Med förslag till lag om tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling av skog å fastighet i enskild ägo
1920-02-20 · 32 sidor, varav 31 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 31 av 32 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1920:344, Med förslag till lag om tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling av skog å fastighet i enskild ägo
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition Nr 344.
1
Nr 344.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling av
skog å fastighet i enskild ägo; given Stockholms slott
den 19 mars 1920.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Mnj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om tillfälliga åtgärder
till förekommande av skövling av skog å fastighet i enskild ägo.
GUSTAF.
Östen Undén.
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 292 höft. (Nr 344.)
1
2
Kungi. Mqj.th proposition Nr 344.
Färsing
till
Lag
om tillfälliga åtgärder till förekommande av skifling
av skog å fastighet, i enskild ägo.
1 §•
Å fastighet i enskild ägo, belägen inom område, där lagen angående
vård av enskildes skogar är tillämplig, skola vederbörande rättsägare
med avseende å rätten att förfoga över skogen vara underkastade
de inskränkningar, som i denna lag stadgas.
2 §•
Avverkning av ungskog må ej ske annorledes än genom för beståndets
utveckling ändamålsenlig gallring, så framt ej skogsvårdsstyrelsen
med hänsyn till skogens tillstånd och beskaffenhet finner skäligt
medgiva, att avverkning sker under annan form.
3 §•
Å fastighet, som efter den 14 maj 1918 genom köp, byte eller
gåva övergått till annan än föregående ägarens skyldeman i rätt uppoch
nedstigande led, syskon eller syskons avkomling, må ej heller
annan avverkning av skog än enligt 2 § är i fråga om ungskog medgiven
äga rum, i fall den strider mot grunderna för god skogsvård
eller fastigheten därigenom skulle komma att lida brist på behövlig
skog efter ortens förhållanden.
År beträffande skog inom kustområde att befara, att genom ovarsam
avverkning åter växten skulle äventyras, försenas eller försvagas, da må,
3
Kungi. May.ts proposition Nr 344.
anda att den lustighet, vartill skogen hör, ieko efter den 14 maj 1918
övergått till ny ägare, länsstyrelsen på framställning av skogsvårdsstyrelsen
förordna, att för den skog skall gälla enahanda inskränkning i
avseende å rätten till avverkning, som i första stycket stadgas för det
fall, varom där är fråga. Sådant förordnande må även i samband med
framställning, som nyss sagts, meddelas av skogsvårdsstyrelsen att gälla
till dess länsstyrelsen i ärendet beslutit.
Stadganöet i första stycket skall dock icke gälla beträffande avverkning
på grund av upplåtelse, som skett före den 15 maj 1918; ej heller
skall förordnande, som meddelats jämlikt andra stycket, lända till inskränkning
i rätt till avverkning, som upplåtits före den 21 februari 1920.
4 §.
Vad angår avverkningsrätt skall, utöver vad av 2 och 3 §§ följer,
därjämte gälla, att innehavare av avverkningsrätt, som upplåtits efter den
14 maj 1918, skall, ändå att överlåtelse av fastigheten efter den dagen
icke ägt rum, vara underkastad enahanda inskränkning i rätten att avverka
annan skog än ungskog, som i 3 § första stycket stadgas i avseende
å fastighet, vilken efter sagda dag genom köp, byte eller gåva
övergått till annan än föregående ägarens skyldeman i rätt upp- och
nedstigande led, syskon eller syskons avkomling.
Ändring i eller tillägg till avtal om upplåtelse av avverkningsrätt
skall, i vad därigenom upplåtelsen utsträckts beträffande tiden eller
avverkningsområdet eller eljest kommit att omfatta andra träd än det
ursprungliga avtalet gällde, anses såsom ny upplåtelse.
5 §•
Vad bär ovan stadgas skall ej utgöra hinder för avverkning å
område, som är att hänföra till inägor, eller å sådant område i hagmark,
som erfordras till betesmark för fastigheten eller därmed sambrukad
fastighet samt på grund av markens beskaffenhet är till betesmark
lämplig, ej heller för marks uppodling till trädgård, åker eller äng
eller användande till byggnadstomt eller annat likartat ändamål.
