Sök i Ratio Lex

Kungi. Majds proposition Nr 222

1919-03-07 · 48 sidor, varav 43 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 43 av 48 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1919:222, Kungi. Majds proposition Nr 222

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungi. Majds proposition Nr 222.

1

Nr 222.

Kungl. Maj:ts proposition med förslag angående ändrade grunder

för beskattning av kooperativa föreningar; given

Stockholms slott den 7 mars 1919.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över

finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen

antaga bilagda

1) förslag till förordning om ändrad lydelse av 9 § 1 inom. och

11 § förordningen den 28 oktober 1910 angående bevillning av fast

egendom samt av inkomst,

2) förslag till förordning om ändrad lydelse av 7, 8, 9 och 11 §§

förordningen den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens

vederbörande utskott.

GUSTAF.

F. V. Thorsson.

Bihang ll riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 194 höft. (Nr 222.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majis proposition Nr 222.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 9 § 1 mom. och 11 § förordningen den 28

oktober 1910 angående bevillning av fast egendom samt av inkomst.

Härigenom förordnas, att 9 § 1 mom. och 11 § förordningen den

28 oktober 1910 angående bevillning av fast egendom samt av inkomst

skola hava följande ändrade lydelse:

9 §•

1 mom. Till inkomst av kapital räknas:

ä)------.

b) --_---_

c) utdelning å aktier i inländska aktiebolag och å lotter i solidariska

bankbolag;

d) utdelning å aktier i utländska aktiebolag; samt

e) vinstutdelning å insatser i föreningar för ekonomisk verksamhet.

11 §•

1 mom. Vid beräkning av skattskyldigs inkomst nästföregående

år må avdrag icke ske:

a) ------.

b) ------.

c) ------.

d) för vad — —----å skuld.

2 mom. Däremot må avdrag ske:

a)

b)

cj med skäligt

yrke.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kung!. Maj:ta proposition Nr 222.

Har kooperativ förening av vinsten å sin kooperativa verksamhet

lämnat sina kunder, vare sig de tillhört föreningen eller icke, pristillägg,

rabatt eller annan sådan utdelning i förhållande till gjorda köp eller

försäljningar, må föreningen åtnjuta avdrag för dylik utdelning.

Avdrag må jämväl ske:

för — —---— — delägare.

I det fall------rum.

»

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1920.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition AV 222.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 7, 8, 9 och 11 §§ förordningen den 28

oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt.

Härigenom förordnas, att 7, 8, 9 och 11 §§ förordningen den

28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt skola hava

följande ändrade lydelse:

Vid den uppskattning, som för taxering äger rum, hänföras:

1:°) — ------•

2:o) till inkomst av kapital;

a)-------•

d) vinstutdelning å insatser i föreningar för ekonomisk verksamhet;

3:o)------.

8 §•

Såsom inkomst taxeras icke:

vad som — — — — — — avdrag;

vinst å — — — — — — därutöver;

ersättning för skada — — — — — — — — — — — — —

• — — — — — — — — — — — — — —---bosatt.

9 §•

Vid uppskattning — — — — — — delägare.

För värdeminskning — — — — — — anvisningarna.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

Har kooperativ förening av vinsten å sin kooperativa verksamhet

lämnat sina kunder, vare sig de tillhört föreningen eller icke, pristillägg,

rabatt eller annan sådan utdelning i förhållande till gjorda köp eller

försäljningar, må föreningen åtnjuta avdrag för dylik utdelning.

11 §•

Vid taxering av inkomst må avdrag icke ske:

för--— —--skuld.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1920.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

Skrivelse från

Koopei ativa,

förbundet.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 7

mars 1919.

Närvarande:

Hans excellens lierr statsministern EdÉN,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,

Statsråden: Petersson,

Schotte,

Petrén,

Nilson,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson anförde:

Jag har nu att anmäla en från styrelsen för Kooperativa förbundet

inkommen, den 22 november 1918 dagtecknad skrivelse, vari förbundet gör

framställning om vissa ändringar i gällande skattelagstiftning. Kooperativa

förbundets styrelse anför i sin skrivelse följande:

»Undertecknad styrelse för Kooperativa förbundet, vars ändamål och omfattning

framgå av bilagda stadgar och styrelseberättelse, får härigenom anhålla,

att herr statsrådet ville låta utarbeta och framlägga för nästkommande riksdag

förslag till ändring i gällande bestämmelser angående kooperativa föreningars beskattning.

Yi anse oss icke behöva för herr statsrådet utförligt motivera vår uppfattning,

att de kooperativa föreningarna böra åtnjuta skattefrihet för sådant överskott på

varuförsäljningen, som återbäres till köparna i förhållande till gjorda köp.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

Det sociala gagnet av kooperationen ligger till stor del däri, att den kooperativa

föreningen verkar som en ypperlig apparat för att åstadkomma individuella och

kollektiva besparingar. Samhällsgrupper, som eljes icke ha någon möjlighet att

spara medel för egen räkning eller att skapa kapital till sina företag, enär deras

inkomst aldrig håller jämna steg med konsumtionsbehovet, kunna genom att betala

de behövliga varorna någon smula högre i konsumtionsföreningen erhålla en samlad

slant, som, sparad år efter år, växer till avsevärda summor.

Med beskattning av de kooperativa föreningarnas överskott efter samma

grunder som vinsten i enskilda företag våga föreningarna icke föra den socialt

gynnsamma prispolitiken, utan inskränka sig till att lämna medlemmarna fördelar

för ögonblicket, vilka snart glömmas eller spårlöst försvinna. Med en prispolitik,

som i genomsnitt hölle inne 25 öre per familj och dag i de svenska konsumtionsföreningarna,

skulle med dessa föreningars nuvarande medlemsantal över 50,000

kronor sparas per dag eller årligen inemot 20 miljoner kronor mot endast cirka 31/2

miljoner kronor för närvarande. Men med beskattning efter nuvarande grunder

skulle en mycket väsentlig del av de 20 miljonerna indragas till staten och sålunda

den från alla synpunkter önskvärda prispolitiken föranleda en ytterst tyngande

konsumtionsbeskattning. Härtill kommer även, att i de större föreningarna — på

grund av beskattningens progressivitet, krigskonjunkturbeskattning o. d. — skattebeloppet

blir högre per medlem än i de mindre. Följaktligen lägger staten beslag på

en väsentlig del av de fördelar, som den kooperativa stordriften innebär. Bolagen

stå i detta avseende gynnsammare, ty deras beskattning grundas väsentligen på

förhållandet mellan kapital och netto, medan storföreningarna, om de följa den

socialt riktiga prispolitiken, drabbas progressivt i förhållande till medlemsantalet

(eller, vilket är nästan detsamma, omsättningen). Den medlem, som köper i en

liten förening, får sålunda enligt nu gällande bestämmelser betala mindre konsumtionsskatt

än den, som köper i en stor.

Det nu anförda torde vara ägnat att kasta ett rätt skarpt ljus över väsensskillnaden

mellan aktiebolags och kooperativa föreningars beskattning.

Vad som sagts beträffande konsumentkooperationen och dess uppgift gäller

även, mutatis mutandis, övriga arter av kooperation. Exempelvis för medlemmarna

i en andelsmejeriförening torde det — åtminstone i fråga om de mindre jordbrukarna

— vara vida fördelaktigare att erhålla ett lägre pris för mjölken och en större

summa på en gång i efterskott än tvärtom. Men följer mejeriet den för delägarna

och lanthushållningen bästa prispolitiken, så bestraffas det av staten genom en dryg

beskattning.

I gällande skattelagar har principiellt erkänts, att de kooperativa föreningarna

intaga en särställning i skattehänseende och det har medgivits föreningarna att

vid taxering göra avdrag för återburna belopp i vissa fall. Men på grund av

bestämmelsernas avfattning och de restriktioner, som uppställts, har denna skattefrihet

nästan förlorat all praktisk betydelse. En revision av bestämmelserna är

sålunda motiverad även därav, att lagstiftningen blev strängare än som avsetts,

helt visst på grund av vederbörandes bristande kännedom om de kooperativa föreningarnas

organisation och arbetssätt.»

Framställningar angående beskattningen av kooperativa föreningar

hava dessutom inkommit från följande distrikt av Kooperativa förbundet,

s. 8 Kontrollera mot PDF

P. M.

angående

ekonomiska

föreningars

beskattning.

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

nämligen Stockholms stads och Gottlands distrikt^ Södermanlands och

Östergötlands, Smålands, Hallands och Bohusläns, Alvsborgs och Skaraborgs

läns, Värmlands och Örebro läns, Gävleborgs, Västernorrlands,

Jämtlands, Norrbottens och Västerbottens distrikt. För innehållet i

dessa skrivelser torde jag icke närmare behöva redogöra.

I anledning av ovan återgivna skrivelse har inom finansdepartementet

utarbetats dels en P. M. angående ekonomiska föreningars beskattning,

dels ock vissa förslag till ändringar i gällande skatteförordningar.

Jag torde först få återgiva innehållet i sagda

P. M. angående ekonomiska föreningars beskattning.

Genom 1910 års skattelagstiftning ordnades de kooperativa konsumtionsföreningarnas

beskattning på det sätt, att skattefrihet medgavs,

i överensstämmelse med de från kooperativt håll framförda önskemålen,

för den del av en förenings vinst, som utdelas i förhållande till gjorda

inköp. I den omtvistade frågan om kooperativa föreningars beskattning

anslöto sig statsmakterna sålunda till den ståndpunkten, att dessa föreningar

i beskattningsavseende icke böra likställas med vanliga affärsföretag.

Det ansågs uppenbarligen, att en handelsvinst, som uppkommit

å medlemmarnas inköp för att sedermera bland dessa fördelas i förhållande

till inköpens storlek, är av annan natur än vanlig handelsvinst

i ett enskilt företag. Detta är ock den mening, som från kooperativt

håll har med stor styrka förfäktats. Man hävdar, att en konsumtionsförening,

som håller det allmänna marknadspriset på sina varor även

vid försäljning till sina egna medlemmar, för att sedermera utdela

vinsten vid kvartalets eller årets slut i förhållande till varje medlems

inköp Under den gångna perioden icke bör i skattehänseende ställas

ogynnsammare än en förening, som låter fördelarna av kooperationen

komma sina medlemmar till godo direkt genom låga priser eller rabatter

vid varje särskilt inköp eller än en särskild affärsman, som lämnar dyr

lika rabatter till sina kunder. En annan skattepolitik skulle ock kunna

befaras driva föreningarna in på sistnämnda väg med rabatter i omedelbart

sammanhang med köpen, vilket ur andra synpunkter ingalunda vore

önskvärt. Dessutom bär från kooperativt håll plägat åberopas det socialpolitiska

gagnet av kooperationen, vilket i och för sig motiverade, att

den gynnades i skattehänseende.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungi. Maj:ts proposition Nr 222.

Med utgångspunkt från den princip, som sålunda accepterats i

svensk skattelagstiftning, att kooperativa föreningar böra vid taxeringfå

göra avdrag för sådan del av inkomsten, som utdelas till kunderna

i proportion till dessas inköp, torde man kunna framställa befogade

invändningar mot det sätt, varpå denna princip i skattelagarna utformats.

Den likalydande bestämmelsen i inkomstskatteförorduingen

(§ 11 sista stycket) och bevillningslörordningen (§11 mom. 1 sista

stycket) innefattar nämligen vissa villkor för skattefrihet, av beskaffenhet

att väsentligen neutralisera värdet av den förmån, som statsmakterna

avsett att bereda den kooperativa rörelsen. Bestämmelsen lyder sålunda:

»Har förening, som sträckt sin verksamhet utom medlemmarnas krets,

lämnat sina kunder, vare sig de tillhört föreningen eller icke, pristillägg, rabatt

eller annan sådan utdelning i förhållande till gjorda inköp eller försäljningar, må

avdrag för dylik utdelning icke äga rum, där ej utdelningen skett i omedelbart

samband med köp eller försäljning, varpå utdelningen grundats, varemot förening,

som icke sträckt sin verksamhet utom medlemmarnas krets, må åtnjuta avdrag för

all utdelning, varom här sägs, för såvitt den utgått efter grunder, som varit före

köpet eller försäljningen bestämda.»

Det göi''es sålunda skillnad mellan två huvudfall: 1) att föreningen

handlar även med andra än medlemmar och 2) att föreningen uteslutande

säljer till medlemmar.

1) Vad beträffar förstnämnda grupp av föreningar, få de åtnjuta

skattefrihet endast för rabatter, som ske i omedelbart samband med

varje särskild försäljning. Sådana föreningar äro med andra ord likställda

med t. ex. privata handelsföretag, ty dessa behöva ju ej upptaga

såsom skattepliktig inkomst, vad de i form av rabatter eftergivit

å varornas pris. (Se t. ex. R. R:s årsbok 1916 Not. F. 189.) Det bör

också märkas, att det torde vara ytterst ovanligt, att konsumtionsföreningar

inrätta sig efter sådana principer, varom här är fråga. Det

anses på goda skäl vara olämpligt, att konsumtionsföreningarna saluhålla

sina varor till väsentligt lägre pris än dessa betinga annorstädes.

2) Det är följaktligen endast den andra gruppen, d. v. s. föreningar,

som ej sträckt sin verksamhet utom medlemmarnas krets, vilka

kunna i praktiken tillgodogöra sig ifrågavarande skattefrihet. Men därvid

uppställes ytterligare ett villkor, som i själva verket är ytterst

strängt och till sina verkningar sådant, att flertalet föreningar icke bliva

i tillfälle åtnjuta någon skattelindring. Förening av hithörande kategori

må visserligen göra avdrag för utdelning, som sker till medlemmarna

i förhållande till gjorda inköp, men endast för så vitt den utgått efter

grunder, som varit före köpet eller försäljningen bestämda.

Båda de nu nämnda betingelserna för skattefrihet (nämligen att

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand.. 194 höft. (Nr 222.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 222.

föreningen skall ha inskränkt sin verksamhet till medlemmarnas krets

och att grunderna för utdelningen skola hava före respektive köp eller

försäljningar bestämts) torde ha i praktiken verkat strängare än vad

från början avsågs. Det har ock i kooperativa kretsar länge varit ett

önskemål att få bestämmelserna omformulerade till bättre överensstämmelse

med den huvudprincip, som ligger till grund för desamma, och

som varit avsedd att också i praktiken möjliggöra viss skattelindring

för dessa föreningar.

Den motivering, smil anfördes till stöd för bestämmelsen, att föreningen

ej bör ha sträckt sin verksamhet utanför medlemmarnas krets,

om den vill göra avdrag för vinst, som utdelas på angivet sätt, torde

icke heller kunna anses tillfyllestgörande.

1 1910 års proposition nr 88, sid. 134, yttrades följande:

»Den grund, varpå man kan bygga skattefrihet för rabatter till kunder, som

äro medlemmar, bär emellertid icke en skattefrihet för vinst å föreningens rörelse,

som uppkommit vid handel med andra än medlemmar, Denna vinst är självfallet

alltid beskattningsbar efter de allmänna grunderna för inkomsttaxering. Och fråga

är, huruvida icke föreningens rörelse, i mån som rörelsen går utom medlemmarnas

krets, även förlorar grunden för skattefrihet för vinsten å den rent kooperativa

rörelsen. Föreningen har nämligen då strängt taget förlorat karaktären av ett

medlemmarnas kooperativa företag. Men oavsett detta låter det sig svårligen beräkna,

huru stor del av vinsten å föreningens hela rörelse, som uppkommit vid

handeln med den ena eller andra gruppen kunder. Kedan detta förhållande gör,

att jag jämväl i fråga om beskattningen av inkomst hos förening, som driver handel

utom medlemmarnas krets, ansluter mig till gällande praxis.»

