Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område

1919-03-21 · 54 sidor, varav 42 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 42 av 54 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1919:385, Med förslag till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:tu proposition nr 385.

1

Nr 385.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under

nyttjanderätt upplåtet område; given Stockholms slott den

21 mars 1919.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag om rätt i vissa fall för

nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område.

GUSTAF.

Eliel Löfgren.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 saml. 346 käft. (Nr 385.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 385.

Förslag

till

lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Har en för viss tid, överstigande tjugu år, till brukande upplåten

del av en fastighet så bebyggts, att därå den 1 januari 1919 fanns och

vid upplåtelsetidens slut fortfarande finnes nöjaktig hostad för brukaren

och hans familj, vare brukaren, därest minst en fjärdedel av det värde,

området med därå befintliga byggnader äger, belöper å brukaren tillhöriga

byggnader, vid upplåtelsetidens slut berättigad lösa det upplåtna

området, där ej nedan i denna lag annorlunda stadgas.

Är en del av en fastighet upplåten för brukarens livstid, skall,

evad änka njuter hrukanderätten till godo eller ej, vid den tid, då den

upplåtna hrukanderätten upphör, vad i denna lag sägs om brukare på

viss tid äga motsvarande tillämpning i avseende å delägarna i brukarens

bo, i den mån ej nedan annat stadgas.

Vad i denna lag stadgas om till brukande upplåten del av fastighet

skall jämväl tillämpas å till fastighet hörande område, som upplåtits till

bostadslägenhet.

2 §•

Har, utan att avtal, avseende upplåtelse för viss tid eller för livstid,

visas föreligga, del av en fastighet den 1 januari 1919 sedan mer än

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj:ts proposition nr 385. •>

tjugu år innehafts av annan ån ägaren till brukande eller eljest för än

damål, varom i 1 § sägs, och har ej jordägaren före nämnda dag lör

innehavarens skiljande från det innehavda området vidtagit åtgärd, som

därefter leder till sådan påföljd, äge vad i denna lag stadgas om upplåtelse,

som i 1 § första stycket avses, motsvarande tillämpning, och

skall vad nedan i denna lag sägs om nyttjanderättshavaie tillämpas^ a

innehavare av område, varom i denna paragraf förmäles, allt i den mån

här nedan ej annorlunda stadgas.

6 §•

Lösningsrätt för nyttjanderättshavare äge icke ruin, om de brukaren

tillhöriga byggnaderna enligt avtal skola vid upplåtelsetidens slut

tillfalla jordägaren eller om området frånträdes på den grund, att nyttjanderätten

förverkats.

Vill jordägaren, hellre än att område löses enligt vad i 1 eller 2

§§ sägs, lösa de å området uppförda, nyttjanderättshavaren tillhöriga

byggnaderna, vare jordägaren därtill berättigad, därest a huvudfastighe

ten den 1 januari 1919 fanns och vid den tid, då lösningsrätt för nyttjanderättshavaren

enligt denna lag inträder, fortfarande finnes boningshus,

tomtplats eller trädgård på mindre avstånd än tvåhundra meter från

området, eller området eljest har sådant läge i förhållande till huvudfastighetens

ägor eller å densamma befintlig anläggning eller arbetsplats,

som ej är tillfällig, att intrång eller olägenhet för jordbruk, skogsskötsel

eller eljest kan genom områdets frånskiljande tillskyndas huvudfastigheten,

ankommande på jordägaren, huruvida han vill från inlösen undantaga

byggnad, som uppenbarligen är främmande för det med upplåtelsen

avsedda ändamål.

4 §•

Skall nyttjanderättshavare utöva lösningsrätt, varom i denna lagsägs,

och finnes å området jordägaren tillhörig byggnad, vare nyttjanderättshavaren

pliktig lösa jämväl sådan byggnad.

5 §•

Har område, som i 1 § avses, under upplåtelsetiden vunnit förbättring

därigenom att nyttjanderättshavaren eller föregående nyttjanderättshavare,

vars rätt övergått på honom, nedlagt arbete dier kostnad- å

området utöver vad honom ålegat enligt vad vid upplåtelsen avtalats

opaginerad Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 385.

eller uppenbarligen varit förutsatt, och vill jordägaren begagna sig av

honom enligt 3 § andra stycket tillkommande rätt, vare pliktig att till

nyttjanderättshavaren gälda ersättning även för nämnda förbättring, i

den mån denna ej uppenbarligen är främmande för det med upplåtelsen

avsedda ändamålet.

Ersättning, som nu sagts, skall beräknas efter det ökade värde,

området till följd av den åstadkomna förbättringen kan anses äga, då

den upplåtna nyttjanderätten upphör, men må ej överstiga den för arbetets

utförande nödiga kostnad.

6 §•

Nyttjanderättshavare, som vill enligt 1 § lösa område, give det

jordägaren tillkänna i fråga om upplåtelse för viss tid senast nittio dagar

före upplåtelsetidens slut och i fråga om upplåtelse för livstid inom

trettio dagar från den dag, då den upplåtna nyttj anderätten upphörde.

Om sättet för sådant tillkännagivande gälle vad om uppsägning av arrendeavtal

är stadgat.

Innehavare av område, varom i 2 § sägs, skall, där han vill utöva

honom tillkommande lösningsrätt, lämna jordägaren tillkännagivande därom

i den ordning, ovan sägs, sist nittio dagar före den dag då området,

frånsett stadgandet i 7 § andra stycket här nedan, skall avträdas. Därest

avträde efter uppsägning skall ske inom kortare tid än etthundratjugu

dagar, må sådant tillkännagivande ske inom trettio dagar från uppsägningen.

7 §•

Vill jordägaren begagna sig av lösningsrätt, som enligt 3 § andra

stycket må tillkomma honom, åligger honom att inom trettio dagar från

tillkännagivande, som ovan sägs, giva nyttjanderättshavaren meddelande

därom på sätt i 6 § är föreskrivet i fråga om tillkännagivande från nyttjanderättshavarens

sida.

Kan lösningsrätt för nyttj anderättshavare till under nyttjanderätt

upplåtet område enligt denna lag äga rum och varder ej, innan den

upplåtna nyttj anderätten upphör, avgjort, att jordägaren kommer att utöva

honom enligt 3 § andra stycket tillkommande rätt, må nyttjanderättshavaren

icke mot sitt bestridande förpliktas att från området avflytta

tidigare än å den fardag för arrenderad fastighet, som infaller näst

efter det lösningsfrågan blivit slutligen avgjord. Därest på grund av

vad sålunda stadgats nyttjanderättshavaren sitter kvar utöver den dag,

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj ds proposition nr i) 85.

då den upplåtna nyttjanderätten upphörde, njute jordägaren ersättning

med belopp, som, där ej överenskommelse träffas, bestämmes vid förrättning,

varom här nedan i 9 § sägs, därest dylik förrättning kommer till

stånd, men eljest av skiljemän på sätt i 8 § stadgas.

« §•

Kan ej, då jordägaren vill lösa, överenskommelse träffas om vad i

löseskilling eller såsom ersättning för förbättring, varom i 5 § förmäles,

skall utgå, eller varder jordägarens anspråk på lösningsrätt eller å viss

byggnads undantagande från inlösen av nyttjanderättshavaren bestritt,

skall frågan därom avgöras av tre ojäviga skiljemän, bland vilka en utses

av vardera parten och de sålunda utsedda tillkalla den tredje. Tredskas

någondera parten att utse skiljeman, eller kunna de utsedda ej förena

sig om valet av den tredje, äge domaren i orten att förordna om valet.

Den, som ej nöjes med vad de flesta skiljemännen säga, äge att

draga tvisten under rättens prövning, så framt han instämmer sin talan

inom nittio dagar från det skiljemännens beslut tillställdes honom; och

skall i beslutet lämnas tydlig hänvisning om vad den missnöjde har att

iakttaga för tvistens dragande under rättens prövning.

9 §.

Frågan om nyttj anderättshavarens lösningsrätt samt om löseskillingen

för området med vad därtill hör skall på ansökning av nyttjanderättshavaren

avgöras vid förrättning i den ordning nedan stadgas; dock

skall förhållande, som i 3 § första stycket avses, ej prövas vid förrättningen,

med mindre jordägaren det begär.

10 §.

I fråga om förrättning, som i 9 § sägs, skola bestämmelserna i 2

och 3 kap. skiftesstadgan, i vad de avse annan lantmäteriförrättning än

laga skifte, i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Ansökning om förordnande

för lantmätare skall ingivas till Kungl. Maj:ts befallningshavande,

om området är för viss tid upplåtet, sist å den dag, då upplåtelsetiden

utlöper, och vid upplåtelse för livstid inom nittio dagar från den

dag, då den upplåtna nyttj anderätten upphörde.

Därest i fall, varom i 2 § förmäles, tillkännagivande, som i 6 §

sägs, må äga rum inom trettio dagar från det uppsägning från jordäga
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 385.

rens sida verkställts, må ansökning om förordnande för lantmätare ingivas

till Kungl. Maj:ts befallningshavande inom nittio dagar från det sådant

tillkännagivande skett, dock att, där tillkännagivandet ägt rum tidigare

än nittio dagar före den dag, som med hänsyn till uppsägningen

är att anse såsom avträdesdag, ansökningen må ingivas senast å sistnämnda

dag.

Har jordägaren framställt anspråk på lösningsrätt enligt 3 § andra

stycket och har detta anspråk blivit, på sätt i 8 § förmäles, av nyttjanderättshavaren

bestritt, skall nyttjanderättshavaren ej i något fall vara

pliktig att till befallningshavanden ingiva ansökning, varom nu är sagt,

tidigare än trettio dagar efter det beslut, varigenom jordägarens lösningsrätt

ogillats, vunnit laga kraft.

Ansökning, som i denna paragraf avses, skall vara åtföljd av gravationsbevis

rörande fastigheten.

Det åligger lantmätaren att till förrättningen kalla jordägaren och

nyttjanderättshavaren genom särskilda kallelsebrev, som skola till dem

med posten avsändas så tidigt, att kallelserna kunna komma dem tillhanda

minst fjorton dagar före förrättningen, så ock att föranstalta därom,

att kungörelse angående dag och ställe för förrättningen minst fjorton

dagar förut uppläses i kyrkan för den församling, där fastigheten är

belägen, och införes i tidning inom orten; skolande kungörelsen tillika

innehålla, att de, vilkas rätt är beroende av förrättningen, äga att därvid

tillstädeskomma och bevaka sin rätt.

Besväras fastigheten av sökt eller beviljad inteckning för fordran

eller för rätt till avkomst eller annan förmån eller kan fastigheten enligt

11 kap. 2 § jordabalken i ägarens hand häfta för fordran eller annan

rätt, som nyss är sagd, skola innehavare av sådan fordran eller rätt,

om de äro kända och inom riket boende, underrättas om förrättningen

genom särskilda kallelsebrev enligt vad om kallelsebrevs avsändande till

jordägaren och nyttjanderättshavaren är stadgat.

11 §•

Kungl. Maj:ts befallningshavande göre hos domaren i orten anmälan

om förordnande av lantmätare; och skall anteckning om förordnandet

göras i inteckningsprotokollet å nästa rättegångsdag under lagtima

ting, så ock i inteckningsboken.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kuugl. Maj:t» proposition nr 3H.r).

12 §.

Finna förrättningsmännen nyttjanderättshavaren vara enligt denna

lag berättigad till inlösen, skola förrättningsmännen därom meddela beslut.

Härjämte åligger lantmätaren att avfatta området å karta, så beskaffad,

som i 21 § första stycket i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning,

ägostyckning och jordavsöndring sägs, där ej sådan karta

ändå finnes tillgänglig, ävensom att upprätta noggrann beskrivning över

områdets storlek, läge och gränser, skolande berörda beskrivning intagas

i förrättningsprotokollet.

Vid bestämmande av löseskillingen skall avdrag göras för förbättring,

vilken området vunnit genom arbete eller kostnad, som nyttjanderättshavaren

eller föregående nyttjanderättshavare, vars rätt övergått å

denne, nedlagt å området utöver vad honom ålegat enligt vad vid upplåtelsen

avtalats eller uppenbarligen varit förutsatt. T fråga om beräkning

av sådant avdrag skall vad i 5 § andra stycket stadgas om beräkning

av ersättning äga motsvarande tillämpning.

13 §.

Stanna lantmätaren och gode männen i olika meningar, gälle vad

de flesta säga.

Har var sin mening, gälle, om de kunna jämkas till vai’andra, den

mening, som efter jämkning finnes hava erhållit de flesta rösterna, men

i annat fall vad lantmätaren säger.

14 §.

Förrättningen skall avslutas med tillkännagivande, att rättsägare,

som är missnöjd med förrättningen, äger att fullfölja talan däremot på

sätt nedan stadgas. Avskrift av det vid förrättningen förda protokollet

skall vid förrättningens avslutande eller ock å därvid bestämd dag inom

trettio dagar efter förrättningen överlämnas till någon i orten boende

person, som av rättsägarna utses att den mottaga; skolande avskriften

vara hos honom tillgänglig för envar, som åstundar att den granska eller

avskriva.

15 §.

Är rättsägare missnöjd med förrättningen, äge däremot fullfölja

talan hos ägodelningsrätten genom besvär, som skola ingivas till ord
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 3S5.

föranden i ägodelningsrätten inom sextio dagar från det förrättningen förklarats

avslutad enligt vad i 14 § sägs; och skall i fråga om rättegången

vid ägodelningsrätten samt besvär över ägodelningsrättens beslut

gälla vad angående klagan över avslutat laga skifte är stadgat.

Har jordägaren icke vid förrättningen påkallat prövning av förhållande,

varom i 3 § första stycket är sagt, må detsamma ej vidare

åberopas till bestridande av nyttjanderättshavarens anspråk.

16 §•

Har nyttjanderättshavaren förklarats berättigad till inlösen, åligger

honom vid lösningsrättens förlust att inom nittio dagar efter det beslutet

vunnit laga kraft hos Kungl. Maj:ts befallningshavande nedsätta den

bestämda löseskillingen.

Vid nedsättningen ingive nyttjanderättshavaren till Kungl. Maj:ts

befallningshavande gravationsbevis rörande fastigheten, beslutet i ärendet

samt bevis, att och när det vunnit laga kraft, ävensom karta över området.

Försummas sådant, åligger Kungl. Maj:ts befallningshavande att

på nyttjanderättshavarens bekostnad ofördröjligen anskaffa nämnda handlingar

och karta. .

Löseskillingen skall av Kungl. Maj:ts befafinmgshavande ofördröjligen

insättas i bankinrättning för att där innestå mot ränta.

17 §

Finner Kungl. Maj:ts befallningshavande områdets avskiljande överenstämma

med vad om jordavsöndring är stadgat, meddele Kungl. Maj.ts

befallningshavande fastställelse därå, utan hinder därav att avhandling

rörande områdets överlåtande icke upprättats eller ingivits. Vid ärendets

prövning har Kungl. Maj ds befallningshavande att sa förfara, som

vore området av jordägaren avsöndrat och, där till områdets avsöndrande

särskilt tillstånd skolat erfordras, sådant vore sökt.

Ej må vad i 20 § 4 mom. i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning,

ägostyckning och jordavsöndring stadgas utgöra hinder för

fastställelse av inlöst områdes avskiljande från fastighet, vilken mnehaves

såsom fideikommiss.

Då beslutet om fastställelse vunnit laga kraft, vare områdets inlösen

fullbordad och göre Kungl. Maj ds befallningshavande om beslutet

ofördröjligen anmälan hos domaren.

