Med förslag till dels förordning om ändrad lydelse av 5, 12 och 23 §§ i stadgan om skjutsväsendet den 22 juni 1911, dels förordning med vissa tillfälliga bestämmelser i fråga om skjutsväsendet
1919-02-25 · 25 sidor, varav 25 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 25 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1919:159, Med förslag till dels förordning om ändrad lydelse av 5, 12 och 23 §§ i stadgan om skjutsväsendet den 22 juni 1911, dels förordning med vissa tillfälliga bestämmelser i fråga om skjutsväsendet
Dokumentets text
Kungl. Maj ds proposition Nr 159.
1
Nr 159.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till dels förordning
om ändrad lydelse av 5, 12 och 23 §§ i stadgan
om skjutsväsendet den 22 juni 1911, dels förordning
med vissa tillfälliga bestämmelser i fråga om skjutsväsendet;
given Stockholms slott den 25 februari 1919.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till
dels förordning om ändrad lydelse av 5, 12 och 23 §§ i stadgan
om skjutsväsendet den 22 juni 1911,
dels ock förordning med vissa tillfälliga bestämmelser i fråga om
skjutsväsendet.
De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.
GUSTAF.
Alfred Petersson.
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 136 höft. (Nr 159.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.
Bilaga 1.
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av 5, 12 och 23 §§ i stadgan om skjuts
väsendet
den 22 juni 1911.
Härigenom förordnas, att 5, 12 och 23 §§ i stadgan om skjutsväsendet
den 22 juni 1911 skola erhålla följande ändrade lydelse:
5 §•
För resandes — — — — — — — — — — därefter lämpas.
Skjutsdygnet räknas från klockan sex förmiddagen det ena dygnet
till samma tid det andra.
Om tiden — — — — — — — — — — skjutsanstalten utgått.
År skjuts------------tillhandahållas.
Om olika — — — — — — — — — — — — — bestämmer.
Jämte farkost — — — — — — — — — — — — befordras.
Om skjuts----------— stadgas i 63 §.
12 §.
Maximibeloppet av lega, som i allmänhet må uppbäras för skjuts
efter häst, fastställes för varje stad, som ej hör till landsting, samt i
övrigt för varje län eller, där län är fördelat i särskilda landstingsområden,
varje sådant område av Konungen på förslag av vederbörande
stadsfullmäktige eller landsting samt Konungens befallningshavande.
Beloppet kan sättas olika för olika delar av samma län samt för olika
tider av dygnet.
23 §.
Åkdon må ej, med mindre entreprenören det medgiver, belastas med
större tyngd av resande och resgods än, vid färd efter en häst, ett
-
3
Kungl. Maj ds proposition Nr 159.
hundrasextio eller, där skjutsaren ej å åkdonet färdas, tvåhundrafyrtio
kilogram och vid färd efter två hästar fyrahundra eller, där skjutsaren
ej å åkdonet färdas, fyrahundraåttio kilogram. Utgör resgods, som å
åkdonet medföres, ej mer än tio kilogram för varje häst, varde det
gods härvid ej beräknat.
Därest tyngden av resande och resgods överstiger, vid färd efter
en häst, etthundratrettio eller, där skjutsaren ej färdas å åkdonet, tvåhundratio
kilogram samt vid färd efter två hästar trehundrafyrtio eller,
om skjutsaren ej färdas å åkdonet, fyrahundratjugo kilogram, förhöjes
skjutslegan med femtio procent.
Person, som fyllt tolv år, anses motsvara åttio samt barn under
tolv år fyrtio kilograms vikt.
På häst —----------femton kilogram.
Denna förordning träder i kraft den 1 maj 1919:
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.
Bilaga 2.
Förslag
till
förordning med vissa tillfälliga bestämmelser i fråga om skjutsväseudet.
1 §•
Utan hinder av vad 5 § i stadgan om skjutsväsendet den 22 juni
1911 innehåller i fråga om grunderna för bestämmande av det antal
hästar, som för varje dygn skall tillhandahållas vid skjutsanstalt, äger
länsstyrelse, därest så finnes erforderligt för att underlätta åstadkommande
av entreprenad vid skjutsanstalten för år 1920, att vid fastställande
av entreprenadvillkoren bestämma ett lägre hästantal än som
svarar mot skjutsåtgången vid anstalten.
2 §•
Beträffande entreprenadkontrakt, som blivit ingånget före utgången
av år 1917, äger länsstyrelse, etter av vederbörande entreprenör därom
gjord framställning, att, därest fullgörande av kontraktets bestämmelser
i fråga om tillhandahållande av visst hästantal skulle medföra synnerligen
stora svårigheter för entreprenören, för tiden intill utgången av
år 1920 medgiva nedsättning av nämnda hästantal under vad som må
svara mot skjutsåtgången vid skjutsanstalten.
3 §•
Under tiden intill utgången av år 1920 må läkare, veterinär eller
barnmorska för sjukresa samt landsfogde, landsfiskal eller länspolis för
resa i polisärende, därest resan är av så angelägen och brådskande natur,
att den ej tål uppskov, använda vid skjutsanstalt av annan resande beställd,
ännu icke utgången skjuts. Likaså må under nämnda tid för
5
Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.
sjuk persons forslande till läkare eller sjukvårdsanstalt, därest sådana
omständigheter föreligga, att resan ej tål uppskov, användas för annan
bestämd skjuts.
Vid påkallande av sådan med företrädesrätt utgående skjuts skall
genom anteckning i dagboken eller på annat sätt redogörelse lämnas för
de omständigheter, som betinga skjutsens utgående med företrädesrätt.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen,
enligt därå meddelad uppgift, utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
6
Kungl Maj:ts proposition Nr 159.
Riksdagens
skrivelse nr
93 år 1918.
Utdrag av protokollet över jordbruksfonden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 25
februari 1919.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Edén,
Statsråden: Petersson,
SCHOTTE,
Petrén,
Nilson,
Löfgren,
friherre Palmstierna,
Rydén,
Undén,
Thorsson.
Departementschefen statsrådet Petersson anförde:
I skrivelse den 6 april 1918, nr 93, har riksdagen anhållit, att
Kungl. Magt måtte låta utreda, i vad mån ändringar i gällande stadga
om skjutsväsendet i de uti en inom riksdagen väckt motion angivna
avseenden kunde anses erforderliga, ävensom för riksdagen framlägga
det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Riksdagens ifrågavarande skrivelse är av följande lydelse:
»I en inom riksdagen väckt motion har framställning gjorts angående ändring
av stadgan om skjutsväsendet den 22 juni 1911 därhän, att skjutsdygnet (§ 5)
räknas från klockan 6 f. m. till samma tid nästa dag, att legan för skjuts, som till
sin huvudsakliga del faller inom tiden 6 e. m.—6 f. m., höjes med 50 procent, att
åkdon (§ 23) icke må, med mindre entreprenör det medgiver, belastas med större
7
Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.
tyngd av resande och resgods än 120 kilogram, att för överskjutande resgodsvikt
får uttagas Va maximilega för varje påbörjat 40-tal kilogram, samt slutligen att
vid svårt väglag (§ 28) resande icke kan fordra skyndsammare fortkomst än 1 Va
timme på milen.
Till stöd för motionen har anförts följande:
Tid de under föregående år förrättade skjutsentreprenadauktionerna för
perioden 1919—1923 har det i flera län visat sig möta stora svårigheter att erhålla
rimliga entreprenadanbud. Härtill har med säkerhet, utom rådande svåra och oberäkneliga
tidsförhållanden, nedslående erfarenheter för skjutsentreprenörerna vid
tillämpningen av vissa bestämmelser i den sedan år 1914 gällande nya skjutsstadgan
bidragit.
