Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag innefattande ändring i 2 kap. 3 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom

1919-03-14 · 22 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 19 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1919:224, Med förslag till lag innefattande ändring i 2 kap. 3 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

1

Nr 224.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag innefattande

ändring i 2 kap. 3 § lagen den 14 juni 1907

om nyttjanderätt till fast egendom; given Stockholms slott

den 14 mars 1919.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag innefattande ändring i 2

kap. 3 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom.

GUSTAF.

Eliel Löfgren.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 saml. 196 höft. (Nr 224.)

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

Förslag

till

Lag

innefattande ändring i 2 kap. 3 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till

fast egendom.

Härigenom förordnas som följer:

Vad i 2 kap. 3 § lagön den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom

stadgas utgöre ej hinder att vid upplåtelse av jord på arrende för kronans

räkning arrendatorn tillförbindes att efter uppsägning avstå fastigheten eller del

därav, där Konungen det påfordrar för områdets användande till sådant eget hem,

för vars förvärvande egnahem-dan kan utgå. Avträdes område enligt vad nu är

sagt, njute arrendatorn skadestånd. Utgör området endast en del av fastigheten,

njute han ock skälig nedsättning i arrendeavgiften samt vare, om ej minskningen

i fastighetens ägor är av allenast ringa betydelse, berättigad att uppsäga arrendet;

dock må ej uppsägning ske efter det ett år förflutit från det området avträddes.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1919.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

8

Utdrag av protokollet över justitiedepartement särenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

fredagen den 28 februari 1919.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,

Statsråden: Petersson,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Unken,

Thorsson.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet

anmälde chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren riksdagens den

12 juni 1918 till Kungl. Maj:t avlåtna skrivelse (n:r 362), däri riksdagen

anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes för 1919 års riksdag framlägga

förslag till sådana ändrade lagbestämmelser, att de hinder, som för närvarande

mötte mot att under löpande arrendetid från kronoegendom upplåta

lägenheter, undanröjdes.

Härvid yttrade föredragande departementschefen:

»Kungörelsen den 10 november 1882 angående förändrade grunder

för förvaltningen av kronans jordbruksdomäner stadgade, i punkt 26, att

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj-.ts proposition nr 224.

arrendator vore förbunden att, om sådant för allmännyttigt ändamål å

kronans vägnar fordrades, avstå arrenderad kronoegendom tillhörig mark

ävensom inkomstgivande lägenhet mot åtnjutande av minskning i arrendeavgiften,

motsvarande den förlust honom tillskyndades.

Emellertid utfärdades den 14 juni 1907 nu gällande lag om nyttjanderätt

till fast egendom, som i 2 kap. 3 § föreskriver, att den, som till

annan upplåter jord på arrende, ej må i vidare mån än som överensstämmer

med vissa särskilda stadganden i samma kapitel förbehålla sig eller

annan ägare av fastigheten rätt att frånträda avtalet före arrendetidens

slut samt att, om sådant förbehåll skett, det skall vara utan verkan. Med

detta lagens stadgande var tydligen nyssnämnda bestämmelse i 1882 års

grunder oförenlig, och sagda bestämmelse blev alltså icke upptagen i den

nya ännu gällande kungörelse angående förändrade grunder för förvaltningen

av kronans jordbruksdomäner, vilken utfärdades den 4 juni 1908.

På sätt jordbruksutskottet vid 1918 års riksdag erinrat i det utlåtande

(n:r 28), som ligger till grund för riksdagens ifrågavarande skrivelse,

har uppmärksamheten redan från början varit fästad därpå, att det

skulle medföra betydande olägenheter, om kronan icke skulle äga möjlighet

att under arrendetiden frigöra sig från arrendeavtalet beträffande en

kronoegendom eller del därav, som blivit behövlig för något allmänt ändamål.

Sålunda uttalade domänstyrelsen under förarbetena till 1908 års

kungörelse den meningen, att det vore så långt ifrån att upphävande av

26 punkten i 1882 års författning vore lämpligt, att tvärtom räckvidden

av nämnda stadgande syntes böra utsträckas. Detsamma hade nämligen

tolkats så att kronan ansett sig icke under några förhållanden kunna före

arrendetidens utgång mot arrendatorns bestridande åtkomma under arrendet

inbegripen jord, om denna utgjort en huvudsaklig del av vad arrendet

omfattat. En följd härav hade blivit, att kronan i många fall, då kronan

sett sig nödsakad att ingå på arrendatorers oliemula ersättningsanspråk,

blivit i hög grad uppskörtad, i andra fall åter sett sig tvungen att antingen

använda någon mindre lämplig mark eller ock invänta arrendeperiodens

stundom ganska avlägsna utgång.

I det yttrande chefen för jordbruksdepartementet avgav till statsrådsprotokollet

den 28 februari 1908, då proposition i ämnet till riksdagen

beslöts, framhölls också, att vad domänstyrelsen anfört otvivelaktigt varit

av beskaffenhet att föranleda en ändring i nyttjanderättslagen, därest all

möjlighet saknats att på skäliga villkor avlägsna det hinder för genomförandet

av ett allmännyttigt företag, som kunde uppstå genom uppställandet

av orimliga fordringar från en kronoarrendators sida. Departementschefen

ansåg emellertid, att i sådant hänseende vore tillräckligt söijt för

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

5

det, allmannas intresse därigenom att eldigt då gällande expropriationsförordning,

rätt tolkad, länder ej syntes junta att för där angivna ändamål tillgripa

expropriationsförfarande mot en kronoarrendator, som ej kunde

förmås till uppgörelse på skäliga villkor.

Deri sålunda anvisade utvägen befanns emellertid ej vara ägnad att

lösa frågan. Enligt gängse, sedermera av högsta domstolen godkänd tolkning

av 18B6 års expropriationsförordning, som vid ifrågavarande tid var

gällande, kunde nämligen eu nyttjanderätt till fastighet endast i vissa i

föl-ordningen särskilt angivna undantagsfall utgöra självständigt föremål

för expropriation, men kunde i övriga fall expropriation av dylik rätt

icke ske på annat sätt än att vid expropriation av den fastighet, som

nyttjanderätten besvärade, fastigheten frigjordes från denna. Om en fastighet

tillhörde kronan och expropriation av fastigheten alltså ej kunde förekomma,

kunde enligt nämnda expropriationsförordning en arrenderätt ej

heller genom expropriation avlyftas från fastigheten.

