeppsvrak eller till fartyg börande redskap eller gods, evad

sådant upptages från botten eller anträffas flytande på vattnet eller drivet

å strand, vare skyldig att anmäla fyndet hos landsfiskal eller annan

polisman eller hos tulltjänsteman; och skall det åligga den, som mottagit

sådan anmälan, att därom ofördröjligen meddela distriktets tullförvaltning

underrättelse.

2 §■

Har fartyg under resa bärgat något, som i 1 § sägs, avlämne

befälhavaren det bärgade, jämte redogörelse för omständigheterna vid

bärgningen, till tullfprvaltningen å den svenska ort, dit han först anländer.

Anlöpes ej svensk hamn, give befälhavaren, å den utländska ort

som han först anlöper, hos svensk konsul eller, där sådan ej finnes, hos

annan behörig myndighet bärgningen till känna och läte, för så vitt

det främmande landets lag ej annorledes stadgar, det bärgade å offentlig

auktion försäljas; insände ock till redaren redogörelse för omständigheterna

vid bärgningen samt redovise honom försäljningssumman.

Redaren åligge därefter att till närmaste tullförvaltning avlämna de insända

medlen jämte sagda redogörelse.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kung/. Maj:ts nåd. proposition Nr 54.

3 §•

Tullförvaltning, som mottagit underrättelse om bärgning enligt vad

i 1 § eller 2 § första stycket sägs, vare skyldig att föranstalta om besiktningav

fyndet samt att därefter låta i allmänna tidningarna samt i de av lotsstyrelsen

utgivna Underrättelser för sjöfarande ävensom i tidning inom orten

införa kungörelse om bärgningen med föreläggande för ägaren till det

bärgade godset att anmäla sig hos tullförvaltningen inom nittio dagar

från kungörandet i allmänna tidningarna eller inom den längre tid, ej

överstigande ett år, från sagda kungörande, som generaltullstyrelsen kan

för särskilt fall finna skäligt bestämma.

Kan det bärgade godset ej vårdas utan fara för försämring,

skall det försäljas å offentlig auktion. De vid auktionen influtna medlen

skola nedsättas i riksbanken på sätt särskilt stadgas för att, efter utgången

av den i första stycket sagda tid, vederbörande tillhandahållas.

4 §•

Har kungörande skett och kommer ägaren inom förelagd tid samt

visar sin rätt, tage han sitt åter, mot det att han till bärgaren utbetalar

kostnaden för bärgningens kungörande och för fyndets vård samt bärgarlön,

vars belopp i händelse av tvist bestämmes av domstol.

Kommer ej ägaren, skall strandfynd, där ej fall som i 6 eller 7

§ avses är för handen, tillfalla kronan, efter avdrag av bärgarlön och

kostnad, som nyss är nämnd, men annat fynd skall tillfalla bärgaren.

5 §.

Hava, då bärgning skett enligt vad i 2 § andra stycket sägs, de

vid fyndets försäljning influtna medel avlämnats till tullförvaltning, varde

medlen nedsatta i riksbanken på sätt särskilt stadgas; och skola ifråga

om bärgningens kungörande och medlens tillhandahållande bestämmelserna

i 3 § första stycket samt 4 § gälla i tillämpliga delar.

6 §■

Finnes vid besiktning, som i 3 § omförmäles, sammanlagda kostnaden

för bärgningens kungörande samt för fyndets vård och försäljning

böra beräknas till så högt belopp, att efter gäldande av nämnda kostnad

skälig bärgarlön ej kan ur fyndet utgå, skall tull förvaltningen äga att,

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 54.

utan kungörande av bärgningen, omedelbart efter besiktningen utlämna

fyndet till bärgaren.

7 §•

Överstiger fynds värde ej tio kronor, enligt intyg av landsfiskal

eller av tulltjänsteman, vilken generaltullstyrelsen bemyndigat att utfärda

sådant intyg, må, där tullförvaltningen ej finner särskild anledning

föreligga för fyndets behandling i annan ordning, tullförvaltningen, utan

vidare besiktning och utan kungörande av bärgningen, utlämna fyndet

till bärgaren.

8 §•

Underlåter bärgare att göra sådan anmälan, som i 1 § sägs, eller

underlåter befälhavare eller redare att, på sätt i 2 § är föreskrivet, tillkännagiva

vad bärgat blivit eller avlämna det bärgade eller därför influtna

medel, eller förskingrar eller undandöljer befälhavare eller redare

något av de influtna medlen, straffes efter allmän lag.

Lämnar bärgare, befälhavare eller redare, i sviklig avsikt, oriktig

uppgift angående omständigheterna vid bärgningen, eller vidtager han,

i sådan avsikt, särskild åtgärd med det bärgade godset, dömes till böter

från och med fem till och med femhundra kronor, där ej gärningen

efter allmän lag bör beläggas med strängare straff.

I de fall, nu sagda äro, äge rätten förklara bärgarlön förverkad

eller nedsätta dess belopp under vad eljest varit skäligt.

9 §•

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång

till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas efter allmänna

strafflagen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 maj 1918.

Genom denna lag upphäves lagen den 12 juni 1891, innefattande

vissa bestämmelser angående sjöfynd; dock skall i fråga om fynd, som

hos vederbörande myndighet angivits före den 1 maj 1918, sistnämnda

lag tillämpas.

Bihang till riksdagms protokoll 1918. 1 samt. 47 höft. (Nr 54.)

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 54.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd fredagen

den 18 januari 1918.

Närvarande:

Justitieråden Gallstrand,

von Seth,

Wedberg,

Regeringsrådet Planting-Gyllenbåga.

Enligt lagrådet tillhandakommit utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

31 december 1917, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas

över upprättat förslag till lag med vissa bestämmelser om sjöfynd.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet

av chefen för justitiedepartementets lagavdelning Hjalmar Himmelstrand.

Lagrådet lämnade förslaget utan annan anmärkning än att, enär

den i 8 § första stycket omförmälda underlåtenhet att avlämna det

bärgade eller därför influtna medel svårligen kunde anses falla under

något straffbud i allmän lag, den i lagrummet förekommande straffhänvisningen

icke borde omfatta ifrågavarande underlåtenhet, utan straff

för densamma borde utsättas, såsom i andra stycket av paragrafen skett

beträffande där omhandlade förseelser.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj .in nåd. proposition Nr 54.

19

Utdrag ar protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

fredagen den 18 januari 1918.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern EdéN,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena HELLNER,

Statsråden: Petersson.

SCHOTTE,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren anmälde, efter

gemensam beredning med chefen för finansdepartementet, lagrådets denna

dag avgivna utlåtande över det den 31 december 1917 till lagrådet remitterade

förslaget till lag med vissa bestämmelser om sjöfynd.

Föredraganden redogjorde för utlåtandets innehåll samt förmälde,

att han låtit i förslaget vidtaga den ändring, om vilken lagrådet hemställt.

Därefter uppläste föredraganden det sålunda omarbetade förslaget

samt hemställde, att detsamma måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom

proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna

bifall; och skulle till riksdagen avlåtas proposition av

den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Henry Lindberg.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1918:82 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med vissa bestämmelser om sjöfynd ävensom en i ämnet väckt motion. a1 i texten
  2. LU 1918:27 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med vissa bestämmelser om sjöfynd ävensom en i ämnet väckt motion. s. 1 i texten