Sålunda måste stadgandet i § 5, att skjutsdygnet räknas från klockan 6 e. m.
det ena dygnet till samma tid det andra, anses synnerligen betungande. Det förekommer
ofta vid skjutsstationerna, att, sedan under dagens lopp det bestämda antalet
skjutsar utgjorts, nya skjutsar efter klockan 6 e. m. påkallats, vilka skjutsar på
grund av stadgans bestämmelser inom kort frist måste utgöras, trots att hästarna
fcke kunnat beredas nödig vila. Åtskilliga utvägar kunna tänkas för att råda bot
på ifrågavarande missförhållande, som mången gång måste rubriceras under djurplågeri.
Enklast torde vara att bestämma skjutsdygnets början till klockan 6 f. in.
Då det emellertid kan tänkas, att härigenom svårigheter kunna uppstå för verkligt
angelägna resor under dygnets senare del, torde böra stadgas, att exempelvis tjänstemän,
läkare m. fl. må inom viss tid erhålla skjuts, även om fastställt antal hästar
utgått. Rimligt synes vara, att skjuts, som till sin huvudsakliga del faller inom
tiden 6 e. in.—6 f. in., betalas med något förhöjd lega. Härigenom skulle nattliga
nöjesresor till och från dansbanor o. d. i betydande grad inskränkas. Skjutsstadgans
begrepp ''resande’ är nämligen synnerligen tänjbart.
Ett annat stadgande, som också kan föranleda till djurplågeri, är bestämmelsen
i § 23 angående åkdons belastning vid skjuts efter en häst jämförd med
den i § 28 föreskrivna skjutstiden. Att på 3 timmar och 8 minuter fordra transport
av cirka 240 kilogram 25 kilometer med en häst, i vilket väglag som helst, år
°bi ^gtpjelastningsbestämmelserna för åkdon i § 23 synas ävenledes vara alltför stränga.
Denna paragraf fastslår, utan angivande av åkdonets art, att åkdon får belastas
med en tyngd, skjutskarlen oberäknad, av 160 kilogram. I ett tvåhjuligt åkdon
(gigg e. d.) kunna alltså utom skjutsaren 2 personer fordra att få åka, om den
ene nöjer sig med att sitta i den andres knä. Dylik belastning tål emellertid en
gigg icke vid utan att taga skada.
Dessutom torde kunna sägas, att en avgiftsfri befordran av intill 80 kilogram
resgods är vill dryg. Då järnvägarna medgiva en frivikt av 25 kilogram utom
handbagage, synes viktgränsen böra sättas vid 40 kilogram.
Utan att fatta någon bestämd ställning till de i motionen framlagda spörsmålen
i och för sig, synes det riksdagen dock, att de angivna bestämmelserna i
skjutsstadgan kunna verka onödigt betungande lör skjutsentreprenörerna samt att
det därför kan vara önskvärt, att dessa bestämmelser ändras uti i motionen angiven
riktning. En höjning med 50 procent av legan för skjuts, som till sin huvudsakliga
del infäller under natten, kan dock synas alltför stor. Enligt riksdagens förmenande
kan ifrågasättas, huruvida icke den nu tillämpade principen, att åkdons belastning
Framställning
från
länsstyrelsen
i Jämtlands
län.
Framställning
från
Sveriges
skjutsentreprenörers
riksförbund.
8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.
beräknas efter den sammanlagda tyngden av resande och resgods, borde frångås
i-.0 t.!.. e^ endast bestämmas den vikt av resgods, som varje resande må utan
förhöjning av legan medföra. Riksdagen vill jämväl framhålla, att betalning
tor överskjutande resgodsövervikt bör beräknas efter högre vikt än i motionen
föreslagits.»
Med anledning härav anbefalldes överståtliållarämbetet och samtliga
länsstyrelser _ att efter vederbörande landstings och stadsfullmäktiges
börande avgiva utlåtanden i ärendet.
Till länsstyielserna har vidare för avgivande av utlåtande remitterats
eu av länsstyrelsen i Jämtlands län den 30 mars 1918 gjord anmälan
i flaga om framställning av provinsialläkaren B. Egerström och länsveterinären
G. Nylén i Sveg om viss företrädesrätt till erhållande av
skjuts.
„ * de.nna skrivelse har länsstyrelsen anfört, att Egerström och Nylén, med
framhållande av den störa svårigheten att vid hastigt påkommande behov erhålla
skjuts vid skjutsanstalten i Sveg och omöjligheten att kunna betinga skjuts på annat
håll inom samhället, anhållit, att länsstyrelsen måtte vidtaga åtgärder för att i
erforderliga fall sökandena måtte få företrädesrätt till skjuts framför andra, som
icke vore stadda på resa för offentligt uppdrag.
Enligt gällande skjutsstadga vore det icke möjligt att tillmötesgå sökandenas
framställning Emellertid hade enahanda klagomål yppat sig även från andra
platser inom länet; och otvivelaktigt hade genom den högt uppdrivna konkurrensen
om skjuts, som på senare tiden förorsakats genom inskränkningarna i automobiltrafiken
samt genom skjutsens prisbillighet i förhållande till vad privata måste
fordra tor tillhandahållande av hästar och åkdon, svårigheterna för offentliga funktionärer
att erhålla skjuts vid mera hastigt påkomna resor för angelägna behov i
hög grad tilltagit. Att å andra. sidan öka hästantalet vid skjutsanstalterna läte
sig under nuvarande förhållanden icke göra; och sådant skulle icke kunna ens under
vanliga förhållanden äga rum utan synnerliga olägenheter och kostnader. Däremot
syntes det icke böra möta några avsevärda betänkligheter att vid omarbetning av
skjutsstadgan tillgodose det allmännas behov i omliandlade hänseende; och hade
länsstyrelsen velat gorå anmälan om förhållandet, för den händelse i sammanhang
med en dylik omarbetning eller eljest någon åtgärd i av länsstyrelsen angivet hänseende
kunde vidtagas.
I detta sammanhang tillåter jag mig att omförmäla en den 24 maj
1918 av Sveriges skjutsentreprenörers riksförbund gjord framställning
angående vissa åtgärder för underlättande av skjutsentreprenörernasställning.
^ Framställningen avser val huvudsakligen''förhållandena under
nästlidet ar men hänför sig även i viss mån till innevarande år.
Nämnda liksförbund har anfört, att do svarighoter, mot vilka entreprenörerna
redan förut haft att kämpa, genom under år 1918 skett upphävande av tilldel
-
9
Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.
ningen av stråfoder och havre blivit så stora, att många entreprenörer såge sig
ur stånd att fullgöra sina kontraktsenliga skyldigheter. Det vore dock icke uteslutande
bristen på foder, som vållat skjutsentreprenörernas svårigheter. Trots den
förhöjning av maximiskjutslegan, som åtminstone för vissa län ägt rum, stode legan
icke i rimligt förhållande till gällande priser på olika slag av förnödenheter.
Jordbruksministern hade i cirkulärskrivelse till länsstyrelserna den 21 augusti
1917 anbefallt vissa åtgärder för beredande av lättnad i entreprenörernas ställning
och därvid erinrat, att en nedsättning i det antal hästar, som det skulle åligga
vederbörande entreprenörer att tillhandahålla, syntes med hänsyn till förefintlig
skjutsåtgång kunna, åtminstone i åtskilliga fall, genomföras utan olägenhet för den
resande allmänheten samt att det enligt 5 § skjutsstadgan ankomme på länsstyrelserna
att träffa bestämmelse i sådant avseende.
