Med förslag till ändrad lydelse av §§ 4, 28, 33 och 108 regeringsformen samt .§ 70 riksdagsordningen
1920-02-21 · 39 sidor, varav 37 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 37 av 39 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1920:262, Med förslag till ändrad lydelse av §§ 4, 28, 33 och 108 regeringsformen samt .§ 70 riksdagsordningen
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 262.
1
■%
Nr 262.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till ändrad
lydelse av §§ 4, 28, 33 och 108 regeringsformen samt
.§ 70 riksdagsordningen; given Stockholms slott den 27
februari 1920.
'' Under åberopande av bifogade i statsrådet förda protokoll vill Kungl.
Maj:t härmed till riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning framlägga
följande
Förslag
till
ändrad lydelse av §§ 4, 28, 33 och 108 regeringsformen samt § 70
riksdagsordningen.
Regeringsformen.
§ 4.
Konungen äger att allena styra riket på det sätt, denna regeringsform
föreskriver; inhämte dock, i de fall, här nedanföre stadgas, underrättelse
och råd av ett statsråd, vartill Konungen kallar och utnämner
kunnige, erfarne, redlige och allmänt aktade, infödde svenske medborgare
av den rena evangeliska läran. Ej må de, som äro i rätt upp- och nedstigande
skyldskap, ej heller syskon eller äkta makar på en gång vara
ledamöter av statsrådet.
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 avd. 219 käft. (Nr 262.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 262.
§ 28.
Konungen äger att i statsrådet utnämna och befordra svenske män
till alla de ämbeten och tjänster, högre och lägre, vilka äro av den egenskap,
att Konungen fullmakter därå utfärdar, dock böra vederbörande förut
med förslag hava inkommit, där sådana hittills ägt rum. Konungen vare
ock obetaget, att, efter vederbörandes hörande, eller uppå deras framställning,
till lärarebefattningar vid universiteterna, de teologiska läraretjänsterna
likväl undantagna, såsom ock till lärare- oeh andra beställningar vid andra
inrättningar för vetenskap, slöjd eller skön konst, ävensom till läkarebefattningar,
kalla och befordra även1 utländske män av utmärkt förtjänst,
de där den rena evangeliska läran bekänna. Likaledes må Konungen kunna
uti militära ämbeten nyttja utländske män av sällsynt skicklighet, men icke
till kommendanter i fästningarna. Till konsul må ock utländsk man nämnas,
där lön ej är med befattningen förenad.
Till ämbeten och tjänster, varom ovan'' sägs, må med tillämpning av
grunder, som av Konungen och riksdagen godkänts, även kvinnor kunna
utnämnas och befordras, dock att kvinna ej må utnämnas till prästerlig
tjänst, där ej annorledes blivit bestämt i den ordning, 87 § 2 mom. stadgar.
Till prästerligt ämbete eller till annan tjänst, varmed är förenat åliggande
att meddela undervisning i kristendom eller teologisk vetenskap,
kan endast den utnämnas, som bekänner den rena evangeliska läran. Till
alla övriga ämbeten eller tjänster, med det undantag i avseende å statsrådets
ledamöter, som i 4 § stadgas, må bekännare av annan kristen troslära,
ävensom av den mosaiska, kunna nämnas; dock må icke någon, som
ej tillhör den rena evangeliska läran, såsom domare eller innehavare av
annan tjänst deltaga i handläggning eller avgörande av fråga, som angår
religionsvård, religionsundervisning eller befordring;^ inom den svenska
kyrkan.
Konungen fäste vid alla befordringar avseende endast å de sökandes
förtjänst och skicklighet, men icke på deras börd. Varje departementschef
skall föredraga och expediera alla ärenden rörande befordringar, förordnanden,
tjänstledighet och avsked, till och ifrån ämbeten och tjänster
vid de verk och stater, som under departementet höra.
§ 33.
Konungen ä^er att i den ordning och under de villkor, som bestäm
DO
D 7
mas genom särskild lag, stiftad i den ordning 87 § 1 mom. stadgar,
genom naturalisation till svensk medborgare upptaga utländsk man eller
Kungl. May.ts proposition nr 262.
3
kvinna. Sålunda naturaliserad utlänning njuta samma rättigheter och förmåner,
som infödd svensk medborgare, dock utan att kunna till ledamot
av statsrådet utnämnas.
§ 108.
Lagtima riksdag skall vart fjärde år, på sätt i riksdagsordningen *
sägs, förordna sex för kunskaper och lärdom kända personer att jämte
justitieombudsmannen, som bland dem förer ordet, utöva vård över tryckfriheten.
Dessa kommitterade, av vilka två, utom justitieombudsmannen,
skola vara lagfarne, äge sådan befattning, att, i händelse någon författare
eller boktryckare, innan tryckningen, själv överlämnar dem en skrift och
begär deras yttrande, huruvida åtal därå, efter tryckfrihetslagen, kan äga
rum, skola justitieombudsmannen och minst trenne kommitterade, varav
en lagfaren, ett sådant yttrande skriftligen avgiva. Förklara de däruti,
att skriften må tryckas, vare då både författare och boktryckare från allt
ansvar frie, och ligge det å kommitterade.
Riksdagsordningen."
§ 70.
Lagtima riksdag skall vart fjärde år förordna sex för kunskaper och
lärdom kända personer att, jämte justitieombudsmannen, som bland dem
förer ordet, utöva vård över tryckfriheten. Dessa kommitterade, av vilka
två, utom justitieombudsmannen, skola vara lagfarna, väljas medelst omröstning
genom tjugufyra valmän, därav vardera kammaren inom sig utser
tolv. Avgår mellan riksdagarna någon bland kommitterade, välja de
övriga till det lediga rummet en behörig person.
GUSTAF.
Eliel Löfgren.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 262.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet d Stockholms
slott den 21 februari 1920.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Eden,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden: Petrén,
Nilson,
Löfgren,
friherre Palmstierna,
Undén,
Thorsson,
Holmquist,
Olsson.
Föredragande departementschefen, statsrådet Löfgren, anmälde det
av särskilda sakkunniga den 14 februari 1920 avgivna »Betänkande och
förslag i fråga om kvinnors tillträde till statstjänster. I. Kvinnors tillträde
till fullmaktstjänster» innehållande förslag till ändrad lydelse av
§§ 4, 17, 21, 27, 28, 96, 97 och 108 regeringsformen och §§ 68 och 70
riksdagsordningen.
Härvid anförde departementschefen till en början:
»Till fullgörande av det uppdrag, för vilket jag senare vill närmare
redogöra, hava av mig efter Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 maj 1919
Kungl. Maj:ts proposition nr 262.
5
tillkallade sakkunniga numera avgivit ett betänkande, som till sin huvudsakliga
del utgör en undersökning av frågan, i vilken omfattning kvinna
bör äga tillträde till tjänstebefattningar av den natur, att Konungen å
befattningen utfärdar fullmakt. Genom de sakkunniges (»kommitterades»)
framställning i denna del samt genom de principuttalanden, med vilka den
avslutas, erhålles ingående kännedom om, huru frågan om kvinnas anställning
i olika statstjänster av ovannämnda natur enligt de sakkunnigas mening
bör i praktiken lösas. Det framgår därav, att de sakkunniga avsett
att kvinnorna böra, med vissa angivna och i betänkandet motiverade
undantag, erhålla möjlighet att vinna tillträde jämväl till berörda kategori
av tjänster. I sådant syfte hava de sakkunniga funnit det vara angeläget
att i främsta rummet undanröja de i grundlag förefintliga hindren för
kvinna att över huvud taget kunna utnämnas till tjänstebefattningar av
nyssnämnda natur; och hava de fördenskull i sådant avseende utarbetat
och framlagt förslag till grundlagsändringar. Jag vill nu upptaga till
behandling den principiella delen av de sakkunniges nyssberörda undersökning
samt vad i övrigt äger samband med frågan om borttagande ur
rikets grundlagar av de stadganden, vilka förhindra kvinna att erhålla fullmaktstjänst.
Innan jag redogör för, vad de sakkunniga föreslagit i de delar,
som alltså äro att behandla, torde jag få lämna en kortfattad framställning
av vad i frågan tidigare förekommit. Jag kan därvid i huvudsak
följa den redogörelse, de sakkunniga i sitt betänkande lämnat.
Frågan om förändrad gestalt av grundlagarnas stadganden om kvinnors Historik,
tillträde till statstjänst har först under innevarande århundrade tilldragit
sig större uppmärksamhet från statsmakternas sida. Att 1809 års grundlagsstiftare
hyst den uppfattning, att kvinna rättsligen icke kunde erhålla ,
högre statstjänst, står naturligtvis utom tvivel. I början av 1800-talet
intog den svenska kvinnan en mycket oförmånlig ställning. Enligt allmän
lag var hon omyndig till sitt giftermål och under äktenskapet var mannen
hennes målsman; endast som änka ägde hon alltså samma rättsliga handlingsförmåga
som man. På grund av den omyndighet, som vidlådde
kvinna, fränkände lagstiftningen henne i vidsträckt mån rätt att idka handel
och näring, och att lör tidens uppfattning det skulle framstå såsom eu
rättslig omöjlighet att kvinna skulle kunna bekläda högre statstjänst, ligger
i sakens natur. Fråga kan emellertid vara, om grundlagsstiftarna givit
ett sådant uttryck åt regeringsformens stadganden på förevarande område,
att icke stadgandena skulle kunna tolkas i riktning av att kvinnor kunde
utnämnas till högre stat-tjänst. 1 regeringsformen § 28, vilken innefattar
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 262.
1904 års
riksdag.
huvudstadgandet om Konungens rätt att utnämna ämbetsmän, föreskrives:
»Konungen äger att i statsrådet utnämna och beforda infödde svenske män
till alla de ämbeten och tjänster, högre och lägre, vilka äro av den egenskap,
att konungen fullmakter därå utfärdar, dock böra vederbörande
förut med förslag hava inkommit, där sådana hittills ägt rum.» Vid
första påseendet får man det intrycket att under ordet »män» bör förstås
endast manliga personer, men studerar man grundlagarna i övriga delar
samt tidens lagstiftning för övrigt, finner man att »man» ej sällan står i
neutral betydelse (man eller kvinna). Såsom belägg härför har konstitutionsutskottet
vid 1919 års riksdsg framhållit att i § 86 av regeringsformen
utsäges att »med tryckfrihet förstås varje svensk mans rättighet att--»
samt att i 1734 års lag förekomma uttryck såsom »i annan mans hand»,
»trovärdiga mäns vittnesbörd» o. s. v.
Spörsmålet om tolkningen av § 28 regeringsformen i berörda hänseende
kom före vid 1904 års riksdag i samband med den läroverksreform,
som detta år beslutats. Reformen innefattade bland annat en överflyttning
från domkapitlen till Kungl. Maj:t av rätten att utnämna läroverkslärare,
varigenom lärarna komrno att falla under bestämmelserna i § 28 regeringsformen.
Det samband, i vilket frågan om tolkningen av § 28 regeringsformen
vid riksdagen förekom, framgår av följande redogörelse i de sakkunnigas
nu föreliggande betänkande.
»Med anledning av propositionen i läroverksfrågan väcktes tvenne lika
lydande motioner i första kammaren av hr Filip Boström och i andra kammaren
av hr Carl Lindhagen angående skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan, att
Kungl. Maj :t efter utredning täcktes bland annat vidtaga erforderliga åtgärder
för utvidgande av kvinnas rätt att i likhet med man vinna befordran
till lärarbefattningarna vid de allmänna läroverken. Det särskilda utskottet
tillstyrkte i huvudsak propositionen samt anmärkte i sammanhang med
sitt avstyrkande av motionärernas förslag att den av dem väckta frågan tillhörde
de spörsmål, vilkas lösning ingalunda stode i något nödvändigt sammanhang
med den föreslagna omorganisationen av de allmänna läroverken.
Vid ärendets behandling i första kammaren framhöll hr E. Trygger, att frågan
om den akademiskt bildade kvinnans ställning berördes av den tolkning
man givit § 2S regeringsformen. Talaren påpekade, att hos regeringen någ
ra år tidigare gjorts gällande den tolkningen, att befattningar, som konungen
tillsatte i statsrådet, icke kunde anförtros åt kvinnor utan blott åt män,
och man gick så långt i det speciella fallet, att man ansåg, att detta hindrade
en kvinna icke blott att utnämnas till en sådan befattning utan även till
att förordnas att upprätthålla densamma. Detta senare ansåg talaren vara
en misstolkning av § 28 regeringsformen. Då det däremot gällde utnämning
Kungl. Maj :ts proposition nr 26''2. 7
vore saken tvivelaktig, och grundlagens ordalag talade för att kvinna icke
kunde av konungen utnämnas. Då det väl icke på allvar kunde sättas i
fråga, att tillsättningen av samma befattning skulle ske på ett sätt, när
fråga vore om man, och på ett annat, när fråga vore om kvinna, hoppades
talaren att regeringen framkomme med förslag om ändring av § 28 regeringsformen,
ty annars hade kvinnan kommit i en synnerligen olycklig ställning
genom riksdagens samma dag fattade beslut att utnämning till lärartjänster
hädanefter skulle ske av Kungl. Maj:t i statsrådet. Med anledning
av detta yttrande uttalade chefen för ecklesiastikdepartementet önskvärdheten
av en sådan ändring av § 28 regeringsformen att icke kvinnor vore av
grundlagen hindrade att söka och utnämnas till sådan befattning samt framhöll,
att tills denna ändring hunnit ske dessa lärarinnor kunde tills vidare
erhålla förordnande av den nyinrättade överstyrelsen med rätt för dem att
hos Kungl. Maj:t besvära sig över överstyrelsens beslut. Utskottets hemställan
blev sedermera av riksdagen bifallen.»
