Angående ersättning åt biskoparna i Härnösands och Luleå stift för vissa resekostnader
1919-03-18 · 9 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 7 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1919:377, Angående ersättning åt biskoparna i Härnösands och Luleå stift för vissa resekostnader
Dokumentets text
Kutigl. Maj.ts Proposition Nr •177.
1
Nr 377.
Kung!. Maj:ts proposition till riksdagen angående ersättning åt
biskoparna i Härnösands och Luleå stift för vissa resekostnader;
given Stockholms slott den 18 mars 1919.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
medgiva,
att biskoparna i Härnösands och Luleå stift må från och med år 1919
vid resor i tjänstärenden inom respektive stift ur biskopslöneregleringsfonden
åtnjuta ersättning för kostnad för användning av automobil, för
skjuts eller båtlega samt för anlitande av vägvisare och bärare.
De till ärendet hörande handlingarna skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.
GUSTAF.
Värner Rydén.
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 338 käft. (Nr 377). 1
opaginerad Kontrollera mot PDF
9
Kungl. Maj.ts Proposition Nr 377.
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 18
mars 1919.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Eden, •
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden: PETERSSON,
SCHOTTE,
Petrén,
Nilson, *;;•
friherre PäLMSTIERNA,
Rydén,
Undén.
An9-Departementschefen, statsrådet Rydén föredrog följande ärende:
ntng åt bisko- T , . , t K '' , . 1Ain r , . , ° ^
pama i Här- J skrivelse den 5 iebruan I919 hava biskopen i Luleå stift O. Berg
^LvUe^stTf1
°°b biskopen i Härnösands stift E. F. Lönegren hemställt, att Kungl.
för vissa rese- Maj:t måtte vidtaga åtgärder i syfte att från och med år 1919 tillsvidare
kostnader, bereda dem rätt till ersättning på lämpligt sätt för de kostnader, de måste
vidkännas för resor i tjänstärenden inom sina respektive stift och om
möjligt även för kostnader, som tillskyndades dem för bevistande av kyrkomöte.
Till stöd för denna hemställan hava sökandena anfört följande:
De tjänståligganden, som tillkomma rikets biskopar, äro till väsentlig del
av sådan beskaffenhet, att de förorsaka oupphörliga resor i stiften. Sålunda
Kungl. Magt# Proposition Nr 377. 3
finnes i kyrkolagen kap. 24 § 6 stadgat, att biskopen skall uti sitt stift eu gång
om året visitera så inånga församlingar, som möjligt är. Vidare lieter det i
kungl. stadgan den 20 mars 1735 § 1 : »Biskoparna böra, vid ansvar, antingen
själva eller, om de oundvikligen äro förhindrade, genom någon av dem utsedd
konsistorialis eller någon annan tillförlitlig man årligen hålla visitation uti eu
viss trakt av stiftet, så att den, såvida det för någon del möjligt är, inom 4
eller 5 år kan varda hållen över hela stiftet».
Vid visitationerna granskas vederbörande prästerskaps ämbetsförvaltning.
Men därjämte undersökes respektive församlingars tillstånd och behov såväl vad
angår de kyrkliga förhållandena som beträffande folkskoleväsendet. Organisationsfrågor
av olika slag bli vid dessa tillfällen föremål för överläggning, och biskopen
kommer i tillfälle att förskaffa sig en kännedom om lokala förhållanden,
som är av stor betydelse för stiftsstyrelsen vid dess behandling av ärenden, som
komma under dess handläggning.
Även för andra ämbetsförrättningar än visitation måste biskopen företaga
resor. Han har sålunda att förrätta invigningar av nybyggda kyrkor och kapell
samt av begravningsplatser ävensom att inställa tillträdande kyrkoherdar i vederbörande
församlingar in. m. för övrigt påkallas ofta hans närvaro vid andra
tillfällen såsom vid kyrkliga möten och konferenser, vid lärarmöten och andra
för stiftet betydelsefulla sammankomster.
För de kostnader alla dessa tjänsteresor förorsaka ha biskoparna ingen
rätt att uppbära ersättning. Samma är även förhållandet med de utgifter de få
vidkännas för sitt bevistande av kyrkomöten. Det har hittills ansetts, att ersättning
för omkostnader i samband med tjänstutövningen såväl beträffande biskoparna
som landshövdingarna ingått i de löner de uppburit. Med det penningvärde,
som tidigare gällt, har detta också varit rimligt. Emellertid har penningvärdet
så småningom sjunkit och särskilt under de allra sista åren undergått
ett oerhört fall.
