Sök i Ratio Lex

Med förslag till ändrad lydelse av §§ 6, 7, 9, 16, 19 och 21 riksdagsordningen och till övergångsstadgande däri

1919-03-21 · 147 sidor, varav 111 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,7 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: 111 av 147 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1919:358, Med förslag till ändrad lydelse av §§ 6, 7, 9, 16, 19 och 21 riksdagsordningen och till övergångsstadgande däri

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 358.

1

Jir 358.

Kungl. Maj ds proposition till riksdagen med förslag till ändrad

lydelse av §§ 6, 7, 9, 16, 19 och 21 riksdagsordningen

och till övergångsstadgande däri; given Stockholms slott

den 21 mars 1919.

Under åberopande av bifogade i statsrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed till riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning

framlägga följande

Förslag

till

ändrad lydelse av §§ 6, 7, 9, 16, 19 och 21 riksdagsordningen och till

övergångsstadgande däri.

§ 6.

1. Första kammarens ledamöter skola till ett antal av etthundrafemtio

väljas av landstingens ledamöter och särskilt utsedda elektorer

för de städer, som ej deltaga i landsting. Valet gäller för en tid av

.åtta år, räknade från januari månads början året näst efter det, under

vilket valet skett.

2. För val till första kammaren är riket indelat i valkretsar.

Stockholms stad och Göteborgs stad utgöra var för sig en valkrets.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 3S0 höft. (Nr 358.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Kungl. Mäj.is proposition Nr 358.

Annan stad, som ej deltager i landsting, tillhör samma valkrets somdet

landstingsområde, vari staden förut ingått. Flera landstingsområden

kunna sammanföras i en valkrets; men ej må landstingsområde

delas å skilda valkretsar. Indelningen i valkretsar innehålles i

vallagen.

3. För varje valkrets väljes efter folkmängden inom dess område

en riksdagsman för varje fullt tal, motsvarande en etthundrafemtiondel

av rikets folkmängd.

4. Därest det antal riksdagsmän, som med tillämpning av stadgandet

i 3 mom. bör utses, icke uppgår till etthundrafemtio, skola, för

ernående av detta antal, de valkretsar, vilkas folkmängd mest överskjuter

de tal, som enligt samma mom. äro bestämmande för riksdagsmännens

antal inom valkretsarna, vara berättigade att vardera välja ytterligare

eu riksdagsman.

5. Det antal riksdagsmän, varje valkrets enligt ovan angivna

grunder äger utse, bestämmes vart tionde år av Konungen; dock må

vad sålunda bestämmes icke lända till inskränkning i vald riksdagsmans

rätt att under föreskriven tid utöva riksdagsmannakallet.

6. Åro icke, då tillämpning skall ske av den i 5 mom. nämnda

bestämmelse, så många ledigheter inom kammaren, att valkretsar, för

vilka ökning av antalet riksdagsmän bör äga rum, kunna samtidigt

komma i åtnjutande av rättigheten att välja fullt antal riksdagsmän,

skall, i avseende å ordniugen för sagda rättighets utövning dessa valkretsar

emellan, gälla till efterrättelse: att valkretsar, för vilka tillökningen

i riksdagsmännens antal är grundad på stadgandena i 3 mom,,

äga företräde framför valkretsar, för vilka sådan tillökning härleder sig

från föreskrifterna i 4 inom.; att bland sådana valkretsar, vilka på grund

av stadgandena i 3 mom. äga välja ökat antal riksdagsmän, den bär

företrädet, för vilken detta antal är störst, eller, om antalet är lika för

två eller flera valkretsar, den bland dem, vars folkmängd mest överskjuter

de tal, som enligt samma mom. äro bestämmande för riksdagsmännens

antal inom valkretsarna; att bland sådana valkretsar, vilka

jämlikt 4 mom. äga utse ökat antal riksdagsmän, företrädet tillkommer den,

för vilken det i samma mom. omnämnda fl dkmängdsöverskott är störst;

samt att i de fäll, där folkmängdsöverskottet, såsom lika sfl>rt för två

éller flera valkretsar, ej kan tjäna till grund för bestämmande av företrädet

dem emellan, detta skall avgöras genom lottning in l ör chefen fördel

departement, till vilket justitieärendena höra, i närvaro av tre bland

fullmäktige i rikets bank och tre bland fullmäktige i riksgäldskontoret.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kung t- Maj ds proposition Nr 356’.

7. Tillhöra Hera landstingsområden samma valkrets oqh är i något

nv oiprädeua landstingsmannens antal större än som skolat utses, därest,

den för annat landstingsområde inom valkretsen vid landstingsmannaval

gällande grund blivit tillämpad, då skola ej flera av landstingsmännen

i förstnämnda område deltaga i valet av riksdagsmän än att valmännens

antal svarar mot nyssberörda grund; och skall förty, då riksdagsmannaval

för valkretsen skall förrättas, landstinget i det område genom proportionellt

val till sådant antal bland tingets ledamöter utvälja dem,

■som skola deltaga i riksdagsmannaval. Varder landstingsman, som blivit

utsedd till valman, förhindrad att fullgöra uppdraget, inkallas suppleant

i den ordning, son» beträffande förhinder för landstingsman i allmänhet

gäller.

fl. I)e i 1 mom. omförmälda elektorer utses för Stockholms stad

och Göteborgs stad till lika antal med stadsfullmäktige samt för annan

stad, som ej deltager i landsting, till det antal, som efter folkmängden

i staden eller i de särskilda valkretsar, vari den för valet må vara indelad,

svarar mot den beträffande landstingsmannaval i allmänhet gällande

grund.

9. Valrätt vid elektorsval tillkommer envar i kommunens allmänna

■angelägenheter röstberättigad från och med kalenderåret näst efter det,

varunder han uppnått tjugu sju års ålder. Valen äro omedelbara och,

-där två eller flera elektorer skola utses, proportionella. Varje röstande

har lika röst. Vid val av elektorer skola jämväl utses suppleanter för

dem. Närmare bestämmelser om elektorsval meddelas i vallageu.

10. Till elektor må endast den utses, som själv vid elektorsvalet

äger rösträtt.

Elektor kan ej vara:

den som står under förmynderskap eller som är i konkurstillstånd;
den

som är förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas

-eller eljest på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän

befattning eller genom utslag, vilket ännu icke vunnit laga kraft,

är dömd till straffpåföljd, varom sist förmäles, eller den som är ställd

under framtiden för brott, vilket kan medföra sådan påföljd;

den som är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan.

För valbarhet till suppleant erfordras samma egenskaper som för

valbarhet till elektor.

fl. Omfattar valkrets för val av ledamöter i första kammaren

flera län eller delar av flera län, åligger Konungens befallningshavande

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kunyl. Maj.ts proposition Nr 358.

i det av dessa län, som Konungen bestämmer, att med allt, som med valet

bar samband, taga den befattning, som enligt vad därom är stadgat

tillkommer Konungens befallningshavande.

1. Valkretsarna indelas i åtta grupper. Denna indelning lastställes

i vallagen.

2. Varje år under september månad skall inom en av de i 1 mom.

nämnda grupper förrättas val för nästföljande åttaårsperiod. Vilken

ordning härvid skall iakttagas mellan grupperna, därom stadgas i vallagen.

3. Har Konungen — — — utgången atr den åttaårsperiod, för

vilken — — — tillhör.

4. Har i en valkrets riksdagsman avgått före åttaårsperiodens

slut,--— i vallagen sägs. Skall — — — återstående tiden.

5. Skall plats, när åttaårsperioden — — — varde under åttonde

året av sagda period,---löpande åttaårsperiod för samma valkrets.

6. Har i en valkrets riksdagsman avgått före åttaårsperiodens slut,

•— — — till årets slut.

§ 9.

Till ledamöter i första kammaren kunna endast väljas män och

kvinnor, som uppnått — — — sin befattning.

§ 16.

Valrätt tillkommer en var man och kvinna, som är svensk undersåte

och senast under nästföregående kalenderår uppnått tjugu treårs

ålder.

Valrätt må dock ej utövas av:

a) den som står under förmynderskap eller

som är i konkurstillstånd;

b) den som är av allmänna fattigvården omhändertagen för varaktig

försörjning;

c) den som är från valrätten utesluten på grund av ådömd straftpåföljd;
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kung). Maj:ta proposition Nr 358. 5

d) värnpliktig, som icke fullgjort do honom till och med utgången

av sistförflutna kalenderåret åliggande värnpliktsövningar.

Till efterrättelse — — — inträffar.

§ 19.

Till ledamöter i andra kammaren kunna endast utses män och

kvinnor, som äga valrätt — — — någon av dessa.

§ 21.

Riksdagsman---tre lagtima riksdagar.

Kvinna är berättigad att avsäga sig riksdagsmannauppdrag, även

om icke något av nu nämnda skäl är för handen.

Avsägelse — ---Konungens befallningshavande.

övergångsstadgande.

Det år, varunder lagtima riksdag först sammanträder efter nya

val i hela riket till andra kammaren, förrättade efter den 1 april 1919,

kallas här nedan första valåret.

Riksdagsman i första kammaren, som är vald med tillämpning’

av de före första valåret gällande stadganden, äger ej med sin befattning

fortfara längre än till utgången av nämnda år. Inträffar dessförinnan

ledighet, skall sådan, med tillämpning av nyssnämnda stadganden, fyllas

för den återstående tiden.

Val till första kammaren skall i hela riket förrättas under första

valåret i september månad i den ordning, som för val, grundat på stadgandena

i 7 § 2 mom., är föreskriven. För den grupp av valkretsar,

vilken är den första enligt den i vallagen mellan grupperna stadgade

ordning, gäller valet de åtta åren närmast efter första valåret, men för

annan grupp för tiden från och med året närmast efter första valåret

till ingången av gruppens närmaste åttaårsperiod.

Förordnar Konungen om nya val till första kammaren, innan val

i åttonde gruppen förrättats för åttaårsperiod, skola de nya valen gälla

för grupp, som valt för åttaårsperiod, till periodens utgång och för

annan grupp till början av dess första åttaårsperiod.

opaginerad Kontrollera mot PDF

0

Kungl. Maj.ts proposition $f r 358.

Före ingången av september månad första valåret meddelar Konungen

bestämmelse om antalet riksdagsmän i första kammaren för varje

valkrets efter vad i 6 § 5 mom. sägs.

GUSTAF.

EU el Löfgren.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 858.

7

Utdrag av protokollet över justitieäepartementsärénden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

fredagen den 21 mars 1919.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Edén,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,

Statsråden: PETERSSON,

SCHOTTE,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre PaLMSTIERNa,

Rydén,

Thorsson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren anförde:

»I det tal, varmed Eders Kungl. Maj:t öppnade innevarande års

riksdag, tillkännagav Eders Kungl. Aiaj:t — under hänvisning därtill,

att riksdagen, i samband med den kommunala rösträttsreform, som vid

1918 års urtima riksdag beslutats, och med huvudsaklig anslutning till

vissa vid avlåtande av propositionen härom angivna grundsatser, uttalat

sig för betydelsefulla ändringar rörande grunderna för vår folkrepresentation

—, att förslag komme att. för den nu samlade riksdagen

framläggas om sänkning av rösträttsåldern för den politiska rösträtten,

s. 8 Kontrollera mot PDF

''Departe
»Mritscfeefen.

8 Kungl, Maf.ts proposition Nr 358.

om avskaffande av det så kallade utskyld sstrecket och reformering av

fattigvård sstrecket, om politisk rösträtt för kvinnor på samma villkor

som för män samt om vissa av riksdagen förutsatta förändringar

rörande valen till första kammaren.

Berörda av Eders Kungl. Maj:t förebådade förslag äro numera

utarbetade inom justitiedepartementet och hava sammanfattats i ett

förslag till ändrad lydelse av §§ 6, 7, 9, 16, 19 och 21 riksdagsordningen

och till övergångsstadgande däri.»

Föredraganden uppläste förslaget och yttrade härefter:

»Då jag går att angiva motiven för de författningsändringar, som

det upprättade förslaget i skilda avseenden innebär, vill jag först i

korthet redogöra för de nu gällande bestämmelser, vari förslaget avser

att åstadkomma vissa ändringar, samt tillika något beröra förfättningsfrågans

utveckling i vårt land under senare tid. 1 själva verket synes

mig en sådan redogörelse för vår författnings frågas faktiska läge, sett

mot bakgrunden av tidsförhållandena och den allmänna opinionsströmningen

här i landet och annorstädes, i och för sig lämna tillräcklig

motivering för den grundlagsrevision, som nu är i fråga och som i sina

huvuddrag redan på förhand, genom förhandlingarna vid 1918 års urtima

riksdag, kan anses i princip godtagen av majoriteten inom riksdagens

båda kamrar.

Den författningsreform, som vid nyssnämnda riksdag grundlädes

och nu skall slutföras, avsåg, att utan upphävande av vår författnings

allmänna grunder, giva hela folket så gott som obegränsad delaktighet

i bestämmanderätten över landets såväl allmänna som kommunala politik.

Den lika och allmänna kommuualrösträtten, som redan införts

och som måste komma att i hög grad inverka på första kammarens

sammansättning, skulle emellertid, enligt de förutsättningar, vilka lågo

till grund för dess antagande av riksdagen, förbindas med vissa förändringar

i bestämmelserna om första kammarens bildande. Berörda

förändringar avser hithörande del av förslaget beträffande riksdagsordningen

att formulera. Samtidigt förutsattes, på sätt Eders Kungl,

Maj:t även anfört i sitt tal vid riksdagens öppnande, att vissa betydande

utvidgningar i valrätten till riksdagens andra kammare skulle äga

ruin. Huvudbestämmelsen härom finnes i § 16 riksdagsordningen i

dess nu föreslagna lydelse.

Jag vill till en början beröra de inskränkningar i rösträtten, vilkas

undanröjande förslaget i sistnämnda del åsyftar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

il

Kungl. Maj ts proposition Nr 358.

Do bestämmelser, vilka reglerade valrätten till riksdagens andra

kammare vid tiden för framläggande är 11)07 av den proposition, som

ledde till den allmänna rösträttens införande, innehöllo åtskilliga inskränkningar

i valrätten (s. k. streck) förutom de som följde av den lör

rättens utövande då stadgade särskilda census.

Enligt riksdagsordningens § 14 i dess dåvarande lydelse framträdde

bland des;-a ytterligare inskränkningar utskyldsstrecl.et särskilt starkt.

Den politiska rösträtt'' n var nämligen beroende av den kommunala;

och då denna i sin ordning forutsatte såväl skattskyldighet som

fullgjord skatteplikt till kommunen, kom var och en, som icke uppförts

såsom kommunalt skattskyldig eller s an försummat att betala sina utskylder

i deri kommun, där han var mantalsskriven, för något av do

tio sistförflutna åren, att sakna valrätt till riksdagen.

I vissa fall räckte det emellertid ej med att skattskyldig riktigt

fullgjort sin skatteplikt. Samtidigt gällde den betingelsen för utövande

av politisk rösträtt, att den skulle brukas i den kommun, där man var

bosatt, det vill säga mantalsskriven för det år, under vilket val skulle

äga ruin. Grundade sig skattskyldigheten på inkomst, för vilken bevillning

påförts i mautalskrivningsorten, så upphörde rösträtten vid fly ttning

till annan ort, så snart mantalsskrivning där ägt rum. I den nya

bostadsortens rösilängd kunde den flyttande åter icke inskrivas förrän i

slutet av det år, för vilket han blivit mantalsskriven. På detta sätt

kom varje sådan flyttande, trots att han icke försummat någon skatteplikt,

att. under avsevärd tid vara berövad sin rösträtt. Den uppenbara

orättvisan i. detta s. k. ''»flyttninysstreck» som företrädesvis drabbade de

små inkomsttagarna, föranledde år 1901 riksdagen att i en skrivelse

till Kungl. Alaj:t anhålla om åtgärder för ändring i bestämmelserna

härutinnan, men det anmärkta missförhållandet kvarstod ännu, då författningsrevisionen

år 1907 inleddes.

Beträffande valrättsåldern gällde, att denna liksom vid kommunala

val sammanföll med den vanliga mymdighetsåldern eller tjuguett år.

Ehuru jämte särskild census kommunal rö~trätt låg till grund för

den politiska rösträtten, sträckte sig tillämpningen av denna princip icke

längre äu till männen: kvinnorna, ehuru kommunalt röstberättigade,

voro från politisk rösträtt uteslutna.

Den på 1907 års regeringsförslag i huvudsak grundade författning,

som från år 1909 är gällande, innehöll väsentliga ändringar i ovanberörda

avseenden. Den allmänna rösträtten ersatte censusvalrätten, men

förbands i stället med ett nytt stieck, det så kallade faftigvårdsstrecket.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 320 höft. (Nr 358.) 2

Viktig are

in.sk

g ar i rösträtten

'' föra 1907’—

1009 års författning

wer

fy. rm:

a) särskild

census;

It) utskyldsstreckct:
-

c) flyttning »- strecket:

d) ”/förnstrecket11.

[Viktigare

itu gäl ande

in skr åkning ar

i den politiska

rödrätten:

a) fattigvårdsstrecket;
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 358.

b) ulskyldsstrecket

:

c) flyttnings

strecket:

d) ålders*

strecket;

e) "hönsstrecket".

Utskylds- och tlyttningsstrecken avskaffades icke, men modifierades till

innehåll och verkningar. VTalrättsåldern vid val till andra kammaren

höjdes, i samband varmed fullgörande av värnpliktsskyldighet gjordes

till betingelse för utövande av valrätt (»värnpliktsstrecket»). Rösträtten,

ehuru till sina grunder allmän, kom icke heller nu att omfatta kvinnorna,

utan inskränktes till att gälla männen.

Vad först angår »fattigvårdsstrecket» innebär detta enligt gällande

bestämmelser, att utesluten från valrätt är icke allenast den, som av

fattigvården omhändertagits för varaktig försörjning, utan var och eu,

som häftar för ett låt vara tillfälligt på grund av sjukdom, arbetslöshet

etc. åtnjutet understöd, vilket under löpande eller sistförfluten kalenderåret

av fattigvårdssamhälle tilldelats honom själv, hans hustru eller

minderåriga barn. Genom stadgandets avfattning är det klart, att fattig*- vårdsunderstöd skall vara av den art, att återbetalningsskyldighet föreligger,

för att detsamma skall diskvalificera i rösträttshänseende. Streckets

verkan är sålunda beroende av fattigvårdslagstiftningens innehåll

vid en viss tidpunkt. För närvarande gäller enligt 1918 års lag om

fattigvården att en man alltid är skyldig att återbetala understöd, som

lämnats honom själv, varjämte återbetalningsskyldighet föreligger, då

understöd lämnats hustru och barn på grund av laga förpliktelse.

För så kallad frivillig fattigvård har fattigvårdssamhälle däremot,

icke rätt att fordra återbetalning (jfr 1, 2 och 62 §§ i nyssnämnda lag).

Utskyldsstrecket är, jämfört med äldre bestämmelser, på det sätt

modifierat, att å ena sidan den politiska rösträtten frigjorts från varje

fordran på skattskyldighet, varför den som icke påförts några utskylder

till stat eller kommun i allt fall äger rösträtt, men att å andra sidan

den skattskyldige, som icke erlagt samtliga honom påförda utskylder, vilka

förfallit till betalning under de tre sistförfluten kalenderåren före valåret,

är från rösträtt utesluten.

Åven »flyttningsstrecketi) har i viss män lindrats. På grund av

grundlagens nuvarande innehåll, jämfört med vallagens bestämmelser,

blir visserligen en persons befogenhet att vid en viss tidpunkt utöva

rösträtt i en kommun beroende därav, huruvida han varit i kommunen

mantalsskriven så tidigt, att han kunnat upptagas i den för valdistriktet

gällande röstlängden. Men en person, som med hänsyn till tiden för

inflyttning från annan ort icke hunnit bliva röstberättigad i den verkliga

bostadsorten, är emellertid alltjämt röstberättigad i den kommun,

från vilken inflyttningen skett, så snart han där kvarstår i gällande

röstlängd upptagen såsom röstberättigad. Den omständigheten, att han

upphört att vara bosatt (mantalsskriven) i sistnämnda kommun, utgör

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kung!. Maj.ts proposition Nr 358.

icke vidare binder för utövningen av hans rösträtt. Klart är dock, att

för de valmän, som vid valtillfället icke kunna infinna sig för att

rösta i sin tidigare boningsort, »flyttningsstrecket» i berörda fall faktiskt

kvarstår. Men detta streck verkar till inskränkning i rösträtten icke

allenast genom åt t försvåra dess utövning för personer, som inflytta i

en kommun för sent för att bliva upptagna i dess röstlängd. Antydda

olägenhet hör för övrigt till dem, som icke torde helt kunna avhjälpas.

Betänkligare ur både principiell och praktisk synpunkt är flyttningsstreckets

verkan i ett annat avseende. Enligt vallagens stadgande i

§ 26 må nämligen den som icke varit i kommunen mantalsskriven å

sådan tid, att han under sistförflutna kalenderåret skolat därstädes erlägga

utskylder, icke upptagas såsom röstberättigad, med mindre det

styrkes, att honom i hans mantalsskrivningsort påförda, sistnämnda år

till betalning förfallna utskylder blivit erlagda eller att han icke detta

år haft att erlägga uågra sådana utskylder. Tvärtemot vad som gäller

för de äldre inbyggarna i samhället ålägges sålunda den nyinflyttade

en ofta nog svår och betungande bevisskyldighet, som praktiskt taget

ofta verkar som en uteslutningsgrund.

Beträffande valåldern — vars begränsning nedåt så snart den

överstiger myndighetsåldern ofta nog plägar betecknas som ett »åldersstreck»

— har denna höjts till 24 år, vilka skola hava uppnåtts före

början av det år, under vilket valet äger rum. Man har därvid utgått

ifrån, att tillräcklig mognad för rösträttens utövande näppeligen kan

anses föreligga förrän vid eu ålder av omkring 25 år. Då valen förrättas

i september, kommer flertalet av dem, som under nästföregående

kalenderår uppnått 24 år, att vid valet vara 25 år och därutöver.

Vid en jämförelse mellan sagda enligt svensk rätt gällande begränsningar

i den politiska rösträtten med dem, som gälla i andra länder,

där allmän rösträtt är rådande, finner man, att motsvarande inskränkningar

åtminstone icke alla samtidigt äro någonstädes rådande.

Såvitt kunnat utrönas förhåller sig härmed på sätt, som jag nu

vill i korthet angiva.

Fattigvårdsstrecket har, såsom det är lagt i Sverige, sin närmaste

motsvarighet i Danmark, varest från politisk rösträtt är utesluten den,

som åtnjuter fattigunderstöd eller häftar för tidigare mottaget sådant.

Lika litet som i Sverige anses på grund av den sociala bjälplagstiftniugen

lämnade understöd, vilka icke lagligen gå under beteckningen

fattigvård, utesluta från rösträtt.

Men att märka är, att den danska lagstiftningen känner dylika

ltösträthsinskränkningar

i utländska

författningar:
-

Fattigvårdsstrecket.

s. 12 Kontrollera mot PDF

tskylds
trtckct.

12 Kungl. Afaj.ts proposition AV 358.

allmänt utgående understöd, vilka icke betraktas såsom fattighjälp, i ett

flertal fall, där i Sverige motsvarande bidrag antingen icke alls utgå

eller utgå i form av fattigvård. Förutom ålderdomsunderstöden kunna,

utan att diskvalificera den eljest röstberättigade, i Danmark tillgodonjutas

understöd från de s. k. kommunala hjä pkassorna; talrika former

av understöd åt skolbarn; understöd åt barnaföderskor i vissa ömmande fall

samt åt flera kategorier av sjuka och lyfta o. s. v. En del av dessa slag

av understöd finnes icke alls i Sverige eller falla under begreppet fattigvård.

Därnäst komma förhållandena i detta hänseende närmast de svenska

i våra grannbinder Norge, Finland, Tyska riket och de flesta tyska

stater (före den senaste omvälvningen i sistnämnda länders statsskick.)

I Finland utesluter emellertid allenast varaktigt understöd, lämnat åt

personen själr, från rösträtt. Inom de övriga länder, som nyss nämnts,

utesluter fattigunderstöd i princip från rösträtt, men undantagen från

denna regel äro av vidsträcktare innebörd än enligt svensk rätt. Dessa

undantag omfatta nämligen alla de viktigare fallen av tillfälligt understöd

samt av de mera permanenta understöden bland annat alla former

av sjukuuderstöd, vissa understöd för uppfostran av ungdomen samt för

anhörigas vård å anstalt för obotligt kroppsligt eller andligt lyte. I

Norge omfatta undantagen dessutom alla ålderdoms- och invaliditetsunderstöd.

År 1916 var i sistnämnda land förslag väckt att helt borttaga

fattigvårdsstrecket men då ett par röster saknades i den stadgade

två tredjedels majoriteten, föll detta förslag samtidigt med att fattigvårdsstrecket

lindrades på nj^ss antydda sätt.

Ett annat system har rått i italien och Österrike, där försörjning

för egen person eller närmaste anhöriga, vare sig denna äger rum å

eller utom offentlig försörjningsinrättning, utesluter från politisk rösträtt.

I England och de flesta av Amerikas förenta stater äro åter-,

i det hela taget, allenast å anstalt för full försörjning omhändertagna

personer berövade rösträtt.

I Belgien, Frankrike och en del av Schweiz’ kantoner inverkar

icke fattigvård i någon form å rösträtten. 1 andra delar av sistnämnda

land ävensom i Holland har däremot, i allt fall tills för någon tid tillbaka,

funnits ett visst slags fattigvårdsstreck.

Om alltså fattigvårdsstrecket i olika förmer förekommer i ett flertal

andra länder, låt vara att det knappast någonstädes så starkt beskär

rösträtten som i Sverige, utgör däremot det politiska utskyldsstrecket

nära nog en egendomlighet för vårt land. I Finland uteslutes visserligen

enligt 1906 års lantdagsordning den från valrätt, som av annan

opaginerad Kontrollera mot PDF

18

Kuugl. Maj:ts proposition Nr 358.

orsak än styrkt medellöshet uraktlåtit att gälda honom för två nästlösgående

år påförda /rrowoutskylder; meri där är sålunda diskvalifikationsgrunden

dels icke ovillkorligt verksam och dels är den i varje fall

till sin omfattning i hög grad begränsad. I övrigt har vårt utskyldsstreck

— om man träl ser ett par kantoner i Schweiz samt Badens och

Elsass-Lothringens författningar före den senaste tidens händelser — icke

haft någon som helst motsvarighet i andra länder, där allmän rösträtt

varit rådande.

En i berörda avseende oinskränkt rösträtt gäller sålunda i Danmark,

Norge, Belgien, Frankrike, Holland, Amerikas förenta stater, Spanien,

Stoi britannien med kolonier och besittningar, Tyska riket och Österrike

(\ sistnämnda två länder även före den inträffade revolutionen).

Beträffande därefter den för män gällande ålder, då valrätt inträder

till kammare, som grundas på direkta och allmänna val, sammanfaller

denna i flera länder med myndighetsåldern. Emellertid inträder myndighet

i ett eller annat land senare än i Sverige, där den ju infaller

vid fyllda 21 år. Så är fallet i Danmark, där full myndighet uppnås

vid fyllda 25 år, vid vilken ålder, efter det år 1915 antagna grundlagsbestämmelser

trätt i kraft, även valrätt till folketinget inträder. I Amerikas

förent a stater, England med kolonier, Frankrike och Italien sammanfalla

åter myndighets- och valrättsåldern för män vid fyllda 21 år.

Mångenstädes har man dock ansett några år böra förflyta efter

uppnådd myndighet, innan valrätt erhålles, därvid man allmänt synes

hava ansett ett visst samband råda mellan rösträtt och fullgjord värnplikt.

En sådan särskild, högre valrättsålder har på senare tid gällt,

förutom i Sverige, i våra grannländer Norge och Finland, i Belgien,

Holland, Österrike samt i Tyska riket och de flesta tyska stater. I allmänhet

har man ansett eu ålder av 25 år vara en lämpligt avvägd

tidpunkt för förvärvandet av den fulla medborgarrätten, men på sina

ställen har åldersgränsen satts till fyllda 24 år såsom t. ex. i Finland.

I Holland är den ålder, som grundlagsenligt skall hava uppnåtts för utövandet

av valrätt, lägst 23 år.

En valrättsålder, lägre än den allmänna myndighetsåldern, torde

däremot icke, före den sista tidens omstörtninuar inom vissa länders

författningsliv, ha förekommit annorstädes än i Schweiz och och Ungern,

där valrätt utövats redan efter fyllda 20 år. Vid de val, som förrättats

till tyska nationalförsamlingen efter 1918 års statsvälvning, ha jämväl

alla varit röstberättigade, som fyllt 20 år (riksvallagen den 30 november

1918); och samma valålder torde numera i allmänhet gälla jämr

Åldert
strreket.

s. 14 Kontrollera mot PDF

Kvinnoröiirätten

i fräta”lond*

länder.

14 Kungl. Maj.ts proposition Nr 358.

väl för de tyska staterna (så för Preussens lantdag enligt förordning den

21 december 1918).

Betraktas rösträttens begränsning till männen som ett kvinnorna

utestängande »streck» — i så fall det mest vidsträckt verksamma av

alla —, är det i detta sammanhang av intresse att något beröra kvinnorösträttens

nuvarande ställning i skilda länder.

Beträffande den kvinnliga rösträttens erkännande och hithörandebestämmelsers

innehåll i de skandinaviska länderna och Holland samt.

inom den anglosachsiska kulturvärlden kan jag i huvudsak hänvisa till

den redogörelse, som lämnades i propositionen nr 104 till 1918 års lagtima

riksdag med förslag till införande i Sverige av rösträtt för kvinnor.

Därav framgår, att kvinnorna sedan längre eller kortare tid tillbaka

tillerkänts rösträtt i Danmark, Norge, Finland och på Island, i ett flertal

amerikanska stater, inom det australiska statsförbundet och till de särskilda

kolonistaternas representationer, i England och den självstyrande

engelska kolonien Nya Zeeland samt genom ett vilande grundlagsförslag

i Holland, där kvinnorna genom en tidigare reform erhållit valbarhet

men icke valrätt. Till det som vid tiden för sagda propositions avlämnande

var att säga om kvinnorösträttens landvinningar i dessa delar

av världen är nu följande att tillägga.

I Amerikas förenta stater har regeringsförslaget rörande införandet

av kvinnlig rösträtt i unions författningen, vilket förslag med föreskriven

två tredjodels majoritet avgivits i representanternas hus, väl icke erhållit,

samma majoritet vid behandlingen i senaten och på grund härav för

närvarande fallit, men står frågan alltjämt som eu huvudpunkt på

den amerikanska regeringens program. Ytterligare tre av de särskilda

staterna hava under år 1918 infört kvinnorösträtt, vilket ju visar att

intresset för frågan inom Förenta staterna ingalunda är i avtagande.

I England, där först endast valrätt för kvinnor infördes, hava

dessa nu också blivit valbara till parlamentet. I Kanada är enligt uppgift

federal rösträtt nu genomförd, och av de representativa delstaterna

är det endast två, som icke antagit kvinnorösträtten. I Belgien uppgives

frågan komma att upptagas till behandling under innevarande år. I

Tyskland är full politisk rösträtt för kvinnor genomförd och kvinnorna

ha talrikt tagit del i valen till nationalförsamlingen.

Beträffande resultatet av kvinnors deltagande i valen med avseende

å antalet till folkrepresentanter valda kvinnor kan det vara av ett visst

intresse att omnämna några siffror. I Danmark, där kvinnorna första

gången gått till val under år 1918, hava nio kvinnor invalts, av vilka

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kung!. Maj:ts proposition Nr H5&.

lyra i folketinget ocli fem i landstinget. I England invaldes icke någon

kvinna vid de första val då kvinnan utövade rösträtt, i Holland däremot

en. De tyska valen hava i detta hänseende utfallit så, att trettiosex

kvinnor invalts i nationalförsamlingen.

Rösträtt för kvinnor innebär numera allmänt både valbarhet och

valrätt och i allmänhet hava oek kvinnorna tillerkänts rösträtt på samma

villkor som männen. Ett par undantag från denna regel förekomma

dock. Så är i England kvinnans rösträtt, i motsats till mannens, genom

anslutning till den kommunala rösträtten beroende av en, låt vara låg,

census, varjämte därstädes och på Island ett särskilt »åldersstreck» gäller

för kvinnorna. I England skall kvinna ha fyllt 30 år för att vara röstberättigad.

På Island erhöllo kvinnorna år 1915 rösträtt, men åldersgränsen

bestämdes till 40 år, vilken åldersgräns emellertid successivt och

automatiskt sänkes till dess den blir lika med den för männen gällande

vid 25 år.

Beträffande inverkan på gift kvinnas rösträtt av diskvalifikationsgrund,

som drabbat mannen, äro reglerna olika. Vad särskilt angår

förhållandena i våra grannländer, gäller i Norge, att i de fall mottagande

av fattigunderstöd diskvalificerar, detta medför rösträttens förlust för

båda makarna. 1 ^Danmark åter förlorar icke hustrun rösträtt därför

att mannen diskvalificerats, vare sig detta skett genom erhållande av

fattighjälp eller genom försättande i konkurs eller omyndighetstillstånd.

Detsamma synes vara förhållandet i Finland, i allt fall beträffande verkan

av fattigvårdsstrecket.

Av det nu sagda framgår, att vid jämförelse med andra statsskick,

vari allmän rösträtt utgör medlet för folkviljans inflytande, den svenska

statsförfattningen på det hela taget i högre grad än andra stadgat

undantag från och begränsningar i rösträttens utövning vid val till

den folkvalda kammaren. Emellertid är det icke allenast de faktorer,

vilka äga inflytande på denna kammares sammansättning som bestämma

ett statsskicks mer eller mindre demokratiska karaktär. Där ett

tvåkammarsystem är infört — och ett sådant finnes på några undantag

när allestädes, där folkrepresentationen arbetar under fasta former —

inverka på bedömandet härav jämväl dels den första kammarens sammansättning

och grunderna för dess konstituerande samt dels det rättsliga

och politiska maktförhållandet mellan kamrarna. Riksdagens ställning

å ena sidan till regeringsmakten och å den andra till folket självt,

där detta må äga befogenhet att direkt fatta beslut (referendum), har

givetvis också betydelse för ett statsskicks bedömande, men äger icke

Första kammarens

ställning

i svensk

författning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

IS

Kungl. Maj.ts proposition Nr 358.

omedelbart intresse vid behandlingen av nu förevarande ämne. Till min

framställning, som endast avser att konstatera omfattningen av folkets

möjlighet till inflytande genom dess representation, hör däremot att lämna:

en kort redogörelse för den svenska första kammarens konstitutionella

karaktär och sammansättning samt dess maktförhållande med hänsyn

till deri andra kammaren.

Första kärn- Riksdagens båda kamrar hava, allt sedan den nuvarande representa
maren

före tionsformens tillkomst, »i alla frågor lika behörighet och myndighet».

^förfall Vid tiden för framläggandet av 1907 års författningsförslag var det

ningsrevmtm. utmärkande för första kammaren:

att den bestod av ett mindre antal ledamöter än den andra kammaren

(150 mot 230);

att den valdes för väsentligt längre tid (nio år mot tre);

att den grundades på indirekta val av landstingen och stadsfullmäktige

i de städer, som ej deltoge i landsting;

att valbarhetsåldern för riksdagsman i första kammaren var högre

(35 år mot 25 år); särskild valbarhetscen sus var stadgad (äganderätt till

fastighet av minst 80,000 kronors taxeringsvärde.eller 4,000 kronors

inkomst, för vilken statsskatt erlagts); riksdagsmännen saknade arvode;

ävensom att kammaren, utom i det fall att Konungen särskilt förorduat

om nya val, endast successivt förnyades.

Av vikt för bedömandet av första kammarens kynne före år 1909

är även den omständigheten, att de grundläggande valen till valkorporationerna

förrättades under begränsningen av eu starkt graderad skala

med gräns uppåt, på landet vid femtusen fyrkar, och i stad vid etthundra

röster.

Sistnämnda förhållande måste dock, sett från grundlagstiftarens

synpunkt, betraktas såsom mera tillfälligt, enär kominunallagstiftningensbestämmelser

om landstingens och stadsfullmäktiges sammansättning

kunde förändras utan ändring av grundlag. Besittningen av ekouonomiskt

oberoende som ett visst kriterium på självständighet och försiktighet

i utövningen av riksdagsmannakallet hade däremot i grundlagen

uttryckts genom dess fordran på eu jämförelsevis hög valbarhets-5

census och i stadgandet om arvodeslö-het, liksom den högre valbarhetsåldern

avsåg att trygga tillräcklig livserfarenhet och mognad i omdömet.

Idon den väsentliga kamktärsskillnaden från den andra kammaren måste

dock otvivelaktigt ha ansetts ligga däri, alt första kammaren skulle grundad

å det indirekta valsättet samt att valen skulle, med långa mellantider,

förrättas just av landstingen och motsvarande korporationer.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kung!. Maj:ts proposition Nr 358.

Härom säger fri herre Louis De Geer i eiu motivering till statsrådsprotokollet

den 5 januari 18(53: »Den förmedling, valen komma att genom

landstingen undergå, bör bidraga att göra dem till ett uttryck av ett upplyst

tänkesätt. Laudstingsmännen kunna nämligen icke antagas komma

att utses med något huvudsakligt avseende å befattningen att stundom

vara elektorer till riksdagsmän, som efter långa tider ombytas, utan vid

deras tillsättande måste tagas i betraktande de egenskaper, som berättiga

till förtroendet att utöva beskattningsrätt och vården om länets

gemensamma angelägenheter. Den insikt, som vinues geuom deltagande

i eu om allmänna ärenden rådplägande församling, måste vidare giva

laudstingsmännen en mera vidgad synkrets än som kan påräknas, vare

sig hos omedelbart väljande menigheter eller hos elektorer, utsedda endast

för ett visst val.»

Vad grund!agsstiftaren velat uppnå genom det sålunda anordnade

indirekta valsättet till forsta kammaren är utsagt genom de citerade

orden: elektorernas (landstiugsmännens) utseende efter icke partibestämda

synpunkter och deras på d<-t kommunala området samlade erfarenhet

väntades återverka på första kammarens sammansättning så att denna

komrne att bestå av män med ett »upplyst» och av partiinflytelser obundet

tänkesätt.

Genom författningsreformen 1907—1909 gjordes ingen väsentlig

ändring i de yttre grunderna för första kammarens bildande; det indirekta

valsättet genom landsting och stadsfullmäktige bibehölls, liksom

den högre valbarhetsåldern. Likaså kvarstod en särskild valbarhetscensus,

ehuru avsevärt sänkt (äganderätt till fastighet med ett taxeringsvärde

av 50,000 kronor eller ock en årlig inkomst, varför skatt betalas till

staten, av minst tretusen kronor.). Aven en längre valperiod bibehölls,

dock sänkt från nio till sex år. Däremot tillerkändes riksdagsmännen

jämväl i första kammaren, i motsats till vad tidigare varit fallet, arvode

för sitt uppdrag i likhet med andra kammarens ledamöter.

I skilda avseenden innebar sålunda grundlagsändringen utgångspunkt

för en demokratisering av första kammaren. Faktiskt verkade i

samma riktning den i kominunalförfattningarna införda bestämmelsen,

att röstvärdet vid kommunala val för röstägande inskränktes till högst

fyrtio röster beräknade i förhållande till envars sammanlagda, kommunalt

skattepliktiga inkomst.

Samtidigt tillkom emellertid en nyhet i vår författning, som, utan

att vara direkt inriktad på en förändring av första kammaren, kom att

i väsentlig mån inverka till förskjutning av de motiv, vilka varit beBihang

till riksdagens protokoll 1919. 1 saml. 320 käft. (Nr 358.) 3

Första kammaren

efter

grundlag sr evxsionen

190?—

19C9.

s. 18 Kontrollera mot PDF

Första kärn*

maren enligt

utländska författningar.

18 Kung!. Maj:ts proposition Nr 358.

stämmande för vår författnings upphovsmän. Genom införande av den

proportionella valmetoden vid val såväl till riksdagens båda kammare

som till landsting och stadsfullmäktige blevo nämligen valen jämväl till

första kammarens elektorsförsamlingar utpräglat partibestämda. Härigenom

och till följd av deu senare politiska utvecklingen har en av

de grundtankar, vara vårt förstakammarsystem från början vilat, kommit

att åtminstone i viss män trängas tillbaka.

Sverige har sålunda för närvarande en första kammare, vars karaktär

alltjämt väsentligen bestämmes därigenom, att den valjes av ständiga

kommunala organ. Men då valen till dessa senare, på ett sätt som

grundlagsstiftaren icke tänkt sig, numera erhållit en rent partipolitisk

prägel, hava därmed också valen till första kammaren blivit helt och

hållet partibestämda. Intill dess den lika rösträtten inom kommunerna

efter den vid 1918 års urtima riksdag genomförda reformen givit

resultat, är första kammarens sammansättning därjämte faktiskt påverkad

därav, att den graderade kommunala röstskalan, bolagens m. fl.

opersonliga röstägandes kommunala rösträtt samt de av »strecken:»

vållade inskräukningarna i rösträttens utövning bereda den större förmögenheten

och därmed en minoritet inom folket ett avgörande inflytande.

Härigenom har en djupgående motsättning kommit att råda

mellan kamrarna, som icke minst efter den allmänna rösträttens införande

vid val till andra kammaren gjort sig gällande.

De konflikter, till vilka denna motsättning ofta no g kommit att

leda, hava icke heller erhållit en tillfredsställande lösning gen un anordningen

av de bestämmelser, som i vår författning’ reglera maktförhållandet

mellan kamrarna. Båda kamrarnas likställighet enligt grundlagen

är, då det gäller att utöva riksdagens beslutanderätt, utförd även i

praxis. I beskattningsfrågor skiljas väl de olika meningarna medelst gemensam

omröstning — därvid andra kammaren genom dess störi-e antal

ledamöter faktiskt får en viss övervikt — men i alla lagstiftningsfrågor

kan första kammarens nej under obegränsad tid ställas likvärdigt mot

andra kammarens ja. Kungl. Maj:t har visserligen upplösuingsräit även

gent emot första kammaren, men denna befogenhet blir av mindre betydelse

därigenom att de väljande korporationerna icke kunna upplösas.

Eu jämförelse mellan den nuvarande första kammaren i Sverige

och överhusen i de andra länder, som äga allmän rösträtt och tvåkammarsystem,

kan här vara av ett visst intresse för erhållande av en överblick

av det svenska två kammarsystemets hittillsvarande läge i modernt

författniugsliv.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kung!. Majds proposition Nr 858.

För eu närmare orientering härutinnan hänvisas till bilagda, av

professoron Siglrid Wallengren enligt uppdrag utarbetade översikt rörande

första kammaren i nutida författningar (bilaga). Framställningen

galler tiden tipp till början av år 1918, men är, frånsett de ännu svävande

re-ultaten av de senaste statsvälvningarna inom Cent» aleuropa och

Ryssland, ännu aktuell, därvid allenast bör bemärkas, att det i redogörelsen

omnämnda nederländska grundlagsförslaget nu upphöjts till

lag samt att i England ett utredningsförslag föreligger till en fullständig

omvandling av dess överhus.

Man skall av en sådan jämförelse finna, att i stater med mer eller

mindre konsekvent genomförd demokrati i statslivet det mindre medlemsantalet

och i samband därmed de större valkretsarna, det indirekta valsättet,

den högre valbarhetsåldern, den längre valperioden och de successiva

valen äro ofta förekommande anordningar vid första kammarens

bildande. Man skall undantagsvis finna valda senater, grundade på

census för valrätt eller valbarhet eller i båda dessa avseenden eensusbestämda.

Man skall finna ett eller annat överhus, som har eu rättslig

eller faktisk maktutövning, jämförlig med vår första kammares ställning.

Men däremot skall man icke i något land med ett samhällsskick, som

betecknas såsom demokratiskt, finna eu första kammare, som i likhet

med den nuvarande svenska vilar på en starkt graderad röstskala och

samtidigt har att utöva samma makt och myndighet, som tillkommer

den direkt folkvalda kammaren.

Tdl en början må Sveriges nuvarande första kammare jämföras

med andra överhus beträffande sättet för bildandet, Man kan i detta

avseende bortse från de skilda formerna av »herrehus» och klassvalda

första kammare samt inskränka jämförelsen till säd ma fall, där även

första kammaren framgår, låt vara indirekt, ur samfällda val.

I sistberörda kategori är, vid sidan av Sveriges, allenast Belgiens

första kammare grundad på graderad röstskala, som dock icke är så

hög som vår hittillsvarande. Att märka är emellertid, att i Belgien

båda kamrarna utses av i stort sett samma väljarkår, med på ungefär

lika sätt graderad valrätt, varför det belgiska valsättet icke är ägnat att

framhäva någon mera utpräglad karaktärsskillnad eller i allt fall icke

någon bestämd intressemotsättning mellan kamrarna.

Nederländernas första kammare, som, i likhet med Sveriges, väljes

indirekt (genom »p ro v in -ialstater na») var intill den år 1917 antagna

representationsförändringen vilande på en censusbestämd valrätt till

nämnda provinsiella församlingar. Men rösträtten var likväl icke graderad,

utan lika, samt på samma sätt bestämd jämväl vid de direkta valen

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 358.

till medkammaren, hvarigenom man också här sökt undvika intressemotsatser

mellan kamrarna. Med 1917 års reform har allmän och lika

rösträtt införts både politiskt och till provinsialstaterna. Nederländernas

första kammare kommer sålunda härefter liksom hittills att skilja sig

från sidokammaren huvudsakligen genom de indirekta valen, vartill

komma de vanliga skiliomärkena: mindre ledamotsantal, längre valperiod

och successiv förnyelse. Valmetoden är liksom i Sverige över hela

linjen proportionell.

Förutom Nederländerna, enligt dess * nya författning, hava Danmark,

Amerikas förenta stater och dess delstater, den australiska federationen,

Frankrike, Portugal och Schweiz ett tvåkammarsystem, vari

forsta kammaren likaväl som den andra grundas på val med allmän

och lika rösträtt.

Av dessa välja Amerikas förenta stater, den australiska federationen

och de flesta kantonerna i Schweiz sina senater genom direkta

val såsom representanter för de särskilda förbund*sMer«a, under det

att medkammaren, på samma sätt vald, anses representera folket i dess

helhet. Det förtjänar omnämnas, att man i Nordamerika år 1913 vid

senatorsvalen övergick till direkta val från tidigare elektorsval, sedan

de senare reellt icke visat sig tjäna silf syfte.

I Portugal ske också valen till båda kamrarna direkt, ehuru till

första kammaren med användning av en minoritetsrepresentativ metod.

I Danmark och Frankrike iiro åter, liksom i Sverige och Nederländerna,

valen till första kammaren indirekta; och i samtliga de fall,

där val sålunda ske indirekt, har man sökt anordna valkorporationerna

så, att inflytande på överhusets sammansättning komme att åtminstone

delvis tillhöra ett mera stadigvarande organ för allmänna intressen.

I Danmark väljes väl huvudparten av första kammaren (landstinget)

genom särski da elektorer, i sin ordning utsedda av minst 35-årigafolketingsväljare

efter allmän rösträtt med proportionell valmetod, men en

fjärdedel av landstinget utses »av en valförsamling bestående av de

personer, som den dag, nya val till landstinget utskrivas, äro medlemmar

av tinget». Nyssnämnda rätt till självförnyelse från kammarens

egen sida (s. k. kooptation) har ersatt den befogenhet, som tidigare

tillkom den danske konungen att utse viss mindre del av lan Istinget.

De franska senatorerna väljas i flermansvalkretsar (departement;

av ett valkollegium, bestående av departementets ombud i deputeradekammaren

jämte delegerade från skilda kommunala förvaltningsorgan.

Tidigare fanns ett antal av senaten själv på livstid tillsatta medlemmar,

men bestämmelsen härom är sedan år 1884 upphävd. Den stabilitet

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj-ts proposition Nr 358.

och kontinuitet i överhusets sätt att fylla sin uppgift som man i Danmark,

liksom tidigare i Frankrike, avsett att vinna genom att låta överhuset

partiellt komplettera sig självt, har sålunda enligt den nuvarande

franska författningen ansetts tillräckligt uppnådd genom att dela inflytandet

på dess sammansättning mellan valkretsens deputerade och dess

permanenta kommunala organ.

Samtidigt har den franska författningen, i likhet med den danska,

men delvis på annan väg, givit uttryck åt tanken, att en första kammare

bör framstå som ett »de äldres råd». 1 Frankrike har valbarhetsåldern

till senaten satts så högt som till 40 år; i Danmark har både

valrätts- och valbarhetsåldern vid val till landstinget bestämts till

3 5 år.

Gemensamt för alla dessa typer av första kammare, som vila på

en rent demokratisk grundval, är det förhållande, att, även där man ansett

det nödigt att söka åstadkomma en viss yttre karaktärsskilnad gentemot

sidokammaren, denna skiljaktighet icke är att finna i sådant, som

låter första kammaren framträda såsom en representation för speciella

klasser eller intressen eller eljest för vissa grupper inom folket.

Skiljaktigheterna mellan de båda kamrarna äro fastmera i de fall, som

nu angivits, bestämda allenast med hänsyn till vad som efter rent allmänmänskliga

grunder ansetts lämpligt för att göra första kammaren

skickad att »framträda såsom den sunda folkliga besinningsfullhctens

organ vid sidan om den aktuella folkviljans mera omedelbara uttryck,

andra kammaren.»1 Garantier i denna riktning har man, utan att bryta

mot demokratiens grundsatser, ansett sig äga i bestämmelser av det

slag jag tidigare omnämnt: indirekta val, vissa åldersbetingelser för valrätt

eller valbarhet, längre valperioder, successiv förnyelse o. s. v. Till

samma kategori av garantier, särskilt för trygyande av ett större oberoende

hos första kammarens ledamöter, kan även räknas den bestämmelse

om första kammarens oupplöslighet, som på sina ställen förekommer.

Särskilt bör i detta hänseende nämnas, att den franska senaten

är absolut oupplöslig, under det att det danska landstinget allenast

i vissa grundlagsbestämda fall kan upplösas.

Betraktar man sedan kamrarnas inbördes maktställning i skilda

länder befinnes det, att första kammaren i ett flertal länder både rättsligen

och faktiskt har mindre maktbefogenhet än den andra kammaren.

Utom i F.ngland — där ju första kammaren är av »herrehus»- typen — har andra kammaren det avgörande ordet beträffande både lagstiftnings-

och anslagsfrågor i Nederländerna. Portugal och i austra
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition Nr 358.

liska federationens tvåkammarsystem. Inom lagstiftningen tar sig detta

företräde uttryck i prioritetsrait vid behandlingen av regeringspropositioner

samt i det huvudsakliga initiativet vid väckande av förslag från

riksdagens sida. Men den första kammaren har enligt nyssnämnda författningar

ej heller ovillkorlig vetorätt mot ett av den andra kammaren fattat

beslut i eu lagstiftningsfråga. I England har överhuset blott suspensiv!

veto (för högst tvä år), under det att de australiska och p »rtugisiska författningarna

stadga gemensam omröstning såsom slutligt momeut vid utövande

av folkrepresentationens beslutanderätt i lagfrågor. l>en nederländska

för fattningen slutligen ger första kammaren b fogenhet att säga

ja eller nej till ett andra kammarens beslut, men däremot har första kammaren

icke rätt att föreslå ändring eller tillägg i ett dylikt beslut.

I fråga om budgeten är maktställningen i stort sett densamma

som beträffande lagstiftningen inom Nederländerna, Portugal och den australiska

federationen. I England åter är överhuset alldeles uteslutet från

behandlingen av anslagskrav.

Ett visst företräde för den andra kammaren särskilt i finansfrågor

råder vidare i ett flertal stater, varest kamrarna däremot i lagstiftningsfrågor

äro lika berättigade. Detta är förhållandet — frånsett åtskilliga

stater inom Centraleuropa — i Belgien, Danmark, Frankrike,

Italien, Amerikas förenta stater och Spanien. Ehuru denna företrädesrätt

i finansfrågor i allmänhet inskränker sig till befogenheten att först

behandla framkomna regeringsförslag och till att taga initiativ från folkrepresentationes

sida, har densamma så gott-som överallt medfört eu avgjord

övermakt för den andra kammaren vid budgetens bestämmande. Ett

undantag härifrån har på grund av olika omständigheter Förenta staternas

senat kommit att bliva; och denna kan därför, ehuru ur formellt rättslig

synpunkt sett svagare ställd än representanternas hus i budgetfrågor,

hänföras till de stater, där full jämställdhet råder mellan kamrarna.

Till sist omförmälda grupp hör, förutom Sverige, äyen Schweiz, i vilket

land kamrarna föfattningsenligt hava »lika behörighet och myndighet.»

Den direkt folkvalda kammarens övervikt i maktställning gent emot

medkammaren har givetvis bidragit att giva den förstnämnda kammaren ett

bestämmande inflytande jämväl i fråga om regeringsbildningen och riktningen

av landets allmänna politik. Men å andra sidan kan man ingalunda

frånkänna sådana överhus, som exempelvis det nordamerikanska och

franska, eu synnerligen betydelsefull insats i den allmänna politiken

även i positiv riktning. Det torde icke heller kunna bestridas, att den

auktoritet, dessa överhus åtnjuta, ståt- i ett bestämt samband med det förhållande,

att deras medlemmars mandat ytterst vila på eu bred demokra
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kuvgl. Maj:i8 preposition Nr 358.

risk basis. En på den allmänna rösträttens grund uppbyggd första kammare

uppbäres, inom gränserna för sina uppgifter, av samma slags förtroende

som det, vilket bär i landet kommit att förlägga den politiska

tyngdpunkten till en direkt folkvald andra kammare, i trots av att en

på andra grunder vald forsta kammare ärmed densamma konstitutionellt

fullständigt likställd.

Den folkrörelse, som framställt och stött kraven på full demokrati

inom den sven-ka författningen godkände icke såsom slutgiltig den

lösning, som hithörande frågor erhållit genom 1907—1909 års författningsrevision,

man har oavbrutet påyrkat såväl att hindrande förbehåll

för den politiska rösträttens utövning måtte upphävas eller mildras som

att. en annan och bredare grund måtte läggas för första kammarens

ställning i vårt statsskick. Dessa reformkrav hava med skilda målsmän

gjorts gällande i olika riktningar, alla emellertid väsentligen förenade för

samma mål: att åstadkomma en genomgripande, av tidsförhållandena

påkallad revision av författningen. Äskandena hava gått ut på: 1)

borttagande eller väsentlig mildring av de tidigare omlörmälda särskilda

rösträtt sstrecken; 2) införande av röstiätt för kvinnor på samma villkor

som för män; 3) genomförande av lika rösträtt i kommunerna i det

dubbla syftet att demokratisera dels den kommunala förvaltningen och

dels grunderna lör första kammarens bildande.

Vad angår fordran på revision av de särskilda rösträttsstrecken

har opinionen samlat sig egentligen i fråga om fattigvårds- och utskyldsstrecken

(och i samband med det sistnämnda jämväl mot flyttningsstrecket).

Den mot dessa streck riktade kritiken har i viss mån haft olika

utgångspunkter, men gemensamt för de framställda anmärkningarna har

varit framhållandet av, att strecken i sin tillämpning visat sig drabba

en mängd oförvitliga medborgare, som icke av försumlighet, men väsentligen

på grund av oförvållad oförmåga råkat i beroende av samhället

för sin eller sin familjs uppehälle eller blivit urståndsätta att fullgöra

sin skatteplikt. Diskvalihkationsgrunder av sådan verkan hava i den

allmänna meningen icke ansetts val överensstämma vare sig med den

allmänna rösträttens princip eller med skäl och billighet, ehuruväl samtidigt

den uppfattningen varit djupt grundad inom vida lager av vårt

folk, att medborgerliga rättigheter icke böra tillkomma den som vårdslösar

sina skyldigheter till samhället. De båda ifrågavarande strecken,

särskilt utskyld sstrecket, hava emellertid medfört eu sa stark decimenng av

valmanskåren, att de utestängda måste anses långt överstiga antalet av de

JiC/ormyrkanden

efter 1907

—19C9 dtr»

författningsrevision
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

Fattigvårds
strecket.

