Angående anvisande av medel till förstärkning av arbetskrafterna å finansdepartementets regeringsrättsbyrå
1919-03-07 · 16 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 15 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1919:211, Angående anvisande av medel till förstärkning av arbetskrafterna å finansdepartementets regeringsrättsbyrå
Dokumentets text
Kungl. Majas proposition Nr 211.
1
Nr 211.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anvisande av
medel till förstärkning av arbetskrafterna å finansdepartementets
regeringsrättsbyrå; given Stockholms slott den
7 mars 1919.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
liuansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
att till förstärkning av arbetskrafterna å finansdepartementets regeringsrättsbyrå,
i enlighet med vad i ovannämnda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden närmare utvecklats, anvisa såsom förslagsanslag,
högst,
dels å tilläggsstat för år 1919 ett belopp av ............ kronor 3,300,
dels ock å extra stat för år 1920 ett belopp av kronor 6,725.
De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.
GUSTAF.
F. V. Thorsson.
Bihang tid riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 18S käft. (Nr 211.)
I
2
Kungl. Maj.ts proposition Nr 211.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 7 mars
1919.
N ärvar ande:
Hans excellens herr statsministern EdéN,
Statsråden: PETERSSON,
SCHOTTE,
Petrén,
Nilson,
friherre Palmstierna,
Rydén,
Undén,
Thorsson.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson anförde:
På sätt jag under punkten 4 i det vid den till innevarande års
i''iksdag avlåtna statsverkspropositionen fogade utdraget av statsrådsprotokollet
över finansärenden framhöll hade inom finansdepartementet
utarbetats förslag till förstärkning från och med den 1 juli 1919 av
arbetskrafterna å nämnda departements regeringsrättsbyrå, vilket förslag
för yttrande remitterats till löneregleringskommittén. Som remissen då
ännu icke besvarats, kunde något definitivt förslag i frågan icke framläggas,
men beslöt Kungl. Maj:t på min hemställan, att i avbidan på
den proposition i ämnet, som kunde varda riksdagen förelagd, till arvode
åt en särskild föredragande i regeringsrätten m. m. beräkna dels å tilllä
ggsstat för år 1919 ett förslagsanslag, högst, av 2,600 kronor, dels och
bland de extra anslagen för år 1920 ett förslagsanslag, högst, av 5,200
kronor, över omförmälda inom finansdepartementet utarbetade förslag,
3
Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
som hade formen av en å regeringsrättsbyrån uppgjord, till mig ställd
promemoria, har löneregleringskommittén numera den 28 februari 1919
avgivit yttrande. Med anledning härav torde jag få ånyo anmäla ärendet
för Kungl. Maj:t.
Jag anhåller därvid att till eu början få bringa i erinran vad löneregleringskommittén
i sitt den 15 februari 1917 avgivna betänkande
angående reglering av löneförhållanden m. in. vid statsdepartementen
(delen Lill av kommitténs tryckta betänkanden) yttrat med avseende å
den för föredragningen i regeringsrätten erforderliga personalen i allmänhet
och särskilt beträffande ifrågavarande byrås organisation.
Under rubriken »allmänna erinringar och förslag» framhöll kommittén
i sitt nämnda betänkande, hurusom dåvarande landshövdingen
Axel Scliotte — i betänkande angående statsdepartementens verksamhetsområden
och arbetsformer in. m. — beträffande organisationen av Kung].
Maj:ts kansli, frånsett statssekreterare- och expeditionschefsposterna, utgått
ifrån, att några mera avsevärda organisationsförändringar icke för
det dåvarande borde ifrågasättas.
Med erinran härom anförde kommittén vidare, att således allt
fortfarande inom departementen skulle finnas anställda kansliråd, vilka,
om byråindelningen inom departementet vore införd, skulle såsom byråchefer
förestå var sin byrå och vilkas åligganden i främsta rummet
skulle bestå uti att till föredragning bereda de på Kungl. Maj:t i statsrådet
ankommande administrativa mål och ärenden, som till byrån överlämnades,
samt att i dessa föreslå beslut. De skulle därjämte, bland
annat, med uppmärksamhet följa sådana frågor, vilka folie inom byråns
verksamhetsområde, samt, i förekommande fall, i dem utarbeta förslag
och utlåtanden.
I fråga om föredragningen i regeringsrätten syntes det kommittén
böra erinras, att vid regeringsrättens inrättande avsikten var, att föredragningen
därstädes i allmänhet skulle handhavas av vederbörande byråchef
i statsdepartement.
Lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt den 26 maj 1909 stadgade
visserligen, att »föredragande i regeringsrätten vare, efter Konungens
bestämmande, ämbets- eller tjänsteman i det statsdepartement, vartill
det ärende, som skall föredragas, enligt stadgad fördelning hörer», men
i kungl. stadgan den 5 juni 1909 angående behandlingen inom statsdepartementen
av ärenden, som tillhörde Kung]. Maj:ts regeringsrätt,
hade föreskrivits, att de besvärsmål och andra ärenden, som borde i
Lönereglerings
kommitténs
betänkande
lr''/ä 1917.
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
regeringsrätten förekomma, skulle beredas och föredragas av kansliråden
i det statsdepartement, vartill desamma enligt stadgad fördelning hörde;
dock att Kungl. Magt, där så funnes erforderligt, förordnade kanslisekreterare
eller annan tjänsteman inom departementet att vara föredragande
inför regeringsrätten.