Det är klart, att under sådana förhållanden resekostnaderna bli mycket
betungande särskilt för de biskopar, vilkas löneförmåner icke ökats under dyrtiden.
En lättnad har visserligen på senare tiden beretts biskoparna därigenom,
att de fått rätt till fria resor på statens järnvägar inom sina respektive stift.
I sydligare delar av landet, där järnvägsnätet är rikare utvecklat, torde en mycket
väsentlig del av biskoparnas resekostnader därmed blivit avlyft. Även beträffande
de norrländska stiften äro de fria järnvägsresorna till stor hjälp, men
den allra drygaste kostnaden faller dock på vägsträckor, där ingen järnväg
finnes. Då de utgifter vi undertecknade biskopar i Luleå och Härnösands stift
nödgas vidkännas för skjutsar, båtlega, vägvisare och bärare äro ganska dryga,
ha vi funnit oss föranlåtna ifrågasätta, huruvida icke rätt till reseersättning
skulle kunna beredas oss. Våra löneförmåner äro icke sådana, att vi med nuvarande
låga penningvärde utan stor svårighet kunna bära resekostnaderna.
I Luleå stift utgör lönen 12,000 kronor jämte 2,000 kronor i hyresersättning.
Under år 1918 har krigstidstillägg utgått på lönen. I Härnösands stift är lönen
icke fullt 13,000 kronor samt fri bostad. Något krigstidstillägg har hittills ej
utgått på lönen. De stift, som blivit oss anförtrodda, äro de vidsträcktaste
4 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 377.
i riket på samma gång de i avseende på kommunikationer äro de mest vanlottade.
Luleå stift omfattar en areal av 164,454 kvadratkilometer eller nä^ot mera
än eu tredjedel av kela Sveriges ytvidd, och Härnösands stift en areal av 77,088
kvadratkilometer. Intet annat svenskt stift finnes, som tillnärmelsevis har den
utsträckning som de norrländska stiften. Till en del utgöres visserligen deri
vidsträckta arealen, särskilt i Luleå stift, av ödevidder, fjäll och sjöar, men då
människor slagit sig ned även i de avlägsnaste obygder, blir det mången gång
nödvändigt att företaga långa resor genom obebodda trakter för att nå dem,
som leva fram sitt liv i avskildhet från mera befolkade bygder.
Kostnaderna för tjänsteresorna ha ock under de senare åren högst väsentligt
stigit. Under det att skjutslega!] för en häst tidigare var 1 krona 50 öre
per mil, har den nu höjts till 3 å 3,60 kronor — på vissa sträckor i Luleå
.stift till 5 kronor — förutom åkdonslega. I proportion härtill har oek taxan
för båtlega och bärare höjts. Därtill kommer, att på ett flertal vägsträckor
ingen skjutsskyldighet längre finnes, emedan förutvarande skjutsstationer indragits.
På sådana sträckor måste man betala vad pris som helst för att få skjuts.
Inom Lulea stift kan den våglängd biskopen årligen har att tillryggalägga
på landsväg, i båt eller till fots för utövande av sin tjänst beräknas till i medeltal
100 mil och inom Härnösands stift till 50 å 60 mil. Det må ock erinras,
att biskopen i Härnösands stift bär att betala resor på den enskilda järnvägen
Härnösand Sollefteå. Tjänsteresorna, som taga mycken tid i anspråk, medföra
ock en hel mängd andra utgifter än själva resekostnaderna, såsom för vivre,
nattlogis in. m. Överhuvudtaget torde samtliga utgifter för resor i tjänstärenden
kunna beräknas till omkring 1,000 kronor årligen, i Luleå stift något mer,
I detta sammanhang må emellertid erinras, att undertecknad Bergqvist genom
Kungl. Maj:ts brev den 17 maj 1912 medgivits att från och med år 1912 tillsvidare
för resor i tjänstärenden till och från samt inom Luleå stifts lappmarksförsamlingar
uppbära reseersättning beräknad efter 4 klassen i resereglemente!, dock
utan rätt till dagtraktamente, att utgå av anslaget till lappmarks ecklesiastikverk.