Det första av de anförda skälen, eller att föreningen skulle förlora

sin kooperativa karaktär genom att försälja även till utomstående,

har jävats av erfarenheten. Det har snarare blivit så, att en konsumtionsförening-,

som driver handel i öppen bod, icke i regel avvisar utomstående

personer såsom kunder. Föreningslagen har även direkt legaliserat

kooperativa föreningars handel med utomstående (2 §). I motiven

till 1910 års förslag till föreningslag (prop. nr 83, sid. 99) har till och

med departementschefen uttryckligen framhållit, att ett förbud för kooperativa

föreningar att driva handel med utomstående skulle »i hög grad

hämma förenings väsendets utveckling samt särskilt för föreningar, som

idka försäljning i öppen bod, föranleda till ständiga åtal och trakasserier».

Det lärer inför de gångna årens erfarenheter om kooperationens

utveckling näppeligen kunna bestridas, att den ståndpunkt, som sålunda

intogs i förslaget till föreningslag och i den 1911 antagna föreningslagen,

är riktigare än den, som kommit till uttryck i motiven till 1910

års skattelagförslag och i de samma år antagna skattelagarna. Det måste

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 2ié2.

ook anses angeläget att bringa skattelagstiflningen till bättre överensstämmelse

med de grundsatser, som fått sitt uttryck i föreningslagen.

Icke heller det andra skäl, som åberopades i 1010 års skatteproposition

till stöd för bestämmelsen att handel med utomstående utesluter

avdragsrätt, kan anses hållbart. Det torde i allmänhet ingalunda

vara omöjligt att beräkna hur stor del av vinsten, som härflyter från

handeln med utomstående respektive från handeln med föreningens medlemmar.

Förhållandet till utomstående är stundom så ordnat, att dessa

ej få någon utdelning, och föreningen utövar därför kontroll över, huru

mycket medlemmarnas inköp under året Uppgått till (genom märken,

motböcker, kassakvitton e. d.). Det som ej härrör från köp av medlemmar

enligt anlitad kontrollmetod har tydligen influtit från ickemedlemmar.

Skulle åter förhållandet vara det, att även icke-medlemmar

erhålla utdelning, så kan det hävdas, att dock ingen anledning finnes

att vägra skattefrihet för den totala utdelningen, eftersom i detta fall

föreningen och dess medlemmar icke göra någon nämnvärd vinst på

handeln med utomstående.

I ett stort antal föreningars stadgar bestämmes det, att utomstående

erhålla hälften mot medlemmar och att den andra hälften föres till

reservfonden. Andra föreningar ge utomstående hälften utan att föra

den andra hälften till reservfonden. Många föreningar ha bestämt, att

utomstående ha samma rätt till del i nettot som medlemmar, om de

före utdelningen ansöka om medlemskap.

I mönsterstadgar, vilkas antagande Irån november månad 1918

är ett villkor för nya föreningars inträde i kooperativa förbundet och

som säkerligen inom kort komma att antagas av flertalet äldre föreningar

tillhörande nämnda förbund, bestämmes det härom i § 11:

»Föreningen må efter beslut av föreningssnmmanträde sälja till andra än

medlemmar. Sker försäljning till utomstående, skola dessa, om de i för medlemmar

gällande ordning inlämna kassakvitton å gjorda köp, gottskrivas samma procentiska

återbäring som medlemmar. Beviljas köpare med sådant tillgodohavande

medlemskap i föreningen, förfares med tillgodohavandet som i andra stycket av

paragraf 4 sägs. Har köpare icke gjort ansökan om medlemskap vid slutet av året

efter det, dä tillgodohavandet gottskrevs honom, skall hela tillgodohavandet överföras

till reservfonden. Köpare, vars inträdesansökan avslagits, äger utfå såväl redan

innestående tillgodohavande som honom sedermera tillkommande återbörd kontant.»

Paragraf 4, till vilken hänvisas, lyder:

»Föreningens insatser lyda å 10 kronor. Varje medlem skall innehava minst

10 insatser.

För medlem, som icke till fullo inbetalt 5 insatser, sker utbetalning av överskott

genom överföring till insatskontot. Hen som innebar 5 insatser, erhåller

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

hälften av sådant överskott i insatser. Medlem, som till fullo inbetalt 10 insatser

är berättigad att kontant utbekomma överskottet.»

Härmed är det garanterat, att föreningen alltid kommer att förbli

öppen för nya medlemmar och att de utomstående köparna, därest de

söka inträde inom två år efter utgången av det år, under vilket köpet

skedde, få samma del i nettot som medlemmar.

Vad däreftm- angår bestämmelsen att grunderna för utdelningen

skola vara bestämda före försäljningarna, bär densamma i 1910 års

proposition motiverats därmed, att man ville undvika »en sådan anomali

som att, medan juridisk person i allmänhet är urståndsatt att

genom åtgärder eller beslut efter utgången av det år, vars inkomstresultat

skall taxeras, i beskattningsavseende rubba nämnda resultat,

föreningen skall kunna under nya året genom då beslutade rabatteringar

förändra sitt eget bokslut».

Denna argumentering torde emellertid icke vara tillfredsställande.

Sedan lagstiftaren principiellt medgivit, att ifrågavarande föreningar må

vid taxering åtnjuta avdrag för den del av inkomsten, som utdelas till

medlemmarna i förhållande till gjorda inköp, lärer det icke finnas anledning''

att tvinga föreningarna till disposition av behållningen, innan

dennas storlek är känd. V isserligen lärer det stundom icke innebära

någon större olägenhet för kooperativ förening att på förhand fatta beslut,

att t. ex. viss kvotdel av den kommande vinsten skall utdelas i

förhållande till medlemmarnas inköp. Men det kan icke bestridas, att

det ofta måste anses önskvärt, att eu förening icke fattar dylikt beslut,

förrän resultatet av årets affärsrörelse är känd. Det har också i praktiken

visat sig, att i åtskilliga fall den beräknade skattefriheten uteblivit.

just på den grund, att skattemyndigheterna icke funnit grunderna

för utdelningen tillräckligt noggrant bestämda på förhand. (Se t. ex.

R. Ris årsbok 1913, ref. 96; 1914 Not. F. 63 och 81; jmf. 1916, ref

83; 1915, ref. 80; 1917, ref. 89.)

V ad i skattelagarna stadgas om ekonomiska föreningar torde ha

avseende på alla slags kooperativa föreningar, ej endast konsumtionsföreningar,

om än ordalagen närmast synas valda med hänsyn till de

sistnämnda (se prop. 1910 nr 88, s. 117). Det lärer icke vara erforderligt

att vid den förändring i bestämmelsernas avfattning, som här

ifrågasättes, intaga uttryckliga föreskrifter, avseende de särskilda förhållanden,

som uppstå vid tillämpning å andra kooperativa föreningar

än konsumtionsföreningar.

Däremot torde eu lättnad i villkoren för avdragsrätt vid taxering

opaginerad Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

påkalla eu begränsning av bestämmelsernas räckvidd till de verkliga

kooperativa föreningarna. Uttrycket »ekonomisk förening», som för

närvarande användas i skattelagarna bar i praxis tolkats så, att därunder

falla även andra föreningar än de som i allmänhet hänföras till

de kooperativa. Härav bär följden blivit, att även sammanslutningar

av helt annan art kanna åberopa den egentligen för kooperativa föreningar

avsedda skattelindringen. Alla sammanslutningar, vilka juridiskt

sett varit organiserade såsom ekonomiska föreningar enligt föreningslagen,

ha hänförts under skattelagarnas regler om ekonomiska föreningar.

Det kan emellertid icke anses riktigt att exempelvis en sammanslutning

av industriföretag i form av s. k. kartell eller syndikat beviljas den

skattelindring, som av särskilda skäl medgivits de kooperativa föreningarna.

Hittills torde väl sådana karteller i allmänhet icke kunnat

uppfylla villkoret att grunderna för utdelningen skola vara på förhand

bestämda, och fördenskull ej kommit i åtnjutande av skattelindringen.

Alen därest det nämnda villkoret borttages, skulle även dessa kategorier

av ekonomiska föreningar bliva delaktiga av förmånen. Detta vore

så mycket oegentligare som det genom beslut vid 1918 års lagtima

riksdag i anvisningarna för taxeringen intagits en regel av innehåll att,

därest näringsidkare till någon, som är ekonomiskt intresserad i hans

näringsföretag eller kan öva inflytande på företagets ledning, försålt

varor till lägre pris eller av honom köpt varor till högre pris än

de i allmänhet gällande eller vidtagit andra liknande åtgärder, och i

följd därav inkomsten av företaget blivit lägre, än den eljest skolat

bliva, inkomsten dock skall beräknas till det belopp, vartill den kan

antagas hava uppgått, därest sådana åtgärder icke vidtagits. Denna

grundsats bör uppenbarligen gälla även för karteller, liksom den hittills

tillämpats för dessa, så snart de ej uppfyllt de särskilda villkoren

för avdragsrätt.

Det måste sålunda anses riktigast att låta de särskilda bestämmelser,

varom här är fråga, avse endast »kooperativa föreningar» i inskränkt

bemärkelse.

Att i lagtexten definiera begreppet kooperativ förening lärer icke

vara nödvändigt eller tillrådligt. Det bör kunna överlämnas åt skattemyndigheterna

att här träffa det rätta. För att en förening skall anses

tillhöra denna kategori, synes i allmänhet böra fordras, att förening härtill

uppgift att direkt genom sin verksamhet främja sina medlemmars

enskilda hushållning eller yrkesutövning, att räntan på insatserna är

begränsad till viss lägre procent, t. ex. 6 procent eller högst en procent

över i orten gängse sparbanksränta, att den del av verksamhetens

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Förslag till

författningsbestämmelser.

Kttngl. Magi* proposition Nr 222.

överskott, som icke fonderas eller reserveras för föreningens behov eller

användes till upplysningsverksamhet eller allmännyttiga ändamål, fördelas

i förhållande till varje medlems köp eller försäljning genom föreningen,

att föreningen är öppen, att rösträtten är lika samt att vid

företagets upplösning överskott utöver medlemmarnas insatskapital antingen

fördelas i förhållande till medlemmarnas köp under företagets

hela tillvaro eller under en längre period, exempelvis 10 år, eller anslås

till något allmännyttigt ändamål.

Samma särställning i skattehänseende, som tillkommer kooperativa

föreningar, bestående av individuella medlemmar, bör även tillerkännas

registrerad centralförening, som består av i huvudsak kooperativa föreningar

och som har till uppgift att främja medlemmarnas verksamhet

i olika avseenden. En sådan central förening kan icke anses förlora sin

karaktär av kooperativ, om rösträtten, i stället för att vara lika för

medlemmarna (de särskilda föreningarna), ställts i visst förhållande till

de anslutna föreningarnas medlemsantal eller till föreningarnas köp eller

försäljning genom central föreningen.

. 1 anslutning till den i nu återgivna P. M. utvecklade uppfattning

har inom departementet utarbetats förslag till ändringar såväl i förordningen

den 28 oktober 1910 angående bevillning av frist egendom och

av inkomst som ock i förordningen samma dag om inkomst- och förmögenhetsskatt.

Enligt förslaget skulle 11 § i förstnämnda förordningen erhålla

följande ändrade lydelse:

11 §•

1 mom. Vid beräkning av skattskyldigs inkomst nästföregående år må avdrag

icke ske:

a) --------.

b)

d) för vad —---“■ ---— ä skuld.

2 inom. Däremot må avdrag ske:

a) -------.

b) --- ---.

e) med skäligt — — — yrke.

Har kooperativ förening lämnat sina kunder, vare sig de tillhört föreningen

opaginerad Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts preposition Nr 922.

eller ieke, pristillägg, rabatt eller annan sådan utdelning i förhållande till gjorda

köp eller försäljningar, må föreningen åtnjuta avdrag för dylik utdelning.

Avdrag må jämväl ske:

för —--^--r — delägare.

I det fall — — — rrr= *— rum.

Vad åter angår förordningen den 28 oktober 1910 om inkomstQch

förmögenhetsskatt innebar förslaget ändring av såväl 10 som 11

§§» få att nämnda paragrafer skulle erhålla följande lydelse:

10 §.

Skattskyldig äge vidare rätt till avdrag för:

alla — — — —-- 200 kronor.

Svensk — — _ _ — — utövats.

Har kooperativ förening lämnat sina kunder, vare sig de tillhört föreningen

eller icke, pristillägg, rabatt eller annan sådan utdelning i förhållande till gjorda

köp eller försäljningar, må föreningen åtnjuta avdrag för dylik utdelning.

11 §■

Vid taxering av inkomst må avdrag icke ske:

för „--------skuld.

Förslagen remitterades den 18 december 1918, jämte därtill hörande

promemoria, till kammarrätten för skyndsamt avgivande av yttrande,

Kammarrätten har den 21 februari 1919 till finansdepartementet

inkommit med bär nedan återgivna skrivelse:

»Enligt 11 § i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt och 11 § i

bevillningsförordningen äger förena g, som icke sträckt sin verksamhet utom medlemmarnas

krets, åtnjuta avdrag för pristillägg, rabatt eller annan sådan utdelning

i förhållande till gjorda köp eller försäljningar, för så vitt utdelningen utgått efter

grunder, som varit före köpet eller försäljningen bestämda. Har föreningen sträckt

sin verksamhet utom medlemmarnas krets eller har utdelningen icke skett efter sådana

grunder, som nyss nämnts, åligger föreningen skattskyldighet såsom annan

näringsidkare.

Förslagen åsyfta nu, att ifrågavarande undantagsbestämmelse för föreningar,

som icke sträckt sin verksamhet utom medlemmarnas krets, skall avse allenast

kooperativ förening men å andra sidan för dylik förening erhålla sådan omfattning,

att avdraget i varje fall tillkommer föreningen, oberoende således av huruvida föreningen

sträckt sin verksamhet utom medlemmarnas krets eller icke samt huruvida

utdelningen skett efter grnnder, som varit före köpet eller försäljningen bestämda,

eller ej.

I Kungl. Maj:ts nådiga proposition till 1910 års riksdag med förslag till

förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt upptog dåvarande finansministern

frågan om ekonomiska föreningars skattskyldighet till utförlig behandling. De

skäl, som finansministern därvid anförde till stöd för att skattelindring icke borde

tillerkännas förening, vilkens rörelse ginge utom medlemmarnas krets, och avdrag

Kammar
rätten.

opaginerad Kontrollera mot PDF

tei

KungL Majds proposition Nr 222.

icke medgivas för utdelning, som icke skett efter förut bestämda grunder, anser

kammarrätten fortfarande äga giltighet och ingalunda vara vederlagda av vad däremot

i promemorian andragits.

Den förening redan nu medgivna avdragsrätten för utdelning till föreningens

medlemmar innebär en avvikelse från den eljest gällande beskattningsregeln, att

vinst, som ett näringsföretag lämnat, skall i sin helhet tagas till beskattning och

att således näringsidkaren icke får i beskattningsavseende åtnjuta avdrag för vad

han ur affären för egen del uttager eller, då företaget är kollektivt för vad som av

vinsten utdelas till delägarna. Principiell rätt till avdrag för vad som av vinsten

utdelas till medlemmarna kan följaktligen icke till stöd för avdragsrätten åberopas.

Andra skäl, sociala eller allmännyttiga, måste därför föreligga för föreningars

undantagsställning i beskattningsavseende. Så länge kooperationsväsendet icke nått

någon större utveckling, utan den kooperativa rörelsen huvudsakligen bestod

i mindre försäljnings- eller inköpsföreningar, kunde möjligen på dylika grunder en

skattelindring för föreningarna anses befogad, så vitt statsbeskattningen angick.

Men förvisso må betvivlas, huruvida numera, då kooperationen utvecklat sig därhän,

att den innesluter både kommersiella och industriella företag av stor omfattning, giltiga

skäl föreligga att tillerkänna föreningarna den ifrågavarande beskattningsförmänen.

