Sök i Ratio Lex

Angående emeritilön åt extra ordinarie prästmannen M. E. Fredelius

1920-01-23 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1920:229, Angående emeritilön åt extra ordinarie prästmannen M. E. Fredelius

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 229.

1

Nr 229.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående emeritilön åt

extra ordinarie prästmannen M. E. Fredelius; given

Stockholms slott den 23 januari 1920.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över •

ecklesiastikärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t föreslå riksdagen för

sin del medgiva,

att till extra ordinarie prästmannen Mårten Erik Fredelius må från

och med den 1 maj 1921 från kyrkofonden utgå emeritilön till belopp

av 1,500 kronor för år, under iakttagande i tillämpliga delar av bestämmelserna

i lagen om emeritilöner för präster den 9 december 1910.

De till ärendet hörande handlingarna skola tillhandahållas riksdagens

vederbörande utskott.

GUSTAF.

Olof Olsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 191 käft. (Nr 229.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 229.

Emeritilön åt

e.o. prästmannen

M. E.

Fredelius.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23 januari

1920.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Statsråden: Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Undén,

Thorsson,

Olsson.

Departementschefen, statsrådet Olsson anförde:

Enligt lagen om emeritilöner för präster den 9 december 1910 utgår emeritilön

under vissa villkor från kyrkofonden till ordinarie och extra ordinarie

präst, som tjänstgör i territoriell församling. Extra ordinarie präst kan av Konungen

efter förslag av vederbörande domkapitel utses till innehavare av

sådan lön till ett årligt belopp av 1,500 kronor, när han uppnått 60 års

ålder, och äger åtnjuta emeritilönen från och med början- av ecklesiastikåret

näst efter det, då lönen blivit honom tilldelad.

I en av domkapitlet i Skara med utlåtande av den 21 augusti 1918

till Kungl. Maj:t överlämnad ansökning har vakanskomministern i Horns

pastorat Mårten Erik Fredelius, som är född den 20 maj 1879, anhållit

om beredande åt honom av en årlig sjukpension från och med den 1 maj

1920 å 1,500 kronor eller lika med det belopp, som enligt lag fastställts

såsom emeritilön för extra ordinarie präst.

Till stöd för denna anhållan har Fredelius framhållit följande:

Såsom ett vid ansökningen fogat läkarintyg utvisade, hade Fredelius under sin

ämbetstid som präst ådragit sig en obotlig sjukdom, som när som helst kunde sätta

honom ur stånd att tjänstgöra. På grund av denna sjukdom hade han, när hans nu
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 229.

varande förordnande den 1 maj 1920 utginge, ingen utsikt att få någon anställning,

som satte honom i stånd att avlöna den vikarie, han kunde behöva. Då lagen om

emeritilöner för präster den 9 december 1910 ej medgåve tilldelande av pension åt

obotligt sjuk extra ordinarie prästman av sökandens ålder och Fredelius av egna medel

ej kunde påräkna större inkomst än omkring 250 kronor för år, såge han sig ingen

annan utväg, när hans nuvarande anställning upphörde, än att med sin hustru och sina

barn för sin nödtorftiga bärgning anlita andras barmhärtighet. Detta tycktes honom

hårt och obilligt, då han redan 10 år tjänstgjort såsom präst och under denna

tid ådragit sig nämnda sjukdom samt då han för sin beredelse till prästämbetet vid

skola och universitet nödgats underkasta sig betydande uppoffringar.

Av ett ansökningen vidfogat prästbevis inhämtas, att Fredelius ingått

äktenskap år 1910 och i äktenskapet har en dotter, född år 1911, och

en 6on, född år 1914.

Ovanberörda läkarintyg är av följande lydelse:

Pastor M. E. Fredelius, Dunshult, har sedan 1911 av mig vårdats för nervsjukdom

— sclerosis disseminata. Sjukdomen har nu fortskridit så långt, att han kan

anses för framtiden arbetsoförmögen. Detta intygas på heder och samvete.

Göteborg den 10 augusti 1918.

