Sök i Ratio Lex

Med förslag till ändrad lydelse av §§ 4, 28, 33 och 108 regeringsformen samt .§ 70 riksdagsordningen

1920-02-21 · 39 sidor, varav 37 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 37 av 39 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1920:262, Med förslag till ändrad lydelse av §§ 4, 28, 33 och 108 regeringsformen samt .§ 70 riksdagsordningen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

1

■%

Nr 262.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till ändrad

lydelse av §§ 4, 28, 33 och 108 regeringsformen samt

.§ 70 riksdagsordningen; given Stockholms slott den 27

februari 1920.

'' Under åberopande av bifogade i statsrådet förda protokoll vill Kungl.

Maj:t härmed till riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning framlägga

följande

Förslag

till

ändrad lydelse av §§ 4, 28, 33 och 108 regeringsformen samt § 70

riksdagsordningen.

Regeringsformen.

§ 4.

Konungen äger att allena styra riket på det sätt, denna regeringsform

föreskriver; inhämte dock, i de fall, här nedanföre stadgas, underrättelse

och råd av ett statsråd, vartill Konungen kallar och utnämner

kunnige, erfarne, redlige och allmänt aktade, infödde svenske medborgare

av den rena evangeliska läran. Ej må de, som äro i rätt upp- och nedstigande

skyldskap, ej heller syskon eller äkta makar på en gång vara

ledamöter av statsrådet.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 avd. 219 käft. (Nr 262.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

§ 28.

Konungen äger att i statsrådet utnämna och befordra svenske män

till alla de ämbeten och tjänster, högre och lägre, vilka äro av den egenskap,

att Konungen fullmakter därå utfärdar, dock böra vederbörande förut

med förslag hava inkommit, där sådana hittills ägt rum. Konungen vare

ock obetaget, att, efter vederbörandes hörande, eller uppå deras framställning,

till lärarebefattningar vid universiteterna, de teologiska läraretjänsterna

likväl undantagna, såsom ock till lärare- oeh andra beställningar vid andra

inrättningar för vetenskap, slöjd eller skön konst, ävensom till läkarebefattningar,

kalla och befordra även1 utländske män av utmärkt förtjänst,

de där den rena evangeliska läran bekänna. Likaledes må Konungen kunna

uti militära ämbeten nyttja utländske män av sällsynt skicklighet, men icke

till kommendanter i fästningarna. Till konsul må ock utländsk man nämnas,

där lön ej är med befattningen förenad.

Till ämbeten och tjänster, varom ovan'' sägs, må med tillämpning av

grunder, som av Konungen och riksdagen godkänts, även kvinnor kunna

utnämnas och befordras, dock att kvinna ej må utnämnas till prästerlig

tjänst, där ej annorledes blivit bestämt i den ordning, 87 § 2 mom. stadgar.

Till prästerligt ämbete eller till annan tjänst, varmed är förenat åliggande

att meddela undervisning i kristendom eller teologisk vetenskap,

kan endast den utnämnas, som bekänner den rena evangeliska läran. Till

alla övriga ämbeten eller tjänster, med det undantag i avseende å statsrådets

ledamöter, som i 4 § stadgas, må bekännare av annan kristen troslära,

ävensom av den mosaiska, kunna nämnas; dock må icke någon, som

ej tillhör den rena evangeliska läran, såsom domare eller innehavare av

annan tjänst deltaga i handläggning eller avgörande av fråga, som angår

religionsvård, religionsundervisning eller befordring;^ inom den svenska

kyrkan.

Konungen fäste vid alla befordringar avseende endast å de sökandes

förtjänst och skicklighet, men icke på deras börd. Varje departementschef

skall föredraga och expediera alla ärenden rörande befordringar, förordnanden,

tjänstledighet och avsked, till och ifrån ämbeten och tjänster

vid de verk och stater, som under departementet höra.

§ 33.

Konungen ä^er att i den ordning och under de villkor, som bestäm
DO

D 7

mas genom särskild lag, stiftad i den ordning 87 § 1 mom. stadgar,

genom naturalisation till svensk medborgare upptaga utländsk man eller

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 262.

3

kvinna. Sålunda naturaliserad utlänning njuta samma rättigheter och förmåner,

som infödd svensk medborgare, dock utan att kunna till ledamot

av statsrådet utnämnas.

§ 108.

Lagtima riksdag skall vart fjärde år, på sätt i riksdagsordningen *

sägs, förordna sex för kunskaper och lärdom kända personer att jämte

justitieombudsmannen, som bland dem förer ordet, utöva vård över tryckfriheten.

Dessa kommitterade, av vilka två, utom justitieombudsmannen,

skola vara lagfarne, äge sådan befattning, att, i händelse någon författare

eller boktryckare, innan tryckningen, själv överlämnar dem en skrift och

begär deras yttrande, huruvida åtal därå, efter tryckfrihetslagen, kan äga

rum, skola justitieombudsmannen och minst trenne kommitterade, varav

en lagfaren, ett sådant yttrande skriftligen avgiva. Förklara de däruti,

att skriften må tryckas, vare då både författare och boktryckare från allt

ansvar frie, och ligge det å kommitterade.

Riksdagsordningen."

§ 70.

Lagtima riksdag skall vart fjärde år förordna sex för kunskaper och

lärdom kända personer att, jämte justitieombudsmannen, som bland dem

förer ordet, utöva vård över tryckfriheten. Dessa kommitterade, av vilka

två, utom justitieombudsmannen, skola vara lagfarna, väljas medelst omröstning

genom tjugufyra valmän, därav vardera kammaren inom sig utser

tolv. Avgår mellan riksdagarna någon bland kommitterade, välja de

övriga till det lediga rummet en behörig person.

GUSTAF.

Eliel Löfgren.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet d Stockholms

slott den 21 februari 1920.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,

Statsråden: Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Undén,

Thorsson,

Holmquist,

Olsson.

Föredragande departementschefen, statsrådet Löfgren, anmälde det

av särskilda sakkunniga den 14 februari 1920 avgivna »Betänkande och

förslag i fråga om kvinnors tillträde till statstjänster. I. Kvinnors tillträde

till fullmaktstjänster» innehållande förslag till ändrad lydelse av

§§ 4, 17, 21, 27, 28, 96, 97 och 108 regeringsformen och §§ 68 och 70

riksdagsordningen.

Härvid anförde departementschefen till en början:

»Till fullgörande av det uppdrag, för vilket jag senare vill närmare

redogöra, hava av mig efter Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 maj 1919

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

5

tillkallade sakkunniga numera avgivit ett betänkande, som till sin huvudsakliga

del utgör en undersökning av frågan, i vilken omfattning kvinna

bör äga tillträde till tjänstebefattningar av den natur, att Konungen å

befattningen utfärdar fullmakt. Genom de sakkunniges (»kommitterades»)

framställning i denna del samt genom de principuttalanden, med vilka den

avslutas, erhålles ingående kännedom om, huru frågan om kvinnas anställning

i olika statstjänster av ovannämnda natur enligt de sakkunnigas mening

bör i praktiken lösas. Det framgår därav, att de sakkunniga avsett

att kvinnorna böra, med vissa angivna och i betänkandet motiverade

undantag, erhålla möjlighet att vinna tillträde jämväl till berörda kategori

av tjänster. I sådant syfte hava de sakkunniga funnit det vara angeläget

att i främsta rummet undanröja de i grundlag förefintliga hindren för

kvinna att över huvud taget kunna utnämnas till tjänstebefattningar av

nyssnämnda natur; och hava de fördenskull i sådant avseende utarbetat

och framlagt förslag till grundlagsändringar. Jag vill nu upptaga till

behandling den principiella delen av de sakkunniges nyssberörda undersökning

samt vad i övrigt äger samband med frågan om borttagande ur

rikets grundlagar av de stadganden, vilka förhindra kvinna att erhålla fullmaktstjänst.

Innan jag redogör för, vad de sakkunniga föreslagit i de delar,

som alltså äro att behandla, torde jag få lämna en kortfattad framställning

av vad i frågan tidigare förekommit. Jag kan därvid i huvudsak

följa den redogörelse, de sakkunniga i sitt betänkande lämnat.

Frågan om förändrad gestalt av grundlagarnas stadganden om kvinnors Historik,

tillträde till statstjänst har först under innevarande århundrade tilldragit

sig större uppmärksamhet från statsmakternas sida. Att 1809 års grundlagsstiftare

hyst den uppfattning, att kvinna rättsligen icke kunde erhålla ,

högre statstjänst, står naturligtvis utom tvivel. I början av 1800-talet

intog den svenska kvinnan en mycket oförmånlig ställning. Enligt allmän

lag var hon omyndig till sitt giftermål och under äktenskapet var mannen

hennes målsman; endast som änka ägde hon alltså samma rättsliga handlingsförmåga

som man. På grund av den omyndighet, som vidlådde

kvinna, fränkände lagstiftningen henne i vidsträckt mån rätt att idka handel

och näring, och att lör tidens uppfattning det skulle framstå såsom eu

rättslig omöjlighet att kvinna skulle kunna bekläda högre statstjänst, ligger

i sakens natur. Fråga kan emellertid vara, om grundlagsstiftarna givit

ett sådant uttryck åt regeringsformens stadganden på förevarande område,

att icke stadgandena skulle kunna tolkas i riktning av att kvinnor kunde

utnämnas till högre stat-tjänst. 1 regeringsformen § 28, vilken innefattar

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

1904 års

riksdag.

huvudstadgandet om Konungens rätt att utnämna ämbetsmän, föreskrives:

»Konungen äger att i statsrådet utnämna och beforda infödde svenske män

till alla de ämbeten och tjänster, högre och lägre, vilka äro av den egenskap,

att konungen fullmakter därå utfärdar, dock böra vederbörande

förut med förslag hava inkommit, där sådana hittills ägt rum.» Vid

första påseendet får man det intrycket att under ordet »män» bör förstås

endast manliga personer, men studerar man grundlagarna i övriga delar

samt tidens lagstiftning för övrigt, finner man att »man» ej sällan står i

neutral betydelse (man eller kvinna). Såsom belägg härför har konstitutionsutskottet

vid 1919 års riksdsg framhållit att i § 86 av regeringsformen

utsäges att »med tryckfrihet förstås varje svensk mans rättighet att--»

samt att i 1734 års lag förekomma uttryck såsom »i annan mans hand»,

»trovärdiga mäns vittnesbörd» o. s. v.

Spörsmålet om tolkningen av § 28 regeringsformen i berörda hänseende

kom före vid 1904 års riksdag i samband med den läroverksreform,

som detta år beslutats. Reformen innefattade bland annat en överflyttning

från domkapitlen till Kungl. Maj:t av rätten att utnämna läroverkslärare,

varigenom lärarna komrno att falla under bestämmelserna i § 28 regeringsformen.

Det samband, i vilket frågan om tolkningen av § 28 regeringsformen

vid riksdagen förekom, framgår av följande redogörelse i de sakkunnigas

nu föreliggande betänkande.

»Med anledning av propositionen i läroverksfrågan väcktes tvenne lika

lydande motioner i första kammaren av hr Filip Boström och i andra kammaren

av hr Carl Lindhagen angående skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan, att

Kungl. Maj :t efter utredning täcktes bland annat vidtaga erforderliga åtgärder

för utvidgande av kvinnas rätt att i likhet med man vinna befordran

till lärarbefattningarna vid de allmänna läroverken. Det särskilda utskottet

tillstyrkte i huvudsak propositionen samt anmärkte i sammanhang med

sitt avstyrkande av motionärernas förslag att den av dem väckta frågan tillhörde

de spörsmål, vilkas lösning ingalunda stode i något nödvändigt sammanhang

med den föreslagna omorganisationen av de allmänna läroverken.

Vid ärendets behandling i första kammaren framhöll hr E. Trygger, att frågan

om den akademiskt bildade kvinnans ställning berördes av den tolkning

man givit § 2S regeringsformen. Talaren påpekade, att hos regeringen någ

ra år tidigare gjorts gällande den tolkningen, att befattningar, som konungen

tillsatte i statsrådet, icke kunde anförtros åt kvinnor utan blott åt män,

och man gick så långt i det speciella fallet, att man ansåg, att detta hindrade

en kvinna icke blott att utnämnas till en sådan befattning utan även till

att förordnas att upprätthålla densamma. Detta senare ansåg talaren vara

en misstolkning av § 28 regeringsformen. Då det däremot gällde utnämning

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj :ts proposition nr 26''2. 7

vore saken tvivelaktig, och grundlagens ordalag talade för att kvinna icke

kunde av konungen utnämnas. Då det väl icke på allvar kunde sättas i

fråga, att tillsättningen av samma befattning skulle ske på ett sätt, när

fråga vore om man, och på ett annat, när fråga vore om kvinna, hoppades

talaren att regeringen framkomme med förslag om ändring av § 28 regeringsformen,

ty annars hade kvinnan kommit i en synnerligen olycklig ställning

genom riksdagens samma dag fattade beslut att utnämning till lärartjänster

hädanefter skulle ske av Kungl. Maj:t i statsrådet. Med anledning

av detta yttrande uttalade chefen för ecklesiastikdepartementet önskvärdheten

av en sådan ändring av § 28 regeringsformen att icke kvinnor vore av

grundlagen hindrade att söka och utnämnas till sådan befattning samt framhöll,

att tills denna ändring hunnit ske dessa lärarinnor kunde tills vidare

erhålla förordnande av den nyinrättade överstyrelsen med rätt för dem att

hos Kungl. Maj:t besvära sig över överstyrelsens beslut. Utskottets hemställan

blev sedermera av riksdagen bifallen.»

