Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ödebygdsvägar

1919-03-14 · 32 sidor, varav 32 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 32 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1919:292, Med förslag till lag om ödebygdsvägar

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj;ts proposition Nr 292.

1

Nr 292.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ödebygdsvägar; given Stockholms slott den 14 mars

1919.

Under åberopade av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeriugsformen, föreslå

riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om ödebygdsvägar.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens

vederbörande utskott.

GUSTAF.

Alfred Petersson.

bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 259 höft. (Nr 292.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.

Förslag

till

Lag

om ödebygdsvägar.

Härigenom forordnas som följer:

1 §•

Med ödebygdsväg förstås i denna lag väg, som till avsevärd längd

sträcker sig över fjäll, genom skogar eller genom glest befolkade trakter

och som, ehuru vägen icke prövats vara för allmänna samfärdseln nyttig

och nödig, likväl finnes vara till gagn för det allmänna såsom ägnad

att främja landets uppodlande och bebyggande.

2 §•

Uppstår fråga om anläggning av ödebygdsväg, skall, efter det

plan och kostnadsförslag uppgjorts samt de väghållningsskyldiga ävensom

landsfiskalen blivit i ärendet hörda, länsstyrelsen pröva, huruvida

den tillämnade vägen är att hänföra till ödebygdsväg.

I samband med denna prövning äge läusstyrelsen ålägga vägstyrelsen

i distrikt, där vägen skall framgå, att, om företaget kommer

till stånd, ur vägkassan lämna bidrag till vägens byggande med visst

belopp i penningar. Ej må sådan bidragsplikt åläggas, där densamma

skulle för de väghållningsskyldiga verka oskäligt betungande, ej heller

må bidraget i allmänhet sättas högre än till en sjättedel av beräknade

kostnaden för den del av företaget, som faller inom distriktet.

3 §•

Huruvida väg, som länsstyrelsen prövat vara att hänföra till ödebygdsväg,

skall byggas eller ej, därom bestämmes i den ordning, som

är eller må varda föreskriven i fråga om beslut rörande användningen

av statsanslag till sådana vägföretag.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.

3

4 §.

Anläggning av ödebygdsväg sker genom statens försorg.

Ödebygdsväg skall till byggnadssättet vara av så enkel beskaffenhet,

som kan vara förenlig med vägens ändamål.

5 §•

När anlagd ödebygdsväg vunnit nödig stadga och fasthet, skall

vägen övertagas till allmänt underhåll. Intill dess så skett have de

väghållningsskyldiga i distriktet ej annan förpliktelse med avseende å

vägens byggande än i 2 § är sagt ej heller skyldighet att deltaga i

vägens underhåll den tid mark är bar.

Om vägens övertagande till allmänt underhåll meddelar länsstyrelsen,

efter verkställd utredning, beslut att tillämpas från utgången

av det år, då beslutet vunnit laga kraft. Från samma tid skall gällande

lag angående väghållningsbesvärets utgörande på landet i tillämpliga

delar gälla med avseende å ödebygdsvägen som vore den allmän väg,

dock med iakttagande av vad här nedan särskilt stadgas.

6 §.

Beträffande omläggning av ödebygdsväg skola, evad vägen är till

allmänt underhåll övertagen eller ej, bestämmelserna i 2—5 §§ äga motsvarande

tillämpning, med iakttagande att länsstyrelsens prövning för

sådant fall skall gälla frågan, huruvida omläggningen länder det allmänna

till gagn.

När den nya vägen övertagits till allmänt underhåll, skall, utan hinder

av vad i 14 § första stycket i gällande lag angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet finnes stadgat, underhållet bestridas

av vägkassan intill dess vid vägdeluing inom distriktet annorlunda må

varda bestämt.

7 §•

Sker, efter det ödebygdsväg blivit till allmänt underhåll övertagen,

vägdelning inom distriktet, skall, där icke annat i laga ordning bestämmes,

ödebygdsvägen i sådan egenskap omfattas av fördelningen.

8 §•

Förändras ödebygdsväg till bygdeväg eller landsväg, skall beträffande

kostnaden härför tillämpas vad i 8 § andra stycket i gällande

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.

lag angående väghållningsbesvärets utgörande på landet finnes för där

avsedda fall föreskrivet; och njute den, vilkens vägunderhåll genom

förändringen försvåras, härför ersättning ur vägkassan. Om den ersättning

gälle vad i 18 § i nämnda lag stadgas.

9 §■

Sedan ödebygdsväg övertagits till allmänt underhåll, lämnas av

statsmedel, utöver sådant bidrag som avses i 60 § första stycket, första

punkten i gällande lag angående väghållningsbesvärets utgörande på

landet, särskilt tilläggsbidrag med belopp motsvarande tre tiondelar av

uppskattade kostnaden för vägens underhåll. I väghållningsdistrikt, där

särskilda omständigheter äro för handen, må dock, enligt vad därom

särskilt föreskrives, tilläggsbidraget kunna utgå med högre belopp intill

sex tiondelar av nämnda kostnad.

Tilläggsbidraget utbetalas till vägstyrelsen. Det bidrag, som belöper

på underhållet av indelad väg, tillkommer samtliga dem, som bestrida

underhåll av indelad väg inom distriktet, en var i förhållande till

uppskattade underhållskostnaden å hans väglott. Vad sålunda å väghållarna

belöper tillhaudahålles dem av vägstyrelsen på lämpligt sätt.

Vid beräkning av vägskatt, enligt vad i 60 § sista stycket i nämnda

lag stadgas, skall avdrag ske jämväl för tilläggsbidraget, i den mån

det belöper på indelad väg.

10 §.

Vad i VII och Vill kap. i gällande lag angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet stadgas beträffande vinterväghållning skall

äga tillämpning med avseende å ödebygdsväg, ändå att vägen ännu icke

blivit till allmänt underhåll övertagen.

11 §•

Över länsstyrelses beslut i fråga, som i denna lag omförmäles,

må klagan hos Konungen i vederbörande statsdepartement föras i den

ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå

nieddelad uppgift, utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:tt proposition Nr 292.

5

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 7

februari 1919.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Edén,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,

Statsråden: Petersson,

SCIIOTTE,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Undén,

Thorsson.

Departemenschefeu, statsrådet Petersson anmälde ett inom departementet

utarbetat förslag till lag om ödebygd sv ägor, därvid departementschefen

efter gemensam beredning med chefen för civildepartementet

anförde:

På framställning av Kungl. Maj:t i proposition nr 418 anvisade 1918 Anslag till anårs

lagtima riksdag på extra stat för år 1919 under sjätte huvudtiteln ett reser- laf^ygd“v

vationsanslag av 400,000 kronor att under i statsrådsprotokollet angivna vagår.

villkor utgå som bidrag till anläggning av s. k. ödeb}^gdsvägar inom Norrbottens,

Västerbottens, .lämtlands och Västernorrlands län. I statsverkspropositionen

innevarande år har anslag för enahanda ändamål äskats å extra

stat jämväl för år 1920. Allmänna villkor och bestämmelser att tillsvidare

lända till efterrättelse för åtnjutande av statsbidrag från berörda anslag

äro utfärdade genom kungörelsen den 11 oktober 1918 (nr 885).

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Sakkunnigas

förslag.

Kung!. Maj:ts proposition Hr 292.

Kungl. Mnj:ts nyssnämnda framställning år 1918 grundade sig på

ett utav särskilda sakkunniga inom civildepartementet den 30 april 1918

avgivet betänkande med förslag angående ödebygds- och utfartsvägar in. m.

I berörda betänkande hava sakkunniga, bland annat, på anförda skäl framhållit

behovet av snara åtgärder för avhjälpande av den i övra Norrland och särskilt

i lappmarkerna föreliggande bristen på framkomliga vägar. Då de nu befintliga

anslagen till anläggande av vanliga och av s. k. enklare vägar icke på långt

när vore tillräckliga, hade sakkunniga funnit nödvändigt föreslå införandet av en ny

vägtyp, ännu enklare och billigare än de nuvarande s. k. enklare vägarna, men dock

sådan, att vägar utförda efter densamma skulle kunna året om trafikeras med hjuleller

släddon. Ehuru behovet av vägar utav den nya typen givetvis vore störst

inom Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län, ansåge sakkunniga att ett behov

av dylika vägar även förelåge för Västernorrlands län. vilket län sålunda jämväl

borde komma i åtnjutande av anslag för ändamålet. I vad mån den nya vägtypen

borde utsträckas att gälla även inom Kopparbergs, Värmlands och Gävleborgs län,

utgjorde däremot ett spörsmål, som folie utom ramen för sakkunnigas uppdrag

och som i allt fall först då kunde rätt bedömas, när vägtypen i fråga någon tid

vunnit tillämpning i de fyra nordligaste länen.

Av skäl, för vilka i betänkandet närmare redogöres, hava sakkunniga ansett

nödvändigt, att vägarna av den ifrågasatta nya typen uppdelades i två grupper,

nämligen dels ödebygdsvägar i egentlig mening och dels .statsunderstödda utfarts ed gar,

vilka båda grupper i tekniskt avseende visserligen skulle vara tämligen likartade,

men däremot i övrigt komma att förete väsentliga olikheter i fråga om behovets

art, arbetets utförande, tilldelande av statsunderstöd m. m.

Beträffande den allmänna karaktären av de nya vägar, vilka enligt

sakkunnigas förslag sålunda vore avsedda att anläggas i de fyra nordligaste

länen, anförde sakkunniga i huvudsak följande.