Härvid framstår icke blott ett statsfinansiellt intresse, som icke får trädas för nära,

utan jämväl kravet på en jämlik och rättvis beskattning, som icke gynnar den ena

näringsidkaren framför den andra. I samma mån den kooperativa verksamheten

vinner mera vidsträckt omfattning, torde nämnda synpunkter ock framträda med

ökad styrka.

Än större betänkligheter möta emellertid mot skattelindring för kooperativa

föreningar i den utsträckning, som de remitterade förslagen avse. Borttagas nämligen

de villkor, som nu äro satta för rätt till avdrag för utdelning till föreningsmedlemmarna,

lärer det kunna antagas, att en hel del produktions- och handelsföretag,

som nu drivas i aktiebolags form eller innehavas av enskilda personer, komma

att ombildas till kooperativa företag. Utsikten att komma i åtnjutande av en

skattelindring, som faktiskt kan resultera i fullständig skattebefrielse, lärer för näringsidkarna

innebära tillräcklig anledning att på dylikt sätt omlägga sin verksamhet.

Yad nu sagts gäller närmast statsbeskattningen men har avseende även å den

kommunala beskattningen. Beträffande denna senare torde emellertid förhållandena

oavvisligen påkalla ändring av de i bevillningsförordningen intagna bestämmelserna

om föreningars beskattning, vilka i avvaktan på kommunalbeskattningens slutliga

ordnande tillerkänts allenast provisorisk karaktär. Den erforderliga omläggningen

av föreningarnas kommunala beskattning bör dock ske i alldeles motsatt riktning

mot den, som avses i de remitterade förslagen. Kommunalbeskattningen i sin helhet

bör nämligen, såsom ofta framhållits, huvudsakligen vila å intresseprincipens

grund. Men den förmån i beskattningsavseende, som under vissa förutsättningar

tillerkänts föreningar och som enligt förslagen skulle ytterligare utsträckas, låter

sig icke förlikas med nämnda beskattningsprincip. Det kan således icke försvaras,

att ett näringsföretag, därför kommunen i ett eller annat avseende får vidkännas

kostnader eller olägenheter, skall undgå skattskyldighet till kommunen eller åtminstone

erhålla skattelindring allenast av den anledning, att företaget iklätt sig formen

av en kooperativ förening. Såväl i det av före detta kamreraren E. J. von

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kung!. Maj:ts proposition Nr 222.

VV oleker och landskarareraren G. V. Eisemian framlagda betänkande med förslag till

lag angående kommunal skattskyldighet och taxering (sid. 407 422) som i det av

landskamreraren O. V. Landén avgivna betänkande om allmänna grunder för den

kommunala skattereformen, I - III avdelningarna, (sid. 248—2;>8), har med skärpa

framhållits angelägenheten av ändrade bestämmelser i berörda hänseende; och ansluter

sig kammarrätten till vad betänkandena härutinnan innehålla. I fråga om

sätten för uppskattning av föreningars avkastning eller inkomst skilja, sig ifrågavarande

förslag i viss mån från varandra, men avdrag för utdelning till föreningsmeuiemmarna

är icke enligt någotdera förslaget medgivet. För egen del har kammarrätten

ansett sig böra giva förord åt Landéns förslag (sid. 43) till lösning av

föreliggande beskattningsfråga.

För övrigt är frågan, om föreningars kommunala beskattning beroende av det

sätt, varpå den kommunala beskattningen i hela dess vidd kommer att slutgiltigt

ordnas. Vid sådant förhållande synes det kammarrätten olämpligt att ur det kommunala

beskattningsproblemet nu utbryta frågan om föreningars beskattning, helst

det måste antagas, att den kommunala beskattningsfrågan inom kort står inför sm

^På grund av vad kammarrätten sålunda anfört får kammarrätten hemställa,

att de remitterade förslagen icke måtte till vidare åtgärd föranleda.

Skulle emellertid Eders Kung!. Maj:t finna förslagen böra upptagas till vidare

behandling, får kammarrätten framhålla, att beträffande förordningen om mkomstoch

förmögenhetsskatt bestämmelse om avdragsrätt för kooperativ förening torde

böra upptagas i 9 § och icke i 10 §, vilken senare paragraf huvudsakligen avsei

sådana avdrag, vilka skola ske från den sammanräknade inkomsten av den skattskyldigas

samtliga inkomstkällor. Dä samtliga de i promemorian angivna förutsättningarna

knappast kunna ansos erforderliga för att en kooperativ förening skal

vara för handen, synes det önskvärt, att bestämmelser meddelas om vilka föreningar,

som skola komma i åtnjutande av ifrågavarande skattelindring.»

* Nuvarande bestämmelser angående kooperativa föreningars skattskyldighet

regleras, såsom framgår av vad förut är anfört, genom 1910

års skattelagar. Jag torde därför här Iröra lämna eu redogörelse för

motiverna till ifrågavarande stadganden. såvitt de framgå av propositionerna

nr 88 och 89 till 1910 års riksdag.

Föredragande departementschefen upptog vid avlåtandet av törstnämnda

propositionen ur 88 till utförlig behandling spörsmålet om

ekonomiska föreningars skattskyldighet, varvid uppmärksamheten så gott

som uteslutande inriktades ä de kooperativa föreningarnas förhållanden.

Departementschefen redogjorde därvid först för de föreslagna allmänna

grunderna för juridiska personers skatteplikt. Sammanfattningsvis

anfördes därvid, att. inkomsten vore avsedd att beskattas

1) hos vanliga handelsbolag, kommanditbolag, enkla bolag och rederier,

som ej äro aktiebolag, allenast hos delägarna,

Bihang till riksdagens protokoll 1912. I smil!. 194 höft. (Nr 222.)

1910 års

skattelagar.

Departements
chefen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 222.

2) hos aktiebolag och solidariska bankbolag helt och hållet hos

bolaget samt, i den mån utdelning äger rum, jämväl hos aktie- och

lottägarna,

3) hos övriga juridiska personer, som äro skattskyldiga, sålunda

jämväl hos föreningar för ekonomisk verksamhet, helt men ock allenast

hos vederböraude juridiska person.

Vad åter anginge form ögen hetsbeskattningen, vilken lagts uteslutande

å enskilda personer, bleve medlemmar av ekonomiska föreningar genom

förmögenhetsskatt beskattade för värdet av sina andelar i föreningen.

Med dessa bestämmelser skulle emellertid, framhöll departementschefen

vidare, en på senare tid allt mer aktuell fråga icke bliva löst,

nämligen frågan om föreningarnas, det vill säga de kooperativa föreningarnas

skattskyldighet med avseende å rabatter och dylika utdelningar

till medlemmar och andra kunder. Departementschefen avsåge vid skärskådandet

av denna fråga närmast konsumtionsföreningarna, men ägde vad

härutinnan anfördes och föresloges även sin tillämpning på övriga

kooperativa föreningar.

Departementschefen ingick därefter på frågan om den praxis,

vilken å området utbildat sig. Att döma av Kungl. Maj:ts beslut pa

senare tider i mål angående taxering av dylika föreningar, skulle sådan

förening alltid vara skattskyldig för inkomst, som funderades eller

utdelades till medlemmar i förhållande till gjorda kontanta insatser.

Den del av årsinkomsten, som i förn av rabatter utdelades till kunder,

vore fri från skatt, såvitt föreningen handlade endast med medlemmar

men eljest underkastad skatteplikt oberoende om rabatterna komme

föreningens medlemmar eller andra kunder till godo.

Sedan därefter redog jorts för i ämnet inkomna framställningar och

för utländsk lagstiftning, utvecklade departementschefen hurusom med den

utveckling av näringslivet och produktionen, som ytterst hare hela den

statsliga såväl som den kommunala skattebördan, följden blivit en i jämtörelse

med forna tiders huvudsakligen å fast egendom vilande objektsbeskattning

omfattande fördelning av skattebördan. Varje särskild

skatt utbildades för sig och konstruerades med ändamål att nå en eller

annan närmare bestämd skattekälla. När man till prövning upptoge frågan

om kooperativa föreningars beskattning i sammanhang med omläggningen

av statens direkta beskattning av inkomst, bleve man nödsakad°att begränsa

frågan till skattskyldigheten för den inkomst, som enligt de för

inkomstskatten i allmänhet taget gällande regler kunde anses vara att

beskatta hos föreningarna. Skäl behövde under sådana förhållanden icke

anföras för att departementschefen ej godkände den ofta nog uttalade

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!,. Maj:ts proposition Nr 222. iy

meningen, att om föreningsrörelsen med hänsyn till rörelsens omfattning

och beskaffenhet i enskild mans hand bort lämna vinst, föreningen

själv måste anses skattepliktig för inkomst. En sådan konstruktion hade

icke någon plats i en inkomstskatteförlattning. Enligt en sådan författning

borde skyldighet att utgöra skatt icke kunna inträda, utan att

den skattskyldige verkligen åtnjutit efter allmängiltiga grunder beskattningsbar

inkomst. Vid frågans bedömande måste lämnas å sido betraktelser,

som avsåge att ådagalägga, att föreningarnas verksamhet til!

sin art icke skiljer sig från vilken enskild handelsverksamhet som helst.

Detta förhållande kunde ju visserligen även ur skatte.-ynpunkt vinna

beaktande. Men en på verksamhetens art grundad skatteskyldighet

hörde påtagligen icke hemma annorstädes än i en näringsskattelag.

En beskattning av nyss omförmälda slag syntes böra ingå såsom ett

led i ett reviderat kommunalt skattesystem, men skulle icke kunna göras

gällande i det då förevarande skatteförslaget utan att å ena sidan förrycka

den rationella anordningen av inkomstbeskattningen och å andra

sidan ingripa på området för en blivande näringsskattelagstiftning.

Denna lagstiftning torde nämligen komma att omfatta näringsverksamhet

i allmänhet eller åtminstone rörelse utan avseende å huruvida den idkades

av enskild eller juridisk person.

Härmed ville departementschefen icke hava sagt, att icke med

hänsyn till den kooperativa verksamhetens säregna lörhållanden särskilda

bestämmelser om kooperativa föreningar kunde erfordras i eu

författning om direkt skatt till staten, men dessa bestämmelser borde

där allenast hava till syftemål att närmare förtydliga eller angiva tilllämpligheten

av skatteförfattningens allmänna stadgande!) om taxeringav

inkomst.

Med förutskickande av att det måste fasthållas, att, med bortseende

från handelsbolag och rederier, juridisk person vore enligt förslaget

ett självständigt skattesubjekt, fortsatte departementschefen: Man

måste hålla strängt isär den inkomst, som tillkomme medlemmarna, och

den inkomst, föreningen åtnjöte. Föreningen såsom sådan vore ett skattesubjekt,

vilket liksom eu var annan juridisk person med självständig skatteskyldighet

hade att utgöra skatt för inkomst å den rörelse, som av

densamma bedreves. I allmänhet kunde man därvidlag icke lästa avseende

å den ordning, vari föreningen arbetat, eller å sättet, varigenom

vinst å rörelsen uppkommit. Föreningens ekonomiska ställning måste

bedömas rent objektivt. I den mån vinsten hade föranletts av föreningens

egen verksamhet, vore vinsten alltså inkomst av natur att höra

i föreningens hand beskattas.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

Trots det att någon formell grund för skattelindriug i avseende

ä kooperativ förening strängt taget icke förefunnes, ansåge sig departementschefen

ändock icke böra lämna den bestående rättstillämpningens

ståndpunkt i frågan. Man kunde icke frånse de faktiska förhållanden, som

i förevarande fall påkallade ett undantag, nämligen en kooperativ förenings

konstruktion. I händelse av en sammanslutning, gjord i samma

ändamål som föreningens men utan att erhålla juridisk persons rättsställning,

skulle utan vidare delägarna i sammanslutningen fritagas från

beskattning av de förmåner, de kunna erhålla genom sin kooperativa

verksamhet. Att av den anledningen att sammanslutningen fått juridisk

persons rättskapacitet beskatta dessa förmåner skulle i viss mån göra

våld på den naturliga grunden för inkomstens uppskattning- och, för

att göra beskattningen effektiv, påkalla en särskild inkomst-beräkning.

Ty föreningarna kunde förekomma uppkomsten av någon nämnvärd årsvinst,

utan att någon befogad invändning däremot skulle kunna

göras från inkomstskattesynpunkt. Eu detta oaktat påförd inkomstskatt

skulle mindre grunda sig därpå, att nyssnämnda förmåner i och för

sig vore beskattningsbara, än på det förhållandet att sammanslutningen

dreve näring i stort. Med denna uppfattning av frågan återkomme man

till näringsskattelagstiftningen, som icke borde upptagas i detta sammanhang.

När i anslutning till gällande praxis föresloges en utväg, varigenom

förening skulle fritagas från skatt för ifrågavarande förmåner, bestående

i rabatter och andra utdelningar, lämnade i förhållande till

gjorda inköp, men å andra sidan föreningens egenskap av självständigt-

skattesubjekt icke kunde eller finge släppas ur sikte, syntes

det departementschefen ur såväl formell som reell synpunkt riktigast, att

såsom villkor för den skal telindring, varom nu vore fråga, fordrades,

att föreningen lämnat utfästelse om rabatt eller annan utdelning före

det köp, varå utdelningen grundades. Ett sådant villkor ändrade väl

icke något nämnvärt bestående praxis, enär i alla de fall, varom departementschefen

ägde kännedom, förening redan i stadgarna fastställt

grunderna för rabatteringarna, men däremot undvekes i alla händelser

en sådan anomali, som att, medan juridisk person i allmänhet är urståndsatt

att genom åtgärder eller beslut efter utgången av det år, vars inkomstresultat

skall taxeras, i beskattningsavseende rubba nämnda resultat,

förening skulle kunna under det nya. året genom då beslutade

rabatteringar förändra sitt eget bokslut.

Härefter fortsatte departementschefen, såsom i förut om förmälda.

F. M. återgivits: Den grund, varpå man kunde bygga skattefrihet för

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

rabatter till kunder, som vore medlemmar, bure emellertid icke eu

skattefrihet för vinst å föreningens rörelse, som uppkommit vid handel

med andra än medlemmar. Denna vinst vore självfallet alltid beskattningsbar

efter de allmänna grunderna för inkomsttaxering. Och fråga

vore, huruvida icke föreningens rörelse, i mån som rörelsen går utom

medlemmarnas krets, även förlorade grunden för skattefrihet för vinsten

å den rent kooperativa rörelsen. Föreningen hade nämligen då strängt

taget förlorat karaktären av ett medlemmarnas kooperativa företag. Men

oavsett detta läte det sig svårligen beräkna, huru stor del av vinsten

å föreningens hela rörelse, som uppkommit vid handeln med den ena

eller andra gruppen kunder. Redan detta förhållande gjorde, att departementschefen

jämväl i fråga om beskattningen av inkomst hos förening,

som driver handel utom medlemmarnas krets, anslöte sig till gällande

praxis.

Vid anmälandet av det i sammanhang med förslaget till förordning

om inkomst- och förmögenhetsskatt framlagda förslaget till bevillningsförordning

anförde departementschefen till statsrådsprotokollet,

hurusom bevillningsförordningeu i dess dåvarande skick vore så pass

bristfällig och ofullständig, att det säkerligen skulle befinnas synnerligen

olämpligt att upphöja densamma till kommunallag utan en genomgripande

omarbetning. Sakläget fordrade alltså, att bevillningsförordningens

formella ställning i beskattningssystemet tillsvidare lämnades

oförändrad. Förslaget till ny förordning innebure inga andra avvikelser

från den gällande författningen än sådana, som, ehuru hämtade från

förslaget till förordning om inkomst- och lörmögenhetssk att likväl innefattade

allenast ett förtydligande av redan förefintliga stadganden eller

rättande av praxis vid tolkningen av vissa andra bestämmelser. Likasom

i sistnämnda författningsförslag hade sålunda i förslaget till ny

bevillningsförordning lämnats uttryckliga föreskrifter rörande taxeringav

bland annat kooperativa föreningars inkomster.