24 Kungl. Maj:ts proposition Nr 358.

socialt mindervärdiga och försumliga, som strecken egentligen avsett

att utesluta från rösträtt; och berörda förhållande tiar givetvis i höggrad

bidragit att giva opinionen för en genomgripande revision av

strecken ökad styrka.

Av de återstående streck, vilka äro fästa vid våra rösträttsbestämmelser

hava även konkurs- och värnpliktsstrecken varit föremål

för anmärkningar och ändringsförslag, som emellertid icke för närvarande

äga aktualitet och i denna framställning kuuna förbigås.

Beträffande först fattigvård sstrecket har detta från år 1908 varit

föremål för motioner från skilda håll vid icke mindre än sju riksdagar.

Yrkandena hava varit olika långt gående, men efter hand bava de mura

vitt gående revisionskraven samlat allt flera anhängare. Herr Branting

och andra motionärer, tillhörande det socialdemokratiska partiet, hava

från början formulerat sitt yrkande så, att fattigvårdsstrecket borde

drabba allenast dem som stå under fattigvårdsstyrelsens målsmansrätt.

Av ungefär samma reella innebörd var en av herr Widén i andra kammaren

år 1912 väckt motion, enligt vilken endast den borde uteslutas

från valrätt,, »som av den allmänna fattigvården åtnjuter full försörjning,

som ej är tillfällig.» Konstitutionsutskottet uttalade vissa sympatier för

herr Widéns förslag, men inskränkte sig till att tillstyrka skrivelse till

Kungl. Maj:t med anhållan om utredning och förslag till sådan grundlagsändring,

att den, som av allmänna fattigvården åtnjuter understöd

av mera tillfällig beskaffenhet, icke måtte uteslutas från valrätt. Första

kammaren avslog de skilda revisionslö''slagen, jämväl det av utskottet,

framställda, varemot andra kammaren med stor majoritet biföll utskottets

hemställan. Vid 1914 års andra riksdag upptogs ånyo det socialdemokratiska

yrkandet, men avslogs av riksdagen.

Vid 1917 års riksdag upprepades den socialdemokratiska motionen,

under det att från liberalt Håll väcktes rn motion av herr vou Koch i

första kammaren, vari han äskade ändring i den riktningen, att utestängas

från valrätt skulle den, »som under löpande eller sist förflutna

kalenderåret under sammanlagt mer än fyra månader åtnjutit full försörjning

av fatiigvården.» Motionären ville sålunda fästa hindret vid

det förhållande, att någon för sin egen person åtnjutit full försörjning

(genom anstalt eller utackordering) under viss tid, varemot eventuellt

skuldförhållande till kommunen icke skulle göras till grund för diskvalifikationen.

Genom angivna formulering hade motionären velat utmärka,

att det är vederbörandes osjälvständighet i ekonomiskt avseende, som

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 358. 25

bör utgöra diskvalifikationsgrund, därest ett fa t tigvår d sstreck överhuvud

skall bibehållas.

Konstitutionsutskottet fann reformkraven värda beaktande, men

med hänsyn till de förändringar i fattigvårdslagstiftningen, som vore å

bane, inskränkte sig utskottet till att hemställa om skrivelse till Kungl.

Maj t med anhållan om förslag till sådan ändring i gällande lagstiftning,

att rösträtt icke berövades någon av den anledning, att han häftar för

understöd, som under löpande eller sistförflutna kalenderåret av fattigvårdssamhälle

tilldelats honom själv, hans hustru eller minderåriga barn

vid tillfällig oförvållad nöd eller ock hans hustru eller minderåriga barn

för vård av sjukdom, vid vilken i allmänhet anstaltsvård kräves.

Fem reservanter, bland dem herr Eden, förordade åter utredningom

grundlagsändring i den riktning, att fattigunderstöd icke måtte föranleda

förlust av rösträtt i andra fäll än de, då sådant understöd antingen

utgår eller under viss tid närmast före valet utgått såsom full

försörjning, vilken icke blivit återbetald.

Andra reservanter tillstyrkte det av medlemmar inom det socialdemokratiska

partiet väckta förslaget, att endast den som står under

fångvårdsstyrelse* målsmans>kap skulle vara diskvalificerad.

Kamrarna stannade i olika beslut, i det första kammaren biföll

utskottets Hemställan, medan andra kammaren beslöt i enlighet med

herr Edéns m. fl.:s reservation och samtidigt, låt vara med ringa majoritet,

opinerade för den längre gående socialdemokratiska reservationen.

Fråga om utskyldsstreckets borttagande eller revision har sedan

1907 års författningsändring varit motionsvis väckt lika ofta som rörande

fatiigvårdsstrecket. Kravet har med olika räckvidd haft stöd inom båda

vänsterpartierna. Det socialdemokratiska partiets talemän hava emellertid

påyrkat streckets fullständiga slopande, därvid man hänvisat till det

växande manfall bland de eljest röstberättigade, som utskyldsstrecket

vid den senare tidens politiska val åstadkommit. Den övervägande delen

av det liberala samlingspartiet har däremot inskränkt sig till att fordra

en sådan revision av ut>kyldsstrecket, som kunde förebygga obilliga

verkningar i streckets tillämpning. Sistnämnda ståndpunkt erhöll sitt

uttryck i en av herr Edén in. fl. inom konstitutionsutskottet vid 1917

års riksdag avgiven reservation, vari påyrkades utredning angående sådan

ändring i § 16 riksdagsordningen, att utskyldsstrecket måtte omläggas

i syfte att begränsa dess verkningar, särskilt i det avseendet, att rösträtt

icke måtte förloras på grund av utebliven skattebetalning i sådana

fall, då uteblivandet berott på den skattskyldiges sjukdom, olorvållade

Bikung till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 320 käft. (Nr 358.) 4

Vt skyld* - strecket.

s. 26 Kontrollera mot PDF

VtiUUdtru.

Kvinnorösträtten.

26 Kungl. Maj:ts proposition Nr 358.

arbetslöshet eller andra liknande, av honom själv icke vållade förhållanden.

Man ville, på sätt framgick av motiveringen till sagda reservation,

få utrönt, huruvida icke utskyldsstrecket kunde läggas så, att det fyllde

sin uppgift som ett rent »ordentlighetsstreck», mi-n icke sträckte sina

verkningar därutöver.

Riksdagen har vid samtliga tillfällen, då fråga om utskyldsstreckets

slopande varit upptagen, avslagit härom väckta motioner. Andra kammaren

har dock vid 1917 års riksdag för sin del utan votering beslutat

en skrivelse till Kungl. Maj:t av det innehåll, som föreslagits i herr

Edöns m. fl.:s omförmälda reservation. Det bör omnämnas, att andra

kammaren likväl samtidigt, låt vara med ringa majoritet, avgav sin

opinionsyttring för en rnotionsvis framförd, helt ny lydelse av § 16

riksdagsordningen, varigenom bland annat utskyldsstreoket skulle helt

och hållet avskaffas — ävensom fattigvårdsstreeket revideras på sätt jag

tidigare omnämnt.

Beträffande den erforderliga åldern vid val till andra kammaren

hava medlemmar av det socialdemokratiska partiet vid ett flertal riksdagar

väckt förslag om dess sänkande till den vanliga myndighetsåldern

eller 21 år. Motionerna härom hava avslagits av riksdagen. Andra

kammarens nyss omförmälda opinionsyttring vid 1917 års riksdag innefattade

emellertid även omförmälda förslag.

Kvinnornas rösträttsfråga står bland andra olösta spörsmål på

författningslivets område i ett alldeles särskilt läge. Övriga inskränkningar

i den allmänna rösträtten, sådan denna genom 1907—1909 års

författningsrevision gestaltades, kunde betraktas såsom betingelser för

sagda författning.sförslags antagande av regering och riksdag, låt vara

att vidsträckta meningsgrupper inom folket icke därmed ställdes till

freds. Vad åter angår kvinnorösträtten, har dess berättigande som en

given följd av, att männen erhölle rösträtt, på det mest auktoritativa sätt

vid skilda tillfällen erkänts utan att rätten ännu bragts till förverkligande.

Att, därest allmän rösträtt införts för män, rösträtt för kvinnan

bör följa såsom en oavvislig konsekvens, har redan uttalats av den

främste grundläggaren av 1866 års riksdagsskick friherre De Geer

— själv visserligen icke anhängare av den allmänna rösträtten. — Till

De Geers mening härom anslöt sig därefter 1899 års konstitutionsutskott

vid dess avstyrkande yttrande över de framställningar, som

nämnda år gjorts till riksdagen angående eu omläggning av grunderna

för männens rösträtt. Och då Kungl. Maj:t år 1902 föreläde riksdagen

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kung!,. Maj:ts proposition Nr 358.

förslag om eu politisk rösträttsreform på den kommunala rösträttens

grund, förklarade dåvarande statsministern friherre von Otter, att, därest

frågan om införande av allmän rösträtt, måhända inom den närmaste

framtiden, komme att framträda, densamma otvivelaktigt måste förbindas

med förslag om rösträtt ä» eu för kvinnorna.

Alldeles samma ståndpunkt i fråga om den allmänna rösträttens

inverkan på ett ståndpunktstagande till kvinnlig rösträtt intogs av 1906

års riksdag. Med hänsyn till det förslag till allmän rösträtt, som då

förelåg, och dess samband med kvinnornas rösträttsfråga, beslöt nämnda

riksdag att i enlighet med konstitutionsutskottets hemställan hos Kung).

Maj:t anhålla om allsidig utredning av den motionsvis väckta frågan

om beredande av politisk rösträtt för kvinnor. Riksdagen motiverade

sitt beslut bland annat därmed, att det näppeligen kunde vara förenligt

med införande av en så vidsträckt valrätt för män, som ifrågasatts, att

från direkt politiskt inflytande utestänga kvinnorna, vilka hade lika stora

intressen att tillvarataga i samhället som männen och därför borde sättas

i til bälte att genom deltagande i de politiska valen göra dessa intressen

tillbörligt beaktade.

Detta riksdagens principuttalande till förmån för kvinnlig rösträtt

såsom en logisk konsekvens av den allmänna rösti ättens erkännande

föranledde emellertid icke frågans upptagande i 1907 års förfättningspr-position.

Såsom skäl härför anfördes, dels att denna vittutseende

fråga kunde befaras fördröja lösningen av männens rösträttsfråga — en

farhåga, som föranlett sakens undanskjutande jämväl i den år 1906 avgivna

rösträttspropositionen — och dels att spörsmålet om rösträtt för

kvinnor så nyligen hänskjuta till eu utredning, vars resultat ännu icke

förelåge. Men i 1907 års proposition gavs tillika ett oförbehållsamt

erkännande av det berättigade i den pågående rörelsen för att kvinnan,

den gifta såväl som den ogifta, måtte kunna själv bevaka sina egna

intressen och äga att lika med mannen deltaga i det offentliga livet;

och uttalades i propositionen den övertygelsen, att politisk rösträtt för

Sveriges kvinnor i eu nära liggande framtid komme att bliva verklighet.

Den rörelse, som ställt krav på rösträtt för kvinnor och vars

verksamhet i 1907 års författningsproposition med ett så varmt uttryck

av erkännande omförmäldes, har under de år, som gått efter det 1907

—1909 års författningsändringar trätt i verket, fortsatt att växa med

ökad anslutning inom alla partier och samhällsklasser. Till riksdagen

har kvinnornas rösträttskrav, sedan den av Kung!. Maj:t på riksdagens

hemställan föranstaltade utredningen blivit slutförd, framförts genom

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition Nr 358.

Kungl. Majts år 1912 avgivna proposition (nr 110). Därjämte har

frågan upprepade gånger gjorts till föremål för motioner i riksdagen.

Så tiar efter tiden för den allmänna rösträttens inlärande fallet varit vid

1909, 1911, 1912, 1914 och 1917 års riksdagar. Härvid har herr

Branting m. fl. medlemmar av det socialdemokratiska partiet väckt vissa

särskilda yrkanden, vilka väsentligen ägt samband med motionärernas

tidigare av mig omnämnda krav på de allmänna rösträttstreckens revidering.

I pr ''positionen av år 1912 och i de från liberalt håll framkomna

motionerna har man däremot i första hand ansett det angeläget

att få kvinnornas rösträtt erkänd på nu gällande rösträttsgrnnder utan

sammanförande med spörsmålet om de allmänna rösträttsinskränkningarnas

lämplighet. I 1912 års proposition liksom i samtliga därefter

väckta motioner, från vilket håll de än kommit, har man emellertid i

princip utgått ifrån, att kvinnorna borde erhålla rösträtt under samma

betingelser s^m män, således vid lika ålder etc.

Frågan om rösträtt för kvinnor har vid samtliga här särskilt omnämnda

tillfällen, då den varit föremål lör riksdagens behandling, bifallits

av andra kammaren, men avslagits av första kammaren.

Opinionsyttringarna för personlig och lika rösträtt i kommunerna

pågingo samtidigt med förut omförmälda reformsträvanden och gjorde

sig allt starkare gällande.

Personlighetsprincipens genomförande vid utövningen av den kommunala

rösträtten innebär i främsta rummet dels upphörande av bolags,

omyndigas och annan opersonlig rösträtt och dels den fyrtiogradiga

skolans upphävande. I förra avseendet förelåg, år 1913, efter det

motioner i ämnet under flera föregående år förekommit, en Kungl.

Maj:ts proposition, som bifölls av andra, men avslogs av första kammaren.

Vid 1916 och 1917 års riksdagar bara motionsvis framställts

samma yrkanden som i 1913 års proposition, men med samma

utgång.

\ ad vidare beträffar frågan om den graderade skalans avskaffande,

bär denna varit föremål för motioner vid ett flertal riksdagar, även före

antagandet av den nu gällande röstskalan. Även efter år 1910, då 1907 —

1909 ars kommunalreform trädde i kraft, hava motioner i samma syfte väckts

vid 1911 och 1912 års riksdagar samt vid 1914 års senare riksdag, ehuru

de efter konstitutionsutskottets avstyrkande av riksdagen avslogos. Vid

rik-dagarna 1916 och 1917 frnmkommo liknande motioner, därvid konstitutionsutskottet

vid den förra riksdagen avstyrkte men vid den senare

tillstyrkte av medlemmar inom det liberala samlingspartiet väckt för
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition Air 358.

slag om lika kommunal rösträtt, men med bibehållen skatteplikt och

utskyldsstreck. Andra kammaren beslöt vid båda dessa riksdagar en

skrivelse till Kungl. Maj t till förmån för nämnda yrkande, men forsta

kammaren avslog motionerna ilråga. Emellertid aviät 1917 års riksdag

en skrivelse med begäran hos Kungl. Maj:t om utredning och förslag i

syfte att åstadkomma lindring i det kommunala utskyldsstrecket genom

att bringa dess verkan i tiden till överensstämmelse med den vid det

politiska utskyldsstrecket gällande.

Vid samtliga nu omförmälda tillfällen hade motionärer tillhörande

det socialdemokratiska partiet yrkat icke allenast lika, utan allmän

kommunal rösträtt, med upphävande av varje skatteplikt och skattebetalning

såsom villkor för rösträttens utövning, men sagda yrkande

hade icke vunnit riksdagens eller någon dess kammares bifall.

De framställningar till riksdagen, för vilka jag sålunda i korthet Åtgärder i

redogjort, voro uttryck för de uppfattningar och'' önskemål, s<>m gjort ^glnm

sig gällande inom de delar av folket, vilka anslutit sig till det liberala 1918 dr# iagoch

socialdemokratiska partiets program i författningsfrågan. Genom tima riludafutgången

av de år 1917 verkställda valen till andra kammaren visade

det sig, att en övervägande del av befolkningen omfattade dessa

reformkrav.

Det blev därför eu angelägenhet av största vikt för det nuvarande

statsrådet, då detta i oktober 1917 kallades att vara Eders Kungl.

Maj:ts rådgivare, att vidtaga skyndsamma åtgärder för lösningen av

våra författningsfrågor i hela deras vidd. Hans excellens herr statsministern

yttrade härom tdl statsrådsprotokollet den 19 oktober 1917,

omedelbart efter regeringsskiftet, att den tunga tid vårt folk genomginge

hade med alldeles särskild styrka ådagalagt nödvändigheten av

att genom en klart demokratisk politik på samhällslivets olika områden

söka samla folkets alla krafter i gemensamt arbete för landets väl. Vid

de nyss förut förrättade valen till riksdagens andra kammare hade ett

stort flertal anslutit sig till kraven på åtskilliga författningsreformer,

främst den kommunala rösträttens omläggning enligt principen om lika

rösträtt för alla, som betala skatt till kommunen, den politiska rösträttens

utsträckning till kvinnorna efter samma grunder som för männen

samt revision av vissa så kallade streck, som enligt gällande bestämmelser

begränsa rösträtten. Statsministern förklarade, att arbetet

på att förbereda förslag om dessa författningsreformer skulle ofördröjligen

upptagas, i syfte att sådana, förslag måtte kunna av Kungl. Maj:t

snarast möjligt framläggas för riksdagen.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

KomvtunzL
rötträtten.

Kunyl. Majds proposition Kr 358.

I anledning- härav beslöt Eders Kungl. Maj:t i konselj den 13

november 1917 efter ett yttrande av hans excellens statsministern, vari

för!attningsfragan i dess skilda delar behanolades, att bemyndiga cheferna

för civil- och justitiedepartementen att var för sig tillkalla särskilda

sakkunniga för utredning och förslag dels rörande den kommunala

rösträttsfrågan och vissa därmed sammanhängande spörsmål och

dels beträffande revisionen av de politiska rösträttsstrecken. Däremot

ansågs det icke behövligt att vidtaga särskild anstalt för behandling av

frågan om kvinnornas politiska rösträtt, då utredning av denna fråga

redan skett.

Den kommunala rösträttsutredningen företogs därefter av sakkunniga

inom civildepartementet; och sedan dessa den 10 april 1918 avlämnat

sitt betänkande, avläts omedelbart därpå proposition i frågan

till 1918 års lagtima riksdag. Förslaget grundade sig på kommunal

skattskyldighet och fullgjord skatteplikt under tid motsvarande den för

politisk rösträtt bestämda, men gick ut på att, med avskaffande av bolags

och omyndigas rösträtt, införa lika rätt för alla röstberättigade

utan någon samhällets gradering. Yad angår bibehållandet av det kommunala

utskyldsstrecket uti ifrågavarande förslag i den modifierade form,

som skett, må anmärkas, att utredningen rörande revision av strecken

vid denna tidpunkt icke ännu förelåg. Förslag väcktes av herr Vennerström

m. fl. om införande, utan streck, av allmän och lika kommunal

rösträtt, samt från and''a håll om vissa ändringar i propositionen, vilka

icke i detta sammanhanhang behöva beröras. Herr Clason m. fl. ledamöter

i första kammaren samt herr Magnusson i Tumhult m. fl. ledamöter

i andra kammaren framställde på skifta sätt motiverade yrkanden

om utredning rörande förändrade grunder för den kommunala förvaltningen

samt om första kammarens bildande. Till vissa delar av berörda

förslag vill jag senare återkomma. Herr Norman i Läckeby motionerade

i andra kammaren om rent avslag å den väckta frågan om kommunal

rösträttsreform.

Den kungliga propositionen antogs efter konstitutionsutskottets tillstyrkande

i huvudsakliga delar av andra kammaren, men avslogs av

den första. Första kammaren beslöt däremot, med bifall till en av herr

Clason in. fl. inom konstitutionsutskottet framförd reservation, att hos

Kungl. Maj it hemställa om allsidig utredning av frågan om den kommunala

förvaltningens lämpligaste organisation och därvid tillämpliga

rösträttsnormer samt den i samband därmed stående frågan om sättet

för första kammarens bildande, allt under former som säkerställa den

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition Nr 358.

kommunala förvaltningens sunda utveckling och det trygga bibehållandet

av ett verkligt tvåkamrnarsystem.

Vid 1918 års lagtima riksdag förnyade Kungl. Maj:t sin fram- Kvinnorottställning

om införande av rösträtt för kvinnor på samma villkor som

för män. Aven denna gång föll förslaget härom på på grund av första

kammarens ställning till frågan. Andra kammaren antog Kungl. Maj:ts

förslag efter konstitutionsutskottets hemställan med ett tillägg, avseende

att bereda äkta makar möjlighet att under vissa betingelser rösta genom

endera maken, till vilket spörsmål jag senare återkommer.

Under tiden hade genom tillkallade sakkunniga inom justitie- utredningen

departementet fortgått den utredning för revision av de politiska strecken, 0Hl^cjU''s/fa

vilken jag genom Kungl. Majrts omförmälda beslut av den 13 november

1917 bemyndigats föranstalta. Föremålet för dessa sakkunnigas

uppdrag angives genom följande ord i hans excellens statsministerns''yttrande

samma dag:.

»Beträffande revisionen av de politiska rösträttsstrecken hava sedan

länge framkommit talrika yrkanden, vilka emellertid hittills icke lett

till något beslut av riksdagen eller något förslag från Kungl. Maj:t.

Andra kammaren har dock för sin del upprepade gånger uttalat sig

för en lindring av fattigvardsstreeket och vid 1917 års riksdag även

för en omläggning av utskyldsstrecket. Då dessa hinder för rösträttens

utövning enligt erfarenhetens vittnesbörd lett till uppenbara missförhållanden

genom att från rösträtt utesluta ett stort antal av oförvitliga

medborgare, torde utredningen böra avse sådana förändringar av 16 §

riksdagsordningen, som må vara ägnade att undanröja sådana missförhållanden.

Utr> duingen kan lämpligen utgå från andra kammarens vid

1917 års riksdag uttalade mening, att understöd av fattigvårdssamhälle

icke må föranleda förlust av rösträtt i andra fall än de, då sådant understöd

antingen utgår eller under viss tid närmast före valet utgått

såsom full försörjning, vilken ej blivit återbetald, samt att rösträtt icke

bör förloras på grund av utebliven skattebetalning i sådana fall, då uteblivandet

berott på den skattskyldiges sjukdom, oförvållade arbetslöshet

eller andra lånande, av honom själv icke vållade förhållanden.

Uppmärksamhet torde också böra ägnas åt undanröjande av de svårigheter,

vilka genom nuvarande bestämmelser i lagen om val till riksdagen

förefinnas för den, som flyttar från en kommun till en annan, att inom

denna senare kommun styrka sin behörighet till rösträtt. Vid utredningen

bör slutligen hänsyn tagas till de olika förslag rörande lindrin
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

De sakkunniga

om fattigvård''sstr

eckel.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 358.

gar i rösträttsstrecken, som tidigare förekommit inom riksdagen, ävensom

till motsvarande rösträttsbegränsningar i andra länder.»

De sakkunniga iuom justitiedepartementet avlämnade, sedan de

efter band lämnat mig meddelanden om utredningsarbetets fortgång,

sitt betänkande med förslag till revision av fattigvårds- och utskyldsstrecken

med skrivelse den 14 november 1918.

Med hänvisning i övrigt till betänkandets innehåll, som ger en

ingående motivering för den ståndpunkt, till vilken de sakkunniga kommit,

vill jag här allenast i största korthet ange resultaten av deras

undersökning.

Beträffande fattifjvårdsstrecliet konstatera de sakkunniga till en början,

efter en redogörelse för den utländska lagstiftningen, förefintligheten

under senare tid av en mycket bestämd tendens världen öv> r till fattigvårdsstreckets

väsentliga begtänsande eller fulbtändiga upphävande. De

skäl, med vilka denna reformrörelse gatt till storms mot fattigvårdsstrecket

och som även använts vid den här i landet förda argumenteringen

i ämnet, vore huvudsakligen trenne. Man hade underkastat de principiella

grunder, med vilka ett fattigvårdsstreck i vår tid kan rättfärdigas,

en kritisk prövning och därvid betonat den omvandling i fråga om förutsättningar,

syftemål och karaktär, som det sociala hjälparbetet undergått.

Man hade påvisat streckets menliga verkningar för möjligheten

av detta hjälparbetes rationella bedrivande. Och man hade slutligen

påvisat, hurusom ett allmänt formulerat fattigvårdsstreck måste leda till

eu tillämpning av den mest ojämna och godtyckliga art, ofta långt över

vad rimligtvis kunde hava varit lagens avsikt.

De sakkunniga upptaga därefter till behandling de olika grunderna

för ett fattigvårdsstreck och påvisa ohållbarheten av vissa äldre ståndpunkter

i frågan. Särskilt vore det ogörligt, redan med hänsyn till

svårigheterna att ordna bevisuingsförfarandet, att lägga en åtskillnad

mellan förvållad och oförvållad nöd till grund för ett reformerat fattigvårdsstreck.

Ur rättsprincipiell synpunkt hade man numera allmänt, där ett fattigvårdsstreck

överhuvud funnes, förts fram till erkännandet, att strecket

måste söka sitt berättigande däri, att den, som för sin person icke intager

en tillräckligt självständig yttre ställning, icke kan anses skickad

att deltaga i val till folkrepresentationen.

För att motsvara nyssnämnda motiv för en uteslutning från rösträtt

gånge vårt fattigvårdsstreck onödigt långt. Det kunde icke med

fog göras gällande, att en person, därför att han häftar för ett till

opaginerad Kontrollera mot PDF

K ung t. Alaj.ts ‘proposition Nr 358. H8

honom eller hans familj lämnat fattigunderstöd, förlorat sin yttre personliga

självständighet i den grad, att lian borde berövas sin rösträtt.

Gräuscn mellan egentlig fattigvård och annat bidrag från den sociala

hjälpverksamheten vore för övrigt svår att uppdraga och i och för sig

näppeligen ägnad att enligt nutida uppfattning läggas till grund för

utövningen av politiska rättigheter. Särskilt betänklig vore verkan

därav, att, vad anginge kommunernas hjälpverksamhet, det i stor utsträckning

berodde på dem själva att ordna denna sås >m fattigvård

under återbetalniugsskyldighet eller icke. Fattigvårdsstreckets generella

avfattning, de växlande grunderna för tilldelande av fattigvård samt

fattigvårdsarbetets uppdelning på skilda lokala mjmdigheter, vilka äro

de som lämna uppgifterna till röstlängden, hade också vållat en utomordentlig

ojämnhet och osäkerhet i rättstillämpningen, varöver intresserade

fattigvårdsmän och speciellt även fattigvårdslagstiftningskommittén

klagat med uttryckande av en bestämd önskan om en grundlig revision

av strecket.

Av tillgänglig statistik framginge, att vid riksdagsvalen 1911—

1917 genom fattig vårdsstrecket uteslutits från valrätt drygt tre procent

av hela väljarekåren; av samtliga icke röstberättigade både härunder i

medeltal 15.5 procent saknat valrätt på grund av häftande för fattigunderstöd.

Särskilt bland städernas befolkning hade strecket drabbat

tungt. De sakkunniga anse, på utförligt angivna skäl (sid. 44—48), att

av dem, som fallit på detta streck, ett betydande antal valmän på grund

av antydda svårigheter i tillämpningen berövats sin rösträtt utan att

grundlagsenlig uteslutningsgrund i själva verket förelegat. Så länge

lattigvårdsstreeket med dess nuvarande lydelse bibehölles, kunde anmärkta

olägenhoter, enligt de sakkunnigas maning, icke undanröjas

genom att förändra den ordning, vari röstlängden upprättas.

De sakkunniga hade därför kommit till den bestämda uppfattning,

att fattigvårdssirecket ur rättsprincipiell och socialpolitisk synpunkt

liksom ock ur rättssäkerhetens intresse vore i trängande behov av eu

djupgående reform. I fråga om de linjer, efter vilka en dylik revision

borde vidtagas, göra de sakkunniga därefter (sid. 48 ff.) eu jämförelse

mellan de olika system, som kunde komma till användning, därvid de

sakkunniga, jämlikt den till dem lämnade instruktionen, särskilt uppmärksammat

den av audra kammaren vid 1917 års riksdag i anslutningtill

fem reservanter i konstitutionsutskottet anvisade utvägen ävensom

de skilda förslag, som i övrigt framkommit i riksdagen.

Från sin principiella utgångspunkt, att ett mottaget fattigunderstöd

icke borde under några förhållanden påverka valrätten i annat fall,

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 320 höft. (Nr 358.) 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition Nr 358.

än då en person därigenom kunde anses ha kommit i eu påtagligen

osjälvständig yttre ställning, funne sig de sakkunniga emellertid böra

stanna vid en ståndpunkt, som på följande sätt återgives i de sakkunnigas

betänkande:

»Dessa överväganden hava alltså fört till det resultat, att inga

tillfälliga och inga åt annan än den ifrågavarande personen själv meddelade

understöd böra diskvalificera, samt vidare att detsamma åtminstone

i stor utsträckning gäller även om varaktigt understöd. Det kunde

ifrågasättas att söka såsom undantag från regeln uppräkna dessa sistnämnda

fall. Men mot denna anordning talar dels, att själva gränsen

mellan tillfälliga och varaktiga understöi^visar sig i och för sig tagen

icke vara tillräckligt klar för att ligga tm grund för en lagbestämmelse.

Och härtill kommer, att erfarenheten utvisat det olämpliga i att genom

en uppräkning av nyssnämnda art söka utstaka gränser. Det skall alltid

inträffa, att man därvid lämnar utan beaktande fall, som för närvarande

äro eller i en snar framtid kunna bliva praktiska nog och vilkas uteslutning

framstår som eu orättvisa samt jämväl som ett hinder för en

rationell fattigvård och fattigvårdspolitik.

Rent principiellt kan, enligt kommitterades uppfattning, mottagande

av fattigunderstöd, i sådana fall då understödstagaren alltjämt vistas i

sitt hem, icke anses grundlägga en sådan grad av osjälvständighet, att

han icke kan bibehållas vid sin valrätt, och detta oavsett huruvida

fattigunderstödet är att anse såsom full försörjning eller icke. Det

synes jämväl vara synnerligen svårt att förstå varför mottagande av

understöd eller försörjning i form av öppen fattigvård under viss sammanhängande

tid skulle grunda, större osjälvständighet i valrättshänseende

än om understödet utgått vid ett eller flera tillfällen. I båda fallen

kan orsaken till och syftet med fattigunderstödet hava varit sådant, att

orättvisan av ett samband mellan valrätt och fattigunderstöd framstår

med särskild tydlighet. Utom i fråga om den nyss berörda svårigheten

att begränsa begreppet »varaktigt» understöd torde det i fråga

om den öppna fattigvården även vara vanskligt att avgöra, huruvida

full försörjning kan anses föreligga eller icke. I herrar Widéns och

v. Kochs motioner har det visserligen gjorts gällande att begreppet »full

försörjning» vore inom fattigvårdspraxis så vedertaget och dess innebörd

så ostridig, att det med fördel läte sig användas, och tillika erinrats,

att det redan inom lagstiftningen kommit till användning, nämligen

i övergångsbestämmelserna till 1913 års lag om pensionsförsäkring.

Inom 1917 års konstitutionsutskott uttalades dock vissa tvivel om att

begreppet i fråga vore utmärkt av nödig klarhet. Och de upplysningar.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Muj:ts proposition Nr 358.

koinmitterade vid förfrågning lins sakkunniga inom ponsionsstyrclsen

erhållit, ha till fullo bestyrkt, att i själva verket eu stor osäkerhet vid

tillämpningen av pensionslagens nyssnämnda bestämmelser måst konstateras.

Vidare synes det vara en godtycklig tillämpning av den antagna

principen att låta ett redan upphört försörjningsförhållande, och detta

t. o. m. om det ligger rätt långt tillbaka i tiden, verka diskvalificerande.

Begränsar man fattigvårdsstrecket till att gälla allenast den slutna fattigvården,

torde icke heller de farhågor vidare kunna tillmätas betydelse,

som exempelvis i 1904 års regeringsproposition framfördes, att den

understödde i syfte att skaffa sig valrätt skulle strax före vallängdens

uppgörande för tillfället avsäga sig understödet.

Kommitterade vilja därför föreslå, att bestämmelsen rörande fattigvårdsstrecket

i 16 § riksdagsordningen erhåller följande lydelse:

''Den, som är av allmänna fattigvården omhändertagen för varaktig

försörjning.’

Den avgörande vikten har således här icke lagts därpå, huruvida

försörjningen helt ut bekostas av fattigvården eller icke. Rent sakligt

synes det icke böra komma an på huruvida den försörjde i någon mån

genom anhörigas hjälp, genom eget arbete o. s. v. kan bidraga, utan

därpå att han för sin person har blivit tagen om händer antingen

sålunda att han beretts plats å fattiganstalt eller annan inrättning

eller att han blivit föremål för utackordering. Onekligen medför ett

sådant omhändertagande en viss grad av beroende och nedsättning av

självständigheten.

Huruvida i själva verket ens i detta fall tillräckligt starka skäl för

en uteslutning är för handen, kan visserligen diskuteras. Den norska

reformen av 1916 är byggd på ett förnekande därav. Men det kan

erinras, att ett fullständigt borttagande av fattigvårdsstrecket hittills

icke veterligen hos oss ens varit ifrågasatt och att en dylik åtgärd

säkerligen skulle te sig helt främmande för rättsuppfattningen inom

vida kretsar av vårt folk.»

En av de sakkunniga, herr Hildebrand, var skiljaktig och påyrkade

bibeliållaudet av den nuvarande generella regeln rörande fattigvårdsstrecket,

men med undantag från de*s tillämpning, »därest understödet, i

vad form som helst, lämnats: 1) för övergående sjukdom, inbegripet

barnsbörd; 2) för hustrus eller barns vård på grund av kroppsligt eller

andligt lyte; 3) för barns skolgång eller vistelse å uppfostringsanstalt;

eller 4) till avhjälpande av tillfälligt nödläge».

Reservation

inom de sak
hmni#a
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

l>ti »liktornniga

om

utskyldsstrecket.

36 Kungl. Maj:ts proposition Nr 358.

Beträffande utskyldsstrecket hade de sakkunniga, jämlikt sitt uppdrag,

till utgångspunkt för sin utredning tagit andra kammarens vid

1917 års riksdag uttalade mening, att rösträtt icke bör förloras på grund

av utebliven skattebetalning i sådana fall, då uteblivandet berott på den

skattskyldiges sjukdom, oförvållade arbetslöshet eller andra liknande, av

honom själv icke vållade förhållanden.

De sakkunniga hade emellertid på skäl, som fullständigt angivas

i betänkandet (sid. 84 ff.), funnit den anvisade vägen praktiskt oframkomlig.

Till eu början vore det uteslutet, att åt valmyndigheterna, vilka

äga eu befattning med valen, som är av fullständigt formell natur,

skulle kunna anförtros en diskretionär prövning från fall till fall rörande

vilka valmän, som borde till följd av förefintliga mildrande omständigheter

tillerkännas rösträtt i trots av utebliven skattebetalning.

Icke heller vore det praktiskt genomförbart att överlåta en sådan prövning

åt någon från valorganisationen fristående myndighet, vars utlåtande

i denna punkt tillerkändes avgörande vitsord. Vare sig prövningen

av det särskilda fallet tillhörde den ena eller andra myndigheten,

ställdes denna inför högst ömtåliga uppgifter och förelåge alltid

en frestelse att låta politiska hänsyn göra sig gällande; i varje fall skulle

vederbörande myndighets oväld lätt kunna misstros. Den möjliga anordning,

som återstode att överväga, vore den att i lag giva fasta

regler dels rörande de omständigheter, vilka skulle godtagas såsom

giltig ursäkt och dels beträffande arten av den bevisning, varmed dessa

omständigheters iörhandenvaro skulle styrkas. De sakkunniga uppvisa

emellertid, med en ingående motivering, att i båda dessa avseenden

de mest allvarsamma svårigheter möta en lagstiftare, som vill förekomma

orättvisor och ojämnhet i lagens tillämpning. Särskilt gällde

detta i fråga om bevisningen, som enligt sakens natur måste få form

av skriftliga intyg. Härvid måste man otvivelaktigt stanna vid att

endast medgiva vitsord åt vissa i lagen angivna kategorier av intygsgivare.

Men speciellt beträffande städerna stötte en sådan anordning på

hart när oöverstigliga svårigheter.

De sakkunniga hade därför kommit till det resultat, att icke

heller anordningen att i lag fastställa vissa giltiga ursäkter för uraktlåten

skattebetalning och sättet för deras styrkande läte sig förordas.

De hade alltså för sin del måst stanna vid den slutsats, att en reform

av utskyldsstrecket icke läte sig praktiskt genomföras enligt grundsatsen

att uppdraga en skillnad mellan dem, som utan eget förvållande

blivit oförmögna att utgöra sina utskylder, och dem, som för under
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 358. H7

litenhet härutinnan icke gittat anföra giltig ursäkt. Den omständighet,

att, såvitt kommitterade kunnat finna, man ingenstädes i utlandet

genomfört någon dylik åtskillnad, kunde icke annat än bestyrka det

resultat vari utredningen måst utmynna.

De sakkunniga taga sedau under behandling andra möjligheter att

konstruera ett modifierat ut-kyldsstreck. Först kommo härvid i betraktande

utvägen att begränsa utskyldsstrecket att avse allenast utskylderna

till staten. Principiellt kunde häremot invändas att, då den

politiska rösträtten icke förutsatte skattskyldighet till staten, det vore

mindre konsekvent att göra uraktlåten betalning'' av just statsskatten

till diskvalifikationsgrund. Utskyldsstrecket sökte ju sitt principiella

försvar såsom ett »ordentlighetsstreck», vilket avså*>e att från deltagande

i valet avsöndx-a dem, som ådagalagt bristande omsorg och ansvarskänsla

i fullgörande av allmänna skyldigheter; och det måste medgivas,

att beviset på dylik brist i pliktkänsla med ungefär samma rätt kunde

sökas i försummelse i fråga om erläggande såväl av kommunala som

av statliga utskylder.

Emellertid funnes intet hinder för att begränsa strecket till

statsskatten, därest man därmed vunne det praktiska syftet att utskilja

element med bristande ansvarskänsla mot det allmänna, utan

att tillika alltjämt drabba en stor mängd medborgare, som icke rättvisligen

kunde rubriceras som oordentliga skattebetalare. Värdet aven

sådan reform måste helt betraktas ur synpunkten, huruvida de påklagade

orättvisa verkningarna därigenom skulle väsentligen upphävas,

De sakkunniga funne icke denna förhoppning bestyrkt av tillgängliga

fakta. Man kunde numera icke med fog påstå, att den direkta statsskatten

för mindre bemedlade ej vore mera tryckande än att i allmänhet

en var med god vilja kunde komma ut därmed. Av statistiken

framginge, att av exempelvis de vid 1917 års val för nuvarande utskyldsstreck

fallna omkring 194,000 personer ej mindre än 147,000

häftade för statsskatt. Proportionen hade vid tidigare val varit densamma

eller än mera ogynnsam för statsskatten. Det kunde, enligt de

sakkunnigas mening, icke anföras några fästa hållpunkter för antagandet,

att sistnämnda siffra skulle komma att avsevärt nedbringas, om

utskyldsstrecket inskränktes att gälla blott statsskatten. Än mindre vore

det rimligt att antaga, att nämnda siffra, 147,0<K) personer, skulle i

det hela beteckna de försumliga, av eget vållande häftande. Mot båda

dessa antaganden talade tvärtom med stor tydlighet det faktum, att ej

mindre än 42,000 personer ordentligt betalat sina kommunalutskylder,

men häftade för statsskatten.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition Nr 358.

Med bestämt tillbakavisande av sist behandlade utväg, uttala sig

de sakkunniga jämväl mot andra metoder för skattesti eckets mildring

såsom ur principiell och praktisk synpunkt otillfredsställande. De sakkunniga

stanna slutligen för att förorda utskyldsstreckets fullständiga

upphävande. De hänvisa därvid till det förhållande, som i början av

deras framställning i ämnet närmare ådagalagts, att utskyldsstrecket, som

tillkommit för att utmönstra de »oordentliga)) och mindre ansvarskännande

medborgarna, särskilt genom de ekonomiska förhållandenas utveckling

kommit att verka till uteslutning från rösträtt i långt större

utsträckning än lagens grund verkligen medgåve. Den statistik rörande

utskyldsstreckets verkningar, varå de sakkunnigas ''yttrande stöder sig,

finnes intagen i deras betänkande.

Utskyldsstreckets fullständiga avskaffande vore, enligt de sakkunnigas

argumentering, den enda säkra vägen att förekomma den

orättvisa uteslutning från valrätten, som med nuvarande bestämmelser

säkerligen i en mängd fall ägde rum. Av streckets upphävande behövde

näppeligen befaras följa, att debiterade utskylder skulle komma

att betalas mindre ordentligt. Utskyldsstrecket hade nämligen, enligt

vad statistiken ådagalade, alldeles icke visat sig vara något effektivt- påverkningsmedel

till utskyldernas behöriga erläggande. Det vore ett

notoriskt förhållande, att bland de verkligt försumliga skattebetalarna

funnes ett högst avsevärt antal personer, vilkas försumlighet sammanhängde

med oordentliga levnadsvanor och till vilkas karaktäristik gemenligen

hörde, att de alldeles icke intresserade sig för allmänna angelägenheter,

icke heller i form av utövning av rösträtt. På alla dessa förfelade

utskyldsstrecket fullständigt sin verkan. Däremot funnes bland de

oförvållat häftande otvivelaktigt många, för vilka uteslutningen kändes

mycket bitter; det vore ju detta förhållande, som givit, reformkravet

dess styrka. Men en rättspåföljd, vilken av många bland dem, mot

vilka den egentligen riktades, icke förnummes såsom något lidande eller

obehag, men vilken å andra sidan blindvis drabbade oskyldiga mycket

kännbart, den vore icke blott som tvångsmedel av undermålig effektivitet,

utan den vore också ur rättssynpunkt betänklig. Rättsmedvetandet-

fordrade väl, att det vore sörjt för att medborgerliga skyldigheter

— såsom skattskyldigheten — verksamt utkrävas, men denna

fordran kunde och borde upprätthållas alldeles oberoende av, om de

som äga skyldigheten i fråga äro i åtnjutande av den ena eller andra

rättigheten.

De sakkunniga funne sin uppfattning bestyrkt genom innehållet i

andra länders rösträttsbestämmelser. T sådana länder, där i likhet med

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition Nr 358. ö9

värf, deu politiska rösträttten är allmän, vore ju utskyld sstreck et sa

gott som alldeles okänt. Icke ens i länder, där rösträtten vore byggd

på skatteplikt, hade man allestädes upprätthållit ett utskyld sstreck i

mening av att skatten verkligen utgjorts.

I stället hade i många av dessa länder utan utskyldsstreck statens

fordringar för obetald skatt tillförsäkrats eu särskild förmånlig ställning

i exekutivt hänseende. På samma väg" hade man hos oss slagit in

genom den förebådade lagstiftningen rörande införsel för utskylder i

icke förfallen avlöniug in. in. Denna lagstiftning komme att ställa

frågan om utskyldsstreckets bibehållande ur nu ifiågavarande synpunkt

i ett helt nytt läge. Ifrågavarande reform inom utsökningsväsendet,

skulle påverka inbetalningen av skatterna på ett långt mera effektivt

sätt än det nuvarande utskyldsstrecket, vars verkan härvidlag, om någon,

åtminstone vore högst obetydlig.

Samtidigt med utskyldsstrecket komme, enligt de sakkunnigas förslag,

det s. k. flyttningsstrecket att försvinna, i den omfattning nämligen,

som följer av den i § 26 vallagen stadgade skyldigheten för nyinflyttad

att ådagalägga, att föregående år förfallna utskylder, som påförts

honom i mantalsskrivningsorten, blivit betalda eller att han icke haft

att erlägga några dylika utskylder.

En av de sakkunniga, herr Hildebrand, har även i fråga om utskyldsstrecket

varit skiljaktig. Han påyrkar emellertid den modifikation

i utskyldsstrecket, att utesluten från valrätt skulle vara allenast den,

som icke erlagt honom påförda utskylder till staten, vilka förfallit till

betalning under minst två år av de tre sistförflutna kalenderåren.

Vid tiden för avlämnandet av den utredning, för vars resultat jag

här i korthet redogjort, stod det klart för statsrådet, att skyndsamma

åtgärder från statsmakternas sida borde vidtagas för att tillmötesgå de

reformkrav på författniugslivets område, vilka med växande styrka och

obestridligt berättigande länge gjort sig gällande inom vårt folk. Mitt

under världskriget både det ena landet efter det andra sökt vinna ökad

samling omkring de krävande yttre och inre uppgifter, som kristiden

medfört, genom att bereda folken största möjliga delaktigher i ansvaret

för sina öden. Ett krigförande land, som England, ett neutralt land

i hårt utsatt ställning, som Holland, hade funnit det utgöra en angelägenhet

av största vikt att i ett jämförelsevis tidigt skede av kriget

taga vittgående steg för ytterligare demokratisering av sina försatt
-

Flyttning sstreeket.

Reservation

inom de sakkunnig

o.

Regeringens

initiativ i

författningsfrågan

vid

urtima riksdagen

1918.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Majds proposition Nr 358.

uingar. Efter det mellan de krigförande träffade stilleståndet hade därefter

inom de delar av Centraleuropa, varest styrelsen förut varit mer

eller mindre autokratisk, det gamla regeringssättet störtat samman

och lämnat ram för regeringar, vilka i eu radikalt genomförd demokrati

sågo ett oeftergivligt villkor för framgång i sin strävan att upprätthålla

eu ordnad samhällsutveckling. Särskilt dessa sistnämnda tilldragelser

under hösten 1918 måste givetvis återverka på folkstämningen

även i vårt land till skärpande och påskyndande av de ouppfyllda

kraven på en omfattande och djupgående författningsrevision.

Under sådana omständigheter fann sig statsrådet böra tillstyrka

Eders Kungl. Maj:t att i den utsträckning, som grundlagsenligt läte sig

göra, redan vid den för annat ändamål sammankallade urtima riksdagen

framlägga författningsfrågan till behandling. Till slutligt avgörande

kunde visserligen allenast då företagas en revision av kommunalrösträtten

och därmed sammanhängande spörsmål. Men regeringen ansåg

det angeläget att samtidigt tillkännagiva grundlinjerna till hela sitt program

för en författningsrevision för att därmedelst klargöra, att frågan

i själva verket, borde betraktas såsom ett helt och ofördröjligen bringas

till sin lösning, så snart de formella betingelserna härför kunde uppfyllas.

Stcutministems

yttrande den

3? november

191$.

De allmänna riktlinjerna för de reformer, som åsyftades, finnas angivna

i hans excellens statsministerns anförande till statsrådsprotokollet

Öm 22 november 1918 vid föredragning av fråga om de ändringar i

kommunalrösträtten, vari ijämnda dag fattades beslut om avgivande av

proposition till riksdagen; och hänvisar jag till nämnda yttrande såsom

uttryck för den inom regeringen rådande uppfattningen rörande författningsfrågans

innebörd och läge vid ifrågavarande tidpunkt.

Statsministern framhöll därvid, att kärnan i regeringens program

för denna frågas lösning utgjordes av eu serie rösträttsreformer: dels

avskaffande av den penuinggraderade skalan för kommunalrösträtten,

som nu vore gällande i Sverige ensamt bland alla kulturländer, dels politisk

rösträtt för kvinnorna och dels revision av de s. k. fattigvårds- och

utskyldsstrecken. Efter ett tillbakavisande av försöken att hävda det

berättigade i en graderad röstskalas bibehållande i någon form förklarade

statsministern, att regeringens program i fråga om den kommunala

rösträtten liksom tidigare gånge ut på lika rösträtt med den kom

munala skatteplikteu som grund, dock med den utvidgning, att enligt

det nu upprättade för-laget gift kvinna, vars man vore skattskyldig,

skulle erhålla kommunal rösträtt. I anslutning härtill sammanfattade statsministern,

med hänvisning särskilt till utvecklingen inom andra länder,

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

KuiU/l. Maj:ts proposition Nr 358.

de skal, som talade för, att kvinnornas rösträttsfråga utan uppskov

borde erhålla sin lösning.

Därefter övergick statsministern till en behandling av fattigvårdsoeh

utskyldwstrecken i det läge, frågorna härom kommit genom de tillkallade

sakkunnigas nu avgivna utredning. Vad först anginge fattigvårdsstrecket,

sammanfölle med de sakkunnigas resultat i detta stycke i

princip den ståndpunkt, som hävdats i motioner, framförda av auktoriteter

inom fattigvårds väsendet senast vid 1917 års riksdag, och som

väsentligen accepterats av andra kammaren vid upprepade tillfällen då

denna fråga behandlats. Med anslutning till den kritik, som de sakkunniga

riktat mot det nuvarande fattigvårdsstrecket och mot tidigare

förslag till omformulering av bestämmelsen härom, tillkännagav statsministern

det vara statsrådets uppfattning att i blivande proposition till

1919 års lagtima riksdag borde ingå förslag om streckets begränsning

på sätt de sakkunniga förordat.

Jämväl beträffande utskyldsstrecket syntes det resultat, vartill de

sakkunniga kommit, vara övertygande. Mot det politiska utskyldsstrecket

hade alltifrån dess tillkomst riktats mycket starka principiella och praktiska

invändningar. När det likväl på sin tid genomfördes och hitintills

bibehållits, hade detta berott på den i och för sig riktiga åskådningen,

att den som vill utöva sina medborgerliga rättigheter också bör

fullgöra sina skyldigheter, samt att bestämmelsen betraktades såsom en

s>ordeutlighets»kvaIifikation, vilken staten hade rätt att kräva. Erfarenheten

hade nu visat, att detta villkor för rösträttens utövning skjutit

Över målet på ett mot rättvisa och billighet stridande sätt och att det

ej kunde kvarstå i sitt nuvarande skick. Utredningen ådagalade enligt

statsministerns mening, att den partiella revision, som till en början

ifrågasatts, ej kunde på tillfredsställande sätt förverkligas. De föreslagna

nya medlen för skatteindrivningen tryggade däremot, så långt görligt,

att skattebetalning icke skulle kunna försummas av oordentlighet eller

ond vilja. Därmed vore grunden för ett »ordentlighetsstri ck» förfallen,

och denna hittillsvarande, i sina verkningar så störande inskränkning i

den allmänna rösträtten kunde och borde försvinna. Förslag härom

borde ingå i den tidigare av statsministern förebådade propositionen till

1919 års riksdag.

Emellertid hade — enligt vad statsministern i fortsättningen av

sitt nämnda yttrande fastslog — det nyss anmärkta resultatet i fråga

om det politiska utskyldsstreckets upphävande sina givna konsekvenser

även beträffande villkoren för den kommunala rösträtten. Låt vara att

vid den kommunala rösträtten skattskyldigheten till kommunen bibehölles

Bihang till riksdagens ''protokoll 1919. 1 saml. 320 höft. (Nr 358.) 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition Nr 358.

som grund, borde i fråga om diskva!ifikationerna för rösträtt pa grund

av utebliven skattebetalning motsvarighet finnas mellan den politiskaoch

den kommunala rösträtten. Principen härom hade erhållit uttryck

i en riksdagsskrivelse av år 1917 — som i ett tidigare samband av

mig berörts — och i den i överensstämmelse därmed avfattade propositionen

om kommunal rösträtt vid 1918 års lagtima riksdag, enligt vilken

det kommunala utskyldsstrecket med hänsyn till tiden för dess verkan

begränsats i enlighet med det politiska utskyldsstreckets avfattuing. 1

det sakkunnigi ^tänkande, som läge till grund för nvssnämnda proposition,

hade man också utgått ifrån, att den revision av det politiska

utskyldsstrecket, varom utredning påginge, borde återverka jämväl på

det kommunala strecket.

När det nu på anförda skäl befunnits, att det politiska utskyldsstrecket

borde fullständigt upphävas, och å andra sidan genom lagen

om införsel i avlöning hindren för ett sådant upphävande blivit undanröjda,

så borde, enligt statsministerns uppfattning, diskvalitikationen på

grund av utebliven skattebetalning upphävas även i fråga om rösträtten

i kommunerna. I detta sammanhang anmärktes, att även om skattens

betalande icke längre utgjorde villkor för rösträtt, skattskyldigheten

likväl utgjorde en betydelsefull garanti för de röstberättigades sätt att

utöva sin rösträtt i kommunen, då var och en vore medveten om, att

konsekvenserna av hans röstning kunde direkt gälla honom personligen

genom de av besluten föranledda uttaxeringarna till kommunens behov,

och att skatten komme att så långt hans tillgångar medgåve av honom

utkrävas.

Efter att sålunda hava genomgått huvudpunkterna i det förslag

till kommunal rösträitsreform, som komme att föreläggas urtima riksdagen,

och till de ändringar i den politiska rösträtten, vilka vore avsedda

att föreslås vid 1919 års lagtima riksdag, erinrade statsministern, beträffande

dessa reformers karaktär och innebörd, att desamma i allt

väsentligt allenast innehölle ett förnyat initiativ i enlighet med det allmänna

reformprogram på detta grundläggande område, som arbetat sig

fram i vårt land sedan år tillbaka och som redan vid 1917 års val till

andra kammaren erhållit anslutning av en mycket övervägande del av

Sveriges valmanskår. Den jämkning, som skett genom att utskyldsstrecket

i stället för att genomgå en genomgripande revision, såsom då

förordades av det frisinnade partiet, nu föresloges till upphävande, utgjorde

endast en av den numera utförda utredningen sakligt motiverad

utformning av den princip, som redan då godkänts av valmanskårens

flertal. Det borde icke kunna bestridas, att genom denna anslutning

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:t» proposition Nr 358.

till ett sedan iäugo av landet prövat och godkänt samlingsprogram den

rösträttsreform, som nu framlördos, hade en säker grundval i den allmänna

meningen och att, om den bleve lyckligt genomförd, detta utgjorde

ett bevis för att Sverige även i nuvarande stormiga tider förmådde

bevara den lugna kontinuitet i sitt politiska reformarbete, som

vore så betydelsefull för eu sund statsutveckling. Men det borde också

uttalas, att med mindre än delta program kunde chn demokratisering,

-''om tiden så bjudande krävde i vårt land, icke anses bliva förverkligad.

1 sitt omförmälda yttrande i konseljen den 22 november 1918

upptog statsministern jämväl spörsmålet, i vad män införande av lika

kommunal rösträtt på sätt vore i fråga kunde anses, genom att påverka

grunderna för första kammarens bildande, upphäva denna kammares

karaktärsskillnad i förhållande till andra kammaren och därmed undergräva

det svenska tvåkammarsystemet.

Frågan hade länge ventilerats i den offentliga diskussionen -och

varit föremål för statsrådets övervägande redan vid beredning av förslaget

till ''ändringar i den kommunala rösträtten vid 1918 års lagtima

riksdag. Vid föredragning av detta ärende anförde chefen för civildepartementet

till statsrådsprotokollet den 16 april 1918 bland annat

följande:

»Det förhåller sig icke så, att röstskalans avskaffande och införande av lika

rösträtt i kommunerna för alla, som betala kommunalskatt, skulle äventyra principerna

för den svenska riksdagens tvåkammarsystem. I den utveckling, som utmynnade

i 1865 års riksdagsskick, spelade den graderade skalan såsom grundval

för första kammaren icke någon avgörande roll. Grundtanken i detta tvåkammarsystem

var icke, att första kammaren i motsats till den andra skulle göras till en

särskild representation för inkomst och förmögenhet, utan tvärtom, att även första

kammaren skulle byggas på sådana grunder, att den kunde anses såsom en representation

för hela folket i likhet med den andra. Denna ståndpunkt stod i direkt

samband med strävandet att — i motsats till förhållandet inom de flesta andra

europeiska länder — giva den svenska första kammaren lika befogenhet och myndighet

med den andra. Man hade under representationsfrågans långvariga behandling

dels funnit, att oöverstigliga svårigheter i Sverige reste sig mot att skapa ett

Överhus i egentlig bemärkelse efter engelskt mönster, dels också kommit till insikt

«m, att därest den svenska riksdagen skulle grundas på principen om två likaberättigade

kamrar, ett sådant likaberättigande vore oförenligt med en karaktärsskillnad

mellan kamrarna, genom vilker. den första komme att representera väsentligt

andra samhällselement än medkammaren. Denna åskådning ligger till grund

för den kungliga proposition, som framlades år i 863 och som ledde till 1865 års

riksdagsordning.

