Sök i Ratio Lex

Angående anslag till lindring i de mindre bemedlades levnadsvillkor

1920-03-05 · 17 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 16 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1920:204, Angående anslag till lindring i de mindre bemedlades levnadsvillkor

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:U proposition Nr 201.

1

Nr 204.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag till

lindring i de mindre bemedlades levnadsvillkor; given

Stockholms slott den 5 mars 1920.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över

jordbruksärenden lör denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen

att för beredande av lindring i de mindre bemedlades levnads
-

villkor anvisa såsom förslagsanslag

dels å tilläggsstat för år 1920 ................................ kronor 4,000,000

dels och å extra stat för år 1921 ........................... » 2,000,000.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens

vederbörande utskott.

GUSTAF.

Alfred Petersson.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 169 käft. (Nr 201.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5 mars

1920.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern EDEN,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena HELLNER,

Statsråden: PETERSSON,

PETRÉN,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Undén,

Thorsson,

Holmquist,

Olsson.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Petersson anlörde:

Vid punkten 124 under nionde huvudtiteln av årets statsverksproposition

har jag lämnat redogörelse för en skrivelse den 7 november

1919 från folkhushållningskommissionen av juni 1919 angående fortsatta

anslag för beredande av lindring i de mindre bemedlades levnadsvillkor,

det s. k. dyrtidsanslaget. Jag anförde då, att jag — i likhet med kommissionen

— ansåg ytterligare utredning i ämnet behövlig. I enlighet

med min hemställan har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att i avbidan

på blivande proposition beräkna för ifrågavarande ändamål anslag å 4

miljoner kronor å tilläggsstat för innevarande år och 2 miljoner kronor

å extra stat för år 1921.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

Jag torde böra erinra, att 1919 års lagtima riksdag för ändamålet

anvisat såsom förslagsanslag dels 29 miljoner kronor å tilläggsstat för

år 1919, dels ock 5 miljoner kronor å extra stat för år 1920.

Beloppet å 5 miljoner kronor var avsett att möjliggöra verksamhetens

fortsättande under sjunde perioden eller ( förra halvåret 1920,

intill dess riksdagen hunne fatta nytt beslut i ärendet. De för dyrtidsåtgärderna

under senare halvåret 1919 och förra halvåret 1920 gällande

bestämmelserna hava reglerats genom kungörelser den 13 juni och den

12 november 1919.

1 skrivelse den 27 februari 1920 har nu bemälda kommission

anfört huvudsakligen följande:

»Innan folkhushållningskommissionen av juni 1919 går att framlägga sina förslag

och beräkningar angående dyrtidsverksamhetens omfattning och kostnader under

awecklingsskedet, tillåter sig kommissionen meddela några kortfattade uppgifter

om de hittills företagna åtgärdernas omfattning och resultat. Följande beteckningar

komma därvid att användas beträffande de perioder, under vilka verksamheten

ägt rum:

Första perioden för tiden

1 december

1916—30

juni

1917

Andra

» »

1 juli ........

1917—31

december

1917

Tredje

2>

» »

1 januari...

1918—30

juni.......

1918

Fjärde

»

» »

1 juli

1918—31

december

1918

Femte

»

» »

1 januari...

1919—30

juni........

1919

Sjätte

»

1 juli ........

1919—31

december

1919

Sjunde

»

» »

1 januari...

1920—30

juni........

1920.

FolkhushåUningskommissionen

av

juni 1919.

Översikt av

dyrtidsverksamhetens

hittillsvarande

omfattning

och

resultat.

Den statsunderstödda dyrtidsverksamhet, som under första perioden pågick

inom landets kommuner, hade en jämförelsevis ringa omfattning, men allt eftersom

kristidsförhållandena i landet försvårat de mindre bemedlades villkor, har verksamheten

vuxit i betydelse och omfattning. Dessa förhållanden avspegla sig även i de

siffror, som uti nedanstående tabell angiva dyrtidsverksamhetens gestaltning sedan

år 1916.

1 perioden

2 perioden

B perioden

4 perioden

j 5 perioden I

I 1

i

6 perioden

Städer ............

98

102

103

103

|

107

104 |

Köpingar .........

28

SO

31

33

29

28

Landskom inuiter

780

1,810

1,796

1,910

, 1,967 ,

1,516

S:a kommuner

Beviljade anslag

kronor

»12

1048

t,»30

2,046

2,103

1.648

4.400003: 4 7

i

t©

o

12,136,08»: 98 17,758,307: 94 20,374,3»7: 181

9,031.301 93

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

Vad angår sjunde perioden kunna för närvarande inga bestämda siffror angivas,

då fördelningen av anslagen pågår och ansökningar alltjämt inströmma från

kommunerna. Till den 15 februari 1920 hade emellertid till kommissionen insänts

1,335 ansökningar, av vilka 87 härrörde från städer. Hela det ansökta beloppet för

sjunde perioden uppgick vid sistnämnda tidpunkt till omkring 6,300,000 kronor.

Hos Kungl. Maj:t både kommissionen intill den 11 februari 1920 föreslagit 829 kommuner

till erhållande av dyrtidsanslag under sjunde perioden å 4,345,000 kronor.

De för senast nämnda period uppgivna siffrorna komma emellertid att icke obetydligt

ökas, enär åtskilliga sent inkomna ansökningar ännu icke hunnit slutbehandlas,

och det torde kunna förväntas, att ytterligare en hel del kommuner under vinterns

lopp skola komma att göra sina önskemål gällande. Enligt ovanstående utgör antalet

kommuner, som under de sex första perioderna blivit delaktiga av dyrtidsanslaget,

i procent av rikets hela antal kommuner:

Under första perioden

» andra »

» tredje »

» fjärde »

» femte »

> sjätte

...... 36.3

...... 77.6

...... 76.8

...... 81.5

..... 83.o

..... 62.o.

Av de landskommuner, som under fjärde perioden utövade statsunderstödd

dyrtidsverksamhet, voro 77 procent jordbruks-, skogs- och fiskesamhällen, 22 procent

socknar av övervägande industriell struktur samt 1 procent stationssamhällen.

Bidrag av dyrtidsanslaget hava därjämte på grund av särskilda omständigheter

under de sex första perioderna även tillerkänts följande allmännyttiga företag

eller organ åt det allmänna, nämligen:

Summan av dessa till allmännyttiga företag eller organ åt det allmänna fördelade

anslag under de sex första perioderna belöper sig till 497,086 kronor 81 öre.