Frågan om ändring av § 28 regeringsformen koja sedermera före vid
1905 års lagtima riksdag samt vid riksdagarna 1907 och 1909. För den
behandling frågan då erhöll får jag även anföra redogörelsen i betänkandet.
»Deu av hr Trygger framkastade tanken på ändring av § 28 regeringsformen
upptogs vid 1905 års riksdag uti eu av honom i första kammaren
väckt motion, vari föreslogs ett tillägg till nämnda paragraf av innehåll,
att till lärarbefattningar vid de allmänna läroverken och vid universiteten,
de teologiska lärartjänsterna vid de sistnämnda likväl undantagna, såsom
ock till lärår- och andra beställningar vid andra inrättningar för veten
skap, slöjd eller skön konst, ävensom till läkarbefattningar må i den oordning,
som ovan sagts, utnämnas och befordras även infödda svenska kvin
nor. I motiveringen till detta förslag lämnade motionären en redogörelse
för de åtgärder, som av statsmakterna dittills vidtagits för beredande av
möjlighet för kvinnor till anställning i statens tjänst. T samband med omnämnandet
av 1866 års riksdagsskrivelse med begäran om rättighet för
kvinnor att avlägga vissa akademiska kunskapsprov, erinrade motionären,
att riksdagens helt naturliga avsikt härmed varit, att de avlagda proven
sedan också inom vissa gränser skulle för kvinna medföra möjlighet till
anställning i statens tjänst. Enligt dåvarande bestämmelser kunde emellertid
kvinna endast i mycket ringa utsträckning komma i åtnjutande av de
fördelar, som dylik kompetens medförde för män. De kvinnor, som avlagt
examen inför medicinsk fakultet, hade länge varit hänvisade till blott en
skild praktik. Eu ändring härutinnan medförde emellertid kungl. kungörelsen
den 6 november 1903 och den ökade möjlighet, som härigenom uppstått
att använda kvinnliga läkare, hade redan tagits i bruk. Vad beträffade de
1905 års
riksdag.
opaginerad Kontrollera mot PDF
s
Kungl. Maj:ts proposition nr 262.
kvinnor, som avlagt kompetensprov inom filosofisk fakultet, hade även de
egentligen varit hänvisade till de anställningar, de kunnat få i privat tjänst.
Den nya läroverksstadgan öppnade emellertid möjlighet för kvinna att inom
samskolorna erhålla anställning, men dessa underordnade befattningar kunde
icke rimligtvis fylla de anspråk, som kvinnor med fullständig adjunkts- och
lektorskompetens med skäl kunde uppställa. Om möjligt ännu sämre ställde
sig frågan om kvinnors anställande vid universiteten. Endast i mycket
ringa omfattning kunde kvinnor vinna någon anställning vid universitetsbiblioteken,
vid kungl. biblioteket eller vid riksarkivet, -..... allt anställ
ningar,
som dock finge anses för kvinnor lämpliga. Vad beträffar kvinna,
som avlagt kompetensprov inför juridisk fakultet, vore hon som bekant utesluten
från flertalet befattningar, vartill av henne avlagda kompetensprov
skulle berättiga eu man.
I utlåtande över denna och en i andra kammaren av hr F. Zetter
strand under åberopande av hr Tryggers motivering väckt likalydande
motion, förklarade konstitutionsutskottet, att det i och för sig intet hade att
invända mot syftet i motionärernas förslag, vilket kunde anses naturligt
ansluta sig till flen utveckling, som å ifrågavarande område dittills ägt rum.
De befattningar, som av motionärerna avsågos, vore ock otvivelaktigt av
den art att kvinnor lämpligen skulle kunna till dem lämnas tillträde. Kvinnornas
förmåga och duglighet inom dessa fack torde numera vara prövade
och erkända. Om lärarbefattningarna vid de allmänna läroverken komme att
göras till föremål för Kungl. Maj ds utnämningsrätt, torde en grundlagsändring
i den riktning motionärernas förslag angåve vara av särskilt behov
påkallad. Utskottet hade emellertid icke kunnat ansluta sig till förevarande
förslag med den avfattming, motionärerna givit detsamma. Genom bifall
till detta förslag skulle ett alltför vittomfattande medgivande i avseende å
kvinnas befordringsrätt till ifrågavarande tjänster i grundlagen inrymmas.
Så hade inom utskottet betänkligheter yppats, huruvida provincial- och särskilt
militär!äkarbefattningår vore av den beskaffenhet, att kvinnor borde
ifrågakomma vid deras besättande, liksom ock någon tvekan rått, om kvin
nor borde befordras till lärår befattningar vid de allmänna läroverken med
skyldighet att meddela undervisning i dessa läroverks högsta klasser. Att
i grundlag angiva de ämbeten och tjänster, till vilkas innehavare kvinnor
kunde av Kung]. Maj:t utnämnas, hade icke synts utskottet lämpligt, utan
borde endast i grundlagen medgivande stadgas, att Kung]. Maj:t må kunna
till ifrågavarande tjänster befordra kvinnor i enlighet med de grunder, som
av konung och riksdag gemensamt fastställas. Dessa grunder borde angivas
antingen genom allmänna lagbestämmelser — t. ex. stadganden an
gående gift kvinnas behörighet att i statstjänst befordras och användas —
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 2b''2.
<1
eller oek genom andra föreskrifter — t. ex. om särskilda ämbeten och tjänster,
till vilka kvinna skulle äga behörighet eller möjligen företräde, om
kvinnas pensionering in. m. — som av konung och riksdag samfällt
beslutas. Utskottets förslag- medförde helt visst därjämte den fördelen, att
kvinnornas tillträde till tjänster av förevarande slag såmedelst lättare kunde
lämpas efter olika tiders förhållanden och krav samt tillgång på kvinnliga
arbetskrafter inom olika områden. Dessa särskilt fastställda grunder ro
rande kvinnas befordringsrätt i förening med stadgandet i § 28 regeringsformen
koinme vidare att innebära verklig trygghet för kvinnas ställning
med avseende å befordringar till vissa ämbeten och tjänster, i det att den
allmänna befordringsgrundsatsen angående skicklighet och förtjänst skulle
endast med iakttagande av de villkor och föreskrifter, som i vederbörlig
ordning av konung och riksdag gemensamt beslutats, bliva lika tillämplig
å kvinnor som å män. Utskottet ansåg sig därjämte böra föreslå, att bestämmelsen
om kvinnas befogenhet att utnämnas till lärartjänster måtte komma
att gälla ej blott, som av motionärerna ifrågasatts, lärarbefattningar vid de
allmänna läroverken och vid universiteten, utan även lärartjänster vid andra
statens läroanstalter. Sju av andra kammarens ledamöter i konstitutionsutskottet
ville hava det av utskottet föreslagna uttrycket »med tillämpningav
grunder, som av konung och riksdag gemensamt fastställas», förändrat till
»med tillämpning av grunder, som fastställas i särskild av konung och
riksdag samfällt stiftad lag eller i samband med statsregleringens uppgörande
bestämmas».
Utskottets hemställan bifölls av första kammaren, medan varken detta
förslag, motionerna eller reservationen lyckades vinna andra kammarens
bifall.
Det sålunda fallna förslaget återupptogs, ehuru i något förändrad m? <>''■> nr*
form, vid 1907 års riksdag. I särskilda motioner hemställde då hrr Trygger
och Knut Kjellberg, att riksdagen måtte antaga att vila till vidare grundlagsenlig
behandling sådan ändring av § 28 i regeringsformen att »till lärarbefattningar
vid statens läroanstalter, de teologiska lärartjänsterna vid
universitetema likväl undantagna, till andra beställningar vid inrättningar
för vetenskap, slöjd eller skön konst samt till läkiarbefattningar må i den
ordning, som ovan sagts, och med tillämpning av grunder, som av konungen
och riksdagen godkänts, kunna utnämnas och befordras även infödda svenska
kvinnor.» I motiveringen till hr Tryggers motion, till vilken motivering jämväl
hr Kjellberg hänvisade, upprepades i huvudsak de skäl, som anförts i deri
år 1905 väckta motionen samt påpekades bland annat, att den tid, som förflutit
efter frågans senaste behandling inom riksdagen, icke jävat behovet även
grundlagsändring i den riktning, som motionen angivit.
riksdagar.
Bihang till riksdagens protokoll 1920. / avd. 219 höft. (AV 292.)
10
Kungl. Maj :ts proposition nr 262.
Konstitutionsutskottet förklarade, att det intet hade att erinra mot
kvinnas anställande i statstjänst i den utsträckning, som sålunda ifrågasatts,
samt ansåg det vara av vikt att jämväl åt de kvinnliga krafter, som
vore skickade att utöva en gagnerik verksamhet å ifrågavarande områden
av statsförvaltningen, bereddes möjlighet att vinna anställning i statens
tjänst Beträffande gift kvinnas befogenhet att bekläda vissa av ifrågavarande
befattningar hade dock inom utskottet starka betänkligheter ut
talats. Lika litet som enligt utskottets uppfattning i grundlagen borde närmare
angivas de tjänstebefattningar, vartill kvinnor må kunna av konungen
utnämnas, lika litet hade utskottet funnit det böra lämpligen ifrågakomma
att i grundlagen inrymma särskilda bestämmelser angående gift kvinnas
behörighet därutinnan. Utskottet vore nämligen förvissat om att detta
spörsmål komme under noggrann omprövning för varje särskilt slag av
sådana statstjänster, som i det föreliggande förslaget avsåges. Då vidare
de betänkligheter, vilka gjorts gällande mot den av 1905 års konstitutionsutskott
föreslagna avfattningen, genom motionärernas formulering av grundlagsstadgandet
blivit undanröjda, hemställde utskottet om bifall till motionerna.
Mot detta utskottets utlåtande reserverade sig åtta av utskottets ledamöter.
Fem av dessa förmenade, att föreskriften att i rikets grundlagar
endast de ändringar skulle förekomma, som vore högst nödiga eller nyttiga,
icke uppfylldes av det föreliggande förslaget, allra minst i dess dåvarande
synnerligen outredda skick. Ifrågavarande reservanter anförde vidare, att
åtskilliga av de befattningar, som det avsågs att öppna för kvinnor, såsom
exempelvis militärläkar- och provinsialläkarbefattningar, icke lämpade sig att
av kvinnor utövas. Fn annan reservant ville icke biträda utskottsförslaget,
i vad det avsåge dessa båda slag av läkartjänster samt lärarbefattningar
utom universiteten, och en reservant ansåg, att i motiveringen bort angivas,
att som befordringsgrund avseende jämväl finge fästas vid de sökandes lämplighet
för den sökta platsen med hänsyn till deras kön.
Vid ärendets behandling i kamrarna utvecklade reservanterna närmare
de skäl, som föranlett dem att anmäla avvikande mening till utskottsbetänkande!.
En talare anförde sålunda i första kammaren, att vad som föranlett
honom yrka avslag å utskottets förslag först och främst vore hans
åsikt, att det som droge kvinnan ut från familjen och hemmet, som gjorde
henne mindre mottaglig för vad som egentligen skulle vara hennes uppgift
i världen, allt sådant kunde icke i oinskränkt mått tillåtas henne utan att
staten måste reagera däremot. Det kunde vidare icke vara lyckligt för staten
att de, som egentligen skulle vara familjens försörjare och uppbära familjen,
allt mer och mer såge sina möjligheter kringskurna. En annan talare
reagerade bland annat mot den uppfattningen, att ämbetena i främsta rum
-
Kungl■ Maj ds proposition nr 262.
11
niet voro till för att skaffa levebröd åt de enskilda samt påpekade, att de i
första rummet vore till för att staten på bästa sätt skulle få sina förvaltningsfunktioner
fullgjorda. Talaren påpekade, att erfarenhet saknades huruvida
kvinnans verksamhet vid ifrågavarande befattningar varit särskilt
gagnelig, medan däremot erfarenheter funnes, som visade, att betänkligheter
måste resas däremot, betänkligheter från synpunkten av kvinnans
bristande fysiska uthållighet i jämförelse med mannens och till följd därav
bristande likställighet med mannen. Talaren framhöll vidare, att ärendet
befunne sig i ett outrett skick och ansåg riktigare först verkställa en utredning
och sedan ändra grundlagen samt påpekade, att en dylik utredning
kanhända komme att giva vid handen, att kvinnan med lika mycken rätt
och lika mycket — eller litet — skäl kunde göra anspråk på andra ämbeten
och då skulle man ändra grundlagen för andra gången i samma sak.
Utskottets hemställan att riksdagen såsom vilande måtte antaga deu
föreslagna ändringen i § 28 regeringsformen lyckades denna gång vinna
båda kamrarnas bifall. Efter verkställda nyval till andra kammaren biföllo
sedermera båda kamrarna år 1909 utan diskussion och votering det vilande
grundlagsändringsförslaget.»