Förslaget byggde i sina grunddrag på 1847 års representationskommittés

''^tänkande, och i sagda betänkande avvisas uttryckligen tanken på att den övre

Revision av

ko nmuvalröst!

ätten

och första

kam''tiar

frfl.qan

a) Chefens

för civildepartementet

yttrande den

16 april 1918

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition Nr 358.

kammaren skulle företräda samhällets aristokratiska element, den nedre kammaren

dess demokratiska, eller att över huvud taget kamrarna skulle hava till uppgift

a.tt representera olika intressen. Kommittén uttalade, att den övre kammaren visserligen

borde giva uttryck åt samhällets »återhållande», den nedre kammaren åt dess

»rörliga element», men denna princip finge icke tillämpas så, att den medfördo en

fortfarande strid mellan kamrarna, eller att en motsats dem emellan förbundes med

fixa sociala motsatser. På grund härav föreslog kommittén, att den grundläggande

valrätten skulle bliva lika för bada kamrarna, och att den övre kammarens karaktärsskillnad

från den nedre skulle åstadkommas endast genom direkta val, längre

mandattid och särskilda valbarhetsbestämmelser. Dessa grundtankar upptogos fullständigt

av upphovsmannen till 1861 års kungliga proposition, justitiestatsminister!!

Louis De Geer: även han ansåg, att såsom medel för karaktärsskillnaden emellan

kamrarna de indirekta valen, den längre mandattiden — med successiv förnyelse —

och de särskilda valbarhetsvillkor^! voro tillräckliga, och även lian tänkte sig till

en början att låta båda kamrarna utgå ur samma valrättsbestämmelser. När emellertid

i det slutliga förslaget första kammaren kom att uppbyggas på eu graderad

röstskala, medan rösträtten till andra kammaren blev lika, så berodde detta icke

därpå, att röstskalan ansågs erforderlig för att giva första kammaren dess särskilda

karaktär, utan därpå, att man för åstadkommande av indirekta val till första kammaren

fann det lämpligt att använda de nyss skapade kommunala representationerna,

landsting och stadsfullmäktige, till vilka representationer en graderad röstskala

enligt de redan utfärdade kommunalförfattningarna gällde. Någon avgörande

betydelse tillmättes då icke åt denna röstskala; dess verkningar voro för övrigt,

när förslaget för riksdagsordning utarbetades, ännu icke prövade. I alla do uttalanden

om det nya tvåkammarsystemet, som från förslagets upphovsmän och anhängare

föreligga, berördes densamma endast flyktigt. Huvudsyftet var att skapa ett

sådant tvåkammarsystem, som kunde utgöra »ett sant uttryck av tänkesättet hos

majoriteten av den politiskt tänkande delen av nationen», såsom en av förslagets

främste målsmän uttryckte det, och första kammarens »återhållande» uppgift ansågs

egentligen ligga däri, att majoritetens tänkesätt icke skulle kunna göra sig gällande

förrän visshet vunnits, att det var överlagt och varaktigt. Härmed överensstämmei

till fullo, att skaparna av 186'') års riksdagsskick fäste synnerlig vikt vid, att icke

det motsatsförhållande, som funnits mellan de gamla stånden, skulle överflyttas till

di båda kamrarna, då därmed en parlamentarisk regeringsbildning bleve försvårad

eller förhindrad.

Det är sålunda uppenbart, att den graderade röstskalan icke kan anses såsom

något väsentligt moment i det svenska tvåkammarsystemet, sådant detta ursprungligen

avsågs. Tvärtom bär erfarenheten visat, att när en sådan röstskala obetänkt

infogades såsom grundval för första kammaren, detta kommit att förrycka vårt

tvåkammarsystem i strid mot dess egentliga principer på ett i hög grad allvarligt

sätt, i det att därav följt dels att första kammaren blivit, vad man icke ville att

den skulle bliva, en representation för särskilda sociala intressen inom samhället,

dels ock att en motsats uppvuxit mellan kamrarna, som utgjort ett ständigt hinder

för ett gott samarbete dem emellan. Därmed har den graderade skalan blivit en

fara för tvåkammarsystemet i stället för en styrka. Skall första kammaren kunna

bibehållas vid sin lika befogenhet med den andra, så måste grunden till denna motsats

undanröjas.»

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj.U proposition Nr 358. tf)

Etter att hava påvisat, att första kammaren i andra länder, där

dess maktställning i någon man vore jämförlig med vår första kammares,

grundades på val efter sådan ordning, att den kunde sägas utgå från

hela folket utan graderad röstskala, fortsatte statsministern:

»Under sådana förhållanden är det så långt ifrån, att den kommunala röstskalans

avskaffande skulle stå i strid med grunderna för svenskt tvåkammarsystem,

att tvärtom detta avskaffande måste anses innebära ett återvändande till de principer,

som ursprungligen lägo till grund för tillkomsten av detta tvåkammarsystem.

Den utväg, som Louis De Geer valde för att ordna de indirekta valen till första

kammaren, nämligen att anförtro dessa val åt de större kommunala representationerna,

har i och för sig befunnits god: det gäller endast att omlägga grunderna

för dessa representationer på ett sätt, som motsvarar de nya tidsförhållandena. Man

bör uppmärksamma, att även med lika kommunal rösträtt i Sverige första kammaren

skulle fortfarande bibehålla en ytterligare faktor för sin särskilda karaktär

utöver dem som ansetts erforderliga i andra länder med vald första kammare. 1

dessa andra länder — utom i Nederländerna — gälla, mer eller mindre fullständigt,

samma valrättsvillkor för överkammaren som för underkammaren. Nu förutsättes

ej att här i Sverige gå lika långt; valrätten till första kammaren skulle hos oss

fortfarande bindas vid skattskyldigheten till kommunen. Detta utgör en ytterligare

omständighet till de andra, som åt vår första kammare giva dess särskilda karaktär.

Härmed och med de övriga karaktärsskillnaderna mellan första och andra kammaren

finnas fullt tillräckliga ''garantier’ för att det icke med något som helst

fog skall kunna påstås, att den lika kommunala rösträtten kommer att skapa ett

maskerat enkammarsystem’. Därjämte bör ihågkommas, att hos oss genom det

proportionella valsättet tillkommit ännu en särskild garanti för att första kammarens

sammansättning icke skall bliva ensidig. Redan när detta infördes, anmärktes

det för övrigt, att proportionellt valsätt och fyrkskala icke passade ihop. ''Om jag

ock kan väl förstå en proportionalism, som bereder vart parti dess rätt, beräknad

i förhållande till antalet valmän inom partiet’, yttrade en talare under rosträttsdebatten

i första kammaren år 1907, ”förstår jag vida mindre en sådan proportionalism,

där icke antalet valmän utan antalet fyrkar eller bevillningskronor, på

visst sätt beräknat, fäller utslaget. Logiken pekar tydligt, i vilken riktning den

vidare utvecklingen kommer att gå, och denna svaga damm kommer snart att bliva

genombruten.’ Det är denna logiska slutsats, som nu bör dragas.

Man kunde ifrågasätta, om icke med den lika rösträtten bör kombineras även

ändring i valbarhetsvillkoren för första kammaren. Denna fråga synes mig emellertid

icke nu behöva upptagas, då den kan behandlas fristående och icke står i

nödvändigt sammanhang med grunderna för valrätten.

Betraktas frågan ur det svenska tvåkammarsystemets synpunkt, kan således

sägas att, om lika kommunal rösträtt är rättvis och riktig för kommunerna, sä

kan den ej förhindras av hänsyn till denna rösträtts betydelse såsom grundval för

första kammaren, utan är tvärtom därav ytterligare motiverad. En grundtanke i

18ö5 års riksdagsskick är just, att första kammaren skall utgå ur val av kommunala

representationer, och detta även om rösträtten till dessa representationer förändras

efter olika tiders och förhållandens krav. Frågan om den lika kommunala

s. 46 Kontrollera mot PDF

b) Motioner

vid 19IS års

lagtima rikslag

i fö)sta

kammarfrågan.

46 Kungl. Maj:ts proposition Nr 358.

rösträtten måste därför framför allt prövas ur kommunala synpunkter och dessa

därvid bliva de avgörande.»

Emellertid väcktes vid 1918 års lagtima riksdag, i samband med

frågan om den kommunala rösträtten, motionsvis en rad av förslag,

som från skilda utgångspunkter togo sikte på förstukHmmarproblemet.

I första kammaren lämnade herr Clason in. fl. motionärer vissa riktlinjer

för den utredning rörande nya grunder för kommunalförvaltningen

och första kammaren, som av dem påkallades, vilka linjer avsågo att.

med bibehållande av fullgjord kommunal skattskyldighet såsom grund

för den kommunala rösträtten, tillika införa en helt ny röstskala, enligt

vilken förstärkt rösträtt skulle tillkomma vissa grupper, främst jordens

ägare och brukare och därmed likställiga kategorier, såsom handelsoch

näringsidkare, tjänstemän, idkare av konst och vetenskap, vissa

mer kvalificerade arbetaregrupper etc., men vidare även för sin personal

försäkringspliktiga arbetsgivare i allmänhet, personer som uppnått 35

års ålder, familjeförsörjare, personer som innehava högre bildning eller

utöva vissa förtroendeuppdrag, m. fl. Därest en kommunal röstskala

efter dylika grunder bleve gällande, talade goda skäl för att landstingen

och stadsfullmäktige fortfarande utgjorde valkorporationer till första

kammaren. Dock borde tagas under övervägande, om icke en mindre

del av kammaren borde utses genom val av andra korporationer. Därvid

torde uppmärksamheten särskilt böra fästas vid sådana institutioner eller

korporationer, vilkas särskilda sakkunskap man i allmänhet icke vågade

förutsätta i större utsträckning bliva representerad genom de lokalt förrättade

valen. Alan kunde härvid exempelvis tänka på representation

för den högre bildningen, den högre tekniska, industriella eller administrativa

sakkunskapen och dylikt.

I andra kammaren framförde herrar Magnusson i Törnhult och Räf,

på sätt jag i ett tidigare sammanhang omförmält, enahanda utredningsyrkande

som det av herr Clason in. fl. väckta, men här med delvis

annan motivering. Åven i denna motion påyrkades en ny kommunal

röstskala, och framhävde dessa motionärer, förutom den högre åldern

och egenskapen av familjeförsörjare, företrädesvis utövningen av jordbrukarvrket

såsom grund för en förstärkt rösträtt. Men med en sådan

kommnal röstskala ansågo motionärerna första kammaren i sin helhet

böra fors farande liksom hittills utses av landsting och stadsfullmäktige.

En ställning för sig intog herr Hildebrand, som dels instämde i

syftet med herr Magnussons m. fl. nyss omnämnda motion i fråga om

anordnandet av den kommunala rösträtten men dels samtidigt ville ha

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition Nr 358.

till stånd eu helt ny ordning- för första kammarens bildande. Sitt förslag

härom utvecklade han vidlyftigt i särskild motion till andra kammaren,

som utmynnade i anhållan hos Kungl. Maj:t om utredningrörande

ett på klassval byggt förslag till omläggning- av första kammarens

sammansättning. De klassval, motionären tänkt sig, skulle icke

förrättas så, att vissa givna korporationer finge representera klasserna

och å deras vägnar förrätta valen — en form av klassval, varom den

tidigare diskussionen i vårt land egentligen rört sig och som även torde

ha avsetts i herr Clasons in. fl. motion i fråga om utseende av en del

av första kammaren. Motionären hade däremot utgått från, att valen

skulle förrättas visserligen indirekt, men av folket självt, som med hänsyn

till första kammarens bildande skulle indelas i klasser, vilka efter

särskilda röstgrunder utsåge elektorer för valet. Utgångspunkten vid

fastställandet av valrättsbestämmelserna borde vara, att första kammaren

skulle avspegla samhället, sådant det är uppdelat i större näringsgrupper.

För valrätt erfordrades sålunda medlemskap inom viss klass. Varje

klass borde åter äga en representation inom första kammaren, motsvarande,

icke dess medlemsantal, utan klassens betydelse för landets andliga

och materiella utveckling. Klassernas betydelse i detta hänseende

med därav följande representationsrätt skulle lagfästas: »bildnings- och

allmäntjänstklassen» borde av 150 platser erhålla 25, jordbrukarklassen

med binäringar 65 platser o. s. v. Särskilda valbarhetsgrunder borde

jämväl fastställas med högt ställda anspråk för säkerställande av speciell

sakkunskap och erfarenhet på skilda områden.

En annan väg för första kammarens bildande anvisades av herr

Adelsvärd uti eu i andra kammaren väckt motion.

Med återupptagande av vissa synpunkter i ett redan år 1907 av

honom framlagt förslag, uttalade sig motionären för att, i stället för landsting

och stadsfullmäktige, använda länsvis valda elektorsförsamlingar

såsom val korporationer till första kammaren. De kommunala organens

egenskap av elektorer hade olyckligt inverkat på deras egna väsentliga

uppgifter. Införandet av de rent allmänpolitiska synpunkterna på kommunalvalen

hade berövat landstingen den opolitiska karaktär, som de

förutsattes komma att bibehålla vid den nuvarande valordningens tillkomst.

Härmed hade också det förnämsta skälet för deras bibehållande

såsom organ för förstakammarvalen bortfallit.

För rösträtt till första kammaren borde gälla ett högre åldersstreck,

vilket lämpligen kunde sättas till 30 år.

Motionären framkastade även tanken på införandet av bestämmelse

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Oj Statsministern

s

yttrande i

första kammar

frågan

den 22 november

1918.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 358.

om eu särskild, högre valbarhetsklass till första kammaren, men tillmätte

dock icke tillkomsten härav någon avgörande betydelse.

Beträffande maktförhållandet mellan kamrarna föreslog motionären

att upptaga fråga om lämpligheten att under vissa förutsättningar stadga

gemensam votering för att avgöra stridiga meningar mellan kamrarna

jämväl i lagstiftningsfrågor. Motionen utmynnade i ett utredningsvrkande.

Slutligen är att anteckna, ätt herr Vennerström in. fl. motionsvis

yrkade, att riksdagen principiellt måtte uttala sig för första kammarens

avskaffande och införande av ett enkammarsystem samt hos Kungl.

Maj:t begära ett förslag till de ändringar i grundlagarna, som härför

erfordrades.

Samtliga dessa framställningar avslogos av riksdagen. Första

kammaren anslöt sig emellertid, på sätt jag tidigare omnämnt, till eu

reservation av herr Clason m. fl. i överensstämmelse med dennes utredningsvrkande.

Det bör emellertid konstateras, att, om man får döma

av diskussionen i kammaren, dess beslut icke inneburit ett ståndpunkttagande

till vissa i motionen framförda förslag.

Såväl före som efter frågans behandling vid 1918 års lagtima

riksdag har den offentliga diskussionen, särskilt i pressen, sysselsatt sig

med spörsmålet om första kammarens ombildning, därvid jämväl andra

förslag än de ovan angivna blivit dryftade. Därvid har bland annat

tanken varit uppe om utseende av en del av kammaren genom komplettering

från kammarens egen sida, varjämte spörsmålet om högre valrättsålder

och på vissa håll fordran på särskilda, ur personlig kvalitetssynpunkt

uppställda valbarhetsgrunder varit föremål för ett visst intresse. I

I fråga om behovet av första kammarens ombildande i samband

med en kommunal rösträttsreform uttalade sig hans excellens

statsministern vid det förutnämnda tillfälle, då förslag om sistnämnda

frågas upptagande till den samlade urtima riksdagen den 22 november

1918 inför Eders Kungl. Maj:t föredrogs, på följande sätt;

»Vid behandlingen av den kommunala rösträttsreformen under sistlidne

riksdag liksom i den offentliga diskussionen rörande detta ämne

har från dem, som motsatt sig reformen, gjorts gällande, att den genom

sina verkningar på grunderna för första kammarens bildande skulle

upphäva denna kammares karaktärsskillnad i förhållande till andra

kammaren och därmed undergräva det svenska tvåkammarsystemet.

Denna anmärkning bemöttes redan i motiveringen till propositionen vid

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kuni/I. .Mn/:fn proposition Nr .VA*. -Ift

1918 ars lagtima riksdag, vari uppvisades, dels att deri kommunala röstskalans

avskaffande, långt ifrån att stå i strid med grunderna för svenskt

tvåkammarsystem, måste anses innebära ett återvändande till de principer,

som ursprungligen lågo till grund för dess tillkomst, dels att, även med

lika rösträtt för alla skattskyldiga, hos oss finnas alla de faktorer, som i ett

flertal andra länder med vald första kammare ansetts behövliga för denna

kammares särkaraktär, nämligen indirekta val, längre mandattid, särskilda

valbarhetsvillkor och successiv förnyelse genom omval gruppvis — samt dessutom

den väsentliga ytterligare grund för en sådan karaktärsskillnad, som

ligger i den kommunala skattskyldighetens bibehållande såsom villkor för

rösträtten i kommunerna. Föredragande departementschefen framhöll såsom

en av grundtankarna i 1865 års riksdagsskick, att första kammaren

skall utgå ur val av kommunala representationer, även om rösträtten till

dessa representationer förändras efter olika tiders och förhållandens krav.

På dessa skäl bör enligt min uppfattning även nu den kommunala rösträttsfrågan

framföras för sig och bringas till omedelbar lösning. Den

förändring i första kammarens sammansättning, som därav kan bliva en

följd, innebär icke mera än ett sådant närmande mellan kamrarna, som utan

att utplåna första kammarens särkaraktär bör kunna häva det motsatsförhållande

dem emellan, vilket i så hög grad försvårat deras samarbete

och blivit ett hinder i svensk samhällsutveckling.

Från vissa håll har ifrågasatts, att grunderna för första kammaren

borde förändras på så sätt, att valen till denna kammare skulle helt eller

delvis skiljas från landsting och stadsfullmäktige och överlåtas antingen

åt särskilda elektorer eller åt andra korporalioner, eventuellt den samlade

riksdagen eller kammaren själv. Jag skall i detta avseende inskränka

mig till att uttala, att därest dylika tankar skulle samla sig om någorlunda

preciserade förslag, som äro byggda på klart demokratisk grundval

och anpassade efter våra svenska samhällsförhållanden, de väl kunna

förtjäna att upptagas till dryftning. Men hittills har detta icke skett.

Och så länge detta är förhållandet, så länge intet förslag framkommit,

som bättre än valen genom landsting och stadsfullmäktige synes ägnat att

tjäna till grundval för en första kammare, motsvarande vår tids krav,

så länge finnes icke anledning att frångå dessa hittillsvarande valkorporationer.

De uppslag, som framförts om eu särskild valrätt för urväljarne

till första kammaren, synas förutsätta, att dessa väljare skulle utse

elektorer för förstakammarvalen, skilda från landsting och stadsfullmäktige,

men ifrågavarande uppslag äro icke utförda på sådant sätt, att de giva

någon tydlig föreställning om den ordning som. åsyftas, och det må väl

med skäl anses tvivelaktigt, huruvida verkligen sådana elektorsförsamlingar

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 saml. 320 höft. (Nr 358.) 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

Förtunning!

frågan vid

1918 års

urtima riksdag.

50 KunrjL Maj:ts proposition Nr .158.

skulle bättre fylla deri viktiga uppgiften att välja till första kammaren

än landsting och stadsfullmäktige, vilka i sig innesluta eliten av kommunal

skolning och erfarenhet. Under inga förhållanden böra oklara och

icke preciserade antydningar om andra grunder för första kammaren få

fördröja den kommunala rösträttsreformen, som nu icke längre kan undanskjutas.

»

Enligt härförut angivna linjer och under framhållande av frågans

samband med en allmän författningsreform avgavs därefter förslag om

en revision av kommunalrösträtten av Eders Kungl. Maj:t till 1918 års

urtima riksdag. Lika kommunal rösträtt för alla till kommunen skattskyldiga,

ävensom för hustrur till skattskyldiga män, vid uppnådd ålder

av 21 år, utan skattebetalningsstreck, utgjorde, enligt vad framgår av

det sagda, förslagets grund. Den opersonliga rösträtten hade enligt förslaget

alldeles upphävts, nu jämväl beträffande oskiftat dödsbo. Bland

andra nyheter i förslaget var den, att kvinna skulle bliva valbar även

till landstingen.

Eu mängd motioner avlämnades med skilda förslag till ändringar

i propositionen. Bland dessa må följande omnämnas. Herr Clason föreslog

att höja den kommunala valrättsåldern till likhet med den politiska;

bibehålla skattebetalningsstrecket; tillerkänna en tilläggsröst åt dem,

som uppnått 35 års ålder; samt låta de valda medlemmarna av landsting

och stadsfullmäktige komplettera sig själva genom inval av nya

medlemmar, uppgående till viss kvot av de förut valda och med längre

mandattid. Härmed vunnes också, enligt motionärens mening, eu antaglig

lösning av förs takamm ar frågan.

Herr Karl Johan Ekman motionerade i första kammaren om de

nya bestämmelsernas uppbyggande på allmän kommunal rösträtt, likväl

med en tilläggsröst för uppnådd 35 års ålder.

Genom motioner i andra kammaren av herr Nilsson i Landeryd

m. fl. påyrkades, såsom i nyssnämnda motion av herr Clason, bibehållande

av skattestrecket, höjande av valåldern samt tilldelande av eu

tilläggsröst åt personer, som fyllt 35 år. Herr Räf hade också, med

vissa olikheter, eu motion i samma riktning.

A andra sidan yrkades från flera håll utvidgning av de grunder,

på vilka kommunal rösträtt enligt proposition vilade. Herr Gustaf

Olsson i Ramsta förordade genom motion i andra kammaren den ändring

härutinnan, att sådana befolkningsgrupper som jordtorpare och

hemmasöner icke bleve uteslutna från kommunal rösträtt. Herr Tengdahl

motionerade i andra kammaren om införandet av lika och allmän

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kutig!. Mai .tu proposition Nr 358. M

kommunal rösträtt. Samma yrkande framställdes av herr Venuerström

in. fl. motionärer i andra kammaren.

Det huvudsakliga intresset tilldrogo sig emellertid tvä likalydande,

av ett flertal medlemmar av riksdagens högerparti ingivna motioner,

den ena av herr Trygger in. fl. i första kammaren och den andra av

herr Lindman m. H. i andra kammaren. Innebörden av deras yrkanden

i nu ifrågavarande avseenden var i huvudsak, att den lika kommunala

rösträtten erkändes, under villkor dels av bibehållet skattebetalnmgsstreck,

gällande för de tre sistförflutna kalenderåren, dels av valrättsålderns

höjande från 21 till 24 år. Därjämte betingades, att de nya

bestämmelserna rörande kommunalrösträtten icke skulle träda i kraft

förrän riksdagsordningen hunnit ändras i avseende å grunderna för val

till första kammaren.

Beträffande de nya grunder, vilka borde gälla för forsta kammarens

bildande, yttrade sig motionärerna endast antydningsvis. Efter att gent

emot statsministerns förut av mig anförda yttrande vid beslutet om propositionens

avlåtande hava hävdat ståndpunkten, att första kammarens

grund i den kommunala röstskalan vore likaväl som de indirekta valen

genom kommunala korporationer för denna Kammare väsentligen utmärkande,

gjorde motionärerna gällande, att, då den graderade skalan

upphävdes, det vore nödvändigt att söka en förändrad valordning. Da

medelbarheten ej borde övergivas, torde ej annan ordning stå till buds

än särskilda valkollegier, för vilkas utseende den kommunala rösträtten

dock ytterst skulle vara grundläggande. Beträffande bildandet av dessa

valkollegier inskränkte sig motionärerna till det kravet, att valrätt till

desamma erhölles först året efter det, då den kommunalt röstberättigade

fyllt 34 år. Slutligen hade motionärerna föreställt sig, att mandatstidens

utsträckning! till åtta år skulle innefatta ett önskemål, varom enighet

borde kunna vinnas.

Motionärerna förklarade, att när de erbjudit sin medverkan till

förändringar i statslivet, vilka i uppgivandet av värden, som varit för

riket gagneligt, gått vida utöver vad de tidigare trott vara tillrådligt,

de letts av syftet att möta med dem eljest olika tänkande i ett samförstånd,

som vore ägnat att dämpa en för fosterlandet och alla dess medborgare

ödesdiger splittring. Men de måste därvid framställa den fordran,

att denna nyskapuing måtte bliva till sin fulla omfattning i ett sammanhang

lagfästad, och att således icke det ena önskemålet bleve slutgiltigt

tillgodosett, men ett annat därav betingat hänvisat till ett framtida

ovisst avgörande. Det funnes desto större fog för detta anspråk,

Herr Trygyers

m. fl. motion

i avseende. ä

fösta hammarfrågan.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kung!. Maj-Js proposition Nr 358.

som yrkandet i avseende å första kammarens sammansättning, om det

framskötes till ett senare avgörande, kunde komma att prövas av en

första kammare, vald på den grundval, vars jämkning motionärerna

ansett nödvändig.

Särskilda utskottet

vid

1913 års urtima

riksdag, och

Författnings förslaget remitterades till ett för ändamålet utsett sär
-

skilt utskott, varinom sedermera en delegation tillsattes för beredning

överläggning rörande de olika spörsmålen. Dessa förhandlingar

ledde därtill, att samförstånd i väsentliga delar uppnåddes inom utskottet

mellan representanter för de tre stora politiska partierna beträffande

dels den kommunala rösträtten och övriga grunder för kommunalförvaltningen,

dels de politiska strecken och kvinnorösträtten, dels ock vissa förändrade

bestämmelser om första kammarens bildande. Till den sålunda inom

utskottet träffade uppgörelsen har sedermera riksdagen anslutit si

sin skrivelse till Eders Kung], Maj.''t den 19 december 1918.

g genom

sfnaLlsfXi För kännedom om gången av de inom riksdagen förda förhand
19

äicember lingarn a samt om innebörden av utskottets och sedermera riksdagens

!9i8. principiella ståndpunkt till de skilda författningsfrågorna anhåller jag att

• få ur utskottsbetänkandet och nämnda riksdagsskrivelse anföra följande

av utskottet inledningsvis lämnade framställning i ärendet:

»Utskottets vänstermajoritet har varit ense därom, att det demokratiseringsprogram,

som statsministern med instämmande av statsrådets samtliga ledamöter

uppdragit i sitt uttalande till statsrådsprotokollet vid föredragning av förevarande

kung!, proposition, var så lagt, att det väl fyllde sin uppgift som samlande minimiprogram

för en efter vårt folks närmaste behov och därmed på samma gång efter

dess''rättmätiga krav anpassad omdaning-av grundvalarna för vårt offentliga liv.

Man har inom dessa meningsgrupper i utskottet jämväl varit ense med regeringen

därom, att ej blott tidens mäktiga lärdomar utan i lika hög grad den på

senaste åren inom vårt folk allt starkare omfattade och djupare rotfästade uppfattningen

om demokratiseringens nödvändighet icke blott rättfärdigat, utan gjort till

en bjudande plikt regeringens åtgärd att söka föra fram detta reformverk utan

vidare uppskov än iakttagande av den i grundlagen föreskrivna ordningen påkallar.

Jämväl de medlemmar av utskottets båda högerpartier, som anslutit sig till

de av herrar Trygger m. fl. och Lindman in. fl. väckta motionerna, hava funnit sig

kunna godkänna den grundtanken i det kung!, förslaget, att deltagandet i det kommunala

livet skall grundas på principen om lika rösträtt, samt att rösträtt för

bolag och andra dylika samfälligheter må bortfalla, varjämte enighet funnits vara

förhanden därom, att politisk rösträtt bör utsträckas att gälla även kvinnorna,

ävensom om en betydande inskränkning av det s. k. fattigvårdsstrecket. Men från

nyssnämnda sida har man inom utskottet — i väsentlig anslutning till de nämnda

motionerna — ansett sig böra framställa åtskilliga anmärkningar mot de grunder

i övrigt, varpå regeringspropositionen bygger.

Sålunda har, bland annat, invänts, att, enär den graderade röstskalan indirekt

opaginerad Kontrollera mot PDF

Knuff/. Muj:t-s proposition AV 35*. AS

tillerkände ett förstärkt inflytande åt den större mognaden och erfarenheten, dess

ersättande med lika rösträtt komme att åt de yngre årsklasserna inrymma en förhållandevis

allt för starkt ökad makt. Eu jämkning härutinnan vore påkallad och

borde ske genom höjande av rösträttsåldern.

Men även vid godkännande av dylik jämkning kvarstode. med avseende a de

kommunala korporationernas valrätt till första kammaren, en sådan förskjutning i

inflytande till förmån för de yngre urväljarne, att densamma ej kunde anses lämna

rum för erforderlig trygghet för tillgodoseende av den besinningsfullhet och mognade

insikt, som borde vinna inflytande vid val till första kammaren för att befrämja

dess särskilda uppgift inom författningen. För rättelse av detta missförhållande

syntes ej annan utväg öppen än överflyttande av valrätten till första kammaren

från landsting och stadsfullmäktige till samfällda valkollegier, utsedda av kommunalt

röstberättigade med väsentligt höjd åldersgräns, trettiofyra år.

Vidare har anmärkts, att ett genomförande av den kommunala rösträttsreformen

och dess konsekvenser i den ordning som förutsättes i regeringsförslagets

övergångsbestämmelser kunde medföra ett alltför brådstörtat genomgripande persombyte

i kommunal styrelse och förvaltning, som måste inverka menligt på ärendenas

sakenliga bedrivande. Slutligen har det gjorts gällande, att det i propositionen

föreslagna borttagandet av utskyldsstrecket innebure ett uppgivande av eu

sund och av vida folklager, särskilt inom jordbrukareklassen, med värme omfattad

grundsats, att medborgerliga rättigheter förutsatte fullgörande av medborgerliga

skyldigheter. Eu jämkning i gällande lagar i syfte, att underlåten skattebetalning

icke medför rösträttens förlust, borde allenast ske i händelse underlåtenheten berott

på oförvållade ekonomiska svårigheter.

Gentemot dessa med styrka framförda invändningar och önskemal hävdades

åter från utskottsmajoritetens sida bestämt, att tidsläget ovillkorligen betingade ett

omedelbart genomförande av en ingripande kommunal rösträttsreform till verklig

effektivitet, samt att inga verkliga skäl vore anförda för att frångå den beprövade

anordningen, att kommunalt verksamma korporationer utse första kammarens ledamöter.

Man ställde sig dessutom avvisande mot den för svensk uppfattning främmande

tanken att införa ett så högt åldersstreck, som särskilt för val av elektorer

till första kammaren yrkats. Från vissa håll mötte för övrigt varje höjning av

äldersstrecken bestämt motstånd. I fråga om utskyldsstrecket erinrades, att, även

frånsett de principiella invändningarna, som framför allt vore starka då det gällde

inskränkningar i den allmänna politiska rösträtten, verkställd utredning utvisade,

att den ifrågasatta åtskillnaden mellan förvållat och oförvållad resterande för skatt

icke läte sig på ett tillfredsställande sätt genomföras.

En förmedling mellan dessa motsatta åskådningar syntes under utskottets

överläggningar möta stora svårigheter. Å andra sidan framträdde på skilda håll

känslan av det önskvärda däri, att en reform, så betydelsefull för vårt folks hela

framtida offentliga liv, bleve så långt det vore möjligt åvägabragt under samförstånd

mellan eljest motsatta meningsgrupper inom folket. Det kunde icke vara

lyckligt om nya grunder för hela vårt kommunala liv lades under en oförsonlig

motsättning mellan de olika meningsriktningarna, och det syntes mindre tilltalande

att, därest eu stor och hittills i mycket hög grad bestämmande meningsgrupp nu

verkligen stode beredd att medgiva genomgripande omgestaltningar på författningsområdet,

icke taga någon hänsyn till krav. som denna meningsgrupp ansåg sig böra

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Majits proposition Nr 358.

i sammanhang därmed göra gällande. Utskottet fann sig under sådana förhållanden

böra beträda den väg att åt ett mindre antal medlemmar uppdraga att undersöka

möjligheten att sammanföra meningarna på regeringsförslagets allmänna grund.

De inom denna delegation förda förhandlingar ledde till att utskottet till en

början — under särskilda förbehåll om avvikande uppfattning från enskilda utskottsmedlemmars

sida — enades om vissa allmänna grunder för utskottets betänkande

i ämnet. Dessa hade inom delegationen preliminärt utformats i ett utkast, som

lades till grund för föredragningen inom utskottet och som, utan att göra anspråk

på fullständighet eller skärpa i formuleringen, dock i stort sett angav överenskommelsens

huvudsakliga innehåll. Detta utkast är som bilaga fogat till detta

utlåtande.

Med hänsyn till den spänning, varmed resultatet av utskottets arbete inom

hela nationen avvaktades, fann utskottet sig höra omedelbart delgiva allmänheten

de stora dragen av den träffade överenskommelsen i följande offentliga meddelande:

Inom särskilda utskottet nr 3, som har att behandla regeringens proposition

angående kommunal rösträttsreform, hava följande grunder för utskottets blivande

hemställan fastställts:

Allmän och lika kommunal rösträtt införes och inträder efter fyllda 23 är.

Rösträtt får utövas endast i den röstberättigades mantalsskrivningsort.

Det kommunala utskyldsstrecket begränsas därhän, att rösträtten ej påverkas

av utebliven skattebetalning i vidare mån än att den går förlustig sin rösträtt, som

ej för åtminstone ett av de tre sistförflutna kalenderåren erlagt sina kommalutskylder.

Hustrus rösträtt röner ej inverkan av att mannen förlorat sin rösträtt.

Rösträtt vid landtingsmannaval tillkommer kommunalt röstberättigad efter

fyllda 27 år. Yalbarhetsåldern i fråga om landsting sättes lika med valrättsåldern.

Fullmäktige införas obligatoriskt i städer och landskommuner med mer än

1,500 invånare. De i propositionen föreslagna bestämmelserna angående nya val till

landsting, stadsfullmäktige och andra fullmäktige genomföras, varemot drätselkammare,

nämnder och övriga kommunala delegationer skola i vanlig ordning förnyas.

! fråga om de spörsmål vidkommande den politiska rösträtten, som nära

beröras av den kommunala författningsreformen, förutsättes eu grundlagsändring

därhän, att valrättsåldern till andra kammaren inträder efter fyllda 23 år samt att

utskyldsstrecket helt avskaffas.

Beträffande första kammaren bibehållas landstingen såsom valkorporationer,

men i fråga om de städer, som ej deltaga i landsting, förutsättes införande av grundlagsstadganden

därom, att särskilda elektorer för val av ledamöter i första kammaren

utses efter samma grunder, som gälla för val av landstingsmän. Intill dess

bestämmelser i nu berörda avseende beslutats, komma alltså stadsfullmäktige att

bibehållas vid sin valrätt.

I fråga om mandatstiden förutsättes sådan grundlagsändring, att densamma

utsträckes till åtta år i syfte att motsvara det vilande grundlagsförslagets bestämmelser

om införande av fyraårig mandatstid för andra kammaren.»

Utskottet bär sålunda lagt sin nya samlingslinje i huvudsak sammanfallande

med regeringsförslagets, men dock med några viktiga avvikelser. Främst faller i

ögonen, att utskottet bestämt sig för att gå den allmänna kommunala rösträttens

väg, sålunda vidgande ej oväsentligt själva ramen för regering-storslaget. Detta

Lämnade ännu vissa icke till skattskyldighet upptagna grupper av kommunens med
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Knuff!. M<tj:!s /tro/iotri/ion Kr Stift. 55

lemmar utanför rösträtten, bland dem ej så fö strävsamnia noll värdefulla brukare

av andras jord, eu lucka som också av liera motionärer påpekats. Utskottets formel

medtager däremot alla utom de av olika skäl diskvalificerade.

Då härigenom eif så väsentligt närmande skulle ske mellan grunderna för

kommunal och politisk rösträtt, har enhetligheten funnits höra utsträckas att gälla

jämväl rösträttsåldern, vilken för närvarande är 21 är för kommunal rösträtt, men

24- år för val till andra kammaren. Dessa aldersbestämmelser hava därvid jämkats

till 23 år för båda fallen. Utskottet har alltså vid sitt förslag förutsatt erforderlig

ändring i riksdagsordningen.

Då det likvisst gjorts gällande, att denna ålder vore alltför lag för att vid

tillämpning av principen om allmän rösträtt höra stadgas i fråga om val av de

korporationer, som skola utse ledamöter i första kammaren, liar utskottett ansett

sig böra i viss män tillmötesgå denna uppfattning genom att föreslå, att valrätt

och valbarhet till dessa korporationer skall inträda först vid 27 år. Härav har

dock blivit en följd, att i de större städer, vilka icke deltaga i landsting, utövandet

av valrätt till första kammaren måst frångå stadsfullmäktige för att i stället överlämnas

till särskilt utsedda elektorer.

Utskottet har alltså enats i den förutsättning att i riksdagsordningen införas

bestämmelser av innehåll, att för Stockholm och Göteborg val till första kammaren

sker medelst elektorer, vilka väljas med den valrätts- och valbarhetsålder, som

föreslås för val till landsting, samt att övriga ifrågavarande städer beträffande val

till första kammaren anslutas till landstingsområde sålunda, att de med tillämpning av

berörda grunder välja elektorer, som tillsammans med landstingen förrätta val.

f samband härmed bär tillika förutsatts, att en jämkning av valkretsindelningen

för val till första kammaren kommer till stånd med syfte att såvitt möjligt

öka de särskilda valkretsarnas mandatantal till minst fem. Jämväl har enighet

vunnits om den förutsättningen, att mandattiden för första kammaren hör genom

grundlagsändring bestämmas till åtta år.

Den ovan omförmälda uppfattningen, att fullgjord skattskyldighet borde

bibehållas såsom villkor för rösträtt, liar i fråga om den kommunala rösträtten så

till vida vunnit beaktande, som det föreslagits, att, därest en person under de tre

senaste åren varit skattskyldig till kommunen, han åtminstone för ett av dessa år

icke må häfta för obetalda utskylder: och har härvid förutsatts, att genom grundlagsändring

utskyldsstrecket i fråga om val till andra kammaren helt bortfaller.

Slutligen bär förutsatts, att politisk rösträtt skall genom grundlagsändring

tillkomma jämväl kvinnorna.

Utskottet har icke förbisett, att de förslag och principuttalanden, vari dess

arbete sålunda utmynnat, kunna bliva föremål för anmärkningar från skilda håll.

Men utskottet tror sig hava genom den väg, det valt, förebyggt, att dessa stora

tvistefrågor, som alltför länge haft en söndrande verkan på vårt politiska liv, skulle

lösas mitt i en stormig tid under ytterligare upphetsade lidelser mellan partierna.

Utskottet vågar med tillförsikt säga. att dess förslag till lösning helt ut innebär

den demokratisering, som varit reformens bärande innehåll. Och att denna lösninggenom

tillmötesgående i vissa fall av framställda betänkligheter och önskemål

kunnat i stort sett ena utskottets medlemmar giver dock en hälsosam påminnelse

om att det i det politiska livet gives ett mål. som står högre än partisegrar: det

s. 56 Kontrollera mot PDF

Grunderna

för författa

ningsuppgörelsen.

56 Kanyl. proposition Nr 358.

för alla partiel’ gemensamma fosterlandets välfärd. Utskottet uttrycker enhälligt

den förhoppning, att den genomgripande förändring i vårt samhällsskick till fullt utvecklad

demokratisk ordning, som i utskottets utlåtande dels föreslås till omedelbart

antagande, dels förutsättes skola antagas av den inom en månad härefter sammanträdande

1919 års lagtima riksdag, måtte visa sig ha skett i en lycklig stund.

Särskilt vill utskottet icke underlåta att uttala den enstämmiga önskan, att genomförandet

av dess i det kommunala livet djupt ingripande förslag måtte medföra den

verkan, att de svenska kommunerna, vilkas förvaltning med bibehållande av den hos

oss urgamla självstyrelsen hädanefter skall byggas på bred demokratisk grund,

måtte se även under den allmänna och lika rösträttens tidevarv sin sunda utveckling

allt mer förkovras, till gagn för hela vårt folk och land.»

Utskottets utlåtande var åtföljt av följande, sedermera jämväl i

riksdagsskrivelsens motivering- återgivna bilaga:

»Utkast till den inom utskottet träffade, i dess motivering

åberopade överenskommelse.

P. M. angående förslag till grunder för betänkande i

anledning av K. prop. nr 34.

l:o. Allmän och lika politisk och kommunal rösträtt, inträdande

från och med året näst efter det, varunder 23 år fyllts.

2:o. 1 avseende å den kommunala rösträtten skall gälla viss på
följd

på uraktlåten skattebetalning, sålunda att den, som i avseende å

de kommunalutskylder, vilka förfallit till betalning under de tre sistförflutna

kalenderåren, ej erlagt åtminstone ett års utskylder, går förlustig

rösträtt. Det anmärkes, att alltså vid den politiska rösträtten skattebetalningsstrecket

förutsättes skola helt avskaffas.

3:o. För landstingsval gäller den kommunala rösträtten med den

förändring, att rösträtten inträder under året näst efter det, då 27 år

fyllts. Valbarhet till landsting — valrätt.

4:o. Grunderna för beräkning av landstingsmandaten jämkas sålånda,

att underlaget bestämmes till 5,000 inv. i stället för 4,000 inv.,

varjämte i lanstingsförordningen § 2 mom. 2 talen 32,000 resp. 8,000

ändras till 40,000 resp. 10,000 samt i mom. 3 talen 8,000 resp. 16,000

ändras till 10,000 resp. 20,000.

5:o. Kommunalfullmäktige resp. stadsfullmäktige bli obligatoriska

i kommuner med mera än 1,500 invånare.

6:o. Slutbestämmelserna i de särskilda lagarna jämkas sålunda,

att nyval skola ske endast beträffande stadsfullmäktige, kommunalfullmäktige,

municipalfullmäktige och landsting, varemot drätselkammare,

nämnder och styrelser skola i sedvanlig ordning förnyas.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition Nr 358. 57

7:o. 1 fråga om obligatoriskt införande av kyrkofullmäktige be
gäres

utredning.

8:o. Angående första kammaren: a) valkretsindelningen jämkas

sålunda att, för så vitt möjligt, varje valkrets utser minst fem riksdagsmän.

För de fall, då sammanförande av särskilda landstingsområden

erfordras för åsladkommande av lämplig valkretsindelning, bör val ske

vid samfälld förrättning, eventuellt medelst särskilda val och samfälld

sammanräkning.

Städer som ej deltaga i landsting skola — med undantag för

Stockholm och Göteborg — välja samfällt med landsting, därvid städerna,

enligt de för landstingsval stadgade grunder, utse elektorer.

För Stockholm och Göteborg, som vardera för sig utgör valkrets,

väljas riksdagsmän av elektorer. Val av dessa elektorer förrättas samtidigt

med val av stadsfullmäktige, men för rösträtt gälla härvid samma

villkor S''>m vid val av landstiugsmän.

Intill dess bestämmelser i nu berörda avseende beslutats, komma

alltså för samtliga ifrågavarande städer val till första kammaren att

förrättas av stadsfullmäktige.

b) mandatperiod åtta år.

Successiv förnyelse.»

Till det resultat, som alltså framgått ur riksdagens överväganden

i författningsfrågan, har regeringen redan betygat sin anslutning såväl

genom lämnade förklaringar under frågans behandling i riksdagen som

sedermera genom utfärdande, vad de kommunala bestämmelserna angår,

av skilda författningar i överensstämmelse med de beslut, riksdagen

härutinnan fattat. Härvid behöver i detta samband allenast anmärkas,

att i förordningen om landsting, sådan den ändrats genom lagen den

23 december 1918, bland annat stadgas, att valrätt vid val till landstingsman

tillkommer envar kommunalt röstberättigad man eller kvinna,

som senast under nästföregående kalenderår uppnått 27 års ålder, ävensom

att även kvinna vid dessa val är valbar.

De förslag till grundlagsändringar, om vilkas föreläggande för

riksdagen jag går att göra hemställan, äro huvudsakligen upprättade i

enlighet med de anvisningar, vilka, efter vad framgår av det förutsagda,

ingått i motiveringen till riksdagens omförmälda beslut i en viktig del

av författningsfrågan vid 1918 års urtima riksdag.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 saml. 320 käft. (Nr 358.) 8

Grunderna

för de utarbetade

förslagen.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

§ 16.

TJtskyldsstrecket.

Flyttnings

strecket.

Fattigvårdsstr

eckel.

K/tngl. Maj:ts proposition Nr 358.

Vad först angår det politiska ntskyldsstrecket kan jag så mycket

hellre biträda nyss berörda ståndpunkt, som denua fullständigt överensstämmer

med resultatet av den utredning, som härutinnan verkställts

och för vilken jag redogjort, ävensom med de synpunkter, till vilka jag

jämte statsrådets övriga ledamöter redan anslmit oss genom instämmande

i hans excellens statsministerns förut av mig anförda yttrande i konseljen

den 22 november 1918.

Förslaget innebär sålunda i denna punkt den ändring i § 16 riksdagsordningen,

att ntskyldsstrecket alldeles utgått ur bestämmelsen.

Härmed skall upphöra en rättsinskränkning, vars principiella berättigande

kunnat ifrågasättas redan på den grund, att enligt vår rätt skattskyldighet

överhuvud icke förutsättes för rösträtt, och vars praktiska

syfte i varje fall, på sätt i det förut anförda uppvisats, fullständigt förfelats.

Genom utskjddsstreckets upphävande kommer vårt land härvidlag

i samma läge som snart sagt alla länder, där allmän rösträtt

blivit införd och där inga betänkliga följder därav, att rösträtten i

berörda avseende varit oinskränkt, kunnat påvisas. Beträffande särskilt

streckats förmenta verkan som ett slags pädrivningsmedel till betalning

av utskylder får jag, med hänvisning till vad om förmäld a sakkunniga

härom yttrat, här erinra, att den av dem omnämnda lagstiftningen

rörande införsel för utskylder i avlöning numera blivit antagen

och utfärdad (lag den 31 december 1918).

Genom utskyldsstreckets upphävande kommer även flyttningsstrecket

att väsentligen lindras genom att fordran på bevisning om fullgjord

skattebetalning i tidigare boningsort jämlikt 26 § vallagen därmed upphör.

En omredigering av nyssnämnda lagrum har i enlighet härmed

verkställts.

Fattigvårdsstrecket har i § 16 av förslaget erhållit alldeles samma

innehåll, som enligt de kommunalförfattningar, vilka framgått såsom

resultat av beslutet vid 1918 års urtima riksdag; och denna avfattning

överensstämmer åter med de förstnämnda sakkunnigas förslag till bestämmelsens

formulering. Att beträffande utövningen av den politiska

rösträtten i detta hänseende stadga en på annat sätt angiven diskvalifikationsgrund

bör givetvis icke komma i fråga, så mycket mindre som

den utredning, vilken utmynnar i d'' n ifrågavarande formuleringen, just

haft till uppgift att bedöma förhållandena såsom de inverka på tillämpningen

av de politiska strecken.

I en reservation till det särskilda utskottets betänkande vid 1918

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Katigt. Majlts proposition Nr 556''.''

ärs urtima riksdag- villo herr Lindman in. fl. göra gällande, att var och

en borde uteslutas från valrätt, som åtnjöte »varaktigt» understöd från

fattigvården, även om lian icke av allmänna fattigvården »omhändertagits»

för varaktig försörjning. Åven den i reservationen angivna utvägen

ha emellertid de sakkunniga — på sätt jag tidigare visat —

noga övervägt och, såsom det synes mig på göda grunder, avvisat

säsan olämplig. Att begränsa rösträtten snävare i nu berörda avseende

än vad de sakkunniga föreslagit och vid bestämmandet av

kommunalröstiätten redan godkänts skulle också, såsom framgår av den

jämförelse med utländska lagstiftningar jag i början av mitt yttrande

vidtagit, ställa vårt land efter flertalet andra, med vårt i social utveckling

jämförliga länder.

På nu av mig och tidigare i hans excellens statsministerns yttrande

till statsrådsprotokollet den 22 november 1918 anförda grunder biträder

jag sålunda jämväl i nu ifrågavarande avseende de sakkunnigas förslag.

Förslaget innehåller vidare bestämmelser, som avse att i grundlag

giva kvinnor valrätt och valbarhet till riksdagens båda kamrar på samma

villkor som män. Vad angår val till första kammaren hava ju kvinnorna

icke varit utestängda från indirekt valrätt, varjämte de såsom stadsfullmäktige

i vissa större städer även kunnat äga direkt valrätt. Genom

tidiga'' e omnämnd ändring i landstingsförordningen erhöllo de nyligen

också möjlighet att så-om ledamöter i landsting vara elektorer vid

förstakammarval. Nu föreslås sådana ändringar i riksdagsordningen,

att kvinna skall vara valbar till första kammaren (§ 9) samt valberättigad

och valbar till andra kammaren (§§ 16 och 19). Emellertid

har, liksom i tidigare förslag, ansetts lämpligt att medgiva kvinna rätt

att utan särskilt skäl avsäga sig riksdagsmannauppdrag (§ 21).

Vid behandling av frågan om kvinnas rösträtt har från olika håll,

särskilt inom riksdagen, framhållits angelägenheten av, att de gifta

kvinnorna icke allenast genom lagbestämmelse tillerkändes rösträtt, utan

även att det bereddes dem full möjlighet att nyttja sin rätt, vilket åter

icke läte sig göra på annat sätt, än att äkta makar Ange rösta genom

endera maken. Med avseende härå får jag erinra om att Eders Kung!,

Maj:t denna dag beslutat avlåta proposition till riksdagen med förslagtill

bestämmelser om rösträttsutövniug, utan inställande inför valförrättare,

vid val till andra kammaren samt att därmed åsyftats jämväl

att underlätta äkta makars rostning.

Huvudbestämmelsen i § 16 avser att bereda kvinnor valrätt till

AVin-w or ö stråt

t eu

§§ 0, 16, 19

och SI.

s. 60 Kontrollera mot PDF

Valåldern.

Panta kammaren*

bildande.

§§ 6 och 7.

60 Kunyl. Maj:ts proposition Nr 358.

andra kammaren på samma betingelser som män, alltså vid samma

ålder och i övrigt under lika villkor.

Motiven för att nu äntligen taga detta steg fram mot full likställighet

mellan man och kvinna ligga så uppenbart i den moderna

samhällsutvecklingens hela riktning, att det synes mig överflödigt att

här återupprepa dem. Jag hänvisar, för ett närmare angivande av de

principiella och praktiska skalen för kvinnans rösträtt, till den framställning,

som lämnats i Kungl. Maj:ts propositioner i ämnet vid 1912

och 1918 års lagtima riksdagar. Men det bör tilläggas, att, på sätt

utvisas av min härförut lämnade redogörelse för kvinnorösträttens framsteg

under det senaste året, den allmänna rörelsen för kvinnornas politiska

fnllmyndighet alltjämt fortgår med bevarad livskraft och växande

framgång.

Det torde få anses uteslutet, att, efter den väldiga utvidgning av

de medborgerliga rättigheterna, som i övrigt kommit till stånd eller är

nära förestående tack vare den ådagalagda gemensamma viljan till samförstånd

bland vårt folks representanter i riksdagen, kvinnorna icke

skulle tillerkännas i varje hänseende lika politiska rättigheter med

männen. Den allmänna rösträttens egen princip har — enligt vad jag

härförut berört — allmänt ansetts böra ställa kvinnorna i alldeles

samma plau som männen i fråga om allmänna rättigheter; lika politiska

rättigheter synas också böra framgå som konsekvens av den lösning,

som kommunalrösträtten nyligen erhållit; och slutligen anser jagför

visst, att den förbehållslösa anslutning till kvinnorösträtten, som

från riksdagens sida givits i samband med författningsfrågans behandling

vid urtima riksdagen, jämväl b"r betraktas som uttrycket för en

beredvillighet att medgiva kvinnorna deras politiska medborgarrätt utan

avprutning.

Förutom ändringar i nu angivna avseenden innehåller § 16, jämlikt

vad som förutsatts vid urtima riksdagens förhandlingar, bestämmelse

om sänkning av valåldern vid val till andra kammaren från 24

till 23 år. Jag har icke funnit anledning att på denna punkt komma

med ett avvikande förslag, så mycket mindre som valåldern vid kommunalvalen

redan ordnats i överensstämmelse härmed.

Om vårt land med nuvarande rösträttsbestämmelser till andra

kammaren kan anses efterblivet i jämförelse med flertalet andra länder

i avseende å folkets inflytande på andra kammarens sammansättning och

därmed på den allmänna politiken, skall åter en nydaning enligt här
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungt. Maj.ts proposition Nr 358.

förut angivna grunder i berörda avseende ställa Sverige i främsta

ledet bland de länder, där en vidsträckt demokrati i statsskicket utgjort

grunden för en lugn och ordnad samhällsutveckling.

På sätt förut nämnts, inskränka sig emellertid de författningsändringar,

som vid 1918 års urtima riksdag ansågos önskvärda, icke

till rösträttsbestämmelserna vid val till andra kammaren. Under det att

Kungl. Mnj:ts förslag till ändringar i kommunalrösträtten innebar den

kommunala skattegrundens bibehållande och därmed ett visst samband

med det kommunala rösträttssystem, varå första kammaren historiskt

vilat, antog riksdagen den allmänna kommunala rösträtten och lade därmed

första kammarens bildande på en annan och icke oväsentligt bredare

grund. Härvid förutsattes dock införandet av vissa förstärkta

garantier för bibehållen karaktärsskillnad mellan kamrarna, i det att

valkretsarna skulle bliva större, mandatstiden längre samt valrätts- och

valbarheUåldern till valkorporationerna högre än för närvarande.

Med hänsyn därtill, att den sålunda tänkta nyordningen för förstakammarbildandet

ingått som given förutsättning för den vid 1918 års

urtima riksdag träffade uppgörelsen i författningsfrågan, får jag tillstyrka

framläggande för riksdagen av förslag till ändring i riksdagsordningen

med syfie att åvägabringa ifrågavarande nya ordning. Även

om jag i ett och annat stycke är tveksam om de tilltänkta njm bestämmelsernas

lämplighet eller om bästa sättet för deras närmare utformning

— vartill jag strax skall återkomma — bör dock med tillfredsställelse

konstateras, att dessa bestämmelser icke ha något gemensamt

med de projekt till klass- eller intresseval, som varit uppe i riksdagen

och i den offentliga diskussionen, samt att desamma i det stora

hela, låt vara i förändrad form, alltjämt bygga på de permanenta kommunala

organen såsom förmedlare av valen till första kammaren. De

nya bestämmelserna giva samtidigt i viss mindre utsträckning tillfälle

att pröva verkan av val genom elektorer i annan ordning; och de böra

icke anses hava för framtiden avskurit möjligheten att taga under övervägande

användningen av andra, med ett demokratiskt samhällsskick förenliga

former för första kammarens bildande, därvid exempelvis val av

en mindre del av kammarens ledamöter genom kammaren själv eller

genom riksdagen kunna komma i betraktande.

Jag föreslår sålunda vissa ändringar ''i riksdagsordningen utöver

den tidigare berörda beträffande valbarhetsvillkoren för kammarens ledamöter.

Dessa ändringar avbe dels valkorporationerna för städer, som

ej deltaga i landsting, dels mandatsperioden och dels slutligen val
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

&lektorer för

städer, som ej

deltaga i

landsting.