Med ödesbygdsväg i egentlig mening förstodes sådan väg, som till avsevärd

längd sträckte sig genom fjällbygd och skogar eller svagt bebyggda områden och

som, ehuru icke av den vikt för allmänna samfärdseln att den kunde hänföras till

landsväg eller bygdeväg, prövades vara av betydelse för det allmänna såsom ägnad

att utbreda odling och bebyggelse. Dessa vägar skulle byggas och en tid efter fullbordandet

även underhållas av staten samt erhålla anslag till större delen av och

stundom till hela byggnadskostnaden. Då dessa vägar skulle komma att tjäna ett

allmänt intresse genom att dels i många fall utgöra förbindelse mellan allmänna

vägar och dels alltid på ett för det allmänna intresset betydelsefullt sätt befordra

kohinisation och utveckling i dessa bygder, borde vägarna enligt sakkunnigas uppfattning

räknas till de allmänna vägarna och således höra under den allmänna väglagen

av den 23 oktober 1891, vilken lag i anledning därav finge kompletteras på

sätt sakkunnigas förslag närmare innehölle.

Beträffande därefter de statsunderstödda utfart svägar no, förelåge behov av

statsbidrag till anläggning av utfartsvägar för byar och gårdar, vilka vägar för

närvarande finge brytas av byamännen eller respektive gårdsägare utan statsanslag.

Staten borde likväl icke bispringa intressenterna för dessa vägar i samma utsträck
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Majds proposition Nr 292.

ning som ödebygdsbefolkningen. Sistnämnda vägar vore till sin natur otvetydigt

enskilda och borde därför beträffande deras anläggning och — i den mån de ej

efter fullbordandet förklarades för allmänna vägar — även för deras underhåll bestämmelserna

i lagen om enskilda vägar på landet den 5 juli 1907 tillämpas, vilket

även syntes kunna ske utan tillägg till eller ändring i nämnda lag.

De egentliga ödebygdsvägarna borde av naturliga skäl företrädesvis komma

till utförande i de folkfattigaste delarna av Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands

län, särskilt i lappmarkerna, men. jämväl i de glesast bebyggda delarna

av vissa socknar i Västernorrlands län. Ödebygdsvägarna borde dessutom komma

att i stor utsträckning anlitas för åstadkommande av utfartsvägar från vissa

byar och större komplex av gårdar samt till en början framför allt från en del

järnvägsstationer och hållplatser vid inlandsbanan och tvärbanorna. Om ödebygdsvägarna

i egentlig mening sålunda vore avsedda för trakter, där i regel inga

som helst vägar funnes, så borde de statsunderstödda utfartsvägarna däremot

komma till utförande i trakter, där det i ett stort antal fall icke direkt saknades

vägar, men där vägarnas usla beskaffenhet vore ett mycket svårt hinder

för deras trafikerande. Det vore huvudsakligen i kust- och skogslandet som

dessa utfartsvägar skulle komma till stånd, närmast då från byar eller större gårdar,

särskilt sådana, som läge mera avlägset från befintliga eller för den närmaste framtiden

planerade allmänna vägar.

Sakkunniga hava därefter lämnat en redogörelse beträffande de

tekniska krav, som borde ställas på de föreslagna nya vägtyperna. Dessa

krav skulle enligt betänkandet sättas så låga, att såväl anläggnings- som

underhållskostnaderna bleve lägre än för en på rätt sätt utförd allmän

väg av hittills enklaste brukliga typ, en s. k. enklare väg. Detta sistnämnda

slag av vägar, vilket enligt förslaget allt fortfarande skulle komma

i åtnjutande av särskilt statsbidrag, vore nämligen avsett för något

större trafik än ödebygds- och utfartsvägarna.

I betänkandet hava sakkunniga vidare närmare utvecklat frågan om

sättet för de nya vägarnas undersökning, anläggning och underhåll. Beträffande

ödebygdsvägarna framgår därav bland annat följande.

Sedan frågan om ödebygdsvägs anläggande genom förundersökning och jämväl i

övrigt vunnit nödig utredning, skulle det ankomma på vederbörande länsstyrelse

att fatta beslut i ärendet, varefter handlingarna skulle överlämnas till vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen för prövning av anslagsfrågan. På denna myndighet

skulle det nämligen ankomma att inom de särskilda länen fördela anslaget emellan

de olika företagen i enlighet med de villkor och bestämmelser, som för ödebygdsvägarna

kunde bliva utfärdade, samt med skyldighet för styrelsen att, då anslag

begärdes till mer än nio tiondelar av den beräknade kostnaden, underställa ansökningen

Kungl. Maj:ts prövning. Arbetet med vägens utförande skulle ske helt och

hållet genom statens egen försorg, och skulle staten bekosta jämväl större delen av

och understundom så gott som hela anläggningskostnaden. I avseende på skyldighet

för intressenterna att bidraga till ödebygdsvägarnas utförande borde all för

vägbyggnaden erforderlig, staten ej tillhörig mark samt sådana byggnadsämnen som

jord, sten, grästorv, grus, virke o. d. alltid ställas till vägföretagets fria disposition,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition Nr 292.

dock med undantag för tomt och åker samt grövre virke. Det borde i regel ankomma

på väghållningsdistrikten att fullgöra dessa prestationer. Mera gynnsamt

situerade vägdistrikt borde även lämna kontant bidrag till byggandet med visst av

länsstyrelsen bestämt belopp, i regel icke överstigande en sjättedel av beräknade

kostnaden. Mark i statens ägo skulle alltid kostnadsfritt ställas till

vägbyggnadens förfogande liksom ock all material av ovannämnda slag. Vad underhållet

av ödebygdsvägarna anginge, borde jämväl detta med anlitande av statsanslaget

för dessa vägar bekostas av statsverket, intill dess vägbanan vunnit erforderlig

stadga. Huru länge detta underhåll, som även skulle kunna betraktas såsom

ett fortsatt byggande, skulle fortgå, efter det vägen färdigställts, vore beroende av

liera omständigheter av teknisk och ekonomisk art såsom de tekniska bestämmelser,

vilka tillämpats vid vägens byggande, terrängens beskaffenhet, arbetets utförande,

respektive vägdistrikts ekonomiska bärkraft m. m. Man borde emellertid kunna utgå

från, att vägen i regel skulle öfverföras till underhåll genom vägdistriktets försorg, när

vederbörande distriktstjänsteman funnit, att vägen erhållit nödig stadga och fasthet.

På distriktstjänstemannens anmälan, att så vore förhållandet, skulle länsstyrelsen

därefter besluta om slutbesiktnings hållande och rörande underhållets

övertagande av vägdistriktet. Denna tid kunde i allmänhet icke beräknas

inträffa förr än fem år efter vägens fullbordande. Till bestridande av underhållet

av dessa vägar, sedan vägdistriktet övertagit desamma, borde utgå ett väsentligt

högre statsbidrag än för närvarande anvisades till övriga allmänna vägar. Sakkunniga

föresloge i detta avseende, att berörda bidrag till underhåll av ödebygdsväg

finge, efter av länsstyrelsen för varje särskilt fall företagen prövning, utgå med

högst tre tiondelar utöver det nu utgående bidraget till underhållet av allmänna

vägar eller tillhopa högst sex tiondelar av sammanlagda kostnaderna för underhållet.

På Kungl. Maj:t skulle emellertid ankomma att för särskilda fall bevilja

ännu högre statsbidrag. Huru underhållet skulle ombesörjas borde få avgöras av

länsstyrelsen, som ju redan enligt allmänna väglagen kunde medgiva lindring i

underhållsskyldigheten. I fråga särskilt om underhållet vintertiden borde ett visst

billigare förfaringssätt lämpligen understundom kunna anlitas. Vad underhållet av

ödebygdsvägarna i övrigt beträffade, borde bestämmelserna i allmänna väglagen

med däri av sakkunniga föreslagna ändringar och tillägg lända till efterrättelse.

Sakkunniga hava vidare framhållit, att för genomförande av deras

förslag, i vad detsamma avsåge ödebygdsvägar, erfordrades beviljandet

av särskilda statsanslag dels till vägarnas anläggning, vartill jämväl

borde hänföras vägarnas underhåll, intill dess desamma övertagits av

distriktet, dels ock till bestridande av de förhöjda statsbidrag, som därefter

skulle komma distrikten till del. Vad förstnämnda anslag beträffade

hemställde sakkunniga med stöd av verkställda beräkningar om

framställning till riksdagen att på extra stat för år 1919 för ändamålet

anvisa ett anslag av 400,000 kronor. Vidkommande därefter det

anslagsbehov, som skulle uppstå genom den föreslagna böjningen av statens

bidrag till underhållet av ödebygdsvägarna, sedan desamma övertagits

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj-is proposition Nr 292.

•

av vederbörande distrikt, framhöllo sakkunniga, att detta behov skulle

påkalla antingen en ökning av det nu utgående anslaget till vägunderhållet

eller ett nytt, särskilt för ödebygdsvägarna avsett anslag, men

att, då denna fråga först om flera år skalle bliva aktuell, erfordrades

för det närvarande intet särskilt anslag för detta ändamål.

Till sitt betänkande hava sakkunniga fogat av dem uppgjorda

förslag dels till sådana ändringar i allmänna väglagen, vilka av sakkunniga

ansetts erforderliga för genomförande av förslaget, i vad detsamma

avsåg ödebygdsväg, dels ock till visst tillägg till lagen om enskilda

vägar på landet den 5 juli 1907. Berörda tillägg, som avser

att bereda - möjlighet för kommuner och väghållningsdistrikt att anslå

medel till byggande av enskilda vägar och broar på landet, föranledes

icke av frågan om ödebygdsvägar men står däremot i visst samband

med det av sakkunniga jämväl upptagna spörsmålet om statsunderstödda

enskilda utfartsväo-ar. Beträffande de närmare motiven till de sålunda

O

föreliggande lagförslagen hänvisas till betänkandet.

