Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen den 30 juni 1916 om automobiltrafik

1920-02-27 · 48 sidor, varav 46 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 46 av 48 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1920:179, Med förslag till förordning om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen den 30 juni 1916 om automobiltrafik

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:t.v Proposition Nr 179.

1

Nr 179.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen

den 30 juni 1916 om automobiltrafik; given Stockholms

slott den 27 februari 1920.

Med överlämnande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över

civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed inhämta riksdagens

yttrande över härvid fogade förslag till förordning om ändrad lydelse i

vissa delar av förordningen den 30 juni 1916 om automobiltrafik; och

vill Kungl. Maj:t, efter mottagande av riksdagens svar, företaga den

slutliga prövningen av samma förslag och förordna om författnings utfärdande

i ämnet.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens

vederbörande utskott.

GUSTAF.

F. Holmquist.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 147 höft. (Nr 179—180.) 576 so 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 179.

Förslag

''till

förordning

om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen den 30 juni 1916

om automoMltrafik.

Härigenom förordnas, att § 1 inom. 1, § 2, § 3 mom. 1, § 4, § 5

mom. 2, § 6 mom. 6, §§ 11—13, § 16 mom. 2 och 4, §§ 21 och 22,

§ 28 mom. 1, §§ 30, 31, 33—35, 41 och 42, § 43 mom. 1 ävensom

rubriken närmast före § 41 i förordningen den 30 juni 1916 om automobiltrafik

skola erhålla följande ändrade lydelse:

§ I
Mom.

1. Automobil, varmed i denna förordning, där ej annorlunda

särskilt stadgas, avses jämväl motorcykel, vars vikt överstiger 50 kilogram,

skall vara försedd med

a) -------------“ —--''."TT.

b) två lätt åtkomliga, av varandra oberoende och fullt tillförlitliga

system för bromsning, av vilka åtminstone det ena skall äga förmåga att

på ett effektivt sätt fasthålla automobilen;

c) signalapparat av lämplig beskaffenhet;

d) -------------------

e)---------------------

f) ---;--------.---; — — “---

g) om explosionsmotor användes, effektiv anordning för dämpande

av ljudet från avloppsgaserna (ljuddämpare).

§ 2.

Mom. 1. För verkställande av besiktning och annan förrättning,

som i denna förordning avses, skola Konungens befallningshavande, var

för sitt län, förordna erforderligt antal besiktningsmän. Dylikt förordnande

meddelas varje gång för en tid av tre år. Avgår besiktnings
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 179.

man före utgången av den för honom bestämda tjänstgöringstid, utses

ny besiktningsman för den återstående tiden. Ändå att tid, för vilken

besiktningsman blivit utsedd, ej gått till ända, må, när skäl därtill förekommer,

för honom meddelat förordnande återkallas.

Besiktningsman — — — — — — automobiltrafik.

Konungens — — — — — — intagas.

Avgår — — — — — — sätt.

Instruktion för besiktningsmännen utfärdas av Konungen.

Mom. 2. Inseende över samtliga besiktningsmännen i riket utövas

av en av Konungen tillsatt inspektör, vilken har att fullgöra de åligganden,

som närmare bestämmas i en för honom av Konungen utfärdad

instruktion.

Konungens befallningshavande har att, innan förordnande för besiktningsman

meddelas, inhämta yttrande i ärendet av inspektören samt,

då besiktningsman förordnats eller entledigats, därom lämna inspektören

underrättelse.

Mom. 1. Den, som i syfte att få automobil registrerad vill hos besiktningsman

anmäla densamma till besiktning, skall därvid uppgiva den

avsedda användningen av automobilen (personvagn, lastvagn o. s. v.),

dess tillverkare, typ (märke eller fabrikat) och fabriksnummer, automobilens

egen vikt, drivkraftens art, motorns cylindertal och cylinderdimensioner

samt antalet av fabrikanten uppgivna hästkrafter hos motorn

ävensom, i fråga om personvagn, det antal personer, som automobilen

är avsedd att kunna föra, samt, beträffande lastvagn, lastningsförmågan

och, om denna överstiger 1,000 kilogram, högsta hjultryck å såväl framsom

bakaxeln.

Avser -— — — — — — — — — — — — svarande uppgift.

§ 4.

Mom. 1. Infinner sig någon hos besiktningsman med begäran att

få undergå sådan prövning, som erfordras för att vinna tillstånd att föra

automobil (motorcykel, som i § 1 mom. 1 sägs), skall besiktningsmannen,

där för prövningen lämpligt fordon finnes att tillgå, verkställa prövningen.

Befinnes sökanden vara fullt förtrogen med konstruktionen, skötseln

och manövreringen av automobil (motorcykel, som i § 1 mom. 1 avses)

ävensom äga nödig kännedom om gällande författnings föreskrifter rörande

automobiltrafik, skall besiktningsmannen ofördröjligen meddela sökanden

bevis om den undergångna prövningen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 179.

Mom. 2. Finner besiktningsman, att anstalt eller lärare, som yrkesmässigt

meddelar undervisning för utbildning av automobilförare, icke

bedriver denna verksamhet på sådant sätt, som för en tillfredsställande

utbildning erfordras, åligger det besiktningsmannen att därom göra anmälan

till den i § 2 mom. 2 omförmälde inspektören, vilken äger att

meddela anstalten eller läraren nödiga anvisningar i nämnda hänseende.

§ 5-

Mom. 2. Skall — — — — — — stadgas.

Provkörning med automobil må icke före besiktning äga rum utan

tillstånd för Stockholm av överståthållarämbetet, för annan stad, där

poliskammare finnes, av denna, för övriga städer av magistrat eller, där

sådan ej finnes, av stadsstyrelse samt för landet av landsfiskalen i orten.

Vederbörande myndighet bestämmer därvid de villkor, under vilka körningen

må äga rum.

Vid — — — — — — automobil. ,

§ «•

Mom. 6. Beviljas registrering av automobil, skall Konungens befallningshavande

i registret införa

b) den avsedda användningen av automobilen (personvagn, lastvagn

o. s. v.), typ (märke eller fabrikat), egen vikt, drivkraftens art samt

antalet hästkrafter hos motorn ävensom, i fråga om personvagn, det

antal personer, som automobilen är avsedd att kunna föra, samt, beträffande

lastvagn, lastningsförmågan och, om denna överstiger 1,000 kilogram,

högsta hjultryck å såväl fram- som bakaxeln.

d)T----------------

Bevis — — — — — — — — — — — besiktningsinstrumentet.

§ 11-

Automobil må allenast föras av den, som därtill innehar gällande

tillstånd (körkort).

Dock må den,''som utbildar sig till förare, äga företaga övningskörning

under de villkor, som bestämmas för Stockholm av överståthållarämbetet,

för annan stad, där poliskammare finnes, av denna och

för övriga städer av magistrat eller, där sådan ej finnes, av stadsstyrelse

samt för landet av landsfiskalen i orten.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj-.ts Proposition Nr 17!t.

5

§ 12.

Mom. 1. Den, som vill erhålla körkort, liar att till Konungens befallningshavande

i det län, där lian är mantalsskriven, eller, om han icke

är i riket mantalsskriven, till Konungens befallningshavande i det län,

där han för tillfället vistas, insända ansökan därom med angivande av

fullständigt namn, yrke och hemvist samt därvid foga

a) bevis om sökandens födelseår och födelsedag,

b) intyg av läkare, att sökanden icke lider av sådan nedsättning i

syn- eller hörselförmåga eller sådant lyte, som gör honom olämplig som

förare, och

c) bevis av besiktningsman, att sökanden är fullt förtrogen med

konstruktionen, skötseln och manövreringen av automobil (motorcykel,

som i § 1 mom. 1 sägs) samt äger nödig kännedom om gällande författningsföreskrifter

rörande automobiltrafik.

Har sökauden vederbörligen fullgjort vad ovan föreskrivits, och har

han fyllt 18 år samt gjort sig känd lör nykterhet och ordentlighet, har

Konungens befallningshavande att för honom utfärda körkort, vilket

skall innefatta tillstånd antingen att föra automobil eller endast att föra

motorcykel, som i § 1 mom. 1 sägs. Körkort av förstnämnda slag medför

rätt att föra motorcykel, som nyss nämnts.

Körkort, vartill formulär fastställes av Konungen, gäller för färd i

hela riket.

Mom. 2. Over utfärdade körkort skall Konungens befallningshavande

föra anteckning i liggare eller kortregister; och skall därvid för

varje körkort antecknas nummer å körkortet och dag för dess utlämnande

samt innehavarens namn, födelseår, födelsedag, yrke och hemvist,

så ock angivas, huruvida körkortet avser automobil i allmänhet eller

allenast motorcykel, som i § 1 mom. 1 sägs.

Mom. 3. Befinnes förare hava vid färd med automobil gjort sig

skyldig till grov vårdslöshet eller visat likgiltighet för andra människors

liv eller egendom, eller föreligga eljest sådana förhållanden, att förare

måste anses olämplig att föra automobil, må Konungens befallningshavande,

som utfärdat körkortet, återkalla detsamma antingen för viss

tid, minst två månader och högst två år, eller ock för alltid.

Beslut — — — — — — ändrats.

Mom. 4. Har förare ådömts straff för förseelse mot denna förordning

eller mot 11 kap. 15 § strafflagen, i vad sistnämnda lagrum avser

automobiltrafik, åligger det åklagaren att ofördröjligen insända utslaget

i målet till den länsstyrelse, som utfärdat körkort för föraren.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 179.

§ 13-

Mom. 1. -— -— — — — — — — —

Mom, 2.---------

Mom. 3. — — — — — -— — —• —

Mom. 4. — — — — — — — — —

Mom. 5. — — — — .— — — — —

Mom. 6. — — — — — —--—

Mom. 8. Yad i denna § är föreskrivet gäller ej beträffande motorcykel,

varom i § 1 mom. 1 förmäles, vilken må framföras å varje allmän

väg, gata eller torgplats ävensom å enskilt område, då ägaren eller hans

rättsinnehavare därtill lämnat tillstånd, dock att för motorcykel med tillkopplad

så kallad bivagn (för-, sido- eller släpvagn) skall, då bredden

av hela fordonet, styrstången oräknad, överstiger 1,40 meter, gälla vad

ovan i denna § om annan automobil stadgats. Sådant förbud, som i mom.

2 sägs, kan meddelas i fråga om varje motorcykel, varom i § 1 mom.

1 förmäles.

§ 16-

Mom. 2. Under färd skall å automobil föras vederbörligt igenkänningsmärke,

så beskaffat och anbragt, som i denna förordning är stadgat,

vilket märke icke får under färden vara dolt, varjämte å lämplig, lätt

tillgänglig plats skall vara anbragt skylt med uppgift om dels ägarens

namn och hemvist samt dels tiden för senast verkställda besiktningav

automobilen. Å lastautomobil skall därjämte vara anbragt skylt med

uppgift om automobilens egen vikt och lastningsförmåga samt, om denna

överstiger 1,000 kilogram, högsta hjultryck å såväl fram- som bakaxeln.

Då mörker eller dimma råder, skola under färden framtill föras två

lyktor i samma höjd, eu å vardera sidan, med vitt sken, tillräckligt

starkt att upplysa vägen minst 50 meter framför automobilen. År motorcykel,

som i § 1 mom. 1 sägs, ej försedd med sidvagn, må dock den

främre belysningen utgöras av endast en lykta av nämnda beskaffenhet.

Medföres sidvagn, skall jämväl å denna finnas framtill en lykta med vitt

sken. Baktill å automobilen skall föras lykta med vitt sken, som fullständigt

belyser det å automobilen anbragta bakre igenkänningsmärket.

Denna senare lykta skall även visa rött ljus bakåt.

Användes lykta med bländande sken, skall detta vara inriktat så

lågt över marken eller så avskärmat, att det icke medför olägenhet för

mötande.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kung}. Maj:ts Proposition Nr 17.9. 7

Mom. 4. Förare åligger:

att — — — — — — — — — •—- — — — — varningssignal;

att under färd i stad, köping eller annat tätt bebyggt samhälle icke

använda sigualapparat av sådant särskilt slag, som allmänneligen användes

å brand-, ambulans- eller polisvagnar, och nattetid endast signal
-

apparat med dov ton;

att — — — — — — — — — — — - — — överskådas;

att — —• — — — — — — — — — — — — körbanan;

att — — — — _____ — — — — — — — ögonblickligen;

att — — — — — — — — — — — — — — vägar;

att — — — -— — — — — — — — — — — smutsstänk;

att — — — — — — — — — — — — — —- uppstår;

samt att — — — — — — — — — — — — — — avlopp.

§ 21.

Mom. 1. Vid yrkesmässig automobiltrafik, som icke endast avser

forsling av gods, skall skjutslega utgå efter taxa, som fastställes för

stad i den ordning § 23 i ordningsstadgan för rikets städer angiver och

för landet av Konungens befallningshavande.

Det åligger vederbörande myndighet att tillse, att sådan taxa finnes

fastställd för varje innehavare av tillstånd att utöva trafik av ifrågavarande

slag; och bör jämväl beträffande yrkesmässig automobiltrafik, som endast

avser forsling av gods, tillses, att dylik taxa kommer till stånd, där sådant

med hänsyn till de förhållanden, varunder trafiken bedrives, kan

anses vara av behovet påkallat.

Mom. 2. Förare av automobil, som begagnas vid yrkesmässig

automobiltrafik, för vilken taxa blivit jämlikt mom. 1 fastställd, skall

under färd medhava taxan för att på begäran av trafikant uppvisas.

§ 22.

Ej må — — — — — — — — — — — — — — äger rum.

Till sådan antomobilförare må ej antagas annan än den, som innehar

gällande körkort, uppnått 21 års ålder, med läkarbetyg styrkt sig äga

normal syn- och hörselförmåga samt i övrigt är lämplig såsom dylik förare.

Myndighet--— — — — — — — — sistnämnda myndighet.

Bevis — — — — — — — -— — — — polisman.

§ 28.

Mom. 1. Förare, som brukar automobil,

a)----''--------

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. J\laj:ts Proposition Nr 179.

b)-----------

c)------_---_---

böte från och med tjugufem till och med femhundra kronor.

§ so.

Brytes mot föreskrifterna i § 9 eller § 16 mom. 2, 4 eller 6,

eller framföres automobil å väg, gata eller plats, där automobilen

icke må framföras,

straffes den felande med böter från och med tio till och med femhundra

kronor.

Har----------------dömas.

§ 31.

Framföres automobil med större hastighet än som i varje fall är

medgiven,

eller överträdes föreskrift i § 16 mom. 1, 3 eller 5,

straffes föraren med böter från och med tjugufem till och med etttusen

kronor.

Har — — — — — — — — — — — — — — — — dömas.

§ 33.

Med böter från och med tio till och med tvåhundra kronor straffes

den, som åsidosätter föreskrift i § 16 mom. 7 eller § 24 mom. 7.

Lag — — — — — — — — — — — —--polismyndighet.

§ 34.

Mom. 1. Underlåter någon, som enligt § 6 eller 7 har att göra

anmälani till automobilregister, sådan anmälan inom den härför i varje

fall stadgade tid, böte den anmälningspliktige från och med tjugufem

till och med femhundra kronor.

Mom. 2. Var, som i anmälan till automobilregistret mot bättre vetande

meddelar oriktig uppgift, straffes med böter från och med femtio

till och med ettusen kronor, där ej förseelsen enligt allmänna strafflagen

bör beläggas med strängare straff.

§ 35.

Mom. 1. Utövar någon yrkesmässig automobiltrafik utan att vara

därtill berättigad, böte från och med tjugufem till och med femhundra

kronor.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 179.

