Med förslag till ändrad lydelse av § 49 regeringsformen och §§18 och 24 samt § 38 mom. 1 riksdagsordningen
1919-03-21 · 47 sidor, varav 37 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 37 av 47 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1919:354, Med förslag till ändrad lydelse av § 49 regeringsformen och §§18 och 24 samt § 38 mom. 1 riksdagsordningen
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ti proposition nr 364.
1
Nr 354.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till ändrad
lydelse av § 49 regeringsformen och §§18 och 24 samt
§ 38 mom. 1 riksdagsordningen; given Stockholms slott
den 21 mars 1919.
Under åberopande av bifogade i statsrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed till riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning
framlägga följande
Förslag
till
ändrad
lydelse av § 49 regeringsformen och §§ 18 och 24 samt § 38 mom. 1
riksdagsordningen.
Regeringsformen.
§ 49.
Riksdagen representerar — — — — — — — — — —
— — — — hädanefter riksdagen. Den fördelas i två kamrar, vilkas
ledamöter väljas på sätt stadgas i riksdagsordningen och särskilda av
Konungen och riksdagen gemensamt stiftade lagar om val till riksdagen
samt om rätt för vissa väljare att utan inställelse inför valförrättare avgiva
valsedel vid val till riksdagens andra kammare. Kamrarna äga i
alla — — — — — — — — — sammankalla.
Hos urtima — — — — sammanhang.
Riksdagsordningen.
§ 18.
Valen — — — — — — röst.
Närmare bestämmelser om valen meddelas i vallagen och i lagen
om rätt för vissa väljare att utan inställelse inför valförrättare avgiva
valsedel vid val till riksdagens andra kammare.
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 316'' käft. (AV 304.)
1
opaginerad Kontrollera mot PDF
2 proposition nr 354.
§ 24.
Rösträtt må ej utövas av annan valberättigad än den, som vid valtillfälle
personligen sig inställer; dock att dels sådan valberättigad, som
genom frånvaro från valdistriktet till följd av yrkes- eller tjänsteförpliktelse
är förhindrad att personligen inställa sig vid valtillfället, må, i den
utsträckning och under de villkor, som stadgas i lagen om rätt för vissa
väljare att utan inställelse inför valförrättare avgiva valsedel vid val till
riksdagens andra kammare, utan sådan inställelse avgiva valsedel, dels
ock make må, i den ordning, som stadgas i nyssnämnda lag, avgiva valsedel
genom andra maken, därest denna är röstberättigad.
§ 38.
1. Konstitutionsutskottet tillkommer att granska rikets grundlagar,
vallagen och lagen om rätt för vissa väljare att utan inställelse inför
valförrättare avgiva valsedel vid val till riksdagens andra kammare ävensom
stadgan om val till riksdagens utskott samt att hos riksdagen föreslå
de ändringar däruti, dem utskottet anser högst nödiga eller nyttiga
och möjliga att verkställa, så ock att meddela utlåtande över de från
kamrarna till utskottet hänvisade grundlagsfrågor och frågor rörande
någon av övriga nyssnämnda författningar.
GUSTAF.
Eliel Löfgren.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kitnyl. Aluj:l» pföpoiltiM nt ti,'')4.
8
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 21 mars 1919.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Eden.
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden: Petersson'',
Sciiotte,
Petrén,
Nieson,
Löfgren,
friherre PaemstierNa,
Rydén,,
Thorsson.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Löfgren, anmälde fråga
om rösträttsutövning vid val till riksdagens andra kammare utan inställelse
inför valförrättaren.
Härvid anförde departementschefen:
Vid fyrfaldiga tillfällen från och med år 1902 har i riksdagen
framförts tanken att medgiva undantag från den regel för valrättens utövandet,
som § 24 riksdagsordningen fastslår med orden: ^Rösträtt
må ej utövas av annan valberättigad än den, Söm vid valtillfälle personligen
sig* inställer.»
Sålunda väcktes motion i ämnet vid 1902 års riksdag av herrar
W. T. Lundgren och C. J. Ödman (A. K. nr 177), dock utan att leda til!
Historik.
opaginerad Kontrollera mot PDF
* /tungt. Majtts proposition nr 354.
något positivt resultat. Herr ödman återkom med motionen vid i903 och
1906 års riksdagar (A. K. nr 28 och 135 vid resp. riksdagar), med samma
utgång. I det yttrande av dåvarande chefen för justitiedepartementet, som
åtföljde Kungl. Maj:ts proposition nr 28 till 1907 års riksdag angående
ändrade bestämmelser om den politiska rösträtten betecknades (s. 25)
syftet med en reform av nyssnämnda innehåll såsom högst beaktansvärt
Slutligen väckte herr Ödman vid 1908 års riksdag ånyo motion i ämnet
(A. K. nr 80). Denna gång biföllo båda kamrarna konstitutionsutskottets
med anledning av motionen gjorda hemställan, att riksdagen ville i
frågan avlåta en skrivelse till Kungl. Maj:t. Riksdagens skrivelse (nr 137
den 22 maj 1908) utmynnade i en anhållan, att Kungl. Maj:t täcktes låta
utreda, huruvida och under vilka villkor undantag måtte kunna göras från
den i 24 § riksdagsordningen givna bestämmelsen, att rösträtt ej må
utövas av annan valberättigad, än den, som vid valtillfälle personligen
inställer sig, samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill denna “utredning
kunde giva anledning.
Till svar å en interpellation i ämnet vid 1911 års riksdag erinrade
chefen för justitiedepartementet om sitt yttrande i frågan vid 1907 års
rösträttsproposition samt anförde, att dittills icke förefunnits tillfälle att
med tillgängliga arbetskrafter genomföra den ifrågavarande, ganska omfattande
och synnerligen svårlösta lagstiftningsuppgiften. Vid behandling
inför Kungl. Maj:t av den för 1912 års riksdag framlagda propositionen
(nr 110) om politisk valrätt och valbarhet för kvinnor (s. 28) blev frågan
ånyo föremål för uppmärksamhet,varjämte vid samma riksdag ånyo en interpellation
med anledning av riksdagsskrivelsen av år 1908 till dåvarande
chefen för justitiedepartementet framställdes och besvarades med framhållande
av att förhallandena icke medgivit frågans framläggande för den
pågående riksdagen. Genom nådigt beslut av den 24 oktober 1913 meddelade
därpå Kung]. Maj:t åt professoren vid Lunds universitet Albert
Ernberg uppdrag att tills vidare biträda i justitiedepartementet vid
handläggning av den väckta frågan, huruvida och under vilka villkor
undantag måtte kunna göras från den i § 24 riksdagsordningen givna
bestämmelsen, att rösträtt ej må utövas av annan än den, som vid valtillfälle
personligen inställer sig.
Liksom i nyssnämnda proposition av år 1912 har frågan ytterligare
satts i samband med den kvinnliga politiska rösträtten såväl i de
lika lydande motionerna nr 87 inom första kammaren och nr 227 inom
andra kammaren vid 1914 års senare riksdag samt de likalydande motionerna
nr 130 i första kammaren och nr 408 i andra kammaren vid 1917
års riksdag, som ock i departementschefens yttrande vid den kungl.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. May.t» proposition nr Sii
-
.5
propositionen nr 104 till 1918 Ars lagtima riksdag. — Såväl vid 1913
års som vid 1914 års senare riksdag har frågan därjämte sammanknippats
med reformsträvanden beträffande den kommunala fullmaktsröstningen,
ävensom vid ett par tillfällen, 1908 och 1912, ställts i förbindelse
med frågan om införande av politisk röstplikt. Slutligen väcktes
vid 1916 års riksdag av herr Eurén i andra kammaren (nr 54) ny motion
om avlåtande av en skrivelse i ämnet till Kungl. Maj:t, till svar
varå konstitutionsutskottet emellertid erinrade om den förstnämnda skrivelsen
av den 22 maj 1908.
Den 14 februari 1918 överlämnades till mig professoren Ernbergs
i anledning av ovan omförmälda uppdrag författade utredning och förslag
om rösträttsutövning vid val till riksdagens andra kammare utan
inställelse inför valförrättare. Sedan denna fråga underkastats fortsatt
behandling inom justitiedepartementet, finner jag mig nu böra hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte till riksdagen avlåta förslag i ämnet.
Vad beträffar det ifrågavarande författningsinstitutets förekomst i utländsk
utländsk rätt, får jag hänvisa till den i Ernbergs nyssnämnda utredning
(s. 213—224) intagna redogörelsen. Av denna framgår, att
»i åtskilliga länders lagstiftningar uppenbarar sig en strävan att genom
undantag från regeln om personlig inställelse råda bot — i mer eller
mindre vidsträckt måtto — på det faktum, att den personliga inställelsen
är ett onus, som drabbar så ytterst olika». De stater, i vilkas vallagstiftning
bestämmelser av dylik art införts, äro Norge, Danmark, Island
och Schweiz samt nu senast England. I sistnämnda stat utgör
rätten till röstning genom insändande av valsedel ett moment i den förra
året genomförda stora valreformen; åt soldaterna vid fronten bereddes
därjämte särskilda möjligheter i ifrågavarande avseende. Liksom tidigare
i England hava också i Frankrike vid åtskilliga tillfällen förslag i samma
riktning varit å bane. I Australiens lagstiftning har »voting by post»
spelat en betydelsefull roll. I
I sin förutnämnda skrivelse av den 22 maj 1908 framhåller riks- Riksdagsdagen,
att det förslag, varom i skrivelsen ar fråga, maste anses vila pa en är 19os.
riktig tanke och vara förtjänt av synnerligt beaktande. Väl är det av vikt,
fortsätter skrivelsen, att den i § 24 riksdagsordningen fastslagna grundsats
om skyldighet att för röstsedels avlämnande iakttaga personlig inställelse
upprätthålles såsom allmän huvudregel. Men å andra sidan måste det
medgivas, att på grund av ifrågavarande bestämmelse sådana hinder
kunna uppstå för rösträttens utövande, att lagstiftaren bör finna ange
-
6
Kungi. Maj:t» proposition nr Såi.
läget att, såvitt möjligt är, undanröja desamma. Sålunda kunna på vissa
orter i vårt land hela grupper av röstberättigade medborgare, t. ex. sjömän
och storsjöfiskare, på grund av sitt yrke nästan fullständigt bliva
uteslutna från möjligheten att deltaga i ett till viss dag utsatt riksdagsmannaval.
Likaså måste även inom andra verksamhetsområden, t. ex.
bland järnvägstjänstemän, ett stort antal valmän över hela landet på
grund av sin verksamhet i regeln se sig uteslutna från möjligheten att
personligen inställa sig vid valtillfället. Det torde icke kunna förnekas,
att dessa medborgare ävensom andra, som hava verkligt förfall, äga rättmätiga
anspråk på att tillfälle, så vitt möjligt är, beredes dem att göra
bruk av den rätt, varav de enligt grundlagen äro i besittning, men som
de på grund av faktiska förhållanden icke kunna utöva. Riksdagen finner
åtgärder i ifrågavarande riktning vara så mycket mera av behovet
påkallade, som med det vilande rösträttsförslagets eventuella antagande
ett betydligt större antal valmän än för närvarande är fallet, skulle se
sig berövade sin valrätt, därest den i § 24 riksdagsordningen givna bestämmelsen
oförändrad bibehålies. Under sådana förhållanden har riksdagen
ansett det vara med billighet och rättvisa överensstämmande, att
det göres till föremål för omprövning, huruvida icke, med bibehållande
av den i nämnda paragraf uppställda huvudregel med avseende å rösträttens
utövande, undantag därifrån i vissa fall skulle kunna medgivas.
Sambandet Såsom av den lämnade historiken framgår, har frågan om röst
m
6(1 (lön • • • u
kvinnliga rätt utan personlig inställelse icke blott framträtt såsom ett önskemål i
röstrattea: allmänhet för de fall, då tillbörliga skäl för uteblivande, enkannerligen
ning genom Pa grund av yrkes- eller tjänstehinder, föreligga, utan därjämte uppaDdra
maken. ställts såsom ett krav, vars tillgodoseende borde ingå i den valrättsorganisation,
som med den kvinnliga rösträtten bleve genomförd. I
yttrande till det statsrådsprotokoll, som åtföljde Kungi. Maj:ts proposition
n:r 110 till 1912 års lagtima riksdag angående politisk valrätt
och valbarhet för kvinnor, anförde sålunda chefen för justitiedepartementet,
att för den samtidiga utövningen av äkta makars valrätt kunde
i mycket stor utsträckning föreligga, om icke absolut hinder, så dock avsevärda
svårigheter med hänsyn till andra nödiga förrättningar. Särskilt
skulle det i många fall möta den största svårighet för hustrun att vid
samma tid som mannen avlägsna sig från hemmet och lämna vården av
hushåll och barn för att utöva sin valrätt. Den därmed förenade olägenheten
skulle1 väl företrädesvis yppa sig på landsbygden och inom sådana
stndsområden, där avståndet till platsen för valförrättningen kunde nödvändiggöra
särskild resa, men samma förhållande torde jämväl i övrigt.
7
Knngl. Maj:t« proposition nr 3-54
om än i ringare grad, kunna göra sig gällande och faktiskt hindra äkta
makar att båda begagna sin rösträtt. Olägenheten i fråga syntes departementschefen
vara så betydande och allmänt förekommande, att särskild
åtgärd måste vidtagas för dess undanröjande. Den utväg, som i sådant
avseende närmast erbjöde sig, vore att medgiva rätt för makar att, där
båda voro röstberättigade, på grund av fullmakt utöva rösträtt för varandra.
De principiella invändningar, som kunde göras mot ett dylikt
undantag från grundlagens regel, att politisk rösträtt skall personligen
utövas, syntes icke departementschefen gentemot de praktiska fördelar,
som härigenom skulle vinnas, kunna tillmätas avgörande betydelse, helst
möjligheten till s. k. fullmaktsfiske och andra dylika missbruk skulle vid
en så strängt begränsad rätt till användning, som här ifrågasattes, vara
utesluten.
Departementschefen framhöll vidare den betydelse nämnda fråga
rörande äkta makars fullmaktsröstning ägde för den av riksdagen i skrivelse
den 22 maj 1908 till Kungl. Maj:t"framhållna angelägenhet att bereda
sjömän och andra, vilka till följd av beskaffenheten av deras yrkesutövning
vore förhindrade att personligen infinna sig vid valtillfället, möjlighet
att rösta.
Ytterligare må erinras om de lika lydande motionerna nr 87 inom
första kammaren (av herrar Kvarnzelius m. fl.) och nr 227 inom andra
kammaren (av herr Staaff m. fl.) vid 1914 års senare riksdag angående
politisk valrätt och valbarhet för kvinnor. I dessa motioner hemställdes
bl. a., att riksdagen ville antaga följande ändrade lydelse av § 24 riksdagsordningen:
»Rösträtt må ej utövas av annan valberättigad än den,
som vid valtillfälle personligen sig inställer, dock att vid val av ledamöter
i andra kammaren rösträtt på grund av fullmakt må utövas av röstberättigad
gift man för hans hustru och av röstberättigad hustru för
hennes man. Sådan fullmakt skall vara antingen skriven och underskriven
av utställaren samt med dennes sigill försedd eller ock av honom
underskriven och med två vittnens underskrift bestyrkt.» Enahanda lydelse
av § 24 riksdagsordningen påyrkades i motionerna nr 130 i första
kammaren (av herr Kvarnzelius m. fl.) och nr 408 i andra kammaren
(av herr Edén m. fl.) vid 1917 års riksdag, i vilka motioner jämväl hemställdes
om politisk vall ätt och valbarhet för kvinnor.