Emellertid hade entreprenörerna vid de skjutsanstalter, där antalet utgångna
skjutshästar varit störst och där skjutshållningen alltså varit mest betungande,
givetvis icke kunnat komma i åtnjutande av berörda förmån av nedsättning i hästantalet,
då en dylik nedsättning där icke kunde genomföras utan olägenhet för den
resande allmänheten. Sådan olägenhet hade allmänheten emellertid måst finna sig
i, då det gällde järnvägs- samt automobil- och drosktrafik.
Kiksförbundet hemställde, att Kungl. Maj:t måtte bemyndiga länsstyrelserna
att, efter framställning från vederbörande skjutsentreprenörer, antingen suspendera
gällande entreprenadkontrakt under den tid, möjlighet icke funnes att anskaffa foder
av tillräckligt näringsvärde och i tillräcklig mängd för skjutsningens fullgörande, eller
företaga nedsättning i det antal hästar, som det kontraktsenligt ålåge skjutsentreprenör
att tillhandahålla, även om sådan inskränkning skulle medföra olägenhet
för den resande allmänheten.
Jämväl denna framställning har remitterats till länsstyrelserna för
avgivande av yttranden.
De sålunda infordrade yttrandena hava numera inkommit till jordbruksdepartementet.
Överståthållarämbetet och stadsfullmäktige i Stockholm hava förklarat
sig av angivna skäl icke hava något att anföra beträffande vad
i riksdagens skrivelse anförts.
I de av länsstyrelserna och landstingen avgivna yttrandena har den
i riksdagsmotionen åberopade svårigheten att åstadkomma skjutsentreprenader
vitsordats, men därvid har från ett flertal håll tillika erinrats,
att denna svårighet mera hänförde sig till rådande kristidsförhållanden
än till skjutsstadgans bestämmelser.
Emellertid hava länsstyrelserna och landstingen i stor utsträckning
ansett de i motionen föreslagna ändringarna av skjutsstadgan erforderliga
och lämpliga.
Sålunda har den föreslagna omläggningen av skjutsdygnet tillstyrkts
av 23 landsting ocli 21 länsstyrelser, därvid emellertid en av
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 136 höft. (Nr 159.) 2
Utlåtanden.
Ang.
omläggning
av skjutsdygnet.
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.
dessa länsstyrelser, nämligen i Kristianstads län, ansett skjutsdygnet
böra begynna först klockan 8 f. m. Stadsfullmäktige i Norrköping,
Göteborg och Gävle hava ej haft något att erinra mot den föreslagna
ändringen.
Såsom skäl för skjutsdygnets omläggning har i allmänhet åberopats,
hurusom denna skulle innebära en synnerligen avsevärd lindring för
entreprenörerna och skjutspersonalen samt vara ägnad att spara skjutshästarna.
I likhet med motionärerna i riksdagen har man härvid i allmänhet
beaktat de svårigheter, som genom den föreslagna omläggningen
kunde befaras uppstå för dem, som under senare delen av skjutsdygnet
hava angelägna resor att företaga, och, med anslutning till vad av
riksdagsmotionärerna i sådant avseende anförts, tillstyrkt, att genom
särskilt stadgande måtte beredas rätt för tjänstemän i tjänsteärenden,
som ej tåla uppskov, samt för läkare, veterinärer och barnmorskor att
erhålla skjuts, även om det för skjutsdygnet fastställda hästantalet redan
utgått.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län har dock funnit ett sådant stadgande,
som enligt länsstyrelsens förmenande skulle nödvändiggöra ett allmännare
ökande av hästantalet vid skjutsanstalterna, icke vara tillrådligt.
Den föreslagna omläggningen av skjutsdygnet har avstyrkts av
Kronobergs läns och Kalmar läns södra landsting, av stadsfullmäktige
i Malmö samt av länsstyrelserna i Kronobergs, Kalmar och Värmlands
län. Länsstyrelsen i Kronobergs län har därvid framhållit, att svårigheterna
för skjutsentreprenörerna och deras därav följande obenägenhet
att åtaga sig entreprenad icke vore beroende av skjutsstadgans bestämmelser
utan i första hand hän förde sig till med kristiden sammanhängande
förhållanden såsom foderbrist m. in., och länsstyrelserna i
Kalmar och i Värmlands län hava förklarat sig icke kunna tillstyrka förändringen
med hänsyn till de praktiska svårigheter i fråga om erhållande
av skjuts under skjutsdygnets senare del, som därav skulle bliva en följd.
Ang. Förhöjning av skjutslegan under viss del av dygnet har i allmän
f°skjutsieganV
het av vederbörande myndigheter och menigheter ansetts rimlig och
under viss befogad. Sålunda hava 21 landsting och 20 länsstyrelser samt stadsdygnet.
fullmäktige i Norrköping, Göteborg och Gävle tillstyrkt sådan förhöjning.
I åtskilliga utlåtanden har såsom skäl härför även anförts, att
förhöjningen borde, såsom också i riksdagsmotionen framhållits, vara
ägnad att minska s. k. nöjesresor.
Vad vidkommer den tid, under vilken den ifrågasatta taxeforhöjningen
borde gälla, hava emellertid flertalet av ifrågavarande länssty
-
11
, Kungl. Majds proposition Nr 159.
relser och åtskilliga landsting ansett fog icke finnas för att taxeförhöjningen
skulle inträda så tidigt som klockan 6 e. m., varjämte i några
yttranden gjorts gällande, att man lämpligen borde låta taxeförhöjningen
inträda vid olika tid vinter och sommar. I förevarande avseende hava
ganska skiftande förslag framställts. Sålunda bär ifrågasatts, att den
högre taxan skulle tillämpas på skjuts »nattetid», för skjuts mellan
klockan 8 e. m. och 6 f. m., mellan klockan 9 e. m. och 6 f. m., mellan
klockan 10 e. m. och 5 f. m., mellan klockan 10 e. m. och 6 f. m.,
under sommarmånaderna mellan klockan 11 e. m. och 5 f. m. och under
vintermånaderna mellan klockan 8 e. m. och 6 f. m., samt efter klockan
8 e. m. vintertid och efter klockan 9 e. m. sommartid.
Jämväl beträffande taxeförhöjningens storlek hava olika förslag,
varierande mellan 20 och 50 procent, framställts.
I åtskilliga av de yttranden, däri ifrågavarande taxeförhöjning tillstyrkts,
har emellertid anförts, att densamma icke borde få tillämpas på
skjutsar åt läkare, veterinärer och barnmorskor eller tjänstemän i tjänsteärenden.
Taxeförhöjningen har helt och hållet avstyrkts av länsstyrelsen i
Östergötlands län, som ansett, att det icke överensstämde med skjutsningens
natur att låta ersättningens belopp bliva beroende av den tid
under dygnet, då skjutsen utgöres. Skulle en sådan förhöjning likväl
införas, borde den enligt länsstyrelsens mening drabba alla lika. Länsstyrelsen
i Gottlands län har, under framhållande hurusom det under
sommaren mången gång kunde vara fördelaktigare att få skjutsa nattetid,
förklarat sig icke kunna förorda förhöjningen. Länsstyrelsen i
Malmöhus län har anfört, att skjutsavgifterna icke borde höjas och ej
heller skjutsstadgans bestämmelser, i vad de ägde inflytande på nämnda
avgifter,'' ändras, utan att synnerliga skäl därför kunde åberopas. Resor
om natten, med undantag för nöjesresorna, vilka förekomme undantagsvis
och ej borde vara avgörande härutinnan, avsåge för den resande
viktiga ändamål, och det syntes ej motsvara skjutsväsendets uppgift att
på dylikt sätt betunga allmänheten. Länsstyrelsen i Skaraborgs län har
anfört, att de olägenheter, som vore rådande vinter- och sommartiden,
gjorde det svårt att generalisera ett sådant stadgande, som att det skulle
vara högre taxa för nattresor än för dagresor.