Genom detta medgivande ha resekostnaderna mycket väsentligt reducerats. Emellertid
är den återstående delen av stiftet ganska vidsträckt. Den omfattar en
areal av 46,479 kvadratkilometer, sålunda eu större utsträckning än något annat
svenskt stift utom Härnösands. Ehuru järnvägsförbindelserna så småningom förbättrats,
måste dock fortfarande vid de flesta" resor skjuts eller annat fortskaffningsmedel
anlitas. Vägsträckorna äro ofta ganska långa. Såsom exempel må
nämnas, att avståndet från Övertorneå järnvägsstation till Paj ala är 12 mil, till
Muonionalusta 22 mil, från Åsträsks järnvägsstation till Nysätra 9 mil, från Umeå
till Bygdeå 5 mil och till Robertsfors 7 mil etc. — I lappmarkerna äro emellertid
avstånden vida längre. . .
Det torde icke anses obilligt, att biskoparna i de båda nordligaste stiften
erhölle rätt till resersättning för alla tjänsteresor var inom sitt stift. En dylikrätt
har numera också tillerkänts landshövdingarna i Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län. Riksdagen beslöt nämligen år 1917, att dessa landshövdingar
må berättigas att vid resor för besökande av olika orter- inom respektiye
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts Proposition Nr S77. ;>
län till inhämtande av närmare kännedom om vad till länets bästa kan landa av
statsverket åtnjuta ersättning för kostnad för användning av automobil, för skjuts
eller båtlega samt för anlitande av vägvisare och bärare. Liknande skäl, som för
anledde beviljandet åt nämnda landshövdingar av rätt till reseersättning, förefin
nes även att bevilja sådan ersättning åt biskoparna i de två nordligaste stiften.
Yad formen för densamma angår, kunde man tänka sig antingen ett visst
årligt belopp i analogi med vad fallet är rörande prästerskapet i nyreglerade pastorat
eller én ersättning beräknad efter viss klass i resereglementet eller också
gottgörelse för de verkliga kostnaderna enligt specificerad uppgift å dessa. Därest
ersättningen sattes till visst årligt belopp, torde det för biskopen i Härnösands
stift böra beräknas till 1,000 kronor och för biskopen i Luleå stift, under förutsättning
att han fortfarande får uppbära reseersättning för tjänsteresor till och
från och inom stiftets lappmarksförsamlingar jämlikt brevet den 17 maj 1912,
till 500 kronor. • ‘
Skulle åter resereglementet läggas till grund för ersättningen, torde det finnas
lämpligt att, oaktat biskoparna äro upptagna i andra klassen, beräkna
densamma efter fjärde klassen på sätt i nyssnämnda brev skett. Emellertid
torde med hänsyn till de utgifter, som utöver själva resekostnaderna måste beräknas,
billigheten kräva, att åtminstone under resdagarna dagtraktamente finge
utgå. Vad däremot förrättningsdagarna beträffar finnes mindre skäl att begära
dagtraktamente för dessa, enär de i regel på grund av prästerskapets gästfrihet
ej pläga förorsaka biskoparna några utgifter.
Ett tredje sätt att beräkna reseersättningen vore att enahanda bestämmelser,
som de vilka fastställts rörande reseersättning åt landshövdingarna i Jämtlands.
Västerbottens och Norrbottens län, tillämpades även rörande oss biskopar i de
norrländska stiften, nämligen att vi fingo rätt att åtnjuta ersättning för användning
av automobil, för skjuts eller båtlega samt för anlitande av vägvisare och bärare.
Det enklaste sättet synes dock vara, att ersättningen beräknades efter viss,
exempelvis fjärde klassen i resereglementet.
Beträffande frågan varifrån medlen till betäckande av dessa kostnader skulle
tagas, torde beträffande Luleå stift reseersättningen åt biskopen för tjänsteresor
till och från och inom stiftets lappmarksförsamlingar fortfarande böra utgå ur
anslaget till lappmarks ecklesiästikverk. Beträffande åter övriga resor i tjänstärenden
måste medel därtill beredas antingen av statsmedel eller ock ur biskopslöneregleringsfonden.
Detsamma gäller även beträffande reseersättning åt biskopen
i Härnösands stift.
I samband härmed tillåta vi oss även ifrågasätta, huruvida icke någon ersättning
skulle kunna beredas oss såsom bidrag till betäckande av de utgifter vi
måste vidkännas på grund av vår skyldighet att deltaga i kyrkomöte. Till följd
av våra avlägsna boningsorter bli resorna till och från Stockholm kostsamma.