Innan förslag om de nya skattelagarna avgå vos till IDIG års riksdag,

hade framställningar ingivits rörande frågan om de kooperativa

föreningarnas beskattning av å ena sidan kooperativa förbundet, å andra

sidan handelskamrar och köpmannaföreningar. 1 departementschefens

anförande till statsrådsprotokollet redogöres för innehållet i dessa framställningar.

Beträffande den då ingivna skrivelsen från kooperativa förbundet

anser jag icke erforderligt att nu ingå på dess innehåll, vilket i det

■tb’ 1010 in

givna fram

ställningar

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

väsentliga sammanfaller med vad samma förbund i sin senaste, här förut

återgivna framställning anfört.

Däremot anser jag mig böra bereda utrymme åt de synpunkter i

motsatt riktning, som 1910 framfördes av representanter för den privata

handeln, vilka påyrkade eu väsentlig utvidgning av de kooperativa föreningarnas

skattskyldighet. I likhet med dåvarande departementschefen

finner jag skälen härför bäst återgivas genom anförande av huvudinnehållet

i ett av juris doktorn J. C. Lembke vid allmänna svenska handelskammarmötet

i Stockholm år 1909 hållet föredrag, vilket föredrag

mötet i sin av departementschefen berörda skrivelse åberopat. Huvudsakligen

har i nämnda föredrag anförts:

Anföran

skal för

kooperativa

föreningars

skatteplikt.

Att betrakta kooperativa näringsföretags vinst såsom resultat av föreningsmedlemmarnas

besparingar och således anse den medlemmarna tillfallande vinstutdelning

av företaget såsom en återbetalning av medlemmarnas vid inköpen gjorda

utlägg voro icke riktigt. Då man anställde en jämförelse mellan ett sådant kooperativt

företag, i vilket besparingssynpunkten tycktes klarast och tydligast vara

för handen, nämligen en så kallad konsumtionsförening, som hade till uppgift att

anskaffa och tillhandahålla sina medlemmar vissa förnödenhetsvaror, och ett icke

kooperativt företag, som dreve affärer med liknande varor, måste man finna, att

själva det sätt, varpå rörelsen utövades, vore för båda företagen detsamma. Det

kooperativa såväl som det icke kooperativa företaget voro båda på samma sätt

verksamma genom att från tillverkaren av varan eller från engrossisten anskaffa

förnödenheten samt genom att distribuera den bland de personer, som vore i behov

av varan. Båda utförde samma funktion i produktionens tjänst, och båda vore på

samma sätt produktiva. En produktion kunde, nationalekonomiskt sett, icke anses

avslutad förrän den färdiga varan nått konsumenten, och inom produktionen vore

den fördelning av varorna, som handeln hade till sin uppgift, lika så nödvändig som

det tekniska framställandet av varan. Handelns produktiva och betydelsefulla verksamhet

läge däri, att den på den rätta platsen och på den rätta tidpunkten ställde

varorna till konsumenternas förfogande. Tå samma sätt som förhållandet vore inom

den tekniska delen av produktionen, varest varans värde i regel tilltoge ju närmare

den bringades sin slutliga form och ju mera arbete och kapital, som användes på

dess framställning, vore förhållandet även inom den del av produktionen, som handeln

omhänderhade, i det att varans värde här tilltoge ju närmare densamma ryckte

den slutliga köparen eller konsumenten. Att en vara vore dyrare i detaljhandeln

än inom grosshandeln eller hos fabrikanten berodde icke på att ännu en mellanhand

trängt sig emellan konsumenten och producenten, tilltvingande sig en orättfärdig

vinst, utan bland annat därpå, att denna så kallade mellanhand utfört ett stycke

produktivt arbete genom att bringa varan till den plats, varest den erfordrades för

att tillfredsställa behovet efter densamma. Detaljhandeln hade dessutom även den

uppgiften att utföra inom produktionen att lämpa varornas kvantitet efter köparens

behov och att fördela de stora mängderna på de små avnämarna. I denna handelns

produktiva verksamhet läge den huvudsakliga orsaken till att en handelsvinst kunde

uppkomma, i vilken också en ersättning inginge för det arbete, som utfördes i

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:t.i proposition Nr 222.

produktionens tjänst, jämbördig med den ersättning, som till andra producenter utbetalades

under namn av arbetslön, kapitalränta, jordränta och företogarevinst i

allmänhet. Mellan de kooperativa konsumtionsföreningarna och de icke kooperativa

handelsföretagen funnes i deras produktiva verksamhet ingen åtskillnad; båda företagen

arbetade på samma sätt i produktionens tjänst och båda kunde på grund härav

göra anspråk på en ersättning för sin verksamhet och erhölle väl också i regel en

sådan. Att förhållandet vore sådant erkändes även såväl av skattemyndigheter som

av konsumtionsföreningarna själva, då de finge erlägga skatt för den vinst, de erhållit

från handeln med icke medlemmar. Denna vinst kunde icke hava något annat

upphov än den vinst, som utdelades till medlemmarna: båda voro resultat av samma

produktiva verksamhet. Den vinst, som de kooperativa handelsföretagen erhölle,

vore således av samma natur som den vinst, vilken hos icke kooperativa företag

kallades för »beskattningsbar inkomst»; och detta gällde antingen" de kooperativa

föreningarna vore konsumtionsföreningar eller försäljningsföreningar, vilka senare

hade till uppgift att avsätta medlemmarnas alster. Enda skillnaden mellan dessa

båda slag av kooperation vore den, att i det ena fallet vore det konsumenterna,

som läte företaga den produktiva handelsåtgärden, i andra fallet vore det de tekniska

producenterna. Vinsten härstammade ur samma källa och borde betraktas

på samma sätt. Inkomstnaturen hos de vinster, vilka tillfälle sådana kooperativa

föreningar, som avsågo en produktion, läge vida klarare än vid konsumtionsföreningarna.

Den tekniska produktion, som här försigginge, tryckte sin prägel på varan

på ett helt annat sätt än vad som vore fallet vid handelns produktiva verksamhet,

och att helt negligera den värdetillökning, som toge sitt naturliga uttryck i varans

förändring från råämne till färdig produkt, läte sig ej göra. Även här måste man

gripa till »besparingsteorien» för att söka bortförklara den vinst, som den produktiva

verksamheten i regel medförde. Givetvis vore detta resonemang här lika ohållbart

som i förra fallet. De kooperativa och icke kooperativa företagen hämtade

ur samma källa sin vinst, vilken hos båda utvisade samma skalbärande förmåga,

för såvitt denna gåve sig tillkänna genom en tillväxt av förmögenhet. Ingen ville

bestrida de kooperativa föreningarnas stora sociala betydelse eller förneka att de

utövat en nyttig verksamhet för stora delar av vårt folk. Den kooperativa idén

vore av synnerligen bärkraftigt slag, vilket bäst bevisades av den snabba utveckling

densamma erhållit inom de områden, varest den kunnat slå rot. Men från detta

erkännande och till att betrakta de kooperativa konsumtionsföreningarna såsom berättigade

till en särskild undantagsplats vore steget långt. De kooperativa företagens

uppgift inom samhället kunde icke bliva av den omfattning, att den skulle

kunna göra all privat verksamhet överflödig, och det hade redan visat sig i utlandet,

att de kooperativa företagen endast inom begränsade områden, även vad detaljhandeln

beträffade, kunnat ersätta det privata företaget. Det måste sålunda bestämt

framhållas, att de privata företagen även ur socialpolitisk synpunkt vore fullt så

existensberättigade som de kooperativa företagen, och att de privata handelsföretagen

vore oundgängligen nödvändiga för att tillfredsställande av behoven måtte

kunna ske på ett ostört och väl avpassat sätt. Att staten i den konkurrenskamp, som

de kooperativa och icke kooperativa företagen inom vissa områden förde, toge parti

och genom beskattningslagstiftning ställde det ena av dessa företag i en sämre ställning

än det andra, kunde icke motiveras ur någon socialpolitisk hänsyn, försåvitt

man ville medgiva, att andra former än den kooperativa kunde vara nyttiga. Hyste

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kommunal
skattekom
mitterade
-

Eitermans och

v. Wolekerx

förslag.

Kunyl. Maj:ts proposition Nr X22.

man den åsikten, att de privata företagsformerna fortfarande vore nödvändiga i

samhället, måste man från socialpolitisk synpunkt betrakta statens gynnande av

den kooperativa formen såsom felaktig, ja direkt skadlig. Den inneboende konkurrensdugligheten

hos de båda företagsformerna borde vara den enda, som finge

fålla utslaget i deras inbördes kamp, och man måste bestämt fordra, att några

konstlade medel icke måtte komma till användning för att låta den ena eller andra

få övertaget. Men även om man önskade bereda någon lättnad åt ekonomiskt svagare

individer och deras sammanslutningar, vore en skattelindring på grund av den

yttre formen, som en sammanslutning välde, ett synnerligen otympligt medel, som

säkerligen icke skulle föra till målet. Intet hindrade ju personer, som vore i synnerligen

goda ekonomiska villkor, att bilda kooperativa företag -- vilket också

skeft i stor utsträckning — för att tillgodogöra sig de ekonomiska fördelar, som

denna organisationsform i följd av skattelagstiftningen medförde. Ville man gynna

ekonomiskt svaga i samhället, så måste härför väljas andra vägar än sådana som

möjliggjorde, att även ekonomiskt starka kunde komma i åtnjutande av fördelarna.

Den kooperativa verksamheten, vars ursprungliga syfte torde varit att åt mindre

bemedlade för billigt pris anskaffa nödvändighetsvaror, hade i själva verket numera

utvidgat sig i sådan riktning, att den ingalunda blott avsåge de mindre bemedlade

och ej heller uteslutande rena nödvändighetsartiklar. Såväl genom det i sådant avseende

utvidgade omfånget för de kooperativa föreningarnas verksamhet som ock

genom den utbredning det kooperativa föreningsväsendet numera erhållit intoge detsamma

en ställning, som gjorde de kooperativa föreningarna till jämställda konkurrenter

med den yrkesmässiga handelns utövare, så mycket mera som föreningarnas

handelsrörelse bedreves under fullt yrkesmässiga former. Starkast framträdde

en förenings likställdhet med yrkesutövarna, då den sträckte sin verksamhet även

till utom föreningen stående; och en sådan utsträckt verksamhetskrets förekomme

numera inom ett flertal kooperativa föreningar.

Till principiell behandling har frågan om kooperativa föreningars

skatteplikt upptagits i kommunalskattekommitterades betänkande, såväl

i det av landskamreraren G. \. Eiserman och före detta kamrerarens

E. J. von Wolcker som i det av landskamreraren O. V. Landén avgivna.

Jag har så mycket större anledning att uppehålla mig vad därvid

anförts, som det till kammarrätten remitterade, av mig förut återgivna

förslag, vilket nu föreligger till Kungl. Maj:ts prövning, jämväl avser

bevillningsförordningen och därmed ingriper i den kommunala beskattningen.

Jag torde därför få utförligt redogöra för vad de förutnämnda

sakkunniga haft att i saken förmäla.

Eiserman och v. Wolcker upptaga nu ifrågavarande spörsmål till

principdiskussion vid behandlingen av den av dem föreslagna kommunala

avkastningsskatten. Vid utredningen av avkastningsbegreppet hava de

sakkunniga ansett nödigt att något beröra vissa särskilda förhållanden,

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj ds proposition Nr 222.

under vilka förvärvskällas avkastning måste vid taxeringen beräknas på

ett sätt, som åtminstone skenbart icke fullt överensstämmer med avkastningsbegreppets

innebörd och anföra härutinnan (s. 405).

»Det har i det föregående val icke blivit uttryckligen utsagt, men

är självfallet förutsatt, att en förvärvskällas avkastning i regel skall vid

taxeringen beräknas efter vad den i verkligheten utgjort och således icke

efter vad den kunnat utgöra, i händelse förvärvskällans drift handhatts

annorlunda än som skett. Under vissa förhållanden kan emellertid avkastningsbegreppets

rätta tillämpning kräva en omjustering av avkastningsbeloppet,

sådant det från förvärvskällans synpunkt tett sig, till

ett belopp, som måste anses mera överensstämma med den verkliga

avkastningen. Härvid syftas icke på sådana fall, då bokföringen i förvärvskällan

eller uppgiften om avkastningen varit felaktig och den verkliga

avkastningen därigenom undandolts, utan här syftas på andra förhållanden,

då avkastningen från förvärvskällans synpunkt rätt redovisats

men ändock behöver till beloppet justeras.

Till en början bör förutskickas, att man i allmänhet lärer kunna

räkna med att i én förvärvskälla erforderliga förnödenheter icke betalas

dyrare eller varor säljas billigare än marknaden föranleder, utan att

omständigheter, varöver förvärvskällans innehavare icke kan rada, därtill

medverkat, eller oförmåga, slarv eller eljest bristande affärsegenskaper

hos förvärvskällans innehavare eller personal vant anledning

därtill. I sådana fall måste givetvis avkastningen för taxering beräknas

sådan den blivit, ej annorlunda. Men andra fall kunna förekomma,

då förvärvskällas innehavare uppenbarligen med full avsikt låtit förvärvskällan

för erforderliga förnödenheter belastas med avsevärt högre eller

för varor betinga avsevärt lägre pris än marknaden föranlett, och detta

har kunnat ske, utan att förvärvskällans innehavare förlorat något därpå.

Det är i sådana fall, som en omjustering av avkastningsbeloppet måste

ske för att bringa förvärvskällans avkastning i bättre överensstämmelse

mod verkligheten.»

De sakkunniga taga härvid först i betraktande dels sådant näringsföretag,

som av utländsk man här i riket drives i samband med ett av

honom i utlandet drivet näringsföretag, dels ock det fall, att skilda

svenska näringsföretag drivas i visst samband med varandra.

I detta ^sammanhang anse de sakkunniga böra tagas under skärskådande

en särskild grupp av svenska näringsföretag, där en avkastningsberäkning

på grundval av marknadens pris i stället för de i förvärvskällan

tillämpade priserna kan behöva komma till användning vid

Bihang till riksdagms protokoll 1019. 1 sand. 194 haft. (Nr 222.) 4

Kooperativa

föreningar.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Besparing

och avkastning.

Kooperativa

prodoktions
föreningar.

Kungl. Majds proposition Nr 222.

taxeringen för att uppskattningen skall nå fram till den verkliga avkastning,

som förvärvskällan måste anses hava lämnat, nämligen Dkooperativa

ekonomiska föreningar, som driva näring,»

Efter att hava refererat anförda skal för och emot skatteplikten

för sådana föreningar framhålla sakkunniga såsom en förutsättning för

avkastningsbegreppet, att en förvärvskälla skall föreligga; eljest bleve

gjort förvärv aldrig avkastning ock således icke heller inkomst. Härefter

anföra de sakkunniga:

»Om man nu med fasthållande av denna sjmpunkt till en början^

undersöker, huruvida och i vad män besparing av utgifter kan vara att

likställa med avkastning, finner man, att besparing av utgifter inom en

förvärvskälla kan bidraga till eu ökad avkastning och således indirekt

bliva beskattningsbar avkastning. Det säger sig självt att, om en förvärvsxälla

kan lika bra drivas med eu mindre personal än den som därtillanvändes,

en ökning av avkastningen vinnes genom den besparing av

utgifter, som blir en följd av personalens minskning. Däremot kan eir

besparing av personliga utgifter aldrig — icke ens indirekt — bliva att anse

såsom avkastning och således icke heller såsom inkomst. Den förmånliga

inverkan, som besparing av sistberörda slag kan hava på den personliga

ekonomin, är uppenbarligen icke att tillskriva någon förvärvskälla; den

lärer icke ens kunna anses såsom intäkt, än mindre såsom avkastning.