För undanröjande av det hinder, som sålunda mötte för kronan att Förslag^ till

disponera en utarrenderad kronoegendom eller del därav för allmänt åndmd^lyändamål,

utarbetades inom justitiedepartementet i samband med det för- delse av 2

slag till ändrad gruvlagstiftning, som förelädes 1909 års riksdag, ett \naPgen om

förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 3 § nyttjanderätt®- nyttjandelagen.

Enligt sistnämnda förslag skulle i paragrafen införas ett andra ^egendom**

stycke, innehållande att vid utarrendering av jord för kronans räkning

arrendator!! skulle kunna tillförbindas att avstå till fastigheten hörande

mark, där sådant å kronans vägnar påfordrades antingen för tillgodoseende

av allmänt behov eller för undersökning eller tillgodogörande av mineral
-

fyndighet.

I det utlåtande högsta domstolen den 28 januari 1909 avgav över

förslaget gjordes gällande, att den för berörda syfte erforderliga lagändringen

helst borde gå ut på ett förtydligande av expropriationsförordningen

eller ett tillägg till denna förordning. Alt en krunoarrendator, som för

tillgodoseende av allmänt behov nödgades avstå nyttjanderätten till någon

del av det arrenderade området, boi-de komma i åtnjutande av full gottgörelse

härför, syntes vara obestridligt. Det syntes endast vara med rätt

och billighet överensstämmande, att halt i detta hänseende likställdes med

arrendator av enskild jord, som enligt expropriationsförordningen avstodes.

Men detta mål syntes lämpligast nås på det sätt att jämväl i fråga om

kronoarrendatorn expropriationsförfarandet anlitades; och det syntes med

fog kunna ifrågasättas, huruvida icke denna utväg även kunde antagas i

det hela leda till besparing av tid och kostnader, då nämligen ett stort

antal rättegångar torde vara att motse, därest, såsom med förslagets ut
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kung!. May.ts proposition nr 224.

gångspunkt skulle inträffa, skadeståndsfrågans prövning tillhörde allmän

domstol.

Vad högsta domstolen sålunda erinrat föranledde icke någon ändring

i förslaget. Då proposition i ämnet den 19 mars 1909 beslöts, anförde

chefen för justitiedepartementet till statsrådsprotokollet, att enligt hurts

mening övervägande skäl talade för den grund, varpå förslaget vilade.

Hatt framhöll, att det principiellt sett måste framstå såsom egendomligt,

att kronan, vars jord väl borde i främsta rummet finnas till användning

för de samhälleliga behovens tillgodoseende, icke skulle kunna

för allmännyttigt ändamål disponera utarrenderad kronojord utan atr nödgas

tillgripa den undantagsväg, som expropriationsin-4itutet innebure.

Och även ur ren lämplighetssynpunkt syntes lagförslaget äga företräde

framför den av högsta domstolen anvisade vägen. Såväl expropriationsförordriingens

avfattning som den praxis, vilken i fråga om ersättningsbeloppens

beräknande utbildat sig, föranledde naturligen ofta den, mot

vilken yrkande om jords avstående väcktes att ställa sina anspråk högre

än skäligt. Att parterna vid expropriation kotnme till enighet i ersättningsfrågorna,

torde fördenskull vara sällsynt, så mycket förklarligare

som ju kostnaderna för exproprintionsförfarandet skulle gäldas av den,

som sökt expropriationen. Hänvisades alltså kronan att, i brist av godvillig

överenskommelse med arrendator^ anlita expropriationsförfarande,

skulle säkerligen sådan överenskommelse i regel utebliva och kronan få

vidkännas, utom höga ersättningsbelopp, jämyäl de ej obetydliga kostnaderna

för själva expropriationsförlarandet. A andra sidan hade den dittills

vunna erfarenheten icke lämnat något stöd för högsta domstolens

åsikt, att ett stort antal rättegångar skulle vara att motse, därest ersättningsfrågans

prövning tillhörde allmän domstol. Det hade tvärtom visat

sig att, då kronan med stöd av bestämmelse i tidigare ingångna arrendekontrakt

påyrkat återbekomma utarrenderad jord, i allmänhet uppgörelse i

godo kunnat träffas med arrendator^ De fall, i vilka man nödgats låta

frågan gå till rättegång, hade varit ytterst sällsynta. Förklaringen härtill

syntes vara att söka däri, att jordens avträdande framstått för arrendatorn

såsom f digörandet av en kontraktserdig förbindelse och att en

oskälig vägran å hans sida kunnat föranleda, att kostnaderna för en rättegång

kommit att drabba honom.

Efter att hava framhållit, hurusom det sålunda anförda syntes visa,

att från kronans synpunkt förslagets lösning av föreliggande fråga vore

att föredraga framför den av högsta domstolen antydda, anförde departementschefen

ytterligare, att det kunde med allt fog ifrågasättas, om icke

även arrendatorernas eget välförstadda intresse bättre tillgodosåges genom

O O O Cd

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

7

förslaget. Enligt grunderna för förvaltningen av kronans jordbruksdomäner

skulle dessa i allmänhet utarrenderas på tjugo år, eu tid, soin

torde betydligt överstiga den för arrende av enskild jord i genomsnitt

vanliga, och som syntes vara så lång att det i regel vore omöjligt

att vid utarrenderingen förutse, om egendomen eller någon del därav

kunde före arrendetidens slut behöva tagas i anspråk för någor allmänt

behov. Ställdes kronan alltför ogynnsamt med avseende å möjligheten

att före arrendetidens utgång återbekomma utarrenderad jord, syntes det

icke oantagligt, att kronan av skyldiga ekonomiska hänsyn komme att

fastställa arrendeperioderna betydligt kortare än hittills varit fallet. l>en

osäkerhet i arrendatorernas ställning, som härav bleve en följd, skulle för

visso vara för dem menligare än den av förslagets bestämmelser förutsakade.