Frågan om ändring av § 28 regeringsformen koja sedermera före vid

1905 års lagtima riksdag samt vid riksdagarna 1907 och 1909. För den

behandling frågan då erhöll får jag även anföra redogörelsen i betänkandet.

»Deu av hr Trygger framkastade tanken på ändring av § 28 regeringsformen

upptogs vid 1905 års riksdag uti eu av honom i första kammaren

väckt motion, vari föreslogs ett tillägg till nämnda paragraf av innehåll,

att till lärarbefattningar vid de allmänna läroverken och vid universiteten,

de teologiska lärartjänsterna vid de sistnämnda likväl undantagna, såsom

ock till lärår- och andra beställningar vid andra inrättningar för veten

skap, slöjd eller skön konst, ävensom till läkarbefattningar må i den oordning,

som ovan sagts, utnämnas och befordras även infödda svenska kvin

nor. I motiveringen till detta förslag lämnade motionären en redogörelse

för de åtgärder, som av statsmakterna dittills vidtagits för beredande av

möjlighet för kvinnor till anställning i statens tjänst. T samband med omnämnandet

av 1866 års riksdagsskrivelse med begäran om rättighet för

kvinnor att avlägga vissa akademiska kunskapsprov, erinrade motionären,

att riksdagens helt naturliga avsikt härmed varit, att de avlagda proven

sedan också inom vissa gränser skulle för kvinna medföra möjlighet till

anställning i statens tjänst. Enligt dåvarande bestämmelser kunde emellertid

kvinna endast i mycket ringa utsträckning komma i åtnjutande av de

fördelar, som dylik kompetens medförde för män. De kvinnor, som avlagt

examen inför medicinsk fakultet, hade länge varit hänvisade till blott en

skild praktik. Eu ändring härutinnan medförde emellertid kungl. kungörelsen

den 6 november 1903 och den ökade möjlighet, som härigenom uppstått

att använda kvinnliga läkare, hade redan tagits i bruk. Vad beträffade de

1905 års

riksdag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

s

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

kvinnor, som avlagt kompetensprov inom filosofisk fakultet, hade även de

egentligen varit hänvisade till de anställningar, de kunnat få i privat tjänst.

Den nya läroverksstadgan öppnade emellertid möjlighet för kvinna att inom

samskolorna erhålla anställning, men dessa underordnade befattningar kunde

icke rimligtvis fylla de anspråk, som kvinnor med fullständig adjunkts- och

lektorskompetens med skäl kunde uppställa. Om möjligt ännu sämre ställde

sig frågan om kvinnors anställande vid universiteten. Endast i mycket

ringa omfattning kunde kvinnor vinna någon anställning vid universitetsbiblioteken,

vid kungl. biblioteket eller vid riksarkivet, -..... allt anställ
ningar,

som dock finge anses för kvinnor lämpliga. Vad beträffar kvinna,

som avlagt kompetensprov inför juridisk fakultet, vore hon som bekant utesluten

från flertalet befattningar, vartill av henne avlagda kompetensprov

skulle berättiga eu man.

I utlåtande över denna och en i andra kammaren av hr F. Zetter

strand under åberopande av hr Tryggers motivering väckt likalydande

motion, förklarade konstitutionsutskottet, att det i och för sig intet hade att

invända mot syftet i motionärernas förslag, vilket kunde anses naturligt

ansluta sig till flen utveckling, som å ifrågavarande område dittills ägt rum.

De befattningar, som av motionärerna avsågos, vore ock otvivelaktigt av

den art att kvinnor lämpligen skulle kunna till dem lämnas tillträde. Kvinnornas

förmåga och duglighet inom dessa fack torde numera vara prövade

och erkända. Om lärarbefattningarna vid de allmänna läroverken komme att

göras till föremål för Kungl. Maj ds utnämningsrätt, torde en grundlagsändring

i den riktning motionärernas förslag angåve vara av särskilt behov

påkallad. Utskottet hade emellertid icke kunnat ansluta sig till förevarande

förslag med den avfattming, motionärerna givit detsamma. Genom bifall

till detta förslag skulle ett alltför vittomfattande medgivande i avseende å

kvinnas befordringsrätt till ifrågavarande tjänster i grundlagen inrymmas.

Så hade inom utskottet betänkligheter yppats, huruvida provincial- och särskilt

militär!äkarbefattningår vore av den beskaffenhet, att kvinnor borde

ifrågakomma vid deras besättande, liksom ock någon tvekan rått, om kvin

nor borde befordras till lärår befattningar vid de allmänna läroverken med

skyldighet att meddela undervisning i dessa läroverks högsta klasser. Att

i grundlag angiva de ämbeten och tjänster, till vilkas innehavare kvinnor

kunde av Kung]. Maj:t utnämnas, hade icke synts utskottet lämpligt, utan

borde endast i grundlagen medgivande stadgas, att Kung]. Maj:t må kunna

till ifrågavarande tjänster befordra kvinnor i enlighet med de grunder, som

av konung och riksdag gemensamt fastställas. Dessa grunder borde angivas

antingen genom allmänna lagbestämmelser — t. ex. stadganden an

gående gift kvinnas behörighet att i statstjänst befordras och användas —

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2b''2.

<1

eller oek genom andra föreskrifter — t. ex. om särskilda ämbeten och tjänster,

till vilka kvinna skulle äga behörighet eller möjligen företräde, om

kvinnas pensionering in. m. — som av konung och riksdag samfällt

beslutas. Utskottets förslag- medförde helt visst därjämte den fördelen, att

kvinnornas tillträde till tjänster av förevarande slag såmedelst lättare kunde

lämpas efter olika tiders förhållanden och krav samt tillgång på kvinnliga

arbetskrafter inom olika områden. Dessa särskilt fastställda grunder ro

rande kvinnas befordringsrätt i förening med stadgandet i § 28 regeringsformen

koinme vidare att innebära verklig trygghet för kvinnas ställning

med avseende å befordringar till vissa ämbeten och tjänster, i det att den

allmänna befordringsgrundsatsen angående skicklighet och förtjänst skulle

endast med iakttagande av de villkor och föreskrifter, som i vederbörlig

ordning av konung och riksdag gemensamt beslutats, bliva lika tillämplig

å kvinnor som å män. Utskottet ansåg sig därjämte böra föreslå, att bestämmelsen

om kvinnas befogenhet att utnämnas till lärartjänster måtte komma

att gälla ej blott, som av motionärerna ifrågasatts, lärarbefattningar vid de

allmänna läroverken och vid universiteten, utan även lärartjänster vid andra

statens läroanstalter. Sju av andra kammarens ledamöter i konstitutionsutskottet

ville hava det av utskottet föreslagna uttrycket »med tillämpningav

grunder, som av konung och riksdag gemensamt fastställas», förändrat till

»med tillämpning av grunder, som fastställas i särskild av konung och

riksdag samfällt stiftad lag eller i samband med statsregleringens uppgörande

bestämmas».

Utskottets hemställan bifölls av första kammaren, medan varken detta

förslag, motionerna eller reservationen lyckades vinna andra kammarens

bifall.

Det sålunda fallna förslaget återupptogs, ehuru i något förändrad m? <>''■> nr*

form, vid 1907 års riksdag. I särskilda motioner hemställde då hrr Trygger

och Knut Kjellberg, att riksdagen måtte antaga att vila till vidare grundlagsenlig

behandling sådan ändring av § 28 i regeringsformen att »till lärarbefattningar

vid statens läroanstalter, de teologiska lärartjänsterna vid

universitetema likväl undantagna, till andra beställningar vid inrättningar

för vetenskap, slöjd eller skön konst samt till läkiarbefattningar må i den

ordning, som ovan sagts, och med tillämpning av grunder, som av konungen

och riksdagen godkänts, kunna utnämnas och befordras även infödda svenska

kvinnor.» I motiveringen till hr Tryggers motion, till vilken motivering jämväl

hr Kjellberg hänvisade, upprepades i huvudsak de skäl, som anförts i deri

år 1905 väckta motionen samt påpekades bland annat, att den tid, som förflutit

efter frågans senaste behandling inom riksdagen, icke jävat behovet även

grundlagsändring i den riktning, som motionen angivit.

riksdagar.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. / avd. 219 höft. (AV 292.)

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj :ts proposition nr 262.

Konstitutionsutskottet förklarade, att det intet hade att erinra mot

kvinnas anställande i statstjänst i den utsträckning, som sålunda ifrågasatts,

samt ansåg det vara av vikt att jämväl åt de kvinnliga krafter, som

vore skickade att utöva en gagnerik verksamhet å ifrågavarande områden

av statsförvaltningen, bereddes möjlighet att vinna anställning i statens

tjänst Beträffande gift kvinnas befogenhet att bekläda vissa av ifrågavarande

befattningar hade dock inom utskottet starka betänkligheter ut

talats. Lika litet som enligt utskottets uppfattning i grundlagen borde närmare

angivas de tjänstebefattningar, vartill kvinnor må kunna av konungen

utnämnas, lika litet hade utskottet funnit det böra lämpligen ifrågakomma

att i grundlagen inrymma särskilda bestämmelser angående gift kvinnas

behörighet därutinnan. Utskottet vore nämligen förvissat om att detta

spörsmål komme under noggrann omprövning för varje särskilt slag av

sådana statstjänster, som i det föreliggande förslaget avsåges. Då vidare

de betänkligheter, vilka gjorts gällande mot den av 1905 års konstitutionsutskott

föreslagna avfattningen, genom motionärernas formulering av grundlagsstadgandet

blivit undanröjda, hemställde utskottet om bifall till motionerna.

Mot detta utskottets utlåtande reserverade sig åtta av utskottets ledamöter.

Fem av dessa förmenade, att föreskriften att i rikets grundlagar

endast de ändringar skulle förekomma, som vore högst nödiga eller nyttiga,

icke uppfylldes av det föreliggande förslaget, allra minst i dess dåvarande

synnerligen outredda skick. Ifrågavarande reservanter anförde vidare, att

åtskilliga av de befattningar, som det avsågs att öppna för kvinnor, såsom

exempelvis militärläkar- och provinsialläkarbefattningar, icke lämpade sig att

av kvinnor utövas. Fn annan reservant ville icke biträda utskottsförslaget,

i vad det avsåge dessa båda slag av läkartjänster samt lärarbefattningar

utom universiteten, och en reservant ansåg, att i motiveringen bort angivas,

att som befordringsgrund avseende jämväl finge fästas vid de sökandes lämplighet

för den sökta platsen med hänsyn till deras kön.

Vid ärendets behandling i kamrarna utvecklade reservanterna närmare

de skäl, som föranlett dem att anmäla avvikande mening till utskottsbetänkande!.

En talare anförde sålunda i första kammaren, att vad som föranlett

honom yrka avslag å utskottets förslag först och främst vore hans

åsikt, att det som droge kvinnan ut från familjen och hemmet, som gjorde

henne mindre mottaglig för vad som egentligen skulle vara hennes uppgift

i världen, allt sådant kunde icke i oinskränkt mått tillåtas henne utan att

staten måste reagera däremot. Det kunde vidare icke vara lyckligt för staten

att de, som egentligen skulle vara familjens försörjare och uppbära familjen,

allt mer och mer såge sina möjligheter kringskurna. En annan talare

reagerade bland annat mot den uppfattningen, att ämbetena i främsta rum
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl■ Maj ds proposition nr 262.

11

niet voro till för att skaffa levebröd åt de enskilda samt påpekade, att de i

första rummet vore till för att staten på bästa sätt skulle få sina förvaltningsfunktioner

fullgjorda. Talaren påpekade, att erfarenhet saknades huruvida

kvinnans verksamhet vid ifrågavarande befattningar varit särskilt

gagnelig, medan däremot erfarenheter funnes, som visade, att betänkligheter

måste resas däremot, betänkligheter från synpunkten av kvinnans

bristande fysiska uthållighet i jämförelse med mannens och till följd därav

bristande likställighet med mannen. Talaren framhöll vidare, att ärendet

befunne sig i ett outrett skick och ansåg riktigare först verkställa en utredning

och sedan ändra grundlagen samt påpekade, att en dylik utredning

kanhända komme att giva vid handen, att kvinnan med lika mycken rätt

och lika mycket — eller litet — skäl kunde göra anspråk på andra ämbeten

och då skulle man ändra grundlagen för andra gången i samma sak.

Utskottets hemställan att riksdagen såsom vilande måtte antaga deu

föreslagna ändringen i § 28 regeringsformen lyckades denna gång vinna

båda kamrarnas bifall. Efter verkställda nyval till andra kammaren biföllo

sedermera båda kamrarna år 1909 utan diskussion och votering det vilande

grundlagsändringsförslaget.»