Utvecklingen hade sedermera gått i den riktningen, att föredragningen
i regeringsrätten i regel uppdragits åt särskilda föredragande,
vilka uteslutande eller i huvudsak ägnat sig åt detta arbete.
Tvivelsutan — yttrade kommittén vidare — vore den ursprungliga
tanken, att vederbörande byråchef skulle föredraga i såväl statsrådsberedningen
som regeringsrätten, grundad på goda skäl, om än, såsom
påvisats, förhållandena utvecklat sig i en motsatt riktning. Utan att då
vilja göra något mera bestämt uttalande för den ena eller andra anordningen,
hade kommittén — med anslutning till den uppfattning, att,
därest föredragningen i regeringsrätten vore av en omfattning, som krävde,
att särskild föredragande uteslutande eller i huvudsak ägnade sig däråt,
den särskilda föredraganden borde hava kansliråds ställning — funnit
ändamålsenligt, att antalet kansliråd i vederbörande departement så beräknades,
att möjlighet bereddes att efter vederbörandes beprövande
använda den ena eller den andra anordningen.
Beträffande den övriga tjänstepersonal, som vore erforderlig inom
statsdepartementen, hade landshövdingen Schotte i sitt betänkande framhållit,
hurusom enligt hans mening två behov huvudsakligen gjorde sig
gällande, det ena att kunna påräkna tjänstemän inom departementen,
som kunde biträda byråcheferna (kansliråden) vid föredragningen, och
det andra att ernå ett avskaffande i lämplig omfattning av det dåvarande
extraordinariesystemet.
För upjmående av dessa syftemål hade landshövdingen Schotte
föreslagit dels att med ombildning av de dåvarande kansli sekreterarbefattningarna
skulle inrättas ett lämpligt antal dylika tjänster av andra
normalgraden, dels ock för extraordinariesystemets begränsning att på
departementens stater skulle uppföras ett antal befattningar av första
normalgraden och därigenom i lämplig omfattning beredas ordinarie
anställning åt sådana amanuenser med fast arvode, vilka under alla förhållanden
erfordrades därstädes och för vilka hel sysselsättning kunde
givas enbart i departementet.
Vad landshövdingen Schotte i omförmälda hänseende yttrat och
föreslagit fann kommittén välgrundat och för arbetet inom departementen
ändamålsenligt och betydelsefullt, och ville kommittén i det hela uttala
sin anslutning därtill.
5
Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
Vad anginge de nya kanslisekreterarna i andra normalgraden,
skulle enligt landshövdingen Schottes förslag av deras innehavare krävas
ett kvalitativt högre och mera ansvarsfullt arbete än vad som enligt då
gällande instruktion ålåge kanslisekreterare. Dem borde — i anknytning
till vad som dåmera gällde för innehavare av andragradsbefattningar
i vissa centrala verk — kunna åläggas att för vissa ärenden eller viss
grupp av ärenden vid tillfällen av behov fullgöra den föredragningsskyldighet
i statsrådsberedningen, som kansliråden ej själva medhunne,
ävensom tillfällig, vissa grupper av mål omfattande föredragning i
regeringsrätten. Dem skulle ock åligga att biträda statssekreterare, expeditionschef
och kansliråd i allt, som ålåge dessa.
Vad härefter beträffar de särskilda departementen, tillhöra dessa,
med hänsyn till behovet av föredragande i regeringsrätten, två grupper,
nämligen dels de, vilkas regeringsrätts mål äro så fåtaliga, att eu särskild
föredragande ej kan erhålla full sysselsättning med dessa måls beredande
och föredragning, och dels de, där särskild föredragande av regeringsrättsmål
bliver tillräckligt sysselsatt av denna sin uppgift.
Till den förra gruppen höra justitie-, utrikes- och sjöförsvarsdepartementen.
För dessa beräknades därför av löneregleringskommittén
i dess ifrågavarande betänkande icke någon föredragandetjänst enbart
med hänsyn till tjänstgöringen i regeringsrätten.
Till den senare gruppen höra de övriga departementen.
Då av sistnämnda departement allenast civil- och finansdepartementen
i avseende å regeringsrättsmålen hava så omfai tände arbetsbörda,
att en föredragande ej är tillräcklig för fullgörandet av arbetet
å regeringsrättsbyrån, torde det ligga närmast till hands att beträffande
regeringsrättsbyråns organisation jämföra dessa båda departement. Jag
torde därför kunna inskränka mig till att av vad löneregleringskommittén
i sitt betänkande av den 15 februari 1917 yttrat angående de särskilda
departementen omnämna allenast vad kommittén har att anföra i fråga
om civil- och finansdepartementen. Ett utdrag av vad kommittén
jämväl beträffande lantförsvars-, ecklesiastik- och jordbruksdepartementen
yttrat återfinnes emellertid i kommitténs i nu förevarande ärende avgivna
utlåtande och tillåter jag mig hänvisa därtill.
Vidkommande civildepartementet, erinrade kommittén, att föredragningen
av mål hos regeringsrätten för det dåvarande ombesörjdes av
dels två särskilda föredragande, dels ock därjämte, vad besvärsmålen
beträffande lantkominuns beslut anginge, av kanslirådet å första byrån.