Förhöjningen har vidare avstyrkts av 4 landsting och av stadsfullmäktige
i Malmö.
Vad därefter vidkommer de i 23 § skjutsstadgan införda belast,- nins:sbestämmelserna har viss ändring av desamma tillstyrkts av 23
O
Ang.
Lel astningsbestämmelserna.
12
Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.
•
landsting och 16 länsstyrelser ävensom av stadsfullmäktige i Norrköping,
Göteborg och Gävle. I allmänhet har man därvid anslutit sig till
motionärernas förslag om minskning av den tyngd av resande och resgods,
varmed åkdon må, utan särskilt medgivande av den skjutsande,
belastas, samt om utgående av särskild ersättning för överskjutande
resgodsvikt.
Frivikten har i flertalet av ifrågavarande yttranden föreslagits till
40 kilogram. I tre yttranden har emellertid frivikten föreslagits till 20,
i tre till 50 och i ett till 60 kilogram. I några yttranden hava vederbörande
anslutit sig till det av riksdagen gjorda uttalandet i fråga om
lämpligheten att frångå den nu tillämpade principen för beräkning av
åkdons belastning och i stället endast bestämma den vikt av resgods,
som varje resande finge utan förhöjning av legan medföra.
Beträffande den avgift, som skulle erläggas för överskjutande resgods,
hava de avgivna förslagen varierat avsevärt. Förslag föreligga
sålunda om avgiftens utgående med 50 öre per mil för varje 10-tal
kilogram, med 2 öre och med 3 öre för varje kilogram, med 40 öre
för varje påbörjat 40-tal kilogram, med halv lega för varje påbörjat 50- tal kilogram, med halv, tredjedels eller fjärdedels lega för varje påbörjat
40-tal kilogram och med 20 procent av legan för påbörjat 20- tal kilogram.
Särskilda uttalanden hava i allmänhet ej gjorts i frågan, huruvida
flera än en person skulle få färdas efter en häst, men i det flertal fall,
där förslagen formulerats i överensstämmelse med riksdagsmotionen, har
uppenbarligen avsetts, att två personer ej skulle äga att utan den skjutsandes
medgivande färdas efter en häst.
I några yttranden hava emellertid särskilda uttalanden i denna
fråga gjorts. Sålunda hava tre landsting anfört, att mer än en resande
icke borde få färdas efter en häst. Enahanda mening har gjorts gällande
av ett landsting och en länsstyrelse, som föreslagit återinförande
av de i 18/8 års skjutsstadga i förevarande avseende givna bestämmelserna.
T,*1 Länsstyrelsen i Hallands län har däremot utgått från, att två
resande borde få färdas efter en häst, och länsstyrelsen i Värmlands
län har anfört, att tre personer borde få färdas efter två hästar och
härvid avgiftsfritt medföra resgods intill 100 kilograms vikt. Länsstyrelsen
i Norrbottens län har förklarat sig ej kunna tillstyrka förbud
mot att två personer färdas efter en häst, då detta skulle verka därhän,
att skjutsarnas antal ökades. I stället borde legan höjas med 50 procent,
då två resande färdas efter samma häst. Dylik taxeförhöjning
13
Kungl. Maj;ts proposition Nr 159.
har även. förordats av landstinget och länsstyrelsen i Jämtlands län samt
av länsstyrelsen i Örebro län, vilken sistnämnda myndighet även föreslagit,
att fyra personer skulle äga åka på samma åkdon efter två
hästar emot 25 procent förhöjning av den för två hästar utgående
skjutslegan.
De föreslagna ändringarna av belastningsbestämmelserna hava avstyrkts
av 3 landsting och 8 länsstyrelser samt av stadsfullmäktige i
Malmö. I sådant avseende har särskilt anförts, att nu gällande belastningsbestämmelser
knappast gåve anledning till berättigade anmärkningar
samt att klagomål ej heller försports tidigare. Att klagomål nu
framkommit, syntes bero på svårigheter av kristidsnatur. Omständigheterna
syntes knappast, åtminstone för närvarande, böra föranleda till
någon bestående ändring i skjutsstadgan utan snarare till provisoriska
bestämmelser i ämnet. I varje fall syntes den föreslagna extra gottgörelsen
för godsövervikt, som syntes överstiga den under normala tider
utgående ersättningen för övervikt vid järnvägen, vara allt för hög.
En jämförelse i förevarande avseende med förhållandena vid järnväg
vore för övrigt haltande, då vid landsvägsskjuts hela åkdonet vore ställt
till den resandes förfogande. Vid sådant förhållande sjmtes belastningen
inom de gränser, som betingades av dragarnas styrka och fordonets
hållbarhet, vara av mindre betydelse för entreprenören. Vidare har anförts,
att de föreslagna nya bestämmelserna kunde föranleda därtill, att
entreprenören medgåve avsevärd överbelastning med därav följande överansträngning
av dragarna. Med hänsyn härtill har ifrågasatts, huruvida
icke den nu medgivna högsta belastningen borde fastställas såsom
maximibelastning, som icke finge överskridas.
Den föreslagna ändringen av 28 § i skjutsstadgan har tillstyrkts
av 16 landsting och 11 länsstyrelser samt stadsfullmäktige i Göteborg
men avstyrkts av 4 landsting och 9 länsstyrelser samt stadsfullmäktige
i Norrköping. Övriga myndigheter och menigheter hava i sina yttranden
ej särskilt berört denna fråga. Av de länsstyrelser, som tillstyrkt
ändring av 28 §, har emellertid en föreslagit en sådan ändring, att
längre körtid skulle gälla endast vid viss högre belastning.
De tillstyrkande yttrandena äro i allmänhet helt korta, utan närmare
motivering. Såsom skäl för ändringen har, utom vad av riksdagsmotionärerna
anförts, framhållits, att den föreslagna förlängningen av
körtiden, på grund av de flerstädes befintliga långa skjutshållen samt
vägarnas växlande beskaffenhet på olika trakter och under skilda års
-
Ang.
körtid vid
svårt väglag.
Ang.
företrädesrätt
för
läkare m. fl.
14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.
tider, vore nödvändig för att hästarna skulle kunna hållas i användbart
skick och ej för tidigt utslitas.
I de avstyrkande yttrandena har i allmänhet endast anförts, att
den föreslagna ändringen icke synts tillräckligt motiverad eller att missnöje
med gällande bestämmelser icke försports. I åtskilliga fall äro de
emellertid något närmare motiverade. Sålunda har anförts, att den föreslagna
bestämmelsen, med avseende bland annat på svårigheten att avgöra
vad som menades med svårt väglag, vore ägnad att leda till
tvister mellan den resande och skjutsaren. Bestämmelsen vore icke påkallad,
då naturhinder väl utan särskilt stadgande måste anses berättiga
den skjutsande att icke över hövan anstränga dragarna. Därest emellertid
lindring skulle i förevarande avseende befinnas erforderlig, har en
länsstyrelse ifrågasatt, huruvida det icke vore lämpligare med en bestämmelse,
som medgåve den längre körtiden, då avståndet mellan två
skjutsanstalter uppginge till 20 kilometer, i stället för den nuvarande,
som medgiver dylik längre körtid först när avståndet överstiger 25 kilometer.
Beträffande den gjorda framställningen om åtgärder för beredande
av företrädesrätt till erhållande av skjuts för vissa personer hava i de
avgivna yttrandena olika meningar gjort sig gällande.