Då vi vidare höra till de svagast avlönade bland biskoparna, blir det betungande
för oss att på egen bekostnad uppehålla oss vid kyrkomötet, isynnerhet sedan
levnadskostnaderna blivit så dyra, som de nu äro. Det är ju möjligt att vår
framställning i denna del ej kan vinna avseende, men visst är, att ett bifall därtill
vore av behovet påkallat.
6
Kung!. Maj.ts Fruposition Nr 377.
Över denna framställning liar yttrande inhämtats från kammarkollegium
och statskontoret, och hava dessa ämbetsverk i den 21 februari 1919
avgivet gemensamt utlåtande anfört följande:
Av den till stöd för föreliggande framställning anförda motiveringen synes
det kammarkollegium och statskontoret framgå, att biskoparna i de två nordligaste
stiften under årens lopp kommit i en allt ogynnsammare ekonomiskställning
på grund därav, att de kostnader, som ifrågavarande biskopar fått vidkännas
för sina resor å tjänstens vägnar, allt jämt ökats, utan att någon däremot
svarande ersättning i form av vare sig särskilt resetraktamente eller förböjd
avlöning kommit dem till del. Visserligen bar genom Kungl.Maj:ts beslut den IT
maj 1912 biskopen i Luleå stift tillerkänts reseersättning för resor i tjänstärenden
till och från samt inom stiftets lappmarksförsamlingar, men för alla de resor,
som ålegat nämnda statschef att företaga inom andra delar av stiftets vidsträckta
område, har ban själv måst bära alla kostnader. Den jämförelse, som i förevarande
framställning uppdragits mellan bär ifrågavarande biskopar och landsböv
dingarna i de nordligaste länen med avseende å rätt till ersättning för i tjänsten
företagna resor, är enligt kammarkollegii och statskontorets uppfattning fullt befogad,
och lika väl som landshövdingarna i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands
län numera äga uppbära dylik ersättning, synes en liknande förmån böra
beredas biskoparna i Luleå och Härnösands stift.
Om det alltså får anses vara ådagalagt, att åt nu ifrågavarande biskopar
bör beredas skälig ersättning för de kostnader, som åsamkas dem genom de resor,
som ingå i deras tjänståligganden, uppställer sig först den frågan, i vilken form
denna ersättning bör utgå.
I detta avseende hava av bär ifrågavarande biskopar framställts olika förslag.
Sålunda bar föreslagits, att berörda ersättning skulle utgå med ett visst
årligt belopp, i analogi med vad fallet är beträffande prästerskapet i nyreglerade
pastorat, eller ock beräknas efter viss klass i resereglemente! eller, i likhet med
den gottgörelse, som tillkommer landshövdingarna i de nordligaste länen för
deras resor i tjänstärenden, utgå med belopp, som svara mot de verkliga kostnaderna
enligt av vederbörande lämnade specificerade uppgifter. Vare sig det
ena eller andra av dessa alternativ ifrågakommer, bar man sedan att välja mellan
att låta utgiften bestridas av statsmedel eller av biskopslöneregleringsfonden.
Hittills har ju, såsom ovan antytts, den principen följts, att de resor, som
biskoparna äro skyldiga att företaga i och för tjänsten, betraktas såsom varje
annan dem påvilande tjänstgöringsskyldighet, och med undantag av bär förut
omnämnda ersättning till biskopen i Luleå stift för av honom i tjänsten företagna
resor till, från samt inom stiftets lappmarkssocknar bär sålunda för dylika
tjänsteresor ej någon särskild ersättning beretts biskoparna. Givetvis bar vid
lönernas tillmätande vederbörlig hänsyn tagits till nämnda tjänståliggande och
de därmed förenade kostnaderna. Enligt vad kammarkollegium och statskontoret
för sin del kunna finna, föreligger ej någon anledning att nu frångå den princip,
som i detta hänseende hittills tillämpats, och enligt ämbetsverkens mening är
alltså förevarande spörsmål närmast en löneregleringsfråga.
Kung}. Maj:ta Proposition Nr .-77/“. 7
Ett dylikt betraktelsesätt iir Hven ur andra synpunkter att förorda. Därigenom
skulle man nämligen, i motsats till vad söm bleve fallet, därest något av
övriga bär ifrågasatta alternativ i detta avseende valdes, befria dels vederbörande
biskop från bestyret med reseräkningars Uppgörande, dels även den myndighet,
som skulle hava att utbetala dylik reseersättning från besväret med räkningarnas
granskning och själ va médelsuianordningen in. m. För den händelse att
biskoparna i Luleå och Härnösands stift skulle tillerkännas rätt till särskild reseersättning
vore även att befara, att liknande krav komrne att framställas av
biskoparna i övriga stift, vilka krav man då skulle ha svårt att alldeles tillbakavisa,
åtminstone beträffande biskoparna i sådana stift, som hade jämförelsevis
större utsträckning.