Genom den ändring av § 28 regeringsformen vilken, sedan konungen

sanktionerat det av riksdagen beslutade förslaget, år 1909 ägde rum, har

tydligen paragrafen erhållit en lydelse, som utesluter, att kvinnor skulle

kunna befordras till andra tjänster, vilka Kungl. Magt tillsätter genom

fullmakt, än dem, som särskilt i paragrafen uppräknas. Fråga om utvidgning

av kvinnas befogenhet att erhålla fullmaktstjänst eller om fullständigt

borttagande av de hinder, grundlagarna uppställa för kvinna att

erhålla sådan tjänst, kom emellertid icke före förrän vid 1919 års lagtima

riksdag. 1 eu inom andra kammaren väckt motion hemställde herr h. Moberger,

»att riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kung!. Maj:t

måtte låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till sådana ändringar

av regeringsformen, att de hinder denna gimndlag uppställer för kvinnor

att bekläda statstjänster måtte undanröjas; samt att därvid särskilt måtte

iakttagas, att intet grundlagsenlig! hinder längre måtte kvarstå för svensk

kvinna, som bekänner den rena evangeliska läran, att bekläda prästämbete

inom svenska kyrkan eller teologisk lärartjänst vid universiteten.»

Till stöd för denna hemställan anförde motionären bland annat följande.

Genom författningsreformen skulle kvinna bliva likaberättigad med man

i fråga om rätt och ansvar vid avgörandet av kommunens och statens angelägenheter

och enligt lagberedningens förslag till giftermålsbalk skulle

kvinna erhålla även inom äktenskapet eu med man fullt jämbördig ställning.

Samhället vore sålunda redo att fullt ut giva kvinnan vad henne tillkomme

1919 an

riksdag.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Knngl. Maj:ts proposition nr 2(i2.

som medborgare och maka. Ett område återstode, där denna likställighet

ännu ej vore erkänd: rätten alt bekläda statsämbeten. Utvecklingen ginge

dock även här oemotståndligt i samma riktning som i fråga om kvinnans

i-fållning som medborgare och maka, nämligen hän mot likställighet mellan

de båda könen. Ett vittnesbörd härom vore bland annat 1909 års grundlagsändring

och 1918 års lagtima riksdags beslut angående utvidgad behörighet

för kvinna till befattningar vid statens läroanstalter. Ännu återstode emellertid

flera grupper av statstjänster, vilkas besättande med kvinnor vore grundlagsenlig!

omöjligt med nuvarande lydelse av § 28 och vissa andra bestämmelser

i regeringsformen. Dock både kvinnan redan på många områden visat

sin kompetens för statstjänst. Särskilt hade den gångna kristiden såväl i

vårt land som framförallt i de krigförande länderna visat kvinnornas användbarhet

för att inte säga oumbärlighet vid samhällsfunktionernas uppehållande.

Helt säkert läge framtidslinjen här liksom i fråga om medborgarrätten att

söka i kvinnans principiella likställighet med mannen. Det torde ej kunna

dragas i tvivel små!, att hon med röstsedelns tillhjälp förr eller senare komme

att tillkämpa sig den rätten, men det vore mannen värdigare att, då han nu

frånträdde sin privilegierade ställning som medborgare, erkänna kvinnans

rätt till likställighet med avseende å ämbeten. Det kunde ej vara för samhället

hälsosamt, att härom upptoges en kamp mellan könen. Mannens nederlag i den

striden måste på förhand vara givet, då han ej kunde åberopa några allmängiltiga

rättsgrunder för sin självskapade förmånsställning. Grundlagens

stadgande om »förtjänst och skicklighet» såsom enda befordringsgrund

borde härvid vara normerande. Det betydde, att ej kvinnans egenskap av

kvinna utan endast hennes kompetens skulle vara det avgörande vid bestämmandet

av hennes tillträde till statstjänster. Hon borde således i

princip ha samma rätt till fri och öppen tävlan om statstjänster som mannen.

En dylik princip syntes betingad ej blott av kvinnans utan även av

statens intresse. Det klagades i denna tid mycket över flykten ur statstjänsten

och över svårigheten att få vissa statstjänster besatta med kvalificerat

folk. Vad vore då naturligare än att öppna tillträdet i vidsträcktare mån

även för kvinnor? Det måste anses oegentligt, att staten lämnade kvinnan

tillfälle att förvärva samma teoretiska kompetens för statsämbeten som mannen,

men sedan vägrade henne att draga samma frukter av sin utbildning

som denne. Ett fullföljande av 1909 års reform med avseende på kvinnas

rätt till statstjänst torde sålunda böra erkännas vara av förhållandena påkallat.

Det naturliga syntes vara att ur § 28 regeringsformen borttaga alla

Inskränkningar i kvinnas rätt till statstjänst och överlämna det närmare

reglerandet av dessa förhållanden åt speciallagstiftning. Att kvinna ej

kunde komma i fråga t. ex. för rent militära befattningar, torde ligga i sa
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 262.

13

keus natur och vara så självklart, att något stadgande därom ej behövde intagas

i grundlagen, lika litet som det behövdes grundlagsskydd för att hindra

männen att intaga sådana platser i samhällslivet, som lämpligen förbehållas

kvinnorna.

Att åtminstone principiellt medgiva kvinna rätt till befattningar

inom den administrativa och judiciella förvaltningen torde numera på de

flesta håll ej möta något större motstånd. Något annorlunda läge saken beträffande

de teologiska lärartjänsterna vid universiteten och de prästerliga

tjänsterna. Vad de teologiska lärartjänsterna anginge, syntes ingen anledning

förefinnas att utesluta kvinna från dem, om hon annars besutte erforderlig

vetenskaplig kompetens, såvida de befriades från därmed förenade

prebenden, eller kvinna finge rätt att bekläda prästerligt ämbete. Beträffande

prästämbetet syntes ingen bärande anledning förefinna» att utesluta

kvinna från detsamma. Hon torde tvärtom för detta i många fall besitta

mycket goda kvalifikationer. I allmänhet syntes det religiösa anlaget vara

mera utvecklat lins kvinnan än lios mannen. Våra gudstjänsters besökare

vore till sitt övervägande flertal kvinnor. Den religiösa värmen och innerligheten

hade alltid mest förefunnits hos kvinnorna. Hela det religiösa livet

hos vårt folk uppbures nog till större delen av kvinnorna. Det kunde då

ej vara riktigt att utesluta kvinnan från utövandet av prästens religiösa

funktioner, om hon annars skaffat sig den utbildning, som staten krävde

för prästämbetets utövare. Aven den rådande prästbristen motiverade till

fullo prästbanans öppnande för kvinnor. För att i någon mån bota denna

brist hade man i stor utsträckning nödgats slå in på dispensvägen. Bättre

syntes då vara att öppna tillträdet till prästämbetet för kvinnor. Häremot

kunde invändas att folkmeningen inom församlingarna skulle stöta sig på

kvinnliga präster. Otvivelaktigt läge det något berättigat i denna invändning

även om dess betydelse ej finge överskattas. Därför måste sådana anordningar

träffas, att man ej tvingade eu kvinnlig präst på eu församling,

där det vore känt, att man ej önskade en sådan. Beträffande ordinarie präster

hade ju församlingen i allmänhet valrätt och i fråga om missiverade

präster tillsåge nog domkapitlen, att nödig varsamhet iakttoges. För övrigt

:orde allmänna opinionen på de flesta håll ganska lätt acceptera kvinnan

torn präst.

I över motionen avgivet utlåtande anförde konstitutionsutskottet bland

annat att kvinna i princip borde ställas lika med man i fråga om erhållande

av statens högre befattningar.

Den ekonomiska utveckling, varigenom kvinnorna kastats in på arbetsområden,

som tidigare varit förbehållna männen, berodde på så djupgående

krafter och vore av den styrka, att ett förbud för kvinna att innehava stats
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. May.ts proposition nr 262.

befattningar av högre grad icke i minsta mån skulle kunna hejda den. Ville

man motverka den utveckling, som gjorde kvinnan till mannens konkurrent

om arbetet, måste man tillgripa helt andra medel än att utestänga henne från

högre statstjänst — medel, som skulle förändra samhällets hela ekonomiska

struktur. Sådant samhället nu vore organiserat, vore det en nödvändighet att

hålla vägarna öppna till självförsörjning för de hundratusentals kvinnor,

som icke bleve gifta, och det arbete, som kvinnorna utförde utom hemmen,

vore för det nutida samhället fullständigt oumbärligt. Då man alltså icke

i någon nämnvärd grad genom det berörda förbudet kunde hindra den sociala

utveckling, som förläde kvinnans verksamhet till allt större del utom

hemmet, vore det tydligen un djup orättvisa att hindra henne från att komma

lika långt som mannen, endast på den grund att hon vore kvinna. Påståendet

att ett anställande av kvinnan även i högre statstjänst icke vore

.staten såsom arbetsgivare till fördel, då hon icke kunde prestera lika gott arbete

som mannen och tidigare måste pensioneras, vore obestyrkt. Kvinnan

hade nämligen ännu icke haft tillfälle att under lika omständigheter tävla

med mannen i högre statstjänst. Först erfarenheten kunde giva visshet om

hennes duglighet eller oduglighet.

Stode utskottet alltså på den ståndpunkten, att kvinnan i princip borde

jämställas med mannen beträffande rätt till statsämbete, vore därmed

naturligtvis icke uttalat, att kvinnan även skulle till alla ämbeten erhålla

lika rätt som mannen. Från några banor måste hon sannolikt vara utestängd

på grund av sitt kön. Dit hörde icke blott den militära banan utan även t. ex.

befattningar vid lotsstaten, vid bergsstaten o. s. v. Vad särskilt anginge befattningar

vid bergsstaten, vore det tydligen en inkonsekvens att medgiva

kvinna tillträde till sådana, då man genom § IS av lagen den 29 juni 1912 ansett

sig böra stadga, att kvinna icke må användas till arbete under jord, i

stenbrott eller gruva. Kanske funnes det även åtskilliga andra områden,

å vilka det icke kunde anses lämpligt att redan nu lämna fältet helt öppet

för henne. Även kunde det visa sig behövligt att beträffande gifta kvinnors

ställning i detta avseende införa vissa särregler.

Utskottet anförde vidare, att moderna utländska författningar icke gåve

grundlagsskydd åt den rättsregeln, att kvinna icke kunde erhålla statsämbete

och satte i fråga, huruvida man vid avfattningen av § 28 av 1809 års

regeringsform alls haft den synpunkten för ögonen att genom paragrafen

utestänga kvinnor.

Då ett bibehållande i § 28 regeringsformen av en uppräkning av de

ämbeten, vilka skulle tillkomma kvinna att innehava eller till vilka hon icke

hade ansökningsrätt, med nödvändighet skulle medföra täta ändringar i

ordalydelsen av denna paragraf och alltså stå i föga enlighet med den princi
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj: ta proposition nr 262.

15

piella orubblighet, vilken grundlagsstadgandena borde äga, ansåg utskottet,

att en skrivelse i det av motionären angivna syftet borde av riksdagen avlåtas

till Kungl. Maj d. Någon särskild hemställan i avseende å kvinnas rätt att

bekläda prästämbete — på sätt motionären påyrkade — torde enligt utskottets

mening icke vara erforderlig, enär vad motionären i detta hänseende begärde

redan läge inneslutet i det av utskottet understödda allmänna yrkande, han

framställt.

På grund av vad sålunda anförts, hemställde utskottet, »att riksdagen

i anledning av förevarande motion måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

det täcktes Kungl. Maj :t låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag

till sådana ändringar av regeringsformen, att de hinder, denna grundlag

uppställer för kvinnor att bekläda statstjänster, måtte undanröjas.»

Åtta ledamöter av utskottet hade till utlåtandet fogat följande reservation:
»Oavsett

den principiella uppfattning man kan hysa i fråga om kvinnans

ökade inträde på ämbetsmannabanan, synes oss utskottets förslag redan

av formella grunder icke kunna förordas. Utskottet utgår ifrån, att kvinnan

på grund av sitt kön icke kan tänkas erhålla lika rätt till alla ämbeten som mannen.

Utskottet synes också förutsätta, att i stället för i grundlagen vissa

regler, som skulle avgöra, vilka ämbeten skola stå öppna för kvinnan och

vilka skola vara för henne stängda, skulle tillkomma genom annan lagstiftning,

som vore föremål för konungs och riksdags gemensamma lagstiftning.

I sådant fall är det uppenbart, att, innan grundlagsbestämmelserna

på området borttagas, enighet måste vara vunnen mellan konung och riksdag

angående både sättet för dessa reglers åstadkommande och deras innehåll.

Så har man ock plägat gå till väga vid andra tillfällen, då det varit

fråga om att ersätta eller komplettera grundlagens föreskrifter med en speciallagstiftning.

Åt denna viktiga fråga har utskottet emellertid icke ägnat

någon utredning. Det hade dock varit så mycket större anledning att

göra detta, som det uppenbarligen måste komma, att stå i vida fältet, huru

det enda kvarstående grundlagsstadgandet på området, nämligen regeringsformens

allmänna befordringsgrundsats — hänsyn »endast å de sökandes

skicklighet och förtjänst» — skulle komma att i särskilda fall tillämpas av

de utnämnande myndigheterna i fråga om kvinnor, vilka för ämbetena väl

innehade teoretisk skicklighet, men i övrigt kunde vara mindre väl skickade

att sköta desamma. På dessa grunder och då en sådan utsträckning av kvinnans

rätt till ämbeten, som utskottet förordar, icke synes oss vara till gagn

för stat eller samhälle, hava vi yrkat avslag å motionen.»

Särskilda reservationer anfördes vidare av hrr R Rbf och Olof Olsson,

den senare mot viss del av motiveringen.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

Vid behandling av utskottets utlåtande inom första kammaren framhöll

en av reservanterna, att principiella skäl icke vore den egentliga orsaken

till ett avslagsyrkande utan endast sättet och formen för ifrågavarande

reforms ernående. Särskilt vände sig talaren mot utskottets uttalande

att ur grundlagen borde borttagas uppräkningen av de tjänster, vilka kvinna

icke finge innehava samt mot att utskottet förordat en speciell lagstiftning

utan att på något sätt antyda de riktlinjer, efter vilka denna skulle

genomföras.