Det kan ju icke förnekas, att den till en viss grad ökar skatteförmågan,

och ur den synpuukten kunde väl möjligen hämtas ett visst berättigande

att vid en skatt efter skatteförmåga taga någon hänsyn därtill, men avkastning

kan sådan besparing aldrig kailas.

Går man så till eu undersökning av de kooperativa ekonomiska

föreningarnas kvalifikationer för att inrangeras bland sådana skattesubjekt,

vilka kunna och böra åläggas skattskyldighet för avkastning,

förefinnes anledning att var för sig behandla föreningar, som avse produktion,

och föreningar, som avse konsumtion.

Beträffande produktionsföreningar — däri inbegripna föreningar

för försäljning av medlemmarnas producerade varor må först erinras

därom att sådana förekomma, vilka driva en ingalunda obetydlig verksamhet.

Förutom de mera vanliga andelsmejerierna hava ävenledes

under form av kooperativa företag startats brännerier och bryggerier.

Till och med sockerfabriker hava varit ifrågasatta såsom kooperativa företag.

Ingenting skulle hindra exempelvis ett antal gruvägare att kooperativt

inrätta fabriksföretag för malmförädling o. s. v. Den kooperativa

formen i stället för aktiebolagsformen skulle kunna förväntas komma

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

till användning snart sagt på alla områden, därest väsentliga fördelar i

beskattningsavseende kunde vinnas på denna väg.

Utgår man emellertid från avkastningsbegreppet, är det utan

vidare klart att anspråken på skattefrihet för produktionsföreningar

under åberopande av den ovan antydda »besparingsteorin» vila på en

.betänklig villfarelse. Det kan nämligen ingen tvekan uppstå därom

att produktionsvinsten härleder av en förvärvskälla eller, om man så

vill, av alla föreningsmedlemmarnas förvärvskällor, och såsom nämnts

bildar besparing inom en förvärvskälla alltid, åtminstone indirekt, avkastning.

Här gäller det således icke, huruvida produktionsvinsten skall

anses såsom beskattningsbar avkastning eller icke, ty det kan helt enkelt

icke bliva tal om annat än att den är avkastning'', som bör beskattas;

men däremot skulle det kunna ifrågasättas, huruvida den bör beskattas

hos den kooperativa föreningen såsom juridisk person eller om den

skall beskattas hos föreningsmedlemmarna genom att inberäknas i avkastningen

av deras förvärvskällor.

För kommunalbeskattningens vidkommande lärer icke heller sist

berörda fråga lämna rum för tvekan. Tillgodoseendet av kommunernas

inbördes intressen fordrar, att rätten till beskattning av produktionsvinsten

tillerkännes den kommun, där produktionsföretaget drives. Detta

kunde icke ske eller bleve åtminstone förenat med utomordentliga svårigheter,

om produktionsvinsten skulle inberäknas i avkastningen av

föreningsmedlemmarnas förvärvskällor. Man tänke sig exempelvis ett

kooperativt mejeriföretag, som har mejeriet förlagt till en kommun och

dessutom driver mjölk-, smör- och osthandel i flera städer. Dessa »driftskommuner»

böra otvivelaktigt tillerkännas rätt att beskatta produktionsvinsten,

men detta bleve förvisso icke lätt att ordna, därest vinsten skulle

uppskattas i samband med avkastningen av ett hundratal jordbruksfastigheter,

belägna i olika kommuner.

Att kooperativa ekonomiska föreningar, som avse produktion,

således måste räknas såsom skattesubjekt i fråga om avkastningsskatten,

torde få anses vara till fullo ådagalagt med vad som sålunda

anförts.

Det är också närmast i fråga om konsumtionsföreningar, som den Kooperativa

förut antydda »besparingsteorin» åberopats såsom grund för yrkanden konsumtionspå

skattefrihet för kooperativa näringsföretag. Här passar den också f<Jreniu*arvida

bättre än i fråga om produktionsföreningar. Den förmenta besparingen

avser nämligen bär levnadskostnader och andra utgifter lör

personliga behov och således i allmänhet icke utgifter i eu förvärvskälla;

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

utgiftsbesparingar för personliga behov kunna, såsom nämnts, icke anses

såsom avkastning och således icke heller såsom inkomst.

Då man emellertid likställer delägarnas förmåner av sitt delägarskap

i ett kooperativt närings företag med utgiftsbesparingar, som eu

person kan göra genom att till sitt hushåll inköpa större partier av

förnödenheter och därigenom betinga sig billigare pris, så räcker denna

jämförelse icke längre än till kooperativa företag i deras primitivaste

form: föreningar om samköp av eu viss vara eller av flera varuslag.

Då dessa samköp ordnas och göras av medlemmarna själva eller i tur

och ordning av någon medlem på grund av förut skedd överenskommelse

om det varuparti, som varje medlem för sin del vill förskaffa

sig, föreligger utan allt tvivel en ren och beskattningsfri utgiftsbesparing,

i den mån billigare pris å varan kunnat genom samköpet erhållas.

Icke så litet annorlunda ställer sig saken, då det kooperativa företaget

ordnas såsom ett näringsföretag, helt skilt från delägarnas egna hushåll

och deras personliga verksamhetsområden. Inga överenskommelser

föreligga angående visst parti varor för varje delägare, utan företaget

är ordnat såsom en fristående affär, som handhaves av avlönade biträden

och där föreningsmedlemmar och i regel även utomstående kunna

erhålla sitt varubehov för dagen på enahanda sätt som i vilken privat

handelsaffär som helst, där samma varuslag hållas i handel. Föreningsmedlemmarnas

s. k. besparingar på grund av delägarskap i ett sådant

kooperativt näringsföretag innefatta i själva verket ingenting annat än

uppburna andelar av handelsvinsten på varor, som av dem konsumeras.

Föreningsmedlemmarna hava här genom sin sammanslutning åt sig

skapat en särskild förvärvskälla, vars avkastning måste vara beskattningsbar.

Det vore lika så oriktigt att kalla denna avkastning för en

besparing av utgifter som det skulle vara att så benämna exempelvis

förmånen att bo hvresfritt i ett hus, som eu person köpt just i syfte

att minska sina bostadskostnader och förvärvat så billigt, att inflytande

hyror täcka alla omkostnader och ränteutgifter, så att ingenting behöver

beräknas för den egna bostaden. Värdet av den egna bostaden måste ju

i allt fall upptagas såsom beskattningsbar avkastning av fastigheten såsom

förvärvskälla. Så ock avkastningen av det kooperativa företaget.

Då det gäller kommunal beskattning är än mera nödvändigt än

vid en beskattning till staten efter skatteförmåga att bestämt fasthålla

vid de kooperativa företagens skattskyldighet. Förutom det att kommunalbeskattningens

egenskap av repartitionsbesjrattning medför ökning

av skattetrycket och således direkt förskjutning av skattebördan

över på andra beskattningsföremål i samma mån som ett beskatt
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

ningsföremål undgår bidragsskyldighet, måsle vid kommunalbeskattningen

tillika beaktas intresseprincipen; och från den synpunkten lärer

icke kunna förnekas, att det kooperativa näringsföretaget är med sina

intressen fullt lika bundet vid kommunen som det privata näringsföretaget,

att det liar enahanda förmåner av kommunala åtgärder för

näringslivets befrämjande samt av kommunens utveckling och framåtskridande,

att det likasom det privata företaget begagnar sig av kommunala

samfärdsmedel, hamninrättningar och lossningsanordningar in. in.,

att det har enahanda intresse av belysningsanordningar samt överhuvud

av alla kommunala anordningar, samt att det å andra sidan i enahanda

omfattning som'' enskilda företag bidrager till uppkomsten av sådana

olägenheter och kostnader för kommunen, som i allmänhet föranledas

av näringslivet. Även om således icke resultaten av kooperativa näringsföretags

verksamhet, rent principiellt sett, måste anses såsom avkastning

av en förvärvskälla, bleve det för kommunalbeskattningen i allt fall

nödvändigt att anordna en beskattningsform, varigenom de kooperativa

näringsföretagen kunde åläggas bidragssk}7ldighet till kommunen. I’ ör~

eningsmedlemmarnas skatteplikt, lagd efter deras egen större eller mindre

intresseförbundenhet med kommunen, skulle nämligen omöjligen kunna

anses täcka det kooperativa näringsföretagets särskilda intressegemenskap

med kommunen. Härför erfordras att företaget, såsom sådant, göres till

ett kommunalt skattesubjekt.

Om det sålunda får anses ställt utom tvekan, att kooperativa Beräkning av

näringsföretag måste behandlas såsom kommunala skattesubjekt, skyl- koii°P^1Ja

diga att till kommunen i likhet med enskilda näringsidkare erlägga företags

skatt för avkastning, gäller det vidare att tillse, att avkastningen också avkastning,

blir för taxering åtkomlig. I avseende å möjligheten att vid redovisningen

av årsresultat undandölja den verkliga avkastningen är likheten

mellan ett kooperativt näringsföretag samt ett sådant i det föregående

omförmält företag, som drives i samband med ett, utländskt företag, alldeles

påfallande. Åven det kooperativa företaget kan utan förlust för förvärvskällans

verkliga innehavare, föreningsmedlemmarna, i sina mellanhavanden

med dem begagna en annan prissättning, än som av marknaden föranledes,

och såmedelst förebygga att förvärvskällan visar vinst. Produktionsföreningarna

kunna låta delägarna på förhand få till sig utdelade sina

andelar av produktionsvinsten i sammanhang med betalningen för levererade

varor, och konsumtionsföreningarna kunna låta delägarna likaledes

på förhand utfå sina andelar av försälj ni ngsvinsteu genom att underlåta

taga full betalning för varor, som av delägarna köpas hos föreningen.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Handelskamrarnas

[uppfattning

i frågan.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

I en av de framställningar, som från handelskamrarna inkommo

under utarbetandet av 1910 års skatteförfattningar, skildrades konsumtionsföreningars

förfaringssätt för vinstens undandöljande sålunda: Den

omständigheten, att vissa kooperativa företag icke hade någon vinst att

vippvisa utan föredroge att sätta varornas pris så lågt, att nätt och jämnt

omkostnaderna täcktes, vore icke något bevis för att vid dessa företagnågon

vinst icke uppstått. I själva verket hade vinsten endast disponerats

på annat sätt än vid de kooperativa företag, vilka i följd av högre priser

kunde uppvisa vinst vid årets slut. I det förra fallet hade vinsten utdelats

vid varje särskild köpeoperation på det sättet, att av den summa,

som under normala förhållanden skulle betalts för varån, en del, motsvarande

betalningen för det kooperativa näringsföretagets produktiva

arbete med varornas anskaffande och tillhandahållande, icke medräknats

utan i stället under form av avdrag å köpepriset omedelbart tillställts

köparen. Man kunde betrakta hela proceduren såsom en sorts kvittning.

Köparen-delägaren hade en fordran på andel av föreningens vinst; föreningen

hade en fordran på köparen-delägaren för den vara, som till

honom såldes; köparen-delägarens fordran på vinstandel avkvittades på

föreningens fordran sålunda, att priset för varan sänktes med belopp,

motsvarande vinstandelen. I det andra fallet, då kooperativ föreninghållit

vanliga försäljningspriser och således haft vinst att uppvisa vid

årets slut, beräknade föreningen vanlig ersättning för det produktiva

arbetet med varornas anskaffande och tillhandahållande; den vinst, som

uppstode, utdelades sedan på en gång i förhållande till alla köpeoperationerna

under året till delägarna. Skillnaden i förfaringssätt i de båda

fallen vore i själva verket endast en bokföringsfråga samt en fråga om

vinstens deponering.

Handelskamrarna uttalade skilda uppfattningar angående de normer,

efter vilka skattskyldigheten borde bestämmas i de fall, då den verkliga

vinsten på nyss antydda sätt icke kommit till synes. Stockholms köpmannaförenings

handelskammare anförde, att det för en insiktsfull taxeringsmyndighet

icke borde vara omöjligt att med stöd av böcker och

eljest tillgängliga upplysningar uppskatta den indirekta vinsten av ett

kooperativt företag av ifrågavarande slag. Enahanda uppfattning om

möjligheten att bestämma vinsten uttalades även av Sveriges allmänna

handelsförening och specerihandlarföreningen i Stockholm. Handelskammaren

i Gävle hade ansett sig icke kunna förorda någon viss norm

för ifrågavarande beskattning men påpekade, att i flera tyska stater

omsättningen lagts till grund för beskattningen och uttalade som sin

uppfattning, att, om denna utväg valdes, den beskattningsbara inkomsten

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Majits proposition Nr 222.

icke borde bestämmas högre än 5 procent å omsättningsbeloppet.

Beträffande i övrigt frågan om skattskyldighetens omfattning betonade

Stockholms köpmannaförenings handelskammare uttryckligen, att det

icke vore av nöden att med beskattning träffa varje kooperativt företag.

Skattskyldigheten borde inskränkas till dem, som dreve rörelse antingen

i öppen bod eller med för ändamålet särskilt anställda biträden. Ungefär

enahanda begränsning föreslogs av handelskammaren i Gävle, under det

specerihandlarföreningen i Stockholm ville göra sådana föreningar skattskyldiga,

som sålde i öppen bod, och föreningen Gottlands handels- och

sjöfartskammare ävensom handelskammarmötet i Stockholm sådana som

dreve yrkesmässig handel eller industri.»

Efter en redogörelse för vad departementschefen anfört vid anmälan

av förslagen till 1910 års skatte författningar och för vad nu

gällande författningar i ämnet innehålla anföra sakkunniga vidare:

Ett exempel ur verkligheten torde tjäna till belysande av de

konsekvenser, vartill gällande bestämmelser kunna föranleda. I södra

Sverige hade på sin tid ett antal jordbrukare bildat en kooperativ

ekonomisk förening med uppgift att tillverka brännvin av potatis från

delägarnas jordbruk, varjämte potatis även från andra håll inköptes. I

tro att föreningens vinst icke vore beskattningsbar redovisade föreningen

till en början i sina räkenskaper den uppkomna vinsten av brännvinstillverkningen,

men sedan vinsten förklarats vara i vanlig ordning underkastad

beskattning vidtogs den ändring av redovisningssättet för vinsten,

att delägarna erhöllo för levererad potatis utöver det pris, som betalades

för potatis från icke-delägare, ett överpris till sådant belopp^ att föreningen

icke hade någon vinst att redovisa till beskattning. Överbetalningen

lämnades i sammanhang med delägarnas potatisleveranser, vadan

föreningen alltså med tillämpning av gällande regler för beräkning av

kooperativ förenings beskattningsbara vinst skolat gå fri från beskattning.

Men icke heller delägarnas vinstandelar — vad de erhållit utöver

det pris, som erlades för potatis från icke-delägare — skulle kunnat

beskattas. Hade föreningen icke köpt potatis av andra än delägarna,

skulle föreningen kunnat betala marknadens pris för levererad potatis

och i räkenskapen redovisa hela lörädlingsvinsten, som därest utdelningen

skett efter förut bestämda grunder skolat undgå beskattning

både hos föreningen och hos delägarna. Stora industriella företag skulle

sålunda under kooperationens form kunna undgå beskattning. Likaså

skulle jordbrukare kunna genom en allt större utsträckning av koopera
-

Ytterligare

synpunkter

för frågans

bedömande.

s. 32 Kontrollera mot PDF

Särskilt beräkningssätt

i fråga om

kooperativa

näringsf

öre tags avkastning

i

vissa fall.

32 Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

tionsverksamheten slutligen bringa det därhän, att nära nog all avkastning

av jordbruk fritoges från beskattning.