Genom den ändring av § 28 regeringsformen vilken, sedan konungen
sanktionerat det av riksdagen beslutade förslaget, år 1909 ägde rum, har
tydligen paragrafen erhållit en lydelse, som utesluter, att kvinnor skulle
kunna befordras till andra tjänster, vilka Kungl. Magt tillsätter genom
fullmakt, än dem, som särskilt i paragrafen uppräknas. Fråga om utvidgning
av kvinnas befogenhet att erhålla fullmaktstjänst eller om fullständigt
borttagande av de hinder, grundlagarna uppställa för kvinna att
erhålla sådan tjänst, kom emellertid icke före förrän vid 1919 års lagtima
riksdag. 1 eu inom andra kammaren väckt motion hemställde herr h. Moberger,
»att riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kung!. Maj:t
måtte låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till sådana ändringar
av regeringsformen, att de hinder denna gimndlag uppställer för kvinnor
att bekläda statstjänster måtte undanröjas; samt att därvid särskilt måtte
iakttagas, att intet grundlagsenlig! hinder längre måtte kvarstå för svensk
kvinna, som bekänner den rena evangeliska läran, att bekläda prästämbete
inom svenska kyrkan eller teologisk lärartjänst vid universiteten.»
Till stöd för denna hemställan anförde motionären bland annat följande.
Genom författningsreformen skulle kvinna bliva likaberättigad med man
i fråga om rätt och ansvar vid avgörandet av kommunens och statens angelägenheter
och enligt lagberedningens förslag till giftermålsbalk skulle
kvinna erhålla även inom äktenskapet eu med man fullt jämbördig ställning.
Samhället vore sålunda redo att fullt ut giva kvinnan vad henne tillkomme
1919 an
riksdag.
12
Knngl. Maj:ts proposition nr 2(i2.
som medborgare och maka. Ett område återstode, där denna likställighet
ännu ej vore erkänd: rätten alt bekläda statsämbeten. Utvecklingen ginge
dock även här oemotståndligt i samma riktning som i fråga om kvinnans
i-fållning som medborgare och maka, nämligen hän mot likställighet mellan
de båda könen. Ett vittnesbörd härom vore bland annat 1909 års grundlagsändring
och 1918 års lagtima riksdags beslut angående utvidgad behörighet
för kvinna till befattningar vid statens läroanstalter. Ännu återstode emellertid
flera grupper av statstjänster, vilkas besättande med kvinnor vore grundlagsenlig!
omöjligt med nuvarande lydelse av § 28 och vissa andra bestämmelser
i regeringsformen. Dock både kvinnan redan på många områden visat
sin kompetens för statstjänst. Särskilt hade den gångna kristiden såväl i
vårt land som framförallt i de krigförande länderna visat kvinnornas användbarhet
för att inte säga oumbärlighet vid samhällsfunktionernas uppehållande.
Helt säkert läge framtidslinjen här liksom i fråga om medborgarrätten att
söka i kvinnans principiella likställighet med mannen. Det torde ej kunna
dragas i tvivel små!, att hon med röstsedelns tillhjälp förr eller senare komme
att tillkämpa sig den rätten, men det vore mannen värdigare att, då han nu
frånträdde sin privilegierade ställning som medborgare, erkänna kvinnans
rätt till likställighet med avseende å ämbeten. Det kunde ej vara för samhället
hälsosamt, att härom upptoges en kamp mellan könen. Mannens nederlag i den
striden måste på förhand vara givet, då han ej kunde åberopa några allmängiltiga
rättsgrunder för sin självskapade förmånsställning. Grundlagens
stadgande om »förtjänst och skicklighet» såsom enda befordringsgrund
borde härvid vara normerande. Det betydde, att ej kvinnans egenskap av
kvinna utan endast hennes kompetens skulle vara det avgörande vid bestämmandet
av hennes tillträde till statstjänster. Hon borde således i
princip ha samma rätt till fri och öppen tävlan om statstjänster som mannen.
En dylik princip syntes betingad ej blott av kvinnans utan även av
statens intresse. Det klagades i denna tid mycket över flykten ur statstjänsten
och över svårigheten att få vissa statstjänster besatta med kvalificerat
folk. Vad vore då naturligare än att öppna tillträdet i vidsträcktare mån
även för kvinnor? Det måste anses oegentligt, att staten lämnade kvinnan
tillfälle att förvärva samma teoretiska kompetens för statsämbeten som mannen,
men sedan vägrade henne att draga samma frukter av sin utbildning
som denne. Ett fullföljande av 1909 års reform med avseende på kvinnas
rätt till statstjänst torde sålunda böra erkännas vara av förhållandena påkallat.
Det naturliga syntes vara att ur § 28 regeringsformen borttaga alla
Inskränkningar i kvinnas rätt till statstjänst och överlämna det närmare
reglerandet av dessa förhållanden åt speciallagstiftning. Att kvinna ej
kunde komma i fråga t. ex. för rent militära befattningar, torde ligga i sa
-
Kungi. Maj:ts proposition nr 262.
13
keus natur och vara så självklart, att något stadgande därom ej behövde intagas
i grundlagen, lika litet som det behövdes grundlagsskydd för att hindra
männen att intaga sådana platser i samhällslivet, som lämpligen förbehållas
kvinnorna.
Att åtminstone principiellt medgiva kvinna rätt till befattningar
inom den administrativa och judiciella förvaltningen torde numera på de
flesta håll ej möta något större motstånd. Något annorlunda läge saken beträffande
de teologiska lärartjänsterna vid universiteten och de prästerliga
tjänsterna. Vad de teologiska lärartjänsterna anginge, syntes ingen anledning
förefinnas att utesluta kvinna från dem, om hon annars besutte erforderlig
vetenskaplig kompetens, såvida de befriades från därmed förenade
prebenden, eller kvinna finge rätt att bekläda prästerligt ämbete. Beträffande
prästämbetet syntes ingen bärande anledning förefinna» att utesluta
kvinna från detsamma. Hon torde tvärtom för detta i många fall besitta
mycket goda kvalifikationer. I allmänhet syntes det religiösa anlaget vara
mera utvecklat lins kvinnan än lios mannen. Våra gudstjänsters besökare
vore till sitt övervägande flertal kvinnor. Den religiösa värmen och innerligheten
hade alltid mest förefunnits hos kvinnorna. Hela det religiösa livet
hos vårt folk uppbures nog till större delen av kvinnorna. Det kunde då
ej vara riktigt att utesluta kvinnan från utövandet av prästens religiösa
funktioner, om hon annars skaffat sig den utbildning, som staten krävde
för prästämbetets utövare. Aven den rådande prästbristen motiverade till
fullo prästbanans öppnande för kvinnor. För att i någon mån bota denna
brist hade man i stor utsträckning nödgats slå in på dispensvägen. Bättre
syntes då vara att öppna tillträdet till prästämbetet för kvinnor. Häremot
kunde invändas att folkmeningen inom församlingarna skulle stöta sig på
kvinnliga präster. Otvivelaktigt läge det något berättigat i denna invändning
även om dess betydelse ej finge överskattas. Därför måste sådana anordningar
träffas, att man ej tvingade eu kvinnlig präst på eu församling,
där det vore känt, att man ej önskade en sådan. Beträffande ordinarie präster
hade ju församlingen i allmänhet valrätt och i fråga om missiverade
präster tillsåge nog domkapitlen, att nödig varsamhet iakttoges. För övrigt
:orde allmänna opinionen på de flesta håll ganska lätt acceptera kvinnan
torn präst.
I över motionen avgivet utlåtande anförde konstitutionsutskottet bland
annat att kvinna i princip borde ställas lika med man i fråga om erhållande
av statens högre befattningar.
Den ekonomiska utveckling, varigenom kvinnorna kastats in på arbetsområden,
som tidigare varit förbehållna männen, berodde på så djupgående
krafter och vore av den styrka, att ett förbud för kvinna att innehava stats
-
14
Kungl. May.ts proposition nr 262.
befattningar av högre grad icke i minsta mån skulle kunna hejda den. Ville
man motverka den utveckling, som gjorde kvinnan till mannens konkurrent
om arbetet, måste man tillgripa helt andra medel än att utestänga henne från
högre statstjänst — medel, som skulle förändra samhällets hela ekonomiska
struktur. Sådant samhället nu vore organiserat, vore det en nödvändighet att
hålla vägarna öppna till självförsörjning för de hundratusentals kvinnor,
som icke bleve gifta, och det arbete, som kvinnorna utförde utom hemmen,
vore för det nutida samhället fullständigt oumbärligt. Då man alltså icke
i någon nämnvärd grad genom det berörda förbudet kunde hindra den sociala
utveckling, som förläde kvinnans verksamhet till allt större del utom
hemmet, vore det tydligen un djup orättvisa att hindra henne från att komma
lika långt som mannen, endast på den grund att hon vore kvinna. Påståendet
att ett anställande av kvinnan även i högre statstjänst icke vore
.staten såsom arbetsgivare till fördel, då hon icke kunde prestera lika gott arbete
som mannen och tidigare måste pensioneras, vore obestyrkt. Kvinnan
hade nämligen ännu icke haft tillfälle att under lika omständigheter tävla
med mannen i högre statstjänst. Först erfarenheten kunde giva visshet om
hennes duglighet eller oduglighet.
Stode utskottet alltså på den ståndpunkten, att kvinnan i princip borde
jämställas med mannen beträffande rätt till statsämbete, vore därmed
naturligtvis icke uttalat, att kvinnan även skulle till alla ämbeten erhålla
lika rätt som mannen. Från några banor måste hon sannolikt vara utestängd
på grund av sitt kön. Dit hörde icke blott den militära banan utan även t. ex.
befattningar vid lotsstaten, vid bergsstaten o. s. v. Vad särskilt anginge befattningar
vid bergsstaten, vore det tydligen en inkonsekvens att medgiva
kvinna tillträde till sådana, då man genom § IS av lagen den 29 juni 1912 ansett
sig böra stadga, att kvinna icke må användas till arbete under jord, i
stenbrott eller gruva. Kanske funnes det även åtskilliga andra områden,
å vilka det icke kunde anses lämpligt att redan nu lämna fältet helt öppet
för henne. Även kunde det visa sig behövligt att beträffande gifta kvinnors
ställning i detta avseende införa vissa särregler.
Utskottet anförde vidare, att moderna utländska författningar icke gåve
grundlagsskydd åt den rättsregeln, att kvinna icke kunde erhålla statsämbete
och satte i fråga, huruvida man vid avfattningen av § 28 av 1809 års
regeringsform alls haft den synpunkten för ögonen att genom paragrafen
utestänga kvinnor.
Då ett bibehållande i § 28 regeringsformen av en uppräkning av de
ämbeten, vilka skulle tillkomma kvinna att innehava eller till vilka hon icke
hade ansökningsrätt, med nödvändighet skulle medföra täta ändringar i
ordalydelsen av denna paragraf och alltså stå i föga enlighet med den princi
-
Kungl. Maj: ta proposition nr 262.
15
piella orubblighet, vilken grundlagsstadgandena borde äga, ansåg utskottet,
att en skrivelse i det av motionären angivna syftet borde av riksdagen avlåtas
till Kungl. Maj d. Någon särskild hemställan i avseende å kvinnas rätt att
bekläda prästämbete — på sätt motionären påyrkade — torde enligt utskottets
mening icke vara erforderlig, enär vad motionären i detta hänseende begärde
redan läge inneslutet i det av utskottet understödda allmänna yrkande, han
framställt.
På grund av vad sålunda anförts, hemställde utskottet, »att riksdagen
i anledning av förevarande motion måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj :t låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag
till sådana ändringar av regeringsformen, att de hinder, denna grundlag
uppställer för kvinnor att bekläda statstjänster, måtte undanröjas.»
Åtta ledamöter av utskottet hade till utlåtandet fogat följande reservation:
»Oavsett
den principiella uppfattning man kan hysa i fråga om kvinnans
ökade inträde på ämbetsmannabanan, synes oss utskottets förslag redan
av formella grunder icke kunna förordas. Utskottet utgår ifrån, att kvinnan
på grund av sitt kön icke kan tänkas erhålla lika rätt till alla ämbeten som mannen.
Utskottet synes också förutsätta, att i stället för i grundlagen vissa
regler, som skulle avgöra, vilka ämbeten skola stå öppna för kvinnan och
vilka skola vara för henne stängda, skulle tillkomma genom annan lagstiftning,
som vore föremål för konungs och riksdags gemensamma lagstiftning.
I sådant fall är det uppenbart, att, innan grundlagsbestämmelserna
på området borttagas, enighet måste vara vunnen mellan konung och riksdag
angående både sättet för dessa reglers åstadkommande och deras innehåll.
Så har man ock plägat gå till väga vid andra tillfällen, då det varit
fråga om att ersätta eller komplettera grundlagens föreskrifter med en speciallagstiftning.
Åt denna viktiga fråga har utskottet emellertid icke ägnat
någon utredning. Det hade dock varit så mycket större anledning att
göra detta, som det uppenbarligen måste komma, att stå i vida fältet, huru
det enda kvarstående grundlagsstadgandet på området, nämligen regeringsformens
allmänna befordringsgrundsats — hänsyn »endast å de sökandes
skicklighet och förtjänst» — skulle komma att i särskilda fall tillämpas av
de utnämnande myndigheterna i fråga om kvinnor, vilka för ämbetena väl
innehade teoretisk skicklighet, men i övrigt kunde vara mindre väl skickade
att sköta desamma. På dessa grunder och då en sådan utsträckning av kvinnans
rätt till ämbeten, som utskottet förordar, icke synes oss vara till gagn
för stat eller samhälle, hava vi yrkat avslag å motionen.»
Särskilda reservationer anfördes vidare av hrr R Rbf och Olof Olsson,
den senare mot viss del av motiveringen.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 262.
