Med förslag till förordning om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen den 30 juni 1916 om automobiltrafik
1920-02-27 · 48 sidor, varav 46 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 46 av 48 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1920:179, Med förslag till förordning om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen den 30 juni 1916 om automobiltrafik
Dokumentets text
Kungi. Maj:t.v Proposition Nr 179.
1
Nr 179.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen
den 30 juni 1916 om automobiltrafik; given Stockholms
slott den 27 februari 1920.
Med överlämnande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed inhämta riksdagens
yttrande över härvid fogade förslag till förordning om ändrad lydelse i
vissa delar av förordningen den 30 juni 1916 om automobiltrafik; och
vill Kungl. Maj:t, efter mottagande av riksdagens svar, företaga den
slutliga prövningen av samma förslag och förordna om författnings utfärdande
i ämnet.
De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.
GUSTAF.
F. Holmquist.
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 147 höft. (Nr 179—180.) 576 so 1
2
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 179.
Förslag
''till
förordning
om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen den 30 juni 1916
om automoMltrafik.
Härigenom förordnas, att § 1 inom. 1, § 2, § 3 mom. 1, § 4, § 5
mom. 2, § 6 mom. 6, §§ 11—13, § 16 mom. 2 och 4, §§ 21 och 22,
§ 28 mom. 1, §§ 30, 31, 33—35, 41 och 42, § 43 mom. 1 ävensom
rubriken närmast före § 41 i förordningen den 30 juni 1916 om automobiltrafik
skola erhålla följande ändrade lydelse:
§ I
Mom.
1. Automobil, varmed i denna förordning, där ej annorlunda
särskilt stadgas, avses jämväl motorcykel, vars vikt överstiger 50 kilogram,
skall vara försedd med
a) -------------“ —--''."TT.
b) två lätt åtkomliga, av varandra oberoende och fullt tillförlitliga
system för bromsning, av vilka åtminstone det ena skall äga förmåga att
på ett effektivt sätt fasthålla automobilen;
c) signalapparat av lämplig beskaffenhet;
d) -------------------
e)---------------------
f) ---;--------.---; — — “---
g) om explosionsmotor användes, effektiv anordning för dämpande
av ljudet från avloppsgaserna (ljuddämpare).
§ 2.
Mom. 1. För verkställande av besiktning och annan förrättning,
som i denna förordning avses, skola Konungens befallningshavande, var
för sitt län, förordna erforderligt antal besiktningsmän. Dylikt förordnande
meddelas varje gång för en tid av tre år. Avgår besiktnings
-
3
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 179.
man före utgången av den för honom bestämda tjänstgöringstid, utses
ny besiktningsman för den återstående tiden. Ändå att tid, för vilken
besiktningsman blivit utsedd, ej gått till ända, må, när skäl därtill förekommer,
för honom meddelat förordnande återkallas.
Besiktningsman — — — — — — automobiltrafik.
Konungens — — — — — — intagas.
Avgår — — — — — — sätt.
Instruktion för besiktningsmännen utfärdas av Konungen.
Mom. 2. Inseende över samtliga besiktningsmännen i riket utövas
av en av Konungen tillsatt inspektör, vilken har att fullgöra de åligganden,
som närmare bestämmas i en för honom av Konungen utfärdad
instruktion.
Konungens befallningshavande har att, innan förordnande för besiktningsman
meddelas, inhämta yttrande i ärendet av inspektören samt,
då besiktningsman förordnats eller entledigats, därom lämna inspektören
underrättelse.
Mom. 1. Den, som i syfte att få automobil registrerad vill hos besiktningsman
anmäla densamma till besiktning, skall därvid uppgiva den
avsedda användningen av automobilen (personvagn, lastvagn o. s. v.),
dess tillverkare, typ (märke eller fabrikat) och fabriksnummer, automobilens
egen vikt, drivkraftens art, motorns cylindertal och cylinderdimensioner
samt antalet av fabrikanten uppgivna hästkrafter hos motorn
ävensom, i fråga om personvagn, det antal personer, som automobilen
är avsedd att kunna föra, samt, beträffande lastvagn, lastningsförmågan
och, om denna överstiger 1,000 kilogram, högsta hjultryck å såväl framsom
bakaxeln.
Avser -— — — — — — — — — — — — svarande uppgift.
§ 4.
Mom. 1. Infinner sig någon hos besiktningsman med begäran att
få undergå sådan prövning, som erfordras för att vinna tillstånd att föra
automobil (motorcykel, som i § 1 mom. 1 sägs), skall besiktningsmannen,
där för prövningen lämpligt fordon finnes att tillgå, verkställa prövningen.
Befinnes sökanden vara fullt förtrogen med konstruktionen, skötseln
och manövreringen av automobil (motorcykel, som i § 1 mom. 1 avses)
ävensom äga nödig kännedom om gällande författnings föreskrifter rörande
automobiltrafik, skall besiktningsmannen ofördröjligen meddela sökanden
bevis om den undergångna prövningen.
4
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 179.
Mom. 2. Finner besiktningsman, att anstalt eller lärare, som yrkesmässigt
meddelar undervisning för utbildning av automobilförare, icke
bedriver denna verksamhet på sådant sätt, som för en tillfredsställande
utbildning erfordras, åligger det besiktningsmannen att därom göra anmälan
till den i § 2 mom. 2 omförmälde inspektören, vilken äger att
meddela anstalten eller läraren nödiga anvisningar i nämnda hänseende.
§ 5-
Mom. 2. Skall — — — — — — stadgas.
Provkörning med automobil må icke före besiktning äga rum utan
tillstånd för Stockholm av överståthållarämbetet, för annan stad, där
poliskammare finnes, av denna, för övriga städer av magistrat eller, där
sådan ej finnes, av stadsstyrelse samt för landet av landsfiskalen i orten.
Vederbörande myndighet bestämmer därvid de villkor, under vilka körningen
må äga rum.
Vid — — — — — — automobil. ,
§ «•
Mom. 6. Beviljas registrering av automobil, skall Konungens befallningshavande
i registret införa
b) den avsedda användningen av automobilen (personvagn, lastvagn
o. s. v.), typ (märke eller fabrikat), egen vikt, drivkraftens art samt
antalet hästkrafter hos motorn ävensom, i fråga om personvagn, det
antal personer, som automobilen är avsedd att kunna föra, samt, beträffande
lastvagn, lastningsförmågan och, om denna överstiger 1,000 kilogram,
högsta hjultryck å såväl fram- som bakaxeln.
d)T----------------
Bevis — — — — — — — — — — — besiktningsinstrumentet.
§ 11-
Automobil må allenast föras av den, som därtill innehar gällande
tillstånd (körkort).
Dock må den,''som utbildar sig till förare, äga företaga övningskörning
under de villkor, som bestämmas för Stockholm av överståthållarämbetet,
för annan stad, där poliskammare finnes, av denna och
för övriga städer av magistrat eller, där sådan ej finnes, av stadsstyrelse
samt för landet av landsfiskalen i orten.
Kung!. Maj-.ts Proposition Nr 17!t.
5
§ 12.
Mom. 1. Den, som vill erhålla körkort, liar att till Konungens befallningshavande
i det län, där lian är mantalsskriven, eller, om han icke
är i riket mantalsskriven, till Konungens befallningshavande i det län,
där han för tillfället vistas, insända ansökan därom med angivande av
fullständigt namn, yrke och hemvist samt därvid foga
a) bevis om sökandens födelseår och födelsedag,
b) intyg av läkare, att sökanden icke lider av sådan nedsättning i
syn- eller hörselförmåga eller sådant lyte, som gör honom olämplig som
förare, och
c) bevis av besiktningsman, att sökanden är fullt förtrogen med
konstruktionen, skötseln och manövreringen av automobil (motorcykel,
som i § 1 mom. 1 sägs) samt äger nödig kännedom om gällande författningsföreskrifter
rörande automobiltrafik.
Har sökauden vederbörligen fullgjort vad ovan föreskrivits, och har
han fyllt 18 år samt gjort sig känd lör nykterhet och ordentlighet, har
Konungens befallningshavande att för honom utfärda körkort, vilket
skall innefatta tillstånd antingen att föra automobil eller endast att föra
motorcykel, som i § 1 mom. 1 sägs. Körkort av förstnämnda slag medför
rätt att föra motorcykel, som nyss nämnts.
Körkort, vartill formulär fastställes av Konungen, gäller för färd i
hela riket.
Mom. 2. Over utfärdade körkort skall Konungens befallningshavande
föra anteckning i liggare eller kortregister; och skall därvid för
varje körkort antecknas nummer å körkortet och dag för dess utlämnande
samt innehavarens namn, födelseår, födelsedag, yrke och hemvist,
så ock angivas, huruvida körkortet avser automobil i allmänhet eller
allenast motorcykel, som i § 1 mom. 1 sägs.
Mom. 3. Befinnes förare hava vid färd med automobil gjort sig
skyldig till grov vårdslöshet eller visat likgiltighet för andra människors
liv eller egendom, eller föreligga eljest sådana förhållanden, att förare
måste anses olämplig att föra automobil, må Konungens befallningshavande,
som utfärdat körkortet, återkalla detsamma antingen för viss
tid, minst två månader och högst två år, eller ock för alltid.
Beslut — — — — — — ändrats.
Mom. 4. Har förare ådömts straff för förseelse mot denna förordning
eller mot 11 kap. 15 § strafflagen, i vad sistnämnda lagrum avser
automobiltrafik, åligger det åklagaren att ofördröjligen insända utslaget
i målet till den länsstyrelse, som utfärdat körkort för föraren.
6
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 179.
§ 13-
Mom. 1. -— -— — — — — — — —
Mom, 2.---------
Mom. 3. — — — — — -— — —• —
Mom. 4. — — — — — — — — —
Mom. 5. — — — — .— — — — —
Mom. 6. — — — — — —--—
Mom. 8. Yad i denna § är föreskrivet gäller ej beträffande motorcykel,
varom i § 1 mom. 1 förmäles, vilken må framföras å varje allmän
väg, gata eller torgplats ävensom å enskilt område, då ägaren eller hans
rättsinnehavare därtill lämnat tillstånd, dock att för motorcykel med tillkopplad
så kallad bivagn (för-, sido- eller släpvagn) skall, då bredden
av hela fordonet, styrstången oräknad, överstiger 1,40 meter, gälla vad
ovan i denna § om annan automobil stadgats. Sådant förbud, som i mom.
2 sägs, kan meddelas i fråga om varje motorcykel, varom i § 1 mom.
1 förmäles.
§ 16-
Mom. 2. Under färd skall å automobil föras vederbörligt igenkänningsmärke,
så beskaffat och anbragt, som i denna förordning är stadgat,
vilket märke icke får under färden vara dolt, varjämte å lämplig, lätt
tillgänglig plats skall vara anbragt skylt med uppgift om dels ägarens
namn och hemvist samt dels tiden för senast verkställda besiktningav
automobilen. Å lastautomobil skall därjämte vara anbragt skylt med
uppgift om automobilens egen vikt och lastningsförmåga samt, om denna
överstiger 1,000 kilogram, högsta hjultryck å såväl fram- som bakaxeln.
Då mörker eller dimma råder, skola under färden framtill föras två
lyktor i samma höjd, eu å vardera sidan, med vitt sken, tillräckligt
starkt att upplysa vägen minst 50 meter framför automobilen. År motorcykel,
som i § 1 mom. 1 sägs, ej försedd med sidvagn, må dock den
främre belysningen utgöras av endast en lykta av nämnda beskaffenhet.
Medföres sidvagn, skall jämväl å denna finnas framtill en lykta med vitt
sken. Baktill å automobilen skall föras lykta med vitt sken, som fullständigt
belyser det å automobilen anbragta bakre igenkänningsmärket.
Denna senare lykta skall även visa rött ljus bakåt.
Användes lykta med bländande sken, skall detta vara inriktat så
lågt över marken eller så avskärmat, att det icke medför olägenhet för
mötande.
Kung}. Maj:ts Proposition Nr 17.9. 7
Mom. 4. Förare åligger:
att — — — — — — — — — •—- — — — — varningssignal;
att under färd i stad, köping eller annat tätt bebyggt samhälle icke
använda sigualapparat av sådant särskilt slag, som allmänneligen användes
å brand-, ambulans- eller polisvagnar, och nattetid endast signal
-
apparat med dov ton;
att — — — — — — — — — — — - — — överskådas;
att — —• — — — — — — — — — — — — körbanan;
att — — — — _____ — — — — — — — ögonblickligen;
att — — — — — — — — — — — — — — vägar;
att — — — -— — — — — — — — — — — smutsstänk;
att — — — — — — — — — — — — — —- uppstår;
samt att — — — — — — — — — — — — — — avlopp.
§ 21.
Mom. 1. Vid yrkesmässig automobiltrafik, som icke endast avser
forsling av gods, skall skjutslega utgå efter taxa, som fastställes för
stad i den ordning § 23 i ordningsstadgan för rikets städer angiver och
för landet av Konungens befallningshavande.
Det åligger vederbörande myndighet att tillse, att sådan taxa finnes
fastställd för varje innehavare av tillstånd att utöva trafik av ifrågavarande
slag; och bör jämväl beträffande yrkesmässig automobiltrafik, som endast
avser forsling av gods, tillses, att dylik taxa kommer till stånd, där sådant
med hänsyn till de förhållanden, varunder trafiken bedrives, kan
anses vara av behovet påkallat.
Mom. 2. Förare av automobil, som begagnas vid yrkesmässig
automobiltrafik, för vilken taxa blivit jämlikt mom. 1 fastställd, skall
under färd medhava taxan för att på begäran av trafikant uppvisas.
§ 22.
Ej må — — — — — — — — — — — — — — äger rum.
Till sådan antomobilförare må ej antagas annan än den, som innehar
gällande körkort, uppnått 21 års ålder, med läkarbetyg styrkt sig äga
normal syn- och hörselförmåga samt i övrigt är lämplig såsom dylik förare.
Myndighet--— — — — — — — — sistnämnda myndighet.
Bevis — — — — — — — -— — — — polisman.
§ 28.
Mom. 1. Förare, som brukar automobil,
a)----''--------
8
Kungl. J\laj:ts Proposition Nr 179.
b)-----------
c)------_---_---
böte från och med tjugufem till och med femhundra kronor.
§ so.
Brytes mot föreskrifterna i § 9 eller § 16 mom. 2, 4 eller 6,
eller framföres automobil å väg, gata eller plats, där automobilen
icke må framföras,
straffes den felande med böter från och med tio till och med femhundra
kronor.
Har----------------dömas.
§ 31.
Framföres automobil med större hastighet än som i varje fall är
medgiven,
eller överträdes föreskrift i § 16 mom. 1, 3 eller 5,
straffes föraren med böter från och med tjugufem till och med etttusen
kronor.
Har — — — — — — — — — — — — — — — — dömas.
§ 33.
Med böter från och med tio till och med tvåhundra kronor straffes
den, som åsidosätter föreskrift i § 16 mom. 7 eller § 24 mom. 7.
Lag — — — — — — — — — — — —--polismyndighet.
§ 34.
Mom. 1. Underlåter någon, som enligt § 6 eller 7 har att göra
anmälani till automobilregister, sådan anmälan inom den härför i varje
fall stadgade tid, böte den anmälningspliktige från och med tjugufem
till och med femhundra kronor.
Mom. 2. Var, som i anmälan till automobilregistret mot bättre vetande
meddelar oriktig uppgift, straffes med böter från och med femtio
till och med ettusen kronor, där ej förseelsen enligt allmänna strafflagen
bör beläggas med strängare straff.
§ 35.
Mom. 1. Utövar någon yrkesmässig automobiltrafik utan att vara
därtill berättigad, böte från och med tjugufem till och med femhundra
kronor.