Inlöst område skall övergå till nye ägaren fritt från rätt till av
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 385. It

komst eller annan förmån, varom i 10 § sista stycket sägs. Angående

inlöst områdes befriande från ansvar för i stam fasti gheteu intecknad gäld

är särskilt stadgat.

1H §•

Sedan beslut, som i 17 § avses, vunnit laga kraft, utbetale Kungl.

Majrts befallningshavande löseskillingen jämte därå upplupen ränta till

den, som är därtill berättigad.

Häftar fastigheten för fordran eller annan rätt enligt vad i 10 §

sista stycket sägs, äge stadgandena om fördelning hos överexekutor av

köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom* motsvarande tillämpning.

Sammanträde för fördelningen varde hållet så snart ske kan; skolande

kallelse till sammanträdet genom Kungl. Maj ds befallningshavandes

försorg minst fjorton dagar förut med posten sändas till jordägaren

och kända innehavare av fordran eller annan rätt, som nu är sagd, samt,

om innehavare är okänd, införas i allmänna tidningarna och tidning

inom orten.

Innehaves fastigheten såsom fideikommiss, hålle Kungl! Maj ds befallningshavande

den innehavaren tillkommande ersättning inne, till dess

Kungl. Majd förordnat, huru därmed skall förfaras.

Utfaller vid fördelning, som nyss är sagd, likvid å intecknings huvudstol,

åligger Kungl. Maj ds befallningshavande att därom, sedan fördelningen

blivit godkänd eller vunnit laga kraft, ofördröjligen göra anmälan

hos domaren samt tillika insända fördelningslängden.

19 §.

Kostnad för förrättning, som i 9 § avses, för fastställandet av inlöst

områdes avskiljande och för löseskil lingens fördelning skall gäldas

av nyttjanderättshavaren.

20 §.

Har nyttjanderättshavare, vars rätt att bortföra honom tillhöriga

byggnader och annat, som han påkostat, enligt avtal eller bestämmelse

i lag är begränsad till viss tid efter nyttjanderättens upphörande, enligt

vad ovan sägs gjort framställning om inlösen av området, men kommer

inlösen ej till stånd, skall tiden för bortförandet räknas från den dag,

då nyttjanderättshavaren skall avträda området eller rätten till inlösen

upphört.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 346'' höft. {Nr 385.)

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 385.

21 §.

Vad i denna lag stadgas äge ej tillämpning beträffande område^

som tillhör kronan eller ingår i tomtindelning, ej heller i fråga om mark

i samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade

bestämmelser.

Denna lag skall träda i kraft den 1 september 1919, vilken dag

lagen den 28 juni 1918 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att

inlösa under nyttjanderätt upplåtet område skall upphöra att gälla, dock

att ärende angående lösningsrätt, i vilket sådant tillkännagivande, varom

i 4 § första stycket sistnämnda lag sägs, ägt rum före den 1 september

1919, skall handläggas och prövas enligt äldre lag. Har frist för sådant

tillkännagivande, som nu sagts, före sistnämnda dag begynt att löpa men

ej gått till ända, må tillkännagivande även efter sagda dag äga rum

enligt de i äldre lag givna regler och med där stadgad verkan.

Nyttjanderättshavare vare ej på grund av vad i denna lag stadgas

i något fall pliktig att giva sitt lösningsanspråk jordägaren tillkänna före

den 1 december 1919, och må, då sådant tillkännagivande skett sist å

nämnda dag, ansökning om förordnande, som i 10 § avses, ingivas till

Kungl. Maj:ts befallningshavande inom nittio dagar från tillkännagivandet,

där ej nyttjanderättshavaren eljest äger längre tid därtill.

Vad i 2 kap. 2 § andra stycket i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt

till fast egendom och 4 § i lagen den 25 juni 1909 om arrende

av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne stadgas angående

förlängning av arrendeavtal skall ej tillämpas, där på grund av stadgandet

i 7 § andra stycket i denna lag nyttjanderättshavare efter upplåtelsetidens

utgång kvarsuttit å område, varom i denna lag förmäles.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Alaj:tx proposition nr 385.

11

Utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

fredagen den 14 mars 1919.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,

Statsråden Petersson,

SCHOTTE,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren anförde:

»Genom Kungl. Maj:ts den 29 november 1918 meddelade beslut erhöll

jag bemyndigande att tillkalla högst nio personer att såsom sakkunniga

biträda vid utredning i vissa hänseenden, bland annat huruvida

tvångsavlösning av jord för tillgodoseende av jordbruksändamål utöver

vad för närvarande är stadgat bör på lagstiftningens väg genomföras.

Med anledning härav tillkallade jag landshövdingen i Gävleborgs län

August Robert Hagen, disponenten i Gimo—Österby bruks aktiebolag

Anders Hugo Brun din, förtroendemannen i svenska lantarbetareförbundet

Albin Hansson, ledamöterna av riksdagens andra kammare hemmansägarna

Carl Petter Jansson i Edsbäcken och Carl Johan Johansson i

Uppmälby, ledamoten av riksdagens första kammare borgmästaren Carl

Albert Lindhagen, ledamoten av riksdagens andra kammare lantbrukaren

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 385.

Olof Olsson i Kullenbergstorp, häradshövdingen i Norra Hälsinglands

domsaga, före detta revisionssekreteraren juris utriusque kandidaten Nils

Wihlborg samt professorn, filosofie doktorn Nils Richard Wohlin att såsom

sakkunniga biträda vid förenämnda utredning.

Uti en till mig ställd skrivelse av den 7 innevarande månad hava

de sakkunniga, vilka under utförandet av sitt uppdrag antagit benämningen

jordkommissionen, meddelat, bland annat, att kommissionen till

en början haft sin uppmärksamhet riktad på den vid 1918 års lagtima

riksdag antagna och den 28 juni samma år utfärdade lagen om rätt i

vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet

område, samt att kommissionen med anledning dels därav att jag i yttrande

till statsrådsprotokollet den 29 november 1918, då kommissionens

tillsättande beslöts, såsom min uppfattning uttalat, att den genom nämnda

lag en viss grupp av nyttjanderättshavare tillerkända lösningsrätt genom

riksdagens beslut allt för mycket inskränkts till sitt omfång, och dels

därav att olika ledamöter av kommissionen på grund av personliga erfarenheter

om lagens tillämpning dragit i tvivelsmål lagens effektivitet i

dess nuvarande avfattning, försökt att i den mån tiden det medgivit införskaffa

utredning angående lagens tillämpning och verkningarna av densamma.

1 sådant hänseende hade kommissionen genom Kungl. Maj:ts

vederbörande befallningshavande från de personer, som jämlikt 8 § i

kungörelsen den 28 juni 1918 angående bestridande i vissa fall med allmänna

medel av kostnader, förenade med inlösen av under nyttjanderätt

upplåtet område, m. m., förordnats att på anmodan lämna nyttjanderättshavare

biträde vid ärenden angående lösningsrätt, infordrat redogörelse

angående vunnen erfarenhet beträffande nämnda lag och däri eventuellt

iakttagna brister. Sådan redogörelse hade inkommit från ombuden

i samtliga län utom Malmöhus län. Genom innehållet i dessa redogörelser

hade kommissionen bibragts den uppfattningen, att ifrågavarande

lag i dess nuvarande lydelse icke kunde anses på ett tillfredsställande

sätt förverkliga de önskemål, vilka föranlett lagens tillkomst. På grund

härav hade kommissionen, som ansett det vara av synnerlig vikt, att de

väsentliga brister, med vilka lagen enligt kommissionens åsikt vore behäftad,

snarast möjligt bleve avhjälpta, utarbetat ett förslag till ny lag

i ämnet med tillhörande motiv. Nämnda lagförslag med motiv har av

kommissionen med dess berörda skrivelse till mig överlämnats, och har

kommissionen i sin skrivelse tillika hemställt, att förslaget måtte genom

proposition föreläggas innevarande års riksdag. Tillika har kommissionen

överlämnat utdrag av kommissionens protokoll, utvisande i ärendet avgivna

reservationer av t.renne av kommissionens ledamöter.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr .185.

13

Innan jag närmare redogör för innehållet av kommissionens förenämnda

förslag, torde jag få med några ord erinra om innehållet av det

förslag till lag om lösningsrätt, vilket av Kungl. Maj:t framlades för 1918

års lagtima riksdag och som legat till grund för nu gällande lagstiftning

i ämnet. Lösningsrätt tillkom enligt förslaget under vissa villkor vid

upplåtelsetidens slut innehavare av en för viss tid, överstigande tjugu år,

till brukande upplåten del av eu fastighet. Där en del av en fastighet

upplåtits för brukarens livstid skulle, evad änka njöte brukanderätten till

godo eller ej, vid den tid, då den upplåtna brukanderätten upphörde, vad

i förslaget sades om brukare på viss tid äga motsvarande tillämpning i

avseende å delägarna i brukarens bo, i den mån ej annat stadgades i

förslaget. Vad i förslaget stadgades om* till brukande upplåten del av

en fastighet skulle jämväl tillämpas å till fastighet hörande område, som

upplåtits till bostadslägenhet. Förutsättning för lösningsrätt var enligt

förslaget vidare, att området av nyttjanderättshavaren eller föregående

nyttjanderättshavare, vars rätt övergått å honom, så bebyggts, att å området

den 1 januari 1918 fanns och vid upplåtelsetidens slut fortfarande

funnes nöjaktig bostad för nyttjanderättshavaren och hans familj, samt

att minst en fjärdedel av det värde, området med därå befintliga byggnader

ägde, belöpte å de nyttjanderättshavaren tillhöriga byggnaderna.

Därest emellertid jordägaren, hellre än att upplåtet område löstes av

nyttjanderättshavaren, ville lösa de å området uppförda, denne tillhöriga

byggnaderna, ägde jordägaren enligt förslaget rätt därtill; dock skulle,

där upplåtelsetiden utgjorde minst fyrtionio år, sådan rätt tillkomma

jordägaren allenast om å huvudfastigheten den 1 januari 1918 fanns och

vid upplåtelsetidens slut fortfarande funnes boningshus, tomtplats eller

trädgård på mindre avstånd än tvåhundra meter från området eller eljest

områdets inlösen skulle medföra avsevärd olägenhet för huvudfastigheten.

Slutligen innehöll förslaget ett stadgande, enligt vilket även viss längre

tids faktisk besittning av ett område kunde medföra lösningsrätt, utan

att sådan besittning hade sin grund i påvisbart avtal. Därest en del av

eu fastighet den 1 januari 1918 sedan mer än tjugu år innehafts av

annan än ägaren till brukande eller eljest för ändamål, varom förut är

sagt, utan att jordägaren före nämnda dag för innehavarens skiljande

från det innehavda området vidtagit åtgärd, som därefter ledde till sådan

påföljd, och visades ej avtal, avseende upplåtelse för viss tid eller för

livstid, föreligga, skulle enligt förslaget vad däri stadgades om upplåtelse

för kortare tid än fyrtionio år äga motsvarande tillämpning, d. v. s. innehavaren

skulle äga lösningsrätt till marken, så framt joi''dägaren icke

inlöste hans byggnader.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 385.

Vid förslagets behandling i riksdagen blev detsamma emellertid

föremål för åtskilliga förändringar, genom vilka den lösningsrätt, detsamma

avsåg att bereda innehavare av så kallade ofria lägenheter, ej

oväsentligt inskränktes. Sedan kamrarna stannat i olika beslut, framlades

av lagutskottet ett sammanjämkningsförslag, i enlighet med vilket

riksdagen fattade sitt beslut och nu gällande lag av den 28 juni 1918

utfärdades. Enligt den lagstiftning, som sålunda kom till stånd, fordras

först och främst för att lösningsrätt över huvud taget skall äga rum, att

minst hälften av det värde, området med därå befintliga byggnader äger,

belöper å de nyttjanderättshavaren tillhöriga byggnaderna. Vidare har

jordägaren oinskränkt rätt att, där han så önskar, genom att själv inlösa

nyttjanderättshavarens byggnader förhindra dennes inlösen av marken,

låt vara att jordägaren enligt lagen, liksom ock enligt Kungl. Maj:ts

förslag var fallet, är pliktig att, där han begagnar sig av nämnda rätt,

i viss utsträckning ersätta nyttjanderättshavaren för eventuella förbättringar

å lägenheten. Byggnad, vilken uppenbarligen är främmande för

det med upplåtelsen avsedda ändamålet, är jordägaren emellertid enligt

lagen berättigad att undantaga från inlösen, och han är ej heller skyldig

att gälda ersättning för förbättring av sådan art. Slutligen har förslagets

stadgande om viss längre tids faktisk besittning såsom grundande

lösningsrätt helt och hållet uteslutits.

Enligt det av jordkommissionen utarbetade, till mig nu ingivna

förslaget har lösningsrätten för nyttjanderättshavare väsentligen utvidgats

ej blott utöver de gränser, gällande lagstiftning uppdrager för sådan rätt,

utan ock utöver vad som förutsattes enligt Kungl. Maj:ts omförmälda

förslag. Vad först beträffar frågan om det värde nyttjanderättshavarens

byggnader, för att lösningsrätt skall kunna äga rum, skola äga i förhållande

till värdet av området med därå befintliga byggnader, har kommissionen

upptagit Kungl. Maj:ts förslag i denna del. Enligt gällande

lag skall område, för att kunna bliva föremål för lösningsrätt, hava så

bebyggts, att därå den 1 januari 1918 fanns nöjaktig bostad för nyttjanderättshavaren

och hans familj, och bebyggandet skall hava verkställts

antingen av nyttjanderättshavaren själv eller ock av föregående nyttjanderättshavare,

vars rätt övergått å honom. Enligt kommissionens förslag

har den tidpunkt, då området skall hava varit på angivet sätt bebyggt,

satts till den 1 januari 1919. Det är vidare ej nödvändigt, att bebyggandet

verkställts av nyttjanderättshavaren eller föregående nyttjanderättshavare.

Det, som kräves, är, att vid den tid, då lösningsrätt enligt förslaget

inträder, bostaden fortfarande finnes samt att byggnader å området

med så stort relativt värde, som ovan nämnts, ägas av nyttjanderätts
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ls proposition nr 385.

15

havaren. Vem som ursprungligen uppfört byggnaderna, är enligt förslaget

likgiltigt. Lösningsrätt äger enligt förslaget vidare rum ej endast

till områden, vilka för närvarande äro under nyttjanderätt upplåtna

för viss tid, överstigande tjugu år, eller för livstid. Där en för viss

tid för ändamål, varom förut är sagt, under nyttjanderätt upplåten

del av en fastighet över tjugu år i följd innehafts av annan än ägaren,

och förutsättningarna för lösningsrätt i övrigt äro för handen, inträder

enligt förslaget dylik rätt vid upplåtelsetidens slut, oberoende av om

upplåtelsetiden från början omfattat eu tidrymd, överstigande tjugu

år, eller den främmande besittningen på grund av ett flertal på varandra

följande kortare upplåtelser kommit att få den varaktighet, nyss

nämts. Genom vad sålunda av kommissionen föreslagits har kommissionen

frångått den princip, som utmärker lagen den 28 juni 1918,

nämligen att upplåtelser, vilka komma till stånd efter lagens trädande

i kraft, icke kunna inverka i lösningshänseende. Slutligen har kommissionen

från Kungl. Maj:ts förslag upptagit stadgande om viss längre

tids faktisk besittning såsom medförande lösningsrätt. Kommissionens

förslag skiljer sig från Kungl. Maj:ts härutinnan allenast däri att, då

enligt Kungl. Maj:ts förslag område, för att kunna bliva föremål för

lösningsrätt enligt den nu avsedda bestämmelsen, den 1 januari 1918

skulle hava i mer än tjugu år innehafts av annan än ägaren, enligt kommissionens

förslag den tidpunkt, från vilken tiden för den främmande

besittningen skall räknas tillbaka, satts till den 1 januari 1919.

