Angående bemyndigande för järnvägsstyrelsen att utgiva ersättning i anledning av jämo äg solyckan vid Getå
1919-01-24 · 9 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 8 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1919:30, Angående bemyndigande för järnvägsstyrelsen att utgiva ersättning i anledning av jämo äg solyckan vid Getå
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
''Kung!. Maj.ts Proposition Nr 30.
i
Nr 30.
Kungl. Majds proposition till riksdagen angående bemyndigande
för järnvägsstyrelsen att utgiva ersättning i anledning
av jämo äg solyckan vid Getå; given Stockholms slott den
24 januari 1919.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
medgiva,
att järnvägsstyrelsen må, i anledning av den vid Getå den 1 oktober
1918 inträffade järnvägsolyckan, i den omfattning styrelsen prövar skäligt
och enligt de i statsrådsprotokollet angivna grunder, av trafikmedel
utgiva ersättning dels till efterlevande efter personer, som vid
olyckan ljutit döden, samt till därvid skadade personer och dels för vid
olyckan uppkommen skada å eller förlust av resgods.
De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.
GUSTAF.
Axel Schotte.
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt 25 höft. (Nr SO.) 4487 18 1
2
Kungl. Maj:ts Proposition Nr SO.
Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott den 24
januari 1919.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Eden,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden Petersson,
SCHOTTE,
Petrén,
Nilson,
Löfgren,
friherre Palmstierna,
Rydén,
Undén,
Thorsson.
Chefen för civildepartementet, statsrådet Schotte anförde följande:
Järnvägs• Den 1 oktober 1918 omkring klockan 7 eftermiddagen urspårade
°lyeoetåVid nr 422 vid kilometer 103 + 724 mellan Åby station och Getå håll
plats,
varvid lokomotivet jämte 7 vagnar störtade utför den här belägna
järnvägsbanken. Kort efter urspåringen fattade de nedstörtade
vagnarna med undantag av restaurangvagnen eld och förbrunno fullständigt.
Till följd av olyckan dödades eller avledo efter erhållna skador
sammanlagt 41 människor, varjämte samma antal, för såvitt nu konstaterats,
mer eller mindre svårt skadades. Orsak till urspåringen var ett
sannolikt omedelbart förut inträffat jordskred, vid vilket banvallen nedsjunkit.
På särskilda av järnvägsstyrelsen gjorda framställningar har Kungl.
Maj:t bemyndigat styrelsen dels den 11 oktober 1918 att vidtaga erforder
-
3
Kringl. Maj ds Proposition Nr 30.
liga åtgärder för lindrande av det nödtillstånd, vari vid järnvägsolyckan
skadade personer blivit försatta ävensom att gälda kostnaderna för begravning
av vissa vid olyckan omkomna personer, dels ock den 20
december 1918 att föranstalta om hjälp åt vid olyckan icke skadade
personer, som i anledning av nämnda händelse råkat i nödläge.
I en till Kungl. Maj:t ingiven, den 7 november 1918 dagtecknad
skrivelse har nu järnvägsstyrelsen hemställt om bemyndigande att i anledning
av ifrågavarande olycka av trafikmedel i viss omfattning utgiva
ersättning dels till efterlevande efter personer, som vid olyckan ljutit
döden, samt till därvid skadade personer, dels ock för vid olyckan
uppkommen skada å eller förlust av resgods.
Innan jag närmare ingår på nämnda framställning, torde en kort
redogörelse böra lämnas för de åtgärder, som i samband med banans
byggande vidtagits för att säkerställa banan på den punkt, där skredet
ägt rum. En sådan redogörelse torde vara påkallad dels för bedömande
av befogenheten av styrelsens framställning, dels ock med hänsyn till
det allmännas intresse av att statens järnvägsbyggnader utföras med en
omsorg, som erbjuder största möjliga säkerhet mot olyckor av nu ifrågavarande
slag.