Vid föredragning den 7 maj 1918 inför Kungl. Maj:t av frågor

beträffande erforderliga anslag till vägauläggningar m. m. blev ovannämnda

betänkande anmält av chefen för civildepartementet, därvid departementschefen

bland annat ansåg sig kunna i huvudsak tillstyrka sakkunnigas förslag

beträffande ödebygdsvägar. Departementschefen erinrade tillika, att

därest, på sätt han förordade, ödebygdsvägarna hänfördes till allmänna

vägar, genomförandet av förslaget gjorde vissa ändringar i allmänna

väglagen påkallade, i vilket syfte sakkunniga jämväl framlagt förslag.

På grund av den långt framskridna tiden kunde departementschefen

emellertid icke då framlägga förslag i berörda avseende, varmed också

syntes kunna utan olägenhet anstå till 1919 års riksdag. Vad slutligen

anginge sakkunnigas förslag om ändring i lagen om enskilda vägar

på landet i syfte att bereda möjlighet för kommun eller väghållningsdistrikt

att lämna bidrag till byggande av en enskild väg eller bro,

erinrade departementschefen, att motion om lagändring i liknaude syfte

blivit väckt vid 1918 års då ännu pågående riksdag, men att denna motion

icke föranlett någon åtgärd från riksdagens sida. Det syntes departementschefen

därför icke föreligga anledning att för det dåvarande upptaga

denna fråga till vidare behandling.

På grund av vad sålunda anförts hemställde departementschefen,

bland annat varom nu icke är fråga, att Kungl. Maj:t måtte föreslå

riksdagen att på extra stat för år 1919 anvisa ett särskilt reservationsanslag

å 400,000 kronor att under i statsrådsprotokollet angivna villkor

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 259 höft. (Nr 292.) 2

Statsråd»- protokollet

den 7 maj

1018.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Biktdagens

skrivelse den

22 juni 1918.

Avgivna

utlåtanden.

Föreslaguu

tillägg till

allmänna

▼äglagen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.

utgå som bidrag till anläggning av s. k. ödebygdsvägar i Norrbottens,

Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län; och blev i enlighet

härmed proposition till riksdagen avlåten.

Denna proposition bifölls av riksdagen, som emellertid i skrivelse

nr 6 A den 22 juni 1918, punkten 16, bestämt uttalade, att skyldighet

att tillhandahålla erforderlig mark för anläggande av ödebygdsväg skulle

åligga vederbörande intressenter, och att riksdagen sålunda icke kunde

biträda den i ärendet uttalade mening, att undantag härifrån skulle göras

för tomt och åker.

Genom remiss den 22 juli 1918 anbefalldes därefter dels länsstyrelserna

i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands,

Kopparbergs och Värmlands län dels ock vägkom mission en att

avgiva utlåtande i anledning av vad ovannämnda betänkande innehölle

i fråga om ändringar i lagen den 23 oktober 1891 angående

väghållningsbesvärets utgörande på landet och i lagen den 5 juli 1907

om enskilda vägar på landet.

I de inkomna utlåtandena hava länsstyrelserna i allmänhet icke

haft något att i huvudsak invända emot de av sakkunniga föreslagna

ändringarna i lagen den 23 oktober 1891. Från vissa håll framställdes

dock en del mindre väsentliga erinringar i fråga om förslagets detaljer.

Länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasatte emellertid, huruvida

icke de erforderliga bestämmelserna rörande ödebygdsvägar hellre borde

ingå i den nya lag om allmänna vägar på landet, vartill vägkommissionen

den 15 december 1916 avgivit förslag. Länsstyrelsen i Västernorrlands

län uttalade beträffande de föreslagna ändringarna i allmänna väglagen

den uppfattning, att det förefölle mindre lämpligt att för nu ifrågavarande,

för allenast en mindre del av riket avsedda undantagsförhållanden

vidtaga ändringar i en eljest för landet i dess helhet gällande lag, vilken

i allt fall inom kort torde bliva ersatt av nya stadganden i ämnet. Det

syntes länsstyrelsen i stället mera naturligt om beträffande denna

säregna vägtyp erforderliga bestämmelser gåves i en särskild författning.

Till undvikande av onödiga upprepningar skulle i denna författning

utan olägenhet kunna i erforderliga avseenden hänvisas till vad om

allmänna vägar i allmänhet vore stadgat.

I sitt utlåtande framhåller länsstyrelsen i Värmlands län särskilt,

att jämväl inom nämnda län tvivelsutan förelåge ett stort behov

av billiga vägar och detta särskilt inom sådana trakter, där befolkningen

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition AV 292.

vore glest boende och saknade tillgång till allmän väg, då anläggning

av dylik väg där ansetts alltför kostbar. För dessa trakter skulle

tillkomsten av sådana vägar, som av sakkunniga benämnts ödebygdsvägar,

bliva till avsevärt gagn.

Vägkommissionen har beträffande förslaget till ändringar i lagen

den 23 oktober 1891 i sitt utlåtande till eu början, med uttalande av

sin anslutning till vad sakkunniga anfört rörande angelägenheten och

behovet av vägnätets utveckling inom de norra orterna, ansett sig böra

framhålla vissa betänkligheter mot en av de grundsatser, som förestavat

förslaget i fråga om ödebygd svägarna och som, att döma av föredragande

departementschefens uttalande och riksdagens skrivelse i ämnet,

syntes kommissionen hava i samband med anslagsfrågans avgörande

vunnit statsmakternas bifall. Kommissionen anför i sådant avseende

följande.

»Med allmän väg förstås enligt 1 § i 1891 års väglag väg, som prövas vara

för allmänna samfärdseln nyttig och nödig. Vägens nytta och nödvändighet för

denna samfärdsel utgör följaktligen det karakteristiska för begreppet allmän väg i

väglagens bemärkelse. I byggande och underhåll av sådan — men också endast

av sådan — väg åligger det enligt väglagens därom meddelade närmare bestämmelser

skattdragarna inom den särskilda vägsamfälligheten, väghållningsdistriktet, att deltaga

med penningar eller in natura. Den rättsliga grund, med stöd av vilken

distriktets skattdragare ansetts kunna betungas med skyldigheter i nyssnämnda avseenden,

är enligt uråldrig svensk rättsuppfattning att söka just i vägens allmänbehövlighet

för samfärdseln. Att utvidga skattdragarnas skyldigheter i berörda

avseenden att omfatta jämväl väg av annat slag än nu angivits står således i strid

mot rättsuppfattningen på området.

Allmänegenskapen hos de ödebygdsvägar, om vilka nu är fråga, betingas

icke av nyttan och behövligheten för a en al manna samfärdseln. Fastmera förutsättes

uttryckligen, att de icke äro av den nytta och nödvändighet för samfärdseln,

att de förty kunna anses såsom allmänna vägar i väglagens bemärkelse. Kännetecknande

för ödebygdsvägarna skall däremot vara dels deras sträckning till avsevärd

längd genom öde fjäll och skogar eller genom glest befolkade trakter och

dels det vid dem fästade syftet att utbreda odlingen och bebyggelsen i de trakter,

där de framgå. Ödebygsvägarna skola således representera en viss allmännyttighet

av annat slag än de i väglagens mening allmänna vägarna, i det de komma att

betjäna ändamål av direkt och särskilt intresse för landet i dess helhet. Vid sådant

förhållande borde enligt kommissionens uppfattning staten ensam åtaga sig hela

bördan av såväl byggande som underhåll av ifrågavarande ödebygsvägar. Någon

lagstiftning i ämnet skulle då icke vara av nöden, utan förhållandet i varje särskilt

fall ordnas uteslutande såsom en anslagsfråga.

Vad särskilt underhållet angår har kommissionen emellertid härmed icke

velat uttala, att väghållningsdistriktet icke skulle kunna under några omständigheter

få sig ålagt skyldighet att övertaga ödebygsvägarnas underhåll. Tvärtom förutsätter

s. 12 Kontrollera mot PDF

Föreslaget

tillägg till

lagen om enskilda

vägar.

12 Kungl. Maj ds proposition Nr 292.

kommissionen såsom regelrätt att så skall kunna bliva händelsen. I den mån ödebygdsvägarna

motsvara med dem avsett syfte att utbreda odling och bebyggelse,

komma samma vägar i själva verket att så att säga skapa sin egen trafik. Det

bör då vara att förvänta, att berörda trafik förr eller senare antager sådan omfattning,

att vägarna kunna betecknas såsom nyttiga och nödiga för den allmänna

samfärdseln. Härmed är också förutsättningen given för deras indömande i vanlig

ordning såsom allmänna vägar i väglagens bemärkelse samt förty jämväl för väghållningsdistriktets

skyldighet att övertaga vägarnas underhåll. Intill dess så skett

borde underhållsskyldigheten helt åvila statsverket.

I detta sammanhang tillåter sig kommissionen hänvisa till vad kommissionen

redan tidigare beträffande vissa motsvarande frågor anfört i sitt den 15 december

1916 avgivna betänkande rörande vägväsendet på landet I, del 1, sid. 117—128.»