Den rätt, gällande lag tillerkänner jordägaren, att genom att inlösa

nyttjanderättshavarens byggnader skydda sig mot hans lösningsanspråk,

har i kommissionens förslag bibehållits allenast för det fall, att inlösen

av under nyttjanderätt upplåtet område skulle av särskilda anledningar

ställa sig synnerligen olämpligt för huvudfastigheten. Lösningsrätt äger

sålunda enligt förslaget rum för jordägaren endast om å huvudfastigheten

den 1 januari 1919 fanns och vid den tid, då lösningsrätt för nyttjanderättshavaren

enligt förslaget inträder, fortfarande finnes boningshus, tomtplats

eller trädgård på mindre än tvåhundra meters avstånd från området

eller området eljest har sådant läge i förhållande till huvudfastighetens

ägor eller å densamma befintlig anläggning eller arbetsplats, som ej

är tillfällig, att intrång eller olägenhet för jordbruk, skogsskötsel eller

eljest kan tillskyndas huvudfastigheten, därest området frångår densamma.

Vad stadgandets formulering beträffar, ansluter detsamma sig nära till

den bestämmelse i den så kallade torpkommissionens förslag, som för

motsvarande fall stadgade undantag från regeln om nyttjanderättshavares

lösningsrätt.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. May.ts proposition nr 385.

Av den redogörelse för jordkommissionens förslag, jag nu i korthet

lämnat, framgår, att detsamma, såsom jag redan nämnt, innefattar

ett väsentligt utvidgande av nyttjanderättshavares lösningsrätt.

En nära till hands liggande invändning mot förslaget i dess helhet är

naturligen att ännu allt för kort tid förflutit, sedan den gällande lagen

trätt i kraft, för att man skulle med någon grad av säkerhet kunna

bedöma, i vad mån den kan vara i behov av omarbetning. Då kommissionen

det oaktat föreslagit en dylik omarbetning och detta till och med

i väsentliga delar, har detta sin grund däri att, såsom i kommissionens

ovan anmärkta skrivelse anföres, kommissionen genom den erfarenhet om

lagens verkningar, som kommissionen varit i tillfälle att inhämta, bibragts

den övertygelse, att den gällande lagen icke kan anses på ett tillfredsställande

sätt förverkliga de önskemål, vilka föranlett dess tillkomst. De

särskilda omständigheter, vilka härvid varit för kommissionen bestämmande,

framgå närmare av de av kommissionen utarbetade motiven.

För egen del hyser jag i likhet med kommissionen den uppfattning,

att lagen den 28 juni 1918 är i behov av omarbetning. Jag har redan

i annat sammanhang såsom min åsikt uttalat, att nyttjanderättshavarens

lösningsrätt till följd av den behandling, Kungl. Maj:ts förslag undergick

i riksdagen, allt för mycket kringskurits. Vid sådant förhållande kan

jag ej anse den omständigheten, att lagen den 28 juni 1918 ännu endast

kort tid varit i gällande kraft, böra i och för sig utgöra hinder för botande

av de brister, varmed denna lag kan vara behäftad. Och jag vill

redan nu meddela, att den utredning, kommissionen i sitt betänkande

lämnat, enligt min mening oförtydbart giver vid handen ej mindre,

att dylika brister finnas, än även huru de lämpligen böra avhjälpas.

Visserligen lärer kommissionen genom vad densamma föreslagit därom,

att jämväl flera på varandra följande kortare upplåtelser sand upplåtelser,

vilka komma till stånd efter den föreslagna nya lagens trädande i kraft,

kunna medföra lösningsrätt, hava gått ej obetydligt längre i fråga om

utsträckandet av nyttjanderättshavares lösningsrätt än vad från början

med nu förevarande lagstiftning avsågs, men det synes mig dock som

om några avsevärda olägenheter av ett dylikt utsträckande av lösningsrätten

ej borde behöva befaras, medan däremot fördelarna med hänsyn

till lagens syfte äro påtagliga. Visst är, att i många nu avsedda

fall nyttjanderättshavarens intresse av att få inlösa marken kan vara

lika starkt och olägenheten för jordägaren av markens avstående lika

ringa som i de fall, där jämväl enligt gällande lag lösningsrätt kan

äga rum. Beträffande den av kommissionen föreslagna starka inskränkningen

av jordägarens rätt att, hellre än att tåla inlösen av

marken, inlösa nyttjanderättshavarens byggnader, känner jag knappast

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majtfs proposition nr 385.

IT

några betänkligheter. Den förhoppning, man ansåg sig kunna hysa

därom, att jordägaren i de flesta fall ej skulle finna lämpligt att

begagna sin lösningsrätt, synes, att döma av hittills vunnen erfarenhet,

icke hava besannats, och vid sådant förhållande kan lagstiftningens förnämsta

syfte, förvandlandet av de ofria lägenheterna till verkliga egna

hem, genom den nämnda rättens bibehållande komma att äventyras, något

som man givetvis måste söka så vitt möjligt undvika. Beträffande förslaget

om viss tids faktisk besittning såsom grund för lösningsrätt kan

jag av naturliga skäl ej tveka att upptaga detsamma, då det ju står i

närmaste överensstämmelse med Kungl. Maj:ts ursprungliga förslag. Vad

slutligen angår den omständigheten att enligt kommissionens förslag område,

för att kunna bliva föremål för lösningsrätt, icke behöver hava

bebyggts av nyttjanderättshavaren själv eller föregående nyttjanderättshavare,

vars rätt övergått å honom, utan bebyggandet ursprungligen kan

hava verkställts av exempelvis jordägaren och lösningsrätt likväl äga rum,

blott nyttjanderättshavaren sedermera förvärvat äganderätt till byggnader

med erforderligt relativt värde, innebär densamma givetvis en nyhet, som,

även den, bidrager att förläna kommissionens förslag en från den gällande

lagstiftningen i ämnet i viss mån skiljaktig karaktär. Då emellertid

denna utsträckning av lösningsrätten synes mig skälig och ägnad att öka

lagens effektivitet, har jag även i denna del ansett mig böra biträda

kommissionens förslag.

Vidkommande den närmare motiveringen för den nya lagstiftning

i förevarande ämne, jag i anslutning till vad jag ovan anfört anser mig

böra söka genomföra, torde jag kunna inskränka mig till att hänvisa till

vad kommissionen i sådant hänseende andragit. Innan jag övergår till

föredragningen av förslaget i dess helhet, vill jag endast omnämna, att

den av kommissionen föreslagna nya lagen är avsedd att träda i kraft

den 1 september innevarande år.»

Departementschefen uppläste härefter i ett sammanhang ovan omförmälda

lagförslag med motiv av den lydelse, bilagor till detta protokoll

utvisa, ävensom förenämnda reservationer, vilka likaledes skulle såsom

bilagor åtfölja protokollet, samt hemställde, att lagrådets utlåtande över

nämnda förslag måtte, för det i 87 § regeringsformen omförmälda ändamål,

inhämtas genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna

bifall.

Ur protokollet:

Adil Wifvesson.

Bihang till riksdagens protokoll 11)19. 1 sand. 3i6 höft. (Nr 385.)

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Alaj:ts proposition nr 385.

Förslag

till

lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Har en för viss tid till brukande upplåten del av en fastighet över

tjugu år i följd innehafts av annan än ägaren, och har området så bebyggts,

att därå den 1 januari 1919 fanns och vid upplåtelsetidens slut

fortfarande finnes nöjaktig bostad för brukaren och hans familj, vare brukaren,

därest minst en fjärdedel av det värde, området med därå befintliga

byggnader äger, belöper å brukaren tillhöriga byggnader, berättigad

att vid upplåtelsetidens slut lösa det upplåtna området, där ej nedan i

denna lag annorlunda stadgas.

Är en del av en fastighet upplåten för brukarens livstid, skall,

evad änka njuter brukanderätten till godo eller ej, vid den tid, då den

upplåtna brukanderätten upphör, vad i denna lag sägs om brukare på

viss tid äga motsvarande tillämpning i avseende å delägarna i brukarens

bo, i den mån ej nedan annat stadgas.

Vad i denna lag stadgas om till brukande upplåten del av fastighet

skall jämväl tillämpas å till fastighet hörande område, som upplåtits

till bostadslägenhet.

2 §•

Har, utan att avtal, avseende upplåtelse för viss tid eller för livstid,

föreligger, del av en fastighet den 1 januari 1919 sedan mer än

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kuntjl. Maj:ts proposition nr 385.

19

tjugu år innehafts av annan än ägaren till brukande eller eljest för ändamål,

varom i 1 § sägs, och har ej jordägaren före nämnda dag för

innehavarens skiljande från det innehavda området vidtagit åtgärd, som

därefter leder till sådan påföljd, äge vad i denna lag stadgas om upplåtelse,

som i 1 § första stycket avses, motsvarande tillämpning, och

■kall vad nedan i denna lag sägs om nyttjanderättshavare tillämpas å

innehavare av område, varom i denna paragraf förmäles, allt i den mån

här nedan ej annorlunda stadgas.

3 §•

Lösningsrätt för nyttjanderättshavare äge icke rum, om de brukaren

tillhöriga byggnaderna enligt avtal skola vid upplåtelsetidens slut

tillfalla jordägaren eller om området frånträdes på den grund, att nyttjanderätten

förverkats.

Vill jordägaren, hellre än att område löses enligt vad i 1 eller 2

§§ sägs, lösa de å området uppförda, nyttjanderättshavaren tillhöriga

byggnaderna, vare jordägaren därtill berättigad, därest å huvudfastigheten

den 1 januari 1919 fanns och vid den tid, då lösningsrätt för nyttjanderättshavaren

enligt denna lag inträder, fortfarande finnes boningshus,

tomtplats eller trädgård på mindre avstånd än tvåhundra meter från

området, eller området eljest har sådant läge i förhållande till huvudfastighetens

ägor eller å densamma befintlig anläggning eller arbetsplats,

soin ej är tillfällig, att intrång eller olägenhet för jordbruk, skogsskötsel

eller eljest kan tillskyndas huvudfastigheten, därest området frångår denlamma;

ankommande på jordägaren, huruvida han vill från inlösen undantaga

byggnad, som uppenbarligen är främmande för det med upplåtelsen

avsedda ändamål.

4 §•

Skall nyttjanderättshavare utöva lösningsrätt, varom i denna lag

■ägs, och finnes å området jordägaren tillhörig byggnad, vare nyttjanderättshavaren

pliktig lösa jämväl sådan byggnad.

5 §•

Har område, som i denna lag avses, under upplåtelsetiden vunnit

förbättring därigenom att nyttjanderättshavaren eller föregående nyttjanderättshavare,

vars rätt övergått på honom, nedlagt arbete eller kostnad

k området utöver vad honom ålegat enligt vad vid upplåtelsen avtalats

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 385.

eller uppenbarligen varit förutsatt, och vill jordägaren begagna sig av

honom enligt 3 § andra stycket tillkommande rätt, vare pliktig att till

nyttjanderättshavaren gälda ersättning även för nämnda förbättring, i

den mån denna ej uppenbarligen är främmande för det med upplåtelsen

avsedda ändamålet.

Ersättning, som nu sagts, skall beräknas efter det ökade värde,

området till följd av den åstadkomna förbättringen kan anses äga, då

den upplåtna nyttjanderätten upphör, men må ej överstiga den för arbetets

utförande nödiga kostnad.

6 §•

Nyttjanderättshavare, som vill enligt 1 § lösa område, give det

jordägaren tillkänna i fråga om upplåtelse för viss tid senast nittio dagar

före upplåtelsetidens slut och i fråga om upplåtelse för livstid inom

trettio dagar från den dag, då den upplåtna nyttjanderätten upphörde.

Om sättet för sådant tillkännagivande gälle vad om uppsägning av

arrendeavtal är stadgat.

Innehavare av område, varom i 2 § sägs, skall, där han vill utöva

honom tillkommande lösningsrätt, lämna jordägaren tillkännagivande därom

i den ordning, ovan sägs, sist nittio dagar före den dag, då området,

frånsett stadgandet i 7 § andra stycket här nedan, skall avträdas. Därest

avträde efter uppsägning skall ske inom kortare tid än etthundratjugu

dagar, må sådant tillkännagivande ske inom trettio dagar från uppsägningen.

Vill jordägaren begagna sig av lösningsrätt, som enligt 3 § andra

stycket må tillkomma honom, åligger honom att inom trettio dagar från

tillkännagivande, som ovan sägs, giva nyttjanderättshavaren meddelande

därom på sätt i 6 § är föreskrivet i fråga om tillkännagivande från nyttjanderättshavarens

sida.

Kan lösningsrätt för nyttjanderättshavare till under nyttjanderätt

upplåtet område enligt denna lag äga rum och varder ej, innan den

upplåtna nyttjanderätten upphör, avgjort, att jordägaren kommer att utöva

honom enligt 3 § andra stycket tillkommande rätt, må nyttjanderättshavaren

icke mot sitt bestridande förpliktas att från området avflytta

tidigare än å den fardag för arrenderad fastighet, som infaller näst

efter det lösningsfrågan blivit slutligen avgjord. Därest på grund av

vad sålunda stadgats nyttjanderättshavaren sitter kvar utöver den dag,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Afaj:t.s proponitivn nr 385.

Él

då (lön upplåtna ny ttj anderätten upphörde, n.jute jordägaren ersättning

med belopp, som, där ej överenskommelse träffas, bestämmes vid förrättning,

varom bär nedan i 9 § sägs, därest dylik förrättning kommer till

stånd, men eljest av skiljemän på sätt i 8 § stadgas.

B §•

Kan ej, då jordägaren skall lösa, överenskommelse träffas om vad

i löseskilling eller såsom ersättning för förbättring, varom i o § förmäles,

skall utgå, eller varder jordägarens anspråk på lösningsrätt eller å viss

byggnads undantagande från inlösen av nyttjanderättshavaren bestritt,

skall frågan därom avgöras av tre ojäviga skiljemän, bland vilka en utses

av vardera parten och de sålunda utsedda tillkalla den tredje. Tredskas

någondera parten att utse skiljeman eller kunna de utsedda ej förena

sig om valet av den tredje, äge domaren i orten att förordna om valet.

Den, som ej nöjes med vad de flesta skiljemännen säga, äge att

draga tvisten under rättens prövning, så framt lian instämmer sin talan

inom nittio dagar från det skiljemännens beslut tillställdes honom; och

skall i beslutet lämnas tydlig hänvisning om vad den missnöjde har att

iakttaga för tvistens dragande under rättens prövning.

9 §•

Frågan om nyttjanderättshavarens lösningsrätt samt om löseskillingen

för området med vad därtill hör skall på ansökning av nyttjanderättshavaren

avgöras vid förrättning i den ordning nedan stadgas; dock

skall föihållande, som i 3 § första stycket avses, ej prövas vid förrättningen,

med mindre jordägaren det begär.

10 §.

I fråga om förrättning, som i 9 § sägs, skola bestämmelserna i 2

och 3 kap. skiftesstadgan, i vad de avse annan lantmäteriförrättning än

laga skifte, i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Ansökning om förordnande

för lantmätare skall ingivas till Kungl. Maj:ts befallningshavande,

om området är för viss tid upplåtet, sist å den dag, då upplätelsetiden

utlöper, och vid upplåtelse för livstid inom nittio dagar från den

dag, då den upplåtna ny ttj anderätten upphörde.