Förslaget, som alltså till sina huvudgrunder lämnades oförändrat,

jämkades däremot i enlighet med anmärkningar, som högsta domstolen, för

den händelse den i förslaget valda utvägen för ändamålets uppnående föredroges,

i vissa avseenden framställt mot förslaget. Sålunda både anmärkts,

att det allmänna behov, för vars tillgodoseende kronoarrendator skulle kunna

av talsvis tillförbindas att avstå område, tydligen irke bol de få vara av annan

beskaffenhet än att enligt gällande expropriationslagstiftning enskild .......

menighet eller inrättning skulle kunna förpliktas att för detsamma avstå

jord eller lägenhet. Fn annan anmärkning gick ut på att syftet med de

bestämmelser av tvingande natur, som förekomme i berörda lagrum, skulle

mer än nödigt åsidosättas, därest icke arrendator, som nödgades avstå någon

del av det arrenderade området, ägde ovillkorlig rätt till skälig nedsättning

i arrendeavgiften ävensom ersättning för intrång och annan skada, som

genom avträdandet tillskyndades honom. Dylik ovillkorlig rätt syntes

alltså, därest ändring i åsyftad riktning skulle äga rum i nyttjanderätt slagen,

böra i själva lagen tillförsäkras arrendator!!.

Enligt den lydelse, varmed förslaget framlades för 1909 års riksdag,

innehöll detsamma, att vad i första stycket av 2 kap. 3 § nyttjanderättslagen

stadgats ej skulle utgöra hinder att vid upplåtelse av jord å

arrende för kronans räkning arrendator!! tillförbundes att, mot skälig nedsättning

i arrendeavgiften samt skadestånd, avstå till fastigheten hörande

område, där sådant av kronan pålordrades antingen för allmänt ändamål,

för vars tillgodoseende enligt gällande författning enskild man, menighet

eller inrättning kunde förpliktas avstå jord eller lägenhet, eller ock för

undersökning eller tillgodogörande av mineralfyndighet.

Då de ändringar i gruvlagstiftningen, med vilka förslaget delvis

sammanhängde, ej vunno riksdagens bifall, fick av denna anledning förslaget

i sin helhet förfalla.

O

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

skrivelse™^ ^ deri skrivelse av den 11 maj 1909, varined riksdagen för Kung!.

11 maj I909^ay^ anmälde denna utgång, upptogs emellertid till behandling en angelägenhet,

som endast utgör en annan sida av samma fråga. I anledning

av väckta motioner anhöll nämligen riksdagen, att Kungl. Maj:t

täcktes taga under övervägande, huruvida icke till främjande av egnahemsrörelsen

de hinder, som mötte mot att under löpande arrendetid från

kronoegendomar avsöndra lägenheter, skulle kunna undanröjas, samt att

de förslag, som av utredningen framginge, måtte föreläggas 1910 års riksdag.

Till stöd för denna framställning omförmäldes, att inom riksdagen

framhållits, hurusom det skulle vara synnerligen önskvärt, om underhandsupplåtelser

av lägenheter från utarrenderade kronohemman kunde

komma till stånd i ännu större omfattning än dittills varit fallet, samt

att detta mål skulle i viss mån främjas, om i arrendekontrakten den bestämmelse

kunde intagas, att arrendatorn skulle vara skyldig att under

arrendetiden, mot skälig nedsättning i arrendeavgiften samt skadestånd,

till egnahemslägenheter avstå vissa, särskilt i utkanten av den arrenderade

fastigheten belägna områden. De tvingande bestämmelserna i 2 kap. 8 §

nyttjanderättslagen måste emellertid för möjliggörande av dylika kontraktsbestämmelser

modifieras beträffande kronojord och syntes också kunna

avfattas i sådan form, att de ej medförde olägenheter för arrendatorerna.

Orundema Redan förut hade från vissa myndigheters sida påpekats, hurusom

ÅtandePav det för egnaheinsfrågans lösning skulle vara av betydelse, om kronan ägde

egnahems■ för egnahemsändamäl förfoga över utarrenderade kronoegendomar även

lägenheter , , „ > j • j °

från vissa under löpande arrendeperiod.

kronnegen- Enligt de av 1894 års riksdag antagna grunder för upplåtande av

egnahemslägenheter från vissa kronoegendomar skulle i avseende å de

under domänstyrelsens förvaltning ställda, för statsverkets räkning utarrenderade

egendomar, vilka ansåges vara lämpliga till styckning eller

avsöndring för beredande av dylika lägenheter och ej skulle enligt riksdagens

beslut i sin helhet försäljas, förslag till styckning eller avsöndring

uppgöras i sammanhang med dessa egendomars uppskattning för förnyad

utarrendering. Hade styckning eller avsöndring blivit i behörig ordtdng

beslutad, skulle lägenhet i regel, om den ej kunde genom utbjudande

under hand avyttras till åsatt saluvärde, å offentlig auktion försäljas till

den högstbjudande.

Då fråga uppstod, huruvida icke den sålunda öppnade utvägen till

bildandet av egna hem kunde genom ändrade föreskrifter bliva aiditad i

större utsträckning än dittills varit fallet, inhämtade domänstyrelsen enligt

erhållet uppdrag yttranden härom. Kungl. Maj:ts befallningshavande i

ett flertal län samt åtskilliga domänintendenter och andra myndigheter i

domar.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

orterna frarnhöllo därvid, att försäljning av lägenheter skulle i hög grad

befordras, om den finge äga rum under hand, när helst lämpligt tillfälle

därtill yppades och sålunda även under löpande arrendeperiod. Domänstyrelsen

förklarade sig ock för egen del anse, att lägenheter borde kunna

även under arrendeperiod upplåtas från kronans egendomar antingen efter

överenskommelse med arrendatorn eller ock tvångsvis. För sådant ändamål

borde beredas tillfälle att i arrendekontrakt om kronans fastigheter

inrycka bestämmelse om skyldighet för arrendatorn att, där sådant å

kronans vägnar påfordrades, avstå den arrenderade egendomen eller del därav

mot skälig ersättning och rätt för arrendatorn att uppsuga arrendeavtalet.