Med den av ämbetsverken nu hävdade uppfattningen skulle ej heller någon
tvekan råda därom, varifrån de för bestridande av bill- ifrågavarande utgift
erforderliga medlen skulle tagas, ty givetvis borde biskopslöneregleringsfonden
tagas i anspråk för den lönereglering, som det här gäller. Enligt vad fondens
räkenskaper giva vid handen, är även fondens ställning sådan, att hinder ej
möter att i detta fall anlita dess tillgångar.
Vad beträffar de belopp, varmed bär ifrågavarande biskopslöner skulle
höjas, har i föreliggande framställning föreslagits för biskopen i Luleå stift
öOO kronor och för biskopen i Härnösands stift 1,000 kronor. Med avseende å
de sålunda föreslagna beloppen hava kammarkollegium och statskontoret ingen
annan erinran att göra, än att det vill förefalla, som om det för biskopen i
Härnösands stift ifrågasatta beloppet skulle vara förhållandevis väl högt tilltaget.
Enligt i framställningen lämnade uppgifter beräknas den väglängd, som
biskopen i Luleå stift årligen har att tillryggalägga under tjänsteresor, uppgå
till i medeltal 100 mil, medan motsvarande väglängd för biskopen i Härnösands
stift beräknas till 50 å 60 mil. Även med hänsyn tagen därtill, att en väsentlig
del" av den väglängd, som biskopen i Luleå stift sålunda bär att årligen färdas,
avser resor till och från samt inom lappmarkssocknar, för vilka resor särskild
ersättning utgår, torde måhända vid det förhållandet, att sistnämnda ersättning
under de senare åren utgått med belopp understigande 500 kronor, proportionen
mellan de för respektive biskopar ifrågasatta ei-sättningsbeloppen få anses
vara mindre väl avvägd i förhållande till den väglängd, som i de olika fallen
skulle tillryggaläggas.
Vad slutligen vidkommer förevarande av biskoparna i Luleå och Härnösands
stift gjorda framställning, i vad densamma avser beredande åt dem
av ersättning för de kostnader, som de måste vidkännas på grund av skyldighet
att deltaga i kyrkomöte, hava kammarkollegium och statskontoret icke funnit
skäl vara för handen att tillstyrka .vad som i sådant avseende hemställts. Att
beträffande enbart de två nu ifrågavarande biskoparna genomföra eu dylik reform
torde ju ej låta sig göra, även om de av dem anförda motiven för erhållande
av ersättning i nu angivna hänseende kunna anses ha ett visst berättigande,
utan reformen borde ju i så fall gälla samtliga biskopar. Men eu ändring av
gällande. kyrkomötesförordning i nu påyrkad riktning torde komma att medföra
sådana konsekvenser, i främsta rummet med avseende å övriga prästerliga kyyko
-
8
Departements
chefen
Kunyl. Maj-.ts Proposition Nr 377.
inötesmedlemmars arvodesfråga, att svårigheter redan med hänsyn härtill möta
för ett bifall utan vidare till ifrågavarande förslag.
På grund av vad sålunda anförts få kammarkollegium och statskontoret
hemställa, det täcktes Käng!. Maj:t i proposition föreslå riksdagen medgiva,
att de till biskoparna i Härnösands och Luleå stift för närvarande utgående avlöningarna
må höjas, för den förre med 1,000 kronor och för den senare med
500 kronor, samt att biskopslö neregleringsfonden må tagas i anspråk för bestridande
av berörda avlöningsförhöjningar.