9

År — - — — — — — — — — — — — — — — tillämpas.

Mom. 2. Brukas i yrkesmässig trafik automobil, som ej är för sådan

trafik godkänd, böte föraren från och med tjugufem till och med

femhundra kronor.

Skedde — — — — sagts.

Mom. 3. Underlåter innehavare av tillstånd till yrkesmässig automobiltrafik

att iakttaga i § 20 mom. 2 meddelad föreskrift, böte från

och med tjugufem till och med femhundra kronor.

Mom. 4. Fordras vid yrkesmässig automobiltrafik högre betalning

än fastställd taxa medgiver, eller underlåter förare att iakttaga vad i

§21 mom. 2 är föreskrivet, böte den felande från och med tio till och

med tvåhundra kronor.

Om motorcykel, vars vikt ej överstiger 50 kilogram.

I avseende å motorcykel, vars vikt ej överstiger 50 kilogram, skola,

vare sig den är försedd med fast eller löstagbar motor, allenast bestämmelserna

i § 42 äga tillämpning.

§ 42.

Mom. 1. Å motorcykel, som i § 41 avses, skola följande i denna förordning

givna bestämmelser tillämpas, nämligen:

1) § 1 med undantag av mom. 1 punkterna b), f) och g); dock

att vidkommande punkt d) anordning för motorns fi*ånkopplande från

drivhjulen ej erfordras;

2) § 13 mom. 8;

3) § 14 samt

4) i tillämpliga delar § 16 mom. 1, 3, 4, 5 och 6, § 28 med undantag

av mom. 1 punkterna a) och b) samt §§ 30—33, 36—38, 40 och 44.

Mom. 2. För motorcykel, varom här är fråga, gäller dessutom, att

den skall vara försedd med minst en snabbt och säkert verkande broms.

Mom. 3. Vid mörker eller dimma skola dels framtill å motorcykeln

föras tänd lykta med vitt, starkt lysande sken, dels ock, därest jämlikt

för särskild ort meddelad bestämmelse igenkänningsmärke skall vara

å cykeln anbragt, sådana anordningar vidtagas, att minst ett sådant

märke fullständigt belyses.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 147 höft. (Nr 179—180). 576 so 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungi. Maj:ts Proposition Nr 179.

Mom. 4. Brukar förare motorcykel, varom i denna § är fråga,,

utan att därvid iakttages vad i mom. 2 är stadgat, straffes, där ej

brukandet allenast avsåg framförande av motorcykel, som skadats

under färd, till närmast belägna plats för skadans avhjälpande, samt

uppenbar fara ej var därmed förenad, med böter från och med tio till

och med tvåhundra kronor.

Till enahanda ansvar gör förare sig förfallen, som bryter mot föreskrift

i mom. 3.

Mom. 4. Å motorcykel, varom i denna § är fråga, tillämpas i övrigt

de föreskrifter, som rörande velociped äro eller varda för olika orter

meddelade och icke strida mot här givna, för dylik motorcykel gällande

stadganden.

§ 43.

Mom. 1. För förrättning, som enligt denna förordning ankommer

på besiktningsman, är denne berättigad till ersättning enligt följande

taxa:

för första besiktning eller efterbesiktning av motorcykel, som

i § 1 mom. 1 sägs,........................................................................ IS kronor

för första besiktning eller efterbesiktning av annan automobil 25 ))

» prövning enligt § 4....................................................................... 20 »

Uppvisas på en gång två eller flera, en och samma ägare tillhöriga

motorcyklar, varom i § 1 mom. 1 förmäles, eller två eller flera, en och

samma ägare tillhöriga automobiler av annat slag till första besiktning

eller efterbesiktning, skall ersättning utgå med nedanstående belopp,,

nämligen:

för två motorcyklar, som i § 1 mom. 1 sägs,......... 12,50 kronor för varje

» b automobiler av annat slag .......................... 20 » » »

» mer än två motorcyklar, som i § 1 mom. 1 sägs, 10 » » »

» » » » automobiler av annat slag............... 15 b b b

Då besiktning eller prövning, som här avses, kommit till stånd, utgår

ersättning, vid besiktning vare sig automobilen befunnits i föreskrivet

oeh lämpligt skick eller ej, och vid prövning oavsett om sökanden

kunnat godkännas såsom förare eller icke.

Evad -— — — — resereglemente.

1 ersättningen — — —• — myndighet.

Denna förordning skall träda i kraft den 1 januari 1921 utom § 2“

inom. 2, som länder till efterrättelse från och med den 1 oktober 1920..

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj: tfi Proposition Nr 170.

tl

De förordnanden för besiktningsmän, som före den 1 januari 1921

meddelats, skola icke gälla längre än till nämnda dag.

Motorcykel, vars vikt överstiger 150 kilogram och som på grund av

förut gällande bestämmelser blivit införd i automobilregistret, skall före

den 1 januari 1921 anmälas till ny registrering samt förses med nytt

igenkänningsmärke. Registrering, som nu är sagd, är avgiftsfri.

Förare, som innan denna förordning träder i kraft, erhållit körkort,

är, såvida icke detta återkallas, fortfarande berättigad att intill den 1

januari 1922 föra automobil. För vinnande av tillstånd härtill efter nämnda

dag har förare, som nu nämnts, att före den 1 september 1921 i den i § 12

stadgade ordning göra ansökan om körkort, skolande vid sådan ansökan

fogade läkarintyg samt bevis av besiktningsman vara utfärdade efter

den 1 januari 1921. Vid ansökan, som här avses, behöver bevis om

födelseår och födelsedag ej företes.

Utan hinder av de i §§ 11 och 12 meddelade bestämmelser må

motorcykel, vars vikt överstiger 50 men ej 150 kilogram och som blivit

före den 1 januari 1921 registrerad, begagnas till den 1 juli 1921, dock

endast av person, som fyllt 18 år. Den, som efter sistnämnda dag önskar

begagna dylik motorcykel, har att före den 1 maj 1921 i den i § 12

stadgade ordning göra ansökan om körkort, skolande vid sådan ansökan

fogade läkarintyg samt bevis av besiktningsman vara utfärdade efter den

1 januari 1921.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 179.

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 27

februari 1920.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,

Statsråden Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Undén,

Thorsson,

Holmquist,

'' Olsson.

Chefen för civildepartementet, statsrådet Holmquist anförde:

Genom remiss den 29 december 1919 har Kungl. Maj:t infordrat

yttranden från länsstyrelserna samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

över ett av särskilda inom civildepartementet tillkallade sakkunniga den

4 december 1919 avgivet betänkande med förslag till ändrad lydelse av

vissa delar av förordningen den 30 juni 1916 om automobiltrafik m. m.

Dessa yttranden, i vissa fall åtföljda av utlåtanden från underordnade

myndigheter, hava numera inkommit. Därjämte har yttrande över de

sakkunnigas förslag avgivits av Stockholms automobilförarefackföreningJag

anhåller nu att få ånyo anmäla detta ärende.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kung1. Maj. ts Proposition Nr 179.

13

Genom -beslut den 12 september 1919 bemyndigade Kungl. Maj:t

chefen för civildepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga för verkställande

av utredning och avgivande av förslag till de ändringar och

tillägg i gällande förordning om automobiltrafik, vartill de av bemälde

departementschef, enligt anförande till statsrådsprotokollet samma dag,

uttalade anvisningar gåve anledning eller som i sammanhang därmed

eljest kunde av honom underställas sakkunnigas prövning.

Vid ärendets föredragning i statsrådet anförde departementschefen

bland annat följande:

»I eu till Kungl. Maj:t ingiven skrift har Svenska motorcykelklubben under

framhållande att gällande förordning om automobiltrafik, vilken jämväl innefattade

stadganden för trafik med motorcykel, vore i vissa hänseenden bristfällig och

särskilt inrymde alltför knapphändiga och beträffande trafiksäkerheten otillfredsställande

bestämmelser ifråga om motorcyklar, gjort framställning om åvägabringande

av utredning i syfte att i möjligaste mån betrygga den trafikerande

allmänhetens säkerhet gentemot omdömeslöst eller vårdslöst framförande av

motorcyklar, utan att dessas användande för berättigade ändamål onödigtvis försvårades.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som den 9 juli 1919 häröver avgivit infordrat

utlåtande, har däri förklarat sig livligt instämma i syftet med berörda

förslag.

Jämväl direktören Amos Kruse och civilingenjören R. R:son Schlyter framhålla

i en av dem till statsrådet och chefen för civildepartementet ingiven skrift

behovet av i vissa hänseenden skärpta och i allt fall efter rådande förhållanden

bättre lämpade bestämmelser för framförande av såväl motorcyklar som automobiler

och påkalla i sådant syfte en allsidig utredning genom en särskild kommitté.

Vidare har länsstyrelsen i Södermanlands län i en till Kungl. Maj:t ingiven

skrivelse av den 20 maj 1919 förmält, att ovisshet uppkommit, huruvida såsom

motorcyklar borde registreras vanliga velocipeder, å vilka anbragts en lätt löstagbar

s. k. colibrimotor, samt framhållit behovet av allmänt gällande bestämmelser

härom.

I anledning av sistberörda framställning har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

i infordrat utlåtande av den 14 juli 1919, med vitsordande av behovet utav

tydligare och fullständigare stadganden i omförmälda hänseende, föreslagit frågans

hänskjutande till de sakkunniga, som med anledning av Svenska motorcykelklubbens

ovanberörda framställning kunde få sig anförtrott att verkställa

utredning i fråga om erforderliga ändringar i förordningen om automobiltrafik

särskilt med hänsyn till motorcyklar.

Ytterligare hava Anders Rosborg med flera besiktningsmän för automobiler

i Stockholm uti en till Kungl. Maj:t ingiven skrift gjort framställning om sådan

ändring i gällande förordning om automobiltrafik, att däri stadgad ersättning för

besiktning av automobiler måtte utgå med vissa förhöjda belopp; och har vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen den 3 september 1919 till följd av remiss inkommit

med utlåtande över denna framställning.

Inledning.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. May.ts Proposition Nr 179.

Slutligen har Stockholms Gamla bilskola i till mig avlåten skrivelse uttalat

vissa önskemål angående utbildning av chaufförer.

Ehuru gällande förordning om automobilfraffk utfärdats så nyligen som den

30 juni 1916, torde den dock i flera avseenden påkalla revision, något varom de

nyss anmälda inkomna framställningarna också i sin mån bära vittne. Jag anser

dock icke påkallat, att en allmän revision av automobilförordningen nu företages.

Dels kan en sådan icke avslutas i så god tid, att frågan om ändrade författningsbestämmelser

i förevarande ämne kan föreläggas 1920 års riksdag — och enligt

min mening är det högeligen önskvärt, att vissa ändringar i denna förordning

redan under nämnda år komma till stånd — dels kräves i allt fall inom en nära

framtid en granskning av automobilförordningen i sammanhang med den nya

väglagstiftningen m. m., vartill förslag sedan någon tid föreligger. Till en sådan

framtida revision av förordningen synes jämväl böra anstå med frågan om ej en

del nya med automobiler jämförliga fortskaffningsmedel äro av den betydelse, att

deras användning lagligen bör regleras. Jag anser därför, att för närvarande

allenast en granskning och överarbetning i vissa nedan angivna delar av automobilförordningen

bör äga rum.

Den utredning, jag nu förordar, bör sålunda först omfatta en komplettering

av bestämmelserna beträffande trafik med motorcyklar i huvudsakligt syfte .att

bringa dessa i den närmare överensstämmelse med stadgandena om automobiltrafik

i övrigt, som trafiksäkerheten kan anses fordra. Givetvis bör vid behandling

av denna fråga också uppmärksammas länsstyrelsens i Södermanlands län

ovan omförmälda skrivelse angående velocipeder med löstagbar s. k. colibrimotor.

Vidare bör utredningen omfatta dels bestämmelserna om rätten att föra automobil,

i vilket hänseende uppmärksamheten särskilt skall ägnas åt sättet för utbildning

och prövning av automobilförare, dels och de i automobilförordningen

innehållna straffbestämmelser, vilkas skärpande i större eller mindre omfattning

bör övervägas. Vid olika tillfällen hava klagomål avgivits över, att vid yrkesmässig

automobiltrafik taxa icke funnits fastställd och att den resande allmänheten

därför ofta oskäligt uppskörtas. Så vitt jag känner, har också § 21 i automobilförordningen

angående fastställande av taxor kommit i alltför ringa tillämpning.

Den utredning, som nu ifrågasättes, synes mig därför också böra omfatta

sistnämnda § i automobilförordningen, varvid torde böra övervägas, huruvida

icke taxor för yrkesmässig automobiltrafik böra obligatoriskt fastställas för —

med hänsyn till rådande penningläge — kortare tid åt gången. Dylika obligatoriska

taxor kunna också bliva nödiga, därest i det förslag till nytt resereglemente,

som är under utarbetande, automobil skulle införas som ett särskilt fortskaffningsmedel.

Slutligen torde utredningen böra avse den av besiktningsmännen

i Stockholm väckta frågan om förhöjd taxa för besiktningsmannaförrättningar

enligt automobilförordningen.»

De jämlikt omförmälda bemyndigande tillkallade sakkunniga, polismästaren

G. R. Hårleman, ordförande, löjtnanten N. F. O. Brambeck,

ingenjören E. A. Bratt, länsassessorn E. T. Lidman, tillika sekreterare,

och chauffören K. A. J. Hagelin, hava till fullgörande av sitt uppdragutarbetat

av motiv åtföljda förslag till

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts Proposition Nr 17.9.

15

1) förordning om ändrad lydelse av vissa §§ i förordningen om

automobiltrafik den 30 juni 1916;

2) kungörelse om ändrad lydelse av § 1 i kungörelsen med bestämmelser

angående tillämpningen av den internationella konventionen rörande

automobiltrafik den 20 oktober 1916;

3) instruktion för den enligt förordningen om automobiltrafik den

30 juni 1916 förordnade inspektör; och

4) instruktion för de enligt förordningen om automobiltrafik den 30

juni 1916 förordnade besiktningsmän.

I enlighet med sitt uppdrag hava de sakkunniga ej företagit en

allmän revision av automobilförordningen, utan deras förslag avser allenast

avhjälpande av de med nämnda förordnings bestämmelser förbundna

mest trängande olägenheterna. På sätt vid detta ärendes föredragning i

statsrådet den 12 september 1919 av dåvarande chefen för civildepartementet

framhölls, är det av stor vikt, att vissa ändringar i förordningen

redan under innevarande år komma till stånd. För möjliggörande härav

har jag i det förslag, som nu kommer att av mig framläggas, icke ansett

mig böra i väsentlig mån gå utöver de för de sakkunnigas arbete

utstakade riktlinjerna. Jag vill emellertid framhålla, att enligt min mening

en granskning av förordningens bestämmelser även ur andra än de

här beaktade synpunkterna inom en ej avlägsen framtid bör äga rum.

De sakkunniga hava för att kunna bilda sig en uppfattning rörande

omfattningen av under senaste tid inträffade automobil- och motorcykelolyckor,

i den mån de äga samband med överträdelser av bestämmelserna

i automobilförordningen, från länsstyrelserna införskaffat vissa uppgifter.