6 §•
Sker avverkning i strid mot ovan givna föreskrifter eller förordaande,
varom i 3 § andra stycket förmäles, eller företages utstämpling
4
Kung!. Mcij:ts ''proposition Nr 344.
eller därmed jämförlig åtgärd för avverkning, som uppenbarligen skulle
komma i strid mot samma föreskrifter eller förordnande, som nyss sagts,
äger skogsvårdsstyrelsen meddela förbud att å den fastighet, vara avverkning
sålunda ägt rum eller planlagts, eller så stor del därav, som
skäligt prövas, utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd verkställa avverk
ning av skog för annat ändamål än fastighetens eller därmed sambrukad
fastighets oundgängliga husbehov; dock att förbud, som föranledet?
av avverkning i strid mot 2 § eller av planläggning av avverkning,
må gälla allenast i det förra fallet skog, som i sistnämnda paragraf
avses, och i det senare skog, som enligt planen skulle avverkas. Då
avverkning på grund av upplåtelse, som i 4 § sägs, föranleder förbud,
må detta icke meddelas för annat område än det. som till avverkning
upplåtits.
Innan sådant förbud, som i första stycket sägs, varder meddelat,
skall fastighetens ägare samt, där avverkning verkställts eller planlagts
av annan, jämväl denne beredas tillfälle att yttra sig i ärendet; finner
skogsvårdsstyrelsen saken sådan, att den ej kan tåla dylikt uppskov,
må den dock meddela förbud tillsvidare och intill dess annorlunda varder
förordnat. Skogsvårdsstyrelsen äge ock inhämta utlåtande från i lanthushållning
sakkunnig person såsom lautbruksingenjör, länsagronom
eller jordbrukskonsulent, där sådant av förhållandena påkallas.
Förbud, som nu sagts, skall utan hinder av besvär genast träda
i kraft.
7 §•
Den, som icke åtnöjes med skogsvårdsstyrelsens beslut, varigenom
förbud mot avverkning meddelats eller sökt tillstånd till avverkning vägrats,
äge att däröver hos länsstyrelsen anföra besvär. Rätt till klagan
över sådant beslut vare ej till viss tid inskränkt.
8 §•
Då framställning, som i 3 § andra stycket sägs, inkommit från
skogsvårdsstyrelsen, förordne länsstyrelsen en skogsstatens tjänsteman att
med biträde av två ojävige gode män, vilka av förrättningsmannen
utses bland dem, som till ledamöter i ägodelningsrätt eller gode män
vid lantmäteriförrättning valde äro, i ärendet verkställa undersökning
och däröver avgiva redogörelse.
Där i fall, varom i 7 § förmäles, klaganden påkallar undersökning
Kungl. Maj:ta proposition Nr 344. 5
på marken eller länsstyrelsen eljest tinner sådan undersökning vara av
nöden, meddele länsstyrelsen oek förordnande, som nyss sagts. Har
klagan förts över förbud mot avverkning i fall, då förbudet meddelats
innan vederbörande rättsägare haft tillfälle att yttra sig i ärendet, må,
ändå att klaganden påkallat undersökning på marken, förordnande om
sådan undersökning dock meddelas endast om synnerliga skäl därtill äro.
Över länsstyrelsens slutliga beslut på framställning eller besvär,
som ovan avses, må klagan föras i den ordning, som för ekonomimål
i allmänhet är stadgad.
Förordnande, som av länsstyrelsen meddelats jämlikt 3 § andra
stycket, skall utan hinder av klagan genast lända till efterrättelse. Upphäves
förordnande, som nu sagts, vare med stöd därav meddelat, avverknings
förbud förfallet.
9 §•
Kostnaden för undersökning, varom i 8 § förmäles, skall utgå av
medel, som av skogsvårdsstyrelsen förvaltas. I fall, då undersökniugen
föranletts av besvär, må dock kostnaden genom länsstyrelsens slutliga
beslut åläggas klaganden, om han undersökningen påkallat.