Därest i fall, varom i 2 § förmäles, tillkännagivande som i 6 §

sägs, må äga rum inom trettio dagar från det uppsägning från jordäga
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 385.

rens sida verkställts, må ansökning om förordnande för lantmätare ingivas

till Kungl. Maj:ts befallningshavande inom nittio dagar från det sådant

tillkännagivande skett, dock att, där tillkännagivandet ägt rum tidigare

än nittio dagar före den dag, som med hänsyn till uppsägningen

är att anse såsom avträdesdag, ansökningen må ingivas senast å sistnämnda

dag.

Har jordägaren framställt anspråk på lösningsrätt enligt 3 § andra

stycket och har detta anspråk blivit, på sätt i 8 § förmäles, av nyttjanderättshavaren

bestritt, skall nyttjanderättshavaren ej i något fall vara

pliktig att till befallningshavanden ingiva ansökning, varom nu är sagt,

tidigare än trettio dagar efter det beslut, varigenom jordägarens lösningsrätt

ogillats, vunnit laga kraft.

Ansökning, som i denna paragraf avses, skall vara åtföljd av gravationsbevis

rörande fastigheten.

Det åligger lantmätaren att till förrättningen kalla jordägaren och

nyttjanderättshavaren genom särskilda kallelsebrev, som skola till dem

med posten avsändas så tidigt, att kallelserna kunna komma dem tillhanda

minst fjorton dagar före förrättningen, så ock att föranstalta därom,

att kungörelse angående dag och ställe för förrättningen minst fjorton

dagar förut uppläses i kyrkan för den församling, där fastigheten är

belägen, och införes i tidning inom orten; skolande kungörelsen tillika

innehålla, att de, vilkas rätt är beroende av förrättningen, äga att däm

vid tillstädeskomma och bevaka sin rätt.

Besväras fastigheten av sökt eller beviljad inteckning för fordran

eller för rätt till avkomst eller annan förmån eller kan fastigheten enligt

11 kap. 2 § jordabalken i ägarens hand häfta för fordran eller annan

rätt, som nyss är sagd, skola innehavare av sådan fordran eller rätt,

om de äro kända och inom riket boende, underrättas om förrättningen

genom särskilda kallelsebrev enligt vad om kallelsebrevs avsändande till

jordägaren och nyttjanderättshavaren är stadgat.

11 §•

Kungl. Maj:ts befallningshavande göre hos domaren i orten anmälan

om förordnande av lantmätare; och skall anteckning om förordnandet

göras i inteckningsprotokollet å nästa rättegångsdag under lagtima

ting, så ock i inteckningsboken.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proportion nr 1185.

23

12 §.

Finna förrättningsmännen nyttjanderättshavaren vara enligt denna

lag berättigad till inlösen, skola förrättningsmännen därom meddela beslut.

Härjämte åligger lantmätaren att avfatta området å karta, så beskaffad,

som i 21 § första stycket i lagen den 27 juni IHÅG om hemmansklyvning,

ägostyckning och jordavsöndring sägs, där ej sådan karta

ändå tinnes tillgänglig, ävensom att upprätta noggrann beskrivning över

områdets storlek, läge och gränser, skolande berörda beskrivning intagas

i förrättningsprotokollet.

Vid bestämmande av löseskillingen skall avdrag göras för förbättring,

vilken området vunnit genom arbete eller kostnad, som nyttjanderättshavaren

eller föregående nyttjanderättshavare, vars rätt övergått å

denne, nedlagt å området utöver vad honom ålegat enligt vad vid upplåtelsen

avtalats eller uppenbarligen varit förutsatt. I fråga om beräkning

av sådant avdrag skall vad i 5 § andra stycket stadgas om beräkning

av ersättning äga motsvarande tillämpning.

13 §.

Stanna lantmätaren och gode männen i olika meningar, gälle vad

de flesta säga.

Har var sin mening, gälle, om de kunna jämkas till varandra, den

mening, som efter jämkning finnes hava erhållit de flesta rösterna, men

i annat fall vad lantmätaren säger.

14 §.

Förrättningen skall avslutas med tillkännagivande, att rättsägare,

som är missnöjd med förrättningen, äger att fullfölja talan däremot på

sätt nedan stadgas. Avskrift av det vid förrättningen förda protokollet

skall vid förrättningens avslutande eller ock å därvid bestämd dag inom

trettio dagar efter förrättningen överlämnas till någon i orten boende

person, som av rättsägarna utses att den mottaga; skolande avskriften

vara hos honom tillgänglig för envar, som åstundar att den granska eller

avskriva.

15 §.

Är rättsägare missnöjd med förrättningen, äge däremot fullfölja

talan hos ägodelningsrätten genom besvär, som skola ingivas till ord
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

J4 Kungl. Maj:ts proposition nr 385.

föranden i ägodelningsrätten inom sextio dagar från det förrättningen förklarats

avslutad enligt vad i 14 § sägs; och skall i fråga om rättegången

vid ägodelningsrätten samt besvär över ägodelningsrättens beslut

gälla vad angående klagan över avslutat laga skifte är stadgat.

Har jordägaren icke vid förrättningen påkallat prövning av förhållande,

varom i 3 § första stycket är sagt, må detsamma ej vidare

åberopas till bestridande av nyttjanderättshavarens anspråk. Sjff

16 §■

Har nyttjanderättshavaren förklarats berättigad till inlösen, åligger

honom vid lösningsrättens förlust att inom nittio dagar efter det beslutet

vunnit laga kraft hos Kungl. Maj:ts befallningshavande nedsätta den

bestämda löseskillingen.

Vid nedsättningen ingive nyttjanderättshavaren till Kungl. Maj:ts

befallningshavande gravationsbevis rörande fastigheten, beslutet i ärendet

samt bevis, att och när det vunnit laga kraft, ävensom karta över området.

Försummas sådant, åligger Kungl. Maj:ts befallningshavande att

på nyttjanderättshavarens bekostnad ofördröjligen anskaffa nämnda handlingar

och karta.

Löseskillingen skall av Kungl. Majrts befallningshavande ofördröjligen

insättas i bankinrättning för att där innestå mot ränta.

17 §•

Finner Kungl. Maj:ts befallningshavande områdets avskiljande överenstämma

med vad om jordavsöndring är stadgat, meddele Kungl. Maj:ts

befallningshavande fastställelse därå, utan hinder därav att avhandling

rörande områdets överlåtande icke upprättats eller ingivits. Vid ärendets

prövning har Kungl. Maj:ts befallningshavande att så förfara, som

vore området av jordägaren avsöndrat och, där till områdets avsöndrande

särskilt tillstånd skolat erfordras, sådant vore sökt.

Ej må vad i 20 § 4 mom. i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning,

ägostyckning och jordavsöndring stadgas utgöra hinder för fastställelse

av inlöst områdes avskiljande från fastighet, vilken innehaves

såsom fideikommiss.

Då beslutet om fastställelse vunnit laga kraft, vare områdets inlösen

fullbordad och göre Kungl. Maj:ts befallningshavande om beslutet

ofördröjligen anmälan hos domaren.

Inlöst område skall övergå till nye ägaren fritt från rätt till av
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:t* proposition nr 38>5.

2 b

komat eller annan förmån, varom i 10 § sista stycket sägs. Angående

inlöst områdes befrielse från ansvar för i stamfastigheten intecknad gäld

är särskilt stadgat.

18 §.

Sedan beslut, som i 17 § avses, vunnit laga kraft, utbetale Kungl.

Maj:ts befallningshavande löseskillingen jämte därå upplupen ränta till

den, som är därtill berättigad.

Häftar fastigheten för fordran eller annan rätt enligt vad i 10 §

sista stycket sägs, äge stadgandena om fördelning hos överexekutor av

köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom motsvarande tillämpning.

Sammanträde för fördelningen varde hållet så snart ske kan; skolande

kallelse till sammanträdet genom Kungl. Maj:ts befallningshavandes

försorg minst fjorton dagar förut med posten sändas till jordägaren

och kända innehavare av fordran eller annan rätt, som nu är sagd, samt,

om innehavare är okänd, införas i allmänna tidningarna och tidning

inom orten.

Innehaves fastigheten såsom fideikommiss, hålle Kungl. Maj:ts befallningshavande

den innehavaren tillkommande ersättning inne, till dess

Kungl. Maj:t förordnat, huru därmed skall förfaras.

Utfaller vid fördelning, som nyss är sagd, likvid å intecknings huvudstol,

åligger Kungl. Maj:ts befallningshavande att därom, sedan fördelningen

blivit godkänd eller vunnit laga kraft, ofördröjligen göra anmälanjhos

domaren samt tillika ^insända fördelningslängden.

19 §.

Kostnad för förrättning, som iw9 § avses, för fastställandet av inlöst

områdes avskiljande och för löseskillingens fördelning skall gäldas

av nyttjanderättshavaren.

20 §.

Har nyttjanderättshavare, vars rätt att bortföra" honom tillhöriga

byggnader och annat, som han påkostat, enligt avtal eller bestämmelse

i lag är begränsad till viss tid efter nyttjanderättens upphörande, enligt

vad ovan sägs gjort framställning om inlösen av området, men kommer

inlösen ej till stånd, skall tiden för bortförandet räknas från den dag,

då nyttjanderättshavaren skall avträda området eller rätten till inlösen

upphört.

Bihang till riksdagens protokoll 1919.^.1 samt. 3467Jiäft. (Nr 385.)

4

opaginerad Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 385.

21 §.

Vad i denna lag stadgas äge ej tillämpning beträffande område,

som tillhör kronan eller ingår i tomtindelning, ej heller i fråga om mark

i samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade

bestämmelser.

Denna lag skall träda i kraft den 1 sept. 1919, vilken dag

lagen den 28 juni 1918 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att

inlösa under nyttjanderätt upplåtet område skall upphöra att gälla, dock

att ärende angående lösningsrätt, i vilket sådant tillkännagivande, varom

i 4 § första stycket sistnämnda lag sägs, ägt rum före berörda dag,

skall behandlas enligt äldre lag.

Nyttjanderättshavare vare ej på grund av vad i denna lag stadgas

i något fall pliktig att giva sitt lösningsanspråk jordägaren tillkänna före

den 1 december 1919, och må, då sådant tillkännagivande skett sist å

nämnda dag, ansökning om förordnande, som i 10 § avses, ingivas till

Kungl. Maj:ts befallningshavande inom nittio dagar från tillkännagivandet,

där ej nyttjanderättshavaren eljest äger längre tid därtill.

Vad i 2 kap. 2 § andra stycket i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt

till fast egendom och 4 § i lagen den 25 juni 1909 om arrende

av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne stadgas angående

förlängning av arrendeavtal skall ej tillämpas, där på grund av stadgandet

i 7 § andra stycket i denna lag nyttjanderättshavare efter upplåtelsetidens

utgång kvarsuttit å område, varom i denna lag förmäles.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:tn proposition nr ■iSö.

27

Bil.

Motiv.

Såsom kommissionen i sin skrivelse till chefen för justitiedepartementet

anfört, har kommissionen för vinnande av utredning angående

tillämpningen av lagen den 28 juni 1918 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare

att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område och angående

verkningarna av samma lag från de personer, som jämlikt 8 § i

kungl. kungörelsen förenämnda dag angående bestridande i vissa fall med

allmänna medel av kostnader, förenade med sådan inlösen, m. m., infordrat

redogörelse angående vunnen erfarenhet beträffande lagen och däri iakttagna

brister. Av de yttranden, som i anledning härav till kommissionen

inkommit, framgår, att lagen ifråga vunnit tillämpning endast i ett

fåtal fall, och har i åtskilliga av yttrandena påpekats brister eller ofullständigheter

i lagen av sådan beskaffenhet, att det med skäl kan ifrågasättas,

huruvida lagen i sin nuvarande lydelse i näjnnvärd mån är ägnad

att motsvara det viktiga samhälleliga syftemål, som densamma avser att

fylla. Kommissionen har av de inkomna redogörelserna fått det allmänna

intrycket, att den ifrågavarande lagstiftningen mottagits med stora

förväntninger av den talrika klass av medborgare, som förskaffat sig ett

eget hem på s. k. ofria lägenheter och vilka trott, att genom denna lagstiftning

beretts dem möjlighet att förvärva äganderätten även till jorden,

men att dessa förväntningar snart nog blivit grusade.

Innehållet i de inkomna yttrandena är i huvudsak följande.

Ombudet i Uppsala län anför, att ett icke obetydligt antal rådfrågningar

i lösningsärenden förekommit men att i intet av de fall, som kommit

under ombudets bedömande, lagen ifråga kunnat vinna tillämpning.

Den huvudsakliga orsaken härtill torde ligga i den av lagstiftaren uppställda

begränsningen, att brukningsdel, som skulle kunna inlösas, skulle

vara upplåten för mer än 20 år eller för livstid. Genom denna begräna
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 385.

ning nteslötes en mängd nyttjanderättshavare, vilka med jordägarens tillstånd

bebyggt tomtområden och bott å dem ofta i flera årtiouden utan

att viss upplåtelsetid bestämts. I dylika fall torde ej sällan kontrahenternas

mening från början varit, att upplåtelsen skulle äga bestånd under

en längre tid, så att innehavaren under årens lopp kunde erhålla valuta

för det arbete och de kostnader, han vid tomtens bebyggande fått vidkännas.

Stundom av obekantskap med formerna, stundom av oföretagsamhet

underläte kontrahenterna att närmare bestämma nyttjanderättens

innehåll och tiden för dess bestånd. På grund av det anförda förmenade

ombudet, att viss längre tids besittning jämväl borde grunda lösningsrätt,

varjämte ombudet ville ifrågasätta, huruvida icke därjämte nyttjanderättshavare

för livstiden själva borde få tillgodonjuta lösningsrätt.

Ombudet i Östergötlands län framställer jämväl det önskemål, att

vid fall av livstidsnyttjanderätt nyttjanderättshavaren måtte beredas tillfälle

till inlösen.

Ombudet i Jönköpings län yttrar bland annat: Hittills hade allenast

femton personer hos ombudet gjort förfrågan om möjlighet att inlösa av

dem innehavda jordområden, varå de haft egna byggnader. Av dessa

förfrågningar hade tio gällt lägenheter, belägna å fastigheter under enskild

äganderätt.'' Områdena hade varit i nuvarande innehavarnas eller

deras föräldrars hand under olika tider mellan sjuttio och trettio år. En

del av områdena hade varit upplåtna på livstid, de övriga på obestämd

tid. Upplåtelserna hade i flera fall skett genom muntliga avtal, vars

innehåll ej kunnat av områdenas innehavare närmare angivas eller i

varje fall varit mycket bristfälliga. Lagen i fråga måste anses vara av

mycket ringa betydelse för nyttjanderättshavare. Ovissa om jordägarens

villighet att avstå upplåtet område, hade flera nyttjanderättshavare ansett

bäst att ej med jordägaren vidröra frågan om lösningsrätt till området,

som de innehaft under många år men varifrån de måhända lätt nog

kunde uppsägas till avflyttning. Skulle lagen bliva till verklig nytta för

nyttjanderättshavare, borde dessa tillerkännas lösningsrätt framför jordägarna.

Det torde få anses uteslutet, att försäljning av ett område, som

jordägaren ansett sig kunna på nyttjanderätt upplåta på livstid eller i

över tjugu år, skulle tillskynda stamfastigheten något avsevärt men.