Gentemot denne talare anförde en annan av utskottets ledamöter, att

det icke varit konstitutionsutskottets majoritets mening att försöka vid detta

tillfälle utreda frågan, i vilken ökad utsträckning kvinnan skulle få tillträde

till statens ämbeten. Utskottet hade närmast velat uttala sig om, huru man

borde tänka sig för framtiden, att själva lagstiftningstekniken på ifrågavarande

område borde försiggå.

Under debatten meddelade jag, att regeringen redan hade sin

uppmärksamhet fästad på denna fråga, och att man inom regeringen

vore fullständigt ense om att åtgärder borde vidtagas i den riktning, utskottet

föreslagit. Den tankegång, man närmast varit inne på, vore just dem

som av utskottet antytts såsom den lämpligaste, nämligen att genom bestämmelser

av annan än grundlags natur — vare sig genom allmän lag eller administrativa

föreskrifter — stadga de inskränkningar och undantag i kvinnas

behörighet till statstjänst, som kunde vara erforderliga.

Efter eu längre debatt, under vilken bland andra konstitutionsutskottets

vice ordförande i ett par anföranden fört reservanternas talan och däTvid

både av formella och reella skäl vidhållit avslagsyrkandet å motionen,

beslöt första kammaren efter votering bifalla denna reservanternas hemställan.

Andra kammaren beslöt däremot efter en koriare debatt och utan votering

bifalla utskottets hemställan. Genom första kammarens skiljaktiga

beslut föranledde dock frågan ingen riksdagens åtgärd.

Även i ett annat sammanhang hade 1919 års lagtima riksdag anledning

fatta ståndpunkt, till frågan om vidgad behörighet för kvinnor till civil:

statstjänst.

I eu i andra kammaren väckt motion hade nämligen hr I. Vennerström

hemställt, att riksdagen måtte anhålla, »att Kung]. Ma j :t ville antingen på administrativ

väg, där detta låter sig göra, undanröja förefintliga bestämmelser,

som hindra kvinnornas tillträde till civil statstjänst på samma villkor

som för män, eller ock utarbeta och för riksdagen framlägga de lagförslag,

som för uppnående av samma syfte äro nödvändiga.»

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

17

I motiveringen till denna sin hemställan anförde motionären bl. a.,

att såsom skäl för kvinnornas utestängande från olika slag av statstjänst

icke med fog kunde anföras mindre intresse och mindre duglighet hos kvinnan

än hos mannen. Det vore endast kvinnans egenskap av att vara kvinna,

som enligt nuvarande lagar och förordningar uteslutit henne från åtskilliga

betydelsefulla områden av medborgerligt arbete, där hennes insatser för

visso skulle kunna vara till allmänt gagn. Under världskriget hade särskilt

inom krigförande stater kvinnornas lämplighet för en del arbetsområden, söm

förut ansetts lämpade blott för män, blivit prövad med ett överraskande gott

resultat. Det funnes ingen anledning antaga, att Sveriges kvinnor skulle

stå efter andra länders kvinnor. Konsekvensen och rättfärdigheten, som

i detta fall sammanföllo med samhällsnyttan i bästa bemärkelse, krävde ock,

att statsmakterna, då de ginge att grunda Sveriges statsskick å jämlikhetens

och demokratiens idéer, helt utplånade könsstrecket från samhällslivets alla

grenar.

Ifrågavarande motion hänvisades av andra kammaren till dess fjärde

tillfälliga utskott, vilket i vederbörlig ordning inhämtade yttrande i ärendet

från socialstyrelsen. Dessutom avgavs på utskottets anmodan yttranden över

motionen av Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt samt av Stockholms

allmänna kvinnoklubb.

I sitt den 24 april 1919 dagtecknade yttrande anförde socialstyrelsen

bland annat, att det syntes med statens eget intresse vara förenligt »att kunna

i full utsträckning använda sig av kvinnlig arbetskraft, i den mån densamma

genom skicklighet och förtjänst är värdefull för statstjänsten. Å andra

sidan torde det vara obestridligt, att kvinnor på grund av sitt köns egenart

i regel äro mindre lämpade än män för vissa slag av verksamhet, särskilt där

arbetet kräver stor fysisk uthållighet eller stora kroppskrafter. Redan av

detta skäl lärer det icke kunna ifrågakomma att utan vidare tillmötesgå motionärens

framställning om öppnandet av tillträde till all civiltjänst för kvinnor

på samma villkor som för män, utan bör härom verkställas närmare utredning.

» Vid en dylik utredning borde enligt styrelsens mening uppmärksammas

bland annat frågan om kvinnans lämplighet för vissa befattningar av

ledande karaktär samt huruvida rekryteringen till sådana tjänster skulle skadas

genom stark tillströmning av kvinnor till motsvarande underordnade

tjänster, huruvida gällande löne- och pensionsbestämmelser utan vidare vore

tillämpliga på kvinnliga befattningshavare, huruvida åtskillnad mellan gifta

och ogifta kvinnor borde göras i fråga om rätten att innehava statstjänst.

Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt inskränkte sig i sitt

den 11 februari 1919 avgivna yttrande, att, med instämmande till utskottet

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 avd. 219 li/ift. (Nr 262). 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

Uppdraget

till de sakkunniga.

översända en avskrift av en av styrelserna för Akademiskt bildade kvinnors

förening och Fredrika Bremerförbundet till konungen den 30 december 1918

ställd skrivelse med begäran om undanröjande av förefintliga hinder för

kvinnors tillträde till statstjänst.

Stockholms allmänna kvinnoklubb förklarade sig i ett den 18 februari

1919 avgivet yttrande fullständigt ense med motionären om de skäl han anfört

för, att en lagändring borde komma till stånd.

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott förklarade sig i princip

instämma i motionens allmänna syfte, men ansåg i likhet med socialstyrelsen,

dock utan att i enskildheter vilja biträda vad styrelsen i detta hänseende anfört,

att först en utredning av frågan borde ske. Utskottet hemställde därefter,

»att andra kammaren måtte för sin del besluta, det riksdagen ville

i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta en

utredning i fråga om undanröjande av förefintliga bestämmelser, som hindra

kvinnornas tillträde till civil statstjänst på samma villkor som för män, samt

därefter för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kan föranleda.

» Utskottets hemställan blev av kammaren bifallen.

Sedan ärendet överlämnats till första kammaren, hänvisades detsamma

till förberedande behandling av dess första tillfälliga utskott.

Utskottet erinrade i sitt häröver avgivna utlåtande om att chefen för

justitiedepartementet vid behandlingen av hr Mobergers motion meddelat, att

utredning i den av motionären väckta frågan redan påginge inom justitiedepartementet

och hemställde på den grund att första kammaren icke måtte

biträda andra kammarens i ärendet fattade beslut.

Första kammaren biföll denna utskottets hemställan.

På sätt framgår av det nyss anförda hade frågan redan före den

tidpunkt, då den kom under debatt vid 1919 års riksdag, varit föremål

för beredning inom statsrådet; och hade inom justitiedepartementet en

promemoria i ämnet utarbetats till ledning för den fortsatta utredningen.

Särskilt med hänsyn till det intresse, som vid 1919 års lagtima riksdag

fanns föreligga inom riksdagen för en skyndsam lösning av hithörande

spörsmål, ansåg jag det emellertid nödvändigt att få tillgång till särskilda

arbetskrafter för utredningens fullföljande. Härom gjordes hemställan hos

Eders Kungl. Maj:t den 27 maj 1919, därvid jag till statsrådsprotokollet

yttrade:

»Genom den författningsreform, som nyligen vunnit riksdagens godkännande

och som avsåg bland annat att giva de svenska kvinnorna politisk

rösträtt och valbarhet till riksdagen, har principen om könens lik
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

19

ställighet på den offentliga rättens område vunnit statsmakternas erkännande.

Redan på denna grund synes det angeläget att så snart ske kan

undanröja de hinder, vilka enligt grundlag och i övrigt föreligga för kvinna

att deltaga i samhällsarbetet inom områden, där hon bör anses vara med

mannen likställd.

Som bekant äro kvinnorna för närvarande på grund av bestämmelserna

i § 28 regeringsformen uteslutna från flertalet statstjänster, därå

konungen utfärdar fullmakt. Men även andra tjänster än så kallade fullmaktstjänster

äro i regel på grund av föreskrifter i gällande avlöningsstater,

reglementen och instruktioner stängda för kvinnor.

Principen om könens likställighet i förevarande avseende synes

emellertid icke i praktiken kunna genomföras utan vissa inskränkningar.

En del statstjänster synas till sin natur vara sådana, att de icke lämpligen

kunna beklädas av kvinnor. Hit höra uppenbarligen åtminstone det övervägande

flertalet militära befattningar. Men även inom den civila förvaltningen

synes kunna finnas vissa tjänster, som av särskilda skäl böra förbehållas

männen, likasom å andra sidan vissa befattningar enligt sakens

natur lämpligen böra innehavas allenast av kvinnor. Eu närmare utredning

i dessa hänseenden är givetvis erforderlig, innan frågan kan vinna

sin definitiva lösning.

I sammanhang härmed synas även vissa andra frågor böra utredas.

Detta gäller först och främst grunderna för de kvinnliga tjänstemännens

avlönande och särskilt spörsmålet, huruvida dessa böra i avlöningshänseende

likställas med de manliga tjänstemännen eller på sätt förut varit vanligt

en skillnad härutinnan till förmån för de senare fortfarande bör

upprätthållas. Vidare synas de kvinnliga tjänstemännens pensionsförhållanden

samt frågan, i vad mån och under vilka villkor gift kvinna skall

äga behörighet till statstjänst, böra göras till föremål för närmare undersökning.

Vad angår de erforderliga ändringarna i regeringsformen torde de

allmänna bestämmelserna i ifrågavarande avseende icke böra såsom hittills

upptagas i grundlag, utan meddelas antingen genom allmän lag eller i

annan ordning.»

Med stöd av vad jag sålunda anfört, anhöll jag hos Eders Kungl.

Maj:t om rätt att tillkalla högst sju sakkunniga för att inom justitiedepartementet

biträda med utredning: av frågan om beredande av utsträckt beRörighet

för kvinnor att vinna tillträde till civil statstjänst. Sedan Eders

Kungl. Maj:t bifallit denna anhållan, tillkallades fru Emilia Broomé,

ledamoten av riksdagens andra kammare komministern Harald Hallén, ad
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

De sakkunniga.

Den huvudsakliga

omfattningen

av sakkunnigförslaget
-

vokaten juris kandidat Mathilda Stael von Holstein samt byråchefen Sigurd

Ribbing att såsom sakkunniga inom departementet biträda med berörda

utredning. Sedermera har Ribbing på begäran entledigats från kommittéuppdraget,

och har jag tillkallat byråchefen H. v. Schulzenheim att såsom

sakkunnig biträda vid utredningsarbetet.»

Efter denna redogörelse anförde föredraganden:

»Huru de sakkunniga fattat sitt uppdrag samt efter vilka linjer

de planlagt sitt arbete, framgår av följande yttrande av de sakkunniga,

i anledning av mitt nyss anförda uttalande till statsrådsprotokollet.

»I enlighet med vad sålunda uttalats avser det kommitterade lämnade

uppdraget i första hand att avgiva förslag för undanröjande av förefintliga

hinder beträffande kvinnors tillträde till statstjänster. Om emellertid ett

sådant undanröjande förutsättes ej kunna ske beträffande samtliga tjänster,

följer härav, att denna del av kommitterades uppdrag bör innefatta en

närmare undersökning, dels i vad mån hinder i detta hänseende förefinnas

och vilka hindren äro, dels vilka befattningar eller grupper av sådana,

som av skäl, vilka kommitterade hava att pröva, böra öppnas för kvinnor, och

vilka böra anses av natur att fortfarande förbehållas männen, dels slutligen

med stöd av det resultat, som därvid vinnes, vilka ändringar, som erfordras

i den lagstiftning eller eljest i de föreskrifter, däri nämnda hinder förefinnas.

Först sedan sålunda kommitterade kommit till klarhet om, i vilken

omfattning kvinna bör lika med man vinna tillträde till statens ämbeten

och tjänster, böra lämpligen de övriga av departementschefen berörda

spörsmålen om grunder för kvinnliga tjänstemäns avlönings- och pensionsförhållanden

samt om gift kvinnas ställning göras till föremål för närmare

övervägande från kommitterades sida.

Vad beträffar den först nämnda undersökningen i fråga om kvinnas

tillträde till ämbeten och tjänster, utgöra, såsom departementschefen erinrat,

de tjänster, som omnämnas i § 28 regeringsformen och varå konungen

utfärdar fullmakt, en särskild, betydelsefull grupp. Kommitterade

hava därför ansett det naturligt att i första hand ägna uppmärksamhet åt

dessa s. k. fullmaktstjänster. Detta så mycket mer som vid den tidigare

behandlingen av frågan om kvinnors tillträde till statstjänster det i grundlag

förefintliga hindret härför plägat ställas i förgrunden samt hittills

gjorda yrkanden rörande detta ämne företrädesvis avsett undanröjande av

detta hinder.