Vid behandling av utskottets utlåtande inom första kammaren framhöll
en av reservanterna, att principiella skäl icke vore den egentliga orsaken
till ett avslagsyrkande utan endast sättet och formen för ifrågavarande
reforms ernående. Särskilt vände sig talaren mot utskottets uttalande
att ur grundlagen borde borttagas uppräkningen av de tjänster, vilka kvinna
icke finge innehava samt mot att utskottet förordat en speciell lagstiftning
utan att på något sätt antyda de riktlinjer, efter vilka denna skulle
genomföras.
Gentemot denne talare anförde en annan av utskottets ledamöter, att
det icke varit konstitutionsutskottets majoritets mening att försöka vid detta
tillfälle utreda frågan, i vilken ökad utsträckning kvinnan skulle få tillträde
till statens ämbeten. Utskottet hade närmast velat uttala sig om, huru man
borde tänka sig för framtiden, att själva lagstiftningstekniken på ifrågavarande
område borde försiggå.
Under debatten meddelade jag, att regeringen redan hade sin
uppmärksamhet fästad på denna fråga, och att man inom regeringen
vore fullständigt ense om att åtgärder borde vidtagas i den riktning, utskottet
föreslagit. Den tankegång, man närmast varit inne på, vore just dem
som av utskottet antytts såsom den lämpligaste, nämligen att genom bestämmelser
av annan än grundlags natur — vare sig genom allmän lag eller administrativa
föreskrifter — stadga de inskränkningar och undantag i kvinnas
behörighet till statstjänst, som kunde vara erforderliga.
Efter eu längre debatt, under vilken bland andra konstitutionsutskottets
vice ordförande i ett par anföranden fört reservanternas talan och däTvid
både av formella och reella skäl vidhållit avslagsyrkandet å motionen,
beslöt första kammaren efter votering bifalla denna reservanternas hemställan.
Andra kammaren beslöt däremot efter en koriare debatt och utan votering
bifalla utskottets hemställan. Genom första kammarens skiljaktiga
beslut föranledde dock frågan ingen riksdagens åtgärd.
Även i ett annat sammanhang hade 1919 års lagtima riksdag anledning
fatta ståndpunkt, till frågan om vidgad behörighet för kvinnor till civil:
statstjänst.
I eu i andra kammaren väckt motion hade nämligen hr I. Vennerström
hemställt, att riksdagen måtte anhålla, »att Kung]. Ma j :t ville antingen på administrativ
väg, där detta låter sig göra, undanröja förefintliga bestämmelser,
som hindra kvinnornas tillträde till civil statstjänst på samma villkor
som för män, eller ock utarbeta och för riksdagen framlägga de lagförslag,
som för uppnående av samma syfte äro nödvändiga.»
Kungl. Maj:ts proposition nr 262.
17
I motiveringen till denna sin hemställan anförde motionären bl. a.,
att såsom skäl för kvinnornas utestängande från olika slag av statstjänst
icke med fog kunde anföras mindre intresse och mindre duglighet hos kvinnan
än hos mannen. Det vore endast kvinnans egenskap av att vara kvinna,
som enligt nuvarande lagar och förordningar uteslutit henne från åtskilliga
betydelsefulla områden av medborgerligt arbete, där hennes insatser för
visso skulle kunna vara till allmänt gagn. Under världskriget hade särskilt
inom krigförande stater kvinnornas lämplighet för en del arbetsområden, söm
förut ansetts lämpade blott för män, blivit prövad med ett överraskande gott
resultat. Det funnes ingen anledning antaga, att Sveriges kvinnor skulle
stå efter andra länders kvinnor. Konsekvensen och rättfärdigheten, som
i detta fall sammanföllo med samhällsnyttan i bästa bemärkelse, krävde ock,
att statsmakterna, då de ginge att grunda Sveriges statsskick å jämlikhetens
och demokratiens idéer, helt utplånade könsstrecket från samhällslivets alla
grenar.
Ifrågavarande motion hänvisades av andra kammaren till dess fjärde
tillfälliga utskott, vilket i vederbörlig ordning inhämtade yttrande i ärendet
från socialstyrelsen. Dessutom avgavs på utskottets anmodan yttranden över
motionen av Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt samt av Stockholms
allmänna kvinnoklubb.
I sitt den 24 april 1919 dagtecknade yttrande anförde socialstyrelsen
bland annat, att det syntes med statens eget intresse vara förenligt »att kunna
i full utsträckning använda sig av kvinnlig arbetskraft, i den mån densamma
genom skicklighet och förtjänst är värdefull för statstjänsten. Å andra
sidan torde det vara obestridligt, att kvinnor på grund av sitt köns egenart
i regel äro mindre lämpade än män för vissa slag av verksamhet, särskilt där
arbetet kräver stor fysisk uthållighet eller stora kroppskrafter. Redan av
detta skäl lärer det icke kunna ifrågakomma att utan vidare tillmötesgå motionärens
framställning om öppnandet av tillträde till all civiltjänst för kvinnor
på samma villkor som för män, utan bör härom verkställas närmare utredning.
» Vid en dylik utredning borde enligt styrelsens mening uppmärksammas
bland annat frågan om kvinnans lämplighet för vissa befattningar av
ledande karaktär samt huruvida rekryteringen till sådana tjänster skulle skadas
genom stark tillströmning av kvinnor till motsvarande underordnade
tjänster, huruvida gällande löne- och pensionsbestämmelser utan vidare vore
tillämpliga på kvinnliga befattningshavare, huruvida åtskillnad mellan gifta
och ogifta kvinnor borde göras i fråga om rätten att innehava statstjänst.
Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt inskränkte sig i sitt
den 11 februari 1919 avgivna yttrande, att, med instämmande till utskottet
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 avd. 219 li/ift. (Nr 262). 3
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 262.
Uppdraget
till de sakkunniga.
översända en avskrift av en av styrelserna för Akademiskt bildade kvinnors
förening och Fredrika Bremerförbundet till konungen den 30 december 1918
ställd skrivelse med begäran om undanröjande av förefintliga hinder för
kvinnors tillträde till statstjänst.
Stockholms allmänna kvinnoklubb förklarade sig i ett den 18 februari
1919 avgivet yttrande fullständigt ense med motionären om de skäl han anfört
för, att en lagändring borde komma till stånd.
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott förklarade sig i princip
instämma i motionens allmänna syfte, men ansåg i likhet med socialstyrelsen,
dock utan att i enskildheter vilja biträda vad styrelsen i detta hänseende anfört,
att först en utredning av frågan borde ske. Utskottet hemställde därefter,
»att andra kammaren måtte för sin del besluta, det riksdagen ville
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta en
utredning i fråga om undanröjande av förefintliga bestämmelser, som hindra
kvinnornas tillträde till civil statstjänst på samma villkor som för män, samt
därefter för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kan föranleda.
» Utskottets hemställan blev av kammaren bifallen.
Sedan ärendet överlämnats till första kammaren, hänvisades detsamma
till förberedande behandling av dess första tillfälliga utskott.
Utskottet erinrade i sitt häröver avgivna utlåtande om att chefen för
justitiedepartementet vid behandlingen av hr Mobergers motion meddelat, att
utredning i den av motionären väckta frågan redan påginge inom justitiedepartementet
och hemställde på den grund att första kammaren icke måtte
biträda andra kammarens i ärendet fattade beslut.
Första kammaren biföll denna utskottets hemställan.
På sätt framgår av det nyss anförda hade frågan redan före den
tidpunkt, då den kom under debatt vid 1919 års riksdag, varit föremål
för beredning inom statsrådet; och hade inom justitiedepartementet en
promemoria i ämnet utarbetats till ledning för den fortsatta utredningen.
Särskilt med hänsyn till det intresse, som vid 1919 års lagtima riksdag
fanns föreligga inom riksdagen för en skyndsam lösning av hithörande
spörsmål, ansåg jag det emellertid nödvändigt att få tillgång till särskilda
arbetskrafter för utredningens fullföljande. Härom gjordes hemställan hos
Eders Kungl. Maj:t den 27 maj 1919, därvid jag till statsrådsprotokollet
yttrade:
»Genom den författningsreform, som nyligen vunnit riksdagens godkännande
och som avsåg bland annat att giva de svenska kvinnorna politisk
rösträtt och valbarhet till riksdagen, har principen om könens lik
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 262.
19
ställighet på den offentliga rättens område vunnit statsmakternas erkännande.
Redan på denna grund synes det angeläget att så snart ske kan
undanröja de hinder, vilka enligt grundlag och i övrigt föreligga för kvinna
att deltaga i samhällsarbetet inom områden, där hon bör anses vara med
mannen likställd.
Som bekant äro kvinnorna för närvarande på grund av bestämmelserna
i § 28 regeringsformen uteslutna från flertalet statstjänster, därå
konungen utfärdar fullmakt. Men även andra tjänster än så kallade fullmaktstjänster
äro i regel på grund av föreskrifter i gällande avlöningsstater,
reglementen och instruktioner stängda för kvinnor.
Principen om könens likställighet i förevarande avseende synes
emellertid icke i praktiken kunna genomföras utan vissa inskränkningar.
En del statstjänster synas till sin natur vara sådana, att de icke lämpligen
kunna beklädas av kvinnor. Hit höra uppenbarligen åtminstone det övervägande
flertalet militära befattningar. Men även inom den civila förvaltningen
synes kunna finnas vissa tjänster, som av särskilda skäl böra förbehållas
männen, likasom å andra sidan vissa befattningar enligt sakens
natur lämpligen böra innehavas allenast av kvinnor. Eu närmare utredning
i dessa hänseenden är givetvis erforderlig, innan frågan kan vinna
sin definitiva lösning.
I sammanhang härmed synas även vissa andra frågor böra utredas.
Detta gäller först och främst grunderna för de kvinnliga tjänstemännens
avlönande och särskilt spörsmålet, huruvida dessa böra i avlöningshänseende
likställas med de manliga tjänstemännen eller på sätt förut varit vanligt
en skillnad härutinnan till förmån för de senare fortfarande bör
upprätthållas. Vidare synas de kvinnliga tjänstemännens pensionsförhållanden
samt frågan, i vad mån och under vilka villkor gift kvinna skall
äga behörighet till statstjänst, böra göras till föremål för närmare undersökning.
Vad angår de erforderliga ändringarna i regeringsformen torde de
allmänna bestämmelserna i ifrågavarande avseende icke böra såsom hittills
upptagas i grundlag, utan meddelas antingen genom allmän lag eller i
annan ordning.»
Med stöd av vad jag sålunda anfört, anhöll jag hos Eders Kungl.
Maj:t om rätt att tillkalla högst sju sakkunniga för att inom justitiedepartementet
biträda med utredning: av frågan om beredande av utsträckt beRörighet
för kvinnor att vinna tillträde till civil statstjänst. Sedan Eders
Kungl. Maj:t bifallit denna anhållan, tillkallades fru Emilia Broomé,
ledamoten av riksdagens andra kammare komministern Harald Hallén, ad
-
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 262.
De sakkunniga.
Den huvudsakliga
omfattningen
av sakkunnigförslaget
-
vokaten juris kandidat Mathilda Stael von Holstein samt byråchefen Sigurd
Ribbing att såsom sakkunniga inom departementet biträda med berörda
utredning. Sedermera har Ribbing på begäran entledigats från kommittéuppdraget,
och har jag tillkallat byråchefen H. v. Schulzenheim att såsom
sakkunnig biträda vid utredningsarbetet.»
Efter denna redogörelse anförde föredraganden:
»Huru de sakkunniga fattat sitt uppdrag samt efter vilka linjer
de planlagt sitt arbete, framgår av följande yttrande av de sakkunniga,
i anledning av mitt nyss anförda uttalande till statsrådsprotokollet.
»I enlighet med vad sålunda uttalats avser det kommitterade lämnade
uppdraget i första hand att avgiva förslag för undanröjande av förefintliga
hinder beträffande kvinnors tillträde till statstjänster. Om emellertid ett
sådant undanröjande förutsättes ej kunna ske beträffande samtliga tjänster,
följer härav, att denna del av kommitterades uppdrag bör innefatta en
närmare undersökning, dels i vad mån hinder i detta hänseende förefinnas
och vilka hindren äro, dels vilka befattningar eller grupper av sådana,
som av skäl, vilka kommitterade hava att pröva, böra öppnas för kvinnor, och
vilka böra anses av natur att fortfarande förbehållas männen, dels slutligen
med stöd av det resultat, som därvid vinnes, vilka ändringar, som erfordras
i den lagstiftning eller eljest i de föreskrifter, däri nämnda hinder förefinnas.
Först sedan sålunda kommitterade kommit till klarhet om, i vilken
omfattning kvinna bör lika med man vinna tillträde till statens ämbeten
och tjänster, böra lämpligen de övriga av departementschefen berörda
spörsmålen om grunder för kvinnliga tjänstemäns avlönings- och pensionsförhållanden
samt om gift kvinnas ställning göras till föremål för närmare
övervägande från kommitterades sida.
Vad beträffar den först nämnda undersökningen i fråga om kvinnas
tillträde till ämbeten och tjänster, utgöra, såsom departementschefen erinrat,
de tjänster, som omnämnas i § 28 regeringsformen och varå konungen
utfärdar fullmakt, en särskild, betydelsefull grupp. Kommitterade
hava därför ansett det naturligt att i första hand ägna uppmärksamhet åt
dessa s. k. fullmaktstjänster. Detta så mycket mer som vid den tidigare
behandlingen av frågan om kvinnors tillträde till statstjänster det i grundlag
förefintliga hindret härför plägat ställas i förgrunden samt hittills
gjorda yrkanden rörande detta ämne företrädesvis avsett undanröjande av
detta hinder.
