Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling av skog å fastighet i enskild ägo

1919-03-28 · 27 sidor, varav 25 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 25 av 27 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1919:389, Med förslag till lag om tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling av skog å fastighet i enskild ägo

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts -proposition nr 389.

Nr 389.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling av skog

å fastighet i enskild ägo; given Stockholms slott den 28

mars 1919.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå

riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om tillfälliga åtgärder

till förekommande av skövling av skog å fastighet i enskild ägo.

GUSTAF.

Eliel Löfgren.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 350 käft. (Nr 389.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 389.

Förslag

till

Lag

om tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling av skog å fastighet i

enskild ägo.

1 §•

Å fastighet i enskild ägo, belägen inom område, där lagen angående vård

av enskildes skogar är tillämplig, skola vederbörande rättsägare med avseende å

rätten att förfoga över skogen vara underkastade de inskränkningar, som i denna

lag stadgas.

2 §•

Avverkning av ungskog må ej ske annorledes än genom för beståndets utveckling

ändamålsenlig gallring, så framt ej skogsvårdsstyrelsen med hänsyn till

skogens tillstånd och beskaffenhet finner skäligt medgiya, att avverkning sker under

annan form.''

3 §•

Å fastighet, som efter den 14 maj 1918 genom köp, byte eller gåva övergått

till annan än föregående ägarens skylde man i rätt upp-, och nedstigande led,

syskon eller syskons avkomling, må ej heller annan avverkning av skog än enligt

2 § är i fråga om ungskog medgiven äga rum, i fall den strider mot grunderna

för god skogsvård eller fastigheten därigenom skulle komma att lida brist på behövlig

skog efter ortens förhållanden; dock att vad sålunda stadgats icke skall

gälla beträffande avverkning på grund av upplåtelse, som skett före den 15 maj

1918.

4 §•

Vad angår avverkningsrätt skall, utöver vad av 2 och 3 §§ följer, därjämte

gälla, att innehavare av avverkningsrätt, som upplåtits efter den 14 maj 1918,

skall, ändå att överlåtelse av fastigheten efter den dagen icke ägt rum. vara underkastad

enahanda inskränkning i rätten att avverka annan skog än ungskog, som

i 3 § stadgas i avseende å fastighet, vilken efter sagda dag genom köp, byte eller

gåva övergått till annan än föregående ägarens skyldeman i rätt upp- och nedstigande

led, syskon eller syskons avkomling.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 389.

5 §•

Yad här ovan stadgas skall ej utgöra hinder för avverkning å område, som

är att hänföra till inägor, eller å sådant område i hagmark, som erfordras till

betesmark för fastigheten eller därmed sambrukad fastighet samt på grund av

markens beskaffenhet är till betesmark lämplig, ej heller för marks uppodling till

trädgård, åker eller äng eller användande till byggnadstomt eller annat likartat

ändamål.

Ö §•

Sker avverkning i strid mot ovan givna föreskrifter, äger skogsvårdsstyrelsen

meddela förbud att å den fastighet, varå avverkningen ägt rum, eller så

stor del därav, som skäligt prövas, utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd verkställa

avverkning av skog för annat ändamål än fastighetens eller därmed sambrukad

fastighets oundgängliga husbehov; dock att förbud, som föranledes av avverkning

i strid mot 2 §, må gälla allenast skog, som i samma paragraf avses. Då avverkning

på grund av upplåtelse, som i 4 § sägs, föranleder förbud, må detta icke

meddelas för annat område än det, som till avverkning upplåtits.

Innan sådant förbud, som i första stycket sägs, varder meddelat, skall

fastighetens ägare samt, där avverkningen verkställts av annan, jämväl denne

beredas, tillfälle att yttra sig i ärendet; finner skogsvårdsstyrelsen saken sådan,

att den ej kan tåla dylikt uppskov, må den dock meddela förbud tillsvidare och

intill dess annorlunda varder förordnat. Skogsvårdsstyrelsen äge ock inhämta utlåtande

från i lanthushållning sakkunnig person såsom lantbruksingenjör, länsagronom

eller jordbrukskonsulent, där sådant av förhållandena påkallas.

Förbud, som nu sagts, skall utan hinder av besvär genast träda i kraft.

7 §•

Den, som icke åtnöjes med skogsvårdsstyrelsens beslut, varigenom förbud

mot’ avverkning meddelats eller sökt tillstånd till avverkning vägrats, äge att

däröver hos länsstyrelsen anföra besvär. Datt till klagan över sådant beslut vare

ej till viss tid inskränkt.

Påkallar klaganden undersökning på marken eller finner länsstyrelsen eljest

sådan undersökning vara av nöden, förordne länsstyrelsen en skogsstatens tjänsteman

att med biträde av två ojävige gode män, vilka av förrättningsmannen utses

bland dem, som till ledamöter i ägodelningsrätt eller gode män vid lantmäteriförrättning

valde öro, verkställa undersökningen och däröver avgiva redogörelse. Har

klagan förts över förbud mot avverkning i fall, då förbudet meddelats innan vederbörande

rättsägare haft tillfälle att yttra sig i ärendet, må, ändå att klaganden

5åkallat undersökning på marken, förordnande om sådan undersökning dock medelas

endast om synnerliga skäl därtill äro.

över länsstyrelsens slutliga beslut må klagan föras i den ordning, som för

ekonomimål i allmänhet är stadgad.

8 §•

Kostnaden för undersökning, varom i 7 § andra stycket förmäles, skall utgå

av medel, som av skogsvårdsstyrelsen förvaltas, men kan genom länsstyrelsens

slutliga beslut åläggas klaganden, om han undersökningen påkallat.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 389.

9 §•

Sker avverkning i strid mot meddelat förbud, straffes den, som förbudet

överträtt, med böter från och med tjugufem till och med femhundra kronor, och

skall det avverkade virket, där det ligger kvar inom området för avverkningen

eller, om det är bortfört, fortfarande är i awerkarens besittning, tagas i beslag

och dömas förbrutet. Undgår dylikt virke beslag, är den, som låtit verkställa

avverkningen, skyldig att utgiva ersättning med belopp, motsvarande värdet av

samma virke. Har efter avverkningen förbudet blivit genom utslag, som äger

laga kraft, upphävt, må icke virke dömas förbrutet eller ersättning utdömas, som

här är sagt.

Innefattar avverkning, varom här är fråga, förbrytelse mot allmänna strafflagen,

skall vad förut i denna paragraf är stadgat ej vinna tillämpning; dock

skall delägare i samfälld skog eller mark, som vid överträdande av avverkningsförbud

tillika missbrukat sin rätt i samfälligheten, hava förverkat vad å honom

belöper av det avverkade virket samt, där hans andel i virket undgår beslag,

därför utgiva ersättning efter ty här förut är sagt.

10 §.

Hatt att med beslag belägga virke, som skall anses förbrutet, tillkomme

allmän åklagare samt de till skogsvårdsstyrelsens biträde anställda tjänstemän,

men rätt att utföra åtal äge endast allmänna åklagaren. Har någon av de till

skogsvårdsstyrelsens biträde anställda tjänstemän gjort beslag, skall han, så snart

ske kan och senast inom fjorton dagar, göra anmälan därom hos allmänna åklagaren.

Varder ej inom sextio dagar, från det beslaget skedde, åtal i laga ordning

anställt, vare beslaget förfallet.

11 §•

Virke, som enligt denna lag dömes förbrutet, skall av åklagaren försäljas

å offentlig auktion, så kungjord som om auktion å utmätt lös egendom är stadgat.