Kung1. Maj:ts Proposition Nr 179.
9
År — - — — — — — — — — — — — — — — tillämpas.
Mom. 2. Brukas i yrkesmässig trafik automobil, som ej är för sådan
trafik godkänd, böte föraren från och med tjugufem till och med
femhundra kronor.
Skedde — — — — sagts.
Mom. 3. Underlåter innehavare av tillstånd till yrkesmässig automobiltrafik
att iakttaga i § 20 mom. 2 meddelad föreskrift, böte från
och med tjugufem till och med femhundra kronor.
Mom. 4. Fordras vid yrkesmässig automobiltrafik högre betalning
än fastställd taxa medgiver, eller underlåter förare att iakttaga vad i
§21 mom. 2 är föreskrivet, böte den felande från och med tio till och
med tvåhundra kronor.
Om motorcykel, vars vikt ej överstiger 50 kilogram.
I avseende å motorcykel, vars vikt ej överstiger 50 kilogram, skola,
vare sig den är försedd med fast eller löstagbar motor, allenast bestämmelserna
i § 42 äga tillämpning.
§ 42.
Mom. 1. Å motorcykel, som i § 41 avses, skola följande i denna förordning
givna bestämmelser tillämpas, nämligen:
1) § 1 med undantag av mom. 1 punkterna b), f) och g); dock
att vidkommande punkt d) anordning för motorns fi*ånkopplande från
drivhjulen ej erfordras;
2) § 13 mom. 8;
3) § 14 samt
4) i tillämpliga delar § 16 mom. 1, 3, 4, 5 och 6, § 28 med undantag
av mom. 1 punkterna a) och b) samt §§ 30—33, 36—38, 40 och 44.
Mom. 2. För motorcykel, varom här är fråga, gäller dessutom, att
den skall vara försedd med minst en snabbt och säkert verkande broms.
Mom. 3. Vid mörker eller dimma skola dels framtill å motorcykeln
föras tänd lykta med vitt, starkt lysande sken, dels ock, därest jämlikt
för särskild ort meddelad bestämmelse igenkänningsmärke skall vara
å cykeln anbragt, sådana anordningar vidtagas, att minst ett sådant
märke fullständigt belyses.
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 147 höft. (Nr 179—180). 576 so 2
10
Kungi. Maj:ts Proposition Nr 179.
Mom. 4. Brukar förare motorcykel, varom i denna § är fråga,,
utan att därvid iakttages vad i mom. 2 är stadgat, straffes, där ej
brukandet allenast avsåg framförande av motorcykel, som skadats
under färd, till närmast belägna plats för skadans avhjälpande, samt
uppenbar fara ej var därmed förenad, med böter från och med tio till
och med tvåhundra kronor.
Till enahanda ansvar gör förare sig förfallen, som bryter mot föreskrift
i mom. 3.
Mom. 4. Å motorcykel, varom i denna § är fråga, tillämpas i övrigt
de föreskrifter, som rörande velociped äro eller varda för olika orter
meddelade och icke strida mot här givna, för dylik motorcykel gällande
stadganden.
§ 43.
Mom. 1. För förrättning, som enligt denna förordning ankommer
på besiktningsman, är denne berättigad till ersättning enligt följande
taxa:
för första besiktning eller efterbesiktning av motorcykel, som
i § 1 mom. 1 sägs,........................................................................ IS kronor
för första besiktning eller efterbesiktning av annan automobil 25 ))
» prövning enligt § 4....................................................................... 20 »
Uppvisas på en gång två eller flera, en och samma ägare tillhöriga
motorcyklar, varom i § 1 mom. 1 förmäles, eller två eller flera, en och
samma ägare tillhöriga automobiler av annat slag till första besiktning
eller efterbesiktning, skall ersättning utgå med nedanstående belopp,,
nämligen:
för två motorcyklar, som i § 1 mom. 1 sägs,......... 12,50 kronor för varje
» b automobiler av annat slag .......................... 20 » » »
» mer än två motorcyklar, som i § 1 mom. 1 sägs, 10 » » »
» » » » automobiler av annat slag............... 15 b b b
Då besiktning eller prövning, som här avses, kommit till stånd, utgår
ersättning, vid besiktning vare sig automobilen befunnits i föreskrivet
oeh lämpligt skick eller ej, och vid prövning oavsett om sökanden
kunnat godkännas såsom förare eller icke.
Evad -— — — — resereglemente.
1 ersättningen — — —• — myndighet.
Denna förordning skall träda i kraft den 1 januari 1921 utom § 2“
inom. 2, som länder till efterrättelse från och med den 1 oktober 1920..
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj: tfi Proposition Nr 170.
tl
De förordnanden för besiktningsmän, som före den 1 januari 1921
meddelats, skola icke gälla längre än till nämnda dag.
Motorcykel, vars vikt överstiger 150 kilogram och som på grund av
förut gällande bestämmelser blivit införd i automobilregistret, skall före
den 1 januari 1921 anmälas till ny registrering samt förses med nytt
igenkänningsmärke. Registrering, som nu är sagd, är avgiftsfri.
Förare, som innan denna förordning träder i kraft, erhållit körkort,
är, såvida icke detta återkallas, fortfarande berättigad att intill den 1
januari 1922 föra automobil. För vinnande av tillstånd härtill efter nämnda
dag har förare, som nu nämnts, att före den 1 september 1921 i den i § 12
stadgade ordning göra ansökan om körkort, skolande vid sådan ansökan
fogade läkarintyg samt bevis av besiktningsman vara utfärdade efter
den 1 januari 1921. Vid ansökan, som här avses, behöver bevis om
födelseår och födelsedag ej företes.
Utan hinder av de i §§ 11 och 12 meddelade bestämmelser må
motorcykel, vars vikt överstiger 50 men ej 150 kilogram och som blivit
före den 1 januari 1921 registrerad, begagnas till den 1 juli 1921, dock
endast av person, som fyllt 18 år. Den, som efter sistnämnda dag önskar
begagna dylik motorcykel, har att före den 1 maj 1921 i den i § 12
stadgade ordning göra ansökan om körkort, skolande vid sådan ansökan
fogade läkarintyg samt bevis av besiktningsman vara utfärdade efter den
1 januari 1921.
12
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 179.
Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 27
februari 1920.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Eden,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden Petrén,
Nilson,
Löfgren,
friherre Palmstierna,
Undén,
Thorsson,
Holmquist,
'' Olsson.
Chefen för civildepartementet, statsrådet Holmquist anförde:
Genom remiss den 29 december 1919 har Kungl. Maj:t infordrat
yttranden från länsstyrelserna samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
över ett av särskilda inom civildepartementet tillkallade sakkunniga den
4 december 1919 avgivet betänkande med förslag till ändrad lydelse av
vissa delar av förordningen den 30 juni 1916 om automobiltrafik m. m.
Dessa yttranden, i vissa fall åtföljda av utlåtanden från underordnade
myndigheter, hava numera inkommit. Därjämte har yttrande över de
sakkunnigas förslag avgivits av Stockholms automobilförarefackföreningJag
anhåller nu att få ånyo anmäla detta ärende.
Kung1. Maj. ts Proposition Nr 179.
13
Genom -beslut den 12 september 1919 bemyndigade Kungl. Maj:t
chefen för civildepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga för verkställande
av utredning och avgivande av förslag till de ändringar och
tillägg i gällande förordning om automobiltrafik, vartill de av bemälde
departementschef, enligt anförande till statsrådsprotokollet samma dag,
uttalade anvisningar gåve anledning eller som i sammanhang därmed
eljest kunde av honom underställas sakkunnigas prövning.
Vid ärendets föredragning i statsrådet anförde departementschefen
bland annat följande:
»I eu till Kungl. Maj:t ingiven skrift har Svenska motorcykelklubben under
framhållande att gällande förordning om automobiltrafik, vilken jämväl innefattade
stadganden för trafik med motorcykel, vore i vissa hänseenden bristfällig och
särskilt inrymde alltför knapphändiga och beträffande trafiksäkerheten otillfredsställande
bestämmelser ifråga om motorcyklar, gjort framställning om åvägabringande
av utredning i syfte att i möjligaste mån betrygga den trafikerande
allmänhetens säkerhet gentemot omdömeslöst eller vårdslöst framförande av
motorcyklar, utan att dessas användande för berättigade ändamål onödigtvis försvårades.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som den 9 juli 1919 häröver avgivit infordrat
utlåtande, har däri förklarat sig livligt instämma i syftet med berörda
förslag.
Jämväl direktören Amos Kruse och civilingenjören R. R:son Schlyter framhålla
i en av dem till statsrådet och chefen för civildepartementet ingiven skrift
behovet av i vissa hänseenden skärpta och i allt fall efter rådande förhållanden
bättre lämpade bestämmelser för framförande av såväl motorcyklar som automobiler
och påkalla i sådant syfte en allsidig utredning genom en särskild kommitté.
Vidare har länsstyrelsen i Södermanlands län i en till Kungl. Maj:t ingiven
skrivelse av den 20 maj 1919 förmält, att ovisshet uppkommit, huruvida såsom
motorcyklar borde registreras vanliga velocipeder, å vilka anbragts en lätt löstagbar
s. k. colibrimotor, samt framhållit behovet av allmänt gällande bestämmelser
härom.
I anledning av sistberörda framställning har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i infordrat utlåtande av den 14 juli 1919, med vitsordande av behovet utav
tydligare och fullständigare stadganden i omförmälda hänseende, föreslagit frågans
hänskjutande till de sakkunniga, som med anledning av Svenska motorcykelklubbens
ovanberörda framställning kunde få sig anförtrott att verkställa
utredning i fråga om erforderliga ändringar i förordningen om automobiltrafik
särskilt med hänsyn till motorcyklar.
Ytterligare hava Anders Rosborg med flera besiktningsmän för automobiler
i Stockholm uti en till Kungl. Maj:t ingiven skrift gjort framställning om sådan
ändring i gällande förordning om automobiltrafik, att däri stadgad ersättning för
besiktning av automobiler måtte utgå med vissa förhöjda belopp; och har vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen den 3 september 1919 till följd av remiss inkommit
med utlåtande över denna framställning.
Inledning.
14
Kungl. May.ts Proposition Nr 179.
Slutligen har Stockholms Gamla bilskola i till mig avlåten skrivelse uttalat
vissa önskemål angående utbildning av chaufförer.
Ehuru gällande förordning om automobilfraffk utfärdats så nyligen som den
30 juni 1916, torde den dock i flera avseenden påkalla revision, något varom de
nyss anmälda inkomna framställningarna också i sin mån bära vittne. Jag anser
dock icke påkallat, att en allmän revision av automobilförordningen nu företages.
Dels kan en sådan icke avslutas i så god tid, att frågan om ändrade författningsbestämmelser
i förevarande ämne kan föreläggas 1920 års riksdag — och enligt
min mening är det högeligen önskvärt, att vissa ändringar i denna förordning
redan under nämnda år komma till stånd — dels kräves i allt fall inom en nära
framtid en granskning av automobilförordningen i sammanhang med den nya
väglagstiftningen m. m., vartill förslag sedan någon tid föreligger. Till en sådan
framtida revision av förordningen synes jämväl böra anstå med frågan om ej en
del nya med automobiler jämförliga fortskaffningsmedel äro av den betydelse, att
deras användning lagligen bör regleras. Jag anser därför, att för närvarande
allenast en granskning och överarbetning i vissa nedan angivna delar av automobilförordningen
bör äga rum.
Den utredning, jag nu förordar, bör sålunda först omfatta en komplettering
av bestämmelserna beträffande trafik med motorcyklar i huvudsakligt syfte .att
bringa dessa i den närmare överensstämmelse med stadgandena om automobiltrafik
i övrigt, som trafiksäkerheten kan anses fordra. Givetvis bör vid behandling
av denna fråga också uppmärksammas länsstyrelsens i Södermanlands län
ovan omförmälda skrivelse angående velocipeder med löstagbar s. k. colibrimotor.
Vidare bör utredningen omfatta dels bestämmelserna om rätten att föra automobil,
i vilket hänseende uppmärksamheten särskilt skall ägnas åt sättet för utbildning
och prövning av automobilförare, dels och de i automobilförordningen
innehållna straffbestämmelser, vilkas skärpande i större eller mindre omfattning
bör övervägas. Vid olika tillfällen hava klagomål avgivits över, att vid yrkesmässig
automobiltrafik taxa icke funnits fastställd och att den resande allmänheten
därför ofta oskäligt uppskörtas. Så vitt jag känner, har också § 21 i automobilförordningen
angående fastställande av taxor kommit i alltför ringa tillämpning.
Den utredning, som nu ifrågasättes, synes mig därför också böra omfatta
sistnämnda § i automobilförordningen, varvid torde böra övervägas, huruvida
icke taxor för yrkesmässig automobiltrafik böra obligatoriskt fastställas för —
med hänsyn till rådande penningläge — kortare tid åt gången. Dylika obligatoriska
taxor kunna också bliva nödiga, därest i det förslag till nytt resereglemente,
som är under utarbetande, automobil skulle införas som ett särskilt fortskaffningsmedel.
Slutligen torde utredningen böra avse den av besiktningsmännen
i Stockholm väckta frågan om förhöjd taxa för besiktningsmannaförrättningar
enligt automobilförordningen.»
De jämlikt omförmälda bemyndigande tillkallade sakkunniga, polismästaren
G. R. Hårleman, ordförande, löjtnanten N. F. O. Brambeck,
ingenjören E. A. Bratt, länsassessorn E. T. Lidman, tillika sekreterare,
och chauffören K. A. J. Hagelin, hava till fullgörande av sitt uppdragutarbetat
av motiv åtföljda förslag till
Kungi. Maj:ts Proposition Nr 17.9.
15
1) förordning om ändrad lydelse av vissa §§ i förordningen om
automobiltrafik den 30 juni 1916;
2) kungörelse om ändrad lydelse av § 1 i kungörelsen med bestämmelser
angående tillämpningen av den internationella konventionen rörande
automobiltrafik den 20 oktober 1916;
3) instruktion för den enligt förordningen om automobiltrafik den
30 juni 1916 förordnade inspektör; och
4) instruktion för de enligt förordningen om automobiltrafik den 30
juni 1916 förordnade besiktningsmän.
I enlighet med sitt uppdrag hava de sakkunniga ej företagit en
allmän revision av automobilförordningen, utan deras förslag avser allenast
avhjälpande av de med nämnda förordnings bestämmelser förbundna
mest trängande olägenheterna. På sätt vid detta ärendes föredragning i
statsrådet den 12 september 1919 av dåvarande chefen för civildepartementet
framhölls, är det av stor vikt, att vissa ändringar i förordningen
redan under innevarande år komma till stånd. För möjliggörande härav
har jag i det förslag, som nu kommer att av mig framläggas, icke ansett
mig böra i väsentlig mån gå utöver de för de sakkunnigas arbete
utstakade riktlinjerna. Jag vill emellertid framhålla, att enligt min mening
en granskning av förordningens bestämmelser även ur andra än de
här beaktade synpunkterna inom en ej avlägsen framtid bör äga rum.
De sakkunniga hava för att kunna bilda sig en uppfattning rörande
omfattningen av under senaste tid inträffade automobil- och motorcykelolyckor,
i den mån de äga samband med överträdelser av bestämmelserna
i automobilförordningen, från länsstyrelserna införskaffat vissa uppgifter.