I sitt avstyrkande utlåtande över sistnämnda motioner vid 1917
års riksdag uttalade konstitutionsutskottet bl. a., att enligt ulskoltets
mening införandet av kvinnlig rösträtt icke kunde komma i fråga utan
att de svårigheter med hänsyn till rösträttens utövande, vilka särskilt på
landsbygden gjorde sig gällande, bleve genom lagstiftningen behörigen
opaginerad Kontrollera mot PDF
''8
Kungl. Majtts proposition nr 354.
avhjälpta, varförutan den kvinnliga rösträtten kunde befaras komma att
utövas allenast av kvinnorna i städerna och därmed jämförliga samhällen.
Jämväl i mitt yttrande till statsrådsprotokollet vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition nr 104 till 1918 års lagtima riksdag angående
den kvinnliga rösträtten berördes frågan. Jag anförde därvid, att,
därest spörsmålet rörande rätten att i vissa fall rösta utan iakttagande
av . personlig inställelse icke kunde under innevarande riksdagsperiod allmängiltigt
lösas, förslaget om rösträtt för kvinnor borde före periodens
slut kompletteras med bestämmelser rörande makars rätt att utöva rösträtt
för varandra. Konstitutionsutskottet fann emellertid, i överensstämmelse
med vad som anförts i motioner vid samma riksdag av herrar Aug.
Ljunggren m. fl. och Eliasson m. fl. (nr 140 i F. K. och 325 i A. K.), frågan
vara av sådan vikt, att redan i direkt samband med införande av rösträtt för
kvinnor borde i grundlagen fastslås bestämmelser, som tryggade makars
rätt att utöva rösträtt för varandra. För att icke binda sig vid den
form, som av motionärerna föreslagits, nämligen röstning för frånvarande
make på grund av fullmakt, önskade emellertid utskottet lämna ett sådant
principiellt stadgande i § 24 riksdagsordningen, som gjorde det
möjligt att i vallagen införa en valteknisk anordning av mera tillfredsställande
art, varvid utskottet omnämnde avlämnandet genom maken av
andra makens i förseglat kuvert inneslutna valsedel. I motsats till nyssnämnda
motioner föreslog utskottet att införa detta särskilda röstningssätt
allenast för landsbygden, enär principen om rösträttens utövning genom
personlig inställelse syntes utskottet så viktig, att den endast i nödfall
borde övergivas; för makar bosatta i stad förefunnes ju icke på
långt när samma svårigheter för inställelse vid valurnan som på landet.
Då huvudfrågan angående införande av politisk rösträtt för kvinnor även
vid denna riksdag förföll, erhöll ej heller det detalj spörsmål, varom här
är fråga, någon lösning.
Departements- Det principiellt riktiga i kravet på rätt för vissa grupper av väl
chefen.
jare a^ rösta utan personlig inställelse vid valtillfället torde icke kunna
bestridas. Tillerkänner staten medborgarna politisk rösträtt, synes det
vara ett fullt berättigat kvav, att, för den händelse icke därigenom tillgodoseendet
av andra oavvisliga önskemål äventyras, vallagstiftningen
i övrigt göres sådan, att den gör det möjligt för den ena medborgargruppen
likaväl som för den andra att också verkligen utöva sin rösträtt.
Visar det sig, att det undantagslösa kravet på personlig inställelse vid
valtillfället kommer att för dem innebära en faktisk, mer eller mindre
Kungl. Afaj:ts proposition nr 354.
9
konstant suspension av rösträttens åtnjutande, torde lagstiftaren vara
förpliktad tillse, huruvida icke från sagda allmänna regel skulle kunna
medgivas undantag, varigenom den omnämnda motsägelsen mellan den
medgivna rätten och möjligheten att utöva densamma bleve i större eller
mindre mån hävd. Liksom riksdagen år 1908 fann en reform i denna
riktning särskilt påkallad med hänsyn till den då förestående utsträckningen
av rösträtten, kan också nu en dylik förändring finna sin särskilda
motivering i de betydelsefulla omläggningar av hela valrättsorganisationen,
som vid innevarande riksdag föreslås.
Huvudsakligen fyra olika sätt för röstning utan personlig inställelse RSst“j_°g98ät''
vid vederbörande valförrättning erbjuda sig. Eu första möjlighet är
röstsedelns avgivande vid valförrättning i annat valdistrikt än det egna.
Denna utväg får emellertid anses ganska ineffektiv, bl. a. därför att saken
icke allt för ofta ligger så enkelt, att valmannen visserligen är förhindrad
att närvara vid sin egen orts valförrättning, men däremot just befinner
sig å annan ort vid dagen för där utsatt valförrättning och är oförhindrad
att däruti deltaga. »För att t. ex. en sjöman i tjänst å fartyg», heter
det i Ernbergs utredning, »skulle hava gagn av en dylik rätt, skulle
i allmänhet taget fordras, att hans fartyg vid någon tidpunkt under valen
läge stilla vid eller i närheten av den ort, där valförrättning då hölles,
och att han kunde från tjänsten permitteras för den tid, han behövde
för att gå i land och rösta. En bohuslänsk fiskare, som vid tiden för
valen är borta på långfärd för fiske, kan tydligen vara förhindrad att
infinna sig vid valförrättningen i vare sig det ena eller det andra valdistriktet.
» Ernberg förmenar därför med rätta, att röstningssättet, att
valmannen personligen avgiver röstsedel vid valförrättning i främmande
valdistrikt, måste på grund av sin bristande effektivitet — särskilt vad
angår vissa valmanskategorier, som vid den föreliggande lagstiftningsuppgiften
falla i första planet — här träda i bakgrunden, varjämte han
anmärker, att det näppeligen vore ändamålsenligt att beträffande den
ifrågasatta, i sig vanskliga nyheten i lagstiftningsväg redan från början
inveckla saken genom en reform på två linjer, som avsåge, den ena:
nyssnämnda röstningsform, den andra: en i allt fall för vissa valmansgrupper
mera effektiv form av undantag från den gällande rättens regel
om personlig inställelse. På sin höjd synes det mig kunna vara lämpligt
att kompletteringsvis till ett effektivare opersonligt röstningssätt foga
en sådan möjlighet som denna. I Finlands vallag § 46 finner man
emellertid denna röstningsform fakultativt stadgad.
Vidare kan man taga i betraktande röstsedelns avgivande inför
valförrättaren vid annat tillfälle än den egentliga valförrättningen, vare
Bihang till riksdagens protokoll 1313. 1 sand. 316 höft. (Nr 354.) 2
10
Kungl. Maj:ta proposition nr 354.
sig nu allenast inför valförrättaren i eget valdistrikt eller också jämväl
i annat valdistrikt, ja kanske annan valkrets. Valförrättaren, valnämnd
resp. magistrat, komme i så fall att under viss tid, från ett fixerat begynnelsdatum
och intill själva valförrättningens slut, på visst sätt
fungera permanent. Fördelarna av en dylik anordning torde — med
undgående av vissa av nackdelarna, vilka särskilt på landet torde bliva
ganska avsevärda — bättre uppnås genom en anordning vid insändande
av röstsedel, som kommer nära intill nu ifrågavarande röstningssätt och
för vilken jag längre fram skall redogöra.
Röstning
enom fullmäktig.
För det tredje kan komma i fråga röstning genom fullmakt. Teoretiskt
tänkbar vore därvid den utvägen att överflytta även till de politiska
valen formerna för den från våra kommunala val välkända fullmaktsröstningen.
En sådan åtgärd kan väl näppeligen av någon på allvar
förordas. Den kommunala fullmaktsröstningen har både inom och
utom riksdagen varit föremål för en kritik, vars berättigande ter sig som
i hög grad oomtvistligt. Den inbjuder till missbruk, vilka särskilt just
när det gäller representantval hava florerat på ett sätt, som alldeles förvanskat
valaktens karaktär. Sålunda har utvecklingen i fullaste mått
besannat den förutsägelse, reservanten vid kommunallagsbetänkandet 1859,
landshövdingen S. G. Troil uttalade med orden, att fullmaktsröstningen skulle
komma att »ej sällan föranleda till listlöpning och till resor ur gård och
i gård för att samla underskrifter å på förhand uppgjorda valsedlar».
Den illojala påverkan, det valtryck, ofta i synnerligen förargelseväckande
former, som fullmaktsfisket inneburit, är för väl känt, för att jag skall
behöva uppehålla mig därvid. Den möjligheten är också för handen, att
en i god tro avlämnad fullmakt användes annorlunda än som inför fullmaktsgivaren
uppgivits. Det har t. o. m. anförts, att ett partis valledning
på dylikt sätt blivit bedragen av hänsynslösa väljare. Ofta bortskänker
vidare en väljare sin fullmakt utan att över huvud ta någon
notis om hur den kommer att begagnas. Det kan också anföras som en
olägenhet, att ett parti icke så sällan samlar för många fullmakter för
att sedan mäkta placera dem. Fullmaktsröstningen innebär slutligen ett
ganska betänkligt avsteg från valhemlighetens princip; bl. a. är det ofta
för valförrättaren lätt att från fullmaktsgivarens partiståndpunkt, om han
känner den, sluta sig till fullmäktigens eller tvärtom. I det hela vilar
över den metod för röstning utan personlig inställelse, som i kommunerna
tillämpas, en prägel, som. står i strid mot vad vallagstiftningen
åsyftar med valrättens utövande och mot den huvudsynpunkt, som eljest av
denna lagstiftning hävdas. Meningen är ju nämligen den, att den avgivna
Kurir)!. Maj:ts proposition nr 354.
11
rösten skall vara ett uttryck för väljarens personliga önskan med avseende
på valresultatet. Vad jag nu anfört giver uppenbarligen vid handen,
att fullmaktsröstningen, sådan vi känna den i våra kommuner, icke
lämnar några som helst garantier för, utan tvärtom verkar till undergrävande
av representantvalens renhet.
Skulle därför vid val till riksdagens andra kammare röstning utan
personlig inställelse inför valförrättaren vid vederbörlig valförrättning
tänkas försiggå under fullmaktsröstningens former, så måste dessa nödvändigtvis
bliva helt andra än de, som för närvarande vid kommunala val
praktiseras. Fullmaktsröstningen måste då ordnas på ett sätt, som bereder
någorlunda säkerhet mot valtrvck och övriga missförhållanden av den
art, jag berört. En närmare undersökning av de tekniska möjligheter,
som erbjuda sig, giver emellertid vid handen, dels att det förfaringssätt,
som i så fall vore att anlita, bleve både synnerligen omständligt och förenat
med betydande olägenheter, bl. a. särskilt med hänsyn till röstningens
effektivitet, dels att de angivna syftemålen i alla fall endast
ytterst ofullständigt bleve uppnådda. Jag vill i förstnämnda avseende
blott fästa uppmärksamheten å vissa detaljer i förfarandet och deras
följder. Sedan fullmakten, såsom hänsynen till valhemligheten påbjuder,
i enrum tecknats och tillslutits av full maktsgivaren samt två vittnen —
utan att dock hava sett själva fullmäktignamnet — bevittnat valmannens
namnteckning och intygat hans förfallogrund, går det givetvis
icke an att adressera den i kuvert inlagda fullmakten till den avsedda
fullmäktigen, då ju därigenom hela hemligheten lätt kan röjas och den
föregående proceduren bli utan betydelse. I stället bör fullmakten sändas
till någon offentlig myndighet, vilken därpå har att ombesörja dess
fortskaffande till fullmäktigen. Härigenom fördröjes förfarandet, och det
kan inträffa, att fullmakten når för sent fram till denne. Av större
betydelse är emellertid en annan fara för ineffektivitet, som är förbunden
med denna i mera betryggande former utövade fullmaktsröstning.
»Om blott en bestämd person kan använda fullmakten», heter det i
Ernbergs utredning, »och han av någon anledning bliver förhindrad att
infinna sig vid valet, måste tydligen fullmakten bliva oanvänd. Analogt
bliver förhållandet, om rösträtt ej får utövas på grund av mer än en
fullmakt, och man antager, att samma person erhållit flera fullmakter,
gällande blott för honom.» Ernberg tillägger, att de anförda synpunkterna
göra sig särskilt gällande, om valmän, som befinna sig fjärran från
hemorten, meddela fullmakt för någon i hemorten. Jag behöver icke
närmare ingå på de vanskligheter, som skulle visa sig förbundna med en,
opaginerad Kontrollera mot PDF
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 354.
i syfte att förminska den omnämnda risken företagen, anordning med
alternativa fullmäktiges utsättande på fullmakten.
Det anförda må vara nog för att belysa svårigheten, för att icke
säga omöjligheten att giva fullmaktsröstningen sådana former, som betrygga
röstningssättets praktiska effektivitet. Hur man än ordnar fullmaktsröstningen,
kvarstår dock alltjämt de principiella invändningarna.
Valhemligheten upphäves åtminstone gent emot fullmäktigen, ofta också
gent emot valförrättare!!, och denna lucka i valhemligheten kan i fortgången
ytterligare förstoras. Eu person, som utövat tryck på en annan
för att erhålla hans fullmakt, kan kontrollera, huruvida hans önskan
blir uppfylld eller icke. Och då den röstande icke själv bestämmer
sin röstsedels innehåll, kan detta komma att bliva något helt annat
än han egentligen skulle hava önskat. Valhandlingen i betydelsen av en
personlig viljeförklaring blir förvanskad.
Den kommunala fullmaktsröstningens avlösande av andra former är
en fråga för sig, vars behandling icke torde böra fördröjas, men som det
icke tillkommer mig att här upptaga. Vad åter de politiska valen beträffar,
torde av vad jag anfört med tillräcklig tydlighet framgå, att det
vore högeligen otillrådligt att jämväl till dem utsträcka denna i sig själv
tvivelaktiga röstningsform, även om den ikläddes mera betryggande former.
Att avlägsna sig så långt från den personliga rösträttsutövning,
som hittills varit undantagslös regel, bör icke komma ifråga.
insändande Fullmaktsröstningen bör sålunda avgjort träda tillbaka för någon
av röstsedel, från principiella och praktiska synpunkter mera tillfredsställande röstningsform.
Såsom sådan erbjuder sig ett fjärde röstningssätt, nämligen:
insändande av röstsedel. Vad därmed åsyftas framgår av den benämning,
som i Tyskland och Frankrike är den vanliga: »röstning genom brev».
Detta röstningssätt, vilket jag ämnar föreslå till införande, torde,
bland former för röstning utan personlig inställelse vid valförrättning i
det egna valdistriktet, avgiva de bästa garantierna såväl för effektivitet
och praktisk användbarhet över huvud som för tillgodoseende av de
valrättsliga principerna om valhemlighet och röstningens personliga
karaktär i inre mening. I senare avseendet är att märka, att — i motsats
till förhållandet vid fullmaktsröstning — det härvid är den röstande
själv, som utfyller valsedeln. Givetvis bör detta ske under iakttagande av
för valhemligheten betryggande föreskrifter. Vad åter angår effektiviteten
och den praktiska användbarheten över huvud, torde tillvägagångssättet,
såsom skall framgå ur min redogörelse för dess detaljer, kunna ordnas
på ett sätt, som i görligaste mån uppfyller berättigade krav i detta hän
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 354.
13
seende. Förnekas skall härvid visserligen icke, att röstningsmetoden i fråga
från de onihandlade synpunkterna erbjuder problem, vilka ingalunda kunna
lättvindigt behandlas. Det är min förhoppning, att det sätt, varpa de i
mitt förslag blivit lösta, skall visa sig praktiskt tillfredsställande.
I den utländska debatten angående röstning utan personlig inställelse
synes man så gott som uteslutande haft i tankarna röstningsformen
insändande av valsedel. Även i den svenska riksdagen har man framför
allt haft denna möjlighet i sikte. De invändningar, som hava rests mot
densamma, utgå huvudsakligen från betänkligheter, vilka anknyta sig till
förutsättningen, att icke för andra allmänna syften olägliga verkningar
måtte genom reformen framkallas. Man har satt i fråga, huruvida
icke medgivandet av ett sådant undantag från regeln om personlig inställelse
vid valtillfället skulle medföra följder, genom vilka valhandlingens
äkthet och renhet sattes i fara. Det skulle bliva möjligt att förfalska valsedelförsändelser,
att insända valsedel i annans namn; och diirjämte skulle
även vid detta röstningssätt valmannen lätteligen kunna göras till föremål
för otillbörliga påtryckningar i syfte att förmå honom att rösta på visst sätt.