Begär, innan frågan om virkes förverkande slutligen prövats, virkets ägare,

att försäljning skall äga rum, eller finner, på anmälan av åklagare, överexekutor,

att fara är för virkets förstörelse eller att kostnaden för dess förvarande skulle

bliva större än skäligt är, förordne överexekutor, att virket skall säljas i den ordning

nyss sagts; och skall i ty fall virkets ägare, där han är känd och inom riket

boende, eller, där han bor utom riket men inom riket har känt ombud, som äger

för honom mottaga stämning och avgiva svaromål, ombudet genom åklagarens försorg

bevisligen underrättas om auktionen minst åtta dagar innan den hålles. Anmälan

av åklagare, varom här ovan sägs, skall vara åtföljd av fullständig, av två

trovärdige män styrkt förteckning, utvisande virkets mängd och beskaffenhet.

112 §1

Böter, som enligt denna lag ådömas, ävensom genom försäljning av förbrutet

virke uppkommen behållning och enligt 9 § utdömd ersättning för virke,

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 389.

som undgått beslag, fördelas lika mellan skogsvårdskassan i det landstingsområde

och skogsaccisfonden i den kommun, där avverkningen ägt rum.

Försäljes i beslag taget virke innan det dömts förbrlitet, skall, till dess

frågan härom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman nedsättas i riksbanken

på sätt särskilt är stadgat; och skall om sådana medels insättning i bankinrättning

vidare gälla, vad i 160 § utsökningslagen sägs.

13 §.

Saknas medel till fulla gäldandet av böter, vartill någon enligt denna lag

fälles, skall förvandling ske enligt allmänna strafflagen.

14 §.

Genom denna lag sker ej ändring i vad lagen angående vård av enskildes

skogar innehåller om åtgärder till återväxtens betryggande, dock att förbud mot

avverkning, som där avses, icke skall meddelas i fall, då skogsvårdsstyrelsen meddelat

sådant förbud efter ty i 6 § här ovan sägs. Såvitt de i nämnda lag i övrigt

meddelade bestämmelser strida mot föreskrifterna i denna lag, skola samma

bestämmelser icke tillämpas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1919 och gäller till den 1 juli 1920.

Vad lagen innehåller beträffande påföljd av förseelse, som i 9 § sägs, skall i avseende

å förseelse, begången under tiden för lagens giltighet, äga tillämpning även

efter det lagen i övrigt upphört att gälla.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 389.

Utdrag ur protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott fredagen

den 14 mars 1919.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,

Statsråden Petersson,

Schotte,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet

anförde chefen för justitiedepartementet, statsrådet Löfgren:

>Sedan 1918 års lagtima riksdag i huvudsaklig överensstämmelse

med ett av Kungl. Maj:t genom proposition den 14 maj 1918 (nr 441)

framlagt förslag för sin del antagit lag om tillfälliga åtgärder till förekommande

av skövling av skog å fastighet i enskild ägo, utfärdade

Kungl. Maj:t den 28 juni 1918 lag i ämnet. Medan den i berörda proposition

förslagna lagen avsågs att gälla till den 1 januari 1924, då en

lagstiftning av mera permanent art antogs kunna träda i tillämpning på

grundval av skogslagstiftningskommitténs väntade förslag, har emellertid

den numera utfärdade lagens giltighetstid jämlikt riksdagens beslut begränsats

till den 1 juli 1919. Med hänsyn till frågan om eventuell förlängning

av. lagen har därför ansetts nödigt att från skogsvårdsstyrelserna

i de län, där lagen för närvarande äger tillämpning, inhämta yttrande

om lagens verkningar, och sedan chefen för jordbruksdepartementet genom

skrivelse den 7 december 1918 anmodat en var av dessa skogsvårdssty
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 389.

relser att till jordbruksdepartementet insända uppgift dels angående de

åtgärder, som före utgången av år 1918 inom styrelsens verksamhetsområde

vidtagits med tillämpning av sagda lag — varvid särskild uppgift

borde lämnas allt eftersom åtgärderna grundat sig på föreskrifterna i 1

§, i 2 § första stycket eller i 2 § andra stycket av lagen — dels oek

rörande erfarenheten inom styrelsens verksamhetsområde av verkningarna

av omförmälda lag, föreligga numera yttranden från samtliga ifrågavarande

skogs vårdsstyrelser, vilka yttranden överlämnats till justitiedepartementet.

Härjämte har en framställning i ärendet inkommit från Svenska

Pappersbruksföreningen.

De inkomna yttrandena innehålla i huvudsak följande.

Särskilda åtgärder för lagens skyndsamma bekantgörande hava av flertalet

skogsvårdsstyrelser vidtagits och hava dessa åtgärder mestadels bestått

i lagens kungörande i ortstidningar samt utdelning av särtryck av

lagtexten till skogsvårdskommittéer, kända skogsavverkare och andra, som

lagen kunde tänkas beröra, men även direkt hänvändelse till sådana personer

har förekommit.

I sammanhang med bekantgörandet av lagen hava skogsvårdsstyrelserna

meddelat, att de genom sin personal lämnade råd och anvisningar,

huru avverkning skulle bedrivas för att anses överensstämma med

lagen. I följd härav har allmänheten i stor utsträckning hänvänt sig till

styrelserna för erhållande av dylik anvisning. Skogsvårdsstyrelsen i

Stockholms län omnämner, att köpare av avverkningsrätt dessutom i talrika

fall fordrat styrelsens intyg om att salubjudna virkesposter varit av

styrelsens tjänstemän besiktigade och för avverkning godkända.

Skogsvårdsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att lagens

formulering i flera fall är oklar. Anmärkningen gäller särskilt 2 §, vid

vars tolkning stora svårigheter skulle ha yppat sig. Vidare anför samma

styrelse att tvekan rått, huruvida 1 § vore tillämplig å avverkning av

ungskog i fall, då avverkningsrätten inköpts före den 14 maj 1918.

Emot avfattningen av 2 § vänder sig även skogsvårdsstyrelsen i

Värmlands län under framhållande av att den mycket ofta missförståtts

av allmänheten.

Beträffande uttrycket ungskog hava flera skogsvårdsstyrelser framhållit,

att detta uttryck lämnar rum för subjektivt bedömande i allt för

hög grad, varför det vore önskvärt att berörda uttryck närmare preciserades.

I allmänhet lära dock i tillämpningen inga svårigheter härvidlag

yppat sig.

Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns norra del framhåller önskvärdheten

av en bestämmelse angående omfattningen av den avverkning, som

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition, nr 389.

må anses överensstämma med god skogsvård, i vilket avseende ifrågasattes,

att ej större virkesbelopp skulle få uttagas genom avverkning än som

svarar mot skogens tillväxt.

Skogsvårdsstyrelserna i Blekinge län och i Skaraborgs län förorda,

att uttrycket »god skogsvård» ersättes med uttrycket »god skogshushållning».

Den förstnämnda skogsvårdsstyrelsen anför härvid, att lagen med

nuvarande ordalydelse icke lägger hinder i vägen för total avverkning,

medan den sistnämnda skogsvårdsstyrelsen anser att genom uttrycket

»god skogshushållning» skulle tydligare framhållas att total avverkning

vore lagstridig.

Skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län påpekar hurusom osäkerhet i

fråga om innebörden av uttrycket »god skogsvård» uppstått därigenom att

i sammansatta lag- och jordbruksutskottets vid 1918 års lagtima riksdag

utlåtande nr 4 talas om »rovhuggning» som motsats till »god skogsvård»

samt att lagen i rubriken angives åsyfta »skövling» av skog; och anser

denna skogsvårdsstyrelse önskligt, att en antydan lämnades att lagen icke

avsåge allenast »rovhuggning« utan ville träffa redan olämplig avverkning

eller sådan avverkning, som ej på ett ändamålsenligt sätt gynnar

skogens föryngring och tillväxt.

Skogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands län hemställer att om föreskrifterna

i 1 och 2 §§ överträtts innan skogsvårdsstyrelsen hunnit ingripa,

den skyldige må kunna tillhållas att — eventuellt genom skogsvårdsstyrelsens

försorg på vederbörandes bekostnad — fullfölja den tidigare

lagstridigt utförda avverkningen i enlighet med grunderna för en

god skogsvård.

Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län framhåller, att om också lagens

andemening måste anses vara, att avverkningarna skola så begränsas,

att ej hela skogskapitalet uttages på en gång, och att åtminstone

husbehovsskog må sparas, ordalydelsen i 2 § synes innebära att en avverkning,

som sker efter forstligt riktiga principer, alltid är tillåten även

om den går lös över vederbörande fastighets hela skogsareal.

Skogsvårdsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län hemställer om förbud

mot avverkning av skog i bergaktiga exponerade lägen. Skogsvårdsstyrelsen

i Kalmar län, södra delen, anser oförsiktig eller oförståndig avverkning

å dylik mark icke förenlig med »god skogsvård» och sålunda

redan förbjuden i lagen.

För att i skogsvårdens intresse få betesmark avskild från skogsmark

hemställer skogsvårdsstyrelsen i Kronobergs län att 3 § måtte kompletteras

därhän att skogsägare ålägges att, då han önskar avverka visst

lämpligt skogsområde för betesbehov, därom göra anmälan, samt att det

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ta proposition nr 389.

9

skall ankomma på skogsvårdsstyrelsen att meddela tillstånd härtill och

i samband därmed avfordra skogsägaren förbindelse, att den blivande

kalmarken kringgärdas och i övrigt rationellt behandlas som beständig

betesvall.

Innan avverkningsförbud meddelas skall enligt 4 § i lagen vederbörande

beredas tillfälle att yttra sig i ärendet. Det har emellertid visat

sig att mindre nogräknade avverkare begagnat tiden för yttrandes avgivande

till forcerad avverkning, så att betydande myckenhet skog redan

avverkats innan förbud hinner meddelas. För att råda bot härför hemställa

flera skogsvårdsstyrelser om sådan ändring i lagen att interimistiskt

förbud må kunna meddelas utan vederbörandes hörande att gälla

till dess ärendet blivit avgjort.

Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar län norra delen anser att bestämmelsen

om vederbörendes hörande före avverkningsförbuds meddelande

lämpligen bör utgå; skogsvårdsstyrelserna i Hallands län och i Kopparbergs

län att interimistiskt förbud bör kunna meddelas för visst antal

dagar, varjämte skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län hemställer om sådana

bestämmelser rörande delgivning, att det skulle vara tillfyllest att ett

föreläggande att inkomma med yttrande delgåves vederbörande avverkares

ombud i orten.

Skogsvårdsstyrelsernas övervakningsarbete har genom lagen utökats

högst väsentligt och nödvändiggjort anskaffande av extra arbetskrafter.

För att i någon mån underlätta detta arbete samt för att på ett billigare

och mindre tidsödande sätt utöva mera effektiv kontroll över avverkningarna

hava flera skogsvårdsstyrelser hemställt om sådan ändring i lagen

att vederbörande ålades skyldighet att göra anmälan om tillämnad avverkning

vid påföljd av straff vid försummelse härutinnan.

Skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller att dylik anmälningsskyldighet

är av desto större vikt som lagstridig avverkning före

förbuds meddelande ej är belagt med straff.

Skogsvårdsstyrelsen i Kronobergs län anser att anmälningsplikt

bör åligga envar, som tillämnar skogsavverkning för annat ändamål än

husbehov.

Då bland allmänheten tvekan förefinnes om skyldigheten för markägaren

att återlösa sådan till avverkning upplåten skog, som enligt denna

lag icke må avverkas, lära härom tvister uppstått. I många fall har det

emellertid lyckats skogsvårdsstyrelserna att förlika parterna, men behovet

av klara lagbestämmelser i hithörande delar har visat sig vara stort.

I anledning härav hemställa de flesta skogsvårdsstyrelser att i lagen

måtte intagas bestämmelse om att markägare är skyldig återbära

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 350 käft. (Nr 389.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 389.

köpeskilling för sådan skog, som ej får avverkas på grund av bestämmelser

i denna lag.

Skogsvårdsstyrelsen i Kronobergs län har ansett sig kunna meddela

dispens från det allmänna stadgandet i 1 § i det den för Sunnerbo härad

medgivit nedsättning av eljest tillämpad åldersgräns i de fall, då tidigare

upplåten avverkningsrätt utlöper under tiden för vinteravverkningen 1918

—1919.

Samma skogsvårdsstyrelse framhåller även behovet av närmare bestämmelser,

huru skall förfaras vid ståndskogslikvid efter verkställt laga

skifte i sådana fall, då ståndskogslikvid skall utgå i ungskog, men förevarande

lag hindrar avverkning inom därför bestämd tid av den ifrågavarande

skogen. Skogsvårdsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser

att ungskog, upplåten före den 14 maj 1918, bör undantagas från lagen,

och Svenska Pappersbruksföreningen hemställer, att alla avtal om avverkningsrätt,

träffade före det lagen trädde i kraft, måtte få äga bestånd

även beträffande ungskog.

Lagstridiga avverkningar hava flerestädes förekommit, men avverkarna

hade, sedan de gjorts uppmärksamma härå, i de flesta fall ställt

sig skogsvårdsstyrelsernas föreskrifter till efterrättelse.

Direkta avverkning sförbud hava utfärdats i följande antal fall:

Stockholms län..........

1 §

... 1

jämlikt

2 §

1 stycket

2 §

2 stycket

Uppsala län...........

__

_

Solenn inlands län........

... 7

_

1

Östergötlands län.........

1

1

Jönköpings län..........

23

2

1

Kronobergs län..........

—

_1

Kalmar län, norra delen......

... 1

_

Kalmar län, södra delen......

Blekinge län...........

... 2

>ett fåtal c fall

Kristianstads län.........

Malniöhns län..........

. . . 8

2

Hallands län...........

... 55

1

—

Göteborgs och Bohus län. . • . . .

Alvsborgs län ..........

... 70

7

5

Skaraborgs län..........

... 1

—

Värmlands län..........

Örebro län.......• . . . .

Västmanlands län ........

Kopparbergs län.........

_

Gävleborgs län..........

Västernorrlands län........

... 2

1

Jämtlands län..........

—

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 389.

11

Lagen liar, enligt vad yttrandena utvisa, av allmänheten mötts med

stor förståelse och beredvillighet att efterleva densamma samt visat sig

vara ett kraftigt medel att leda avverkningarna i rätt riktning och stävja

den hänsynslösa exploatering av skogstillgångarna, som ägt rum i samband

med och ofta även legat till grund för egendomsspekulationen. Av

stor betydelse har det ävenledes varit, att de s. k. dimensionsavverkningarna

i huvudsak omöjliggjorts genom lagen, varigenom skogsskötsel

gått betydligt framåt och uppkomsten av s. k. skräpskogar förhindrats.

Skogsvårdsstyrelserna uttala sig därför med stor samstämmighet för prolongering

av lagen.

De erfarenheter, för vilka i de inkomna yttrandena redogjorts, här- DelI>aft5''

röra från en tid på året, då någon mera omfattande avverkning icke*”6”*6 e^en

plägar förekomma. Tydligt är emellertid att lagen redan genom sin

blotta tillvaro och än mera genom det intresserade arbete, som skogsvårdsstyrelserna

nedlagt för dess tillämpning, i högst betydande grad bidragit

till hämmande av skogsskövlingen och till stävjande av den osunda

spekulationen i fastighetsköp. Det synes mig därför uppenbart att en

förlängning av denna tillfälliga lag bör komma till stånd, men då den

nuvarande lagen, vilken trädde i kraft den 11 juli 1918 och upphör att

gälla redan med utgången av juni 1919, icke ansetts böra erhålla giltighet

för längre tid än kristidslagar i allmänhet, lärer en förlängning för

mer än ett år icke nu böra sättas i fråga. En särskild anledning att

icke för närvarande meddela bestämmelser i ämnet för längre tid än ett

år ligger för övrigt däri, att skogslagstiftningskommittén numera avgivit

betänkande med förslag bland annat till lag angående vård av enskildes

skogar. Om det än icke rimligen kan förväntas, att den fortsatta legislativa

behandlingen av berörda omfattande ärende skall kunna slutföras

så tidigt, att nya skogslagar kunna träda i kraft redan den 1 juli 1920,

är det dock att antaga, att kommittéförslaget i åtskilliga delar åtminstone

bör kunna tillgodogöras för en provisorisk lag, i händelse en sådan skulle

finnas erforderlig för tid efter utgången av juni månad 1920.