Av anförda skäl hava kommitterade bland samtliga de spörsmål, som

innefattas under kommitterades uppdrag, först upptagit frågan om ändring

i omförmälda grundlagsstadgande.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

21

Under den senaste behandlingen av detta ämne vid lagtima riksdag

gen 1919 hemställde konstitutionsutskottet, att ur regeringsformen skulle

borttagas de hinder, som där uppställdes för kvinnor att bekläda stats-*

tjänster. Av reservanter inom utskottet framhölls emellertid vid ärendets

behandling i riksdagen, att ett borttagande av grundlagshindren icke borde

ske, förr än man samtidigt vore i tillfälle att fatta beslut om de regler,

varmed de borde ersättas.

Till sådana regler skulle visserligen kunna hänföras ej blott frågan

om vilka befattningar eller grupper av dylika, i främsta rummet fullmaktstjänster,

som kvinna lika med man må bekläda, utan eventuellt även, ehuru

mera sekundärt, övriga ovan berörda spörsmål, som hänskjuta till koinmitterade.

Principfrågorna om kvinnliga befattningshavares avlönings- och pension

sförhållanden äro av den omfattande och ingripande natur, att kommitterade

icke se sig i stånd att redan nu kunna framlägga förslag

till deras definitiva lösning. Detsamma gäller även frågan, huruvida

särskilda villkor böra uppställas angående gifta kvinnors behörighet till

statstjänst.

Ett särskilt skäl att i allt fall icke underlåta något, som kan påskynda

det slutliga avgörandet av de nämnda löne- och pensionsfrågorna,

se kommitterade i den omständigheten, att riksdagen snart nog torde få

sig förelagda vittomfattande förslag i avseende å statstjänstemannens avlöning

och pension överhuvud. Den 31 december 1919 uppdrog nämligen

Kungl. Maj:t på förslag av chefen för finansdepartementet åt 1902 års

löneregleringskommitté, att, så snart ske kunde, inkomma med förslag till

löneregleringar närmast beträffande statsdepartementen, de centrala ämbetsverk,

som ansluta sig till statskontorstypen, samt fångvårdsstyrelsen. Samtidigt

ställdes i utsikt, att arbetet med definitiva löneregleringar avseende

andra statens verk och inrättningar skulle i görligaste mån påskyndas.

Aven beträffande eu omläggning av det statliga pensionsväsendet ha utförts

och pågå utredningar, så att även denna fråga inom en jämförelsevis

kort tid kan väntas bli föremal för statsmakternas prövning.

Det är med hänsyn till den förestående behandlingen av dessa frågor

utan tvivel av synnerligen stort värde, att riksdagen snarast möjligt blir

i tillfälle att intaga en principiell ståndpunkt till spörsmålen om de statsanställda

kvinnornas löner och pensionering.

Då emellertid kommitterade statt inför uppgiften att sätta riksdagen i

stånd att snarast möjligt fatta beslut i samtliga frågor, vilkas utredning blivit

dem anförtrodd, har det synts kommitterade vill motiverat att framlägga

förslag till de behövliga grundlagsändringarna redan så tidigt, att dé

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 262.

eventuellt kunna antagas vilande vid 1920 års riksdag — den sista i

perioden. Ett uppskov med behandlingen av frågan om grundlagsändringarna

skulle givetvis medföra risken av ett väsentligt dröjsmål med de övriga

frågornas avgörande, då detta kan ske endast i samband med grundlagsändringarnas

förnyade behandling efter nya allmänna val till riksdagens

andra kammare.»

Sedan föredragande departementschefen därefter redogjort för de

sakkunnigas framställning av den utländska rättens nuvarande ståndpunkt

till frågan om kvinnas anställning i högre statstjänst, anförde han ytterligare:

Desakkun- »De sakkunniga hava dels verkställt en undersökning om de prin
nfrågans

cipiella grunderna för kvinnas anställning i högre statstjänst över huvud

principiella samt dels vidare sökt utreda frågan om kvinnas lämplighet för särskilda

vtmebovd ” i o t

slag av högre statstjänst. I den förra mera allmänt hållna undersökningen

komma de sakkunniga till den uppfattning, att kvinnor i princip

böra hava samma rätt som män till fri och öppen tävlan om statsämbetena

och att denna princip bör komma till uttryck i vår lagstiftning. Såsom

stöd härför anföra de sakkunniga bland annat följande:

»I den föregående diskussionen om lämpligheten att åt kvinna lämna

tillträde till högre befattningar inom statstjänsten har såsom skäl emot

en sådan åtgärd ofta framhållits, å ena sidan att kvinnan enligt sin natur

vore mindre lämpad för dylika befattningar, å andra sidan att ett dylikt

medgivande åt kvinnorna lätt skulle medföra risken för ett utträngande

av männen från detta för dem hittills förbehållna verksamhetsområde.

Vad beträffar det första av dessa båda skäl, vilka uppenbarligen stå i ett

visst motsatsförhållande till varandra, må framhållas, att ansökningsrätt

för kvinna till högre statstjänster ingalunda är liktydig med att kvinnor

i allmänhet skulle kunna komma i fråga vid tillsättandet av dylika tjänster.

Här är blott fråga om att bereda den individ — man eller kvinna — som

fyller måttet, tillfälle att till fromma för staten bekläda ett ämbete,

till vilket icke finnes någon kompetentare sökande. Alla resonemang om

»kvinnans» i allmänhet lämplighet för vissa befattningar äro i följd härav

ohållbara eller ovidkommande. Det är sant, att de flesta kvinnor icke äga

förutsättningar för att bekläda högre befattningar i statens tjänst, men

detta gäller helt visst också flertalet män. Och det är icke blott bristande

förutsättningar i avseende på utbildning, utan också brister i avseende på

intellektuell utrustning, fysisk styrka, disciplinär förmåga eller personlig

auktoritet, som kunna utgöra det avgörande skälet för att vissa män icke

böra komma i fråga till vissa tjänster. Det skulle utan tvivel förefalla absurt,

om man på grund av detta förhållande skulle anse sig behöva särskilda

lagbestämmelser, som utöver de för varje plats gällande kompetensfordringar

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 262.

23

begränsade rätten till erhållande av statstjänster endast till vissa grupper

av män. Borttages den begränsning med hänsyn till kön, som enligt stadgandet

i § 28 regeringsformen nu gäller beträffande utnämningsrätten, kommer

detta icke att i avseende på kvinnornas ställning till statsämbetena medföra

någon mera vittgående påföljd än den, att, om en viss kvinna i konkurrens

med manliga medsökande befinnes vara den för en viss befattning bäst

kvalificerade, hon då också skall kunna erhålla densamma.

Fasthålles den tanken, att endast de kvinnor, som förvärvat erforderlig

kompetens och äga nödvändiga personliga förutsättningar, kunna

komma att göra sig gällande i konkurrensen om statsämbetena, torde den

omständigheten, att en sådan konkurrens kan komma att gå ut över

en mindre kvalificerad manlig medsökande, icke för staten kunna utgöra

något skäl att fortfarande utestänga kvinnorna från ansökningsrätt till

dessa ^ ämbeten. Så mycket mindre hållbart framstår ett sådant skäl, då

det, såsom ovan påpekats, råder så stor brist på manliga sökande till ifrågavarande

platser, att det på många håll är svårt att fylla uppstående vakanser.

Det kan för övrigt icke antagas, att konkurrensen från kvinnornas

sida om statsämbetena skulle bli kvantitativt synnerligen betydande. Man

kan helt visst räkna med, att den långvariga och dyra utbildning, som kräves

för att förvärva den nödiga kompetensen, kommer att verka i hög grad

återhållande beträffande det stora flertalet unga kvinnor, vilka sannolikt

helst tänka sig en framtid i eget hem, för vilken denna utbildning ej är erforderlig.

Så mycket större är sannolikheten för, att man bland de kvinnor,

som i trots härav arbeta sig fram till högre examina, skall finna ganska få,

som endast äga medelmåttig begåvning eller eljest mindre utpräglade förutsättningar

för sådana levnadskall, till vilka studierna avse att utgöra eu förberedelse.

Att man icke har att befara någon tillströmning i massa av kvinnliga

sökande till högre befattningar, visar också erfarenheten exempelvis

från Norge, där förhållandena ju äro nära jämförbara med dem i vårt

eget land. Såsom framgår av den ovan meddelade redogörelsen, erhöllo

kvinnorna i Norge redan 1912 tillträde till flertalet statsämbeten. Under

de år, som sedan dess förflutit, har det visat sig, att hittills endast några få

väl kvalificerade kvinnor där sökt och erhållit ämbeteanställning.

Redan det faktum, att statsämbetenas öppnande för kvinnorna med

all sannolikhet icke skulle i kvantitativt hänseende medföra några synnerligen

vittgående följder, motsäger den stundom uttalade farhågan, att denna

reform skulle kunna medverka till att kvinnorna alltmera droges från hemmen

och uppgifterna såsom maka och moder. Frånsett det redan förut

pavisade faktum, att hemmet och familjen i våra dagar ingalunda för
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. May.ls proposition nr 262.

må skänka full sysselsättning åt alla kvinnor, synes det uppenbart, att varken

giftermåls- eller fruktsamhetstalen inom nationen skulle matematiskt

påvisbart Kunna komma att nedgå, därest en del ämbeten i statens tjänst

besattes med kvinnor. Det samhälle, som accepterar den socialt oändligt

mera betydande användningen av kvinnor i industriellt och annat sämre

avlönat arbete, torde icke på fullt allvar kunna godtaga invändningen,

att ed öppnande av tillträde för det jämförelsevis ringa antalet akademiskt

bildade kvinnor till statens högre ämbeten skulle kunna medföra några sociala

skadeverkningar eller utgöra någon fara för släktets bestånd.

Den dualism, som, när det gäller kvinnan, kan förefinnas mellan å

ena sidan hemmet och familjen och å andra sidan statstjänsten eller utbildningen

för sådan tjänst, kan visserligen ur statens synpunkt vara en olägenhet

såtillvida, att det stundom måste komma att inträffa, att en kvinna, som

utbildats för ett statens ämbete eller erhållit ett sådant, finner sig böra helt

ägna sig åt sådana hemmets uppgifter, där hennes utbildning ej kommer staten

till godo. En sådan olägenhet, i den mån den gör sig gällande, kan emellertid

tydligen icke uppväga statens intresse av att kvinnorna, när de äga oinskränkt

tillträde till sagda utbildning, även beredas tillfälle att med densamma

gagna staten genom att berättigas innehava statens ämbeten och tjänster.

Motsvarande omständigheter föreligga för övrigt redan i fråga om männen.

I varje händelse lär det huvudsakligen endast bli beträffande de jämförelsevis

yngre kvinnorna och innan den enskilda kvinnan redan skapat sig eu

ställning såsom innehavare av ett ämbete, som nu angivna olägenhet kommer

att gorå sig gällande.

Däremot är det uppenbart att — såsom det framhölls av konstitutionsutskottet

vid 1919 års lagtima riksdag — det skulle innebära en djup

orättvisa, om samhället, då det i alla fall icke kan hejda den sociala utveckling,

som förlägger kvinnans verksamhet till allt större del utom hemmet,

skulle hindra henne från att komma lika långt som mannen endast på den

grund att hon är kvinna.

Oavsett i huru stor omfattning kvinnor skulle komma att nå fram

till anställning i högre befattningar, skulle undanröjandet av de lagliga

hindren härför vara av stor principiell betydelse. Staten skulle för sin

del därigenom ha givit erkännande åt den sunda, rättvisa och sporrande

principen, att det bör givas tillfälle till fri tävlan för alla dugliga. På kvinnorna

skulle erkännandet av deras rätt att i lika mån som männen göra sin

förmåga gällande otvivelaktigt också komma att utöva ett gynnsamt inflytande.

Om1 det i stort sett icke längre uppdrages någon gräns för kvinnornas

möjligheter att nå fram till krävande och betydelsefulla uppgifter, skall i

deras uppfostran och undervisning ej längre det mindre ansvarskännande

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

25

moment få utrymme, som i många fall lätt alstras av känslan av att kvinnan

blott äger tillträde till lägre och begränsade verksamhetsområden. Och

i den mån det i allmänhet är sant, att utsträckta medborgerliga rättigheter

också höja ansvarskänslan hos dem, som därav komma i åtnjutande, skulle

en reform i nu ifrågavarande riktning bilda slutstenen i en samhällsbyggnad,

vilken, samtidigt som den skulle tillgodose ett kvinnornas eget rättfärdighetskrav,

också skulle vara ägnad att bibringa den känsla av ökad förpliktelse

mot samhället, dess krav och intressen i olika riktningar, som skäligen bör

förväntas från kvinnornas sida.»

Sin undersökning av kvinnas lämplighet för särskilda slag av högre

statstjänster inleda de sakkunniga med detta principuttalande:

»Såväl motionärerna som konstitutionsutskottet vid 1919 års riksdag

ha ansett givet, att militära tjänster ligga utanför området av de befattningar,

som kunna anses lämpade för kvinnor. Sammanhanget mellan

militärtjänst och allmän värnplikt, från vilken senare kvinnor äro befriade,

talar givetvis starkt för en sådan uppfattning. Arten av denna verksamhet

är också sådan, att det synes böra vara uteslutet, att kvinnor ägna sig åt

densamma. Redan den omständigheten, att kommitterades uppdrag är begränsat

till kvinnors anställning i civil statstjänst, ställa de militära och

civilmilitära tjänsterna härutinnan i en klass för sig, och kommitterade

ansluta sig för sin del också utan tvekan till den uppfattningen, att dessa

slags tjänster fortfarande såsom hittills böra innehavas endast av män.