Av dessa har ett sammandrag gjorts, beträffande vilket jag

tillåter mig att hänvisa till betänkandet. Här må endast exempelvis

nämnas, att under tiden 1 januari—30 september 1919 i Stockholms

stad beivrats 657 fall av överträdelser mot automobilförordningen vid

trafik med automobiler, därav 9 fall, då person dödats, 276 fall, där

eljest skada å person eller egendom uppkommit, och 372 fall, där ingen

skada följt; att i Stockholms stad motsvarande siffror i fråga om trafik

med motorcyklar voro 189, 0, 39 och 150; att motsvarande siffror för

Göteborgs och Bohus län voro i fråga om automobiler 97, 0, 49 och

48 samt i fråga om motorcyklar 34, 0, 5 och 29; samt att motsvarande

siffror för Malmöhus län voro i fråga om automobiler 250, 3, 20 och

227 samt beträffande motorcyklar 111, 0, 9 och 102. I övriga län voro

de beivrade förseelserna mindre talrika.

Departe
ments
chefen.

Överträdelser

av gällande

automobilfurordning.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Förslagets

huvud
grunder.

Trafiken med

motorcyklar.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 179.

De sakkunniga framhålla i likhet med vissa länsstyrelser, att även

om denna statistik på grund av svårigheten i många fall att effektivt

övervaka förordningens efterlevnad torde giva en mycket ofullständig

bild av det antal överträdelser mot förordningen, som i verkligheten

förekommit, av densamma dock framgår, att den alltjämt fortgående

ökade användningen av automobiler och motorcyklar såsom fortskaffningsmedel

kräver den största uppmärksamhet från statsmakternas sida

i och för tryggandet av den allmänna trafiksäkerheten på gator och

vägar.

I sammanhang härmed påpekas, att enligt uppgifter till »Meddelanden

angående automobiltrafik» under tiden januari—oktober 1919 i hela

riket inregistrerats ungefär 2,800 automobiler och ungefär 3,000 motorcyklar.

Jag övergår nu till en redogörelse för huvudgrunderna i de sakkunnigas

förslag samt därav föranledda yttranden. I sammanhang därmed

skall jag angiva min ståndpunkt till de frågor, som av de sakkunniga

behandlats.

I nu gällande automobilförordning stadgas, att för motorcykel, vars

vikt överstiger 150 kilogram, skall gälla vad om annan automobil är

stadgat, medan för motorcykel med mindre vikt allenast vissa särskilt

angivna föreskrifter skola tillämpas. Bestämmelserna om besiktning och

efterbesiktning gälla sålunda ej för dylik motorcykel; ej heller finnes

stadgad någon skyldighet för förare av sådan att underkasta sig någon

som hälst undervisning eller prövning — rätten att köra står sålunda

en var, huru okunnig och olämplig han än må vara, öppen. Någon

straffbestämmelse för uraktlåtenhet att efterkomma de i förordningen

meddelade föreskrifter rörande belysningen nattetid å dylika fordon finnes

ej meddelad.

Viktgränsen 150 kilogram har, såsom av motiveringen till den nu

gällande lagstiftningen framgår, satts i avsikt att med automobiler likställa

motorvagnar och andra sådana fordon med ungefär samma dimensioner

som en automobil — ökning av dimensionerna ansågs nämligen

i viss direkt proportion motsvaras av ökad vikt; alla motorcyklar i egentlig

mening skulle däremot ej dit hänföras, då dessas vikt i allmänhet ej

förmenades komma att överstiga 75 kilogram.

I yttranden, som inkommit till de sakkunniga från länsstyrelser och

dem underordnade polismyndigheter, framhålles allmänt, att trafiken

med motorcyklar, som särskilt på senare tider i hög grad tilltagit, för

närvarande sker på ett sätt, som med rätta giver rum för de allvarli
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

#

Kungl. Maj ds Proposition Nr 17!).

gaste anmärkningar från befolkningens sida. Motorcyklisternas framfart

skildras på de flesta håll såsom synnerligen vårdslös och övermodig och

anses i allmänhet innebära större fara för andra trafikanter än automobilisternas.

Myndigheterna tillstyrka därför så gott som enhälligt, att i

huvudsak samma bestämmelser böra tillämpas för motorcyklar och deras

förare, som nu gälla för automobiler och automobilförare.

De sakkunniga framhålla, att sedan tillkomsten av 1916 års automobilförordning

motorcyklar med tillkopplad så kallad bivagn blivit allt

mer och mer vanliga. Härigenom hade, fortsätta de sakkunniga, för polismyndigheterna,

som skola övervaka förordningens efterlevnad, blivit

synnerligen svårt att fullgöra sina skyldigheter, då det nämligen torde

vara omöjligt att i en hast avgöra, om vikten på ett sådant fordon övereller

understiger 150 kilogram. Enligt vad de sakkunniga hade sig bekant,

rådde på många håll tvekan, huruvida bivagnens vikt skulle inräknas

i den angivna viktsatsen; och i varje fall vore det för registreringsmyndigheten

svårt, för att icke säga omöjligt att, så länge besiktning

av motorcyklar icke gjorts obligatorisk, kunna vid registrering av

en motorcykel kontrollera dennas vikt, i vilket avseende sökandens uppgifter

måste tagas för goda. Intet hindrade heller att, såsom ofta inträffat,

sedan en motorcykel tilldelats igenkänningsmärke, en bivagn

sedermera tillkopplades, ehuru sammanlagda vikten härigenom komme

att överstiga 150 kilogram och fordonet sålunda då borde betraktas såsom

automobil.

Det syntes därför de sakkunniga uppenbart, att de nuvarande bestämmelserna

om motorcyklar med nödvändighet tarvade ändring. De

sakkunniga hade för sin del stannat vid att föreslå, att motorcyklar

överhuvudtaget bleve likställda med andra automobiler, där ej särskilt

undantag gjordes. Det funnes nämligen, enligt de sakkunnigas förmenande,

ur allmän trafiksäkerhetssynpunkt ingen som helst anledning

att skapa lindrigare bestämmelser för en motorcykel, som vägde över,

än för en, som vägde under 150 kilogram. Erfarenheten torde tillräckligt

hava ådagalagt — varom de sakkunniga tillhandakomma yttrandena

bure vittne — att såväl en sakkunnig undersökning av motorcykelns beskaffenhet

som en grundlig prövning av dess förares kompetens vore av

behovet påkallad. Genom den av de sakkunniga föreslagna anordningen

skulle man även vinna en önskvärd överskådlighet och reda i avfattningen

av hithörande bestämmelser, vilka i sitt nuvarande skick ofta

visat sig föranleda olika tolkningar och missförstånd.

Endast nedåt hade de sakkunniga föreslagit en viss viktgräns, nämBihang

till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 147 käft. (Nr 179—180.) 576 so 3

De sakkunniga.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kunyl. Maj:ts Proposition Nr 179.

ligen 50 kilogram, detta av den anledningen att de sakkunniga icke ansett,

att vanliga velocipeder, som försåges med så kallad hjälpmotor

eller löstagbar motor — colibrimotor o. d. — borde inrangeras bland

egentliga motorcyklar. Frånsett att det givetvis torde möta stora praktiska

svårigheter att tillämpa automobilförordningens föreskrifter å dylika

motorfordon, kunde desamma ej förväntas i någon avsevärd grad komma

till användning, varför de sakkunniga ansett en lagstiftning beträffande

dem icke vara av omständigheterna påkallad. Från intet håll hade heller,

såvitt de sakkunniga hade sig bekant, något yrkande härom blivit

framställt; de länsstyrelser, som berört denna fråga, hade i stället ställt

sig på samma ståndpunkt härvidlag som de sakkunniga.

Stadgandena i automobilförordningen skulle således, enligt de sakkunnigas

förslag, i allt väsentligt, med de undantag, som framginge av

de sakkunnigas speciella motivering, komma att gälla även för alla motorcyklar

i egentlig mening, vare sig de vore försedda med bivagn eller

ej. Det vore de sakkunnigas förvissning, att, därest förslaget härutinnan

vunne bifall, mycket skulle vinnas till befordrande av den allmänna

trafiksäkerheten, såväl i stad som på landet, utan att emellertid trafiken

med motorcyklar kunde sägas hava på något sätt onödigt försvårats.

De sakkunniga ville i detta sammanhang anmärka, att i Danmark, där

antalet i bruk varande motorcyklar proportionsvis vore synnerligen stort,

trafiken med dessa fordon i huvudsak vore omgärdad med samma lagbestämmelser

som trafiken med automobiler, vilka bestämmelser för

övrigt vore av mera invecklad och för den enskilde betungande natur

än de här föreslagna.

Departe
ments
chefen.

Mot de sakkunnigas förslag att i huvudsak likställa motorcyklar

med andra automobiler hava i de över de sakkunnigas betänkande avgivna

yttrandena några invändningar icke framkommit; tvärt om har i

ett flertal av dessa yttranden betonats lämpligheten och angelägenheten

av ett dylikt förslags genomförande. Åven jag anser, att de sakkunniga

hava anfört särdeles vägande skäl för sitt förslag på denna punkt, och

finner mig alltså böra förorda detsamma.

I några av yttrandena har ifrågasatts lämpligheten av den av de

sakkunniga föreslagna begränsningen av automobilförordningens tillämplighet

å motorcyklar, nämligen att förordningen ej skulle avse sådana

cyklar, vilkas vikt ej överstege 50 kilogram, och det har därvid framhållits

olägenheten av att på detta sätt vanliga velocipeder, försedda

med s. k. hjälpmotorer eller löstagbara motorer, ställdes helt utanför

författningens bestämmelser. En dylik anordning skulle, ansåg man,

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 179.

19

medföra eu väsentlig ökning av antalet av dessa fordon, vilka för den

allmänna trafiken medförde nästan lika stor fara som de egentliga motorcyklarna.

Gentemot de sålunda framförda erinringarna må framhållas, att, såsom

även framgår av de sakkunnigas uttalanden, det skidle vara förenat med

avsevärda praktiska svårigheter att tillämpa alla automobilförordningens

stadganden på cyklar, vilkas motorer icke äro på mera varaktigt sätt

förenade med själva fordonen utan kunna lätt löstagas från desamma.

Bestämmelserna om registrering och besiktning av automobiler samt om

körkort skulle sålunda svårligen kunna utan vidare lända till efterrättelse

i avseende å sådana cyklar. Härtill kommer, att åtminstone hittills

dessa fortskaffningsmedel knappast torde hava kommit i allmännare

bruk. Jag anser därför mindre lämpligt att för närvarande likställa dessa

lättare motorcyklar med automobiler. Däremot finner jag det knappast

vara välbetänkt att lämna dessa cyklar helt utanför förevarande lagstiftning,

utan synes mig den anordningen böra väljas, att beträffande

motorcyklar med en vikt av 50 kilogram eller därunder meddelas särskilda,

mindre vittgående bestämmelser till skydd för trafiksäkerheten.

Dessa bestämmelser torde kunna i huvudsak ansluta sig till nu gällande

föreskrifter rörande motorcykel, dock att registrering av sådan lättare

motorcykel, som nyss nämnts, ej skulle vara erforderlig.

Skulle emellertid de uttalade förmodandena om dessa motorcyklars

ökade användning besannas och de nu av mig förordade bestämmelserna

befinnas icke vara tillfyllest, måste de i det föregående antydda

praktiska svårigheterna såvitt möjligt övervinnas, så att förordningens

bestämmelser, även i de enligt mitt förslag undantagna delar, i en eller

annan form göras tillämpliga jämväl å lättare motorcyklar.

De sakkunniga hava vidare jämlikt sitt uppdrag till behandling

upptagit frågan om rätten att föra automobil, därvid uppmärksamheten

särskilt ägnats åt sättet för utbildning och prövning av automobilförare.

I denna del hava de sakkunniga anfört följande:

»Det synes de sakkunniga ställt utom allt tvivel, att, om denna fråga kan

lösas på ett ändamålsenligt och fullt effektivt sätt, med andra ord, om man kan

utfinna tillräckligt starka garantier för att endast verkligt kvalificerade personer

tillerkännas rätt att föra automobil, utan att dock apparaten för deras utbildning

och prövning bliver alltför tungrodd, härigenom mycket skulle vara vunnet för

en på samma gång sund och för allmänheten betryggande utveckling av autoinobilväsendet.

Från de flesta länsstyrelser, som yttrat sig i detta ämne, hava framställts

krav på skärpta fordringar för rätten att erhålla kompetensbevis för körkort,

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 179.

medan å andra sidan framhållits, att den nuvarande avfattningen av hithörande

bestämmelse, nämligen att sökanden skall befinnas vara fullt ''förtrogen med

automobils konstruktion, skötsel och manövrering ävensom äga nödig kännedom

om gällande författningsföreskrifter rörande automobiltrafik’ skulle vara tillräckligt

betryggande, därest i varje fall verkligen konstaterades, att de föreskrivna

färdigheterna och kunskaperna ordentligt inhämtats.

De sakkunniga ansluta sig för sin del till denna uppfattning och anse således,

att man bör inrikta sin strävan på att åstadkomma en grundligare utbildning

av förarna samt en mera noggrann och efter enhetliga grunder verkställd

prövning av dem.

Ifråga om utbildningen hava de sakkunniga med intresse tagit del av vad

den danska lagstiftningen härutinnan stadgar. För att erhålla bevis om rätt att

föra motorfordon har den sökande enligt denna att förete, utom annat, intyg från

en auktoriserad lärare om erhållen undervisning och utbildning i skötsel av

motorfordon, därvid han skall hava fört sådant fordon i minst 25 timmar, fördelade

på minst 14 undervisningsdagar — för motorcyklister kräves dock ingen

bestämd undervisningstid — samt om därvid förvärvad körskicklighet ävensom

att efter en ingående prövning av särskilda, av justitieministern förordnade sakkunniga

styrka sig hava förvärvat nödig kunskap om maskinen och dess behandling,

allt i enlighet med av justitieministern närmare meddelade, synnerligen detaljerade

bestämmelser.

Ehuru givetvis ett sådant system, strängt tillämpat, måste anses synnerligen

effektivt, synes det dock de sakkunniga, som om det vore att driva saken

för långt att här i landet införa obligatorisk undervisning av godkända lärare

eller i statligt auktoriserade läroanstalter. Yad särskilt lantbefolkningen beträffar,

vilken i allt större utsträckning börjat använda sig av automobiler och motorcyklar

såsom fortskaffningsmedel, skulle det givetvis i vårt vidsträckta och glest

befolkade land, enkannerligen i de norrländska länen, i många fall bliva alltför

betungande och kostsamt att nödgas företaga långa resor och uppehålla sig en

längre tid å annan ort för deltagande i sådan undervisning. Ett dylikt förfarande

torde ej häller vara nödvändigt att införa, då man väl kan tänka sig, att en

föraraspirant kan erhålla lika god utbildning på enskild väg. Härtill kommer,

att det säkerligen skulle på många håll möta svårigheter att erhålla kompetenta

lärare i tillräckligt antal och på lämpliga platser, Dessa måste vara andra personer

än besiktningsmännen, som fortfarande skulle finnas, och redan nu har det,

såsom av länsstyrelsernas yttranden framgår, ofta varit förenat med stora svårigheter

att anskaffa tillräckligt många för dessa befattningar lämpliga personer.

De sakkunniga anse därför, att huvudvikten fortfarande bör läggas på själva

prövningen, och att man således bör bygga vidare på den nuvarande organisationen,

vilken emellertid bör på lämpligt sätt fullständigas, samtidigt som effektiv

kontroll skapas över, att den fungerar på ett tillfredsställande sätt. Det lärer

nämligen icke kunna bestridas, att berättigade anmärkningar ofta kunna göras

mot clet sätt, varpå besiktningsmännen för närvarande sköta sitt maktpåliggande

uppdrag i denna del.»

De sakkunniga hava i sådant avseende föreslagit tillsättande av en

för hela riket gemensam inspektör med åliggande huvudsakligen ej mindre

att hava inseende över besiktningsmännen än även att i övrigt med

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:tu Proposition Nr 179. 21

uppmärksamhet följa utvecklingen av automobilväsendet och verka för

dess sunda utveckling.