Sedan den första utstakningen av den definitiva linjen för bandelen
Järna—Norrköping verkställts, hemställde järnvägsstyrelsen den 25 augusti
1908 hos Sveriges geologiska undersökning om sakkunnigt biträde för
geologisk undersökning av sagda handel. På grund härav förordnades
statsgeologen doktor Fr. Svenonius av chefen för geologiska undersökningen
att tillhandagå styrelsen med dylik utredning. 1 den berättelse,
som Svenonius på hösten 1908 avgav över sina i anledning härav utförda
undersökningar, anfördes beträffande sträckan efter Bråvikens strand
mellan Getå och Norrvikens botten (kilometer 1021 /2 till 107), att det
funnes några punkter, angående vilka det icke med bestämdhet kunde
sägas, huruvida icke lös lera inginge såsom ett av grus dolt glidlager
i den grund, på vilken banvallen var avsedd att läggas. Dittills utförda
borrningar kunde här icke anses tillfyllestgörande och kompletteringar,
särskilt i närheten av yttergränsen för den blivande banvallen, borde
utföras under sakkunnig kontroll, helst under en mindre torr årstid.
Under antagande att kontaktlinjen mellan den ovannämnda av grus
dolda leran och underliggande moränbädd lutade i medeltal omkring
30 grader, skulle risk för utglidning förefinnas vid nuvarande kilometer
103 + 714. Vore lutningen av nämnda kontaktlinje ett tiotal grader
Undersökningar
i sammanhang
med
banbyggnaden.
Statsgeologen
Svenonius.
4
Byggnada
befälefc.
Geotekniska
kommissionen,
Geotekniska
kommissionens
utredning
om
olyckan.
Kungl. Maj: t Proposition Nr 30.
mindre, skulle dessutom bland annat nuvarande kilometer 103 + 769 vara
riskabel. Därest fortsatta borrningar utvisade, att glidlagren sträckte sig
såsom nu antytts, måste givetvis, framhöll Svenonius, energiska åtgärder
vidtagas till banvallens stödjande.
Genom byggnadsbefälets försorg utfördes före banans anläggande även
å den plats, där sedermera markförskjutning inträffat, omfattande undersökningar.
Förutom sektioneringar och nedborrningar å var tionde meter
verkställdes härvid även provgrävningar. Av undersökningarna ansåg
man sig kunna draga den slutsatsen, att marken innanför den landsväg,
invid vilken banlinjen är framdragen, kunde anses fullt bärkraftig, men
att den utanför landsvägen belägna marken däremot vore svag. Enligt
det först framställda läget å linjen var densamma avsedd att förläggas
omedelbart innanför landsvägen. Om järnvägsbanken utfyllts enligt
detta läge, hade emellertid bankslänten kommit att falla ut på landsvägen
och denna sålunda behövt flyttas ut på den svaga grunden.
Efter ytterligare undersökningar befanns det möjligt att inflytta
linjen och förlägga den på så mycket större avstånd från landsvägen,
att bankslänten kunde utfyllas utan att falla ut på landsvägen. Ett
härom av arbetschefen framlagt förslag fastställdes den 14 mars 1913 av
järnvägsstyrelsen till efterrättelse vid arbetets utförande. Under byggnadstiden
förmärktes icke några sättningar, sprickor eller rörelser, som
kunde giva anledning misstänka, att banken icke vilade på säker undergrund;
för ytvattnets avledande anordnades erforderliga diken.
Den av järnvägsstyrelsen den 29 december 1913 tillsatta geotekniska
kommissionen företog sedermera i maj 1915, då emellertid banken
redan var i det närmaste färdigställd, undersökning vid en sektion å
platsen, kilometer 103 + 734. Kommissionen kom därvid i stort sett till
samma uppfattning som byggnadsbefälet. I sin den 30 april 1918
avgivna berättelse angav kommissionen resultatet av undersökningen
sålunda: »Banan framgår här å bank i snedterräng. Omedelbart intill
vänstra bankslänten framgår landsvägen, vilken med sin vänstra slänt
når fram till stranden av Bråviken. Platsen har undersökts medelst
sondborrning och provtagning. Grunden består av lera på lutande underlag
av grus. Närmast stranden täckes leran av tunnare sandlager.
Då leran närmast banken är av relativt god beskaffenhet, anser sig
kommissionen icke böra föreslå några förstärkningsåtgärder på denna plats.»
Efter raset har kommissionen erhållit järnvägsstyrelsens uppdrag
att utreda förloppet av markförskjutningen och anledningarna härtill.