Inalles skulle alltså till och med utgången av sjätte perioden ett belopp av

71,851,000 kronor hava av Kungl. Maj:t beviljats till dyrtidslindrande åtgärder bland

mindre bemedlade samhällsmedlemmar. Lägges härtill vad som enligt ovanstående

blivit under sjunde perioden av folkhushållningskommissionen föreslaget att utgå till

kommunerna, kan storleken av till medio av februari 1920 anvisade och till anvisande

föreslagna statsbidrag för dyrtidsverksamheten under kristiden uppskattas

till i runt tal 76,196,000 kronor.

Någon exakt uppgift å hela det belopp, som faktiskt utnyttjats av kommunerna,

kan för närvarande ej lämnas. Till den 1 januari 1920 hade kommissionen

emellertid utbetalat till kommunerna en summa av närmare 58 miljoner kronor.

Under det att städerna så gott som utan undantag begagnat sig utav statens

hjälp, hava landskommunerna icke i samma omfattning utnyttjat de möjligheter,

som erbjudit sig till erhållande av statsbidrag för dyrtidsverksamhet. Köpingarna

hava däremot i rätt stor utsträckning använt sig av dyrtidsanslaget. Det relativt

svaga intresse, varmed landskommunerna från början omfattade den här ifrågavarande

verksamheten, har emellertid under utvecklingens gång betydligt stegrats.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mavts proposition Nr 204. 5

Summan utav kommunernas egna anslog under de olika perioderna har uppgått

till följande belopp:

.

! '' | ! !

1 perioden | 2 perioden j 3 perioden [ 4 perioden

1

Landskommuner och köpingar ...............

Städer ................................................

1,099,673

1,959.795

!

12: 2,075,654

811 2,152,743

! i

18 2,145,031 36 2,304,207j88i

| i 1

68j 4,539,992jns| 4.175,538|Säj

Summa kronor

3,059,468 98; 4,228,397 8l| 6 685,023l44| 6,479.746j7o|

5 perioden j 6 perioden 7 perioden1)!

Landskommuner och köpingar

Städer ................................

Summa kronor

2,321,246

3,285,150

27

4t>

1,569,951

1,703,622

78

11

1,007,213

1,053,733

83

8ä|

12,522,977

18,870,576

8S

SO

5,606,396173

3,273,573

so

2.060,946

0 7|

31,393,554)18

Summa

Köpingarnas andelar i ovanstående belopp för samtliga perioderna, 31,393,554

kronor 18 öre, uppgå till 709,031 kronor.

Dessutom hava enskilda givare tillskjutit betydande summor (hittills inalles

3,459,259 kronor), som ställts till kommunernas förfogande, varigenom dessa satts

i tillfälle att öka effekten av sina dyrtidslindrande åtgärder.

Då staten, såsom ovan anförts, för sin del till och med medio av februari

1920 beräknas hava bidragit med .................................................... 76,206,000 kronor

kommunerna för samtliga sju perioder tillskjutit............................ 31,394,000 »

och enskilda givare................................................................................ 3,459,000 »

skulle följaktligen inalles ett belopp av 111 miljoner kronor hava stått till kommunernas

förfogande för lindrande av de mindre bemedlades levnadsvillkor från tiden

från den 1 december 1916 till den 1 juli 1920. Härtill böra även läggas de statsanslag

å ytterligare cirka en miljon kronor, som torde komma att tillerkännas kommunerna

under sjunde perioden för tiden efter medio av februari 1920. Medtages

även detta approximativa belopp, kan totalsumman höjas till i runt tal 112 miljoner

kronor.

Kommun, som ifrågasätter statsbidrag för sin dyrtidsverksamhet, har att för

varje ny anslagsperiod insända plan över de beräknade kostnaderna för verksamhetens

genomförande. Av dessa planer ffamgår, huru kommunerna tänka gestalta

denna verksamhet. Då emellertid de angivna beloppen i rätt väsentlig mån blivit

under samtliga perioder beskurna, framför allt under sjunde perioden, kunna siffrorna

bär nedan beträffande do olika gruppernas i kostnadsplanerna fördelning endast

giva en föreställning om de beräknade kostnaderna för verksamheten, under det att.

de faktiskt havda utgifterna framgå ur de slutredovisningar, som för varje anslags
-

) Pro limi n ii ra siffror.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

period skola ingivas till folkhushållningskommissionen, innan statsbidraget utbetalas.

I närsluten bilaga lämnas en översikt över kostnadsplanernas slutsummor beträffande

de olika ändamål, som understöd med dyrtidsanslaget. Dessa planer giva vid

handen, att de väsentligaste utgifterna falla på rabattering utav livsmedel, varjämte

även utgifterna för beklädnadsartiklar samt bränsle och belysningsartiHar uppnått

avsevärda, belopp i kommunernas kostnadsberäkningar.

B ar nb eupisnings verksamhet, eu har såsom av tabellen framgår kontinuerligt ökat

i omfattning. De under sista perioderna sjunkande siffrorna sammanhänga med den

allmänna avvecklingen av dyrtidsåtgärderna. Det förtjänar här påpekas, att dyrtidsverksamhetens

handhavare i alla delar av landet betygat, att statens uppmuntran

av denna verksamhetsgren varit kommunerna och de mindre bemedlade till ovärderligt

gagn under kristiden. Bambespisningen upprätthölls under fjärde perioden i

närmare 400 av vårt lands kommuner, därvid den största frekvensen är att anteckna

för Älvsborgs, Stockholms, Kopparbergs, Gävleborgs och Östergötlands län. I fråga om

den allmänna bespisningen framgår det klart av kostnadsplanerna. att denna verksamhetsgren

var den mest typiska kristidsskapelsen, som nadde sin högsta utveckling

under år 1918 och början av år 1919. Numera hava centralköken praktiskt taget

alldeles upphört att fungera — —.

Statens bidrag till själva kostnaderna för anläggning av centralkök, som vanligen

utgått ined hällten eller tredjedelen av vissa slags kostnader, hava under de

fem första perioderna, då staten medgav dyrtidsanslagets användning för detta ändamål,

uppgått till 610,000 kronor — — —.

Bidragen till filantropiska företag ökades betydligt från fjärde till femte

perioden, beroende på dessa institutioners under krisens utveckling alltmer försvårade

ekonomiska läge. Från sjätte perioden bidrager staten emellertid icke längre till

utgifter för dylika anstalter, såvida icke dessa tjänstgöra som organ åt de"lokala

dyrtidskommittéema och sålunda handhava verksamhetsuppgifter, som det eljest varit

de kommunala organens uppgift att direkt utöva.

På grund av de stränga bestämmelser, som uppställts för rätten till kontantutdelning.

hava kommunerna nödgats pressa ner sina anspråk på att få utlämna

kontanta bidrag.