Av anförda skäl hava kommitterade bland samtliga de spörsmål, som
innefattas under kommitterades uppdrag, först upptagit frågan om ändring
i omförmälda grundlagsstadgande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 262.
21
Under den senaste behandlingen av detta ämne vid lagtima riksdag
gen 1919 hemställde konstitutionsutskottet, att ur regeringsformen skulle
borttagas de hinder, som där uppställdes för kvinnor att bekläda stats-*
tjänster. Av reservanter inom utskottet framhölls emellertid vid ärendets
behandling i riksdagen, att ett borttagande av grundlagshindren icke borde
ske, förr än man samtidigt vore i tillfälle att fatta beslut om de regler,
varmed de borde ersättas.
Till sådana regler skulle visserligen kunna hänföras ej blott frågan
om vilka befattningar eller grupper av dylika, i främsta rummet fullmaktstjänster,
som kvinna lika med man må bekläda, utan eventuellt även, ehuru
mera sekundärt, övriga ovan berörda spörsmål, som hänskjuta till koinmitterade.
Principfrågorna om kvinnliga befattningshavares avlönings- och pension
sförhållanden äro av den omfattande och ingripande natur, att kommitterade
icke se sig i stånd att redan nu kunna framlägga förslag
till deras definitiva lösning. Detsamma gäller även frågan, huruvida
särskilda villkor böra uppställas angående gifta kvinnors behörighet till
statstjänst.
Ett särskilt skäl att i allt fall icke underlåta något, som kan påskynda
det slutliga avgörandet av de nämnda löne- och pensionsfrågorna,
se kommitterade i den omständigheten, att riksdagen snart nog torde få
sig förelagda vittomfattande förslag i avseende å statstjänstemannens avlöning
och pension överhuvud. Den 31 december 1919 uppdrog nämligen
Kungl. Maj:t på förslag av chefen för finansdepartementet åt 1902 års
löneregleringskommitté, att, så snart ske kunde, inkomma med förslag till
löneregleringar närmast beträffande statsdepartementen, de centrala ämbetsverk,
som ansluta sig till statskontorstypen, samt fångvårdsstyrelsen. Samtidigt
ställdes i utsikt, att arbetet med definitiva löneregleringar avseende
andra statens verk och inrättningar skulle i görligaste mån påskyndas.
Aven beträffande eu omläggning av det statliga pensionsväsendet ha utförts
och pågå utredningar, så att även denna fråga inom en jämförelsevis
kort tid kan väntas bli föremal för statsmakternas prövning.
Det är med hänsyn till den förestående behandlingen av dessa frågor
utan tvivel av synnerligen stort värde, att riksdagen snarast möjligt blir
i tillfälle att intaga en principiell ståndpunkt till spörsmålen om de statsanställda
kvinnornas löner och pensionering.
Då emellertid kommitterade statt inför uppgiften att sätta riksdagen i
stånd att snarast möjligt fatta beslut i samtliga frågor, vilkas utredning blivit
dem anförtrodd, har det synts kommitterade vill motiverat att framlägga
förslag till de behövliga grundlagsändringarna redan så tidigt, att dé
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 262.
eventuellt kunna antagas vilande vid 1920 års riksdag — den sista i
perioden. Ett uppskov med behandlingen av frågan om grundlagsändringarna
skulle givetvis medföra risken av ett väsentligt dröjsmål med de övriga
frågornas avgörande, då detta kan ske endast i samband med grundlagsändringarnas
förnyade behandling efter nya allmänna val till riksdagens
andra kammare.»
Sedan föredragande departementschefen därefter redogjort för de
sakkunnigas framställning av den utländska rättens nuvarande ståndpunkt
till frågan om kvinnas anställning i högre statstjänst, anförde han ytterligare:
Desakkun- »De sakkunniga hava dels verkställt en undersökning om de prin
nfrågans
cipiella grunderna för kvinnas anställning i högre statstjänst över huvud
principiella samt dels vidare sökt utreda frågan om kvinnas lämplighet för särskilda
vtmebovd ” i o t
slag av högre statstjänst. I den förra mera allmänt hållna undersökningen
komma de sakkunniga till den uppfattning, att kvinnor i princip
böra hava samma rätt som män till fri och öppen tävlan om statsämbetena
och att denna princip bör komma till uttryck i vår lagstiftning. Såsom
stöd härför anföra de sakkunniga bland annat följande:
»I den föregående diskussionen om lämpligheten att åt kvinna lämna
tillträde till högre befattningar inom statstjänsten har såsom skäl emot
en sådan åtgärd ofta framhållits, å ena sidan att kvinnan enligt sin natur
vore mindre lämpad för dylika befattningar, å andra sidan att ett dylikt
medgivande åt kvinnorna lätt skulle medföra risken för ett utträngande
av männen från detta för dem hittills förbehållna verksamhetsområde.
Vad beträffar det första av dessa båda skäl, vilka uppenbarligen stå i ett
visst motsatsförhållande till varandra, må framhållas, att ansökningsrätt
för kvinna till högre statstjänster ingalunda är liktydig med att kvinnor
i allmänhet skulle kunna komma i fråga vid tillsättandet av dylika tjänster.
Här är blott fråga om att bereda den individ — man eller kvinna — som
fyller måttet, tillfälle att till fromma för staten bekläda ett ämbete,
till vilket icke finnes någon kompetentare sökande. Alla resonemang om
»kvinnans» i allmänhet lämplighet för vissa befattningar äro i följd härav
ohållbara eller ovidkommande. Det är sant, att de flesta kvinnor icke äga
förutsättningar för att bekläda högre befattningar i statens tjänst, men
detta gäller helt visst också flertalet män. Och det är icke blott bristande
förutsättningar i avseende på utbildning, utan också brister i avseende på
intellektuell utrustning, fysisk styrka, disciplinär förmåga eller personlig
auktoritet, som kunna utgöra det avgörande skälet för att vissa män icke
böra komma i fråga till vissa tjänster. Det skulle utan tvivel förefalla absurt,
om man på grund av detta förhållande skulle anse sig behöva särskilda
lagbestämmelser, som utöver de för varje plats gällande kompetensfordringar
Kungl. May.ts proposition nr 262.
23
begränsade rätten till erhållande av statstjänster endast till vissa grupper
av män. Borttages den begränsning med hänsyn till kön, som enligt stadgandet
i § 28 regeringsformen nu gäller beträffande utnämningsrätten, kommer
detta icke att i avseende på kvinnornas ställning till statsämbetena medföra
någon mera vittgående påföljd än den, att, om en viss kvinna i konkurrens
med manliga medsökande befinnes vara den för en viss befattning bäst
kvalificerade, hon då också skall kunna erhålla densamma.
Fasthålles den tanken, att endast de kvinnor, som förvärvat erforderlig
kompetens och äga nödvändiga personliga förutsättningar, kunna
komma att göra sig gällande i konkurrensen om statsämbetena, torde den
omständigheten, att en sådan konkurrens kan komma att gå ut över
en mindre kvalificerad manlig medsökande, icke för staten kunna utgöra
något skäl att fortfarande utestänga kvinnorna från ansökningsrätt till
dessa ^ ämbeten. Så mycket mindre hållbart framstår ett sådant skäl, då
det, såsom ovan påpekats, råder så stor brist på manliga sökande till ifrågavarande
platser, att det på många håll är svårt att fylla uppstående vakanser.
Det kan för övrigt icke antagas, att konkurrensen från kvinnornas
sida om statsämbetena skulle bli kvantitativt synnerligen betydande. Man
kan helt visst räkna med, att den långvariga och dyra utbildning, som kräves
för att förvärva den nödiga kompetensen, kommer att verka i hög grad
återhållande beträffande det stora flertalet unga kvinnor, vilka sannolikt
helst tänka sig en framtid i eget hem, för vilken denna utbildning ej är erforderlig.
Så mycket större är sannolikheten för, att man bland de kvinnor,
som i trots härav arbeta sig fram till högre examina, skall finna ganska få,
som endast äga medelmåttig begåvning eller eljest mindre utpräglade förutsättningar
för sådana levnadskall, till vilka studierna avse att utgöra eu förberedelse.
Att man icke har att befara någon tillströmning i massa av kvinnliga
sökande till högre befattningar, visar också erfarenheten exempelvis
från Norge, där förhållandena ju äro nära jämförbara med dem i vårt
eget land. Såsom framgår av den ovan meddelade redogörelsen, erhöllo
kvinnorna i Norge redan 1912 tillträde till flertalet statsämbeten. Under
de år, som sedan dess förflutit, har det visat sig, att hittills endast några få
väl kvalificerade kvinnor där sökt och erhållit ämbeteanställning.
Redan det faktum, att statsämbetenas öppnande för kvinnorna med
all sannolikhet icke skulle i kvantitativt hänseende medföra några synnerligen
vittgående följder, motsäger den stundom uttalade farhågan, att denna
reform skulle kunna medverka till att kvinnorna alltmera droges från hemmen
och uppgifterna såsom maka och moder. Frånsett det redan förut
pavisade faktum, att hemmet och familjen i våra dagar ingalunda för
-
24
Kungl. May.ls proposition nr 262.
må skänka full sysselsättning åt alla kvinnor, synes det uppenbart, att varken
giftermåls- eller fruktsamhetstalen inom nationen skulle matematiskt
påvisbart Kunna komma att nedgå, därest en del ämbeten i statens tjänst
besattes med kvinnor. Det samhälle, som accepterar den socialt oändligt
mera betydande användningen av kvinnor i industriellt och annat sämre
avlönat arbete, torde icke på fullt allvar kunna godtaga invändningen,
att ed öppnande av tillträde för det jämförelsevis ringa antalet akademiskt
bildade kvinnor till statens högre ämbeten skulle kunna medföra några sociala
skadeverkningar eller utgöra någon fara för släktets bestånd.
Den dualism, som, när det gäller kvinnan, kan förefinnas mellan å
ena sidan hemmet och familjen och å andra sidan statstjänsten eller utbildningen
för sådan tjänst, kan visserligen ur statens synpunkt vara en olägenhet
såtillvida, att det stundom måste komma att inträffa, att en kvinna, som
utbildats för ett statens ämbete eller erhållit ett sådant, finner sig böra helt
ägna sig åt sådana hemmets uppgifter, där hennes utbildning ej kommer staten
till godo. En sådan olägenhet, i den mån den gör sig gällande, kan emellertid
tydligen icke uppväga statens intresse av att kvinnorna, när de äga oinskränkt
tillträde till sagda utbildning, även beredas tillfälle att med densamma
gagna staten genom att berättigas innehava statens ämbeten och tjänster.
Motsvarande omständigheter föreligga för övrigt redan i fråga om männen.
I varje händelse lär det huvudsakligen endast bli beträffande de jämförelsevis
yngre kvinnorna och innan den enskilda kvinnan redan skapat sig eu
ställning såsom innehavare av ett ämbete, som nu angivna olägenhet kommer
att gorå sig gällande.
Däremot är det uppenbart att — såsom det framhölls av konstitutionsutskottet
vid 1919 års lagtima riksdag — det skulle innebära en djup
orättvisa, om samhället, då det i alla fall icke kan hejda den sociala utveckling,
som förlägger kvinnans verksamhet till allt större del utom hemmet,
skulle hindra henne från att komma lika långt som mannen endast på den
grund att hon är kvinna.
Oavsett i huru stor omfattning kvinnor skulle komma att nå fram
till anställning i högre befattningar, skulle undanröjandet av de lagliga
hindren härför vara av stor principiell betydelse. Staten skulle för sin
del därigenom ha givit erkännande åt den sunda, rättvisa och sporrande
principen, att det bör givas tillfälle till fri tävlan för alla dugliga. På kvinnorna
skulle erkännandet av deras rätt att i lika mån som männen göra sin
förmåga gällande otvivelaktigt också komma att utöva ett gynnsamt inflytande.
Om1 det i stort sett icke längre uppdrages någon gräns för kvinnornas
möjligheter att nå fram till krävande och betydelsefulla uppgifter, skall i
deras uppfostran och undervisning ej längre det mindre ansvarskännande
Kungl. Maj:ts proposition nr 262.
25
moment få utrymme, som i många fall lätt alstras av känslan av att kvinnan
blott äger tillträde till lägre och begränsade verksamhetsområden. Och
i den mån det i allmänhet är sant, att utsträckta medborgerliga rättigheter
också höja ansvarskänslan hos dem, som därav komma i åtnjutande, skulle
en reform i nu ifrågavarande riktning bilda slutstenen i en samhällsbyggnad,
vilken, samtidigt som den skulle tillgodose ett kvinnornas eget rättfärdighetskrav,
också skulle vara ägnad att bibringa den känsla av ökad förpliktelse
mot samhället, dess krav och intressen i olika riktningar, som skäligen bör
förväntas från kvinnornas sida.»
Sin undersökning av kvinnas lämplighet för särskilda slag av högre
statstjänster inleda de sakkunniga med detta principuttalande:
»Såväl motionärerna som konstitutionsutskottet vid 1919 års riksdag
ha ansett givet, att militära tjänster ligga utanför området av de befattningar,
som kunna anses lämpade för kvinnor. Sammanhanget mellan
militärtjänst och allmän värnplikt, från vilken senare kvinnor äro befriade,
talar givetvis starkt för en sådan uppfattning. Arten av denna verksamhet
är också sådan, att det synes böra vara uteslutet, att kvinnor ägna sig åt
densamma. Redan den omständigheten, att kommitterades uppdrag är begränsat
till kvinnors anställning i civil statstjänst, ställa de militära och
civilmilitära tjänsterna härutinnan i en klass för sig, och kommitterade
ansluta sig för sin del också utan tvekan till den uppfattningen, att dessa
slags tjänster fortfarande såsom hittills böra innehavas endast av män.