Resultatet av sina i anledning härav verkställda undersökningar har
5
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 30.
kommissionen framlagt i en den 29 oktober 1918 dagtecknad, av järnvägsstyrelsen
jämte eget utlåtande av den 16 november 1918 till chefen
för civildepartementet överlämnad utredning. Ifrågavarande utredning
var vid sagda tid icke till sina detaljer slutförd, men hade dock fortskridit
så långt, att kommissionen i densamma kunnat uttala som sin
övertygelse, att den fortsatta undersökningen icke skulle giva anledning
att ändra den uppfattning om skredets orsaker och förlopp, som kommissionen
redan då kunnat uttala.
Kommissionens nu avgivna berättelse innehåller rörande platsens
geologi m. m. i huvudsak följande:
Skredplatsens geologiska byggnad är väsentligen betingad av dess läge på
södra sluttningen av Kolmårdens bergplatå, som mot söder är skarpt begränsad
av en gammal spricklinje, utefter vilken en betydande förkastning ägt rum, så
att jordskorpan söder därom sjunkit i förhållande till Kolmårdsplatån. Under
istiden övertäcktes berggrunden närmast av det morängrus, som medsläpades av
glaciärisen.
Inom skredområdet når berget ingenstädes markytan eller är anträffat vid
borrning eller grävning. Först 15 ä 20 meter norr om nuvarande skredkanten
reser sig den branta bergväggen och endast närmast denna hava sektionsgräv
ningarna blottat fast berg. Borrningar, som inom skredområdet nedförts till flera
meters djup i morängruset, visa tillika med andra omständigheter, att bergytan
icke har något som helst direkt inflytande på stabilitetsförhållandena på platsen.
Inom det av skredet berörda området kunna med avseende på de moränen
överlagrande lösa jordlagrens beskaffenhet tvenne olikartade partier särskiljas:
ett yttre med mäktigare, lågt liggande och på grund härav vattenrika och lösa
jordarter (övervägande lera, mjäla och fin sand), och ett inre, inom vilket sagda
jordlager småningom uttunna för att upp emot berget fullständigt utkila och
inom vilket desamma, tack vare högt läge och brant lutning, i betydande grad
dränerats och uttorkat. Gränsen mellan dessa båda områden, som ju icke är
skarp, synes hava fallit i en sektion vid kilometer 103 + 709,3 minst 10 meter
utanför spårmitt och i en sektion vid kilometer 103 + 734 minst 9 meter utanför
spårmitt, d. v. s. i den förra sektionen strax utanför yttre bänkfoten och i den
senare sektionen under banksläntens yttre del.
Inom det inre området är lagerföljden, uppifrån räknat, svallgrus, nedåt
omfattande en zon av sand, »östersjölera», lera och morängrus. Av dessa lager
äro inom ifrågavarande del av skredet sand- och gruslagren vanligen torra. Leran
är mycket fast. »Östersjöleran» och bottendelen av svallgruslagret äro däremot
vattenförande, sannolikt på grund av lokal infiltration av nederbördsvatten.
Vid skredet hava landsvägsbanken, delar av svallgruset och av bankfyllningen
sjunkit ned i ytterdelens lösa lera och åtminstone i de inre delarna av detta
område så gott som helt undanpressat denna. Inom innerdelen hava bankfyllningen,
svallgruset och östersjöleran samt delvis även den fasta varviga leran
följt med i utglidningen och hava sedermera vanligen återfunnits i inbördes
någorlunda orubbat läge nedanför skredbranten.
Platsens
geologi.
Skredets
förlopp.
6
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 30.
Orsakerna till
ekredet.
Järnvägsstyrelsen
den
16 november
1918.
Järnvägsstyrelsen
den
7 november
1918.
Angående orsakerna till skredet har kommissionen uttalat följande:
»De vid den rasade bankens fot belägna jordlagren, som vid tidigare undersökningar
synts äga tillräcklig bärighet, hava ej förmått motstå verkningarna av
den på grund av höstens starka regnflöde m. m. uppkomna exceptionella vatteninfiltrationen,
som ägt rum dels i banken, dels i de leriga sand- och mjällagren
ovanpå leran i bankens underlag. Härigenom har nämligen dels vikten av bankfyllningen
och av underlagrande, sedermera utskridna jordlager blivit ovanligt
hög, dels sammanhållningen i de sistnämnda minskats, och sålunda trycket på
de mindre bäriga lagren vid bankens fot ökats. I vilken grad den dynamiska
inverkan av förut passerade tåg bidragit att utlösa jämnviktsrubbningen lär icke
låta sig avgöra. Att trycket av det förolyckade tåget med dess tunga och hårt
arbetande lokomotiv icke framkallat raset, är uppenbart därav att detta börjat,
innan tåget ens nått skredplatsen.»