Genom regeln, att endast skattetyngda kommuner kunna berättigas att få

bidrag till förvaltningskostnader, hava utgifterna för dyrtidsverksamhetens administration

hunnat hållas nere vid mycket anspråkslösa belopp.

I rObersc-gruppen ingå olikartade anslagskrav, som ej kunnat direkt föras

under de andra rubrikerna i kostnadsplanerna.

Dyrtidshjälpens effektivitet kan ses både ur synpunkten av verksamhetens

allmänna betydelse såsom dyrtidslindrande faktor och värdesättas med hänsyn till

de beviljade anslagens tillräcklighet för sitt ändamål. Praktiskt taget hava alla

kommuner på cirkulärförfrågan från folkhushållningskommissionen framhållit, att

verksamheten medfört gagnande resultat och att densamma räddat stora grupper av

samhällsmedlemmar från att nedsjunka till understödstagare hos fattigvården. Några

kommuner hava dock uppgivit sig icke sakna exempel på de vådor, som uppstått

genom det allmännas ingripande på detta område--—.

Om de av kommunerna disponerade statsbidragen fördelas på de hushåll

respektive hushällsmedlemmar, som erhållit dyrtidshjälp, visar det sig, att genomsnittsvärdet

av de olika periodernas statliga dyrtidshjälp uppgått till följande belopp

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204. 7

första perioden 19.52 kronor per hushåll och 6.12 kronor per hushållsmedlem

andra

18.13

J>

» ■

5.35 »

»

tredje

»

28.58

»

»

8.2 8 »

■»

ljärde

»

39.81

»

12.37 »

»

femte

»

53.io

y>

»

16.24 »

y>

»

sjätte

»

44.91

»

»

16.13 »

y>-

»

Till

ovanstående värden

bär likväl läggas ungefär hälften av

de för respek-

tive perioder angivna beloppen, motsvarande den kommunala dyrtidshjälpen,'' för erhållande

av en någorlunda exakt uppgift om den totala dyrtidshjälpens storlek

under krisåren.

När dyrtidsanslaget först började utgå i slutet av år 1916, var situationen

sådan, att hjälp måste genom det allmännas försorg beredas alla mindre bemedlade,

som kännbart drabbats av dyrtiden. Vid denna tidpunkt hade industriarbetarna

blott i obetydlig omfattning erhållit mot dyrtidens prisstegringar någorlunda

svarande löneförhöjningar. Till följd härav kom ett betydande antal arbetare

i åtnjutande av dyrtidshjälp, något som tydligt avspeglas i de här nedan meddelade

siffrorna om antalet hjälpta hushåll och personer under de första anslagsperioderna.

Sin största omfattning nådde verksamheten under fjärde perioden eller hösthalvåret

1918, men är härvid likväl att märka, att maximisiffran berör hushållen, icke antalet

familjemedlemmar. Detta antyder, att de ensamståendes (gamla, sjuka, änkor)

antal ökats men familjeförsörjarnas minskats bland bidragsmottagama--- —.

Under sådana förhållanden låg det nära till hands att lägga den med sjätte perioden

(senare halvåret 1919) inledda avvecklingen av dyrtidsverksamheten efter linjer,

som direkt anknöto till de konstaterade utvecklingstendenserna. Den principen fastslogs

nu, att hjälp i fortsättningen endast skall få utlämnas till de mest motståndssvaga

såsom ensamstående, gamla, sjuklingar och mycket barnrika familjer, och anmodades

kommunerna följaktligen att utmönstra den kategori av bidragsmottagare,

som genom löneförhöjningar eller annorledes fått någorlunda säkra förutsättningar

att kunna hålla sig uppe utan det allmännas stöd. Nedanstående tabell åskådliggör

tydligen huru hjälpverksamheten utvecklat sig under de olika perioderna:

Städer

Hushåll ! Personer

1

Landskommuner och

köpingar

Hushåll Personer

s

Hushåll

u m m a

— i

Personel*

1 perioden

126,243 446,627

98,894 1 371,107

225,137

i

817,734 (approx.)j

9

216,755 704,711

205,664 ; 727.016

122,419

1,431,727

3 »

211,847 695,710

212,827 769,516

421,674

1,465,226

4

195,865 i 618,884

250,748 815,563

446,513

1,434,447

5 »

135,823 449,655

247,696 : 814,574

383,619

1,264,229

♦> T>

61,542 ! 162,230

133,458 1 397,770

195,000

560,000

(samtliga sjätte periodens siffror preliminära).

s. 8 Kontrollera mot PDF

Principer för

dyrtidsvorksamhetens

avveckling.

8 Kungl. Maj.ts proposition Nr 204-

Beträffande spörsmålet om förhållandet mellan dyrt idsonsUujet och fattigvården

bär det vant kommissionen angeläget att efterse, att anslagen’till de mindre bemedlade

icke förvandlats till direkta understöd för lättande av kommunernas fattigvårdstunga.

Visserligen har antalet hjälpta hushåll, som samtidigt åtnjutit någon

form av bidrag från fattigvården (personer med full försörjning hava hela tiden ej

varit berättigade till hjälp från dyrtidsanslaget), varit rätt betydligt, nämligen under

fjärde perioden ......................................... 45,679 stycken.

femte » ..................''......................... 56,013 » ,

■Vätte 21,826 » (preliminär siffra),

men med fästat avseende vid de av kommunernas förtroendemän avgivna berättelserna

och resultaten utav de undersökningar beträffande denna angelägenhet, som

verkställts inom kommissionens avdelning för dyrtidsanslaget, anser sig kommissionen

kunna ge uttryck åt den uppfattningen, att dyrtidsanslagen med ytterst få undantag

använts för sitt avsedda ändamål. Men givetvis ha statsmedlen såtillvida bragt

lättnad åt fattigvården, att densamma ej behövt betungas med utgifter för dessa

betydande grupper samhällsmedlemmar, vilka nu i stället omhändertagits av dyrtidsanslaget

— — —.