Vägkommissionen framhåller vidare, att, då statsmakterna emellertid

redan nu i samband med beviljande av anslag för ändamålet i princip

och i huvudsak fastslagit skyldigheter för väghållningsdistrikten i avseende

å ödebygdsvägarnas anläggning och underhåll, måste häråt givas

uttryck i lag. Härför erforderliga lagstiftningsåtgärder måste på grund

av sin brådskande beskaffenhet vidtagas omedelbart och arbetet därmed

kunde följaktligen icke anstå i av bidan på slutförandet av den nu pågående

revisionen av väglngstiftningen i dess helhet. Vid sådant förhållande

syntes annan utväg icke erbjuda sig än att antingen inarbeta

de för ändamålet erforderliga bestämmelserna i 1891 års allmänna väglag

eller ock sammanföra dessa bestämmelser i en särskild författning. För

en åtgärd i sistnämnda riktning skulle, enligt kommissionens uppfattning,

kunna anses tala den omständigheten, att de ifrågasatta nya bestämmelserna

vore avsedda att vinna tillämpning — åtminstone tills

vidare — allenast inom vissa delar av vårt land. För den händelse

emellertid berörda nya stadganden ansåges böra, på sätt jämväl torde

hava förutsatts vid anslagsfrågans behandling, erhålla sin plats i den

allmänna väglagen, kunde kommissionen, under sålunda förhandenvarande

förhållanden, endast hava att verkställa en övervägande formell

granskning av det föreliggande lagförslaget.

Beträffande förslagets särskdda bestämmelser har kommissionen

därefter framställt erinringar i åtskilliga avseenden.

Vad därefter angår det föreslagna tillägget till lagen den 5 juli

1907 uttalar länsstyrelsen i Västernorrlands län den åsikt, att det

skulle vara principiellt oriktigt medgiva, att de allenast för allmänna

vägväsendet inrättade väghållningsdistrikten utvidgade sin

intressesfär att omfatta även enskilda vägar. Länsstyrelsen förmodade

för sin del, att, därest väganläggning av beskaffenhet att icke kunna

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.

hänföras till allmän väg befunnes vara av sådant allmänt intresse, att

dess utförande ansåges böra på ett eller annat sätt understödjas av

allmänt anslag, vederbörande kommun icke skulle underlåta, att därest

sådant lämnades densamma öppet, därför lämna erforderligt bidrag.

Emot ett allmänt förklarande, att kommun skulle äga befogenhet att

bidraga till byggande av enskild väg eller bro, hade länsstyrelsen intet

att erinra.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anför, att, därest det ifrågasatta

tillägget till enskilda väglagen upphöjdes till lag, skulle detta

bryta kommunallagarnas allmänna bestämmelser, att kommunens

medel endast finge användas för kommunens allmänna angelägenheter.

Enligt det föreslagna stadgandet skulle dessa medel kunna

användas i ett rent enskilt intresse. Visserligen syntes av sakkunnigas

motivering framgå, att de enskilda vägar eller broar, som genom kommunalt

bidrag skulle byggas, även skulle tjäna något kommunens allmänna

intresse, men någon sådan bestämmelse hade icke fått sitt uttryck

i lagförslaget. Vad som vore sagt om kommun gällde även för väghållningsdistrikt.

En fara av den bestämmelse, som här avsåges, läge

även däri att den skulle motverka intresset att bygga allmänna vägar,

där sådana vore av behovet påkallade. Skulle bestämmelsen genomföras,

borde densamma jämväl i vissa andra angivna avseenden kompletteras.

Länsstyrelsen kunde förty icke tillstyrka förslaget sådant det nu iörelåge.

Övriga länsstyrelser, som hörts i ärendet, hava icke haft något

att erinra emot den föreslagna tilläggsbestämmelsen.

Vägkommissionen anför beträffande förslaget i denna del.

»Det av sakkunniga ifrågasatta tillägget till den enskilda väglagen avser att

bereda möjlighet för kommuner och väghållningsdistrikt att lämna bidrag till byggande

av enskild väg.

Yad först beträffar dylik befogenhet för vägMllningsdist rikt ens vidkommande

lärer, med hänsyn till allmänna väglagens stadganden, sådant distrikt för närvarande

icke lagligen kunna ekonomiskt understödja vare sig byggandet eller underhållet

av enskild väg. Vid riksdagen år 1913 framställdes av enskilda motionärer förslag,

att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära utredning och

förslag om sådan ändring i allmänna väglagen, att kostnaden för undeihåll av enskild

väg skulle kunna, under vissa förutsättningar, uppdelas emellan väghållningsdistrikt,

med lagenligt bidrag av statsmedel, och vederbörande enskilda vägintressenter.

Berörda motion, som avstyrktes av jordbruksutskottet, blev därefter av riksdagens

båda kamrar avslagen.

Den ståndpunkt, riksdagen sålunda då intagit, överensstämmer, såvitt kommissionen

kan finna, fullständigt med den av kommissionen ovan utvecklade uppfattning

om vägskattskyldighetens reserverande till förmån uteslutande för de vägar,

som äro nyttiga och nödiga för den allmänna samfärdseln. Om man i likhet med

s. 14 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

14 Kungl. Maj:ts proposition AV 292.

kommissionen måste ställa sig betänksam mot att belasta väghållningsdistrikten

med bördor för de s. k. ödebygdsvägarna, synes man med samma, om icke bättre

skäl böra taga avstånd från tanken på vägkassornas anlitande för det enskilda vägnätet,

evad det gäller den stadigvarande bördan av vägarnas underhåll eller, såsom

här är meningen, allenast engångskostnaden för deras byggande. Kommissionen

anser sig sålunda förhindrad att tillstyrka förslaget i denna del.

Beträffande kommunerna sakna de för närvarande enligt administrativ rättspraxis

befogenhet att anslå medel till enskilda vägbyggnader. Däremot tillkommer

dem, jämlikt lag den 20 juni 1905, sådan rätt med avseende å allmänna vägar.

Att på sätt nu föreslås utsträcka denna befogenhet att avse jämväl enskilda vägar

synes kommissionen ägnat att väcka starka betänkligheter — åtminstone om frågan

ställes så allmänt, som förslaget angiver. Byggandet av en enskild väg är dock i

grunden alltid uttryck för ett eller liera privatintressen och måste i detta avseende

vara att likställa med varje annan företagarverksamhet för tillgodoseendet av

dylika intressen. Skall nu kommun berättigas att anlita sina skattdragare för att

ekonomiskt stödja ett privat företag av den art, varom här är fråga, förefinnes

knappt någon rationell grund, varför icke kommunen lika väl skulle få befogenhet

att med sina skatteresurser underhjälpa varjehanda andra företag av enskild natur.

Sett ur denna synpunkt innebär förslaget rubbning av en princip alltför viktig för

att icke böra strängt upprätthållas.

Kommissionen finner sig fördenskull icke heller i denna del kunna förorda

förslaget.

I varje fall lärer den ifrågasatta befogenheten böra begränsas genom förbehåll,

att den må avse endast sådan enskild väg, som må anses vara till gagn för

en större del av kommunens fastigheter.»

Jämväl mot formuleringen av ifrågavarande tilläggsbestämmelse

både av väglcommissionen framställts anmärkningar, huvudsakligen av

redaktionell art.

Beträffande till en början sakkunnigas förslag, i vad detsamma

avser ödebygdsväg, hava, såsom i det föregående framhållits, de särskilda

stadganden, vilka utgöra en nödvändig förutsättning för tillämpningen

av riksdagens beslut om amlag till anläggning av sådan väg, i förslaget

utformats såsom ändringar i eller tillägg till allmänna väglagen av år

1891. Emellertid äro, såsom jämväl av vägkommissionen erinrats,

vissa av dessa stadganden av beskaffenhet att överhuvud taget icke

böra ingå i allmän lag. Så är bland annat förhållandet med de bestämmelser,

som skola reglera ödebygdsvägs anläggning och första

underhåll genom statsverkets försorg. Frågan i dessa delar bör nämligen

ordnas genom de föreskrifter, som stadgas rörande användningen

av det för ändamålet anvisade anslag. I överensstämmelse härmed

hava de härutinnan erforderliga stadgandena också blivit intagna i ovan

nämnda kungörelsen den 11 oktober 1918 rörande anslagets användande.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Ma,j;ts proposition Nr 292.

Övriga för frågans reglerande erforderliga stadganden böra

däremot såsom inverkande på väghållningsdistriktens rätt fastslås genom

lag. Vid ärendets beredning har jag emellertid funnit, att dessa bestämmelser

icke lämpligen böra inarbetas i gällande väglag. Denna lag

är ju för närvarande föremål för en omfattande revision, och det förefaller

mig därför mindre tilltalande alt nu företaga de rätt avsevärda

ändringar i lagen, som skulle erfordras för genomförande av sakkunnigas

förslag. Härtill kommer, att de ifrågasatta nya bestämmelserna

skola, åtminstone tillsvidare, gälla allenast inom ett begränsat

område av vårt land samt att vissa av dessa bestämmelser visat sig

icke kunna utan svårighet inordnas i själva väglagen, vilken ju såsom

sitt föremål angiver uteslutande sådan väg, som prövas vara nyttig och

nödig för den allmänna samfärdseln. På grund härav har jag ansett

övervägande skäl tala för en anordning i den av länsstyrelsen i Västernorrlands

län förordade och jämväl av vägkommissionen antydda riktning,

att de särskilda bestämmelser, vilka erfordras rörande ödebygdsväg,

sammanföras i en självständig lag. Denna lag skall tillsvidare

gälla vid sidan av allmänna väglagen. Vid den förestående slutliga revisionen

av väglagstiftningen torde nyssnämnda bestämmelser enligt min

uppfattning bära iuarbetas i den lag, som därefter skall gälla beträfande

landsbygdens allmänna vägar.

I överensstämmelse med vad jag sålunda anfört har jag låtit inom

departementet uppgöra förslag till en självständig lag om ödebygdscägar.