Vid frågans föredragning inför Kungl. Maj:t den 12 februari 1909

yttrade chefen för jordbruksdepartementet, att beträffande spörsmålet, huruvida

icke, med ändring av ordningen för dylika upplåtelser, underhandsupplåtelse

borde så gott som uteslutande komma till användning, han till

alla delar gillade deras mening, som ansåge, att i den gällande ordningen,

enligt vilken anbud med all makt skulle sökas framkallat, så snart beslut

om upplåtelse fattats, läge ett av de största felen hos systemet. Det syntes

honom ock, som om det skulle vara den lyckligaste lösningen, ifall

det kunde i arrendekontrakten beträffande kronans jordbruksdomäner intagas

förbehåll angående skyldighet för arrendator att, därest visst område

av arrenderad egendom under arrendetiden kunde finna användning för

egnahcmsändamål, avstå området mot skälig nedsättning i arrendet. Därigenom

skulle man kunna vinna en samstämmighet mellan kronans och

arrendatorns intressen, som icke i samma utsträckning syntes stå att vinna

på annat sätt. Emellertid syntes en sådan bestämmelse komma i bestämd

strid mot stadgandet i 2 kap. 3 § av nyttjanderättslagen och således icke

kunna ifrågakomma utan en lagändring, om vilken det ännu syntes vara

för tidigt att väcka förslag, helst även andra utvägar, om än icke fullt sä

effektiva, syntes stå till buds.

Någon ändring i nyttjanderättslagen ifrågasattes därför icke i sammanhang

med den sistnämnda dag beslutade propositionen angående grunder

för åtgärder i syfte att åt mindre bemedlade och obemedlade bereda tillfälle

att förvärva egnahemslägenheter från vissa kronoegendomar. Däremot

innefattade propositionen förslag till bestämmelser i andra hänseenden om

ökat användande av underhandsupplåtelse vid försäljning av egnahemslägenheter.

Sedan propositionen med vissa ändringar antagits av riksdagen,

utfärdades den 31 december 1909 kungörelse i ämnet.

Emellertid framlades, såsom jag förut nämnt, i annat sammanhang

för 1909 års riksdag förslag till eu motsvarande ändring i nyttjanderättslagen,

vilket förslag dock icke bifölls av riksdagen.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 196 höft. (Nr 224.)

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl Maj:ts proposition nr 224.

tkrivelseTen Även 1912 års riksdag sysselsatte sig med frågan om beredande av

34 majei9lä.®kad möjlighet för utarrenderad kronoegendoms försäljning under löpande

arrendeperiod. I skrivelse den 24 maj 1912 anhöll riksdagen, att Kungl.

Maj:t täcktes verkställa utredning, huruvida ej på framställning eller efter

medgivande av arrendator eller dennes rättsinnehavare försäljning av kronans

jordbruksdomärier eller delar av sådana skulle kunna ske jämväl

under löpande arrendetid, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill

en dylik utredning kunde föranleda.

Domänstyrelsen, som avgav utlåtande över riksdagens skrivelse, anförde

därvid, att huvudsyftet med skrivelsen torde vara att främja uppkomsten

å kronans marker av egna hem, men att den föreslagna utvägen icke innebure

vare sig något nytt eller något för saken väsentligt främjande. Ville man

verkligen åstadkomma, att försäljningar till egna hem från kronoegendomar

skulle i avsevärd omfattning kunna äga rum oberoende av tiden för arrendenas

upphörande, måste man låta betänkligheterna fara mot sådan ändring

i gällande författningar, att arrendator skulle under pågående arrende]»eriod

kunna förpliktas att avstå mark till egna hem. Delvis med återgivande

av ett tidigare yttrande i ämnet har domänstyrelsen vidare anfört, att

olägenheten av nuvarande förhållande, då kronan, om försäljning av ett till

eget hem avsatt område ej kommit till stånd före arrendeavtalets träffande,

nödgades att på nära nog huru dåliga villkor som helst utarrendera området

lör sig, på det att det måtte kunna på en tidpunkt, ej så avlägsen

som den, då arrendet för huvudegendomen upphörde, disponeras för försäljning,

ju läge i öppen dag. Om alltså, å ena sidan, arrendator!) ej

borde få förhindra, att fastigheten helt eller delvis frånginge honom på

annan än den i arrendekontraktet bestämda tid, borde lvm, å andra sidan,

erhålla ersättning därför med skäligt belopp samt rätt att, därest han så

önskade, uppsäga arrendeavtalet. Styrelsen ansåge sig, med hänsyn till ej

mindre de olägenheter, som för kronan föranleddes av gällande bestämmelser,

än ock de väsentligen ökade möjligheter till fullföljande av en

målmedveten egnahemspolitik, som skulle bliva följden av eu författningsändring

i berörda riktning, böra vidhålla förslaget därom. De betänkligheter,

som kunde resas mot att sålunda i fråga om utarrenderade kronodomäner

göra ett undantag från en av principerna för gällande arrendelag,

syntes styrelsen vara av underordnad betydelse i jämförelse med det

statsintresse, som krävde, att staten skulle äga så fria händer som möjligt

vid åtgärder för befrämjande av egnahemsidén.

Sakkunniga Ett liknande uttalande har gjorts av sakkunniga, som enligt Kungl.

ning av egna- ^ai: ts bemyndigande tillkallats av chefen för jordbruksdepartementet för

hemsfrågan, att verkställa utredning av egnahemsfrågan samt utarbeta förslag dels till de