1 folkhushållningskommissionens framställning av år 1919 angående dyrtidsverksamhetens

avveckling betonades, att då verksamheten tillkommit på grund av

kristiden, densamma även borde upphöra, sedan förutsättningarna för dess tillkomst

hävts, men att härvid nödig varsamhet borde iakttagas, så att de ekonomiskt svagt

situerade samhällsmedlemmar, vilka på grund av hjälpen från dyrtidsanslaget

kunnat hålla sig uppe, icke behövde riskera att nedsjunka till understödstagare

hos fattigvården---

Dyrtiden trycker fortfarande hårt en betydande del av de samhällsgrupper,

vilka numera komma i åtnjutande av dyrtidsanslag. Den lättnad i levnadsvillkoren,

som uppkommit genom den icke oväsentliga nedgång i priset å animaliska produkter,

som kunnat konstateras under de senaste månaderna, uppväges av stegringen

på andra varuslag. Den allmänna prisnivån kan icke sägas ha sjunkit. Förhållandena

på arbetsmarknaden visa sig ännu osäkra; verkningarna härav sträcka

sig även till många, tillhörande dyrtidsanslagets klientel, vilka för sin existens äro

beroende av närskyldas arbetsinkomst.

Skärskådas dyrtidsverksamheten allenast under synvinkeln av dyrtidens tendens

att bliva beståndande, borde följaktligen som konsekvens av ovan utvecklade

synpunkter framgå behovet av verksamhetens vidmakthållande en längre tid framåt.

Kommissionen finner sig likväl icke kunna tillstyrka, att ett kristidens provisoriska

hjälpföretag omvandlas till en mera varaktig understödsinstitution. Tidpunkten torde

i stället vara inne för staten att träffa avgörande om att påskynda den nuvarande

verksamhetens avveckling fram mot definitivt upphörande. Det torde nämligen icke

vara att förorda, att en för utomordentliga förhållanden tillskapad hjälpverksamhet

upprätthålles längre än som oundgängligen kräves. Om hädanefter särskilda åtgärder

i nödhjälpssyfte påkallas, lära andra linjer därvid böra följas än de, som

praktiserats under krisåren. Med den inskränkning dyrtidsverksamheten på sistone

erhållit, torde densammas upphörande icke heller komma att medföra allvarligare

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 204.

vådor för något större antal personer. De allra svagast ställda bland dessa syne*

det böra bliva kommunernas egen uppgift att omhändertaga.

Emellertid kan folkhushållningskommissionen icke tillstyrka ett alltför brådstörtat

tillvägagångssätt vid dyrtidsanslagets indragning. Det finns skäl förmoda,

att en fortsatt, försiktig och successiv utsovring av bidragsmottagama bland dyrtidsanslagets

nuvarande klientel skall möjliggöra för åtskilliga av understödstagarna

att efter hand skaffa sig nödiga existensmedel. Allvarliga följder skulle förvisso

komma att inställa sig för många av de ännu hulpna, om staten alltför starkt forcerade

avvecklandet av dyrtidsanslaget. En av folkhushållningskommissionen verkställd

undersökning har nämligen givit till resultat, att verksamhetens avklippande

redan den 1 juli 1920, eller med utgången av sjunde perioden, skulle komma att

hårt drabba såväl ett mycket betydande antal mindre bemedlade personer som också

kommunerna, vilka ju redan fastställt sina fattigvårdsstater för innevarande år.

Då kommissionen håller före, att de av kommunerna avgivna omdömena i avvecklingsfrågan

måste tillmätas stor betydelse vid ett avgörande av spörsmålet om tidpunkten

för verksamhetens definitiva upphörande, skall här lämnas en sammanträngd

redogörelse för undersökningen och dess resultat.

Den av folkhushållningskommissionen föranstaltade enquéten har omfattat de

2,200 kommuner, som under kristiden bedrivit statsunderstödd dyrtidsverksamhet,

men hava svar huvudsakligen blott ingått från de samhällen, till vilka dyrtidsanslag

utgingo under sjätte perioden--—.

Till besvarande hava bland annat framställts frågor om verksamheten, under

förutsättning av nu rådande dyrlids fortvara, bör upphöra den 1 juli 1920; om densamma,

därest nekande svar härå avgåves, bör omläggas; om något större antal bidragsmottagare

i händelse av dyrtidsanslagets indragning skulle komma att falla

fattigvården till last, samt om hjälp skulle kunna beredas de mindre bemedlade i

annan form än genom fattigvårdsunderstöd, därest dyrtidsverksamheten upphörde

den 1 juli 1920.

Svar å enquéten hava avgivits utav 1,542 kommuner, som bedrivit verksamhet

under sjätte perioden — — —.

På frågan om dyrtidsanslaget, därest nu rådande dyrtid fortfar, bör indragas

helt och hållet med utgången av sjunde perioden, d. v. s. den 30 juni 1920, hava 545

kommuner svarat ju och 997 ne). Dä nej-svaren utgöra 65 procent och ja-svaren

35 procent av de till kommissionen ingivna svaren, förefinnes sålunda den meningen

förhärskande inom kommunerna, att ve, ksnrnhetcn icke bör totalt upphöra den 1

juli 1920. .. . . . .

Inom ett enda län, Östergötlands, (52 ja, 42 nej), ära ja-svaren i majoritet.

Kljest synes, av enquéte-svaren att döma, dyrtidsverksamhetens upphörande komma

att vålla de minsta olägenheterna för landskommunerna i Uppsala, Gottlands,

Örebro och Jämtlands län, inom vilka län särskilt jordbrukssocknarna uttalat sig

för omedelbar avveckling. En motsatt mening angående konsekvenserna av dyrtidsanslagets

omedelbara indragning förfäktas av kommunerna i Smålandslänen,

Blekinge och Kristianstads, Göteborg och Bohus, Skaraborgs, Västmanlands och Kopparbergs

län samt alla norrlandslänen undantagandes Jämtland. Starkast har^ denna

åsikt kommit till uttryck i Blekinge (6 ja, 25 nej) och Våslmanland (löja, 38 nej),

Bihang till riksdagens protokoll 1920 1 samt. 169 höft. (Nr 204.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kung!. Maj.is proposition Nr 204.

samt i Norrland, nämligen Gävleborgs län (3 ja. 42 nej). Västerbottens län (1 ja.

17 nej) och Norrbottens län (3 ja, 20 nej).

Inom hela riket hava cirka 640 jordbruks- och 275 industrikommuner krävt

dyrtidsverksamhetens bibehållande, under det att i runt tal 400 jordbrokssocknar och

110 städer och industrisocknar ansett sig böra avstyrka fortsättning. Av städernas

svar angiva 24 avvisande hållning gentemot fortsatt dyrtidsverksamhet och 67 uttalande

till förmån för fortsatt verksamhet.

Samtliga ja-svaren representera kommuner med ett invånarantal av 1,346,000

personer och nej-svaren ett invånarantal av 3,176,000 personer.