Jordägaren kunde svårligen anses lida någon skada, då han finge full

ersättning för sin jord. Vidare borde innehavare av livstidsbesittningsrätt

tillerkännas lösningsrätt. Detta vore av vikt med hänsyn till underhåll

och förbättring av byggnader å området. Om en lägenhet vore upplåten

på brukarens livstid, vore han, oviss om densamma komme att

övertagas av dödsbodelägarna, mindre intresserad för byggnadernas vid
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kun yl. Maj: t n proportion nr 385.

29

makthållande eller behövliga utvidgning. Dylika fall hade av ombudet

påträffats. Slutligen påpekar ombudet, att lösningsrätt borde förekomma

även i fråga om lägenheter på ecklesiastika boställen.

Ombudet i Kronobergs län anför, att hittills ett antal av omkring

tjugu nyttjanderättshavare påkallat ombudets biträde i ifrågavarande hänseende

och att bland dessa en del varit sådana, som utan avtal om upplåtelse

för viss tid under mer än tjugu år utan anmärkning från vederbörande

jordägares sida besuttit en var sin lägenhet. Det syntes ombudet

böra ifrågasättas, huruvida icke jämväl sådana lägenhetsinnehavare

borde vara berättigade att inlösa de innehavda jordområdena.

Ombudet i Blekinge län uttalar såsom sin uppfattning, att, med

undantag för bostadslägenheter, lösningsrätt borde få äga rum, så snart

upplåtelsetiden överstege tio år, ävensom att nyttjanderättshavare på livstid

icke borde hava sämre rätt än innehavare av lägenheter på viss bestämd

tid. I länet hade hittills blott ett enda lösningsrättsärende fullföljts,

beroende huvudsakligen därpå, att jordägaren, då lösningsrätt lagligen

kunnat ifrågakomma, föredragit att efter godvillig överenskommelse

med andra parten lösa byggnaderna.

Ombudet i Kristianstads län anför, att i de flesta fall, som kommit

under ombudets bedömande, nyttjanderätt en visserligen ägt bestånd över

tjugu år, men nyttjanderättshavarnas behörighet att bruka och besitta

områdena hade varit mycket oklar. Antingen hade skriftlig upplåtelsehandling

saknats eller också hade, om dylik handling upprättats, denna

varit så avfattad, att ombudet ej kunnat erhålla någon bestämd uppfattning

angående tiden för nyttjanderättens bestånd. Givetvis borde lagen

innehålla närmare bestämmelser angående just sådana fall, där brukaren,

eller denne och föregående brukare efter varandra, besuttit ett till brukande

upplåtet jordområde i över tjugu år och där i övrigt förutsättningar

för lagens tillämpning vore för handen, men där intet avtal förelåge

om tiden för nyttjanderättens bestånd.

Ombudet i Hallands län finner lagen för länets vidkommande vara

av ringa betydelse. Avtal om livstidsnyttjanderätt eller om nyttjanderätt

på viss tid, överstigande tjugu år, förekomme numera i allmänhet

icke. Däremot funnes en mängd bostadsbyggnader, uppförda på ofri

grund och ofta omgivna av en trädgårdstäppa, vilka legat på platsen i

många årtionden. A7anligen förelåge icke något formligt nvttjanderättsavtal,

utan hade byggnaden någon gång med vederbörande jordägares

medgivande blivit uppförd och sedan fått kvarligga, stundom med och

stundom utan någon årlig avgäld. Det vore en allmän folkföreställning,

att om en byggnad legat på platsen i ett stort antal år, jordägaren icke

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 385.

hade rätt att påfordra dess bortförande. Många dylika lägenhetsägare

hade trott, att den nya lagen beredde dem tillfälle att förvärva fri grund

för byggnaden. Dessa lägenhetsägare stode tämligen rättslösa mot jordägaren.

Lagen skulle betydligt bättre fylla sitt ändamål, om den utsträckts

att gälla även i det fall, att en lägenhet tills vidare och utan

något särskilt avtal varit upplåten för bostadsbyggnad under en längre

tid, exempelvis 20 år, då det visades, att den utan märklig skada för

jordägaren kunde avsöndras från fastigheten. Då byggnaden under

lång tid fått kvarstå utan några kontraktsformaliteter, torde kunna presumeras,

att tomtlägenheten icke hade någon större betydelse för fastigheten.

Ombudet i Göteborgs och Bohus län anför: I alla de fall, då ombudet

biträtt nyttjanderättshavare, hade ägaren av jorden förklarat, att

han hellre ville lösa byggnaderna än att nyttjanderättshavaren finge lösa

jorden. Jordägarna hade antingen vägrat uppgiva någon som helst grund,

varför de icke medgåve nyttjanderättshavarna lösningsrätt, ellerockuppgivit,

att de endast med svårighet kunde livnära sig endast av jordbruket om den

upplåtna jorden fråntoges egendomen. Den upplåtna jorden, som vid avtalets

ingående utgjorts av ouppodlade ljungmarker, hade nu befunnit sig

i hög kultur med ofta rätt betydande fruktträdsplanteringar. Efter det

framställning av nyttjanderättshavaren gjorts om att få lösa jorden samt

jordägaren förklarat sig hellre vilja lösa byggnaderna, hade överenskommelse

icke i något fall kunnat träffas om värdet av desamma, utan hade

detta avgjorts av skiljemän. Såsom lagen nu vore avfattad komme den

enligt ombudets förmenande att få ytterst ringa betydelse. Den komme

icke att verka därhän att nyttjanderättshavaren i flera fall än före lagens

tillkomst komme att förvärva äganderätt till den upplåtna jorden.

I de fall, då jordägaren haft mindre intresse av att behålla lägenheten,

hade, enligt vad ombudet inhämtat, i många fall, sedan lagen trätt i

kraft, godvillig överenskommelse om jordens avstående träffats, under det

att han i de fall, då han funnit det lämpligare att behålla jorden, på

intet sätt rubbats i sin föresats på grund av lagens bestämmelser. Då

arrendet för den upplåtna jorden i de fall, som handhafts av ombudet,

varit betydande i förhållande till den upplåtna jordens storlek och beskaffenhet,

åtminstone under den största delen av arrendetiden, hade

nyttjanderättshavaren icke fått någon som helst ersättning för all den

kostnad, han nedlagt på jordens förbättrande. En brist i lagen vore det,

enligt ombudets förmenande, att man icke givit nyttjanderättshavaren

ersättning jämväl för det förhöjda värde jorden erhållit genom det av

nyttjanderättshavaren å densamma nedlagda arbetet, och ifrågasättas

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj:ta proposition nr .''185.

Hl

kunde huruvida icke nyttjanderättshnvaren borde tillerkännas företrädesrätt

att lösa den jord, som uteslutande genom hans och hans fångesmäns

arbete blivit fruktbärande, varvid dock vederbörlig biinsyn bolde tagas

till stamfastighetens storlek samt den upplåtna lägenhetens läge.

Ombudet i Älvsborgs län framhåller, att ur synpunkten av såväl

det ömmande i nyttjanderättshavarens ställning som av det allmännas

intresse av de egna hemmens bevarande borde lösningsrätten utsträckas

att gälla även sådana nyttjanderättshavare, som ej kunde påvisa visst

avtal såsom grund för sin nyttjanderätt.

Ombudet i Värmlands län yttrar: Över trettio nyttjanderättshavare

hade inkommit med förfrågningar rörande lagens tillämpning samt anhållit

om biträde vid inlösen av områden. Samtliga dessa nyttjanderättshavare

hade enligt de av dem lämnade uppgifterna innehaft det till inlösen

ifrågasatta området över tjugu år. De nyttjanderättshavarna tillhöriga

byggnaderna torde ock hava haft föreskrivet värde i förhållande till

området i dess helhet. Emellertid syntes ej mer än i ett enda fall inlösen

kunna ske, enär nyttjanderättshavaren ej, som i 1 § stadgats, innehaft

området på viss tid. Någon formlig upplåtelse hade ej förelegat,

utan hade nyttjanderättshavaren innehaft området på grund av ett obestämt

muntligt avtal eller ett tyst medgivande från jordägarens sida. Därest

Kungl. Maj ds proposition till riksdagen med förslag till ifrågavarande

lag av riksdagen oförändrad blivit antagen, torde samtliga här

ovan omförmälda nyttjanderättshavare jämlikt 18 § hava ägt rätt att

lösa det till dem upplåtna området; genom uteslutandet av nämnda paragraf

hade lagens tillämplighetsområde så skarpt begränsats, att den för

det övervägande antalet nyttjanderättshavare saknade all betydelse.

Ombudet i Västmanlands län meddelar, att många rådfrågningar i

lösningsrättsärenden framställts, men att intet fall förekommit, som kunnat

leda till resultat; och yttrar ombudet vidare bland annat: Ehuru lagen

ännu endast under en kort tid varit i tillämpning, syntes det ombudet

synnerligen anmärknings,värt, att icke i något fall de erforderliga förutsättningarna

för inlösen förelegat, trots det att intresset för lösningsrätten

självfallet måste vara och uppenbarligen också vore mycket stort. Detta

tydde på, att lagen i sin nuvarande form allt för mycket begränsade lösningsrätten

för att fylla det behov, vars tillgodoseende avsetts med dess

tillkomst. Så vore också enligt ombudets förmenande förhållandet. Meningarna

kunde givetvis vara mycket delade rörande lämpligheten av att

över huvud taget medgiva en sådan inskränkning uti den enskildes äganderätt

till sin jord, som här förelåge, men då statsmakterna tydligen i

förevarande hänseende vid vägande av skälen för och emot stannat vid

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:t,t proposition nr 385.

den åsikten, att ett inkräktande på den enskilde jordägarens fria förfoganderätt

över sin jord måste anses i vissa fall befogad, syntes det föga

ändamålsenligt att giva bestämmelserna sådant innehåll, att i vissa fall

lösningsrätt medgåves, medan i andra, beträffande de rent faktiska förhållandena

fullkomligt analoga fall, sådan vore av formella skäl utesluten,

och detta ehuru inskränkningen i äganderätten i sistnämnda fall ofta

skulle vara av väsentligt mindre betydelse än i de förstnämnda. Särskilt

framhåller ombudet att lagen borde utsträckas att gälla även de fall,

som avsåges i 18 § av Kungl. Maj:ts förslag i propositionen till 1918

års riksdag.

Ombudet i Gävleborgs län meddelar, att antalet förfrågningar i

lösningsrättsärenden utgjort omkring trettio. Av dessa komme endast ett

att leda till lantmäteriförrättning enligt lagens 6 §. I de övriga fallen

hade samtliga förutsättningar för lagens tillämplighet förelegat utom beträffande

fordran på upplåtelse på viss tid eller på livstid; ett faktiskt

innehav av lägenheten under mer än tjugu år hade förelegat, men avtal

angående nyttj anderätten hade ej kunnat påvisas. Ombudet hade bibragts

den uppfattningen, att lagen ifråga vore tröstlöst ineffektiv beträffande

just de lägenhetsinnehavare, som förefölle mest intresserade av att få

inlösa sina lägenheter.

Ombuden i de övriga länen meddela, antingen att endast ett fåtal

rådfrågningar i lösningsrättsärenden förekommit eller ock att intet sådant

ärende kommit under respektive ombuds behandling.

Med hänsyn till den korta tid, som förflutit, sedan ifrågavarande

lag trädde i kraft, torde visserligen innehållet i de ovan återgivna yttrandena

icke kunna tillmätas en bestämt avgörande betydelse för bedömande

av lagens förmåga att förverkliga de önskemål, vilka föranlett

dess tillkomst; men anser kommissionen likväl samma yttranden tillfullo

berättiga kommissionen till det uttalandet att, därest med lagen verkligen

skall vinnas det viktiga samhälleliga syftemålet av de egna hemmens på ofri

grund bevarande, en omarbetning av lagen i vissa hänseenden snarast möjligt

bör komma till stånd. Kommissionen, i vars uppdrag ingår att undersöka,

huruvida och i vad mån tvångsavlösning av jord för tillgodoseende av jordbruksändamål

utöver vad för närvarande är stadgat bör på lagstiftningens

väg genomföras, är fullt medveten därom, att det från synpunkten

av enhetlighet och konsekvens i lagstiftningen varit förmånligast, om

med den nämnda omarbetningen kunnat anstå, till dess kommissionen

kommer i tillfälle att upptaga tvångsavlösningsspörsmålet i hela dess

vidd. Då kommissionen detta oaktat redan nu föreslår en sådan omar
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proportion nr 385.

33

betning av den gällande lagen, att de mest påtagliga brister, med vilka

densamma enligt kommissionens åsikt är behäftad, därigenom skulle bliva

avhjälpta, sker detta i den övertygelsen, att det allmännas intresse av att

i stället för de s. k. ofria lägenheterna tillskapas självständiga egna hem

i största möjliga utsträckning är av sådan vikt, att kommissionen icke

skulle anse sig försvarad med att av skäl av huvudsakligen formell art

låta anstå med framläggande av förslag till de nämnda bristernas avhjälpande.

Vid granskning av de ovan återgivna yttrandena, vilka avgivits av

de personer, som mer än andra torde böra anses hava varit i tillfälle att

bedöma den ifrågavarande lagstiftningens verkningar, framstår det såsom

synnerligen anmärkningsvärt, att lösningsrätt för nyttjanderättshavare

kunnat komma till stånd endast i ett ytterst ringa antal fall. En i ej

obetydlig mån bidragande orsak till denna lagens ineffektivitet har uppenbarligen,

såsom också av vissa av yttrandena framgår, varit den, att

lagen lämnar jordägaren möjlighet att, genom att själv inlösa nyttjanderättshavarens

byggnader, förhindra dennes inlösen av jorden. Då ändamålet

med lagen ju är att bereda en nyttjanderättshavare, som förskaffat

sig bostad på det innehavda jordområdet, tillfälle att även mot jordägarens

vilja förvärva äganderätten till området, synes det kommissionen

oegentligt, att lagen utan vidare tillerkänner jordägaren en primär lösningsrätt

till byggnaderna. Det torde till och med kunna befaras, att,

därest denna jordägarens lösningsrätt i den omfattning, som lagen medger,

bibehålies, lagen i åtskilliga fall kommer att motarbeta just sitt eget

syfte. Att tvivelsmål om lämpligheten av jordägarens lösningsrätt till

byggnaderna till förhindrande av nyttjanderättshavarens inlösen av jorden

i viss mån förefunnits även under förarbetena till lagen, framgår av

chefens för justitiedepartementet uttalande till statsrådsprotokollet den 31

december 1917, då beslut fattades om remiss till lagrådet av det förslag,

som legat till grund för den sedermera antagna lagen. Att stadgandet

om jordägarens lösningsrätt likväl kom att inflyta i förslaget och från

detta i lagen synes hava haft sin grund i de fördelar av rent praktisk

och politisk art, vilka ansågos vara förenade med en dylik bestämmelse,

ävensom i den förhoppning, man ansåg sig kunna hysa därom, att jordägarna

icke i allt för stor utsträckning skulle finna med sin fördel förenligt

att begagna sig av den dem tillerkända möjligheten att inlösa nyttjanderättshavarens

byggnader, detta särskilt med hänsyn till den med

sådan inlösen förknippade skyldigheten att till nyttjanderättshavaren gälda

ersättning för förbättringar å lägenheten. I förslaget var för övrigt nämnda

rättighet för jordägaren ej så oinskränkt, som fallet blev i den sedermera

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 saml. 346 käft. (Nr 385.) 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 385.

antagna lagen; vid upplåtelse på minst 49 år tillkom enligt förslaget sådan

rätt jordägaren allenast i händelse särskilda i lagen angivna omständigheter

förelågo. Vid lagförslagets behandling i riksdagen föreslogs

av enskild motionär uteslutandet av bestämmelserna om lösningsrätt för

jordägaren. Kommissionen, som håller före, att effektiviteten av förevarande

lagstiftning i hög grad äventyras genom stadgandet om jordägarens

lösningsrätt, har icke tvekat att förorda eu omarbetning av lagen i syfte

bland annat att för de flesta fall avlägsna detta stadgande. I vissa fall,

nämligen sådana, där av särskilda anledningar inlösen av lägenheten skulle

för huvudfastigheten medföra avsevärd olägenhet eller väsentlig minskning

i värde — så torde ofta vara fallet då under nyttjanderätt upplåtet område

är beläget i omedelbar närhet av vissa anläggningar å huvudfastigheten

eller om områdets avskiljande skulle verka till avsevärd olägenhet

för jordbruket eller skogsskötseln å huvudfastigheten eller eljest — synes

kommissionen emellertid lösningsrätt för jordägaren böra bibehållas. I

fråga om de förhållanden, vilka sålunda skulle för jordägaren medföra

lösningsrätt, ansluter sig kommissionen till vad därom innehålles i 1 §

av torpkommissionens förslag till lag om lösningsrätt.