Givetvis äro resekostnaderna i hög grad betungande för biskoparna i de
båda nordligaste stiften. Yissa åtgärder hava ju visserligen blivit vidtagna
för att i någon mån råda hot härpå. Så hava biskoparna här som i andra
stift erhållit rätt till fria resor på statens järnvägar inom respektive stift samt
biskopen i Luleå stift erhållit rätt till ersättning från anslaget till lappmarks
ecklesiastik verk, kyrkliga ändamål, för resor i tjänstärenden till och från samt
inom stiftets lappmarksförsamlingar. Vad Bergqvist och Lönegren anfört synes
mig emellertid starkt påvisa nödvändigheten av att något åtgöres för att
bereda dem eu effektiv ersättning för de med tjänsteresorna förenade dryga
kostnaderna. Kammarkollegium cell statskontoret hava jämväl tillstyrkt
åtgärder i detta syfte, ehuru i den formen, att de nuvarande avlöningarna
till biskoparna i Härnösands och Luleå stift skulle höjas med respektive
1,000 kronor och 500 kronor. Under dessa förhållanden finner jag mig böra
att hemställa om proposition till riksdagen för att bereda nämnda biskopar
ersättning för vissa resekostnader. Dock kan jag icke ansluta mig till
ämbetsverkens förslag i avseende å sättet för beredande av denna ersättning.
Denna fråga synes mig icke böra betraktas såsom en löneregleringsfråga.
Att genomföra en reglering av enbart dessa två biskopars
löner torde icke vara lämpligt, och tillräcklig utredning saknas även för
att kunna framlägga förslag i sådant avseende. Ändamålsenligare synes
vara att bereda dem resekostnadsersättning på samma sätt som skett med
landshövdingarna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, med vilka
ämbetsmän de lämpligen böra jämställas. Häremot hava kammarkollegium
och statskontoret anfört, att detta skulle kunna medföra, att krav på ersättning
för kostnader för tjänsteresor framställdes jämväl från övriga
biskopar. Några dylika konsekvenser torde dock icke vara att befara, då
resekostnaderna för dessa båda biskopar med anledning av stiftens stora utsträckning
måste vara i avsevärd grad mera tyngade än för övriga biskopar.
Hänsynen till sådana konsekvenser har, såsom förut nämnts, icke avhållit
statsmakterna från att bevilja motsvarande ersättning för landshövdingarna
i de tre nordliga län, som genom störa avstånd och ett svagt utvecklat kom
-
Kungl. Maj-As Proposition Nr 377. 9
munikationsväsen pålägga vederböraude befattningshavare exceptionellt stora
reseutgifter. Jag anser mig således böra tillstyrka en framställning till riksdagen
avseende att biskoparna i Luleå och Härnösands stift vid resor i tjänstärenden
inom respektive stift erhålla ersättning för kostnad för användning av
automobil, för skjuts eller båtlega samt för anlitande av vägvisare och bärare,
alltså på samma sätt som landshövdingarna i de tre nordligaste länen. Då större
delen av avlöningen till biskopen i Härnösands stift utgar av biskopslöneregleringsfonden
och biskopen i Luleå stift åtnjuter alla sina avlöningsförmåner ur
samma fond, synes nämnda fond jämväl böra anlitas för nu ifrågavarande
ändamål. Enligt vad de hörda ämbetsverken upplyst, lämnar fonden tillgång
till bestridande av denna utgift. Såsom Bergqvist och Lönegren anhållit,
torde resekostnadsersättningen böra utgå från och med början av innevarande
år. I samband därmed synas också kostnaderna för biskopens i
Luleå stift resor till stiftets lappmarksförsamlingar böra överföras till
biskopslöneregleringsfonden från anslaget till lappmarks ecklesiastikverk,
kyrkliga ändamål. De närmare bestämmelserna för ersättningens utgående
torde böra meddelas av Kungl. Maj:t.
På grund av väd kammarkollegium och statskontoret anfört anser jag
mig däremot icke kunna tillstyrka, att biskoparna i omförmälda två stift
erhålla ersättning för de kostnader, som de måste vidkännas på grund av
skyldighet att deltaga i kyrkomötet.
Jag får därför hemställa, att Eders Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen
medgiva,
att biskoparna i Härnösands och Luleå stift må
från och med år 1919 vid resor i tjänstärenden inom
respektive stift ur biskopslöneregleringsfonden åtnjuta
ersättning för kostnad för användning av automobil,
för skjuts eller båtlega samt för anlitande av vägvisare
och bärare.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen
lämna bifall; och skulle proposition av den lydelse,
bilaga vid detta protokoll utvisar, avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Hemming Gadd.
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 338 höft. (Nr 377). 2
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1919:138 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående ersättning åt biskoparna i Härnösands och Luleå stift för vissa resekostnader. s. 1 i texten
- SU 1919:88 Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning åt biskoparna i Härnösands och Luleå stift för vissa resekostnader. s. 1 i texten