Då det sålunda föreligger ett nytt och omfattande förslag till en

definitiv skogslag, anser jag mig icke heller böra ifrågasätta några större

ändringar i 1918 års tillfälliga lag, vartill för övrigt de inkomna yttrandena

icke heller giva anledning. Vissa ändringar och tillägg samt jämkningar

i avfattningen har jag emellertid funnit böra äga rum. Jag har

därför låtit inom justitiedepartementet utarbeta förslag till ny lag om tillfälliga

åtgärder till förekommande av skövling av skog å fastighet i enskild ägo,

och anhåller jag nu att få redogöra för de avvikelser detta förslag har

att uppvisa i förhållande till gällande lag i ämnet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kung!. Maj:ts proposition nr 389.

Till undanröjande av den oklarhet, varav 2 § i 1918 års lag uppgivits

lida, föreslås en förändrad uppdelning av innehållet i 1 och 2 £§ i sagda lag,

varigenom med tydlighet torde framgå, att 2 § avser all avverkning av ungskog,

evad den sker på grund av äganderätt till marken eller jämlikt rätt till

avverkning samt, i det senare fallet, vare sig avverkningsrätten upplåtits

före eller efter lagens ikraftträdande; att 3 § avser avverkning av annan

skog än ungskog, att den har tillämpning å det fall, att resp. fastighet

efter angiven dag genom köp, byte eller gåva övergått till annan än föregående

ägarens skyldeman i vissa närmare led, varvid det är likgiltigt,

om den nye ägaren själv företager avverkning eller upplåter avverkningsrätt

till annan, men att denna paragraf — till skillnad från 2 § — ej hindrar

avverkning, grundad på upplåtelse av avverkningsrätt, som skett före viss

dag; samt att 4 §, som speciellt handlar om upplåten rätt till avverkning

— varunder givetvis även inbegripes avverkning av vissa utstämplade

eller eljest på ett eller annat sätt särskilt angivna träd — gäller upplåtelse

av avverkningsrätt efter viss dag, oberoende av huruvida överlålåtelse

av fastigheten ägt rum och likaledes oberoende av eventuell skyldskap

mellan upplåtaren (fastighetsägaren) och innehavaren av avverkningsrätten.

Med anledning av framställningarna, att det i 2 § av 1918 års lag

nyttjade uttrycket »god skogsvård» skulle ersättas med uttrycket »god

skogshushållning», har följande synts mig böra framhållas. Vid planläggandet

och utförandet av en med grunderna för god skogsvård överensstämmande

avverkning måste hänsyn tagas såväl till bevarandet och

utnyttjandet av markens produktionsförmåga som ock till förhandenvarande

bestånds ålder och slutenhet samt förmåga av utveckling. Härvid

är givetvis att tillse, bland annat, att icke genom olämpligt utförd avverkning

i skog, som är i behov av föryngring på grund av ålder eller annat

förhållande, föryngringen försvåras eller återväxten äventyras. Det kan

således icke anses vara förenligt med god skogsvård att, även om en

skogsfastighets samtliga bestånd äro avverkningsmogna, genom avverkning

på en gång kalhugga skogsområdet i dess helhet, då nämligen därigenom

i regeln skulle uppstå svårigheter för skogens föryngring och markens

återförsättande i skogbärande skick. Begreppet god skogsvård torde varken

kunna anses äga den betydelse, att det avser utvinnande av den

högsta möjliga avkastning, som kan erhållas med skälig förräntning av

ett förefintligt skogskapital, eller å andra sidan böra fattas så, att avverkning

må äga rum allenast i den utsträckning, som är förenlig med

skogens framtida bestånd.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition n:r 389.

13

Skogshushållningens ändamål kan sägas vara att uppnå den mest

fördelaktiga användning av både den till skogsproduktion avsedda marken

och de produkter, som därå kunna alstras. Det skogsvetenskapliga

begreppet skogshushållning omfattar såväl skogsskötsel med krav på frambringande

av högsta möjliga avkastning från skogen som ock skogsteknologi

och skogsindelning. Under sådana förhållanden och då det i varje

särskilt fall ändamålsenligaste sättet för skogsprodukternas utnyttjande

är ett i huvudsak ekonomiskt spörsmål, beroende av sådana för skilda

orter och tider växlande faktorer som avsättningsförhållanden, pris å

olika virkessortiment in. m., samt då i nu förevarande sammanhang anledning

till lagstiftande härom icke lärer finnas, synes ett utbytande

av ordet »skogsvård» mot »skogshushållning» icke lämpligt. Uttrycket

god skogsvård har för övrigt vunnit en viss burskap bland allmänheten

och användes jämväl i skogslagstiftningskommitténs ovan omnämnda förslag

till lag angående vård av enskildes skogar. Och det synes därför,

om det också hittills icke i någon högre grad nyttjats såsom fackterm,

kunna kvarstå i den provisoriska lagen.

Emellertid är antagligt, att kravet på införande av beteckningen

»god skogshushållning» i viss mån föranletts av hänsyn, som kanske

icke till fullo — åtminstone för det allmänna föreställningssättet — beaktas

genom användandet av uttrycket »god skogsvård» såsom norm för

avverkningen. Det ligger nära till hands att antaga att uttrycket »god

skogshushållning» företrädesvis avser sådan omtänksam hushållning med

skogen att vederbörande fastighets framtida behov kan fullt tillgodoses.

Ett dylikt resultat kan icke för alla fall nås allenast genom bestämmelserna

om skydd för återväxt i 1903 års lag. Däremot har hänsyn till

det framtida behovet tagits i lagarna den 13 juni 1908 angående vård

av enskildes skogar inom Gottlands län och den 20 juni 1913 angående

vård av enskildes skogar på Öland, vilka lagar innehålla det huvudstadgande,

att skogsägaren är berättigad att erhålla tillstånd till avverkning

på en gång i så stor utsträckning, som med hänsyn tagen jämväl till

gårdens framtida behov är med skogens återväxt förenlig. Då nu uppgivits

att å vissa trakter 2 § i 1918 års lag ansetts icke utgöra hinder

för avverkning av all avverkningsmogen skog ens i sådana fall, då

vederbörande fastighet därigenom blivit helt och hållet skoglös, har jag

ansett nödigt att i lagen upptages en uttrycklig bestämmelse i detta

ämne.

Det av en skogsvårdsstyrelse påyrkade tillägg till 3 § i 1918 års

lag, enligt vilket skogsvårdsstyrelses medverkan skulle erfordras för sådan

avverkning i hagmark, att marken varder lämplig till betesmark, har

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 389.

synts mig gå icke så litet utöver vad lämpligen kan stadgas i en provisorisk

lag. Icke heller förslaget om införande av anmälningsskyldighet

för den, som ämnar företaga avverkning, har jag funnit mig kunna förorda;

den straffpåföljd, som måste förbindas med ett dylikt stadgande,

kunde helt visst mången gång komma att träffa personer, hos vilka en

obekantskap med stadgandet om anmälningsplikten vore skäligen ursäktlig,

och under förutsättning att skogsvårdsstyrelserna kunna räkna på en

intresserad medverkan av skogsvårdskommittéerna i de särskilda kommunerna,

torde det vara möjligt för styrelserna att erhålla kännedom om

pågående avverkningar utan att dessa på förhand anmälts av de avverkande

själva.