Vid utarbetande av detta förslag, som i åtskilliga punkter hänvisar till

allmänna väglagen, har jag givetvis låtit mig angeläget vara att i sak

så nära som möjligt ansluta mig till motsvarande delar i sakkunnigas

förslag, vilket ju legat till grund för riksdagens beslut om beviljande

av anslag.

Vad därefter angår det av sakkunniga framlagda förslaget om

visst tillägg till 1907 års lag om enskilda vägar på landet i syfte att

bereda möjlighet för kommuner och väghållningsdistrikt att ekonomiskt

understödja byggandet av enskild väg, ansluter jag mig till den av

länsstyrelsen i Västernorrlands län samt vägkommissionen uttalade uppfattning,

att befogenhet i sådan riktning icke bör inrymmas åt de allenast

för allmänna vägväsendet inräitade väghållningsdistrikten. Mera

tvivelaktig ställer sig frågan för kommunernas vidkommande. Frågan

härom måste emellertid ses i samband med åtskilliga andra kommunala

spörsmål och kan följaktligen icke rätt bedömas utan en mera allsidig

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition Nr 292.

utredning. Med anledning härav anser jag de sakkunnigas i ämnet gjorda förslag

icke böra upptagas till avgörande i nu förevarande sammanhang. Någon

vidare hemställan i denna del av ärendet har jag följaktligen icke att göra.

Vidkommande slutligen innehållet av det inom departementet uppgjorda

förslaget till lag om ödebygdsvägar tillåter jag mig anföra följande.

I förslaget angives icke, att lagens tillämplighetsområde skall vara

inskränkt till de fyra nordligaste länen. För den händelse statsmakterna

framdeles bevilja anslag till ödebygdsvägar jämväl inom andra trakter

av vårt land, skall lagen följaktligen utan vidare gälla beträffande ödebygdsväg

jämväl i sådana trakter.

Den i 1 § förekommande definitionen å begreppet ödebvgdsväg

ansluter sig nära till den i sakkunnigas förslag upptagna. Genom densamma

avgränsas ödebygdsväg från, å ena sidan, de i väglagens mening

allmänna vägarna — dit jämväl äro att hänföra såväl de ödebygdsvägar

av äldre typ, vilka finnas anlagda i Västerbottens läns lappmark, som

ock de s. k. enklare vägar, till vilkas anläggande i de nordligaste länen

särskilt statsanslag finnes anvisat — samt, å andra sidan, de enskilda

vägarna. Till sistnämnda grupp böra även sådana utfartsvägar, till

vilkas byggande statsbidrag utgår jämlikt beslut av sistlidna års lagtima

riksdag.

Den i paragrafens andra stycke intagna allmänna bestämmelsen

om ödebygdsvägens byggnadssätt har, liksom vägens definition, givetvis

måst upptagas i själva lagen med hänsyn därtill att väghållningsdistrikten

skola vara skyldiga att efter någon tid övertaga vägens underhåll

samt jämväl under vissa förhållanden äro pliktiga deltaga i kostnaderna

för vägens anläggande. Att, utöver en sådan allmän bestämmelse,

i lagen inrymma mera detaljerade föreskrifter rörande vägens

konstruktiva beskaffenhet lärer däremot icke vara nödigt eller ens lämpligt.

Ödebygdsvägarna äro avsedda att anläggas genom statens försorg

och på dess bekostnad, eventuellt med bidrag till någon mindre del från

vederbörande väghållniugsdistrikt. Såsom förutsättning för statens befattning

med företag av sådant slag gäller emellertid, att erforderlig mark

jämte byggnadsmaterialer kostnadsfritt få disponeras för vägbyggnaden.

Bestämmelser i båda dessa hänseenden hava av sakkunniga givits plats

i tillägg till väglagens 4 §. Emellertid hava, såsom redan i det föregående

angivits, några särskilda stadganden beträffande statens åtgärder

med avseende å vägarnas anläggande och första underhåll ansetts icke

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.

höra inrymmas i själva lagen utan hava i stället upptagits bland de

allmänna villkor och bestämmelser, som enligt kungörelsen den 11 oktober

1918 skola gälla för anslagets användande. Jämväl villkoret om kostnadsfritt

tillhandahållande av mark m. m. har, då bestämmelse härom

uppenbarligen icke bör genom lag fastslås, intagits i nyssnämnda kungörelse.

Vid nu angivna förhållanden har beträffande vägens byggande

och första underhåll i det föreliggande lagförslaget, icke upptagits mera

än den i 2 § lämnade hänvisningen till vad beträffande statsanslagets

användande finnes särskilt föreskrivet.

I 3 § hava inrymis bestämmelserna om väghållningsdistriktets

eventuella skyldighet att med penningar bidraga till anläggandet av

ödebygdsväg, vilken skyldighet givetvis måste fastslås genom lag. De

i ovannämnda kungörelse den 11 oktober 1918 härom givna föreskrifter

böra följaktligen ur kungörelsen utgå.

På prövning av vederbörande länsstyrelse skall enligt sakkunnigas

förslag i varje särskilt fall bero, dels huruvida sådant bidrag

skall utgöras, dels ock, med viss närmare angiven begränsning, det belopp,

varmed bidraget skall utgå. Enligt förslagets avfattning skulle

allenast vid prövningen av sistnämnda fråga hänsyn skulle tagas till den

ekonomiska bärkraften hos d:striktet. Då emellertid sådan hänsyn torde

böra göra sig gällande jämväl vid avgörandet av den grundläggande

frågan, huruvida distriktet överhuvud taget bör få sig ålagd någon bidragsskyldighet

eller icke, har i överensstämmelse härmed det nu föieliggande

förslaget avfattats.

Beslutet om distriktets bidragsskyldighet bör påtagligen ställas i visst

samband med avgörandet av själva vägbyggnadsfrågan. Härom hava

några bestämmelser emellertid icke ansetts böra inflyta i det nu framlagda

lagförslaget. I sakkunnigas lagförslag däremot hava stadganden

i hithörande ämne givits plats i tillägg till väglagens 4 §, som i

sin nuvarande lydelse avhandlar det formella förfärandet vid väganläg-gningsfrågors

behandling och prövning. Enligt detta tillägg skulle länsstyrelsen

vid meddelande av beslut rörande byggande av ödebygdsväg

tillika avgöra frågan om distriktets bidragsskyldighet. Sakkunniga hava

nämligen utgått från att det skulle ankomma på länsstyrelsen att, såsom

nu enligt 4 § väglagen är fallet beträffande allmän väg, jämväl beträffande

ödebygdsväg fatta beslut om att vägen skall byggas. 1 samband

med detta beslut skulle då enligt sakkunnigas förslag distriktets bidragsskyldighet

avgöras.

Emellertid lärer beträffande frågan om bvggande av ödebygdsväg

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 259 höft. (Nr 292.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts ■proposition Nr 292-

något beslut, i den mening väglagens 4 § fattar ordet, överhuvud taget

icke kunna komma ifråga. Ett dylikt beslut innebär nämligen ett

åliggande för vederbörande att anlägga den väg beslutet avser. Ett

motsvarande åläggande för statsverket att bygga ödebygdsväg lärer

uppenbarligen icke kunna komma i fråga. Anläggandet av sådan väg

är ju en statsverkets ensak och beror ytterst på huruvida statsanslag

för ändamålet finnes tillgängligt eller ej. Anläggningsfrågan bör sålunda

regleras endast genom de bestämmelser, som gälla för anslagets användande.

Såsom redan framhållits är anslaget till anläggande av ödebygdsväg

avsett att disponeras av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Vid

sådant förhållande, och då anläggningen skall eke helt och hållet genom

statens försorg, lärer det ankomma på nämnda styrelse att med tillämpning

av de beträffande anslagets användande gällande föreskrifter besluta

om igångsättande av sådant byggnadsföretag. Styrelsens beslut

i ämnet måste emellertid föregås av eu på lämpligt sätt. anordnad undersökning

inom orten beträffande vägens behövlighet jämte andra på

byggeadsfrågan inverkande omständigheter. Enligt min uppfattning

torde länsstyrelsens befattning med frågan om ödebygdsvägs anläggning

huvudsakligen böra hava avseende på denna förberedande utredning,

vilken lämpligen bör utmynna däri att länsstyrelsen, med ledning av den

vunna utredningen och efter vederbörandes hörande, meddelar yttrande,

huruvida vägbyggnadsföretaget bör komma till stånd eller icke. Jag

har nu tänkt mig, att länsstyrelsen i samband härmed skall meddela beslut,

huruvida och i vilken omfattning vederbörande väghållningsdistrikt skall

hava skyldighet att, på sätt i 3 § av det nu föreliggande lagförslaget

angives, med penningar bidraga till vägbyggnaden, därest densamma

kommer till stånd. Frågan härom bör nämligen, såsom inverkande på

det erforderliga statsanslagets storlek, vara avgjord redan innan företaget

igåugsättes. Med denna anordning skall således något formligt beslut,

att ödebygdsväg skall anläggas, icke meddelas av länsstyrelsen.

Innan väg- och vattenbygguadsstyrelsen beviljar anslag till något

byggnads företag av nu ifrågavarande slag, skall sålunda hos styrelsen

föreligga dels uttalande från vederbörande länsstyrelse, att denna efter

vederbörandes hörande ansett den ifrågasatta vägen böra komma till Siånd

såsom ödebygdsväg, dels ock det beslut, som länsstyrelsen, enligt vad

ovan sagts, i samband med avgivande av nämnda uttalande skall hava

fattat rörande distriktets bidragsskyldighet.

En anordning sådan, som den av mig nu förordade, förutsätter

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.

emellertid viss omarbetning av motsvarande stadganden i kungörelsen

den 11 oktwber 1918.