Vid ett ställningstagande till spörsmålet om dyrtidsverksamhetens omedelbara

upphörande synes särskild vikt böra fästas vid kommunernas beräkningar utav antalet

personer, som kunna törväntas bliva nödsakade anlita fattigvården, om dyrtidsanslaget

skulle komma att indragas den 1 juli 1920. För att få fram en sä noggrann

siffra som möjligt har följande beräkningsmetod följts. Först hava kommunerna

fått i uppdrag att räkna ut det totala antalet bidragsmottagare (hushåll) under

sjätte perioden (resultat: approximativt 195,000 med cirka 560,000 hushällsmedlemmar).

Därefter bär konstaterats huru många bland dessa samtliga hushåll, som samtidigt

åtnjutit någon form av understöd från fattigvården (resultat: approximativt 34,000

med cirka / 4,000 hushål Ismedlemmar). Det resterande antalet hushåll (approximativt

161,000) utgöres följaktligen av sådana, vilkas hushållsföreståndare erhållit hjälp

från dyrtidsanslaget (och givetvis eventuellt från välgörenhetsföretag, enskilda o. s. v.)

men som icke i något avseende anlitat fattigvården. Varje kommun bär nu anmodats

att undersöka, vilka personer, tillhörande den här senast framkalky lerad tgruppen,

som skulle kunna anses bliva nödsakade att oundgängligen begära hjälp hos

fattigvården, om dyrtidsanslaget komme att, försvinna. Då huvudparten av alla

svar härröra från landskommunerna och det kan förutsättas, att de kommunala

delegationer, som under kristiden handhaft dyrtidsanslagen i våra socknar, äga noggrann

kännedom om klientelets ekonomiska förutsättningar, torde de verkställda

beräkningarna, ehuru självfallet ej fullt exakta, giva en tämligen säker hållpunkt

för fastställandet av det eventuella tillskottet av nya understödstagare hos fattigvården

i händelse av dyrtidsanslagets snara indragning. Vid sammanräkning av de

inkomna svaren har det visat sig, att hela antalet hushåll, som nödvändigt måste

bliva beroende av fattigvården efter den 1 juli 1920, kommer att uppgå till 34,000,

representerande 07.400 personer. Pa frågan om dessa människor skulle kunna bliva

hulpna annorledes än medelst fattigvårdsunderstöd, hava endast 120 kommuner svara!

jakande, vilket synes antyda, att i stort sett ingen annan utväg än fattigvården

står till buds, om dyrtidsanslaget försvinner. Där berörda kommuners yttranden

över de till besvarande framställda spörsmålen hava varit enhälliga på ett 40-tal när.

Även om avdrag göres för felaktigheter och mindre noggrant avvägda siffror

och yttranden i kommunernas enquétesvar, kvarstår likväl det ofrånkomliga faktum,

att en omedelbart, vid stundande halvårsskifte verkställd indragning av dyrtidsanslaget

skulle försätta såväl ett betydande antal kommuner, av vilka åtskilliga

vid uppgörandet av årets budget räknat med statsbidrag för denna gren av samhällets

understödsverksamhet, som också stora grupper av kristidens oförskyllda

offer bland samhällets mindre bemedlade i ett prekärt läge. Det synes för den

skull kommissionen

<(!■>« öö

S

44.61)

bita fn

i ib'':

nödvändigt, att: verksamhetens avveckling göres så mjukt och

man ian V doo (joa oh ,>>(, o) ognixoid t x.fymu iiij jnnfttoa JjTieii

V) 9,‘di Äntra L bS&I UoA.iov:

U4 ymh

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

varsamt som möjligt. Detta syfte torde kunna bäst ernäs, om avvecklingen utst,

räckes över ännu ett år eller till den 1 juli 1921, det vill säga med en åttonde och

en nionde anslagsperiod, omfattande hösten 1920 och vinterhalvåret 1921. Skall

verksamheten pågå under sista halvåret 1920, lärer nämligen därav följa, att en

fortsättning under ännu ett halvår därefter måste bliva nödvändig, alldenstund det

icke kan vara lämpligt att avklippa verksamheten vid årsskiftet 1920—1921, alltså

vid inbrottet av de egentliga vintermånaderna med denna årstids alltid förekommande

större svårigheter. Dyrtidsverksamheten under avvecklingsskedet juli 1920

juni 1921 bör emellertid inriktas på densammas definitiva upphörande, och ligger

det vikt uppå att sådana direktiv härvid lämnas kommunerna, att dessa vinna full

klarhet om nödvändigheten av att under nämnda tidsepok förbereda de åtgärder,

vilka kunna befinnas nödiga för att utan statens medverkan bistå dem, som efter

dyrtidsverksamhetens fullständiga upphörande komma att bliva i trängande behov

av samhällets omvårdnad.

1 detta sammanhang kan folkhushållningslcommissionen icke underlåta att

fästa uppmärksamheten på den helt visst bekymmersamma situation, som torde

komma att inträda för åtskilliga kommuner, när dyrtidsverksamheten den 1 juli

1921 eventuellt upphör. Icke minst på grund av nu gällande skattelagstiftning lära

enkannerligen de mest skattetvngda kommunerna efter kristidens påfrestningar

knappast bliva i stånd att ensamma kunna bära de ökade fattigvårdsutgifter, som

måste anmäla sig, om annan hjälp än fattigvårdens icke står att vinna för de vid

dyrtidsverksamhetens upphörande kvarstående, sämst situerade understödstagama.

Då fattigvårdsstyrelsen emellertid är det enda kommunala organ, som för närvarande

finnes för tillvaratagandet av de vanlottades intressen, framstår det som en

bjudande nödvändighet att söka etablera ett visst samarbete mellan de kommunala

dyrtidsorganen och fattigvärdsmyndigheterna under avvecklingsåret till förekommande

av att de minst bemedlade ställas hjälplösa vid dyrtidsanslagets indragning.

Den skarpa gräns mot fattigvården, som hittills uppdragits, torde med den nu inträdda

koncentrationen av dyrtidsanslagets bidragsmottagare till de allra svagast

■situerade icke hellre längre med nödvändighet behöva upprätthållas. Det av utvecklingen

själv betingade närmandet till fattigvården lärer likväl icke behöva

eller fä sträcka sig längre, än att det må kunna medgivas kommunal fattigvårdsmyndighet

att mot av folkhushållningskommissionen godkända garantier omhänderhava

dyrtidsverksamheten för de mindre bemedlade, dock alltjämt under förutsättning,

att beviljade statsbidrag icke få användas till lättande av kommunens ordinarie

fåttigvårdstunga samt att i övrigt ingen sammanblandning med fattigvården

äger rum.