Av dessa har ett sammandrag gjorts, beträffande vilket jag
tillåter mig att hänvisa till betänkandet. Här må endast exempelvis
nämnas, att under tiden 1 januari—30 september 1919 i Stockholms
stad beivrats 657 fall av överträdelser mot automobilförordningen vid
trafik med automobiler, därav 9 fall, då person dödats, 276 fall, där
eljest skada å person eller egendom uppkommit, och 372 fall, där ingen
skada följt; att i Stockholms stad motsvarande siffror i fråga om trafik
med motorcyklar voro 189, 0, 39 och 150; att motsvarande siffror för
Göteborgs och Bohus län voro i fråga om automobiler 97, 0, 49 och
48 samt i fråga om motorcyklar 34, 0, 5 och 29; samt att motsvarande
siffror för Malmöhus län voro i fråga om automobiler 250, 3, 20 och
227 samt beträffande motorcyklar 111, 0, 9 och 102. I övriga län voro
de beivrade förseelserna mindre talrika.
Departe
ments
chefen.
Överträdelser
av gällande
automobilfurordning.
16
Förslagets
huvud
grunder.
Trafiken med
motorcyklar.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 179.
De sakkunniga framhålla i likhet med vissa länsstyrelser, att även
om denna statistik på grund av svårigheten i många fall att effektivt
övervaka förordningens efterlevnad torde giva en mycket ofullständig
bild av det antal överträdelser mot förordningen, som i verkligheten
förekommit, av densamma dock framgår, att den alltjämt fortgående
ökade användningen av automobiler och motorcyklar såsom fortskaffningsmedel
kräver den största uppmärksamhet från statsmakternas sida
i och för tryggandet av den allmänna trafiksäkerheten på gator och
vägar.
I sammanhang härmed påpekas, att enligt uppgifter till »Meddelanden
angående automobiltrafik» under tiden januari—oktober 1919 i hela
riket inregistrerats ungefär 2,800 automobiler och ungefär 3,000 motorcyklar.
Jag övergår nu till en redogörelse för huvudgrunderna i de sakkunnigas
förslag samt därav föranledda yttranden. I sammanhang därmed
skall jag angiva min ståndpunkt till de frågor, som av de sakkunniga
behandlats.
I nu gällande automobilförordning stadgas, att för motorcykel, vars
vikt överstiger 150 kilogram, skall gälla vad om annan automobil är
stadgat, medan för motorcykel med mindre vikt allenast vissa särskilt
angivna föreskrifter skola tillämpas. Bestämmelserna om besiktning och
efterbesiktning gälla sålunda ej för dylik motorcykel; ej heller finnes
stadgad någon skyldighet för förare av sådan att underkasta sig någon
som hälst undervisning eller prövning — rätten att köra står sålunda
en var, huru okunnig och olämplig han än må vara, öppen. Någon
straffbestämmelse för uraktlåtenhet att efterkomma de i förordningen
meddelade föreskrifter rörande belysningen nattetid å dylika fordon finnes
ej meddelad.
Viktgränsen 150 kilogram har, såsom av motiveringen till den nu
gällande lagstiftningen framgår, satts i avsikt att med automobiler likställa
motorvagnar och andra sådana fordon med ungefär samma dimensioner
som en automobil — ökning av dimensionerna ansågs nämligen
i viss direkt proportion motsvaras av ökad vikt; alla motorcyklar i egentlig
mening skulle däremot ej dit hänföras, då dessas vikt i allmänhet ej
förmenades komma att överstiga 75 kilogram.
I yttranden, som inkommit till de sakkunniga från länsstyrelser och
dem underordnade polismyndigheter, framhålles allmänt, att trafiken
med motorcyklar, som särskilt på senare tider i hög grad tilltagit, för
närvarande sker på ett sätt, som med rätta giver rum för de allvarli
-
17
#
Kungl. Maj ds Proposition Nr 17!).
gaste anmärkningar från befolkningens sida. Motorcyklisternas framfart
skildras på de flesta håll såsom synnerligen vårdslös och övermodig och
anses i allmänhet innebära större fara för andra trafikanter än automobilisternas.
Myndigheterna tillstyrka därför så gott som enhälligt, att i
huvudsak samma bestämmelser böra tillämpas för motorcyklar och deras
förare, som nu gälla för automobiler och automobilförare.
De sakkunniga framhålla, att sedan tillkomsten av 1916 års automobilförordning
motorcyklar med tillkopplad så kallad bivagn blivit allt
mer och mer vanliga. Härigenom hade, fortsätta de sakkunniga, för polismyndigheterna,
som skola övervaka förordningens efterlevnad, blivit
synnerligen svårt att fullgöra sina skyldigheter, då det nämligen torde
vara omöjligt att i en hast avgöra, om vikten på ett sådant fordon övereller
understiger 150 kilogram. Enligt vad de sakkunniga hade sig bekant,
rådde på många håll tvekan, huruvida bivagnens vikt skulle inräknas
i den angivna viktsatsen; och i varje fall vore det för registreringsmyndigheten
svårt, för att icke säga omöjligt att, så länge besiktning
av motorcyklar icke gjorts obligatorisk, kunna vid registrering av
en motorcykel kontrollera dennas vikt, i vilket avseende sökandens uppgifter
måste tagas för goda. Intet hindrade heller att, såsom ofta inträffat,
sedan en motorcykel tilldelats igenkänningsmärke, en bivagn
sedermera tillkopplades, ehuru sammanlagda vikten härigenom komme
att överstiga 150 kilogram och fordonet sålunda då borde betraktas såsom
automobil.
Det syntes därför de sakkunniga uppenbart, att de nuvarande bestämmelserna
om motorcyklar med nödvändighet tarvade ändring. De
sakkunniga hade för sin del stannat vid att föreslå, att motorcyklar
överhuvudtaget bleve likställda med andra automobiler, där ej särskilt
undantag gjordes. Det funnes nämligen, enligt de sakkunnigas förmenande,
ur allmän trafiksäkerhetssynpunkt ingen som helst anledning
att skapa lindrigare bestämmelser för en motorcykel, som vägde över,
än för en, som vägde under 150 kilogram. Erfarenheten torde tillräckligt
hava ådagalagt — varom de sakkunniga tillhandakomma yttrandena
bure vittne — att såväl en sakkunnig undersökning av motorcykelns beskaffenhet
som en grundlig prövning av dess förares kompetens vore av
behovet påkallad. Genom den av de sakkunniga föreslagna anordningen
skulle man även vinna en önskvärd överskådlighet och reda i avfattningen
av hithörande bestämmelser, vilka i sitt nuvarande skick ofta
visat sig föranleda olika tolkningar och missförstånd.
Endast nedåt hade de sakkunniga föreslagit en viss viktgräns, nämBihang
till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 147 käft. (Nr 179—180.) 576 so 3
De sakkunniga.
18
Kunyl. Maj:ts Proposition Nr 179.
ligen 50 kilogram, detta av den anledningen att de sakkunniga icke ansett,
att vanliga velocipeder, som försåges med så kallad hjälpmotor
eller löstagbar motor — colibrimotor o. d. — borde inrangeras bland
egentliga motorcyklar. Frånsett att det givetvis torde möta stora praktiska
svårigheter att tillämpa automobilförordningens föreskrifter å dylika
motorfordon, kunde desamma ej förväntas i någon avsevärd grad komma
till användning, varför de sakkunniga ansett en lagstiftning beträffande
dem icke vara av omständigheterna påkallad. Från intet håll hade heller,
såvitt de sakkunniga hade sig bekant, något yrkande härom blivit
framställt; de länsstyrelser, som berört denna fråga, hade i stället ställt
sig på samma ståndpunkt härvidlag som de sakkunniga.
Stadgandena i automobilförordningen skulle således, enligt de sakkunnigas
förslag, i allt väsentligt, med de undantag, som framginge av
de sakkunnigas speciella motivering, komma att gälla även för alla motorcyklar
i egentlig mening, vare sig de vore försedda med bivagn eller
ej. Det vore de sakkunnigas förvissning, att, därest förslaget härutinnan
vunne bifall, mycket skulle vinnas till befordrande av den allmänna
trafiksäkerheten, såväl i stad som på landet, utan att emellertid trafiken
med motorcyklar kunde sägas hava på något sätt onödigt försvårats.
De sakkunniga ville i detta sammanhang anmärka, att i Danmark, där
antalet i bruk varande motorcyklar proportionsvis vore synnerligen stort,
trafiken med dessa fordon i huvudsak vore omgärdad med samma lagbestämmelser
som trafiken med automobiler, vilka bestämmelser för
övrigt vore av mera invecklad och för den enskilde betungande natur
än de här föreslagna.
Departe
ments
chefen.
Mot de sakkunnigas förslag att i huvudsak likställa motorcyklar
med andra automobiler hava i de över de sakkunnigas betänkande avgivna
yttrandena några invändningar icke framkommit; tvärt om har i
ett flertal av dessa yttranden betonats lämpligheten och angelägenheten
av ett dylikt förslags genomförande. Åven jag anser, att de sakkunniga
hava anfört särdeles vägande skäl för sitt förslag på denna punkt, och
finner mig alltså böra förorda detsamma.
I några av yttrandena har ifrågasatts lämpligheten av den av de
sakkunniga föreslagna begränsningen av automobilförordningens tillämplighet
å motorcyklar, nämligen att förordningen ej skulle avse sådana
cyklar, vilkas vikt ej överstege 50 kilogram, och det har därvid framhållits
olägenheten av att på detta sätt vanliga velocipeder, försedda
med s. k. hjälpmotorer eller löstagbara motorer, ställdes helt utanför
författningens bestämmelser. En dylik anordning skulle, ansåg man,
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 179.
19
medföra eu väsentlig ökning av antalet av dessa fordon, vilka för den
allmänna trafiken medförde nästan lika stor fara som de egentliga motorcyklarna.
Gentemot de sålunda framförda erinringarna må framhållas, att, såsom
även framgår av de sakkunnigas uttalanden, det skidle vara förenat med
avsevärda praktiska svårigheter att tillämpa alla automobilförordningens
stadganden på cyklar, vilkas motorer icke äro på mera varaktigt sätt
förenade med själva fordonen utan kunna lätt löstagas från desamma.
Bestämmelserna om registrering och besiktning av automobiler samt om
körkort skulle sålunda svårligen kunna utan vidare lända till efterrättelse
i avseende å sådana cyklar. Härtill kommer, att åtminstone hittills
dessa fortskaffningsmedel knappast torde hava kommit i allmännare
bruk. Jag anser därför mindre lämpligt att för närvarande likställa dessa
lättare motorcyklar med automobiler. Däremot finner jag det knappast
vara välbetänkt att lämna dessa cyklar helt utanför förevarande lagstiftning,
utan synes mig den anordningen böra väljas, att beträffande
motorcyklar med en vikt av 50 kilogram eller därunder meddelas särskilda,
mindre vittgående bestämmelser till skydd för trafiksäkerheten.
Dessa bestämmelser torde kunna i huvudsak ansluta sig till nu gällande
föreskrifter rörande motorcykel, dock att registrering av sådan lättare
motorcykel, som nyss nämnts, ej skulle vara erforderlig.
Skulle emellertid de uttalade förmodandena om dessa motorcyklars
ökade användning besannas och de nu av mig förordade bestämmelserna
befinnas icke vara tillfyllest, måste de i det föregående antydda
praktiska svårigheterna såvitt möjligt övervinnas, så att förordningens
bestämmelser, även i de enligt mitt förslag undantagna delar, i en eller
annan form göras tillämpliga jämväl å lättare motorcyklar.
De sakkunniga hava vidare jämlikt sitt uppdrag till behandling
upptagit frågan om rätten att föra automobil, därvid uppmärksamheten
särskilt ägnats åt sättet för utbildning och prövning av automobilförare.
I denna del hava de sakkunniga anfört följande:
»Det synes de sakkunniga ställt utom allt tvivel, att, om denna fråga kan
lösas på ett ändamålsenligt och fullt effektivt sätt, med andra ord, om man kan
utfinna tillräckligt starka garantier för att endast verkligt kvalificerade personer
tillerkännas rätt att föra automobil, utan att dock apparaten för deras utbildning
och prövning bliver alltför tungrodd, härigenom mycket skulle vara vunnet för
en på samma gång sund och för allmänheten betryggande utveckling av autoinobilväsendet.
Från de flesta länsstyrelser, som yttrat sig i detta ämne, hava framställts
krav på skärpta fordringar för rätten att erhålla kompetensbevis för körkort,
20
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 179.
medan å andra sidan framhållits, att den nuvarande avfattningen av hithörande
bestämmelse, nämligen att sökanden skall befinnas vara fullt ''förtrogen med
automobils konstruktion, skötsel och manövrering ävensom äga nödig kännedom
om gällande författningsföreskrifter rörande automobiltrafik’ skulle vara tillräckligt
betryggande, därest i varje fall verkligen konstaterades, att de föreskrivna
färdigheterna och kunskaperna ordentligt inhämtats.
De sakkunniga ansluta sig för sin del till denna uppfattning och anse således,
att man bör inrikta sin strävan på att åstadkomma en grundligare utbildning
av förarna samt en mera noggrann och efter enhetliga grunder verkställd
prövning av dem.
Ifråga om utbildningen hava de sakkunniga med intresse tagit del av vad
den danska lagstiftningen härutinnan stadgar. För att erhålla bevis om rätt att
föra motorfordon har den sökande enligt denna att förete, utom annat, intyg från
en auktoriserad lärare om erhållen undervisning och utbildning i skötsel av
motorfordon, därvid han skall hava fört sådant fordon i minst 25 timmar, fördelade
på minst 14 undervisningsdagar — för motorcyklister kräves dock ingen
bestämd undervisningstid — samt om därvid förvärvad körskicklighet ävensom
att efter en ingående prövning av särskilda, av justitieministern förordnade sakkunniga
styrka sig hava förvärvat nödig kunskap om maskinen och dess behandling,
allt i enlighet med av justitieministern närmare meddelade, synnerligen detaljerade
bestämmelser.
Ehuru givetvis ett sådant system, strängt tillämpat, måste anses synnerligen
effektivt, synes det dock de sakkunniga, som om det vore att driva saken
för långt att här i landet införa obligatorisk undervisning av godkända lärare
eller i statligt auktoriserade läroanstalter. Yad särskilt lantbefolkningen beträffar,
vilken i allt större utsträckning börjat använda sig av automobiler och motorcyklar
såsom fortskaffningsmedel, skulle det givetvis i vårt vidsträckta och glest
befolkade land, enkannerligen i de norrländska länen, i många fall bliva alltför
betungande och kostsamt att nödgas företaga långa resor och uppehålla sig en
längre tid å annan ort för deltagande i sådan undervisning. Ett dylikt förfarande
torde ej häller vara nödvändigt att införa, då man väl kan tänka sig, att en
föraraspirant kan erhålla lika god utbildning på enskild väg. Härtill kommer,
att det säkerligen skulle på många håll möta svårigheter att erhålla kompetenta
lärare i tillräckligt antal och på lämpliga platser, Dessa måste vara andra personer
än besiktningsmännen, som fortfarande skulle finnas, och redan nu har det,
såsom av länsstyrelsernas yttranden framgår, ofta varit förenat med stora svårigheter
att anskaffa tillräckligt många för dessa befattningar lämpliga personer.
De sakkunniga anse därför, att huvudvikten fortfarande bör läggas på själva
prövningen, och att man således bör bygga vidare på den nuvarande organisationen,
vilken emellertid bör på lämpligt sätt fullständigas, samtidigt som effektiv
kontroll skapas över, att den fungerar på ett tillfredsställande sätt. Det lärer
nämligen icke kunna bestridas, att berättigade anmärkningar ofta kunna göras
mot clet sätt, varpå besiktningsmännen för närvarande sköta sitt maktpåliggande
uppdrag i denna del.»