62 Kungl. Maj:ts proposition Nr 358.

krctsindelningen. I samtliga punkter äro förslagen närmast föranledda

av riksdagens förberörda skrivelse. Då det för bedömande av förslagens

närmare innebörd lärer vara nödvändigt att kunna överbljcka deras

utformning i de detaljer, vilkas reglering är avsedd att ske i vallagen,

har förslag till ändringar i nämnda lag även i denna del utarbetats

inom justitiedepartementet, och torde förslaget böla bifogas

propositionen till riksdagen. Beredningen av detta ärende i förevarande del

har ägt rum under medverkan av inom departementet tillkallade sakkunniga.

I riksdagens förberörda skrivelse erinras, hurusom riksdagen vid

antagande av det numera till lag upphöjda förslag om vissa ändringar

i landstingsförordningen, varigenom valrätts- och valbarhetsålder vid

landstingsmannaval höjts till tjugusju år, utgått från den förutsättning,

att i städer, vilka ej deltaga i landsting, den väljarekår, som utser stadens

representation i första kammaren, bleve uthorad med tillämpning av

enahanda grundsatser i fråga om valrätt och valbarhet. Oc h onekligen

skulle det innebära en principlöshet, om i nämnda städer valet av ledamöter

i första kammaren alltjämt skulle tillkomma stadsfullmäktige,

då valrättsåldern vid stadsfullmäktigval ej satts högre än till tjugutre

år och valbarhet alltjämt inträder vid fyllda tjugufem år. Denna inkonsekvens

framträder så mycket mera, som anledningen till de skärpta

åldersbestämmelserna för landstingsval varit just landstingsmännens politiska

elektorsmandat.

För återställande av den störda likställigheten har riksdagen hänvisat

till den utväg att i de ifrågavarande städerna anställa val av särskilda

elektorer utan annat uppdrag än att utvälja ledamöter i första

kammaren. Mot denna anordning kunna visserligen både principiella

och praktiska betänkligheter med fog göras gällande. Den innebär ett

avsteg från den viktiga grundsatsen, att första kammaren skall framgå

ur val av kommunalt verksamma korporationer. Och då det icke bör

ifrågakomma att företaga det ytterligare avsteg från hiitills gällande

grundsatser, som skulle innebäras däri, att elektorerna utsåges för ett

visst valtillfälle strax före valet, utan de fastmera böra fungera under en

period av år, är detta återigen förenat med den svagheten, att valet måhända

icke förmår tilldraga sig det intresse, som vederbör. Desto lättare

kan detta bliva händeBen sOm i vissa fall sannolikheten talar emot, att

de utsedda elektorerna skola bliva i tillfälle att verkligen träda i funktion.

Om mandatsperioden för första kammarens ledamöter förlänges till åtta

år — en fråga, vartill jag sedan återkommer — och varje valkrets således

blott vart åttonde år har att företaga ordinarie val, skall tydligen den

opaginerad Kontrollera mot PDF

6;?

Kun yl. Maj:t» proposition Nr 358.

nyssnämnda situationen bliva en regelbund t återkommande; ty det lärer

icke böra ifrågakomma att utsträcka jämväl elektorernas mandatstid så

långt som till åtta år.

I det läge frågan emellertid kommit, torde någon mera invändningsfri

lösning av densamma icke kunna påvisas, och jag finner mig,

trots de anförda betänkligheterna, böra ansluta mig till den av riksdagen

anvisade linjen. Såsom ett medel att i möjligaste mån neutralisera

de antydda olägenheterna bar jag föreslagit en anordning, varigenom

elektorsvalen omedelbart anslutas till valen av stadsfullmäktige.

Med hänsyn till arten av de vald <s uppgift böra tydligen, såsom om

landstingsval är stadgat, suppleanter vid valtillfället ut''es att i händelse

av förfall för elektor fungera i hans ställe. I fråga om mandatsperioden

för elektorerna har jag efter avvägande av olika synpunkter funnit mig

böra föreslå, att val av hela antalet elektorer äger rum vart fjärde år

och att mandatet avser kalenderår, på sätt i fråga om landstingsval

redan är föreslaget riksdagen.

Nu berörda detaljer beträffande elektorsval lära icke vara av beskaffenhet

att böra upptagas i grundlagen, utan regleras lämpligast i

vallagen. Beträffande äter valrätt och valbarhet vid dessa val, syues,

att döma av vissa uttryck i riksdagens skrivelse och av uttalanden

under de förda överläggningarna i ärendet, riksdagen hava utgått från

att dessa frågor äro av natur att böra regleras omedelbart i grundlag.

Och vid det förhållande, att de icke hava någon direkt anknytning till

kommunallagstiftningen, synes detta ock vara det mest sakeniiga.

Jämväl det förslag till ändring i fråga om mandatsperioden för

första kammarens ledamöter, varom jag ärnar hemställa, siår i nära

samband med de vidtagna reformerna i kommunallagstiftningen och

deras otvivelaktiga återverkan på första kammarens sammansättning.

Denna återverkan kommer bland annat att innebära ett väsentligt mildrande

av den hittillsvarande motsättningen i karaktär riksdagens båda

kamrar emellan. Just detta har ock varit ett av reformens huvudsyften.

En viss karaktärsskillnud bör emellertid tydligen bevaras. En faktor,

som på ett vida lyckligare sätt än olikheten i rösträttsvillkor vid de

val, på vilkas grund kamrarna bildats, betingat en dylik skillnad, är

mandatstidens olika längd. Ursprungligen var den för första kammarens

ledamöter tre gånger så lång som för andra kammarens. Sedan år

11109 är den blott den dubbla, sex år mot tre år för andra kammarens

medlemmar. Skulle nu — i enlighet med den allmänna plan för en

jämnare och mindre tyngande fördelning av de offentliga valen, varom

Mandat s^iden

för första

kammarens

ledamöter.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition Nr 358.

meningarna synas hava enat sig — det vilande grundlagsförslaget om

utsträckning av mandatstiden för andra kammaren till fyra år varda

antaget och upphöjt till grundlag, komma kamrarna onekligen att i

förevarande hänseende väl mycket närma sig varandra.

Riksdagen har i sin oitanämnda skrivelse för sin del uttalat

sig för att forsta kammarens mandatstid borde utsträckas till åtta

år, alltså den dubbla emot vad för andra kammarens del föreslagits.

Med visst fog kan mot en sådan uträckning erinras, att redan

med sexårig mandatstid det i icke få fall inträffar, att ledamot lämnar

kammaren innan mandatet utgått och att detta kan förväntas oftare

bliva fallet, därest en utsträckning vidtages. Denna olägenhet bör icke

till sin betydelse underskattas. Det kan icke vara lyckligt, om i större

omfattning inträffar att suppleanter intaga de ursprungligen valdes

platser, desto mera som valmetoden just i fråga om suppleantvalen lider

av svagheter.

Väger man emellertid fördelar och olägenheter mot varandra, bör

enligt min mening företräde givas åt den åttaåriga mandatstiden. Det

torde för övrigt vara tvivel underkastat, om en så tillmätt valperiod i

avsevärd mån ökar antalet avsägelser, jämfört med förhållandena, om

sexårig period bibehålies.

Större val•

kretsar.

Mera fristående är den av riksdagen jämväl väckta frågan om

sammanförande av de mindre bland valkretsarna för förstakammarval

till större sådana. Så till vida har emellertid även detta spörsmål —

vilket redan länge på goda grunder varit föremål för uppmärksamhet

— nu vunnit en särskild aktualitet, som det onekligen, om §§ 6

och 7 riksdagsordningen av andra skäl skola undergå väsentliga förändringar,

synes vara rätta tillfället att på samma gäng söka komma

till rätta härmed.

Gällande valkretsindelning låter det proportionella systemets grundtanke

blott högst ojämnt och ofullkomligt komma till genomförande. I

fyra valkretsar, nämligen Gottlands län samt städerna Norrköping, Hälsingborg

och Gävle kan ingen som hälst proportionalism tillämpas, då

de äro enmansvalkretsar. I Malmö stad, som väljer två representanter,

samt i ett flertal län, som ha att utse tre eller fyra riksdagsmän, är

den ytterst ofullkomlig. Rättsmedvetandet har, med stöd i gjorda erfarenheter,

alltmera bestämt hegynt reagera mot dylika brister, vilket

tagit sig uttryck blaud annat i den utvidgning av valkretsarna för landstingsval,

som nyligen företagits. Någon avgörande betänklighet mot

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ts proposition Nr 358. 65

sammanslagning av nuvarande valkretsar för val till första kammaren

synes å andra sidan ej möta.

Riksd agen liar uttalat sig för en dylik sammanslagning i den omfattning

att i regel minst fem representanter skola utses för varje valkreis.

Därvid har man vidare tänkt sig att städer, som ej deltaga i

landsting, men icke äro nog stora att bilda egen valkrets, skulle sammanföras

med angränsande landstingsområde. Sistnämnda anordning

är tydligen den mest sakenliga, och därest valrätten för dessa städer

överflyttas från stadsfullmäktige till särskilda elektorer, möter vid dess

genomförande ej vidare någm teknisk svårighet att bringa stadens och

landstingsområdets valmansautal i rättvis proportion till varandra. Enklast

synes detta ske jienom att, där stadens invånarantal överstiger 40,000.

indela staden i valkretsar, vilka val- för sig- välja elektorer efter samma

grunder som om de utgjort valkretsar vid landstingsval, samt att, där

befolkningssiffi an är lägre, låta staden utgöra en enda valkrets, som

väljer elektorer efter nyssnämnda grunder. Då emellertid elektorsvalen

i de nämnda städerna, enligt vad ovan nämnts, föreslås äga rum i

omedelbart samband med stadsfullmäktigvalen, bör valkretsindelningen

tydligen icke korsa den kommunala. Vid sådant förhållande lärer lämpligen

eu något större frihet i fråga om bestämmande av valkretsarnas

storlek böra medgivas, än den i landstingsförordningen tillåtna. Valkretsindelningen

torde lämpligast anförtros åt Kungl. Majits befallningshavande.

Vid den företagna undersökningen om möjligheterna för en lämplig

sammanföring av landstingsområden till gemensam valkrets ha sns-m

ledande grundsatser uppställts: att endast angränsande områden och hälst

blott sådana, som äga livligare samfärdsel med varandra, sammanföras; att

valkretsarna skola kunna sammanföras till åtta ungefär likstora grupper,

i och för kammarens successiva förnyelse vid tillämpning av den åttaåriga

mandatstiden; samt att valkretsar, som sammanföras inom en

grupp, skola, liksom för närvarande är fallet, representera skilda landsändar.

Det uppgjorda förslaget till ändringar i vallagen, 1 och 2 §§,

utvisar, enligt min uppfattning, att dessa fordringar på ett tillfredsställande

sätt låta sig uppfyllas, hven om sammanföringen tager sikte

på målet att valkretsarna göras så stora att sex riksdagsmän väljas av

varje valkrets; enligt förslaget skulle endast Göteborgs stad, som väljer

fem representanter, härifrån utgöra ett undantag.

En förutsättning för sammanförande av landstingsområden till en

valkrets är naturligen, att områdena bliva representerade i valförsamliihang

till riksdagens protokoll It) 13. 1 samt. 320 häft. (Nr 358.) 9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. May.ts proposition Nr 358.

lingen i proportion till folkmängden. Då landstingsmannens antal inom

riket i allmänhet är bestämt efter enahanda grund, är denna förutsättning

i regeln omedelbart förhanden i och med att varje landstingsområde

vid det gemensamma valet representeras av samtliga landstingsman

för området. För det fall, att folkmängdeu inom ett landstingsområde

skalle vara så ringa, att med tillämpning av den för riket i

allmänhet stadgade kvotsiffrm landstingsmännens antal icke komma att

uppgå till tjugu, skall jämlikt föreskrift i 2 § 4 mom. landstingsförordningen

denna siffra jämkas, så att nyssnämnda antal landstingsmän

uppnås. Denna undantagsbestämmelse, som för närvarande har tilllämpmng

på Gottlands läns landstingsområde, betingar, att vid sammanföring

av dylikt landstingsområde med annat eller andra till en valkrets

en reduktion av antalet valmän för det sålunda överrepresenterade området

måste företagas för åvägabringande av erforderlig likställighet

områdena emellan Då regeln, att valmännen skola utgöras av landstingsmän,

icke bör frånvikas, synes reduktionen i fråga lämpligast kunna

företagas av landstinget självt sålunda att det inom sig utser dem, som

skola deltaga i förestående val till första kammaren för valkretsen.

Föreskrift härom har upptagits i mom. 7 av den föreslagna § 6 riksdagsordningen.

Åven i de fall, där valkrets omfattar flera landstingsområden eller

ock landstingsområde jämte eu eller flera städer, som ej taga del i

landsting, syn^s det riktiga och för valmansuppgiltens lyckliga fyllande

mest tjänliga vara, att samtliga valmän sammankomma till gemensam

förrättning. Då valtillfällena endast undantagsvis återkomma

oftare än vart åttonde år för varje valkrets, lärer den ökade kostnaden

och det besvär för valmännen, som eu dylik anordning givetvis för med

sig, icke böra tillmätas den betydelse, att de finge uppväga de fördelar, som

vinnas genom en enhetlig valhandling. Valförrättningen i dylika valkretsar

skulle sålunda bliva fristående i förhållande till landstingsmötena.

Därvid böra dock de praktiska fördelar, som en rent faktisk anslutning

till landstingsinstitutionen kan erbjuda, icke lämnas obegagnade.. Sålunda

bör, om valkretsen utgöres av endast ett landstingsområde jämte

en eller flera städer, som ej deltaga i landsting, det ordinarie valet äga

rum i samband med land-tingets möte. Och såsom valförrättare torde

lämpligen landstingets ordförande, eller om flera landstingsområden äro

sammanförda i eu valkrets, någotdera tingets ordförande fungera. De

stadganden om tid och ordning för valets företagande, som för närvarande

innehålles i § 7 mom. 2 och 7 riksdagsordningen, hava med hänsyn

till den större detaljering i bestämmelser, som den ifrågasatta nya

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kung1. Maj.ts proposition Nr 358. 67

valkretsindelningen gör erforderlig, ansetts böra ersättas med bestämmelser

i vallagen.

Vid övergången år 1909 till proportionellt valsätt vid val av ledamöter

i första kammaren och i samband därmed genomförd gruppindelning

av valkretsarna råsom metod för successiv förnyelse av kammaren

ävensom till en kortare mandatstid bestämdes, att den nva ordningen

först småningom under loppet av en sexårsperiod skulle komma

till tillämpning. 1 den mån den så utstakade planen för reformens

genomförande erfordrade, skulle emellertid förut erhållet nioårsmandat

förfalla redan före mandatst idens utgång.

Att övergången kunde göras såpass mjuk. berodde emellertid på att

valkretsindelningen lämnades orubbad samt att ändringen i mandatstiden

innebar en sänkning. Då nu åler en genomgripande vaikretsreglering

föreslås och mandatstiden skulle ökas från sex till åtta år, skulle ett

dylikt successivt avlösande av det gällande systemet med det nya under

loppet av en lång overgång-tid till nöds kunna teoretiskt korrekt planeras,

men skulle i praktiken innebära en period av principlöshet, osäkerhet

och oreda.

Den enda tillrådliga anordningen torde vara, att de nya bestämmelserna

redan från början få verka i hela sin utsträckning. Äldre

mandat böra således upphöra att gälla med utgången av det år, då

grundlagsändringen träder i kraft, och nya val för den följande tiden

böra följaktligen inom samtliga rikets valkretsar anställas i september

nämnda år. Mandatstidens längd för de därvid utsedda måste tydligen

bestämmas att räcka blott till början av första åttaårsperioden för

den grupp, valkretsen enligt den nya ordningen tillhör.

Den reglering av valkretsarnas mandatantal, som det enligt § 6

mom. 5 tillkommer Kungi. Maj:t att vält tionde år företaga, verkställdes

senast genom kungl. kungörelsen den 8 maj 1914. Det lärer emellertid

vara uppenbart, att efter regleringen av valkretsarna de nya valen böra

föregås av nyreglering jämväl i förevarande hänseende.

Det uppgjorda förslaget till ändtingar i riksdagsordningen omfattar

på grund av vad nu anförts jämväl övergångsbestämmelser, vid

vilkas avfattning de angivna synpunkterna vant vägledande.

över (j ångastadgande
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Mnjts ''proposition Nr 358.

Departementschefen hemställde, att ifrågavarande förslag till ändrad

lydelse av ■ §$ (i, 7, .9, 16, 1:9 och 21 r ik^ do g so > ilning en och till övergångss''adgande.

däri måtte genom proposition, föreläggas riksdagen till

prövning i grundlagsenlig ordning samt att förntheiorda, av departementschefen

nu upplära, förslag till lätt om ändring i vi''Sa delar av

lagen om val till riksdagen den 26 maj 1909 (nr 36) måtte få såsom

bilaga åtfölja propositionen.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen

förordna, att. till riksdagen skulle avlåtas proposition

av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gustaf Sandström.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj.ts proposition Nr 558.

69

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen om val till riksdagen den

26 maj 1969 (ur 36).

Härigenom förordnns, att 1, 2, 12, 13, 15, 16 och 26 §§ i lagen

om val till riksdagen den 26 maj 1909 skola erhålla följande ändrade

lydeBe samt att efter 2 § skola införas tolv nja paragrafer, betecknade

2 a §—2 m §, av den lydelse bär nedan angives: 1

1 §-

För valen till första kammaren indelas riket i nitton valkretsar,

nämligen:

1. Stockholms stad.

2. Stockholms län och Uppsala län.

3. Södermanlands län och Västmanlands län.

4. Östergötlands län med Norrköpings stad.

5. Jönköpings län.

6. Kronobergs län och Blekinge län.

7. Kalmar läns norra och södra landstingsområden samt Gottlands

län.

8. Kristianstads län och Hallands län.

9. Malmöhus län med Malmö stad och Hälsingborgs stad.

10. Göteborgs stud.

11. Göteborgs och Bohus län.

12. Alvsborgs län.

13. Skaraborgs län.

14. Värmlands län.

15. Örebro län.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Majts proposition Nr 358.

16. Kopparbergs län.

17. Gävleborgs län med Gävle stad.

18. Västernorrlands län och Jämtlands län.

19. Västerbottens län och Norrbottens län.

2 §•

Valkretsarna indelas i följande grupper:

första gruppen: första och tolfte valkretsarna

anrha gruppen: andra och nittonde »

tredje gruppen: tredje och åttonde »

fjärde gruppen: fjärde och adertonde »

femte gruppen: femte, elfte och fjortonde »

sjätte gruppen: sjätte, tionde och femtonde »

sjunde gruppen: sjunde, trettonde och sextonde »

åttonde gruppen: nionde och sjuttonde »

2 a §.

Elektorer för stad, som icke deltager i landsting, väljas för fyra

år, räknade från och med den 1 januari året näst efter det, under vilket

valet skett.

För Stockholms stad och Göteborgs stad tillämpas därvid den valkretsindelning,

som gäller för val av stadsfullmäktige. Annan stad, som

ej deltager i landsting, skall, därest folkmängden uppgår till minst

40,000 personer, indelas i valkretsar, med iakttagande därav, att i regel

för varje valkrets kommer att utses minst fem, högst tio elektorer; att

varje valkrets skall kunna omslutas med en sammanhängande gränslinje;

att område som vid val av stadsfullmäktige utgör en valkrets, ej må på

skilda valkretsar fördelas; att antalet elektorer varder i den mån så utan

olägenhet kan ske lika fördelat på de särskilda valkretsarna.

Indelningen i valkretsar, så ock det antal elektorer, som skall för

varje valkrets utses, fastställes efter ovan angivna grunder av Konungens

befallningshavande.

2 b §.

Val av elektorer förrättas i samband med val av stadsfullmäktige

sålunda att röstberättigad, som önskar utöva rösträtt vid båda valen,

skall vid ett och samma tillfälle avgiva sin röst beträffande vartdera

av dem.

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kung!,. Maj:ts proposition Nr 358.

Om överlåtande av rösträtt gäller vad för allmän rådstuga är

stadgat.

I fråga om valsättet sknll vad om val till stadsfullmäktige gäller

äga motsvarande tillämpning; dock att å valkuvert skall vara tydligt

anbragt ordet »Elektorsval» samt att, därest nämnda ord finnes anbragt

å valsedel, detta icke skall föranleda vare sig att valsedeln ogdlas eller

att ordet anses utgöra eller tillhöra partibeteckning.

2 c §.

Rösterna sammanräknas på sätt för val av stadsfullmäktige är

stadgat.

Sedan valet av elektorer blivit avslutat, skola suppleanter utses

sålunda att för elektor, vald för grupp, som endast tilldelats en plats,

företagas två nya sammanräkningar inom denna grupp samt att för

varje annan elektor företages en ny sammanräkning inom den grupp,

för vilken han blivit vald. Har elektor tätt sig tillerkänd plats från

flera grupper, anses han vald för den grupp, från vilken plats först tilldelats

honom.

De nya sammanräkningarna skola ske i den ordning, vari elektorerna

blivit valda. För varje ny sammanräkning tages hänsyn blott till

de valsedlar, vilka upptaga elektorns namn för själva eli-ktorsvalet.

Valsedel beräknas äga sitt ursprungliga röstvärde, och detta skall vid

varje ny sammanräkning tillgodoräknas den av de förut ej valda, vilkens

namn står främst å sedeln. Den, som erhållet högsta röstetalet, är vald

till suppleant.

Vid valtillfället skall, särskilt för varje elektor, bestämmas den

ordning, i vilken suppleanterna från den grupp, för vilken han valts,

skola i hans ställe inkallas. Härvid iakttages, beträffande elektor, vald

för grupp, som tilldelats endast en elektorsplats, att företräde tillkommer

den av suppleanterna, som blivit tidigare vald, samt beträffande annan

elektor, att suppleant, som utsetts genom den för elektorn företagna

sammanräkning, intager plats framför annan suppleant, och att i övrigt

företräde tillkommer suppleant, som blivit tidigare vald.

2d §.

Mellan lika röstetal eller jämförelsetal skall, där så erfordras, skiljas

genom lottning.

Hava elektorer icke blivit till föreskrivet antal valda, skall, för

s. 72 Kontrollera mot PDF

72 Kungl. Majits proposition Nr 358.

utseende av felande antal elektorer jämte suppleanter, nytt val ofördröjligen

anstå''las.

Åro elektorer valda till vederbörligt antal, men ej lika många

suppleanter, skull vid valet bero.

2e §.

Vid avfattande av protokoll över elektorsval bör till ledning tjäna

formulär, som av Konungen fastställes.

Samtliga valsedlar skola inläggas i förseglat omslag samt förvaras,

till dess valet vunnit laga kraft eller, i händelse av besvär, dessa blivit

avgjorda. Magistrat, som verkställt röstsammanräkning, åligger att utan

lösen skyndsamligen låta tillställa var och en elektor och suppleant ett

utdrag av valprotokollet, i vad det den ene eller andre rörer; gällande

detta protokollsutdrag såsom fullmakt för den valde.

Valets utgång skall kungöras i d< n ordning, som i fråga om meddelanden

från magistraten eljest är bruklig.

2f §.

År någon missnöjd med elektorsval, må han däröver hos Konungen

anföra underdåniga besvär, och skall han vid förlust av talan sist inom

en månad efter den dag då valet avslutats, ingiva sina till Konungen

ställda besvär till Konungens befallningshavande, som genom kungörelse,

vilken i en eller flera av ortens mest spridda tidningar införes, utsätter

viss kort tid, inom vilken underdånig förklaring över besvären må avlämnas

till Konungens befallningshavande, varjämte Konungens befallningshavande

från magistraten, som verkställt sammanräkningen, infordrar

de avgivna valsedlarna samt övriga valet rörande handlingar. Sedan

den för förklarings avgivande bestämda tid tilländagått, har Konungens

befallningshavande att besvären jämte de förklaringar, som må hava

inkommit, ävensom protokoll över valet, valsedlarna och övriga valet

rörande handlingar ofördröjligen till Konungen insända för att i Dess

regeringsrätt föredragas och avgöras.

Skiljes den valde från uppdraget, skall magistraten ofördröjligen

underrättas.

2 g §•

Underrättelse, som i 2 f § sägs, kungör magistraten och inkallar,

om icke i följd av besvär över valet annan person förklaras vara vald,

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition Nr 358.

till ordinarie elektor den suppleant, som enligt den vid valtillfiillet bestämda

ordning bör i stället inträda.

Förklaras hela valförrättningen olaglig, föranstaltar magistraten

om ofördröjlig! företagande av nytt val. Vid det nya valet länder i

tillämpliga delar till efterrättelse vad ovan om elektorsval stadgats.

2h §.

Utträder stad ur landsting, skall val av elektorer första gången

förrättas i samband med nästa allmänna val av stadsfullmäktige. Valet

gäller för tiden från valförrättningens avslutande till utgången av fjärde

kalenderåret näst efter det, varunder valet skett. Skall val till första

kammaren äga rum för den valkrets, staden tillhör, innan elektorer

sålunda blivit utsedda, skola de, som voro lan ds tings män för staden

vid tiden lör dess utträde ur landsting, deltaga i valet i egenskap av

elektorer.

2 i §.

Avgår elektor under den för honom bestämda tjänstgöringstiden,

tillkännagiver magistraten sådant i den ordning, vari meddelanden från

magistraten pläga kungöras, och inkallar till ordinarie elektor den suppleant,

som enligt den mellan suppleanterna bestämda ordning bör i stället inträda.

2 k §.

1. Utgör landstingsområde egen valkrets, förrättas val till första

kammaren, som grundar sig å stadgandena i 7 § 2 mom. riksdagsordningen,

av landstinget vid lagtima möte; skall val äga rum jämlikt

föreskrifterna i 7 § 3—6 mom. riksdagsordningen, sammanträder landstinget

till urtima möte.

2. Omfattar valkrets ett landstingsområde jämte en eller flera

städer, som ej deltaga i landsting, bestämmer Konungens befallningshavande

tid och ställe för valet. Val, som grundar sig å stadgandena

i 7 § 2 mom. riksdagsordningen, skall utsättas att äga rum i samband

med landstingets lagtima möte, dock tidigast å andra dagen för mötet.

I fall, varom i detta mom. sägs, låter Konungens befallningshavande

i god tid före valet tillkännagiva tid och ställe för valförrättningen

i länskungörelserna ävensom meddela underrättelse till magistrat

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 320 käft. (Nr 358.) 10

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj.ts proposition Nr 358.

i stad, som tillhör valkretsen och ej deltager i landsting. Magistraten

låter personlig kallelse till valet minst åtta dagar förut tillställas envar

för staden utsedd elektor.

3. Tillhöra landstingsområden inom samma valkrets olika län,

bestämmer Konungen tid och ställe för valet. Konungens befallningshavande

i vart och ett av länen inom valkretsen utfärdar kungörelse

om valet och meddelar, där inom länet finnes stad, som ej deltager i

landsting, magistraten i sådan stad underrättelse för delgivande av

kallelse, varom i 2 mom. sägs.

Inträffar för landstingsområde fall, varom i 6 § 7 mom. riksdagsordningen

förmäles, sammanträder landstinget, där så erfordras, i

god tid före valet till urtima möte för utseende av valmän såsom i

nämnda mom. sägs.

4. Utgör stad egen valkrets, bestämmer Konungens befallningshavande

dag för valet och underrättar magistraten i staden. Magistraten

utfärdar i god tid före valet kungörelse, däri valmännen kallas

att å utsatt tid och ställe sammanträda för valets förrättande, samt låter

delgiva envar elektor personlig kallelse såsom i 2 mom. sägs.

2 1 §.

Skall val, efter ty i 2 k § är föreskrivet, äga rum vid annat tillfälle

än under landstingsmöte och inträffar för landstingsman sådant

hinder att han ej kan till valet sig inställa, åligger det honom att därom

ofördröjligen underrätta Konungens befallningshavande i länet, vilken

till deltagande i valet inkallar suppleant efter vad beträffande landsting

är stadgat.

År elektor för stad förhindrad att inställa sig till val, skall han

ofördröjligen underrätta magistraten i staden, som till deltagande i valet

inkallar vederbörande suppleant.

2 m §.

Omfattar valkrets ej flera landstingsområden än ett, är landstingets

ordförande valförrättare. Ingå flera landstingsområden i valkretsen,

är valförrättare den till levnadsåren äldste av de ordförande i landsting,

som deltaga i valet. I stad, som utgör egen valkrets, förrättas valet

inför magistratens ordförande.

Valmännen utse inom sig erforderligt antal personer att biträda

valförrättaren.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Knuffl. Maj.-tn proposition Nr 358.

75

12 §. - ''

Vid valet — — — — riksdagsmännens namn, -i

De avgivna valsedlarna — — — — gjorda anteckningar och

valprotokollet ofördröjligen insändas till den Konungens befallningshavande,

som enligt vad i riksdagsordningen stadgas har att taga befattning

med valet. Sker insändande med allmänna posten, skall försändelsen

assnreras.

''f'' 13 §.

Fullmakt för vald riksdagsman underskrives av valförrättare!! jämte

tvä av valmännen. Sådan fullmakt skall hava följande lydelse:

il kraft av det riksdagsmannaval som i» N. N. »valkrets blivit

den —- —1 — — idag, månad, år) —; -— — — förrättat, varder» N. N.

»härigenom befullmäktigad att för en tid av åtta år, räknade från och

med den 1 januari nästkommande år» (eller, där valet skett enligt 7 §

3—6 mom. riksdagsordningen: »förtiden till den 1 januari år---»)

»vara ledamot av riksdagens första kammare.» Ort och tid.

15 §.

Vid förrättning — — — — sålunda utsedde.

Sådan fullmakt skall vara av följande lydelse:

»Sedan» N. N. »blivit för» N. N. »valkrets utsedd till ledamot av

riksdagens första kammare för en tid av åtta år, räknade från och med

— — — — fullmakt». Ort och tid.

16 §.

Finnes i fall, som i 14 § avses, — — — — lediga platsen.

Omfattar valkretsen landstingsområden, tillhörande olika län, skall

Konungens befallningshavande, som förrättar röstsammanräkningen, hos

Konungen anmäla behovet av nytt val för ledighetens fyllande.

§ 26.

Röstlängd upprättas före den 25 juni varje år och skall efter

mantalslängden för samma år upptaga alla invånare inom valdistriktet,

vj-s: • • * : V- -.n ■< a »j» -v s ;■ Vätoiratio»- ?

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Majds proposition Nr 358.

vilka uppnått eller under kalenderåret uppnå en ålder av tjugu tre år.

Envar sådan — — — i längden såsom röstberättigad; dock att i fråga

om den, som först under kalenderåret uppnått eller uppnår en ålder av

tjugutal år, an märkes, att rösträtt ej tillkommer honom förr än efter

utgången av löpande kalenderår.

Närmare föreskrifter — — — av Konungen.

Denna lag träder i kraft den dag, då riksdagens beslut, varigenom

riksdagen bifallit Konungens förslag till ändrad lydelse av §§ 6, 7, 9,

16, 19 och 21 riksdagsordningen och till övergångsstadgande däri,

varder i grundlagsenlig'' ordning hos Konungen anmält. Elektorer för

städer, som ej deltaga i landsting, skola genom särskild valförrättning,

under nästpåföljande maj månad utses för tiden från valförrättningens

avslutande till utgången av fjärde kalenderåret näst efter det år, varunder

valet skett. Kallelse till valet utfärdas och kungöres i flen ordning,

som i fråga om val av stadsfullmäktige gäller.

STOCKHOLM, 1SAAC MA ROTS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1919.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bilaga till Kutig!. Maj.ts proposition nr 358.

Vid 1919 års lagtima riksdag.

FÖRSTA KAMMAREN I NUTIDA

FÖRFATTNINGAR

EN ÖVERSIKT

SIGFRID WALLENGREN

■

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 320 käft. (Bil. till Nr 358.) 1

opaginerad Kontrollera mot PDF

STOCKHOLM 1919

1SAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kwngl. Maj:ts proposition Nr Höft.

3

KAP. I.

Första kammarens sammansättning i nutida författningar.

A. Systematisk översikt.

De moderna övre kamrarna kunna med hänsyn till sin sammansättning lämpligen

hänföras under två huvudgrupper, för vilka beteckningarna »herrehus» och

»senater» synas användbara.

Herrehus äro sådana övre kammare, för vilkas bildande andra tillvägagångssätt

än valet spela huvudrollen. De sammansättas sålunda väsentligen efter principerna:

arvsrätt, kunglig utnämning eller självskrivenhet på grund av ämbete,

kombinerade på olika sätt. Om därjämte valprincipen anlitas för någon del av överhuset

i fråga, är den endast av underordnad betydelse. Senater åter äro sådana övre

kamrar, som äro uppbyggda på valet; som vi skola finna, kunna de olika species

av denna allmänna kategori icke förty sinsemellan förete mycket stora olikheter.

Det är slutligen att anmärka, att mellan de båda huvudkategorierna herrehus och

senater — icke valda och valda överhus — äro att placera vissa överhus, som

framstå som övergångsformer med drag från både det ena och det andra hållet;

herrehustypen synes dock snarast även uti dessa vara den övervägande. I.

I. Herrehus.

Vad då först herrehusen beträffar, äro de vid förevarande framställning av

underordnad vikt och behöva endast i korthet behandlas.

Herrehusens prototyp är det ålderdomliga engelska överhuset, världens äldsta

första kammare, stammande från medeltiden. Till alldeles övervägande del består

det av självskrivna ärftliga medlemmar, till vilka sluta sig av små ärftliga korporationer

(de skotska och irländska lorderna) för fem år eller för livstid utsedda (till

ett antal av 16 4- 28 — 44) och 26 lorder å ämbetets vägnar (biskopar), ävensom

ett par för livstid utnämnda rättslärda. Det är det mest exklusivt ärftliga herrehus

i världen. Tidigare har ärftlighetsprincipen i ungefär lika utpräglad grad

dominerat i det monarkiska Portugal, vars pärskammare år 1826 uttryckligen modellerades

efter det engelska överhusets mönster, och i Ungern, vars magnattafel.

Europas näst äldsta första kammare (1600-talet), självständigt utbildat sig efter

samma linjer som den brittiska motsvarigheten. Bägge länderna reformerade emel
-

England.

Portugal.

Ungern.

s. 4 Kontrollera mot PDF

Preussen.

Österrike.

■Japan.

Italien.

Turkiet.

4 Kungl Maj:ts proposition Nr 358.

lertid år 1885 sina herrehus på så sätt, att ärftlighetsprincipen fick betydligt, resp.

helt och hållet, maka åt sig för andra rekryteringsgrunder. I Ungerns magnattafel

reducerades sålunda i utomordentlig grad de ärftliga ledamöternas antal genom införandet

av censusbetingelser för adelns medlemsrätt — magnaterna skola besitta

en viss förmögenhetsställning för att fungera som förstakammarledamöter. Därjämte

har vid deras sida ställts ett, om också fåtaligare, element baserat på en

annan princip, nämligen den kungliga utnämningen för livstid. Visserligen äro allt

fortfarande arvsmagnaterna i majoritet, men tillsammanstagna utgöra det redan

tidigare bestående officiella elementet (andliga och världsliga höga ämbetsmän) och

det nämnda 1885 nyinförda elementet en högst betydande minoritet. (Därtill komma

tre representanter för Kroatien-Slavoniens lantdag.) I Portugal åter undanträngde i

princip genom reformen år 1885 och en ny sådan elva år senare utnämningsgrundsatsen

helt och hållet ärftlighetsprincipen1). Den förra kom sålunda att ensam bestämma

pärskammarens karaktär. Utom. till alldeles övervägande antal, av livstidspärer

bestod den därjämte av några officiella pärer (prinsar och biskopar). (Den portugisiska

pärskammaren avskaffades vid republikens införande 1911; om den nya

(demokratiska) övre kammaren se nedan.)

Vad så organisationen av övriga herrehus beträffar, finner man dem i huvudsak

vara grundade antingen på en samverkan mellan ärftlighetsprincipen och den kungliga

utnämningen, i regel dock med starkare tonvikt på den senare, eller på denna

allena. Det förra är fallet i Tretusen (förf. 1850, herrehusorganisation genom lagar

1853 och 1854) och de övriga tyska stater, där överhuvud tvåkammarsystemet är

infört, samt i Österrike (förf. 1867). I det senares Herrenhaus märkas därjämte vid

sidan om de ärftliga och de dem till antalet överflyglande livstidsutnämnde några

biskopar. — De tyska småstaterna med tvåkammarsystem (Bajern, Sachsen, Wiirtemberg,

Baden och Hessen — om Elsass-Lothringen se nedan sid. 7 f.) förete vid

sidan om ärftliga och livstidsutnämnda medlemmar i regel därjämte dels officiella

dels valda företrädare för sådana korporationer som ridderskap, kyrkor, högskolor,

städer, ävensom på sina håll för vissa yrkessammanslutningar. I det hela framstå

de som gammalständiskt organiserade, bereda reservationer inom riksdagen åt »historiska»

samhällselement -). — Slutligen hör hit också Japans (förf. 1889) herrehus:

hälften ärftliga eller representativa ärftliga (jfr de skotska och irländska lorderna),

hälften utnämnda (delvis efter presentation av de högst beskattade).

Om vid de hittills behandlade herrehusens sammansättning ärftlighetsprincipen

antingen dominerar eller medverkar med den merendels relativt primära utnämningsprincipen,

ävensom ämbets- och den korporationsrepresentativa principen,

vilka två senare dock i regel icke giva herrehusen deras huvudkaraktär, så återstå

sådana herrehus, vid vilkas bildande den gamla engelsk-ungerska överhusidéen är

alldeles utesluten och den kungliga utnämningsrätten är allena bestämmande. Hit

höra Italiens (förf. 1848) och Turkiets (förf. 1876, återupplivad 1908) »senater»

(som deras officiella beteckning låter). Bägge utnämnas i sin helhet av statschefen.

För bägge är det emellertid vidare karakteristiskt, att monarkens utnämningsrätt

'') 1885—96 inrymdes också plats åt ett antal valda ledamöter (45 valda av distriktsråden,

5 av vetenskapliga inrättningar).

2) En slags motsvarighet i den preussiska herrehusorgunisationen finner man i den presentationsrätt

till en del av platserna, vilken tillkommer vissa aristokratiska korporationer samt universitet

och magistraten eller annan kommunal korporation i vissa städer; konungen är emellertid

icke bunden av presentationen

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 358.

på sått och vis icke är alldeles obunden mod hänsyn till personurvalet. Författningarna

uppställa nämligen vissa kategorier, av genom (civil- eller militär-) administrativ

(i Turkiet endast genom sådan, men i Italien därjämte genom) politisk eller

vetenskaplig verksamhet ävensom genom förmögenhet utmärkta, minst 40 år gamla

medborgare, ur vilka herrehusens medlemmar skola tagas. Därtill foga de dock

även en allmän kategori av om det allmänna förtjänta män. '')

En grupp för sig, närmast hörande till den överhustyp, som nu är i fråga,

utgöres av vissa brittiska, koloniala tvåkammarsystem, där den övre kammaren utnåmnes

av den konungen företrädande guvernören. Av dylik art är Canadas överhus,

vilket för livstid utnämnes av generalguvernören; likadant är Nya Syd-Wales’ och

Queenslands överhus. Natals, Transvaals och Oranges övre kammare däremot utnämnas

för viss tid (resp. 10, 5 och 5 år).

Såsom av det sagda framgår, beror herrehusens sammansättning i hög grad

på monarkens åtgöranden. Han kan nämligen ej blott utnämna livstidsherrar utan

även öka de ärftliga herrarnas antal. Där förhållandena det medföra, kunna dessa

monarkens prerogativ komma att innebära en stor svaghet för herrehusen, i det

att dess majoritet kan på denna väg omvandlas. Det har som bekant visat sig

bl. a. särskilt i England, senast vid genomförandet av vetobillen 1911, vilket åvägabragtes

genom hotet om massutnämning av lorder, men även annorstädes, såsom i

Preussen och Österrike. I en del stater har man därför vid skilda tidpunkter infört

bestämmelser, som begränsa den kungliga utnämningsrätten, förmedelst fastställandet

av en »numerus clausus» för de livstidsutnämnda herrarna. Bestämmelser av större

eller mindre räckvidd i dylik riktning finner man i Österrike (sedan 1907), Ungern

och det forna monarkiska Portugal, ävensom i Turkiet (medlemsantalet fixerat till

V, av deputeradekammaren) och i Japan. I fråga om de i nästa kapitel behandlade

spanska och ryska överhusen, vilka, som vi skola finna, delvis grunda sig på kunglig

utnämning, är också antalet dylika medlemmar begränsat. I Preussen och Italien

däremot är den kungliga utnämningsrätten obegränsad.

II. Mellanformer mellan herrehus och valda senater.

Det nämndes ovan att man såsom en slags övergångsform mellan »herrehus»

och »senater» skulle kunna beteckna första kamrarna i vissa stater. Det är närmast

tvenne överhus vi hava att placera inom denna grupp nämligen den spanska »senaten» *)

*) De i italienska grundlagens § 33 uppställda kategorierna äro: Statens ärkebiskopar

och biskopar — deputeradekammarens talman — deputerade efter tre valperioder eller sex års

verksamhet — statsministrarna — statssekreterarna — ambassadörer — extraordinära sändebud

efter tre års tjänst — törste presidenten och presidenterna i kassationsrätten och räkningskammaren

— förste presidenterna i appellationsrätterna — generaladvokaten vid kassationsrätten och

generalprokuratorn efter fem års tjänst — avdelningspresidenterna i appellationsrätterna efter tre

års tjänst — medlemmarna av kassationsrätten och av räkningekammaren efter fem års tjänst —

generaladvokaterna och generalfiskalerna vid appellationsrätterna efter fem års tjänst — generaler

och amiraler (dock generalmajorer och konteramiraler först efter fem års akliv tjänst i graden) —

medlemmarna av statsrådet (regeringsrätten) efter fem års tjänst — medlemmar av provinsråden

efter tre val till presidentur — prefekterna efter sju års tjänst — medlemmarna av kungliga vetenskapsakademien.

ävensom av sex andra akademier, utnämnda sedan sju år — de ordinarie medlemmarna

av Överstyrelsen för den offentliga undervisningen efter sju års tjänst — alla de som

genom utomordentliga handlingar eller förtjänster hedrat fäderneslandet — personer som sedan tre

år betala tre tusen lires i direkt fastighets- eller industriskatt

Spanien.

s. 6 Kontrollera mot PDF

Vyuland.

6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 358.

(förf. 1876, senatsvallag 1877) och det ryska »riksrådet», det senare, den nu

störtade ryska skenkonstitutionalismens överhus ’). Som övergångsformer kunna de

betraktas så till vida, som de till hälften äro baserade på någon eller några av

herrehusens ordinära sammansättningsprinciper, till hälften på valet. Den förstnämnda

hälften utgöres, vad den spanska senaten beträffar, huvudsakligen av dels

grander av Spanien med viss hög inkomst (jfr Ungerns magnattafel) jämte några

officiella medlemmar (höga andliga och världsliga ämbetsmän), dels av för livstid

inom vissa medborgarkategorier 2) (jfr Italien och Turkiet) av konungen till senatorer

utnämnda; till det genom ukasen av den 20 februari (5 mars) 1906 såsom första

kammare organiserade ryska riksrådet åter utnämnde kejsaren halva antalet

ledamöter.

I bägge statema äro såsom nämndes, det återstående halva antalet förstakammarledamöter

valt. Ett särskilt intresse knyter sig till dessa valda överhushälfter,

alltså till de delar därav, som göra att överhusen i fråga stå med ena

foten inom den andra av de båda stora huvudgrupperna av moderna överhus. Detta

särskilda intresse beror därpå, att vid deras organisation en idé spelar in, som på

senare tid inom åtskilliga politiska kretsar kommit att bliva ganska populär, och

denna idé är klassvalet såsom första kammarens lämpligaste grundval. Första kammaren

erhåller därmed en speciellt iniresse-representutiv karaktär. Vi återkomma

till denna uppfattning nedan under kap. B.

Det är nu endast ett partiellt förverkligande idéen i fråga finner i de spanska

och ryska övergångsformerna mellan herrehus och senater. Partiellt allena blir det

därför, att det är fråga blott om halva huset, men vidare också därför, att det

ingalunda är så, att till grund för denna halva ligger någon rationellt genomförd

och uttömmande klassifikation av befolkningen efter intressesynpunkter. *)

*) Danmarks forna landsting (före 1 y 15) hänföres lämpligast, trots förefintligheten av några

utnämnda, till de valda senaternas huvudgrupp. Se nedan sid. 9 f. Däremot bör måhända här

omnämnas den sydafrikanska unionens senat, av vars 40 medlemmar visserligen endast 8 utnämnas

av generalguvernören (för tio år), medan resten (3Ji väljas av varje kolonis (4) legislatur;

av dessa legislativ er räkna ju emellertid tvenne regeringsutnämnda överhus (ovan sid. 5).

''-) Grundlagens § 22 innehåller: Till senatorer kunna av konungen utnämnas eller avstatens

korporationer och de högst beskatlade väljas allenast de spanjorer, som tillhöra eller hava

tillhört någon av följande kategorier: senatens president eller deputeradekammarens president,

deputerade, som huva varit medlemmar av tre olika kamrar eller utövat sina lagstiftande funktioner

under åtta år — kronans ministrar — biskopar — grander av Spanien — arméns generallöjtnanter

och flottans viceamiraler, som innehaft sin grad två år — ambassadörer efter två års

effektiv tjänst och gesandler efler fyra års, statsråd, fiskalen i statsrådet, medlemmar och fiskaler

vid högsta domstolen och räkningekammaren, medlemmarna av överkrigsrätten och flottans domstol,

den i tjänsten äldsle medlemmen av militurstundsdomstolen efler två års tjänst — presidenterna

eller direktörerna för spanska akademien, historiska akademierna, S:t Ferdinands akademi för de

sköna konsterna, akademierna lör de exakta vetenskaperna, fysik och naturvetenskaper, för moral

och politik och för medicin — de akademiker vid de ovannämnda korporationerna, som intaga

första plats till följd av anciennitet, generalinspektörerna av förslå klass vid väg-, gruv-och bergsingenjörernas

kårer, universitetsprofessor, som tjänstgjort fyra år efter sin utnämning. — De i

förestående kategorier omnämnda personerna böra åtnjuta en inkomst av 7,500 pesetas vare sig

av egen förmögenhet eller av ämbetslön, som icke utan domstolsulslag kan avhändas dem. —

Vidare: De, som sedan två år innehava en årlig ränta på 20,000 pesetas eller betala 4.000 pesetas i

direkt skutt till staten, såvida de dessutom åtnjuta en adelstitel eller hava varit medlemmar av

deputeradekammaren eller av provinsiulförsamlingnrna eller alkalder i provinshuvudstäder eller i

städer med mera än tjugutusen invånare — de som eu gång före författningens promulgation

hava varit senatorer.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Alaj:ts proposition Nr 358.

Den partiella betydelse, intresse- eller klassvalet bär vid bildandet av de

båda behandlade senaterna, framgår av en redogörelse för de valda hälfternas sammansättning.

Till Spaniens senat utses sålunda — inom do även för den utnämnda

delen gällande medborgarkategorierna (ovan sid. 6 not. 2) — 150 medlemmar av

provinsförsamlingarna förstärkta med elektorer valda av urväljarförsamlingar, som

bestå icke blott av städernas kommunalstyrelser, utan även av de högst beskattade

i provinsen; vidare väljas 30 av: prästerskapet (ärkebiskopar, biskopar, domkapitel,

9), akademierna (6), universiteten (10) samt ekonomiska föreningar (5); summa 180

= antalet självskrivna och utnämnda. Valbarheten är knuten vid samma kategorier,

som uppställts för den kungliga utnämningen, halva antalet nyväljes vart femte år.

Det ryska riksrådets valda hälft (196 medlemmar) ser enligt eu fransk kommentators

(Chasles) schema ut på detta sätt: 1) intresserepresentanter, dels »arkaistiska»

(jfr de tyska »historiska» särrepresentationerna), d. ä. för prästerskapet (6 — utsedda

genom den heliga synoden) och för adeln (18 — genom adelskorporationerna), dels

»moderna», d. ä. av akademier och universitet (6) och affärslivets organ (handelskamrar

o. d. — 6 för handeln och 6 för industrien); 2) »representants de region»,

d; ä. guvernementsrepresentanter (inalles 56), utsedda av zemstwoförsamlingarna,

där sadana finnas, eljest av de högstbeskattade jordägarna. Som man finner är

både i Spanien och Ryssland klassvalet kombinerat med val genom kommunala,

framför allt provinsiella representationer. Därjämte finner man i organisationen

inmängda såväl skatteklassvalet (de högstbeskattade) som yrkesklassvalet, och

vidare antytt det alternativ, som tydligen består med hänsyn till klassvalets teknik,

nämligen att låta den övre kammaren utses antingen av det klassorganiserade folket

självt (jfr de högstbeskattade här ovan) eller av de snävare yrkesföreningarna resp.

deras organ. — Beträffande Ryssland bör uppmärksamheten fästas därpå, att även

den nedre kammaren, riksduman, var klassvald, och därtill i sin helhet.

Det är för övrigt icke allenast Spanien och Ryssland, som erbjuda exempel

på en partiell tillämpning av den intresserepresentativa idéen vid första kammarorganisationen.

Man fäster sig i detta hänseende därtill särskilt vid de tyska

småstaternas första kammare och i all synnerhet vid ett par tämligen färska överhusreformer

i Sydtyskland, nämligen Badens (1904) och Elsass-Lothringens (1911).

Den förstnämnda företogs i samband med en ytterligare demokratisering av rösträtten

till den nedre kammaren: herrehuset ökades med några valda representanter

ej blott för kommunala förband, utan jämväl för ekonomiska korporationer (handels-,

jordbruks- och hantverkskamrar). Elsass-Lothringens nya författning (1911) har i

detta avseende följt Badens exempelx).

Då vi nu gå över till att betrakta de uteslutande valda senaterna, skola vi

där träffa på ett eller annat överhus, som icke såsom de spanska och ryska hybriderna

äro endast partiellt klassvalbestämda, utan som få sin fofWprägel av klass- *)

*) En betydande tysk systematiker (Hatschek) karakteriserar vidare den bestämmelsen vid

bildandet av de italienska och turkiska överhusen, att regenten är i viss mån hänvisad till noga

bestämda medborgarekategorier, såsom ett intresserepresentativt inslag; kategorierna äro »intressegrupper».

Anordningen, som har sin förebild i den franska senatsorganisationen av 1831 och,

såsom ovan nämnts, återfinnes även vid det spanska för en del av senaten avsedda utnämningsinstitutet,

torde emellertid närmast kunna betraktas såsom icke blott intresserepresentativ utan

också i allmänhet avsedd att garantera en slags elitkaraktär åt den övre kammaren. Under alla

förhållanden är det tydligt, att endast valet kan förläna en verkligt intresserepresentativ prägel åt

en kammare eller, såsom ifråga om det spanska och forna ryska överhuset, del därav.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 358.

valet. Men den stora skillnaden föreligger, att här blir det icke — annat än mycket

sekundärt i en av dessa stater — fråga om yrkesval, utan om allenast .sfa/t/e-klassval,

och de utgöra därför icke sådana verklighetsbilder som dessa till illustration

av de utpräglat intresserepresentativa strävandena. Vi komma fram till dem genast,

sedan vi först allmänt orienterat oss beträffande de valda senaterna och deras

huvudarter.

III. Valda “senater*.

Karaktärsskillnaden mellan de två valda avdelningarna av samma folkrepresentation

har man sökt åstadkomma på åtskilliga vägar. För senaternas typologi

äro emellertid vissa av dessa karakteristika av ingen eller jämförelsevis underordnad

betydelse. Det förra är t. ex. fallet med den olikhet mellan första och andra

kammaren, som man finner litet varstädes och som hänför sig till motsatsen mellan

den förstnämndas mindre och den sistnämndas större medlemsantal; härav följer

för övrigt jämväl regeln om större valkretsar för den övre kammaren än för den

nedre. Av lika liten vikt i typologiskt avseende äro skiljaktigheterna rörande

valperioderna: för så gott som alla första kammare är ju en längre sådan än medkammarens

utmärkande (dock icke i Schweiz); i sammanhang härmed står den

successiva förnyelse, som tämligen allmänt tillämpas vid övre kammarens sammansättning,

i motsats till den nedre kammarens fullständiga omväljande för varje gång

(jfr dock nedan Belgien och före 1887 Nederländerna). Större betydelse är att

tillmäta andra moment i fråga om valsättet, t. ex. motsatsen mellan indirekta och

direkta val, proportionalval eller majoritetsval. Vad som emellertid blir avgörande

för grupperingen av de valda senaterna är framför allt den aktiva valrätten och

dess organisation samt vidare också valbarheten. Huvudbestämmande blir motsatsen

mellan å ena sidan ekonomiska betingelser för valrätt eller valbarhet eller för båda,

och å andra sidan frånvaron av dylika ekonomiska betingelser. Med hänsyn härtill

gruppera vi de valda senaterna uti ekonomiskt bestämda sådana och rent demokratiska,

på allmän rösträtt vilande. 1

1. Ekonomiskt bestämda senater.

Inom denna huvudgrupp kunna vi särskilja tre undergrupper, allt eftersom

första kamrarna i fråga erhålla sin ekonomiska bestämdhet huvudsakligen genom

1) skatteklassvalet, 2) graderad skala (»pluralvalrätt») och hög valbarhetscensus eller

3) enkel (valrätts- och valbarhets-) census.

Denna indelning är emellertid icke av samma art som huvudindelningen i

ekonomiskt bestämda och rent demokratiska överhus. Mellan dessa båda råder en

djup konstitutiv karaktärsmotsats. Olikheten mellan de förras ovannämnda Denne

undergrupper däremot är närmast av teknisk art och behöver icke medföra någon

egentlig skiljaktighet i förstakammarkynnet. Det bör tilläggas att av betydelse

för bedömandet av ett konkret tvåkammarsystems art är jämväl sidokammarens,

underhusets sammansättning och därav beroende karaktär.

Vi skola i det följande efter varandra taga i skärskådande var och en av

de ekonomiskt bestämda senaternas trenne undergrupper.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds pro/msHinu AV .MS''. i)

Först hava vi då att betrakta de på skatlMassvalets grund organiserade

första kamrarna. De som bär komma i fråga åro Rumäniens »senat» och Danmarks

»Landsting» sådant detta var sammansatt före den sonaste stora författningsrevisionen

av 1915. Mellan dessa båda första kammare råder emellertid den betydelsefulla

skillnaden, att den förra är insatt i ett tvåkammarsystem, däri även den nedre

kammaren (»deputeradekammaren») grundar sig på klassvalet (jfr ovan sid. 7 om

Ryssland), medan det danska landstinget både vid sin sida ett den allmänna rösträttens

»folketing». Karaktärs motsatsen mellan kamrarna var därför vida mera

utpräglad i det forna danska tvåkammarsystemet, än den är i det bestående rumäniska.