Åtskilliga länsstyrelser, vilka tillstyrkt införande av sådan företrädesrätt,
hava meddelat, att olägenheter uti det i framställningen berörda
avseende yppat sig, och anfört, att det tvivelsutan vore fir humanitär
synpunkt av stor betydelse, om läkare, veterinärer och jämväl
barnmorskor kunde ha rätt till förtur vid skjutsanstalterna. I vissa
yttranden har också framhållits, att det vore av nöden att dylik företrädesrätt
kunde tillgodonjutas även av tjänstemän och andra innehavare
av offentligt uppdrag, i vilket avseende särskilt nämnts landsfogdar,
landsfiskaler och länspoliser i polisärenden. I sådan riktning hava uttalanden
gjorts av 16 länsstyrelser.
Av övriga länsstyrelser har gjorts gällande, att även om, med
hänsyn till de kostnader, som statsverket nedlägger på skjutshållningen,
visst fog kunde finnas för, att statens funktionärer erhölle företrädesrätt
vid påkallande av skjuts, samt starka skäl kunde tala för, att läkare,
veterinärer och barnmorskor tillerkändes dylik företrädesrätt, en bestämmelse
därom likväl skulle medföra synnerligen avsevärda olägenheter
för den resande allmänheten, vilkens resor i åtskilliga fall kunde vara
av synnerligen brådskande och angelägen natur. De svårigheter, varom
nu klagomål framförts, vore beroende på omständigheter, som samman
-
15
Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.
hängde med rådande foderbrist och andra kristidsförhållanden, varför i
varje fall icke en bestående ändring i skjutsstadgan vore av behovet påkallad.
Ehuru den av skjutsentreprenörernas riksförbund gjorda framställ- Aug. suspenningen
i huvudsak avsett vidtagande av åtgärder under ar 1918, till- ändring i
låter jag mig att i korthet beröra de yttranden, som avgivits däröver, sjunde «i
Det
av nämnda riksförbund begärda bemyndigandet för länssty- kontrakt,
relserna att suspendera gällande entreprenadkontrakt har av länsstyrelserna
utan undantag avstyrkts, och har härutinnan åberopats, att ett
dylikt bemyndigande vore oförenligt med de grunder, varpå gällande
skjutsstadga vilar.
Beträffande framställningen i övrigt hava 15 länsstyrelser uttalat
sig för bemyndigande att nedsätta hästantalet vid skjutsanstalterna.
Emellertid har i åtskilliga yttranden meddelats, att dylik nedsättning i
avsevärd omfattning redan vidtagits.
Av de 9 länsstyrelser, som icke tillstyrkt ifrågavarande bemyndigande,
har anförts huvudsakligen, att ytterligare nedsättning av hästantalet
vid skjutsanstalterna icke kunde ske utan synnerlig olägenhet
för den resande allmänheten.
Den i riksdagens skrivelse åberopade motionen torde få anses i Departement*- avsevärd grad hänföra sig till den bekymmersamma ställning, som under
rådande kristid inträtt för skjutsentreprenörerna, och den därav följande
svårigheten att åstadkomma skjutsentreprenader. Skjutsentreprenörernas
riksförbunds framställning hänför sig direkt till kristidsförhållandena,
och jämväl den framställning, varom anmälan gjorts av länsstyrelsen i
Jämtlands län, torde vara betingad av omständigheter, som mer eller
mindre hava sin grund i den rådande kristiden.
Under de senare åren hos Kungl. Maj:t gjorda framställningar i
skjutshållningen rörande ämnen hava också oförtydbart givit vid handen,
att de svårigheter, varmed skjutsentreprenörerna haft att kämpa på grund
av rådande foderbrist och '' andra med kristiden sammanhängande förhållanden,
varit synnerligen allvarsamma, liksom ock att i följd härav
svårigheterna att på rimliga villkor åstadkomma entreprenader varit hart
när oövervinneliga.
I detta sammanhang tillåter jag mig erinra, att Kungl. JVlaj:t, med
beaktande av dessa förhållanden, under de senaste åren vidtagit mycket
avsevärda förhöjningar av maximilegorna, vilket framgår av följande
sammanställning, utvisande maximilegornas för respektive landstingsområden
storlek för närvarande i jämförelse med år 1914.
16
Kunyl. Maj:ts proposition Nr 159.
Stockholms
Uppsala
Södermanlands
Östergötlands
Jönköpings
Kronobergs
Kalmar
»
Gottlands
Blekinge
Kristianstads
Malmöhus
Hallands
Göteborgs och Bohus
Ålvsborgs
Skaraborgs
Y ärmlands
Örebro
Västmanlands
Kopparbergs
Gävleborgs
Västernorrlands
Jämtlands
Västerbottens
Norrbottens
1914
läns landstingsområde 2: 2 0
1919
3: 3 0
»
»
2: 20
4: —
3)
b
2: —
5: —
B
b
2: —
4: —
B
b
2: 20
4: 5 0
))
b
1: 70
2: 50
)> norra
b
2: 20
2: 75
b södra
b
2: —
2: 7 5
b
b
1: so
3: 50
b
»
1: 50
4: —
»
»
2: 20
4: 50
»
b
1: 7 0
3: —
b
)>
2: 30
3: —
»
2: 30
5: —
»
»
2: 20
5: -
»
»
2: 30
5: —
b
»
2: 20 (viss del 1:
8o) 4: 50
b
1: 50
5: —
»
»
2: 25
5: —
»
B
1: 90
5: —
»
»
1: 90
5: —
b
B
2: —
3: 45
»
B
2: —
3: —
»
B
1: so
4: —
b
B
2: —
3: —
Vidare har Kungl. Maj:t den 31 december 1917 vidtagit väsentlig
förhöjning av åkdonslegan.
Därjämte har, sedan 1918 års lagtima riksdag bifallit ett av Kungl.
Maj:t framlagt förslag i ämnet, den 11 juni 1918 utfärdats förordning
med vissa tillfälliga bestämmelser, avsedda att underlätta åstadkommandet
av skjutsentreprenader.
Innan jag går att redogöra för och motivera den mening, jag
bildat mig beträffande de i riksdagsmotionen föreslagna ändringarna i
skjutsstadgan och övriga ifrågasatta åtgärder, tillåter jag mig, i''anslutning
till vad jag anlört om föreliggande spörsmåls sammanhang med
kristidsförhållandena, framhålla, att det enligt min mening lärer vara
17
Kungl. Maj.ts ''proposition Nr 159.
önskvärt, att varsamhet iakttages i fråga om vidtagande av bestående
ändringar i gällande skjutsstadga.
Då denna efter särdeles omfattande utredningsarbete tillkomna
stadga icke varit i tillämpning längre tid än sedan år 1914 och darelter
kristidsförhållandena övat inverkan, vill det nämligen synas, som om
erfarenheten om dess bestämmelser näppeligen kunnat vinna den fasthet,
att andra ändringar än sådana, som äro verkligt motiverade av bestaen e
förhållanden, kunna grundas därpå. Under sådana omständigheter lärer
det vara tillrådligt att i största möjliga utsträckning bibehålla bestämmelserna
i skjutsstadgan orubbade. Det torde emellertid tillika vala
lämpligt att söka se till, huruvida och i vad män de överklagade missförhållandena
— i den mån de äro att hänföra till radande kristider .
må finnas böra avhjälpas genom föreskrifter, som givas en mera provisorisk
karaktär.
Beträffande förslaget om skjutsdygnets omläggning bitrader p»g
vad motionärerna anfört om, att en dylik omläggning skulle vara agnad
att avhjälpa de olägenheter, som onekligen synas vara förenade med nuvarande
bestämmelser i detta avseende. Emellertid torde sådan omläggning:
medföra kännbara svårigheter för dem, som behöva anlita skjuts under
det föreslagna skjutsdygnets senare del, i det möjligheten att erhålla
skjuts vid denna tid tvivelsutan kan i viss mån äventyras därigenom.