De sakkunniga hava i sådant avseende föreslagit tillsättande av en
för hela riket gemensam inspektör med åliggande huvudsakligen ej mindre
att hava inseende över besiktningsmännen än även att i övrigt med
Kungl. Maj:tu Proposition Nr 179. 21
uppmärksamhet följa utvecklingen av automobilväsendet och verka för
dess sunda utveckling.
De närmare riktlinjerna för automobilinspektörens verksamhet hava
de sakkunniga tänkt sig böra angivas i en för honom av Kungl. Maj:t
utfärdad instruktion, vartill de sakkunniga bifogat ett förslag.
Angående den föreslagna automobilinspektören anföra de sakkunniga:
»Huvudskälet, varför de sakkunniga föreslagit inrättande av denna nya befattning,
är, att det visat sig förenat med stora svårigheter för länsstyrelserna att,
i saknad av nödig teknisk sakkunskap, övervaka besiktningsmännens verksamhet,
vartill de i övrigt sakna befogenhet i annan mån, än att de kunna återkalla ett
givet förordnande. En sådan åtgärd lärer dock av naturliga skäl ytterst sällan
kunna tillgripas, något som även erfarenheten ådagalagt. Det synes vidare nödvändigt,
att betryggande garanti vinnes för att prövningen av automobilförare
sker efter ensartade grunder i hela landet och en sådan garanti kan, enligt de
sakkunnigas förmenande, ej vinnas med mindre en gemensam statlig institution
med kontrollerande myndighet inrättas. Till underlättande av denna kontroll
anse de sakkunniga nödvändigt, att en bestämd instruktion för besiktningsmännen
fastställes, vars efterlevnad inspektören skulle hava till åliggande att övervaka.
Ett förslag till sådan instruktion har jämväl av de sakkunniga utarbetats. Slutligen
skulle härigenom även ernås bättre likformighet i avseende å kompetensfordringarna
för besiktningsmännen, enär inspektören skulle hava skyldighet att
yttra sig vid tillsättningen av dessa befattningar.
Den föreslagna inspektören skulle, enligt de sakkunnigas övertygelse, sålunda
bliva ett centralorgan för automobilväsendet i landet, som med sin speciella
sakkunskap och efter hand samlade erfarenhet på området bör bliva till stor
nytta. Ehuru inspektören skulle utöva en självständig verksamhet, synes han av
praktiska skäl böra inordnas i något ämbetsverk; och hava de sakkunniga tänkt
sig, att detta lämpligast kunde ske i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.»
Denna myndighet har till de sakkunniga avgivit yttrande i ärendet,
varav framgår, att inom styrelsen handläggas ett stort antal så kallade
automobilärenden, utan att dock styrelsen hittills haft till sitt förfogande
någon speciellt sakkunnig såsom biträde vid dessa ärendens handläggning.
Behovet av eu sådan skulle därför enligt styrelsens åsikt på det
lämpligaste och ändamålsenligaste sättet bliva tillgodosett genom inrättande
av den föreslagna inspektörsbefattningen. Styrelsen, som tillstyrkt,
att en dylik inspektör tillsättes, har i huvudsak angivit riktlinjerna
för dennes verksamhet och åligganden, vilka i allt väsentligt
äro av samma innebörd som de, vilka finnas angivna i det av de sakkunniga
utarbetade förslaget till instruktion.
Beträffande avlöningen till inspektören hava de sakkunniga tänkt
sig, att denna lämpligast bör utgå i form av ett årligt arvode, som icke
torde böra understiga 15,000 kronor, dyrtidstillägg däruti ej inberäknat,
varjämte inspektören bör för de av tjänsten föranledda resor åtnjuta
22
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 179.
traktaments- och reseersättning enligt tredje klassen i gällande resereglemente.
De sakkunniga hava ansett, att besiktningsmännens förordnanden
endast skulle omfatta viss tid, förslagsvis tre år; deras sätt att sköta
uppdraget skulle då tid efter annan • komma under omprövning och,
därest berättigade anmärkningar i sådant avseende förefunnes, kunde
ombyte lättare äga rum. I samband härmed hava de sakkunniga i övergångsbestämmelserna
föreslagit, att alla de vid den nya förordningens
ikraftträdande gällande förordnanden skola anses upphöra, vadan en efter
likartade grunder verkställd förnyelse av hela besiktaingsmannainstitutionen
då skulle äga rum.
Som ovan nämnts, hava de sakkunniga tänkt sig, att, därest själva
prövningen av föraraspiranterna bleve tillräckligt omsorgsfull och ingående,
skulle härav utan vidare följa, att den föregående utbildningen
måste bliva grundligare, utan att man fördenskull med nödvändighet
behövde införa lagstadgande om obligatoriskt genomgången kurs i
chaufförskola eller dylik anstalt. Sådana skolor hade, enligt vad de
sakkunniga inhämtat, hittills endast undantagsvis — huvudsakligast i de
större städerna — inrättats, medan i övrigt utbildningen oftast torde äga
rum å reparationsverkstäder o. d. under ledning av yrkeskunniga mekaniker
och chaufförer.
Då det emellertid, säga de sakkunniga, lärer vara att förvänta, att,
med den hastigt växande utvecklingen av automobilväsendet, allt flera
dylika utbildningsanstalter inrättas, vilket enligt de sakkunnigas förmenande
fortfarande bör överlämnas åt det enskilda initiativet, bär det
synts de sakkunniga lämpligt, att dessa ställas under en viss kontroll.
De sakkunniga hava i sådant avseende föreslagit, att, därest en besiktningsman
skulle under sin verksamhet finna, att en anstalt eller lärare,
som yrkesmässigt meddelar dylik undervisning, icke bedriver denna
verksamhet på ett tillfredsställande sätt, besiktningsmannen har att göra
anmälan därom till inspektören, som äger meddela anstalten eller läraren
nödiga anvisningar. De sakkunniga framhålla, att de icke förbisett, att
ett dylikt lagstadgande icke kan anses innebära tillräcklig effektivitet, då
icke samtidigt stadgas påföljd för uraktlåtenhet att efterkomma givna
anvisningar, men påpeka å andra sidan, att det knappast kan förmodas,
att vederbörande vägra att ställa sig sådana anvisningar till efterrättelse,
då risken givetvis kan bliva den, att en sådan anstalts eller lärares
elever icke bliva godkända.
Enligt nu gällande bestämmelser har en aspirant, som erhållit kompetensbevis
från besiktningsmannen, endast att insända detta jämte
23
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 17!).
prästbevis till vederbörande länsstyrelse, som har att utfärda körkort för
honom, därest ej skäl föreligga, »på grund varav han måste anses
olämplig att föra automobil».
De sakkunniga anse sistnämnda stadgande endast vara ett stadgande
på papperet, då väl i de allra flesta fall sökandena äro för länsstyrelsen
okända och någon utredning om deras personliga kvalifikationer ej verkställts.
De sakkunniga hava därför i stället föreslagit införande av en
bestämmelse därom, att sökanden skall hava gjort sig känd för nykterhet
och ordentlighet, varvid de sakkunniga förutsätta, att, därest sökanden
ej är av länsstyrelsen personligen känd eller intyg i omförmälda hänseenden
finnas handlingarna bifogade, länsstyrelsen bör i ärendet inhämta
vederbörande polismyndighets yttrande. De sakkunniga anse det
nämligen vara av synnerlig vikt, att ej personer, som exempelvis äro
notoriska fyllerister eller kända för ett oskickligt och vårdslöst uppförande,
erhålla körkort.
För att emellertid en person i övrigt skall anses fylla måttet såsom
förare av automobil, bör, enligt de sakkunnigas förmenande, vidare krävas,
att han är fri från vissa organiska fel, såsom dövhet eller större
grad av närsynthet samt ej häller lider av sådant lyte, som hindrar
honom att nöjaktigt styra en automobil. De sakkunniga hava därför
föreslagit, att vederbörlig läkarattest skall företes om att sökanden äger
normal syn- och hörselförmåga och icke lider av lyte, som gör honom
olämplig som förare, en bestämmelse, vilken, som bekant, redan nu gäller
för person, som åstundar rättighet att antagas såsom förare i yrkesmässig
trafik. De sakkunniga kunna ej finna något skäl, varför man ur
allmän trafiksäkerhetssynpunkt skulle kräva mindre kvalifikationer härvidlag
för en förare av automobil i allmänhet än i yrkesmässig trafik.
Det förtjänar ock anmärkas, att liknande bestämmelser, som nu föreslagits,
gälla enligt den danska lagstiftningen.
Vad de sakkunniga yttrat i fråga om rätten att föra automobil i
egentlig mening, har, enligt de sakkunnigas åsikt, sin fulla tillämpning
jämväl beträffande rätten att föra motorcykel, varför enahanda bestämmelser
härvidlag böra gälla. Det ligger emellertid enligt de sakkunnigas
förmenande i sakens natur, att, medan en person, som är fullt förtrogen
med automobils konstruktion, skötsel och manövrering, jämväl torde få
anses skickad att föra motorcykel, förhållandet ej är motsatt. Körkort,
innefattande tillstånd att föra automobil, bör sålunda även berättiga att
föra motorcykel, medan en person, som har körkort för motorcykel och
vill förvärva rätt att föra automobil, bör vara nödsakad att underkasta
sig ny prövning och få nytt körkort.
24
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 179.
Yttranden.
Departe
ments
chefen.
De sakkunnigas förslag, i vad det avser rätten att föra automobil,
har i det övervägande antalet yttranden lämnats utan anmärkning eller
uttryckligen tillstyrkts. Ett par myndigheter äro dock tveksamma, om
förslaget gått nog långt i fråga om de fordringar, som böra uppställas
på förare av automobil. Sålunda anser en länsstyrelse, att den rationellaste
anordningen för vinnande av garanti i fråga om nöjaktig utbildning
av förare vore, att särskilda chaufförskolor upprättades och auktoriserades
av statsmyndighet. De härmed förbundna svårigheterna skulle
icke vara oöverkomliga, om man nöjde sig med en sådan skola i varje
län och om besiktningsman medgåves att upprätta och förestå en dylik
anstalt. Skulle den nuvarande anordningen för prövning av förares
kompetens anses böra bibehållas i avbidan på en närmare utredning om
chaufförskolor, torde densamma kunna godkännas såsom ett provisorium
under förutsättning, att den av de sakkunniga föreslagna mspektionsmyndigheteD
komme till stånd. Stockholms automobilförarefackförening
anser, att staten helst borde upprätta skolor för utbildning av automobilförare,
men att, om så ej kunde ske, prövningen av sådana förare borde
överflyttas från de nuvarande besiktningsmännen till särskilda av staten
upprättade »kompetensskolor», i vilka varje förare skulle inom en tidrymd
av 14 dagar prövas med körning under 25 timmar. Vidare uttala
ett par länsstyrelser tveksamhet beträffande behövligheten av den föreslagna
inspektörsbefattningen.
Några myndigheter anse den ifrågasatta bestämmelsen i § 12 om
företeende av läkarintyg angående normal syn- och hörselförmåga m. m.
vara alltför sträng. I detta hänseende föreslår en länsstyrelse, att körkort,
då det gäller annan än yrkesmässig trafik, må utfärdas även om i
någon mån nedsatt syn- eller hörselförmåga finnes hos sökanden, men
läkaren förklarat denna nedsättning icke vara av den beskaffenhet att
den bör hindra vederbörande att vara förare i enskild automobiltrafik.
Vid övervägande av vad i avseende å rätten att föra automobil förekommit
finner jag de sakkunniga hava anfört övertygande skäl för att
för närvarande icke gå längre än deras förslag innehåller. De svårigheter,
som skulle vara förenade med upprättande av särskilda förarskolor
med väl kvalificerade lärarkrafter, synas vara så pass avsevärda, att jag
icke anser en dylik anordning böra utan en mera ingående utredning
kunna ifrågasättas. Även ur föraraspiranternas synpunkt skulle en bebestämmelse
om obligatoriskt genomgående av dylik anstalt måhända
vara alltför betungande. Jag anser mig därför böra ansluta mig till de
sakkunnigas förslag. Om prövningen av aspiranterna, såsom de sak
-
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 179.
25
kunniga åsyfta, blir mera omsorgsfull än för närvarande, är det att förvänta,
att även den föregående utbildningen blir mera tillfredsställande.
För åstadkommande av en grundligare prövning och en bättre kontroll
över besiktningsmännen samt för inseende över automobilväsendet i
landet i dess helhet föreslå de sakkunniga, såsom förut nämnts, inrättande
av en särskild inspektörsbefattning. Ehuru givetvis inrättande av
nya befattningar bör såvitt möjligt undvikas, finner jag dock, att i detta
fall så betydande fördelar skulle vara att vinna genom inspektörens
verksamhet, att betänkligheterna mot förslaget i denna del böra förfalla.
Frågan om anslag till avlöning åt denne tjänsteman torde jag senare
denna dag få tillfälle anmäla för Kungl. Maj:t.
Körkort synes böra innefatta rätt att föra antingen automobil eller
blott motorcykel, vars vikt överstiger 50 kilogram. Såsom de sakkunniga
ansett, bör körkort av förstnämnda slag medföra rätt att föra
även dylik motorcykel. Uttryckligt stadgande härom torde böra införas
i förordningen.
En viss modifikation torde kunna göras i förslaget i avseende å
bestämmelsen om företeende av intyg om syn- och hörselförmåga, då
fråga är om allenast enskild motortrafik, varemot vid yrkesmässig trafik
den nuvarande bestämmelsen i detta hänseende synes böra oförändrad
bibehållas.
Stadgandet i § 21 i gällande automobilförordning och frågan, huruvida
icke taxor för yrkesmässig automobiltrafik böra obligatoriskt införas,
hava jämväl i enlighet med de sakkunnigas uppdrag varit föremål för
övervägande från deras sida.
Enligt vad de sakkunniga inhämtat, hava sådana taxor för befordran
i yrkesmässig automobiltrafik av personer eller gods, varom i § 21
automobilförordningen förmäles, hittills endast i ringa omfattning, huvudsakligast
i de större städerna, blivit fastställda. Flera av länsstyrelserna
meddela emellertid, att, sedan trafiktillstånd för yrkesmässig automobiltrafik
numera i stor omfattning börjat meddelas även på landsbygden
samt tillgången och priset på automobilförnödenheter blivit mera normala,
varigenom tillförlitlig grund för beräkning av taxorna kan vinnas,
frågan om införande av sådana tagits under omprövning.
Enligt de sakkunnigas förmenande torde skäl numera föreligga för
ett obligatoriskt införande av taxor åtminstone för den yrkesmässiga
persontrafiken med automobiler, huvudsakligen för att förekomma, att,
såsom nu ofta sker, allmänheten oskäligt uppskörtas. Däremot synes
ännu icke föreligga tillräcklig erfarenhet för uppgörande av taxor för
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 147 höft. (Nr 179—180.) 576 20 4
Obligatoriska
taxor för
yrkesmässig
automobiltrafik.
De sakkunniga.
26
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 179.
Yttranden.
Departe
ments
chefen.
yrkesmässig godstrafik med automobil, i fråga om vilken trafik de nuvarande
bestämmelserna härutinnan torde kunna bibehållas.
En fördelaktig konsekvens av införande av obligatoriska persontaxor
bleve även, att reseersättning enligt resereglementet skulle kunna
utgå efter sådan taxa, därest automobilskjuts anlitades.
Att, såsom föreslagits, hänskjuta fastställande av dylika taxor till
Kungl. Magt, liksom fallet är med skjutslegan, anse de sakkunniga dock
vara onödigt och opraktiskt, då taxorna ofta behöva tid efter annan
ändras, utan böra dessa ärenden, enligt de sakkunnigas mening, såsom
hittills, lämpligen prövas och avgöras av länsstyrelserna efter i varje
län, eller olika delar av varje län, sig företeende omständigheter. Härvidlag
bör givetvis tagas hänsyn å ena sidan till den trafikerande allmänhetens
berättigade intressen och å andra sidan därtill, att automobilägarna
erhålla gottgörelse för sina kostnader och därutöver skälig vinst,
så att den enskilda företagsamheten ifråga om åstadkommande av sådan
trafik, som på många håll och särskilt i Norrland med dess svåra landsvägskommunikationer
fyller ett verkligt behov, icke förkväves.