Enligt vad kommittén inhämtat, hade antalet sistnämnda besvärs
-
6
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 211.
mål hållit sig tämligen konstant — omkring 60—70 om året. Föredragningstiden
beträffande dessa mål hade utgjort 27» timme en gång
i månaden (motsvarande 6—7 dagar om året). Antalet övriga inkomna
besvärsmål hade för åren 1910—1916 utgjort respektive 120, 100, 104,
155, 174, 178 och 202. Föredragningsdagarnas sammanlagda antal för
sistnämnda mål hade under vart och ett av de senaste åren före 1916
utgjort 20 hela samt 10 halva dagar enligt fastställd fördelning jämte
några extra dagar — sammanlagt således årligen omkring 26 dagar
eller, besvärsmålen beträffande lantkommuns beslut inräknade, 32—33
dagar. För år 1916 hade ansetts nödvändigt att i den fastställda fördelningen
upptaga ytterligare 10 halva föredragningsdagar för de besvärsmål,
som ej avsåge klagan över lantkommuns beslut.
Det hade från departementets sida gjorts gällande dels att regeringsrätfsmålen
från civildepartementet i stort sett vore svårare än dem,
som tillhörde annat departement, dels ock att desamma vore av synnerligen
skiftande beskaffenhet och ofta föranledde en hel del föregående
skriftväxling.
De för det dåvarande i departementet auställda två särskilda föredragande
vore — anförde kommittén vidare — efter vad som upplysts,
i det närmaste fullt sysselsatta med detta sitt arbete. Det både föreslagits,
att ifrågavarande tjänster skulle förändras till byråchefsbefattningar.
I allt fall syntes, efter vad alternativt föreslagits, förhållandena
motivera inrättande för ändamålet av dels en byråchefsbefattning och
dels en befattning som särskild föredragande mot arvode, ej väsentligen
understigande byråchefs avlöning. I båda fallen sjmtes emellertid kunna
förutsättas, att besvärsmålen angående lantkommuns beslut kunde medhinnas
av de nya befattningshavarna.
För egen del anförde kommittén, att i fråga om föredragningen
av mål hos regeringsrätten kommittén hyste den uppfattningen, att för
denna föredragning icke i något departement för det dåvarande borde
anställas mer än ett kansliråd. Det förelåge emellertid inom civildepartementet
behov av ytterligare arbetskraft för ändamålet. Vid detta
förhållande och då, såsom ock från departementet blivit upplyst, arbetet
ej syntes fullt motivera ännu en ordinarie befattningshavare med kansliråds
ställning, ansåges medel böra tillsvidare beredas å extra stat till arvode
åt en för ifrågavarande ändamål förordnad särskild extra föredragande.
Arvodet syntes , böra beräknas till 7,000 kronor eller enahanda belopp,
som för det dåvarande i regel utginge till särskilda extra föredragande
i departementen.
Kommittén föreslog följaktligen dels att för föredragningen av
7
Kungl. Mcij:ts proposition Nr 211.
mål hos regeringsrätten å civildepartementets ''flat måtte uppföras enkanslirådsbefattning,
dels och att åtgärder måtte vidtagas för beredande åt en
extra föredragande för dylika mål inom departementet av ersättning till
belopp av 7,000 kronor.
Såsom biträde åt föredragandena av regeringsrättsmål i vart och
ett av lantförsvars-, civil-, ecklesiastik- och jordbruksdepartementen föreslog
kommittén i enlighet med framställningar från vederbörande departement
anställande av en andre kanslisekreterare.
Vad angår finansdepartementet har löneregleringskommittén i sitt
ovannämnda betänkande (delen L1II) framhållit och erinrat, bland annat,
att beträffande den ena av departementets dåvarande två byråer — byrån
för beskattnings-, tull-, pensions- m. fl. ärenden — så gott som från
början av regeringsrättens tillkomst måst tillgripas utvägen att anlita
särskild extra föredragande för de mål, som ankomme på regeringsrättens
avgörande. För åren 1909 (delvis), 1910 och 1911 samt förra
hälften av år 1912 hade Kungl. Maj:t förordnat en av departementets
kanslisekreterare att vara extra föredragande i regeringsrätten.
Då sålunda behovet av en dylik arbetskraft för det dåvarande och
jämväl för en avsevärd tid framåt ansågs oavvisligt, hade vid 1912 års
riksdag framlagts förslag att bereda den extra föredraganden en fastare
ställning. Samma års riksdag hade ock för ändamålet beviljat på extra
stat för år 1913 ett belopp av 10,500 kronor, varav 3,500 kronor avsetts
för senare delen av år 1912. Sedermera hade för vart och ett av åren
1914—1917 till ersättning åt en extra föredragande i finansdepartementet
beviljats ett extra anslag av 7,000 kronor.