Vad åter beträffar civila statstjänster ha kommitterade — såsom

torde framgå redan av den ovan lämnade allmänna motiveringen — den

uppfattningen, att endast tungt vägande skäl böra föranleda undantag från

den allmänna principen om likställighet mellan kvinnor och män i avseende

på rätten att söka och innehava sådana tjänster. I allmänhet torde det

höra gälla, att kvinna, som i fri tävlan med mannen uppfyller de i varje

fall nödiga kvalifikationerna, icke bör förvägras tillträde till dessa tjänster

i andra fall, än där något för viss befattning eller viss grupp av befattningar

påvisbart statsintresse därigenom skulle äventyras.»

Utan att för närvarande anse mig äga anledning att ingå på en

mera detaljerad granskning av de sakkunnigas framställning, till vilka

tjänster kvinna bör kunna utnämnas, torde jag, med hänsyn till innehållet

i de grundlagsändringar, vilka av de sakkunniga föreslås, böra nämna

följande. Beträffande kvinnas ifrågasatta tillträde till statsrådsämbeten

anföra de sakkunniga:

»Rätt även för kvinna att bekläda statsrådsämbete synes böra följa

av den politiska valbarhetens utsträckning till kvinnor, varom förslag till

ändring i riksdagsordningen antagits vilande. En dylik rätt är så mycket

Bihang till riksdagens protokoll 1620. 1 aed. 219 käft. (AV 262.) 4

De sakkunniga

om

kvinnors

lämplighet

för skilda

tjänster.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

mer motiverad, som med det parlamentariska styrelsesätt, vilket numera

tillämpas i vårt land, följer, att till medlemmar av statsrådet i regel

kallas medborgare från den aktiva politiken, enkannerligen från riksdagen.

Kommitterade vilja här erinra, att även i Norge och Finland kvinna är

oförhindrad att under liknande betingelser som för man bli statsråd.

Detsamma skulle gälla enligt det i Danmark framlagda ovan berörda

förslaget.»

I frågan om kvinnas lämplighet för domarbefattning yttras i betänkandet:
»Redan

av vad ovan anförts och av den ställning, kommitterade

principiellt intagit till frågan om kvinnors tillträde till civil statstjänst i

allmänhet, torde följa, att kommitterade ej anse giltiga skäl förefinnes att

hålla kvinnorna utestängda från domareämbetena.

Då emellertid på några håll i utlandet med hänsyn till kvinnornas

tillträde till dessa ämbeten gjort sig gällande en viss tvekan, som ifråga

om flertalet andra ämbeten och tjänster där icke förefunnits, hava kommitterade

ansett sig böra något närmare ingå på frågan härom.

Sedan gammalt hava särskilda anspråk ställts på domarmaktens utövare.

Redan i våra domarregler uttalas: »en god och beskedlig domare

är bättre än en god lag, ty han kan alltid laga efter lägligheten. Där en

ond och orättvis domare är, där hjälper god lag intet, ty han vränger

och gör dem orätt efter sitt sinne».

Man har gjort gällande, att kvinnan skulle vara mindre skickad

att vara domare av den anledningen, att hon på grund av sin naturell

skulle komma att låta sina subjektiva känslor och de första omedelbara

intrycken öva ett starkare inflytande på sina handlingar och beslut än

mannen, vilken i regel skulle kunna se saken mera kallt och objektivt.

Häremot har å andra sidan framhållits, att, om det personliga skulle vara

mera framträdande hos kvinnan än hos mannen, detta ej i och för sig

behövde göra henne mindre lämpad för ifrågavarande ämbeten. Kvinnan

hade ofta en starkt utpräglad rättfärdijrhetskänsla, som i förening med

samvetsgrannhet helt visst vore en värdefull egenskap för en domare.

Då det gäller att taga ställning till frågan om kvinnors rätt att bekläda

ämbeten, måste, såsom kommitterade förut framhållit, generella och

mer eller mindre subjektivt färgade omdömen i fråga om kvinnans lynne

och naturell, i jämförelse med mannens, sakna värde.

De egenskaper, vilka kvinnorna hittills haft tillfälle utveckla inom

de arbetsområden, till vilka de av ålder och sedvänja varit hänvisade, hava

betecknats såsom kvinnliga i motsats till dem, som ansetts vara karaktäristiska

för män. Även om sålunda hos många kvinnor starkare utveck
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 262.

27

lats vissa egenskaper, betyder detta givetvis icke, att kvinnorna överhuvud

skulle vara i avsaknad av andra egenskaper, vilka i detta sammanhang

böra anses betydelsefulla, eller ur stånd att starkare utveckla dem. Kvinnornas

duglighet i ett flertal yrken och befattningar, som av ålder ansetts

mer eller mindre främmande för deras skaplynne och naturliga förutsättningar,

har i allt fall, såsom förut framhållits, redan tagit sig tillräckligt

många uttryck för att jäva en sådan uppfattning, överhuvud torde den

miljö, inom vilken en människa uppfostras, utbildas och verkar, hava sitt

stora inflytande på hennes utveckling och egenskaper. Så torde de juridiska

studierna jämte den vidare utbildning, som är en ytterligare förutsättning

för utövande av domareämbete, vara ägnade att utveckla objektivitet

och omdömesförmåga.

Kommitterade vilja i detta sammanhang ytterligare betona vad visserligen

redan tidigare framhållits, att jämväl i fråga om dessa ämbeten

det endast gäller individen, den eller den mannen eller kvinnan, varom i

varje fall är fråga. Spörsmålet blir alltså här som eljest, huruvida en

mindre framstående eller medelmåttig man, blott därför att han är man,

skall föredragas framför en bättre kvalificerad kvinna. Därvid böra kunskaper

och ådagalagd duglighet vara avgörande. Vem som med frånseende

härav på känslans område eller eljest har de större inre förutsättningarna,

torde icke få spela in, om det ens kan göras till föremål för bedömande.

Denna synpunkt gör sig icke gällande under nuvarande förhållanden

vid bedömande av mäns inbördes företräden, oaktat ingen torde

vilja förneka, att de personliga egenskaperna hos män kunna vara mycket

skiftande.

Det har även anmärkts, att den allmänna meningen understundom

skulle komma att reagera mot att kvinnor bestridde domarebefattningar,

och att det särskilt på detta område ej vore lämpligt, att lagstiftningen

ginge längre, än att den ägde stöd av en utbredd allmän uppfattning.

Härvid må erinras, att den allmänna meningens ställning till förevarande

spörsmål torde vara och bli växlande å olika orter och under

olika förhållanden. Beträffande underrätterna, som väl härvid egentligen

komma i betraktande, bär ju — frånsett vad som härutinnan gäller om

nämndemän — i vårt land både vid borgmästar- och rådmansval ortsbefolkningen

ett betydande inflytande på valets utgång. För övrigt torde i

samma mån som kvinnor finna sysselsättning i offentliga värv allmänheten

alltmer vänja sig vid att kvinnor innehava poster, där sådant till en

början kan synas ovanligt och främmande. Innan en kvinna kan komma

att intaga ordförandcplatsen i en häradsrätt, torde allmänheten redan hava

vant sig vid att hänvända sig till henne såsom notarie å domskansliet;

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

och hittills vunnen erfarenhet visar, att kvinnor i sistnämnda syssla mötts

med fullt förtroende.

Vidare må erinras, att såsom förutsättning för erhållande av ett

mycket stort antal befattningar inom administrationen är föreskrivet, att

vederbörande skall ha fullgjort vad som erfordras för att kunna nvttjas

i domarevärv. Då vid fråga om dylika befattningar likasom i övrigt oftast

vid inträde i eller befordran inom administrationen utövandet under

längre eller kortare tid av domareämbete (företrädesvis häradshövdingämbete

eller ordförandeskap i häradsrätt) tillmätes avgörande betydelse, synes

det desto mera angeläget, att, samtidigt som dylika administrativa befattningar

öppnas för kvinnor, de också beredas tillfälle till fri tävlan med

männen även ur nu ifrågavarande synpunkt.

Vid behandling av vissa mål och ärenden exempelvis på familjerättens

och understundom även på straffrättens område torde en kvinnlig

domare ofta kunna göra betydelsefulla insatser, likasom det även synes

vara ett allmänt intresse, att kvinnor med kompetens för domarevärv finnas

att tillgå exempelvis i specialdomstolar för minderåriga.

I enlighet med vad ovan sagts anse kommitterade, att kvinnor böra

beredas tillträde till samtliga domareämbeten, och att alltså, där en kvinna

kan hava förvärvat den skicklighet och förtjänst, som erfordras för att

kunna utnämnas till de högsta domareämbetena, justitieråds- och regeringsrådsbefattningarna,

även detta bör vara medgivet.

Beträffande frågans ställning i våra närmaste grannländer, må här

framhållas, att i den norska »Lov om Domstolene» av den 13 augusti

1915 uttryckligen utsäges, att kvinnor så väl som män kunna utnämnas

till domare och äro valbara till lagrettemaand och domsmaend. Under den

pågående behandlingen i Danmark av lagförslaget om kvinnors tillträde

till offentliga tjänster har intet yrkande framställts om kvinnors utestängande

från domareämbeten. I Finland behandlas ett lagförslag, som avser

att ersätta gällande bestämmelser med ett uttryckligt stadgande om kvinnors

behörighet att vara domare och medlemmar av häradsrätten.

I detta sammanhang vilja kommitterade erinra, att i och med det

att de domaretjänster öppnas för kvinnor, vilka äro statstjänster, kvinnor

även böra beredas tillträde till övriga domarebefattningar, för vilka särskild

juridisk utbildning icke erfordras — vissa rådmanstjänster och nämndemansbefattningarna.

Detta synes kommitterade stå i full överensstämmelse

med den princip om en sund och erforderlig kontakt mellan domarämbetets

handhavande och den allmänna folkliga rättsuppfattningen, vilken

redan vunnit uttryck i vår rättegångsordning.»

I samband med spörsmålet om kvinnas lämplighet för vissa tjänster

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mai:ts proposition nr 262.

29

upptaga de sakkunniga till behandling, huruvida kvinna bör erhålla

möjlighet att utnämnas till åklagarebefattning m. in., varvid de anföra:

»Av vad ovan sagts om kvinnors tillträde till domarebefattningar,

högre och lägre, följer, att enligt kommitterades mening något hinder ej

häller bör möta för kvinna att bekläda befattning såsom justitiekansler,

justitie- eller rnilitieombudsman, advokatfiskal, domänfiskal, allmän åklagare

eller annan dylik befattning, varmed följer skyldighet att inom ramen

av för varje befattning gällande föreskrifter bevaka kronans eller det allmännas

rätt och föra dess talan.

Vad emellertid angår landsfogde- och landsfiskalstjänsterna samt i

allmänhet även stadsfiskalstjänsterna hava kommitterade av i annat sammanhang

anförda skäl ansett, att desamma böra undantagas från tillträde för

kvinnor.»

Till ingående granskning upptaga de sakkunniga slutligen frågan

om kvinnors tillträde till prästerliga ämbeten. Till undersökning av detta

spörsmål avsluta de sakkunniga med ett uttalande av denna lydelse:

»Något visst slag av prästerliga ämbeten eller tjänster torde ej behöva

undantagas utom regementspastorstjänsterna samt befattningen som garnisonspastor

i Karlsborg. Arten av tjänstgöringen å dessa befattningar gör

dem självfallet olämpliga för kvinnor. Däremot bör kvinnlig präst kunna anställas

såväl vid fängelser, lasarett och sjukhus som i svenska kyrkans församlingar

i utlandet. Då vid årets riksdag förslag är att vänta om prebendeinstitutionens

avskaffande torde ej några föreskrifter om kvinnliga prästers tillträde

till prebendepastorat behöva givas. Senast år 1923 skulle det sista prebendet

indragas, och intill dess skulle i alla fall ett stadgande om församlings rätt

att avböja mottagandet av kvinnlig präst göra, att en dylik ej kunde söka

tjänst, varmed vore förbunden tjänstgöring i prebendepastorat. Någon ändring

i föreskrifterna om jus patronatus behöves ej, enär stadgandena i kyrkolagen

därvid utesluta kallandet av kvinnlig präst och det icke kan anses

påkallat att medgiva dylik rätt, då ju detta previlegium snart nog kan väntas

bli upphävt. Då kvinnorna kunna väljas till vice ordförande i kyrkostämma

samt kyrko- och skolråd, följer härav självfallet, att de också måste anses

äga kvalifikationer för det ordinarie ''ordförandeskap som i nämnda representationer

åligger prästerskapet. Likaledes torde det få anses uppenbart,

att kvinnor lika väl som män kunna utföra det med kyrkobokföringen följande

expeditionella arbetet.

För reformens genomförande bör lämpligen utfärdas eu särskild lag,

enär de kompletterande bestämmelser, som eljest i kyrkolagen skulle

erfordras, ofta skulle behöva vidhängas sådana lagtexter, vilkas ålderdomlighet

skulle i hög grad försvåra lagskrivningen.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

En dylik lag skulle innehålla såväl principiella bestämmelser om

rätt att prästviga och till prästerlig tjänst inom svenska kyrkan ordinera

kvinnor som föreskrifter om domkapitels skyldighet att inhämta vederbörande

församlings utlåtande i fråga om förordnande av kvinnlig präst. Supplerande

bestämmleser om rätt för kvinnlig präst att uppföras å förslag och

utnämnas med här ovan angivna inskränkningar torde lämpligen böra meddelas

genom ändring av 1910 års lagstiftning angående tillsättande av prästerliga

tjänster.»