Vad åter beträffar civila statstjänster ha kommitterade — såsom
torde framgå redan av den ovan lämnade allmänna motiveringen — den
uppfattningen, att endast tungt vägande skäl böra föranleda undantag från
den allmänna principen om likställighet mellan kvinnor och män i avseende
på rätten att söka och innehava sådana tjänster. I allmänhet torde det
höra gälla, att kvinna, som i fri tävlan med mannen uppfyller de i varje
fall nödiga kvalifikationerna, icke bör förvägras tillträde till dessa tjänster
i andra fall, än där något för viss befattning eller viss grupp av befattningar
påvisbart statsintresse därigenom skulle äventyras.»
Utan att för närvarande anse mig äga anledning att ingå på en
mera detaljerad granskning av de sakkunnigas framställning, till vilka
tjänster kvinna bör kunna utnämnas, torde jag, med hänsyn till innehållet
i de grundlagsändringar, vilka av de sakkunniga föreslås, böra nämna
följande. Beträffande kvinnas ifrågasatta tillträde till statsrådsämbeten
anföra de sakkunniga:
»Rätt även för kvinna att bekläda statsrådsämbete synes böra följa
av den politiska valbarhetens utsträckning till kvinnor, varom förslag till
ändring i riksdagsordningen antagits vilande. En dylik rätt är så mycket
Bihang till riksdagens protokoll 1620. 1 aed. 219 käft. (AV 262.) 4
De sakkunniga
om
kvinnors
lämplighet
för skilda
tjänster.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 262.
mer motiverad, som med det parlamentariska styrelsesätt, vilket numera
tillämpas i vårt land, följer, att till medlemmar av statsrådet i regel
kallas medborgare från den aktiva politiken, enkannerligen från riksdagen.
Kommitterade vilja här erinra, att även i Norge och Finland kvinna är
oförhindrad att under liknande betingelser som för man bli statsråd.
Detsamma skulle gälla enligt det i Danmark framlagda ovan berörda
förslaget.»
I frågan om kvinnas lämplighet för domarbefattning yttras i betänkandet:
»Redan
av vad ovan anförts och av den ställning, kommitterade
principiellt intagit till frågan om kvinnors tillträde till civil statstjänst i
allmänhet, torde följa, att kommitterade ej anse giltiga skäl förefinnes att
hålla kvinnorna utestängda från domareämbetena.
Då emellertid på några håll i utlandet med hänsyn till kvinnornas
tillträde till dessa ämbeten gjort sig gällande en viss tvekan, som ifråga
om flertalet andra ämbeten och tjänster där icke förefunnits, hava kommitterade
ansett sig böra något närmare ingå på frågan härom.
Sedan gammalt hava särskilda anspråk ställts på domarmaktens utövare.
Redan i våra domarregler uttalas: »en god och beskedlig domare
är bättre än en god lag, ty han kan alltid laga efter lägligheten. Där en
ond och orättvis domare är, där hjälper god lag intet, ty han vränger
och gör dem orätt efter sitt sinne».
Man har gjort gällande, att kvinnan skulle vara mindre skickad
att vara domare av den anledningen, att hon på grund av sin naturell
skulle komma att låta sina subjektiva känslor och de första omedelbara
intrycken öva ett starkare inflytande på sina handlingar och beslut än
mannen, vilken i regel skulle kunna se saken mera kallt och objektivt.
Häremot har å andra sidan framhållits, att, om det personliga skulle vara
mera framträdande hos kvinnan än hos mannen, detta ej i och för sig
behövde göra henne mindre lämpad för ifrågavarande ämbeten. Kvinnan
hade ofta en starkt utpräglad rättfärdijrhetskänsla, som i förening med
samvetsgrannhet helt visst vore en värdefull egenskap för en domare.
Då det gäller att taga ställning till frågan om kvinnors rätt att bekläda
ämbeten, måste, såsom kommitterade förut framhållit, generella och
mer eller mindre subjektivt färgade omdömen i fråga om kvinnans lynne
och naturell, i jämförelse med mannens, sakna värde.
De egenskaper, vilka kvinnorna hittills haft tillfälle utveckla inom
de arbetsområden, till vilka de av ålder och sedvänja varit hänvisade, hava
betecknats såsom kvinnliga i motsats till dem, som ansetts vara karaktäristiska
för män. Även om sålunda hos många kvinnor starkare utveck
-
Kungl. May.ts proposition nr 262.
27
lats vissa egenskaper, betyder detta givetvis icke, att kvinnorna överhuvud
skulle vara i avsaknad av andra egenskaper, vilka i detta sammanhang
böra anses betydelsefulla, eller ur stånd att starkare utveckla dem. Kvinnornas
duglighet i ett flertal yrken och befattningar, som av ålder ansetts
mer eller mindre främmande för deras skaplynne och naturliga förutsättningar,
har i allt fall, såsom förut framhållits, redan tagit sig tillräckligt
många uttryck för att jäva en sådan uppfattning, överhuvud torde den
miljö, inom vilken en människa uppfostras, utbildas och verkar, hava sitt
stora inflytande på hennes utveckling och egenskaper. Så torde de juridiska
studierna jämte den vidare utbildning, som är en ytterligare förutsättning
för utövande av domareämbete, vara ägnade att utveckla objektivitet
och omdömesförmåga.
Kommitterade vilja i detta sammanhang ytterligare betona vad visserligen
redan tidigare framhållits, att jämväl i fråga om dessa ämbeten
det endast gäller individen, den eller den mannen eller kvinnan, varom i
varje fall är fråga. Spörsmålet blir alltså här som eljest, huruvida en
mindre framstående eller medelmåttig man, blott därför att han är man,
skall föredragas framför en bättre kvalificerad kvinna. Därvid böra kunskaper
och ådagalagd duglighet vara avgörande. Vem som med frånseende
härav på känslans område eller eljest har de större inre förutsättningarna,
torde icke få spela in, om det ens kan göras till föremål för bedömande.
Denna synpunkt gör sig icke gällande under nuvarande förhållanden
vid bedömande av mäns inbördes företräden, oaktat ingen torde
vilja förneka, att de personliga egenskaperna hos män kunna vara mycket
skiftande.
Det har även anmärkts, att den allmänna meningen understundom
skulle komma att reagera mot att kvinnor bestridde domarebefattningar,
och att det särskilt på detta område ej vore lämpligt, att lagstiftningen
ginge längre, än att den ägde stöd av en utbredd allmän uppfattning.
Härvid må erinras, att den allmänna meningens ställning till förevarande
spörsmål torde vara och bli växlande å olika orter och under
olika förhållanden. Beträffande underrätterna, som väl härvid egentligen
komma i betraktande, bär ju — frånsett vad som härutinnan gäller om
nämndemän — i vårt land både vid borgmästar- och rådmansval ortsbefolkningen
ett betydande inflytande på valets utgång. För övrigt torde i
samma mån som kvinnor finna sysselsättning i offentliga värv allmänheten
alltmer vänja sig vid att kvinnor innehava poster, där sådant till en
början kan synas ovanligt och främmande. Innan en kvinna kan komma
att intaga ordförandcplatsen i en häradsrätt, torde allmänheten redan hava
vant sig vid att hänvända sig till henne såsom notarie å domskansliet;
28 Kungl. Maj:ts proposition nr 262.
och hittills vunnen erfarenhet visar, att kvinnor i sistnämnda syssla mötts
med fullt förtroende.
Vidare må erinras, att såsom förutsättning för erhållande av ett
mycket stort antal befattningar inom administrationen är föreskrivet, att
vederbörande skall ha fullgjort vad som erfordras för att kunna nvttjas
i domarevärv. Då vid fråga om dylika befattningar likasom i övrigt oftast
vid inträde i eller befordran inom administrationen utövandet under
längre eller kortare tid av domareämbete (företrädesvis häradshövdingämbete
eller ordförandeskap i häradsrätt) tillmätes avgörande betydelse, synes
det desto mera angeläget, att, samtidigt som dylika administrativa befattningar
öppnas för kvinnor, de också beredas tillfälle till fri tävlan med
männen även ur nu ifrågavarande synpunkt.
Vid behandling av vissa mål och ärenden exempelvis på familjerättens
och understundom även på straffrättens område torde en kvinnlig
domare ofta kunna göra betydelsefulla insatser, likasom det även synes
vara ett allmänt intresse, att kvinnor med kompetens för domarevärv finnas
att tillgå exempelvis i specialdomstolar för minderåriga.
I enlighet med vad ovan sagts anse kommitterade, att kvinnor böra
beredas tillträde till samtliga domareämbeten, och att alltså, där en kvinna
kan hava förvärvat den skicklighet och förtjänst, som erfordras för att
kunna utnämnas till de högsta domareämbetena, justitieråds- och regeringsrådsbefattningarna,
även detta bör vara medgivet.
Beträffande frågans ställning i våra närmaste grannländer, må här
framhållas, att i den norska »Lov om Domstolene» av den 13 augusti
1915 uttryckligen utsäges, att kvinnor så väl som män kunna utnämnas
till domare och äro valbara till lagrettemaand och domsmaend. Under den
pågående behandlingen i Danmark av lagförslaget om kvinnors tillträde
till offentliga tjänster har intet yrkande framställts om kvinnors utestängande
från domareämbeten. I Finland behandlas ett lagförslag, som avser
att ersätta gällande bestämmelser med ett uttryckligt stadgande om kvinnors
behörighet att vara domare och medlemmar av häradsrätten.
I detta sammanhang vilja kommitterade erinra, att i och med det
att de domaretjänster öppnas för kvinnor, vilka äro statstjänster, kvinnor
även böra beredas tillträde till övriga domarebefattningar, för vilka särskild
juridisk utbildning icke erfordras — vissa rådmanstjänster och nämndemansbefattningarna.
Detta synes kommitterade stå i full överensstämmelse
med den princip om en sund och erforderlig kontakt mellan domarämbetets
handhavande och den allmänna folkliga rättsuppfattningen, vilken
redan vunnit uttryck i vår rättegångsordning.»
I samband med spörsmålet om kvinnas lämplighet för vissa tjänster
Kungl. Mai:ts proposition nr 262.
29
upptaga de sakkunniga till behandling, huruvida kvinna bör erhålla
möjlighet att utnämnas till åklagarebefattning m. in., varvid de anföra:
»Av vad ovan sagts om kvinnors tillträde till domarebefattningar,
högre och lägre, följer, att enligt kommitterades mening något hinder ej
häller bör möta för kvinna att bekläda befattning såsom justitiekansler,
justitie- eller rnilitieombudsman, advokatfiskal, domänfiskal, allmän åklagare
eller annan dylik befattning, varmed följer skyldighet att inom ramen
av för varje befattning gällande föreskrifter bevaka kronans eller det allmännas
rätt och föra dess talan.
Vad emellertid angår landsfogde- och landsfiskalstjänsterna samt i
allmänhet även stadsfiskalstjänsterna hava kommitterade av i annat sammanhang
anförda skäl ansett, att desamma böra undantagas från tillträde för
kvinnor.»
Till ingående granskning upptaga de sakkunniga slutligen frågan
om kvinnors tillträde till prästerliga ämbeten. Till undersökning av detta
spörsmål avsluta de sakkunniga med ett uttalande av denna lydelse:
»Något visst slag av prästerliga ämbeten eller tjänster torde ej behöva
undantagas utom regementspastorstjänsterna samt befattningen som garnisonspastor
i Karlsborg. Arten av tjänstgöringen å dessa befattningar gör
dem självfallet olämpliga för kvinnor. Däremot bör kvinnlig präst kunna anställas
såväl vid fängelser, lasarett och sjukhus som i svenska kyrkans församlingar
i utlandet. Då vid årets riksdag förslag är att vänta om prebendeinstitutionens
avskaffande torde ej några föreskrifter om kvinnliga prästers tillträde
till prebendepastorat behöva givas. Senast år 1923 skulle det sista prebendet
indragas, och intill dess skulle i alla fall ett stadgande om församlings rätt
att avböja mottagandet av kvinnlig präst göra, att en dylik ej kunde söka
tjänst, varmed vore förbunden tjänstgöring i prebendepastorat. Någon ändring
i föreskrifterna om jus patronatus behöves ej, enär stadgandena i kyrkolagen
därvid utesluta kallandet av kvinnlig präst och det icke kan anses
påkallat att medgiva dylik rätt, då ju detta previlegium snart nog kan väntas
bli upphävt. Då kvinnorna kunna väljas till vice ordförande i kyrkostämma
samt kyrko- och skolråd, följer härav självfallet, att de också måste anses
äga kvalifikationer för det ordinarie ''ordförandeskap som i nämnda representationer
åligger prästerskapet. Likaledes torde det få anses uppenbart,
att kvinnor lika väl som män kunna utföra det med kyrkobokföringen följande
expeditionella arbetet.
För reformens genomförande bör lämpligen utfärdas eu särskild lag,
enär de kompletterande bestämmelser, som eljest i kyrkolagen skulle
erfordras, ofta skulle behöva vidhängas sådana lagtexter, vilkas ålderdomlighet
skulle i hög grad försvåra lagskrivningen.
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 262.