De närmare riktlinjerna för automobilinspektörens verksamhet hava

de sakkunniga tänkt sig böra angivas i en för honom av Kungl. Maj:t

utfärdad instruktion, vartill de sakkunniga bifogat ett förslag.

Angående den föreslagna automobilinspektören anföra de sakkunniga:

»Huvudskälet, varför de sakkunniga föreslagit inrättande av denna nya befattning,

är, att det visat sig förenat med stora svårigheter för länsstyrelserna att,

i saknad av nödig teknisk sakkunskap, övervaka besiktningsmännens verksamhet,

vartill de i övrigt sakna befogenhet i annan mån, än att de kunna återkalla ett

givet förordnande. En sådan åtgärd lärer dock av naturliga skäl ytterst sällan

kunna tillgripas, något som även erfarenheten ådagalagt. Det synes vidare nödvändigt,

att betryggande garanti vinnes för att prövningen av automobilförare

sker efter ensartade grunder i hela landet och en sådan garanti kan, enligt de

sakkunnigas förmenande, ej vinnas med mindre en gemensam statlig institution

med kontrollerande myndighet inrättas. Till underlättande av denna kontroll

anse de sakkunniga nödvändigt, att en bestämd instruktion för besiktningsmännen

fastställes, vars efterlevnad inspektören skulle hava till åliggande att övervaka.

Ett förslag till sådan instruktion har jämväl av de sakkunniga utarbetats. Slutligen

skulle härigenom även ernås bättre likformighet i avseende å kompetensfordringarna

för besiktningsmännen, enär inspektören skulle hava skyldighet att

yttra sig vid tillsättningen av dessa befattningar.

Den föreslagna inspektören skulle, enligt de sakkunnigas övertygelse, sålunda

bliva ett centralorgan för automobilväsendet i landet, som med sin speciella

sakkunskap och efter hand samlade erfarenhet på området bör bliva till stor

nytta. Ehuru inspektören skulle utöva en självständig verksamhet, synes han av

praktiska skäl böra inordnas i något ämbetsverk; och hava de sakkunniga tänkt

sig, att detta lämpligast kunde ske i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.»

Denna myndighet har till de sakkunniga avgivit yttrande i ärendet,

varav framgår, att inom styrelsen handläggas ett stort antal så kallade

automobilärenden, utan att dock styrelsen hittills haft till sitt förfogande

någon speciellt sakkunnig såsom biträde vid dessa ärendens handläggning.

Behovet av eu sådan skulle därför enligt styrelsens åsikt på det

lämpligaste och ändamålsenligaste sättet bliva tillgodosett genom inrättande

av den föreslagna inspektörsbefattningen. Styrelsen, som tillstyrkt,

att en dylik inspektör tillsättes, har i huvudsak angivit riktlinjerna

för dennes verksamhet och åligganden, vilka i allt väsentligt

äro av samma innebörd som de, vilka finnas angivna i det av de sakkunniga

utarbetade förslaget till instruktion.

Beträffande avlöningen till inspektören hava de sakkunniga tänkt

sig, att denna lämpligast bör utgå i form av ett årligt arvode, som icke

torde böra understiga 15,000 kronor, dyrtidstillägg däruti ej inberäknat,

varjämte inspektören bör för de av tjänsten föranledda resor åtnjuta

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 179.

traktaments- och reseersättning enligt tredje klassen i gällande resereglemente.

De sakkunniga hava ansett, att besiktningsmännens förordnanden

endast skulle omfatta viss tid, förslagsvis tre år; deras sätt att sköta

uppdraget skulle då tid efter annan • komma under omprövning och,

därest berättigade anmärkningar i sådant avseende förefunnes, kunde

ombyte lättare äga rum. I samband härmed hava de sakkunniga i övergångsbestämmelserna

föreslagit, att alla de vid den nya förordningens

ikraftträdande gällande förordnanden skola anses upphöra, vadan en efter

likartade grunder verkställd förnyelse av hela besiktaingsmannainstitutionen

då skulle äga rum.

Som ovan nämnts, hava de sakkunniga tänkt sig, att, därest själva

prövningen av föraraspiranterna bleve tillräckligt omsorgsfull och ingående,

skulle härav utan vidare följa, att den föregående utbildningen

måste bliva grundligare, utan att man fördenskull med nödvändighet

behövde införa lagstadgande om obligatoriskt genomgången kurs i

chaufförskola eller dylik anstalt. Sådana skolor hade, enligt vad de

sakkunniga inhämtat, hittills endast undantagsvis — huvudsakligast i de

större städerna — inrättats, medan i övrigt utbildningen oftast torde äga

rum å reparationsverkstäder o. d. under ledning av yrkeskunniga mekaniker

och chaufförer.

Då det emellertid, säga de sakkunniga, lärer vara att förvänta, att,

med den hastigt växande utvecklingen av automobilväsendet, allt flera

dylika utbildningsanstalter inrättas, vilket enligt de sakkunnigas förmenande

fortfarande bör överlämnas åt det enskilda initiativet, bär det

synts de sakkunniga lämpligt, att dessa ställas under en viss kontroll.

De sakkunniga hava i sådant avseende föreslagit, att, därest en besiktningsman

skulle under sin verksamhet finna, att en anstalt eller lärare,

som yrkesmässigt meddelar dylik undervisning, icke bedriver denna

verksamhet på ett tillfredsställande sätt, besiktningsmannen har att göra

anmälan därom till inspektören, som äger meddela anstalten eller läraren

nödiga anvisningar. De sakkunniga framhålla, att de icke förbisett, att

ett dylikt lagstadgande icke kan anses innebära tillräcklig effektivitet, då

icke samtidigt stadgas påföljd för uraktlåtenhet att efterkomma givna

anvisningar, men påpeka å andra sidan, att det knappast kan förmodas,

att vederbörande vägra att ställa sig sådana anvisningar till efterrättelse,

då risken givetvis kan bliva den, att en sådan anstalts eller lärares

elever icke bliva godkända.

Enligt nu gällande bestämmelser har en aspirant, som erhållit kompetensbevis

från besiktningsmannen, endast att insända detta jämte

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 17!).

prästbevis till vederbörande länsstyrelse, som har att utfärda körkort för

honom, därest ej skäl föreligga, »på grund varav han måste anses

olämplig att föra automobil».

De sakkunniga anse sistnämnda stadgande endast vara ett stadgande

på papperet, då väl i de allra flesta fall sökandena äro för länsstyrelsen

okända och någon utredning om deras personliga kvalifikationer ej verkställts.

De sakkunniga hava därför i stället föreslagit införande av en

bestämmelse därom, att sökanden skall hava gjort sig känd för nykterhet

och ordentlighet, varvid de sakkunniga förutsätta, att, därest sökanden

ej är av länsstyrelsen personligen känd eller intyg i omförmälda hänseenden

finnas handlingarna bifogade, länsstyrelsen bör i ärendet inhämta

vederbörande polismyndighets yttrande. De sakkunniga anse det

nämligen vara av synnerlig vikt, att ej personer, som exempelvis äro

notoriska fyllerister eller kända för ett oskickligt och vårdslöst uppförande,

erhålla körkort.

För att emellertid en person i övrigt skall anses fylla måttet såsom

förare av automobil, bör, enligt de sakkunnigas förmenande, vidare krävas,

att han är fri från vissa organiska fel, såsom dövhet eller större

grad av närsynthet samt ej häller lider av sådant lyte, som hindrar

honom att nöjaktigt styra en automobil. De sakkunniga hava därför

föreslagit, att vederbörlig läkarattest skall företes om att sökanden äger

normal syn- och hörselförmåga och icke lider av lyte, som gör honom

olämplig som förare, en bestämmelse, vilken, som bekant, redan nu gäller

för person, som åstundar rättighet att antagas såsom förare i yrkesmässig

trafik. De sakkunniga kunna ej finna något skäl, varför man ur

allmän trafiksäkerhetssynpunkt skulle kräva mindre kvalifikationer härvidlag

för en förare av automobil i allmänhet än i yrkesmässig trafik.

Det förtjänar ock anmärkas, att liknande bestämmelser, som nu föreslagits,

gälla enligt den danska lagstiftningen.

Vad de sakkunniga yttrat i fråga om rätten att föra automobil i

egentlig mening, har, enligt de sakkunnigas åsikt, sin fulla tillämpning

jämväl beträffande rätten att föra motorcykel, varför enahanda bestämmelser

härvidlag böra gälla. Det ligger emellertid enligt de sakkunnigas

förmenande i sakens natur, att, medan en person, som är fullt förtrogen

med automobils konstruktion, skötsel och manövrering, jämväl torde få

anses skickad att föra motorcykel, förhållandet ej är motsatt. Körkort,

innefattande tillstånd att föra automobil, bör sålunda även berättiga att

föra motorcykel, medan en person, som har körkort för motorcykel och

vill förvärva rätt att föra automobil, bör vara nödsakad att underkasta

sig ny prövning och få nytt körkort.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 179.

Yttranden.

Departe
ments
chefen.

De sakkunnigas förslag, i vad det avser rätten att föra automobil,

har i det övervägande antalet yttranden lämnats utan anmärkning eller

uttryckligen tillstyrkts. Ett par myndigheter äro dock tveksamma, om

förslaget gått nog långt i fråga om de fordringar, som böra uppställas

på förare av automobil. Sålunda anser en länsstyrelse, att den rationellaste

anordningen för vinnande av garanti i fråga om nöjaktig utbildning

av förare vore, att särskilda chaufförskolor upprättades och auktoriserades

av statsmyndighet. De härmed förbundna svårigheterna skulle

icke vara oöverkomliga, om man nöjde sig med en sådan skola i varje

län och om besiktningsman medgåves att upprätta och förestå en dylik

anstalt. Skulle den nuvarande anordningen för prövning av förares

kompetens anses böra bibehållas i avbidan på en närmare utredning om

chaufförskolor, torde densamma kunna godkännas såsom ett provisorium

under förutsättning, att den av de sakkunniga föreslagna mspektionsmyndigheteD

komme till stånd. Stockholms automobilförarefackförening

anser, att staten helst borde upprätta skolor för utbildning av automobilförare,

men att, om så ej kunde ske, prövningen av sådana förare borde

överflyttas från de nuvarande besiktningsmännen till särskilda av staten

upprättade »kompetensskolor», i vilka varje förare skulle inom en tidrymd

av 14 dagar prövas med körning under 25 timmar. Vidare uttala

ett par länsstyrelser tveksamhet beträffande behövligheten av den föreslagna

inspektörsbefattningen.

Några myndigheter anse den ifrågasatta bestämmelsen i § 12 om

företeende av läkarintyg angående normal syn- och hörselförmåga m. m.

vara alltför sträng. I detta hänseende föreslår en länsstyrelse, att körkort,

då det gäller annan än yrkesmässig trafik, må utfärdas även om i

någon mån nedsatt syn- eller hörselförmåga finnes hos sökanden, men

läkaren förklarat denna nedsättning icke vara av den beskaffenhet att

den bör hindra vederbörande att vara förare i enskild automobiltrafik.

Vid övervägande av vad i avseende å rätten att föra automobil förekommit

finner jag de sakkunniga hava anfört övertygande skäl för att

för närvarande icke gå längre än deras förslag innehåller. De svårigheter,

som skulle vara förenade med upprättande av särskilda förarskolor

med väl kvalificerade lärarkrafter, synas vara så pass avsevärda, att jag

icke anser en dylik anordning böra utan en mera ingående utredning

kunna ifrågasättas. Även ur föraraspiranternas synpunkt skulle en bebestämmelse

om obligatoriskt genomgående av dylik anstalt måhända

vara alltför betungande. Jag anser mig därför böra ansluta mig till de

sakkunnigas förslag. Om prövningen av aspiranterna, såsom de sak
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 179.

25

kunniga åsyfta, blir mera omsorgsfull än för närvarande, är det att förvänta,

att även den föregående utbildningen blir mera tillfredsställande.

För åstadkommande av en grundligare prövning och en bättre kontroll

över besiktningsmännen samt för inseende över automobilväsendet i

landet i dess helhet föreslå de sakkunniga, såsom förut nämnts, inrättande

av en särskild inspektörsbefattning. Ehuru givetvis inrättande av

nya befattningar bör såvitt möjligt undvikas, finner jag dock, att i detta

fall så betydande fördelar skulle vara att vinna genom inspektörens

verksamhet, att betänkligheterna mot förslaget i denna del böra förfalla.

Frågan om anslag till avlöning åt denne tjänsteman torde jag senare

denna dag få tillfälle anmäla för Kungl. Maj:t.

Körkort synes böra innefatta rätt att föra antingen automobil eller

blott motorcykel, vars vikt överstiger 50 kilogram. Såsom de sakkunniga

ansett, bör körkort av förstnämnda slag medföra rätt att föra

även dylik motorcykel. Uttryckligt stadgande härom torde böra införas

i förordningen.

En viss modifikation torde kunna göras i förslaget i avseende å

bestämmelsen om företeende av intyg om syn- och hörselförmåga, då

fråga är om allenast enskild motortrafik, varemot vid yrkesmässig trafik

den nuvarande bestämmelsen i detta hänseende synes böra oförändrad

bibehållas.

Stadgandet i § 21 i gällande automobilförordning och frågan, huruvida

icke taxor för yrkesmässig automobiltrafik böra obligatoriskt införas,

hava jämväl i enlighet med de sakkunnigas uppdrag varit föremål för

övervägande från deras sida.

Enligt vad de sakkunniga inhämtat, hava sådana taxor för befordran

i yrkesmässig automobiltrafik av personer eller gods, varom i § 21

automobilförordningen förmäles, hittills endast i ringa omfattning, huvudsakligast

i de större städerna, blivit fastställda. Flera av länsstyrelserna

meddela emellertid, att, sedan trafiktillstånd för yrkesmässig automobiltrafik

numera i stor omfattning börjat meddelas även på landsbygden

samt tillgången och priset på automobilförnödenheter blivit mera normala,

varigenom tillförlitlig grund för beräkning av taxorna kan vinnas,

frågan om införande av sådana tagits under omprövning.

Enligt de sakkunnigas förmenande torde skäl numera föreligga för

ett obligatoriskt införande av taxor åtminstone för den yrkesmässiga

persontrafiken med automobiler, huvudsakligen för att förekomma, att,

såsom nu ofta sker, allmänheten oskäligt uppskörtas. Däremot synes

ännu icke föreligga tillräcklig erfarenhet för uppgörande av taxor för

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 147 höft. (Nr 179—180.) 576 20 4

Obligatoriska

taxor för

yrkesmässig

automobiltrafik.

De sakkunniga.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 179.

Yttranden.

Departe
ments
chefen.

yrkesmässig godstrafik med automobil, i fråga om vilken trafik de nuvarande

bestämmelserna härutinnan torde kunna bibehållas.

En fördelaktig konsekvens av införande av obligatoriska persontaxor

bleve även, att reseersättning enligt resereglementet skulle kunna

utgå efter sådan taxa, därest automobilskjuts anlitades.

Att, såsom föreslagits, hänskjuta fastställande av dylika taxor till

Kungl. Magt, liksom fallet är med skjutslegan, anse de sakkunniga dock

vara onödigt och opraktiskt, då taxorna ofta behöva tid efter annan

ändras, utan böra dessa ärenden, enligt de sakkunnigas mening, såsom

hittills, lämpligen prövas och avgöras av länsstyrelserna efter i varje

län, eller olika delar av varje län, sig företeende omständigheter. Härvidlag

bör givetvis tagas hänsyn å ena sidan till den trafikerande allmänhetens

berättigade intressen och å andra sidan därtill, att automobilägarna

erhålla gottgörelse för sina kostnader och därutöver skälig vinst,

så att den enskilda företagsamheten ifråga om åstadkommande av sådan

trafik, som på många håll och särskilt i Norrland med dess svåra landsvägskommunikationer

fyller ett verkligt behov, icke förkväves.