1 sådant hänseende lär ej böra förbises, att av de skjutsar som pakallas
under denna tid, torde finnas åtskilliga av mycket angelägen beskaffenhet,
Särskilt synes omläggningen kunna bliva olaglig för dem,
som enligt den av länsstyrelsen i Jämtlands län gjorda anmälan borde
beredas företrädesrätt vid erhållande av skjuts, nämligen läkare och
veterinärer. Detta förhållande har också beaktats av motionärerna, som
ifrågasatt, huruvida icke skjutsentreprenörerna skulle kunna ålaggas att
för verkligt angelägna resor under skjutsdygnets senare del kunna tjänstemän
och läkare med flera skjuts, även om fastställt häst antal för dygnet
utgått. 1 ett flertal av de avgivna yttrandena har också uttalats anslutning
härtill.
Ett dylikt åläggande, som för övrigt näppeligen synes kunna goras
gällande beträffande redan ingångna entreprenadavtal, skulle dock verka
alltför betungande för entreprenörerna för att kunna av mig forordas.
Då ja«- sålunda ej anser mig kunna tillstyrka en bestämmelse av
antydd art, som skulle''säkerställa behovet av skjuts för läkare med flera
under dygnets senare del, kan jag givetvis ej undgå att hysa allvarliga
betänkligheter beträffande den föreslagna omläggningen av skjutsdygnet.
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 136 höft. (Nr 159.)
Äng
omläggning
av skjutsilygnet.
18
Kungl. Maj.ts proposition Nr 159.
Emellertid-finner jag mig, med hänsyn till de påtagliga fördelar en
dylik omläggning skulle medföra och då i de avgivna yttrandena en
sådan i synnerligen stor utsträckning tillstyrkts, böra förorda densamma
pa det satt den föreslagits i riksdagsmotionen. Under normala föritllanden,
da skjutstillgången torde i det hela svara emot behovet, lärer
tor övrigt den olägenhet, som dygnets omläggning skulle medföra för
em, som nödgas påkalla skjuts under dygnets senare del, icke behöva
bliva sa allvarlig.
förhöjning -Beträffande därefter den föreslagna förhöjningen av skjutslega
av skjuts- tor viss del av dygnet synes onekligen fog finnas för, att entrevåsndeinav
Prenoren beredes något högre ersättning för skjuts under den tid av
dygnet. dJgnet, da hans tjänstepersonal annars skulle njuta vila, detta så mycket
mera som entreprenören i allmänhet knappast lär kunna hålla så stor
personal, att en del därav kan vara avsedd för huvudsakligt eller enbart
nattarbete. ö
Emellertid möter vid eu sådan taxeförhöjning den olägenheten, att
de skjutsar, som skulle komma att drabbas därav, om man bortser från
de s k. nöjesresorna, till avsevärd utsträckning måste antagas vara av
angelägen art, exempelvis läkarskjutsar samt skjutsar för veterinärer
och barnmorskor. Att på sätt i en del yttranden ifrågasatts undantaga
\issa
JNamnda olägenhet torde likväl ej böra tillmätas avgörande betydelse.
oasom framgår av den lämnade redogörelsen för de avgivna
yttrandena hava i fråga om den föreslagna t axeförhöjningen mycket olika
as^ter gjort sig gällande såväl beträffande den tid, under Vilken den
forhoj da legan^ skulle tillämpas, som beträffande storleken av förhöjningen.
\ id° sådant förhållande synes en generell bestämmelse i skjutsstadgan
angående viss höjning av legan under viss tid av dygnet
knappast tillrådlig. Lämpligare synes vara, om Kungl. Maj:t vid'' fastställande
av maximilegan, därest förhållandena så påkalla, fastställer
logre lega att tillämpas viss del av dygnet. Nuvarande bestämmelser
angående fastställande av maximilega, införda i 12 § skjutsstadgan,
ara för övrigt icke innebära hinder för Kungl. Maj:t att fastställa olika
lega för olika delar av dygnet. Möjligen torde dock böra i nämnda
paragraf uttryckligen uttalas, att legan kan bestämmas på nu antytt
satt'' -rV..^011 annan ändring i förevarande avseende synes icke erfordras,
i oo un<^erläBånde utav åstadkommandet av entreprenader för år
! ! j /et vara av stor betydelse, om möjlighet funnes att redan
beträffande denna entreprenadperiod fastställa högre maximilega för viss
19
Kungl. Majds proposition Nr 159.
del av dygnet. Enligt skjutsstadgans bestämmelser fastställes maxinnleo-an
efter förslag av vederbörande stadsfullmäktige eller landsting och
länsstyrelse. Något förslag i detta avseende kan emellertid icke av
landstingen avgivas till den tidpunkt, då maximilegorna hora faststallas.
Vid sådant förhållande skulle kunna ifrågasättas, huruvida icke riksdagens
medgivande borde utverkas till, att vid bestämmande av maxinnlec?a
för den entreprenadperiod, som börjar 1920 och som väl i allmänhet
torde komma att omfatta allenast nämnda år, efter vederbörande länsstyrelses
hörande högre lega bestämmes för viss del av dygnet, oaktat
landstinget icke avgivit förslag därutinnan. Då emellertid i nu förevarande
ärende föreligga yttranden från samtliga landsting i fråga om
det föreslagna införandet av högre lega för viss del av dygnet, föreställer
jag mig, att det ej må anses strida mot skjutsstadgans bestämmelser,
om Kungl. Maj:t med stöd av dessa förslag fattar beslut
i frågan, varför något medgivande i ämnet icke synes behöva inhämtas
av riksdagen.
Nuvarande belastningsbestämmelser finnas införda i 23 § skjutsstadgan,
vilken är av följande lydelse:
»Åkdon må ej, med mindre entreprenören det medgiver, belastas med större
tyngd av resande och resgods än etthundrasextio eller, där skjutsaren ej å åkdonet
färdas, tvåhundrafyrtio kilogram för varje häst. /Person, som fyllt tolv år, anses
härvid motsvara åttio samt barn under tolv år fyrtio kilograms vikt. Utgör resgods,
som å åkdonet medföres, ej mer än tio kilogram för varje häst, varde det gods ej
På häst, som av resande användes till ritt, må ej läggas gods till större
tyngd än femton kilogram.»
Enligt motsvarande bestämmelser i 1878 års skjutsstadga var det,
så framt ej överenskommelse med den skjutsande träffades, icke tillåtet
att utom den skjutsande mer än en person färdades efter en häst eller
flera än tre personer efter två hästar. 1 övrigt voro belastnmgsbestämmelserna
i stort sett desamma i 1878 års stadga som de nu gällande.
När nu i motionen maximibelastningen föreslagits till 120 kilogram,
innebär detta, att icke mer än en person skulle äga att utan skjutsarens
medgivande färdas efter en häst, alltså en återgång till bestämmelserna
i 1878 års stadga. .
Jao- tillåter mig erinra, hurusom dåvarande chefen för jordbruksdepartementet
till statsrådsprotokollet den 31 mars 1911 vid föredragning
av det förslag till ny skjutsstadga, som sedermera blev antaget av
1911 års riksdag, i denna fråga anförde, att man med do av departementschefen
då förordade belastningsbestämmelserna bland annat vunne
Ang.
belastnings
bestämmel
serna.
20
Kungl. Maj. ts proposition Nr 159.
särskilt det^ från flera liåll uttalade önskemål, att två resande, som ej
innehade något egentligen tyngande gods, skulle äga rätt att åka tillsammans
efter en skjutshäst.
• efter så pass kort tid införa en bestämmelse, som kunde
or mara två personer att färdas efter en häst, synes under nuvarande
förhållanden så mycket mindre tillrådligt, som därav skulle bliva en
följd, att antalet skjutsar måste ökas.