En dylik lag skulle innehålla såväl principiella bestämmelser om
rätt att prästviga och till prästerlig tjänst inom svenska kyrkan ordinera
kvinnor som föreskrifter om domkapitels skyldighet att inhämta vederbörande
församlings utlåtande i fråga om förordnande av kvinnlig präst. Supplerande
bestämmleser om rätt för kvinnlig präst att uppföras å förslag och
utnämnas med här ovan angivna inskränkningar torde lämpligen böra meddelas
genom ändring av 1910 års lagstiftning angående tillsättande av prästerliga
tjänster.»
De sakkunniga ha därefter sammanfattat sin ståndpunkt i följande
yrkanden:
De sakkun- »f) att de för närvarande i grundlag förekommande hinder för kvinnas
manfattning tillträde till där avsedda ämbeten och tjänster'' avlägsnas samt frågan om
av gilla yr- kvinnas rätt att innehava dylika ämbeten och tjänster regleras genom särkanden.
gfcurf lagstiftning:
2) att denna lagstiftning, i vad angår nyssberörda ämbeten och
tjänster — utom prästerliga — skall innehålla, att kvinna äger under
samma förutsättningar som man tillträde till samtliga ämbeten och tjänster,
dock med vissa i samma lagstiftning angivna undantag;
undantagna skola vara:
a) militära och civilmilitära befattningar samt övriga
befattningar, som förutsätta fullgjord värnplikt eller
skyldighet att vid krig stillfälle tjänstgöra vid armén eller
marinen,
b) befattningar, med vilka följer åliggande att ansvara
för upprätthållande av yttre ordning och allmän
säkerhet,
c) befattningar vid sådana fångvårds- och korrektionsanstalter,
som äro avsedda huvudsakligen för män
eller manlig ungdom,
d) diplomatiska och konsulära befattningar, dock
ej socialattaché- och kanslistbefattningar;
3) samt att frågan om kvinnas tillträde till prästerliga ämbeten och
tjänster regleras genom annan särskild lagstiftning av kyrkolags natur och
av innehåll, förutom att kvinna må kunna prästvigas, att kvinna berättigas
innehava dylika ämbeten och tjänster med de inskränkningar, som betingas
av att kvinnlig präst ej må anställas eller förordnas mot vederbörande
församlings vilja.»
Kungl. Maj:is proposition nr 262.
31
Såsom de sakkunniga fattat sin närmaste uppgift hava de icke funnit De sakkunnig
böra nu avgiva formliga förslag till nya bestämmelser mera än i det
hänseende, ovan under 1) angivits. Den huvudsakliga ändring i grund- grundlagslagen,
de sakkunniga föreslå, avser helt naturligt § 28 regeringsformen.
Enligt de sakkunnigas förslag skulle denna paragraf undergå ändring i två m. fl.
hänseenden. Dels skulle det stadgande, som 1909 insköts i paragrafen!
»Till lärarebefattningar vid statens läroanstalter, de teologiska läraretjänsterna
vid universiteterna likväl undantagna, till andra beställningar vid
inrättningar för vetenskap, slöjd eller skön konst samt till läkarebefattningar
må i den ordning, som ovan sagts, och med tillämpning av grunder,
som av Konungen och riksdagen godkänts, kunna utnämnas och befordras
även infödda svenska kvinnor» utbytas mot en föreskrift av fölfande
lydelse: »Infödda svenska kvinnor må även i den ordning, som nyss
nämnts, och enligt grunder, som fastställas i särskild av Konungen och
riksdagen stiftad lag eller beträffande prästerliga tjänster genom lag,
stiftad enligt § 87 2 mom., kunna utnämnas och befordras till dylika ämbeten
och tjänster.» Dels skulle i de delar av paragrafen, vilka giva
Konungen rätt att i vissa fall utnämna utländske män till ämbeten i riket,
ordet »män» i allmänhet utbytas mot orden »personer av utländsk börd».
Jämsides med dessa ändringar föreslå de sakkunniga även ändrad lydelse
av §§ 4, 17, 21, 27, 96, 97 och 108 regeringsformen samt §§
68 och 70 riksdagsordningen. Genom den nya lydelsen av dessa paragrafer
skulle borttagas de hinder, grundlagarna uppställa för att kvinna
skall kunna utnämnas till statsråd, justitieråd, regeringsråd och justitiekansler
och skulle kvinna jämväl kunna väljas till justitieombudsman,
militieombudsman och till kommitterad att utöva vård över tryckfriheten.
Sitt syfte i detta hänseende ha de sakkunniga ansett sig bäst kunna nå
genom att i §§ 17, 21, 27, 96, 97 och 108 regeringsformen och §§ 68 och
70 riksdagsordningen utbyta ordet »män» (»man») mot »personer» (»person»)
och genom, att i § 4 regeringsformen ersätta ordet »män» med »medborgare»,
varjämte sistnämnda paragraf även i annat hänseende av de kominitterade
föreslagits till förändring. Såsom motivering för dessa ändringar yttra de
sakkunniga:
»Rörande sättet för genomförande av omförmälda grundlagsändringar
framhöll 1919 års lagtima riksdags konstitutionsutskott, att enligt utskottets
uppfattning sakligt sett en regel, som utestängde kvinnor från statsämbeten
eller från vissa sådana, tydligen icke vore av natur, att ovillkorligen
böra finnas i eu grundlag. 1 stället ifrågasatte utskottet i sin motivering
att till annan lagstiftning hänvisa reglerna om vilka ämbeten, som
skulle stå öppna för kvinnor, och vilka som för dem skulle vara stängda
o
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 262.
Föredragande departementschefen framhöll, att hithörande bestämmelser syntes
honom böra meddelas antingen genom allmän lag eller i annan ordning.
Det synes också kommitterade lämpligt och önskvärt, att hithörande
reo-ler, i fråga om vilka en viss större rörelsefrihet för statsmakterna torde
vara erforderlig, än som kan vara förenlig med deras fastslående i grundlag,
helt och hållet avlägsnas ur grundlagen. Den ordning, som hittills
ofta tillämpats, att i samband med statsregleringsbeslut avgöra frågor om
kvinnors tillträde till olika slags befattningar synes kommitterade icke vara
att förorda. Att dessa frågor genom ett sådant förfarande lätt kunna
komma att göras beroende av gemensam votering i riksdagen måste betraktas
som en given olägenhet. I stället framstår det såsom synnerligen
lämpligt, att på ett bindande sätt de principer fastställas, som skola reglera
kvinnas rätt att bekläda ämbeten och tjänster. På grund av dessa skäl
vilja kommitterade förorda, att de bestämmelser, som härutinnan anses
höra gälla, upptagas i allmän lag. Därmed skulle den svenska lagstiftningen
också komma i bästa överensstämmelse med vad som i Norge redan
gäller och vad som i Danmark av regeringen föreslagits.
Jämte det i § 28 regeringsformen rörande »ämbeten och tjänster
högre och lägre, vilka äro av den egenskap, att konungen fullmakter därå
utfärdar», i allmänhet uttalas, att konungen till dem äger att i statsrådet
utnämna och befordra infödda svenska män, är också beträffande vissa befattningar
i andra paragrafer såväl i regeringsformen som riksdagsordningen
uttalat, att deras innehavare skall vara man. Detta gäller beträffande regeringsformen
enligt § 4 om statsråd, § 17 om justitieråd och regeringsråd,
§ 21 om den där nämnde ledamoten av lagrådet, § 27 om justitiekansler^
§ 28 om utländsk man i vissa fall, §§ D6 och 9.7 om justitie- och inilitieombudsmannen
och deras efterträdare samt § 108 om kommitterade för
tryckfrihetens vård. 1 riksdagsordningens §§ 68 och 70 förekomma motsvarande
stadganden rörande justitie- och militieombudsmännen och deras
efterträdare samt tryckfrihetskommitterade.
Kommitterade hava i eldighet med sin nyss omförmälda principiella
ståndpunkt — att frågan om den utsträckning, vari kvinnor böra lika med
män äga bekläda statstjänster, bör hänskjutas till allmän lag — ansett
riktigast, att, i samband med att ändring sker i § 28 regeringsformen,
även dessa paragrafer erhålla en formulering, som ej lägger hinder i vägen
för att frågan om kvinnas tillträde till där åsyftade befattningar likaledes
regleras genom den ifrågasatta särskilda lagstiftningen. Skulle de i dessa
paragrafer förekommande hinder tillsvidare där kvarsta, skulle den nämnda
principen rubbas på ett sätt, som enligt kommitterades mening icke skulle
vara sakligt motiverat, frånsett att därmed vissa formella oegentligheter
Kungl. May.ts proposition nr 262.
33
med avseende å den blivande särskilda lagstiftningen om kvinnors rätt att
bekläda ämbeten och tjänster skulle uppstå.
Kommitterade anse sig så mycket hellre kunna redan nu framlägga
sina förslag till ovanberörda grundlagsändringar, som ett antagande av
dessa förslag icke skulle innebära något ställningstagande till de sakfrågor,
som sålunda äro avsedda att lösas genom särskild lagstiftning, men däremot
innehålla just en sådan hänvisning till speciallag, som undanröjer
farhågan, att ett avlägsnande av grundlagshindren skulle vara liktydigt med
ett generellt öppnande av statstjänsterna för kvinnor. Härigenom synes
också det önskemål bliva uppfyllt, som under debatten i riksdagen nästlidet
år uttalades av en bland de ovannämnda reservanterna i konstitutionsutskottet,
vilken framhöll, att dessa skulle hava ställt sig mera gynnsamt
till utskottets hemställan, om denna avsett att utbyta stadgandet i § 28
regeringsformen mot en hänvisning till särskild lag i stället för att utan
vidare oavlägsna densamma.»
A annat ställe i betänkandet säga även de sakkunniga: »De grundlagsändringar,
som av kommitterade föreslås, äro såsom i annat sammanhang
framhålles, alla av den art att genom dem icke fastslås att vederbörande
befattning är tillgänglig för kvinnor, men att å andra sidan icke
heller ordalydelsen innebär något hinder häremot.»
Efter den sålunda lämnade redogörelsen för de sakkunnigas förslag,
anförde föredragande departementschefen vidare:
»Såsom redan framgått av mitt anförande till statsrådsprotokollet den
27 maj 1919 böra kvinnor även enligt min uppfattning i princip vara
jämnställda med män vid tävlan om statens tjänstebefattningar. De grunder,
som för mig därvid äro avgörande, äro i huvudsak desamma, som angivits
av de sakkunniga och som jämväl framhållits av konstitutionsutskottet
i dess betänkande vid 1919 års riksdag i anledning av herr Mobergers
ovanberörda motion. Särskilt anser jag mig böra betona, att det
enligt min uppfattning är till statens egen obestridliga fördel, att grundlagens
bud om förtjänst och skicklighet blir den i princip enda befordringsgrunden
till statens ämbeten. Först därigenom blir vägen fullständigt
fri för den dugliga att göra insatser i samhällsarbetet och att vinna det
inflytande i detsamma, vilket motsvarar hans duglighet. Jag vill även
särskilt understryka, att, då statsmakterna tillåtit kvinna att på samma
grunder som män vid skolor och universitet avlägga högre examina, det
ligger en djup orättvisa i att, förmena henne att i fri tävlan med mannen
göra sina kunskaper fruktbringande i statens tjänst, vilket nu sker genom
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 avd. 219 höft. (Nr 262.) 5
Departe
ments
chefen.
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 262.
att hon hindras från att erhålla ämbete, soin hon på grund av kunskaper
och skicklighet skulle kunna förvalta bättre än annan.
Jag styrkes i min ovan uttalade uppfattning om lämpligheten att
nu utvidga kvinnornas möjlighet att erhålla statsämbeten av den utveckling
beträffande kvinnornas rättsställning, som under de sista åren ägt
rum såväl i Sverige som i utlandet. Genom beslut av 1919 års riksdag
ha såsom vilande till grundlagsenlig behandling antagits stadganden, genom
vilka kvinnor erhålla politisk rösträtt samt valbarhet till riksdagens kamrar.
Vid innevarande års riksdag har Eders Kungl. Maj:t framlagt för
riksdagen förslag till ny giftermålsbalk med innehåll bland annat, att det
målsmanskap, mannen hittills utövat för sin hustru, skall borttagas och
även gift kvinna erhålla rätt att i full utsträckning förvalta sina angelägenheter.
I Norge har kvinna genom lag den 9 februari 1912 erhållit
möjlighet att utnämnas till statsämbeten med undantag av statsrådsbefattningar
samt tjänstebefattningar av militär och civilmilitär natur, befattningar
inom diplomatin och konsulstaten samt andliga ämbeten. Genom
grundlagsändring den 8 april 1916 ha sedermera de hinder, den norska
grundlagen lägger för kvinnor att bekläda statsrådsämbeten, blivit upphävda.
I Holland, i vars konstitution utsäges att statens ämbeten stå öppna
för »varje nederländare», ha, trots att berörda uttryck till sitt innehåll
varit föremål för tvekan, kvinnor anställts bland annat som professorer vid
högskolorna, i tjänster i departementen upp till samma grad som motsvarar
våra byråchefer samt i åtskilliga andra befattningar av högre grad. I
Tyskland har i den nya riksförfattningen uttalats, att alla undantagsbestämmelser
mot kvinnliga befattningshavare skola upphävas och att alla
statsborgare utan åtskillnad skola äga tillträde till statens ämbeten. Genom
beslut av det engelska parlamentet har under år 1919 möjlighet öppnats
för kvinnor att i England bekläda statens högsta ämbeten, däri inbegripet
medlemsskap i regeringen. I Italien har genom lag om kvinnors rättsliga
ställning av den 17 juli 1919 bestämts, att kvinnor äga lika rätt som män
att utöva alla yrken och bekläda alla offentliga ämbeten med undantag
blott för sådana, som äro förbundna med offentlig domsrätt eller utövande
av politiska maktbefogenheter eller avse statens militära försvar.