Bestämmelserna i de två första punkterna av 4 § överensstämma

till sitt innehåll nära med vad sakkunniga i motsvarande avseendeu föreslagit.

Att märka är likväl att, sås''>m förut angivits och i olikhet mot

vad som skett i sakkunnigas förslag, någon skyldighet för statsverket

att till en tid underhålla ödebygdsvägen icke stadgats i själva lagen.

I slutet av paragrafen har upptagits bestämmelse, att ödebygdsväg

skall från utgången av det år, under vilket laga kraft ägande beslut om

vägens övertagande till allmänt underhåll föreligger, anses såsom allmän

väg enligt gällande väglag. Från denna tidpunkt skola följaktligen,

med visst här nedan angivet undantag, väglagens bestämmelser utan

vidare äga tillämpning med avseende å ödebygdsvägen såsom om denna

vore allmän väg.

I olikhet häremot skulle enligt sakkunnigas förslag ödebygdsväg

redan från början anses såsom allmän väg, samt väglagen förty redan

från första stund vara tillämplig jämväl å ödebygdsvägen. Då emellertid

staten skall ombesörja och i regel till väsentligaste delen bekosta

byggandet av sådan väg, samt staten dessutom under någon tid skall

bestrida vägens underhåll, synes anledning saknas att, redan för tiden

innan underhållet övergått å distriktets väghållare, likställa ödebygdsväg

med allmän väg i väglagens bemärkelse. Så mycket mindre skäl

torde härtill förefinnas, som varken de i väglagen givna bestämmelserna

om det formella förfarandet vid vägbyggnadsfrngans avgörande ej heller

nämnda lags föreskrifter om allmän vägs konstruktiva beskaffenhet skola

komma i tillämpning i vad angår ödebygdsväg.

I 5 § utsäges att förslagets föregående paragrafer skola äga motsvarande

tillämpning, då ödebygdsväg »omlägges», med vilket uttryck

avses en förändring av vägens läge i plan. Av nu ifrågavarande bestämmelse,

som överensstämmer med vad sakkunniga härutinnan föreslagit,

följer, att vad i väglagens 14 § första stycket stadgas, för den

händelse väg varder omlagd, icke skall äga tillämpning, där omläggningen

avser ödebygdsväg.

Med omläggning av ödebygdsväg hava sakkunniga i sitt förslag jämställt

ett »iståndsättande» av sådan väg. Uttrycket »iståndsättande av ödebygdsväg»

lärer knappast kunna tolkas annorlunda än såsom avseende

utförandet av någon grundligare reparation å vägen. Härav skulle då

följa, att därest ödebygdsväg, vars underhåll redan har övertagits av

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 292.

väghållningsdistriktet, erfordrade en dylik reparation, statsverket skulle

ej mindre bekosta denna reparation utan även under någon tid därefter

underhålla den reparerade vägen. En dylik anordning synes mig icke

lämplig om ens av sakkunniga avsedd. Jag har för den skull ansett

några bestämmelser om »iståndsättande av ödebygdsväg» icke böra inflyta

i lagen.

6 §. Enligt stadgande i väglagens 41 § skall vid verkställande av väg
delning

träffas bestämmande bland annat om vilka vägar skola anses

såsom allmänna samt om dessa vägars egenskap av landsväg eller

bygdeväg. Med tillämpning allenast av detta stadgande skulle följaktligen

en inom distriktet befintlig ödebygdsväg icke kunna med bibehållande

av denna sin egenskap omfattas av vägdelningsförrättningen.

För möjliggörande av att så må kunna ske har uttrycklig bestämmelse

i ämnet upptagits i det nu framlagda förslagets 6 §.

Denna bestämmelse avser emellertid allenast sådan ödebygdsväg,

som redan utgör föremål för allmänt underhåll.

Jag tillåter mig i detta sammanhang erinra, att sakkunniga i sitt

försTag såsom tillägg till väglagens 43 § upptagit ett stadgande, enligt

vilket jämväl sådan ödebygdsväg, vars underhåll ännu ankomme på

statsverket, skulle kunna vid vägdelning påföras fastighet till underhåll

in natura från den tidpunkt, då vägens underhåll genom statsverket

upphörde. Något stadgande i sådan riktning har emellertid icke ansetts

böra inflyta i nu föreliggande förslag. Ett dylikt stadgande skulle

nämligen knappast bliva av större praktisk betydelse, vartill kommer,

att sakkunnigas förslag i denna del skulle, med hänsyn särskilt till det

sätt på vilket den allmänna bidragsskyldighebm till vägunderhåll! är

genom väglagen ordnad, för sitt genomförande föranleda vissa andra

bestämmelser av rätt invecklad beskaffenhet.

7 §. Väglagens 8 § andra stycket, 14 § andra stycket samt 18 § inne
hålla

vissa bestämmelser avsedda att vinna tillämpning, bland annat,

då bygdeväg förändras till landsväg. Motsvarande stadganden böra

gälla jämväl vid eventuell förändring av ödebygdsväg till bygdeväg

eller landsväg. Ettryckligt stadgande i sådan riktning har intagits

i lagförslagets 7 §, vilken paragraf får sin betydelse, vare sig ödebygdsvägen

före förändringen varit eller icke varit till allmänt underhåll

övertagen.

s §•

Sakkunniga hava i sitt betänkande förordat, att till bestridande

av underhållet å ödebygdsväg, som övertagits till allmänt underhåll,

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.

skall utgå ett väsentligt högre statsbidrag än som nu enligt 60 § väglagen

lämnas såsom ordinarie bidrag till de allmänna vägarnas underhåll.

Härvid är till en början att märka, att vid beräknande av ordinarie

stats bidragets belopp hänsyn skall tagas till uppskattade underhållskostnaden

jämväl å dylik ödebygdsväg. Vägen är ju, sedan den övertagits

till allmänt underhåll, att anse såsom allmän väg. Sakkunniga

hava nu hemställt, att, utöver berörda ordinarie bidrag, som på grund

av 1018 års lagändring numera utgår med tre tiondelar av uppskattade

underhållskostnaden, skall, där till allmänt underhåll övertagen

ödebvgdsväg finnes inom distriktet, lämnas ett särskilt tillläggsbidrag

motsvarande i regel tre tiondelar av uppskattade kostnaden för ödebygdsvägens

underhåll. För särskilda fall skall dock till äggsbidraget kunna,

efter Kungl. Majits prövning, utgå med högre belopp, intill sex tiondelar

av nämnda kostnad.

Bestämmelser i nu angivet syfte hava upptagits i första stycket

av 8 § i det nu anmälda lagförslaget.

Jag tillåter mig därvid erinra, att särskilt anslag till bestridande

av berörda tilläggs bi drag ännu icke beviljats av riksdagen. I de bestämmelser,

som skola gälla för användningen av sådant anslag och vilka

avses med den i slutet av paragrafens nyssnämnda stycke lämnade hänvisningen,

torde böra inflyta, bland annat, de föreskrifter, som skola

komma till användning, därest väghållningsdistrikt önskar komma i åtnjutande

av högre tilläggsbidrag än det normala.

1 nära anslutning till sakkunnigas uppfattning, att tilläggsbidraget

bör tillgodokomma icke allenast dem, som å ödebygdsväg fullgöra underhåll

in natura, har i andra och tredje styckena i nu ifrågavarande

paragraf upptagits, bland annat, att den del av tilläggsbidraget, som

belöper på underhållet av indelad väg, skall tillhandahållas distriktets

samtliga naturaväghållare, en var i förhållande till uppskattade underhållskostnaden

å hans väglott, ävensom att vid vägskattens beräknande

avdrag från uppskattade kostnaden för underhållet av de indelade

vägarna inom distriktet skall göras jämväl för tilläggsbidraget i nu

nämnd del.

Genom dessa två bestämmelser kombinerade med varandra vinnes

nämligen att tilläggsbidraget komnrnr samtliga till vägväsendet inom

distriktet bidragspliktiga, bland dem även icke-natnra-väghållarna, i lika

mån till godo. Motsvarande bestämmelser beträffande det ordinarie

underhållsbidraget återfinnas i väglagens 60 § andra och tredje styckena.

Enligt förslagets 9 § skola väglagens bestämmelser om vinter
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

10 Sj.

22 Kungl. Maj.ts proposition Nr 292.

väghållning gälla beträffande ödebygdsväg, redan innan vägen övertagits

till allmänt underhåll. Paragrafen innehåller följaktligen ett

undantag från den allmänna regeln om tidpunkten för inträdandet

av väglagens tillämpning i fråga om ödebygdsväg. I det av sakkunniga

uppgjorda förslaget till ändringar i väglagen har något uttryckligt

stadgande om vinterväghållning'' n, motsvarande det nu ifrågavarande,

icke behövt upptagas, eftersom enligt detta förslag ödebygdsvägen

redan från sin första tillblivelse skulle vara att anse såsom allmän

väg.

Vidare bör i detta sammanhang påpekas, att sakkunniga i sitt

lagförslag ansett sig böra till väglagens 75 § foga ett nytt stycke av

innehåll, att vederbörande länsstyrelse skulle äga att beträffande ödebygdsväg

medgiva vissa lättnader i fråga om sättet för vinterväghållningens

utförande. Såsom av motiveringen framgår skulle sålunda

plogning av vägen icke alltid behöva verkställas, utan vägen i stället

göras framkomlig genom snötäckets tillpressning, exempelvis med en

därtill lämplig vägvält.

Då befogenhet i angivna riktning redan nu enligt väglagens bestämmelser

lärer anses tillkomma länsstyrelse, har det föreslagna stadgandet

såsom onödigt icke influtit i det nu framlagda förslaget.