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

förändringar i gällande bestämmelser för statens egnahemslånerörelse, vilka

på grund av vunnen erfarenhet kunde befinnas önskvärda, dels oek till de

ytterligare åtgärder, som från statens sida kunde vidtagas för att underlätta

och befordra egnahemsbildningen. I en med skrivelse den 31 december

1912 överlämnad del av de sakkunnigas betänkande har anförts,

att en förändring av nuvarande bestämmelser i den genom riksdagens

skrivelse den 24 maj 1912 angivna riktning syntes de sakkunniga vara av

behovet pakallad, men att enligt deras mening egnahemsbildandet skulle

i ännu högre grad främjas, därest arrendelagen ändrades därhän, att staten

medgåves att i arrendekontrakt göra förbehåll om rätt att under

arrendetiden upplåta till egna hemslägen heter lämpliga områden. Den vid

1909 års riksdag av Kungl. Magt föreslagna men av riksdagen ej bifallna

ändringen syntes ej böra jämställas med den nu ifrågasatta, vilken ej behövde

valla några egentliga olägenheter. Vid arrendeavtals ingående borde

nämligen vissa bestämda områden kunna angivas såsom möjligen avsedda

att under arrendetiden i händelse av behov frånskiljas egendomen. . Dessa

områden borde på förhand särskilt värderas och uppskattas, varjämte i

kontraktet borde intagas bestämmelse om huru stort belopp skulle avdragas

från arrendesumman för varje särskild lägenhet, vilken under arrendetiden

frånskildes egendomen för att upplåtas till eget hem. ^löjligt vore

visserligen, att staten genom uppställande av dylika villkor i arrendekontrakt

ieke skulle kunna betinga sig fullt så höga arrenden som eljest,

men minskningen torde i allmänhet icke bliva avsevärd. I alla händelser

borde icke farhågan härför tillmätas avgörande betydelse, enär det ju

onekligen såväl för staten som för egnahemsrörelsen vore av stor betydelse,

att staten vid efterfrågan å egnahemslägenheter kunde i marknaden

utsläppa lämpligt antal sådana och icke såsom nu vore nödsakad

att forcera försäljningen, innan utarrenderande av huvudfastigheten

ägde rum.

Chefen för jordbruksdepartementet bär i yttrande till statsrådsprotokollet

den 14 mars 1913, då proposition till riksdagen angående nya

orunder för upplåtande av egnahemslägenheter från vissa kronoegendomar

beslöts, anslutit sig till den ståndpunkt, domänstyrelsen angivit i sitt utlåtande

över riksdagens skrivelse den 24 maj 1912, samt hänvisat till att

fragan om erforderlig ändring i nyttjanderättslagen vore under övervägande

i justitiedepartementet.

Vid 1918 års lagtima riksdag väcktes inom andra kammaren en motion

(n:r 158), däri hemställdes, att riksdagen ville besluta att i skrivelse

till Kungl. .\laj:t anhålla om utredning och förslag till sådana ändrade

grunder för utarrenderandet av kronans jordbruksdomäner och i grunderna

Motion vill

1918 årt

riksdag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

J-2 Kungl. Majt:s proposition nr 224.

för upplåtandet av egnahemslägenheter, att avsöndringar från kronojord i

och för egnahems bildning kunde, därest synnerliga skäl därtill förelåge,

verkställas under löpande arrendetid.

Till skäl härför har motionären anfört, hurusom avsöndringen av

smålägenheter å statens jordhruksdomäner vore för närvarande bunden vid

de tider, då löpande arrendetid utginge, detta gällande såväl de utarrenderade

egendomar, vilka utan riksdagens hörande tinge försäljas i lotter

för bildande av egna hem, som ock de, vilka å annan dylik egendom

lämpligen kunde användas för egna hems bildning efter riksdagens prövning.

Då emellertid den ganska långa arrendetiden av i regel tjugu år, som användes

för kronans arrendatorer, lade hinder i vägen för att under dessa

perioder framkomma med avsöndringsförslag till förberörda ändamål, syntes

det, som om något borde göras för undanröjandet av detta hinder. Statsmakternas

intresse för småbrukens höjande och jordens rationella utnyttjande

i allmänhet hade på senare år var.t i glädjande tillväxt, och därför

vore det beklagligt, om formella hänsyn skulle omöjliggöra en utveckling,

som statsmakterna på allt sätt ville främja. Givetvis hade en arrendator

rätt att fordra trygghet för sina intVessen, men lika så väl som för närvarande

skyldighet för kronoarrendator förelåge att under arrendetiden för

visst allmänt ändamål avstå arrendejord mot ett skäligt vederlag, så torde

ej heller en bestämmelse i kontrakten om rätt till avsöndringar för egnahemsbildningar,

då synnerliga skäl för dylika förelåge och sådant lämpligen

läte sig göra utan men för egendomens skötsel eller behöriga drift,

verka avskräckande. Minskningen i areal, genom under arrendetiden verkställd

avsöndring, fordrade givetvis en proportionerlig nedsättning i arrendesumman.

Nybildningar av jordbruksegnahem syntes vara ett så allmänt

statsintresse, att detta väl motiverade eu klausul i kronoarrendatorernas

kontrakt om skyldighet att under arrendetiden avstå lämplig mark för dylikt

ändamål. Om detta läte säga sig i allmänhet, så. framträdde behovet

av en dylik förändring i grunderna för kronodomänernas utarrendering i

synnerhet då, genom något föregående förbiseende eller annat begånget

fel, gamla innehavare av jordbrukslägenheter på kronomark blivit förbigångna

med hembudsrätt på sin brukade torva, då eu arrendeperiod utgått.

Sådana exempel saknades tyvärr ej. Särskilt under sådana förhållanden

syntes det hårt, att eu rättelse av ett begånget misstag i rättvisans och

landets intresse ej kunde vidtagas på en cirka tjugu års tid, detta kanske

till obotlig skada för de jordbruksarbetare, som nedlagt ett helt livs tungt

arbete i den svenska jorden under den framtidsförhoppningen att en gång

få en självständig jordbrukares ställning och slippa den mer eller mindre

ofria ställningen som torpare under en större arrendator.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

Jordbruksutskottet, till vars förberedande behandling motionen hänvisats,

redogjorde i sitt förutnämnda utlåtande för vad, på sätt förut lyl9

nämnts, förekommit i frågan samt faun det därav framgå, att för främjandet

av ett ökat upplåtande av egna hemslägenheter från kronoegendomar,

som i motionen avsetts och av riksdag och andra så allmänt förordats,

undantag från stadgandet i 2 kap. 3 § nytfjanderättslagen visat sig vara

erforderligt. En sådan åtgärd måste givetvis i någon mån förminska den

trygghet, gällande lag beredde arrendator!!. Emellertid borde den omständigheten,

att uppsägningsrättens användande varje gång skulle bero av

Kungl. Majtts beslut, vara ägnad att väsentligt förringa farhågorna för att

arrendatorns rättsställning skulle i bölare grad rubbas.