De sakkunnigas förslag om obligatoriska taxor för yrkesmässig persontrafik

med automobiler har i allmänhet tillstyrkts av myndigheterna.

En länsstyrelse avstyrker emellertid detsamma under åberopande av svårigheterna

att rättvist fastställa dylika taxor och att övervaka deras tilllämpning.

Enligt denna länsstyrelses förmenande vore det å de orter,

där konkurrens funnes, bättre att låta densamma reglera priserna. En

annan länsstyrelse anser, att taxorna böra fastställas av Kungl. Maj:t

eller, om så icke kunde ske, att närmare föreskrifter måtte meddelas dels

om de olika grunder, efter vilka avgifterna i skilda fall skulle beräknas,

och dels om viss procedur för taxors fastställande.

Yad i ärendet förekommit synes mig giva vid handen, att ett verkligt

behov föreligger av en bestämmelse om obligatoriska taxor åtminstone

för den yrkesmässiga persontrafiken. De mot en dylik bestämmelse

yppade betänkligheterna synas mig avsevärt överdrivna. Ett ytterligare

skäl för reformen i fråga ligger även däri, att enligt föreliggande

nytt förslag till resereglemente reseersättning skall kunna

utgå enligt för automobil trafik fastställd taxa. Tillräckliga skäl för

att nu införa bestämmelse om obligatoriskta taxor för godstrafik finner jag

däremot, i likhet med de sakkunniga, icke föreligga. Jag anser mig

sålunda kunna förorda de sakkunnigas förslag på denna punkt. Det

synes mig icke behövligt eller lämpligt vare sig att uppdraga åt

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts Proposition Nr 170.

27

Kungl. Maj:t att fastställa dessa taxor eller att meddela generella regler

för taxornas bestämmande, utan lärer taxornas fastställande böra överlämnas

åt vederbörande lokala myndigheter, som därvid hava att taga

hänsyn till de olika förhållandena å skilda orter. Nämnda myndigheter

torde icke heller underlåta att, innan uppgjorda förslag till taxor fastställas,

på lämpligt sätt lämna därav intresserade tillfälle att yttra sig

över förslagen. Någon bestämmelse i förordningen om viss procedur för

taxas fastställande anser jag sålunda icke vara av behovet påkallad.

Vid övervägande av frågan om skärpning i större eller mindre omfattning

av straffbestämmelserna i gällande automobilförordning hava de

sakkunniga för sin del funnit de nu gällande stadgandena härvidlag

vara i huvudsak väl avvägda och ägnade att tillfredsställa den allmänna

rättssäkerheten, blott de behörigen utnyttjas, vilket dock ej alltid sker.

Härom anföra de sakkunniga:

»Till eu del lärer detta förhållande nog bero därpå, att polismyndigheterna

på sina håll ej med tillräcklig energi övervaka förordningens efterlevnad och att

de av domstolarna utdömda bötesbelopp ofta äro alltför låga för att verka effektivt,

men även hava sin grund i andra omständigheter. I sådant avseende klagas

från polismyndigheternas sida allmänt över svårigheten att anskaffa bevisningvid

förseelser mot förordningen, särskilt då fråga är om överskridande av den

tillåtna hastigheten, och har för att råda bot härför från många håll uttalats

önskvärdheten av införande av skyldighet att hava hastighetsmätare anbragt å fordonet.

De sakkunniga hava även haft denna fråga under övervägande, men funnit

sig icke för närvarande böra föreslå en bestämmelse i sådan riktning, innan en

lämplig och för rimligt pris tillgänglig typ till sådan apparat, som givetvis hälst

bör vara självregistrerande, blivit utexperimenterad. Frågans lösning synes därför

lämpligen böra anstå till den allmänna revision av förordningen, som, enligt

vad av departementschefens uttalande till statsrådsprotokollet framgår, inom kort

kommer att företagas.

Genom det av de sakkunniga framlagda förslag till ändringar av den nu gällande

automobilförordningen kommer emellertid åtskilligt att vinnas i avseende å

möjligheten att övervaka förordningens tillämpning. Sålunda bliver varje förare

å motorcykel underkastad samma ansvar som förare å automobil, de å motorcyklarnas

igenkänningsmärken anbragta bokstäver och siffror skola hava samma

storlek som å automobilerna, föreskrifterna om belysningen nattetid hava gjorts

mera effektiva m. m., vilket allt torde vara ägnat att verka i sådan riktning.

Landets polismyndigheter hava emellertid ganska allmänt uttalat sig för en

höjning av minimibeloppen i de stipulerade bötessatserna; och lärer penningvärdets

fall kunna i och för sig anses väl motivera en sådan åtgärd, oavsett att

jämväl andra omständigheter tala därför.»

I överensstämmelse med det sålunda anförda hava de sakkunniga i

allmänhet föreslagit höjningar av straffsatsernas minimibelopp, i samband

Skärpning av

straffbestämmelserna.

De sakkunniga.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 179.

ttranden.

Departe

ments
chefen.

Höjning av

taxan för besiktningsförr

ältning ar.

Departe
ments
chefen.

Fråga om

hastighetsbestämmel
-

varmed företagits ett par mindre omflyttningar ifråga om de i de särskilda

paragraferna sammanförda förseelserna, för vilket närmare redogöres

här nedan.

De sakkunnigas förslag till höjning av minimibeloppen i de nu gällande

bötessatserna och till vissa andra ändringar i straffbestämmelserna

hava icke föranlett erinringar från de hörda myndigheterna. En länsstyrelse

anser de sålunda skärpta straffsatserna vara ett minimum av det

straffhot, som bör i förevarande fall uppställas. Däremot ställer sig

Stockholms automobilförarefackförening tveksam till lämpligheten av

förslaget på denna punkt. Nämnda förening samt några myndigheter

beröra vidare i sammanhang härmed spörsmålet om hastighetsmätares

användande samt uttala sig för obligatoriskt begagnande av dylika mätare,

åtminstone så snart lämpliga sådana stå att erhålla.

Beträffande denna sistnämnda fråga finner jag i likhet med de sakkunniga,

att densamma ej nu kan lösas utan att den bör få anstå till

den allmänna revisionen av automobilförordningen. Aven förslagets

ståndpunkt beträffande straffbestämmelserna anser jag mig böra biträda.

Vad angår den av besiktningsmännen i Stockholm väckta frågan

om förhöjd taxa för besiktningsmannaförrättningar, anse de sakkunniga,

att penningvärdets fall gjort en sådan höjning fullt motiverad. De sakkunniga

framhålla i detta hänseende vidare, att, därest de sakkunnigas

förslag antages, såväl besiktningarna av automobiler och motorcyklar,

som särskilt prövningen enligt § 4 i förordningen komma att bliva betydligt

mera ingående och noggranna och kräva större omsorg och tidsutdräkt,

varför de sakkunniga funnit nyssnämnda besiktningsmäns framställning

hava fullt fog för sig, något varom även länsstyrelserna i allmänhet

varit ense.

De sakkunniga hava därför uppgjort sitt förslag till taxa för besiktningsmännen

i huvudsaklig överensstämmelse med de i nämnda framställning

framförda önskemål.

Mot de sakkunnigas uppfattning, att gällande taxa för besiktningsmannaförrättningar

kräver höjning, har i de avgivna yttrandena någon

invändning icke framställts. Åven i denna del är jag av samma mening

som de sakkunniga. Jag återkommer härtill vid § 43.

Eu av de sakkunniga, chauffören K. A. J. Hagelin, har påyrkat, att

frågan om revision av de nu gällande bestämmelserna om den hastighet,

serna.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 179.

29

varmed automobil må framföras, borde till behandling upptagas och förslag

härutinnan framläggas. Han har i detta hänseende anfört bl. a.:

»De nu gällande hastighetsbestämmelserna äro sådana, att yrkets utövare

dagligen och stundligen tvingas till en sammanhängande kedja av överträdelser.

Ingen förare kan undgå att överskrida den stadgade hastigheten. Automobilens

konstruktion tvingar därtill och förutsättningen för dess existensberättigande likaledes.

Det betänkligaste i hela saken är, att föraren i regel saknar möjlighet att

konstatera, med vilken hastighet han framför automobilen, då de flesta automobiler

sakna hastighetsmätare.

Det är ju helt naturligt, att bland mängden av förare även finnas sådana,

som genom sin framfart väcka harm och ovilja mot både sig själva och mot den

legitima trafiken. En vilseförd opinion sätter likhetstecken mellan överdådig

framfart och tillåten hastighet och ropar på skärpta bestämmelser. Smärre samhällen

erhålla, med stöd av förordningen, rätt att fastställa hastighetsbestämmelser,

som ingen av dess invånare som automobilpassagerare skulle finna sig

i, om de ens tillnärmelsevis skulle tillämpas. Men föraren, han skall stå risken

för både det ena och det andra, fast ansvaret många gånger borde läggas på

annat håll.

En ändring i dessa avvita förhållanden är helt enkelt en gärd av rättvisa.

Det är ej fråga om höjning av hastigheten, blott legaliserande av den faktiskt tilllämpade.

En hastighet av 30 ä 35 km. i timmen är den vanligast förekommande,

det är den lämpligaste för automobilen och den är tillräcklig för den legitima

trafiken samt slutligen, med de inskränkningar, som omförmälas i § 16 mom. 4,

ofarlig.

Den i nämnda mom. punkt 5 befintliga bestämmelsen, att automobilen skall

kunna stannas ögonblickligen, är för övrigt alldeles orimlig, då den faktiskt är

omöjlig att efterleva, men berövar åtalad förare varje möjlighet till frikännande.

Den danska lagen använder i motsvarande punkt uttrycket ’så gott som ögonblickligen’,

och medger i fråga om hastighetsbestämmelserna i genomsnitt 10 km.

högre hastighet än den svenska förordningen, oaktat de svenska automobilförarna

i allmänhet vitsordas för sin körskicklighet.»

Med stöd av det anförda bär denne ledamot föreslagit, att den i

mom 1 och 2 av § 14 medgivna hastigheten höjes med i varje fall 10

km. i timmen, att, då framställning göres om inskränkning av hastigheten

för viss plats eller ort, länsstyrelsen skall äga att därom inhämta

yttrande från automobilinspektören samt att, där sådan lägre hastighet

fastställts, lätt synligt anslag därom skall finnas anbragt.

Ehuru de övriga sakkunniga ansett, att de sakkunniga, i saknad av

nödigt uppdrag eller bemyndigande härvidlag från departementschefens

sida, ej varit befogade att till behandling upptaga frågan om den hastighet,

varmed automobil må framföras, hava de dock framhållit, att

jämväl enligt deras förmenande en ändring av ifrågavarande bestäm
-

Reservation.

De sakkunniga.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 179.

Yttranden.

Departe
ments
chefen.

melser syntes av behovet påkallad. Det lede nämligen intet tvivel, att

stadgandena om maximihastigheten, sådana de för närvarande vore avfattade,

icke i verkligheten åtlyddes, något som i en del fall knappast

vore att förvåna sig över. Att exempelvis stipulera en maximihastighet

av 15 kilometer i timmen för en automobil, som nattetid framfördes å

en öde landsväg, kunde betecknas såsom fullständigt otidsenligt. Det

torde för den skull vara lämpligt, att denna fråga underkastades en ingående

prövning i sammanhang med den bebådade allmänna revisionen

av automobilförordningen.

Av åtskilliga myndigheter, bland dem fyra länsstyrelser, har uttalats

önskvärdheten av att redan nu en revision av automobilförordningens

hastighetsbestämmelser vidtages. I vissa av dessa yttranden har

hemställts om bifall till den av en utav de sakkunniga framförda, i det

föregående omförmälda reservationen. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

har instämt i det av majoriteten bland de sakkunniga gjorda uttalande

på denna punkt. Eu länsstyrelse har framhållit, att gällande hastighetsbestämmelser

väl svårligen kunde alltid exakt efterlevas, men att en

revision av dessa bestämmelser icke lämpligen kunde ske utan att frågan,

vilka vägar, som finge befaras med automobil, samtidigt upptoges till

ytterligare granskning, en fråga, som emellertid kunde behandlas först

sedan den föreslagna nya väglagstiftningen blivit föremål för slutlig behandling.

Slutligen har Stockholms automobilförarefackförening, under

uttalande av sin anslutning till tanken om borttagande av alla hastighetsbestämmelser,

förklarat sig för närvarande vilja föreslå en höjning

av hastigheten för de i mom. 1 av § 14 i automobilförordningen omförmälda

automobiler i stad etc. vid dagsljus till högst 35 km. och vid

mörker till högst 25 km. samt på landet vid dagsljus till högst 40 resp.

45 km. och vid mörker till högst 25 km. Vidare föreslår föreningen

bl. a., att lokal myndighet icke måtte tillerkännas rätt att besluta inskränkning

av den eljest medgivna hastigheten.

Såsom jag redan i det föregående antytt, kan det icke nu ifrågakomma

att verkställa en allmän revision av automobilförordningen. Det

av de sakkunniga på en helt kort tid verkställda utredningsarbetet har

icke åsyftat något sådant och kan därför icke läggas till grund för en

mera genomgripande omarbetning av förordningen i sådana delar, som

icke gjorts till föremål för särskild utredning. Någon sådan har, i enlighet

med det uppdrag, som de sakkunniga erhållit, icke företagits med

avseende å hastighetsbestämmelserna. Frågan om ändring av dessa be
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 179.

31

De sakkunniga.

stämmelser sammanhänger med åtskilliga andra spörsmål, bland annat,

på sätt i ett av de ovan refererade yttrandena framhållits, med den föreslagna

nya väglagstiftningen, och är utan tvivel av beskaffenhet att, om

icke trafiksäkerheten skall äventyras, böra göras till föremål för noggrant

övervägande. Ehuru åtskilliga skäl även enligt min mening göra

det antagligt, att dessa bestämmelser böra inom eu snar framtid underkastas

revision, är jag icke beredd att på den utredning, som nu varit

möjlig att vinna, framlägga förslag i sådan riktning.

De sakkunniga fästa slutligen uppmärksamheten på en annan fråga, Fråga om en

vilken, ehuru icke direkt berörande det dem givna uppdraget, under utredningens

gång diskuterats och jämväl av en del länsstyrelser berörts,

nämligen om en allmän trafikstadga.

Härom anföra de sakkunniga:

»Medan i automobilför ordningen givas noggranna och ingående bestämmelser

och förhållningsorder med avseende å sättet för en automobils framförande,

saknas, som bekant, motsvarande föreskrifter för andra fordon. Sålunda finnas

inga allmänna författningsbestämmelser rörande förfaringssättet vid möte mellan

skjutsar eller vid förbikörning, ingen som helst ålder finnes stadgad för rättighet

att föra fordon å allmän väg m. m. Alldeles särskilt starkt har både från myndigheternas

och allmänhetens sida framhållits kravet på införande av lagstadgande

om viss belysning jämväl å häståkdon vid mörker eller dimma, enär erfarenheten

ådagalagt, att många olyckor vållats av, att en automobilförare ej varit

i tillfälle att observera ett mötande häståkdon, förrän åkdonet kommit alldeles

inpå automobilen. Dessa missförhållanden äro givetvis av beskaffenhet att böra

snarast möjligt avhjälpas.