Såsom tillfredsställande lärer detta förhållande icke kunna betecknas

och särskilt framträder det såsom ett uppenbart missförhållande,

om man med beskattningen av kooperativa företag jämför beskattningen

av aktiebolag. Hade de nyssnämnda jordbrukarna anordnat sitt bränneriföretag

såsom ett aktiebolag och därvid tagit aktier, var och en

efter sina beräkneliga potatisleveransers storlek, så att vinstfördelningen

dem emellan blivit ungefärligen densamma som i det kooperativa

företaget, så hade icke allenast bränneriföretagets vinst blivit till

fullo beskattad, utan dessutom hade delägarnas vinstandelar blivit beskattade.

Undandragande av aktiebolags vinst från beskattning genom

att utdela vinsten till delägarna utan att uppgiva den till beskattning

hos bolaget, skulle tillika, därest sådant förfarande skett med uppsåt

att undgå beskattning, bliva påtalat. Det vill synas som om sålunda

påpekade, högst avsevärda olikheter i beskattningsavseende ingalunda

påkallades av de icke så synnerligen stora olikheterna i formerna för

förvärvskällans anordnande och drilt.

Låter man de kooperativa ekonomiska föreningarna intaga ställningen

såsom skattesubjekt — och något annat lärer icke kunna ifrågasättas

— så måste ock åtgärder vidtagas till förebyggande därav, att

dessa skattesubjekt använda sådana metoder för redovisningen av årsresultatet,

som äro ägnade att undandraga förvärvskällans verkliga avkastning

från beskattning, biödvändigheten av sådana åtgärder torde

stå klar för en var i fråga om en förening av nyss exemplifierade typ,

en produktionsförening, beträffande vilken omöjligen kan med något

som helst fog göras gällande, att det genom produktionen åstadkomna

förvärvet allenast innefattar en delägares »besparing», som bör vara

skattefri. Men då, såsom förut framhållits, konsumtionsförenings näringsverksamhet

ingenting annat är än en förvärvskälla, vars årsresultat i

likhet med vad som gäller beträffande varje annan förvärvskälla är avkastning

^ måste ävenledes hindras, att sådan förening lämnas tillfälle

undandraga sig kommunal beskattning genom att före årsresultatets

redovisning till beskattning lämna delägarna utdelningar, vare sig under

form av kontanta utbetalningar eller under form av uppenbara underpris

för varor. Såsom framgår av departementschefens här ovan i kortfattat

sammandrag referade uttalande vid anmälan av förslagen till 1910 ars

skatteförfattningar, hade han tänkt sig den kommunala beskattningen av

näring anordnad på sådant sätt, att de kooperativa näringsföretagen icke

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition Nr 222.

skulle erhålla någon annan eller lindrigare skattskyldighet än övriga

näringsdrivande skattesubjekt. Han hade nämligen tänkt sig en särskild

näringsskatt, som icke kunde lämna rum för en gynnsammare

behandling i skatteavseende av ifrågavarande näringsföretag. Då nu

förevarande förslag icke upptager någon särskild näringsbeskattning

utan näringar i likhet med andra förvärvskällor skola träfias av en skatt

på avkastningen, måste betryggande regler för avkastningsberäkningen

givas för att beskattningen må bliva effektiv och på samma gång tillfredsställa

kraven på en rättvis beskattning.

Såsom förut framhållits äro de kooperativa näringsföretagen icke

de enda förvärvskällor, vilkas innehavare kunna utan att därpå förlora

använda en prissättning, som i verkligheten innebär en disposition av

förvärvskällans vinst, så att därefter ingen eller minskad vinst finnes att

visa. Då omständigheterna äro sådana och tillika påtagligt är, att varor,

som av delägarna i en produktionsförening levererats till det kooperativa

näringsföretaget, överbetalats, eller att varor, som av delägarna i en

konsumtionsförening inköpts hos det kooperativa näringsföretaget, underbetalats,

bör avkastningen beräknas vid taxeringen etter vad den bort

bliva, därest marknadens vanliga pris kommit till användning i förvärvskällan.

I produktions föreningar ävensom i sådana konsumtionsföreningar,

där mellanhavandena mellan föreningen och dess medlemmar gälla ett

fåtal varuslag, torde inga svårigheter möta för taxeringsmyndigheterna att

med ledning av räkenskaperna och infordrade uppgifter angående omsättningen

av varor och begagnade priser exakt beräkna den verkliga

avkastning, som i förvärvskällan skulle uppstått vid användande av vanliga

priser. I konsumtionsföreningar åter, som driva diversehandel med

en mångfald varuslag, bleve beräkningssättet givetvis vanskligare. För

sådana fall låter sig emellertid erfarenhetsmässigt och utan fara för

misstag av väsentlig art användas en beräkningsmetod efter omsättningen.

För en diversehandel av viss typ kan med ganska stor säkerhet

beräknas bruttoavanceu i viss procent på omsättningen, varefter de

verkliga driftkostnaderna avgå. Det må än en gång betonas, att den

bristande överensstämmelsen mellan de i förvärvskällan begagnade priserna

samt de vanliga priserna i näringsföretag av jämförlig typ skall

vara påtaglig, för att den här subsidiart ifrågasatta avkastningsberäkningen

skall bliva tillämplig. Det bör ock framhållas, att redan förekomsten

av ett stadgande, som möjliggör för taxeringsmyndigheterna

att med taxering åtkomma avkastningen, även då den genom prissättning

undandolts, torde kunna förväntas medföra,- att vanliga priser

komma till användning i förvärvskällor av ifrågavarande art, helst som

Bihang titt riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 194 höft. (Nr 222.) 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

(let givetvis ställer sig i många avseenden bekvämare för närings—

företagens ledare.»

1 avseende å de. av Eiserman och v. Wolcker framställda föroch

v. slagen torde jag ytterligare blott böra nämna, huru de tänkt sig eko^ft)rs1kerS

nom^9^a föreningars ställning beträffande den av dem jämväl ifrågasatta

kommunala inkomst- och förmögenhetsskatten. Härom anföres (s. 531),

att de sakkunnigas förslag, som beskattar ifrågavarande föreningar och

bolag för avkastning, fritager dem från skattskyldighet för inkomst och

ålägger i stället delägarna skattskyldighet för utdelning från desamma.

Utdelningen måste dock för att kunna göras till föremål för beskattning

vara av beskaffenhet att utgöra inkomst för delägarna. Till beskattningsbar

utdelning får således icke räknas, sådan utdelning, som blott

innebär återbetalning av erlagt pris för inköpta varor eller av erlagda

premier. Beträffande förmögenhetsbeskattningen ansluter sig förslaget

helt till motsvarande bestämmelser i gällande förordning om inkomstoch

förmögenhetsskatt.

Landén s

förslag.

Härefter övergår jag att redogöra för den ställning, som till förevarande

fråga intagits i det av Landén avgivna betänkandet. Efter

erinran om ärendets tidigare behandling av statsmakterna anföres av

Landén i avdelningen om den av honom föreslagna kommunala inkomstskatten

(s. 251) följande:

»Genom den statliga skattereformen fastslogs, att icke ens inom

ramen för en inkomstskatt giltiga skäl kunde åberopas till stöd för de

kooperativa föreningarnas skattefrihet. Så mycket mindre torde sådana

skäl kunna göra sig gällande till förmån för sådana föreningars kommunala

skattefrihet. Det föreliggande förslaget bygger också på den

uppfattningen, att ifrågavarande föreningar, i lagstiftningen numera inbegripna

under benämningen ekonomiska föreningar, principiellt böra vara

skattskyldiga till kommunen såväl för sådan dem tillhörig fast och lös

egendom,, vilken över huvud taget är underkastad egendomsskatt, som

ock för sin verksamhet inom kommunen och för sin inkomst av kapital

m. fl. inkomstkällor. I fråga om förenings skattskyldighet för fast och

lös egendoms besittning eller för inkomst av fast egendom eller av

annan inkomstkälla’ behövas icke några särskilda bestämmelser. Detta

är icke heller förhållandet med avseende å den kommunala inkomstbeskattningen

för inkomst av rörelse, i vad avser sådana föreningar,

vilka på vanligt affärsmässigt sätt driva sin rörelse och i sina räken
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

skaper angiva resultatet av rörelsen enligt de grunder, som tillämpas

av enskilda näringsidkare. Något annorlunda ställer sig saken i fråga

om sådana föreningar, vilkas bokslut icke kunna lämna någon fullt

tillfredsställande upplysning om omfattningen av den rörelse, som av

dem drivits, och dess resultat, vare sig på grund därav, att de till små

kunder eller vissa av dem försälja varor till pris, som understiga de i

allmänhet gällande, eller ock på grund därav, att de an\ända sin handelsvinst

till utdelning åt kunderna under en eller annan form och sålunda

nedbringa den synliga vinsten under det belopp, som verksamheten

normalt bort uppvisa. För att den principiellt förordade beskattningen

av föreningarnas verksamhet icke skall bliva illusorisk, niaste lagstiftningen

se till, att denna verksamhet träffas av beskattning i likhet med

den av enskilda näringsidkare inom samma affärsområde idkade verksamheten,

oberoende av föreningens åtgärder för att förekomma ett

synligt vinstresultat. Innan jag närmare rodogör för mitt förslag att

lösa denna fråga, skall jag i korthet något beröra vissa teoretiska synpunkter

i fråga om de kooperativa föreningarnas ställning och deras

anspråk att från samhällets sida behandlas på ett exceptionellt gynnsamt

sätt.

Först vill jag blott erinra därom, att det är en alltför ofta iakttagen

företeelse, att än den ena och än den andra sammanslutningen

eller kåren anser sig vara av sådant allmänt gagn, att densamma böi

komma- i åtnjutande av en särskilt privilegierad ställning. Och i regel

har ett av kraven i sådant avseende även gått ut på skattefrihet eller

åtminstone skattelindringar utöver dem, som komma andra skattskyldiga

till del. Under äldre tider ledde dessa anspråk i många fall till ett

skatteprivilegium för de å varje tid maktägande. Historien lär oss, att

dessa privilegierade klasser voro befriade från skatter, undei det att de

icke privilegierade klasserna på sina håll dignade under skattebördor,

som de knappast mäktade bära. Med hänsyn till dessa förhållanden

var det förklarligt, hurusom t. ex. i Frankrike de efter revolutionen

maktägande skyndade sig att upphäva alla dylika ska ^privilegier. I

den förut citerade ''Déclaration des droits de 1’homme et du citoyen

proklamerades såsom en av de första principerna för beskattningen, att

skatterna skulle vara allmänna (’la perccption so fera sur tons les^citoyeus

sur tous les biens de la meme maniöro et dans la memeforme). Aven

i andra länder genomfördes motsvarande principer genom den i bredd med

utvecklingen alltjämt fortgående skattelagstiftningen, och de torde nu

fä anses vara allmänt erkända såsom riktiga. Det oaktat frängås piinoipen

då och då till förmån än för den ena och än lör den andra gruppen

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

av skattskyldiga under åberopande av dess sociala eller allmännyttiga

verksamhet. Och det ena undantaget drager det andra med sig. Det

är ofta nog svårt att finna någon åtskillnad till arten mellan den verksamhet,

som utövas av vissa från skatt befriade sammanslutningar, och

den, ° som utövas av andra, vilka ännu icke lyckats tillvinna sig denna

örman, och följden blir, att undantagen från skattskyldighet bliva allt

flera. I den mån dessa undantag även vinna insteg i den kommunalaskattelagstiftningen,

inverka de direkt till ökning av de kvarstående

skattskyldigas skattebörda. En icke ringa del av den skatt, som bort

baras av de privilegierade, överflyttas sålunda på relativt och absolut

mycket svaga skuldror. Härtill tages ofta nog ingen hänsyn vid medgivandet

av nya skatteprivilegier.

Beträffande de ekonomiska föreningarna och deras förhållanden

får jag till . en. början erinra om, att dessa föreningar enligt gällande

svensk lagstiftning skola för att kunna såsom sådana registreras hava

till uppgift att främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom att

anskaffa livsmedel eller andra förnödenheter åt medlemmarna eller avsätta

alster av medlemmarnas verksamhet eller bereda bostäder åt medlemmarna

eller idka annan ekonomisk verksamhet, dock att även föreninosom

har annat ändamål än att främja medlemmarnas ekonomiska intressen

och främjar delta sitt ändamål genom idkande av handel eller

annan verksamhet, varmed följer skyldighet att fora handelsböcker, kan

registreras såsom ekonomisk förening. Såsom synes, är det alltså icke

några ideella eller speciellt allmännyttiga uppgifter, som de ekonomiska

föreningarna hava att främja. Ändamålet är helt enkelt att bereda ett

antal enskilda personer ekonomiska fördelar, alltså detsamma, som ligger

bakom varje annan enskild verksamhet med ekonomiskt syfte. liden

föreningens uppgift är icke att undgå beskattning och dess ändamål

torde kunna vinnas, även om den underkastas beskattning lika som

enskilda näringsidkare. I själva den uppgift, de ekonomiska föreningarna

hava att fylla, kan .man sålunda näppeligen finna något stöd för deras

skattefrihet. Den från kooperativt håll förfäktade meningen, att det

vore till skada för en nyttig, uppfostrande och allmänt gagnelig verksamhet,

om konsumtionsföreningar beskattades för inkomst av handel

med sina medlemmar, är .påtagligen icke berättigad. Utom det att en

sådan grund för skattefrihet skulle kunna åberopas av $n mångfald

företag och institutioner i det moderna samhällslivet och sålunda bliva

eu till sina konsekvenser synnerligen ödesdiger princip, kan i det föreUpgayme

fallet mot ett dylikt påstående erinras, att, vore de ekonomiska

föreningarnas egen livskraft ej större än att de icke kunde bära en

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

beskattning av föreningsverksamheten efter i allmänhet antagna normala

grunder, torde deras berättigande såsom allmänt gagneliga kunna starkt

ifrågasättas. Å andra sidan innebär ett gynnande i beskattningshänseende

av de ekonomiska föreningarna — utom att det i kommunalbeskattningen

sker på bekostnad av en del svaga skattesubjekt, vilkas förmåga att

bära ökade bördor icke ens underkastas någon undersökning — i förhållande

till de enskilda affärsmännen en obestridlig orättvisa. Då t. ex.

en konsumtionsförening driver en regelbunden handelsverksamhet med

alla slags varor likasom en vanlig handlande, skulle föreningens frihet

från sådan skatt, som den enskilde handlanden hade att bära, såsom

ofta framhållits, lätteligen leda till osund konkurrens och spekulation

att under kooperationens förklädnad främja egennyttiga syften. Från

föreningens egen synpunkt borde det vara önskvärt, att densamma beskattades

lika som enskilda affärsföretag. Härigenom skulle helt säkert

mycket av den ovilja, som den kooperativa rörelsen framkallat iuom

affärsvärlden och som till icke ringa del har sin grund i de kooperativa

föreningarnas i skattehänseende gynnade ställning, försvinna eller i

varje fäll förlora sitt berättigande.

Från ren affärssynpunkt är det givetvis riktigt, att likartad verksamhet

får bära likartad beskattning. Lika riktigt borde det vara, att

försäljningsprisen å varor av lika slag bestämmas efter enhetliga grunder,

vare sig försäljningen sker genom en kooperativ förening eller genom

ett enskilt företag, och att föreningsmedlemmarna, först sedan resultatet

av verksamheten för ett år blivit känt, få tillgodonjuta t. ex. den prisnedsättning

å inköpta varor, som föreningen med hänsyn till resultatet

kan bevilja. Men en sådan ur affärssynpunkt gagnelig ordning befrämjas

icke, därest föreningens beskattning röner inverkan av tidpunkten, då

den handelsvinst för året, som för föreningen kan uppkomma, i form

av rabatter o. s. v., utdelas bland kunderna-delägarna. Om vid föreningens

beskattning få avräknas belopp, som omedelbart vid försäljningen

lämnas kunderna-delägarna, ligger en stark frestelse för föreningen att.

lämna rabatten i denna ordning, även med risk att missräkna sig på

storleken av den rabatt, som med hänsyn till årsvinstens verkliga storlek

sedermera visar sig vara möjlig att giva. Ju högre rabatten sättes i

förhållande till vad affären i verkligheten tål, desto större blir faran för

att föreningen skall råka på obestånd och desto mera lider den sunda

affärsverksamheten under trycket av den illojala konkurrensen från illa

organiserade föreningars sida. Den kooperativa rörelsen, som i enskilda

fall givit anledning till klander på grund av vissa under kooperationens

skydd bedrivna missbruk, skulle för visso vinna på att lagstiftningen

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

icke rent av frestade till anlitande av metoder, som för en sund föreningsverksamhet

borde vara främmande. Att allt icke är som det bör

vara inom den kooperativa rörelsen, torde vara mer än troligt. I visst

avseende bär detta blivit belyst i en motion till 1915 års riksdag.