I enlighet med utskottets tillstyrkan beslöt riksdagen att till Kungl.

Maj:t avlata nu ifrågavarande skrivelse.

Av vad sålunda förekommit synes mig framgå, att undantag från

stadgandet i 2 kap. 3 § nytfjanderättslagen visat sig vara behövligt för

tillgodoseende av vissa allmänna intressen. Då det gäller att göra undantag

från allmänna rättsregler, bör emellertid tydligen all möjlig försiktighet

iakttagas, o< h jag vill därför icke ifrågasätta, att det nu avsedda

undantaget sträckes längre än till de fall, där olägenheterna av stadgandets

tillämpning äro särskilt starkt framträdande och någon annan lämplig

utväg att undanröja <1 samma icke synes stå till buds.

Vid utarrendering för kronans räkning skulle, såsom jag förut nämnt,

enligt det för 19i>9 års riksdag framlagda lagförslaget arrendatorn kunna

tillförbindas att avstå mark, där sådant av kronan påtordrades antingen

för allmänt ändamål, för vars tillgodoseende enligt gällande författning

enskild man, menighet eller inrättning kunde förpliktas avstå jord eller

lägenhet, eller ock för undersökning eller tillgodogörande av mineralfyndighet.

Beträffande det sistnämnda ändamålet hade förslaget sin grund

i vissa samtidigt föreslagna ändringar i gruvlagstiftningen, och då fråga

om dylika ändringar nu icke föreligger, finnes icke anledning att återupptaga

förslaget i denna del.

I avseende å expropriationsändamålen har föreliggande fråga kommit

i ett väsentligt förändrat läge genom den nya lag om expropriation, som

utfärdats den 12 maj 1917 och trätt i kraft med ingången av år 1918.

Eldigt den nya lagen kan nämligen expropriationsförfarande tillämpas mot

en nyttjanderättshavare, även utan att den fastighet nyttjanderätten gäller

utgör föremål för expropriation. Arrendatorn av eu kronoegendom kan

sålunda genom expropriation förpliktas att för de i lagen upptagna

ändamålen avstå egendomen eller någon del därav. Efter denna förändrings

genomförande kommer, vad dylika ändamål angår, rätt till förbehåll

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj-.ts proposition nr 224.

i arrendeavtal ej längre att utgöra någon nödvändig förutsättning för att

kronan skall kunna under arrendetiden förfoga över en utarrenderad krnnoegendoin.

Vi-serligen kunna — såsom bl. a. framgår av vad min företrädare

i ämbetet anfört i sitt förut återgivna yttrande till statsrådsprotokollet

den 19 mars 1909 — det oaktat skäl tala för att det borde vara

kronan medgivet att göra förbehåll om utarrenderad kronoegendoms avstående

för expropriationsändamål. Men behovet därav synes dock, när en

annan utväg står öppen, icke vara tillräckligt starkt att böra föranleda

ett undantag från nyttjanderättslagen, och det äldre förslaget i förevarande

ämne synes därför även i denna del nu lämpligen kunna lämnas åsido.

Expropriation i syfte att befrämja uppkomsten av egna hem har

icke i den nya lagen om expropriation upptagits bland expropriationsändatnålen;

endast lagens bestämmelser om expropriation för att å ort med

större sammanträngd befolkning åstadkomma tryggade bostadsförhållanden

kunna i viss mån gagna egnahemsintresset. Den nya expropriationslagstiftningen

har därför ej medfört någon förändring i fråga om möjligheten

att under löpande arrendetid upplåta egnahemslägenheter från kronoegendomar.

Skall en sådan möjlighet tillförsäkras kronan, torde den bästa utvägen

fortfarande vara att meddela ett stadgande i huvudsaklig överensstämmelse

med vad enligt 19U9 års förslag ifrågasattes för vissa andra

ändamål. Då det utan tvivel är ett viktigt statsintresse att undanröja de

nuvarande svårigheterna att på ett verksamt sätt tillgodose egnahemsändamälet

genom upplåtelse från kronoegendomar, synes det vara önskvärt att

en dylik lagstiftningsåtgärd må komma till stånd.

Till ledning för bedömande, huruvida undantag i nämnda syfte med

skäl kan göras från bestämmelsen i 2 kap. 3 § nyttjanderättslagen, torde

det vara lämpligt att erinra om lagberedningens motivering för dess förslag

till samma bestämmelse (i beredningens förslag upptagen i 2 § av 2 kap.).

Beredningen framhöll — i sitt betänkandes första del, sid. 94 — att

föreskriften om utsättande av bestämd arrendetid skulle för arrendatorn

medföra allenast en skenbar säkerhet, om det stode jordägaren öppet att

i arrendeavtalet intaga förbehåll, varigenom honom lämnades rätt att

av vilken anledning han funne för gott att bestämma uppsäga avtalet.

Jordägaren skulle lätteligen kunna i arrendeavtalet intaga sådana bestämmelser

i detta avseende, att arrendatorns kvarsittande i själva verket

komme att helt och hållet bero av jordägarens gottfinnande. Till

förekommande härav vore i förslaget uttryckligen angivet, ej mindre när

jordägaren skulle kunna betinga sig rätt att i förtid frånträda avtalet —

nämligen för den händelse att arrendatorn dör före arrendetidens utgång

— eller förhållandena kunde anses så förändrade, att jämväl utan förbe
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

15

håll uppsägning borde medgivas, än även av vilka anledningar arrendatorn

förverkade arrenderätten. Skulle jordägaren hava i vidare mån än berörda

bestämmelser föratdedde förbehållit sig rätt att uppsäga avtalet, vore sådant

förbehåll utan verkan. Otvivelaktigt kunde en föreskrift sådan som

denna förefalla nog sträng. Uppenbart vore emellertid, att utan en sådan

det i så hög grad eftersträvansvärda syftet att bereda arrendatorn en viss

tids tryggad besittning ieke stode att uppnå. Med hänsyn till vikten av

en sådan anordning syntes den olägenhet, som därav någon gång kunde

vållas jordägaren, icke böra tillmätas avgörande betydelse, helst det stode

denne fritt att, där han av någon anledning kunde finna det för sig angeläget

att efter någon tid äga frihet att på annat sätt förfoga över sin fastighet,

med avseende därå bestämma arrendetidens längd.