Den betydande stegring i trafikintensiteten å våra allmänna trafikleder, som

såväl automobilismens tillkomst som utvecklingen i allmänhet av handel, industri

och näringar medfört, har för övrigt, enligt de sakkunnigas förmenande, nödvändiggjort,

att frågan om införande av allmän trafikstadga för såväl stad som landsbygd

bör inom den närmaste framtiden göras till föremål för en allsidig utredning

och prövning.»

I likhet med vissa i ärendet hörda myndigheter finner jag den av

de sakkunniga berörda frågan om en allmän trafikstadga vara förtjänt

av beaktande. Antagligt är, att genom en dylik åtskilliga fördelar i avseende

å trafiksäkerheten skulle vara att vinna. Jag är emellertid icke

beredd att nu fatta slutlig ståndpunkt i avseende å detta spörsmål.

Jag övergår nu till en redogörelse för de särskilda bestämmelserna De särskilda

i det föreliggande förslaget till ändringar i automobilförordningen. bestämmel
serna

i lagförslaget.

Då det synts de sakkunniga lämpligt, att det redan i början av för- § L

ordningen uttryckligen fastslås, att förordningens bestämmelser numera De sak"

kunniga.

Departe
ments
chefen.

-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 179.

skulle bliva tillämpliga jämväl å motorcyklar, därest ej annorlunda i

varje fall stadgades, hava de sakkunniga föreslagit ett stadgande av dylik

innebörd i mom. 1 av § 1. Någon särskild definition å ordet

motorcykel hava de sakkunniga icke funnit behövlig, då detta numera kan

anses såsom ett gängse och i allmänna språkbruket vedertaget begrepp.

De sakkunniga hava ej velat frångå den nuvarande terminologin

enligt vilken ordet automobil dels betecknar varje för färd på marken

avsett fordon, som för framdrivande är försett med kraftmaskin

(motor) och icke löper på skenor — denna definition återfinnes

som bekant i lagen om ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik

— oavsett sålunda om det är försett med två eller flere hjul, och dels

avser automobil i egentlig, mera inskränkt bemärkelse, ehuru det givetvis

varit riktigare att införa ett nytt generellt begrepp, t. ex. motorfordon,

såsom omfattande både automobiler och motorcyklar. Då emellertid

i så fall ej blott hela automobilförordningen utan även ovan omförmälda

lag och andra författningar måst omarbetas, hava de sakkunniga

ansett lämpligast att icke ingå på denna fråga.

Mom. 1 punkt b) har av de sakkunniga omarbetats för att avpassa

bestämmelserna om bromsinrättningarna jämväl för elektriska automobiler

och motorcyklar. Den nuvarande avfattningen har för övrigt synts

olämplig och onödigt tung.

Enligt nu gällande bestämmelser skola signalhornen å automobiler

hava dov ton och å motorcykel gäll ton, detta av den anledningen att

de olika slagen av motorfordon lätteligen skulle kunna särskilj as på signalerna.

De praktiska fördelarna av denna anordning torde dock, säga

de sakkunniga, hava varit skäligen små. Den gälla tonen å motorcyklarnas

signalhorn torde däremot ofta vara synnerligen obehaglig och

verka onödigt störande; och anse de sakkunniga fördenskull, att åtminstone

en obligatorisk föreskrift härom ej bör finnas. Signalanordningen

behöver dessutom ej nödvändigtvis äga form av ett signalhorn.

Det synes de sakkunniga tillfyllest, om i förordningen härvidlag endast

stadgas, att å automobil skall finnas signalapparat av lämplig beskaffenhet,

med sålunda besiktningsmannen öppen lämnad rätt att vid besiktningen

närmare pröva signalsystemet; och har mom. 1 punkt c) i de

sakkunnigas förslag avfattats i överensstämmelse härmed.

I punkt g) av mom. 1 har det av de sakkunniga ansetts lämpligt

att tillägga ordet »effektiv» ifråga om anordningen för dämpandet av

ljudet från avloppsgaserna, särskilt med tanke på motorcyklarna, där

ljudet av explosionerna ofta förorsakar oväsen och verkar skrämmande

på djur. •

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds Proposition Nr 179. 33

De av de sakkunniga föreslagna ändringarna i § 1 hava ej föranlett

andi a erinringar från myndigheternas sida än i fråga om vissa detaljer.

Tveksamhet har sålunda bl. a. yppats om lämpligheten av en så allmänt

avfattad bestämmelse beträffande signalapparatens beskaffenhet. Med hänsyn

till besiktningsmännens prövningsrätt och den möjlighet, som enligt

förslaget tillkommer automobilinspektören att giva riktlinjer i detta hänseende,

finner jag dock förslaget kunna godtagas på denna punkt. I

några enstaka yttranden framkomna förslag om vissa nya bestämmelser

rörande automobils utrustning finner jag ej anledning att i förevarande

sammanhang upptaga.

.Den i förslaget begagnade terminologin, enligt vilken under »automobib

inbegripes jämväl motorcykel, vars vikt överstiger 50 kilogram,

anser jag på de av de sakkunniga anförda skäl böra godtagas.

. 1 övrigt anser jag icke skäl föreligga att avvika från de sakkun
nigas

förslag.

Mom. 1 av § 2 1 de sakkunnigas förslag motsvarar den nuvarande

§ 2. Rörande den föreslagna ändringen i fråga om tiden för besiktningsmännens

förordnande hänvisa de sakkunniga till sitt uttalande härom i

sammanhang med frågan om rätt att föra automobil.

Såsom ett nytt moment av § 2 tillkommer nu stadgandet angående

den av de sakkunniga föreslagne inspektören, vars huvudsakliga åligganden

angivas i detta moment. Såsom av det föregående framgår, hava

de sakkunniga avsett, att inspektören alltid skall höras, då besiktningsman

skall tillsättas; och bör länsstyrelsen hålla inspektören underrättad

om, vilka personer, som iuom länet innehava förordnanden såsom besiktningsmän,

på det att det register över besiktningsmännen i riket,

som det åligger inspektören att föra, alltid skall vara i komplett skick!

Då uppgift angående högsta hjultryck å en lastautomobil endast är

av betydelse beträffande tyngre fordon, vilkas hjultryck kan sägas hava

menlig inverkan pa vägbanan, hava de sakkunniga till undvikande av

onödigt vittgående bestämmelser föreslagit, att uppgift angående hjultrycket

skall påfordras endast beträffande lastautomobil, vars lastningsförmåga

överstiger 1,000 kilogram; och har till mom. 1 av denna § 3

fogats ett tillägg av sådan innebörd.

Innehållet i mom. 1 av § 4 är detsamma som i nuvarande § 4.

Mom. 2 av § 4 innehåller de av de sakkunniga föreslagna nya bestämmelserna

om viss tillsyn över anstalter eller lärare, som yrkesmässigt

utbilda automobilförare, för vilka redogjorts i det föregående.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 147 höft. (Nr 179—180.) 576 20 5

Departe
ments
chefen.

§§ 2-4.

De sakkunniga.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Departe
ments
chefen.

§§ 5 och 6.

De sakkunniga.

Departe
ments
chefen.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 179.

I mom. 1 av § 2 har jag, i anslutning till en erinran från överståthållarämbetet,

funnit den bestämmelsen höra införas, att, där besiktningsman

avgår före den bestämda tjänstgöringstidens utgång, ny besiktningsman

skall förordnas allenast för återstoden av nämnda tid. Det

synes nämligen vara av en viss vikt, att i varje län besiktningsmännen

i regel utses på en gång.

I det föregående har jag uttalat min anslutning till förslaget om

en för hela riket gemensam automobilinspektör. Mot avfattningen av

mom. 2 av § 2, däri bestämmelsen härom förekommer, har jag intet att

erinra.

De sakkunnigas förslag till ändring av § 3, vilket lämnats utan erinran

av myndigheterna, biträdes av mig.

I anslutning till vad jag i sammanhang med frågan om rätten att

föra automobil uttalat bör mom. 1 av § 4 erhålla en avfattning, varav

framgår, att prövning skall kunna avse antingen automobil eller motorcykel,

vars vikt överstiger 50 kilogram.

Det föreslagna mom. 2 av § 4, som föranlett endast en enstaka erinran

från myndigheternas sida, finner jag kunna godtagas i oförändrat

skick.

I mom. 2 av § 5 har på given anledning ordet »kronofogden» i

orten utbytts mot »landsfiskalen» i orten. Bestämmelserna om provkörning

kunna i sitt nuvarande skick enligt de sakkunnigas mening icke

anses fullt lämpliga. De sakkunniga hava dock ej velat föreslå några

mera genomgripande förändringar i desamma utan hava åtnöjt sig med

att föreslå eu sådan allmän avfattning av stadgandet, att den my ndighet,

som beviljar tillstånd till provkörning med ännu ej besiktigad automobil,

därvid skall hava att bestämma »de villkor, under vilka körningen

må äga rum» i stället för, såsom formuleringen nu lyder, »det område,

där sådan körning må äga rum, ävensom tid och villkor lör körningen».

Anledningen härtill är, att åt myndigheterna synas böra lämnas mera fria

händer att ordna dessa angelägenheter etter förhållandena på platsen

eller efter i varje fall sig företeende omständigheter.

De sakkunnigas förslag till ändring av förevarande paragraf, vilket

icke föranlett erinringar från myndigheternas sida, synes kunna godtagas.

Polismyndigheten i en större stad har ansett, att, till förebyggande av

missbruk av bestämmelsen om provkörning, till § 5 borde göras ett tilllägg

av innehåll, att provkörning med besiktigad men icke registrerad

automobil må äga rum endast under viss kortare tid från dagen för be
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 179.

siktningens avslutande. Ehuru bestämmelsen ifråga torde lämna rum

för berättigade anmärkningar, har jag dock, då ett stadgande av antydd

innebörd antagligen skulle vara förenat med vissa praktiska olägenheter,

funnit frågan om ändrade föreskrifter på denna punkt böra anstå till en

mera genomgripande revision av förordningens bestämmelser.

I § 6 mom. 6 b) synes böra göras samma ändring som av mig tillstyrkts

beträffande § 3 mom. 1.

Beträffande § 9 hava de sakkunniga icke föreslagit någon ändring.

En besiktningsman för au tom obiler har emellertid ifrågasatt, att lastautomobil,

som användes i arbete av fabrik, verk, inrättning eller enskild,

skall varje kalenderår undergå efterbesiktning. Stockholms automobilförarefackförening

har föreslagit, att varje automobil skall besiktigas

årligen.

Då emellertid redan för närvarande enligt § 20 mom. 2 gäller, att

automobil, som användes i yrkesmässig trafik, skall besiktigas en gång

varje år, har jag icke ansett nödigt att utsträcka besiktningstvånget utöver

vad för närvarande är stadgat.

De sakkunniga framhålla, att enligt propositionen till 1916 års riksdag

med förslag till den nu gällande automobilförordningen rätten att bevilja

tillstånd såväl till provkörning med automobil enligt § 5 som till övningskörning

enligt § 11 för landsbygdens vidkommande anförtrotts åt länsstyrelserna,

men att på riksdagens begäran den ändringen vidtogs i

§ 5, att ifrågavarande rättighet överflyttades på kronofogden i orten,

medan motsvarande ändring, möjligen av förbiseende, ej skedde i § 11.

Då förhållandena emellertid, enligt vad de sakkunniga framhålla, äro

fullt analoga, föreslå de sakkunniga, att bestämmelserna ock bliva enahanda

härvidlag.

Mom. 1 av § 12 har omarbetats i överensstämmelse med de av de

sakkunniga föreslagna nya principerna för körkorts erhållande, för vilka

redogjorts i det föregående.

En länsstyrelse har i yttrande till de sakkunniga fäst uppmärksamheten

på, att för närvarande saknas bestämmelse om, hos vilken myndighet

en person, som icke är i riket mantalsskriven, skall kunna erhålla

körkort; och har med anledning härav av de sakkunniga föreslagits,

att dylik person har att insända ansökan härom till länsstyrelsen i

det län, där han för tillfället vistas. Med hänsyn till svårigheten för

sådana personer att alltid vara i stånd att prestera ett prästbetyg rörande

§ 9-

Departe
ments
chefen.

It och 12.

De sakkunniga.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 179.

sin ålder har ansetts tillfyllest att stadga, att i sådant hänseende skall

företes bevis, exempelvis pass eller annan legitimationshandling.

I fråga om åldern för rätt att erhålla körkort har denna beträffande

motorcykelförare av de sakkunniga skäligen ansetts kunna sättas något

lägre, förslagsvis till sexton år, särskilt med tanke på landsbygdens ungdom,

som i stor utsträckning börjat använda sig av motorcykeln såsom

ett praktiskt och snabbt fortskaffningsmedel och som i allmänhet vid

denna ålder torde hava nått den utveckling och mognad, att förandet av

motorcykel kan åt den anförtros. Ett korrektiv mot missbruk härvidlag

ligger," framhålla de sakkunniga, för övrigt alltid i prövningen, då besiktningsmannen

givetvis bör underlåta att meddela behörighetsintyg åt

en aspirant, som ej ådagalägger nödig omdömesförmåga och karaktärsutveckling.

Beträffande den föreslagna minimiåldern, 16 år, för förare av motorcykel

har en av de sakkunniga, chauffören K. A. J. Hagelin, varit av

olika mening mot de sakkunnigas flertal. Då han ansett, att risken vid

framförandet av en motorcykel ingalunda är mindre än då det gäller

exempelvis en lättare automobil, har han föreslagit, att åldersgränsen för

erhållande av körkort måtte bestämmas lika för motorcykelförare som för

autom obilförare eller till 18 år.

En given konsekvens av de föreslagna nya bestämmelserna om två

slags körkort blir, säga de sakkunniga vidare, att de hos länsstyrelserna

upprättade liggare eller kortregister hädanefter måste föras i två avdelningar,

ett för automo bilförare och ett för motorcykelförare, med var för

sig löpande nummerserier. Stadgande härom har införts i mom. 2

av § 12.

I mom. 3 av § 12 hava de sakkunniga föreslagit en ändring, i det

att orden »vilken ådömts straff för förseelse mot denna förordning eller

mot 11 kap. 15 § strafflagen, i vad sistnämnda lagrum avser automobiltrafik»

ansetts böra utgå. De sakkunniga, som tillkallats för att utarbeta

förslaget till den nuvarande automobilförordningen, hade uttalat sig

för att avgörandet av frågan om indragning av körkort borde förläggas

till domstol samt att sådan påföljd endast kunde åläggas i sammanhang

med ådömande av straff för förseelse mot förordningen. Föredragande

departementschefen följde emellertid härvidlag icke de sakkunniga utan

föreslog, att prövningsrätten ifråga om återkallelse av korlicens skulle

tillkomma administrativ myndighet, lämpligast länsstyrelsen-, och blev

förordningen avfattad i enlighet med denna uppfattning. Det synes

emellertid de sakkunniga, som om, i konsekvens härmed, stadgandet, att

den administrativa myndigheten skulle vara nödsakad att, innan den

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. May.ts Proposition Nr 170.

ägde besluta om indragning av körkort för en person, som exempelvis

vid färd med automobil visat grov vårdslöshet, avvakta vederbörande

domstols utslag, bort utgå och att sålunda nämnda myndighet även i

sådana fall tillerkännes eu självständig prövningsrätt. Det kan för övrigt

enligt de sakkunnigas mening ej anses med god ordning överensstämmande,

att en person, som på grund av vårdslös framfart eller dylikt

befunnits uppenbart olämplig att föra automobil, får fortsätta härmed,

intill dess domstolen meddelat utslag i det mot honom anhäugiggjorda

åtalet, vilket, särskilt på landsbygden med dess långsamma rättsskipning,

kan draga långt ut på tiden. Enligt vad erfarenheten givit vid handen,

har återkallelse av förartillstånd hittills ägt rum endast i ett fåtal fäll;

och det synes de sakkunniga klart, att man måste förutsätta, att länsstyrelserna

även med vidgad befogenhet härutinnan komma att använda

sig av sin rätt att indraga körkort med urskillning och efter ingående

prövning.

l)å återkallandet kan ske för viss tid, har i meningen »olämplig att

vidare föra automobil» ordet »vidare» strukits.