Vid eu konferens med foikhushållningskommissionens avdelning för dyrtidsanslaget

och funktionärer inom socialstyrelsen, pensionsstyrelsen, statens fattigvårdsinspektion

och arbetslöshetskommissionen hava här framhävda synpunkter dryftats

och vunnit principiellt understöd från samtliga, vilka uttalat sig i frågan.

För att markera det sista verksamhetsårets karaktär utav avslutningsperiod

anser kommissionen motiverat, att några av bestämmelserna för kommunernas rätt

att komma i åtnjutande av .statsbidrag skärpas liksom också att dyrtidsverksamhetens

uppgifter och grenar ytterligare inskränkas ävensom att statsanslagens storlek reduceras

än mera. Med avseende på sistnämnda fråga hänvisas till vad kommissionen

tillåtit sig anföra i det följande under avdelningen »kostnadsberäkningar».

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Knngl. Maj:ts proposition Nr 204-

Hitintills har som regel gällt, att varje kommun, rik eller fattig, som själv

anslagit någon summa till dyrtidslindrande åtgärder, blivit tillerkänd ett till beloppet

minst lika stort statsanslag. Under den egentliga kristiden funnos bärande skäl för

tillämpningen av en dylik grundsats, men enligt kommissionens åsikt bör sluten hädanefter

icke med, dyrtia''samla;/ understödja varje kommun, som beviljat anslag för dyrtidslindrande

åtgärder, när ifrågavarande kommun befinner sig i ekonomiskt gynnsamt läge.

Den redan från och med sjätte perioden fastställda principen för dyrtidsanflagets

uppgift, nämligen att huvudsakligen lämna hjälp åt ensamstående, gamla,

sjuklingar och mycket bamrika familjer, bör även i fortsättningen bestå och vara

vägledande för de kommunala myndigheterna vid anslagens fördelning, varvid det

dock ytterligare bör understrykas, att fullt arbetsföra personer icke få komma ifråga

till hjälps erhållande, såvida icke undantagsvis synnerligen ömmande omständigheter

föreligga.

1 samband med dessa påpekanden vill kommissionen erinra om att av dyrtidsanslaget

utlämnats mycket betydande belopp till stenhuggarkommunema, enkannerligen

i Bohus län (omkring I.77 miljoner kronor under de sex första perioderna),

ehuru dessa kommuners bidragsmottagare till sitt övervägande flertal varit och alltjämt

äro förmögna till arbete. Dessa åtgöranden sammanhänga med stenhuggerinäringens

under krisåren tryckta ställning, som bland annat medfört, att denna

industris arbetare nödgats åtnöja sig med inkomster, vilka ej varit tillräckliga för

deras livsuppehälle. Kommissionen såge helst, att den hjälpverksamhet, som även

under åren 1920 och 1921 till äventyrs måste upprätthållas till förmån för stenhuggarna

i olika delar av vårt land, avskildes från dyrtidsanslagets uppgifter. Skulle

det likväl befinnas lämpligast att låta dyrtidsanslaget bestrida kostnaderna för understöden

åt stenhuggarkommunema även under den tid, varunder dyrtidsverksamheten

ännu kommer att pågå, synes denna avvikelse från det uppställda avvecklingsprogrammet

böra uttryckligen angivas som ett undantag.

Med avseende på inskränkningen ao dyrtidsanslagets verksamhetsgrenar må

först framhållas, att de på grund av föregående års riksdagsbeslut genomförda inknappningarna

veterligen icke vållat några större olägenheter inom kommunerna.

Kommissionen vill för den skull förorda ett fortsättande på den inslagna vägen.

Härvid torde endast tvenne grenar av verksamheten ytterligare kunna elimineras

bort, nämligen barnbespisningen (jämte bamkriibbeverksamheten) och de filantropiska

företagen. — — —.

Avvecklingsverksamhetens uppgifter för dyrtidsanslaget skulle då bliva nedbringande

av de mindre bemedlades levnadskostnader ifråga om livsmedel, beklädnadsartiklar

och bränsle medelst direkta åtgärder av de kommunala organen. Dessutom

borde skattetyngda kommuner såsom hittills berättigas att få använda någon mindre

del av anslaget till förvaltningskostnader, sedan folkhushållningskommissionen i varje

.särskilt fall prövat förutsättningarna och fixerat beloppens storlek. De ytterst

ringa belopp, som under de tre senaste perioderna ifrågasatts och kommit till användning

för ändamålet, borga för, att det ej här kan bli tal om några större summor

Förefintligheten av möjligheten till någon ersättning har emellertid visat sig underlätta

anskaffandet av lämpliga personer till fullgörandet av den ofta ganska

betungande och ej sällan mycket otacksamma uppgiften att handhava fördelningen

av dyrtidsanslaget, vilket arbete svårligen helt kan läggas på oavlönade arbetskrafter.

Mahntteringsprincipen bör även under avvecklingsskedet i princip fasthållas. Här

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

må emellertid anmärkas, att läget något ändrats sedan år 1916, och att det från

ett ganska betydande antal landskommuner höjda kravet pa ökad kontantutdelning

nu synes kunna tillmötesgås i något vidsträcktare omfattning än tidigare. Bidiagsmottagarna

utgöras numera av ett ganska fåtaligt antal personer, varigenom betryggande

övervakning kan ske, att dyrtidshjälpen icke användes till inköp av

olämpliga föremål. För många, som komma att bliva delaktiga av de under avslutningsskedet

ytterligt avknappade bidragen, torde dessutom kontanta penningar understundom

bliva till större gagn än rabattkort. Kommissionen hyser på anförda

grunder inga betänkligheter mot att tillstyrka eu något vidgad kontantutdelning

men anser att det bör överlåtas på folkhushållningskommissionen och i sista hand

Kun°i Maj:t att härom utfärda närmare föreskrifter. Av samma skäl hora aven

gratisutdelningens hittills rätt strängt tillämpade regler kunna något mildras

Beträffande verksamhetens gestaltning i övrigt lära nagra viktigare iorandringar

icke vara erforderliga och icke heller önskvärda, enär det maste anses

opraktiskt att inför verksamhetens förestående upphörande uppdraga nya linjer för

arbetet. I den mån modifikationer skulle tarvas på den ena eller andra punkten,

synes det lämpligast att lägga beslutanderätten i Kungl. Mapts och folkhushallningskommissionens

händer — —•

De av föregående års riksdag beviljade dyrtidsauslagen hava numera tagits i

anspråk för sina ändamål, och torde i detta sammanhang icke krävas närmare omnämnande

beträffande de sex första perioderna — t. o. m. den 31 december 1919

då utgifterna kunnat hällas inom ramen för de anvisade beloppen. 1 närvarande

stund kunna ej heller, såsom förut antytts, definitiva siffror företes, alldenstund

de tvä senaste periodernas utbetalningsärenden ännu ej slutbehandlats. .