Järnvägsstyrelsen har i sitt utlåtande den 16 november 1918 anslutit
sig till geotekniska kommissionens åsikt samt därvid ytterligare
framhållit följande:
»Styrelsen anser för sin del det vara till fullo ådagalagt, att all omsorg
ägnats såväl de förberedande terrängundersökningarna som prövningen, huru med
ledning därav bankkonstruktionen borde utföras och få användas. En ödesdiger
felbedömning måste dock anses hava ägt rum beträffande markens och den därpå
vilande bankkonstruktionens framtida bärighet vid ifrågakommande påfrestningsfall,
men hava markförhållandena och förutsättningarna för bedömandet i övrigt
varit sådana, att man ej rimligen och rättvisligen kan lägga de ansvariga byggnadstjänstemännen
till last, att de av undersökningsmaterialet dragit de slutsatser,
de gjort och valt det byggnadssätt, som kommit till användning. En annan bankkonstruktion
hade givetvis kunnat väljas, som erbjudit trygghet även mot vad
som inträffat, men en sådan syntes vid tiden för byggnadsarbetenas utförande ej
erforderlig och motiverad. Någon personlig underlåtenhet, försumlighet eller
brist på förutseende kan icke få anses på något håll föreligga, liksom icke några
brister i de allmänna föranstaltningarna för ernående av säkrast möjliga byggnadsmetoder.
»
Järnvägsstyrelsen har vidare lämnat en ingående utredning beträffande
den å tåget befintliga gasbelysningens inflytande på olyckans
omfång ävensom ifråga om kostnader för införande av elektrisk tågbelysning
samt beträffande betydelsen av tågs utrustniug med hjälpredskap
m. m., i vilka avseenden någon detaljerad redogörelse emellertid
ej här torde vara erforderlig.
I sin nu föreliggande framställning den 7 november 1918 har styrelsen
till en början sammanfattat sin egen och geotekniska kommissionens
åsikt om orsaken till raset samt därvid ytterligare framhållit, att,
sedan det sålunda enligt styrelsens åsikt ådagalagts, att vållande till
olyckan icke kunde läggas statens järnvägar eller dess personal till last,
Kung!. Maj:ts Proposition Nr BO. 7
förelåge icke någon laglig skyldighet för statens järnvägar att utgiva
skadestånd i anledning av olyckshändelsen. Med hänsyn till det egenartade
i själva händelsens förlopp och då ömmande omständigheter måste
anses vara för handen beträffande ett flertal av de personer, som i ett
eller annat avseende blivit lidande till följd av olyckshändelsen, ansåge
emellertid styrelsen, att starka billighetsskäl talade för att staten måtte
träda hjälpande emellan samt att det i sådant syfte måtte medgivas,
att ersättning av statsmedel finge, efter prövning i varje särskilt fall,
utgivas i anledning av olyckshändelsen ej mindre till personer, som,
därest vållande till densamma legat statens järnvägars förvaltning eller
personal till last, skulle vara berättigade till skadestånd enligt lagen
den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs
drift, utan även för skada å eller förlust av resgods, som medföljt det
förolyckade tåget, vad anginge gods av detta slag dock med iakttagande
av de inskränkningar, som i fråga om järnvägs skyldighet att
utgiva ersättning i dylikt avseende funnes stadgade i trafikstadgan den
24 januari 1914.
I betraktande därav att laglig grund för eventuella skadeståndsanspråk
i ovanberörda avseenden saknades samt att det i ett icke ringa
antal fall med all sannolikhet konmie att bliva synnerligen svårt att
avgöra, huruvida och i vad mån krav på ersättning i anledning av
olyckan kunde anses vara befogade eller ej, ansåge styrelsen lämpligt,
att styrelsen, som det torde böra tillkomma att pröva kraven, måtte
lämnas en viss frihet att därvid besluta, huruvida och i vad mån ersättning
borde utgå.