Det ma nu emellertid vara en sak att i fråga om de kooperativa

föreningarnas inkomstbeskattning till staten låta det allmänna inkomstbegreppet

vara avgörande vid fastställandet av vad som är en sådan

törenings inkomst. Detta begrepp bar visserligen sin särskilda omfattning

med hänsyn till de fysiska personernas skattskyldighet och borde

strängt taget vara ett annat, då det gäller de juridiska personernas skattskyldighet.

Eu sådan åtskillnad har emellertid icke gjorts i fråga om

statens inkomstbeskattning, och det är under sådana förhållanden förklarligt,

att lagstiftningen i huvudsak tillämpat de allmänna reglerna för

fastställande av vad till beskattningsbar inkomst bör hänföras även på

den inkomst, som förvärvas av kooperativa föreningar, med den enda

avvikelse, som ligger i det citerade stadgandet i 11 § skatteförordningen.

Statens skatteförordning avser att beskatta den behållna inkomsten, och

det har givetvis sina svårigheter att under detta begrepp — vad beträffar

de kooperativa föreningarna — inrymma den utdelning, som de lämna

sina kunder i form av rabatt eller pristillägg.

Den bär föreslagna kommunala inkomstskatten ger sig däremot

icke ut för att vilja beskatta den behållna inkomsten. Den avser att i

första hand träffa den inom kommunen yrkesmässigt bedrivna verksamheten

och därjämte att genomföra eu beskattning av kommunens medlemmar

i förhållande till deras inkomster av annat slag än dem, som

härflyta ur yrkesmässig verksamhet.

För att på ett likformigt sätt med beskattning träffa olika slag av

den yrkesmässiga verksamheten, måste man finna en beräkningsgrund

för skattens utmätande, som i stort sett och i allmänhet ägnar sig att

giva ett enhetligt uttryck för vad de särskilda företagen med hänsyn

till sin omfattning och bärighet lämpligen kunna och böra erlägga i

skatt. Denna beräkningsgrund, denna måttstock för skattens fördelning

efter rättvisa och jämlika grunder bör väljas med tanke på det mål,

man vill nå med den ifrågavarande beskattningsformen. När man tager

avkastningen eller inkomsten till fördelningsgrund, sker det givetvis

bland aunat därför, att avkastningen eller inkomsten, enligt vad man

förutsätter, i de vanliga fallen kan efter likartade grunder fixeras och

även i regel framträder såsom ett efter enhetliga och allmängiltiga

grunder beräknat synligt resultat av verksamheten. Tager man en annan

omständighet än avkastningen till måttstock för skatten, är det även
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Majis proposition Nr 222.

ledes under samma förutsättning, att denna omständighet kan hos alla

ifrågavarande objekt konstateras efter enhetliga grunder och, behörigen

konstaterad, är ett uttryck för de egenskaper hos varje objekt, som bäst

ägna sig att vara måttstock för deras ifrågavarande skattskyldighet.

År det t. ex. objektets värde, som tages till måttstock, sker sålunda

detta under den vissa förutsättningen, att värdet kan efter likartade

grunder uppskattas för varje objekt, och lagstiftningens uppgift är tydligen

även den att giva bestämda regler för åstadkommande av denna

likformiga uppskattning. Samma uppgift åligger lagstiftningen med

avseende å avkastningens riktiga beräkning, då denna tages till måttstock

för skatten.

Alla affärsföretag hava givetvis en gemensam strävan att bereda

ekonomiska fördelar åt sina intressenter. Huru detta mål i de särskilda

fallen kunnat realiseras, framgår för varje avslutad verksamhetsperiod

av det ekonomiska resultat, som uppstått av företagets verksamhet under

perioden och som i sin ordning är beroende av den avkastning, företagets

särskilda förvärvskällor under samma tid givit. För att utreda

detta tillämpas vissa allmänt vedertagna .beräknings- och bokföringsmetoder,

som likformigt tillämpade giva en likformig bild av företagens

verksamhet, sedd från denna synpunkt. Detta jämte den omständigheten,

att avkastningen sålunda i regel uppskattas till sin storlek och

bokföres efter antagna enhetliga grunder, gör, att avkastningen icke är

en olämplig måttstock för fördelningen av den skattskyldighet, som är

avsedd att åläggas förvärvsverksamheten. Det förutsättes därvid, att,

där i enskilda fall tillämpas osedvanliga grunder för att beräkna och

angiva avkastningens storlek, beskattningsmyndigheterna hava befogenhet

och möjlighet att justera sådana beräkningar, så att det efter vedertagna

beräkningsgrunder riktiga resultatet kan utfinnas och läggas till

grund för beskattningen.

Nu hava emellertid de ekonomiska föreningar, som tagit till uppgift

att främja sina medlemmars intressen genom att åt dem anskaffa

billiga livsmedel eller andra förnödenheter eller avsätta alster av deras

produktion, i motsats till de enskilda näringsidkarna inom samma område

icke något behov att ernå och visa en stor avkastning för föreningen

såsom sådan. Tvärtom kunna do antagas hava ett intresse av

att nedbringa det synliga vinstresultatet av sin verksamhet så mycket

som möjligt, om deras skyldighet att deltaga i den allmänna skattebördan

göres beroende av den bokförda vinstens storlek. I syfte att

vinna skattefrihet eller åtminstone lindrad skatt kunna de använda sig

av affärs- och bokföringsmetoder, som icke äro möjliga att anlita i lik
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Majds proposition Nr 222.

ilande affärsföretag, som bedrivas av enskilda affärsidkare. Därav följer

ofta, att den avkastning'', som ett kooperativt företag utvisar, är vida

mindre än med hänsyn till företagets omfattning och beskaffenhet bort

vara att förvänta, därest företaget skötts efter vanliga affärsmetoder.

Detta behöver emellertid icke betyda, att föreningsmedlemmarnas vinst

av företaget även blivit obetydlig. Tvärtom torde det vara regel, att

dessa haft sin skäliga vinst och detta på bekostnad av föreningens

synliga vinstresultat. Den förutsättning, som ligger till grund för avkastningens

antagande till måttstock för beskattningen, är då icke längre

förhanden. Ty den avkastning, som så ledda kooperativa föreningar

visa såsom resultat av sin verksamhet, är icke jämförlig med den efter

allmänt vedertagna affärs- och bokföringsmetoder funna avkastningen

av andra företag inom samma verksamhetsområde. Och den av de

kooperativa föreningarna utövade verksamheten skulle på grund härar

komma i åtnjutande av eu oberättigad förmån i skattehänseende i förhållande

till all annan verksamhet av liknande slag, såvida icke lagstiftningen

anvisade utvägar att hindra en sådan oegentlighet.

Att finna sådana utvägar synes emellertid icke vara ogörligt, utan

att man därför behöver övergiva i princip antagna grunder för den

beskattning, varom här är fråga och som vilar på den efter normala

metoder konstaterade avkastningens storlek. En utväg, som. erbjuder

sig, är att med avseende å beräkningen av de ifrågavarande ekonomiska

föreningarnas avkastning av deras verksamhet tillämpa samma principer,

som äro allmänt gällande för beräkning av avkastningen av annan jämförlig

verksamhet. Tillämpningen härav skulle leda till att avkastningen

av ekonomisk förenings verksamhet, där den icke visade sig i en enligt

sådana principer avslutad räkenskap, beräknades i varje fall till det

belopp, vartill den skulle uppgå enligt så upprättade och avslutade

räkenskaper och med beräkning av normala priser vid affärer mellan

föreningen och dess kunder. Man kan för taxeringsmyndigheterna

underlätta det tekniska förfaringssättet genom att i lagen stadga en viss

minimigräns för avkastningens beräknade storlek i fall, varom här är

fråga. Ett sådant förfaringssätt har synts mig tilltalande och ändamålsenligt,

och i enlighet därmed hänvisar förslaget taxeringsmyndigheterna

att begagna sig av denna väg, då det affärsmässiga resultatet av eu

ekonomisk förenings rörelse icke eljest blivit tillförlitligen utrett.»

För vad Landén i fortsättningen anför, utmynnande i förslag om

att stadga ett taxeringsförfarande, som innebär de kooperativa företagens

beskattande med lägst 8 procent av omsättningssumman, finnes ingen

anledning att här redogöra.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

Landén anför i nu förevarande .ämne till sist:

»Ehuru efter införandet av beskattning av aktieutdelning hos delägarna

konsekvensen borde fordra, att även medlemmarna i ekonomiska

föreningar beskattades för utdelning å sina insatser i föreningen, har

jag, då sådan beskattning för statens räkning icke finnes införd samt

det finansiella resultatet av en dylik beskattning helt säkert torde vara

av jämförelsevis ringa betydelse, ansett den kommunala beskattningen

i detta avseende kunna rätta sig efter vad som gäller för statsbeskattningen

(31 §).»

Jag har nu utförligt redogjort för kommunalskattekommitterades me“®^®én.

uppfattning av spörsmålet om kooperativa föreningars skattskyldighet.

Denna redogörelse har jag, såsom förut är antytt, ansett böra lämnas

framför allt av den grund, att man vid avgörandet av förevarande fråga

givetvis måste fråga sig, huruvida densamma lämpligen kan nu upptagas

utan samband med den kommunala skattereformen. Kammarrätten, som i

fråga om de kooperativa föreningarnas ställning i det kommunala beskattningsväsendet

anslutit sig till kommunalskattekommitterades nu återgivna

uppfattning, har för sin del uttalat, att ett utbrytande av spörsmålet

om föreningars beskattning icke bör ifrågakomma, enär frågan om föreningars

beskattning vore beroende av det sätt, varpå den kommunala

beskattningen i hela dess vidd komme att slutgiltigt ordnas. Jag torde

därför först få upptaga till behandling frågan i vad mån ett genomförande

av det inom departementet utarbetade förslaget kan anses föregripa

den kommunala skattereformen.

Ehuru mera bestämda konturer till den kommande ombildningen

av vårt kommunala skattesystem icke ännu kunna med någon säkerhet

angivas, lärer dock kunna anses som det mest antagliga, att systemet

måste komma att sammansättas av flera olika skatteformer och att bland

dessa icke torde kunna undvaras en efter skatteförmågan utgående beskattning

av den allmänna inkomstskattens typ. Jag håller icke förtroligt,

att en sådan kommunal inkomstskatt kan komma att i principiellt

väsentliga delar avsevärt avvika, i avseende å skattskyldighetens

omfattning, från den statliga inkomstskatten. De skäl, som äro att anföra

för eller emot de kooperativa föreningarnas skatteplikt, vad angår

inkomstskatten till staten, böra därför äga tillämpning jämväl å kommunalbeskattningen

i den mån den tager formen av en allmän inkomstbeskattning.

Jag finner mig föranlåten att särskilt understryka, att eu förändring

för det närvarande av bestämmelserna i bevillningsförordningen

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 194 höft. (Nr 222.) 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

om föreningars beskattning kan betecknas som ett ingripande i det

definitiva ordnandet av kommunalskattesystemet allenast med avseende

å däri ingående allmän inkomstbeskattning. Efter min mening komma

statsmakterna även efter en ändring i angiven riktning av bevillningsförordningen

att stå obnndna i fråga om föreningars beskattning genom

andra kommunala skatteformer.

I avseende å fastighetsbeskattning eller skatt å egendom i allmänhet

måste man anses äga full frihet att, även beträffande kooperativa

föreningar, vid kommunalbeskattningens ordnande träffa de bestämmelser,

som må befinnas lämpliga. För övrigt lärer det icke från något

håll vara ifrågasatt, att föreningar skulle erhålla någon särställning

beträffande nu nämnda beskattningsformer. Jämväl i fråga om rena

näringskatter eller en allmän omsättningsskatt kunna föreningarna icke

rimligen få åberopa sig på nu beslutad förändring i bevillningsförordningen

till förmån för en särställning, som befinnes vara vid hela skattesystemets

slutliga utformning olämplig.

Det avses nu över huvud icke något annat än att reglera föreningarnas

ställning inom den vanliga inkomstbeskattningens ram. I

detta hänseende synes mig ett avgörande vara lika möjligt och lämpligt

att träffa nu som vid kommunalskattereformens genomförande.

Då jag alltså utgår från att bevillningsförordningens bestämmelser

icke få anses prejudicera annorledes än beträffande en kommunal inkomstskatt

av i huvudsak enahanda struktur som den statliga, finner

jag mig kunna i det följande behandla frågan om de kooperativa föreningarnas

skattskyldighet i ett sammanhang beträffande såväl inkomstskatte-

som bevillningsförordningen. Jag tillfogar endast ytterligare

den erinran, att statsmakterna vid de nya skattelagarnas tillkomst år

1910 funno det naturligt att i förevarande hänseende giva enahanda lydelse

åt bevillningsförordningens och skatteförordningens bestämmelser.

Härefter får jag övergå till att beröra innebörden i nu ifrågasatta

ändrade bestämmelser. Dessa avse ingalunda att i skattelagstiftningen

införa någon ny grundsats. Deras syfte är tvärtom att giva ett mera

otvetydigt och bestämt fixerat uttryck åt den grundsats, som statsmakterna

genom 1910 års förordningar antagit. Genom de i dessa förordningar

intagna stadganden har uttryckligen hävdats som statsmakternas

uppfattning, att de kooperativa företagen icke skola i beskattningshänseende

likställas med vanliga näringsföretag. Den i gällande lagstiftning

nedlagda principen är att sådan vinst i ett kooperativt företag,

vilken återbäres till medlemmarna i förhållande till gjorda köp eller

försäljningar, icke skall i företagets hand betraktas som beskattningsbar

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj;ts proposition Nr 222.

inkomst. Jag ansluter mig till denna grundsats. I fråga om vanliga

konsumtionsföreningar synes den mig vara tämligen självklar. En beskattning

hos dessa föreningar av dylika vinster innebure obestridligen en

beskattning å utgiftsbesparing. Bortsett från de anmärkningar en dylik

skattläggning i övrigt skulle kunna på goda grunder ådraga sig, kan

den i varje fall icke anses höra hemma i en rationellt ordnad beskattning

av behållen inkomst. Fullt likartad är visserligen icke återburen vinst

i ett kooperativt produktionsföretag. Därvid har man nämligen att

göra med en verklig inkomstökning för medlemmarna. Medan utgiftsbespariug

icke rimligen bör göras till föremål för beskattning, vare sig

hos medlemmar eller förening, är det givetvis i full överensstämmelse

med inkomstbeskattningens allmänna grunder, att, därest återbärande till

medlemmarna av i föreningen uppsamlad vinst ger medlem en ökad

inkomst, denna bör hos medlemmen vara beskattningsbar. Men för en

beskattning därjämte i föreningens hand av denna inkomst finnas inga

giltiga skäl. De särskilda anledningar, som i fråga om aktiebolag ansetts

motivera skattläggning dels av bolagets inkomst, dels därjämte av

utdelad vinst, hava statsmakterna icke funnit föreligga beträffande ifrågavarande

föreningar. Att i detta hänseende, med anledning av att viss

skillnad kan påvisas mellan produktions- och konsumtionsföreningar,

frångå 1910 års skatteprinciper synes mig icke böra ifrågakomma.