Efter att hava erinrat, bland annat, hurusom ärendena i finansdepartementet
i stort sett fördelade sig för det dåvarande på lyra avdelningar,
nämligen dels de dåvarande två ordinarie byråerna, skat-tebyrån
och handelsbyrån, dels ock två senare tillkomna avdelningar,
lånebyrån och den särskilda föredragandens i regeringsrätten byrå, å
vilken sistnämnda byrå tjänstgjorde utom föredraganden blott en extra
amanuens, meddelade löneregleringskommittén vidare i sitt meranämnda
betänkande, att från departementet betonats, att det för arbetet därstädes
skulle vara en fördel, om till sistberörda byrå kunde förläggas all föredragning
av mål hos regeringsrätten. Denna föredragning fullgjordes
nämligen då dels av den extra föredraganden med eu hel föredragningsdag
i veckan dels ock av vartdera kanslirådet med en halv föredragningsdag
var tredje vecka.
Dessutom hade från departementet framhållits, att, alldenstund den
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
extra regeringsrättsföredraganden redan då vore nästan mer än skäligt
betungad med arbete, lian givetvis ej kunde belastas med ytterligare
föredragning, utan syntes till fullgörande av den kansliråden åvilande
föredragningsskyldigheten böra anställas å ifrågavarande byrå en kanslisekreterare
av högre grad, som jämväl kunde övertaga någon del av
den extra föredragandens föredragningsskyldighet. Den ifrågavarande
extra föredragandens befattning borde förändras till en kanslirådsbefattning,
särskilt med hänsyn därtill, att det för departementets skatte! agsstiftningsarbete
vore angeläget, att man kunde städse på platsen påräkna
och för längre tid bibehålla en i skattelagarnas tillämpning väl
förfaren man.
För egen del anförde kommittén, att det från departementet framställda
förslaget innebure, att de extra befattningar, vilkas innehavare
för det dåvarande till art och omfattning fullgjorde en föredragningsskyldighet
motsvarande vad som ålåge byråchef, förändrades till ordinarie
kanslirådsbefattningar. Förslaget avsåge således icke någon ökning av
arbetskrafterna utöver vad som då funnes, utan ginge endast ut på att
åvägabringa en fastare organisation av de inom departementet rådande
förhållandena. Kommittén hade för sin del intet att erinra häremot och
förordade följaktligen, att å finansdepartementets stat uppfördes, bland
andra, en kanslirådsbefattning för föredragningen hos regeringsrätten.
Vad därefter anginge kanslisekreterare av högre grad innebure
departementets förslag, att en dylik befattningshavare skulle biträda
vid föredragningen av mål hos regeringsrätten. Med hänsyn till arten
och mängden av de mål, som tillhörde finansdepartementets föredragning
i regeringsrätten, syntes en ytterligare föredragande vara erforderlig,
och då den anordning i detta hänseende, som föreslagits, från departementets
sida på grund av där rådande särskilda förhållanden i förevarande
avseende betonats såsom starkt önsklig, hade kommittén för
sin del ej velat motsätta sig uppförande å stat av denne kanslisekreterare
av högre grad.
Vad organisationen av finansdepartementets nuvarande regeringsrättsbyrå
beträffar har löneregleringskommittén slutligen i sitt ifrågavarande
betänkande meddelat, att från departementet föreslagits uppförande
å stat av visst antal kvinnliga biträden av andra graden, därav
ett för tjänstgöring hos vederbörande föredragande av mål hos regeringsrätten;
och hade kommittén icke något att erinra häremot.
Regeringsrättsb}^råns arbetskrafter borde således enligt löneregleringskommitténs
i dess omförmälda betänkande uttryckta mening utgöras
av ett kansliråd, en förste kanslisekreterare och ett kvinnligt biträde av
andra graden.
9
Kung/. Maj.ts proposition Nr 211.
I de avseenden, varom i nu förevarande ärende är fråga, fattade
statsmakterna beslut i enlighet med 1 ö n er egl er i ngsko rn mittens förslag
(år 1917: proposition nr 230 och riksdagens skrivelse nr 373).
Jag övergår härefter till att omnämna det huvudsakliga innehållet
i den å finansdepartementets regeringsrättsbyrå upprättade promemorian.
I nämnda promemoria erinras till en början om, huru departementets regeringsrättsföredragning
varit ordnad, innan departementets nuvarande organisation
med 1918 års ingång trädde i kraft, samt meddelas, bland annat, att å regeringsrättsbyrån
dåmera tjänstgjorde, utom byråns nyssnämnda personal, även en å annan
byrå i departementet anställd amanuens, vilken mot särskilt arvode av 500 kronor
för år förde protokollet i regeringsrätten vid departementets föredragningar därstädes.
Vidare framhålles, att den å regeringsrättsbyrån anställde förste kanslisekreteraren
förutsatts skola, jämte sin föredragning i regeringsrätten, biträda kanslirådet
å byrån med beredning av mera invecklade mål, verkställandet av undersökningar,
uppsättandet av svårare rubriker och i övrigt stå till kanslirådets förfogande för
fullgörandet av det mera kvalificerade arbete, denne önskade hava utfört.
Beträffande de nuvarande förhållandena å regeringsrättsbyrån och det framställda
förslaget till ändring däri innehåller promemorian huvudsakligen följande.
Finansdepartementet hade år 1918 tilldelats 50 hela föredragningsdagar i
regeringsrätten, vilka infölle å fredagar och var fjärde onsdag.
Detta antal föredragningsdagar syntes emellertid vara för litet för att undvika
balans av departementets regeringsrättsmål.