Med stöd av det anförda har styrelsen hemställt om bemyndigande
att i anledning av ifrågavarande otycka av trafikmedel utgiva skälig ersättning
i de fall och i den mån, styrelsen med hänsyn till ömmande
omständigheter eller andra skäl funne sådant böra äga rum, dels till
efterlevande efter personer, som vid olyckan ljutit döden, samt till därvid
skadade personer enligt de i 1886 års lag stadgade grunder och dels,
med tillämpning i huvudsak av föx-eskrifterna i gällande trafikstadga, för
vid olyckan uppkommen skada å eller förlust av resgods.
Till följd av remiss har statskontoret den 15 november 1918 av- statskontoret
givit utlåtande i ärendet och därvid förklarat sig icke hava något att xdel"b*° "9°18
erinra mot bifall till styrelsens framställning.
Av det anförda torde framgå, att markförhållandena på olycksplatsen
varit föremål för särskild uppmärksamhet. Den av statsgeologen doktor
Departe
ments
chefen.
8
Kungl. Maj ds Proposition Nr 36.
Svenonius påpekade möjligheten, att dolda glidlager kunde å ifrågavarande
punkt förefinnas, föranledde icke allenast till omfattande undersökningar
genom byggnadsbefälet före banbyggnaden utan även till
ytterligare undersökningar av geotekniska kommissionen, efter det banken
blivit färdigställd. Att icke desto mindre platsens geologiska byggnad
och markens bärighet blivit vid banbyggnaden felaktigt bedömd,
är genom den inträffade katastrofen och geotekniska kommissionens nu
föreliggande utredning ådagalagt. Möjligheten till en sådan felaktig
uppfattning beträffande de geologiska förhållandena torde även, oaktat
de mest ingående undersökningar, aldrig kunna fullständigt avlägsnas.
Då omständigheterna i förevarande fall enligt min uppfattning icke i
något avseende giva anledning att förutsätta någon personlig uraktlåtenhet,
vårdslöshet eller försummelse från vederbörandes sida, torde
emellertid vållande till olyckan icke kunna läggas statens järnvägar eller
dess personal till last.
Ehuru på grund härav juridisk skyldighet för staten att ersätta
skada, som uppkommit till följd av ifrågavarande järnvägsolycka, icke
föreligger, finner jag likväl med hänsyn till de särskilda omständigheter,
varunder olyckan inträffat, ersättning böra i viss omfattning utgå.
Härvid torde i huvudsak de grunder böra tillämpas, som järnvägsstyrelsen
nu föreslagit. Emellertid synes riksdagens samtycke till sådan
ersättnings utbetalning böra inhämtas.
I detta sammanhang torde slutligen böra anmärkas, hurusom genom
olyckan ådagalagts den synnerliga betydelsen av att vid förekommande
banbyggnadsarbeten geologisk sakkunskap står till järnvägsstyrelsens
förfogande, ett förhållande som föranlett förslag från järnvägsstyrelsen
om inrättande av en permanent geoteknisk avdelning på styrelsens banbyrå,
och torde detta förslag komma att föreläggas innevarande års riksdag.
Övriga i järnvägsstyrelsens förenämnda utlåtande berörda ämnen,
varibland särskilt märkes frågan om eventuella företräden ur säkerhetssynpunkt
av elektrisk vagnsbelysning, komma givetvis att ägnas
all uppmärksamhet från Kungl. Maj:ts sida.
På grund av vad nu anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen medgiva,
att järnvägsstyrelsen må, i anledning av den vid
Getå den 1 oktober 1918 inträffade järnvägsolyckan,
i den omfattning styrelsen prövar skäligt och enligt
de i statsrådsprotokollet angivna grunder, av trafikmedel
utgiva ersättning dels till efterlevande efter per
-
9
Kung1. Maj:ts Proposition Nr 30.
söner, som vid olyckan ljutit döden, samt till därvid
skadade personer och dels för vid olyckan uppkommen
skada å eller förlust av resgods.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna bifall
samt förordnade, att proposition i ämnet av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar, skulle avlåtas
till riksdagen.
Ur protokollet :
Fredric Hawermcin.
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 35 käft. (Nr 30.) 4 4 3 ‘ 18 -
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1919:82 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande för järnvägsstyrelsen att utgiva ersättning i anledning av järnväg solyck s. 1 i texten
- SU 1919:37 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande för järnvägsstyrelsen att utgiva ersättning i anledning av järnväg solyckan vid Getå jä a1 i texten