Enligt sakkunnigas förslag skola till ödebygdsväg hörande bro

och färja likställas med sådan väg. Stadgande härom har upptagits i

10 § av nu anmälda förslag.

Sedan departementschefen därefter uppläst det inom departementet

utarbetade förslaget till lag om ödebygdsvögar, vilket förslag finnes såsom

bilaga fogat vid detta protokoll, hemställde departementschefen, att

Kungl. Maj:t måtte förordna, att lagrådets yttrande över förslaget måtte,

för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas medelst

utdrag av protokollet.

Häri instämde statsrådets övriga ledamöter och

behagade Hans Maj:t Konungen häri ill lämna bifall.

Ur protokollet:

Aug. Borgström.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 292.

23

Förslag

till

Lag

om ödebygdsvägar.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Med ödebygdsväg förstås i denna lag väg, som till avsevärd längd

sträcker sig över fjäll, skogar eller andra glest befolkade trakter samt

prövas vara av betydelse för det allmänna såsom ägnad att utbreda odling

och bebyggelse men icke är sådan väg, som avses i gällande lag angående

väghållningsbesvärets utgörande på landet.

Ödebygdsväg skall till byggnadssättet vara av så enkel beskaffenhet,

som kan vara förenlig med vägens ändamål.

2 §.

Om byggande av ödebygdsväg så ock om underhåll av sådan väg,

intill dess densamma, på sätt nedan sägs, övertagits till allmänt underhåll,

gille vad beträffande användningen av för ändamålet anvisat statsanslag

finnes särskilt föreskrivet.

3 §.

Till byggande av ödebygdsväg må väghållningsdistrikt, som av

företaget boröres och som med hänsyn till sin ekonomiska bärkraft

finnes böra i anläggningen taga del, kunna av vederbörande länsstyrelse

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition Nr 292.

förpliktas att ur vägkassan lämna bidrag med visst belopp i penningar.

Det bidrag må icke sättas högre än till en sjättedel av beräknade kostnaden

för företaget, där icke länsstyrelsen för särskilt fall prövar högre

bidrag böra utgå.

4 §•

År ödebygdsväg färdigställd, skall vägen, sedan densamma vunnit

nödig stadga och fasthet, övertagas till allmänt underhåll. Härom skall

länsstyrelsen efter verkställd utredning om vägens beskaffenhet meddela

beslut, att tillämpas från utgången av det år, då beslutet vunnit laga

kraft. Från samma tid skall vägen anses såsom allmän väg enligt gällande

lag angående väghållniugsbesvärets utgörande på landet.

5 §•

Vad här ovan i denna lag stadgats skall äga motsvarande tillämpning

beträffande omläggning av ödebygdsväg.

6 §•

Sker, efter det ödebygdsväg blivit till allmänt underhåll övertagen,

vägdelning inom distriktet, skall, där icke annat i laga ordning bestämmes,

ödebygdsvägen i sådan egenskap omfattas av förrättningen.

7 §•

Förändras ödebygdsväg till bygdeväg eller landsväg, skall beträffande

kostnaden liärför tillämpas vad i 8 § andra stycket i gällande lag

angående väghållniugsbesvärets utgörande på landet finnes för där avsedda

fall föreskrivet; och njute den, vilkens vägunderhåll genom förändringen

försvåras, härför ersättning ur vägkassan. Om den ersättning

gälle vad i 18 § nämnda lag stadgas.

8 §•

Sedan ödebygdsväg övertagits till allmänt underhåll, lämnas av

statsmedel, utöver sådant bidrag som avses i 60 § förstastycket, första punkten

i gällande lag angående väghållningsbesvärets utgörande på landet,

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.

särskilt t-illäggsbidrag med belopp motsvarande tre tiondelar av uppskattade

kostnauen för vägens underhåll. I väghållningsdistrikt där särskilda

omständigheter äro för handen, må dock, enligt vad därom särskilt

föreskrives, tilläggsbudget- kunna utgå med högre belopp intill sex

tiondelar av nämnda kostnad.

Tilläggsbidraget utöetalas till vägstyrelsen och tillkommer, i den

mån detsamma belöper på underhållet av- indelad väg, samtliga naturaväghållare

i distriktet en var i förhållande till uppskattade underhållskostnaden

å hans väglotf. Vad sålunda å väghållurna belöper tillhandahålles

dem av vägstyrelsen på lämpligt sätt.

Vid beräkning av vägskatt, enligt vad i 60 § sista stycket i

nämnda lag stadgas, skall avdrag ske jämväl för tilläggsbidraget, i den

mån det belöper på indelad väg.

9 §•

Vad gällande lag angående väghållningsbesvärets utförande på

landet stadgar beträffande vinterväghållning skall äga tillämpning jämväl

å ödebvgdsväg, ändå att vägen ännu icke blivit till allmänt underhåll

övertagen.

10 §.

Lika med ödebygdsväg anses i denna lag till sådan väg hörande

bro och färja.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå

meddelad uppgift, utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 259 käft. (Nr 292.)

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj ds lagråd torsdagen

den 6 mars 1919.

Närvarande:

Justitieråden G ullstrand,

von Seth,

Wedberg,

Regeringsrå det Planting- Gyllenbåga .

Enligt lagrådet till hand akomm et utdrag av protokollet över jordbruksärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 7

februari 1919, hade Kungl. Maj: t förordnat, att lagrådets yttrande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat

förslag till lag om ödehggdsvrigar.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet

föredragits av revisionssekreteraren friherre Magnus af Ugglas.

Förslaget föranledde följande yttranden av lagrådet.

Förslaget i dess helhet.

Utmärkande för den ifrågasatta nya vägtypen ödebygdsväg är

bland annat, att vägen icke är sådan att den prövas vara för allmänna

samfärdseln nyttig och nödig. På sätt vägkommissionen i sitt utlåtande

över de sakkunnigas förslag närmare utvecklat, överensstämmer det

emellertid icke med hittills vedertagna grundsatser på förevarande rättsområde

att betunga väghållningsdistrikt med besvär och kostnader för

byggande och underhåll av väg, vilken saknar nämnda betydelse för

samfärdseln. Övertygande skäl för att härutinnan frångå gällande rätts

ståndpunkt hava, såvitt lagrådet kunnat finna, ej heller blivit anförda.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.

Lagrådet kan fördenskull ej tillstyrka, att förslaget lägges till grund

för proposition i ämnet. Skulle likväl så anses böra ske, torde beträffande

förslagets allmänna byggnad följande vara att iakttaga.

Det i första hand avgörande för de väghållningsskyldigas förpliktelser

enligt förslaget är, att vägen i fråga prövats vara att hänföra

till ödebygdsväg. Huru denna prövning skall verkställas, lärer med

hänsyn till densammas grundläggande betydelse böra stadgas i själva

lagen och icke få, såsom i förslagets 2 § skett, överlämnas till bestämmande

i den ordning, som gäller för anvisande av statsanslag. Prövningen

bör naturligen, såsom ock i föredragande departementschefens

yttrande förutsättes, ankomma å Konungens befallmngshavande; och

innan beslutet meddelas, böra de väghållningsskyldiga i distrikt, där

vägen skall framgå, hava hörts i ärendet och landsfiskalen däri avgivit

yttrande. Det åläggande för väghållningsdistrikt att bidraga till anläggningskostnaden,

som Konungens befallningshavande skall jämlikt

3 § kunna meddela, bör givas i samband med konstaterandet av vägens

karaktär utav ödebygdsväg. Men åläggandet blir allenast villkorligt,

då ju Konungens befallningshavande ej kan hava att bestämma, huruvida

den tillämnade vägen skall komma till stånd eller ej. Att låta

sättet för sistnämnda frågas avgörande regleras genom de föreskrifter,

som röra användningen av statsanslag till ödebygds vägar, lärer ej

möta betänklighet.

Enligt de sakkunnigas anvisning borde de om ödebygdsvägar erforderliga

särskilda lagbestämmelser inarbetas i väglagen. Att detta

icke vunnit efterföljd vid det remitterade förslagets avfattning synes

välgrundat. Det torde emellertid knappast låta sig göra att lämna väglagen

helt oförändrad. I förslagets 4 § heter det, att ödebygdsväg

skall från viss närmare angiven tidpunkt anses såsom allmän väg enligt

gällande lag angående väghållningsbesvärets utgörande på laudet.

Meningen härmed är, såsom förarbetena till förslaget tydligen visa,

icke att göra väglagens bestämmelser, utan rubbning av vad de för

närvarande innehålla, tillämpliga å ytterligare ett rättsområde. Man

åsyftar i själva verket att giva bestämmelserna i betydlig män annan

innebörd än de nu äga. Belysande härför äro bland annat de uttalanden,

som gjorts angående förslagets 8 §. Enligt denna skall efter viss

tidpunkt till underhållet av ödebygdsväg lämnas särskilt bidrag av

statsmedel utöver sådant bidrag, som avses i 60 § första stycket första

punkten väglagen. Detta lagrum bestämmer statsbidragets storlek till

viss kvotdel av uppskattade kostnaden för underhållet av allmän väg,

bro och färja. Men förslagets mening är, att nämnda enligt väglagen

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.

utgående bidrag skall beräknas efter sammanlagda uppskattade underhållskostnadfrna

för dels allmän väg och dels ödebygdsväg. För att

lagstiftningen icke må sakna nödig klarhet, synes vid nu angivna förhållanden

böra i väglagen, kanske lämpligast i dess 1 § eller ock i

sista kapitlet, införas en bestämmelse av innehåll, att i de avseenden,

varom förmäles i 5 och följande av väglagen, inbegripes under all-,

män väg hven ödebygdsväg, i den mån ej annat föranledes av vad om

sådan väg är särskilt stadgat.