De sakkunnigas förslag om obligatoriska taxor för yrkesmässig persontrafik
med automobiler har i allmänhet tillstyrkts av myndigheterna.
En länsstyrelse avstyrker emellertid detsamma under åberopande av svårigheterna
att rättvist fastställa dylika taxor och att övervaka deras tilllämpning.
Enligt denna länsstyrelses förmenande vore det å de orter,
där konkurrens funnes, bättre att låta densamma reglera priserna. En
annan länsstyrelse anser, att taxorna böra fastställas av Kungl. Maj:t
eller, om så icke kunde ske, att närmare föreskrifter måtte meddelas dels
om de olika grunder, efter vilka avgifterna i skilda fall skulle beräknas,
och dels om viss procedur för taxors fastställande.
Yad i ärendet förekommit synes mig giva vid handen, att ett verkligt
behov föreligger av en bestämmelse om obligatoriska taxor åtminstone
för den yrkesmässiga persontrafiken. De mot en dylik bestämmelse
yppade betänkligheterna synas mig avsevärt överdrivna. Ett ytterligare
skäl för reformen i fråga ligger även däri, att enligt föreliggande
nytt förslag till resereglemente reseersättning skall kunna
utgå enligt för automobil trafik fastställd taxa. Tillräckliga skäl för
att nu införa bestämmelse om obligatoriskta taxor för godstrafik finner jag
däremot, i likhet med de sakkunniga, icke föreligga. Jag anser mig
sålunda kunna förorda de sakkunnigas förslag på denna punkt. Det
synes mig icke behövligt eller lämpligt vare sig att uppdraga åt
Kungi. Maj:ts Proposition Nr 170.
27
Kungl. Maj:t att fastställa dessa taxor eller att meddela generella regler
för taxornas bestämmande, utan lärer taxornas fastställande böra överlämnas
åt vederbörande lokala myndigheter, som därvid hava att taga
hänsyn till de olika förhållandena å skilda orter. Nämnda myndigheter
torde icke heller underlåta att, innan uppgjorda förslag till taxor fastställas,
på lämpligt sätt lämna därav intresserade tillfälle att yttra sig
över förslagen. Någon bestämmelse i förordningen om viss procedur för
taxas fastställande anser jag sålunda icke vara av behovet påkallad.
Vid övervägande av frågan om skärpning i större eller mindre omfattning
av straffbestämmelserna i gällande automobilförordning hava de
sakkunniga för sin del funnit de nu gällande stadgandena härvidlag
vara i huvudsak väl avvägda och ägnade att tillfredsställa den allmänna
rättssäkerheten, blott de behörigen utnyttjas, vilket dock ej alltid sker.
Härom anföra de sakkunniga:
»Till eu del lärer detta förhållande nog bero därpå, att polismyndigheterna
på sina håll ej med tillräcklig energi övervaka förordningens efterlevnad och att
de av domstolarna utdömda bötesbelopp ofta äro alltför låga för att verka effektivt,
men även hava sin grund i andra omständigheter. I sådant avseende klagas
från polismyndigheternas sida allmänt över svårigheten att anskaffa bevisningvid
förseelser mot förordningen, särskilt då fråga är om överskridande av den
tillåtna hastigheten, och har för att råda bot härför från många håll uttalats
önskvärdheten av införande av skyldighet att hava hastighetsmätare anbragt å fordonet.
De sakkunniga hava även haft denna fråga under övervägande, men funnit
sig icke för närvarande böra föreslå en bestämmelse i sådan riktning, innan en
lämplig och för rimligt pris tillgänglig typ till sådan apparat, som givetvis hälst
bör vara självregistrerande, blivit utexperimenterad. Frågans lösning synes därför
lämpligen böra anstå till den allmänna revision av förordningen, som, enligt
vad av departementschefens uttalande till statsrådsprotokollet framgår, inom kort
kommer att företagas.
Genom det av de sakkunniga framlagda förslag till ändringar av den nu gällande
automobilförordningen kommer emellertid åtskilligt att vinnas i avseende å
möjligheten att övervaka förordningens tillämpning. Sålunda bliver varje förare
å motorcykel underkastad samma ansvar som förare å automobil, de å motorcyklarnas
igenkänningsmärken anbragta bokstäver och siffror skola hava samma
storlek som å automobilerna, föreskrifterna om belysningen nattetid hava gjorts
mera effektiva m. m., vilket allt torde vara ägnat att verka i sådan riktning.
Landets polismyndigheter hava emellertid ganska allmänt uttalat sig för en
höjning av minimibeloppen i de stipulerade bötessatserna; och lärer penningvärdets
fall kunna i och för sig anses väl motivera en sådan åtgärd, oavsett att
jämväl andra omständigheter tala därför.»
I överensstämmelse med det sålunda anförda hava de sakkunniga i
allmänhet föreslagit höjningar av straffsatsernas minimibelopp, i samband
Skärpning av
straffbestämmelserna.
De sakkunniga.
28
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 179.
ttranden.
Departe
ments
chefen.
Höjning av
taxan för besiktningsförr
ältning ar.
Departe
ments
chefen.
Fråga om
hastighetsbestämmel
-
varmed företagits ett par mindre omflyttningar ifråga om de i de särskilda
paragraferna sammanförda förseelserna, för vilket närmare redogöres
här nedan.
De sakkunnigas förslag till höjning av minimibeloppen i de nu gällande
bötessatserna och till vissa andra ändringar i straffbestämmelserna
hava icke föranlett erinringar från de hörda myndigheterna. En länsstyrelse
anser de sålunda skärpta straffsatserna vara ett minimum av det
straffhot, som bör i förevarande fall uppställas. Däremot ställer sig
Stockholms automobilförarefackförening tveksam till lämpligheten av
förslaget på denna punkt. Nämnda förening samt några myndigheter
beröra vidare i sammanhang härmed spörsmålet om hastighetsmätares
användande samt uttala sig för obligatoriskt begagnande av dylika mätare,
åtminstone så snart lämpliga sådana stå att erhålla.
Beträffande denna sistnämnda fråga finner jag i likhet med de sakkunniga,
att densamma ej nu kan lösas utan att den bör få anstå till
den allmänna revisionen av automobilförordningen. Aven förslagets
ståndpunkt beträffande straffbestämmelserna anser jag mig böra biträda.
Vad angår den av besiktningsmännen i Stockholm väckta frågan
om förhöjd taxa för besiktningsmannaförrättningar, anse de sakkunniga,
att penningvärdets fall gjort en sådan höjning fullt motiverad. De sakkunniga
framhålla i detta hänseende vidare, att, därest de sakkunnigas
förslag antages, såväl besiktningarna av automobiler och motorcyklar,
som särskilt prövningen enligt § 4 i förordningen komma att bliva betydligt
mera ingående och noggranna och kräva större omsorg och tidsutdräkt,
varför de sakkunniga funnit nyssnämnda besiktningsmäns framställning
hava fullt fog för sig, något varom även länsstyrelserna i allmänhet
varit ense.
De sakkunniga hava därför uppgjort sitt förslag till taxa för besiktningsmännen
i huvudsaklig överensstämmelse med de i nämnda framställning
framförda önskemål.
Mot de sakkunnigas uppfattning, att gällande taxa för besiktningsmannaförrättningar
kräver höjning, har i de avgivna yttrandena någon
invändning icke framställts. Åven i denna del är jag av samma mening
som de sakkunniga. Jag återkommer härtill vid § 43.
Eu av de sakkunniga, chauffören K. A. J. Hagelin, har påyrkat, att
frågan om revision av de nu gällande bestämmelserna om den hastighet,
serna.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 179.
29
varmed automobil må framföras, borde till behandling upptagas och förslag
härutinnan framläggas. Han har i detta hänseende anfört bl. a.:
»De nu gällande hastighetsbestämmelserna äro sådana, att yrkets utövare
dagligen och stundligen tvingas till en sammanhängande kedja av överträdelser.
Ingen förare kan undgå att överskrida den stadgade hastigheten. Automobilens
konstruktion tvingar därtill och förutsättningen för dess existensberättigande likaledes.
Det betänkligaste i hela saken är, att föraren i regel saknar möjlighet att
konstatera, med vilken hastighet han framför automobilen, då de flesta automobiler
sakna hastighetsmätare.
Det är ju helt naturligt, att bland mängden av förare även finnas sådana,
som genom sin framfart väcka harm och ovilja mot både sig själva och mot den
legitima trafiken. En vilseförd opinion sätter likhetstecken mellan överdådig
framfart och tillåten hastighet och ropar på skärpta bestämmelser. Smärre samhällen
erhålla, med stöd av förordningen, rätt att fastställa hastighetsbestämmelser,
som ingen av dess invånare som automobilpassagerare skulle finna sig
i, om de ens tillnärmelsevis skulle tillämpas. Men föraren, han skall stå risken
för både det ena och det andra, fast ansvaret många gånger borde läggas på
annat håll.
En ändring i dessa avvita förhållanden är helt enkelt en gärd av rättvisa.
Det är ej fråga om höjning av hastigheten, blott legaliserande av den faktiskt tilllämpade.
En hastighet av 30 ä 35 km. i timmen är den vanligast förekommande,
det är den lämpligaste för automobilen och den är tillräcklig för den legitima
trafiken samt slutligen, med de inskränkningar, som omförmälas i § 16 mom. 4,
ofarlig.
Den i nämnda mom. punkt 5 befintliga bestämmelsen, att automobilen skall
kunna stannas ögonblickligen, är för övrigt alldeles orimlig, då den faktiskt är
omöjlig att efterleva, men berövar åtalad förare varje möjlighet till frikännande.
Den danska lagen använder i motsvarande punkt uttrycket ’så gott som ögonblickligen’,
och medger i fråga om hastighetsbestämmelserna i genomsnitt 10 km.
högre hastighet än den svenska förordningen, oaktat de svenska automobilförarna
i allmänhet vitsordas för sin körskicklighet.»
Med stöd av det anförda bär denne ledamot föreslagit, att den i
mom 1 och 2 av § 14 medgivna hastigheten höjes med i varje fall 10
km. i timmen, att, då framställning göres om inskränkning av hastigheten
för viss plats eller ort, länsstyrelsen skall äga att därom inhämta
yttrande från automobilinspektören samt att, där sådan lägre hastighet
fastställts, lätt synligt anslag därom skall finnas anbragt.
Ehuru de övriga sakkunniga ansett, att de sakkunniga, i saknad av
nödigt uppdrag eller bemyndigande härvidlag från departementschefens
sida, ej varit befogade att till behandling upptaga frågan om den hastighet,
varmed automobil må framföras, hava de dock framhållit, att
jämväl enligt deras förmenande en ändring av ifrågavarande bestäm
-
Reservation.
De sakkunniga.
30
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 179.
Yttranden.
Departe
ments
chefen.
melser syntes av behovet påkallad. Det lede nämligen intet tvivel, att
stadgandena om maximihastigheten, sådana de för närvarande vore avfattade,
icke i verkligheten åtlyddes, något som i en del fall knappast
vore att förvåna sig över. Att exempelvis stipulera en maximihastighet
av 15 kilometer i timmen för en automobil, som nattetid framfördes å
en öde landsväg, kunde betecknas såsom fullständigt otidsenligt. Det
torde för den skull vara lämpligt, att denna fråga underkastades en ingående
prövning i sammanhang med den bebådade allmänna revisionen
av automobilförordningen.
Av åtskilliga myndigheter, bland dem fyra länsstyrelser, har uttalats
önskvärdheten av att redan nu en revision av automobilförordningens
hastighetsbestämmelser vidtages. I vissa av dessa yttranden har
hemställts om bifall till den av en utav de sakkunniga framförda, i det
föregående omförmälda reservationen. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har instämt i det av majoriteten bland de sakkunniga gjorda uttalande
på denna punkt. Eu länsstyrelse har framhållit, att gällande hastighetsbestämmelser
väl svårligen kunde alltid exakt efterlevas, men att en
revision av dessa bestämmelser icke lämpligen kunde ske utan att frågan,
vilka vägar, som finge befaras med automobil, samtidigt upptoges till
ytterligare granskning, en fråga, som emellertid kunde behandlas först
sedan den föreslagna nya väglagstiftningen blivit föremål för slutlig behandling.
Slutligen har Stockholms automobilförarefackförening, under
uttalande av sin anslutning till tanken om borttagande av alla hastighetsbestämmelser,
förklarat sig för närvarande vilja föreslå en höjning
av hastigheten för de i mom. 1 av § 14 i automobilförordningen omförmälda
automobiler i stad etc. vid dagsljus till högst 35 km. och vid
mörker till högst 25 km. samt på landet vid dagsljus till högst 40 resp.
45 km. och vid mörker till högst 25 km. Vidare föreslår föreningen
bl. a., att lokal myndighet icke måtte tillerkännas rätt att besluta inskränkning
av den eljest medgivna hastigheten.
Såsom jag redan i det föregående antytt, kan det icke nu ifrågakomma
att verkställa en allmän revision av automobilförordningen. Det
av de sakkunniga på en helt kort tid verkställda utredningsarbetet har
icke åsyftat något sådant och kan därför icke läggas till grund för en
mera genomgripande omarbetning av förordningen i sådana delar, som
icke gjorts till föremål för särskild utredning. Någon sådan har, i enlighet
med det uppdrag, som de sakkunniga erhållit, icke företagits med
avseende å hastighetsbestämmelserna. Frågan om ändring av dessa be
-
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 179.
31
De sakkunniga.
stämmelser sammanhänger med åtskilliga andra spörsmål, bland annat,
på sätt i ett av de ovan refererade yttrandena framhållits, med den föreslagna
nya väglagstiftningen, och är utan tvivel av beskaffenhet att, om
icke trafiksäkerheten skall äventyras, böra göras till föremål för noggrant
övervägande. Ehuru åtskilliga skäl även enligt min mening göra
det antagligt, att dessa bestämmelser böra inom eu snar framtid underkastas
revision, är jag icke beredd att på den utredning, som nu varit
möjlig att vinna, framlägga förslag i sådan riktning.
De sakkunniga fästa slutligen uppmärksamheten på en annan fråga, Fråga om en
vilken, ehuru icke direkt berörande det dem givna uppdraget, under utredningens
gång diskuterats och jämväl av en del länsstyrelser berörts,
nämligen om en allmän trafikstadga.
Härom anföra de sakkunniga:
»Medan i automobilför ordningen givas noggranna och ingående bestämmelser
och förhållningsorder med avseende å sättet för en automobils framförande,
saknas, som bekant, motsvarande föreskrifter för andra fordon. Sålunda finnas
inga allmänna författningsbestämmelser rörande förfaringssättet vid möte mellan
skjutsar eller vid förbikörning, ingen som helst ålder finnes stadgad för rättighet
att föra fordon å allmän väg m. m. Alldeles särskilt starkt har både från myndigheternas
och allmänhetens sida framhållits kravet på införande av lagstadgande
om viss belysning jämväl å häståkdon vid mörker eller dimma, enär erfarenheten
ådagalagt, att många olyckor vållats av, att en automobilförare ej varit
i tillfälle att observera ett mötande häståkdon, förrän åkdonet kommit alldeles
inpå automobilen. Dessa missförhållanden äro givetvis av beskaffenhet att böra
snarast möjligt avhjälpas.