Det bör ingalunda fördöljas, att dylika farhågor nog icke äro uppkonstruerade,
utan grunda sig på en riktig uppfattning av de risker, som det
gäller att vid det nya institutets utgestaltuing söka undgå. Det blir ett
valtekniskt spörsmål av grannlaga beskaffenhet att söka göra detaljstadgandena
sådana, att de antydda riskerna, utan äventyrande av institutets
praktiska användbarhet, förebyggas. Å andra sidan kan problemet
alldeles icke anses olösligt. Framför allt gäller detta, om man icke
låter reformens räckvidd bliva allt för vittomfattande, utan inskränker
den till att innefatta de fall, som framför andra påkalla uppmärksamhet.
Går man så till väga, torde även detaljbestämmelserna rörande själva
tillvägagångssättet kunna göras skäligen betryggande gentemot missbruk.
De ofullkomligheter, som möjligen kunna kvarstå, torde till fullo uppvägas
av den vinst, som ligger däri, att rättvisan gentemot ifrågavarande valmansgrupper
tillgodoses.
På de grunder jag anfört och med hänsyn till de nyss omnämnda
svårigheterna föreslår jag införande av röstning genom insändande av
röstsedel, med ett så begränsat användningsområde, att det endast kommer
i fråga för dels sådana valmän, som genom yrkes- eller t.jänsteförpliktelser
regelmässigt hindras från att inställa sig vid valtillfället, dels
ock för äkta makar. Den mera ingående motiveringen för den förstnämnda
begränsningen ävensom för de ytterligare restriktioner, jag därvid
anser vara påkallade, skall jag framställa vid den detalj redogörelse,
jag strax skall lämna. Vad åter beträffar den för äkta makar ifrågasatta
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 354.
Speciell
motivering.
Reformens
räckvidd.
I allmänhet.
undantagsrätten, föreslår jag, att denna rätt icke måtte inskränkas till att
gälla endast å landsbygden, utan, såsom enligt alla de omnämnda tidigare
förslagen med undantag av konstitutionsutskottets vid 1918 års lagtima
riksdag, utsträckas att avse jämväl städerna. Även om det är riktigt,
att reformen är mest av nöden på landsbygden, torde den dock även i
städerna vara av betydelse. Konsekvensen synes också fordra, att ifall
tillämpningen av principen om rösträttens utövning genom personlig inställelse
anses kunna reduceras å landsbygden, den också i motsvarande
mån må kunna beskäras i städerna. Då jag stannat vid insändandet av
röstsedel såsom det ändamålsenligaste röstningssättet, synas alla skäl tala
för att åt detsamma giva en allmängiltig tillämpning, och sålunda låta
det träda i tillämpning såväl vid sådana frånvarandes röstning, som av
yrke eller tjänst förhindras att personligen närvara vid valtillfället, som
vid äkta makars utövande av rösträtt för varandra. Emellertid synes, på
sätt jag skall närmare utveckla i det följande, ett enklare förfarande
kunna i senare fallet komma till användning.
Jag övergår nu till en redogörelse för de särskilda stadgandena
rörande avgivande av valsedel vid val till andra kammaren utan personlig
inställelse inför valförrättaren. Därvid behandlar jag först frågan om
denna rätt för vissa valmän, vilka genom yrkes- eller tjänsteförpliktelser
hindras att inställa sig vid valtillfället. Därpå övergår jag till den del
av frågan, som sammanhänger med den till införande föreslagna kvinnliga
politiska rösträtten, d. ä. rätten för röstberättigad make att genom
andra maken, om denna också är röstberättigad, avgiva valsedel.
De utländska förebilder, som för oss äro av största intresse, utgöras
av de norska och danska lagbestämmelserna. De förra föreligga i
Grundlovens § 60 samt vidare dels i Lov om mandtal og stortingsvalg
1906 (§§ 21—29), dels i en särskild Lov om adgang for stemmeberettigede,
som er utenfor riket, til åt delta i stortingsvalg av år 1906.
De danska stadgandena äro numera införda i vallagen såsom ett särskilt
kapitel, betitlat Sofolks adgang til åt deltage i folketingsvalg og
valg af valgmsend til landstinget. I Danmark är såsom synes tilllämpningen
av stadgandet starkt begränsat. I Norge däremot konstitueras
ursäktsgrunden genom det synnerligen omfattande begreppet »laga förfall».
I. Om väljare, som på grund av yrke eller tjänst äro förhindrade att
inställa sig.
Den första fråga, som framställer sig, rör den föreslagna reformens
tillämpningsområde. Jag har redan nämnt de allmänna gränser, för
-
Kungl. Alaj:ts proposition nr 354.
15
slaget avser att uppdraga. Jag vill nu dels närmare motivera dessa
under jämförelse med andra möjligheter, dels ytterligare precisera förutsättningarna
för det ifrågasatta röstningssättets användande.
I sin förutnämnda skrivelse av den 22 maj 1908 finner riksdagen det
vara av vikt, att den i § 24 riksdagsordningen fastslagna grundsats om skyldighet
att för röstsedels avlämnande iakttaga personlig inställelse upprätthålles
såsom allmän huvudregel. Röstning utan sådan personlig inställelse skall
sålunda vara ett undantag. Vid fixerande av undantagets räckvidd rör sig
såväl denna riksdagsskrivelse som andra riksdagsakter, däri frågan är på
tal, med vändningar, som dels peka på att överhuvud valmän, »som hava
verkligt förfall», borde komma i åtnjutande av rätten att rösta frånvarande,
dels framhålla såsom särskilt behjärtansvärt, att »hela grupper av
röstberättigade medborgare», t. ex. sjömän och storsjöfiskare, järnvägstjänstemän
m. fl. på grund av sitt yrke i regel se sig uteslutna från
möjligheten att personligen inställa sig vid valtillfället och sålunda faktiskt
icke kunna göra bruk av den rösträtt, varav de enligt grundlagen
teoretiskt äro i besittning. Härav såväl som av ett studium av frågan
över huvud framgår, att man vid begränsningen av det ifrågavarande
röstningssättets tillämpningsområde praktiskt har att räkna med två
huvudalternativ. Antingen sättes såsom tillbörlig uteblivningsgrund »laga
förfall» eller ock — med snävare begränsning — endast sådant hinder,
som härflyter av yrke eller tjänst.
Tager man först i betraktande det första alternativet — »laga förfall*
—, kan väl sägas, att detta innebär den teoretiskt mest konsekventa
anordningen. Men den medför å andra sidan höggradiga vanskligheter
såväl med hänsyn till den närmare utformningen av begreppet »laga förfall»
som med hänsyn till svårigheten att i varje särskilt fall avgöra, om
ett av valmannen åberopat hinder faller in under det så utformade begreppet,
alltså om det skall anses utgöra laga förfall eller icke (ävensom
för övrigt till bevisningen därom att, därest nu detta godkännes, hindret
i fråga verkligen föreligger). I Norge, där avgörandet i dylika vallrättsfrågor
tillkommer stortinget, äro besvären rörande tolkning av uttrycket
»laga förfall» utomordentligt talrika. Fältet lägges lätteligen öppet för
vilka märkliga kombinationer som helst.
Det andra huvudalternativet — hinder på grund av yrke eller
tjänst såsom rättslig uteblivningsgrund — torde såväl i riksdagen som
inför det allmänna medvetandet hava stått och stå i förgrunden. Två
under-alternativ äro här tänkbara.
Man kan nämligen dels tänka sig undantagandet från det normala gälla
särskilt uppräknade yrkesgrupper. Så är förhållandet i Danmark, där det
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 354.
emellertid blott gäller »sofolk». Så jämväl i Ernbergs förslag, vilket
dock även omfattar andra, sjömännen närstående kategorier. Ernbergs
uppräkning kan givetvis utökas med flera yrkesgrupper. I detta fall är
det alltså fråga om bestämt definierade kategorier, omfattande helheten
eller vissa utpekade delar av exempelvis grupperna: militärer, sjömän,
fiskare, lotspersonal, tullpersonal (viss), järnvägspersonal, post- och telegrafpersonal
(viss), vissa rörliga arbetaregrupper, handelsresande etc.
Har man blott bestämt sig för vilka yrkes- och tjänstegrupper, som skola
erhålla rätten i fråga, erbjuder den rent formella utformningen av lagparagrafen
ingen särskild svårighet. Men det besvärliga är just utskiljandet
av de medborgargrupper, som framför andra kunna anses böra
komma i åtnjutande av rätten. Det blir lätteligen godtyckligt, och denna
godtycklighet kan av andra medborgargrupper tagas till intäkt för berättigade
klagomål.
Den andra utvägen blir en formulering med hänsyn till reformens
räckvidd, som icke är på sagda sätt enumerativ, utan som medgiver
principiellt åt alla valmän, vilka på grund av yrke eller tjänst äro förhindrade
att deltaga i valakten, rätt att insända röstsedel — en abstrakt,
generell formulering sålunda. Härmed häves den berättigade förebråelse
för godtycklighet, som begränsningen till endast vissa angivna yrkesgrupper
framkallar. Anordningen blir mera konsekvent. Å andra sidan
återkomma otvivelaktigt, om ock i mindre mån, de med bestämningen
»laga förfall» förknippade svårigheterna. Liksom där kommer också här
avfattningen av lagstadgandet att kännetecknas av en viss obestämdhet.
Detta ligger i sakens natur. Men begränsningen blir dock här vida fastare
och snävare än vid alternativet »laga förfall». I motsvarande mån
bliva vanskligheterna mindre. Den i förhållande till en anordning med
uppräknade yrkesgrupper mycket större svårigheten i fråga om både
formulering och tillämpning synes böra till fullo kunna komma att uppvägas
av att anordningen är ur rättvisans synpunkt vida mera tillfredsställande
än denna ofullständigare reform. Förutsättningen är dock, att
eu någorlunda fast utformning av institutet kan åvägabringas.
Ger man nu röstningssättet i fråga en sådan omfattning och vill
på denna basis söka formulera stadgandena därom, så synes man vid
huvudparagrafens redigering lämpligen böra taga följande hänsyn.
Först och främst bör det vara fråga allenast om sådant yrkeshinder,
som medför att vederbörande vid valtillfället icke befinner sig i sitt valdistrikt,
sålunda icke om sådant yrkeshinder, som medför att han, ehuru
han befinner sig inom valdistriktet, icke får tillfälle att inom den utsatta
tiden begiva sig till vallokalen. Rättsbudet har alltså icke någon till
-
17
Kungl. Maj:ta proposition nr 354.
lämpning på eu läkare i eu stad, som hindras av ett sjukbesök inom
staden, eller på eu köpman, som ej har något biträde och därtör ej kan
lämna sin butik, eller på eu jordbrukare inom valdistriktet, som anser
sig ej kunna åsidosiitta jordbruksarbetet. En dylik räckvidd skulle lätteligen
föra in i det oändliga. I Norge avser »laga förfall» icke blott
frånvaro från valorten, utan över huvud hinder att inställa sig vid valförrättningen;
vilket bidrager till brydsamheten där vid institutets tilllämpning.
Vidare får den av yrket eller tjänsten betingade frånvaron icke
bero på något rent tillfälligt, utan undantagsrätten skall gälla endast
sådana personer, vilkas möjlighet att å valorten deltaga i valakten får
anses i regal tvivelaktig. Vederbörandes sysselsättning skall vara sådan,
att över huvud all sannolikhet föreligger, att han vid valtillfället kommer
att befinna sig å annan ort.
Slutligen synes konsekvensen fordra, att det nya röstningssättet
medgives allenast för det fall, att en valman faktiskt på grund av sitt
yrke eller sin tjänst förhindras att inställa sig vid vederbörlig valförrättning.
Förutsättningen för rättigheten att insända röstsedel skulle alltså
föreligga icke enbart därigenom, att vederbörande medborgare tillhörde
ett yrke, om vilket det i allmänhet kunde sägas, att det inkräktade på
möjligheten av personlig inställelse, utan därjämte skulle erfordras, att
han i det särskilda fallet skulle vara av sin yrkesutövning förhindrad att
infinna sig. En konduktör eller en handelsresande skulle således icke, på
grund av yrket i och för sig, hava rätt att insända röstsedel, utan han
skulle verkligen också vid valtillfället hava befunnit sig på tjänsteresp.
yrkesresa utanför valdistriktet. Givetvis kompliceras något härigenom
det praktiska arrangemanget. Praktiskt enklare bleve det kanhända
att rätt och slätt medgiva det nya röstningssättet åt samtliga
valmän av sådana yrken, som här kunna komma i betraktande. Men i
synnerhet vid eu sådan generell i stället för enumerativ formulering av
huvudparagrafen, som jag ifrågasätter, vore en dylik i och för sig oriktig
generositet näppeligen rimlig. T såväl Norge som Danmark har man på
förevarande sätt begränsat institutets tillämpning. I den norska vallagen
(§ 24) talas allenast om sådana valmän, som »icke kuima möta på valtinget»
och tillägges därjämte uttryckligen: »Er forfaldsanmeldelse indsendt,
men grunden till forfaldet bortfalder saa tidlig, åt vaelgeren kan
mete personlig paa valgtinget, skal forfaldet forkastes». T danska vallagen
åter (i? 98) avses sjömän, som genom sin verksamhet som sådana
>åro förhindrade» att tillstädeskomma. — Ernbergs förslag synes i förevarande
avseende i viss mån intaga en mellanställning.
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 316 käft. (År 354.)
3
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 354.
I överensstämmelse med det sagda bör alltså ett aktuellt förhinder
föreligga vid valtillfället. Om nu röstsedeln insänts före tidpunkten för detta,
kan det ju sedan visa sig, att det hinder, som man förutsett, av någon
anledning icke inträffar och valmannen sålunda blir oförhindrad att infinna
sig vid valtillfället. Att han redan insänt valsedel kan givetvis icke
utgöra något hinder för att han då personligen infinner sig och röstar
på vanligt sätt. Att vid sådant fall — det förutsedda förhindrets uteblivande
— uttryckligen föreskriva den insända valsedelns förkastande,
kan emellertid, om det också vore konsekvent, knappast anbefallas, då
en dylik anordning lätteligen skulle giva anledning till valtrassel. Röstar
han emellertid personligen, skall naturligtvis den insända röstsedeln till
sin verkan anulleras.
Det må yttermera anmärkas, att då den politiska valrättens utövande
är en högviktig sak och då vidare dess personliga utövning skall
vara regel, de yrkesplikter, som skola kunna motivera det exceptionella
'' röstningssättet, böra vara så maktpåliggande, att de icke kunna uppskjutas.
Lämpligt torde därjämte vara, att militärtjänst, från vilken
valman icke i och för deltagande i valet kan erhålla begärd ledighet,
särskilt nämnes såsom en förfallogrund vid sidan av egentliga yrkesresp.
tjänstehinder.
Den huvudparagraf i den föreslagna speciallagen, som bestämmer
den ifrågavarande undantagsrättens räckvidd, har formulerats under
iakttagande av de synpunkter, för vilka jag nu redogjort. Inom ramen
av en sålunda uppdragen begränsning falla alla ovan omnämnda medborgargrupper:
sjömän, fiskare, lotspersonal, viss tullpersonal, viss järnvägspersonal,
viss post- och telegrafpersonal, vissa arbetare, handelsresande.
Däremot icke t. ex. köpman, som utan att vara handelsresande är på
affärsresa, icke landsortsbo, vilken å valdagen såsom styrelsemedlem deltager
i något möte i huvudstaden, icke arbetareombudsman på resa
för sammanträde rörande arbetsuppgörelse (förrättningen kan sättas å
annan dag).