För Rumäniens (förf. 186ti med förändringar 1879 och 1884) nedre kammare ”

ligger ett treklassvalsystem till grund, som i någon män påminner om det preussiska,

i det att de val berättigade äro indelade i Denne skatteklasser; skatt till

staten är över huvud förutsättning för valrätt. Senaten åter — vald för åtta år,

förnyad till hälften vart fjärde — är likaledes byggd på ett skatteklassval, men

klasserna äro här endast tvenne: till första klassen höra personer med minst 2,000

francs inkomst av fastighet, till andra klassen de, som äro i åtnjutande av 800 —

2.000 francs inkomst likaledes av fastighet eller minst 1,000 francs av pension. Som

man finner räcker icke skattebetalning i och för sig för ernående av valrätt till

törsta kammaren, såsom däremot för valrätt till den nedre, utan är en högre minimicensus

stadgad för den förra, och vidare göra censusbestämmelserna senaten till

en fastighetsägarnas kammare (även vid klassindelningen för andra kamitiarvalen

gynnas för övrigt nämnda samhällsklass). Det är slutligen att tillägga, att indelningen

i skatteklasser vid förstakammarvalen kombineras med en särställning för

vissa »capacitärer» och, om man så vill, en indelning i yrkeskiasser, så till vida

som till den högre skatteklassen räknas jämväl f. d. riksdagsmän (sedan två valperioder)

samt vissa högre ämbetsmän och innehavare av lärdomsgrader, medan till

den lägre skatteklassen höra innehavare av vissa andra tjänster och utövare av

vissa yrken — för dessa kategorier gälla alltså icke någon överhuscensus. Slutligen

hava universiteten i Jassy och Bukarest vardera sin senator. — Inom varje valkrets

väljer nu första klassen sina särskilda senatorer, andra klassen sina, varvid den

förra alltid har att utse en senator mera än den senare. En tämligen hög valbarhetscensus

(9,400 francs) är föreskriven *).

Vid den forna ilanska landstingsorganisationen (förf. 186fi) var skatteklass- Damma)

valet icke fullt så renodlat som i Rumänien, i det att icke såsom här varje klass

hade att utse sina särskilda representanter. Skatteklassvalet tillämpades endast

vid första stadiet av valakten, elektorsvalet. På de valberättigades indelning i

klasser uppbyggdes nämligen ett gemensamt valmanskollegium — vilket behärskades

till ena hälften av de högstbeskattade, till andra hälften av övriga röstberättigade —

och detta hade att utse valkretsens representanter. A andra sidan beredde emellertid

den proportionella valmetoden, vilken därpå vid själva landstingsmannavalen

tillämpades, teknisk möjlighet för de båda klasserna att göra sig var för sig gällande

även med hänsyn till det slutliga valresultatet.

Detaljbestäm melserna beträffande skatteklasserna och valkollegiets sammansättning

voro dessa: I Köpenhamn valdes halva elektorskollegiet av samtliga val
*)

T.lläsigas bär att i Rumäniens senat även sitta — utom myndig kronprins — 8 motro.

politer och hi-kopur. •

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 320 käft. (Bil. till nr 358).

2

opaginerad Kontrollera mot PDF

belgien.

JO Kung!. Maj:Is proposition Nr 35B.

berättigade, halva av dem, som skattade för minst 4,000 kronors inkomst. 1 Övriga,

valkretsar tiilgick så, att på Jandet samtliga valberättigade valde % av elektorskollegiet;

en lika stor kontingent högstbeskattade anslöt sig såsom omedelbara

väljare; städerna i valkretsen både sålunda att fylla den återstående femtedelen av

vaikollegiet och detta tillgick så, att den ena hälften (alltså 1 Irt av hela valkollegiet)

utsågs av samtliga städernas röstberättigade, den andra hälften (likaledes 1/ll) av

hela vaikollegiet) utsågs av de stadsinvånare som taxerats til! minst 2,000 kronors

inkomst resp. betalt minst 150 kronor i direkt skatt till stat och kommun. Som

man ser, iakttogs jämväl motsatsen mellan land och stad, icke vid valkretsindelningen,

men vid klassindelningen inom valkretsen. Summan av det hela blev, såsom ovan

nämndes, att väljarkollegiet i eu valkrets kom att till hälften bestå av den allmänna

rösträttens elektorer, till hälften av de högstbeskattade såsom omedelbara väljare

resp. genom dem utsedda elektorer. Åt den stora jordbesittningen var inrymt ett

betydelsefullt inflytande på överhusets sammansättning, och man avsåg därvid, att

söka »udvikle et nationell og politisk dygtigt Aristokrati» (Orla Lehmann). Anmärk

ningsvärt var vidare att ingen valbarhetscensus var stadgad, utan var valbarheten

lika allmän som till Folketinget, dock med tillfogande av bostadsband. De huvudstadganden,

genom vilka karaktärsskdlnaden från Folketinget. åstadkommos, voro

sålunda frånsett landstingets mindre medlemsantal (66 mot, sedan 1894, 114), den

längre valperioden (8 år mot 3) och den successiva förnyelsen (hälften av Landstingets

medlemmar avgå vart 4:de år): klassval, indirekt och proportionellt valsätt

gentemot de samfällda allmänna rösträttens direkta och majoritära val till Folketinget.

Slutligen är att märka att av landstingets 66 medlemmar 12 utnämndes av

konungen och sålunda endast 54 valdes, samt att en av dessa 54 valdes på Bornholm,

en av Färöarnas lagting, resten i flermansvaikretsar.

Den betydande motsatsen i ursprung mellan den danska riksdagens båda

avdelningar gav som bekant, upphov till en långvarig författningskamp. Denna

karaktärsmotsats — i praktiken på senare tider väsentligen försvagad — har genom

författningsrevisionen 1915 förbytts till eu karaktärslikhet, som betingas av den

sagda år genomförda demokratiseringen av landstinget, varom mera nedan.

Den andra undergruppen inom de ekonomiskt bestämda senatorernas huvudgrupp

utgöres, såsom ovan sid. 8 nämndes, av de första kammare, som äro baserade

på graderad rösträtt eller »;dumt valrätt» och högre valbarhetscensus. Här

märkas helguns senat och Sveriges första kammare. Det råder emellertid mellan

dem en skillnad av enahanda art som den som, enligt vad ovan bemärkts, förefinnea

mellan Rumäniens senat och det forna danska Landstinget. Den belgiska senaten

bar nämligen vid sin sida eu representanternas kammare, som också framgår ur

pluralvalet, medan däremot Sveriges andra kammare är uppbyged på lika rösträtt.

Karaktäristiskt för det belgiska tvåkammarsystemet är just att båda kamrarna utses

av i stort sett. samma väljarkår, med på samma sätt graderad valrätt.

Alldeles likartad är dock icke valrätten till de båda belgiska (förf. 1831 med

ändring 1893—94 och 1899) kamrarna. Den pluralvalrätt, som ligger till grund

för senaten är nämligen något starkare betonad till de med flera röster utrustades

favör än den som gäller till representanternas kammare. Detta blir resultatet därav,

att. de båda valkorporationerna icke fullständigt sammanfalla med varandra, i det

att medan valrätten till »representanternas hus» inträder redan vid 25 års ålder.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kuntjl. Mnj.tx f>ro/xixi/lön Av

först 30-åringarnu få rösta till senaten -- fem åldersklasser äro alltså uteslutna.

Väljarkåren till representanternas kammare utgjorde sålunda år 1905—06 1,581,649

personer; motsvarande siffra för senaten däremot belöpte sig endast till 1,332,666.

.Den karaktär av en de äldres kammare, som gärna gives åt överhuset, men då

vanligtvis genom stadgandet av en högre ålder för valbarhet, har man här antytt

redan i de aktiva valrättsbestämmelserna (jfr nedan Danmarks nya rent demokratiska

landsting ävensom Adelswärds motion i A. K. 1907 nr 216). Betydelsen i

ovannämnda riktning av detta höjda åldersstreck för förhållandet mellan enröstares

och flerröstares valinflytande beror nu på den såväl direkta som indirekta roll åldern

spelar vid röstgraderingen, såsom nu skall tydliggöras.

De normer, efter vilka tilläggsröstema vid valen till de båda kamrarna utdelas,

hänföra sig till inkomst-, skatte- eller förmögenhetsförhållanden ävensom till bostadskvalifikationer,

ålder, civilstånd och bildning.1) Allt efter det mått, i vilket man

fyller de uppställda betingelserna, kan man erhålla 1, 2 eller 3 röster. Nu är det

uppenbart, att bland de yngre årsklasserna enröstarna måste förekomma relativt

talrikt till följe dels ålderns direkta betydelse vid röstgraderingen (kravet på 35 år

för familjefädernas tilläggsröst) dels dess indirekta betydelse, vilken sammanhänger

med det förhållandet, att den ekonomiska soliditeten ofta stiger med åren. Det

höjda åldersstrecket måste därför träffa framför allt enröstarne och förskjuta proportionen

till flerröstarnes fördel.’ Valstatistiken visar också detta. Tregraderingen

tedde sig nämligen för var och en av de bägge kamrarna 1905—06 på följande sätt:

Antal röstberättigade

Till representanternas kammare Till senaten

med 1 röst ............................................................ 961,855 729,359

j 2 röster ..................................................... 353,271 343,721

.» 3 röster ........................................................ 266,523 259,586

Summa 1,581,649 1,332,666

Om alltså genom den nu påpekade åldersskärpningen flerröstarnes relativa

vaiinflytande blir större vid senatsvalen än vid representantvalen, så rubbas detta

l) Enligt författningens § 47 i den genom lagen av 7 septemb r 1893 erhållna lydelse!!

eker rösltillde!ningen efter följande normer: En röst tilldelas medborgare av fyllda 25 års ålder,

bosatta sedan minst elt år i samma kommun och på vilka inga av de å annat ställe i lagen

fixerade uteslutningsgrunderna äro tillämpliga. En tiiläggsröst (vote supplémentaire) alltså samman

lågt två röster, tilldelas på någon av följande betingelser:

1) att hava fyilt 35 år, vara gift, eller ånkling med legitim avkomma, eller betala till

staten minst 5 francs i personlig skatt å bostad eller använda byggnader, såvida man icke Sr

därifrån befriad på grund av sitt yrke;

2) att hava fyllt 25 år och vara ägare av: antingen fast egendom av till minst 2.000 francs

uppskattat värde eller en detta värde motsvarande inkomst av fastighet, eller sedan minst två år

en statsobligation eller en belgisk sparkassebok givande i ränta minst 100 francs.

Två tilläggsröster, alltså sammanlagt tre röster tilldelas medborgare, som fyllt 25 år och

befinna sig i någon av följande belägeuheler:

1) att vara innehavare av diplom å inhämtad högre undervisning eller fullständigt genomgången,

offentlig eller privat, högre mellanskolekurs;

2) utöva eller hava utövat ett offentligt ämbete, bekläda eller hava beklätt eu ställning:

utöva eller hava utövat ett privat yrke, vilka förutsätta alt vederbörande besitter minst högre

mellanskolebildning. Lagen bestämmer närmare dessa värv (i vallagen ^ 19 uppräknas de: de

omfatta högre ämbetsmän, advokater, läkare, lärare vid högre skola o. s. v.).

Ingen för kumulera mera än tre röster,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Knrujl. Maj:fn proposition AV 858.

förhållande icke genom en annan organisationsdetalj, som vi nu skola beröra. Av

senatens medlemmar utses nämligen alltsedan reformen 1893 icke alla genom direkt#,

folkval av den art, som ovan antytts. Det är av dess 110 man starka besättning

endast den större delen (83, liksom tidigare lika med halva antalet medlemmar i

representanternas kammare), med vilken detta är fallet. Den mindre delen (27),

vilken tillkom nyssnämnda år, väljes däremot av provinsernas representationer,

provinsråden (med fördelning på provinserna efter invånarantal).1) Provinsråden

själva utses emellertid med tillämpande av alldeles samma valrättssystem som det

ovan beskrivna.

Fastän således den graderade skalan icke i och för sig är något säreget fonden

belgiska senatsorganisationen i jämförelse med samma stats underhusorganisation,

sä framstår dock graderingen såsom — genom den för såväl de direkta som indi:

rekta senatorsvalen gällande förhöjningen av ålaersstrecket starkare betonad i

niet förra fallet än i det senare.

Det är emellertid icke blott härigenom, som den ekonomiska karaktärsskilinaden

mellan de belgiska kamrarna åstadkommes. Det tillkommer nämligen en

synnerligen hög valbarheUcenxus, medan valbarheten till representanternas kammare

är allmän. Denna gäller dock icke de provinsrådsvalda; för dem är betingelsen

endast en ålderskvalifikation, som för övrigt också är stadgad för de direkt valda:

40 år, men i övrigt är valbarheten allmän. För de direkt folkvalda däremot fordras,

att de antingen betala icke mindre än 1,200 francs i direkt skatt till staten eller

att de äga eller bruka en fastighet med en uppskattad årlig inkomst av ända till

(2,000 francs. Stadgandena ifråga vidkännas dock någon modifikation så till vida,

som antalet valbara måste i varje prorins uppnå en viss proportion till folkmängden:

en valbar på 5,000 invånare. Om i någon provins denna proportion icke med

tillämpande av nyss omnämnda fixa valbarhetsbestämmelser varder uppnådd, sä

kompletteras listan över de valbara genom att man å densamma upptager, utom

dem som fylla de nämnda valbarhetskvalifikationerna, jämväl så många av de därnäst

högst beskattade, att proportionen 1 : 5,000 vinnes. Därvid bemärkes, att de på

denna kompletteringslista upptagna äro valbara allenast i den provins, där de är#

bosatta, i motsats till fallet med de övriga till senaten liksom ock till representantkammaren

valbara. Det är i detta sammanhang att tillägga, att den höga valbarhetscensus

finner sitt komplement uti den för senatorerna i motsats mot för representanterna

stadgade arvodeslösheten.

Sammanfatta vi den belgiska senatens karaktärsbestämmande sammansättningsmoment,

så finna vi, att den utmärkes från representantkammaren genommindre

antal (sedan 1902: 110 mot 166). längre valperiod (8 år mot 4), delvis

indirekta val, skarpare betoning av graderingen samt framför allt hög valbarhetscensus

och arvodeslöshet. För bägge kamrarna gäller däremot — vilket är anmärkningsvärt

— den successiva förnyelsen: senaten omväljes till hälften vart fjärde,

representantkammaren vart annat år. Och slutligen kunna såsom konservativa

moment i hela den belgiska riksdagsorganisationen framhållas: den vid båda kamrarnas

bildande (sedan 1899) tillämpade proportionella valmetoden samt den obligatoriska

valrätten (röstplikten).

Trots den skarpare betoning, som den belgiska pluralvalrätten vederfarife
'')

Provinsrådets egna medlemmar iiro därvid icke valbara.

opaginerad Kontrollera mot PDF

A««(//. Maj:ts propfisih&tt AV rf As. IX

mod hänsyn till senatsvalen, bliv valrättsgraderingen i Sverige av eu pä helt annat

sätt konstitutiv betydelse uti den speciella förstakammarorganisationen än i Belgien,

där ju pluralvalrätten dock ligger till grund för hela riksdagsorganisationen. Eu

jämförelse giver vidare, vid handen, att graderingen är på helt annat sätt genomförd

i de båda staterna, dels så till vida soin gradantalet i Sverige är vida större än i

Belgien (40 mot 3 it 4), vilket visserligen icke i och för sig nödvändigtvis behöver

betyda ett demokratiskt plus på den belgiska sidan — ilerröstarna i Belgien, de

som hava mer än en röst, besitta tillsamman ett större antal röster än 1-röstarna;

dels äro ju vidare i Belgien graderingsnormema icke uteslutande ekonomiska, enär,

om också otvivelaktigt dessa även där äro aven dominerande betydelse, jämväl andra

graderingsnormer tillkomma. Aven det indirekta valet spelar, som vi funnit, en

vida mera. betydande roll vid den svenska förstakammarorganisationen än vid (ten

belgiska, i det att det ligger till grund för hela första kammaren, medan det gäller

ondast en mindre del av den belgiska senaten (27 mot 83), vilken således i det

stora hela väljes direkt. Däremot är valbarhetscensus åtskilligt högre i Belgien än

i Sverige och påtrycker i förening med arvodeslösheten senaten sin stämpel på helt

annat sätt än valbarhetscensus i Sverige, vilken dels (särskilt efter 1909) är betydligt

lägre, dels (likaledes efter 1909) icke är förenad med arvodeslöshet. — I övrigt

liknar det svenska tvåkammarsystemet det belgiska därutinnan, att proportionafismen

införts till båda kamrarna. Valpliktens konservativa moment saknas däremot

i Sverige.

Till sist är beträffande Belgien att nämna, att dess representationsfråga förtkriget

— liksom Sveriges nu — befann sig i ett akut stadium. Sedan år 1913

arbetade eu rösträttskommission, tagen ur alla tre huvudpartierna och med uppgift

att utreda frågan om kommunal och politisk rösträtt i hela dess vidd. Pluralvalsystemet

har som bekant varit utsatt för häftiga anfall och mot detsamma ha

framförts dels idéen om »le suffrage universel pur et simple», dels idéen om eu

intresse- eller klassvalsrepresentation i kommun eller stat (båda eller endera kammaren).

Som tredje undergrupp av de ekonomiskt bestämda senaterna uppställdes

ovan sid. 8 sådana första kammare, som voro grundade på enkel census, alltså på

eu census utan sådana ytterligare tillsatser som skatteklassval och graderad röstskala.

Här är !\ede> ländernas (förf. 1848, reviderad 1884. 1887. 189fl) ännu bestående

»första kammare» huvudbelägget.1)

Den enkelt censushestämda senaten får sin valtekniska prägel genom att dess

platser reserveras åt den del av medborgare, som befinna sig över en viss fixerad

ekonomisk status. I Danmark tidigare, i Belgien och Sverige ännu kan visserligen

i sin mån detsamma sägas vara fallet. I all synnerhet gäller detta om Belgien till

följd av den höga valbarhetscensus. Men såväl klassvalet som pluralvalrätten får

sin huvudkaraktär genom den olikhet i inflytandet på valresultatet de förläna åt

olika väljaregrupper, icke genom uteslutande av somliga — i alla de tre nämnda

tänderna medverkar därjämte proportionalvalet vid fördelningen. Den enkla census

däremot utesluter vissa grupper och insläpper andra samt giver åt dessa, abstrakt

taget, ett lika inflytande.

'') Även vissa brittiska kolonistater hora hit: Sydaustralien, Tasmanien, Västaustralien

och

senaten och underhuset.

Moder läte

ätma.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Mapis proposition Nr 358.

Karaktärsskilluaden mellan särskilt Belgiens och Nederländernas överhus

bliver emellertid vad de stora dragen angår och speciellt från den ekonomiska bestämdhetens

synpunkt icke så skarp. Ty i Nederländerna Jikasåväl som i Belgien

; - ja, i Nederländerna i än mera utpräglad grad — är själva den aktiva valrättens

organisation, vad urväljarna beträffar, icke den sammansättningsfaktor, som giver

forsta kammaren en annan ekonomisk karaktär än andra kammaren. Tvärtom,

liksom pluralvalrätten i Belgien gäller för bägge kamrarna, så välja i Nederländerna

alldeles samma" medborgare, som välja till andra kammaren, också ytterst till första

kammaren (medelhög census). Liksom i Belgien är det även i Nederländerna icke

någon högre valrätts-, utan en högre valbarhetscen.sus, som utgör det ekonomiska

huvudinslaget i förstakammarbildningen. Till andra kammaren sammanfaller valbarheten

med valrätten, utom att åldersstrecket höjes från 25 till 30 år — samma

förhöjning gäller för övrigt även senatsvalbarheten.

Denna valbarhetscensus är nu icke alldeles ensamt bestämmande för valbarheten,

i det att nämligen vissa i lagen av 12 augusti 1890 uppräknade högre civila

och militära ämbetsmän äro utan vidare valbara. \ad så angår de närmare bestämmelserna

rörande valbarhetscensus storlek, råder den olikheten mot motsvarande

stadganden i Belgien, att ingen för hela landet fix förmögenhetsställning är stadgad

såsom förutsättning för valbarhet; vad som i Belgien subsidiärt tillgripes, nämligen

en relativ valbarhetscensus till uppnående av ett bestämt förhållande mellan antalet

valbara och folkmängden, anlitas i Nederländerna såsom första och enda utväg till

valbarhetscensus fastställande. Lagen är nämligen den, att i varje provins bör

finnas en valbar på 1,500 invånare; under den teoretiska förutsättningen av lika

förmögenhetsförhållanden i de båda staterna skulle denna relativa valbarhetscensus

i Nederländerna vara Llägre än motsvarande i Belgien. 1 morsats till förhållandet

där åtnjuter slutligen i Nederländerna icke blott andra utan även den första kam

maren arvode.

Om skillnaden mellan förstakammarvalrätten och andrakammarvalrätten i

Nederländerna icke är av ekonomisk natur och sålunda betingelserna för den aktiva

valrätten icke giva överhuset någon särprägel, så utövas emellertid den förstnämnda

pa annat sätt än'' den sistnämnda. Och därmed nå vi fram till den sammansätt-1

ningsregel, som från annan synpunkt än den ekonomiska förlänar den nederländska

första kammaren sin huvudbestämning och överhuvud präglar den på ett vida mera

framträdande sätt än den högre valbarhetscensus. Såsom särskilt"utmärkande för

den nederländska förstakammarorganisationen ter sig nämligen det stadgandet

som vi sett i partiell tillämpning i Belgien — att den utses av de provinsiella

representationerna, »provinsstaterna» (2 till 10 av varje). Att valrätten ytterst är

densamma till båda kamrarna beror nu därpå, att provinsstaterna väljas av samma

väljare som andra kammaren. Valperioden är för övrigt 6 år, med omval av hälften

varf tredje.

Tager man med alla karakteristika, hänför sig första kammarens olikhet med

andra kammaren i Nederländerna till följande faktorer: mindre ledamotsantal (50

mot 100), längre valperiod (9 år mot 4). successiv rekrytering vart 3:djo år;

före 1887 förnyades även andra kammaren successivt: vart annat år—jfr fort
farande

Belgien), indirekta val (genom provinsrepresentationerna) samt högre valbar

lietscenäus. Den aktiva valrätten är däremot som nämnt ytterst densamma till

båda kamrarna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

IT,

Kanyl. Maj.tn proposition AV .''Kitt.

, Bot ur i provinsrepresentationernas egenskap av valorgan, som likhoton med

framför allt, Sveriges törsta kammare ligger. Denna form av indirekta val är gemensam

för bada förstakammarorganisationerna 1). Eu annan likhet ligger vidare i förekomsten

av eu särskild census för valbarheten till första kammaren. Huvudolikheten

åter består däri, att det nederländska överhuset är grundat på samma rösträtt

soin underhuset och alltså på lika sådan, medan Sveriges vilar på ekonomiskt,

graderad rösträtt, samt däri att det förra i likhet med jämväl medkammaren väljes

majoritärt, medan Sverige adopterat dubbelproportionahsmen. 1 detta sammanhang

bör emellertid jämväl bemärkas, att den nederländska andra kammaren är mindre

demokratiskt sammansatt än den svenska, då ju nämligen även den fortfarande är

liksom den högre representationsavdelningen censusbestämd och den svenska andra

kammaren däremot är baserad på allmän rösträtt.

Den i är som vilande antagna grundlagsrevisionen i Nederländerna förvandla!''

i samband med den allmänna rösträttens införande till andra kammaren, första kärnmaren

till en rent demokratisk sådan, varom se nästföljande kapitel s. 21 f.

2. På allmän rösträtt vilande senater.

De hittills behandlade senaterna grunda motsatsen mellan första och andra

kammaren i högre eller lägre grad på »sociala» åtskillnader. Första kammaren

kommer att i avsevärdare mån än den andra företräda en ekonomiskt avgränsad

minoritet. På samma gång den därmed ansetts erhålla den sammansättning, som

bäst lämpar sig för dess med hänsyn till reformtempot »moderativa» uppgift, kommer

den att framstå även såsom institut till hämmande av majoritetsväldet i mindretalsgruppernas

intresse.

De tvåkammarsystem, till vilka vi nu övergå, hava principiellt lösgjorts från

varje relation till »sociala» åtskillnader i ekonomisk mening. Första kammarens

minoritetsrepresentativa karaktär i sagda mening är borteliminerad. Skillnaden

mellan kamrarna skall åstadkommas genom andra moment, vilka icke hava med

den ekonomiska ställningen att skaffa. Härav följer, att såväl valrätten som valbarheten

till ej blott den andra, utan åven till den (första kammaren göres »allmän»

i betydelsen av eensusrösträttens negation 2). Karaktärsskillnaden sökes i ett annat

»valsätt» till första än till andra kammaren (längre valperiod, eventuellt successiv

i stället för total förnyelse, flermanskretsar i stället för enmanskretsar, indirekta

val i stället för direkta, resp. val genom andra folkvalda organ, proportionalval i

stället för majoritetsval) eller om man ansett sig böla modifiera även själva den

aktiva valrätten (sålunda uppdela väljarna i sådana till första och sådana till andra)

'') De Geers motivering i statsrådsanförandet den 5 januari 18G3 var denna: »Den för
medling,

valen komma att genom landstingen undergå, bitr bidraga att göra dem till ett uttryck

av ett upplyst tänkesätt. Landstingsmannen kunna nämligen b ko antagas komma att utses med

något huvudsakligt avseende å beiattningen att stundom vara elektorer till riksdagsmän, som efter

långa mellantider ombytas, utan vid deras tillsättande måste tagas i betraktande de egenskaper,

som berättiga till förlroendet att utöva beskattningsrätt och vården om länets gemensamma angelägenheter.

Den insikt, som vinnes genom deltagande i en om allmänna ärenden rådplägande församling,

måste vidare giva landstingsmannen en mera vidgad synkrets än som kan påräknas, vare

sig hos omedelbart väljande menigheter eller hos elektorer, ui-edda endast för ett visst val.» —

Landstingen »bilda länens naturliga och fullt berättigade aristokrati», säger han i en broschyr

rörande representationsförändringen.

!) Naturligtvis också arvode till båda kamrarna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

•mkrikc

IG Kung!. Maj ris proposition Nr 358.

resp. valbarheten, uti sådana åtskillnader mellan första- och andra kammarvalrätten,

som vila på så att säga »allmänmänskliga» förhållanden, t. ex. levnadsåldern. Vad

som med hela överhusorganisationen .åsyftas, är endast att genom åstadkommande

av en »temperamentsskillnad» från den nedre representationsavdelningen göra det

skickat att fungera som en regulator på den ögonblickliga folkstämningen i den

lugnare eftertankens intresse.

Det är tydligt att kamrarnas folkliga ursprungslikhet på detta sätt blir

starkare betonad än deras karaktärsskillnad, medan uti herrehusens och de ekonomiskt

bestämda senaternas tvåkammarsystem motsatsen i högre eller mindre mån

äger rum.

De stater, som här ifrågakomma, äro: Frankrike (sedan 1875). Portugal

(sedan den republikanska författningens införande 1911, vallagen 1919), den amerikanska

unionens delstater, Förenta staterna, Schweiz, den australiska federationen,

och sedan 1915 Danmark. Hit hör också den första kammare, som med det definitiva

antagandet av det vilande grundlagsförslaget kommer att i Nederländerna

införas. Det är karakteristiskt att med undantag av sistnämnda båda stater, son»

ju helt nyligen företagit eller äro på väg att företaga övergången från census

(klassval-) bestämd senat till den allmänna rösträttens, ävensom den säregna australiska

kolonistaten, det är republikerna, som accepterat den rent demokratiska överhustypen.

Vi skola efter varandra taga del av det karakteristiska i sammansättningen

av de ifrågavarande senaterna. Vi börja med helstaterna för att sluta med iörbundsstaterna,

i vilka överhusfrågan befinner sig i ett tämligen annorledes läge än

i helstaterna.

Frankrikes senatsorganisation daterar sig från 1875, men med väsentlig omändring

1884.

Den ännu gällande författningen av förstnämnda år införde en senat, som

skilde sig från »deputeradekammaren* först och främst genom sedvanliga säregenskaper:

mindre antal (800 mot deputeradekammarens ursprungligen 583. numera

602), flermansvalkretsar (departement) mot deputeradevalens enmansvalkretsar, längre

valperiod (9 år mot 4) och successiv förnyelse (‘/s omväljes väl t tredje år)1), indirekta

val (varom mera strax här nedan) ävensom högre valbarhetsålder (40 år mot

25 år). Bägge kamrarna voro emellertid ytterst baserade på allmän rösträtt. Bägge

skulle åtnjuta arvode.

Samtliga dessa huvuddrag bestå ännu, även efter reformen 1884. Förändringen

detta år avsåg det närmare omorganiserandet av det indirekta valsättet, i

riktning av senatens ytterligare demokratisering och detta i tvenne avseenden: För

det första gällde det det medgivande, högern vid 1875 års kompromiss erhållit och

vilket bestod däri, att av senatens 300 medlemmar endast 225 utsågos för de nio

åren av de röstberättigade genom deras valda elektorer, medan de återstående 75

voro oavsättliga livstidssenatorer, utsedda första gången av den konstituerande nationalförsamlingen,

därpå av senaten själv vid varje inträffad ledighet. År 1884 sattes

dessa 75 koopterade livstidssenatorer på avskrivning; alla de 300 väljas enligt nuvarande

bestämmelser på samma sätt. Det kan hava sitt intresse att anmärka, att

regeringen vid reformtillfället egentligen önskat de inamovibla livstidssenatorernas

utbyte mot på nio år (senatens valperiod) av nationalförsamlingen (= senaten +

1) Valkretsarna äro liksom hos oss delade i grupper, här tre.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ls proposition Nr 358.

depnteradekammnren) utsedde senatorer, samt att ett annat förslag gick ut på införandet

av kollation genom senaten liksom förut, men icke för livstid utan för nio

år — alltså enahanda tanke, som den som nyligen, 1915, upptagits och realiserats i

Danmark, varom mera nedan.

Den andra förändringen 1884 avsåg elektorskollegiets sammansättning. Enligt

1875 års stadgande skulle i varje departement för val av departementets senatorer,

bildas ett valkollegium, bestående, utom av departementets ombud i deputeradekammaren,

av ledamöterna i departementets på allmän rösträtt vilande landsting, generalrådet.

ävensom i de likaledes på allmän rösträtt vilande arrondissementsråden (de lägre

förvaltningsenheternas representation) i departementet samt därjämte av delegerade

utsedda av de också på allmän rösträtt vilande kommunalråden (eonseils municipal

ux), en från varje råd.1) Det blev de sistnämnda, •kommunalrådsdelegerade, som

till antalet dominerade i elektorskollegiet. Då nu emellertid stora och små kommuner

besatte lika stor andel av elektorskollegiet (1 plats), betydde detta givetvis

ett avgjort gynnande vid senatorsvalen av väljarne i de mindre kommunerna, lantkommunerna

och småstäderna, till förfång för dem i de större kommunerna, särskilt

storstäderna. Den olikhet i »representationsrätt», som detta innebar, ville man

genom reformen 1884 förminska. Det skedde genom stadgandet, att kommunalråden

i de skilda kommunerna icke längre som hittills skulle sända vardera en

delegerad till elektorskollegiet, utan ett »lika antal ombud, beroende på kommunalrådets

storlek, vilket i sin ordning rättar sig efter kommunens invånartal.* 2) Einel
-

*) Suppleanter utses ock. Eleklorsmandalet har en obligatorisk karaktär (böter vid uteblivande).

2) Somliga önskade att antalet delegerade skulle bero på de röslberältigndes antal, andra

att samtliga inunieipalrådsmi dlemmur .-kulle vara med i valkollegiet undra .slutlig, n alt de delegerade

från kommunerna skulle väljas direkt av iuvånarne. De sladgade relationerna framgå av

nedanstående båda tabeller:

Ett kommunalråd av

10 medlemmar

väljer

1 delegerad och

1

suppleant

12

»

•j

»

1

16 »

»

3

»

*

1

21

»

6

»

2

*

23

»

9

*

2

2>

27

»

12

7>

»

3

*

30

15

»

3

*

32 »

*

18

»

4

»

34 »

*

21

»

4

*

36 o. flera

»

24

»

»

5

Paris

30

>

8

På en befolkning av

— 500 inv. komma 10 kommnnalrådsmedlemmar

501— 1,500 » »

1.501— 2,500 » »

2.501— 3,500 » »

3,501 — 10,000 »

10.001— 30,000 » »

30.001— 40,000 »

40.001— 50,000 » »

50.001— 60,000 » »

60,001 och däröver »

Bihang till riksdagens protokoll 1919.

12 »

16 »

21

23

27

30 *

32 »

34

36 t>

1 samt. 320 höft. (Bil. till nr 358.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 358.

lertid kvarstår även efter den ifrågavarande reformen en viss numerisk olikställighet

i representationsavseende mellan kommunerna, och allt fortfarande är det de större

kommunerna som äro liandieapade. De speciella reglerna rörande relationen mellan

kommunalrådets storlek och folkmängdenx) medföra nämligen eu dylik verkan.

Dels är för det förra stadgat ett maximum (36 ledamöter), vilket ernås vid ett

invånartal av 60,001 och kommunen får då sända 24 delegerade till elektorskollegiet;

sedan må kommunen vara huru stor som helst, dess kommunalråd växer

ej mera och därmed ej heller dess andel av departementets valkollegium (Paris har

dock 30 delegerade). Dels förökas vidare antalet kommunalrådsmedlemmar (från

JO till 36) icke efter samma skala längs hela linjen, utan är progressionen raskare

för de mindre kommunerna än för do större. Man kan sålunda fastslå, att till

följd av elektorernas ojämna fördelning valrättens l khet. likheten i de valberättigades

inflytande på valet, icke är till fullo förverkligad vid den franska senatsorganisationen.

Landsbygdens och de mindre städernas gynnande i detta hänseende

utgöra ett konservativt inslag i densamma. Detta bidrager vid sidan om de ovan

s. 16 angivna allmänna karaktärsskillnaderna att giva denna den allmänna rostral

tens övre kammare en mera modererad prägel i jämförelse med deputeradekammaren.

Ännu ett dylikt moderativt stadgande rörande den franska senatens organisation

är att nämna, och detta är dess absoluta oupplöslighet. Den republikanska

författningen av 1875 har nämligen begränsat presidentens upplösningsrätt till att

avse endast den för fyra år utsedda deputeradekammaren — varvid emellertid

egendomligt nog senatens samtycke erfordras — medan den för nio år valda och

successivt förnyade senaten icke kan upplösas. Till den närmare belysningen av

denna anordning, vilken finner motstycken även i ett parbiittiska författningar och

varit föremål för introduktionsförsök i Danmark, återkomma vi senare i kap.

B s. 32 f.

Det är till sist att uppmärksamma, att den franska senaten (sedan 1875)

så till vida är att räkna till samma typ.som den svenska (sedan 1866) och den

holländska (sedan 1848), som den är uppbyggd på de kommunala förbanden såsom

valorgan. Men i motsats till förhållandet med de sistnämnda båda första kamrarna

är det vid den franskas bildande primär-kommunernas representationer och

icke landstingen som spela huvudrollen — i all synnerhet efter 1884 — och det

är närmast i denna mening som den kommer att framstå såsom »kommunernas

stora råd». Det danska regeringsförslaget av den 23 okt. 1912 anknöt till liknande

idéer, då det ville organisera de 1908 demokratiserade »byraaden» och »sogneraaden»

såsom kreatioisorgan till landstinget2). Liksom i Frankrike skulle valen

vara indirekta och därtill liksom också i Frankrike icke allenast enkelt indirekta;

de skulle t. o. m. bli i högre grad flerfaldigt indirekta än i Frankrike. 1

1t Se noten å föregående sida.

y Motiveringen fann man i allmänhet i den nära förbindelsen och släktskapen mellan den

statliga och kommunala verksamheten och vidare särskilt i komnnmalrådsledamölernas speciella

kvalifikation såsom förstnkamm-<rväljare. vilka dels vitsordades genom väljarnas förmedelst valet

ådagalagda tillit till deras duglighet och erfarenhet, dels genom själva den kommunala verksamheten

— den naturliga förskolan till den politiska — ytterligare förhöjdes (jfr De Geers motivering

för de svenska landstingen såsom valorgan ovan s. 15 n. I). Särskilt betonades den finansiella

oinsikt, som sysslandet med kommunens till övervägande del ekonomiska angelägenheter

måste bibringa.

opaginerad Kontrollera mot PDF

1!)

Kungl. Maji» proposition Nr 358.

Dot blev emellertid icke en kommunalvald första kammare, påminnande om

den franska, som Danmark omsider, genom 191,5 års författningsrevision, vars tyngdpunkt

just ligger i de förändrade bestämmelserna angående »landstingets» sammansättning,

skaffade sig. Vilken gestaltning man gav åt det nya, rent demokratiska

landstinget, skola vi nu övergå till att betrakta.

Vi återfinna de vanliga karakteristika för första kammaren: mindre ledamotsantal

(inalles 66 mot, 140), längre valperiod (8 är mot 4), successiv omsättning

(partiella nyval vart 4:e år), indirekta val, högre valbarhetsälder (35 år mot 25) ''),

därjämte ock flermansvalkretsar.

Därtill komma emellertid ännu ett par sammnnsättningsregler, som för det

nya danska landstinget äro mera säregna: för det första de koopterade ledamöterna

och för det andra förhöjningen av valrättsåldern — till vilka båda moment vi strax

skola återkomma. Däremot kan man icke säga, att det proportionella valsättet,

som vid landstingsvalen tillämpas-), förlänar den övre kammaren någon avgörande

karaktärsskillnad gentemot den lägre; ty även vid valen till denna infördes genom

reformen — såsom kompensation bland andra sådana för landstingets demokratisering

—- en »ligelig Representation», eu sinnrik kombination av proportionell representation

med majoritetsval i enmanskretsar (»Tillaegsmandater»), vilken liksom proportional

valet avser att partierna skola företrädas efter sin styrka. Icke heller

företer den danska landstingsorganisationen några territoriella ojämnheter i representationsrätten

sådan som den franska senatsolganisationen (ovan sid. 17 f.).

De betydelsefullaste sammansättningsmomenten äro, såsom nämndes, de koopterade

= de »landstingsvalda» och den förhöjda valrättsåldern.

Av de 72 ledamöterna i landstinget äro endast 54 valda på vanligt sätt, av

de röstägande genom indirekta val. De återstående 18 utses av landstinget självt

(jfr ovan s. 16 om den franska senaten före 1884). Dessa »landstingsvalda» utgöra

en ersättning för de forna »kongevalgte»; de äro emellertid 6 flora än dessa. Liksom

för de allmänneliga valen till landstinget tillämpas även vid kooptationen av

de 18 den proportionella valmetoden. Det dubbelt indirekta val, som sålunda ligger

till grund för tillkomsten av en mindre del av landstinget, har tänkts skola vara

ägnat att tjäna »stabiliteten» eller »kontinuiteten». Därvid bör uppmärksamhet

fästas även å den detaljbestämmelsen i Låga om »de landstingsvalda», som återfinnes

i grundlagen (§ 36), att de ifrågavarande 18 förstakammai ledamöterna skola

utses »av en valförsamling bestående av de personer, som den dag nya val till

landstinget utskrivas, äro medlemmar av tinget»; de avgående landstingsmannen

deltaga alltså i detta val. och nyvalen ute i landet äro utan betydelse för detsamma.

Med denna anordning ville man, enligt vederbörande landstingsutskotts utlåtande,

»tillvejebringe o g styrke en blivende Förbindelse mellem det afgaaede og det fornyede

Landsting», alltså befordra kontinuiteten. Det är att tillägga, att för de

landstingsvalde icke gäller regeln om den successiva förnyelsen; de omväljas tvärtom

totaliter vart 8:e år. Valbarheten är icke inskränkt genom något bostadsband

(jfr denna sida not. 1). * 2

*) Valbarheten till landstinget galler för övrigt (med undantag för de »landdingsvalda>

— se nedan) liksom förut endast i valkretsen, till lölkelinget däremot över hela landet — rakt

motsatt de svenska förhållandena således.

2) Doek icke på Bornholm och Färöarna, vilka i motsats till de 5 övriga flermansvalkretsarna

hava vardera endast en landstingsman.

IJunmark

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungi. Maj:ts propos tion -Nr 358.

Betraktades tillsatsen vid reformen 1915 av stadgandet om de landstingsval

såsom en demokratiseringen .modifierande faktor, så gällde det i än högre

grad om dni förhöjd t vnlr dtsåld>rn. Om också »allmän» röstrält råder till landstinget

likaväl som till folketinget. så inträder rösträttens utövning i det förra fallet

först vid 35 års ålder, medan till folketinget röstas redan vid 25 år (jfr ovan sid.

10 om Belgiens senat, ävensom Adelswärds motion i andra kammaren 1907). Denna

bestämmelse far betraktas såsom det nya danska landstingets huvudkarakteristikon;

landstinget skall framstå såsom ett »de äldres ting». Man får en föreställning om

dess numeriska verkan på väljarekåren, då man av den officiella statistiken (folklikt).

1911) finner siffran 400,158 för de tio manliga och kvinnliga åldersklasser i det

egentliga Danmark, som ligga mellan uppnådda 25 och 35 är; hela Danmarks folkmängd

över 25 år utgjorde 1,352,710. Det anmärktes för övrigt under reformdebatten

i Danmark, att det nya landstinget i själva verket bleve icke blott de

äldres utan jämväl de giftes kammare (ett »hemmens ting» kallades det också).

detta, trots frånvaron av någon dylik sammansättningsregelJ), till följd av det gifta

civilståndets talrikare frekvens bland de äldre.

Utom dessa nu beskrivna stadganden rörande sammansättningen av den övre

kammaren i Danmark framträder ännu ett 1915 nytillkommet organisationsmoment

med krav på särskild uppmärksamhet. Det rör kammarens ställning till upplöminusinsiitutet.

Vi hava ovan sid. 18 funnit, hurusom i Frankrike gentemot deputeradekammarens

upplöslighet stod senatens oupplöslighet ). Samma anordning önskades

på högersidan under förarbetet till den danska författningsrevisionen, och detta i

syfte att göra det nya landstinget mera »stabilt». Omsider blevo också i den nya

grundlagen införda vissa bestämmelser angående landstingets oupplöslighet. Men

denna kom att bliva endast ett ganska ofullständigt motstycke till den franska förebilden.

Oupplösligheten blev nämligen icke absolut, utan endast relativ; den blev

regel, men med ingalunda betydelselösa undantag. I tvenne fall kan nämligen landstinget

upplösas; vid grundlagsförändringar (i enlighet med den nya grundlagens § 93:

bägge tingen upplösas mellan det preliminära och det definitiva riksdagsbeslutet)

samt vid ett itererat motsättningsförhållande mellan tingen beträffande en lagstiftningsfråga.

Upplösningsinstitutet framträder sålunda här som ett medel till lösande

eller hävande av konflikter mellan kamrarna. Då ett särskilt kapitel av denna

undersökning kommer att ägnas åt dessa medel, synes det lämpligt att till detta

spara redogörelsen för de närmare stadgandena angående landstingsupplösning i detta

fall (nedan sid. 48—49). Här må endast tilläggas, att med en dylik blott relativ oupplö-lighet

tydligen det åtrådda syltemålet, ett stabilare överhus, endast i starkt

reducerad grad kan sägas vara uppnått.

Innan vi lämna Danmark, må för fullständighetens skull erinras därom, att

den kvinnliga politiska rösträtt, som infördes genom 1915 års författningsrevision,

gäller landstinget ej mindre än folketinget.

Vi vända oss så till den tredje helstaten i Europa med rent demokratiskt

Portugal, överhus, nämligen republiken Portugal (förf. 1911, vallag 1913).

9 Jfr däremot den franska direklorialförfiitlningen 1795. enligt vilken för valbarhet till

den övre kammaren, »de gamles råd», fordrades ej blott 40 års ålder (gentemot Ö0 år lör »de femhundrades

råd» , ulan också gift civilstånd.

s) Detsamma återfinnes för övrigt även i ett par engelska kolonistater, Tasmanien och

Västaustralien.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kunyl. Maj:ts -proposition Nr 358.

Här äro de karaktärsski''jande momenten tämligen nednivellerande. Senaten

till storleken mindre än deputeradekammaren — vädjas för längre period än

denna (Ii år mot 3), förnyas successivt (J/4 vart 3:e år), och valbarlietsäldern iir

tio år högre (.15 år mot 25). Den viktigaste skillnaden utgöres emellertid av valsättet,

i det att visserligen båda kamrarna utses direkt i motsats till vad förhållandet,

som vi funnit, är i Frankrike, men den övre med tillämpande av eu minoritetsrepresentativ

metod, den nedre enligt majoritetsvalets regler; i samband därmed

står motsatsen mellan flermans- och enmansvalkretsar. Senatens medlemmar

äro nämligen fördelade på tremansvalkretsar, men har varje väljare att på sin

röstsedel upptaga endast två namn, varigenom åt minoriteten skall tillförsäkras det

ena mandatet (vote limité). Det framgår emellertid, att ursprungslikhoten mellan

de båda kamrarna i Portugal är tämligen starkt utpräglad.

Tdl sist återstår bland icke-förbundsstater att ytterst på vänstra flygeln

omnämna den nnrdunvvika"ska unionens drlsiafer. Här finna vi i det hela taget

valrätt och valsätt till den övre kammaren (senaten) i avsevärd grad närma sig

samma institut i fråga om den nedre (representanternas hus). Skillnaden ligger

uteslutande i det mindre ledamotsantalet (och i samband därmed större valkretsar),

i somliga stater längre valperiod för senaten och därjämte i några stater partiell

eller successiv förnyelse för densamma, därtill högre valbarhetsålder.

Tdl dessa i de behandlade helstaterna bestående rent demokratiska överhus

kommer väl sannolikt inom kort — med det slutliga bifallet till de i år (1917)

såsom vilande antagna grundlagsförändringarna — att fogas en tredje, nämligen

den neder.''Smiska, första kammaren. 1 Nederländerna har censusrösträtten till den

nedre kammaren hållit sig tills dato. Då man nu är i färd med att ersätta den

med den allmänna rösträtten, tager man steget ut till att avse uppnåendet av

samma basis även för den övre. Eftersom denna allt fortfarande skall utses av

provinsialstaterna, åvägabringas denna första kammarens demokratisering genom införandet

av allmän och lika rösträtt även till dessa, liksom för övrigt även rösträtten

till primärkommunernas representativa församling blir av dylik art. Provinsstaternas

egen valperiod förkortas från sex år till densamma som andra kammarens,

nämligen fyra, och deras tidigare successiva förnyelse ersättes (av hänsyn till proportionalismen

— so nedan) med total. Jämväl upphäves den för valbarhet till

överhuset stadgade census. Med allt detta förenar man slutligen också den kvinnliga,

icke blott kommunala utan även politiska, rösträtten, men visserligen sker

detta på ett tillsvidare ineffektivt sätt. i det, att vederbörande paragrafer i grundlagsförslaget

icke omedelbart tillerkänna kvinnorna rösträtt, utan endast hänvisa

till en kommande lagstiftning, varvid emellertid göres det uttryckliga förbehållet

att en sådan icke får införa några censitära uteslutningsgrunder; så till vida skall

således den blivande kvinnliga rösträtten bliva »allmän > i samma måtto som männens.

Emellertid ingå i den nederländska representationsreformen jämväl ett par

särskilda modifierande moment. Hit är att räkna för det första införandet av den

proportionella valmetoden vid val av såväl andra kammaren som av de första

kammaren allt fortfarande kreerande provinsialstaterna; avsikten är att även dessa

sena res val av förstakammarledamöterna skall försiggå med tillämpande av samma

valsätt. Därmed kommer att till de båda dubbelpioportionalistiska tvåkammarsystemen,

europeisk statsrätt hittills har att uppvisa, det belgiska (1899) och det

Nederlän
derna.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr.358.

svenska (1909), läggas ett tredje. För det andra finner man även den obligatoriska

valrätten, valplikten stadgad åtminstone vid andrakammarvalen. Den framställes

som ett komplement till proportional valet, i det att den skall befordra det verkliga

avspeglandet av väljarkåren uti valresultatet.

Vad som sålunda kommer att skilja den rent demokratiska första kammaren

i Nederländerna från sidokammaren blir detta: mindre ledamotsantal, längre valperiod,

(väl fortfarande) successiv förnyelse, indirekta val genom provinsrepresentatiouerna.

De återstående av de å sid. 16 uppräknade staterna med rent demokratiska

överbus äro icke såsom Frankrike, Portugal. Danmark och de amerikanska staterna

ävensom Nederländerna helstater, utan förbund sstater. Såsom å anförda sida nämndes,

äro tvåkammarsystemets förutsättningar i dessa stater av en särskild beskaffenhet.

Folkrepresentationens dualism betingas nämligen av statens egen natur av sammansatt

stat. De båda kamrarnas särprägel beror på denna, i det att den ena kammaren

(den övre) avspeglar statsmångfalden, den andra (den nedre) det enhetliga

folket. I den förra göra sig sålunda delstaterna gällande såsom jämbördiga faktorer;

den lilla staten är företiädd av samma antal medlemmar som den stora.

Till den senare däremot väljas representanter efter folkmängden som fördelningsnorm;

de större staternas folk dominera sålunda. Tvåkammarsystemet blir på så

sätt en kompromiss mellan de större och de mindre staternas motsatta anspråk.

Detta hindrar naturligtvis icke att även den sedvanliga motiveringen för tvåkammarsystemet

har varit av betydelse vid dess införande. I Amerika särskilt var detta

i hög grad fallet, mindre i de båda andra av de här ifrågakommande tre förbundsstaterna.

Innan vi nu i korthet redogöra för de demokratiska senaternas sammansättning

i Förenta staterna, Schweiz och den australiska federationen, må beträffande

dem alla förutskickas den anmärkningen, att det demokratiska kravet på individuell

likhet i representationsrätt rent principiellt är genom de stora och små staternas

lika representation underkänd. Medborgaren i en mindre delstat har tydligtvis ett

större individuellt valinflytande än medborgaren i en större delstat. Detta blir en

nödvändig följd av senatens uppbyggande på statsmångfalden. Emellertid bör bemärkas,

att de politiska följderna härav alldeles icke bliva desamma som av den

likaledes ojämna platsfördelningen i Frankrike, då ju nämligen i denna senare stat

olikheten innebär ett relativt tillbakasättande icke av större departement för mindre,

utan av storkommunerna med deras politiskt radikalare befolkninasmajoi itet

Senaten i den nordamerikanska unionen (förf. 1787) utgöres av två medlemmar

från varje stat — den blir på så sätt ett ovanligt fåtaligt överhus — valda

för en period av sex år, med successiv förnyelse sålunda, att /., avgår vartannat

år. Därvid är sörjt för att icke samma stats båda senatorer omväljas samtidigt.

Valbarheten är knuten vid en högre ålder än medkammarens, »representanternas

hus» (SO år mot 25) och en längre tids amerikanskt medborgarskap (nio års mot

sju). Ursprungligen förrättades valet av varje stats senatorer genom statens lagstiftande

församling (gemensam votering, om de båda kamrarna ej kommo överens).

Emellertid gick utvecklingen omsider därhän, att detta indirekta valsätt endast till

skenet blev ett sådant. Vid val av medlemmar till statslegislaturen avfordrades

kandidaterna ett tillkännagivande angående den person, på vilken de komme att

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kung!. Miij.ts proposition Nr 858.

rösta till unionssenator. Valet till unionssenaten var därför redan genom utfallet

av valen till statslegislaturen så gott som avgjort, ocli själva omröstningen i den

sistnämnda hade endast en rent formell betydelse. Genom en författningsändring

av år 1913 har man dragit den legislativa konsekvensen av denna praxis. Det indirekta

valsättet är numera även formellt upphävt, och statens båda senatorer utses

av det röstberättigade folket direkt. Väljare äro desamma som de som välja till

representanternas hus.

Den Schweiziska övre kammaren (förf. 1874) påminner, såsom redan av det

föregående framgår, om sin amerikanska kollega. »Ständerrådet» (den nedre kammaren

kallas »nationalrådet») består av två ombud för varje kanton. Varken beträffande

valperiod eller valsätt finnas några riksbestämmelser, utan är regleringen

av allt, detta överlåten åt de skilda kantonernas särskilda lagstiftning. Resultatet

blir att medlemmarna i de flesta kantonerna väljas för ett år, men i några för ända

till tre år, samt att såsom valkorporationen fungerar i vissa kantoner den lagstiftande

församlingen, »stora rådet», i andra åter det röstberättigade folket självt.

Karaktärsskillnaden mot den nedre kammaren, nationalrådet, viiket väljes för tre år

genom direkia folkval, kommer att hänföra sig allenast till ständerrådets mindre

antal ledamöter samt dessas fördelning på befolkningen icke efter numeriska likhetssynpunkter,

utan efter den kantonala jämställdhetens.

Återstår sä den au-trali ka fe h t unionens (förf. 1900) övre kammare (House

of the States eller States Assembly). Den räknar sex medlemmar från var och

en av de sex delstaterna, direkt valda av de (såväl manliga som kvinnliga) medborgare,

vilka åtnjuta rösträtt, det är av samma väljare som den nedre kammaren.

Valperioden är sex år (underhusets tre år) och förnyelsen successiv (''/2 avgår vart

tredje år). Från medkammaren skiljer sig överhuset endast genom sitt mindre

antal, ledamotsfördelningen och den successiva förnyelsen.

Kasta vi nu blicken tillbaka på hela denna rad av förstakammartyper vi i

det föregående låt t passera förbi oss. finna vi dem ordnade i en tämligen fortlöpande

utvecklingsserie från höger till vänster. Ytterst på den högra flygeln finna vi de

ärftliga herrehusen, vilka småningom övergå i de av statschefen på livstid utnämnda.

Så följa hybriderna av på en gång livstidsutnämnda och klassvalda överhus och

därpå de uteslutande på väljarnes fördelning i skatteklasser baserade valda senaterna.

Dessa räcka handen till de på graderad röstskala och de på enkel census

vilande överhusen. Såsom sista huvudled i kedjan finna vi de rent demokratiska

senaterna, uppbyggda på den allmänna rösträttens grund, men sinsemellan företeende

olika grader av moderation, från — bland helstaterna - Frankrikes kommunalvalda

senat och Danmarks den mognade ålderns proportionalistiskt valda ting

genom Nederländernas provinsvalda och Portugals ofullkomligt proportionalistiska

första kammare ut till de amerikanska delstaternas med underhusen tillnärmelsevis

tvillingfödda överhus. Fortsätta vi utöver tvåkammarsystemens gränser, nå vi fram

till det norska systemet, där den övre kammaren liksom byggts in i ett enkammarsystem,

och slutligen till den rena monistiska representationsformen.

Sehweit

Australien

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kutig!. Maj:ts proposition Nr 358.

B. Tillämpningar pa den svenska första kammaren av utländska

sammansättningsnormer.

Den föregående framställningen har givit en kort systematisk översikt över

de moderna överhusorganisationerna. Såsom en avslutning på denna del av förevarande

utredning skola här tillfugas några anmärkningar beträffande de impulser,

som ett dylikt studium kan anses giva med hänsyn till eventuella förändringar av

vår egen förstakammarorganisation. Det behöver knappa-t påpekas, att des-a anmärkningar

äro av en alldeles teoretisk natur, så till vida som de icke giva uttryck

åt några hos utredningens författare förefintliga politiska reformönskningar

— vilka nämligen i så fall skulle peka i mot varandra alldeles stridiga riktningar.

Vad som här avses är endast att rent abstrakte och tankeexperimentelit peka på

de möjligheter, sum den komparativa statsrätten anvisar. På sina ställen tages därjämte

hänsyn till tendenser, som i det politiska meningsutbytet gjort sig gällande;

liksom också motiveringen och kritiken rörande vissa institut i korthet omnämnas.

Följa vi den indelning av de moderna överhusen, som genomgår vår tidigare

framställning, så möta vi på ena flygeln de s. k. herrehusen. I fråga om svenska

ändringsmöjligheter spela de uppenbarligen ingen roll. Detta gäller emellertid icke

fullständigt om de övergångsformer, som Spartiens och det forna Ry-slands (och i

sin mån Badens och Elsa-s-Loth ringens) första kammare förete. Här framträder

nämligen, såsom vi funnit, i partiell tillämpning en idé, som, enligt vad vi tidigare

påpekat, på senare tid inom somliga kretsar med förkärlek omhuldats, nämligen

den om intresse- eller klassvalet (korporationsvalet), närmast yr.\es!.lassvalet såsom

första kammarens lämpliga grundval.