Jag hyser den uppfattningen, att belastningsbestämmelserna i gällande
skjutsstadga i och för sig icke äro av beskaffenhet att giva anledning
till berättigade anmärkningar, och att det missnöje i förevarande
avseende, som försports, komme att undanröjas, därest bestämmelse
infördes, som tillförsäkrade entreprenören viss ökad ersättning för större
belastning.
I sådant avseende synes fog finnas för, att entreprenören beredes
ersättning för den ökade ansträngning av dragare, som följer därav,
att två personer färdas efter en häst. Jag erinrar i detta avseende om,
att under den tid 1878 års skjutsstadga gällde, å ett flertal orter vid
sidan av skjutsstadgan utbildade sig den praxis, att då två resande av
den skjutsande medgivits tillåtelse att färdas efter en häst, ersättningen
för skjutsen utgick med en och en halv skjutslega. Likaledes synes
rimligt, att särskild ersättning beredes entreprenören, därest den resande
medför resgods av större tyngd.
fri vikten av7 resgods, som enligt vad också av riksdagen anförts,
synes höra bestämmas högre än vad motionärerna föreslagit, torde lämpligen
kunna sättas till 50 kilogram, motsvarande totalbelastning av 130
kilogram och, där skjutsaren ej färdas å åkdonet, 210 kilogram. Ersättningen
för överskjutande resgodsvikt synes skäligen böra bestämmas
till enahanda belopp, som av mig föreslagits tillkomma, när två resande
färdas efter en häst, och detta överensstämmer för övrigt med motionärernas
förslag. Däremot torde ytterligare höjd ersättning ej böra bestammas
för det fall, att resgodset skulle mera avsevärt överstiga frivikten,
då detta nämligen skulle kunna innebära en frestelse för
entreprenören att över hövan anstränga dragarna.
Beträffande bestämmelserna om belastning av åkdon, som dragés
av två hästar, tillåter jag mig erinra, hurusom mot de nuvarande bestämmelserna
kan göras den anmärkningen, att de giva rum för en sådan
tolkning, att vid färd efter två hästar belastningen av resande och resgods
icke skulle få uppgå till mer än 320 kilogram, då den skjutsande
färdas å åkdonet. Den tillåtna högsta belastningen i detta fall bör
emellertid givetvis med endast 80 kilogram, motsvarande skjutsarens
21
Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.
beräknade vikt, understiga den belastning, som är tillåten, då skjutsaren
ej färdas å åkdonet. , i
Frivikten av resande och resgods vid färd efter tva hastar torde
i enlighet härmed och i konsekvens med de av mig nyss föreslagna
bestämmelserna böra sättas till 340 respektive 420 kilogram och legan
förhöjas med 50 procent för överskjutande vikt.
Vad beträffar motionärernas förslag om körtidens utsträckning körtid vid
vid svårt väglag synes, såsom också från åtskilliga hall erinrats, svårt väglag,
den ifrågasatta bestämmelsen, med hänsyn till svårigheten att i förekommande
fall avgöra vad som förstås med svårt väglag, agnad att
vålla tvistigheter mellan den resande och skjutsaren. . .
Den nu gällande bestämmelsen, mot vilken, såvitt jag har mig
bekant och efter vad av de avgivna yttrandena synes framgå, under
normala förhållanden ej gjorts någon allvarligare erinran, torde också
vara lämpligt avvägd i förhållande till dragarnas förmåga vid normal
utfodring. Under sådana omständigheter och då därjämte vagarnas
inom landet beskaffenhet alltjämt förbättras, vilket avsevärt bidrager att
minska ansträngningen för dragant, synas skal ej föreligga att vidtaga
den föreslagna ändringen i skjutsstadgan. „ , .
Däremot lärer väl med hänsyn till nuvarande daliga utfodringsförhållanden
kunna ifrågasättas, om icke en provisorisk föreskrift om
viss längre körtid vid dåligt väglag lämpligen kunde meddelas. Med
avseende å av mig förut berörda svårighet att avgöra vad som bor anses
såsom svårt väglag har jag emellertid ej heller funnit mig hora fores a
en provisorisk dylik bestämmelse. Under nu rådande svara förhållanden
torde väl för övrigt kunna förväntas, att den resande allmänheten ic e
påfordrar en körhastighet, som leder till dragarnas överansträngning.
Den av skjutsentreprenörernas riksförbund gjorda framställningen sug^fskm
avsåff såsom jag förut erinrat, i huvudsak åstadkommande av förbättring av eller
i entreprenörernas ställning neder år 1918. De gamla entreprenadkontrakten
hava i allmänhet utgått med detta år och nya entreprenad entroprenad.
perioder begynt innevarande år. Emellertid utgår entreprenad perioden kontrakt
vid åtskilliga skjutsanstalter, nämligen i Uppsala och Blekinge lan, först
vid slutet av år 1921, och beträffande dessa anstalter galler fortfarande
vad av riksförbundet anförts. _ ..._
Beträffande vad med denna framställning avsetts tillåter jag mig
till en början erinra, att det ankommer på länsstyrelserna att bestämma
det antal'' hästar, för varje dygn räknat, som skall tillhandahållas vid
22
Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.
skjutsanstalt. Dervid bör enligt vad föreskrives i 5 § skjutsstadgan iakttagas,
att skjutsatgangen lägges till grund för bestämmandet av hästarnas
antal. Aven om denna föreskrift icke torde innebära binder för, att i
viss man hänsyn tages även till andra omständigheter än skjutsåtgången
lärer dock ej vara med en riktig tolkning därav förenligt att vid bes
ammandet av hastantalet bortse från skjutsåtgången i den grad, att
den resande allmänheten därigenom beredes olägenhet.
Att giva länsstyrelserna bemyndigande att under löpande entrepi
enadpenod med bortseende från skjutsåtgången företaga nedsättning i
det kontraktsenl.gt bestämda hästantalet eller att helt suspendera gällande
en repren ad kon trakt lärer ej kunna ske utan riksdagens medverkan,
i ni o 8 • iaUt n forhallande har ifrågavarande framställning i vad avser år
1918 icke kunnat föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Beträffande
e skjutsanstalter åter, där entreprenadperioden icke utgått år 1918
synes möjlighet böra åstadkommas att bereda entreprenörerna lättnad
i deras svårigheter.
Det begärda bemyndigandet för länsstyrelserna att suspendera
gällande entreprenadkontrakt torde emellertid vara alltför oförenligt med
de grunder varpa gällande skjutsstadga vilar, för att jag skulle anse
mig hora förorda detsamma. Framställningen i denna del har också
avstyrkts av samtliga myndigheter.
fv''ea °“ allvarliga betänkligheter måste möta mot nedsättande av
hastantalet i den utsträckning framställningen avser, finner jag dock
med hänsyn till de utomordentliga svårigheter, som under de senaste
aren mtratt för ifrågavarande entreprenörer och vilka icke kunnat förutses
vid tiden for entreprenadanbudens avgivande, billigheten kräva, att
entreprenörerna ma kunna beredas den lättnad, som en dylik nedsättning
av hästantalet skulle medföra, även om därmed skulle följa viss
olägenhet för de resande.