Röstning av
Inom ramen av den föreslagna begränsningen bör nu vidare vara
valmän plats för två möjligheter, nämligen dels insändande av valsedel från
Ut"gränsketS valm,‘m> som vid valtillfället i hans valdistrikt visserligen befinner sig å
annan ort, men dock inom rikets gränser, dels insändande av valsedel
från valman, som vid valtillfället i hans valdistrikt befinner sig utom
rikets gränser. Det senare alternativet påkallar under jämförelse med
det förra särskild uppmärksamhet.
Förutsättningen för rätten att insända röstsedel blir allt fortfarande
opaginerad Kontrollera mot PDF
10
Kungl. Maj. ta proposition nr 354.
den, att vistelsen utrikes betingas av valmannens yrke eller tjänst, och
därutöver att detta yrke eller denna tjänst medför regelmässigt resande
eller vistande på annan ort än valorten. Tillfälliga yrkesresor medföra
alltså icke rätt att begagna röstningssättet ifråga. Den valmansgrupp,
som här framför allt kommer ifråga, är sjömän (och fiskare); som
andra exempel kunna nämnas svensk handelsagent i utlandet, svensk
arbetare på längre kondition i Danmark o. s. v.
Det må vidare redan här bemärkas, att institutets vidare utformning
på vissa punkter lämpligen blir något annorledes, när det gäller
utrikes vistande än inrikes. Liksom i Norge bör den vid valtillfället
utrikes vistande kunna insända sin valsedel antingen före avresan från
riket eller från utrikes ort. Liksom där bör emellertid vederbörande, vad
det sistnämnda fallet beträffar, icke allt för lång följd av år hava permanent
befunnit sig utrikes: i Norge sålunda får han icke vid valtillfället
hava varit borta från Norge längre än 48 månader. I Sverige
kan ifrågavarande tidslängd lämpligen sättas lika med andra kammarens
valperiod, d. ä. likaledes fyra år. Undantag bör emellertid billigtvis
göras för valman, som vid samma tillfälle tillhör besättningen på svenskt
fartyg.
Allt eftersom nu valmannen betjänar sig av det ena eller det andra
av de nämnda båda alternativen, bliva detaljbestämmelserna för proceduren
något olika. Avgiver valmannen sin röst före avresan från riket,
har han att iakttaga de regler, som gälla för röstning genom insändande
av valsedel i allmänhet. Avsänder han däremot sin valsedel från utrikes
ort, bliva några modifikationer i dessa regler nödvändiga. De gälla, som
nedan skall närmare angivas, framför allt bestämmandet av vittnena vid
valsedelförsändelsens anordnande.
Yad beträffar den formella sidan av motsatsen mellan stadgandena
angående inrikes och utrikes insändande av valsedel, kan man följa
antingen Norges eller Danmarks exempel. I Norge äro de förra införda
i den vanliga vallagen, medan för de senare gäller en särskild Lov om
adgang for stemmeberettigede, som er utenfor riket, til åt delta i stortingsvalg.
I Danmark däremot äro stadgandena rörande båda möjligheterna
sammanförda till ett gemensamt kapitel av vallagen. Det norska
förfarandet är till dels historiskt förklarligt — den senare möjligheten
har betydligt senare blivit legaliserad än den förra. Det danska
sättet att sammanföra stadgandena synes vare det mest praktiska.
I den följande framställningen behandlar jag bägge möjligheterna
— röstning av vid valtillfället inom riket varande och av vid samma
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 354.
tillfälle utom riket varande — under ett, med aktgivande i varje särskilt
fall på de ifrågakommande olikheterna.
Olikheterna i tillvägagångssättet vid insändande av valsedel bliva
att omnämna i de paragrafer, som avhandla procedurens detaljer. 1 huvudparagrafen
om institutets omfattning tillägges emellertid lämpligen efter
norskt mönster ett moment rörande den prejudicerande inverkan av en
fyraårig kontinuerlig utomlandsvistelse.
Tiden för
röstningen
Ett för institutets användbarhet betydelsefullt spörsmål rör tiden,
inom vilken insändandet av röstsedel skall äga rum för att vara giltigt.
Jag åsyftar till en början endast sådana valsedelförsändelser, som anordnas
av valman, vilken vid valtillfället befinner sig inom riket, och
därvid först de ordinarie valen.
Begynnelsetidpunkten får å ena sidan av hänsyn till valaktens aktualitet
icke sättas för långt före den egentliga valdagen i valdistriktet.
Särskilt är för våra förhållanden att märka, att ofta partibeteckningarna
först långt inpå tiden strax innan valdagen bliva fixerade; och att insända
sin röstsedel utan kännedom om dessa kan för valmannen komma
att medföra en röstningens fullständiga ineffektivitet. Å andra sidan
kräver hänsynen till vederbörandes möjlighet att över huvud begagna sig
av rätten att insända valsedel, att tiden, varunder detta får ske, icke
tillmätes för snävt och att därför begynnelsetidpunkten ej heller placeras
allt för nära in på valet.
T Norge stadgar vallagens § 23 beträffande ordinarie val, att valsedlarna
för att vara giltiga icke få avgivas tidigare än »dagen efter
klagefristens utlop»; vad detta innebär framgår av § 6, som bestämmer,
att »klager over mandtallets (= röstlängdens) indhold maa vaere indgit
til valgstyret för kl. 8 den 14:de kveld for valget». I Danmark är fristen
lika lång. Vallagens § 100 stadgar, att »för de Vaelgere, som afgiver
stemme her i landet, maa stemmesedlen ikke vaere afgivet paa et
tidligere tidspunkt end 14 doge for valgets afholdelse». Ernberg föreslår
(§ 4) såsom begynnelsetermin vid ordinarie val den 20 augusti.
En sådan begynnelsedatum förefaller vara väl anpassad efter de ännu
gällande bestämmelserna angående tiden för valen till riksdagens andra
kammare (§ 17 mom. 1 i riksdagsordningen: »under september månad»).
Den 20 augusti infaller elva dagar före den enligt nämnda grundi agsbud
första för utsättande av val möjliga tidpunkten (1 september). För
den händelse åter en gemensam valdag blir i överensstämmelse med
den till årets riksdag i frågan avlåtna propositionen införd, bör
tydligen begynnelsetidpunkten fixeras i förhållande till denna. I sagda
Kun f/l. MajUs proposition nr 3-54.
21
proposition föreslås till en sådan gemensam valdag tredje söndagen under
september månad. Såsom lämplig första dag för insändande av röstsedel
synes mig med hänsyn härtill den första dagen i valmånaden, d.v. s.
den 1 september, kunna fastställas. Begynnelsetidpunkten kommer i så
fall att infalla minst fjorton och högst tjugo dagar före den gemensamma
valdagen.
Emellertid är för ifrågavarande spörsmål om den tidsfrist, som
står valmannen öppen för begagnande av rätten att insända röstsedel,
även s/wt-tidpunkten av vikt. Ju längre denna framflyttas, desto större
bliver möjligheten för valmannen att få tillfälle insända sin röstsedel
och även att inhämta den för hans ställningstagande nödiga kännedomen
om valsituationen, särskilt partibeteckningarna. I Norge och
Danmark utgöres slutdatum av tidpunkten för avslutandet av valsedlars
avgivande vid valtillfället, alltså avslutandet av valhandlingens första
akt. Den andra akten, som därefter vidtager, är sammanräkningen av
valresultatet, vilken i Norge och Danmark ombesörjes för valdistriktets
del av valstyrelsen. En motsvarande anordning i Sverige skulle
innebära, att valsedelförsändelsen finge överlämnas till val förrättaren (valnämnd
resp. magistrat) intill den tidpunkt, då, efter att »alla, som vid
det för valets slut fastställda klockslag äga tillträde till valet, avlämnat
sina valsedlar», ordföranden förklarat röstningen avslutad (vallagen 54 §).
Emellertid föreslår Ernberg ett framflyttande av slutpunkten. Detta
blir redan en följd av den anordning, som jag i överensstämmelse med
Ernberg tänker föreslå, att valsedeln skulle insändas icke till valförrättaren,
utan till den sammanräknande myndigheten, Kung! Maj:ts befallningshavande.
Så särskilt avsevärt behöver visserligen icke sluttidpunkten härigenom
bliva framflyttad, då ju befallningshavandens sammanräkning kan
följa jämförelsevis raskt på valen i de olika valdistrikten. Något vinnes
dock som nämnt i alla fall. Ernberg sätter emellertid ytterligare i fråga att
genom lag fastslå »en viss, efter förhållandena avpassad mellantid mellan
valförrättningarna och sammanräkningen för en valkrets, efter vilken emellertid
sammanräkningen snarast möjligt borde äga rum» (s. 111). I den
av honom föreslagna 5(1 § vallagen insätter han följande passus: »Vid val
på grund av § 13 riksdagsordningen skall sammanräkning av de avgivna
rösterna äga rum så fort ske kan efter den 14 oktober.» Han förmenar,
att en sådan framskjutning icke bör behöva hindra eventuella besvärs
avgörande före nästa lagtima riksdag, medan man däremot »på detta sätt
synes ganska avsevärt kunna öka röstniugssättets praktiska användbarhet»
(s. 11‘2). Särskilt gäller detta — om ock ingalunda i tillfyllestgörande
grad — med avseende på fiskare i Göteborgs och Bohus’ län, den
22
Katigt. Maj:ts proposition nr 354.
till följd av sin numerär framför andra ifrågakommande fiskaregruppen.
Såsom en bland betänkligheterna anför Ernberg, att »den spänning,
som enligt sakens natur och på grund av den politiska agitationen anknyter
sig till valet, synes konsekvent kräva att snarast möjligt utlösas
genom kännedom om valet». Ernberg anser emellertid denna synpunkt
vara av underordnad vikt. Det torde dock kunna ifrågasättas, huruvida
den är det i tillräcklig grad för att icke avskräcka från stadgandet av en så
pass lång väntetid som till oktober månads mitt. Saken blir emellertid den,
att lagstiftaren här står inför nödvändigheten av ett val, sådant, att, vilketdera
alternativet han än bestämmer sig för, resultatet icke blir rätt tillfredsställande.
Antingen får man uppoffra institutets absoluta effektivitet för
exempelvis bohuslänska fiskare eller också finna sig i den långvariga
spänning, som sammanräkningens framskjutande medför. — Man kunde
också tänka sig att man gick blott så långt, att man fixerade den 1 oktober
som den första dag, å vilken sammanräkning fick äga rum. Som
flertalet val hittills försiggått i första hälften av september, skulle ett
dylikt bestämmande av första sammanräkningsdagen vid de nuvarande
stadgandena angående tid för andrakammarvalen betyda en icke så föraktlig
ökning av röstningsfristen. Med införande av den tredje söndagen
i september såsom gemensam valdag bleve sagda ökning i sin mån förminskad.
Intill dess emellertid erfarenheten kan komma att påvisa den
fulla nödvändigheten att antingen såsom en undantagsbestämmelse eller
på annat sätt åvägabringa någon prolongation av omhandlad art, torde de
hittillsvarande bestämmelserna på denna punkt böra kvarstå oförändrade.
Beträffande andra val än ordinarie stadgar den norska vallagen
(§ 23) som första tillåtna datum för insändande av valsedel dagen efter
det valstyrelsen utfärdat kallelse till valet, medan den danska för
detta fall har samma datum som för de ordinarie valen, 14 dagar före
valets avhållande. Ernberg föreslår för Sveriges del, att valsedel vid
dessa val icke må få avgivas tidigare än dagen för Kungl Maj:ts befallningshavandes
kungörelse om valet — alltså liknande den danska bestämmelsen.
Däremot anser han med rätta, att det här »icke gärna kan
bliva tal om att förlänga tiden mellan valförrättningarna och sammanräkningen»
(s. 112 f.)
Redan tidigare är anmärkt, att frågan om tiden, inom vilken valförsändelsen
skall anordnas, kan tänkas ställa sig på annat sätt vad angår
valman, som vid valtillfället befinner sig utom riket, än för den, som
vid sagda tillfälle befinner sig inom riket.
67w£-tidpunkten kan väl vara densamma som vid vistelse på annan
ort inom riket. Men begynnelsepunkten kan anses böra skjutas tillbaka. I
Kurtgl. Maj:ts proposition nr 354.
23
Norge är härom stadgat (§ 1), att röstsedeln för att vara giltig icke får
avgivas tidigare än den 1 maj valåret (ordinarie val i oktober), i Danmark
(§ 100) fixeras tre månader före valet som maximum. Hos oss
kunde det i överensstämmelse härmed också synas konsekvent, att eu tidigare
begynnelsetermin än den 1 september stadgades. Så kan ju också
ske, men bestämmelsen framstår lätteligen som praktiskt utan betydelse,
när man erinrar sig, att den väljare, som insänder sin valsedel för tidigt,
i regeln ännu icke kan känna till de definitivt för valtillfället överenskomna
partibeteckningarna, sålunda icke heller eventuella valallianser.
Åtminstone tills vidare torde därför samma tidsbestämmelser böra gälla
för utrikes som för inrikes röstande.
Det må slutligen tilläggas, att valsedel bör anses avgiven den dag,
då det nedan omhandlade »missivet» underskrives. Framgår emellertid
av påvisliga omständigheter, t. ex. av postverkets stämpeldatum å ytterkuvertet,
att försändelsen icke kan hava avsänts den dagen, utan att en
efterdatering föreligger, förlorar givetvis den formella dateringen betydelse.
Frågan om vittnen vid det tillfälle, då valmannen iordningställer
röstsedelsförsändningen, utgör en huvudpunkt i anordningen.
Att vittnen måste förekomma, är självfallet. Okontrollerat kan väljaren
icke få fullgöra denna viktiga akt, då i så fall dörrarna skulle vara
öppna på vid gavel för alla möjliga missbruk. Svårt är emellertid att
träffa avgörande med avseende på spörsmålet om vilka personer kunna godtagas
såsom vittnen. Även frågan om antalet är att taga i betraktande.
Av betydelse för frågan är åtskillnaden mellan röstning inom riket
och röstning utom riket. Jag betraktar först röstning inom riket.
Vittnena kunna i detta fall vara antingen okvalificerade eller kvalificerade.
I Norge äro de okvalificerade. Vittnena äro där två och bestämmas
endast såsom överhuvud »to vidnedvgtige personer» (vallagen
§ 21 mom. 2), alltså »vilka enligt allmänna regler vittnesgilla personer
som helst» (Ernberg s. 125) — dock skall alltid minst en av dem vara
över 21 år. I Danmark däremot är ett av de två vittnena kvalificerat och
likaledes skall, när endast ett vittne behöves, detta vara kvalificerat: skeppsbefälbavare
jämte eu man av besättningen, eller ock blott vederbörande
mönstringsförrättare eller tulltjänsteman (vallagen § 101). Ernberg föreslår
en liknande anordning som den danska.
Systemet med okvalificerade vittnen kan förvisso medföra oegentligheter.
Så har blivit fallet i Norge. I stortingsförhandlingarna återfinner
man ständiga klagomål över att valagenter resa omkring och
Vittnea
24
Katigt. Afaj:ts proposition nr 354.
arrangera röstsedelsförsändelserna och genom röstsamlande förfuska hela
institutet. Man järnföre härmed vårt kommunala fullmaktssamlande.