Jämväl i avseende å mom. 3 av 8 12 har chauffören Hag-elin varit

av olika mening mot övriga sakkunniga. I denna del har han anfört:

»Det har inträffat fall, då körkort in dragits huvudsakligen på grund av för"

seelser emot § 14, d. v. s. överskridande av den tillåtna hastigheten.

Det torde vara tydligt, att en förare, som en följd av år fört automobil utan

annan anmärkning än att han kört fort, uppnått en hög gVad av skicklighet och

omdömesförmåga. Det måste ur trafiksäkerhetssynpunkt anses förkastligt, att

sådan meriterad förare utbytes mot en ny, varjämte ett fortsättande på denna

väg kommer att skapa ett sådant osäkert etstillstånd inom yrket, att de bäst kvalificerade

söka sig en säkrare utkomst. Att faran härav ej bör underskattas visas

av den ökade olycksfrekvensen i Stockholm, jämställd med det faktum, att ett

anmärkningsvärt stort antal av de gamla droskehaufförerna icke efter trafikens

återupptagande sökt sig åter till densamma. Med de skärpta kompetensfordringarna

för erhållande av körkort anser jag bör följa större varsamhet i fråga om indragning

av detsamma. För att i möjligaste mån få ifrågasatt indragning av körkort

granskad från sakkunnigt håll, särskilt med hänsyn till trafiksäkerhetens

betryggande, får jag föreslå, att mom. 3 erhåller följande tillägg:

Då återkallande av körkort ifrågasattes, skola de till grund härför liggande

handlingarna remitteras till den i § 2 mom. 2 omförmälde inspektören, som har

att inom 30 dagar däröver avgiva yttrande.

Det är Konungens befallningshavande obetaget, att under nämnda tid meddela

förbud för innehavaren att använda körkortet.»

Ett stort antal av de hörda myndigheterna, bland andra nio länsstyrelser,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt en del polismyndigheter

och besiktningsmän av automobiler, har rest bestämda invändningar

Yttrande».

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Departe
ments
chefen.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 179.

mot de sakkunnigas förslag att stadga en lägre minimiålder för rätt att

föra motorcykel än för förande av annan automobil. Stockholms automobilförarefackförening

är av samma uppfattning.

I det föregående hava vid behandling av frågan om rätten att föra

automobil berörts ytterligare ett par av de av myndigheter gjorda erinringar,

som avse § 12 mom. 1.

Mot § 12 mom. 3 har anmärkts dels av en myndighet, att körkort

lämpligen bör återkallas av länsstyrelsen i det län, där kortinnehavaren

gjort sig skyldig till vårdslöshet, och ej, såsom enligt gällande förordning

och enligt förslaget är stadgat, av den länsstyrelse, som utfärdat

körkortet, dels av en annan myndighet, att föreskrift bör meddelas därom,

att körkort skall återkallas, därest förare andra gången ådömts straff

enligt § 30 eller 31 i förordningen eller enligt 11 kap. 15 § strafflagen

och ej särskilda förhållanden föranleda, att han ändock bör bibehållas

vid körkortet. En myndighet hemställer om bifall till den vid detta

mom. av en av de sakkunniga uttalade skiljaktiga meningen. Stockholms

automobilförarefackförening anser de nuvarande bestämmelserna

böra bibehållas med tillägg, dels att, om förare åtalats för sådan förseelse,

som innebär grov vårdslöshet eller visar likgiltighet för andra

människors liv eller egendom, länsstyrelsen må i avvaktan på domstols

utslag meddela förbud för sådan förare att tills vidare föra automobil, dels

av det innehåll, som i nyssnämnda reservation föreslagits. Ett par myndigheter

förorda en bestämmelse av innehåll, att då innehavare av körkort

ådömes ansvar enligt förordningen, domstolen skall hava att härom

göra anmälan till den länsstyrelse, som utfärdat körkortet. En annan

myndighet finner dylik underrättelse böra insändas av vederbörande

åklagare.

Den föreslagna ändringen i § 11 synes kunna godkännas. Därutöver

bör emellertid enligt min åsikt, i huvudsaklig överensstämmelse med

vad ett par myndigheter hemställt, i denna paragraf vidtagas en mindre

ändring, motsvarande den, som i det föregående av mig förordats beträffande

§ 5 mom. 2 andra stycket, och åsyftande att lämna myndigheterna

något större frihet än för närvarande i avseende å bestämmande

av villkor för övningskörning.

I likhet med ett betydande antal av de i ärendet hörda myndigheterna

finner jag, att övervägande skäl tala för, att för rätt att föra

motorcykel bör fordras samma ålder som för att föra automobil i egentlig

mening. Motorcyklarna äro nämligen, om de handhavas av mindre omdömesgilla

personer, en betydande fara för trafiksäkerheten. Men i olikhet

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj.ts Proposition Nr 179.

39

mot de sakkunnigas flertal är jag av den åsikten, att 16-åringar knappast

i allmänhet kunna anses hava vunnit den mognad, att rätten att

fora motorcykel med trygghet kan anförtros dem. I denna de! biträder

jag alltså den vid betänkandet fogade reservationen.

Att, såsom av en länsstyrelse ifrågasatts, föreskriva, att körkort, liksom

även läkarintyg, besiktningsmans intyg och ansökan om körkort

skall förses med förarens fotografi och namnteckning, finner jag icke

vara erforderligt.

Angående innehållet av vid ansökan fogat läkarintyg har jag i det

föregående yttrat mig i sammanhang med frågan om rätten att föra

automobil.

I § 12 mom. 1 synes, i anslutning till vad jag i det föregående anfört,

böra införas uttryckligt stadgande, att körkort, som avser automobil,

även medför rätt att föra motorcykel, vars vikt överstiger 50 kilogram.

Med hänsyn bl. a. till den ståndpunkt jag intagit till frågan om

minimiåldern för erhållande av körkort för förande av motorcykel, vars

vikt överstiger 50 kilogram, anser jag det obehövligt att de hos länsstyrelserna

förda förteckningar över körkort delas i två avdelningar, en

för motorcyklar och en för andra automobiler. Däremot bör för varje

körkort angivas, huruvida det avser automobil i allmänhet eller blott

motorcykel.

Vad angår spörsmålet om indragning av körkort, finner jag mig

kunna ansluta mig till de sakkunnigas uppfattning, enligt vilken länsstyrelse,

som utfärdat körkort, må kunna, då fråga är om vårdslöshet

eller dylikt från förarens sida, indraga körkortet även utan att föraren

ådömts ansvar. Redan enligt gällande förordning har länsstyrelsen i

vissa fall en självständig prövningsrätt i fråga om indragning körkort,

nämligen då i annat fall än det nyss nämnda sådana förhållanden

föreligga, att förare måste anses olämplig att föra automobil,

och det kan enligt min mening icke väcka betänklighet att jämväl

eljest låta länsstyrelsen avgöra dylika frågor. I tveksamma

fall torde länsstyrelsen därvid komma att inhämta yttrande från automobilinspektören,

men åläggande i sådan riktning synes mig icke böra

stadgas.

Det av de sakkunniga föreslagna stadgandet synes lämpligen böra

kompletteras med en bestämmelse därom, att utslag i mål, däri förare

dömts till ansvar enligt automobilförordningen eller 11 kap. 15 § strafflagen,

i vad sistnämnda lagrum avser automobiltrafik, skall av åklagaren i

målet ofördröjligen insändas till den länsstyrelse, som utfärdat körkort för

föraren. Aven om ådömt ansvar icke utgör villkor för körkorts indrag
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 179.

§§ 13 och 16.

De sakkunniga.

ning, synes det vara av vikt, att vederbörande länsstyrelse erhåller

kännedom om utslag, varigenom förare fällts till straff.

I övrigt finner jag mig kunna i huvudsak biträda vad de sakkunniga

i fråga om § 12 föreslagit.

Såsom ett nytt moment 8 i § 13 har av de sakkunniga i o förts nuvarande

första stycket i § 42, innefattande bestämmelse om vilka vägar,

som må med motorcykel befaras, vari någon ändring icke föreslagits.

I fråga om de i mom. 2 av § 16 förekommande bestämmelser hava

de sakkunniga föreslagit vissa ändringar och tillägg.

Till en början hava de ansett lämpligt, att å den föreskrivna skylten

jämväl skall finnas uppgift om tiden, då besiktning senast verkställts å

automobilen, detta dels för att underlätta polismyndigheternas kontroll

härutinnan och dels för a.tt tjäna automobilägarna själva till ledning och

påminnelse att fullgöra de dem åliggande skyldigheter med avseende å

besiktning och efterbesiktning av automobilen.

Beträffande lastautomobil har införts samma restriktion som i § 3.

Vad angår belysningen, framhålla de sakkunniga, att de flesta, automobiler

redan nu torde vara försedda med tvenne lyktor framtill, men

att det i den allmänna trafiksäkerhetens intresse vore nödigt, att uttryckligt

stadgande härom intoges i förordningen. Härom anföra de sakkunniga:
»Lyktorna

liera sitta på samma höjd, en å vardera sidan, samt hava vitt

sken, som är tillräckligt starkt att upplysa vägen på erforderligt avstånd framför

automobilen — att fixera detta avstånd till minst 50 meter lärer icke vara av behovet

påkallat. För motorcykel har dock en lykta framtill av samma beskaffenhet,

som den för automobil föreskrivna, ansetts tillräcklig. År däremot motorcykeln

försedd med sidvagn, torde det, för att vid mörker eller dimma på avstånd utmärka

denna, vara lämpligt, att å sidvagnen en mindre lykta med vitt sken finnes

anbragt. Då slutligen de numera brukliga starka stålkastarna visat sig lätt kunna

förorsaka olyckshändelser, särskilt på landsbygden, enär mötande trafikanter bliva

fullständigt bländade och förty ej kunna vidtaga erforderliga dispositioner för att

undvika sammanstötning, hava de sakkunniga ansett lämpligt att här inrycka en

bestämmelse om, att, därest lykta med bländande sken användes, detta skall vara

inriktat så lågt över marken eller så avskärmat, att det icke medför olägenhet för

mötande.»

Mom. 4 andra stycket av § 16, vilket innehåller bestämmelser om

signaleringen vid färd i stad, köping eller annat tätt bebyggt samhälle,

har i de sakkunnigas förslag jämväl omarbetats. Härom anföra de sakkunniga

:

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 179.

»Dels för att tillmötesgå allmänt uttalade önskemål om förhindrande av användningen

av onödigt irriterande och skrämmande ljudsignaler och dels för att

avpassa stadgandet även för motorcyklar föreslå de sakkunniga, att vid färd i dylikt

samhälle icke får användas signalapparat med störande läte. Vidare stadgas

jämväl förbud att använda signalapparat av sådant särskilt slag, som allmänneligen

begagnas å brand-, ambulans- eller polisvagnar, Sistnämnda tillägg har

gjorts med anledning av en av svenska brandskyddsföreningen i detta ämne

gjord framställning, som till de sakkunniga överlämnats. Brandskyddsföreningen

framhåller däruti, hurusom olyckor och tillbud därtill ofta förekomme

såväl vid brandkårsutryckning till eldsvåda som vid ambulansvagnars och

polispiketers hastiga förflyttningar, vilket i hög grad måste tillskrivas den omständigheten,

att något endast ifrågavarande fordon förbehållet, karaktäristiskt

signalljud ej funnes lagstadgat. I den mängd av växlande ljud, som numera inginge

i gatubullret, komme på grund härav brandkårs-, ambulans- och polispiketsignalerna

ej att väcka den särskilda lystring och uppmärksamhet, som vore önskvärd.

Föreningen hemställde därför, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om föreskrifter

i ändamål att tillförsäkra nämnda fordon ensamrätt ifråga om användande

av vissa karaktäristiska ljudsignaler, såsom visselpipa å motoravgasrör, ringklockor

och tvåtoniga signalhorn. De sakkunniga, som funnit denna framställning

värd allt beaktande, hava fördenskull i detta sammanhang föreslagit en

bestämmelse i sådan riktning, varvid emellertid icke ansetts lämpligt att i förordningen

angiva vilka särskilda ljudsignaler, som härvidlag kunde komma i fråga

att förbehållas de åsyftade fordonen, utan låta detta bliva beroende av gängse

praxis.»

Mot § 13 mom. 8 i de sakkunnigas förslag bär erinrats, att däri

borde inflyta jämväl den i nuvarande § 42 förekommande hänvisningen

till § 13 mom. 2, enär myndigheterna eljest icke skulle, såsom för närvarande

gäller, äga meddela förbud mot trafik med motorcykel å viss,

därför olämplig väg. En länsstyrelse anser bestämmelserna angående de

vägar, på vilka automobil får framföras, böra gälla jämväl motorcyklar,

enär sådana verka minst lika skrämmande på hästar som automobiler.

Stockholms automobilförarefackförening anser förbud böra meddelas mot

automobils framförande på väg, som på grund av tillfällig orsak blivit

riskabel att befara. Föreningen förordar vidare eu bestämmelse om anbringande

av anslag å vägar, vilkas befarande med automobil är förbjudet.

Beträffande § 16 mom. 2 har av ett par länsstyrelser och andra

myndigheter anmärkts, att bestämmelsen om att de framtill anbragta

lyktorna skola upplysa vägen »på erforderligt avstånd framför automobilen»

vore alltför allmänt avfattad och mindre lämplig än nuvarande bestämmelse

i denna del. I fråga om övriga föreslagna föreskrifter om

lyktornas beskaffenhet hava jämväl enstaka detaljanmärkningar framställts.

Sålunda har bl. a. framförts förslag om förbud mot användande

av lyktor med bländande sken.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 147 haft. (Nr 179—180) 57e 20 6

Yttranden.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Departe
ments
chefen.

§§ 21 och 22.

De sakkunniga.

Departe
ments
chefen.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 179.

I fråga om den föreslagna ändringen i § 16 mom. 4 hava några

erinringar riktats mot förbudet mot användande av signalapparater med

»störande» läte, en bestämmelse, som ansetts alltför svävande.

Det föreslagna mom. 8 av § 13 synes mig böra i huvudsak vinna

godkännande allenast med ett tillägg, innefattande hänvisning till mom. 2

i samma paragraf. Härigenom tillgodoses de framställda önskemålen om

möjlighet för myndigheterna att förbjuda färd med motorcykel å härför

olämpliga vägar.

Vad i § 16 mom. 2 föreslagits synes mig kunna godtagas med

allenast den ändring, att nuvarande bestämmelse om att framtill anbragt

lykta skall upplysa vägen minst 50 meter framför automobilen bibehålies.

I den föreslagna avfattningen av viss del av § 16 mom. 4 synes

den ändring böra vidtagas, att förbud meddelas icke mot användande

av »signalapparat med störande läte», såsom de sakkunniga förordat,

utan, i likhet med vad för närvarande gäller, mot användande nattetid

av annan signalapparat än med dov ton.

Beträffande den föreslagna nya avfattningen av § 21 ber jag att få

hänvisa till vad här ovan anförts angående obligatoriska taxor för yrkesmässig

automobiltrafik.