För föredragningsskyldighetens fullgörande hade utom kanslirådet å byrån
jämväl förste kansliseki’eteraren därstädes måst helt ägna sig åt föredragningen,
vadan han ej kunde, såsom avsett varit, lämna kanslirådet biträde vid dennes
arbete.
Följden härav vore, att ingendera av föredragandena ä byrån hade någon
hjälp vid målens beredning, vid uppsättningen av svårare rubriker och dylikt.
Detta vore så mycket olägligare som vissa omständigheter inträffat av beskaffenhet
att tynga förarbetet till föredragningarna.
Sålunda hade, för att med hänsyn till förefintlig balans i möjligaste mån
utnyttja de föredragningstillfällen, som stode departementet till buds, själva föredragningen
måst sammanpressas. Den därmed åsyftade effekten, nämligen att vid
varje föredragning medhinna ett större antal mål, hade givetvis till omedelbar följd,
att det varje föredragning föregående arbetet med målens beredning ökades ej endast
kvantitativt genom ökningen av målens antal utan även kvalitativt, i det att särskild
omsorg måste ägnas utgallringen av det material, som kunde anses få uteslutas
vid föredragningen. Och vidare hade det i allt större omfattning blivit brukligt,
att sammanställningar över i handlingarna förekommande sifferuppgifter och dylikt
utarbetades för att tillhandahållas regeringsrättens ledamöter.
De förhållanden, som sålunda utvecklat sig å regeringsrättsbyrån, nödvändiggjorde
vissa förändringar i avseende å byråns arbetskrafter.
Därvid hade man att utgå ifrån, att det ej rimligtvis borde fordras mer
arbete av en föredragande än som svarade mot två och en halv föredragningsdagar
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 189 höft. (Nr 211.) 2
1917 års
riksdag.
Regeringsi
tittsbyråns
p. in.
10
Kung!.. Mqj.ts proposition Nr 211.
i månaden eller omkring 25 dagar om året (en föredragningsdag = cirka 4 timmar),
vilket för övrigt ungefär motsvarade det arbete, som för närvarande presterades av
kanslirådet å byrån.
Då departementet emellertid både att svara för fem föredragningsdagar i
månaden, återstode två och en halv dagar, vilka förste kanslisekreteraren måst
övertaga.
För att kunna göra detta måste han givetvis befrias från skyldigheten att
lämna arbetsbiträde åt kanslirådet.
Emellertid kunde de båda föredragandena icke undvara behörigen kvalificerat
biträde vid målens beredning m. in. Det borde därför anställas till biträde åt kanslirådet
en andre kanslisekreterare, vilken även kunde övertaga protokollsföringen i
regeringsrätten vid byråns föredragningar, och till biträde åt förste kanslisekreteraren
en amanuens.
Behovet av de sålunda ifrågasatta förändringarna beträffande regeringsrättsbyråns
personal syntes kunna anses bliva konstant. I detta avseende åberopades
den fortgående utvecklingen av skattelagstiftningen och framhölls tillika, att den
år 1918 verkställda allmänna omtaxeringen av fastigheterna komme att tillföra
byrån ökat arbete.
Då genom den föreslagna anordningen förste kanslisekreteraren i stort sett
skulle erhålla enahanda åligganden som kanslirådet, vore det skäligt, att honom
bereddes viss avlöningsförbättring, och föreslogs i sådant avseende för honom ett
lönetillägg å extra stat av 1,200 kronor, varigenom lian skulle komma i åtnjutande
av den för extra föredragande i statsdepartementen vanliga ersättningen eller 7,000
kronor för år. Av lönetillägget borde 700 kronor utgöra tjänstgöringspenningar.
Den nye andre kanslisekreteraren borde från och med år 1920 uppföras å
ordinarie stat med den för sådan befattningshavare bestämda avlöning eller 4,000
kronor för år räknat.
För amanuensen borde beräknas ett arvode av 2,000 kronor. Till följd härav
och då det nuvarande arvodet till protokollsförare i regeringsrätten ej längre
.skulle komma att utgå, borde departementets anslag till amanuenser in. m. höjas
med 1,500 kronor.
Vad sålunda ifrågasatts för regeringsrättsbyråns vidkommande föreslogs att
under övlig budgetär form vinna tillämpning redan från och med senare halvåret
1919.
I promemorian göres vidare en jämförelse i förevarande avseenden med de
övriga statsdepartementen, särskilt med dem, där särskilda föredragande för regeringsrättsmålen
äro anställda; denna jämförelse har närmare utförts i två promemorian
åtföljande tabeller, vilka jag anhåller torde få såsom bilagor fogas vid detta
protokoll.
I promemorian erinras ock om dåvarande chefens för finansdepartementet
yttrande till statsrådsprotokollet den 15 oktober 1909 vid behandling av fråga om
förordnande av extra föredragande i regeringsrätten. Vid detta tillfälle hade departementschefen
yttrat bland annat att, såsom framginge av den utredning, vilken
åtföljde Kungl. Majrts proposition till 1909 års riksdag med förslag till vissa av
inrättande av regeringsrätten m. m. föranledda författningar, finansdepartementet
otvivelaktigt komme kvantitativt och säkerligen ock kvalitativt sett att lämna
regeringsrätten långt större arbetsmaterial än något av de övriga departementen.
11
Kungl. Maj ts ''proposition Nr 211.