Till vad som i Norge underlättar dylika missbruk, är visserligen utom
annat att räkna jämväl den vida ram — »laga förfall» —, som den norska
författningen utstakat, men i samma riktning verkar helt visst också
frånvaron av kvalificerade vittnen. Otvivelaktigt avgiver systemet med kvalificerade
vittnen bättre garantier för valets renhet (= att väljaren avger sin
röst utan otillbörlig påtryckning) och för dess äkthet (= att icke förfalskning
av valmansnamn och vittnesintyg föreligger), i den mån nämligen, som
kraven på vittnenas trovärdighet bättre tillgodoses. Därjämte torde också
förutsättningarna för denna anordning vara bättre tillrättalagda, när densammas
giltighetsområde begränsas till att avse allenast yrkes- och tjänsteförhinder
och icke såsom i Norge »laga förfall». — Å andra sidan kan
även systemet med kvalificerade vittnen erbjuda olägenheter, vilka man
bör söka i görligaste måtto neutralisera. Särskilt må framhållas, att ett
alltför snävt eller mindre praktiskt bestämmande av vittneskategorierna
kan riskera hela institutets användbarhet. Man får icke fixera dessa
kategorier så, att det blir alltför svårt för valmannen att få fatt på
vittnena och därmed överdrivet vanskligt för honom att komma till att
rösta. Han måste ha någorlunda bekväm tillgång till vittnena. — Om
det är möjligt att övervinna de praktiska svårigheterna, är emellertid
systemet med kvalificerade vittnen alldeles givet att föredraga.
Det synes tillräckligt för uppnåendet av det avsedda syftemålet,
att ett kvalificerat vittne finnes. Därtill kan så eventuellt komma ett
annat vittne, men detta okvalificerat. Till frågan härom skall jag senare
återkomma.
De möjligheter med avseende på formuleringen av bestämmelserna
om de kvalificerade vittnena, som böra tagas i betraktande, äro följande.
Åt dessa bestämmelser kan för det första givas en generell formulering,
d. v. s. stadgandet om vilka som kunna anlitas som vittnen göres
sådant, att regeln gäller för alla dem, som kunna komma i åtnjutande
av rätten att rösta utan personlig inställelse. Såsom sådana för alla tillgängliga
vittnen kunna t. ex. angivas på landet vissa offentliga funktionärer,
nämndeman eller ordförande eller ledamot i valnämnd eller
kommunalnämnd, i stad någon lämplig motsvarighet, t. ex. av magistraten
därtill särskilt förordnad tjänsteman. Härvid är emellertid också
en sådan formulering tänkbar, att den generella regeln icke, såsom i det
exemplifierade fallet, medför, att faktiskt för alla berörda medborgargrupper
samma vittnen komma i fråga. Den generella regeln kan i
stället komma att medföra att i tillämpningen olika vittnen komma att
opaginerad Kontrollera mot PDF
2 5
Kungl. Maj ds proposition nr 354.
fungera för de olika ifrågakommande grupperna. Exempelvis skulle den
generel la regeln »närmaste förman eller annan överordnad» i tillämpningen
komma att betyda en funktionär, när det gäller sjömän (kapten eller styrman),
eu annan när det gäller tullpersonal eller eu rörlig arbetargrupp (i
sistnämnda fall = arbetsförman).
Man kan emellertid även giva vittnesbestämmelserna en mera specialiserad
karaktär genom att anvisa särskilda vittnen för varje särskild
valmansgrupp, som här kan tänkas komma i fråga. Bland grupper, där
av någon orsak en sådan säranordning kan befinnas vara motiverad,
märkas isynnerhet å ett eller annat sätt organiserade valmanskategorier;
sålunda (utom militärer) sjömän och statstjänare vid lotsverket,
tullen, post, telegraf och järnvägar ävensom funktionärer vid enskilda
järnvägar. Som vittne borde fungera person tillhörande samma organisation
som valmannen, eventuellt en överordnad. En dylik princip, ett
dylikt specialbestämmande av vittnena »synes giva goda förutsättningar för
tillgodoseende av vittnenas trovärdighet. Åtminstone för många fall torde
den ock ställa sig relativt gynnsam med hänsyn till önskemålet, att ett
eventuellt vittne på förhand känner — eller dock med lätthet kan skaffa
sig tillfyllestgörande kännedom om — de valmän, som äga befogenhet
att anlita honom. Ifrågavarande bestämmelser om identitetsvittnen kunna
ju bygga på en för ändamalet avpassad gruppindelning inom valmännen,
.med eveutuellt ganska långt driven specialisering. I samklang med det
sagda gäller då också, att risken, att någon skulle försöka en röstning i
annans namn, i motsvarande mån förlorar i praktisk betydelse» (Ernberg
s. 131.)
En dylik specialisering bör väl lämpligast åvägabringas genom en
av Kungl. Mgj:t i administrativ väg utfärdad författning. Jag vill i detta
sammanhang erinra om vad Ernberg finner sig böra föreslå beträffande
vissa av de yrkesgrupper, som i hans förslag äro medtagna. I Ernbergs
förslag till särskild lag § ‘2 heter det: »Beträffande valman, som omför
mäles
i 1 § under 2 och 3 (=^ den, som tillhör flottans personal och är
sjökommenderad, samt viss personal tillhörande lots- och tullverken),
bestämmer konungen, huruvida ett eller två vittnen skola av valmannen
anlitas, så ock vem som i nämnda egenskap må tillhandagå valmannen».
En analog hänvisning i den ifrågavarande omröstningssätt i allmänhet
reglerade lagen till särskild eller särskilda kompletterande administrativa
författningar angående särskilt vittne för vissa grupper kan anses vara
lämplig.
Slutligen kan åt stadgandena om vittnen givas formen av en kombination
av de båda hittills berörda möjligheterna: vissa offentliga funk
Bihang
till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 316 hiijt. (JSir 351.) 4
opaginerad Kontrollera mot PDF
2(5
Kungl. Maj:ts proposition nr 354.
tionärer, på landet nämndemän etc. — enligt vad jag nyss nämnde —
i stad lämplig motsvarighet, t. ex. av magistraten därtill särskilt förordnad
tjänsteman, äro användbara såsom vittnen för alla, som äga rätt till
röstning utan personlig inställelse, medan därjämte för vissa hithörande
valmansgrupper (sjömän, sådana statstjänaregrupper, som nyss uppräknades,
etc.) Kungl. Maj:t i administrativ väg bestämmer speciella vittnen.
Det synes, som om en dylik kombination vore att anbefalla såsom
ägnad på en gång att gynna den i de särskilda fallen mest praktiska
och mest vederhäftiga anordningen av vittnesmedverkan samt att — även
för de fall, dåde organisativa förhållandena inom en valmansgrupp icke
erbjuda tillräckliga hållpunkter för en speciellt för denna avpassad vittnesanordning
— genom en allmännelig reservutväg tillgodose vittnesbehovet.
Ovisst kan därvid vara, huruvida valman tillhörande särskild valmansgrupp
obligatoriskt skall hänvända sig till för denna grupp särskilt bestämt
vittne eller om han bör hava frihet att alternativt i stället välja en såsom
»allmänt» kvalificerat vittne kännetecknad offentlig funktionär. För
valmannens bekvämlighets skull borde Kanske en sådan frihet medgivas,
för så vitt det icke visar sig, att de ifrågavarande offentliga funktionärerna
därigenom för mycket betungas.
En fråga, som är av ganska avsevärd betydelse för röstningssättets
praktiska användbarhet, är den, huruvida valmannen skall vid röstsedelns
avgivande vara bunden att såsom vittne ovillkorligen anlita en sådan
offentlig funktionär, som är knuten vid valmannens hemort, eller han kan
vända sig till vederbörlig funktionär å annan ort. I de konkreta fallen
kan den förstnämnda anordningen ofta komma att för valmannen svnnerligen
försvåra, ja omöjliggöra begagnandet av rätten att insända röstsedel.
A andra sidan är garantien för röstningens äkthet (= att valmannen
är den han giver sig ut för att vara) större vid denna förstnämnda
anordning än vid den sistnämnda; det tinnes större sannolikhet
för att den offentliga funktionären i hemorten personligen känner
valmannen, och även när han det icke gör, är det nog förenat med större
risk att söka i falskt namn avgiva röstsedel där hemma än å främmande
ort. Skalig lagstiftningen sålunda visa den liberalitet mot valmannen,
att han far som vittne anlita offentlig funktionär även å annan ort än
hemorten, så blir det särskilt nödvändigt att träffa anstalter i syfte att
förebygga identitetsförfalskning. Om valmannen icke är för vittnet förut
personligen bekant, bör han sålunda vara tvungen att styrka sin identitet
antingen genom vitsord av någon medhavd, för det officiella vittnet såsom
trovärdig känd person eller också genom företeende av något i identitets
-
''Kungl. Åfaj:ts proposition nr 354.
27
avseende betydelsefullt dokument, såsom prästbevis, debetsedel, arbetsbok,
sjöfartsbok, kaptensbrev eller tjänstefullmakt o. s. v.
Det kan tilläggas, att spörsmålet i fråga ter sig på olika sätt, allt
efter som det gäller de speciella valmansgrupper, för vilka särskild författning
angående vittnen ifrågasättes, eller det gäller valmän i allmänhet.
I förra fallet har lagstiftningen huvudsakligen att göra med på ett eller
annat sätt organiserade kategorier, vittnesanordningen anknyter sig till
denna organisation, och det ligger då i sakens natur, att valmannen i
regel icke bindes vid funktionär å hemorten såsom vittne. Särskilda
förutsättningar äro ju ock bär för handen till garanti såväl för personalkännedom
som mot identitetsförfalskuing. Där emellertid dessa förutsättningar
brista, bör valmannen, i detta fall likaväl som vid den generella
vittnesanordningen, hava att, på sätt som ovan nämndes, styrka sin identitet.
Ett sådant styrkande av identiteten är tydligtvis också av nöden
vid en inställelse inför funktionär i hemorten, så snart detta icke onödiggöres
genom dennes tidigare förvärvade personliga kännedom om valmannen.
En annan fråga, som likaledes kan »inverka på den faktiska möjligheten
för valmannen att använda röstningssättet» (Ernberg s. 131),
är den, om vittnet skall vara förpliktat att tillhandagå val mannen. Med
den snäva begränsning av antalet användbara vittnen, som här är föreslagen,
synes en sådan förpliktelse för vissa vittnen vara oundgänglig.
Vad angår de »allmänna» vittnena, faller den f. ö. i stad av sig själv.
Beträffande landsbygden torde kunna ifrågasättas, huruvida icke bestämmelsen
om obligatorisk medverkan borde inskränkas till att avse allenast
valnämnds ordförande och ledamöter men icke nämndemännen, möjligen
icke heller kommunalnämndens ordförande och ledamöter; beträffande
de sistnämnda torde dock ett sådant stadgande lika väl kunna anses
vara tillbörligt. För de speciella vittnen, som kunna för vissa väljargrupper
bliva bestämda, synes en förpliktelse till medverkan böra
stadgas. Plikten kan emellertid, i överensstämmelse med vad ovan anförts,
för vederbörande funktionär såväl i stad som på land ävensom
för de speciella vittnena endast bliva villkorlig, d. ä. beroende i första
hand av att vederbörande valman tillräckligt styrker sin identitet; därtill
kommer, vad beträffar vittnets funktioner utöver identitetsbestyrkandet,
även andra betingelser, vilkas uppfyllande från valmannens sida måste
bestämmas såsom förutsättning för inträdandet av vittnets pliktmässiga
medverkan. — Angående dessa det officiella vittnets, liksom över huvud
angående vittnenas funktioner kommer jag i det följande vid behandlingen
av tillvägagångssättet vid anordnandet av^den röstsedeln innehållande
försändelsen att yttra mig.
28
Kung!. ]\Iaj:ts proposition nr 354.
Den sålunda föreslagna allmänneliga vittnesanordningen kommer
att innebära en form av personlig inställelse inför offentlig myndighet.
Men det blir en inställelse vid annat tillfälle än den egentliga valförrättningen
och eventuellt å annan ort än den, där valförrättningen i
det egna valdistriktet försiggår.
Såsom jag redan antytt, synes ett kvalificerat vittne vara tillräckligt.
Huruvida därjämte ett annat, okvalificerat, vittne bör påfordras,
kan möjligen vara föremål för tvekan. Lämpligast torde vara att icke
fordra ett sådant ytterligare vittnes närvaro vid valsedelförsändelsens
anordnande, utan göra dess anlitande beroende på valmannens egen önskan.
Å ena sidan torde ett sådant bestämmande av kvalificerade vittnen,
som jag föreslår, få anses i regel avgiva fullgoda garantier för ett
tillbörligt tillvägagångssätt vid röstgivningen även utan annat vittne. Å
andra sidan bör väljaren icke förnekas rätten att giva avlämnandet av
sin valsedel den anstrykning av offentlighet, som närvaron av ett honom
åtföljande vittne kan anses innebära.
Enligt vad jag redan anmärkt, ställer sig vittnesfrågan icke
på alldeles samma sätt vid röstning utom, som vid röstning inom riket.
Vid insändande av valsedel från ort utom riket måste stadgandena
angående vittnena påverkas därav, att såsom en i detta sammanhang
särskilt avsevärd valmansgrupp framstå sjömännen. Såsom vittnen kunna
lämpligen bestämmas svensk konsul eller ock befälhavaren å svenskt
fartyg (vid förfall för honom hans närmaste man — så när befälhavaren
själv vill rösta). Sådan är anordningen i Norge och Danmark, där
emellertid för det senare alternativet därjämte är föreskrivet, att jämväl
en av besättningen, tillkallad av befälhavaren (eller hans närmaste man),
skall närvara. Liknande ehuru ej fullt detsamma föreslås av Ernberg
(§ 2). I såväl den norska som den danska lagen tillägges, att i stället
för konsul kan notarius publicus å den utländska orten anlitas.
Vad angår frågan om det officiella vittnets skyldighet att medverka,
föreskriver såväl norsk som dansk rätt dylik skyldighet för fartygsbefälhavare,
och sådan skyldighet är också införd i det här föreliggande förslaget.
Givetvis bör denna skyldighet till medverkan gälla endast röstning av det
egna skeppets besättning. Konsuls skyldighet att biträda som vittne blir däremot
tydligen betingad av hans uppfattning angående valmännens identitet.
I detta avseende märkes i den norska lagen den för alla fall av röstning
utrikes avsedda särskilda bestämmelsen att valman, som vill rösta
å utländsk ort, måste vid förrättningen framvisa antingen ett s. k.
»Mandtalspass», d. ä. en enligt särskilt formulär upprättad handling, utfärdad
av den, som för röstlängden i hemorten, varmed valmannen alltså
Knut]!. Maj:Is /iropoxilion nr 354.
29
på förhand får hava försett sig, eller också, om han tillhör besättningen
på norskt fartyg, sjöfartsbok eller certifikat såsom fartygsbefälhavare, styrman
eller maskinist. I det av mig framställda förslaget räknas med ett
identitetsstyrkande av samma art som det vid röstning inom riket föreslagna.
Beträffande frågan om ytterligare vittne utöver konsul resp. fartygsbefälhavare
föreslår jag samma bestämmelse som den, vilken förordats
för röstning inom riket rörande eventuellt medvittne vid sidan om det
för dylikt fall anvisade officiella vittnet.
Då det gäller de närmare föreskrifterna angående det praktiska tillvägagångssättet
vid röstningen, framställa sig två varandra motsatta krav.
I syfte att göra valet så rent som möjligt, förekomma otillbörlig påverkan
och missbruk i stil med vad som åstadkommes vid den kommunala fullmaktsinsamlingen
genom partiernas agenter, måste akten kringgärdas
med tillfyllestgörande formella garantier. Dessa formföreskrifter få emellertid
å andra sidan icke göras så besvärliga, att därmed valsättets praktiska
användbarhet äventyras, ja kanske just genom överdriften det nyssnämda
syftemålet snarare motverkas än befordras, så att, såsom det klagas i
Norge, de självständiga väljarna, som vilja avgiva »rena» röster, icke
kunna klara formaliteterna, utan få sina sedlar kasserade, medan valagenterna
just till följd av de formella svårigheterna, vilka de med
lätthet bemästra, få en det hela förfuskande betydelse.