Den betydande stegring i trafikintensiteten å våra allmänna trafikleder, som
såväl automobilismens tillkomst som utvecklingen i allmänhet av handel, industri
och näringar medfört, har för övrigt, enligt de sakkunnigas förmenande, nödvändiggjort,
att frågan om införande av allmän trafikstadga för såväl stad som landsbygd
bör inom den närmaste framtiden göras till föremål för en allsidig utredning
och prövning.»
I likhet med vissa i ärendet hörda myndigheter finner jag den av
de sakkunniga berörda frågan om en allmän trafikstadga vara förtjänt
av beaktande. Antagligt är, att genom en dylik åtskilliga fördelar i avseende
å trafiksäkerheten skulle vara att vinna. Jag är emellertid icke
beredd att nu fatta slutlig ståndpunkt i avseende å detta spörsmål.
Jag övergår nu till en redogörelse för de särskilda bestämmelserna De särskilda
i det föreliggande förslaget till ändringar i automobilförordningen. bestämmel
serna
i lagförslaget.
Då det synts de sakkunniga lämpligt, att det redan i början av för- § L
ordningen uttryckligen fastslås, att förordningens bestämmelser numera De sak"
kunniga.
Departe
ments
chefen.
-
32
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 179.
skulle bliva tillämpliga jämväl å motorcyklar, därest ej annorlunda i
varje fall stadgades, hava de sakkunniga föreslagit ett stadgande av dylik
innebörd i mom. 1 av § 1. Någon särskild definition å ordet
motorcykel hava de sakkunniga icke funnit behövlig, då detta numera kan
anses såsom ett gängse och i allmänna språkbruket vedertaget begrepp.
De sakkunniga hava ej velat frångå den nuvarande terminologin
enligt vilken ordet automobil dels betecknar varje för färd på marken
avsett fordon, som för framdrivande är försett med kraftmaskin
(motor) och icke löper på skenor — denna definition återfinnes
som bekant i lagen om ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik
— oavsett sålunda om det är försett med två eller flere hjul, och dels
avser automobil i egentlig, mera inskränkt bemärkelse, ehuru det givetvis
varit riktigare att införa ett nytt generellt begrepp, t. ex. motorfordon,
såsom omfattande både automobiler och motorcyklar. Då emellertid
i så fall ej blott hela automobilförordningen utan även ovan omförmälda
lag och andra författningar måst omarbetas, hava de sakkunniga
ansett lämpligast att icke ingå på denna fråga.
Mom. 1 punkt b) har av de sakkunniga omarbetats för att avpassa
bestämmelserna om bromsinrättningarna jämväl för elektriska automobiler
och motorcyklar. Den nuvarande avfattningen har för övrigt synts
olämplig och onödigt tung.
Enligt nu gällande bestämmelser skola signalhornen å automobiler
hava dov ton och å motorcykel gäll ton, detta av den anledningen att
de olika slagen av motorfordon lätteligen skulle kunna särskilj as på signalerna.
De praktiska fördelarna av denna anordning torde dock, säga
de sakkunniga, hava varit skäligen små. Den gälla tonen å motorcyklarnas
signalhorn torde däremot ofta vara synnerligen obehaglig och
verka onödigt störande; och anse de sakkunniga fördenskull, att åtminstone
en obligatorisk föreskrift härom ej bör finnas. Signalanordningen
behöver dessutom ej nödvändigtvis äga form av ett signalhorn.
Det synes de sakkunniga tillfyllest, om i förordningen härvidlag endast
stadgas, att å automobil skall finnas signalapparat av lämplig beskaffenhet,
med sålunda besiktningsmannen öppen lämnad rätt att vid besiktningen
närmare pröva signalsystemet; och har mom. 1 punkt c) i de
sakkunnigas förslag avfattats i överensstämmelse härmed.
I punkt g) av mom. 1 har det av de sakkunniga ansetts lämpligt
att tillägga ordet »effektiv» ifråga om anordningen för dämpandet av
ljudet från avloppsgaserna, särskilt med tanke på motorcyklarna, där
ljudet av explosionerna ofta förorsakar oväsen och verkar skrämmande
på djur. •
Kungl. Maj ds Proposition Nr 179. 33
De av de sakkunniga föreslagna ändringarna i § 1 hava ej föranlett
andi a erinringar från myndigheternas sida än i fråga om vissa detaljer.
Tveksamhet har sålunda bl. a. yppats om lämpligheten av en så allmänt
avfattad bestämmelse beträffande signalapparatens beskaffenhet. Med hänsyn
till besiktningsmännens prövningsrätt och den möjlighet, som enligt
förslaget tillkommer automobilinspektören att giva riktlinjer i detta hänseende,
finner jag dock förslaget kunna godtagas på denna punkt. I
några enstaka yttranden framkomna förslag om vissa nya bestämmelser
rörande automobils utrustning finner jag ej anledning att i förevarande
sammanhang upptaga.
.Den i förslaget begagnade terminologin, enligt vilken under »automobib
inbegripes jämväl motorcykel, vars vikt överstiger 50 kilogram,
anser jag på de av de sakkunniga anförda skäl böra godtagas.
. 1 övrigt anser jag icke skäl föreligga att avvika från de sakkun
nigas
förslag.
Mom. 1 av § 2 1 de sakkunnigas förslag motsvarar den nuvarande
§ 2. Rörande den föreslagna ändringen i fråga om tiden för besiktningsmännens
förordnande hänvisa de sakkunniga till sitt uttalande härom i
sammanhang med frågan om rätt att föra automobil.
Såsom ett nytt moment av § 2 tillkommer nu stadgandet angående
den av de sakkunniga föreslagne inspektören, vars huvudsakliga åligganden
angivas i detta moment. Såsom av det föregående framgår, hava
de sakkunniga avsett, att inspektören alltid skall höras, då besiktningsman
skall tillsättas; och bör länsstyrelsen hålla inspektören underrättad
om, vilka personer, som iuom länet innehava förordnanden såsom besiktningsmän,
på det att det register över besiktningsmännen i riket,
som det åligger inspektören att föra, alltid skall vara i komplett skick!
Då uppgift angående högsta hjultryck å en lastautomobil endast är
av betydelse beträffande tyngre fordon, vilkas hjultryck kan sägas hava
menlig inverkan pa vägbanan, hava de sakkunniga till undvikande av
onödigt vittgående bestämmelser föreslagit, att uppgift angående hjultrycket
skall påfordras endast beträffande lastautomobil, vars lastningsförmåga
överstiger 1,000 kilogram; och har till mom. 1 av denna § 3
fogats ett tillägg av sådan innebörd.
Innehållet i mom. 1 av § 4 är detsamma som i nuvarande § 4.
Mom. 2 av § 4 innehåller de av de sakkunniga föreslagna nya bestämmelserna
om viss tillsyn över anstalter eller lärare, som yrkesmässigt
utbilda automobilförare, för vilka redogjorts i det föregående.
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 147 höft. (Nr 179—180.) 576 20 5
Departe
ments
chefen.
§§ 2-4.
De sakkunniga.
34
Departe
ments
chefen.
§§ 5 och 6.
De sakkunniga.
Departe
ments
chefen.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 179.
I mom. 1 av § 2 har jag, i anslutning till en erinran från överståthållarämbetet,
funnit den bestämmelsen höra införas, att, där besiktningsman
avgår före den bestämda tjänstgöringstidens utgång, ny besiktningsman
skall förordnas allenast för återstoden av nämnda tid. Det
synes nämligen vara av en viss vikt, att i varje län besiktningsmännen
i regel utses på en gång.
I det föregående har jag uttalat min anslutning till förslaget om
en för hela riket gemensam automobilinspektör. Mot avfattningen av
mom. 2 av § 2, däri bestämmelsen härom förekommer, har jag intet att
erinra.
De sakkunnigas förslag till ändring av § 3, vilket lämnats utan erinran
av myndigheterna, biträdes av mig.
I anslutning till vad jag i sammanhang med frågan om rätten att
föra automobil uttalat bör mom. 1 av § 4 erhålla en avfattning, varav
framgår, att prövning skall kunna avse antingen automobil eller motorcykel,
vars vikt överstiger 50 kilogram.
Det föreslagna mom. 2 av § 4, som föranlett endast en enstaka erinran
från myndigheternas sida, finner jag kunna godtagas i oförändrat
skick.
I mom. 2 av § 5 har på given anledning ordet »kronofogden» i
orten utbytts mot »landsfiskalen» i orten. Bestämmelserna om provkörning
kunna i sitt nuvarande skick enligt de sakkunnigas mening icke
anses fullt lämpliga. De sakkunniga hava dock ej velat föreslå några
mera genomgripande förändringar i desamma utan hava åtnöjt sig med
att föreslå eu sådan allmän avfattning av stadgandet, att den my ndighet,
som beviljar tillstånd till provkörning med ännu ej besiktigad automobil,
därvid skall hava att bestämma »de villkor, under vilka körningen
må äga rum» i stället för, såsom formuleringen nu lyder, »det område,
där sådan körning må äga rum, ävensom tid och villkor lör körningen».
Anledningen härtill är, att åt myndigheterna synas böra lämnas mera fria
händer att ordna dessa angelägenheter etter förhållandena på platsen
eller efter i varje fall sig företeende omständigheter.
De sakkunnigas förslag till ändring av förevarande paragraf, vilket
icke föranlett erinringar från myndigheternas sida, synes kunna godtagas.
Polismyndigheten i en större stad har ansett, att, till förebyggande av
missbruk av bestämmelsen om provkörning, till § 5 borde göras ett tilllägg
av innehåll, att provkörning med besiktigad men icke registrerad
automobil må äga rum endast under viss kortare tid från dagen för be
-
35
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 179.
siktningens avslutande. Ehuru bestämmelsen ifråga torde lämna rum
för berättigade anmärkningar, har jag dock, då ett stadgande av antydd
innebörd antagligen skulle vara förenat med vissa praktiska olägenheter,
funnit frågan om ändrade föreskrifter på denna punkt böra anstå till en
mera genomgripande revision av förordningens bestämmelser.
I § 6 mom. 6 b) synes böra göras samma ändring som av mig tillstyrkts
beträffande § 3 mom. 1.
Beträffande § 9 hava de sakkunniga icke föreslagit någon ändring.
En besiktningsman för au tom obiler har emellertid ifrågasatt, att lastautomobil,
som användes i arbete av fabrik, verk, inrättning eller enskild,
skall varje kalenderår undergå efterbesiktning. Stockholms automobilförarefackförening
har föreslagit, att varje automobil skall besiktigas
årligen.
Då emellertid redan för närvarande enligt § 20 mom. 2 gäller, att
automobil, som användes i yrkesmässig trafik, skall besiktigas en gång
varje år, har jag icke ansett nödigt att utsträcka besiktningstvånget utöver
vad för närvarande är stadgat.
De sakkunniga framhålla, att enligt propositionen till 1916 års riksdag
med förslag till den nu gällande automobilförordningen rätten att bevilja
tillstånd såväl till provkörning med automobil enligt § 5 som till övningskörning
enligt § 11 för landsbygdens vidkommande anförtrotts åt länsstyrelserna,
men att på riksdagens begäran den ändringen vidtogs i
§ 5, att ifrågavarande rättighet överflyttades på kronofogden i orten,
medan motsvarande ändring, möjligen av förbiseende, ej skedde i § 11.
Då förhållandena emellertid, enligt vad de sakkunniga framhålla, äro
fullt analoga, föreslå de sakkunniga, att bestämmelserna ock bliva enahanda
härvidlag.
Mom. 1 av § 12 har omarbetats i överensstämmelse med de av de
sakkunniga föreslagna nya principerna för körkorts erhållande, för vilka
redogjorts i det föregående.
En länsstyrelse har i yttrande till de sakkunniga fäst uppmärksamheten
på, att för närvarande saknas bestämmelse om, hos vilken myndighet
en person, som icke är i riket mantalsskriven, skall kunna erhålla
körkort; och har med anledning härav av de sakkunniga föreslagits,
att dylik person har att insända ansökan härom till länsstyrelsen i
det län, där han för tillfället vistas. Med hänsyn till svårigheten för
sådana personer att alltid vara i stånd att prestera ett prästbetyg rörande
§ 9-
Departe
ments
chefen.
It och 12.
De sakkunniga.
36
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 179.
sin ålder har ansetts tillfyllest att stadga, att i sådant hänseende skall
företes bevis, exempelvis pass eller annan legitimationshandling.
I fråga om åldern för rätt att erhålla körkort har denna beträffande
motorcykelförare av de sakkunniga skäligen ansetts kunna sättas något
lägre, förslagsvis till sexton år, särskilt med tanke på landsbygdens ungdom,
som i stor utsträckning börjat använda sig av motorcykeln såsom
ett praktiskt och snabbt fortskaffningsmedel och som i allmänhet vid
denna ålder torde hava nått den utveckling och mognad, att förandet av
motorcykel kan åt den anförtros. Ett korrektiv mot missbruk härvidlag
ligger," framhålla de sakkunniga, för övrigt alltid i prövningen, då besiktningsmannen
givetvis bör underlåta att meddela behörighetsintyg åt
en aspirant, som ej ådagalägger nödig omdömesförmåga och karaktärsutveckling.
Beträffande den föreslagna minimiåldern, 16 år, för förare av motorcykel
har en av de sakkunniga, chauffören K. A. J. Hagelin, varit av
olika mening mot de sakkunnigas flertal. Då han ansett, att risken vid
framförandet av en motorcykel ingalunda är mindre än då det gäller
exempelvis en lättare automobil, har han föreslagit, att åldersgränsen för
erhållande av körkort måtte bestämmas lika för motorcykelförare som för
autom obilförare eller till 18 år.
En given konsekvens av de föreslagna nya bestämmelserna om två
slags körkort blir, säga de sakkunniga vidare, att de hos länsstyrelserna
upprättade liggare eller kortregister hädanefter måste föras i två avdelningar,
ett för automo bilförare och ett för motorcykelförare, med var för
sig löpande nummerserier. Stadgande härom har införts i mom. 2
av § 12.
I mom. 3 av § 12 hava de sakkunniga föreslagit en ändring, i det
att orden »vilken ådömts straff för förseelse mot denna förordning eller
mot 11 kap. 15 § strafflagen, i vad sistnämnda lagrum avser automobiltrafik»
ansetts böra utgå. De sakkunniga, som tillkallats för att utarbeta
förslaget till den nuvarande automobilförordningen, hade uttalat sig
för att avgörandet av frågan om indragning av körkort borde förläggas
till domstol samt att sådan påföljd endast kunde åläggas i sammanhang
med ådömande av straff för förseelse mot förordningen. Föredragande
departementschefen följde emellertid härvidlag icke de sakkunniga utan
föreslog, att prövningsrätten ifråga om återkallelse av korlicens skulle
tillkomma administrativ myndighet, lämpligast länsstyrelsen-, och blev
förordningen avfattad i enlighet med denna uppfattning. Det synes
emellertid de sakkunniga, som om, i konsekvens härmed, stadgandet, att
den administrativa myndigheten skulle vara nödsakad att, innan den
37
Kungl. May.ts Proposition Nr 170.
ägde besluta om indragning av körkort för en person, som exempelvis
vid färd med automobil visat grov vårdslöshet, avvakta vederbörande
domstols utslag, bort utgå och att sålunda nämnda myndighet även i
sådana fall tillerkännes eu självständig prövningsrätt. Det kan för övrigt
enligt de sakkunnigas mening ej anses med god ordning överensstämmande,
att en person, som på grund av vårdslös framfart eller dylikt
befunnits uppenbart olämplig att föra automobil, får fortsätta härmed,
intill dess domstolen meddelat utslag i det mot honom anhäugiggjorda
åtalet, vilket, särskilt på landsbygden med dess långsamma rättsskipning,
kan draga långt ut på tiden. Enligt vad erfarenheten givit vid handen,
har återkallelse av förartillstånd hittills ägt rum endast i ett fåtal fäll;
och det synes de sakkunniga klart, att man måste förutsätta, att länsstyrelserna
även med vidgad befogenhet härutinnan komma att använda
sig av sin rätt att indraga körkort med urskillning och efter ingående
prövning.
l)å återkallandet kan ske för viss tid, har i meningen »olämplig att
vidare föra automobil» ordet »vidare» strukits.