Idéen ifråga utgör å vissa håll allenast ett moment i uppfattningen av folkrepresentatiunen

över huvud såsom ett gruppintressenas organ Fn sådan totalåskådning

underkänner de samfällda valens rationalitet och fordrar — åtminstone i mån

som samhället uppnår en färdigbildad och klar klassindelning — hela riksdagens

kasserande på klassvalens grund; tsardömets riksdag erbjuder ett belägg i den riktningen.

A andra håll möter man emellertid en uppfattning, vilken reserverar klassvalen

till den övre kammaren allenast och låter de samfällda valen för den nedre

kammaren bestå. Det händer för övrigt också, att denna lösning accepteras så-om

en provisorisk halvmesyr av den här ovan förstnämnda uppfattningens företrädare.

Enligt denna lösning av tvåkammarproblemet skulle sålunda åt första kammaren

förlänas en intresserepresentaiiv karaktär, den skall företräda det efter arbetsfördelningens

och andra synpunkter »organiskt» differentierade folket — i motsats till

den på samfällda val vilande nedre kammaren, däri folkets enhetlighet kommer till

uttryck, om också facetterad i skilda politiska idéutstrålningar. Första kammaren

blir en »socialpolitisk» motvikt mot den partipolitiska andra.

Det är den fortgående radikala demokratiseringen av valrätten till underhuset,

som blåst liv i strävandena i omförmälda riktning. Detta förhållande medför,

att det tydligen närmast varit m/nonVe^intressena, vilkas skyddande legat befrämjarne

av klassvalet till första kammaren om hjärtat. Omvårdnaden om dem

har ju också sedan gammalt — redan av Montesquieu — ansetts höra till över
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition AV ii5*. 25

husets speciella uppgifter, och det är förståeligt att denna motivering för tvåkammarsystemet

i påfallande grad för-tärkts i den mån majoritetsmakten vid andrakammarvalen

genom den allmiinna rösträtten ui präglats.

Från en annan synpunkt karakteriseras den genom klassvalet intresserepresentativt

organiserade första kammaren såsom en »sate,, önskagens» kammare, såsom

eu »expert»-kammare. Genom denna form f«»r första kammarens bildande skulle

sålunda åt representationen tillförsäkras den fackliga insikt och erfarenhet på skilda

områden, som för lagstiftningsarbetet måste vara av så utomordentlig betydelse.

I första kammaren skulle med visshet vara att påräkna det nödiga korrektivet mot

den eventuella frånvaron i andra kammaren på ett eller annat område av dylik

kvalificerad förfarenhet. Med hänsyn härtill pläga somliga förslagsställare kräva

icke blott de olika näringsgrenarnas företrädande i första kammaren utan också

vissa statsinstitutioners eller därmed jämförliga inrättningars representerande för att

på så sätt låta även den speciella statsadministrativa eller kulturella sakkunskapen

komma första kammaren till godo.

Såsom exempel på det praktiskt politiska framträdandet i senare tid av idéen

om en klassvald första kammare må, utom Badens författningsrevision 1 ''.>04 och

Elsass-Lothringens 1911 framhållas, hurusom i Belgien denna tanke spelade en betydande

roll under förarbetet till 1893 års författningsrevision, vilken ju resulterade

i. en »allmän», ehuru olika rösträtt; flera förslag av dylikt innehåll sågo dagen.

Aven i det akuta stadium, till vilket rösträttsfrågan hade nått före världskriget,

under vilket kravet på den »rena» allmänna rösträtten med energi gjorde sig gällande,

framträdde idéen om intresserepresentationen såsom specialkarakteristikon för senaten

såsom en möjlighet, med vilken den tidigare (s. 13) omnämnda parlamentariska

kommissionen hade att räkna. I Sachsen hava vidare under dess senare reformhistoria

(rösträttsreformen 1909) både politiska partier och politiska skriftställare

tagit till orda för yrkesintressenas representation i herrehuset. Likaledes i Österrike

under förhistorien till dess valrättsreform 1907. Här blev resultatet en av

Abgeordnetenhaus den 13 november 1906 antagen resolution av denna lydelse: »Den

kejserliga kungliga regeringen uppfordras att efter valreformens fullbordande i betraktande

av den omständigheten, att bredvid ett ur allmänna val utgånget representanthus

ett herrehus i dess nuvarande sammansättning vore en monstrositet,

framlägga ett lagförslag, vilket har till föremål omvandlandet av det nuvarande

herrehuset till ett genom val ur yrkesorganisationerna sammansatt ständerhus.»

1 Sachsen och Österrike voro emellertid de bestående första kamrarna »herrehus».

I Belgien däremot består en censusbestämd senat. Enahanda var förhållandet

i Danmark före 1915. Också här var under förhistorien till den senaste författningsrevisionen

intresserepresentationen på programmet Den var högerns önskemål

med hänsyn till landsstingsreformen. Det politiska läget var emellertid

sådant, att det icke befanns möjligt att få tanken i sin renhet förverkligad. Redan

från början hade man klart för sig, att det rent och uteslutande korporativt sammansatta

landstinget, om också idealet, fick i aktionsprogrammen lämna plats för

någon slags kompromiss.

Det kan måhända hava sitt intresse att till belysning omnämna innebörden

i ett dylikt danskt kompromissförslag, i vilket olika grundsatser kombinerades, allt

under det man sökte få med så mycket av intressepresentation, som kunde synas

hava någon som helst utsikt till genomförbarhet. Vi välja den första mera betyBihang

till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 320 haft. (Bil. till nr 358) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kunjl. Maj ds proposition AV 358.

dande skisseringen av högerpartiets revisionsprogram efter att regeringspropositionen

av den 2-5 oktober 1912 blivit framlagd: det den 22 december 1912 offentliggjorda

uttalandet om »de konservative Gruppers Stiliing til Forfatningssagen». Vid

sidan om de genom samfällda val utsedda landstingsmedlemmarna (valrätt: 40 år

och statsskatt, indirekta val) — det rent och uteslutande korporativa landstinget

är alltså uppgivet — skulle nämligen finnas för det första representanter för kyrkan

och de högre läroanstalterna, för hälsovården, domstolarna samt här och flotta (den

statsadministrativa sakkunskapen). Dessa borde enligt förs''aget utnämnas av konungen,

dels efter hans fria skön, dels efter förslag av vederbörande institution. För det

andra skulle »Erhvervsinteresserne» vara företrädda; de specificerades såsom: jordbruk

(med skogs- och trädgårdsskötsel), hantverk och industri, handel och omsättning,

sjöfart och fiske. Med hänsyn till denna representations åvägabringande förklarades

tvenne alternativ tänkbara: val genom »hela landet omfattande huvudorganisationer

av självständiga (märk begränsningen!) näringsidkare» eller val direkt

av »de självständiga näringsidkarna, organiserade som en särskild väljarekår».

Förespråkare för en dylik fackrepresentativ övre kammare finner man för

övrigt även i Frankrike, i England, i Tyskland och icke minst i Sverige (Liljeqvist,

Kjellén, Reuterskiöld). Här ma bland annat fästas uppmärksamheten på en nyligen

av professor Reuterskiöld i extrahäfte av Statsvetenskaplig Tidskrift offentliggjord

uppsats om »Förstakammarfrågan och kommunalrösträtten». Icke blott på högerhåll

utan även inom socialdemokratiska kretsar hava förslag i dylik riktning framkommit.

Så bland annat både i Danmark och i Sverige (se t. ex. den socialdemokratiska

tidskriften Tiden, 1915 nr 1 — 3). Men visserligen är härvid att märka den ytterst

viktiga skillnaden, att i senare fallet förstakammarvetot tänkts såsom blott suspensiv!.

Vad beträffar olika organisationsmöjligheter, har det redan tidigare påpekats,

att klassrepresentanterna kunna tänkas utsedda antingen genom hela det korporativt

organiserade folket eller genom olika yrkesgrenars fackorgan. Vidare kan man

också tänka sig antingen en allsidig intressepresentation (omfattande bland annat

både arbetsgivare och arbetare) eller en blott partiell sådan vilken, i likhet med

det ovan omnämnda danska förslaget, blott företrädde vissa högre grupper (jfr det

ovannämnda danska uttrycket »självständiga» näringsidkare). Slutligen fästes ånyo

uppmärksamheten på alternativet: helt första kammaren intressevald eller blott en

del; det senare kan också komma att uttryckas så: fackmässiga tillsatser till eu i

övrigt på annat sätt utsedd första kammare.

Mot idéen om den intresserepresentativa senaten — vars införande i Sverige

såsom helhetsgrund för senaten skulle beteckna en fullständig omstöpning av hela

första kammarens karaktär — har åtskillig kritik blivit framställd. Frånsett de

principiella invändningarna, dels att det gemensamma yrket trots allt icke nödvändigtvis

förenar sina utövare till samma egennyttiga önskningar i alla politiska frågor,

dels att vederbörande grupprepresentant icke kommer att känna sig såsom »hela

folkets», det är statsintressets företrädare, utan som enskilda klassintressens vårdare,

har särskilt framhållits den utomordentliga svårigheten att fixera själva grupperna

och mellan dem på ett tillfredsställande och varaktigt sätt fördela representantmandaten,

i all synnerhet som det knappast kan anses överensstämma med tankegångens

»organiska» karaktär att platserna skulle utportioneras efter rent siffermässiga

normer. Det har medgivits, att saken bleve mindre vansklig vid en ordning

med blott suspensiv! veto, enär i sådant fall platserna icke bleve av samma

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Klint7/. Muj ts proposition Nr HUS.

effektiva värde för eu grupp som ifall deri infressevalda kammaren vore en med

den andra jämställd faktor vid det definitiva beslutfattandet. — Utan att underkänna

associationsväsendets och sakkunskapens utomordentliga betydelse vid offentliga

angelägenheters handläggning och beslut därom, vill kritiken att deras nödvändiga

inflytande skall pa annat »ätt tillbörligen organiseras än genom upplåtande

åt dem av folkrepresentationens ena avdelning. Den hänvisar först och främst till

intresseorganisationernas medverkan vid förvaltningen, bland annat också till organiserandet

av fackliga »råd» till statsadministrationens tjänst. Vad åter beträffar

lagstiftningen, tilldelas organisationerna ju redan nu en avsevärd roll å ett tidigare

stadium, i det att de anmodas att uttala sig vid nya lagars förberedande; själva

framställa de petitioner och förslag, och därtill kommer det stadigvarande och även

fackmässigt tillgodo edda kommittéväsendet. Vissa teoretici hava velat gå än längre

i denna riktning genom att t. ex. i riksdagen införa deputerade ur yrkeskorporationerna

att där föra de fackliga intressenas talan utan att dock få deltaga i omröstningarna,

eller genom att upprätta en stor yrkesrepresentativ lagstiftningskommission

med konsultativ befogenhet *).

Vi hava ovan uppehållit oss vid de anvisningar, vartill studiet av närmast

Spaniens, det forna Rysslands, ävensom Badens och Elsass-Lothringens överhus givit

impuls. Det har därvid närmast gällt yrkes-klassvalet, om också jämväl i kombination

med andra (även andra klassvals-)möjligheter. Rumäniens och det äldre danska

systemets övre kamrar giva exempel på det mer eller mindre rena ska''lekt‘Ssralets

tillämpande vid första kammarens sammansättning (2 klasser). En analog svensk

anordning vore t. ex. att — förutsatt att landstingen bibehållas såsom valorgan —

halva landstinget utsåges av de kommunalt röstberättigade med en beskattningsbar

inkomst utöver visst belopp, den andra hälften av de kommunalt röstberättigade

med lägre inkomst. På enahanda sätt kan naturligtvis ett skatteklassvalsystem

tänkas anordnat även vid en sådan valordning, vid vilken första kammaren utses

antingen genom särskilt valda valkorporationer eller direkt av det i skatteklasser

uppdelade folket.

Kombinationer mellan yrkes- och skatteklassval kunna tydligen också konstrueras.

Om vi så lämna de partiellt eller totalt klassvalda överhusen, möta vi såsom

nästa grupp i serien de på < ko

rarna. Hit höra Sveriges egen samt Belgiens. Sin motivering vill denna gradering

söka i samma tankegång som den, som ligger bakom kravet på en politisk census

överhuvud (därmed för övrigt också i sin män för det nyss omnämnda skatteklassvalet).

En dylik »plural val rätt» bereder större inflytande åt de högre samhällsklasserna,

och detta finner sitt berättigande dels i deras mera betydande politiska insikt och

i deras större moderation, dels också i dessa mindretalsklassers behov av författningsmässigt

skydd — allt i överensstämelse med förstakammarinstitutionens bestämmelse

enligt gängse teori.

I föregående kapitel hava skiljaktigheterna mellan den svenska och den

'') Deri betydande tyske statsrältslärde JelHnek räknnr med möjligheten av en framlida

ordning med elt inlressoiiljainnande cenlral|>arlament såsom nu, lian därjämte ock »specialparlamenl»

för de särskilda grenarna av lagstiftningen, slående i direkt kontakt med regeringen — om

blott konsultuliva eller medbesluluude nämner lian ej

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kunrjl. Alaj:ts proposition Nr 358.

belgiska förstakammarorganisationen blivit uppvisade. Eu reform av den svenska

första kammaren till större likhet med den belgiska skulle, vad själva valrätten

beträffar, innebära en reducering av den kommunala röstskalan, i vad den avser

landstingsvalen, frän 40 rösters maximum till 3 å 4 rösters maximum; eventuellt

därjämte också en omläggning av själva graderingen med tillsats jämväl av andra

normer än census, nämligen betingelser rörande ålder, civilstånd eller bildning,

eventuellt också med tillsats av annan census än den vanliga summariska inkomstcensus,

t. ex. hänförande sig till bostadsförhållanden, fastighet, ränta på småkapital.

För att kammaren skulle anses demokratiserad till sin sammansättning, vore emellertid

denna ^gradering tydligen att anlägga så, att icke den ekonomiskt starkare

flerröstarminoriteten komme att utöva för stort inflytande i jämförelse med den

ekonomiskt svagare enröstarmajoriteten. Avgörande för en »belgisk» röstskalas

karaktär är just förhållandet mellan flerröstamas och enröstarnas sammanlagda

röstetal. I Belgien dominera de hirra. De belgiska siffrorna för senatsvalen (de

översta siffrorna) respektive representationsvalen (de nedersta) ställde sig nämligen

1912 — 1913 så, att ^ 00*094 tröstare stodo mot flerröstare, vilka senare

tillsammans förfogade över j''^Qg’gg!? röster; procent av väljarna hade således

OA

blott omkring ^ procent av rösterna. Ett ungerskt regeringsförslag från år 1908

beräknades giva ett liknande resultat: 1,534,443 enröstare mot 1,084,058 flerröstare

med 2,385,9<)7 röster. I regel har också pluralvalrättens syfte varit att åt de

»ledande» samhällselementen förläna ett avgörande inflytande

Naturligtvis kan dock pluralvalrätten också gestaltas så, att flerröstarminoritetens

sammanlagda röster komma i minoritet gentemot enröstarmajoritetens. Det

sker, vad nu censusgraderingen beträffar, därigenom att census för ti 11 äggsröstens

förvärvande sättes höij och flerröstarminoriteten sålunda bliver synnerligen liten. Jfr

t. ex. W. T. Lundgrens motion i A. K. 1902, enligt vilken bl. a. dubbelröst skulle

givas åt person med 3,000 kronors årsinkomst. En »beluisk» omgradeiing av dylik från

den konkreta belgiska graderingens avvikande effekt, skulle tydligen beteckna en

demokratisering av större mått än en gradering, som gav röstminoriteten åt enröstarna.

— Tydligen är en belgisk gradering av rösträtten till första kammaren

tänkbar även med undanskjutande av landstingen såsom valorgan.

Över huvud är det uppenbart, att en ekonomisk omgradering efter belgiskt

mönster skulle kräva avsevärda förundersökningar i syfte att utröna de olika graderingsmöjligheternas

verkningar. Invändningarna mot den ekonomiska graderingen

behöva här icke vidröras. De sammanfälla i det hela med invändningarna mot censusbestämda

första kamrar över huvud. — Till den icke-ekonomiska graderingen,

den uteslutande på sådana faktorer som ålder, civilstånd eller bildning" uppbyggda

graderingen, återkomma vi senare i detta kapitel.

Den tredje arten av ekonomiskt bestämda överhus är, såsom i den systematiska

redogörelsen nämnts, »ten e^kla cmsmsenatm och representeras av Nederländernas

första kammare. Vi hava sett att organisationsolikheten i jämförelse med

Sveriges överhus ligger framför allt däri, att Nederländernas första kammare ytterst

vilar på lika rösträtt och därtill samma rösträtt som till andra kammaren,

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kumjl. Ålaj:t* proposition Nr .''J58. 29

medan däremot den svenska är grundad på olika och även i övrigt på annat sätt

än den till nedre kammaren bestämd rösträtt. Riktningen av en förstakammarreform

hos oss efter nederländskt direktiv är därmed angiven: själva röstskal ans slopande

vid landstingsmannavalen, till vilka sålunda varje röstande skulle hava en

röst. Därmed skulle visserligen icke fullständig formell likhet med det nederländska

tvåkammarsystemets huvuddrag uppnås, enär den kommunala rösträtten i Sverige

vilar på en census (500-kronors-strecket), som gör, åtminstone teoretiskt taget, väljarkretsen

något snävare än kretsen av andrakammarväljare, medan däremot, såsom

nämnt, de motsvarande båda väljarkårerna i Nederländerna sammanfalla med varandra.

— Man kan möjligen också tänka sig Nederländernas senatsinstitution, om

man betraktar den isolerad från dess andrakammarorganisation, giva inpuls till

landstingens baserande på en enkel census, högre än den kommunala, sammanfallande

t. ex. med den äldre valrättscensus i Sverige (800-kronors-strecket) eller satt

högre än så, ävensom en liknande anordning med upphävande av landstingen såsom

valkorporationer är tänkbar.

Vi hava vid ovanstående betraktelser lämnat valbarheten åsido såsom i detta

sammanhang till synes av underordnad betydelse. Frånsett den rent ekonomiskt

(census-) betingade valbarheten, kan emellertid bemäikas den i vissa stater vid särskilt

(kvalitets- eller intresse-) bestämda medborgargrupper fästade valbarheten. En

dylik valbarhet kan förbindas med olika slag av aktiv valrätt. Där den icke är klassvalfärgad,

kan den hava till syfte att understryka överhusets karaktär av elitkammare.

Till sist hava vi då att dröja vid möjligheten av en förstakammarreform i

rent rlenmki åt i sk riktning, alltså i riktning av likhet med Frankrikes, Schweiz’, Portugals,

Nordamerikas och Danmarks senater, ävensom den blivande Nederländska.

Motiveringen för en dylik överhusform är redan i föregående kapitel på vederbörligt

ställe antydd och sammanhänger med hela den demokratiska åskådningen:

folkviljan såsom statslivets yttersta grund och den allmänna andrakammarvalrätten

såsom ett axiom i nutida statsrätt. Den utgår sålunda från en uppfattning av första

kammarens konstitutionella uppgift, som utmönstrar det sociala minoritetsskyddet.

Vad första kammaren har att garantera är icke ett slags »social» jämvikt i lagstiftningen,

utan en så att säga »psykologisk». Den skall förhindra den obalanserade

ögonblicksstffhmingen att ensam dirigera de folkrepresentativa besluten. Den skall

sörja för att endast den folkopinion, som visar sig hava varaktigt och säkert rotfäste

hos befolkningen, bliver omsatt i rättsbud. Första kammaren skall vara »a

check on democratic ardour in the name of democratic sense». För att nu kunna

fylla denna uppgift måste första kammaren visserligen se annorlunda ut än andra

kammaren. Men dess karaktärsmotsats gentemot andra kammaren får icke grundas

på sådana åtskillnader, som göra den benägen att gå ut över deri nyssbeskrivna

modererande uppgiftens räckvidd. Första kammaren bör icke så sammansättas, att

mun från den har att förvänta något motstånd på längden, något absolut hinder mot

förverkligandet av vad som verkligen framträder som en fast utformad folkvilja.

Kammaren måste därför uppföras på i yttersta hand samma folkliga basis som den

nedre. Särbestämmelserna beträffande den förras sammansättning skola endast avse

att göra .den till företrädare för en annan, mera moderat nyans av allmänmening

än den nedre.

opaginerad Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition Nr 358■'']

Resultatet av denna tankegång blir underkännande av varje på något sätt census-

eller klassbestämd övre kammare; även om census motiveras allenast med den därmed

avgränsade medborgargruppens mera måttfulla läggning, blir en på sådant

sätt bildad första kammare i realiteten ett medel för ensidigt tillgodoseende av klassintressen

och icke ägnad att utan uppslitande och för den lugna utvecklingen hindersamma

konflikter tillägna sig de folkliga synpunkterna. Första kammaren måste,

också den, vila på allmän rösträtt med endast sådana tillsatser, såsom succesiv

förnyelse, längre valperiod, eventuellt vissa åldersbestämmelser o. s. v., vilka låta

den framträda såsom den sunda folkliga besinningsfullhetens organ vid sidan om

den aktuella folkviljans mera omedelbara uttryck, andra kammaren.

En rent demokratisk förstakammarreform i Sverige kan tydligen räkna med

samma alternativ, som vi ovan på. sina ställen i fråga om de ekonomiskt färgade

reformerna antytt, med hänsyn till landstingens bibehållande som valorgan eller ersättande

med något annat valsätt. I senare avseendet kan man tänka sig antingen

ett direkt valsätt eller ett indirekt genom särskilt ad hoc utsedda elektorskollegier;

en möjlighet anvisas därjämte såväl av det franska tillvägagångssättet som av det

danska regeringsförslaget 1912, nämligen första kammarens baserande på primärkommunernas

organ, vilket i Sverige skulle betyda val genom stadsfullmäktige och

kommunalstämma resp. kommunalfullmäktige eller också genom av dessa kommunala

organ utsedda elektoier.

Baseras första kammaren på de högre eller lägre kommunalrepresentationerna,

är det uppenbarligen sättet för dessas bildande, som skall giva kammaren dess demokratiska

karaktär. I detta sammanhang kan anmärkas, att menar man med »allmän»

rösträtt den absoluta frånvaron av varje, även det minsta, ekonomiska inslag

i rösträtten, det Danmark i regeringspropositionen den 23 oktober 1912 tillärnade

landstinget icke med full rätt betecknades som ett den »allmänna» rösträttens överhus,

enär de »byraad» och »sogneraad», varpå det skulle uppbyggas, även efter

den kommunala rösträttens demokratisering 1908 (»privilegievali ättens» avskaffande)

skulle väljas efter en rösträtt, för vars åtnjutande kommunalskatt är en betingelse.

I de danska riksdagsdebatterna lät man emellertid i regel udda vara jämnt på denna

punkt och accepterade sålunda den bestämningen av den »allmänna» rösträtten, som

icke låter ett relativt obetydligt skattekrav inverka på terminologien. Enahanda

betraktelser kan göras i fråga om en svensk första kammare, grundad på val av

sådana kommunala organ, som själva utses genom val efter nu gällande rösträtt,

men utan gradering. •

Redan det indirekta valsättet anses ju utgöra ett m<difierandu orr/anisa‘io»smommt,

som i sin mån skall bidraga att åt den övre kammaren giva en egen stämpel.

Men även andra modifikationer i den rent demokratiska första kammarens demokrat

sm anvisas av redogörelserna i den systematiska framställningen — modifikationer

i den »stabilitets» intresse, vilken kammaren skall vårda. Vi känna de

mer eller mindre allmänneligen förekommande tillsatsbestämmelserna i detta syfte,

nämligen utom det indirekta valet — i Frankrike och i det danska regeringsförslaget

l!» 12 fördubblat eller mera — det mindre medlemsantalet, den längre valperioden,

förnyelsens successivitet och valbarhetsålderns förhöjning. Alla dessa bidraga

att stärka första kammarens kontinuitetsvårdande läggning. Beträffande dem alla

är emellertid att anmärka, att vår första kammare redan äger dessa karakteristika.

Frågan blir då, om man i den komparativa statsrätten kan utöver de uppräknade

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj.ts proposition AV ii Sfi. 31

finna ytterligare inodifikativa organisationsmoment, som antingen någonstädes äro

eller kunna tänkas vara införlivade i en rent demokratisk förstakammarbyggnad.

Det är framför allt de danska och franska allmänna rösträtts-senaterna, som förete

dylika specialiteter; men därjämte kan också en av de ekonomiskt bestämda senaterna,

nämligen Belgiens, tänkas giva anvisningar jämväl med hänsyn till ett rent

demokratiskt överhus’ organisation.

De modifikationer, som kunna komma i fråga inom förevarande typ av överhus,

den allmänna rösträttens överhus, måste vara sådana, att de icke anknyta sig

till ekonomiska betingelser. Med hänsyn till den aktiva v < träl t eu till lerslå kammaren

har man ansett sig finna dylika icke-ekonomiska faktorer i framför allt

åldern, men även i äktenskapet och möjligen bildningen. På tvenne sätt kunna

dessa dels naturliga, dels sociala distinktioner tänkas påverka lörsta kammarens

sammansättning. Den danska författningsrevisionen av 1915 anvisar den ena vägen,

Belgiens vallagstiftning den andra.

I Danmark har man sålunda, som vi funnit, uppdragit ett enke.!t åldersstreck

mellan landstingsväljare och folketingsväljare: 25-åringarna välja folketinget, 35- åringarna landstinget. Bestämmelsen i fråga förmenades genom att den tog sikte

på ett »allmänmänskligt» förhållande (jfr ovan s. Ifi) icke vara av natur att, såsom

census, gynna någon samhällsklass framför en annan. Samtidigt har den emellertid

ansetts böra tillförsäkra den övre kammaren karaktären av större erfarenhet

och besinningsfullhet, då ju den mognare åldern presumeras medföra dessa egenskaper,

och dymedelst göra den skickad för sin återhållande uppgift. I Sverige skulle

ett inslag av denna art i en demokratisk förstakammarorganisation innebära antingen

att för valrätten till landstingen fordrades en högre ålder (3U å 35 år) ) eller

att såsom i Danmark de äldre väljarne utsågo särskilda elektorer att välja, förstakammarledamöter

eller slutligen att samma äldre väljare direkt företogo detta val.

— Redan ovan hava vi påpekat ett svenskt riksdagsförslag, som byggde på bl. a.

den enkla åldersmotsättningen mellan kamrarnas väljarunderlag, nämligen Adelswärds

motion i A. K. 1907 (nr 216 jämte nr 253). Förslagsställaren ville sätta minimiåldern

för valrätt till andra kammaren till 25 år, men till den första till 29 år;

(samtidigt ville han visserligen bevara valbarhetscensus och arvodeslöshet åt första

kammaren).

Såväl i den danska reformdebatten som i Adelswärds omnämnda motion påpekas,

att det »de äldres råd», som skulle konstitueras, samtidigt bleve i väsentlig

män en de t/iftas kammare, ett förhållande, som ytterligare skulle understryka första

kammarens mera stabila karaktär. Vi hava redan ovan (sid. ~ö) tagit del av denna

anmärkning i det danska meningsutbytet. I den ifrågavarande svenska motionens

motivering läser man, att av de 83 procent av till andra kammaren röstberättigade,

som bleve röstberättigade även till första kammaren, 8-> procent komme att vara

gifta. Om också med"tvekan kan man möjligen teoretiskt taga med i betraktande

även ett legalt civilsi åndsstreck. som rättsligen utmönstrade jämväl de återstående

celibatärerna, erinrande om 1795 års direktorialförfattnings stadgande av ej blott

10 år utan även gift civilstånd såsom betingelse, visserligen ej lör valrätt, menför

valbarhet till »de gamles råd».

i) Därmed skulle båda de alternativ, med vilka den demokratiska reformaktionen i Danmark

1912-15 röide sig, det kommunalvalda landstinget och de äldres ting, vara törenade i en

organisation.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition Nr 358.

Vad angår »bildningens» medbetydelse — om något annat kan väl icke ens

teoretiskt vara tal — vid en dylik »dansk» överhusorganisation, så skulle man kunna

föreställa sig någon slags kombination mellan åldersstrecket och ett kvalificerat

bildningsstreck, t. ex. så, att det förra modifierades vid förefintligheten av högre

kunskaper (jfr Italiens nya valrätt till andra kammaren — ju högre bildning, dess

lägre valrättsålder). Skälet till en sådan anordning skulle ligga i de högre bildades

mera betydande kompetens såsom förstakammarväljare.

Det andra sättet att låta faktorerna ålder, äktenskap och bildning påverka

en rent demokratisk förstakammarorganisation kan, såsom ovan nämndes, hämtas

ur Belgiens vallagstiftning. Det består i att göra dem till normer för en >,mildring

av den allmänna förstakammarvalrät''en. Motiveringen är densamma som för en

anordning i stil med den danska. T Sverige skulle en dylik förstakammarreform

betyda att, för val av landstingsmän resp. förstakammarvalkollegier eller kammarens

ledamöter direkt, t. ex. gifta (familjeförsörjare) resp. på visst sätt bildningskvalificerade

erhölle en tilläggsröst utöver den som tillkomme var och en. Man

erinrar sig i detta sammanhang det svenska regeringsförlaget 1902, som för andra

kammaren ville giva 40-åringar och gifta tilläggsröster. Här skulle vara fråga om

att överflytta detta modifikativa författningsinstitut till /oVstakammarorganisationen

i stället.

Invändningar från vänsterhåll mot beredande åt ålderns, civilståndets och

bildningens kategorier av inflytande på valrättens organisation hava framför allt

utgått från förmenandet, att den olikhet som därigenom åstadkommes, blir av klassmässig

art, och detta icke blott vad det i praktiken tämligen föga betydelsefulla

bildningsstrecket beträffar, utan också åldern och civilståndet, särskilt den förra.

Söka vi så vidare efter moderna uppslag i modifikativ riktning, påträffa vi

/•oopfn^onflnstitutet. Tillämpat i Frankrike 1875 till 1884, har det 1915 upptagits

i Danmarks förstakammarorganisation. \ i hava tagit del av de särskilda bestämmelser,

genom vilka institutet ytterligare utgestaltats i kontinuitetens intresse: de

avgående förstakammarledamöterna medverka vid invalet av tilläggs-senatorer. Motiveringen

är antydd ovan sid. lo. Vad en svensk tillämpning beträffar, så framställer

sig frågan, huruvida de koopVrade ledamöterna skulle tillkomma såsom ett

plus till de redan befintliga 150 eller dessa 150 skulle uppdelas i ett större antal

ursprungligen valda och ett mindre antal genom kooptation tillkomna. Det förra

tillvägagångssättet skulle innebära en minskning för varje förstakammarvalkrets av

det antal platser den nu har att besätta. Frågan vore uppenbarligen av en utomordentlig

betydelse med hänsyn till de gemensamma voteringarna (ett institut, som dock i och

med en förstakammardemokratisering kommer i ett helt annat läge), och den nya anordningen

kunde också komma att inverka på andra kammarens storlek. Någon

partiförskjutning inom första kammaren själv i en eller annan riktning kan en dylik

kooptation icke tänkas medföra, då den ju liksom i Danmark bleve att företaga

med tillämpande av det proportionella valsättet.

En särskild modifiering av idéen om koopterade förstakammarledamöter bleve

det, ifall dessa icke bleve röstberättigade utan blott konsultativa, utrustade med

yttranderätt, men icke med beslutanderätt. För de gemensamma voteringarna voro

under sådana förhållanden antalet betydelselöst.

Vi hava berört möjligheten vid en rent demokratisk förstakammarreform av

ett ålders- (resp. civilstånds-) streck, av en enligt dylik norm graderad rösträtt

opaginerad Kontrollera mot PDF

l\/ni</l. M(i/:h pritir.si/inii AV 3öbt. it!!

samt slutligen av lcooptationen såsom tillinstitut, vid sammansättningen. För

Hot fjärde kan man fästa sig vid det modilikationsinstitut, såsom vilket framstå!

senatens absoluta oagplöslighet i Frankrike och relativa i Danmark, framför allt

dock den förra. Endast den andra kammaren skulle sålunda vara utsatt för möjligheten

av extraordinär totalförnyelse. Den har — såsom tidigare omnämnts (ovan

sid. 20) —■ även i Danmark ansetts befordra första kammarens karaktär av koniinuitetsvårdande

organ. Kan den övre kammaren när som helst upplösas —sä

bar man resonerat — förringas i hög grad betydelsen av stadgandena om deri

längre valperioden och den successiva rekryteringen (nyval till hälften vart fjärde

År), vilka båda institut ju just hava till syfte att giva kammaren en mera kontinuerlig

prägel. Den kortvariga funktionstiden och den ordinära resp. extraordinära

totalförnyelsen vore att förbehålla den rörligare representationsavdelningen, »ögonblickets

kammare». Landstingets oupplöslighet skulle bidraga att göra det nya

överhuset mera skickat att effektivt uppfylla ett av tvåkammarsystemets huvudsyften,

»stabilitetens» omvårdnad. — Det må beträffande en svensk tillämpning anmärkas,

att med hänsyn till landstingens (resp. stadsfullmäktiges) oupplöslighet

förstakammarupplösningens effektivitet hos oss redan är icke obetydligt reducerad.

: Det må slutligen i detta sammanhang bemärkas, att genom övergängsbetärnrneUer

de nya stadgandena angående första kammaren kunna göras endast successivt

ikraftträdande, varigenom reformproceduren förmildras (jfr Danmark 1915).'');

Motvikter, »kompensationer» mot förstakammardemokratiseringen hava emedlertid

eftersträvats icke blott inom ramen för reglerna angående första kammarens

organisation, utan sökts även i nybestämmelser angående andra kammarens sammansättning.

Anmärkningsvärt är härvid t. ex. den förlängning av folketingets valperiod

från tre till fyra ar, som ingick i 1915 års danska författningsrevision; därmed

kom nämnda valperiod att bliva jämnt hälften mot landstingets. I Sverige har som

bekant ett förslag om liknande förlängning av andra kammarens valperiod blivit

antaget till vilande vid riksdagen 1917. Därjämte är också att nämna den ganska

utbredda idé, som emellertid avser både andrakammar- och förstakammar-valen, att

göra valrätten obligatorisk, d. ä. belägga dess icke-utövande med straff — förverkligad

bl. a. i Belgien, Spanien och delvis i Österrike, nu senast preliminärt accepterad

även av holländsk statsrätt. Vi skola icke här ingå på någon närmare redogörelse

för » val p 1 i k ts»- i n s ti t u tet, för den energiska motiveringen därför och den

minst lika starka kritiken därav. Vi framhålla endast, alt kravet på obligatorisk

valrätt framträdde med särskild styrka i samband med den allmänna rösträttens

införande. Institutet uppfattades som en motvikt mot de radikaliserande verkningarna

av denna, i det man förutsatte, att huvudmassan av valabstinenterna utgjordes

av mera moderata samhällselement. Hos oss har som bekant vid tvenne riksdagar

(1912 i F. K. nr 94. Kjellén, i A. K. nr 271, Nydal och Ödman, nr 8, ftäf,

och 1915 i F. K. nr 74, Kjellén) motioner väckts i förevarande syfte.

De särkarakteristika, som kunna tänkas utmärka en rent demokratisk svensk

första kammare, vore sålunda: mindre ledamotsantal och större valkretsar, längre valperiod

och successiv förnyelse, högre valbarhetsålder och valbarhetens oberoende av *)

*) Det är naturligt nog, att vi vid ovanstående framställning av vissa special modifikationer

i den demokratiska förstakammurorganisulionen alldeles lämnat ur sikte de ojämnheter i fördel

ningen av eleklorsmandaten och därmed repre-en la! om-rätten i det hela, som den lör de mindre

kommunerna gynnsamma ordningen i Fiankrike andrör.

Bihang t dl riksdagens protokoll 1 samt. 320 käft. (Bil. till nr 358.) 5

opaginerad Kontrollera mot PDF

ii4 Kungl. Muj:ts proposition Nr 358.

bostadsband, indirekta val genom landstingen (resp. stadsfullmäktige) — allt detta reda»;

nu förefintliga egenskaper — samt vidare en eller flera av dessa kännetecken: förhöjd

valrättsålder (resp. civilståndsbetingelse) eller ålders- (resp. civilstånds-) gra<- dering, koopterade ledamöter, oupplöslighet; därtill kan erinras om möjligheten av1

icke ekonomiskt bestämda kvalitetskategorier av valbara (jfr ovan sid. 29). Vidare

kunna tänkas samtidigt införd förlängning av andra kammarens valperiod samt

obligatorisk valrätt.

Kritiken mot den allmänna rösträttens övre kammare — även med allmännelig»

resp. speciella modifikationer — frånskriver ett dylikt överhus något avsevärt

värde från tvåkammarsynpunkt, därför att dess likhet med nedre kammaren

blir för stor. Därmed bortfaller, menar samma kritik, de nödiga garantierna för

att den övre kammaren kommer att uppfylla sin bestämmelse som en effektiv regulator.

Betänksamhetsattributet kommer att saknas — särskilt tänker man därvid

också på den finansiella betänksamheten. Och någon vehikel för »näringarnas»,

minoritetsintressenas, »sakkunskapens» inflytande blir första kammaren icke.

Till teckningen av det moderna tvåkammarsystemet och specielt den modernit

första kammaren hör icke blott kapitlet om dennas sammansättning, utan ock kapitlet

om tvåkammarsystemets beslutsteknik, och framför allt därvid frågan om de

båda kamrarnas maktställning till varandra. Vi övergå alltså till denna senare avdelning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

KnmI. Muj:ts proposition Nr 358

ar.

Kap. Il:

Tvåkammarsystemets beslutsteknik.

A. Översikt av maktförhållandet mellan kamrarna.

Vid en undersökning av kamrarnas ömsesidiga maktställning hava vi att giva

akt pä motsatsen mellan den rättsliga och den politiska sidan av frågan. Vi taga

först i betraktande den förra. Därvid är emellertid att märka att vad som åsyftas

endast är en konturteckning av de huvudtyper, de moderna tvåkainmarsystemen i

förevarande avseende förete. För en dylik konturteckning blir en sådan sak som

grundlagsstadgandena angående ministeråtal ävensom åtskilligt annat av mindre

framträdande betydelse. Och överhuvud kan man därvid inskränka sig till frågan

om kamrarnas befogenheter beträffande tvenne särskilda huvudområden, nämligen

lagstiftningen och fin unsmakten.

Med hänsyn till det sätt, varpå kamrarnas ömsesidiga maktförhållande i dessa

avseenden är rättsligen ordnat, skulle man kunna uppdela de moderna tvåkammarsystem

i tvenne grupper, allteftersom första kammaren är 1) principiellt mindre berättigad

i jämförelse med andra kammaren, 2) principiellt likaberättigad eller 3)

likställd med avseende på lagstiftningen i allmänhet, men mindre berättigad i fråga

om finanslagstiftningen.

Om vi först taga i betraktande den första gruppen — där sålunda olikstäUditeten

mellan kamrarna är upphöjd till princip — finna vi, att hit. höra särskilt Englands,

Nederländernas och Portugals ävensom Australiska federationens tvåkammarsystem,

alltså ett med herrehus, ett med censusbestämd senat, vilken emellertid

ytterst vilar på samma väljarunderlag som den nedre kammaren, och två system

med i utpräglad grad rent demokratiska senater — i det första fallet är sålunda

karaktärsskillnaden mellan kamrarna synnerligen stor, i det andra kan den icke

tänkas bliva överdrivet stor, i de sista fallen är den ganska ringa. Det kan tillläggas,

att även tidigare i Portugal, under den nu försvunna monarkiens tid, då

överhuset utgjordes av ett herrehus, förhållandet mellan kamrarna var reglerat på

liknande vis, om också icke i samma grad som nu 1).

Första kammarens andrahandsställning i förevarande stater gäller både lagstiftning

och finansfrågor. I England är saken ordnad dels genom sedvanerätt, dels *)

*) Med antagandet i Nederländerna av det vilande grundlagsförslaget överflyttas även dess

tvåkammarsystem till typen rent demokratiska övre kamrar med principiell olikstiilldhet gentemot

den nedre.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Kanyl. pr> position Kr 358.

framför allt genom den s. k. vetoakten av år 1911, det Mista dokumenterade resultatet

av den maktstrid, i vilken de båda husen med längre eller kortare avbrott varit

inbegripna alltsedan den första störa reformen i underhusets sammansättning 1832.

t Nederländerna, Portugal och Australien finnas stadgande^ uti deras grundlagar

(av resp 1848, 1911 och 1900). °

Beträffande först den vanliga lagstiftningen gäller i alla de nämnda staterna

utom Australien som regel, att den nedre kammaren är utrustad med prioritetst ätt

vid regeringspropositioners behandling och i två av dem med uteslutande eller

huvudinitiativ. Den förstnämnda företrädesrätten innebär, att alla regeringsförslag

först skola föreläggas den nedre kammaren. Som vi skola finna, är det för finansfrågors.

vidkommande en tämligen allmänt förekommande bestämmelse i moderna

författningar. Här avser emellertid prioritetsrätten jämväl vanlig lagstiftning, t

fullt omfång gäller detta emellertid endast Nederländerna och Portugal. Enligt det

förras grundlag § 110 skall nämligen konungen alltid framlägga förslag till lagar

och andra beslut inför andra kammaren. Enligt Portugals republikanska grundlagart.

23 åter »har deputeradekammaren uteslutande initiativ för diskussion av den

utövande maktens förslag». Vad England angår, kan man tänka sig möjligheten

av att överhuset först får del av ett regeringens lagförslag; med undantag för vissa

ärenden (lagförslag angående amnesti, återställande av ära, indigenatsrätt och skilsmässa)

är det emellertid avgjord praxis att underhuset åtnjuter prioritetsrätt'').

Oavsett denna prioritetsrätt är även laginitiativet i övrigt, rätten att själv

väcka förslag, i två av förevarande Henne stater ordnad till underhusets favör. Den

nederländska grundlagens § 117 stadgar sålunda, att detta initiativ uteslutande tillhör

andra kammaren, medan den portugisiska författningens nyss delvis citerade

art. 23 uppräknar vissa viktiga frågor, som äro uteslutande förbehållna deputeradekammarens

förslagsrätt, nämligen utom kungliga förslag och skatter (se nedan):

organisationen av land- och sjöstridskrafterna, grundlagsrevision, riksdagssessionens

förlängning eller prorogation (ävensom åtal mot ministrar) — i andra fall åtnjuter

.sålunda även senaten initiativ. I England har Överhuset laginitiativ; de viktigaste

förslagen äro ju emellertid regeringsförslag2).

Om sålunda de övre kamrarna i flertalet ifrågavarande stater äro tillbakasätta

med avseende på det allra första stadiet av den legislatur behandlingsorduingen,

så gäller det även om såväl den vanliga som finans-Iagstiftnings-procedurens

fortsättning. I Nederländerna saknar sålunda första kammaren ändrinysrätt, bär

endast att säga ja eller nej till vad som kommer från andra kammaren. Englands,

i ortugals och Australiens författningar äio icke på denna punkt sä njugga mot

vederbörande överhus utan medgiva dem amendementsrätt. Men i fortsättningen

draga do båda förra ånyo och det sistnämnda för första gången åt banden, i det

att den engelska författningen sedan 1911 reducerat överhusets lagveto till ett blott

superi sist (för högst tva år), medan den portugisiska och den australiska stadgat den

gemensamma omröstningen såsom slutmoment i riksdagens beslutfattande — märk,

att det är den vanliga lagstiftningen, varom vi tala. I motsats härtill har den nederländska

författningen bibehållit första kammarens absoluta lagveto, men till följd av

\) ÄV''n enligt de semikonstihitionella statsgrundlagarna i Ryssland fart. ilo) skulle samtliga

regeringsförslag törst föreläggas duman och från denna gå till riksrådet.

*) fven i Ryssland hade övre kammaren, riksrådet, ratt att själv väcka lagförslag (jfr ovan

not 1 denna sida). q o *

opaginerad Kontrollera mot PDF

K intill. Mtijils lön. AV .VA. S. .97

ändringsrättens frånvaro, blir (loss användbarhet praktiskt taget väsentligen förminskad.

Beträffande det engelska suspensiv^ förstakammarvetots och den portugisiska

och den australiska gemensamma omröstningens detaljstadganden hänvisa*

til) ett kommande kapitel.

Detta om kamrarnas ömsesidiga legislativa makt i allmänhet. När sä b! k

fråga om speciellt /in-m.slagstiftn ingen, så äro de nederländska bestämmelserna alldeles

desamma. De portugisiska giva likaledes prioritetsrätten till kungliga förslag

(budgeten) och ensaminitiativet åt nedre kammaren och sammanfälla i övrigt med

de legislativa stadgandena. De australiska bestämmelserna .sammanfalla med de

legislativa, utom att ändringslätten är första kammaren betagen. De engelska

åter äro vida strängare, i det att de numera (sedan 1911) helt och hållet borteliminera

överhuset från handläggning av »money bilis». Om eu dylik blivit antagen

av underhuset och sänd upp till överhuset minst eu månad före sessionens slut, men

icke där inom en månad oförändrad antagits, anmäles den det oaktat till kunglig

sanktion. Tidigare ägde överhuset, vilket redan på 1670-talet förlorat ändringsrätten,

i behåll rätten att in toto förkasta hudgeten, varav det också 1909 mot praxis begagnade

sig. — Tydligen är det med hänsyn till överhusets större inflytande på lagstiftningen

än på finanslagstiftningen av vikt att icke på obehörigt sätt frågor

hörande till den förra kategorien skjutas över till den senare (»faetong»). Härom

se vidare nedan sid. 40 f.

Såsom av framställningen är tydligt, giva de behandlade författningarna första,

platsen i systemet åt andra kammaren. Vad särskilt prioritetsrätten och ensaminitiativet

angår, sä hava de alltid visat sig betyda vida mera än en blott formell

företrädesrätt. Deras följd bliver ett realt försprång för andra kammaren i alla

de frågor, för vilka de äro stadgade. Såväl genom dessa institut som genom övriga

ovan beskrivna andra anordningar kommer i England, Nederländerna och Portugal

första kammarens uppgift att i utpräglad grad framstå som blott negativ och därjämte

som en endast tämligen svag sådan.

Mot denna typ av tvåkammarsystem, där första kammaren är principiellt

underordnad den andra stå såsom raka motsatsen sådana tvåkammarsystem, vilka,

gjort kamrarnas »lika behörighet och myndighet» till en huvudgrundsats. Hit höra

Schweiz'', Sveriges och eu del nordamerikanska staters (väl över hälften) tvåkammarsystem,

alltså ett med censusbestämd och ett flertal med rent demokratisk första

kammare. I alla dessa är initiativet såväl i lagstiftning som rörande finansfrågor

ömsesidigt och någon prioritetsrätt med hänsyn till regeringsförslag rörande vare

sig den ena eller andra arten av ärenden tinnes icke. I Sverige är ju det samtidig

behandlingssättet en huvudregel, och i Schweiz överenskomma talmännen om fördelning

till första behandling mellan de båda kamrarna av lagförslagen; budgeten åter

förelägges i sistnämnda stat enligt praxis varannan gång först den ena, varannan

gång först den andra kammaren. I de ifrågakommande nordamerikanska staterna

åter synes trots frånvaron av dylika regler praxis ofta, men- visst icke alltid anvisa

den nedre kammaren initiativet. Andringsrätt och veto äro i alla de nämnda staterna

ömsesidiga. Den gemensamma finansomröstningen i Sverige har åtminstone icke

från början varit avsedd att åstadkomma ett försvagande av förstakammarvetot;

snarare då tvärtom. Huru saken ställer sig efter första kammarens reformerande i

demokratisk riktning, därom se nedan sid. 54 '').

9 I Schweiz fattas vissa extraordinära beslut av kamrarna samlade på ett rum, nämligen .4!

av förbundsrådet, förbundsdomstolen och den schweiziska arméns general, vidare vid benådningsrättens

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kung!. Maj ds proposition Nr 358.

''Till den tredje gruppen tvåkammarsystem där regeln är likställdhet i värdig

lagstiftning, men företräde för nedre kammaren i finansfrågor, alltså en mellanform

•mellan de två ovan beskrivna typerna — höra flertalet av de moderna staterna. Det

är den engelska parlamentsrätten före 1911, som stått modell, dock merendels modifierad

efter det föredöme, som givits av den amerikanska författningen av 1787. Modifieringen

gäller finansmaktens utgestaltning, och det är till denna huvudintresset knyter sig.

Skillnaden mellan den äldre engelska (före 1911) och den amerikanska formuleringen

av den nedre kammarens finansiella företrädesställning ligger nu däri, att

medan den engelska statsrätten — utöver prioritetsrätt och ensaminitiativ — ytterligare

accentuerade överhusets underlägsenhet därigenom att den förbjöd detsamma

att vidtaga några ändringar i den av underhuset voterade »money bill», den amerikanska

statsrätten däremot förlänar senaten rättigheten att amendera.

Englands mot överhuset strängare regel har nu recipierats endast av ett fåtal

■stater; de flesta hava anslutit sig till den mildare amerikanska och sålunda icke

ställt överhusen inför nödvändigheten att antaga eller förkasta den finansiella lagen

en bioc. lön författning har emellertid gått ännu strävare tillväga mot första kam

maren än den engelska före 1911 och ställt sig på ett sätt, som närmar sig den

engelska anordningen efter nämnda år. Det är den rumäniska (av 1866, på andra

punkter kopierande den belgiska av 1831). Den årliga statsbudgeten voteras nämligen

enligt denna av den nedre kammaren ensam (art. 113); den övre kammaren

har alls ingen andel i dess åvägabringande. Beträffande andra finanslagar består

emellertid allenast den vanliga prioritetsrätt en för underhuset. Det är eljest numera

på den europeiska kontinenten egentligen blott Preussen med sitt ärftliga resp.

kuugautnämnda herrehus, som i sin renhet representerar den äldre engelska typen

(författningen 1850). Dock gäller regeln om amendementsrättens frånvaro blott

själva statsregleringen; vid andra finanslagar är herrehuset icke inskränkt till eu

hlocomröstning. Tidigare hava dock hört dit även de sydtyska tväkammarförfattningarna;

så den forna staten Nassaus samt vidare intill 1904 Badens (förf. av 1818),

intill 1906 Wurtembergs (förf. av 1819) och intill 1911 Hessens (förf. av 1820). T

de tre sistnämnda staterna hava emellertid i samband med representationsreformer de

angivna åren en viss amendementsrätt medgivits deras herrehus. Den är fullständig

j fråga om varaktiga finansiella lagar, vid vilkas stiftande sålunda andra kammarens

företrädesrätt numera inskränker sig till prioritetsrätten. 1 fråga om den årliga statsbudgeten

är den däremot blott av hemställande natur, i det att, vid efter sammanjämkningsförsök

kvarstående meningsmotsatser om enskilda punkter däri, den .omtvistade

punkten insättes i budgeten i den nedre kammarens formulering. Över

budgeten i dess helhet omrösta!’ så först andra kammaren, därpå den första, och sä

tillkommer såsom slutpunkt i proceduren, för den icke vidare sannolika händelse att

första kammaren skulle säga nej, den gemensamma omröstningen.

Övriga moderna författningar — vilka över huvud höra hit — än de o värn

nämnda tyska hava genast från början efter Förenta Staternas exempel medgivit

senaten amendementsrätt och inskränkt den nedre kammarens privilegium till prioritet

srätt och ensaminitiativ. Så förhåller det sig med författningarna i Frankrike,

i Belgien och Danmark — stater med valda, censusbestämda eller rent demokratiska

senater — ävensom i Italien, Österrike, Ungern och Spanien — stater med herrehus.

utövande samt avgörande av kompetenstvister mellan förbundsmyndigheter. 1 dessa fall giver

tydligen den nedre kammarens större talrikhet ett försprång åt denna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj:ts proposition Nr ''lön. Öb

Det bör emellertid bemärkas, att i Belgien senaten aldrig gör bruk avs in amonderingsrätt,

vadan sedvanerätten här bär befästa!, den strängare engelska typen, till

vilken sålunda Belgien i praktiken hör lika väl som Preussen. Den franska senaten

såväl som det danska landstinget (före 1915 års reform) — för att särskilt fästa

oss vid de återstående hithörande valda överhusen hava däremot icke låtit sin

ändringsrätt förtvina av brist på begagnande. Såväl den förra som det senare, bär

tvärtom varit angelägen att gentemot de nedre kamrarnas restriktiva tolkning av

grundlagstadgandena angående de övres linansbefogenheter söka hävda eu mera extensiv.

Särskilt har det bland annat gällt innebörden av begreppet initiativ, åt

vilket från underhushåll givits den vidsträckta, senatens befogenhet ytterligare inskränkande,

bestämningen, att därinom även folie återinsättande i budgetsförslaget

av i den undre kammaren strukna poster resp. höjandet av i samma kammare nedsatta

(jfr den engelska pappersskattestrideu 1860). T .Frankrike har frågan omsider

fått sin faktiska lösning på enahanda sätt, som, enligt vad vi funnit, numera är

beträffande överhusets amendementsrätt juridiskt fastslaget i Sydtyskland, nämligen

att senatens ändringsförslag endast bär hemställande betydelse och deputeradekammarens

andra votum blir avgörande — »le systeme du dernier vote» som det kallas B

Till denna allmänna översikt av de typer, de moderna tvåkammarsystemen

uppvisa med avseende på den rättsliga, i författningarna inskrivna maktfördelningen

mellan kamrarna, foga vi några ytterligare anmärkningar rörande icke blott denna,

utan framför allt den politiska sidan av samma sak.

För kamrarnas politiska maktställning gentemot varandra äro naturligtvis

rättsbestämmelserna av stor betydelse. Dock sammanfalla ingalunda alltid dessa

båda, bokstaven och det politiska livet. På det senares gestaltning inverka därjämte

åtskilliga andra faktorer. Sålunda tradition och folkupplevelser av en eller annan

art, säregenheten i övrigt hos den speciella statsbildning, i vilken det ifrågakommande

tvåkammarsystemet är insatt, och icke minst kamrarnas och särskilt första kammarens

sammansättning.

Utan att giva oss in på en detaljerad skildring av tvåkammarsystemets sätt

att i förevarande avseende fungera uti varje särskild stat, kasta vi här nedan eu

blick på hur det i allmänhet i praktiken ställer sig med kamrarnas ömsesidiga

maktförhållande på de tre huvudområdena för en folkrepresentations verksamhet:

beskattningen, lagstiftningen och kontrollen över regeringen. Därefter skola vi

söka utfinna sammanhanget mellan första kammarens allmänna faktiska maktställning

och framförallt dess sammansättning, varvid dock även andra av de inverkad*- faktorerna komma att beröras. Yi avsluta härvid med en blick på de rent demokratiska

överhusens politiska befogenhet.

Vi hava redan tidigare påpekat, hurusom rätten till prioritet och initiativ i

finansfrågor, om också till synes endast innebärande en föreskrift av enkel arbetsordnings

natur, i själva verket överallt blivit ett vapen i den nedre kammarens

hand att förskaffa sig huvudinflytandet och på sina håll allbestämmanderätten beträffande

finansiella beslut. Detta beroende bl. a. därpå, att den, som först behandlar

finanslagen, kommer att ägna den en vida mera ingående detaljgranskning än

den kammare, som kommer i efterhand, får tillfälle till, så mycket mera som den

*) I fråga om det rättsliga förhållandet i övrigt mellan de franska kamrarna må kanske erinras

bland annat därom, atl presidentval ävensom det definitiva beslutet i grundlagsfrågor försiggår

vid gemensamt sammanträde.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kanyl. Maj:tx proposition AV 358.

nedre kammaren icke behöver brådska med översändande av sina beslut till inedkammaren,

utan kanske uppskjuter härmed ända till strax innan sessionens respektive

budgetsårets utgång, i vilket fall överhuset blir ställt i betydligt ofriare ställning

än underhuset. Denna utveckling har emellertid vidare fortskyndats genom ett

ålit starkare understrykande i det politiska medvetandet av vad som framstår såsom

huvudmotivet för hela anordningen: underhusets i regel mera direkt folkliga sammansättning.