Först må anmärkas, att det synes tillbörligt, att det offentliga ombesörjer
och tillhandahåller nödiga pappersrekvisita, särskilt blanketter
för uppgifter om valmannen och tillvägagångssättet vid röstsedelförsändelsens
anordnande (»missiv») och valkuvert av två slag: dels »innerkuvert»,
motsvarande de i vår vallag 48—49 omnämnda kuverten,
alltså avsedda att omsluta valsedeln, dels »ytterkuvert», i vilka såväl
innerkuverlet (med valsedeln) som det nyssnämnda »missivet» skola inläggas.
I den danska lagen $ 99 heter det också: »Blanketter til stemmesedler
med tilhorende konvolutter samt til de skrivelser, hvormed disse
fremsendes (folgebrev), og omslag hertil tilvejebringes ved regeringens
föranstaltning for statskassens regning.» Det bör bestämmas i lagen, resp.
(betr. vissa väljaregrupper) i särskild författning, till vilka funktionärer staten
skall utlämna dylika blanketter och hos vilka de således alltid skola finnas
att utfå. Enligt den danska lagen (lj 99) — röstningssättet tillgängligt blott
för sjömän — skola blanketter kunna erhållas hos kommunalstyrelserna, tullväsendet,
mönstringsförrättarna och de danska konsulerna i utlandet samt,
så vitt möjligt, alltid finnas ombord å danska fartyg. I Sverige böra blanketterna
bekommas, på landet hos de såsom officiella vittnen ifrågasatta, d. ä.
Tillvägagångssättet
vid valacdelförsändelseng
anordnande.
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 354.
kommunalnämndens och valnämndens ordförande och ledamöter ävensom
nämndemännen, i stad hos magistraten (eventuellt på flera ställen, i Stockholm
t. ex. hos rotemännen), vidare hos lämpliga funktionärer inom de
särskilda organiserade grupper, för vilka särskild författning rörande
vittnen är utfärdad — i samma författning kunde sålunda bestämmas,
hos vilka valkuvert och blanketter vore att utfå (tullverket, järnvägen etc.).
För röstande utom rikets gränser böra blanketter finnas på de svenska
konsulaten och hos fartygsbefälhavare. — Beträffande valsedlars och
innerkuverts utseende äro stadgandena i vallagens 47 och 48 §?j givetvis
att överflytta till att gälla jämväl vid förevarande röstningssätt. Formulär
till »missivet» bör uppenbarligen fastställas av Kungl. Maj:t. Dess
ungefärliga utseende skall framgå av min följande utredning. Därur
torde också nödvändigheten att fastställa det obligatoriska användandet
av de officiella formulären bliva klar. Samma bestämmelse rörande »ytterkuverten»
motiveras av omsorgen att ytterligare försvåra en svekfull manipulation
av någon, som fått röstsedelns fortskaffande sig anförtrott (jfr
Ernberg s. 169). I den danska lagen (;? 99) heter det: »Stemmeafgivningen
er kun gyldig, naar den sker ved benyttelse af de ommeldte blanketter
o g skemaer.» En dylik bestämmelse torde ock vara påkallad i Sverige.
Då jag nu går att redogöra för tillvägagångssättets detaljer vid försändelsens
anordnande, bliva linjerna följande.
Valmannen sammankommer med vittnena (vittnet) — går t. ex. i
stad upp till vederbörande tjänsteman i sällskap med ett vittne, på landet
t. ex. till en kommunalnämndsledamot på samma sätt —; om en valman
tillhör särskild valmansgrupp, sammankommer han med de i särskild
förordning anvisade vittnena. Val mannen har så, ifall han nu icke
är för det officiella vittnet personligen känd, att identifiera sig genom
det medhavda vittnets utsago, om det för det officiella vittnet är tillfyllestgörande,
eljest genom någon skriftlig handling av sådan art, som jag
tidigare omnämnt. Har valmannen icke redan förut kuvert och blankett,
erhåller han sådana av det officiella vittnet.
Valmannen går därpå i enrum och gör där sin röstsedel färdig samt
inlägger den i valkuvertet (»innerkuvertet»), varefter han tillsluter detta.
Därpå återvänder valmannen till vittnena (vittnet). Och så vidtaga
de åtgöranden, som avse vitsordandet av valhandlingens laglighet. I Norge
men icke i Danmark — inskjutes emellertid ett led i proceduren, som
dock icke synes vara av nöden vid den hos oss ifrågasatta utgestaltningen
av det ifrågavarande röstningssättet. Den norske valmannen gör
nämligen redan å innerkuvertet en anteckning att det innehåller hans
valsedel, vilken anteckning han underskriver; därefter bestyrka vittnena
Kungl. Maj:ts proposition nr 354.
31
sagda anteckning. Syftet är att försvåra, att efter röstningens fullbordande
någon annan person, som eventuellt får försändelsens fortskaffande
om hand, söker smuggla in en annan valsedel än den äkta; detta förmenas
bliva lättare att göra, om innerkuvertet är blankt, än om det är försett
med valmannens och vittnenas namnteckningar, vilka nämligen sedan återfinnas
jämväl å den medföljande egentliga vittneshandlingen, missivet.
Möjligen kan anordningen verka i denna riktning. Men att märka är i
detta sammanhang, att i Norge vittnena äro okvalificerade, medan hos
oss ett skulle vara kvalificerat, vidare att i Norge »laga förfall» är ursäktsgrund,
ett förhållande, som vida mer inbjuder till missbruk än
fallet är vid en anordning med endast yrkeshinder som förfallogrund;
slutligen att »missivet» och innerkuvertet — enligt vad nedan föreslås —
kunna göras sammanhängande. Proceduren måste därjämte göras så
enkel som möjligt, ej tyngas mer än absolut nödvändigt.
Sedan valmannen återkommit till vittnena med sitt tillslutna, valsedeln
innehållande valkuvert, »innerkuvertet», i handen, blir alltså fråga
om att iordningställa det dokument, däri uppgifter till bestyrkande av
valmannens identitet och tillvägagångssättets laglighet skola lämnas. I
Norge och Danmark benämnes detta dokument »felgebrevet», i Ernbergs
utredning missivet. Till garanti mot svekfullt användande av detta dokument
efter dess färdigblivande synes den av Ernberg föreslagna yttre
anordningen vara lämplig, att missivet sammanhänger med ytterkuvertet,
dock så, att det för den kommande sammanräkningens skull utan svårighet
därifrån kan lösgöras.
A missivet skola förekomma anteckningar dels av valmannen själv,
dels av vittnena.
Väljaren själv måste under alla förhållanden å missivet uppgiva
namn, yrke, bostad, över huvud vad som är nödvändigt för hans identifierande
gentemot röstlängden. Vidare har han att avgiva en förklaring,
att han frivilligt och i enrum inlagt sin röstsedel i valkuvertet. I
såväl Norge som Danmark skall väljaren uppgiva en sak till, nämligen
de omständigheter, som förhindia hans personliga inställelse vid valförrättningen
(i Norge »noggrant», i Danmark »nöjaktigt»). Ernberg har
icke upptagit någon dylik förklaring av valmannen i sitt förslag, utan nöjer
sig med att låta det kvalificerade vittnet eller vittnena intyga, på vilkengrund
val mannen är berättigad att utöva sin rösträtt utan personlig inställelse.
En bestämmelse av sagda art kan nog också sägas vara mindre påkallad
vid en till nagra få organiserade väljaregrupper inskränkt användning av
institutet, trots att, såsom nämnt, i Danmark, där institutets tillämpning
är starkt begränsad, ifrågavarande detalj ingår i proceduren. I Norge torde
32
Kurnjl. Moj:ts proposition nr 354.
den vara välmotiverad, då ju ursäktsgrunden »laga förfall» är så elastisk,
att nästan varje formell restriktion är från garantisynpunkt på sin
plats. Även med den räckvidd, som här ifrågasättes för institutet i
Sverige — någonting mitt emellan den danska och den norska anordningen
— torde det nog vara till gagn att begära, att valmannen skall å
missivet lämna någon, om också icke såsom i Norge »noggrann», så dock
såsom i Danmark »nöjaktig» redogörelse för det av hans tjänst elleryrke
förorsakade förfallet. Då det är av vikt, att röstning genom insändande
av valsedel icke kommer i fråga utan såsom undantag och då verkligen
ett bestämt hinder föreligger, kan det hava sin betydelse, att detta ytterligare
inskärpes genom att även av valmannen själv (och icke blott av
vittnena) kräva ett någorlunda preciserande av de hindrande omständigheterna.
— En annan sak är sedan, att givetvis denna valmannens egna
utsago allenast icke är tillräcklig utan behöver styrkas, varom mera i det
följande.
Huruvida valmannen skall behöva utsätta tid och ort för valsedelförsändelsens
anordnande, därom skall jag strax yttra mig.
Så följer attesten av vittnet resp. vittnena. Detta eller dessa hava
först att intyga, att valmannen egenhändigt undertecknat (väl icke med
nödvändighet skrivit hela — så icke heller i Norge och Danmark) sin
ovannämnda förklaring. I Norge och Danmark skall också intygas, att
den tid och ort, valmannen i sin förklaring utsatt, är äkta. Ernberg kräver
över huvud icke, att valmannen skall teckna tid och ort, utan överlåter
detta åt vittnena. En sådan anordning synes också vara lämplig.
Det kan vara nog att vittnet eller vittnena på detta sätt datera missivet.
Att datera det mera än en gång synes onödigt. — Vidare böra vittnet
eller vittnena (såsom gäller enligt Ernbergs förslag och den danska lagen
men .icke enligt de norska bestämmelserna) intyga, att valmannen omedelbart
före sin å missivet tecknade förklaring befunnit sig i enrum. En bekräftelse
av denna uppgift påkallas av omsorgen om valhandlingens renhet.
Återstår så den viktiga frågan om vittnenas förhållande till spörsmålet
om förfallogrunden.. Enligt Ernbergs förslag är det över huvud
först vittnet eller vittnena, som å missivet hava något att förmäla om
förfallogrunden, medan, såsom nyss nämndes, valmannen själv därom
ingenting säger. I Norge och Danmark däremot giver ju redan valmannen
besked om de hindrande omständigheterna. Beträffande vittnes ställning
i förevarande avseende nyanseras föreskrifterna, å ena sidan av Ernberg
och i Danmark, å andra sidan i Norge, på något olika sätt— en omständighet,
som närmast sammanhänger med den olika utformningen av
institutets räckvidd ävensom av vittnesanordningen. Enligt Ernbergs för
-
33
Kungl. Maj:ts proposition nr 394.
slag skola vittnet eller vittnena, som ju iiro speciellt kvalificerade, å blanketten
intyga, »på vilken grund valmannen är enligt 1 $ behörig att utöva
rösträtt enligt denna lag», d. ä. vilken av de där uppräknade valmansgrupper
(sjömän, lots-, tullpersonal, fiskare), valmannen tillhör. I Danmark
åter, där ju jämväl vittnena äro kvalificerade, hava de likaledes att vitsorda
att »den stemmegivende er befälet eller ved kontraktforhold bundet til
åt forrette tjeneste paa et skib», alltså att han tillhör den speciella valmansgrupp,
för vilken lagen är avsedd. I Norge däremot erhålla föreskrifterna
sin från Ernbergs förslag och den danska lagen avvikande
karaktär först och främst därigenom, att det intyg, varom är fråga, skall
syfta på de speciella, mycket varierande omständigheter, som in casu
föreligga och av valmannen åberopats såsom förfallogrunder. Men
vidare är det i Norge ingalunda nödvändigt, att det just är vittnena,
som avgiva detta vitsord. Städgandena innehålla endast den allmänna
regeln, att såsom laga förfall åberopade omständigheter skola styrkas
genom intyg, som av »en eller flera trovärdiga personer» över
huvud, således icke nödvändigtvis just vittnena, tecknas å missivet;
det tillägges emellertid, att detta intyg kan ersättas genom andra bevis
(t. ex. läkarebevis eller intyg från offentlig tjänsteman angående hindrande
tjänsteförhållanden). I sistnämnda fall bifogas sålunda intyget — utan
att vittnena å missivet nämna något om förfallet — såsom en särskild
bilaga till det hela.
Då det nu gäller att för Sverige finna den lämpligaste formen för
förfallogrundens bestyrkande, må först erinras därom, att jag utgår från
den ovan förordade förutsättningen, att redan valmannen själv, såsom i
Norge (och Danmark), å missivet nämner de faktiskt föreliggande hindrande
omständigheterna. Då vidare det ifrågasatta svenska förfarandet
med avseende på institutets räckvidd på visst sätt kommer nära den
norska anordningen med dess generella förfalloformel, men på annat sätt
har anknytning jämväl till den av Ernberg föreslagna och den danska
med deras specialiserade omfattning, kan frågan synas lämpligen böra
bedömas med viss hänsyn tagen till denna dess dubbelställning.
Beträffande de särskilda valmansgrupper, för vilka Kungl. Maj:t i
särskild författning skulle bestämma vittne eller vittnen, ligger sålunda
saken ungefär som i Danmark och vid den av Ernberg föreslagna anordningen.
Här torde således det kvalificerade officiella vittnet kunna bestyrka
valmannens förfallogrund. Emellertid synes vittnets uttalande icke
böra avse allenast »på vilken grund valmannen enligt 1 § är behörig att
utöva rösträtt enligt denna lag», eller någon analog hänvisning till huvudparagraf
i den särskilda författningen, för den händelse nämligen § 1 i
Bihang till riksdagens protokll 1919. 1 saml. 316 käft. (AV 3941) 5
34
Kungl. May.ta proposition nr 354.
lagen eller berörda huvudparagraf i den särskilda författningen icke blir
avfattad så, att den inbegriper icke blott vilka medborgargrupper, som
över huvud kunna få rösta utan personlig inställelse, utan även arten av
själva det konkreta hindret — den av Ernberg föreslagna paragrafen har nu
delvis (»är sjökommenderad»), men ingalunda helt, formulerats på sistnämnda
sätt. Vittnet torde alltså eljest böra angiva även detta konkreta hinder,
t. ex. att sjömannen är inmönstrad, så att han tillhör besättningen på
fartyg, vilket avgår då och då, eller t. ex. beträffande järn vägsfunktionär,
att han är på tjänsteresa som konduktör valdagen, över huvud hindret i det
föreliggande fallet. — Nu kunde ju vidare också tänkas beträffande dessa
speciella, organiserade grupper, att vittnets intyg kunde ersättas med ett
intyg angående förfallet, som avgivits av annan funktionär än vittnet, t.
ex. förman eller överordnad över huvud — varvid i så fall en särskild
bilaga komme till, utöver röstsedeln (i innerkuvertet) och missivet. Fråga
torde emellertid vara, om icke lämpligast bleve, att ett dylikt intyg endast
skulle företes för det officiella vittnet, och att detta vittne hade att
— sedan på så sätt hindret inför vittnet blivit styrkt — å missivet vitsorda
förfallet. Anordningen blir enhetligare och enklare, om på sådant
sätt förfallet alltid å missivet styrkes av det officiella vittnet.
Liksom lagen emellertid borde innehålla, utom hänvisning till särskilda
stadganden om vittnen för vissa (organiserade) valmansgrupper,
jämväl bestämmelser om vittnen för yrkesmän i allmänhet, så måste givetvis
också beträffande förfalloattesten bestämmelserna avse icke blott dessa
särskilda grupper, utan också yrkesmän i allmänhet. Här kan det synas,,
som om analogi med Norge med dess generella läggning av institutet
vore på sin plats, och att således det faktiska förfallets riktighet må
bestyrkas genom härtill skickade intyg, vilka ej nödvändigtvis avgivas
av vittnet. Dock inverkar här olikheten i vittnesanordningen mellan
den norska och den för Sverige ifrågasatta anordningen: i Norge äro
ju vittnena okvalificerade, medan i Sverige ett kvalificerat vittne skulle
vara obligatoriskt. Detta kan antyda, att även för yrkesmän i allmänhet
kunde i Sverige ifrågasättas, att det kvalificerade vittnet regelmässigt
attesterade förefintligheten av de av valmannen åberopade hindrande omständigheterna.