Slutligen framhålles i promemorian, att, därest ett särskilt handelsdepartement
skulle komma att inrättas, "detta icke syntes få någon större inverkan på antalet
mål av beskaffenhet att böra från finansdepartementet föredragas i regeringsrätten.
Av berörda, vid promemorian fogade tabellbilagor inhämtas bland
annat, följande.
Antalet av dels samtliga till Kungl. Maj:t inkomna regeringsrättsmål
och dels de på finansdepartementet ankommande av dessa mål var
respektive: år 1913 1,507 och 474, år 1914 1,569 och 563, år 1915
1,654 och 527, år 1916 1,727 och 539 samt år 1917 1,862 och 541.
Den effektiva balansen av regeringsrättsmål i finansdepartementet
var den 15 november 1918, eller kort innan ifrågavarande promemoria
avgavs, 202.
Beträffande de departement, varest särskilda tjänstemän äro uteslutande
sysselsatta för regeringsrätten, hava vissa ytterligare uppgifter
meddelats.
Antalet under år 1918 till den 15 november inkomma regeringsrättsmål
har sålunda varit i lantförsvars- 317 (däri inbegripet ett stort
antal kristidsmål), i civil- 295, i finans-'' 547, i ecklesiastik- 360 och i
jordbruksdepartementet 181.
Antalet föredragningsdagar i regeringsrätten år 1918 var för lantförsvars-
20, för civil- 34, för finans- 50, för ecklesiastik- 25 och för
jordbruksdepartementet 25.
Såsom föredragande i regeringsrätten har vart och ett av nyssnämnda
departement till sin disposition ett kansliråd. Därutöver disponerar
civildepartementet eu uteslutande för regeringsrätten avsedd extra
föredragande och finansdepartementet en förste kanslisekreterare, som
är avsedd att biträda vid departementets föredragning i regeringsrätten.
I ecklesiastikdepartementet anlitas vid förefallande behov annan tjänsteman
inom departementet att, mot särskild ersättning, jämsides med
kanslirådet föredraga i regeringsrätten.
I vartdera av lantförsvars-, civil-, ecklesiastik- och jordbruksdepartementen
åtnjuta föredragandena biträde av en andre kanslisekreterare.
Dessutom äro å regeringsrättsbyråerna anställda i ecklesiastikdepartementet
en amanuens, i vartdera av civil- och finansdepartementen
ett kvinnligt biträde samt i finansdepartementet en protokollsförare.
1 sitt över omförmälda promemoria avgivna yttrande av den 28
februari 1919 bär löneregleringskommittén anfört följande.
Löner eg t r,
ring »korn
mitténs
yttrande.
12 Kung!. Maj:ts proposition Nr 211.
Såsom förut framhållits, är det arbete, som kräves för regeringsrättsmålen.
av synnerligen olika omfattning i skilda departement.
I justitie-, utrikes- och sjöförsvarsdepartementen är ifrågavarande arbete ej
av den betydenhet, ett särskilda arbetskrafter måste disponeras för detsamma. Så
är däremot förhållandet beträffande lantförsvars-, civil-, finans-, ecklesiastik- och
jordbruksdepartementen Men även mellan dessa sistnämnda departement förefinnes
större eller mindre skillnader i förevarande avseende.
Att döma av det material, som varit för löneregleringskommittén tillgängligt,
synes sålunda arbetet med regeringsrättsmålen, i vad detsamma ankommer på föredragande
i lantförsvarsdepartementet visserligen erfordra särskild föredragande,
dock att dennes tid möjligen kan i någon mån räcka till även för annat arbete.
I jordbruksdepartementet åter tyckas ifrågavarande regeringsrättsgöromål väl
svara emot en föredragandes arbetskraft, medan vad ecklesiastikdepartementet vidkommer
en föredragande synes stundom icke räcka till för departementets göromål
av berörda slag.
Beträffande civil- och finansdepartementen slutligen äro regeringsrättsmålen
så krävande, att i vartdera departementet stadigvarande beliöves mer än en person
för målens föredragning och därmed sammanhängande, på föredragande ankommande
göromål.
Sådana förhållandena nu äro, utgöra således sistnämnda två departement med
hänsyn till det arbete, regeringsrättsmålen tillföra dem, en särskild från de övriga
departementen bestämt avskild grupp.
För bestridande av nämnda arbete har, såsom ovan framhållits, civildepartementet
för sin del till förfogande ett kansliråd, en extra föredragande med ärsavlöning
av 7,000 kronor, en andre kanslisekreterare och ett kvinnligt biträde samt
finansdepartementet ett kansliråd, en förste kanslisekreterare, en protokollsförare
och ett kvinnligt biträde.
Den framställning, som nu föreligger från finansdepartementets regeringsrättsbyrå,
åsyftar att få denna byrå utrustad med enahanda arbetskrafter som civildepartementets
regeringsrättsbyrå disponerar, dock att dessutom en amanuens skulle
anställas särskilt för biträde vid regeringsrättsgöromålen.
Att förstärkning av arbetskrafterna å finansdepartementets regeringsrättsbyrå
är av behovet påkallad, synes löneregleringskommittén uppenbart.