Jämväl i avseende å mom. 3 av 8 12 har chauffören Hag-elin varit
av olika mening mot övriga sakkunniga. I denna del har han anfört:
»Det har inträffat fall, då körkort in dragits huvudsakligen på grund av för"
seelser emot § 14, d. v. s. överskridande av den tillåtna hastigheten.
Det torde vara tydligt, att en förare, som en följd av år fört automobil utan
annan anmärkning än att han kört fort, uppnått en hög gVad av skicklighet och
omdömesförmåga. Det måste ur trafiksäkerhetssynpunkt anses förkastligt, att
sådan meriterad förare utbytes mot en ny, varjämte ett fortsättande på denna
väg kommer att skapa ett sådant osäkert etstillstånd inom yrket, att de bäst kvalificerade
söka sig en säkrare utkomst. Att faran härav ej bör underskattas visas
av den ökade olycksfrekvensen i Stockholm, jämställd med det faktum, att ett
anmärkningsvärt stort antal av de gamla droskehaufförerna icke efter trafikens
återupptagande sökt sig åter till densamma. Med de skärpta kompetensfordringarna
för erhållande av körkort anser jag bör följa större varsamhet i fråga om indragning
av detsamma. För att i möjligaste mån få ifrågasatt indragning av körkort
granskad från sakkunnigt håll, särskilt med hänsyn till trafiksäkerhetens
betryggande, får jag föreslå, att mom. 3 erhåller följande tillägg:
Då återkallande av körkort ifrågasattes, skola de till grund härför liggande
handlingarna remitteras till den i § 2 mom. 2 omförmälde inspektören, som har
att inom 30 dagar däröver avgiva yttrande.
Det är Konungens befallningshavande obetaget, att under nämnda tid meddela
förbud för innehavaren att använda körkortet.»
Ett stort antal av de hörda myndigheterna, bland andra nio länsstyrelser,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt en del polismyndigheter
och besiktningsmän av automobiler, har rest bestämda invändningar
Yttrande».
38
Departe
ments
chefen.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 179.
mot de sakkunnigas förslag att stadga en lägre minimiålder för rätt att
föra motorcykel än för förande av annan automobil. Stockholms automobilförarefackförening
är av samma uppfattning.
I det föregående hava vid behandling av frågan om rätten att föra
automobil berörts ytterligare ett par av de av myndigheter gjorda erinringar,
som avse § 12 mom. 1.
Mot § 12 mom. 3 har anmärkts dels av en myndighet, att körkort
lämpligen bör återkallas av länsstyrelsen i det län, där kortinnehavaren
gjort sig skyldig till vårdslöshet, och ej, såsom enligt gällande förordning
och enligt förslaget är stadgat, av den länsstyrelse, som utfärdat
körkortet, dels av en annan myndighet, att föreskrift bör meddelas därom,
att körkort skall återkallas, därest förare andra gången ådömts straff
enligt § 30 eller 31 i förordningen eller enligt 11 kap. 15 § strafflagen
och ej särskilda förhållanden föranleda, att han ändock bör bibehållas
vid körkortet. En myndighet hemställer om bifall till den vid detta
mom. av en av de sakkunniga uttalade skiljaktiga meningen. Stockholms
automobilförarefackförening anser de nuvarande bestämmelserna
böra bibehållas med tillägg, dels att, om förare åtalats för sådan förseelse,
som innebär grov vårdslöshet eller visar likgiltighet för andra
människors liv eller egendom, länsstyrelsen må i avvaktan på domstols
utslag meddela förbud för sådan förare att tills vidare föra automobil, dels
av det innehåll, som i nyssnämnda reservation föreslagits. Ett par myndigheter
förorda en bestämmelse av innehåll, att då innehavare av körkort
ådömes ansvar enligt förordningen, domstolen skall hava att härom
göra anmälan till den länsstyrelse, som utfärdat körkortet. En annan
myndighet finner dylik underrättelse böra insändas av vederbörande
åklagare.
Den föreslagna ändringen i § 11 synes kunna godkännas. Därutöver
bör emellertid enligt min åsikt, i huvudsaklig överensstämmelse med
vad ett par myndigheter hemställt, i denna paragraf vidtagas en mindre
ändring, motsvarande den, som i det föregående av mig förordats beträffande
§ 5 mom. 2 andra stycket, och åsyftande att lämna myndigheterna
något större frihet än för närvarande i avseende å bestämmande
av villkor för övningskörning.
I likhet med ett betydande antal av de i ärendet hörda myndigheterna
finner jag, att övervägande skäl tala för, att för rätt att föra
motorcykel bör fordras samma ålder som för att föra automobil i egentlig
mening. Motorcyklarna äro nämligen, om de handhavas av mindre omdömesgilla
personer, en betydande fara för trafiksäkerheten. Men i olikhet
Kung!. Maj.ts Proposition Nr 179.
39
mot de sakkunnigas flertal är jag av den åsikten, att 16-åringar knappast
i allmänhet kunna anses hava vunnit den mognad, att rätten att
fora motorcykel med trygghet kan anförtros dem. I denna de! biträder
jag alltså den vid betänkandet fogade reservationen.
Att, såsom av en länsstyrelse ifrågasatts, föreskriva, att körkort, liksom
även läkarintyg, besiktningsmans intyg och ansökan om körkort
skall förses med förarens fotografi och namnteckning, finner jag icke
vara erforderligt.
Angående innehållet av vid ansökan fogat läkarintyg har jag i det
föregående yttrat mig i sammanhang med frågan om rätten att föra
automobil.
I § 12 mom. 1 synes, i anslutning till vad jag i det föregående anfört,
böra införas uttryckligt stadgande, att körkort, som avser automobil,
även medför rätt att föra motorcykel, vars vikt överstiger 50 kilogram.
Med hänsyn bl. a. till den ståndpunkt jag intagit till frågan om
minimiåldern för erhållande av körkort för förande av motorcykel, vars
vikt överstiger 50 kilogram, anser jag det obehövligt att de hos länsstyrelserna
förda förteckningar över körkort delas i två avdelningar, en
för motorcyklar och en för andra automobiler. Däremot bör för varje
körkort angivas, huruvida det avser automobil i allmänhet eller blott
motorcykel.
Vad angår spörsmålet om indragning av körkort, finner jag mig
kunna ansluta mig till de sakkunnigas uppfattning, enligt vilken länsstyrelse,
som utfärdat körkort, må kunna, då fråga är om vårdslöshet
eller dylikt från förarens sida, indraga körkortet även utan att föraren
ådömts ansvar. Redan enligt gällande förordning har länsstyrelsen i
vissa fall en självständig prövningsrätt i fråga om indragning körkort,
nämligen då i annat fall än det nyss nämnda sådana förhållanden
föreligga, att förare måste anses olämplig att föra automobil,
och det kan enligt min mening icke väcka betänklighet att jämväl
eljest låta länsstyrelsen avgöra dylika frågor. I tveksamma
fall torde länsstyrelsen därvid komma att inhämta yttrande från automobilinspektören,
men åläggande i sådan riktning synes mig icke böra
stadgas.
Det av de sakkunniga föreslagna stadgandet synes lämpligen böra
kompletteras med en bestämmelse därom, att utslag i mål, däri förare
dömts till ansvar enligt automobilförordningen eller 11 kap. 15 § strafflagen,
i vad sistnämnda lagrum avser automobiltrafik, skall av åklagaren i
målet ofördröjligen insändas till den länsstyrelse, som utfärdat körkort för
föraren. Aven om ådömt ansvar icke utgör villkor för körkorts indrag
-
40
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 179.
§§ 13 och 16.
De sakkunniga.
ning, synes det vara av vikt, att vederbörande länsstyrelse erhåller
kännedom om utslag, varigenom förare fällts till straff.
I övrigt finner jag mig kunna i huvudsak biträda vad de sakkunniga
i fråga om § 12 föreslagit.
Såsom ett nytt moment 8 i § 13 har av de sakkunniga i o förts nuvarande
första stycket i § 42, innefattande bestämmelse om vilka vägar,
som må med motorcykel befaras, vari någon ändring icke föreslagits.
I fråga om de i mom. 2 av § 16 förekommande bestämmelser hava
de sakkunniga föreslagit vissa ändringar och tillägg.
Till en början hava de ansett lämpligt, att å den föreskrivna skylten
jämväl skall finnas uppgift om tiden, då besiktning senast verkställts å
automobilen, detta dels för att underlätta polismyndigheternas kontroll
härutinnan och dels för a.tt tjäna automobilägarna själva till ledning och
påminnelse att fullgöra de dem åliggande skyldigheter med avseende å
besiktning och efterbesiktning av automobilen.
Beträffande lastautomobil har införts samma restriktion som i § 3.
Vad angår belysningen, framhålla de sakkunniga, att de flesta, automobiler
redan nu torde vara försedda med tvenne lyktor framtill, men
att det i den allmänna trafiksäkerhetens intresse vore nödigt, att uttryckligt
stadgande härom intoges i förordningen. Härom anföra de sakkunniga:
»Lyktorna
liera sitta på samma höjd, en å vardera sidan, samt hava vitt
sken, som är tillräckligt starkt att upplysa vägen på erforderligt avstånd framför
automobilen — att fixera detta avstånd till minst 50 meter lärer icke vara av behovet
påkallat. För motorcykel har dock en lykta framtill av samma beskaffenhet,
som den för automobil föreskrivna, ansetts tillräcklig. År däremot motorcykeln
försedd med sidvagn, torde det, för att vid mörker eller dimma på avstånd utmärka
denna, vara lämpligt, att å sidvagnen en mindre lykta med vitt sken finnes
anbragt. Då slutligen de numera brukliga starka stålkastarna visat sig lätt kunna
förorsaka olyckshändelser, särskilt på landsbygden, enär mötande trafikanter bliva
fullständigt bländade och förty ej kunna vidtaga erforderliga dispositioner för att
undvika sammanstötning, hava de sakkunniga ansett lämpligt att här inrycka en
bestämmelse om, att, därest lykta med bländande sken användes, detta skall vara
inriktat så lågt över marken eller så avskärmat, att det icke medför olägenhet för
mötande.»
Mom. 4 andra stycket av § 16, vilket innehåller bestämmelser om
signaleringen vid färd i stad, köping eller annat tätt bebyggt samhälle,
har i de sakkunnigas förslag jämväl omarbetats. Härom anföra de sakkunniga
:
41
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 179.
»Dels för att tillmötesgå allmänt uttalade önskemål om förhindrande av användningen
av onödigt irriterande och skrämmande ljudsignaler och dels för att
avpassa stadgandet även för motorcyklar föreslå de sakkunniga, att vid färd i dylikt
samhälle icke får användas signalapparat med störande läte. Vidare stadgas
jämväl förbud att använda signalapparat av sådant särskilt slag, som allmänneligen
begagnas å brand-, ambulans- eller polisvagnar, Sistnämnda tillägg har
gjorts med anledning av en av svenska brandskyddsföreningen i detta ämne
gjord framställning, som till de sakkunniga överlämnats. Brandskyddsföreningen
framhåller däruti, hurusom olyckor och tillbud därtill ofta förekomme
såväl vid brandkårsutryckning till eldsvåda som vid ambulansvagnars och
polispiketers hastiga förflyttningar, vilket i hög grad måste tillskrivas den omständigheten,
att något endast ifrågavarande fordon förbehållet, karaktäristiskt
signalljud ej funnes lagstadgat. I den mängd av växlande ljud, som numera inginge
i gatubullret, komme på grund härav brandkårs-, ambulans- och polispiketsignalerna
ej att väcka den särskilda lystring och uppmärksamhet, som vore önskvärd.
Föreningen hemställde därför, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om föreskrifter
i ändamål att tillförsäkra nämnda fordon ensamrätt ifråga om användande
av vissa karaktäristiska ljudsignaler, såsom visselpipa å motoravgasrör, ringklockor
och tvåtoniga signalhorn. De sakkunniga, som funnit denna framställning
värd allt beaktande, hava fördenskull i detta sammanhang föreslagit en
bestämmelse i sådan riktning, varvid emellertid icke ansetts lämpligt att i förordningen
angiva vilka särskilda ljudsignaler, som härvidlag kunde komma i fråga
att förbehållas de åsyftade fordonen, utan låta detta bliva beroende av gängse
praxis.»
Mot § 13 mom. 8 i de sakkunnigas förslag bär erinrats, att däri
borde inflyta jämväl den i nuvarande § 42 förekommande hänvisningen
till § 13 mom. 2, enär myndigheterna eljest icke skulle, såsom för närvarande
gäller, äga meddela förbud mot trafik med motorcykel å viss,
därför olämplig väg. En länsstyrelse anser bestämmelserna angående de
vägar, på vilka automobil får framföras, böra gälla jämväl motorcyklar,
enär sådana verka minst lika skrämmande på hästar som automobiler.
Stockholms automobilförarefackförening anser förbud böra meddelas mot
automobils framförande på väg, som på grund av tillfällig orsak blivit
riskabel att befara. Föreningen förordar vidare eu bestämmelse om anbringande
av anslag å vägar, vilkas befarande med automobil är förbjudet.
Beträffande § 16 mom. 2 har av ett par länsstyrelser och andra
myndigheter anmärkts, att bestämmelsen om att de framtill anbragta
lyktorna skola upplysa vägen »på erforderligt avstånd framför automobilen»
vore alltför allmänt avfattad och mindre lämplig än nuvarande bestämmelse
i denna del. I fråga om övriga föreslagna föreskrifter om
lyktornas beskaffenhet hava jämväl enstaka detaljanmärkningar framställts.
Sålunda har bl. a. framförts förslag om förbud mot användande
av lyktor med bländande sken.
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 147 haft. (Nr 179—180) 57e 20 6
Yttranden.
42
Departe
ments
chefen.
§§ 21 och 22.
De sakkunniga.
Departe
ments
chefen.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 179.
I fråga om den föreslagna ändringen i § 16 mom. 4 hava några
erinringar riktats mot förbudet mot användande av signalapparater med
»störande» läte, en bestämmelse, som ansetts alltför svävande.
Det föreslagna mom. 8 av § 13 synes mig böra i huvudsak vinna
godkännande allenast med ett tillägg, innefattande hänvisning till mom. 2
i samma paragraf. Härigenom tillgodoses de framställda önskemålen om
möjlighet för myndigheterna att förbjuda färd med motorcykel å härför
olämpliga vägar.
Vad i § 16 mom. 2 föreslagits synes mig kunna godtagas med
allenast den ändring, att nuvarande bestämmelse om att framtill anbragt
lykta skall upplysa vägen minst 50 meter framför automobilen bibehålies.
I den föreslagna avfattningen av viss del av § 16 mom. 4 synes
den ändring böra vidtagas, att förbud meddelas icke mot användande
av »signalapparat med störande läte», såsom de sakkunniga förordat,
utan, i likhet med vad för närvarande gäller, mot användande nattetid
av annan signalapparat än med dov ton.
Beträffande den föreslagna nya avfattningen av § 21 ber jag att få
hänvisa till vad här ovan anförts angående obligatoriska taxor för yrkesmässig
automobiltrafik.