Häremot tala emellertid karaktären av de kvalificerade
vittnen, som för yrkesmän i allmänhet ifrågasatts. Kommunalnämnds
eller valnämnds ordförande resp. ledamöter, nämndemän eller av magistrat
särskilt förordnad tjänsteman — i all synnerhet å annan ort — stå icke
såsom sådana i samma kontakt med vederbörande valmansgrupp som de
särskilda gruppernas vittnen och kunna därför icke i regeln förutsättas
sitta inne med den kännedom om speciella fakta, som här är i fråga;.
35
Kungl. Maj:ta proposition nr 351.
framför allt gäller detta om den av magistraten särskilt förordnade tjänstemannen.
De äro därför icke utan vidare vittnesgill beträffande det
aktuella hindrets verkliga förefintlighet. Emellertid synes det lämpligt
att, i syfte att fördela bördan, så att den icke blir allt för betungande för
valförrättaren, resp. Kungl. Maj:ts befallningshavande, och därjämte för
att åvägabringa samstämmighet i förfarandet med proceduren vid de särskilda
valmansgruppernas röstning, konstaterandet av förfallet är undangjort
före valförrättningen resp. sammanräknandet av valresultatet, och
att därför iiven i de ifrågavarande allmänneliga fallen den hindrande omständigheten
på definitivt sätt i försändelsen vitsordas. Beträffande de
speciella grupperna sattes nu subsidiärt i fråga, att detta kunde ske genom
ett särskilt såsom bilaga vidfogat intyg, men det befanns lämpligare att låta
ett sådant intyg figurera bakom kulisserna, inför det officiella vittnet. När
det gäller stadgandena i allmänhet, torde för uppnående av nyss nämnda
syfte — definitivt styrkande av förfallet före valförrättningen resp. sammanräknandet
— likaledes befinnas nödigt att icke medgiva vidfogandet
av ett sådant extra intyg, vilket ju då måste prövas av valförrättaren
resp. den sammanräknande myndigheten. Som en acceptabel utväg ur
svårigheterna torde därför kunna anbefallas, att visserligen det kvalificerade
vittnet, kommunalnämndsordförande etc. på landet, den särskilt förordnade
tjänstemannen i stad, bleve den, som hade att å missivet vitsorda förfallogrunden,
men att vittnet hade att avgiva detta intyg på grundvalen
av för vittnet av valmannen företedda bevis. Valmannen skulle sålunda,
då han infunne sig hos vittnet i fråga, förete (utom identitetsbevis såsom
tidigare är nämnt, för den händelse han ej vore för vittnet bekant eller
medhade för vittnet bekant trovärdig person) något intyg från t. ex. förman
eller annan vederbörande. Sedan det officiella vittnet på grundval
härav eller annorledes övertygat sig om den anförda förfallogrundens
befintlighet, hade vittnet att å missivet bestyrka densamma.
Genom en anordning beträffande bevisning sådan som den ovan för
såväl de särskilda grupperna som för valman i allmänhet föreslagna skulle
valförrättaren resp. den sammanräknande myndigheten slippa ifrån den i
egentlig mening materiella prövningen av förfallogrunden. Sanningsenligheten
av det anförda förhindret finge anses styrkt genom det officiella vittnets
vitsord. Valmyndigheten hade så endast att avgöra förfallogrundens
lagenlighet, bärkraften från lagstadgandets synpunkt av den föreliggande
såsom grund för den personliga frånvaron anförda omständigheten.
Återstå så slutmomenten i tillvägagångssättet vid röstsedelsförsändelsens
anordnande. Dessa bliva följande. I vittnets resp. vittnenas närvaro
inlägger valmannen såväl det tillslutna innerkuvertet (med inneliggande
36
Kung!. Maj:ts proposition nr 354.
valsedel) som det innerkuvertet vidhängande missivet i ytterkuvertet, varpå
han tillsluter detta och förser det med adress till vederbörande myndighet.
Fråga är nu, vilken denna »vederbörande myndighet» lämpligast bör vara.
Man har att välja på valförrättaren i valmannens valdistrikt samt den
för valkretsen sammanräknande myndigheten, således Kungl. Maj:ts befallningshavande.
Åtskilligt talar för, att försändelsen bör adresseras till den
senare. Förrättningen vid valtillfället i valdistriktet bör betungas så litet
som möjligt. Kungl. Maj:ts befallningshavande kan vidare i jämförelse
med valnämnden förväntas disponera över mera juridisk sakkunnighet,
över större förmåga och vana att bedöma de av det särskilda omröstningssättet
uppkommande — ofta rätt invecklade — spörsmålen, lösningen
av dessa blir därmed också enhetligare. Då ju slutligen tidpunkten för
sammanräkningen av valresultatet för valkretsen infaller senare än valförrättningen
i valdistriktet, förlänger anordningen med valsedelns insändande
till Kungl. Maj:ts befallningshavande den tid, som står den frånvarande
valmannen till buds, och ökar därmed de utan tvivel ofta vanskliga
möjligheterna för honom att erhålla tillfyllestgörande vetskap om de
ur valsituationen härrörande betingelserna för hans röstning, särskilt också
den maktpåliggande kännedomen om de under valrörelsen fixerade
partibeteckningarna.
Enligt såväl de norska som de danska stadgandena skall väljaren
utom med adressen till vederbörande myndighet förse ytterkuvertet jämväl
med en påteckning, att det innehåller hans röstsedel. En sådan föreskrift
synes vara praktisk. Sålunda skriver han t. ex. »Innehåller undertecknads
(min) röstsedel», varpå följer namn och bostadsuppgift.
Vad så till sist beträffar försändelsens fortskaffande till adressaten,
d. ä. Kungl. Maj:ts befallningshavande, låter sig tänka antingen en sådan
anordning, att valmannen själv ombesörjer detta på sätt han finner fördelaktigast,
eventuellt genom försändelsens inlämnande på posten, eller
en sådan, att försändelsens fortskaffande överlåtes till det officiella vittnet.
Då det ju alltid är tänkbart, att det officiella vittnet kan försumma
insändandet eller göra det så sent, att valsedeln icke hinner fram i tid
till sammanräkningen, torde det vara riktigast att icke betaga valmannen
rättigheten att, om han så önskar, själv taga hand om dess avsändande.
Å andra sidan kan det vara lämpligt att lämna honom även den andra
vägen öppen och sålunda pålägga det officiella vittnet som en förpliktelse
att på valmannens särskilda anmodan besörja valdokumentets avsändande.
Särskilt när det gäller insändande av röstsedel från ort utom riket, är
en dylik skyldighet för vittnet påkallad.
Kungl. Maj:ts proposition nr 354.
37
I fråga om Kungl. Maj:ts befallningshavandes befattning med de
inkomna valsedelsförsändelserna, bliva tillvägagångssättets huvudlinjer i
anslutning till Ernbergs förslag följande.
Anteckningar i särskilt protokoll föras över dessa försändelser, efter
hand som de inkomma. — Vid sammanräkningen av valresultatet brytas
först, såvida ingenting är att anmärka, omslagen till de valsedlar, vilka
äro fogade vid de från de olika valdistrikten inkomna röstningsprotokollen.
Därefter vidtager, innan man skrider till granskning av valsedlarnas
innehåll, den nödvändiga förbehandlingen av de inkomna valsedelsförsändelserna.
Dessa försändelser räknas under jämförelse med anteckningarna
i ovannämnda särskilda protokoll. Varje försändelse upptages därefter
till individuell behandling: ytterkuvertet brytes (om ingen anmärkning
mot dess utseende är att göra), den vid innerkuvertet fästa blanketten läses
och granskas och (fortfarande under förutsättning av att ingen anmärkning
är att göra mot försändelsens lagenlighet) skiljes från innerkuvertet,
sedan anteckning gjorts vid valmannens namn i röstlängden. Därefter
nedlägges innerkuvertet i en urna.
Så vidtager själva röstsedlarnas granskning och röstsammanräkningen.
Nyssnämnda urna tömmes. Valsedlarna uttagas ur innerkuverten,
de från de olika valdistrikten inkomna röstsedlarna uttagas ur sina kuvert.
Prövningen och räkningen fortgår som vanligt.
II. Om äkta makar.
Jag vänder mig nu till den särskilda frågan om äkta makars rätt
att avgiva valsedlar för varandra. Förutsättningen är därvid, att även
den make, som skall avlämna röstsedeln, själv är röstberättigad.
För detta fall torde specialbestämmelserna angående röstning utan
personlig inställelse inför valförrättare kunna och böra göras väsentligt
enklare än i fråga om valmän, vilka förhindras av sin yrkesverksamhet.
Till en så enkel anordning som att låta make rösta för make genom
fullmakt i överensstämmelse med det nuvarande tillvägagångssättet i
kommunerna, torde man dock icke böra inskränka sig. Visserligen kunna
de med denna röstningsmetod förknippade betänkligheterna i förevarande
fall betraktas såsom i regel mindre skarpt framträdande än vid röstning
av till följe tjänst eller yrke förhindrade väljare. Men vid särskilda
tillfällen är det oförnekligt att missbruk kunna tänkas förekomma.
Ett finare utformande åter av fullmaktsröstningens mekanism har redan
påvisats icke vara ändamålsenligt. Under alla förhållanden bör det slut
-
ValsedelförBändelacns
behandling
inför Kungl.
Maj:ta bcfallniugshavande.
38
Kungl. Åfaj:ts proposition nr 354.
ligen i princip anses stridande mot rösträttsutövandets natur även vad
beträffar gift man eller kvinna, att icke väljaren själv bestämmer innehållet
i sin röstsedel. Såsom jag redan tidigare förklarat, talar jämväl
omsorgen om lagstiftningens enhetlighet för, att samma tillvägagångssätt
användes vid samtliga de fall, då röstning utan personlig inställelse inför
valförrättaren vid vederbörande valförrättning är tillåten. Lämpligast
synes sålunda även här vara insändande av röstsedel, men modifierat
därhän, att insändandet eller överbringandet sker genom maken vid valförrättningen
inom valdistriktet.
Givetvis böra säkerhetsanordningar för tillvaratagande av röstningens
äkthet och renhet även här vidtagas. Såsom nämnt kunna de
emellertid vara jämförelsevis enkla. Redan därigenom, att endast maken
får fungera såsom valsedelns överbringare, äro möjligheterna till missbruk
reducerade. Därtill kommer, att dessa äkta makar på landet i
regel, om också naturligtvis ingalunda undantagslöst, intaga liknanda
politisk ståndpunkt. De trängre yttre förhållandena i ett lantvaldistrikt
torde också i någon mån försvåra förfalskningar och annat valfusk.
Slutligen föreligger ett särskilt skäl mot att göra förfaringssättet för
komplicerat uti den omständigheten, att det här ofta kan vara fråga om
valmän utan alltför stor övning i iakttagande av invecklade formaliteter.
Större enkelhet kan sålunda iakttagas först och främst vad beträffar
vittnena. Dessa torde här kunna bestämmas till två ojäviga vittnen överhuvud.
Någon särskild inställelse inför eller tillkallande av ett på särskilt
sätt kvalificerat vittne, en offentlig funktionär, blir sålunda icke av
nöden.
Yad så beträffar detaljerna vid valsedelsförsändelsens anordnande bliva
de stora linjerna desamma som vid samma anordnande då det gäller
yrkesman, som i det föregående avses. Väljaren inlägger i enrum valsedeln
i ett kuvert (innerkuvert) och tillsluter detta. Därefter skall
attesten angående tillvägagångssättet iordningställas. Den blir emellertid
åtskilligt enklare än vid sådan »opersonlig» röstning, som föranledes
av yrkeshinder. Någon anteckning om anledningen till begagnandet
av röstningssättet — förfallogrunden — finnes sålunda här icke
plats för. Det hela inskränker sig alltså, vad beträffar väljarens åtgörande,
till undertecknandet av en förklaring, att han eller hon frivilligt
och i enrum inlagt sin valsedel i kuvertet och tillslutit detta; och från
vittnenas sida till ett bestyrkande härav. Någon särskild blankett torde
härför icke vara av nöden, utan kan alltsammans tecknas å ytterkuvertet.
Då ju detta skall omhändertagas av maken och icke sändas per post
Kungl. Maj:ts proposition nr 354.
39
eller på annat sätt, kan ju förefintligheten av dylika skriverier å kuvertet
icke vålla någon obekvämlighet.
Sedan innerkuvertet inlagts i ytterkuvertet, förses detta med adress
till valförrättaren och överlämnas vid valtillfallet av maken till valförrättaren.
Då här icke kommer ifråga annan ansträngning från dennas
sida än konstaterandet av den genom försändelsen röstande makens rösträtt,
ävensom avlämnarens behörighet, torde avvikelsen från tillvägagångssättet
vid röstning av yrkesman — vid vilket ju valsedeln skulle insändas
till Kungl. Maj:ts befallningshavande — vara välmotiverad.
Någon vidare kommentar till specialbestämmelserna för detta fall
torde icke vara av nöden.
Det torde vara lämpligt att låta så litet som möjligt av hithörande
lagstadganden få grundlags natur. De förändringar, som erfarenheten
kan, allt efter som det nya omröstningssättet tillämpas, giva vid handen
vara nödiga och nyttiga, kunna då lättare företagas. I riksdagsordningen
behöver icke införas annat än en generell bestämmelse, som beträffande
institutets huvudsakliga innehåll hänvisade till lag. Platsen härför blir
§ 24. Ett par andra paragrafer i riksdagsordningen behöva vidkännas
några modifikationer: §§ 18 och 38. Likaledes en paragraf i regeringsformen,
nämligen § 49.
I vallagen införas lämpligen »endast sådana förändringar, som direkt
avse av densamma redan behandlade ämnen och som icke förrycka
vallagens systematiska byggnad» (Ernberg s. 201). Detalj bestämmelserna
rörande institutets närmare begränsning och tillvägagångssättet vid dess utnyttjande
införas i stället i en särskild specialförfattning vid sidan om vallagen.
De paragrafer i vallagen, som måste modifieras, äro först och främst
de, vilka böra innehålla bestämmelser angående valsedelsförsändelsernas
behandling av Kungl. Maj:ts befallningshavande, således 56—59 §§ och
63 § varjämte även 66 § bör ändras på en enstaka punkt (ordet »röstsammanräkning»
bör insättas i stället för »riksdagsmannaval»). Därjämte införas
stadganden om makes röstning genom andra maken i 50 §, vilken
genom det nuvarande innehållets överflyttande till 49 § blir ledig. Slutligen
måste 51 § omformuleras. I samband härmed företages en överflyttning
därifrån till 49 §.
Såsom av den av mig lämnade redogörelsen framgår, skulle denna
speciallag komma att för vissa bestämda yrkesgrupper kompletteras genom
en eller flera av Kungl. Maj:t i administrativ väg utfärdade författningar
angående speciella vittnen, dessas skyldighet att medverka, eventuellt
jämväl angående frågan, var den speciella gruppen tillhörande valman
De nya bestämmelsernas
kodifiering.
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 354.
hade att utfå blanketter och kuvert. Givetvis borde i denna eller dessa särskilda
förordningar de avsedda yrkesgrupperna till sitt omfång noga fixeras.
I enlighet med de grunder, jag nu angivit, har jag låtit inom justitiedepartementet
upprätta förslag till ändrad lydelse av § 49 regeringsformen
och §§ 18 och 24 samt § 38 mom. 1 riksdagsordningen ävensom förslag
till lag om ändring i vissa delar av lagen om val till riksdagen den 26 maj
1909 (n:r 36) samt förslag till lag om rätt för vissa väljare att utan inställelse
inför valförrättare avgiva valsedel vid val till riksdagens andra kammare.