G. Heiiman,

• med. dr., leg. läkare.

Domkapitlet har i sitt över ansökningen avgivna utlåtande hemställt

om vidtagande av sådan ändring i gällande bestämmelser om emeritilöner

för präster, att även en sådan- extra ordinarie prästman, som icke uppnått

60 års ålder men som på grund av obotlig sjukdom vore oförmögen

till tjänstgöring, måtte kunna erhålla pension. Därest sådan lagändring

icke medhunnes, innan behovet av pension åt Fredelius inträdde, hemställde

domkapitlet — med vitsordande av att Fredelius, efter med vackra betyg

avlagda examina, oförvitligt tjänstgjort såsom präst inom stiftet, ehuru

han, synnerligast under senare år, långa tider nödgats på grund av sin

sjukdom vara tjänstledig, samt att han vore i mycket stort behov av det

sökta understödet — att Kungl. Maj:t måtte till riksdag och kyrkomöte

avlåta proposition om beviljande åt Fredelius av en årlig pension på 1,500

kronor ur kyrkofonden.

Hörda i ärendet hava kammarkollegium och statskontoret den 11 november

1918 avgivit gemensamt utlåtande samt därvid anfört, bland annat,

följande:

Kammarkollegium och statskontoret hava ansett sig böra genom länsstyrelsen i

Mariestad infordra vissa uppgifter rörande sökandens ekonomiska ställning. Därvid

bär vederbörande landsfiskal efter verkställd undersökning meddelat, att sökanden

för närvarande ägde ett kapital å 5,000 kronor, som utgjorde återstoden av arv efter

hans föräldrar, samt att några utsikter, att sökandens ekonomi i framtiden skulle genom

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 229.

arv eller eljest förbättras, icke förefunnes. Sökanden vore alldeles nedbruten av sjukdom

och därigenom urstån dsatt att genom eget arbete bidraga till sitt och sin familjs uppehälle.

Länsstyrelsen har, med överlämnande av landsfiskalens utredning, tillstyrkt

bifall till den gjorda framställningen.

Jämväl ämbetsverken finna sådana omständigheter föreligga, att sökanden billigtvis

bör beredas understöd från det allmännas sida.

Ämbetsverken hava emellertid icke velat underlåta att i detta sammanhang till

Kungl. Maj:t göra framställning om sådan ändring i lagen om emeritilöner för präster,

att möjlighet beredes för tilldelande av emeritilön åt extra ordinarie prästman, vilken

före fyllda 60 år drabbas av obotlig sjukdom, som gör honom oförmögen till prästerlig

tjänstgöring.

_ Särskilt för närvarande, då ett stort antal prästerliga tjänster med hänsyn till

möjligen blivande omorganisation vid ledighet ej blivit besatta eller komma att besättas

med ordinarie innehavare utan tills vidare uppehållas genom vikarier, hava möjligheterna

för det extra ordinarie prästerskapet att vinna ordinarie beställning avsevärt

förminskats. Ett förordnande å s. k. långvakans kan ofta vara så ekonomiskt

förmånligt, att de extra ordinarie prästmännen med hänsyn till sin och sin familjs

ekonomi icke anse sig kunna söka ordinarie tjänst, som är förenad med mindre löneförmåner.

Även oberoende av hans egen vilja kan det ju ofta dröja lång tid, innan

den extra ordinarie prästmannen når en ordinaries ställning, och understundom blir

han aldrig ordinarie. Det har dock ansetts rättvist, att en sådan extra ordinarie prästman

vid fyllda 60 år beredes emeritilön. Om eu extra ordinarie prästman emellertid

före uppnådda 60 år genom obotlig sjukdom blir oförmögen till prästerlig tjänstgöring,

lägga nuvarande lagbestämmelser hinder i vägen för tilldelande åt den sjuke av något

pensionsunderstöd. Det måste dock, såsom i nu ifrågakomma fall av sökanden anförts,

synas hårt att hava under lång tid varit bunden vid prästämbetet med dess förpliktelser