De sakkunniga ha därefter sammanfattat sin ståndpunkt i följande

yrkanden:

De sakkun- »f) att de för närvarande i grundlag förekommande hinder för kvinnas

manfattning tillträde till där avsedda ämbeten och tjänster'' avlägsnas samt frågan om

av gilla yr- kvinnas rätt att innehava dylika ämbeten och tjänster regleras genom särkanden.

gfcurf lagstiftning:

2) att denna lagstiftning, i vad angår nyssberörda ämbeten och

tjänster — utom prästerliga — skall innehålla, att kvinna äger under

samma förutsättningar som man tillträde till samtliga ämbeten och tjänster,

dock med vissa i samma lagstiftning angivna undantag;

undantagna skola vara:

a) militära och civilmilitära befattningar samt övriga

befattningar, som förutsätta fullgjord värnplikt eller

skyldighet att vid krig stillfälle tjänstgöra vid armén eller

marinen,

b) befattningar, med vilka följer åliggande att ansvara

för upprätthållande av yttre ordning och allmän

säkerhet,

c) befattningar vid sådana fångvårds- och korrektionsanstalter,

som äro avsedda huvudsakligen för män

eller manlig ungdom,

d) diplomatiska och konsulära befattningar, dock

ej socialattaché- och kanslistbefattningar;

3) samt att frågan om kvinnas tillträde till prästerliga ämbeten och

tjänster regleras genom annan särskild lagstiftning av kyrkolags natur och

av innehåll, förutom att kvinna må kunna prästvigas, att kvinna berättigas

innehava dylika ämbeten och tjänster med de inskränkningar, som betingas

av att kvinnlig präst ej må anställas eller förordnas mot vederbörande

församlings vilja.»

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 262.

31

Såsom de sakkunniga fattat sin närmaste uppgift hava de icke funnit De sakkunnig

böra nu avgiva formliga förslag till nya bestämmelser mera än i det

hänseende, ovan under 1) angivits. Den huvudsakliga ändring i grund- grundlagslagen,

de sakkunniga föreslå, avser helt naturligt § 28 regeringsformen.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle denna paragraf undergå ändring i två m. fl.

hänseenden. Dels skulle det stadgande, som 1909 insköts i paragrafen!

»Till lärarebefattningar vid statens läroanstalter, de teologiska läraretjänsterna

vid universiteterna likväl undantagna, till andra beställningar vid

inrättningar för vetenskap, slöjd eller skön konst samt till läkarebefattningar

må i den ordning, som ovan sagts, och med tillämpning av grunder,

som av Konungen och riksdagen godkänts, kunna utnämnas och befordras

även infödda svenska kvinnor» utbytas mot en föreskrift av fölfande

lydelse: »Infödda svenska kvinnor må även i den ordning, som nyss

nämnts, och enligt grunder, som fastställas i särskild av Konungen och

riksdagen stiftad lag eller beträffande prästerliga tjänster genom lag,

stiftad enligt § 87 2 mom., kunna utnämnas och befordras till dylika ämbeten

och tjänster.» Dels skulle i de delar av paragrafen, vilka giva

Konungen rätt att i vissa fall utnämna utländske män till ämbeten i riket,

ordet »män» i allmänhet utbytas mot orden »personer av utländsk börd».

Jämsides med dessa ändringar föreslå de sakkunniga även ändrad lydelse

av §§ 4, 17, 21, 27, 96, 97 och 108 regeringsformen samt §§

68 och 70 riksdagsordningen. Genom den nya lydelsen av dessa paragrafer

skulle borttagas de hinder, grundlagarna uppställa för att kvinna

skall kunna utnämnas till statsråd, justitieråd, regeringsråd och justitiekansler

och skulle kvinna jämväl kunna väljas till justitieombudsman,

militieombudsman och till kommitterad att utöva vård över tryckfriheten.

Sitt syfte i detta hänseende ha de sakkunniga ansett sig bäst kunna nå

genom att i §§ 17, 21, 27, 96, 97 och 108 regeringsformen och §§ 68 och

70 riksdagsordningen utbyta ordet »män» (»man») mot »personer» (»person»)

och genom, att i § 4 regeringsformen ersätta ordet »män» med »medborgare»,

varjämte sistnämnda paragraf även i annat hänseende av de kominitterade

föreslagits till förändring. Såsom motivering för dessa ändringar yttra de

sakkunniga:

»Rörande sättet för genomförande av omförmälda grundlagsändringar

framhöll 1919 års lagtima riksdags konstitutionsutskott, att enligt utskottets

uppfattning sakligt sett en regel, som utestängde kvinnor från statsämbeten

eller från vissa sådana, tydligen icke vore av natur, att ovillkorligen

böra finnas i eu grundlag. 1 stället ifrågasatte utskottet i sin motivering

att till annan lagstiftning hänvisa reglerna om vilka ämbeten, som

skulle stå öppna för kvinnor, och vilka som för dem skulle vara stängda

o

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

Föredragande departementschefen framhöll, att hithörande bestämmelser syntes

honom böra meddelas antingen genom allmän lag eller i annan ordning.

Det synes också kommitterade lämpligt och önskvärt, att hithörande

reo-ler, i fråga om vilka en viss större rörelsefrihet för statsmakterna torde

vara erforderlig, än som kan vara förenlig med deras fastslående i grundlag,

helt och hållet avlägsnas ur grundlagen. Den ordning, som hittills

ofta tillämpats, att i samband med statsregleringsbeslut avgöra frågor om

kvinnors tillträde till olika slags befattningar synes kommitterade icke vara

att förorda. Att dessa frågor genom ett sådant förfarande lätt kunna

komma att göras beroende av gemensam votering i riksdagen måste betraktas

som en given olägenhet. I stället framstår det såsom synnerligen

lämpligt, att på ett bindande sätt de principer fastställas, som skola reglera

kvinnas rätt att bekläda ämbeten och tjänster. På grund av dessa skäl

vilja kommitterade förorda, att de bestämmelser, som härutinnan anses

höra gälla, upptagas i allmän lag. Därmed skulle den svenska lagstiftningen

också komma i bästa överensstämmelse med vad som i Norge redan

gäller och vad som i Danmark av regeringen föreslagits.

Jämte det i § 28 regeringsformen rörande »ämbeten och tjänster

högre och lägre, vilka äro av den egenskap, att konungen fullmakter därå

utfärdar», i allmänhet uttalas, att konungen till dem äger att i statsrådet

utnämna och befordra infödda svenska män, är också beträffande vissa befattningar

i andra paragrafer såväl i regeringsformen som riksdagsordningen

uttalat, att deras innehavare skall vara man. Detta gäller beträffande regeringsformen

enligt § 4 om statsråd, § 17 om justitieråd och regeringsråd,

§ 21 om den där nämnde ledamoten av lagrådet, § 27 om justitiekansler^

§ 28 om utländsk man i vissa fall, §§ D6 och 9.7 om justitie- och inilitieombudsmannen

och deras efterträdare samt § 108 om kommitterade för

tryckfrihetens vård. 1 riksdagsordningens §§ 68 och 70 förekomma motsvarande

stadganden rörande justitie- och militieombudsmännen och deras

efterträdare samt tryckfrihetskommitterade.

Kommitterade hava i eldighet med sin nyss omförmälda principiella

ståndpunkt — att frågan om den utsträckning, vari kvinnor böra lika med

män äga bekläda statstjänster, bör hänskjutas till allmän lag — ansett

riktigast, att, i samband med att ändring sker i § 28 regeringsformen,

även dessa paragrafer erhålla en formulering, som ej lägger hinder i vägen

för att frågan om kvinnas tillträde till där åsyftade befattningar likaledes

regleras genom den ifrågasatta särskilda lagstiftningen. Skulle de i dessa

paragrafer förekommande hinder tillsvidare där kvarsta, skulle den nämnda

principen rubbas på ett sätt, som enligt kommitterades mening icke skulle

vara sakligt motiverat, frånsett att därmed vissa formella oegentligheter

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 262.

33

med avseende å den blivande särskilda lagstiftningen om kvinnors rätt att

bekläda ämbeten och tjänster skulle uppstå.

Kommitterade anse sig så mycket hellre kunna redan nu framlägga

sina förslag till ovanberörda grundlagsändringar, som ett antagande av

dessa förslag icke skulle innebära något ställningstagande till de sakfrågor,

som sålunda äro avsedda att lösas genom särskild lagstiftning, men däremot

innehålla just en sådan hänvisning till speciallag, som undanröjer

farhågan, att ett avlägsnande av grundlagshindren skulle vara liktydigt med

ett generellt öppnande av statstjänsterna för kvinnor. Härigenom synes

också det önskemål bliva uppfyllt, som under debatten i riksdagen nästlidet

år uttalades av en bland de ovannämnda reservanterna i konstitutionsutskottet,

vilken framhöll, att dessa skulle hava ställt sig mera gynnsamt

till utskottets hemställan, om denna avsett att utbyta stadgandet i § 28

regeringsformen mot en hänvisning till särskild lag i stället för att utan

vidare oavlägsna densamma.»

A annat ställe i betänkandet säga även de sakkunniga: »De grundlagsändringar,

som av kommitterade föreslås, äro såsom i annat sammanhang

framhålles, alla av den art att genom dem icke fastslås att vederbörande

befattning är tillgänglig för kvinnor, men att å andra sidan icke

heller ordalydelsen innebär något hinder häremot.»

Efter den sålunda lämnade redogörelsen för de sakkunnigas förslag,

anförde föredragande departementschefen vidare:

»Såsom redan framgått av mitt anförande till statsrådsprotokollet den

27 maj 1919 böra kvinnor även enligt min uppfattning i princip vara

jämnställda med män vid tävlan om statens tjänstebefattningar. De grunder,

som för mig därvid äro avgörande, äro i huvudsak desamma, som angivits

av de sakkunniga och som jämväl framhållits av konstitutionsutskottet

i dess betänkande vid 1919 års riksdag i anledning av herr Mobergers

ovanberörda motion. Särskilt anser jag mig böra betona, att det

enligt min uppfattning är till statens egen obestridliga fördel, att grundlagens

bud om förtjänst och skicklighet blir den i princip enda befordringsgrunden

till statens ämbeten. Först därigenom blir vägen fullständigt

fri för den dugliga att göra insatser i samhällsarbetet och att vinna det

inflytande i detsamma, vilket motsvarar hans duglighet. Jag vill även

särskilt understryka, att, då statsmakterna tillåtit kvinna att på samma

grunder som män vid skolor och universitet avlägga högre examina, det

ligger en djup orättvisa i att, förmena henne att i fri tävlan med mannen

göra sina kunskaper fruktbringande i statens tjänst, vilket nu sker genom

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 avd. 219 höft. (Nr 262.) 5

Departe
ments
chefen.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

att hon hindras från att erhålla ämbete, soin hon på grund av kunskaper

och skicklighet skulle kunna förvalta bättre än annan.

Jag styrkes i min ovan uttalade uppfattning om lämpligheten att

nu utvidga kvinnornas möjlighet att erhålla statsämbeten av den utveckling

beträffande kvinnornas rättsställning, som under de sista åren ägt

rum såväl i Sverige som i utlandet. Genom beslut av 1919 års riksdag

ha såsom vilande till grundlagsenlig behandling antagits stadganden, genom

vilka kvinnor erhålla politisk rösträtt samt valbarhet till riksdagens kamrar.

Vid innevarande års riksdag har Eders Kungl. Maj:t framlagt för

riksdagen förslag till ny giftermålsbalk med innehåll bland annat, att det

målsmanskap, mannen hittills utövat för sin hustru, skall borttagas och

även gift kvinna erhålla rätt att i full utsträckning förvalta sina angelägenheter.

I Norge har kvinna genom lag den 9 februari 1912 erhållit

möjlighet att utnämnas till statsämbeten med undantag av statsrådsbefattningar

samt tjänstebefattningar av militär och civilmilitär natur, befattningar

inom diplomatin och konsulstaten samt andliga ämbeten. Genom

grundlagsändring den 8 april 1916 ha sedermera de hinder, den norska

grundlagen lägger för kvinnor att bekläda statsrådsämbeten, blivit upphävda.

I Holland, i vars konstitution utsäges att statens ämbeten stå öppna

för »varje nederländare», ha, trots att berörda uttryck till sitt innehåll

varit föremål för tvekan, kvinnor anställts bland annat som professorer vid

högskolorna, i tjänster i departementen upp till samma grad som motsvarar

våra byråchefer samt i åtskilliga andra befattningar av högre grad. I

Tyskland har i den nya riksförfattningen uttalats, att alla undantagsbestämmelser

mot kvinnliga befattningshavare skola upphävas och att alla

statsborgare utan åtskillnad skola äga tillträde till statens ämbeten. Genom

beslut av det engelska parlamentet har under år 1919 möjlighet öppnats

för kvinnor att i England bekläda statens högsta ämbeten, däri inbegripet

medlemsskap i regeringen. I Italien har genom lag om kvinnors rättsliga

ställning av den 17 juli 1919 bestämts, att kvinnor äga lika rätt som män

att utöva alla yrken och bekläda alla offentliga ämbeten med undantag

blott för sådana, som äro förbundna med offentlig domsrätt eller utövande

av politiska maktbefogenheter eller avse statens militära försvar.