Vad angår förslaget att ett interimistiskt awerkningsförbud skulle

kunna meddelas utan att fastighetsägaren samt, där avverkningen verkställts

av annan, jämväl denne fått tillfälle att yttra sig i ärendet, vill

jag erinra om att i det utkast till »Förordning om skydd mot skövling

av enskildes skogar», som 1917 års bränslekommission i början av mars

1918 överlämnade- till Kungl. Maj:t, föreslogs att awerkningsförbud,

i fall varom där var fråga, skulle utan vederparts hörande meddelas att

gälla till den 1 juni 1919. I det sakkunnigbetänkande, som låg till grund

för Kungl. Maj:ts förslag i ämnet till 1918 års riksdag, anfördes att,

därest dröjsmål med avverkningsförbudets meddelande syntes innebära

fara för skogens fortsatta skövling, på skogsvårdsstyrelsen torde ankomma

att förelägga vederbörande kort tid, inom vilken yttrande finge avgivas.

Det kan emellertid ej bestridas att, även om denna tid sättes så kort,

som med hänsyn till postgång m. m. skäligen kan göras, det likväl i

åtskilliga fall kan inträffa, att under tiden för avgivande av yttrande

och innan därefter awerkningsförbud hunnit delgivas, en jämförelsevis

omfattande avverkning medhinnes utan att sådan avverkning för den

avverkande medför annan påföljd än att han, för den händelse återväxten

uppenbarligen äventyrats genom den företagna avverkningen, kan

jämlikt lagen angående vård av enskildes skogar förpliktas återförsätta

avverkningstrakterna i skogbärande skick. Jag har därför trott ett stadgande

om rätt för skogsvårdsstyrelse att utan någons hörande meddela

interimistiskt förbud böra upptagas i lagen; en förebild till detta stadgande

finnes i 194 § utsökningslagen. Att, såsom av några skogsvårdsstyrelser

föreslagits, sådant förbud skulle få gälla endast för visst antal

dagar har däremot synts mig mindre lämpligt; särskilt för det i lagen

förutsatta fall, att utlåtande från i lanthushållning sakkunnig person anses

böra inhämtas, möter uppenbarligen svårighet att begränsa giltigheten

av ett interimistiskt förbud till viss på förhand angiven kort tid. Det

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. May.ts proposition nr 389.

lärer säga sig självt att ett dylikt förbud icke bör förekomma annat än

i undantagsfall samt att den i 5 § av 1918 års lag medgivna rätt till

klagan över ett avverkningsbud bör stå öppen även när förbudet är allenast

interimistiskt.

Då flertal et skogsvårdsstyrelser framhållit behovet av bestämmelser

för reglering av förhållandet mellan fastighetsägare och avverkaingsrättsägare

för det fall, att den provisoriska lagen hindrar avverkning i enlighet

med skedd upplåtelse, må det erinras, att rättsgrundsatser, tillämpliga

för liknande fall, icke helt och hållet saknas i vår fastighetsrätt.

Enligt lagen om nyttjanderätt till fast egendom 1 kap. 7 § skall vad i

allmänhet är stadgat angående nyttjanderätt till fast egendom jämväl

tillämpas i fråga om rättighet, som fastighetsägare åt annan upplåter

att å fastigheten avverka skog. Samma lag giver i 2 kap. 26 § för vissa

fall av force majeure arrendator rätt att erhålla skälig nedsättning i arrendeavgiften

samt därjämte att, om ej inträffad förändring är av allenast

ringa betydelse, uppsäga avtalet. Med avseende å hyra finnas liknande

bestämmelser i lagens 3 kap. 9, 10 och 12 §§. Om lämpligheten att i

en kristidslag meddela bestämmelser i det angivna hänseendet kunna visserligen

meningarna vara delade, men då det synes vara av praktiskt

värde, att förhållandet regleras genom uttryckliga bestämmelser, har jag

ansett sådana — avfattade i överensstämmelse med de anförda grunderna

böra upptagas i förslaget, till ledning jämväl vid tillämpningen av

1918 års lag. Att en lösning bör sökas efter motsvarande grunder, när

bestämmelser om uttagande av ståndskogslikvid i skogsprodukter komma

i konflikt med den provisoriska lagen, lärer utan särskilda lagbestämmelser

vara tydligt.»

Föredraganden uppläste härefter det nu anmälda lagförslaget, av

den lydelse bilaga A. vid detta protokoll utvisar, samt hemställde,

att lagrådets utlåtande över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av lagrådets protokoll.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna

bifall.

Ur protokollet:

Adil Wifvesson.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 389.

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

om tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling av skog å fastighet i

enskild ägo.

1 §•

Å fastighet i enskild ägo, belägen inom område, där lagen angående vård

av enskildes skogar är tillämplig, skola vederbörande rättsägare med avseende å

rätten att förfoga över skogen vara underkastade de inskränkningar, som i denna

lag stadgas.

2 §•

Avverkning av ungskog må ej ske annorledes än genom för beståndets utveckling

ändamålsenlig gallring, så framt ej skogsvårdsstyrelsen med hänsyn till

skogens tillstånd och beskaffenhet finner skäligt medgiva, att avverkning sker under

annan form.

3 §•

A fastighet, som efter den 14 maj 1918 genom köp, byte eller gåva övergått

till annan än föregående ägarens skyldeman i rätt upp- och nedstigande led,

syskon eller syskons avknmling, må ej heller annan avverkning av skog än enligt

2 § är i fråga om ungskog medgiven äga rum, i fall don strider mot grunderna

för god skogsvård eller fastigheten därigenom skulle komma att lida brist på behövlig

skog etter ortens förhållanden; dock att vad sålunda stadgats icke skall

gälla beträffande avverkning på grund av upplåtelse, som skett före den 15 maj

1918.

4 §•

Vad angår avverkningsrätt skall, utöver vad av 2 och 3 §§ följer, därjämte

gälla, att innehavare av av\erkningsrätt, som upplåtits efter den 14 maj 1918,

skall, ändå att överlåtelse av fastigheten efter den dagen icke ägt rum, vara underkastad

enahanda inskränkning i rätten att avverka annan skog än ungskog, som

i 3 § stadgas i avseende å fastighet, vilken efter sagda dag genom köp, byte eller

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 389.

gåva övergått till annan än föregående ägarens skyldeman i rätt upp- och ned

stigande led, syskon eller syskons nykomling.

5 §•

Vad här ovan stadgas skall ej utgöra hinder för avverkning å område, som

är att hänföra till inägor, eller å sådant område i hagmark, som erfordras till

betesmark för fastigheten eller därmed sambrukad fastighet samt på grund av

markens beskaffenhet är till betesmark lämplig, ej heller för marks uppodling till

trädgård, åker eller äng eller användande till byggnadstomt eller annat likartat

ändamål.

6 §■

Sker avverkning i strid mot ovan givna föreskrifter, äger skogsvårdsstyrelsen

meddela förbud att å den fastighet, vara avverkningen ägt rum, eller så

stor del därav, som skäligt prövas, utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd verkställa

avverkning av skog för annat ändamål än fastighetens eller därmed sambrukad

fastighets oundgängliga husbehov; dock att förbud, som föranledes av avverkning

i strid mot 2 §, ma gälla allenast skog, som i samma paragraf avses. Då avverkning

på grund av upplåtelse, som i 4 t? sägs, föranleder förbud, må detta icke

meddelas för annat område än det, som till avverkning upplåtits.

Innan sådant förbud, som i första stycket sägs, varder meddelat, skall

fastighetens ägare samt, där avverkningen verkställts av annan, jämväl denne

beredas tillfälle att yttra sig i ärendet; finner skogs vårdsstyrelsen saken sådan,

att den ej kan tåla dylikt uppskov, må den dock meddela förbud tillsvidare och

intill dess annorlunda varder förordnat. Skogsvårdsstyrelsen äge ock inhämta utlåtande

från i lanthushållning sakkunnig person såsom lantbruksingenjör, länsagronom

eller jordbrukskonsulent, där sådant av förhållandena påkallas.