It) §.
Sker avverkning i strid mot meddelat förbud, straffes den, som
förbudet överträtt, med böter från och med tjugufem till och med femhundra
kronor, och skall det avverkade virket, där det ligger kvar inom
området för avverkningen eller, om det är bortfört, fortfarande är i
avverkarens besittning, tagas i beslag och dömas förbrutet. Undgår
dylikt virke beslag, är den, som låtit verkställa avverkningen, skyldig
att utgiva ersättning med belopp, motsvarande värdet av samma virke.
Har efter avverkningen förbudet förfallit eller genom utslag, som äger
laga kraft, upphävts, må icke virke dömas förbrutet eller ersättning
utdömas, som här är sagt.
Vad nu stadgats i avseende a avverkning i strid mot meddelat
förbud skall äga motsvarande tillämpning, där i fall, som i denna lag
avses, skriftlig anvisning av skogsvårdsstyrelsen eller eljest enligt dess
förordnande lämnats för avverknings bedrivande samt sådan anvisning
blivit vid avverkningen åsidosatt, dock att i ty fall frågan, huruvida
avverkningen är stridande mot föreskrifterna i denna lag eller förordnande,
som i 3 § andra stycket sägs, må oavsett anvisningens innehåll
komma under bedömande.
6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 344.
Innefattar avverkning, varom ovan är fråga, förbrytelse mot allmänna
strafflagen, skall vad förut i denna paragraf är stadgat ej vinna
tillämpning; dock skall delägare i samfälld skog eller mark, som vid
dylik avverkning tillika missbrukat sin rätt i samfälligheten, hava förverkat
vad å honom belöper av det avverkade virket samt, där hans
andel i virket undgår beslag, därför utgiva ersättning efter ty här förut
är sagt.
U §•
Katt att med beslag belägga virke, som skall anses förbrutet, tillkomme
allmän åklagare samt de till skogsvårdsstyrelsens biträde anställda
tjänstemän, men rätt att utföra åtal äge endast allmänne åklagaren.
Har någon av de till skogsvårdsstyrelsens biträde anställda tjänstemän
gjort beslag, skall han, så snart ske kan och senast inom fjorton dagar,
gorå anmälan därom hos allmänne åklagaren.
Varder ej inom sextio dagar, från det beslaget skedde, åtal i laga
ordning anställt, vare beslaget förfallet.
12 §.
Virke, som enligt denna lag dömes förbrutet, skall av åklagaren
försäljas å offentlig auktion, så kungjord som om auktion å utmätt lös
egendom är stadgat. Begär, innan frågan om virkes förverkande slutligen
prövats, virkets ägare, att försäljning skall äga rum, eller finner,
på anmälan av åklagare, överexekutor, att fara är för virkets förstörelse
eller att kostnaden för dess förvarande skulle bliva större än skäligt
är, förordne överexekutor, att virket skall säljas i den ordning nyss
sagts; och skall i ty fall virkets ägare, där han är känd och inom riket
boende, eller, där han bor utom riket men inom riket har känt ombud,
som äger för honom mottaga stämning och avgiva svaromål, ombudet
genom åklagarens försorg bevisligen underrättas om auktionen minst
åtta dagar innan den hålles. Anmälan av åklagare, varom här ovan
sägs, skall vara åtföljd av fullständig, av två trovärdige män styrkt
förteckning, utvisande virkets mängd och beskaffenhet,
13 §.
Böter, som enligt denna lag ådömas, ävensom genom försälj,ning
av förbrutet virke uppkommen behållning och enligt 10 § utdömd er
-
Kungi. Maj:ts proposition Nr 344. 7
sättning för virke, som undgått beslag, fördelas lika mellan skogsvårdskassan
i det landstingsområde och skogsaccisfonden i den kommun, där
avverkningen ägt rum.