Med hänsyn till de av de sakkunniga föreslagna skärpta kvalifikationerna
för erhållande över huvud taget av förartillstånd, böra, enligt
vad de sakkunniga framhålla, för undfående av tillstånd att tjänstgöra
såsom förare i yrkesmässig trafik numera ej andra villkor uppställas än
att personen ifråga skall innehava gällande körkort, hava uppnått 21
års ålder samt därjämte, med tanke på att han skall betjäna allmänheten
och att på grund härav större krav på hans omdömesförmåga och
sinnesnärvaro böra ställas, att han skall vara för uppdraget lämplig.
Beträffande frågan om obligatoriskt införande av taxor vid yrkesmässig
automobiltrafik har jag i det föregående uttalat mig. Mot avfattningen
av den av de sakkunniga föreslagna § 21 har j ag intet väsentligt
att erinra. Till paragrafen synes emellertid böra fogas ett nytt
moment av innehåll, att förare av automobil, som begagnas vid yrkesmässig
automobiltrafik, för vilken taxa blivit fastställd, skall under färd
medhava taxan för att på begäran av trafikant uppvisas.
Vid behandlingen av frågan om rätt att föra automobil har jag,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj. ts Proposition Nr 179.
4.!5
jämte det jag förordat viss modifikation av den föreslagna bestämmelsen
om innehåll av läkarintyg beträffande syn- och hörselförmåga vid ansökan
om körkort, jämväl såsom eu konsekvens härav tillstyrkt, att nuvarande
bestämmelse i detta hänseende beträffande yrkesmässig trafik
(§ 22) oförändrad bibehålies. I övrigt torde den föreslagna ändringen
av § 22 kunna i huvudsak godtagas.
Av skäl, som angivas i de allmänna motiven, hava de sakkunniga 28, 30,31,
på en del håll föreslagit eu höjning av straffsatserna. 33—35.
1 § 28 har bötesminimum föreslagits till 25 i stället för 10 kronor. Do sak"
I § 30 har den nuvarande bötessatsen 10—500 kronor bibehållits,
men hava dit ansetts böra hänföras förseelser mot föreskrifterna i § 0
och § 16 mom. 6, varom för närvarande stadgas i § 33, där bötesmaximum
endast är 200 kronor. Å andra sidan hava till § 31, där
straffet är böter från och med 25 till och med 1,000 kronor, samt vid
synnerligen försvårande omständigheter fängelse, ansetts böra överföras
förseelser mot bestämmelserna om maximihastigheten samt mot § 16
mom. 1 och 3, för vilka förseelser högre straff synes behövligt.
I denna del har eu av de sakkunniga, chauffören K. Ä. J. Hagelin,
i avgiven reservation anfört följande:
»De straffbestämmelser, som innefattas i förordningen av den 30 juni 1916,
anser jag i princip fullt tillräckliga, helst som maximigränsen sällan torde hava
utnyttjats. För Stockholms vidkommande skulle de av de sakkunniga föreslagna
höjningarna av minimigränsen egentligen sakna betydelse, då på de senare åren
i regel de utdömda bötesbeloppen hållit sig ett gott stycke ovanför minimum.
Emellertid torde man kunna befara, att en höjning av minimigränsen vid
utmätning av straff tages som intäkt för höjning även av de gängse bötesbeloppen.
Om man även i vissa fall, med hänsyn till det sjunkande penningvärdet,
kan medge ett visst berättigande för höjning, kan jag ej medge något som helst
berättigande i kravet på högre straff för överträdelse av hastighetsbestämmelserna
i deras nuvarande avfattning, därest icke överträdelsen kan rubriceras såsom
vårdslös körning eller överdådig framfart.
De böter, som ådömas för hastighet upp till cirka 35 kilometer i timmen,
räknas av automobilförarna ej såsom ett straff, utan som en ofrånkomlig betungande
yrkesbeskattning, som möjliggöres endast genom föråldrade och omöjliga
bestämmelser. De belopp, som på detta sätt frånhändas de under svåra förhållanden
för sitt uppehälle arbetande yrkesmännen, uppgå till högst avsevärda
belopp och lära för enbart Stockholms vidkommande hittills kunna skrivas i femsiffriga
tal. *
Då alltså, enligt min åsikt, intet skäl föreligger för höjning av här berörda
straffsatser, får jag härmed föreslå, att första punkten i § 31 återföres till §30.»
I § 34 av de sakkunnigas förslag är bötespåföljden höjd, i mom. 1
från 10—200 kronor till 25—500 kronor och i mom. 2 från 25—500
kronor till 50—1,000 kronor.
44
Departe
ments
chefen.
§§ 41 och 42.
Departe
ments
chefen.
§ 43.
De sakkunniga.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 179.
I § 35 äro straffsatserna i nuvarande mom. 1, 2 och 3 överallt föreslagna
till böter från och med 25 till och med 500 kronor; därjämte
har i ett nytt mom. 4 upptagits straff för den, som vid yrkesmässig
automobiltratik fordrar högre betalning än den fastställda taxan medgiver,
vilket särskilt i betraktande av, att taxorna för yrkesmässig persontrafik
gjorts obligatoriska, av de sakkunniga ansetts vara av behovet
påkallat.
Jag har i det föregående uttalat min anslutning till de sakkunnigas
ståndpunkt beträffande straffbestämmelserna. I fråga om de särskilda
stadgandena har jag intet att erinra mot vad de sakkunniga föreslagit.
Såsom konsekvens av det av mig föreslagna stadgandet i § 21 mom. 2
synes till § 35 mom. 4 böra göras ett tillägg, innefattande bestämmelse
om straff för underlåtenhet att iakttaga vad i § 21 mom. 2 är föreskrivet.
Enligt de sakkunnigas förslag skulle de i nuvarande automobilförordningen
upptagna bestämmelserna om motorcykel helt och hållet utgå.
I det föregående har jag emellertid såsom min uppfattning uttalat,
att motorcyklar med en vikt av 50 kilogram eller därunder icke lämpligen
böra, såsom i de sakkunnigas förslag skett, lämnas helt utanför
förevarande lagstiftning, utan att för desamma, särskilt med hänsyn
till begagnandet av cyklar med löstagbara motorer, böra meddelas
bestämmelser, som i huvudsak ansluta sig till dem, vilka för närvarande
gälla för alla motorcyklar med en vikt, understigande 150 kilogram,
dock att registrering ej skulle vara erforderlig. Bestämmelser av sådan
innebörd synas mig böra upptagas i §§ 41 och 42. I samband härmed
lärer böra stadgas straff för underlåtenhet att efterkomma för motorcyklar
av ifrågavarande slag givna bestämmelser om broms och belysning
nattetid.
§ 41 i de sakkunnigas förslag innehåller de i nuvarande § 43 intagna
bestämmelserna om taxa för besiktningsman. Beträffande denna
har av skäl, som i det föregående angivits, de sakkunniga funnit en förhöjning
av , behovet påkallad, därvid besiktningsmännens i Stockholm
framställning i ämnet ansetts böra läggas till grund. De sakkunniga
framhålla särskilt, att, då efterbesiktning av automobil får anses vara av
minst lika krävande och tidsödande natur som första besiktningen,
arvodet för båda dessa förrättningar synes böra sättas till enahanda
belopp.
45
Kung!. Maj.ts Proposition Nr 179.
Vidare har i de sakkunnigas förslag jämväl upptagits taxa för besiktning
å motorcyklar, som föreslagits med i förhållande till taxan för
besiktning å automobiler proportionsvis avvägda belopp.
Det nu framlagda förslagets § 43 överensstämmer i sak med § 41
i de sakkunnigas förslag, som på denna punkt icke gjorts till föremål
för anmärkningar. I redaktionellt hänseende har emellertid en förenkling
av de föreslagna bestämmelserna ägt rum, varjämte jag, i anslutning
till vad en besiktningsman för automobiler anfört, funnit det böra
uttryckligen utsägas, att ersättning för besiktning eller prövning skall
utgå, vid besiktning vare sig automobil befunnits i föreskrivet och lämpligt
skick eller ej och vid prövning oavsett om sökanden kunnat godkännas
såsom förare eller icke.
De sakkunniga hava ansett lämpligt, att alla vid tidpunkten för den
nya förordningens ikraftträdande gällande besiktningsmannaförordnanden
då skola upphöra att gälla.
I syfte att åstadkomma nödig reda och ordning i automobilregistret
föreslå de sakkunniga vidare, att de motorcyklar, vilka såsom vägande
över 150 kilogram enligt förut gällande bestämmelser varit införda i
automobilregistret avdelning A, skola före den 1 januari 1921 anmälas till
ny registrering och överföras till avdelning B av samma register samt
förses med nytt igenkänningsmärke. Denna tidpunkt är föreslagen
under förutsättning, att den nya förordningens bestämmelser kunna
träda i kraft under loppet av år 1920, varigenom nödig tidsfrist härvidlag
beredes.
Då enligt de sakkunnigas förmenande största möjliga hänsyn bör
tagas till de förare, som redan förvärvat tillstånd att föra automobil,
hava de sakkunniga, trots att högre kompetensvillkor numera skulle erfordras,
föreslagit, att sådana förare skulle fortfarande, såvida icke körtillståndet
återkallats, vara därtill berättigade.
De av mig förordade ändringarna i automobilförordningen torde
böra träda i kraft den 1 januari 1921. Dock synas bestämmelserna om
automobilinspektören böra gälla från och med den 1 oktober 1920, på
det denne tjänsteman må bliva i tillfälle att i tid vidtaga de förberedande
åtgärder, som från hans sida erfordras, innan författningsändringarna
i övrigt träda i kraft. I sådant hänseende är särskilt att märka det
yttrande, som inspektören jämlikt § 2 mom. 2 i förslaget har att avgiva,
innan besiktningsman förordnas. Enligt vad de sakkunniga före
-
Departe
ments
chefen.
Övergångs
bestämmelser.
De sakkunniga.
Departe
ments
chefen.
46
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 179.
slagit och även jag anser lämpligt, skola de förordnanden, som meddelats
för de vid tiden för de nya bestämmelsernas ikraftträdande fungerande
besiktningsmännen, ivpphöra att gälla, då bestämmelserna träda
i kraft. Det är därför av vikt, att inspektören blir utsedd någon tid
före den 1 januari 1921, så att han kan avgiva yttrande angående de
personer, vilka ifrågakomma till befattningarna som besiktningsmän.
Den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen, att förare, som,
innan de nya bestämmelserna trätt i kraft, erhållit körkort, i allmänhet
skall vara berättigad att, utan hinder av de skärpta kompetensbestämmelserna,
föra automobil, har framkallat gensagor från åtskilliga myndigheter,
och icke heller jag anser mig kunna biträda densamma. Den
skulle enligt min tanke i avsevärd mån försvaga effekten av de skärpta
kompetensbestämmelserna, särskilt som, enligt vad i ärendet blivit upplyst,
ett mycket stort antal körkort uttagits efter det frågan om införande
av strängare kompetensfordringar blivit hänskjuten till utredning
av sakkunniga. Jag finner mig därför böra föreslå en bestämmelse
av innehåll, att förare, som innan ändringarna i förordningen träda
i kraft, erhållit körkort, är, såvida icke körkortet återkallas, fortfarande
berättigad att intill den 1 januari 1922 föra automobil, samt att för vinnande
av tillstånd härtill efter nämnda dag förare, som nu nämnts, har
att före den 1 september 1921 i den i § 12 stadgade ordning gorå ansökan
om körkort. Vid ansökningen fogade läkarintyg samt bevis av besiktningsman
skola, enligt vad vidare föreslås, vara utfärdade efter den 1
januari 1921; bevis om födelseår och födelsedag behöver ej företes,
enär sådant vid den föregående ansökningen om körkort blivit företett.
I avseende å motorcykel, vars vikt överstiger 50 men ej 150 kilogram
och som blivit registrerad före den 1 januari 1921, synes den
övergångsbestämmelsen böra meddelas, att dylik motorcykel må utan
hinder av de i §§ 11 och 12 givna bestämmelser begagnas till den 1
juli 1921, dock endast av person, som fyllt 18 år, att den, som efter
sistnämnda dag önskar begagna dylik motorcykel, skall hava att före den
1 maj 1921 i den i § 12 stadgande ordning göra ansökan om körkort,
samt att vid sådan ansökan fogade läkarintyg samt bevis av besiktningsman
skola vara utfärdade efter den 1 januari 1921.
I likhet med de sakkunniga anser jag, att tidigare registrerade motorcyklar
med högre vikt än 150 kilogram böra före den 1 januari 1921
ånyo anmälas för registrering samt förses med nytt igenkänningsmärke.
Härom synes föreskrift böra lämnas bland övergångsbestämmelserna. I
sammanhang därmed torde, på sätt ett par länsstyrelser framhållit, böra
stadgas, att den nya registreringen icke skall vara förenad med kostnad
47
Kutig!. Maj:ts Proposition Nr 179.
för dessa motorcyklars ägare. Angående det på vederbörande myndigheter
ankommande överförandet av sådana motorcyklar från den för inskrivning
av uppgifter om automobiler avsedda avdelning av automobilregistret
till den avdelning av samma register, som avser motorcyklar,
lärer stadgande böra meddelas i annan författning, eventuellt i samband
med ändring i förordningen den 12 november 1915 angående automobilregisters
förande, därest sådan ändring i anledning av nu förevarande
författningsändringar varder erforderlig.
Utöver vad i det föregående anmärkts hava i vissa yttranden framställts
förslag om ändringar i olika hänseenden av automobilförordningens
bestämmelser, men hava dessa ändringsförslag icke ansetts nu böra föranleda
åtgärd.
I de sakkunnigas förslag till ändrad lydelse av automobilförordningen
hava utom de ändringar, för vilka här ovan redogjorts, vidtagits
åtskilliga jämkningar av väsentligen allenast redaktionell natur, vilka
icke synas vara av den betydelse, att för dera behöver särskilt redogöras.
Vad angår övriga av de sakkunniga uppgjorda författningsförslag,
torde jag senare bliva i tillfälle att anmäla dem för Kungl. Maj:t, i
samband varmed även lärer böra tagas i övervägande, huruvida icke
ändringar böra vidtagas jämväl i vissa andra automobiltrafiken berörande
administrativa författningar.
I enlighet med i det föregående angivna grunder har jag låtit inom
civildepartementet uppgöra förslag till förordning om ändrad lydelse
i vissa delar av automobilförordningen. > Då sistnämnda förordning tillkommit
efter riksdagens hörande, torde dess yttrande böra inhämtas
jämväl över det nu upprättade förslaget.
Departementschefen uppläste härefter det ifrågavarande förslaget till
förordning om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen den 30 juni
1916 om automobiltrafik, samt hemställde, att Kungl. Maj:t måtte besluta
att inhämta riksdagens yttrande över ifrågavarande författningsförslag,
med förklarande därvid, att Kungl. Maj:t ville, efter mottagande
av riksdagens svar, företaga den slutliga prövningen av samma förslag
och förordna om författnings utfärdande i ämnet.
48
Kungl. May.ts Proposition Nr 179.
Till denna, av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna bifall;
och skulle proposition avlåtas till riksdagen av den
lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
C. Ullman.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1920.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (4)
4 kopplingar.
- Rskr. 1920:6 Skrivelse till Konungen angående regleringen av utgifterna under riksstatens för år 1921 sjätte ■ huvudtitel, innefattande anslag en till kommunikationsdepartem s. 2 i texten
- Rskr. 1920:360 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen den 30 juni 19 s. 7 i texten
- SU 1920:208 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för anställande inom vägoch vattenhy g g nadsstyrelsen av en automobilinspektör jämte i ämnet s. 1 i texten
- 2LU 1920:35 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad, lydelse i vissa delar av förordningen den 30 juni 1916 om automob s. 1 i texten