I flertalet av de ovan omförmälda yttrandena framhålles vidare

såsom en synnerligen anmärkningsvärd brist i lagen, ägnad att avsevärt

inskränka dess tillämplighetsområde, den omständigheten, att lagen medger

lösningsrätt endast för det fall, att innehavet av lägenheten grundar

sig å upplåtelseavtal. Det av Kungl. Maj:t för riksdagen framlagda förslaget

upptog i 18 § ett stadgande, enligt vilket lösningsrätt under i paragrafen

angivna förutsättningar kunde tillkomma innehavare av lägenhet,

där densamma sedan mer än tjugu år tillbaka, från den 1 januari 1918

räknat, av annan än ägaren innehafts för jordbruks- eller bostadsändamål,

samt avtal, avseende upplåtelse för viss tid eller för livstid,

ej visades föreligga. Den nämnda paragrafen uteslöts emellertid av

riksdagen. Ur synpunkten såväl av det ömmande i lägenhetsinnehavarens

ställning som av det allmännas intresse av de egna hemmens bevarande

och förkovran synes dock ett stadgande i nu angiven riktning hava

varit motiverat. Kommissionen har därför icke tvekat att föreslå införande

av ett sådant stadgande, närmast motsvarande 18 § i Kungl. Maj:ts

ovan omförmälda förslag. Kommissionen går emellertid ett steg längre

än Kungl. Maj:ts förslag. Enligt detta förslag förelåg ej lösningsrätt i

det fall, att del av fastighet på grund av två eller flera successiva upplåtelser,

av vilka ingendera avsett längre tid än tjugu år, varit i annans

än ägarens besittning över tjugu år i följd. Enligt kommissionens förslag,

som i denna del innefattar ändring av 1 § i lagen den 28 juni 1918,

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts ''proposition nr 3M5.

35

skulle emellertid lösningsrätt jämväl i nu omförmälda fall komma att äga

rum, om endast i övrigt de stadgade förutsättningarna för sådan rätt

vore till finnandes. Kommissionen — i detta sammanhang bortses från

upplåtelser för livstid — vill sålunda å ena sidan tillerkänna lösningsrätt

åt sådana nyttjanderättshavare, vilka innehava lägenheter, som äro föremål

för upplåtelseavtal för viss tid och varit ur ägarens besittning mer

än tjugu år, och detta oberoende av huruvida ett enda eller flera dylika

avtal föreligga; så snart avtalstiden första gången efter det upplåtelsens

varaktighet överstigit tjugu år, når sitt slut, inträder också lösningsrätten

för nyttjanderättshavaren. Det må till och med inträffa, att ursprungligen

förelegat allenast ett tyst medgivande från jordägarens sida, vilket

sedermera efterträtts av upplåtelse för viss tid, exempelvis tio år; enligt

kommissionens förslag skulle likafullt lösningsrätt komma att äga rum.

Å andra sidan vill kommissionen — i likhet med Kung]. Maj:ts förslag

— låta lösningsrätt inträda jämväl i sådana fall, där del av fastighet

vid ett visst datum — kommissionen har tänkt sig detta datum bestämt

till den 1 januari 1919 — i mer än tjugu år innehafts av annan än

ägaren såsom jordbruks- eller bostadslägenhet, utan att avtal, avseende

upplåtelse för viss tid eller för livstid föreligger, blott de allmänna förutsättningarna

för lösningsrätt i övrigt äro till finnandes samt vidare

jordägaren icke före nämnda dag för innehavarens skiljande från området

vidtagit åtgärd, som därefter leder till sådan påföljd. Här är

främst fråga om sådana fall, där innehavare av område besitter detsamma

på grund av tyst medgivande från jordägarens sida. Emellertid komma

under förevarande stadganden jämväl sådana fall, där från början förelegat

ett avtal om upplåtelse för obestämd tid, vilket avtal sedermera på

grund av stadgandet i 1 § i promulgationslagen till lagen den 14 juni

1907 om nyttjanderätt till fast egendom kommit att gälla till en början

fem år, räknat från den 14 mars 1910, och därefter, på grund av uraktlåten

anmaning till innehavaren att avflytta, ytterligare fem år.

De ändringar i och tillägg till lagen den 28 juni 1918, vilka kommissionen,

i anslutning till vad ovan anförts, anser böra komma till stånd,

föranleda jämkningar jämväl i vissa andra föreskrifter i lagen. Härförutom

har kommissionen ansett sig böra föreslå ytterligare några mindre

väsentliga ändringar i förenämnda lag, vars paragrafföljd tillika komme

att vid ett godtagande av kommissionens ändrings- och tilläggsförslag

undergå förändring. Med hänsyn till dessa omständigheter har kommissionen

funnit sig böra i redans och enkelhetens intresse föreslå, att nu

gällande lag av den 28 juni 1918 måtte upphävas samt i dess ställe utfärdas

en ny lag med samma rubrik, i vilken lag de av kommissionen

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 385.

föreslagna stadgandena skulle inflyta. Förslag till en sådan lag har därför

av kommissionen utarbetats. Kommissionen övergår nu till behandlingen

av de särskilda paragraferna i detta förslag.

1 §•

Denna paragraf motsvarar 1 § i lagen den 28 juni 1918. Paragrafen

avser att reglera samtliga de fall, då lösningsrätt föreligger i samband

med upplåtelse av nyttjanderätt för viss tid eller livstid. Genom

paragrafens formulering har uttryck givits åt den i det föregående omnämnda

principen, att jämväl i de fall, där del av fastighet på grund

av två eller flera kortare upplåtelser under mer än tjugu år i följd innehafts

av annan än ägaren, lösningsrätt må äga rum. Härigenom har

förevarande lagstiftnings hittillsvarande karaktär undergått en ej oväsentlig

förändring. Lagen den 28 juni 1918 är byggd på den grundsats att

upplåtelser, som efter lagens ikraftträdande förekomma, icke kunna inverka

på lösningsrätten. Med denna princip har man nu brutit. Om en

femtonårig upplåtelse utgår den 14 mars 1921 och densamma omedelbart

åtföljdes av en tioårig, så skulle enligt kommissionens förslag

lösningsrätt för nyttj anderättshavaren, i händelse förutsättningarna i övrigt

vore för handen, inträda vid tioårsupplåtelsens utgång. Bland förutsättningarna

för lösningsrätten har kommissionen emellertid bibehållit

den omständigheten, att lägenheten varit på föreskrivet sätt bebyggd redan

vid viss förfluten tidpunkt, som av kommissionen satts till den 1

januari 1919. Lösningsrätten enligt föreliggande lag bör nämligen enligt

kommissionens mening ej utsträckas att omfatta andra lägenheter än sådana,

vilka för närvarande kunna så att säga anses hava karaktär av

lämpliga egna hem. Däremot har kommissionen icke ansett sig böra

föreslå vidhållande av fordran att lägenheten skall hava bebyggts av innehavaren

eller föregående innehavare, vars rätt övergått å denne. Om

jordägaren eller någon annan ursprungligen uppfört byggnaderna därå,

men nyttj anderättshavaren sedermera förvärvat äganderätten till desamma,

bör likafullt lösningsrätt äga rum. I sammanhang härmed kan anmärkas,

att det är likgiltigt, vid vilken tidpunkt nämnda förvärv ägt rum,

endast det skett före den, då lösningsrätten inträder. Beträffande villkoret

om de nyttj anderättshavaren tillhöriga byggnadernas värde i förhållande

till jorden med därå befintliga byggnader har kommissionen

upptagit Kungl. Maj:ts förslag i denna del.

Såsom av det föregående framgår, innebär 1 § i kommissionens

förslag en ej obetydlig utvidgning av lösningsrätten i förhållande till vad

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ta proposition nr 385.

37

gällande lag därom stadgar. Givetvis kan tvekan råda, huruvida man

lämpligen bör låta lösningsrätt inträda, då på grund av flere kortare upplåtelser

område innehafts av annan än ägaren under en tidrymd, överstigande

tjugu år. Med hänsyn därtill att man med ganska stor sannolikhet

lärer kunna antaga, att ett dylikt område icke är av någon större

betydelse för huvudfastigheten, samt att det vidare måste framstå såsom

önskvärt, att äganderätten till byggnaderna och marken förenas i samma

hand, torde man emellertid icke behöva hysa allt för starka betänkligheter

mot att utsträcka lösningsrätten till nu omförmälda fall. Beträffande

det utvidgande av lösningsrätten, som följer därav att den tid, då området

skall hava varit på angivet sätt bebyggt, bestämts till den 1 januari

1919, torde några vägande invändningar knappast kunna göras.

Bestämmelser om undantag från lösningsrätten, varom stadganden

återfinnas i 1 § andra stycket i lagen den 28 juni 1918, har kommissionen

upptagit i 3 § första stycket av sitt förslag.

2 §•

Denna paragraf motsvarar 18 § i Kungl. Maj :ts förberörda förslag,

vilken paragraf, såsom nämnts, av riksdagen uteslöts vid förslagets behandling.

Någon utförligare motivering för nu föreslagna bestämmelser synes

kommissionen icke erforderlig. Kommissionen anser sig kunna inskränka

sig till att hänvisa till vad i ämnet anförts av chefen för justitiedepartementet

såsom motiv till omförmälda 18 § i Kungl. Maj:ts förslag, i

vilket anförande jämväl redogjordes för den ståndpunkt i frågan, som intogs

av de s. k. egnahemssakkunniga. Två ledamöter av dessa sakkunniga

förordade, som bekant, ett stadgande om lösningsrätt i sådana fall,

varom förevarande paragraf handlar. Kommissionen hyser för sin del

den bestämda uppfattning att upptagandet av ett sådant stadgande är

ett oeftergivligt villkor för nu ifrågavarande lagstiftnings effektivitet.

3 §•

Denna paragraf motsvarar 1 § 1 mom. andra stycket samt 2 § i

lagen den 28 juni 1918. Sin närmaste motsvarighet har paragrafens

andra stycke i 2 § i Kungl. Maj:ts förberörda förslag, till vars motivering

kommissionen hänvisar i vad angår det i berörda andra stycke upptagna

stadgande. Dock har kommissionen funnit sig böra något närmare

än i Kungl. Maj:ts förslag skett precisera de förhållanden, som enligt

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 385.

kommissionens mening höra grunda lösningsrätt för jordägaren till nyttjanderättshavarens

byggnader. Härvid har kommissionen, såsom ovan

antytts, följt den formulering, som av torpkommissionen användes i detta

hänseende i 1 § av dess förslag till lösningslag.

4 §•

Paragrafen motsvarar 1 § 2 mom. i lagen den 28 juni 1918.

5 §•

Denna paragraf motsvarar 3 § i lagen den 28 juni 1918.

6 §•

Denna paragraf motsvarar 4 § första stycket i lagen den 28 juni

1918 samt vissa stadganden i 18 § i Kungl. Maj:ts omförmälda förslag.

Kommissionen har haft under övervägande frågan huruvida ej i

vidsträcktare mån, än jämlikt kungörelsen den 28 juni 1918 kan ske,

nyttjanderättshavare skulle kunna beredas tillfälle att i lösningsrättsärenden

erhålla statens biträde för realiserandet av sitt lösningsanspråk, möjligen

ända därhän att han i ärendet helt kunde företrädas av statens

organ. Kommissionen är emellertid icke beredd att för det närvarande

framlägga förslag i detta avseende.

7 §•

Denna paragraf motsvarar andra och tredje styckena av 4 § i

lagen den 28 juni 1918.

8 §•

Paragrafen motsvarar 5 § i lagen den 28 juni 1918 och samma

paragraf i Kungl. Maj:ts förslag.

9 §.

Denna paragraf motsvarar 6 § i lagen den 28 juni 1918.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 385.

39

10 §.

Denna paragraf motsvarar 7 § i lagen den 28 juni 1918 samt, så

vitt angår andra stycket, vissa stadganden i 18 § i Kungl. Maj:ts omförmälda

förslag. Dess tredje stycke motsvarar bestämmelse i 7 § första

stycket av berörda förslag.

11—16 §§.

Dessa paragrafer motsvara 8—13 §§ i lagen den 28 juni 1918.

17 §.

Första, tredje och fjärde styckena i denna paragraf motsvara 14

§ i lagen den 28 juni 1918.

Då i förslaget liksom i den nu gällande lagen förutsättes, att lösningsrätt

må äga rum jämväl beträffande lägenheter å fastighet, som

innehaves såsom fideikomiss, har det ansetts nödigt, att i lagen nu införes

en uttrycklig bestämmelse därom, att vad i 20 § 4 mom. i lagen den

27 juni 1896 om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring stadgas

såsom villkor för avsöndring från jord av fideikomissegenskap icke

må lägga hinder i vägen för fastställelse av inlöst områdes avskiljande från

fideikomissfastigheten. En dylik bestämmelse innehålles i andra stycket

av förevarande paragraf.

18—21 §§.

Dessa paragrafer motsvara 15—18 §§ i lagen den 28 juni 1918.

Någon, särskild redogörelse för de angående den nya.lagens ikraftträdande

m. m. föreslagna bestämmelser torde ej vara av nöden. De

lösningsrättsärenden, i vilka sådant tillkännagivande, varom i 4 § första

stycket i lagen den 28 juni 1918 sägs, ägt rum före nya lagens trädande

i kraft, torde böra behandlas enligt äldre lag. I övriga fall torde den

nya lagen böra komma till användning.

Den nya lagen föranleder ändring i 1 och 8 §§ i kungörelsen den

28 juni 1918 angående bestridande i vissa fall med allmänna medel av

kostnader, förenade med inlösen av under nyttjanderätt upplåtet område,

m. m.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 385.

Bil.

Protokoll, hållet vid sammanträde med jordkommissionen den 7

mars 1919.

Närvarande: Kommissionens samtliga ledamöter.

§ 1.

I anledning av kommissionens beslut rörande skrivelse till statsrådet

och chefen för kungl. justitiedepartementet med förslag till lag

om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område avgå vos reservationer av herrar Wohlin, Olsson och

Lindhagen.