Därest grundsatsen om kooperativ förenings skattefrihet för återburen

vinst tillerkännes giltighet, finner jag det emellertid påkallat att

företaga viss ändring i den formulering, stadgandet erhållit i nu gällande

skatteförfattningar. Frågan om grunderna för återbäringen bestämts

före eller efter köpet, respektive försäljningen anser jag icke böra

tillmätas avgörande betydelse för beskattningsförfarandet. Det återburna

beloppet äger t. ex. i en konsumtionsförening lika mycket karaktären

av en utgiftsbesparing antingen beloppets storlek fastställes vid en något

tidigare eller något senare tidpunkt. Därjämte anser jag nuvarande

stadgande om att avdrag ej må ske i fråga om förening, som sträckt

sin verksamhet utom medlemmarnas krets, i vidare mån än där utdelning

skett i omedelbart samband med köp eller försäljning, varpå

utdelning grundats, böra helt utgå. Föreningar, som exempelvis sälja

även till icke-medlemmar, komma genom detta stadgande att principiellt

likställas med vanliga närings!Öretag och avstängas från delaktighet i den

särskilda ställning, som skattelagstiftningen velat bereda den kooperativa

verksamheten. Då det nu beträffande vissa huvudformer av kooperativ

verksamhet icke lärer kunna undvikas, att affärer ske även med utomstående

— vilket för övrigt uttryckligt förutsättes i föreningslagen —

kommer det nu gällande stadgandet att vid den praktiska tillämpningen

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

omintetgöra vad med lagstiftningen på detta område varit avsett. Därest

rätten till avdrag, såsom i det remitterade förslaget, begränsas till

faktisk utdelning, varvid utdelning icke må ske till medlemmarna av

den vinstandel, som må belöpa å icke-medlemmars affärer med föreningen,

finner jag en ändring i antydd riktning stå i bästa överensstämmelse

med den grundregel, som det gällt att i lagstiftningen närmare

utforma.

Vid den omredigering jag alltså anser nödig, under vidhållande

av den huvudprincip på området, som nedlagts i 1910 års skattelagar,

bör jämväl mera direkt utsägas vad slags föreningar, som med bestämmelserna

åsyftas. På de i förut återgivna P. M. anförda skäl förordar

jag, att avdragsrätten begränsas till kooperativa föreningar. Det

framgår oförtydbart av den förut lämnade redogörelsen för gällande

bestämmelsers tillkomst, att desamma voro avsedda att gälla sådana

föreningar. Nu öppnar formuleringen emellertid eu väg för sammanslutningar,

vilka formellt falla under begreppet ekonomisk förening men

ingalunda kunna sägas äga kooperativ karaktär, att tillgodogöra sig förmåner,

som för dem alldeles visst icke varit avsedda. Avdragsrätten

bör därför uttryckligen inskränkas till de kooperativa företagen.

Svårigheterna att bland de enligt föreningslagen registrerade

ekonomiska föreningarna utskilja dem, som kunna anses äga kooperativ

karaktär, torde i praktiken icke bliva särdeles stora. De kännetecken

på kooperativ förening, som i den utarbetade promemorian avgivits torde

på ett tillfredsställande sätt fixera den allmänna uppfattning om vad

med kooperativ verksamhet bör förstås, som under denna verksamhets

utveckling utbildat sig. Att i lagtexten uttryckligen fastslå

dessa kännetecken finner jag emellertid icke tillrådligt. En fast praxis

lärer ändock tämligen snabbt uppkomma vid en fri prövning från taxeringsmyndigheternas

sida. God vägledning erhålles för övrigt genom

den officiella statistik över kooperativa föreningar, som i socialstyrelsen

numera utarbetas. Denna statistik visar å ena sidan, att inom den

kooperativa ramen inrymmes eu mångfald former av såväl konsumtionssom

produktionsföreningar, men å andra sidan ock, att ramen kan fastställas

med för det praktiska syftet tillräcklig säkerhet.

I avseende å de konstitutiva dragen hos kooperativa föreningar

har jag här anledning att särskilt understryka tvenne: föreningen skall

vara öppen och tillämpa lika rösträtt.

Innebörden i det sistnämnda kravet kan icke kräva annat förtydligande

än att det givetvis icke kan beröva en centralorganisation

dess kooperativa karaktär, om rösträtten bland dess förstahands medlemmar,

föreningarna, utövas efter föreningarnas medlemsantal.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

Men vad bör förstås med fordran, att den kooperativa föreningen

skall vara öppen?

Gällande föreningslag stadgar i 10 §: »Ekonomisk förening må

när som helst antaga nya medlemmar, och ankomme på styrelsen att

pröva fråga om medlems antagande. År i stadgarna annorlunda bestämt,

lände det till efterrättelse.»

Då en ekonomisk förening enligt sina stadgar är berättigad att

när som helst antaga nya medlemmar efter styrelsens prövning är den

enligt gängse terminologi öppen. Har den däremot begränsat medlemsantalet,

kallas den sluten. För att erkännas som kooperativ måste en

förening först och främst vara öppen i nu angivna mening. Men detta

är icke tillräckligt. Enligt sitt begrepp måste den kooperativa föreningen

därjämte även vara effektivt öppen, d. v. s. villig att antaga till medlem

var'' och en, som är bosatt inom föreningens verksamhetsområde eller

tillhör dess angivna verksamhetskrets, som förklarar sig beredd att följa

gällande lag, föreningens stadgar och beslut, och som därjämte skäligen

kan antagas vara i stånd att som medlem bidraga till förverkligandet

av föreningens i stadgarna angivna syfte. Även i en effektivt öppen

förening bör det finnas rätt för styrelsen eller annat föreningsorgan att

pröva inträdesansökningarna och avvisa sådana sökande, som icke besitta

nu nämnda kvalifikationer för medlemsskap.

Om sålunda föreningens öppna karaktär icke innebär skyldighet

att utan vidare bevilja varje sökande medlemskap, sä förhindrar den å

andra sidan, att föreningen i realiteten begränsar sitt medlemsantal uppåt

genom att avvisa sådana nya medlemmar, som enligt stadgar och övriga

regler borde vara berättigade till medlemsskap.

Exempel:

1) En andelsmejeriförening är effektivt öppen, så snart den medgiver varje

skötsam mjölkproducent inom sitt område medlemsskap. Däremot kan det icke

fordras, att den antager till medlemmar personer, som ej idka jordbruk, eller mjölkproducenter,

som vårdslösa sin ladugårdsskötsel, enär illa behandlad mjölk kan

äventyra smörets kvalitet och därmed motverka föreningens ändamål. Visserligen

kan föreningen ej tvingas att mottaga mjölk från sådana medlemmar, men då de ha

rätt att som medlemmar det oaktat deltaga i avgörandet av föreningens angelägenheter,

kan obehag uppstå genom deras antagande.

2) Ej heller går en konsumtionsförenings egenskap att vara effektivt öppen

förlorad, om styrelsen vägrar hemmasöner och andra personer utan eget hushåll

inträde i föreningen.

3) Därest en kooperativ förening genom stadganden begränsat sin verksamhetskrets

till exempelvis en viss tjänstemannagrupp, bör den få anses vara öppen,

även om den vägrar medlemskap åt inträdessökande utanför den angivna verksamhetskretsen.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

Beträffande kooperativa föreningars centralorganisationer gäller det

givetvis, att blott sådana lokala föreningar, som fylla av centralorganisationen

uppställda krav på stadgar, skötsel och ekonomisk soliditet, kunna

ha anspråk på inträde. Vidare ligger det i sakens natur, att endast

ett enda företag inom varje område kan antagas. Men givetvis föreligger

skyldighet för centralorganisationen att bevilja inträde åt varje

lokal förening, med vilken den står i samma slags affärsförbindelse som

med medlemmarna.

Syftet med kravet att föreningarna skola vara i här ovan angivna

mening öppna är tvåfaldigt. Dels bli de endast därigenom att anse som

allmännyttiga och dels förhindras det att föreningarna utvecklas till

maskerade aktiebolag, sålunda närings företag i egentlig mening. En

förening, som håller verksamheten strängt inom medlemmarnas krets,

kan icke under några omständigheter betraktas som ett näriugsföretag,

men den förlorar givetvis den allmännyttiga karaktären. Säljer föreningen

däremot till allmänheten och vägrar antaga utomstående köpare

som medlemmar samt fördelar det uppstående nettot bland medlemmarna,

så är den å andra sidan att betrakta som ett vanligt handelsföretag,

inriktat på att skapa vinst åt den avgränsade medlemskretsen

i princip på samma sätt som ett handelsaktiebolag.

I det fall att en förening säljer till utomstående kan den som regel

icke utan att förlora sin öppna karaktär vägra att mottaga som medlem

någon, som kan ådagalägga, att han plägar köpa förnödenheter genom

föreningen. Anser föreningens styrelse emellertid, att vederbörande

köpare på grund av rent personliga förhållanden icke kan beviljas

medlemskap — i en stor förening, som säljer till utomstående,

är det omöjligt att i varje fall inskränka försäljningen till personer,

som skulle vara önskvärda som medlemmar — så bör föreningen

ha skyldighet att i ekonomiskt hänseende jämställa honom med medlem,

det vill säga giva honom samma återbäring på köpta varor som medlem

erhåller.

Kravet på att kooperativ förening skall vara öppen och tillämpa

lika rösträtt är av synnerlig betydelse. Ty härigenom vinnes nödig

trygghet mot den anmärkta risken utav nu ifrågasatta bestämmelser,

att ett vanligt aktiebolag förkläder sig i den ekonomiska föreningens

yttre dräkt för att uppnå skattelättnader. Jag erinrar för övrigt därom,

att motsvarande risk föreligger jämväl med nuvarande stadgande. Det

torde vara uppenbart, att risken bör bliva långt mindre, därest stadgandet

uttryckligen göres tillämpligt allenast å kooperativa föreningar, och

praktisk betydelselös med villkoren om öppenhet och lika rösträtt.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

I samband med frågan om en ny redigering av stadgandet om

föreningars skattebehandling anser jag mig böra bringa under prövning

jämväl det därmed sammanhängande spörsmålet om den ställning skattelagstiftningen

bör intaga i avseende å föreningsmedlemmars beskattning.

Jag utgår från att i en eller annan form återburen vinst, vilken innebär

verklig inkomst för medlemmen bör betraktas som beskattningsbar enligt

nuvarande författningar om inkomstskatt och inkomstbevillning. Härutinnan

synes mig något särskilt förtydligande icke vara erforderligt.

Jag finner mig blott böra anmärka, att beträffande sådana inkomster av

till exempel jordbrukares kooperativa verksamhet, vilka äro hänförliga

till inkomst av jordbruksfastighet, skattskjddighet för mer än 6 procent

av fastighetens taxeringsvärde ej kan äga rum så länge nuvarande bevillningsförordning

äger gällande kraft. Häråt lärer emellertid i detta

sammanhang icke kunna åtgöras något.

Däremot bör rättelse kunna ske i avseende å den efter min mening

opåkallade skattefrihet, som förefinnes i avseende å utdelad vinst å insatser

i förening för ekonomisk verksamhet. I förordningen om inkomstoch

förmögenhetsskatt stadgas uttryckligen, att sådan vinst ej må taxeras

såsom inkomst. Bevillningsförordningen saknar uttrycklig föreskrift i

ämnet, men i 9 § av Särskilda anvisningar till ledning vid laxering

föreskrives, att medlem i förening för ekonomisk verksamhet ej må

taxeras för vad han erhållit såsom vinstutdelning å insats i föreningen,

en föreskrift, som för övrigt enligt Kungl. Maj:ts förslag i proposition

nr 108 till innevarande års riksdag skulle på angivna skäl flyttas in i

8 § bevillningsförordningen. I ena som andra fallet synas mig bärande

skäl föreligga att beskatta inkomst, som nu är i fråga. Det kan icke

anses vara någon obillighet att låta den enskilde erlägga skatt för sin

faktiska inkomst, evad den erhållits såsom utdelning å insats i ekonomisk

förening eller till exempel såsom utdelning å aktie. Särskilt om, såsom

föreslagits i proposition nr 108, aktieutdelning komme att jämväl kommunalt

beskattas, synes det mig vara oegeutligt att låta insatsutdelning,

varom bär är fråga, undgå skatt. Uttryckligt stadgande om sådan

skattskyldighet synes mig därjämte vara ägnat att undanröja vissa betänkligheter,

som kunna resas gent emot den skattefrihet i viss omfattning

för kooperativa företag, vilken det nu gäller att reglera.

Jag har därför låtit i de till kammarrätten remitterade förslagen

inarbeta erforderliga stadganden i nu angiven riktning, varvid ifrågavarande

vinstutdelning betraktats såsom inkomst av kapital.

Vid bifall till nu förevarande proposition skulle den i proposition

nr 108 förut föreslagna ändringen av 8 § böra begränsas att äga giltighet

allenast till tiden för nu förevarande förordnings ikraftträdande eller

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

den 1 januari 1920, då paragrafen följaktligen åter skulle erhålla sin

nuvarande lydelse.

Ifrågasättas kunde, om ej som konsekvens av beskattningen av

vinstutdelning å insatser även borde i taxeringsförordningen stadgas

uppgiftsplikt motsvarande vad som gäller ifråga om utdelning å aktier.

Då emellertid sådant stadgande skulle förorsaka ett mycket betydande

arbete för uppgiftslämnarna och det fiskaliska värdet torde vara föga

avseyärt, har jag stannat vid att icke föreslå sådan uppgiftsplikt.

Tydligt är, att den förut behandlade avdragsrätten för kooperativa

företag allenast varit ämnad att gälla utdelning av vinst, uppkommen

genom den egentliga kooperativa verksamheten. Därest en kooperativ

förening, till exempel en konsumtionsförening, driver en helt

annan verksamhet vid sidan av sin egentliga eller gör tillfälliga affärer

utan samband med densamma och sedan utdelar vinsten därå till medlemmarna,

bör det givetvis icke ifrågakomma att medge avdrag för

dylik utdelning, även om den skett i förhållande till medlemmarnas köp

eller försäljningar. För att undanröja den möjlighet till missförstånd,

som måhända må kunna föreligga i detta hänseende, har jag i förslaget

till nya bestämmelser vidtagit en förtydligande omredigering.

Slutligen får jag nämna, att jag i avseende å placerandet i inkomstskatteförordningen

av det ifrågasatta stadgandet uti mitt förslag

anslutit mig till kammarrättens uppfattning, att det lämpligen bör hava sin

plats ej i 10 utan i 9 § förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt.

Sedan departementschefen härefter uppläst inom finansdepartementet

upprättade förslag till förordningar dels om ändrad lydelse av

9 § 1 mom. och 11 § förordningen den 28 oktober 1910 angående bevillning

av fast egendom samt av inkomst, dels ock om ändrad lydelse av

7, 8," 9 och 11 §§ förordningen samma dag om inkomst- och förmögenhetsskatt,

hemställde departementschefen, att Kungl. Magt måtte

i öreslå riksdagen att antaga nämnda förslag.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagade Hans Maj:t Konungen

lämna bifall; och skulle proposition i ärendet till riksdagen

avlåtas av den lydelse, bilagan litt. . . . vid detta

protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sven Lidholm.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1919.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1919:356 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag angående ändrade grunder för beskattning av kooperativa föreningar. s. 3 i texten
  2. BevU 1919:53 Memorial, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om utskottets betänkande nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag angående ändr s. 1 i texten
  3. BevU 1919:42 Betänkande, i anledning av Kungi. Maj:ts proposition med förslag angående ändrade grunder för beskattning av kooperativa föreningar. s. 1 i texten

Rättsfall (1)

1 koppling.

  1. RÅ 1999 ref. 29 ur registret