Det synes mig sålunda icke böra råda tvekan om, att utvecklingen

även i vårt land — där kvinnans fulla medborgarrätt vunnit minst samma

erkännande som i nyss angivna främmande länder — fordrar undanrödjande

av de hinder i grundlag, som för närvarande föreligga för kvinnas användning

i statstjänst. Frågan kan, från denna utgångspunkt sett, allenast

gälla, huruvida den av de sakkunniga nu förebragta utredningen kan anses

tillräcklig som grund för en dylik grundlagsändring. För min del finner

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

35

jag detta vara fallet. Vad som är av betydelse för bedömandet av den

omfattning, som grundlagens stadganden om kvinnas anställning böra erhålla,

är att få utrett antalet och beskaffenheten av de särskilda tjänster,

till vilka kvinna bör erhålla tillträde. Denna utredning hava de sakkunniga

också, beträffande nu ifrågavarande slag av tjänster, enligt min

mening på ett tillfredsställande sätt förebragt. Och då därav framgår, att

kvinnas möjlighet till anställning i statstjänst bör bliva regeln — vars

tillämpning i större eller mindre utsträckning emellertid kan bero på bland

annat vunnen erfarenhet om behovet och lämpligheten av att anställa

kvinna inom särskilda tjänsteområden — synes mig härmed tillräcklig

motivering vara anförd för förslaget att, i stället för att i grundlagen

uppräkna de fall, vari kvinnor skulle beredas ytterligare rätt till fullmaktstjänst,

upphäva det nuvarande allmänna grundlagshindret härför och hänvisa

frågan om de grunder, på vilka kvinnor skulle för framtiden kunna

erhålla dylika tjänster, till i annan ordning träffade bestämmelser. Beträffande

den sakliga innebörden av de bestämmelser, vilka de sakkunniga

tänkt sig skola utfylla hänvisningen i § 28 regeringsformen, har jag icke

skäl till någon särskild erinran, även om jag icke är beredd eller för närvarande

har anledning att i varje detalj härutinnan taga slutlig ståndpunkt.

Yad åter angår formen för deras uppställande, anser jag mig så

mycket mindre äga fog för anmärkning mot de sakkunnigas underlåtenhet

att i lagtext formulera desamma, som jag, på skäl som längre fram skola

anföras, knappast finner det vara lämpligt att i grundlagen taga ståndpunkt

till frågan om dessa bestämmelsers legislativ^ form. Angående

slutligen de särkilda frågor om pensionsrätt, gift kvinnas ställning etc.,

vilka gälla det närmare utförandet i praktiken av principen om kvinnas

statsanställning, synas de icke påverka ett ställningstagande till spörsmålet

om de ifrågasatta grundlagsändringarnas innehåll och behöva därför icke

i detta sammanhang upptagas till prövning.

Står jag alltså på samma grundståndpunkt som de sakkunniga,

kan jag dock i några hänseenden icke biträda deras förslag. Det viktigaste

fall, då detta är händelsen, rör §§ 96 och 97 regeringsformen och § 68

riksdagsordningen. De sakkunnigas förslag beträffande dessa paragrafer

innebär, att ur grundlagen skulle borttagas de stadganden, som hindra

kvinna att väljas till justitieombudsman eller till militieombudsman.

Beträffande dessa befattningar, vilka ju tillsättas av riksdagen, skulle genom

att dessa i grundlagen själv angivas vara öppnade för kvinnor ställning

redan nu tagas till frågan, om kvinnor kunna erhålla dem och därigenom

även till spörsmålet, om kvinnor böra kunna erhålla åklagarbefattning

eller icke. För mig synes väl övervägande skäl tala för en sådan

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

anordning i fall, där icke åklagar- och polismyndighet äro förenade i en

person, men jag finner dock försiktigheten bjuda att i dess helhet uppskjuta

avgörandet av detta spörsmål. Jag hyser alltså den uppfattningen,

att regeringsformens och riksdagsordningens stadgande!! om justitie- och

militieombudsman böra bibehållas i sin nuvarande lydelse. Någon olägenhet

av att uppskjuta frågan om kvinnas befogenhet att väljas till justitie- och

militieombudsman kan så mycket mindre förefinnas, som, då kvinna hittills

saknat rättslig möjlighet att utöva domarebefattning, ingen svensk kvinna

nu finnes, vilken uppfyller eller under närmaste åren kan tänkas komma

att uppfylla de krav på domarerfarenhet, vilka hittills i praxis ansetts erforderliga

för att kunna väljas till en av rikets högsta åklagare.

Jag övergår härefter till en granskning av de olika paragraferna i

de sakkunnigas förslag.

Den av de sakkunniga föreslagna ändringen av § 4 regeringsformen

avser att borttaga de särskilda hinder, nämnda paragraf uppställer

för kvinna att bliva statsråd. I likhet med de sakkunniga anser jag

det vara eu given konsekvens av kvinnas politiska rösträtt och valbarhet

till riksdagsman, att hon skall kunna utnämnas till ledamot av statsrådet.

Mot de sakkunnigas förslag i denna del har jag efter en formell

justering av paragrafen därför icke någon principiell invändning. Trots

den ändring av § 4 regeringsformen, de sakkunniga föreslå, skulle tydligen

för kvinnas tillträde till statsrådsämbete gälla den bestämmelse,

som enligt de sakkunnigas förslag bör finnas i § 28 regeringsformen,

att för kvinnas tillträde till ämbetsbefattning bör finnas stöd i särskilda,

av Konungen och riksdagen godkända bestämmelser.

Genom de sakkunnigas förslag till ändrad lydelse av §§ 17, 21 och

27 regeringsformen skulle borttagas de hinder, grundlagen uppställer för

att kvinna skulle kunna utnämnas till justitiekansler, justitieråd och regeringsråd.

Då emellertid av flera skäl är tydligt, att bestämmelserna i § 28

regeringsformen omfatta även dessa ämbeten, skulle även med bibehållande

av nuvarande lydelse av förstnämnda paragrafer, grundlagshindren

för kvinna att utnämnas till ifrågavarande ämbeten tagas bort för den

händelse § 28 regeringsformen erhåller den lydelse, jag ämnar föreslå.

Vid dylikt förhållande, och då den av de sakkunniga föreslagna lydelsen

av §§ 17, 21 och 27 regeringsformen skulle närmast giva vid handen,

att statsmakterna i princip beslutat att kvinna skulle erhålla tillträde till

nyssnämnda ämbeten, har jag ansett mig böra förorda, att här berörda

paragrafer få behålla sin nuvarande avfattning.

Såsom jag redan tidigare haft anledning angiva, föreslå de sakkunniga,

att i § 28 regeringsformen skulle insättas ett stadgande, att infödda

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

37

svenska kvinnor skulle kunna utnämnas till ämbeten enligt i lag angivna

grunder samt att beträffande utnämnande av utländska medborgare det nu

i paragrafen förefintliga ordet män» utbytes mot »personer av utländsk

börd». De sakkunnigas förslag i dessa hänseenden synes mig lämna rum

för vissa anmärkningar. Enligt de sakkunnigas förslag skulle vid utnämning

av infödda kvinnor Konungen vara bunden av lag, som stiftas

av Konung och riksdag, under det att Konungen icke skulle vara bunden

av några lagbestämmelser vid utnämning av kvinna av utländsk börd.

En dylik anordning skulle onekligen, även om den praktiskt saknar

större betydelse, formellt vara oriktig. Genom att de sakkunniga i motsats

till »infödda svenska män» och »infödda svenska kvinnor» i paragrafen

införa uttrycket »personer av utländsk börd», kommer paragrafen i de sakkunnigas

lydelse att innehålla ordet »börd» i två olika betydelser: i betydelse

av härkomst från viss nation och av härkomst från visst stånd.

Enligt § 28 regeringsformen i dess nu gällande lydelse kunna kvinnor

utnämnas till vissa slag av ämbetsbefattningar »med tillämpning av grunder,

som av Konungen och riksdagen godkänts», en formulering, som angiver,

att regler härom kunna givas såväl i lag som i samband med statsregleringen.

I likhet med de sakkunniga anser jag det icke lämpligt,

att grunderna för kvinnas tillträde till statens ämbeten överlämnas till

avgörande i samband med statsregleringen utan håller jag liksom de sakkunniga

före, att dessa grunder redan på grund av den fasthet, vilken

det är önskligt att de erhålla, böra hava sin plats i lag. Men detta kan

för mig icke vara anledning att redan i grundlagen avskära möjligheten

att fastställa vissa regler för kvinnas anställning i statstjänst i samband

med den allmänna statsregleringen; genom en vidare formulering av § 28

regeringsformen, än de sakkunniga föreslagit, erhålla statsmakterna större

rörelsefrihet'' utan att berättigade krav på blivande lagstiftning skjutas å

sido. Då dessutom de beslut, som redan fattats om kvinnas befogenhet till

vissa statstjänster, tillkommit i samband med statsregleringen, skulle, därest

de sakkunnigas förslag bleve antaget, en övergångsbestämmelse bliva nödvändig

som stadgade, att nämnda beslut bibehölles i kraft tills den la^

om kvinnas befogenhet att utnämnas till tjänstebefattningar, varom § 28

regeringsformen i dess nya lydelse talar, hunnit beslutas. Aven detta

synes mig tala för att stadgandet i berörda hänseende icke bör ändras.

Dessa anmärkningar ha föranlett mig att, med bibehållande av grundtanken

i de sakkunnigas förslag, omarbeta detsamma i formellt hänseende.

I det förslag, jag utarbetat, utsäges först att svenska män äga tillträde

till alla befattningar samt att utländska män må kunna, utnämnas

till vissa ämbeten. Därefter stadgas, att kvinnor med tillämpning av be
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

stämmelser, som av konung och riksdag godkänts, kunna utnämnas till de

tidigare i paragrafen angivna befattningarna. Att statsmakterna därvid ej

skola kunna godkänna regler, genom vilka utländska kvinnor skulle

kunna utnämnas till andra ämbeten än vartill utländska män kunna

kallas, har jag ansett ligga så i sakens natur, att särskilt stadgande

därom är överflödigt. Genom de ändringar i § 28 regeringsformen, vilka

jag alltså ämnar föreslå, kommer paragrafen att nära ansluta sig till

reglerna i lagen den 1 oktober 1894 om förvärvande och förlust av svensk

medborgarrätt.

I ännu ett hänseende kan jag icke fullt biträda de sakkunnigas

förslag till ny lydelse av § 28 regeringsformen. Enligt förslaget skulle

uttryckligen utsägas, att kvinna jämlikt blivande lag skulle erhålla tillträde

till prästerliga befattningar. Genom en sådan formulering av § 28 regeringsformen

skulle statsmakterna kunna sägas hava i princip beslutat, att

eu lag om kvinnas rätt till prästämbete skall instiftas. Detta går emellertid

utöver ramen för de nu ifrågasatta ändringarna i grundlagen, vilka ju

allenast avse att möjliggöra kvinnas tillträde till statstjänst enligt särskilda

bestämmelser; i fråga om prästerlig tjänst måste dessa, såsom ock de sakkunniga

antagit, erhålla formen av lag, stiftad i den i 87 § 2 mom. regeringsformen

stadgade ordning.

I samband med de ändringar i § 28 regeringsformen, vilka jag i

det föregående har berört, anser jag lämpligheten tala för att viss ändring

äger rum även i § 33 regeringsformen. Enligt denna paragraf kan genom

naturalisation till svensk medborgare upptagas utländsk man. I varje fall

sedan tillkomsten av 1894 års lag om förvärvande och förlust av svensk

medborgarrätt har paragrafen tolkats i riktning av att även utländsk kvinna

kan naturaliseras. För att emellertid undanrödja varje möjlighet till annan

tolkning av regeringsformens hithörande bestämmelser än att naturaliserad

kvinna äger lika möjlighet att bekläda ämbeten som naturaliserad man,

anser jag mig böra föreslå, att i paragrafen stadgas, att till svensk medborgare

kan upptagas utländsk man eller kvinna.

De sakkunnigas förslag beträffande § 108 regeringsformen och §

70 riksdagsordningen avser att bereda kvinna möjlighet att väljas till kommitterad

för vård av tryckfriheten. Denna ändring i nu gällande stadganden

går väl utom planen för lagstiftningen i övrigt men med hänsyn

till tryckfrihetskommitterades arbetsuppgifter och ställning har jag icke

invändning att göra mot de sakkunnigas förslag härutinnan.»

Föredragande departementschefen uppläste härefter i enlighet med

förestående anförande avfattat förslag till ändrad lydelse av §§ 4, 28, 33,

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

39

och 108 regeringsformen samt § 70 riksdagsordningen; och hemställde departementschefen

därefter att förslaget måtte genom proposition föreläggas

riksdagen till prövning i grundlagsenlig ordning.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna sitt

s bifall, och skulle proposition i enlighet med vad bilaga

till detta protokoll utvisar föreläggas riksdagen.

Ur protokollet:

Adil Wifvesson.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. KU 1920:57 Utlåtande i anledning av Kungl. J\Iaj:ts proposition med förslag till ändrad lydelse av §§ 4, 28, 33 och 108 regeringsformen samt §70 riksdagsordningen. a1 i texten