Vid bedömande av de anspråk, som i sådant avseende framställts från byrån,
synes — i betraktande av den särställning civil- och finansdepartementen intaga med
hänsyn till regeringsrättsarbetet och då inom vartdera departementet allt dylikt
arbete är sammanfört till en byrå samt arbetskrafterna å civildepartementets regeringsrättsbyrå
äro, såvitt kommittén har sig bekant, väl behövliga och av, under
nuvarande förhållanden, lämplig beskaffenhet — god ledning vara :itt hämta från
en jämförelse mellan de båda byråernas arbetsbördor.
Vad härvid först beträffar antalet av de på byråerna ankommande målen,
framgår av de ovan meddelade uppgifterna, att detta antal de senare åren i regel
hållit sig för civildepartementet mellan 200 och 300 och för finansdepartementet
mellan 500 och 600 för år.
Antalet mål är emellertid ej ensamt avgörande för arbetsbördans storlek.
Målens beskaffenhet är därvid ofta av än större betydelse. Givetvis är det synnerligen
vanskligt för kommittén att avgöra på vilkendera sidan övervikten i detta
opaginerad Kontrollera mot PDF
18
Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
hänseende må ligga. Man torde dock kunna i förevarande sammanhang bortse
härifrån med hänsyn till vad i ämnet från vartdera departementet framhållits.
En annan och sannolikt tillförlitligare grund för jämförelsen mellan byråernas
belastning torde ligga i förhållandet mellan deras föredragningar. I detta avseende
har meddelats, att civildepartementet tilldelats ungefär 34 och finansdepartementet
50 föredragningsdagar för år.
Av den nu gjorda jämförelsen vill kommittén draga den slutsatsen, att arbetet
å finansdepartementets regeringsrättsbyrå väl motionerar denna byrås utrustning
med enahanda arbetskrafter, som ansetts behövliga och lämpliga för civildepartementets
regeringsrättsbyrå, förstärkta med en amanuens.
Löneregleringskommittén har därför i huvudsak intet att invända emot nu
ifrågavarande framställning.
I budgetärt hänseende har kommittén däremot ansett sig böra göra en erinran
emot det föreliggande förslaget.
För åvägabringande av den åstundade förstärkningen av arbetskrafterna å
finansdepartementets regeringsrättsbyrå har ifrågasatts, utom extra anslag för ändamålet,
ändringar i departementets ordinarie stat därhän, att ytterligare en andre
kanslisekreterarbefattning skulle uppföras å staten samt anslaget till amanuenser
m. m. höjas.
Som emellertid — även oavsett det ovan antydda inrättandet av ett handelsdepartement
och den inverkan detta kunde hava å finansdepartementets regeringsrättsmål
— jämväl andra förändringar i departementsindelningen lära vara påtänkta
och dessa möjligen skulle kunna medföra lösgörandet på annat håll i Kungl. Maj:ts
kansli av arbetskrafter, vilka med tillämpning av de för kansliet gällande avlöningsvillkoren
lämpligen kunde förflyttas till finansdepartementets regeringsrättsbyrå,
håller löneregleringskommittén före, att hela summan av de till den behövliga förändringen
av nämnda byrås organisation erforderliga medlen bör tillsvidare beviljas
under form av extra anslag till förstärkning av byråns arbetskrafter.
Beloppet torde kunna beräknas för helt år på följande sätt:
tilläggsarvode till förste kanslisekreteraren ............................................ kronor 1,200
en extra andre kanslisekreterare.............................................. » 3,900
ersättning för semestervikariat vid den sistnämndes befattning............ » 125
en amanuens................................................................................................... » 2,000
kronor 7,225
varifrån emellertid bör avgå den nu frän amanuensanslaget till protokollsföraren i
regeringsrätten utgående ersättningen 500 kronor, vilket belopp genom protokollsförarens
indragning bleve disponibelt för amanuensen, vadan det erforderliga extra
ärsanslagets slutsumma skulle belöpa sig till 0,725 kronor.
Förslaget att tillföra finansdepartementets regeringsrättsbyrå förstärkning av
dess arbetskrafter redan från och med den 1 juli 1919 biträder kommittén. Det
för år 1919 för ändamålet erforderliga anslaget torde, då semestervikariat vid den
extra andre kanslisekreterartjänsten ej synes behöva förekomma nämnda år, böra
beräknas till 3,300 kronor.
14
Departements
chefen.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
Under åberopande av vad ovan anförts hemställer löneregleringskommittén
om framställning till 1919 års riksdag, att för erforderlig förstärkning av arbetskrafterna
å finansdepartementets regeringsrättsbyrå måtte anvisas
dels å tilläggsstat för år 1919 ett belopp av 3,300 kronor,
dels ock å extra stat för år 1920 ett anslag av 6,725 kronor.