Herrar Wohlin och Olsson förenade sig om följande av den förstnämnda

avfattade yttrande, så lydande:

»Jag önskar något starkare än vad som skett i de här medföljande

motiven giva uttryck för den tveksamhet, som ur vissa synpunkter måste

råda i avseende å lagförslagets framläggande. Inom jordkommissionens

uppdrag faller att verkställa utredning, huruvida och i vad mån tvångsavlösning

av jord för tillgodoseende av jordbruksändamål utöver vad för

närvarande är stadgat bör på lagstiftningens väg genomföras. Häri torde

inbegripas uppdrag att utarbeta förslag till lagstiftning med syfte

att i långt större omfattning än vad här omberörda s. k. ensittarelag

medgiver bereda nyttjanderättshavare å enskild jord möjlighet att inlösa

av dem brukade jordområden. En sådan i de bestående äganderättsförhållandena

till jorden djupt ingripande lagstiftning måste föregås

av omsorgsfulla överväganden och vara i alla avseenden väl genomtänkt,

därest densamma å ena sidan skall kunna väl fylla det

viktiga sociala ändamål, som därmed avses, utan att å andra sidan menligt

inverka på jordbrukets och skogsbrukets produktivitet och därmed

på det allmänna välståndet inom landet. Av denna större fråga, som

inom jordkommissionen redan varit föremål för beredande överläggningar,

utgör emellertid frågan om lösningsrätt för ägare till byggnader å ofri

grund endast en mindre del. När den mera omfattande friköpningslag
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ta proposition nr 385.

41

stiftningen framlägges till avgörande, blir det därför nödvändigt att

bringa den nu omhandlade speciallagstiftningen i överensstämmelse med

de allmänna grundsatser, som då komma till tillämpning.

Redan nu kan emellertid med visshet förutses, att om det bär

framlagda förslaget till ändringar i lagen den 28 juni 1918 upphöjes

till lag, denna lag för vinnande av sagda enhetlighet och konsekvens

snart kommer att behöva väsentligt omarbetas, om ej helt upphävas,

för att ersättas med i den allmännare friköpningslagstiftningen

ingående nya bestämmelser. Det kan exempelvis erinras därom, att därest

stora grupper av nyttjanderättshavare, vilka icke själva äga de av dem

bebodda husen, framdeles erhålla rätt till inlösen av jorden, det i förevarande

lagförslag såsom villkor för lösningsrätt upptagna stadgandet,

att minst en fjärdedel av det värde området med därå befintliga byggnader

äger skall belöpa å brukaren tillhöriga byggnader, ej gärna kan

bibehållas. Ej heller är sannolikt, att en lösningsrätt för vissa grupper

av arrendator!1 och torpare kommer att göras beroende av det förbehåll,

att vidkommande jordområden över tjugu år i följd innehafts av annan

än ägaren. Även på denna väsentliga punkt torde därför antagligen

ändring i vad nu föreslås till lag snart behöva ske. Ovisst är ytterligare,

om jordkommissionen kommer att föreslå att lösningsrätten för arrendatorer

och torpare först skall inträda vid nyttjanderättsavtalens utgång.

Blir så ej fallet, måste ännu en genomgripande förändring i principerna

för härvarande lagförslag komma att av kommissionen förordas.

Genom borttagandet av bestämmelsen om jordägarens företrädesrätt

att inlösa byggnaderna hava i 3 § andra stycket av det nu framlagda

lagförslaget preciserade garantier blivit nödvändiga till förebyggande

av att icke, mot jordägarens önskan, sådana avsöndringar måtte

kunna ske från huvudfastigheterna, vilka skulle föranleda intrång eller

olägenhet för jordbruket eller skogsskötsel!! å dessa sistnämnda. Vid

denna punkt måste fästas synnerligt avseende och jag betraktar det som

en förbättring av den nuvarande lagtexten att kommissionen här förordat

upptagandet av de stadganden, som på sin tid föreslogos av den

s. k. torpkommissionen. Emellertid kan icke förbises, att vid den allmännare

friköpningslagstiftningens framläggande sannolikt oliklydande

lagstadganden av denna natur måste föreligga utarbetade. Planer torde

även inom justitiedepartementet förefinnas på utarbetande av förslag till

en för hela riket gällande enhetlig lagstiftning till förhindrande av skadliga

jorddelningar. Det kan vid sådant förhållande tagas för givet, att

de här framlagda, nu omberörda bestämmelserna snart behöva ersättas

med andra.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 346 Käft. (Nr 385).

6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 385.

Det torde även vara mindre lyckligt att tvister rörande tolkningen

av föreskrifterna i andra stycket av 3 §, varvid det i själva verket mera

kömmer an på att tillvarataga det allmännas intresse av en sund jordfördelning

än parternas intressen, enligt förslagets 8 § skola avgöras av

skiljemän, bland vilka lantmäterisakkunnig person icke med säkerhet kan

påräknas. I detta sammanhang kan jämväl påpekas, att hela proceduren

vid lösningsärendenas handläggning liksom även den för sådana ärenden,

jämlikt kungl. kungörelsen den 28 juni 1918 angående bestridande i

vissa fall med allmänna medel av kostnader förenade med inlösen av

under nyttjanderätt upplåtet område m. m., avsedda medverkan från

det allmännas sida utan tvivel kommer att behöva underkastas en genomgripande

förändring, när härvarande s. k. ensittarlag skall inarbetas i en

blivande allmännare friköpningslagstiftning. Lagtextens såväl innehåll

som form lider slutligen av åtskilliga andra brister, på vilka tillfälle dock

icke är att här närmare ingå.

Då jag, oaktat dessa betänkligheter, icke velat motsätta mig lagförslagets

framläggande, beror det på att jag delar kommissionens uppfattning

om lagens bristande effektivitet i dess nuvarande lydelse och

gillar de viktigaste ändringar, som nu blivit föreslagna. Man bör icke

overksamt åse, huru under den tid, som kommer att förflyta till dess

att den allmännare friköpningslagstiftningen förverkligas, ytterligare ett

antal lägenheter å ofri grund i följd av en uppenbart otillfredsställande

lagstiftning återfalla till jordägarna och försvinna såsom egna hem. En

väckt tanke att genom lag prolongera de nuvarande upplåtelserna på

oförändrade villkor intill dess att en tillfredsställande lagstiftning kommer

till genomförande har ansetts möta alltför stora juridiska svårigheter för

att kunna förverkligas.»

Herr Lindhagen ingav följande reservation: *)

§ 1.

Att inskränka författningens tillämpning allenast till fastighetsdelar,

som upplåtits till brukande över 20 år i följd, anser jag icke hava stöd

i sakens natur. Det behjärtansvärda förhållandet är att en person och

hans familj faktiskt på platsen skaffat sig ett hem och för ändamålet

’) Här återgiven i vad den avser lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare

att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ta proposition nr 385.

43

tillåtits och själv kunnat därå uppföra egna byggnader. Om de sedan

suttit i detta hem några dagar eller längre tid, är ingen konstitutiv

skiljaktighet. Att berövas sitt hem och det väsentliga värdet av sina

byggnader iir en lika brutal framfart av livet i bägge fallen. Det hemställes

således, att förenämnda tidsbegränsning utgår.

§ 3.

Det förekommer mångenstädes i vårt land, ofta i stor utsträckning,

att upplåtelse av jord skett på villkor, att de husbyggnader, som uppförts

å lägenheten skola vid upplåtelsetidens slut tillfalla jordägaren utan

lösen. I de flesta fall, kanske nästan alltid, har väl ett sådant villkor

skett utan att jordägarne därför givit någon särskild förmån, såvida det

ej uppenbarligen framgår att avgälden för området modifierats med hänsyn

till ett sådant villkor. I stort sett betyder detta ett begagnande av jordägarens

makt för att bereda honom obehöriga fördelar. Ett sådant förhållande

bör en social lagstiftning icke på sätt i lagförslaget skett lämna

sitt godkännande. Den bör se till att en person, som ej på annat sätt

kunnat förvärva ett stycke jord för ett eget hem, icke sålunda drabbas

med förlust av sin behöriga tillhörighet och det ideella värdet, som ligger

i själva hemmet. Det hem ställes därför att i detta lagförslag eller, om

sådant ej medhinnes i ett lagförslag till nästa riksdag, sådan kontraktsbestämmelse,

när skäl därtill förefinnes, förklaras ogiltig samt lägenhetsinnehavaren

berättigas att enligt denna lags föreskrifter lösa till sig

marken med bibehållande av byggnaderna utan annan ersättning för de

senare än som kan anses vara honom beredd genom andra förmåner.

Uti propositionen till 1918 års riksdag stadgades att jordägaren

även där tillagd företrädesrätt att lösa nyttj anderättshavaren tillhöriga

byggnader för visst fall dock icke kunde äga rum, därest ej å huvudfastigheten

fanns boningshus, tomt eller trädgård på mindre avstånd än

200 meter från området eller eljest områdets inlösande skulle medföra

avsevärd olägenhet för huvudfastigheten. I det för kommissionens räkning

utarbetade lagförslaget lydde sistnämnda undantag: »eller eljest

områdets inlösande skulle medföra avsevärd olägenhet för huvudfastigheten

eller väsentligen nedsätta dess värde». Denna formulering har nu

av kommissionen i stället givits följande lydelse: »eller har eljest sådant

läge i förhållande till huvudfastighetens ägor eller å densamma befintlig

anläggning eller arbetsplats, som ej är tillfällig, att intrång eller olägenhet

för jordbruk, skogsskötsel eller eljest kan tillskyndas huvudgårdens

ägare, därest lägenheten frångår densamma».

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kung1. Maj:ts proposition nr 385.

Jordkommissionen har ej lämnat någon annan motivering för detta

förkastande av den förra året antagna lagtexten än som kan uttolkas ur

de båda ordalydelserna. Dessa synas mig emellertid ej lämna någon

förklaring, varför vid detta tillfälle, då endast oundgängliga ändringar

skulle föreslås och ej en allmän revidering av lagens uttryckssätt företagas,

det kan anses oundgängligt att företaga just denna omskrivning.

Däremot kan det lätt inträffa, såsom sa ofta sker genom en dylik hastigt

tillkommen förändring i lagtexten, att lagens effektivitet äventvras på

andra vägar än dem, som med de i övrigt föreslagna ändringarna skulle

undvikas. För det första talas nämligen om varje olägenhet såsom förhindrande

en avlösning, under det att gällande lag liksom det för kommitterade

först framlagda förslaget betonar att olägenheten skall vara

åtminstone avsevärd. Vidare inger uttrycket »intrång eller olägenhet för

skogsskötsel» farhågor, såvitt jag förstår, för att lagen mångenstädes

skall bliva alldeles otillämplig. De flesta lägenheter lära väl befinna sig

inom eller i närheten av någon skog. För den, som länge deltagit i

riksdagsarbetet och där sysslat åtskilligt med jordfrågor, är det väl bekant

att ifrågasatta utbrytningar av jordlägenheter i allmänhet plägat mötas

med de invändningarna, att sådana lägenheter äro oundgängliga för jordägaren,

som har eller kan få behov av att där bosätta en skogsarbetare

eller en skogvaktare, ävensom att dylik avsöndring alltid är vansklig

även ur den synpunkten, att på lägenheten kunde, när jordägarne ej

längre hade någon kontroll över densamma, komma någon familj, som

på olovligt eller vårdslöst sätt for illa med den omgivande skogen. Den

av kommissionen sålunda föreslagna förändrade lydelsen av gällande lag

lämnar just genom sin specifikation och sättet för formuleringen fritt fält

för förrättningsmännen att under jordägarnes påtryckning avvisa en

myckenhet ansökningar. Därigenom skulle jordägaren dessutom beredas

förmånen att vid uppgörelsens slut tilltvinga sig byggnaderna för en

ringa betalning.

I detta sammanhang bör enligt min uppfattning erinras om, att i

de fall, då en uppgiven olägenhet för huvudfastigheten verkligen med

fog anses böra föranleda ogillande av påstådd lösningsrätt, kvarstår i

alla fall obilligheten mot lägenhetshavaren att nödgas utan vidare övergiva

sitt hem och kanske därvid dessutom vidkännas stora ekonomiska

förluster. En dylik orättvisa bör lagen i möjligaste mån söka förebygga

genom att i stället medgiva, att lägenheten kan få flyttas till ett annat

för huvudfastigheten tjänligt område, som då i stället skulle få lösas.

Härom böra således enligt min uppfattning stadganden inflyta i lagen.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:U proposition nr ,‘185.

45

4, 6, 13 och 16 §§.

Enligt 1918 års lag och även den nu ifrågasatta omarbetningen

av densamma åligger det nyttj anderättshavaren att själv taga hand om

frågan, skaffa sig det biträde han behöver, bevaka sin talan vid olika

förekommande tillfällen bekosta förrättningen och allt vad därtill hörer

samt att tämligen snart efteråt utan åtnjutande av några amorteringstider

nedsätta hela den bestämda löseskillingen.

En sådan ordning är tillräcklig för att göra lagen verkningslös,

även om dess paragrafer i övrigt äro skrivna på det förträffligaste sätt.

En sådan »rätt» för den svagare parten blir lätt endast ett skådespel i

lagtexten. De flesta gå ej i land med ett sådant författningsenligt bevakande

av sin talan och de våga ej heller äventyra tid och penningar

för en oviss utgång. Ett sådant missförhållande är utmärkande för den

sociala lagstiftningen i allmänhet däri inberäknat också civillagstiftningen,

som trots en motsatt föreställning bland jurister också är fylld med

socialt innehåll eller åtminstone bör vara det.

Av detta skäl bör enligt min mening tillämpningen av ifrågavarande

lagstiftning enligt föreskrift i lagen övertagas av det allmänna, som

såsom målsman för lägenhetshavaren bevakar dennes rätt och slutför

ärendet utan att han behöver bekymra sig om något. När saken sedan

är klar, överlämnas lägenheten i sitt nya skick till vederbörande, som då

i sin ordning får ersätta det allmänna kostnaderna och löseskillingen

genom ett överkomligt amorteringsförfarande under tillräckligt lång tid

mot säkerhet om man så vill av inteckning i den frigjorda egendomen.

Därtill bör också komma underrättelse i orterna på lämpligt sätt om

ifrågavarande författnings tillvaro och de möjligheter den erbjuder.

Det är nämligen sannolikt, att allmänheten eljest till en mycket ringa

del får kännedom om lagen och möjligheten att begagna sig av densamma.

Nu har visserligen utfärdats en kungörelse av den 28 juni 1918

angående bestridande i vissa fall med allmänna medel av kostnader,

förenade med inlösen av under nyttjanderätt upplåtet område m. m.

För ändamålet har riksdagen och anvisat för år 1919 ett förslagsanslag

å 10,000 kronor. Denna författning lämnar dock en ganska otillräcklig

och endast för vissa fall avsedd hjälp. Därest ej en omarbetning av

själva lagen i förenämnda avseende kan medhinnas till innevarande års

riksdag, synes dock lättnader och vidgad hjälp kunna erhållas genom

förändringar i nämnda kungörelse, vilket därför härmed också nu på
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 385.

yrkas såsom ett första steg till en verklig rättshjälp på ifrågavarande

område.

§ 2.

Justerades detta protokoll, varefter sammanträdet upplöstes.

In fidem

Nils Wihlborg.

Justerat den 7 febr 1919.

Rob. Hagen.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 385.

47

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd onsdagen den

19 mars 1919.

Närvarande:

Justitieråden Gullstrand,

von Seth,

Wedbeug,

Regeringsrådet Planting-Gyllenbåga.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

14 mars 1919, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat

förslag till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa

under nyttjanderätt upplåtet område.

Förslaget, som tinnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av häradshövdingen Nils Wihlborg.