Med hänsyn till de av de sakkunniga föreslagna skärpta kvalifikationerna

för erhållande över huvud taget av förartillstånd, böra, enligt

vad de sakkunniga framhålla, för undfående av tillstånd att tjänstgöra

såsom förare i yrkesmässig trafik numera ej andra villkor uppställas än

att personen ifråga skall innehava gällande körkort, hava uppnått 21

års ålder samt därjämte, med tanke på att han skall betjäna allmänheten

och att på grund härav större krav på hans omdömesförmåga och

sinnesnärvaro böra ställas, att han skall vara för uppdraget lämplig.

Beträffande frågan om obligatoriskt införande av taxor vid yrkesmässig

automobiltrafik har jag i det föregående uttalat mig. Mot avfattningen

av den av de sakkunniga föreslagna § 21 har j ag intet väsentligt

att erinra. Till paragrafen synes emellertid böra fogas ett nytt

moment av innehåll, att förare av automobil, som begagnas vid yrkesmässig

automobiltrafik, för vilken taxa blivit fastställd, skall under färd

medhava taxan för att på begäran av trafikant uppvisas.

Vid behandlingen av frågan om rätt att föra automobil har jag,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 179.

4.!5

jämte det jag förordat viss modifikation av den föreslagna bestämmelsen

om innehåll av läkarintyg beträffande syn- och hörselförmåga vid ansökan

om körkort, jämväl såsom eu konsekvens härav tillstyrkt, att nuvarande

bestämmelse i detta hänseende beträffande yrkesmässig trafik

(§ 22) oförändrad bibehålies. I övrigt torde den föreslagna ändringen

av § 22 kunna i huvudsak godtagas.

Av skäl, som angivas i de allmänna motiven, hava de sakkunniga 28, 30,31,

på en del håll föreslagit eu höjning av straffsatserna. 33—35.

1 § 28 har bötesminimum föreslagits till 25 i stället för 10 kronor. Do sak"

I § 30 har den nuvarande bötessatsen 10—500 kronor bibehållits,

men hava dit ansetts böra hänföras förseelser mot föreskrifterna i § 0

och § 16 mom. 6, varom för närvarande stadgas i § 33, där bötesmaximum

endast är 200 kronor. Å andra sidan hava till § 31, där

straffet är böter från och med 25 till och med 1,000 kronor, samt vid

synnerligen försvårande omständigheter fängelse, ansetts böra överföras

förseelser mot bestämmelserna om maximihastigheten samt mot § 16

mom. 1 och 3, för vilka förseelser högre straff synes behövligt.

I denna del har eu av de sakkunniga, chauffören K. Ä. J. Hagelin,

i avgiven reservation anfört följande:

»De straffbestämmelser, som innefattas i förordningen av den 30 juni 1916,

anser jag i princip fullt tillräckliga, helst som maximigränsen sällan torde hava

utnyttjats. För Stockholms vidkommande skulle de av de sakkunniga föreslagna

höjningarna av minimigränsen egentligen sakna betydelse, då på de senare åren

i regel de utdömda bötesbeloppen hållit sig ett gott stycke ovanför minimum.

Emellertid torde man kunna befara, att en höjning av minimigränsen vid

utmätning av straff tages som intäkt för höjning även av de gängse bötesbeloppen.

Om man även i vissa fall, med hänsyn till det sjunkande penningvärdet,

kan medge ett visst berättigande för höjning, kan jag ej medge något som helst

berättigande i kravet på högre straff för överträdelse av hastighetsbestämmelserna

i deras nuvarande avfattning, därest icke överträdelsen kan rubriceras såsom

vårdslös körning eller överdådig framfart.

De böter, som ådömas för hastighet upp till cirka 35 kilometer i timmen,

räknas av automobilförarna ej såsom ett straff, utan som en ofrånkomlig betungande

yrkesbeskattning, som möjliggöres endast genom föråldrade och omöjliga

bestämmelser. De belopp, som på detta sätt frånhändas de under svåra förhållanden

för sitt uppehälle arbetande yrkesmännen, uppgå till högst avsevärda

belopp och lära för enbart Stockholms vidkommande hittills kunna skrivas i femsiffriga

tal. *

Då alltså, enligt min åsikt, intet skäl föreligger för höjning av här berörda

straffsatser, får jag härmed föreslå, att första punkten i § 31 återföres till §30.»

I § 34 av de sakkunnigas förslag är bötespåföljden höjd, i mom. 1

från 10—200 kronor till 25—500 kronor och i mom. 2 från 25—500

kronor till 50—1,000 kronor.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Departe
ments
chefen.

§§ 41 och 42.

Departe
ments
chefen.

§ 43.

De sakkunniga.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 179.

I § 35 äro straffsatserna i nuvarande mom. 1, 2 och 3 överallt föreslagna

till böter från och med 25 till och med 500 kronor; därjämte

har i ett nytt mom. 4 upptagits straff för den, som vid yrkesmässig

automobiltratik fordrar högre betalning än den fastställda taxan medgiver,

vilket särskilt i betraktande av, att taxorna för yrkesmässig persontrafik

gjorts obligatoriska, av de sakkunniga ansetts vara av behovet

påkallat.

Jag har i det föregående uttalat min anslutning till de sakkunnigas

ståndpunkt beträffande straffbestämmelserna. I fråga om de särskilda

stadgandena har jag intet att erinra mot vad de sakkunniga föreslagit.

Såsom konsekvens av det av mig föreslagna stadgandet i § 21 mom. 2

synes till § 35 mom. 4 böra göras ett tillägg, innefattande bestämmelse

om straff för underlåtenhet att iakttaga vad i § 21 mom. 2 är föreskrivet.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle de i nuvarande automobilförordningen

upptagna bestämmelserna om motorcykel helt och hållet utgå.

I det föregående har jag emellertid såsom min uppfattning uttalat,

att motorcyklar med en vikt av 50 kilogram eller därunder icke lämpligen

böra, såsom i de sakkunnigas förslag skett, lämnas helt utanför

förevarande lagstiftning, utan att för desamma, särskilt med hänsyn

till begagnandet av cyklar med löstagbara motorer, böra meddelas

bestämmelser, som i huvudsak ansluta sig till dem, vilka för närvarande

gälla för alla motorcyklar med en vikt, understigande 150 kilogram,

dock att registrering ej skulle vara erforderlig. Bestämmelser av sådan

innebörd synas mig böra upptagas i §§ 41 och 42. I samband härmed

lärer böra stadgas straff för underlåtenhet att efterkomma för motorcyklar

av ifrågavarande slag givna bestämmelser om broms och belysning

nattetid.

§ 41 i de sakkunnigas förslag innehåller de i nuvarande § 43 intagna

bestämmelserna om taxa för besiktningsman. Beträffande denna

har av skäl, som i det föregående angivits, de sakkunniga funnit en förhöjning

av , behovet påkallad, därvid besiktningsmännens i Stockholm

framställning i ämnet ansetts böra läggas till grund. De sakkunniga

framhålla särskilt, att, då efterbesiktning av automobil får anses vara av

minst lika krävande och tidsödande natur som första besiktningen,

arvodet för båda dessa förrättningar synes böra sättas till enahanda

belopp.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kung!. Maj.ts Proposition Nr 179.

Vidare har i de sakkunnigas förslag jämväl upptagits taxa för besiktning

å motorcyklar, som föreslagits med i förhållande till taxan för

besiktning å automobiler proportionsvis avvägda belopp.

Det nu framlagda förslagets § 43 överensstämmer i sak med § 41

i de sakkunnigas förslag, som på denna punkt icke gjorts till föremål

för anmärkningar. I redaktionellt hänseende har emellertid en förenkling

av de föreslagna bestämmelserna ägt rum, varjämte jag, i anslutning

till vad en besiktningsman för automobiler anfört, funnit det böra

uttryckligen utsägas, att ersättning för besiktning eller prövning skall

utgå, vid besiktning vare sig automobil befunnits i föreskrivet och lämpligt

skick eller ej och vid prövning oavsett om sökanden kunnat godkännas

såsom förare eller icke.

De sakkunniga hava ansett lämpligt, att alla vid tidpunkten för den

nya förordningens ikraftträdande gällande besiktningsmannaförordnanden

då skola upphöra att gälla.

I syfte att åstadkomma nödig reda och ordning i automobilregistret

föreslå de sakkunniga vidare, att de motorcyklar, vilka såsom vägande

över 150 kilogram enligt förut gällande bestämmelser varit införda i

automobilregistret avdelning A, skola före den 1 januari 1921 anmälas till

ny registrering och överföras till avdelning B av samma register samt

förses med nytt igenkänningsmärke. Denna tidpunkt är föreslagen

under förutsättning, att den nya förordningens bestämmelser kunna

träda i kraft under loppet av år 1920, varigenom nödig tidsfrist härvidlag

beredes.

Då enligt de sakkunnigas förmenande största möjliga hänsyn bör

tagas till de förare, som redan förvärvat tillstånd att föra automobil,

hava de sakkunniga, trots att högre kompetensvillkor numera skulle erfordras,

föreslagit, att sådana förare skulle fortfarande, såvida icke körtillståndet

återkallats, vara därtill berättigade.

De av mig förordade ändringarna i automobilförordningen torde

böra träda i kraft den 1 januari 1921. Dock synas bestämmelserna om

automobilinspektören böra gälla från och med den 1 oktober 1920, på

det denne tjänsteman må bliva i tillfälle att i tid vidtaga de förberedande

åtgärder, som från hans sida erfordras, innan författningsändringarna

i övrigt träda i kraft. I sådant hänseende är särskilt att märka det

yttrande, som inspektören jämlikt § 2 mom. 2 i förslaget har att avgiva,

innan besiktningsman förordnas. Enligt vad de sakkunniga före
-

Departe
ments
chefen.

Övergångs
bestämmelser.

De sakkunniga.

Departe
ments
chefen.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 179.

slagit och även jag anser lämpligt, skola de förordnanden, som meddelats

för de vid tiden för de nya bestämmelsernas ikraftträdande fungerande

besiktningsmännen, ivpphöra att gälla, då bestämmelserna träda

i kraft. Det är därför av vikt, att inspektören blir utsedd någon tid

före den 1 januari 1921, så att han kan avgiva yttrande angående de

personer, vilka ifrågakomma till befattningarna som besiktningsmän.

Den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen, att förare, som,

innan de nya bestämmelserna trätt i kraft, erhållit körkort, i allmänhet

skall vara berättigad att, utan hinder av de skärpta kompetensbestämmelserna,

föra automobil, har framkallat gensagor från åtskilliga myndigheter,

och icke heller jag anser mig kunna biträda densamma. Den

skulle enligt min tanke i avsevärd mån försvaga effekten av de skärpta

kompetensbestämmelserna, särskilt som, enligt vad i ärendet blivit upplyst,

ett mycket stort antal körkort uttagits efter det frågan om införande

av strängare kompetensfordringar blivit hänskjuten till utredning

av sakkunniga. Jag finner mig därför böra föreslå en bestämmelse

av innehåll, att förare, som innan ändringarna i förordningen träda

i kraft, erhållit körkort, är, såvida icke körkortet återkallas, fortfarande

berättigad att intill den 1 januari 1922 föra automobil, samt att för vinnande

av tillstånd härtill efter nämnda dag förare, som nu nämnts, har

att före den 1 september 1921 i den i § 12 stadgade ordning gorå ansökan

om körkort. Vid ansökningen fogade läkarintyg samt bevis av besiktningsman

skola, enligt vad vidare föreslås, vara utfärdade efter den 1

januari 1921; bevis om födelseår och födelsedag behöver ej företes,

enär sådant vid den föregående ansökningen om körkort blivit företett.

I avseende å motorcykel, vars vikt överstiger 50 men ej 150 kilogram

och som blivit registrerad före den 1 januari 1921, synes den

övergångsbestämmelsen böra meddelas, att dylik motorcykel må utan

hinder av de i §§ 11 och 12 givna bestämmelser begagnas till den 1

juli 1921, dock endast av person, som fyllt 18 år, att den, som efter

sistnämnda dag önskar begagna dylik motorcykel, skall hava att före den

1 maj 1921 i den i § 12 stadgande ordning göra ansökan om körkort,

samt att vid sådan ansökan fogade läkarintyg samt bevis av besiktningsman

skola vara utfärdade efter den 1 januari 1921.

I likhet med de sakkunniga anser jag, att tidigare registrerade motorcyklar

med högre vikt än 150 kilogram böra före den 1 januari 1921

ånyo anmälas för registrering samt förses med nytt igenkänningsmärke.

Härom synes föreskrift böra lämnas bland övergångsbestämmelserna. I

sammanhang därmed torde, på sätt ett par länsstyrelser framhållit, böra

stadgas, att den nya registreringen icke skall vara förenad med kostnad

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kutig!. Maj:ts Proposition Nr 179.

för dessa motorcyklars ägare. Angående det på vederbörande myndigheter

ankommande överförandet av sådana motorcyklar från den för inskrivning

av uppgifter om automobiler avsedda avdelning av automobilregistret

till den avdelning av samma register, som avser motorcyklar,

lärer stadgande böra meddelas i annan författning, eventuellt i samband

med ändring i förordningen den 12 november 1915 angående automobilregisters

förande, därest sådan ändring i anledning av nu förevarande

författningsändringar varder erforderlig.

Utöver vad i det föregående anmärkts hava i vissa yttranden framställts

förslag om ändringar i olika hänseenden av automobilförordningens

bestämmelser, men hava dessa ändringsförslag icke ansetts nu böra föranleda

åtgärd.

I de sakkunnigas förslag till ändrad lydelse av automobilförordningen

hava utom de ändringar, för vilka här ovan redogjorts, vidtagits

åtskilliga jämkningar av väsentligen allenast redaktionell natur, vilka

icke synas vara av den betydelse, att för dera behöver särskilt redogöras.

Vad angår övriga av de sakkunniga uppgjorda författningsförslag,

torde jag senare bliva i tillfälle att anmäla dem för Kungl. Maj:t, i

samband varmed även lärer böra tagas i övervägande, huruvida icke

ändringar böra vidtagas jämväl i vissa andra automobiltrafiken berörande

administrativa författningar.

I enlighet med i det föregående angivna grunder har jag låtit inom

civildepartementet uppgöra förslag till förordning om ändrad lydelse

i vissa delar av automobilförordningen. > Då sistnämnda förordning tillkommit

efter riksdagens hörande, torde dess yttrande böra inhämtas

jämväl över det nu upprättade förslaget.

Departementschefen uppläste härefter det ifrågavarande förslaget till

förordning om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen den 30 juni

1916 om automobiltrafik, samt hemställde, att Kungl. Maj:t måtte besluta

att inhämta riksdagens yttrande över ifrågavarande författningsförslag,

med förklarande därvid, att Kungl. Maj:t ville, efter mottagande

av riksdagens svar, företaga den slutliga prövningen av samma förslag

och förordna om författnings utfärdande i ämnet.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. May.ts Proposition Nr 179.

Till denna, av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna bifall;

och skulle proposition avlåtas till riksdagen av den

lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

C. Ullman.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1920.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. Rskr. 1920:6 Skrivelse till Konungen angående regleringen av utgifterna under riksstatens för år 1921 sjätte ■ huvudtitel, innefattande anslag en till kommunikationsdepartem s. 2 i texten
  2. Rskr. 1920:360 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen den 30 juni 19 s. 7 i texten
  3. SU 1920:208 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för anställande inom vägoch vattenhy g g nadsstyrelsen av en automobilinspektör jämte i ämnet s. 1 i texten
  4. 2LU 1920:35 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad, lydelse i vissa delar av förordningen den 30 juni 1916 om automob s. 1 i texten