Emellertid kan enahanda uppfattning, åtminstone i viss mån, göras
gällande aven beträffande en del skjutsanstalter, där ny entreprenadperiod
begynt med 1919 års ingång. Vid de auktioner, som författningsenligt
sistnämnda period lyckades man i det stora flertalet fall icke åstadkomma
sadana. De entreprenader, som börjat innevarande år, äro därfor
i regel avägabragta enligt de tillfälliga bestämmelser, som innealfas
i den av mig förut omnämnda förordningen den 11 juni 1918.
i vissa fall avslötos dock entreprenadkontrakt, byggda på vid 1917 års
auktioner avgivna anbud. Aven om vederbörande vid avgivande av
dessa anbud räknat med de då rådande kristidsförhållandena, synas dock
23
Kungl. Majits proposition Nr 159.
skjutsentreprenörernas svårigheter därefter hava stegrats i en grad, som
knappast kunnat beräknas. Entreprenörerna vid dessa skjutsanstalter
svnas också rimligen böra kunna komma i åtnjutande av den lättnad,
som en dylik nedsättning av hästantalet skulle medföra. Den av mig
sålunda ifrågasatta nedsättningen av hästantalet synes böra tillampas
för innevarande år och år 1920.
Därest det överlämnas åt vederbörande länsstyrelse att pa av
entreprenör gjord framställning och efter prövning i varje särskilt tall
medgiva dylik nedsättning, torde erforderlig säkerhet vinnas tor, att
nedsättningen ej äger rum, där ej förhållandena verkligen påkalla eu
sådan. Vid av länsstyrelsen sålunda verkställd prövning torde emellertid
särskild hänsyn böra tagas till storleken av det vid skjutsanstalten
utgående entreprenadbidraget.
Jämväl beträffande de skjutsanstalter, där under innevarande år
entreprenader skola ordnas för år 1920, synas förhållandena kunna påkalla
att för underlättande av åstadkommandet av entreprenader hastantalet
utan hinder av föreskriften i 5 § skjutsstadgan bestämmes
lägre än som svarar mot skjutsåtgången, även om därigenom olägenhet
skulle uppstå för den resande allmänheten.
De svårigheter, som mött då det gällt att åstadkomma skjutsentreprenader
för år 1919 och vilka torde vara allt för väl kända för
att behöva av mig närmare beröras, kvarstå nämligen helt visst i stort
sett även beträffande skjutsentreprenaderna. för år 1920. Oaktat betänkligheter
måste möta mot att vid skjutsanstalterna bestämma e
så lågt hästantal, att olägenhet måste uppstå för den resande allmänheten,
håller jag dock före, att angelägenheten att åstadkomma entieprenad
utan alltför orimliga entreprenadbidrag måste tillmatas större
betydelse än den inskränkning i de resandes fortkomstmöjligheter, som
kan bliva en följd av ett lågt hästantal vid skjutsanstalterna
Jao- tror’ mig visserligen hava grundad anledning förmoda, att
länsstyrelserna i allmänhet även utan särskilt bemyndigande i foievarande
avseende komma att bestämma det hästantal, som för ar 19
skall tillhandahållas vid skjutsanstalterna, synnerligen lågt. Da emellertid,
på sätt förut anförts, bestämmelserna i 5 § skjutsstadgan,
strängt tolkade, icke lära inrymma länsstyrelserna befogenhet . att
vid fastställande av entreprenadvillkoren med bortseende från skjutsåtgången
bestämma hästantalet så lågt, att olägenhet för de resande
därav uppstår, svnes mig lämpligt, om ett bemyndigande kunde lamnas
länsstyrelserna att, för den händelse de skulle vid entreprenadvillkorens
24
Kungl. Maj:ts proposition Nr 159.
fastställande finna bestämmande av dylikt lägre hästantal erforderligt
tor åstadkommande av entreprenad på rimliga villkor, meddela bestämmelser
i sådant avseende, även om därmed skulle följa olägenhet för den
resande allmänheten. Ett sådant bemyndigande lärer dock ej kunna
lämnas utan riksdagens medgivande.
'' i- ™ c^reft’er sist beträffar den av länsstyrelsen i Jämtlands
... fn ?Jorca anmälan i fråga om företrädesrätt vid erhållande av skjuts
fo* ™a Personel-, tala onekligen starka skäl för, att läkare, veterinärer
och barnmorskor må med minsta möjliga tidsutdräkt erhålla för angeägna
sjukresor erforderliga skjutsar. Likaledes synes det mig vara av
vikt att vissa tjänstemän såsom landsfogdar, landsfiskaler och länspoliser
beredes möjlighet till snabb fortkomst i brådskande tjänsteresor.
Emellertid synes ett generellt stadgande om dylik företrädesrätt
tor vissa personer, huru starka skäl än tala därför, kunna innebära
åsidosättande av intressen, som i vissa fall kunna vara av lika vikt
som den foreträdesberättigades. Under normala förhållanden, då hästantalet
vid skjutsanstalterna i allmänhet torde motsvara skjutsåtgången,
lärer val också i regel avsevärdare svårigheter ej möta för ifrågavarande
personer att utan för stor tidsutdräkt erhålla erforderliga skjutsar.
Aven om den föreslagna omläggningen av skjutsdygnet kan betaras
medföra någon försämring härutinnan, lärer likväl ej heller detta
innan någon erfarenhet i avseendet vunnits, få tillmätas allt för stor
betydelse.
Med hänsyn till vad sålunda anförts anser jag mig icke böra
ororda införande i skjutsstadgan av bestämmelse om den föreslao-na
företrädesrätten. ö
Med avseende å de betydande inskränkningar i skjutstillgången
som under nuvarande kristider genomförts, anser jag dock kunna ifrå°-asattas,
huruvida icke en provisorisk bestämmelse i ämnet är befogad.
Uet synes nämligen vara en angelägenhet av synnerlig vikt, att
ej möjligheten för ifrågavarande kategorier resande att utan alltför
stor tidsutdräkt erhålla brådskande skjutsar äventyras, något som annars
kan befaras med nuvarande inskränkta skjutstillgång. Vid sådant
förhållande och med hänsyn därjämte till de stora uppoffringar, som
från det allmannas sida göras för skjutsningens uppehållande, synes fullt
tog finnas för en dylik provisorisk bestämmelse.
v°i!e-aV förut förordade provisoriska bestämmelser i fråga om
skjutshallningen under innevarande år och år 1920 synes mig därför
också böla inrymmas ett stadgande om, att läkare, veterinär och
25
Kungl. Maj-.ts proposition Nr 159.
barnmorska för sjukresa samt landsfogde, landsfiskal och länspolis för
polisärenden må, därest resan är av så angelägen och brådskande
.1 i • isi „^-rvnirr»TT fimron^q virl sinntsfliTistfilt civ annan
resa i
natur, att den ej tål uppskov, använda vid skjutsanstalt av annan
resande beställd, ännu icke utgången skjuts, samt att med samma företrädesrätt
må utgå skjutsar för sjuk persons forslande till läkare ellei
sjukvardsanstaltnes emellertidi tm kontroll att företrädesrätten icke missbrukas,
böra föreskrivas, att i dagboken skall göras vederbörlig anteckning
angående de omständigheter, som betinga skjutsens^ utgående med företrädesrätt
eller att vederbörlig redogörelse därför på annat satt famnas.
Förslag till förordningar i överensstämmelse med de av mig nu
framhållna synpunkter hava upprättats inom jordbruksdepartementet.
Sedan departementschefen härefter uppläst de sålunda omförmälda
författningsförslagen, hemställde han, att Kungl. Maj:t måtte i proposition
föreslå riksdagen att antaga samma förslag.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen bifalla;
och skulle proposition av den lydelse, bil. ... vid detta
protokoll utvisar, avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Rune Thygesen.
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. ISO höft. tNr 159.)
4
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1919:91 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till dels förordning om ändrad lydelse av 5, 12 och 23 §§ i stadgan om skjutsväsend s. 1 i texten
- JoU 1919:37 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till dels förordning om ändrad lydelse av 5, 12 och 28 §§ i stadgan om skjutsväsendet den 22 juni s. 1 i texten