Försäljes i beslag taget virke innan det dömts förbrutet, skall,
till dess frågan härom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman nedsättas
i riksbanken på sätt särskilt är stadgat; och skall om sådana
medels insättning i bankinrättning vidare gälla vad i 160 § utsökningslagen
sägs.
14 §.
Saknas medel till fulla gäldandet av böter, vartill någon enligt
denna lag fälles, skall förvandling ske enligt allmänna strafflagen.
15 §.
Genom denna lag sker ej ändring i vad lagen angående vård av
enskildes skogar innehåller om åtgärder till återväxtens betryggande,
dock att förbud mot avverkning, som där avses, icke skall meddelas i
fall, då skogsvårdsstyrelsen meddelat sådant förbud efter ty i 6 § här
ovan sägs. Såvitt de i nämnda lag i övrigt meddelade bestämmelser
strida mot föreskrifterna i denna lag, skola samma bestämmelser icke
tillämpas.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1920, då lagen den 13 juni
1919 om tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling av skog å
fastighet i enskild ägo upphör att gälla, samt gäller till den 1 juli 1921.
Jämlikt äldre lag i ämnet meddelat förbud mot avverkning, som
är gällande den 30 juni 1920, skall fortfarande äga giltighet.
Vad den nya lagen innehåller beträffande påföljd av förseelse, som
i 10 § sägs, skall i avseende å förseelse, begången under tiden för lagens
giltighet, äga tillämpning även efter det lagen i övrigt upphört att gälla.
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 344.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 20 februari 1920.
Närvarande:
Hans excellens hen- statsministern Edén,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena HELLNER,
Statsråden: Petrén,
Nilson,
Löfgren,
friherre Palmstierna,
Undén,
Thorsson,
Olsson.
i
Efter gemensam beredning med t. f. chefen för jordbruksdepartementet
anförde chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren:
»Då lagen den 13 juni 1919 om tillfälliga åtgärder till förekommande
av skövling av skog å fastighet i enskild ägo (Svensk författningssamling
nr 299) likasom motsvarande lag av den 28 juni 1918
ansetts böra erhålla giltighet allenast för ett år, har jag med hänsyn
till frågan om eventuell förlängning av berörda provisoriska lagstiftning
funnit mig böra anmoda skogsvårdsstyrelserna i de län, där den nuvarande
lagen i ämnet gäller, att inkomma dels med uppgift angående de
åtgärder, som under år 1919 inom vederbörande skogsvårdsstyrelses
verksamhetsområde vidtagits i anledning av förenämnda två lagar, dels
9
Kanyl. Maj.ts proposition Nr 344.
ock med yttrande rörande verkningarna under år 1919 av Hämma lagar
ävensom angående behovet av förlängning av ifrågavarande lagstiftnings
giltighetstid. De sålunda infordrade yttraudena hava numera inkommit.
Därjämte föreligga särskilda framställningar från skogsvårdsstyrelsema
i Stockholms län, Kalmar läns norra landstingsområde och Blekinge län
angående provisorisk lagstiftning till skydd för skogar i exponerade
lägen tillika med ett utlåtande av domänstyrelsen i sistnämnda fråga
samt vidare en framställning, beslutad vid möte mellan skogsvårdsstyrelBerna
i riket under november 1919.
De inkomna yttrandena visa, att, tack vare sådana åtgärder frän Jtenprom»»- skogsvårdsstyrelsernas sida som införande av kungörelser och uppsatser
i ortstidningarna samt spridande av broschyrer och anvisningar rörande delbara verkavverkning,
den allmänhet, som beröres av förevarande lagstiftning, wn?or
numera är ganska förtrogen med dess innebörd. Vederbörande skogsägare
och avverkningshavare synas ock hava i mycket stor utsträckning
begagnat sig av den hjälp med utstämpling eller annan planläggning
för avverkning, som erbjudits från skogsvårdsstyrelsema. Rörande omfattningen
av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet på detta område må
här nämnas följande.