Ur sålunda angivna synpunkter torde i och för sig icke något hinder

möta för ett stadgande i den av mig antydda riktningen. De förhållanden,

under vilka jordägaren enligt förbehåll i arrendeavtalet skulle kunna i förtid

frånträda detta, komme ju, liksom beträffande det enda fall för vilket förbehåll

om dylik uppsägningsrätt nu kan göras, att uttryckligt bestämmas i

lagen. Om ock den trygghet arrendatorn enligt gällande nyitjanderättslag

åtnjuter i någon mån förminskas, därest uppsägningsrätten ufsträckes till

nya fall, torde dock det förhållande, att Kungl. Magt varje gång skulle

besluta om nämnda rätts användande, medföra, att arrendatorns berättigade

intressen därvid i största möjliga utsträckning komme att beaktas. Att

uppsägningsrätten skulle av Kungl. Maj:t begagnas i större omfattning

än som vore skäligt och lämpligt lärer nämligen icke behöva befaras, så

mycket mindre som några klagomal icke, såvitt känt är, förekommo mot

tillämpningen av den intill nyttjanderättslagens tillkomst gällande befogenheten

att av en kronodomäns arrendator fordra marks avstående för allmännyttiga

ändamål.

Om alltså eu uppsägningsrätt, begränsad till egnahemsändamålet och

för sin utövning beroende av Kungl. Maj:ts beslut, icke torde böra anses

alltför äventyrlig för arrendatorn, torde det å andra sidan böra erkännas,

att den nuvarande bestämmelsen för kronan såsom jordägare innebär väsentligt

större olägenhet än för en enskild jordägare.

Lagberedningen, som själv funnit det otvivelaktigt att nämnda

föreskrift kunde förefalla nog sträng, har för undanröjande av betänkligheterna

mot densamma hänvisat till att det stode jordägaren fritt

att, om han av någon anledning kunde finna det för sig angeläget

att efter någon tid äga frihet att på annat sätt förfoga över sin

fastighet, med avseende därå bestämma arrendetidens längd. En sådan

anordning kan i regel lätt genomföras av en enskild jordägare, i synner
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

het som arrendeavtal beträffande enskild jord av andra skäl i de allra

flesta fall torde ingås på väsentligt kortare tid än den för kronojord stadgade.

Beträffande kronans jordbruksegendomar är sedan lång tid tillbaka

föreskrivet, att arrende av dem i allmänhet skall omfatta tjugo år. Att i

de fall, då ett behov av ifrågavarande beskaffenhet kunde antagas uppstå,

låta en kortare arrendetid bestämmas torde av flera skäl vara olämpligt.

Och visst synes vara — såsom chefen för justitiedepartementet den 19

mars 1909 till statsrådsprotokollet anförde beträffande det då föreliggande

förslaget — att om kronan kom me att i större utsträckning fastställa

arrendeperioderna väsentligt kortare än hittills varit fallet, den osäkerhet

i arrendatorernas ställning, som härav bleve en följd, skulle för dem vara

menligare än den av de föreslagna bestämmelserna förorsakade. För en

enskild jordägare, som vill vid varje tidpunkt hava fri förfoganderätt över

sin fastighet eller någon del därav, står ock oftast den utvägen öppen

att själv eller genom annan för egen räkning bruka fastigheten. Att kronan

skulle för sina jordbruksegendomar anlita denna utväg torde däremot

icke kunna ifrågasättas.

I betraktande av vad nu anförts synes det vara fullt berättigat att

tillerkänna kronan en sådan undantagsställning, att för tillgodoseende av

ett viktigt allmänt ändamål kronan får i berörda hänseende åtnjuta en

avtalsfrihet, som icke tillkommer enskilda.

Att högsta domstolen i sitt omförmälda utlåtande förordade ett förtydligande

av expropriationsförordningen eller ett tillägg till densamma

såsom lämpligaste sättet för lösningen av den då föreliggande frågan,

synes framför allt hava berott därpå att domstolen ansåg en kronoarrendator,

som för tillgodoseende af allmänt behov nödgades avstå nyttjanderätten

till någon del av det arrenderade området, bäst betryggas i sin rätt

till full gottgörelse härför, om han i detta hänseende likställdes med arrendator

av enskild jord, som enligt expropriationsförordningen avstodes. Aven

om nu stadgas rätt att i arrendeavtal intaga förbehåll i förenämnda syfte,

torde det dock låta sig göra att på ett betryggande sätt tillgodose arrendator^

intressen. Redan i det förslag, som förelädes 1909 års riksdag,

hade, i enlighet med vad högsta domstolen eventuellt hemställt, uttryckligt

föreskrivits, att arrendatorn vid avstående av mark skulle äga rätt till

skälig nedsättning i arrendeavgiften samt till skadestånd. Härutöver torde,

1 överensstämmelse med vad för vissa fall är stadgat i nyttjanderättslagens

2 kap. 25, 26 och 27 §§, lämpligen kunna bestämmas, att arrendator, söm

nödgas avstå eu del av den arrenderade fastigheten, skall vara berättigad

att uppsäga arrendet, om ej minskningen i fastighetens ägor är av allé
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Rungl. Maj:ts proposition nr 224.

näst ringa betydelse, med den begränsning dock, att uppsägning ej må ske,

efter det ett år förflutit från det området avträddes.

Riksdagen synes i sin omförmälda framställning av den 11 maj

1909 närmast hava åsyftat, att, förbehållet om skyldighet för kronoarrendator

att avstå mark till egnahemslägenheter skulle gälla i arrendeavtalet

bestämda områden, företrädesvis belägna i utkanten av den arrenderade

fastigheten. Sedermera hava särskilt de inom jordbruksdepartementet tillkallade

sakkunniga för utredning av egnahemsfrågan uttalat den mening, att

vid arrendeavtals uppgörande vissa bestämda områden borde kunna angivas

såsom möjligen avsedda att i händelse av behov frånskiljas under arrendetiden,

samt att dessa områden borde kunna på förhand särskilt värderas och uppskattas,

varjämte i kontraktet kunde intagas bestämmelser om det belopp,

som skulle avdragas från arrendesumman för varje särskild lägenhet, vilken

under arrendetiden frånskildes stamfastigheten för att upplåtas till eget hem.