Den i ärendet förebragta utredningen bär övertygat mig om nödvändigheten
av en förstärkning av arbetskrafterna å finansdepartementets
regeringsrättsbyrå på sätt i förberörda promemoria föreslagits, dock att
jag i likhet med löneregleringskommittén anser, att den ifrågasatta
andre kanslisekreterartjänsten tillsvidare bör uppföras allenast å extra
stat. Beträffande kostnaderna för de förändrade anordningarna är allenast
att märka, att löneregleringskommittén utöver de i promemorian
angivna beloppen upptagit ett belopp av 125 kronor till ersättning för
semestervikariat vid nyssnämnda kanslisekreterartjänst, varjämte det för
år 1920 beräknade avlöningsbeloppet vid sistnämnda tjänst med hänsyn
till att densamma uppföres allenast å extra stat satts till 3,900 kronor
i stället för i promemorian beräknade 4,000 kronor. Mot de av löneregleringskommittén
sålunda jämkade kostnadsberäkningarna har jag ej
något att erinra. Jag vill blott anmärka, att anledningen till att dessa
beräkningar, jämväl med bortseende från omförmälda ''av kommittén vidtagna
jämkningar samt en avrundning av det å tilläggsstaten begärda
beloppet till jämna hundratal kronor, skilja sig från vad i statsverkspropositionen
och i propositionen om tilläggsstat för år 1919 för här
ifrågavarande ändamål äskats är att söka däri, att de för amanuensen
å regeringsrättsbyrån avsedda beloppen ursprungligen beräknats skola
utgå direkt från departementets anslag till amanuenser m. m. När nu
emellertid det erforderliga kostnadsbeloppet icke till någon del torde
komma att utgå såsom ordinarie anslag, synes vara lämpligt att, såsom
löneregleringskommittén föreslagit, sammanföra samtliga de för genomförandet
av de nya anordningarna behövliga anslagsmedlen till två anslag
att utgå, det ena å tilläggsstat för år 1919 och det andra å extra stat
för år 1920.
På grund av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.
Maj:t måtte i proposition föreslå riksdagen
att till förstärkning av arbetskrafterna å finansdepartementets regeringsrättsbyrå,
i enlighet med vad jag här ovan närmare utvecklat, anvisa
såsom förslagsanslag, högst,
dels å tilläggsstat för år 1919 ett belopp av kronor 3,300
dels ock å extra stat för år 1920 ett belopp av kronor 6,725.
15
Kungl. Maj ds ''proposition Nr 211.
Vad föredragande departementschefen sålunda
hemställt, däri statsrådets övriga ledamöter instämde,
behagade Hans Magt Konungen bifalla; och skulle till
riksdagen i ämnet avlåtas proposition av den lydelse,
.bil. litt. . . . vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Sven Lidholm.
16
Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
Bilaga A.
I. Antal till Kungl. Majst inkomna rederingsrättsinål.
1913
1914
1915
1916
1917
Justitiedepartementet...................
................. 73
69
68
87
90
Utrikes-
» ...................
................ 4
2
4
—
—
Lantförsvars-
» ..................
................. '') 1811
225
282
273
354
Sjöförsvars-
» ...................
................. 69
68
78
66
90
Civil-
» ...................
................. 228
222
218
243
240
Finans-
» ...................
................. 474
563
527
539
541
Ecklesiastik-
v ..................
................ 260
258
299
318
327
Jordbruks-
» ...................
................ 210
162
178
201
220
1,507
1,569
1,654
1,727
1,862
II. Balans av finansdepartementet tillhörande regeringsrättsinål den 15 november 1918.
498 icke föredragna mål, av vilka 202 voro slutremitternde.
*) På detta departement faller eu stor mängd mål, som ävo föranledda av krigstiden. Också är balansen
av slutremitterade icke föredragna mål avsevärd.
Bilaga B.
Antal Inkomna regeringsrättsinål in. m. år 1918 i departement, varest särskilda tjänstemän
äro uteslutande sysselsatta för regeringsrätten.
!
Antal
inkom- na mål
till d.
16/n
1918
Antal föredragnings- dauar
Föredragande
Förste
kansli*
sekr. o.
bitr.
före- dragan- de
Andre
kansli-
sekr.
Ama-
nuens
Kvinn- ligt bi- träde
Hela
Halva
k< ki
10- 1 ''/ q
V* 1 I1 /23
Kansli-
råd
Extra
föredr.
Lantförsvarsdepartementet
317l)
20
1
i
_
*)
| Civil- »
295
29
—
10
1
1
i
—
i
Finans-
547
50
_
—
1
—
i
—
3)
i
Ecklesiastik- »
360
20
10
1
4)
—
i
i
—
Jordbruks- »
181
20
10
—
1
—
—
i
—
3)
l) Stor ökning av antalet på grund av krigstiden.
a) Kvinnligt biträde ej anställt särskilt för regeringsrätten, men för ändamål, varför sådant biträde
erfordras, anlitas i departementet i övrigt anställda kvinnliga biträden.
-n) Eu amanuens å annan byrå förordnad allenast för protokollet.
4) Därjämte anlitas vid förefallande behov annan tjänsteman inom departementet att jämsides med
kanslirådet föredraga, för vilket ändamål anvisats särskilt anslag å extra stat a 1,000 kronor.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTHYCKEP.I-AKTIEBOLAG, 1919.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (4)
4 kopplingar.
- Rskr. 1919:7b Skrivelse till Konungen angående regleringen av utgifterna under tillägg sstatens för år 1919 sjunde huvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet. s. 1 i texten
- SU 1919:7a Statmtsk''iUta utlåtande Nr 7 A s. 3 i texten
- SU 1919:7b Utlåtande, angående regleringen av utgifterna under tillägg sstatens för år 1919 sjunde huvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet. s. 135 i texten
- Rskr. 1919:7a Skrivelse till Konungen angående regleringen av utgifterna under rilcsstatens för år 1920 sjunde huvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet. s. 2 i texten