Däremot får kommissionen erinra om, att 1919 års riksdag anvisade ett loi - slagsanslag ä 5 miljoner kronor till bestridande av utgifterna för sjunde perioden,

eller första halvåret 1920. Enligt vad som utretts i den inledande historiken bär

folkhushållningskommissionen till medio av februari 1920 avlatit förslag till Kung! Maj.t

om fördelning 4.3 miljoner kronor. Hos kommissionen inneliggande men ännu ej färdigbehandlade

ansökningar omfatta anslagskrav på cirka 2 miljoner kronor (vara dock

betydande nedprutningar torde komma att göras). Ett mindre antal ansökningar a

smärre belopp torde dessutom vara att emotse.

Kommissionen tror sig på grund härav kunna uppskatta behovet av anslagsmedel

för sjunde perioden till i runt tal 6.5 miljoner kronor. Då som nämndes o

miljoner kronor redan upptagits å extra stat för år 1920, skulle följaktligen kiava.s

ett ytterligare tillskott av 1.5 miljoner kronor för sjunde perioden.

Ifråga om kostnaderna för de båda avslutningsperioderna, eller tiden 1 juli

1920—30 juni 1921, påpekas följande: ^

Den successiva minskningen av dyrtidsverksamlietens omfattning tiar lett till

eu stark nedpressning av utgifterna. Utvecklingsgången belyses av följande siffror,

som angiva storleken av verksamhetens kostnader resp. beräknade kostnader andel

de tre senaste perioderna:

femte perioden (full verksamhet) 20.3 miljoner kronor för staten,

sjätte » (begynn, avveckling) 9.

sjunde » (fortsatt avveckl.) ansökta

belopp deri 15 febr. 1920 6.3 * *

Kosluaös
beräkningor.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 204.

båsom av ovanstående framgår, har avvecklingen bedrivits i ett så snabbt

tempo som förhållandena rimligen medgivit. Om densamma skulle komma att

fortskrida i samma takt som under senaste perioder, tarvades för nästa två halvaispenoder

ett anslag av omkring 7 å 8 miljoner kronor. Kommissionen anser sig

likväl kunna förorda framställning till riksdagen om nya anslag till något lä"re

belopp, men synes den behövliga summan för ett helt års verksamhet icke kunna

sättas nämnvärt under sjunde periodens kostnader. Eu vägledning vid mätandet av

behovet av penningmedel utgöra också de belopp, som fälla pa de sjätte periodens

kommuner, vilka uttalat sig för dyrtidsverksamhetens fortsättning efter den 1 juli

1920. Dessa kommuners statsbidrag för sjätte perioden uppgingo till 6 300 000

kronor.

^ Eolkhushållningskommissionen har visserligen i sin förut åberopade skrivelse

den 7 november 1919 uttalat, att densamma beräknat ett anslag å 9 miljoner

kronor erforderligt under avvecklingsåret, men finner sig kommissionen likväl med

hänsyn till ovan gjorda sammanställningar och de under rubriken »principer för dyrtidsverksamhetens

avveckling» preciserade förslagen till verksamhetens begränsning i

olika avseenden kunna stanna inför det belopp. 6 miljoner kronor, som upptagits i

årets statsverksproposition. 1 °

1 betraktande av att vinterkalvarets kostnader måste beräknas till relativt högre

summor än utgifterna för höstmånadernas verksamhet, hade kommissionen gärna

önskat en uppdelning av anslagen med 3 miljoner kronor på vartdera halvåren

i juli—31 december 1920 och 1 januari-30 juni 1921. Dä det är ogörligt,

att på förhand uttala sig om vilka belopp, som kunna erfordras för envar av

de båda sista perioderna, och det synes kommissionen lämpligt att förskjutningar

inom det totala anslagets ram bör fn äga rum under perioderna, vill kommissionen

föreslå, att det begärda beloppet, 6 miljoner kronor, erhåller förslagsanslags natur.

Därest så sker, har folkhushållningskommissionen för sin del intet att erinra mot

att 4 miljoner kronor reserveras för åttonde perioden och 2 miljoner kronor för

nionde perioden.

På grund av vad som här blivit anfört får folkhushållningskommissionen av

juni 1919 alltså hemställa, att hos 1920 års riksdag måtte utverkas anslå" till

följande utgifter:

1) till bestridande av beräknade ytterligare kostnader

under sjunde perioden .................................................... 1.5 miljoner kronor,

2) till täckande av dyrtidsverksamhetens kostnader

under åttonde och nionde perioderna............................ 6._ » »

tillhopa kronor 7.5 miljoner.»

D t, parte frieri* ■

Såsom jag redan den 7 januari i är vid framställandet av förslag

till beräknande av anslag till dyrtidslindrande åtgärder till förmån för

de mindre bemedlade uttalade, bör ifrågavarande verksamhet numera

avvecklas. Det synes emellertid nödvändigt, att denna avveckling skor

småningom oen icke bestar i ett tvärt upphörande av’ alla åtgärder.

.Såsom i folkhushållningskommissionens ovan intagna skrivelse framhålles

är detta av betydelse såväl för kommunerna som för understödstagarna.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. MajUs proposition Nr 204.

Men detta utesluter icke, att en kraftig minskning i åtgärdernas omfattning

ocli i kostnaderna för desamma är nödvändig. Jag håller därför

i likhet med kommissionen före, att ifrågavarande verksamhet bör i

alltmera minskad skala fortsättas efter det den nu pågående sjunde

perioden utlupit den 30 nästkommande juni samt att, då ett avslutande

av verksamheten mitt i vintern icke synes tillrådligt, i någon mån fullföljas

även under förra halvåret 1921 för att därefter definitivt upphöra.

Under den tid, som intill dess återstår, böra kommunerna hava hunnit

vidtaga nödiga åtgärder för att möta de behov, som kunna till följd av

den statliga dyrtidsverksamhetens avslutande komma att ställas på dem.

Det samarbete mellan de kommunala dyrtidsorganen och kommunernas

tattigvårdsstyrelser, som kommissionen nu förordat för de sista perioderna,

synes ur nämnda synpunkt ändamålsenligt och behövligt.

Såsom jag nyss framhöll bör verksamheten inskränkas. Givetvis

bör icke längre den principen följas, att statsbidrag lämnas varje kommun,

som själv anslagit medel till dyrtidsåtgärder, utan böra bidragen

förbehållas sådana kommuner, vilkas ekonomiska läge gör dem i verkligt

behov därav. Även böra bidragens belopp röna påverkan av det större

eller mindre behovet från kommunens sida.