Ett dylikt avgjort plus i den nedre kammarens vågskål, när det gäller

finansiella ting, är ett karakteristiskt drag för tvåkammarsystemet i flertalet

moderna författningar.

Från regeln, att den formella prioritetsrätten i finansfrågor haft till verkan

den nedre kammarens avgjorda övermakt på detta högviktiga område, utgör Förenta

Staterna ett påfallande undantag. Här har nämligen utvecklingen tvärtom medfört

en fullkomlig omkastning av rollerna, det är senaten, som förskaffat sig huvudinflytandet

vid finanslagstiftning. Anledningen till detta egendomliga förhållande är emellertid

närmast att söka i den rent demokratiskt sammansatta fåtaliga senatens federativa

karaktär, vilken förlänat densamma en utomordentlig inre styrka. Den sänker sina

rötter fast i särstatskänslans kraftiga jordmån och de olika staternas folk hava varit

angelägna att rekrytera den på bästa sätt, vadan dess allmänna politiska kapacitet

alltid har ansetts vara medkammarens vida överlägsen. Den blir icke heller så som

denna en avstjälpningsplats för ett fullkomligt otal motioner, vilkas behandling till

den grad lägga beslag på representanthusets krafter, att åt budgetens specialiteter

endast kan ägnas en helt kursorisk uppmärksamhet. I senaten däremot har man

icke denna brådska, som lätt blir hafsig, utan arbetar lugnare. Den ger sig god tid

att grundligt granska representanthusets budgetförslag och ändrar det i synnerligen

vidsträckt omfattning. Vid den jämkningsprocedur, som till sist vidtager och vari

huvudrollen spelas av en gemensam konferens på tre medlemmar från vardera kammaren,

segrar i regel omsider senatens väl övertänkta budgetmodifikationer. Denna

amerikanska avvikelse från de europeiska förhållandena visar på ett intressant sätt1

de allmänpolitiska förhållandenas förmåga att fullkomligt vrida om den presumerade

riktningen av ett författningsinstituts verkan Förenta Staterna bör därför, realiter

sett, räknas till samma grupp som Sverige och Schweiz, det är till stater med full

jämställdhet i makt mellan kamrarna.1)

Emellertid medför den övervikt i avseende på beskattningsmakten, som prioritetsrätten

i budgetfrågor förlänat den nedre kammaren i de flesta stater, från

förstakammarsynpunkt ytterligare faror, vilka sträcka sig ut över det finansiella

området. Den kan nämligen för det första befaras draga med sig en utvidgning av

andra kammarens makt även på rf"» eymtbyn lagxliftninyens gebit. Detta kan

komma att bliva följden dels i allmänhet av penningsynpunkternas ingripande betydelse

även vid lagstiftningen, dels speciellt av så kallad »tacking» och av »finanslagsteoriens»

verkan.

Med »tacking bilis» avser den engelska terminologien sådana förslag, vilka

givas formen av »money bilis», men som innehålla bestämmelser även av vanlig

1) D"ii umerikrnsku författningen ''genomsyras av den allt förhärskande grundtanken om de

olika mnktläk orernas likvärdighet» (Rutil beck''. Representanlhnsels prioriletsrätl i finansfrågor

balanseras jämväl rältsligm av senaten tillagda sp-ciellu funktioner pä andra områden: utrikespolniken

(medbestämmanderätt med presidenten vid traktaters ingående) och ämbetsutnämningar

(på samma sätt, ehuru senaten frivilligt inskränkt denna rätt i praktiken}.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kantfl. Mapts proposition Nr >Sö8.

laga natur. Genom donna sammankoppling komma (lossa senare bestämmelser till

stånd i eu beslutsväg, som giver det avgörande, ja, i England och även annorstädes

det mer eller mindre allbestämmande inflytandet åt underhuset och in casu borteliminerar

överhusets legislativa befogenhet. Litet varstädes hava överhusen sökt

hindra en på detta sätt, med finansmaktens hjälp åstadkommen utvidgning av un^

derhusens makt även i den allmänna lagstiftningen, i England har vetobillen 1911

uppdragit åt den opartiske speakern att från sådana ovidkommande tillsatser rena

»money bilis» — överhuset ville lämna denna uppgift åt en »joint, committee». Befordrande

för en utsträckning av den nedre kammarens rent legislativa makt via

dess övervikt i finanslagstiftningen är emellertid vidare, såsom antyddes, den i utlandet

förhårskande så kallade »finanslagsteorien», vilken åt den årliga budgeten förlänar

karaktären av lag och, med tillämpande av satsen att ny lag häver gammal, kan

tänkas möjliggöra ett åtminstone faktiskt suspenderande av bestående lagars fortsatta

tillämpning, därigenom att de för deras ikrafthållande nödiga penningmedlen

uteslutas ur budgeten. — Det bör emellertid i detta sammanhang framhållas, att den

omhandlade risken minskas därigenom att i regel icke alla statsinkomster eller statsutgifter

äro av natur att årligen beslutas i budgetväg. I England till exempel hava

normaliter inemot en tredjedel varit av varaktig natur (anvisade på »Consolidated

fund») och sålunda reglerade genom lagar. Motsvarande förhållanden återfinnas

även i andra stater.

Trots de antydda riskerna kan nu såsom eu allmän iakttagelse gälla, att

även sådana överhus, som i finanspolitiskt avseende intaga en rättsligt och än mera

politiskt underordnad ställning, men i legislativt en formellt jämställd, bättre lyckats

hålla sin författningsmässiga rätt vid liv i lagstiftningen än i beskattningen. Det

gör sig uppenbarligen rätt stor skillnad gällande på denna punkt mellan olika stater.

Men det är till exempel alldeles icke riktigt att påstå det engelska överhusets roll

i lagstiftningen före vetoakten 1911 hava varit alldeles utslätad. Tvärtom var det

dess jämförelsevis livliga begagnande av det legislativa vetot, som till sist kändes

så hämmande på underhusets reformverksamhet, att dess omdaning nämnda år till

blott suspensivt befanns vara den nödvändiga utvägen ur de besvärande meningskonilikterna.

Vi nå så fram till det tredje huvudområdet för eu folkrepresentations befogenhet,

nämligen den kornig uti onella kontrollen, representationens kompetens med hänsyn

till den styrande maktens övervakande, från en annan sida sett ministeransvarigheten

benämnd. Vi hava vid den tidigare lämnade typologiska översikten av

kamrarnas rättsliga maktförhållande underlåtit att beröra den juridiska sidan av denna

kontroll och förhållandet mellan kamrarna vid utkrävandet av en dylik rättslig

ministeransvarighet. Hela detta kapitel om var åtalsmyndigheten ligger — hos

båda kamrarna var för sig eller tillhopa eller hos blott den ena av dem — ävensom

om riksrättens organisation — rent politisk, d. ä. den övre kammarens konstituerande

som riksätt eller rent juridisk eller rent juridiskt-administrativ, d. ä. en domstol av

dylik art, eller efter något blandat politiskt-juridiskt system —• saknar i så pass

avsevärd män någon mera vittgående betydelse för vår undersökning, att det här

kan lämnas åsido.

Annorlunda förhåller det sig med den politiska kontrollen. Vi tänka därvid

icke på själva kontrollmedlen, sådana som interpellationen och annat, utan på effektiviteten

av de parlamentariska meningsyttringarna för ministärens politiska vara

Bihang till riksdagens protokoll It) 19. 1 samt. 920 käft. (Bil. till nr 358.) 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kurir/!. Ma]lits proposition Nr 358.

eller icke-vara. Det sätt, varpå denna kontroll fungerar, och vardera kammarens,

betydelse därvid framträder som ett huvudindicium på det allmänna maktförhållande,

vilket, författningsrätt och författningspraxis åvägabragt.

De frågor, som, beträffande representationens politiska kontroll över regeringen,’

framställa sig, äro tvenne, och av dessa avser blott den andra i ordningen direkt

kamrarnas ömsesidiga ställning till varandra. Vad det nämligen först gäller är, i

vad mån folkrepresentationen över huvud har något avsevärdare inflytande på ministärens

tillblivelse eller icke, ävensom på dess avlägsnande. Svaret på denna fråga

blir avgörande för de moderna författningarnas indelande i sådana av gammalkonstitutionell

och av (i inskränkt mening) »parlamentarisk» struktur. I de förra är

riksdagens betydelse vid regeringsbildandet reducerad till så ringa mått, att statschefen

avgjort framträder som den regeringsbestämmande, tillsätter och entledigar

ministrarna icke blott formellt utan ock reellt. Det är sålunda i hithörande monarkier

hos den monarkiska makten, vilken bär är en verklighet, ministrarna hava

att söka stödjepunkten för sin ställning. Tyskland och dess delstater, ävensom Österrike

och det tsaristiska Kyssland höra till denna statstyp. Egendomligt nog, om ock

med hänsyn till de speciella författningsförhållandena naturligt nog, står Förenta Staterna

på sitt sätt i förevarande avseende på samma linje som de nämnda gamla monarkierna;

på presidenten — folksuveränitetens personifikation — allena beror hans underordnade

hjälpinstitutions, ministerkollegiets, sammansättning; kongressen saknar värjo

inflytande därvidlag, om också senaten teoretiskt taget har en rätt att ratificera

personurvalet, av vilken rätt den emellertid självmant avstått från att begagna sig.

1 de parlamentariskt styrda staterna åter framträder representationen såsom

eu avgörande faktor i fråga om regeringsorganets utseende. Här är nu platsen för

den andra av de frågor, som spörsmålet om representationens politiska kontroll framkallar,

och som faller direkt inom tvåkammarproblemets kapitel, i det den rörer

den andel, som tillkommer vardera kammaren i utövandet av detta inflytande på

ministärens sammansättning. Svaret giver sig som bekant ur hela denna parlamentarisms

konstitutiva egendomlighet. Termen parlamentarism sammanfaller här

med termen underhusparlamentarism. Det är underhuset som har hand om ministärens

kreerande, överhuset däremot står allenast som mottagande åskådare.

Orsaken till att utvecklingen i de allra flesta stater tagit, efter engelskt mönster.

denna riktning, är uppfattningen av den aktuella allmänmeningen såsom statslivets

pådrivande kraft och av andra kammaren såsom, helt naturligt, det trognaste

uttrycket för denna aktuella folkopinion. Första kammaren, såsom mera företrädande

speciella intressen eller meningsnyanser, skall vid behov moderera det parlamentariska

arbetets både tempo och kurs, men andra kammaren, folkrepresentationen par préférence.

skall ombesörja ledningen och kreera ledarna. Det konstitutionella medel åter.

som framför andra förhjälpt den nedre kammaren till denna maktställning, har vard

den tidigare behandlade realpolitiskt så innehållsrika prioritetsrätten i finansfrågor.

Det är till följd av hithörande frågors dominerande betydelse inom alla grenar av

statsverksamheten, som denna företrädesställning kommit att visa sig utgöra kungsvägen

til! underhusparlamentarismen. Den kammare, som har huvudnyckeln till

rikets börs, får därmed också det effektivaste påtryckningsmedel i sina händer.

Till dessa mer eller mindre utpräglat underhusparlamentariska stater höra

Belgien, Frankrike, Nederländerna, Ungern, Danmark, Italien, Spanien, Portugal och

Rumänien: i enkammarstaterna Norge och Grekland gör sig gällande ett enahanda

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:t$ proposition Nr oöS.

43

krav på överensstämmelse mellan den här ensamma folkkammaren och regeringen.

*)

Givetvis har nu denna utveckling till förtunnande eller utslätande av överhusets

betydelse vid regeringsbildningen fortskridit olika långt i olika stater, på

samma sätt som förhållandet är med dess finanspolitiska tillbakaträdande och liksom

också dess faktiska andel i lagstiftningen bibehållit sig kraftigare eller svagare. I

flertalet har dock tydligen överhuset abdikerat från all meddelaktighet i den politiska

kontrollen i verkligt effektiv mening. Dock finner man till exempel i Frankrike,

hurusom senaten visserligen icke gör anspråk på att bilda det parlamentariska

underlaget för en ministär — vid dennas tillsättande bör partiställningen i deputeradekammaren

vara det avgörande — men däremot fordrat för sig rätten att vid

särskilda tillfällen genom misstroendevota kunna störta ministären. Den har sålunda

menat, att ministären främst skall vila på den nedre kammarens förtroende, men

att den icke får befinna sig i allt för flagrant motsättningsförhållande till den övre.

Det mest uppmärksammade fallet av denna uppfattnings politiska manifesterande

inföll året 1896, då senaten verkligen också lyckades genom sin hållning i fråga

om anslag till eu utrikespolitisk aktion framtvinga ministärens avskedstagande. Ett

färskt exempel utgör vidare kabinettet Briands avgång den 18 mars 1913 till följd av

Senatens misstroendevotum.

Att den franska senaten kunnat framställa'' och, som vi sett, även undantagsvis

förmått förverkliga dylika anspråk, därtill kan man utan tvivel finna anledningen

uti dess sammansättning. Och därmed äro vi inne på frågan om sammanhanget

mellan reglerna för den övre kammarens bildande och dess maktställning.

Fästa vi oss först vid den rättsliga maktställningen så finna vi det icke kunna

fastslås, att det skulle råda något absolut och likformigt sammanhang mellan överhusens

sammansättning och deras grundlagsmässiga, i författningen inskrivna kompetensförhållande

till medkammaren. Det av författningen fastställda maktförhållandet

mellan kamrarna kan i stort sett vara skäligen ensartat i tvåkammarsystem både

med herrehustyp, med censustyp och utpräglat demokratisk typ. Vi hava omvänt

till exempel funnit rent demokratiska första kammare ej blott inom den första av

de tre typer för maktförhållandet mellan kamrarna vi ovan sid. 35 uppställt (Portugal,

Australien, den blivande nederländska), utan även inom den andra (Schweiz) och

■den tredje (Frankrike, Förenta Staterna) — demokratiska första kammare med både

principiell likställdhet och med likställdhet i lagstiftning men olikställdhet i finansfrågor.

Icke heller kan man säga, att de reformer av första kammaren i demokratisk

riktning, som i senare tider ägt rum, gått regelmässigt hand i hand med vare

sig ett försvagande eller ett förstärkande av dess rättsliga maktställning. Man har

i stället exempel på både det ena och det andra. Den portugisiska författningsrevisionen

1911, genom vilken hela representationsskicket och därmed också senaten

demokratiserades, erbjuder exempel på en samtidigt företagen rättslig förskjutning l

l) Schweiz faller egentligen utanför hela denna framställning uv den politiska kontrollen från

riksdagens sida över regeringen. Det finnes egentligen ingenting av politik i förhållandet mellan

förbundsförsumlingen och förbundsrådet. Det sistnämnda, '' som för tre år väljes av riksdagens

båda kamrar samlade på ett ruin, består av sju medlemmar ulan nödvändig purlihomngenitet. är

tvärtom oftast heterogent i politiskt avseende, och bur karaktären av ett ärabetsmauiiakollegiuHi,

vars kvarstående är oberoende av riksdagens omröstningar.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition

av makten till den nedre kammarens favör. Vissa politiska menings rik tn ingars

önskemål gå också till en övre kammare, som på dylikt sätt är på en gång rent

demokratisk till sin sammansättning och i avseende på sin rättsliga befogénhet inskränkt

till att fylla allenast en suspenderande och reviderande uppgift. Så har

varit fallet i Sverige (kombinationen rent demokratisk första kammare och suspensivt

veto respektive skiljedomsreferendum). Så ock uti Danmark under senaste författningsrevisionen,

vid vilken tendensen hos rörelsepartiet snarast varit riktad åt ett

försvagande på vissa punkter av den nya och demokratiserade övre kammarens rättsliga

position (törslaget om gemensamma voterirgsinstitutets införande, vidare den verkligen

införda prioriteten för folketinget vid de provisoriska lagarnas föreläggande för

riksdagen, slutligen upplösningsparagrafens formulering — nedan sid. 48—4 9 vilken

närmast karakteriserar den övre kammaren såsom endast suspenderande); reformen

där kom emellertid icke att innebära någon nydaning av kamrarnas konstitutionella

ställning till varandra, utan är den i stort sett likadan som den var förut. Enahanda

synes avsikten vara i det vilande grundlagsförslaget i Nederländerna, där

ju emellertid den bestående censusbestämda första kammaren redan intager en principiellt

.underordaad ställning.

A andra sidan kan man anföra de sydtyska staternas föredöme: reformerna

av på en gång den nedre och den övre kammarens sammansättning åtföljdes av

någon Ölsnille/ av den senares kompetens (amendementsrätten i finansfrågor). En

demokratisering av den övre kammaren plägar också uppkalla strävanden att

åtminstone förebygga varje rättslig minskning av första kammarens befogenheter,

strävanden, vilka hava sin grund i ivern att vidmakthålla den »motvikt» mot

demokratien, som den övre kammaren befinnes utgöra, och vilka motiveras även

därmed, att närmandet till den folkliga grunden måste anses förminska eller borttaga

det stöd för eu fordran på en reducering, som möjligen kunde ligga i över*

husets oligarkiska sammansättning. Ett uttryck i omvänd form för ett samband

$v dylik art mellan första kammarens demokratisering och det rättsliga ordnandet

av dess maktställning möter man också i de författningsbestämmelser, som numera

•(sedan 1911) reglera rättsförhållandet mellan överhus och underhus i tvåkammarsystemets

moderland, England. Medan unionisternas program omsider blev ett slags

demokratisering av överhuset men såsom pendant därtill dess vidmakthållande

såsom en effektiv första kammare, utmynnade den liberala politiken i ett bibe

hållande, åtminstone tills vidare, av överhusets aristokratiska prägel med såsom

motsvarighet vetobillens maktinskränkningar.

Vända vi oss emellertid från den rättsliga sidan av saken till den politiskaså

kan intet tvivel råda därom, att det består ett synnerligen intimt samband

mellan den övre kammarens sammansättning och dess maktställning, dess faktiska

maktställning. Ej heller behöver man tveka om den huvudriktning, åt vilken detta

samband pekar. Det är med första kammarens som med alla politiska makthavares

betydelse så, att de ytterst osa sin kraft från en och samma källa, även

om det sker på, ett mera eller mindre latent sätt, och denna källa är folkopinionen;

Icke naturligtvis i meningen av momentana stämningar, som kunna förgå lika fort

som de kommit, utan i betydelse av eu allmänmening, som under år på år sakta

och med fasthet utformat sig. Den satsen har som sagt universell giltighet. Tilllämpad

på första kamrarna i nutiden innebär den, att, i mån som demokratiens

grundsatser vunnit allt. mera makt över folkopinionen, har också den praktiskt

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Mnj:ts proposition Nr ''158. 4.r>

regeln satt sig fast, att Överhusens maktställning i ytterst väsentlig män beror pä

vilket betyg för folklighet de av allinänmeningen erhålla.

även på livstid utnämnda sådana underkännas vid denna betygssättning, och de ha

därmed förlorat det rotfäste i folkmeningen, som skulle till full verklighet förmå

omsätta deras legala maktl). Men även de censusbestämdu senaterna löpa omsider

fara att bliva betraktade mindre såsom »folk»-representativa än som företrädande

speciella klassintressen och därför ock att i tidens lopp se sin förmåga att på ett

mera effektivt sätt utöva sin regulatorsverksamhet förminskas. Den reformering

av dessa senater i demokratisk riktning, som i senare tid genomförts t. ex. i

Belgien (1893) och Sverige (1909), har också förestavats av en åstundan att genom

förhöjandet av deras »inre styrka» förebygga en minskning av deras faktiska inflytande

— en minskning, som befarades bliva en följd därav, att första kammarens

organisation stod stilla, medan den andras alltmera demokratiserades och därmed

opinionsstödet för den förra blev för svagt. Över huvud torde man kunna påstå,

att på både herrehusen och de censusvalda senaterna ställes i vår tid i högre

plätt än tidigare det kravet, att de utöva sina funktioner med behärskad måttfullhet.

Tydligen kan nu en första kammares resonans hos folkmeningen bero ej

allenast på graden av demokratism i dess sammansättning, utan även på andra

sammansättningsmoment, vilka resultera i av folkmeningen värderade egenskaper

hos kammaren. Det behöver icke sägas, utan är en självklar sak, att det är ep

styrkekälla för första kammaren, om sammansättningsreglerna garantera densamma

en särskild karaktär av politisk insikt och erfarenhet, egenskaper, som icke undgå

att höja dess anseende ''-)- Särskilt bör vidare fästas uppmärksamhet på betydelsen

av förstakammarorganisationens förbindelse med andra former av det offentliga livet.

Därjämte bör emellertid vidare bemärkas, att det icke alldeles uteslutande är på

sammansättningens karaktär erkännandet från folkets sida av första kammarens

makt beror: därtill kommer även sådant som de härskande föreställningarna om

tvåkammarsystemet över huvud, särskilt också graden och omfattningen av underhusparlamentarismens

insteg i det allmänna medvetandet. Slutligen är här att

tillägga, att i enlighet med vad ovan sid. 39 anmärkts, man uppenbarligen icke får

föreställa sig första kammarens maktställning vid varje tidpunkt vila alldeles uteslutande

på det folkliga erkännandet. Själva författningsbestämmelserna rörande

dess kompetens och kamrarnas verksamhetsformer hava tydligen stor vikt och

besitta en ur dem själva framgående verkan till stärkande eller försvagande av den

Övre kammarens ställning. Allt detta skall bliva tydligare genom den undersökning

av de rent. demokratiska första kamrarnas politiska belägenhet, till vilken vi nu övergå.

Göra vi denna gång början med de amerikanska delstaternas med sidokamrarna

tämligen likartade senater, så framgår, att deras demokratiska sammansättning

förlänar dem en politisk prestige av samma valör som underhusen. Här bör

emellertid också tagas med i räkningen den maktdelningsteori och misstro mot *)

*) Jfr Fahlbeeks yttrande om t. ex. den italienska senaten, att den »såsom helt och hållet

kangavald knappt har annan betydelse ån att vara en rådgivande och glanskande församling».

?) Vissa förfäktare av den korporativt sammansatta första kammaren lörvänla att detta

system skall hava en dylik verkan, alt sålunda representationens »politiska tyngdpunkt snarare

skulle lokalisera sig till första än till andrå kammaren» ■ Liljurjvist .

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Kungl. Maj:ts proposition Nr 358.

offentliga maktutövare, som synes hava gått amerikanarna i blodet och komma dem

att avböja varje maktkoncentration, således också den hos en enda kammare. Betrakta

vi så den franska senaten finna vi den utöva ett faktiskt inflytande, som

visserligen icke kommer upp mot t. ex. den svenska första kammarens, men som i

jämförelse med första kamrarnas betydelse i andra underhusparlamentariskt styrda

stater synes respektabelt nog. Orsaken ligger också här i dess med deputeradekammarens

visserligen icke fullt jämbördiga, men i alla fall bestämt utpräglade

folkliga ursprung. Därtill torde den emellertid också ligga i den förbindelse, vari

senaten genom sättet för sitt bildande är satt med det kommunala självstyrelselivet

— på samma sätt som det otvivelaktigt varit en kraftkälla för den svenska

första kammaren, att den vilat på landstingens starka skuldror, och det också från

synpunkten av den övre kammarens maktställning var en klok åtgärd, då 1898 den

helgiska senaten delvis baserades på provinsråden.

Av ännu större betydelse är detta den övre kammarens grundande på självstyrande

delförband i staten uti statsorganisationer av den art som Förenta Staterna

och Schweiz. Vad som gör dessa senater och framför allt den förstnämnda statens

så starka och med den nedre kammaren minst jämställda som de äro, är — vid

sidan om deras lika demokratiska sammansättning, ävensom författningsbestämmelserna

— i första hand deras federala basis. De finna uti särstatsautonomismen

sitt opinionsstöd och äro därför i det hela svårligen jämförbara med helstaternas

första kammare.

■ En sådan särskild grundläggning och därtill i förening med utpräglat folklig

sammansättning hjälper emellertid icke alltid. Sålunda icke uti Australien. Säkerligen

är liksom i andra kolonier med folkvalda (även om censusvalda) senater

överhusets politiska roll vida mera avsevärd än de utnämnda kolonisenaternas,

särskilt i finansfrågor. Men dess ställning framträder såsom avgjort underlägsen

sina schweiziska och amerikanska kollegors, huvudsakligen beroende på dels författningsbestämmelsernas

tydliga anvisningar, vilka lägga hinder i vägen för överhusets

maktutveckling, dels väl framför allt på tvåkammarsystemets jämförelsevis

ringa resonans i folkmeningen. I ännu högre grad gäller det förra, såsom vi funnit,

Portugal, vars nuvarande överhusorganisation emellertid är för ny för att

tillåta några slutsatser i vår fråga. Den eventuellt blivande nederländska rent

demokratiska första kammaren intager likaledes redan rättsligt en bestämt underordnad

ställning.

’ Vända vi oss så till sist till det nya danska landstinget — vilket i närva
rande

situation i hög grad måste påkalla vårt intresse — så finna vi både positiva

och negativa faktorer med hänsyn till frågan om den politiska maktställning, det

kan förväntas komma att intaga. Till de förra äro att räkna det den allmänna

rösträttens underlag, varpå det vilar, samt den högre ålderns och den större erfarenhetens

pondus, för vilken det möjligen bliver uttryck; vidare den omständigheten,

att författningen förlänar åt landstinget medel i händerna att göra sig gällande,

vilka äro av betydligt större värde än dem de demokratiska senaterna i Australien

och Portugal hava till sitt förfogande, samt slutligen att den allmänna opinionen

sannolikt allt fortfarande lämnar sitt stöd åt tvåkammarsystemet över huvud. ,

Ä andra sidan kunna, såsom antytt, andra faktorer antagas komma att verka

till försvagande av landstingets inflytande. Själva organisationen är kanhända icke

så gynnsam för dess maktställning som i Frankrike, och vad angår författnings
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

tf

Kungl. Maj:ts proposition Nr 358.

bestämmelse™» rörande förhållandet till medkammaren, så uppvisa de pointer,

vilkaytterligare understryka folketingets överlägsenhet (jämför ovan sid. 44). Det

viktigaste är emellertid, alt denna senare numera får betraktas såsom ett axiom i

det allmänna politiska föreställningssättet i Danmark, samt att denna uppfattning

sannolikt ingalunda kominer att försvagas utan snarare allt mera skärpas.

Någon annan roll än den av eu suspenderande övre kammare kan landstinget

väl under sådana förhållanden icke komma att spela. Tiden för »the

check in g chamber», för att använda engelsk terminologi, är i Danmark förbi. Men

inskränker man sig till att fråga, om det demokratiska landstinget skall förmå

lägga mera effekt i den reglerande och reviderande verksamhet det vill utöva än

det gamla »pri vilegie»-tinget i tidens fortsättning skulle hava kunnat, kan svaret

näppeligen bliva annat än ja. Det åtnjuter en helt annan den allmänna opinionens

sympati än detta och besitter därför ock en vida högre grad av inre styrka.

Efter denna kortfattade översikt av maktförhållandet mellan kamrarna i de

existerande tvåkammarsystemen skola vi övergå till en närmare granskning av de

möjligheter, som de moderna författningarna anvisa rörande sättet att åstadkomma

ett riksdagens beslut trots meningsmotsatser mellan kamrarna. Det är tydligt,

att det utjämningsförfarande, som föreskrives, kan vara av en synnerligen stor,

stundom avgörande betydelse för kamrarnas och särskilt första kammarens maktställning.

B. Författning-sinstitut till lösning av beslutskonflikter mellan

kamrarna. I.

I. Allmänna institut.

Tvåkammarriksdagens verksamhet måste, trots dualismen, utmynna i ett

enhetligt beslut, ett riksdagsbeslut. Fatta de båda kamrarna samstämmiga beslut

är saken klar. Det är tydligt att. möjligheten av en dylik samstämmighet i hög

grad är beroende av kamrarnas sammansättning, av den karaktärsskillnad, som

råder mellan dem; ju större denna är, dess större är utsikten till beslutskonflikter,

och å andra sidan, ju mera ursprungslika de båda representationsavdelningarna äro,

desto mindre friktion. Hänsynen till kamrarnas samverkan till ett gemensamt

beslut framställer sig sålunda till beaktande redan vid frågan om reglerna för deras

bildande och påkallar ett icke alltför stort avstånd dem emellan. Men även om

kamrarna icke stå i någon skarpare ursprungsmotsats till varandra, kvarstår möjligheten

till mot varandra stridiga beslut och framträder frågan om förfaringssättet

i ändamål att utjämna dem.

Söker man i de moderna författningarna efter stadganden av förevarande

art, så frapperas man av, att flertalet sakna verkligt effektiva utslagsinstitut om

man med sådana menar medel att med full säkerhet nå fram till ett enhetligt riksdagsbeslut.

Egentligen finner man i regel endast tvenne dylika institut, nämligen

sammanjämkning en och upplösningen.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kmvjl. Mäj:tg proposition AV 358.

Sammanjämkningen av motsatta kammarbeslut kan nu gä. till på det sättet,

att ärendet vandrar fram och tillbaka mellan kamrarna, försett för varje gång med

vederbörande kammares motivering för sin ståndpunkt. Emellertid omhänderhaves

i regel denna sammanjämkning av i detta syfte tillsatta delegationer från vardera

kammaren, vilka också kunna sammanträda till gemensamma förhandlingar och dä

utgöra ett gemensamt utskott av den art, som hos oss redan från begynnelsen har

frågan om hand. Benämningarna på dessa medlingsfullmäktige växla: konferenser,

kommissioner, delegerade, »Faellesudvalg» etc. Stundom fixeras det antal gånger

ett förslag får göras till föremål för vardera kammarens behandling, innan det avskrives,

liksom också antalet konferenser som får hällas.

Syftet med sammanjämkningen är tydligen att antingen söka få den ena

kammaren att gå in på den andras beslut eller åstadkomma en kompromiss mellan

båda genom att de sammanträffa å någon punkt mitt emellan de skiljaktiga positionerna.

Men lyckas man nu icke härutinnan, står man fortfarande inför två

motsatta kammarbeslut, intet positivt riksdagsbeslut kommer till stånd, utan frågan

förfaller.

Det bör emellertid redan här anmärkas, att om också sammanjärtikningsinstitutet

kan träda i funktion både i fråga om den vanliga lagstiftningen och i.

fråga om finanslagstiftningen, det dock har sin huvudbetydelse i förra fallet, och att

utsikterna till positiva finansbeslut i de flesta stater äro betydligt ljusare än till,

positiva lagbeslut i allmänhet till följd av den nedre kammarens dominerande,

betydelse på denna punkt, vilken gör konflikterna dels relativt färre dels glattare

att lösa.

Sammanjämkning utgör ett dagligdags led i de parlamentariska verksamhetsformerna.

Extraordinärt och avsett för betydelsefullare meningskonflikter är urplösnn

gsrätten. Den kan hänföra sig antingen till blott den nedre kammaren eller

ock till bägge kamrarna, vilka i så fall antingen kunna upplösas var för sig eller

bägge på en gång. Det första fallet inträffar, när den övre kammaren utgöres av

självskrivna, livstiösutnämnda eller officiella medlemmar; tillsatser av för kortare

tid utnämnda eller valda ledamöter pläga dock kunna drabbas av upplösning. I

vissa av dessa stater finner upplösningsrätten sin motsvarighet i rätten att genom

utnämning av flera »herrar» söka omändra majoriteten i den övre kamnraren — en

rätt, som dock, såsom vi funnit, flerstädes begränsats. Oupplösliga kunna emellertid

även helt valda senater vara, t. ex. Frankrikes, Tasmaniens och Västaustraliens.

Vissa engelska kolonistater stadga vidare om överhusupplösning endast i samband

med underhusupplösning. Befryndade med denna anordning äro på sitt sätt sedan

1915 stadgandena i Danmark. Andra stater slutligen, såsom Belgien, Holland, Sverige,

lämna statschefen frihet att efter behag upplösa vilkendera kammaren som helst

ensam eller ock bägge på en gång.

Det kan vara av intresse att här särskilt anföra den nya danska grundlagens

stadgande angående upplösning av landstinget — folketinget är såsom förut

upplösligt utan några specialföreskrifter. Enligt Grundlovens § 22 äro bestämmelserna

dessa: När folketinget har antagit ett lagförslag, men landstinget, efter

att minst tre månader före riksdagssessi mens avslutning hava erhållit det till

behandling, har förkastat det, och när icke heller Faellesudvalgets sammanjämkningsförsök

lett till enighet mellan tingen, så vilar saken till dess att på grund av

valperiodens utlöpande allmänna val till folketinget företagits; men om så detta

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kung!. Maj:ts proposition AV -V.-5tf.

ting på on lagtima riksdag (»ordentlig Rigsdagssamling») antager förslaget igen i

oförändrad form, ånyo inom tre månader före sessionens avslutande översänder det

till landstinget, men även denna gång enighet mellan tingen icke uppnås, sa kan

konungen upplösa landstinget.

Beträffande dm politiska betydelsen av å ena sidan första kammarens, å

andra sidan andra kammarens upplösning samt de därav framgående nya valresultaten,

ställer sig saken olika, allteftersom mera eller mindre av underhusparlamentarisk

prägel utmärker författningslivet. Aven där denna parlamentarism icke

är till fullo erkänd, händer det dock, att antydningar om tillmätande av en större

vikt åt den nedre kammarens upplösning förekomma; så t. ex. i Sverige uti grundlagens

stadgande om endast nya anc/rakammarval, icke förstakammarval före en

grundlagsförändrings slutgiltiga antagande. 1 rent parlamentariskt styrda stater

har underhusupplösningen eu vida större betydelse såsom kontiiktutjämnande institut

än överhusupplösningen. Den senare kan betraktas »allenast som ett försök att på

fredlig väg skapa överensstämmelse mellan de två kamrarna» (Kn. Berlin, Oplesningsretten).

De nya överhusvalen kunna däremot icke få karaktären av eu skiljedom,

ifall de giva till resultat en första kammare av annan mening i tvistefrågan

än den sittande andra kammaren och än mindre än den ur en upplösning och därpå

följande val framgångna nya andra kammaren. Däremot betraktas i dessa stater

med underhusparlamentarisk regim andrakammarupplösningen just som ett sådant

skiljedomsinstitut: den övre kammaren bör böja sig för den genom de extraordinära

nyvalen uttalade folkmeningen, i all synnerhet i händelse av iteration1). Bakom

denna parlamentariska doktrin ligger föreställningen om överhuset såsom en garant

för realiserandet av den »verkliga» folkviljan, den från de tillfälliga ögonblicksstämningarna

renade, den »stadgade» folkviljan. De ovan anförda nya danska upplösningsstadgandena

vila på eu dylik uppfattning.

I England, där upplösningen av underhuset ännu under den senaste störa

författningskonflikten begagnades ett par gånger såsom skiljedom och påtrycknings-,

medel gent emot överhuset, har man icke längre någon användning för detta institut

i sådant syfte. Det är uteslutet genom organiserandet 1911 av det blott

suspensiva överhusvetot.

Ä de flesta håll har man sålunda —• oavsett nu presumlionen i ett flertal

stater för den nedre kammarens övervägande bestämmanderätt i finansfrågor —

nöjt sig med två institut till befrämjande av ett positivt riksdagsbesluts åstadkommande,

nämligen ett för ordinärt bruk, d. ä. sammanjämkningen, samt ett för extraordinära

tillfällen, nämligen upplösningsrätten. I vissa stater bestå dock därjämte

även andra författningsmedel av dylik syftning och därtill mera effektiv sådana.

I en del av dessa stater äro dessa medel sedan gammalt ingående delar i mekanismen,

i en del åter framträda de som nyskapelser från senare tid. Över huvud

har på åtskilliga håll, såväl i utlandet som hos oss, en tendens gjort sig gällande

att allt starkare betona lämpligheten av effektiva skiljedomsinstituts inrättande.

Vi skola i det följande taga del av dels i olika stater faktiskt förefintliga dels

föreslagna utjämningsmöjligheter. Därvid lämpar det sig — av hänsyn till frågan

l) Även i sådana icke parlamentariska stater, där nedre kammaren tillerkänts dominerande

betydelse i fiimnslugstiftningen, bör valutslaget etter en nndrakuiii mariipplösN ing få karaktär av

skiijedomsutslag.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 320 höft. (Bil. till nr 358.) 7

opaginerad Kontrollera mot PDF

SO Kungl. Majds proposition • Nr 3 ÖB.

om kamrarnas ömsesidiga maktförhållanden, att, även med risk av vissa upprepa

ilingar, behandla tinansfrägorna för sig, den vanliga lagstiftningen för sig.

Innan vi övergå til) denna skildring må emellertid här anmärkas, att, vad

vårt land beträffar, den egendomligheten i jämförelse med andra tvåkammarsystem

föreligger, att författningen varit betänkt icke blott på kurativa, utan även på

prevention medel »not beslutsdivergenser. I motsats mot det reguljära förhållandet

utomlands samverka hos oss de båda riksavdelningarna redan på förberedelsens

stadium, i det att de viktigaste ärendena handläggas av gemensamma utskott, vilkas

utlåtanden samtidigt avlämnas till båda kamrarna. Denna gemensamhet i

utskottsväsendet verkar i sin män till förekommande av konflikter. En annan sak

är, huruvida själva det samtidiga behandlingssättet i svenska riksdagen (i motsats

till utlandets successiva) är i och för sig till gagn för beslutsutjämningen.

Huru vår författning i jämförelse med utländska är ställd i avseende på

kurativa medel mot konflikter utöver sammanjämknings- och upplösningsinstitut,

skall framgå av den följande redogörelsen.

II. Utvägar ur kammardivergenser särskilt rörande finansfrågor.

i. översikt.

Vi hava tidigare utförligt behandlat de företrädesrättigheter, som i ett flertal

stater tillkommer den nedre kammaren vid finansfrågors avgörande. Vi hava jämväl

antytt, att den nedre kammarens betydande överlägsenhet, som härav blivit

följden, verkar till främjande av ett positivt riksdagsbeslut. Där första kammaren

saknar ändringsrätt, är detta förhållande starkast utpräglat. Där den däremot är

i åtnjutande av sådan rätt, kunna givetvis enstaka divergenser tänkas trotsa utjämningen.

På de punkter — och de utgöra det överväldigande flertalet — där

harmoni emellertid kommer till stånd, åvägabringas den på ett ensidigt sätt, nämligen

sä, att första kammaren — där icke möjligen do av den föreslagna modifikationerna

gillats av andra kammaren — omsider giver efter och accepterar dennas

beslut. Vi hava vidare funnit denna praxis iagfästad i de nyreformerade sydtyska

författningarna. Det är »i» system du dernier mot», som sålunda här utgör skiljedomsinstitut.

I fäll av verkligt allvarsamma konflikter rörande hela budgeten,

har man ju vidare upplösningsrätten i reserv och med hänsyn till den allmänna

presumtionen för andra kammarens förstarangsställning i finansfrågor, bör upplösningen

av densamma och det därpå följande valutslaget i detta fall tillmätas rätt

så avgörande betydelse. Den övre kammarens roll i finansfrågor blir i det hela i

dessa stater av mera suspensiv art.

Trots den nedre kammarens superioritet i dessa stater kunna emellertid

naturligtvis, såsom antytt, finanskonflikter på enstaka punkter eller beträffande

hela budgeten föreligga. Utom sammanjämkning och upplösning äro nu dock de

flesta författningar i saknad av utjämnings- resp. skiljedomsinstitut. På enstaka

håll finner man emellertid sådana vara införda. Anmärkningsvärda var för sig äro

i detta hänseende sOtemikes, Sachsens och Rysslands författningar, som lämna plats

åt var sina egendomliga rättsutvägar. I den ena som den andra staten äro dessa

sådana, att de icke, åtminstone icke formellt, förläna någon större chance åt den

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kurir;!. Maj:ts proposition AV HöH. •''»t

erm kammaren iin åt den andra. 1 Österrike stadgar grundlagen (lagen av den 21

dec. 1867 nr 141 art. 13), att om uti en finanslag, trots förnyade behandlingar*

det gives enstaka poster, beträffande vilka ingen överensstämmelse kan uppnäs

mellan representanthus och herrehus, skall den lägsta siffran gälla. Praktiskt taget

blir denna regel till favör för den kammare, som i allmänhet visar sig mest återhållsam

med hänsyn till beviljande av statsanslag. Huruvida detta är att antaga

om den övre eller den nedro kammaren, må lämnas därhän. I Säck sen åter finner

man ett förfaringssätt, som närmast är avsett att befordra antagandet av regeringens

finanslagförslag, i det att den giver ett visst försteg åt den kammares beslut-,

som ställer sig jakande gentemot detta. Då kamrarna stanna i olika meningar angående

regeringens budgetsförslag, skall en »gemensam deputation» framställa ett

sammanjämknings förslag och det påfallande är sedan, att, om fortfarande icko enig1- het uppstår, det ursprungliga förslaget betraktas såsom antaget, ifall den kammare,

som förkastat det, gjort detta med mindre än två tredjedelars majoritet av de avgivna

rösterna.

I Ryssland slutligen skall vid meningsskiljaktigheter mellan kamrarna arn

gående ett anslag, vilka icke av kompromissutskott kunna biläggas, den stridiga

summan insättas i budgeten till den hord, som den hade i den sista på laglig väg

tillkomna budgeten. Äro emellertid båda kamrarna överens om att anslaget skall

höjas resp. sänkas och angår meningsskiljaktigheten blott vidden av denna höjning

eller sänkning, så insattes i budgeten den av de båda siffrorna, som kommer närmast

den förra budgetens siffra. Genom detta sätt för finanskonflikters biläggande

kan den övre kammaren, riksrådet, alltid hindra upphävandet eller sänkandet av

ett anslag. ,..,

Om Österrike, Sachsen och Ryssland förete isolerade förfaringssätt för finanskonflikters

lösning, så ha en hel grupp av stater införlivat med sina författningar

ett särskilt skiljedomsinstitut, nämligen den gemensamma voteringen. Meningsmotsatser

i finansfrågor avgöras i sista hand pa detta sätt sedan lä.nge i en del

sydtyska stater, nämligen Baden, Wiirtemberg och Hessen (förut ock i Nassau och

4848 — 50 i Sachsen) och i Sverige, sedan tämligen nyligen i Portugal (1911) samt

vissa brittiska kolonistater, nämligen den australiska federationen (förf. 1900). Transvaal

(1906), Oranje (1907) och den sydafrikanska unionen (1909). I Hessen undantagsvis,

men i Portugal och de uppräknade brittiska kolonistaterna regelmässigt

förekommer denna gemensamma votering jämväl i fråga om beslutskonflikter på

den vanliga lagstiftningens område. Till denna legislativa gemensamma omröstning

återkomma vi i nästa kapitel. Här skola vi till en närmare granskning upptaga

den finansiella gemensamma omröstningen såsom varande det finansiella skiljedoms^

institutet, vilket, till följd av den avsevärda roll det spelat i senare tiders politiska

debatt både hemma och å sina håll i utlandet, påkallar största uppmärksamhet.

Först må dock för fullständighetens skull fästas uppmärksamhet på reserv

åtgärder, som enligt vissa staters författningar finnas till hands för den händelsef

att riksdagen icke gjort statsregleringen färd g antingen före finanslagsperiodens början

eller vid den tidpunkt, då riksdagen åtskiljes, lin dylik situation kan ju nämligen

tänkas bero på oenighet mellan kamrarna, och i ty måtto äro hithörande stadgan-i

den att räkna som ett slags provisoriska utjämningsinstitut. Här skall nämna»

tvenne dylika utvägar. Den ena återfinnes i den svenska regeringsformen § 109)

som innehåller följande stadgande: »Dår så oförmodat skulle hända, att riksdag^

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj;ts proposition Nr 583,

uar den avslutas, icke hade staten reglerat eller någon ny bevillning till bestämt

belopp sig åtagit, fortfnre den förra stat »regler ingen och bevillningen intill nästa

riksdag. Är åter bevillningens hela belopp bestämt, men kamrarna icke om för:

delningen därav ense, då skola, efter den fastställda bevillningssummans förhållande

till den, som vid föregående riksdag blivit fördelad, de i den sista bevillningsförordningen

stadgade artiklar jämlikt ökas eller minskas; och uppdrage riksdagen åt

do av riksdagen valda fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontor

att en ny bevillningsförordning på sådan grund uppgöra och utfärda». På liknande

satt bestämde den 1911 upphävda portugiska (monarkiska) författningen, att, om

budgeten eller förslagen angående den årliga utskrivningen till hären och flottan

icke före finansårets utgång blivit till fullo antagna, de för sista finansåret gällande

logarna skulle fortfara att vara i kraft; kamrarna fingo emellertid vid en sådan

situation icke åtskiljas, förrän de antagit nya dylika lagar.

Den andra utvägen, som anlitats för det antagna fallet, har varit provisoriska

finanslagar. Som bekant har detta tillvägagångssätt praktiserats flerfaldigt*

gånger i t. ex. särskilt Österrike och Danmark. I sistnämnda land har vid ifrågavarande

tillfällen landsting och folketing stått emot varandra. Numera äro de

provisoriska finanslagarna i Danmark, redan tidigare till sin grundlagsenlighet bestridda,

formligen omöjliggjorda genom ett tillägg till Grundlovens § 48 (gamla § 49) M.

*2. Den gemensamma flnansomröstningen.

I enlighet med vad nyss nämndes, uttaga vi så, efter denna allmänna översikt,

det viktigaste finansiella skiljedomsinstitutet, den gemensamma omröstningen;

till närmare skärskådande.

Det momentana avsteg från tvåkammarsystemet, som den gemensamma omröstningen

innebär, är stadgat ifråga om finansiella riksdagsärenden, som ovan

nämndes, uti Sverige, Baden, Wiirtemberg och Hessen samt därjämte uti Portugal

och vissa brittiska kolonistater. I Danmark föreslogs det till införande i regeringsförslaget

av 23 okt. 1912.

I åtskilliga avseenden är emellertid institutet ganska olikartat organiserat <

de författningar, i vilka det förekommer. Så t. ex. är det i Sverige, Baden och

Wiirtemberg icke fråga om annat än en blott sammanräkning av de i de båda kamrarna

avgivna rösterna för och mot, medan institutet däremot i de övriga författningarna

framträder under formen av gemensam behandling i vidsträckt bemärkelse, det vill

säga ett verkligt gemensamt sammanträde av de båda kamrarna med möjlighet till

den omtvistade frågans gemensamma debatterande. I Wiirtemberg (och före 1904

i Baden) insnöres institutet än ytterligare därigenom, att icke såsom överallt annorstädes

det gäller en ny omröstning, utan endast en sammanräkning av de redan

föreliggande röstningsresultaten i de båda kamrarna, de redan avgivna ja- och nejrösterna.

En annan skillnad, som dock kanske i praktiken icke är så betydelsefull,

ligger däri, att proceduren i vissa stater är obligatorisk (Sverige, Wiirtemberg, 1

1 Finanslagen måste vara »vedtagen af Rigsdagen», innan skalterna få utkrävas. — Genon»

ett tillägg till den gamla grnndlovens § 48 (den nyas § 47) grundhig-fäst i stället ett redan

fQrut (sedan »förlikningen» j894> praktiserat tillvägagångssätt iör den händelse, alt del nya hud

getåret (1 april) ingår utan att tingen kommit överens om finanslagen: eu »midlerlidig Bevillings

lovs» föreläggande och antagande av riksdagen; genom den skall blott sörjas för statshushållningens

nödtorftiga gång, tills den definitiva finanslagen hlir färdig.

opaginerad Kontrollera mot PDF

r>*>

Kung,!. .\Jaj:ts proposition. Nr $58.

Hessen och Portugal), medan don i andra är blott fakultativ, det är beroende

på framställning frun vare sig den ena kammaren (såsom alternativt i Baden) eller

regeringen (såsom likaledes alternativt i Baden samt ensamt i de brittiska koloni^

staterna). :

Av särskild betydelse för de, båda kamrarnas ömsesidiga makt stimning äro eu

del andra organisationsolikbeter. Den gemensamma omröstningen kan genom dera

utgestaltas på två huvudsätt, antingen som ett ensitigt eller reciprok), skiijedomsr

institut. Den förra formen ställer den nedre kammaren i en gynnsammare belägenhet

än den övre, den senare däremot anvisar mera opartiskt åt båda samma

situation. Egentligen är det endast eu författning, som anlagt institutet på ett

fullt reciprokt sätt, nämligen den svenska. Alla de övriga hava i högre eller

mindre grad åt den gemensamma finansomröstningen givit en sådan specialorganisation,

som gynnat segerutsikterna för den nedre kammaren. Förhållandet framt

träder tydligt vid en jämförelse mellan de stadganden, som i förevarande avseende

äro av betydelse å ena sidan i Sverige, å andra sidan i de utländska författningar,

som här komma i fråga.

Först och främst visar det sig då, att anledningen till och föremålet för den

gemensamma omröstningen kan i Sverige vara att söka uti både ett förstakammarnej

till ett andrakammar-ja och tvärtom, medan annorstädes man i regel — i överensstämmelse

med den finansiella initiativrättens huvudsakliga förbehållande åt

underhuset — räknar allenast med ett förstakammarmotstånd mot andra kammarens

positiva beslut. Och vidare behöver frågeställningen i Sverige icke vara en

enkel ja- eller nej-proposition, utan kan avse alternativa positiva förslag av den

ena kammaren och av den andra — sålunda även ett den övre kammarens motförslag

till den nedres —, ett förhållande, som också synes äga rum i Portugal,

medan däremot annorstädes, till följd av frånvaron eller ineffektiviteten av den

övre kammarens ändringsrätt gentemot budgeten, voteringen kommer att gälla det

rena antagandet eller förkastandet av den nedre kammarens finansbeslut. Där

föremålet för omröstningen därtill inskränkes till finanslagen i dess helhet och sålunda

icke såsom i de brittiska staterna kan utgöras även av »individuel money

bilis», tillstramas banden på första kammaren än mera, Så är fallet i de ifrågavarande

sydtyska staterna, och i dessa framträder den gemensamma finansomröstningen

därför såsom en undantagsregel, reserverad för den osedvanliga och allvarliga

händelsen, att överhuset skulle förkasta hela budgeten. I motsats härtill höra

de gemensamma omröstningarna i Sverige till ordningen för dagen.

I eu del av dessa stater med »ensidigt» organiserad gemensam omröstning,

blir emellertid första kammarens underlägsna ställning något förbättrad därigenom,

att den samfällda voteringen icke inträder omedelbart vid första konstaterandet

av en finansiell beslutsmotsats mellan kamrarna, utan tillgripes först när eu i två

på varandra följande sessioner — med eller utan nyval emellan — itererad konflikt

föreligger. Detta är förhållandet i de brittiska kolonistaterna, och här åtnjuta

överhusen sålunda ett mer eller mindre avsevärt åtminstone suspensivt. veto.

Detsamma avsågs för övrigt i ett svenskt förslag för vissa skattefrågor (progressiv

inkomstskatt, det bevillningsfria existensminimums höjande och de skattefria avdragen),

vilka sålunda i motsats mot andra inkomst- ävensom mot utgiftsfrågor

icke omedelbart utan först vid upprepad meningsskiljaktighet skulle komma under

gemensam omröstning (Adelswärds— Hammarskiölds förslag 1906 och 1907, varom

so. under kap. »gemensam lagomröstning»).

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl, Maj:ts proposition Nr 358.

Vi finna sålunda att det gemensamma voteringsinstitutets tekniska enskildheter

kunna vara byggda på principen om kamrarnas jämställdhet såsom i Sverige

eller på principen om den nedres företrådesställning. Emellertid ligger det i sakens

natur, att själva institutet i och för sig till följd av den övre kammarens numerära

underlägsenhet presumera!’ seger för den nedre kammarens mening. Uppenbarligen

är emellertid betydelsen härav i hög grad beroende av den övre kammarens sammansättning.

Denna kan under vissa omständigheter tänkas vara ägnad att mera

eller mindre neutralisera det mindre ledamotsantalet. 1 motiverna till riksdagsordningen

1866 hänvisar sålunda Louis de Geer till möjligheten av en mera kompakt

majoritet i första kammaren än i andra och betecknar med anledning bland annat

härav den gemensamma voteringen som rent av »en åt första kammaren medgiven

förmän». 1 man som denna homogenitet försvagas, har man förutsett en förskjutning

av makten i de gemensamma voteringarna till andra kammarens fördel, och

detta har ju som bekant i svenska riksdagen framkallat åtskilliga förslag om en inskränkning

av institutets tillämplighet genom vissa skattefrågors undantagande och

hänförande under vardera kammarens absoluta veto. varom vidare i kap. C sid. 64.

Vissa förslag hava emellertid nöjt sig med ett slags »relativt» linansveto

ett veto som endast under vissa förutsättningar bleve effektivt —, åstadkommet

genom fordran på kvalificerad, majoritet i den gemensamma voteringen. Av dylik

innebörd var Lithanders motion 1906 likasom tidigare Åkerlunds och Nyländers motion

1905. Enligt den förra skulle för fastställande av från direkta eller indirekta

skatter härflytande statsinkomster, enligt den senare för bestämmande angående progressiv

beskattning erfordras :5/r> av samtliga de vid gemensam votering avgivna

rösterna. Ett icke-parlamentariskt förslag i denna riktning — avseende dera finansfrågor

än de förut omnämnda — har formulerats av jblodström; det går ut på att

»beslut, som avsåge ny statsutgift eller ny bevillning eller ändring eller borttagande

av förut utgående bevillning ej finge anses antaget utan att hava erhållit minst en

tredjedel av vardera kammarens röster». Medan enligt de nyssnämnda parlamentariska

förslagen första kammaren hade att söka allierade i medkammaren för att

kunna uppnå den erforderliga motståndsminoriteten (två femtedelar av samtliga avgivna

röster), får den enligt Flodströms förslag bland sina egna medlemmar skaffa

tillräcklig personnumerär för bildandet av en sådan (två tredjedelar av kammarens

ögna medlemmar plus eu). Denna modifikation av det bestående gemensamma voteringsinstitutet

torde med hänsyn till partisammansättningen i de båda riksdagsavdelningarna

icke innebära en så avsevärd ökning av utsikterna för den ena kammaren

att sätta ett verksamt nej mot den andras ja som Lithanders och övriga

motionärers förslag.'' )

Det har också på sina håll ifrågasatts, att verkan av kamrarnas antalsolikhet

i de gemensamma voteringarna skulle på något sätt fullkomligt, bortetimineras. Under

debatten i danska folketinget angående den föreslagna »forenede Rigsdag» vid meningsskiljaktigheter

angående budgeten framhöll högerledaren såsom förutsättning

för ’ett accepterande av institutet dess utformande på sådant sätt, att »Forskellen

niellera de to Tings Medlemsantal udlignes ved en forskellig Stemmevsegt». En

annan möjlighet vore en anordning i stil med den, varom man finner förslag i den

.svenska representationsformens historia: reducering på ett eller annat sätt av deö

’) Flodström föreslår emellertid dilrjilmte eu korporationsvald första kammare, vars storlek

-kulle höjas till 120, medan den andras siinkes till 340 medlemmar.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kunijl. Mej:t* proposition Nr HåH, 55

större kammarens kontingent, i flen gemensamma omröstningen till likhet med deh

mindres (t. ex. genom val eller, såsom i Do Geers preliminärförslag, genom de yngstes

avträdande). Jfr Gustaf Anderssons motion i första kammaren 1902 nr 24,

<läri det pa tal om andra kammarens numerära plus ifrågasättes att, »första kammaren

genom en utjämning av denna övervikt erhåller ett lika inflytande i dessa

frågor».

En reducerad form av gemensam omröstning, vilken jämväl innebär ett dylikt

borteliminerande av kamrarnas antalsolikhet, utgör det beslutande gemensamma utskottet,

bestående av lika inånga medlemmar från båda kamrarna, valda efter proportionell

valmetod. Ett sådant finansiellt skiljedomsinstitut fanns i den danska nor

vemberförfattningen av 1863 och har även föreslagits för Sverige (Fahlbeck i Statsvet.