Förbud, som nu sagts, skall utan hinder av besvär genast träda i kraft.

7 §-

Den, som icke åtnöjes med skogsvårdsstyrelsens beslut, varigenom förhud

mot avverkning meddelats eller sökt tillstånd till avverkning vägrats, äge att

däröver hos länsstyrelsen anföra besvär. Rätt till klagan över sådant beslut vare

ej till viss tid inskränkt.

Pakallar klaganden undersökning på marken eller finner länsstyrelsen eljest

sådan undersökning vara av nöden, förordne länsstyrelsen en skogsstatens tjänsteman

att med biträde av två ojävige gode män, vilka av förrättningsmannen utses

bland dem, som till ledamöter i ägodelningsrätt eller gode män vid lantmäteriförrättning

valde äro, verkställa undersökningen och däröver avgiva redogörelse.

över länsstyrelsens beslut må klagan föras i den ordning, som för ekonomimål

i allmänhet är stadgad.

8 §-

Kostnaden för undersökning, varom i 7 § andra stycket förmäles, skall utgå

av medel, som av skogsvårdsstyrelsen förvaltas, men kan genom länsstyrelsens

slutliga beslut åläggas klaganden, om han undersökningen påkallat.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 350 Käft. (Nr 389.). 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. May.ts proposition nr 389.

9 §■

Sker avverkning^ i strid mot meddelat förbud, straffes den, som förbudet

överträtt, med böter från och med tjugufem till och med femhundra kronor, och

skall det avverkade virket, där det ligger kvar inom området för avverkningen

eller, om det är bortfört, fortfarande är i avverkarens besittning, tagas i beslag

och dömas förbrutet. Undgår dylikt virke beslag, är den, som låtit verkställa

avverkningen, skyldig att utgiva ersättning med belopp, motsvarande värdet av

samma virke. Har efter avverkningen förbudet blivit genom utslag, som äger

laga kraft, upphävt, må icke virke dömas för brutet eller ersättning utdömas, som

här är sagt.

Innefattar avverkning, varom här är fråga, förbrytelse mot allmänna strafflagen,

skall vad förut i denna paragraf är stadgat ej vinna tillämpning; dock

skall delägare i samfälld skog eller mark, som vid överträdande av avverkningsförbud

tillika missbrukat sin rätt i samfälligheten, hava förverkat vad å honom

belöper av det avverkade virket samt, där hans andel i virket undgår beslag,

därför utgiva ersättning efter ty här förut är sagt.

10 §.

Rätt att med beslag belägga virke, som skall anses förbrutet, tillkomme

allmän åklagare samt de till skogsvårdsstyrelsens biträde anställda tjänstemän,

men rätt att utföra åtal äge endast allmänna åklagaren. Har någon av de till

skogsvårdsstyrelsens biträde anställda tjänstemän gjort beslag, skall han, så snart

ske kan och senast inom fjorton dagar, göra anmälan därom hos allmänna åklagaren.

Varder ej inom sextio dagar, från det beslaget skedde, åtal i laga ordning

anställt, vare beslaget förfallet.

11 §•

Virke, som enligt denna lag dömes förbrutet, skall av åklagaren försäljas

å offentlig auktion, så kungjoid som om auktion å utmätt lös egendom är stadgat.

Begär, innan frågan om virkes förverkande slutligen prövats, virkets ägare,

att försäljning skall äga rum, eller finner, på anmälan av åklagare, överexekutnr,

att fara är för virkets förstörelse eller att kostnaden för dess förvarande skulle

bliva större än skäligt är, förordne överexekutor, att virket skall säljas i den ordning

nyss sagts; och skall i ty fall virkets ägare, där han är känd och inom riket

boende, eller, där han bor utom riket men inom riket bar känt ombud, som äger

för honom mottaga stämning och avgiva svaromål, ombudet genom åklagarens försorg

bevisligen underrättas om auktionen minst åtta dagar innan den hålles. Anmälan

av åklagare, varom här ovan sägs, skall vara åtföljd av fullständig, av två

trovärdige män styrkt förteckning, utvisande virkets mängd och beskaffenhet.

12 §.

Böter, som enligt denna lag ådömas, ävensom genom försäljning av förbrutet

virke uppkommen behållning och enligt 9 § utdömd ersättning för virke,

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kung i. Maj:U proposition nr 3HU.

som undgått beslag, fördelas lika mellan skogsvårdskassan i det landstingsområde

och skogsaccisfonden i den kommun, där avverkningen ägt rum.

Försäljes i beslag taget virke innan det dämts förbrutet, skall, till dess

frågan härom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman nedsättas i riksbanken

på sätt särskilt är stadgat; och skall om sådana medels insättning i bankinrättning

vidare gälla, vad i 160 § utsökningslagen sägs.

13 §.

Saknas medel till fulla gäldandet av böter, vartill någon enligt denna lag

fälles, skall förvandling ske enligt allmänna strafflagen.

14 §.

Genom denna lag sker ej ändring i vad lagen angående vård av enskildes

skogar innehåller om åtgärder till återväxtens betryggande, dock att förbud mot

avverkning, som där avses, icke skall meddelas i fall, då skogsvårdsstyrelsen meddelat

sådant förbud efter ty i 6 § här ovan sägs. Såvitt de i nämnda lag i

övrigt meddelade bestämmelser strida mot föreskrifterna i denna lag, skola samma

bestämmelser icke tillämpas.

15 §■

Innehavare av avverkningsrätt, som på grund av stadgande i denna lag

icke kan före avverkningstidens utgång gorå sig rättigheten tillgodo, vare, där

den upplåtits före den 15 maj 1918, berättigad till skälig nedsättning i avtalad

köpeskilling; äge ock rätt att fordra avtalets återgång, där ej bristen är av allenast

ringa betydelse.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1919 och gäller till den 1 juli 1920.

I fråga om sådan under tiden för lagens giltighet begången förseelse, som i lagen

avses, skall vad där är stadgat fortfarande gälla.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. May.ts proposition nr 389.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts

lagråd måndagen den 24 mars 1919.

Närvarande:

Justitieråden Gullsthand,

VON SeTH,

Wedberg,

Regeringsrådet Planting-Gyllenbåga.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

14 mars 1919, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat

förslag till lag om tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling

av skog å fastighet i enskild ägo.

Därjämte hade till lagrådet överlämnats utdrag av protokollet över

justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 22 mars 1919, utvisande, att Kungl. Maj:t remitterat till lagrådet

Svenska skogsvårdsföreningens skrivelse till Kungl. Maj:t den 19

mars 1919 för att av lagrådet tagas i beaktande vid behandlingen av

ifrågavarande ärende.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet

föredragits av chefen för justitiedepartementets lagavdelning, docenten

Martin Fehr.

Förslaget föranledde följande yttranden av lagrådet och dess särskilda

ledamöter.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3HH.

21

7 §.

Lagrådet:

Stadgandet i paragrafens andra stycke, att länsstyrelsen skall''föranstalta

om undersökning på marken i alla de fall, då klaganden påkallar

dylik undersökning, har sitt fulla berättigande, då klagan föres över förbud,

varom förmäles i 6 § första stycket. Är det däremot fråga allenast

om sådant interimistiskt förbud, som omförmäles i andra stycket av samma

paragraf, ställer sig saken något annorlunda. Ett sådant förbud skall

ju kunna meddelas innan utredning inför skogsvårdsstyrelsen är slutförd.

Skulle nu, därest beslutet, såsom lagen väl får anses medgiva, särskilt

överklagas, länsstyrelsen vara ovillkorligen pliktig att, om klaganden så

yrkar, även för sin del föranstalta om undersökning, så skulle därav

kunna bliva en följd, att denna undersökning komme att pågå samtidigt

med en alldeles samma förhållanden avseende utredning för skogsvårdsstyrelsens

räkning, något som väl vore föga tilltalande. Avser klagan

allenast ett interimsförbud, torde en särskild undersökning från länsstyrelsens

sida icke böra förekomma i annat fall än då länsstyrelsen finner

sådan undersökning vara av nöden på grund av speciella förhållanden,

såsom att anledning yppats, att interimsförbudet tillkommit till följd av

ett grövre misstag från skogsvårdsstyrelsens sida.