Förslaget föranledde följande yttranden av lagrådets särskilda ledamöter:
-

Justitieråden Gullstrand och Wedherg:

Intet synes vara att erinra mot att ägare av byggnader å annan tillhörigt

område tillerkännes lösningsrätt till området även i det fall, som

avses i den föreslagna 2 §. Saknaden av en dylik rätt, varom bestämmelse

fanns upptagen i förslaget till nu gällande lag (18 §) och vid lagrådets

granskning av samma förslag lämnades utan anmärkning, har redan

under den korta tid, som förflutit efter lagens ikraftträdande, gjort sig i

månget fall kännbar.

Däremot lärer med fog tvekan kunna råda om behovet eller lämpligheten

att nu genomföra övriga ifrågasatta ändringar i den så nyligen

antagna lagen. En närmare erfarenhet om dennas verkningar i hithörande

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 385.

hänseenden synes böra avvaktas, innan lagstiftningen går att kräva ytterligare

uppoffringar av jordägaren. Det hemställes därför, att tanken på

upphävande av den gällande lagen må förfalla och att ej heller förslag

framlägges för riksdagen om annan ändring däri än upptagande av lösningsrätt

i enlighet med bestämmelserna i 18 § av 1918 års proposition

i ämnet och, måhända, införande i 14 § av det nu föreslagna andra stycket

av 17 §.

För den händelse vad sålunda blivit hemställt ej vinner efterföljd,

må ytterligare anföras. Att låta lösningsrätt inträda, då på grund av flera

upplåtelser å kort tid ett område innehafts av annan än ägaren under mer

än 20 år, synes betänkligt av skäl, som egnahemssakkunniga anfört och

vilka finnas återgivna i departementschefens yttrande vid remissen till lagrådet

av 1918 års förslag. Väl kan jordägaren genom förbehåll, som utesluter

lösningsrätt, sätta nu åsyftade stadgande ur tillämpning, för så vitt

i de 20 åren måste inräknas även tid, varför upplåtelse sker efter det de

tilltänkta nya bestämmelserna blivit jordägaren kända. Men stadgandet

skall ju även gälla, då sista delen av 20-årsperioden hänför sig till en i

förlitande på äldre lag gjord upplåtelse, kanske avseende blott ett eller

annat år.

Därest jordägarens lösningsrätt bibehållits ovillkorlig såsom enligt

gällande lag, hade naturligen mindre varit att invända mot en utvidgning

av 1 §:s tillämpningsområde. Likaså kan sägas, att de ifrågasatta

begränsningarna av nämnda lösningsrätt kunde fördragas i och för sig,

med andra ord om förutsättningarna för nyttjanderättshavarens rätt att

lösa Ange kvarstå oförändrade. Då enligt förslaget jordägaren skall hava

lösningsrätt, så snart till följd av områdets läge i förhållande till huvudfastighetens

ägor någon olägenhet tillskyndas huvudfastigheten genom

områdets frånskiljande, må ju den mening anses försvarlig, att jordägarens

intresse av områdets bevarande åt huvudfastigheten blivit tillgodosett för

åtminstone flertalet av de fall, där detsamma äger verkligt fog. Som förslaget

nu är lågt, synes det emellertid innefatta längre gående inskränkningar

i jordägarens rättsställning än som vid skäligt avvägande av hans

och nyttjanderättshavarens motsatta intressen och ar synpunkten av det

allmänna bästa kunna anses rättvisligen genomförbara.

Det låter tänka sig, att en lösningsrätt för nyttjanderättshavare enligt

gällande lag inträtt före den 1 september 1919 utan att dock tillkännagivande

jämlikt 4 § första stycket i lagen dessförinnan skett. Naturligtvis

bör en sådan rätt kunna göras gällande även under den nya lagens giltighetstid.

Uttryckligt stadgande härom lärer dock böra givas.

I redaktionellt hänseende må erinras, att det sätt, varpå bestämmel
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 385. 49

ser meddelats angående den i 2 § avsedda lösningsrätten, förefaller ej fullt

lyckligt. Att man, på samma gång ett allmänt stadgande givits om motsvarande

tillämpning beträffande sådan rätt av föreskrifterna rörande lösningsrätt

enligt 1 §, dels i vissa lagrum upptagit särskilda regler för vardera

och dels sökt flerstädes avfatta lagbestämmelserna så, att de bleve

omedelbart tillämpliga å båda lösningsrätterna, är ägnat att tynga lagtexten

och försvåra dess begripande. I 1918 års proposition hade valts en

annan och, vill det synas, bättre uppställning av lagtexten.

Justitierådet von Seth:

För såvitt förslaget innebär återupptagande av de grunder, på vilka

det förslag, som framlades för riksdagen genom 1918 års proposition, var

byggt, synes icke något vara att erinra mot detsamma. Den utredning,

som nu förebragts, visar med önskvärd tydlighet att, om icke nyttjanderättshavares

lösningsrätt utsträckes till att omfatta även lägenheter, vilka

över tjugu år innehafts till brukande av annan än ägaren och beträffande

vilka ej visas avtal, avseende upplåtelse för viss tid eller för livstid, det

mål man velat vinna genom förevarande lagstiftning icke kommer att uppnås.

Jämväl det sätt, varpå i det nu föreliggande förslaget jordägarens

lösningsrätt inskränkts, synes väl motiverat av den förekomna utredningen.

Ej heller mot uteslutandet ur 1 § av villkoret, att byggnaderna

skola vara uppförda av brukaren eller föregående brukare, synes skäl till

anmärkning föreligga. Äger blott brukaren vid upplåtelsetidens slut byggnader

till ett värde motsvarande minst V4 av lägenhetens hela värde, lärer

det från saklig synpunkt vara skäligen likgiltigt, av vem dessa byggnader

uppförts. Förslaget innebär i denna del endast ett tydligare uttryck för

vad som måste anses hava varit lagstiftarens mening redan från början.

Mera tvivelaktigt synes det vara, om för den utvidgning av lagens

tillämplighetsområde, som följer av den lydelse, vilken i övrigt givits åt

1 § första stycket, tillräckliga skäl anförts. Upplåtelserna genom avtal

på viss kort tid uteslötos med full avsikt vid utarbetandet av 1918 års

förslag, och den nu tillkomma utredningen kan näppeligen sågas hava i

detta hänseende bragt i dagen några nya synpunkter. Särskilt saknas varje

upplysning, huru den sålunda ifrågasatta utvidgningen skulle komma

att verka. Att den skulle komma att få någon större socialpolitisk betydelse,

lärer emellertid med skäl kunna betvivlas. I de fall, då avtal om

upplåtelse på viss kort tid förekomma, tillhöra nog i regeln åbyggnaderna

jordägaren. Det må ock erinras, att i den omständigheten, att upplåtelsen

ställts på allenast viss kortare tid, kan ligga ett uttryck för att jordägaren

önskat bliva i tillfälle att vid en icke alltför avlägsen tidpunkt

ånyo pröva, om det överensstämmer med hans intresse, att lägenheten bru
Bihang

till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 346 höft. (Nr 385.) 7

opaginerad Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 385.

kas av annan person, eller om han bör övertaga den till eget bruk. Visserligen

torde jordägaren, såvitt angår avtal, som ingås efter förslagets

bekantgörande, kunna skydda sig mot för honom obekväma lösningsanspråk

genom att i avtalet inrycka ett förbehåll om att brukaren ej må göra

anspråk på lösningsrätt, men härigenom är jordägarintresset endast ofullständigt

tillgodosett.

Det må emellertid påpekas, att det nu anförda endast gäller för sådana

fall, då genom själva avtalet upplåtelsetiden begränsats till viss kortare

tid, men däremot icke i de fall, då upplåtelsetidens begränsning tillkommit

på grund av stadgande i lag utan någon positiv medverkan av

parterna i nyttjanderättsförhållandet. I dessa senare fall skulle enligt den

av riksdagen uteslutna 18 § i 1918 års förslag lösningsrätt tillkomma brukaren,

då eljest förutsättningarna därför förelågo, och någon ändring häri

lärer, på sätt framgår av det ovan anförda, ej böra företagas.

Inskränkes stadgandet i 1 § till att omfatta allenast de avtal, beträffande

vilka lösningsrätt skulle äga rum enligt 1 § av 1918 års förslag,

bör alltså åt bestämmelsen i den nu föreslagna 2 § givas sådan avfattning,

att densamma kommer att avse alla de fall, i vilka lösningsrätt skulle äga

rum enligt 18 § av 1918 års förslag.

Aven om man förstår det skäl, som föranlett, att i det nu förevarande

förslaget bestämmelsen om lösningsrätt i de fall, då avtal ej förelieSer!

uppflyttats till lagens början i stället för att såsom motsvarande

bestämmelse i 1918 års förslag intagas i slutet av densamma, kan det å

andra sidan ej undgå uppmärksamhet, att därigenom åtskilliga svårigheter

uppstått vid redigeringen av en del övriga bestämmelser i förslaget, svårigheter,

som man icke alltid lyckats övervinna. Stundom hava härav uppstått

betänkliga otydligheter. Det erfordras sålunda t. ex. en för den icke juridiskt

skolade säkerligen ganska främmande analys av lagen för att rätt

förstå innebörden av stadgandena i 10 § första och andra styckena, såvitt

angår sådana fall, som avses i 2 §. Ifrågasättas kan, om ej förslaget

skulle vinna på en återgång till den uppställning, som användes i 1918

års förslag, och detta även om genom en omredigering av stadgandet •

2 §» på sätt ovan antytts, åt detsamma skulle givas den ojämförligt större1

räckvidd motsvarande stadgande i 1918 års förslag hade.

I övrigt föranleder förslaget ej annan erinran från min sida, än att

i slutbestämmelserna bör tydligt utsägas vad som otvivelaktigt är meningen,

eller att ärende angående lösningsrätt, i vilket sådant tillkännagivande, varom

i 4 § första stycket lagen den 28 juni 1918 sägs, ägt rum före den

1 september 1919, skall både handläggas och bedömas enligt äldre lag,

samt att det bör tillses, att i fall, då tiden för tillsägelse från nyttjande
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Öl

Kungl. Alaj:ts proposition nr 385.

rättshavarens sida enligt nämnda lag ej gått till ända, då den nya lagen

träder i kraft, tillsägelserätten ej avklippes genom den nya lagens trädande

i kraft.

Regeringsrådet Planting-Gyllenb aga:

Jag instämmer med justitierådet von Seth i vad han yttrat beträffande

slutbestämmelserna och vissa formella oegentligheter i förslagets avfattning.

I övrigt lämnar jag förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet

Erik Öländer.

opaginerad Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 385.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:ts Konungen i statsrådet å Stockholms slott

fredagen den 21 mars 1919.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,

Statsråden Petersson,

So hotte,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Thorsson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren anmälde lagrådets

den 19 mars 1919 avgivna utlåtande över det den 14 mars 1919 till lagrådet

remitterade förslaget till lag om rätt i vissa fall för nyttjänderättshavare

att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område.

Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll anförde föredraganden

:

»Såsom framhållits redan i det av jordkommissionen avgivna utlåtande,

som ligger till grund för förevarande lagförslag, ävensom i mitt

yttrande till statsrådsprotokollet vid föislagets remitterande till lagrådet,

både det ur vissa synpunkter onekligen varit förmånligast, om med omarbetningen

av nu gällande lag i ämnet kunnat anstå, till dess kommissionen

kommer i tillfälle att upptaga förevarande spörsmål i ett större sammanhang.

Emellertid giva de av jordkommissionen infordrade redogörelser

angående vunnen erfarenhet beträffande lagen och däri iakttagna

brister vid handen, att lagen i sitt nuvarande skick icke förmår fylla det

behov för vars tillgodoseende den kommit till stånd, utan att tvärtom

lagen, såsom det heter i ett yttrande, är »tröstlöst ineffektiv» beträffande

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:fn proposition nr 385.

just de lägenhetsinnehavare, som vore mest intresserade av att få inlösa

sina lägenheter. Kommissionens samtliga ledamöter äro också ense därom,

att det allmännas intresse av att i stället för de så kallade ofria lägenheterna

i största möjliga utsträckning tillskapas självständiga egna hem är

av sådan vikt, att det icke vore riktigt att låta anstå med framläggande

av förslag till avhjälpande av vissa brister i lagen. I en till kommissionens

betänkande fogad reservation framhållas också av tvenne kommissionens

ledamöter synpunkter, som utvisa, att de reformförslag, vilka nu föreligga

till prövning, i själva verket till det väsentliga innefatta ett minimum av

de möjligheter, som den blivande jordreformen enligt deras uppfattning

bör bereda nyttjanderättshavare å enskilt! jord att inlösa av dem brukade

jordområden. Man bör, tillfoga dessa ledamöter, icke overksamt åse, huru

under den tid, som kommer att förflyta till dess att den allmännare friköpningslagstiftningen

förverkligas, ytterligare ett antal lägenheter å ofri

grund i följd av en uppenbart otillfredsställande lagstiftning återfalla till

jordägarna och försvinna såsom egna hem.

De viktigaste av de rättsändringar, som av erfarenheten befunnits

påkallade, avse lösningsrätt för sådan brukare, som, utan att avtal kan

visas, under längre tid faktiskt besuttit sådant område, varom i lagen är

fråga, ävensom beskärande av den företrädesrätt att lösa byggnaderna, som

enligt gällande lag tillkommer jordägaren. Betydelsefulla äro även de

föreslagna ändringarna i fråga om det värde, nyttjanderättshavarens byggnader,

för att lösningsrätt skall kunna äga rum, skola äga i förhållande

till värdet av området med därå befintliga byggnader, ävensom den föreslagna

regeln, att bebyggandet av området icke med nödvändighet behöver

hava verkställts av nyttjanderättshavaren eller föregående nyttjanderättshavare.

Jag anser mig sålunda icke kunna ansluta mig till den av två av

lagrådets ledamöter gjorda hemställan, att annat förslag i ämnet icke måtte

framläggas för riksdagen än om upptagande i gällande lag av bestämmelserna

i 18 § av 1918 års proposition i samma ämne samt, möjligen, om

införande i 14 § av det nu föreslagna andra stycket av 17 §. Däremot

anser jag mig böra förorda, att ur förslaget uteslutes den däri upptagna

regeln om lösningsrätt för vissa fall, där område är upplåtet på viss tid

understigande tjugu år. Jordkommissionen har själv betonat, att tvekan

i sådana fall kan råda om lämpligheten av lösningsrätt, och en regel härom

torde, med hänsyn till vad de flesta av lagrådets ledamöter anfört, i själva

verket åtminstone för närvarande näppeligen vara lämpad att upptagas i

lagstiftningen. Frågan synes, att döma av den föreliggande utredningen,

icke heller äga tillnärmelsevis samma betydelse som frågan om lösnings
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 385.

rätt vid längre tids faktisk besittning eller om beskärandet av jordägarens

lösningsrätt.

I anledning av vissa inom lagrådet framställda anmärkningar har

jag även i övrigt låtit i förslaget vidtaga ändringar, dock huvudsakligen

av formell natur. Beträffande formuleringen i övrigt har jag icke ansett

så vägande anmärkningar mot förslaget vara anförda, att jag därigenom

skulle avhållas från att nu göra hemställan om avlåtande av proposition

i ärendet till innevarande riksdag.»

Föredraganden uppläste härefter det överarbetade lagförslaget och

hemställde, att detsamma måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom

proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen

förordna, att till riksdagen skulle avlåtas proposition

av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet

Gustaf Sandström.

Stockholm 1919. Kungl. Boktryckeriet. P. A. Norstedt & Söner.

181465

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1919:269 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderä s. 1 i texten
  2. 2LU 1919:41 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet om s. 1 i texten