Bidrag från dyrtidsanslaget böra huvudsakligen utgå för hjälp till

ensamstående, gamla, sjuklingar och mycket barnrika familjer. '' Denna

grundsats bör med allt större noggrannhet följas. Dock lärer det icke

kunna undvikas att i undantagsfall även andra bidragsbehövando måste

tillgodoses, varvid såsom exempel kan erinras om de svårigheter för

yrkets utövning, som uppstått för stenhuggarbefolkningen i vissa kommuner.

Dylika undantagsfall få dock endast i helt ringa omfattning

förekomma, och det ligger uppenbarligen i vtjderbörandes eget intresse

att söka med det snaraste göra dylik statshjälp obehövlig.

1 likhet med kommissionen anser jag statsbidrag till barnbespisningen

böra upphöra. Icke heller bör bidrag till filantropiska företag

ifrågakomma.

Kommissionen har ansett bidragen framdeles böra avse nedbringande

av prisen å livsmedel, beklädnadsartiklar och bränsle jämte

lyse. Av den vid kommissionens skrivelse fogade, här såsom bilaga

återgivna förteckningen framgår, att dessa huvudgrupper varit de, vilka

dragit de största kostnaderna och att utgifterna för dem även under de

sista perioderna varit högst betydande. Att dessa ändamål även fortfarande

böra bliva föremål lör dyrtidsbidrag, synes påtagligt, men storleken

av dessa bidrag torde böra minskas, åtminstone på det hela taget.

:aenoHujimj iu

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition År 204.

Att i viss ringa omfattning medgiva bidrag till förvaltningskostnader

synes mig välgrundat.

Mot kommissionens förslag att mildra reglerna för kontantutdelning

och gratisutdelning ställer jag mig mera tveksam. Ju inskränktare verksamhetens

omfattning blir och ju intimare samverkan som etableras med

fattigvårdsorgauisationerna, torde emellertid olägenheterna av vissa eftergifter

i anförda hänseenden bliva mindre.

1 avseende å avvecklingens fullföljande böra givetvis närmare

regler meddelas av Kungl. Maj:t på förslag av'' kommissionen.

Kommissionen har nu beräknat, att utöver det för år 1920 redan

av 1919 års lagtima riksdag anvisade förslagsanslaget å 5 miljoner

kronor skulle behövas för sjunde perioden (lörra halvåret 1920) 1 It

miljon kronor. För åttonde och nionde perioderna har kommissionen

ansett anslag å tillhopa 6 miljoner kronor behövligt, vilket helst borde

fördelas med 3 miljoner kronor för vardera perioden. För sjunde och

åttonde perioderna, d. v. s. året 1920, skulle alltså enligt denna beräkning

ytterligare behövas 4 Va miljoner kronor. För förra halvåret 1921

skulle behovet vara 3 miljoner kronor. I betraktande av att anslagen

påtagligen fortfarande böra vara förslagsanslag och då det är angeläget,

att under den sista perioden en stark inskränkning i verksamheten äger

rum, på det att övergången till dess fullständiga upphörande icke må

bliva så kännbar, anser jag mig icke hava anledning att föreslå någon

ändring i de anslagsbelopp, som beräknats å tilläggsstat och för år

1921, men vill betona angelägenheten av att dessa belopp icke överskridas.

Jag hemställer därför, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
att

för beredande av lindring i de mindre bemedlades levnads
-

villkor anvisa såsom förslagsanslag

dels å tilläggsstat för år 1920 ............................... kronor 4,000,000

dels ock å extra stat för år 1921 .......................... » 2,000,000.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagade Hans Maj:t Konungen

lämna bifall samt förordnade, att proposition i ämnet

av den lydelse, bilaga... till detta protokoll utvisar,

skulle avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

H. Hellström.

opaginerad Kontrollera mot PDF

K mull. Maj ds proposition År 204.

Bilaga

Förteckning på olika huvudgrupper av varuslag l de av respektive kommuner

ingivna kostnadsplaner över dyrtidsverksamlieten.

Städer, köpingar och landskommuner.

1—7 perioden.

Anslagsperiod

1 2 3

4

5 | ii

Livsmedel

Barn-

bespisning

Allmän

bespisning

Beklädnads

artiklar

Bränsle-finkl.)

belysnings-

artiklar

Filantropiska |

företag

1...............

3,275,693

634,410

50

968,265

75

1,263,351

09

1,344,665

16

_

J

2...............

7,498,543

80

791,893

2 0

1,803,347

—

2,458,296

21

2,782,247

96

—

—

3...............

9,732,984

32

1,254,556

85

2,242,169

23

2,975,950

22

3,081,600

37

—

-

4...............

12,569,277

43

2,174,739

12

2,728,382

92

4,017,507

Öl

3,765,644

48

60,709

81

5...............

11,756,883

48

2,238,532

02

2,983,514

—

4,153,883

72

3,121,114

97

178,093

50

6...............

7,434,038

95

975,257

92

347,950

—

2,637,676

66

1,904,622

24

—

—

71) ............

4.492,126

43

622,487

—

52,000

—

1,734,523

6 4

1,201,220 so

—

—

Suin ma

56,759,547

50

1 8 691876 61

11125,62890

19,241,188! 5 5

17,201115 os

•238 803

31

7

!

s

9

i 0

1 1

11 1 1

Anslagsperiod

Upplysnings-

verksamhet

Kontanta bidrag i

Förvaltnings-

kostnader

Diverse

1

Summa

•

1 ...............

5,790

_

198,661

3.3

7,690 836

83

O

31,108

—

—

—

526,984

64

15,892,420

90

3...............

“i

— j—

— 1—|

253,239,20

19,540,500

1»

1 ...............

55,762

90,131 —

120,495 70

225,957

10

25,814,608

5 7

1 13,863

8 2''

90,929 os|

127,009 89

96,481

4 1

24,890,306

49

(i...............!

56,674: —

112,200 24

97,501

—

13,565,321

Öl

7'') ............S

!

80,461!-

82,513 —

32,000

-

8,297,331

57

Summa

236 523 -82

317.595 08

448,21883

1 430 824 08

115 691,323158

*) FrtYn ansfiknin^ar, som inkommit till och mod den 1 I fehruari 1920.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. I sand. 109 käft (Nr 204.)

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1920:272 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående anslag till lindring i de mindre bemedlades levnadsvillkor. s. 7 i texten
  2. JoU 1920:70 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till lindring i de mindre bemedlades levnadsvillkor ävensom en i ämnet väckt motion. s. 11 i texten