och . tjänstgjort såsom prästman emot eu lön, som endast i sällsynta fall ger

möjlighet till avsättande av några tillgångar för ålderdomen, men vid inträffad sjukdom

av arbetsgivaren lämnas, jämte eventuell familj, åt sitt öde. Billigheten kräver,

att det allmänna i dylika fall träder hjälpande emellan. Att framställning till riksdag

och kyrkomöte därvid skedde i varje särskilt fall, kan synas formellt riktigt. Men det

kan icke förbises, att eu avsevärd tid i regel förflyter mellan kyrkomötets sammanträden.

Under tiden finnes ingen möjlighet att bispringa den nödställde — såvitt icke

såsom i det nu inträffade fallet den sjuke innehar förordnande å vakanssatt tjänst och

vederbörande domkapitel tillgriper den av statsmakterna dock ej förutsatta nödfallsutvägen,

att låta den sjuke hava kvar förordnande mot skyldighet att på egen bekostnad

ombesörja tjänstens behöriga upprätthållande.

Det synes därför ämbetsverken, som det lämpligaste vore, att sådan ändring skedde

i berörda lag om emeritilöner, förslagsvis genom tillägg till 4 § sista stycket, att

möjlighet lämnades Kungl. Maj:t att på ansökan, därest särskilda skäl därtill prövades

föreligga, tilldela extra ordinarie prästman, vilken efter viss tids, t. ex. 10 års väl vitsordad

prästerlig tjänstgöring drabbas av sådan obotlig sjukdom, som gör honom oförmögen

att uppehålla prästerligt förordnande, emeritilön, även om han ej uppnått 60

års ålder. Särskild utredning torde böra ske rörande sökandens ekonomiska ställning

och övriga omständigheter av natur att kunna öva inflytande på bedömandet av det

förekommande fallet. Någon fordran på att sökanden för sjukdom under viss tid åtnjutit

tjänstledighet synes icke kunna därvid uppställas, då detta oftast skulle innebära,

att han under sådan tid icke kunde förskaffa sig någon inkomst. Enda fordran

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts Proposition Kr 229.

torde vara, att han drabbats av obotlig sjukdom, som gör honom oförmögen till prästerlig

tjänstgöring. Denna sistnämnda inskränkning synes befogad med hänsyn därtill,

att prästman kan drabbas av sådan obotlig sjukdom, t. ex. i talorganen, som gör honom

oförmögen väl icke till arbete i allmänhet men till prästerlig tjänstgöring.

Ifrågasättas kan emellertid huruvida icke, i överensstämmelse med vad fallet är

med civil tjänstinnehavare, vilken av liknande grund nödgas före uppnådd pensionsålder

avgå från sin tjänst, avkortning av emeritilönen borde ske i förhållande till antalet

tjänstår, dock så att i intet fall utginge mindre än s/4 av emeritilönen. Emellertid

kan emot en sådan avkortning invändas, att emeritilönen uppgår till så lågt belopp,

1,500 kronor, att densamma icke skäligen bör avkortas.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställa ämbetsverken om sådan ändring

i lagen den 9 december 1910 om emeritilöner för präster, som ovan antytts.

Då det emellertid, även om en dylik lagändring komme att genomföras, synes

ovisst, huruvida densamma kunde träda i kraft så tidigt, att Fredelius med stöd av

de ändrade bestämmelserna kunde tilldelas emeritilön, hemställa ämbetsverken vidare,

att Kungl. Maj:t måtte till riksdagen avlåta proposition om tilldelande åt Fredelius av

pension ur kyrkofonden med ett belopp om 1,500 kronor eller, för den händelse avkortning

av ovan angivna skäl anses böra ske, 1,200 kronor, ävensom, därest denna

framställning vinner riksdagens bifall, till näst sammanträdande kyrkomöte hemställa

om dess godkännande av riksdagens beslut i ämnet.