15 §.

Justitieråden Gallstrand och Wedberg:

Där någon före den 15 maj 1918 erhållit upplåtelse av avverkningsrätt,

medför den föreslagna lagen icke hinder för rättens tillgodonjutande

i annan mån än såvitt angår ungskog. Det är följaktligen allenast

upplåten avverkningsrätt till dylik skog, som direkt beröres av förevarande

paragrafs stadganden, och dessas sålunda inskränkta räckvidd

beskäres ytterligare därav, att nedsättning i avtalad köpeskilling uppenbarligen

kan komma i fråga endast då likviden skall utgå efter annan

grund än myckenheten avverkat virke, ävensom därav, att avtalets återgång

ej gärna kan komma att påfordras, där, som oftast torde vara

händelsen, upplåtelsen avsett jämte ungskog huvudsakligen annat virke.

Bestämmelserna äro emellertid meddelade jämväl för att tjäna till ledning

i andra fall än de direkt åsyftade. Det är då fara värt, att man kommer

att draga den måhända icke avsedda slutsatsen, att i fråga om avverkningsrätt,

som upplåtits efter den 14 maj 1918, skola gälla normer,

motsatta i paragrafen angivna. Och till en sådan slutledning torde man

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungi. Maj:ts proposition nr 389.

icke sakna skäl, då en för reglerandet uti ifrågavarande hänseende av

rättsförhållanden emellan enskilda så betydelselös tidpunkt som den i

paragrafen utsatta bestämts såsom den kritiska. Det torde knappast behöva

påvisas, vilka orättvisor skulle kunna bliva följden av en dylik

tolkning av paragrafens bestämmelser.

Mot de ifrågasatta stadgandena torde, såvitt angår deras direkta

tillämpning, ej vara något att erinra. Det är rimligt, att den förlust,

som i det förutsatta fallet kan komma att uppstå, stannar hos upplåtaren.

Men att för övriga fall, de ojämförligt viktigare och talrikare, giva generella

regler torde ej böra försökas. Fallen äro skiftande, och särskilt

torde uppmärksammas de, där under den nu gällande lagens giltighetstid

träffats avtal om rätt till avverkning under sådan tid, att samma lag

enligt sin lydelse ej vidare skolat gälla men den nya lagen i stället kommer

att vara giltig.

De mångahanda kristidslagarna hava ej kunnat undgå att i särskilda

avseenden i hög grad inverka på rättsförhållanden emellan enskilda. Att

genom lagstiftning uttömmande reglera denna inverkan har ej ens kunnat

ifrågasättas. Men även från allmänna rättsregler i detta hänseende har

man så gott som undantagslöst måst avstå, nödgad därtill av den mångfald

komplikationer, för vilka varit att lagstifta, den brist på teoretisk

bearbetning av lagstiftningsområdet, varmed man haft att räkna, och

den fullständiga frånvaro av erfarenhet med avseende å ifrågasatta lagbuds

verkningar, som förefunnits. Man har måst överlämna åt domstolarna

att efter allmänna rättsgrundsatser lösa uppkomna konflikter. Att

detta varit eu nödfallsutväg kan icke förnekas, och bristen på lagbud har

nog, ej minst för allmänheten, varit starkt kännbar.

Det torde vara så mycket mindre lämpligt att nu på förevarande

speciella område söka lagstifta för de genom statens ingripande uppkomna

rättskonflikterna emellan enskilda, som lagbudens innehåll måste

anses komma att på oöverskådligt sätt öva inverkan på bedömandet av

en mängd skiftande rättsförhållanden, vilka leda sitt ursprung från vissa

kristiden icke avseende lagar angående rätten till skogsavverkning.

Det hemställes förty, att förevarande paragraf måtte utgå ur förslaget.

Justitierådet von Seth, med vilken regeringsrådet Planting-Gyllenbåga

instämde:

Det synes vara en stor förtjänst hos förslaget, att det här söker

lämna regler för lösandet av de civilrättsliga konflikter, som kunna uppstå

mellan en avverkningsrättsinnehavare, å ena, samt upplåtaren av avverkningsrätten

eller hans rättsinnehavare, å andra sidan, till följd av hinder,

som kunna vållas av lagen för den upplåtna avverkningsrättens utövning.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 38!).

Behovet av sådana regler har kraftigt vitsordats av de Hosta skogsvårdsstyrelser,

som yttrat sig i ärendet, och även av Svenska skogsvårdsföreningen.

Något tvivel om, att meddelandet av dylika regler påkallas

av förhållandena i det praktiska livet, lärer alltså icke vidare kunna hysas.

Mera betänksam måste man däremot ställa sig till frågan, huruvida

den lösning förslaget i denna del innebär är i allo fullt tillfredsställande.

Därigenom, att den avgörande tidpunkten bestämts till den 15 maj 1918,

kommer sålunda törst och främst bestämmelsen att sakna varje betydelse

i andra fall, än då den skog, som avses med upplåtelsen, åtminstone

delvis består av ungskog. Av större betydelse är emellertid, att det kan

ifrågasättas, om verkligen redan det förhållandet, att allmänheten vid en

viss tidpunkt må hava erhållit kännedom om, att lagstiftning i en viss

riktning är ifrågasatt, är tillräckligt, för att man skall kunna utgå ifrån

att vederbörande kontrahenter vid därefter träffade uppgörelser tagit

hänsyn till densamma. Det synes, som om sådant hänsynstagande näppeligen

borde kunna förutsättas ifråga om andra avtal än sådana, som

ingåtts efter det den nya lagstiftningen verkligen trätt i kraft. Paragrafens

bestämmelser lära därför, på sätt jag ock antydde i mitt yttrande över

det förslag, som låg till grund för propositionen till 1918 års riksdag,

böra omfatta alla avtal, som ingåtts före den dag, då nu gällande lag

i ämnet trädde i kraft. Skulle i något fall av omständigheterna framgå,

att vid avtalets ingående verkligen tagits hänsyn till den ifrågasatta lagstiftningen,

lägger ju paragrafens avfattning icke hinder i vägen för att

vid avgörandet av en eventuell tvist beakta nämnda förhållande.

Det må emellertid erinras, att det även vid ingåendet av senare

avtal om upplåtelser av ifrågavarande art kunnat möta svårighet att

bedöma, huru långt man kunde gå utan att komma i strid med lagens

bestämmelser. Rättsförluster till följd av oberäknade hinder i lagstiftningen

mot den upplåtna avverkningsrättens tillgodogörande äro därför

icke otänkbara även vid dylika avtal. Men dels hava ju i dessa fall

parterna vid avtalets ingående haft att räkna med lagen och förty kunnat

träffa bestämmelser till förhållandenas ordnande och dels möta svårigheter

att för dylika fall lämna en generell regel, då ju allt härvidlag måste

bero på de förutsättningar, från vilka parterna utgått vid avtalets träffande.

Det torde därför vara berättigat att, på sätt förslaget gör, i princip begränsa

sig till sådana avtal, beträffande vilka det icke kan såsom regel

ifrågasättas, att kontrahenterna vid deras ingående tagit hänsyn till den

inskränkning i dispositionsrätten över skogen, vartill den nu ifrågavarande

lagstiftningen leder.