Ännu en lag lärer i samband med förslagets genomförande böra

ändras. Uppdelningen av administrativa besvärsmål mellan Kungl.

Maj:t i statsrådet och regeringsrätten är gjord efter principer, vilka

torde påkalla, att klagan över Konungens befallningshavandes beslut i

fråuor rörande ödeb}’gdsväg prövas av regeringsrätten. Även om väglagen

förses med sådant tillägg, som lagrådet förordat, komma emellertid

från Konungens befallningshavande fullföljda mål rörande anläggning

av ödebygdsväg ej att inbegripas under den grupp av vägmål,

vdken enligt lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt tillhör dennas upptagande

och avgörande.

i §•

Om väglagen ändras på sätt lagrådet hemställt, torde det angivande

av begreppet allmän väg, som i förevarande paragraf sker genom

hänvisning till väglagen, böra utbytas mot annat.

3 §•

Paragrafens avfattning angiver knappast med erforderlig tydlighet

vad dock tvivelsutan är meningen eller att, där flera väghållningsdistrikt

beröras av företaget, med andra ord där öd'' bygdsvägen skall framgå

genom (lera distrikt, storleken av det bidrag, ett vart av dessa må förpliktas

lämna, ej må i allmänhet sättas högre än en sjättedel av beräknade

kostnaden icke för företaget i dess helhet utan för den del därav, som

skall utföras inom distriktet.

4 §•

Till förtydligande av vad de väghållningsskyldiga åligger synes

lämpligen böra i lagen utsägas, att anläggningen av ödebygds'' äg sker

genom statens försorg och att de, före vägens övertagande till allmänt

underhåll, ej hava annan förpliktelse med avseende å väghållningen än

som följer av bestämmelserna i 3 och 9 §§.

Meddelas ett dylikt stadgande om anläggningen av ödebygdsväg,

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 2U2. 29

torde andra stycket av 1 § lämpligen, böra erhålla plats i sammanhang

därmed.

Sista punkten av nu förevarande paragraf torde böra avfattas så,

att väglagen angives skola från den ifrågavarande tidpunkten i tillämpliga

delar gälla med avseende å ödebygdsvägen soin vore den allmän

väg, därvid tillika en erinran lärer böra ske om de modifikationer i

deuna regel, som innefattas i följande paragrafer av förslaget.

5 §.

Intagas i lagen bestämmelser om den prövning beträffande anläggningen

av ödebygdsväg, som skall ankomma å Konungens befallningshavande,

torde ett även eljest önskligt förtydligande av stadgandet

i denna paragraf bliva nödvändigt.

Därest omläggning sker av ödebygdsväg, som övertagits till allmänt

underhåll och jämväl ingått i vägdelning, synes tvekan kunna

uppstå, huruvida underhållet av de nyanlagda vägdelarna skall, sedan

dessa vunnit nödig stadga och fasthet och förty övertagas till allmänt

underhåll samt intill dess ny vägdelning sker, besörjas ur vägkassan

eller av de väghållare, vilka bestredo underhållet av de vid omläggningen

indragna vägdelarna. Förslagets mening torde vara att ifrågavarande

underhåll bör bestridas ur vägkassan. Meddelas i väglagen en bestämmelse

sådan som lagrådet ifrågasatt, lärer emellertid därav bJiva en följd,

att underhållet kommer att ånyo vila å väghållarna, så framt icke i nu

förevarande lag annat uttryckligen stadgas.

8 §•

Då andra stycket av denna paragraf betecknar dem, vilka tilläggsbidraget

tillkommer, såsom samtliga naturaväghållare i distriktet, är för

visso ej avsett att utsäga annan regel än som innefattas i väglagens

60 § andra stycket. Mellan ordalagen i de båda lagrummen finnes

likväl viss skiljaktighet, som kan tänkas mediöra olika tolkningar. Nu

förevarande del av förslaget lärer fördenskull böra genom någon omredigering

bringas till närmare överensstämmelse med avlättningen av

den gällande lagens motsvarande regel.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Mapts proposition Nr 292.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 14

mars 1919.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern EdéN,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,

Statsråden: Petersson,

Schotte,

Petrén,

Nilson,

friherre Palmstierna.

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Petersson anmälde

efter gemensam beredning med chefen för civildepartementet lagrådets

den 6 i denna månad avgivna utlåtande över det den 7 februari 1919

till lagrådet remitterade förslaget till lag om ödebygdsvägar.

Departementschefen redogjorde för utlåtandets innehåll och anförde

därefter:

I sitt utlåtande har lagrådet till en början erinrat, att den ifrågasatta

nya vägtypen ödebygdsväg kännetecknades bland annat därav att

vägen icke vore sådan, att den prövades vara för allmänna samfärdseln

nyttig och nödig. Emellertid överensstämde det icke med hittills vedertagna

grundsatser på förevarande rättsområde att betunga väghallningsdistrikt

med besvär och kostnader för byggande och underhåll av väg,

vilken saknade nämnda betydelse för samfärdseln. Vid sådant förhållande

och då övertygande skäl för att härutinnan frångå gällande rätts

ståndpunkt icke heller, såviit lagrådet kunnat finna, blivit anförda, kunde

lagrådet ej tillstyrka, att det remitterade förslaget lades till grund för

proposition i ämnet. För den händelse likväl så ansåges böra ske, har

lagrådet framställt vissa erinringar såväl beträffande förslagets allmänna

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition Nr 292.

byggnad som ock i fråga om förslagets särskilda bestämmelser. Bland

annat har lagrådet sålunda framhållit, att, på det lagstiftningen icke

måtte sakna nödig klarhet, i 1891 års väglag borde införas en bestämmelse

av innehåll, att i de avseenden varom förmäldes i 5 och följande

paragrafer av nämnda lag inbegrepes under allmän väg även ödebygdsväg,

i den mån ej annat föranleddes av vad om sådan väg vore särskilt

stadgat. Vidare uttalade lagrådet, att i samband med förslagets genomförande

lagen om Kungl. ]Vlaj:ts regeringsrätt borde ändras därhän, att

klagan över länsstyrelses beslut i frågor rörande ödebygdsväg skulle

tillhöra regeringsrättens prövning.

Vad nu törst angår den av lagrådet uttalade principiella betänklighet

mot förslagets upphöjande till lag tillåter jag mig erinra, att,

såsom jag till statsrådsprotokollet den 7 februari 1919 vid anmälan av

nu ifrågavarande lagförslag redan framhållit, lagtima riksdagen år 1918

på extra stat för år 1919 beviljat anslag att efter vissa angivna grunder

användas för anläggning av ödebygdsvägar i de fyra nordligaste länen

samt att motsvarande anslag blivit vid innevarande års riksdag äskat

för år 1920. De grunder, enligt vilka det beviljade anslaget skall utgå,

innefatta bland annat vis<a förpliktelser för vederbörande väghållningsdistrikt

med avseende å ödebygdsvägs byggande och framtida underhall.

Härav lärer följa att riksdagen lör sin del godkänt grundsatsen om

väghallningsdistriktens deltagande i kostnaderna för byggande och underhåll

av nu ifrågavarande slag av vägar, ehuru dessa vägar icke prövats

nyttiga och nödiga för den allmänna samfärdseln. Vid sådaut förhållande

och då i allt fall den nu ifrågasatta lagstiftningen utgör en nödvändig

förutsättning’ för det redan beviljade anslagets användande synes

vad lagrådet i nu förevarande avseende anmärkt icke böra utgöra hinder

för framläggande av lagförslag i ämnet.

Beträffande därefter de av lagrådet emot lagförslagets avfattning

gjorda erinringar har jag i anslutning till desamma låtit inom jordbruksdepartementet

i erforderliga delar omarbeta förslaget, vilket därvid i övrigt

undergått vissa smärre ändringar utan saklig innebörd. Sålunda har

bland annat, den i 10 § av det ursprungliga lörslaget upptagna bestämmelsen

rörande till ödebygdsväg hörande bro och färja uteslutits ur

förslaget såsom överflödig.

Dessutom har med anledning av vad lagrådet i ärendet anfört dels

inom justiiiedepartementet uppgjorts förslag till lag om viss ändring i

lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt, vilket förslag denna dag av chefen

för nämnda departement underställts Kungl. Maj:t, dels ock inom jordbruksdepartementet

utarbetats förslag till lag om ändring i 1 § all
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition Nr 292.

manna väglagen. Till det sistnämnda av dessa lagförslag torde jagsenare

denna dag få tillfälle återkomma i samband med frågan om

ändring av väglagen jämväl i annan del.

Slutligen tillåter jag mig framhålla, att kungörelsen den 11 oktober

1918 angående statsbidrag till anläggande av ödebygdsvägar inom Norrbottens,

Västerbottens, Jämtlands o<-h Västernorrlands län torde böra,

därest den ifrågasatta lagen om ödebygdsvägar antages, underkastas

ändring i åtskilliga avseenden.

Departementsr-hefen uppläste därefter det omarbetade förslaget till

lag om ödebyg-dsvägar och hemställde, att lagförslaget måtte, jämlikt

§ 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets Övriga ledamöter

biträdda bemstäiUn täcktes Hans Maj:t Konungen

föroidna, att till riksdagen skulle avlå''as proposition

av den lydelse, bilaga... vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Joh:s Thygesen.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1919.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1919:252 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ödehygdsvägar. s. 1 i texten
  2. 1LU 1919:29 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § S:o) i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeri s. 3 i texten