Kyrkofondskommittén har i ett den 23 maj 1919 avgivet infordrat

utlåtande andragit bland annat följande:

Vad först beträffar Fredelius ansökan, att såsom sjukpension från och med den

1 maj 1920 årligen bekomma ett belopp, svarande mot den emeritilön, som enligt lagen

den 9 december 1910 utginge till extra ordinarie prästman, eller 1,500 kronor,

anser sig kommittén med hänsyn till de särskilda omständigheter, som i detta

fall föreligga, böra förorda densamma. Då nyssnämnda belopp, 1,500 kronor, för en

person i prästens ställning lärer utgöra existensminimum, bör enligt kommitténs mening

någon avkortning av pensionsbeloppet icke ifrågakomma. Pensionen, som synes

böra utgå från och med den 1 maj 1920, torde lämpligen kunna benämnas emeritilön,

och för densamma lära de i emeritilönelagen meddelade bestämmelserna i tillämpliga

delar böra gälla. Därest det för extra ordinarie prästman i sagda lag fastställda pensionsbeloppet

skulle komma att i framtiden förhöjas, synes motsvarande förhöjning böra

tillkomma även Fredelius. Likaledes torde han böra få åtnjuta dyrtidsunderstöd,

som kan komma att beviljas prästerliga emeriti för tiden efter den 1 maj 1920.

Vidkommande därefter det av domkapitlet väckta samt av kammarkollegium och

statskontoret närmare utformade förslaget till ändring av 4 § i emeritilönelagen, håller

även kommittén före, att synnerligen starka skäl kunna anföras för en förtidspensionering

av det extra ordinarie prästerskapet. Liknande skäl tala för en dylik pensionering

även av de ordinarie prästmännen. Då emellertid prästerskapets pensionering

ännu icke kunnat genomföras i hela den omfattning, som vid emeritilönelagens tillkomst

varit avsedd, synes det kommittén knappast böra ifrågakomma att redan nu

vidga den i sagda lag angivna ramen för samma pensionering.

Härtill kommer ytterligare eu omständighet, som enligt kommitténs mening talar

emot förslaget att nu vidtaga en författningsändring i angivna avseende. Kommittén

har under förberedande behandling förslag till ändringar i skilda hänseenden av 1910

års ecklesiastika lönelagstiftning, som från olika håll framställts. Fråga föreligger

s. 6 Kontrollera mot PDF

Departe
mentschefen
-

6 Kung!. Maj:ts Proposition Nr 229.

alltså, att sagda lagstiftning inom en icke allt för långt avlägsen framtid skall bliva föremål

för en mera omfattande revidering. Vid sådant förhållande har kommittén ansett sig

böra föreslå partiella författningsändringar endast då behovet av dylik ändring är alldeles

oavvisligt, vilket enligt kommitténs mening knappast kan anses vara fallet i fråga

om förtidspensioneringen. För det fåtal extra ordinarie prästmän, som kunna komma

i trängande behov av förtidspension, innan emeritilönelagen blir föremål för omarbetning,

torde nämligen saken kunna ordnas genom särskilt beslut för varje fall av riksdag

och kyrkomöte. En avsevärd olägenhet utgör härvid visserligen den omständigheten,

att ända till fem år kunna förflyta mellan två kyrkomöten. Kommittén föreställer sig

emellertid, att vederbörande domkapitel, vilken myndighet ju torde kunna förutsättas

hava sin uppmärksamhet riktad på de fall, där förtidspensionering kan komma i fråga,

är i tillfälle att vidtaga åtgärder för att saken måtte i god tid underställas vederbörlig

prövning.

Under åberopande av vad ovan anförts hemställer kommittén, att Kungl. Maj:t

ville till riksdag och kyrkomöte avlåta förslag om beviljande åt komministern Frededelius

av emeritilön, utgående från och med den 1 maj 1920 med samma belopp, som

enligt lagen om emeritilöner för präster den 9 december 1910 tillkommer extra ordinarie

prästman, och med iakttagande i motsvarande tillämpning av därom gällande bestämmelser.