Det synes mig sålunda icke böra råda tvekan om, att utvecklingen
även i vårt land — där kvinnans fulla medborgarrätt vunnit minst samma
erkännande som i nyss angivna främmande länder — fordrar undanrödjande
av de hinder i grundlag, som för närvarande föreligga för kvinnas användning
i statstjänst. Frågan kan, från denna utgångspunkt sett, allenast
gälla, huruvida den av de sakkunniga nu förebragta utredningen kan anses
tillräcklig som grund för en dylik grundlagsändring. För min del finner
Kungl. Maj:ts proposition nr 262.
35
jag detta vara fallet. Vad som är av betydelse för bedömandet av den
omfattning, som grundlagens stadganden om kvinnas anställning böra erhålla,
är att få utrett antalet och beskaffenheten av de särskilda tjänster,
till vilka kvinna bör erhålla tillträde. Denna utredning hava de sakkunniga
också, beträffande nu ifrågavarande slag av tjänster, enligt min
mening på ett tillfredsställande sätt förebragt. Och då därav framgår, att
kvinnas möjlighet till anställning i statstjänst bör bliva regeln — vars
tillämpning i större eller mindre utsträckning emellertid kan bero på bland
annat vunnen erfarenhet om behovet och lämpligheten av att anställa
kvinna inom särskilda tjänsteområden — synes mig härmed tillräcklig
motivering vara anförd för förslaget att, i stället för att i grundlagen
uppräkna de fall, vari kvinnor skulle beredas ytterligare rätt till fullmaktstjänst,
upphäva det nuvarande allmänna grundlagshindret härför och hänvisa
frågan om de grunder, på vilka kvinnor skulle för framtiden kunna
erhålla dylika tjänster, till i annan ordning träffade bestämmelser. Beträffande
den sakliga innebörden av de bestämmelser, vilka de sakkunniga
tänkt sig skola utfylla hänvisningen i § 28 regeringsformen, har jag icke
skäl till någon särskild erinran, även om jag icke är beredd eller för närvarande
har anledning att i varje detalj härutinnan taga slutlig ståndpunkt.
Yad åter angår formen för deras uppställande, anser jag mig så
mycket mindre äga fog för anmärkning mot de sakkunnigas underlåtenhet
att i lagtext formulera desamma, som jag, på skäl som längre fram skola
anföras, knappast finner det vara lämpligt att i grundlagen taga ståndpunkt
till frågan om dessa bestämmelsers legislativ^ form. Angående
slutligen de särkilda frågor om pensionsrätt, gift kvinnas ställning etc.,
vilka gälla det närmare utförandet i praktiken av principen om kvinnas
statsanställning, synas de icke påverka ett ställningstagande till spörsmålet
om de ifrågasatta grundlagsändringarnas innehåll och behöva därför icke
i detta sammanhang upptagas till prövning.
Står jag alltså på samma grundståndpunkt som de sakkunniga,
kan jag dock i några hänseenden icke biträda deras förslag. Det viktigaste
fall, då detta är händelsen, rör §§ 96 och 97 regeringsformen och § 68
riksdagsordningen. De sakkunnigas förslag beträffande dessa paragrafer
innebär, att ur grundlagen skulle borttagas de stadganden, som hindra
kvinna att väljas till justitieombudsman eller till militieombudsman.
Beträffande dessa befattningar, vilka ju tillsättas av riksdagen, skulle genom
att dessa i grundlagen själv angivas vara öppnade för kvinnor ställning
redan nu tagas till frågan, om kvinnor kunna erhålla dem och därigenom
även till spörsmålet, om kvinnor böra kunna erhålla åklagarbefattning
eller icke. För mig synes väl övervägande skäl tala för en sådan
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 262.
anordning i fall, där icke åklagar- och polismyndighet äro förenade i en
person, men jag finner dock försiktigheten bjuda att i dess helhet uppskjuta
avgörandet av detta spörsmål. Jag hyser alltså den uppfattningen,
att regeringsformens och riksdagsordningens stadgande!! om justitie- och
militieombudsman böra bibehållas i sin nuvarande lydelse. Någon olägenhet
av att uppskjuta frågan om kvinnas befogenhet att väljas till justitie- och
militieombudsman kan så mycket mindre förefinnas, som, då kvinna hittills
saknat rättslig möjlighet att utöva domarebefattning, ingen svensk kvinna
nu finnes, vilken uppfyller eller under närmaste åren kan tänkas komma
att uppfylla de krav på domarerfarenhet, vilka hittills i praxis ansetts erforderliga
för att kunna väljas till en av rikets högsta åklagare.
Jag övergår härefter till en granskning av de olika paragraferna i
de sakkunnigas förslag.
Den av de sakkunniga föreslagna ändringen av § 4 regeringsformen
avser att borttaga de särskilda hinder, nämnda paragraf uppställer
för kvinna att bliva statsråd. I likhet med de sakkunniga anser jag
det vara eu given konsekvens av kvinnas politiska rösträtt och valbarhet
till riksdagsman, att hon skall kunna utnämnas till ledamot av statsrådet.
Mot de sakkunnigas förslag i denna del har jag efter en formell
justering av paragrafen därför icke någon principiell invändning. Trots
den ändring av § 4 regeringsformen, de sakkunniga föreslå, skulle tydligen
för kvinnas tillträde till statsrådsämbete gälla den bestämmelse,
som enligt de sakkunnigas förslag bör finnas i § 28 regeringsformen,
att för kvinnas tillträde till ämbetsbefattning bör finnas stöd i särskilda,
av Konungen och riksdagen godkända bestämmelser.
Genom de sakkunnigas förslag till ändrad lydelse av §§ 17, 21 och
27 regeringsformen skulle borttagas de hinder, grundlagen uppställer för
att kvinna skulle kunna utnämnas till justitiekansler, justitieråd och regeringsråd.
Då emellertid av flera skäl är tydligt, att bestämmelserna i § 28
regeringsformen omfatta även dessa ämbeten, skulle även med bibehållande
av nuvarande lydelse av förstnämnda paragrafer, grundlagshindren
för kvinna att utnämnas till ifrågavarande ämbeten tagas bort för den
händelse § 28 regeringsformen erhåller den lydelse, jag ämnar föreslå.
Vid dylikt förhållande, och då den av de sakkunniga föreslagna lydelsen
av §§ 17, 21 och 27 regeringsformen skulle närmast giva vid handen,
att statsmakterna i princip beslutat att kvinna skulle erhålla tillträde till
nyssnämnda ämbeten, har jag ansett mig böra förorda, att här berörda
paragrafer få behålla sin nuvarande avfattning.
Såsom jag redan tidigare haft anledning angiva, föreslå de sakkunniga,
att i § 28 regeringsformen skulle insättas ett stadgande, att infödda
Kungl. Maj:ts proposition nr 262.
37
svenska kvinnor skulle kunna utnämnas till ämbeten enligt i lag angivna
grunder samt att beträffande utnämnande av utländska medborgare det nu
i paragrafen förefintliga ordet män» utbytes mot »personer av utländsk
börd». De sakkunnigas förslag i dessa hänseenden synes mig lämna rum
för vissa anmärkningar. Enligt de sakkunnigas förslag skulle vid utnämning
av infödda kvinnor Konungen vara bunden av lag, som stiftas
av Konung och riksdag, under det att Konungen icke skulle vara bunden
av några lagbestämmelser vid utnämning av kvinna av utländsk börd.
En dylik anordning skulle onekligen, även om den praktiskt saknar
större betydelse, formellt vara oriktig. Genom att de sakkunniga i motsats
till »infödda svenska män» och »infödda svenska kvinnor» i paragrafen
införa uttrycket »personer av utländsk börd», kommer paragrafen i de sakkunnigas
lydelse att innehålla ordet »börd» i två olika betydelser: i betydelse
av härkomst från viss nation och av härkomst från visst stånd.
Enligt § 28 regeringsformen i dess nu gällande lydelse kunna kvinnor
utnämnas till vissa slag av ämbetsbefattningar »med tillämpning av grunder,
som av Konungen och riksdagen godkänts», en formulering, som angiver,
att regler härom kunna givas såväl i lag som i samband med statsregleringen.
I likhet med de sakkunniga anser jag det icke lämpligt,
att grunderna för kvinnas tillträde till statens ämbeten överlämnas till
avgörande i samband med statsregleringen utan håller jag liksom de sakkunniga
före, att dessa grunder redan på grund av den fasthet, vilken
det är önskligt att de erhålla, böra hava sin plats i lag. Men detta kan
för mig icke vara anledning att redan i grundlagen avskära möjligheten
att fastställa vissa regler för kvinnas anställning i statstjänst i samband
med den allmänna statsregleringen; genom en vidare formulering av § 28
regeringsformen, än de sakkunniga föreslagit, erhålla statsmakterna större
rörelsefrihet'' utan att berättigade krav på blivande lagstiftning skjutas å
sido. Då dessutom de beslut, som redan fattats om kvinnas befogenhet till
vissa statstjänster, tillkommit i samband med statsregleringen, skulle, därest
de sakkunnigas förslag bleve antaget, en övergångsbestämmelse bliva nödvändig
som stadgade, att nämnda beslut bibehölles i kraft tills den la^
om kvinnas befogenhet att utnämnas till tjänstebefattningar, varom § 28
regeringsformen i dess nya lydelse talar, hunnit beslutas. Aven detta
synes mig tala för att stadgandet i berörda hänseende icke bör ändras.
Dessa anmärkningar ha föranlett mig att, med bibehållande av grundtanken
i de sakkunnigas förslag, omarbeta detsamma i formellt hänseende.
I det förslag, jag utarbetat, utsäges först att svenska män äga tillträde
till alla befattningar samt att utländska män må kunna, utnämnas
till vissa ämbeten. Därefter stadgas, att kvinnor med tillämpning av be
-
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 262.
stämmelser, som av konung och riksdag godkänts, kunna utnämnas till de
tidigare i paragrafen angivna befattningarna. Att statsmakterna därvid ej
skola kunna godkänna regler, genom vilka utländska kvinnor skulle
kunna utnämnas till andra ämbeten än vartill utländska män kunna
kallas, har jag ansett ligga så i sakens natur, att särskilt stadgande
därom är överflödigt. Genom de ändringar i § 28 regeringsformen, vilka
jag alltså ämnar föreslå, kommer paragrafen att nära ansluta sig till
reglerna i lagen den 1 oktober 1894 om förvärvande och förlust av svensk
medborgarrätt.
I ännu ett hänseende kan jag icke fullt biträda de sakkunnigas
förslag till ny lydelse av § 28 regeringsformen. Enligt förslaget skulle
uttryckligen utsägas, att kvinna jämlikt blivande lag skulle erhålla tillträde
till prästerliga befattningar. Genom en sådan formulering av § 28 regeringsformen
skulle statsmakterna kunna sägas hava i princip beslutat, att
eu lag om kvinnas rätt till prästämbete skall instiftas. Detta går emellertid
utöver ramen för de nu ifrågasatta ändringarna i grundlagen, vilka ju
allenast avse att möjliggöra kvinnas tillträde till statstjänst enligt särskilda
bestämmelser; i fråga om prästerlig tjänst måste dessa, såsom ock de sakkunniga
antagit, erhålla formen av lag, stiftad i den i 87 § 2 mom. regeringsformen
stadgade ordning.
I samband med de ändringar i § 28 regeringsformen, vilka jag i
det föregående har berört, anser jag lämpligheten tala för att viss ändring
äger rum även i § 33 regeringsformen. Enligt denna paragraf kan genom
naturalisation till svensk medborgare upptagas utländsk man. I varje fall
sedan tillkomsten av 1894 års lag om förvärvande och förlust av svensk
medborgarrätt har paragrafen tolkats i riktning av att även utländsk kvinna
kan naturaliseras. För att emellertid undanrödja varje möjlighet till annan
tolkning av regeringsformens hithörande bestämmelser än att naturaliserad
kvinna äger lika möjlighet att bekläda ämbeten som naturaliserad man,
anser jag mig böra föreslå, att i paragrafen stadgas, att till svensk medborgare
kan upptagas utländsk man eller kvinna.
De sakkunnigas förslag beträffande § 108 regeringsformen och §
70 riksdagsordningen avser att bereda kvinna möjlighet att väljas till kommitterad
för vård av tryckfriheten. Denna ändring i nu gällande stadganden
går väl utom planen för lagstiftningen i övrigt men med hänsyn
till tryckfrihetskommitterades arbetsuppgifter och ställning har jag icke
invändning att göra mot de sakkunnigas förslag härutinnan.»
Föredragande departementschefen uppläste härefter i enlighet med
förestående anförande avfattat förslag till ändrad lydelse av §§ 4, 28, 33,
Kungl. Maj:ts proposition nr 262.
39
och 108 regeringsformen samt § 70 riksdagsordningen; och hemställde departementschefen
därefter att förslaget måtte genom proposition föreläggas
riksdagen till prövning i grundlagsenlig ordning.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna sitt
s bifall, och skulle proposition i enlighet med vad bilaga
till detta protokoll utvisar föreläggas riksdagen.
Ur protokollet:
Adil Wifvesson.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- KU 1920:57 Utlåtande i anledning av Kungl. J\Iaj:ts proposition med förslag till ändrad lydelse av §§ 4, 28, 33 och 108 regeringsformen samt §70 riksdagsordningen. a1 i texten