Tidskr. 1903 sid. 162: 60 från vardera kammaren). — Jfr våra förstärkta utskott

före 1866, vilka ju dock voro majoritärt valda.

Vi hava här uppehållit oss vid gemensam omröstning allenast i finansfrågor. Institutet

är det betydelsefullaste av skiljedomsförfarandena rörande dessa ärenden, av

vilka vi i övrigt berört dels ett par specifika österrikiska och sachsiska, dels ett

par tillvägagångssätt, som på sitt sätt åro att räkna hit, nämligen svenska och por

tugisiska prolongationsmöjligheter samt de provisoriska finanslagarna. Vi skola i

det kapitel, till vilket vi nu övergå, åter påträffa den gemensamma voteringen och

detta bland de författningsmedel, som anlitas för att komma ut ur beslutskonflikter

mellan kamrarna på den vanliga lagstiftnngens område.

III. Utvägar ur kammardivergenser särskilt rörande egentlig’ lagstiftning.

Såsom tidigare omnämnts, nöja sig de moderna författningarna i regel med

endast sammanjämkningens utväg i normala fäll ur legislativa beslutsmotsatser mellan

kamrarna. På den vanliga lagstiftningens område anses i allmänhet icke samma

nödvändighet föreligga att uppnå positiva beslut som på finansregleringens. För

extraordinära fall har man så vidare kammar- respektive riksdagsupplösningens reservmöjlighet.

I en del stater har man emellertid även för rent legislativa meningsmotsatser

mellan de båda riksdagsavdelningama stadgat effektivare medel än de

nämnda. Och även i den politiska debatten både inom och utom de parlamentariska

väggarna hava åtskilliga förslag i denna riktning framkommit. Vi skola här kasta

en blick på den viktigaste faktiskt förekommande eller föreslagna legislativa skiljedomsinstituten.

De äro: gemensam omröstning, referendum samt det blott suspensiva

förstakammarvetot. det sistnämnda med eller utan tilläggsstadganden om kvalificerad

majoritet.

l. Gemensam lag-omröstning.

Vi hava redan ovan sid. 51 omnämnt vilka författningar införlivat med sig

den legislativa samfällda omröstningen. De äro Hessen, där den dock så gott som

aldrig praktiseras, samt vissa brittiska kolonistater (australiska förbundet, Transvaal,

Oranje och sydafrikanska unionen) ävensom Portugal, där den, liksom dess finansiella

motsvarighet i Sverige, ingår som ett tämligen regelmässigt led i beslutsformningen.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kung’. Maj.ts proposition Nr 358.

Men därjämte har denna gemensamma votering i lagstiftningsfrågor varit föremål

för parlamentariska förslag även i andra stater. Av särskilt intresse är högerförslaget

i det engelska överhuset av den 23 november 1910 samt Adelswärd-Hammarskiölds

och Adelswärds motioner 1906 och 1907 i andra kammaren, respektive nr

149 och 216 (nedan kallat Adelswärd-Hammarskiölds förslag).

Vad först angår det legislativa omröstningsinstitutets tillämpningsområde, så

finner man i en av de bland de ifrågavarande författningarna, som över huvud göra

en åtskillnad på formerna för grundlagstiftning i jämförelse med annan lagstiftning,

nämligen Hessens, den förra vara undantagen från att falla under den omhandlade

bestämmelsen. Enligt en annan, nämligen Portugals, äger författningsrevision rum

i-förenad riksdag. Så som i Hessen är ock fallet i Adelswärd-Hammarskiölds förslag.

*) Beträffande så detaljorganisationen hava vi att hålla oss till samma synpunkter

som dem, vilka vid undersökningen av det finansiella gemensamma voteringsinstitutet

framträdde: ‘Sålunda är det i samtliga författningarna ett utmärkande drag, att infnstitutet

innebär ej blott en röstsammanräkning, utan därutöver ett verkligt gemensamt

(diskussions-) sammanträde. Till samma form ansluter sig ock det omnämnda

engelska förslaget, medan Adelswärd-Hammarskiölds på denna punkt överensstämmer

med det bestående svenska finansinstitutet och sålunda utesluter möjligheten

av någon officiell samfälld debatt. Det faller av sig självt att själva voteringen

överallt är en ny sådan, och att man alltså icke såsom i Wurtemberg blott

räknar samman de gamla röstresultaten; på denna punkt överensstämmer även Adelswärd-Hammarskiölds

förslag, även härutinnan sammanfallande med den svenska

finansomröstningen. Liksom denna är vidare den legislativa gemensamma voteringen

obligatorisk uti Portugal samt de svenska och engelska förslagen, medan

den är blott fakultativ i de brittiska kolonistaterna och i Hessen (beroende på regeringens

önskan ).

Viktigast äro emellertid här som ifråga om den finansiella omröstningen de

organisationsdetaljer, som påverka kamrarnas ömsesidiga maktställning och göra institutet

mer eller mindre »ensidigt» eller mer eller mindre »reciprokt». Liksom

fallet var med finansvoteringen, hava vissa författningar — utgående från föreställningen

om första kammaren som närmast en bromsinrättning — såsom orsak till

kamrarnas förening även vid den vanliga lagstiftningen räknat med endast första

kammarens avslag i en eller annan form på ett av andra kammaren antaget lagförslag.

Så de brittiska författningarna. Dock kan voteringspropositionen få icke

blott formen av nej mot ja, utan även av formulerat motförslag mot andra kammarens

beslut. I Portugal är förhållandet liknande, dock att här, om också undantagsvis,

kan förekomma en gemensam votering även med anledning av andra kammar-nej

mot förstakammar-ja. En dylik reciprocitet är regel uti dels de hessiska

stadgandena — där emellertid omröstningen alltid gäller ja eller nej — dels de

*) Det ovannämnda engelska förslaget undantog från »joint sitting» frågor, som voro »av

stor vikt och icke tillräckligt vant underkastade folkets dom»; dessa skulle vid meniugsskdjaktigheter

mellan linsen avgöras genom referendum, se kap. härom.

a Vartill i Hessen tillkommer, att, för att Avel huvud den gemensamma behandlingen skall

vara möjlig, det måste hava varit regeringen och icke någon enskild riksdag-man, som på den

sista lantdagen före agt det tidigare genom kamrarnas divergerande beslut förfallna lagförslaget.

Därför luder det också hos eu kommentator (v. Catker), att »es sich liier um die Ueltenduiachung

eiues Rechtes der Krone handels.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majils proposition Nr Uf>H. 57

portugisiska och do föreslagna engelska och svenska, i vilka samtliga fall hven kan

omröstas om tvenne positiva förslag.

Såsom i kapitlet om finansomröslning anmärktes, kan det stadium uti bohandlingsordningen,

vid vilket gemensamheten inträder, vara fixerat på ett sätt, som

något förhöjer effekten av den erm kammarens motstånd. Deri samfällda omröstningen

behöver nämligen icke sättas i gång med det första, utan kan uppskjutas

till dess eu uppiepnin<i av beslutskollideringen inträffat. 1 Portugal sker emellertid

den samfällda voteringen liksom vår linansvotering »medelbart i samma sessh n. 1

de brittiska staterna däremot — såsom sid 53 nämndes angående finansvotefingen

är förutsättningen att de motsatta besluten fattats tvenne gånger — i Australien

med tre månaders mellanrum under vare sig samma eller två på varandra följande

sessioner, vilket senare är regel i Transvaal. Oranje och Sydafrika; och därtill

kommer, att man — i Australien obligatoriskt, i Tran sval och Oranje fakultativt —

först prövar verkan av upplösning (av båda husen i Australien, i de båda andra

staterna av nedre kammaren allenast eller bådadera). Här fogas sålunda nya val

till såsom nya moment i förutsättningarna för den gemensamma behandlingen. 1

det engelska förslaget 1910 är också fråga om en itererad konflikt (»i två på varandra

följande sessioner») med minst ett års mellantid, men utan att. någon plats

beredes för nya val. Enligt Adelswärd-Hammarskiölds förslag för Sverige skulle, i

motsats till stadgandena angående vår finansiella omröstning, för att skiljedomsinstitutet

ifråga skulle kunna anlitas, det allenast av den ena kammaren antagna, men av den

andra kammaren avslagna heslutet i oförändrad form upprepas av den förra på den

första riksdag, som efter förrättade nya val till andra kammaren sammanträder.

Såväl iterationen som nya allmänna val ingå sålunda här i organisationen. I senare

avseendet är emellertid att märka, att — enligt motionärernas egen kommentar

det är oniinarie nyval och icke upplösningsval, som avses, varigenom proceduren

skulle bliva långsammare än i Australien. — Även för Hessens mera teoretiska gemensamma

lauomröstning stadgas såsom betingelse iteration och nyval mellan första

och andra beslutet.

De särskilda förutsättningar för gemensam lagomröstnings iscensättande, soro

vi sålunda funnit i olika författningar respektive författningsförslag vara stipulerade,

utökas ytterligare i det omhandlade svenska förslaget genom ett stadgande avseende

rättniny-förhiU/andena vid såväl första beslutskollideringen som den efter de nya

valen iterprade. För att överhuvud en samfälld omröstning angående en legislativ

fråga skall kunna komma till stånd, fastställes nämligen det villkoret, att den kammare,

som antagit ett lagförslag måste för sin ståndpunkt åtnjuta ett numerärt icke

allt för obetydligt medhåll i sidokammaren. Det beslut, sorn den ena kammaren

antagit, bör inom medkammaren bägge gångerna hava omfattats med minst eri

fjärdedel av denna kammares hela ledamotsantal. Förefinnes icke detta akuta annex,

kommer ingen samfälld omröstning till stånd. Med en motståndsmajoritet gentemot

medkammaren på över tre fjärdedelar blir kammarens veto sålunda absolut. Huruvida

dessa bestämmelser skola bliva av någon praktisk betydelse, beror naturligtvis

på den av sammansättningsreglerna betingade graden av vederbörande kammares

partihomogenitet. En undersökning av förhållandena i detta avseende beträffande

vår första kammare torde giva vid handen, att chanserna för densamma att hindra

samfälld omröstning i lagfrågor bleve jämförelsevis små.

Till sist är att till teckningen av den legislativa samfällda omröstningen i

Bihang till riksdagens protokoll in 19. 1 sarnl. 920 höft. t Bil. till Nr 358.)

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kung!,. Maj ts proposition Nr 358.

moderna författningar tillägga, hurusom, medan överallt den enkla majoriteten har

att fälla ut Lo,,et vid själva voteringen, det hessi-ka institutet avviker från denna

regel genom att stadga, att absolut majoritet för lagförslagets antagande räcker

endast för det fäll, att i den kammare, som tidigare för sin del bifallit detsamma,

detta skett med en två tredjedelars majoritet av medlemsantalet. Är detta icke

händelsen, erfordras för antagandet i det gemensamma sammanträdet två tredjedelar

av de avgivna rösterna.

2. Referendum.

Referendum är den moderna beteckningen på den organiserade folkomröstningen.

Det utgör en naturlig konsekvens av den demokratiska tankegången och

har också funnit sin tacksammaste jordmån i utpräglat demokratiska stater: de

amerikanska och Schweiz. Däremot är det icke sagt, att institutet av alla demokratiska

partier i andra länder med sympati omfattats som ett önskemål.

1 förevarande kapitel är icke fråga om referendum i allmänhet, utan om en

speciell form av detsamma, nämligen referendum organiserat såsom utslagsgivande

vid beslutskonflikter mellan de båda kamrarna i ett tvåkammarsystem.

Referendum som dylikt skiljedomsinstitut förekommer i Queensland och det

australiska förbundets författningar, ävensom i det schweiziska förbundets Det har

därjämte varit föreslaget i andra stater, såsom i övriga australiska koionistater, i

Belgien, England, Danmark och Sverige.

Yad beträffar torrmålen för skiljedomsreferendum, så utgöras dessa i ett par

av de stater, där institutet är infört, endast av författningsfrågor. Så i Australien

och i Schweiz — i båda är författaingsreferendum för övrigt föreskrivet även

för det fall, att båda kamrarna äro överens i en grundlagsfråga. Skiljedomsreferendums

föremål är emellertid närmare besett icke detsamma i de båda staterna I

Australien har nämligen det röstande folket att antaga eller förkasta en bestämd

författningsförändring, för vilken den ena kammaren uttalat sig i jakande, den andra

i nekande riktning. I Schweiz däremot inträder skiljedomsreferendum på ett förberedande

stadium, vilket ingår i den schweiziska proceduren för total grundlagsstiftning.

Det heter nämligen i fö rb u n dsfö r !ä I fn i ngen art. 120, att, när en av dess

båda avdelningar beslutat totalrevision av författningen, men den andra avdelningen

icke biträtt detta beslut, så skall frågan, huruvida över huvud författningen skall

revideras, föreläggas folket till omröstning. Det är således detta generella spörsmål,

som skiljedomsreferendum här skall besvara; fortsättningen blir, ifall svaret

blir jakande, omval av råden för revisionens redigerande och så ny folkomröstning

till sanktion av den formulerade nya grundlagst extern

I den australiska delstat, där skiljedomsreferendum förekommer, avser det i

motsats till ausiraliska förbundets institut lagstiftning, n överhuvud. Samma var

förhållandet med de engelska förslagen — nov. 1910 av lord Landsdowne (dock endast

V''ktuja lagar, se ovan sid. 50 n. 1), 1911 av lord Balfour — finanslagar skulle

ju emellertid icke på så sätt kunna avgöras. Likaså skulle enligt liberala samlingspartiets

motion i andra kammaren 1908 (nr 802) folkomröstningsinstitutet tillämpas

icke blott i vanliga lagfrågor, utan också i grundlagsfrågor (medan finansfrågor

fortfarande skulle falla under gemensam votering). De i Danmark under revisionsperioden

1912 —15 endast mera antydningsvis framkastade förslagen rikta sig på

lagstiftningen i allmänhet.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kun<//. Maj In proposition Nr H58.

Betrakta vi sä skiljedomsreferendums organisationsdetaljer, Unna vi först, pö

samma sätt som i fråga om den gemensamma voteringen, eu motsats mellan en

formell »ensidighet■■ ocli eu formell n rr prucite ». Folkomröstningen kan rättsligen

framträda antingen såsom ett medel för andra kammaren att tillgripa mot den törstas

motstånd eller såsom en utväg, den dill'' erbjuder sig även i den motsätta belägenheten.

Sålunda är i Queensland (liksom i 1911 års engelska förslag) förutsättningen

för skiljedomsreferendums användande ett positivt andrakammarbeslut gentemot

ett negativt förstakammarbeslut, medan däremot i Australien och Schweiz

räknas med båda alternativen. Till dylik formell reciprocitet syftade också det

svenska förslaget av 1908. T detta senare heter det. att »skiljaktigheten kan naturligtvis

bestå antingen däri. att den ena kammaren bifallit ett positivt förslag och

inedkammaren avslagit detsamma eller ock att kamrarna i eu och samma angelägenhet

fattat var sitt positiva beslut utan att sammanjämkning kommit till stånd».

Härav framgår därjämte, att man icke tänkt sig omröstningens föremål alltid inskränkt

till blott ett positivt förslag

Nästa fråga blir så den om impetus till referendums igångsättande. Denna

stöt kan ligga i författningens absoluta bestämmelse - - d. v. s. skiljedomsreferendum

är obl/gator-skt — eller ock kan dess anlitande hava gjorts beroende av beslut av

något därtill auktoriserat statsorgan - skiljedomsreferendum är i detta fall blott

fakultativt. Det förra är händelsen i Queensland, där sålunda under givna förutsättningar

folkomröstningen utan vidare träder till. På samma sätt i Schweiz. Den

australiska förbundsförfattningen däremot överlämnar åt generalguvernören att, när

de av författningen förutsedda förhållandena i övrigt föreligga, besluta över frågan

om folkomröstning eller icke. I ett belgiskt förslag av 1892 finner man enahanda

befogenhet överlämnad åt konungen. Det svenska förslaget av 1908 åter ville likaledes

göra skiljedomsreferendum endast fakultativt, men rätten å t fordra densamma

skulle tillkomma ej blott Kungl. Mnj:t, utan också den kammare, som bifallit ett

förslag, vilket av medkammaren icke bifallits Det engelska förslaget Dill Slutligen

ville göra skiljedomsreferendum beroende på den ena eller andra kammarens

vädjan.'') — Någon föreskrift om kvalificerad majoritet för en dylik begärans effektivitet

finner man icke i de nämnda förslagen, lika litet som de haft plats därför

i fråga om de förutgående mot varandra stridiga kammarbesluten.

Vissa av de författningar, där man infört gemensam votering vid legislativa

beslutsmotsatser mellan kamrarna, stadga, såsom vi funnit, konfliktens it era’lön såsom

betingelse. Såväl i Queensland som i det australiska förbundet är detta också fallet

med skiljedomsreferendum. I den förra staten fordras nämligen, att den övre kammaren

under två på varandra följande sessioner förkastat den nedres förslag. Och

enligt australiska förbundsförfattningen är förutsättningen två beslutskollisioner

med minst tre månaders mellanrum, men även i samma session. T. den svenska

motionen 1908 har icke heller avsetts, att referendum skulle omedelbart vid en beslutskonflikt

lösa den föreliggande frågan. Tvärtom, heter det, »kan man naturligtvis

bestämma att, för att folkomröstning skall få äga rum, den kammare, som

åstunda!’ en förändring, skall ha fattat beslut därom åtminstone mera än en gång»,

'') Den engelska billen 1911 föreslår järaviil ett parlamentariskt minoritetsinitiuliv (200

underhnsmeillemrniir) nrl, därmed ett referendum till skiljedom mellan partierna (liknande i ett

danskt förslag i juni 1914).

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Knngl. Alajtts proposition Nr 358.

varpå förordas två beslutsupprepningar uti vanliga lagfrågor och tre uti grundlagsfrågor

och därtill mellanliggande nya val till andra kammaren.

Återstår frågan om själva omröstningens organisation. Den svenska motionen

antyder i detta avseende den möjliga tillämpligheten av ett koonmi; deltagandet

av en viss minimiprocent av samtliga röstberättigade kunde bestämmas såsom förutsättning

för att folkomröstningen skulle anses giltig Och vidare räknar den med

det tänkbara däri, att »i särskilt betydelse tulla grundlagsfrågor» på vissi sätt koalifi

erorl majoritet skulle erfordras för att folkomröstningen skulle anses giltig. *) I såväl

Queensland som Australien räcker enkel majoritet. Tydligtvis är slutligen kravet

på röstplikt tillämpligt lika väl på referendum som på riksdagsmannaval.

Det kan tilläggas, att den svenska motionen 1908 avböjer den idéen, som för

övrigt icke har någon giltighet i Australien och Queensland, att den monarkiska

sanktionsrätten skulle genom skiljedomsreferendum bortelimineras.

3. Blott suspensivt förstakammarveto.

Den tidigare framställningen har bl. a. givit vid handen, att såväl den gemensamma

lagomröstningen som skiljedomsreferendum kunna, ifall såsom deras förutsättning

fästställes en iteration av den beslutskonflikt, som det gäller att lösa,

komma att innebära ett uppskjutande veto för endera kammaren. Vad särskilt

första kammarens maktställning beträffar, är i båda fallen den formella möjligheten

icke utesluten, att detta suspensiva veto till sist kommer att verka som ett absolut.

Detta antingen ifall första kammaren står jämförelsevis homogen i sitt motstånd

resp. om det för sin mening har ett starkt medhåll i andra kammaren, eller ifall

första kammaren verkligen visar sig företräda en utbredd folkopinion. Nu kan

emellertid »skiljedomen» mellan kamrarna också gestaltas på ett sätt, som principiellt

utesluter varje som helst utsikt för första kammaren att i längden förmå

gorå motstånd mot andia kammarens vilja. Det sker genom det suspensiva vetot

i inskränkt och egentlig mening, ett institut, som sålunda till själva sin idé är »ensidigt».

Rättsligen organiserat är detta suspensiva förstakammarveto blott i en författning,

nämligen Englands, där det infördes genom »the Parliament Act» 1911.

gemenligen kallad »vetoakten». På politiska partiers program har det emellertid

ofta statt och även gjorts till föremål för parlamentariska förslag. På t ex. i

Sverige 1894 samt fr. o. m. 1907 upprepade gånger från socialdemokratiskt håll);

i den följande framställningen avse vi med »de svenska förslagen» endast de sistnämnda.

Det engelska institutet avser nu lika litet som de svenska förslagen finansfrågor.

1 England är, såsom tidigare i annat sammanhang omnämnts, överhusets

medbestämmanderätt i sistnämnda slags frågor alldeles upphävd. 1 Sverige skulle

dessa fortfarande avgöras genom gemensam votering. Till skillnad från de svenska

förslagens syfte tillämpas emellertid det engelska suspensiva vetot på lika sätt på

grundlagsfrågor som på vanliga lagfrågor. De svenska förslagen vilja visserligen

lägga även grundlagsfrågor under det suspensiva vetot (liksom 1908 års referendum
-

'') I Australiska förbundet fordras utom enkel majoritet av de röstande, majoritet av de

röstande i majoriteten av delstater.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Ma)-Ju proposition Nr 858. Öl

motion under folkomröstningen, medan deremot Adelswärd-Hammarskiölds förslag

undantog grundlagsfrågor från den gemensamma lagomröstningen), men vilja — i

överensstämmelse med de bestående förhållandena — stadga ett långsammare förfarande

vid ändring av dessa än vid vanliga lagändringar. Vissa från förstakammarsynpunkt

särskilt viktiga grundlagsfrågor undandragas därjämte i somliga

av de svenska förslagen från möjligheten att bliva avgjorda utan kammarens medgivande

(stadgandena angående den gemensamma voteringen, det suspensiva vetot,

ävensom första kammarens egen existens).

Till sin specialorganisation — oavsett nu dess rent konstitutiva egenhet —

är det suspensiva vetot i England ett rent »ensidigt» institut därutinnan, att det

endast avser sådana konflikter, som bestå i ett överhusavslav på ett undei husbeslut.

Alldeles detsamma bleve förhållandet enligt de svenska förslagens ordning. Såväl

i förra som i senare fallet anses ett andrakammarbeslut förkastat av första kammaren

vare sig denna utan vidare sagt nej eller den antagit det väckta förslaget i

annan form än andra kammaren.

Iieslutnpprei>n>agens förutsättning ingår i det suspensiva vetots själva begrepp.

1 den engelska akten heter det, att underhuset skall hava antagit lagen i »tre

successiva sessioner», varjämte stadgas, att två år skola hava förflutit mellan billens

framläggande i underhuset och dess antagande för tredje gången i underhuset

De svenska förslagen stipulera en beslutsiteration på två riksdagar vid vanlig lagstiftning,

på tre vid grundlagstiftning. Men på denna punkt framträder det föreslagna

svenska suspensiva vetot med ett rikare idéinnehåll än det bestående engelska

så till vida, som enligt det förras organisation emellan de skilda två resp. tre tillfällena

ngn allmänna ml till andra kammaren skulle hava förekommit; i den engelska

akten däremot tillägges till iterationsbestämmelsen orden »vare sig av samma parlament

eller icke» — mellankcmmande nyval eller icke är bär således en likgiltig

sak. Enligt de svenska förslagen har alltså den första kammaren möjlighet att

från andra kammarens mening vädja till andrakammarväljamas. — Andra spörsmål,

som i detta sammanhang framträda, röra frågan om upprepningsriksdagens nummer

i legislaturperioden, upplösningsriksdags och urtima riksdags plats i organisationen,

ävensom huruvida särskilt beslut om vilande bör fattas eller icke.

Vända vi oss så till sist till själva statut slagets formella beskaffenhet, så hava

vi redan bemärkt, att den »ensidighet», som redan vid utgångspunkten utmärker

institutet i både engelsk och svensk formulering, framträder lika utpräglat och

såsom en väsensegenskap vid den organisativa ändpunkten. Andra kammarens mening

blir med nörlvändajlii-t upphöjd till riksdagens beslut: denna är det suspensiva vetoinstitutets

utväg ur beslutskonflikter mellan representationens båda avdelningar.

Nu vore det emellertid möjligt att modifiera denna nödvändighet genom tillfogande

av stadgandet, att ett visst kvalificera> flertal vore erforderligt för en definitiv

lösning i omnämnda riktning, liksom ett dylikt krav kunde göras gällande

redan vid det första beslutstillfället. Av dylik läggning äro tvenne litterära förslag,

som här skola omnämnas, det ena av Flodström, det andra av Ingvar Ingvarsson.

Flodströms förslag — som emellertid var avsett att tillämpas på en omorganiserad

tvåkammarriksdag (se ovan sid. 54 n. 1) — formulerades på detta sätt:

»Ett vid lagtima riksdag väckt förslag--kan, om det tillstyrkes av vederbörande

(proportionellt valda) utskott (märk detta!) och antages av andra kammaren med

minst två tredjedelar av dess röstetal, men avslås av första kammaren, på begäran av

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kung}. Maj:ts proposition Nr 358.

vederbörande motionär eller enligt Kungl. Maj:ts beslut ändock förklaras vilande

till ny behandling vid den lagtima riksdag, som följer efter en mellantid av två

lagtima riksdagar. Vid denna riksdag skall förslaget behandlas av ett förstärkt

lagutskott eller ett särskilt utskott, bestående av tolv ledamöter från vardera kammaren

och valt efter proportionella grunder. Om det då av utskottet tillstyrkes

(märk!), skall det på nytt underställas andra kammaren, men icke den första, och

om det av kammaren ånyo antages med minst två tredjedelars pluralitet, varder

det gällande såsom riksdagens beslut.»

lngvarssons förslag åter utgår från en (efter graderad skala eller yrkesgruppering

vald) första kammare av 160 medlemmar och en andra av 240 i proportionen

2: 3) ocli formuleras på ett ställe så här: först från förstakamm.irvetots synpunkt:

»Minst samma procent av kammarledamöterna, som i andra kammaren äro för en

sak måste i första vara mot den för att kunna förhindra dess genomförande. Om

t. ex 7 av andra kammaren röstar för en lagändring, skall det fordras 2/ av första

kammarens medlemsantal för att hindra den. Lika stor del av andra kammaren,

som röstar ja, lika stor del av första skall rösta nej för att veto skall uppnås. De

som rösta nej bli då % av dem som rösta ja»1); — och så från andrakammarvetots

synpunkt: »Tvärtom behöves i andra kammaren endast en över hälften av

ledamöternas antal för att hindra första kammarens enhälliga beslut, ty halva andrå

kammaren är ~ (bör vara: stöiTe än''3) 2/ av första. Andra kammarens nuvarande

vetomakt skulle således enligt detta vårt förslag behållas oförändrad, men den första

kammarens reduceras i genomgående proportion till denna kammares medlemsantal

jämfört med den förstas.

De vid det suspensiva vetots institut fastade kvalificerade majoritetsbestämmelserna

i vart och ett av dessa båda förslag te sig sålunda på detta sätt: Fl.

förlägger sin fordran härutinnan til! andra kammaren, dess ja-majoritet måste vara

särskilt stark, två tredjedelar av dess röstetal, för att kunna segra över första

kammarens motstånd; endast ifall andrakammarmajoriteten är mindre, lyckas första

kammaren stoppa beslutet. I. däremot förlägger, kan man säga, sina krav till

både andra- och förstakammarvoteringen. För att första kammaren skall kunna

hindra andra kammaren, kommer det an på proportionen mellan nej-majoriteten i

den förra och ja-majoriteten i den senare. Den förstnämnda måste utgöra en lika

stor procent av sin kammare som den sistnämnda utgjorde av sin; är den mindre,

segrar andra kammaren. Det är således icke fråga om någon i förhållande til!

kamrarnas ledamotsantal en gång för alla fixerad majoritet, utan liksom vid den

gemensamma voteringen om »eu glidande» sådan. Ja, det behöver t. o. m. icke

alltid gälla kvalificerad majoritet i vanlig mening; om andra kammaren t. ex.

fattat sitt beslut med ett antal röster som är — halva ledamotsanta^t plus en,

så räcker även i första kammaren enkel nej-majoritet för att annullera medkammarens

beslut.

Jämför man med varandra de särskilda författningsinstitut till lösning av

legislativa beslutskonflikter mellan kamrarna, vilka ovan behandlats, så finner mas

t) Exempel: Andra kammaren antager ett lagförslag me.l 168 ja mot 24 nej det är med

7/io mot l/“ ; för att kunna vräka detta beslut erfordras i första kammaren ett röstetal lika stort

som * 3 av 168 = 112 eller, om man vill uttrycka det på det andra sättet, 7/v> av första kammarens

hela medlemsantal, vilket också = I 12.

'') Halva andra kammaren — 120, två tredjedelar av första kammaren — 108.0 7.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kunt/l. Maj tia proposition Nr 358. ö3

först och främst att de i det lida taget utgå från föreställningen om att bättre

chanser till seger bör beredas den nedre kammaren än den högre kammaren. 1

detta avseende skulle de emellertid i ett tvåkaminarsystem sådant som vårt nu bestående

verka mer eller mindre radikalt. Den avsevärdaste inskränkningen av första

kammarens maktställning innebäres otvivelaktigt i det blott suspensiva förstakammarvetot

utan krav på annat än enkel andrakammarmajoritet — isynnerhet om

såsom i England, nyval icke ingå såsom obligatoriska moment. Därnäst i ordningen

med hänsyn till stigande favör för första kammaren torde man böra placera den

gemensamma lagomröstningen rätt och slätt samt därpå samma institut i AdelswärdHammarskiölds

formulering, det är med sådana kvalificerade minoritetstillsatser,

som göra det omöjligt för en aldrig så stor majoritet i andra kammaren att mot

en till över tre fjärdedelar enhetlig första kammare genomdriva sin vilja. Tvivelaktigt

kan vara, på vilken punkt i serien man bör inställa referendum. Sannolikt

skulle det väl i effektivitet komma närmast den av Adelswärd och Hammarskiöld

föreslagna gemensamma lagomröstningen. Gynnsammare för första kammaren än

denna skulle däremot Ingvarssons förslag komma att verka, ty ett suspensivt veto

med dylika stadganden om kvalificerad majoritet skulle, i den män de avse första

kammarens veto mot ett positivt andrakammarbeslut, komma att till sina verkningar

sammanfalla med en sådan gemensam omröstning, där på något sätt de båda

kamrarnas olika storlek blivit neutraliserad. Flodströms förslag åter skulle så til!

vida beteckna en mindre inskränkning av förstakaminarvetot än Adelswärd-Hammarskiölds

gemensamma lagomröstning, som under gemensam votering möjlighet till

seger består för andra kammaren även utan så hög kvalificerad majoritet som två

tredjedelars. I vad förhållande det emellertid i det hela taget är att ställa til! såväl

Adelswärd-Hammarskiölds förslag som Ingvarssons, beror på utsikterna med hänsyn

till de nu rådande partisiffrornas i andra kammaren konstans. Medan sannolikheten

före de senaste valen av två tredjedelars majoritet i andra kammaren (~ 154) var

osäker, synes den numera vara antaglig nog. Tidi.aare framstod därför Flodströms

inskränkning av första kammarens veto, tillämpad på den bestående tvåkammarorganisationen,

såsom mindre farlig för första kammaren än någon av de övriga

här behandlade. Efteråt ställer den sig emellertid helt annorlunda och närmar sig

den andra ändan av serien.

Det må slutligen anmärkas, att en demokratisering av första kammaren tydligen

komme att till favör för andra kammaren påverka innebörden av särskilt den

samfällda omröstningen och det Ingvarssonska suspensiva vetot, vid vilka båda

institut graden av opinionssammanhåliningen i första kammaren är ett avgörande

moment med hänsyn till dess utsikter till seger eller nederlag.

C. Kompensationer i besl xtstekniken för riksdagens och särskilt den

övre kammarens demokratisering.

Yi hava tidigare, ovan s. 30 ff. tagit i betraktande de »motvikter» mot

demokratiseringen av riksdagen eller endera dess kamrar, som hava avseende på

reglerna för kamrarnas s-amm n>s<itmii\q och som antingen införts eller föreslagits

till införande i moderna författningar. Vi skola i detta kapitel se till, vilka »kom
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition Nr 358.

pensationer» eller strävanden i dylik riktning, som inriktat sig på riksdagens verksamhet

ormer eller överhuvud tillvägagångssättet vid lagstiftning resp. beskattning.

Därvid komma vi på vissa punkter att ånyo beröra vissa institut, som redan i

kapitlet om skiljedomsinstituten behandlats. Vad som här emellertid närmast kommer

i fråga är: förstärkning på ett eller annat sätt av den övre kammarens finansmakt,

det kvalificerade majoritetsinstitutet samt referendum.

Vi hava i ett tidigare kapitel tagit kännedom om den relativa utvidgning

av första kammarens finansmakt, som frampressades såsom kompensation, dä de

sydtyska staterna Baden och Wurtemberg 1904 resp. 1906 demokratiserade sina

underhus (och delvis även sina överhus). Den bestod uti medgivandet av en viss,

ehuru ofullständig, amendementsrätt beträffande budgeten, medan en dylik tidigare

alldeles saknats.

I Sverige föranledde planerna på den allmänna rösträttens införande strävanden,

som gingo ut på att insk ränka »nivå* dnimim av d-i gemensamma vieriagsiastdut

t och sålunda i vissa hithörande frågor förläna första kammaren absolut veto.

Förslagen gingo i denna riktning mera eller mindre långt, i det att de av Chr.

Lundeberg m. fl. i 901. (F. K. nr 00), 1905 (F. K. nr 02) och 1906 (F. K. nr 38)

samt av Tamm och Östberg 1904 (F. K. nr 54) och Tamm 1905 (F K. nr 71)

väckta förslagen inskränkte sig till vissa skattefrågor allenast, framförallt sådana

som angingo den nya, progressiva formen, medan däremot Lithanders båda motioner

ville från den gemensamma voteringen undandraga 1901 (F. K nr 52) och 1905

(F. K. nr 31) alla direkta skatter och 1906 (F. K. nr 31) därtill också de indirekta.

»Landshövdingemotionen» 1906 (Montgomery in. fl. i F. K. nr 12) och Ahlstrands

motion (A. K. nr 215) äro i förevarande avseende reproduktioner av de Lundebergska

förslagen.

Sammanhanget mellan demokratiseringen av riksdagens organisation och dessa

försök att förminska området för den gemensamma voteringens tillämpande ligger

i den förskjutning av majoritetsförhållandena, som de ändrade sammansättningsreglerna

förutsågos komma att medföra, och de reducerade utsikter till första kammarens

framgång i den samfällda omröstningen, som därav bleve en följd. Andra

kammarens demokratisering skulle komma att framkalla en väsentlig minskning av

första kammarens medhållsminoritet i medkammaren. Första kammarens demokratisering

skulle tvärtom draga med sig en ökning av andra kammarens medhållsminoritet.

Det ab<cluta skatte vetot, varmed första kammaren enligt dessa förslag skulle

beklädas, ersattes alternativt i ett par andra förslag med ett endast relativt skatteveto,

i det att kvalificerad majoritet vid de gemensamma o voteringarna föreslogs

som förutsättning för beslutfattandet. För dessa förslag (Åkerlund och Nyländer

1905, A. K. nr 226, och Lithander 1906, A. K. nr 3), ävensom för Flodströms i

liknande riktning, har ovan i kap. om den gemensamma finansomröstningens institut

blivit redogjort. De nämnda riksdagsförslagen skulle medfört betydligt förstärkta

chanser för första kammaren i den gemensamma voteringen.

Ett relativt skatteveto av suspensiv art avsågs vidare i de motioner av

Adelswärd och Hammarskiöid 19(16 och den förre ensam 1907, vilka ville införa

ett lagveto av dylik art och för vilka i dessa stycken tidigare redogjorts. Vissa

särskilt viktiga skattefrågor skulle nämligen icke avgöras genom en omedelbart

företagen samfälld omröstning, utan, liksom föreslogs för lagfrågor, först genom eu

opaginerad Kontrollera mot PDF

05

Kungl. Maj:ts proposition Nr 358.

efter upprepad divergens (med mellanliggande nyval) anordna votering. Det gällde

ungefär samma spörsmål som dem, vilka man från högerhåll önskade helt och hållet

undandraga gemensamhetsbeslutet och lägga under kamrarnas ömsesidiga absoluta

vetorätt.

Den kvalificerade majoritetens författningsinstitut syftar direkt på minoritetsskyddet.

i det att detsamma innebär för mindretalet ett antingen absolut eller suspensivt

veto. Tydligen befordrar det också tvåkammarsystemets andra huvudsyfte:

stabiliteten. Vi hava funnit det kunna anpassas i en del av de skiljedomsförfaranden,

som ovan i kap. B beskrivits. Sålunda både i den gemensamma voteringen, i

skiljedomsreferendum och det suspensiv^ förstakammarvetot. Aven med referendum

i allmänhet kan det tydligtvis lörenas, varom mera nedan. Här fästa vi oss vid

kravet på kvalificerad majoritet vid riksdagens beslutfattande över huvud vare sig

rörande lagstiftningen eller beskattningen.

Kravet på kvalificerad majoritet vid grundlagsförändringar är icke något

ovanligt i modern statsrätt. Stadganden därom finner man t. ex. i Förenta staterna,

Nederländerna, Belgien, Österrike och Tyska riket (förbundsrådet), Finland.

Grekland och Bulgarien.

Även i den varliga lagstiftningen kan kvalificerad majoritet spela sin roll.

De mest intresseväckande exemplen härpå avgivas icke av tvåkammarförfattningar,

utan av ett par enkammarförfattningar, nämligen den norska och den finska, där

de höra till dessa representationssystems »tvåkammartillsatser» i meningen av institut

syftande åt samma håll som tvåkammarsystemet, det är modererande och

minoritetsskydda nde.

Det kvalificerade majoritetsinstitutet är i Norge mera effektivt än i Finland;

i den förra staten innebär det ett absolut, i det senare endast ett suspensivt minoritetsveto.

Den norska grundlagens § 76 stadgar nämligen, att när ett förslag från

Odelstinget två gånger har varit lagtinget förelagt och andra gången liar därifrån

tillbakasänts med avslag, sammanträder hela stortinget, och med två tredjedelar av

dess röster avgöres då förslaget. Här kan således en minoritet på en tredjedel plus

en definitivt förhindra förslagets antagande. 1906 års finska lantdagsordning § 57

ger åt minoritetens nej endast en uppskjutande kraft. Det heter i denna, att, då

ett lagstiftningsärende vid tredje behandlingen föredrages till slutligt avgörande, kan

lantdagen antingen oförändrat antaga förslaget, sådant det vid andra behandlingen

godkänts, eller avböja detsamma, därest icke. tiliägges det så, förrän proposition

härom framställes, yrkande göres, att ärendet skall lämnas vilande. Göres sådant

yrkande, fortsätter grundlagstexten, bordlägges frågan till följande plenum; understödes

det då av minst en tredjedel av lantdagens samtliga medlemmar, skall lagförslaget

i dess vid andra behandlingen godkända lydelse bliva vilande till första

lantdag efter det nya val ägt rum. Härifrån undantager emellertid samma paragraf

regeringspropositioner till urtima lantdag. Den nästföljande paragrafen (58) bestämmer

så vidare, att förslag, som lämnats vilande till viss lantdag, handlägges

därvid såsom hade det vid den lantdagen inkommit (behandling av utskott och av

»stora utskottet», därjämte tre behandlingar i plenum); dock kan förslaget icke

ytterligare förklaras vilande, såframt icke ändring däri vidtagits J).

Man finner, att minoritetens suspensiva veto i Finland är av fullödigare inne
l)

Slulligen stadgar § 59: »Ej må vilande förslug utgöra hinder för ny proposition eller

motion i den suk, som lörslugel angår.»

Bihang t dl riksdagens protokoll 1319. 1 sand. 320 höft. (bil. till Nr 358.) 9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition Nr 358.

börd än det engelska överhusets, men av enahanda art som det i vissa svenska

motioner avsedda suspensiva första kamin arvetot, så till vida som nya val ingå som

moment i organisationen. I motsatsen mot det absoluta norska minoritetsvetot

inneligger. att ingen kvalificerad majoritet erfordras vid det definitiva avgörandet

efter nyvalen. Därjämte bör bemärkas, att de finska bestämmelserna tala om en

tredjedel av lantdagens samtliga medlemmar och sålunda icke såsom de norska avse

en över tredjedelen av de a^yvna rö-Urna.

Utom vid grundlagstiftning och vanlig lagstiftning kan man slutligen tänka

sig kvalificerad majoritet uppställd som villkor för finansfrå tors avgörande. Sålunda

stadgar den finska lantdagsordningen (1906) § 61, att förslag om ny eller ökad bevillning

eller ny ständig skatt eller om upptagande av statslån anses förfallet, därest

det ej vid tredje behandlingen omfattats av två tredjedelar av de avgivna rösterna.

I Danmark sökte man likaledes under tiden före den senaste stora författningsrevisionen

av 1915 få igenom stadganden av dylik art rörande riksdagens beslutfattande

om vissa sh''1 tefrågor. Liksom man under utvecklingen av den svenska rösträttsfrågan,

särskilt under perioden 1904—07, försökte att vid vissa dylikas avgörande

bereda större garantier för varsamhet mot det besittande mindretalet (här, som vi

berört, genom att undandraga dem den gemensamma omröstningen), så framkallade

utsikten till riksdagens demokratisering även i Danmark enahanda tendenser. Det

krav, som högerförslagen i början uppställde, gick ut på a/3 majoritet vid riksdagens

båda kamrars beslutfattande angående direkta skatter. Successivt måste man

emellertid sänka fordringarna, ända till dess i den slutligen antagna nya grundlagen

kom att ingå allenast ett suspensivt veto för en folketingsminoritet beträffande expropriationsfrågor.

I Grundlovens § b0 läser man sålunda: »När ett lagförslag

1’örande expropriation av egendom antagits, kan ''/, av folketingets medlemmar senast

14 dagar efter förslagets slutliga antagande kräva, att det underställes kunglig stadfästelse

först sedan nya val till folketinget har ägt rum och förslaget ånyo antagits

av den därefter sammanträdande riksdagen.» Det finansiella suspensiva minoritetsveto

för en specialfråga, som genom detta kvalificerade majoritetsstadgande åvägabragts,

är, såsom framgår, till sin organisation snarlikt det legislativa suspensiva

minoritetsvetot i Finland.

Till »motvikterna» eller »kompensationerna» för demokratiseringen av riksdagens

och närmast första kammarens sammansättning räknade vi ovan sid. 64

även folkomröstningen, referendum. Vi hava ovan sid. 58 ff. tagit i betraktande

skiljedomsreferendum. Här avses jämväl och framför allt referendum i betydelsen

av folkomröstningens fakultativa (det är beroende på begäran av någon viss procent

av väljarkåren eller någon minoritet av en kammare eller av konungen) eller obligatoriska

( — alltid nödvändiga) sanktion å av riksdagens båda kamrar samfällt fattade

beslut.

Sanktionsreferendum har hittills blivit infört beträffande såväl grundlagar som

vanliga lagar i åtskilliga amerikanska delstater, i de schweiziska kantonerna ävensom

i det schweiziska förbundet, därjämte beträffande allenast grundlagar uti Australiska

förbundet (1900) och Danmark (1915). Agitation för ett dylikt referendum

har emellertid bedrivits i åtskilliga andra stater och jämväl burit frukt i åtskilliga

parlamentariska förslag.

Trots referendums till synes så klarligen radikalt demokratiska karaktär har

nu på sina håll även högern med förkärlek tagit fasta på detta institut, och detta

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. M«j:ts proposition Nr 858. ö7

därför att det genom sina verkningar just har fram trätt som en »kompensation» av

den art vi här behandla. Såväl schweizisk som amerikansk erfarenhet anses nämligen

giva vid handen, att folkomröstningens utslag i det hela taget företett eu

böjelse att gå i t-imserontin riktning. Institutet har därför kunnat betecknas såsom

»ett retai delande moment» i lagstiftningen. Märkligt nog har det också kunnat

karakteriseras såsom ägnat att skydda minoritetsintressena mot majoritetsförtryck.

Förklaringen till en dylik möjlighet torde väl ligga däri. att de av representationens

beslut särskilt hotade intressena mobiliseras till motstånd med en helt annan

kraft än andra samhällsgrupper till försvar för åtgärden; deltagandet i folkomröstningen

blir från de förras sida vida livligare än från de senares och utsikterna till

reformens underkännande inför »folkets domstol» därigenom större. Gjordes deltagandet

i folkomröstningen obligatoriskt, skulle sannolikt den anmärkta karaktären

hos institutet förändras. — Detta nya konservativa värn synes nu emellertid sina

anhängare vara, såsom en dansk politisk författare uttrycker sig, »starkt och uangribeligt

overfor alle Stormlob tf a den almindelige Valgrets Fanebaerere, fordi det

staar plantet dybt i selve den almindelige Valgrets egen Jord».

Ännu mera retarderande bleve referendum tydligen, ifall vid detsamma knötes

stadganden om kvalificerad majoritet såsom förutsättning för att folkomröstningen

skulle anses hava givit sitt bifall till ett fattat riksdagsbeslut. Den danska högern

önskade t. ex. åt det ifrågasatta grundlagsreferendum giva en dylik ytterligare

styrka såsom konservativ garanti genom fixerande för ett positivt beslut av ett

flertal i omröstningen på två tredjedelar av de deltagande. Så gott som överallt,

där referendum finnes infört, är eljest den enkla majoriteten utslagsgivande vid såväl

författnings- som lagreferendum. I Danmarks nya grundlag av 1915, i vilken

omsider det förra infördes, stadgas emellertid på sitt sätt en kvalificerad majoritet,

i det att sista punkten i vederbörande § (93) kom att lyda så här: »Har et Flertal

av de i Afslemningen deltagende og mindst 45 procent av samtlige Vaelgere afgivet

deres Stemme for Rigsdagens Bes utning, og stadfaestes denne af Kongen, er den

Grundlov». Om och i vilken grad denna bestämmelse kommer att verka såsom ett

kvalificerat majoritetsstadgande, beror tydligen på den deltagarefrekvens, somgrundlagsomröstningarna

komma att uppvisa.

Till vad som nu blivit sagt om »kompensationer» beträffande verksamhetsformerna

skulle till sist kunna fogas den anmärkningen, att även försvårad« former

för yrundlngxf irändrinyår på sitt håll varit föremål för »motvikts»-strävandena. Vi

hava ovan funnit dessa försvårade former åstadkomna bland annat genom inpassande

i tillvägagångssättet av de kvalificerade majoritets-instituten eller referendum.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj;ts proposition Nr 358.

Ur litteraturen.

Grundlagarna hos Dareste, Les constitutions mödernes. 3 éd. T. 1-2. Paris 1910.

Författningarna ingå för övrigt i regel såsom bilagor till de monografiska framställningarna

i det slöra rammel verket Das öffentliche Reellt der Gegenwart.

Den nya portugisiska republikförlattningen finnes i R«vne du droit public, T. 23 (1911).

övers, av Errera, samt i Jahrbueh des öffentliehen Rechts der Gegenwart Bd 7 (1913),

övers, av Stropp. — Danmarks nya grundlag i flera upplagor.

För författningsförändringar redogöres i sistnämnda periodiska, varje år utkommande komplement

till ovannämnda stora sammelverk.

Bland översiktliga framställningar må nämnas:

Deiplaaes, Senats et chambres haules. 1893.

Temperley, Senales and upper chambers. 1910. Ganska instruktiva arbeten.

Marriol, Second chambers. 1910.

G. Me ger, Das parlamentarische Wahlrecht. 1901.

Poensgen, Das Wahlrecht. 1909 (I »Aus Natur und Geisteswell». 249 B.) — Även första

kammarorganisationen behandlas i de bägge sistnämnda arbetena.

Mahnrolh Kamrarnas inbördes ställning i stater med tvåkammarsyslem. 1900. Ak. Avh.

Carl Berg, Kort redogörelse för sammansättningen och bildandet av utländska riksförsamlingar.

— Utgör Bil. 2 till Betänkande med förslag till proportionellt valsätt

avgivet den 27 oktober 1903 av däriill förordnade kommitternde.

Fdhlbeck, Sveriges författning och den moderna parlamentarismen. 1901.

Spångberg, Förslå kammaren i Sverige och andra länder. Stud.-föreningen Verdandis

småskrifter 142. 1906.

Neovius, Kort översikt av den politiska valrätlen i olika länder. Hälsingfors 1906

Knucl Berlin, Europeiske lovgivende Församlingar. En kortfaltet Översikt. Paa Konseilpresidiets

Föranstaltning Kbhvn. — Finnes sannolikt icke i bokhandeln — förf. hav

erhållit den från danska riksdagsbiblioteket.

Wallengren, Valratlsproblem. 1915.

» Tvåkammarsystemet i belysning av den danska författningsrevisionen 1912

—15. 1915.

Morisot-Thibault, Des droits des chambres hautes ou sénats en matiére de lois de finances.

1891.

Jellinek. Der Anteil der ersten Kammern an der Finanzgesetzgebung. I Festgabe för

Laband. 1908. — Kortare och bättre än det näst föregående arbetet.

Jellinek, Besondere Staa^lehre. I Amgewählte Schriften und Reden. Bd 2. 1911.

E*r,iein. Droit conslitutionnel francais et comparé.

The Statesmans Yearboolc.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ts proposition Nr 358. Ö9

Beträffande de särskilda staternas författningsförhållanden är litteraturen tydliglvis synnerligen

rik. Har hänvisas först och främst till monografierna i Das öffentliche Recht der

Gegenwart och nämnes därjämte endast ett och annat arbete rörande vissa stater:

Wallengren, Förstakammarfrågnn inför svenska riksdagen. 1916.

Tidskri ftsuppsa t ser, en mångfald. Särskilt flera sådana av Fahlheck i Statsvetenskaplig

Tidskrift. I »Forum» 1915 s. 149 en art. av Edén om Den kommunala rösträtten och

förstakammnrproblemet

Krets, Aarbog for Rigsdagssamlingen. Kbhvn. — För varje riksdag utmärkta redogörelser

sålunda också för den danska författningsrevisionen 1912—15.

Adolph Jensfn, Danmarks Statsforfatning efter Grundloven af 5 Juni 1915. 1915.

Ax. Schotte, Danmarks nya grundlag. I »Forum» 1915 nris 24—26.

Wallengren, Tvåkaiumarsystemet i belysning av den danska författningsrevisionen 1912—15.

Kund Berlin, Den danske Statsforfatningsret. Första del. 1916.

Morgenstierne, Den norske Statsforfatningsret.

Grönvall, Vallagen och lantdagsordningen för storfurstendöme! Finland av den 20 juli

1108 jämte förklaringar. 2:dra uppi. 1906.

Chasles, Le parlament russe. 1909. (Diss.).

Palme, Die russische Verfassung 1910.

Orban, Le droit eonstitulionnel de la Belgique 1908.

Sauveur, Statislique du vote plural en Belgique 1908.

Wals, Die badische Verfassungsreform des Jahres 1904. I Jahrbuch d. öff Rechts 1907.

V. Göts, Verfassungsrevision und Verwaltungsreform in Wurtemberg. Därsammastädes.

Schoenborn, Die elsass-lolhringische Verfassungsreform vom 31 Mai 1911. Därsammastädes

1912.

Parom, Die englische Verfassung seit hundert Jahren und die gegenwärtige Krisis. 1911.

The liberal Magazine, utkommande varje månad, från upplysningssynpunkt synnerligen

väl redigerad.

Trotter, The governement of Greater Britain. 1905.

Harrison. Moore, The constitulion of the Commonweaith of Australia. 1910-

Van Raalte, De Voorstellen tot Grondwetsherziening. ’S-Gravenhag''e. 1916.

Van Houten, Waarom de Vorstellen tot Grondwetsherziening onaannemelijk zijn. Haarlem. 191 r.

Litteratur rörande några specialkapitel:

Ang. »intresserepresentativ» första kammare:

Landstinget som »Sagkundskabens Ting» —- —'' — udgivet av det nationale Fremskridtsforbund.

1913.

Ax. Nielsen, Parlament eller Erhversrepraesentation. I Tilskueren 1913: Bd 2.

Liljeqvist, Chr. J. Boström och frågan om folkets representation i staten. Statsvetensk

Tidskr. 1907.

Kjellén, Represenlationsproblemet. I det nya Sverige.

» 1907. EU program. 1908. S — 118 f.

Boöthius, Olika uppfattningar av orden folk, nation, folkrepresentation II. I Statsvetensk.

Tidskr. 1908 s. 213.

Wallengren, Valrättsproblem, kapitlet om »Intressena i författningen, särskilt den övre

kammarens intressetruktur». S 148—166.

Reuterskiöld, Förstakammarfrågan och kommunalröströtten. I Statsvetensk. Tidskr.

1917, s. 271 ff.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts proposition N:r 358.

Gr. Möller och Fr. Ström. Polemik angående första kammaren såsom »experi».kammare.

I den socialdemokrat, tidskriften Tiden 1915 nris 1—3.

Ang. andra frågor:

Kn. Berlin, Oplösningsretten overfor parlamentariske Församlingar. l! 0ö.

Gränström, Om formerna för behandling av skiljaktiga beslut. I. Om sammanjårnkning. 1910.

Flodström, Under samhällets banér, ett inlägg i författningsstriden. 1907.

Ingvar Ingoarsson, I rösträttsfrågan, synpunkter och uppslag. 1906. — De båda sist

anförda arbetena omnämnas särskilt med anledning av de förslag till organiserande

av ett suspensiv! förstakammarveto, de innehålla.

Grönlund, Om olika former av referendum. 1912.

Morgenstierne, Utredning av spörgsmaalene om folkeavstemning, oplösningsret og hostedbaand.

Avgit efter Justisdepartementets Anmodning. ''Kristiania 1913.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 358. 71

Innehållsöversikt.

Sid.

Kap. I. Första kammarens sammansättning'' i nutida författningar ........... 3—34

A. Systematisk översikt .................. ............................................................. ;>

I. Herrehus ....................................................................................... 3

II. Mellanformer mellan herrehus och valda senater .............................. 5

III. Valda »senater» ........................................................ s

1. Ekonomiskt bestämda senater ..................................... M

a. skalteklassvalda ......... ‘.t

b. vilande på graderad rösträtt och högre vulbarhetscensus ......... 10

c. på enkel census ................................................................ 1".

2. På allmän rösträtt vilande senater ............................................. tö

B. Tillämpningar på den svenska förstakammarorganisationen av utländska

sams. ansåttningsnormer ..................................................................... 24

Kap. II. Tvåkammarsystemets besiutsteknik ................................................... 35—67

A. Översikt av det rättsliga och politiska maktförhållandet mellan kamrarna ...... 35

B. Författningsinstitut till lösning av beslutskonflikter mellan kamrarna ...... 47

I. Allmänna institut ........................................................................... 47

II. Utvägar ur kammardivergenser särskilt rörande finansfrågor ............... 50

1. Översikt ................................................................................. 50

2. Den gemensamma finansomröstningen ....................................... 52

III. Utvägar ur kammardivergenser särskilt rörande egentlig lagstiftning

................................................................................. 55

1. Gemensam lagomröstning ......................................................... 55

2. Referendum ........................................................................... 58

3. Blott suspensiv förstakammarveto ............................................. 60

C. Kompensationer i beslutstekniken för riksdagens och särskilt den övre

kammarens demokratisering ............................................................... 63

Ur litteraturen ................................................................................................ 68

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1919:268 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Majds proposition med förslag till ändrad lydelse av §§ 6, 7, 9,’ 16, 19 och 21 riksdagsordningen och till öv s. 1 i texten
  2. 1SärU 1919:1 Utlåtande i anledning av dels Kung!. Maj:ts proposition nr 358 med förslag till ändrad lydelse av §§> 6, 7, t), 16, 19 och 21 riksdagsordningen och till öv er g s. 24 i texten
  3. KU 1919:18 Memorial, i anledning av kamrarnas remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 354 med förslag till ändrad lydelse av § 49 regeringsformen och §§ 18 och 24 samt § 38 s. 1 i texten