Vad egnahemslägenheters upplåtande för jordbruksändamål beträffar,

torde det ofta kunna på förhand med ganska stor säkerhet bestämmas,

vilka delar av en fastighet lämpa sig härför och kunna komina att tagas

i anspråk för sådan användning. Större svårigheter möta i avseende å det

andra huvudslaget av egnahemslägenheter, bostadslägenheterna, Behovet

av sådana sammanhänger med förhållanden, som inom en jämförelsevis

kort tid kunna undergå stora växlingar, särskilt genom nya samfärdsleders

anläggning eller samhällens eller industriella anläggningars uppkomst och

utveckling. Att med någon högre grad av visshet förutse, i vad mån och

beträffande vilka områden ett dylikt behov skall göra sig gällande under

en arrendeperiod av tjugo år, torde därför ofta icke vara möjligt. Det

är fördenskull att befara, att värdet av det föreslagna nya stadgandet

skulle väsentligt förringas, om enligt detsamma förbehåll finge göras

endast i avseende å vissa förut bestämda områden, måhända med någon

ytterligare begränsning, t. ex. att dessa områden icke finge omfatta mer

än någon viss mindre betydande eller mindre värdefull del av fastigheten.

° Med hänsyn härtill anser jag mig icke böra tillstyrka, att någon

föreskrift i detta syfte meddelas. Med förslaget härom torde även förslaget

att i arrendeavtalet bestämma visst avdrag från arrendet för varje

under arrendetiden avträdd lägenhet förfalla. Huruvida det skulle vara

lämpligt att på förhand träffa avtal i sistnämnda ämne synes mig för övrigt

under alla förhållanden vara tvivelaktigt.

I enlighet med vad jag sålunda anfört har jag låtit inom justitiedepartementet

utarbeta ett förslag till bestämmelser i förevarande syfte,

därvid jag i formellt avseende funnit det vara lämpligare att låta det nya

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 196 käft. {Nr 224).

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 224.

stadgandet avfattas såsom ett tillägg till 2 kap. nyttjanderättslagen ån

såsom en ändring av samma kapitels 3 §.»

Departementschefen uppläste härefter ett förslag till lag innefattande

tillägg till 2 kap. i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom,

av det innehåll bilaga vid detta protokoll utvisar; och hemställde departementschefen,

att för det ändamål, som omförmäles i § 87 regeringsformen

lagrådets utlåtande över förslaget måtte inhämtas genom utdrao- av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan blev av Hans Maj:t Konungen bifallen.

Ur protokollet:

Adil Wifvesson.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 224.

19

Bilaga.

Förslag

till

Lag
innefattande

tillägg till 2 kap. i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till

fast egendom.

Såsom tillägg till 2 kap. i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt

till fast egendom förordnas som följer:

Vad i 2 kap. 3 § i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till

fast egendom stadgas utgöre ej hinder för att vid upplåtelse av jord på

arrende för kronans räkning arrendatorn tillförbindes att efter uppsägning

avstå fastigheten eller del därav, där Konungen det påfordrar för det avträdda

områdets användande till sådant eget hem, för vars förvärvande

egnahemslån utgår. Avträdes område enligt vad nu är sagt, njute arrendatorn

skadestånd. Utgör området endast en del av fastigheten, njute han

ock skälig nedsättning i arrendeavgiften samt vare, om ej minskningen i

fastighetens ägor är av allenast ringa betydelse, berättigad att uppsäga

arrendet; dock må ej uppsägning ske efter det ett år förflutit från det

området avträddes.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1919.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd onsdagen den

5 mars 1919.

N ärvarande:

Justitieråden Gullstrand,

von Seth,

Wedberg,

Regeringsrådet Planting-Gyllenbåga.

Enligt lagrådet tillhandakorumet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

28 februari 1919, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över

upprättat förslag till lag innefattande tillägg till 2 kap. i lagen den 14

juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet

av ledamoten å justitiedepartementets lagavdelning, assessorn Thor Sjöfors.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

21

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 14 mars 1919.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,

Statsråden: Petersson,

Schotte,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren anmälde lagrådets

den 5 innevarande mars avgivna utlåtande över det den 28 februari 1919

till lagrådet remitterade förslaget till lag innefattande tillägg till 2 kap. i

lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom, enligt vilket

utlåtande förslaget av lagrådet lämnats utan anmärkning.

Departementschefen anförde härvid: »Det i förslaget avsedda nya stadgandet

har avfattats såsom tillägg till 2 kap. nyttjanderättslagen av det

skäl att stadgandet med hänsyn till sin speciella’ innebörd ansetts ej böra

upptagas bland nyttjanderättslagens bestämmelser utan böra erhålla karaktären

av en fristående lag. Då emellertid detta syfte torde vinnas även

om stadgandet avfattas såsom ändring i 2 kap. 3 § nyttjanderättslagen,

vilken avfattning närmare ansluter sig till stadgandets innehåll, har stad
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

gandets rubrik ändrats till lag innefattande ändring i 2 kap. 3 § lagen

den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom, och har stadgandets

ingress ändrats i överensstämmelse härmed. Därjämte hava vissa andra

redaktionella jämkningar i förslaget vidtagits.»

Sedan föredraganden härefter uppläst lagförslaget i dess sålunda

ändrade avfattning, hemställde föredraganden, att detsamma måtte, jämlikt

§ 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till

antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall;

och skulle till riksdagen avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Adil Wifvesson.

Stockhom 1919. Kungl. Boktryckeriet, P. Å. Norstedt & Söner.

181726

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1919:195 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag innefattande ändring i 2 kap. 3 § lagen den U juni 1907 om nyttjanderätt t a1 i texten
  2. 2LU 1919:33 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag innefattande ändring i 2 kap. 3 $ lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egen a1 i texten