Beträffande det väckta förslaget om vidtagande av sådan ändring i

gällande lag om emeritilöner åt präster, att möjlighet beredes att tilldela

emeritilöner åt extra ordinarie präst, vilken före fyllda 60 år drabbats av

obotlig sjukdom, som gör honom oförmögen till prästerlig tjänstgöring,

finner även jag vissa skäl tala för en sådan lagändring. Nu föreliggande

fall ådagalägger enligt min mening på ett övertygande sätt behovet av

att bereda möjlighet till förtidspensionering av det extra ordinarie prästei''- skapet. Emellertid har kyrkofondskommittén anfört så tungt vägande skäl

emot företagande av en dylik partiell lagändring, att jag anser, att frågan

härom icke nu bör upptagas till behandling utan uppskjutas för att tagas

i övervägande i samband med en eventuell mera omfattande revidering

av 1910 års ecklesiastika lönelagstiftning. På sätt kyrkofondskommittén

framhållit torde, då i något fall förtidspensionering kan anses vara av

nöden, saken kunna ordnas genom framställning till riksdag och kyrkomöte

angående beviljande av emeritilön åt den prästman, som blivit

otjänstbar.

Föreliggande upplysningar giva vid handen, att Fredelius, då hans

förordnande som vakanskomminister upphör, torde komma i en synnerligen

nödställd belägenhet. Med hänsyn till de särskilt ömmande omständigheterna

i detta fall anser även jag, att billighet och rättvisa

kräva, att Fredelius, ehuru på grund av sin ålder författningsenligt

ännu icke behörig att ifrågakomma till erhållande av emeritilön, bör få

något årligt ekonomiskt understöd. Lämpligen bör detta utgå i form av

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majits Proposition Nr 229.

7

emeritilön. Emot det föreslagna beloppet av berörda understöd, 1,500

kronor för år, eller det belopp, varmed emeritilön utgår till extra ordinarie

präst, finner jag, i likhet med ämbetsverken och kyrkofondskommittén,

ej anledning till erinran. Aven i övrigt torde de bestämmelser, vilka gälla

för extra ordinarie präst, som uppbär emeritilön, i tillämpliga delar bliva

gällande i fråga om Fredelius rätt att åtnjuta ifrågavarande understöd;

och torde förty vid en eventuell förhöjning av pensionsbeloppen för extra

ordinarie präst motsvarande förhöjning böra tillkomma Fredelius och även

dyrtidsunderstöd böra beredas honom, i den mån dylikt understöd enligt

gällande bestämmelser utgår till övriga innehavare av prästerliga emeritilöner.

Huru önskvärt det än vore, att Fredelius redan från och med

den 1 maj 1920 kommé i åtnjutande av emeritilön, synes mig möjlighet

härtill icke förefinnas, då ärendet är av beskaffenhet att böra underställas

jämväl kyrkomötets prövning och frågan om beviljandet av emeritilönen

alltså icke slutgiltigt kan avgöras före nämnda dag. Tiden, från vilken

emeritilönen skall utgå, torde följaktligen icke kunna bestämmas till

tidigare dag än den 1 maj 1921. För domkapitlet torde det icke vara

omöjligt att intill dess vidtaga sådan anordning, att Fredelius icke blottställes.

Med åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Eders

Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen för sin del medgiva,

att till extra ordinarie prästmannen Mårten Erik

Fredelius må från och med den 1 maj 1921 från kyrkofonden

utgå emeritilön till belopp av 1,500 kronor

för år, under iakttagande i tillämpliga delar av bestämmelserna

i lagen om emeritilöner för präster den 9 december

1910.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall;

och skulle proposition av den lydelse, bilaga vid detta

protokoll utvisar, avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Sixten Carlborg.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1920:329 Skrivelse till Konungen angående vissa pensioner och understöd. s. 6 i texten
  2. BU 1920:44 Utlåtande angående vissa pensioner och understöd. Banko utskottet får härmed avgiva utlåtande över nedannämnda till utskottet hänvisade framställningar rörande s. 1 i texten