Har å ena sidan nyttjanderättshavaren begagnat sig av den rätt

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 389.

paragrafen giver honom och å andra sidan fastigheten övergått till ny

ägare, kunna jämväl svårigheter uppstå att ordna förhållandena emellan

den sistnämnde och upplåtaren av avverkningsrätten. Även i detta hänseende

kunna emellertid så olikartade komplikationer uppstå, att det

icke är möjligt att lämna en allmän regel för deras utjämnande. Uppenbarligen

beror saken härvidlag på, i vad mån den senare ägaren verkligen

kan anses vara obehörigen riktad på upplåtarens bekostnad. Det

må emellertid erinras, att den omständigheten enbart, att den senare

ägaren utöver vad som varit förutsatt fått behålla skog till visst värde

på rot, ingalunda med nödvändighet innebär, att han blivit riktad med

ett belopp motsvarande samma värde. Även ägare äro ju underkastade

legala inskränkningar i dispositionsrätten över skogen.

Slutbestämmelserna.

Lagrådet:

Liksom ansvarsbestämmelserna är stadgandet i 15 § av beskaffenhet,

att dess tillämplighet ej bör vara inskränkt till lagens giltighetstid.

Vid granskningen av det förslag till lag i ämnet, som 1918 års

riksdag för sin del antog, yttrade lagrådet bland annat följande:

»Förslaget till lag om tillfälliga åtgärder till förekommande av

skövling av skog å fastighet i enskild ägo upptager icke, på sätt i allmänhet

plägat iakttagas i fråga om lagar med begränsad giltighetstid, någon

bestämmelse därom, att förslagets stadganden beträffande påföljd av förseelse,

som i lagen omförmäles, skola i avseende å förseelse, begången

under den tid lagen gäller, äga tillämplighet även efter det lagen upphört

att äga tillämpning. Med hänsyn till den längre giltighetstid, som

fanns stadgad i Kungl. Maj:ts förslag, och till utsikterna för att lagen

redan före denna tids utgång skulle varda ersatt av ny lagstiftning

angående vården av enskildas skogar i allmänhet, gav berörda förhållande,

såvitt angick nämnda förslag, ej anledning till anmärkning. Med den

förkortning av giltighetstiden riksdagen vidtagit ställer sig saken annorlunda.

Den brist, som sålunda föreligger i nämnda förslag, lärer emellertid

ej böra hindra dess godkännande.»

Det synes, som om i samband med framläggandet av det nu

granskade förslaget åtgärd borde vidtagas för avhjälpande av den i

yttrandet framhållna oegentligheten.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kuntjl. Maj:ts proposition nr 389.

25

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott fredagen

dan 28 mars 1919.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellnek,

Statsråden: Petrén,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Thorsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Löfgren, anmälde, efter

gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet, lagrådets

den 24 mars 1919 avgivna utlåtande över det den 14 samma månad till

lagrådet remitterade förslaget till lag om tillfälliga åtgärder till förekommande

av skövling av skog å fastighet i enskild ägo.

Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll förmälde föredraganden,

att han funnit 7 § böra undergå någon jämkning i anledning

av lagrådets anmärkning beträffande denna paragraf. Därefter anförde

föredragande departementschefen:

»Förslagets 15 § avsåg att lämna en anvisning för reglerande av

förhållandet mellan fastighetsägare och awerkningsrättsägare för det fall,

att den föreslagna lagen hindrade avverkning i enlighet med upplåtelse,

som ägt rum före den 15 maj 1918. Den nämnda tidsbestämmelsen

hade föreslagits med anledning därav att enligt 2 § i 1918 års provisoriska

lag i ämnet samt 3 och 4 §§ i förslaget rätten till avverkning av

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 350 höft. {Nr 389.) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 389.

annan skog än ungskog skulle vara underkastad särskild inskränkningdels

i allmänhet för det fall att fastigheten efter den 14 maj 1918 genom

köp, skifte (byte) eller gåva övergått till någon, som ej stod i visst

närmare skyldskapsförhållande till föregående ägaren, dels ock där upplåtelse

av avverkningsrätt ägt rum efter sistnämnda dag, oavsett om fastigheten

bytt ägare eller icke. Upplåtelser av avverkningsrätt, som ägt

rum före den 15 maj 1918, berördes alltså av den föreslagna bestämmelsen

allenast i den mån de avsåge ungskog, men för det sålunda begränsade

området torde bestämmelsen praktiskt sett vara tillräcklig. För

det av två ledamöter i lagrådet antydda fallet att likviden skulle utgå

efter myckenheten avverkat virke — vilket fall i och för sig torde vara

ytterligt sällsynt — säger sig självt att en avverkningsrättsägare, som

hindrats att företaga ‘avverkning i enlighet med upplåtelsen, icke skulle

få anledning att kräva nedsättning i en på sådant sätt bestämd köpeskilling,

och vad angår den av samma ledamöter framställda anmärkningen

att avtalets återgång ej gärna kunde komma att påfordras, där,

som oftast skulle vara händelsen, upplåtelsen avsett jämte ungskog huvudsakligen

annat virke, kan jag ej finna annat än att rätten att fordra

avtalets återgång, där ej bristen vore av allenast ringa betydelse, skulle

kunna i sin fulla utsträckning tillämpas även med avseende å dylika

upplåtelser.

Under förmälan att ej något torde vara att erinra mot de ifrågasätta

stadgandena, såvitt anginge deras direkta tillämpning, hava emellertid

dessa två ledamöter i lagrådet framhållit dels hurusom det vore

fara värt, att man komme att draga den slutsatsen att i fråga om avverkningsrätt,

som upplåtits efter den 14 maj 1918, skulle gälla normer,

motsatta i paragrafen angivna, dels ock att det syntes vara så mycket

mindre lämpligt att nu på förevarande speciella område söka lagstifta

för de genom statens ingripande uppkomna rättskonflikterna emellan enskilda,

som lagbudens innehåll måste anses komma att på oöverskådligt

sätt öva inverkan på bedömandet av en mängd skiftande rättsförhållanden,

vilka ledde sitt ursprung från vissa kristiden icke avseende lagar

angående rätten till skogsavverkning. Yad sålunda anmärkts har synts

mig icke kunna jävas, och jag har därför trott mig böra biträda de ifrågavarande

ledamöternas hemställan, att nu berörda paragraf måtte utgå

ur förslaget. Detta har för övrigt synts mig kunna desto hellre äga rum

som med bestämmelsen ju icke avsågs att tillskapa en ny rättsregel, utan

endast att framhålla, huru i ett noga begränsat fall av särskilt praktisk

betydelse uppkommande tvister skulle avgöras i enlighet med allmänna

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kunr/l. Maj:tn position nr .Vill.

■r<

rättsgrundsatser, cell så till vida, som uppmärksamheten härå blivit läst

genom förslaget, torde detta icke varit utan eu viss betydelse.

Uteslutes 15 $ ur förslaget, förfaller därigenom lagrådets anmärkning

i avseende a slutbestämmelserna, att stadgandet i nämnda paragraf

liksom ansvarsbestämmelserna vore av beskaffenhet, att dess tillämplighet

ej borde vara inskränkt till lagens giltighetstid. Eu formell jämkning

av slutbestämmelserna har emellertid synts mig böra äga rum för att

bringa avfattningen av dem i närmare överensstämmelse med en anmärkning,

som lagrådet framställde vid granskning av det förslag till lag i

ämnet, som 1918 års riksdag för sin del antog.

I enlighet med vad jag nu anfört har jag låtit inom justitiedepartementet

omarbeta ifrågavarande lagförslag.»

Efter att hava uppläst det sålunda omarbetade förslaget hemställde

föredraganden, att, med hänsyn till det trängande behovet av. att förevarande

lagstiftning nu komme till stånd, omförmälda förslag måtte,

oaktat den i § 54 riksdagsordningen angivna tid förflutit, jämlikt § 87

regeringsformen föreläggas riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna

bifall; och skulle till riksdagen avlåtas proposition av

den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet;

Gustaf Sandström.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1919:262 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling av skog å fastighet s. 3 i texten
  2. JoU 1919:88 Utlåtande i anledning av Kungi. Maj:ts proposition med förslag till lag om tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling av skog å fastighet i enskild ägo s. 1 i texten