Departementschefen uppläste ifrågavarande tre förslag samt hemställde,
att det förstnämnda förslaget måtte genom proposition föreläggas
riksdagen till prövning i grundlagsenlig ordning samt att de två andra
förslagen måtte få såsom bilagor åtfölja propositionen.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen
förordna, att till riksdagen skulle avlåtas proposition av
den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Gustaf Sandström.
Kungl. Maj:ta proposition nr 354.
41
Bilaga.
Förslag
till
’ Lag
om ändring i vissa delar av lagen om val till riksdagen den 26 maj 1909
(n:r 36).
Härigenom förordnas att 49, 50, 51, 56, 57, 58, 59, 63 och 66 §§ i lagen
om val till riksdagen den 26 maj 1909 skola i nedan intagna delar, erhålla följande
ändrade lydelse:
49 §.
Envar — — — — — — — — — — — — — valkuvert.
1 vallokalen — — — — — — — — — — — — iakttagas.
Efter — — — — — — — — — — o— — — utövats.
Valkuvert, som saknar behörig stämpel eller är å utsidan märkt med annat
kännetecken, varde ej emottaget.
Valman, som på grund av kroppsligt fel är oförmögen att i föreskriven ordning
avgiva sin röst, äge att till biträde vid omröstningen anlita den, han själv
därtill utser.
50 §.
Röstberättigad gift man eller kvinna, som vill vid valet avgiva valsedel
för andra maken på grund av lagen om rätt för vissa väljare att utan inställelse
inför valförrättare avgiva valsedel vid val till riksdagens andra kammare, avlämne
vid förrättningen till ordföranden den försändelse, vari valsedeln är innesluten.
Sedan ytterkuvertet brutits och ordföranden förvissat sig om att den, som
enligt förklaringen å ytterkuvertet inlagt valsedeln i innerkuvertet, är i röstlängden
upptagen såsom röstberättigad, och att försändelsen avlämnats av behörig
person, ävensom tillsett, att innerkuvertet är omärkt, skall ordföranden stämpla
detsamma. Därefter nedlägges innerkuvertet i valurnan, i sammanhang varmed i
röstlängden vid den röstandes namn göres anteckning, att rösträtten utövats.
Innerkuvert, som är å utsidan märkt, varde ej mottaget.
51 §■
Där ej annat föranledes av bestämmelserna i lagen om rätt för vissa väljare
att utan inställelse inför valförrättare avgiva valsedel vid val till riksdagens
andra kammare, må rösträtt utövas allenast i den ordning, som nu är sagd.
Bihang till riksdagens protokoll 1519. 1 sand. 316 käft. (Nr 354.)
6
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 354.
56 §.
Då försändelse ankommit till Konungens befallningshavande på grund av
lagen om rätt för vissa väljare att utan inställelse intor valförrättare avgiva valsedel
vid val till riksdagens andra kammare, skall anteckning därom göras i ett
protokoll, som för ändamålet upplagts. Försändelserna förvaras under lås.
57 §.
Å — — — — — — — — — — _ röster*
De från valförrättare insända protokollen över röstningen — _ _ _
— — — — — valet.
De försändelser, som ankommit på grund av lagen om rätt för vissa väljare
att utan inställelse inför valförrättare avgiva valsedel vid val till riksdagens
andr a kammare, räknas och antalet jämföres med det över sådana försändelser
förda protokollet. Försändelse, vartill begagnats annat ytterkuvert äa i sa^da
lag § 11 stadgas, vare og ll.
Förekommer ej särskild anledning att antaga, att dylik försändelse efter
tillslutandet blivit öppnad, öppnas ytterkuvertet. I annat fall lämnas det oöppnat.
Sedan innerkuverten jämte åtföljande dokument uttagits ur de öppnade ytterkuverten,
granskas dokumenten och innerkuverten, varvid ock uppgifterna om
avsändarna jämföras med röstlängden. Befinnes icke härvid, att den, som avgivit
valsedel, är i röstlängden upptagen såsom röstberättigad och att han är behörig
att utan inställelse inför valförrättare avgiva valsedel, eller befinnes, att han im
för valförrättare utövat rösträtt eller att de i fråga om innerkuverts och valsedels
beskaffenhet eller valsedelns avgivanie meddelade föreskrifter överträtts
eller att innerkuvertet är märkt, lämnas detta oöppnat; om mer än ett kuvert
härrör från samma valman, lämnas de alla oöppnade. Eljest antecknas vid valmannens
namn i röstläng len, att rösträtten utövats, och kuvertet skiljes från
dokumentet. Finnas flera sådana kuvert, skola de blandas om varandra och nedläggas
i en urna.
58 §.
Efter det protokollen från de särskilda valdistrikten, upplästs, de innerkuvert,
som nedlagts i en urna, uttagits ur denna samt valsedlarna uttagits ur
dessa kuvert och valkuverten och granskats, pröve Konungens befallningshavande
valsedlarnas giltighet och meddele de beslut, vartill valsedlarna och protokollen
giva anledning.
59 §.
Ogin _________
— — — — — namnen.
Finnas i ett kuvert två eller flera valsedlar, vare de alla ogilla.
63 §.
Vid förrättningen läte Konungens befallningshavande föra protokoll, i vilket
antecknas utom annat, som vid förrättningen förekommit, huru många giltiga
43
Kungl, Maj:ts proposition nr 354.
och ogiltiga valsedlar avgivits inför valförrättare]! i värjo valdistrikt, huru många
1''öisfindelser ankommit pa grund av lagen om Tält för vissa väljare att utan inställelse
inför valförrättare avgiva valsedel vid val till riksdagens andra kamma:
e, hur många inneikuvert, som öppnats, och huru många giltiga och ogiltiga
valsedlar, som innehållits i dessa kuvert, de olika grupper, i vilka — — —
— — — gäller.
66 §.
Fullmakt — — — — — — — — — — — ^— — lydelse:
»Vid röstsammanräkning, som den............ (dag, månad, år) ............ hållits
för ................................. (valkretsens namn) .........................................-
Ort och tid.»
Denna lag träder i kraft den dag, då riksdagens beslut, varigenom riksdagen
bifallit Konungens förslag till ändrad lydelse av t? 49 regeringsformen och
§§ 18 och 24 samt § 38 mom. 1 riksdagsordningen, varder i grundlagsenlig ordning
hos Konungen anmält.
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 354.
Bilaga.
Förslag
till
Lag
om rätt för vissa väljare att utan inställelse inför valförrättare avgiva valsedel
vid val till riksdagens andra kammare.
Härigenom förordnas som följer:
Om väljare, som på grund av yrke eller tjänst äro förhindrade att inställa
sig.
§ 1.
Under de villkor och i den ordning, som här nedan stadgas, äger väljare
rätt att avgiva valsedel vid val till riksdagens andra kammare utan inställelse
inför, valförrättare, därest hinder för väljarens personliga inställelse vid valförrättningen
i det valdistrikt, i vars röstlängd väljaren är uppförd, möter på grund
av nödvändigt uppehåll utom valdistriktet antingen för utövande av militärtjänst,
från vilken han icke för deltagande i valet kunnat erhålla befrielse, eller för utövande
av sådant yrke eller sådan allmän tjänst, som regelmässigt medför vistande
utom valdistriktet. Hinder, varom ovan förmäles, skall styrkas på sätt i § 6
stadgas.
Hätt, som nu är sagd, tillkommer icke valman, som vistas å utrikes ort,
därest han, vid tiden för valet i förutnämnda valdistrikt, varit under mer än fyra
år i följd frånvarande från riket och icke vid valsedelns avgivande tillhör besättningen
å svenskt fartyg.
§ 2.
Till val på grund av § 17 riksdagsordningen må valsedel icke av valman,
som i § 1 här ovan omförmäles, avgivas tidigare än den 1 september det år valet
äger rum. Till annat val må valsedel icke avgivas tidigare än dagen tor Konungens
befallningshavandes kungörelse om valet.
Valsedel anses vara avgiven den dag, det i § 6 omförmälda vittnesintyget
underskrives.
Kungl. Maj:ta proposition nr 354.
45
§ 3.
Vill någon, som vistas inom riket, avgiva valsedel i enlighet med vad
§ 1 medgives, skall han därvid anlita vittne, på landet nämndeman eller ordförande
eller ledamot i valnämnd eller kommunalnämnd samt i stad tjänsteman,
som av magistraten förordnas. Ordförande och ledamot i valnämnd och kommunalnämnd
vare pliktiga att, när de därom anmodas, tillhandagå väljare såsom nu
är sagt.
I fråga om viss grupp av valmän äge Konungen förordna, att annat vittne,
än ovan nämnts, må kunna i angivna hänseende anlitas.
Är väljaren ej personligen känd för vittnet, åligge honom att styrka sin
identitet antingen genom intygande av trovärdig person eller ock medelst prästbevis,
debetsedel, arbets- eller sjöfartsbok eller annan tillfyllestgörande handling.
§
Väljare, som vill jämlikt § 1 avgiva valsedel utom riket, skall därvid såsom
vittne anlita svensk konsul eller ock, där väljaren tillhör besättningen å
svenskt fartyg, dettas befälhavare eller, i händelse av förfall för denne, hans
närmaste man. De personer, som nu nämnts, vare pliktiga att, när de därom anmodas,
tillhandagå väljare såsom nu är sagt.
Anlitar väljaren konsul såsom vittne och är han ej för konsuln personligen
känd, skall hans identitet styrkas på sätt i 3 § sista stycket stadgas.
§ 5.
Förutom det vittne, som i § 3 eller 4 avses, äge väljare, där han så önskar,
anlita ytterligare ett ojävigt vittne.
§ 6.
1. Innehar väljaren ej själv sådant innerkuvert jämte vidhängande blankett
och sådant ytterkuvert, som i § 11 omförmälas, skall han av vittne, som han
jämlikt § 3 eller 4 anlitar, erhålla dylika kuvert.
2. Väljaren skall i enrum inlägga sin valsedel i innerkuvertet och tillsluta
detta.
3. Därefter skall i vittnets eller, där två vittnen äro, i dessas närvaro
å den innerkuvertet vidhängande blanketten tecknas nöjaktig upplysning an
fående
de av väljarens yrke eller tjänst förorsakade omständigheter, som förhindra
ans personliga närvaro vid valförrättningen i det i § 1 omförmälda valdistrikt,
ävensom förklaring, att han frivilligt och i enrum inlagt sin valsedel i kuvertet
och själv tillslutit detta. Vad sålunda tecknats å blanketten skall av väljaren
egenhändigt underskrivas, med angivande tillika av yrke eller tjänsteställning,
valdistrikt, som väljaren vid tiden för valet tillhör, och hemvist inom valdistriktet,
så ock av de omständigheter i övrigt, angående vilka Konungen föreskriver,
att uppgift härvid skall meddelas.
4. Det vittne, som väljaren jämlikt § 3 eller 4 anlitar, skall å blanketten
vitsorda de omständigheter, vilka av väljaren angivits såsom förfallogrund.
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 354.
Nämnda vittne samt, där två vittnen äro, jämväl det andra vittnet skola å blanketten
dels intyga, att väljaren egenhändigt skrivit sitt namn å blanketten såsom
i tredje stycket sägs samt att han omedelbart dessförinnan befunnit sig i enrum
dels ock angiva dagen och orten för intygets meddelande.
5. Innerkuvertet med vidhängande blankett skall av väljaren, i vittnets
eller, där två vittnen äro, i dessas närvaro, inläggas i ytterkuvert, som i första
stycket sägs. Ytterkuvertet tilislutes och adresseras till den myndighet, som har
att verkställa röstsammanräkning för den valkrets, väljaren vid tiden för valet
tillhör. Därefter förses ytterkuvertet med anteckning, att det innehåller väljarens
valsedel; och bör denna anteckning av väljaren underskrivas med angivande av
hemvist inom valdistriktet.
6. Vittne, som jämlikt § 3 eller 4 är pliktigt att tillhandagå väljare så
som där sägs, vare, då särskild anmodan därom framstälies, skyldigt att ombesörja
försändelsens befordran. J
7. Överlämnas försändelsen åt allmänna posten, skall den rekommenderas.
Om äkta makar.
§ 7.
Röstberättigad gift man eller kvinna äger rätt att i den ordning, som här
nedan sägs, genom andra maken, därest denna är röstberättigad, avgiva valsedel
vid val till riksdagens andra kammare.
§ 8.
Valsedelförsändelse, varom här nedan förmäles, må anordnas tidigast åtta
dagar, innan valet skall äga rum.
§ 9.
Väljare, som vill jämlikt § 7 avgiva valsedel genom make, skall därvid
anlita biträde av två ojäviga vittnen.
§ 10.
1. Valsedlar samt innerkuvert och ytterkuvert skola finnas tillgängliga på
landet hos ordförande och ledamöter i valnämnd och kommunalnämnd, ävensom
hos nämndemän, i stad hos magistraten, ävensom hos de tjänstemän eller andra
personer, åt vilka magistraten uppdrager att i sådant hänseende tillhandagå
väljarne.
2. Väljaren skall i enrum inlägga sin valsedel i innerkuvertet och tillsluta
detta.
3. Därefter . skall å särskilt ytterkuvert i närvaro av vittnena tecknas
förklaring, att väljaren . frivilligt och i enrum inlagt sin valsedel i innerkuvertet
och själv tillslutit detta. Förklaringen skall av väljaren egenhändigt
47
Kungl. Mtij:ts proposition nr 354.
undertecknas med angivande tillika av det valdistrikt, han vid tiden för valet
tillhör, och hans hemvist inom valdistriktet.
4 Vittnena skola å ytterkuvertet dels intyga, att väljaren egenhändigt
undertecknat ovannämda förklaring samt att han omedelbart dessförinnan befunnit
sig i enrum, dels ock angiva dagen och orten för intygets meddelande.
5. Innerkuvertet skall av väljaren i vittnenas närvaro inläggas i ytterkuvertet.
. Ytterkuvertet tilIsl åtes och adresseras till valförrättaren i det valdistrikt,
väljaren vid tiden för valet tillhör.
Allmänna bestämmelser.
§ 11.
Valsedlar skola vara av vitt papper utan kännetecken. Kuverten skola
vara av ogenomskinligt papper och försedda med stämpel, utvisande kuvertets
ändamål. Ytterkuverten skola vara sinsemellan lika och av sådan storlek, att
innerkuverten, vilka jämväl skola vara sinsemellan lika till storlek och beskaffenhet,
bekvämligen kunna däri inneslutas. Blankett och innerkuvert, som i § 6
avses, skola sammanhänga med varandra.
§ 12.
Blanketter för uppgifter enligt § 6 så ock formulär till uppgifter enligt § 10
fastställas av Konungen. Blanketter samt innerkuvert och ytterkuvertet tillhandahållas
genom statens försorg och på dess bekostnad.
§ 13.
För denna lags tillämpning erforderliga närmare föreskrifter meddelas av
Konungen.
Denna lag träder i kraft den dag, då riksdagens beslut, varigenom riksdagen
bifallit Konungens förslag till ändrad lydelse av § 49 regeringsformen och
§§ 18 och 24 samt § 38 mom. 1 riksdagsordningen, varder i grundlagsenlig ordning
hos Konungen anmält.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- Rskr. 1919:268 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Majds proposition med förslag till ändrad lydelse av §§ 6, 7, 9,’ 16, 19 och 21 riksdagsordningen och till öv s. 2 i texten
- 1SärU 1919:1 Utlåtande i anledning av dels Kung!. Maj:ts proposition nr 358 med förslag till ändrad lydelse av §§> 6, 7, t), 16, 19 och 21 riksdagsordningen och till öv er g s. 1 i texten
- KU 1919:18 Memorial, i anledning av kamrarnas remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 354 med förslag till ändrad lydelse av § 49 regeringsformen och §§ 18 och 24 samt § 38 s. 1 i texten