I Stockholms län har ett mycket stort antal skogsägare vänt sig
till skogsvård sstyrelsen för erhållande av råd och anvisningar angående
bästa sättet för avverknings bedrivande; enligt styrelsens förmenande skulle
en stor del av dessa skogsägare aldrig begagnat sig av styrelsens erbjudande
härutinnan, om ej risken av konflikt med ifrågavarande lagar funnits;
inom Uppsala län bär biträde lämnats för gallring i ungskog på
45 ställen med 89 förrättningsdagar, för avverkning å fastighet, förvärvad
efter den 14 maj 1918, på 41 ställen med 80 förrättningsdagar,
för ordnande av avverkning på grund av upplåten avverkningsrätt på
43 ställen med 107 förrättningsdagar;
i Södermanlands län bar biträde för ordnande av avverkning lämnats
av länsjägmästarna på 30 ställen under 49 dagar och av länsskogvaktarna
på 251 ställen under 478 V2 dagar;
i Östergötlands län hava länsskogvaktarna anlitats för avverknings
planläggande och stämpling 1,450 dagar mot 615 dagar under år 1918 och
i medeltal cirka 300 dagar för år under närmast föregående treårsperiod;
i Jönköpings län har skogsvårdsstyrelsen på rekvisition av skogsägare
utfört 1,150 utsyningar; cirka 80 procent av alla avverkningar
under år 1919 hava reglerats genom styrelsens personal eller annan
fackkunnig personal;
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 292 höft. (Nr 344.)
o
10
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 344.
i Kronobergs län utfördes genom skogsvårdsstyrelsens försorg 1,531
utstämplingar för avverkning enligt grunderna för god skogsvård;
i Kalmar läns norra landstingsområde hava från den provisoriska
lagens tillkomst gjorts 902 ansökningar om biträde vid stämpling av
skog, därav 772 under 1919; motsvarande siffror voro 67 år 1916 och
88 år 1917; dessutom har genom personalen kontrollerats en del avverkningar
vid bruk eller större egendomar, där stämplingen utförts av
skogsägarens eget folk;
i Blekinge län hava anvisningar rörande avverkningens rätta bedrivande
lämnats i avseende å 192 hemman samt omfattat en areal av
3,611.68 hektar;
i Kristianstads län har skogsvårdsstyrelsen i 125 fall lämnat anvisning
å platsen antingen genom utmärkande av gränser för tillåten
avverkning eller genom utstämpling av viss provyta eller hela området;
i Malmöhus län har skogsvårdsstyrelsen i 12 fall lämnat sådan
anvisning, som nyss nämnts under Kristianstads län;
i Hallands län har skogsvårdsstyrelsen lämnat 169 anvisningar
för skogsskötseln (mot 91 under år 1918) i form av råd och stämplingar;
i Göteborgs och Bohus län hava av länsjägmästaren och länsskogvaktarna
förutom kontroll- och besiktningsresor företagits förrättningar
under tillhopa 170 dagar med anledning av 1 och 2 §§ i 1918 års lag
eller motsvarande bestämmelser i 1919 års lag;
i Älvsborgs län har i 1,062 fall efter rekvisition hos skogsvårdsstyTelsen
lämnats biträde för anvisning om avverkning; i ytterligare 66
fall hava länsskogvaktarna, utan att biträde rekvirerats, på förekommen
anledning besiktigat avverkningar samt därvid lämnat råd och anvisningar
rörande det sätt, varpå avverkning kunde bedrivas utan att bliva
stridande mot de ifrågavarande lagbestämmelserna;
i Skaraborgs län pläga nästan alla större virkeshandlare såsom
villkor för inköp av avverkningsrätt fordra, att skogsägaren erhållit
skogsvård sstyrelsens medgivande till avverkningen;
i Värmlands län har skogsvårdsstyrelsens personal i mer än tredubblad
omfattning mot föregående ar lämnat biträde med anvisningar
och utstämplingar för avverkningar till förebyggande av avverkning i
strid mot lagbestämmelserna;
i Örebro län har skogsvårdsstyrelsens personal lämnat anvisningar
för avverkning å cirka 5,542.38 hektar enligt 1 eller 2 § i 1918 års
eller motsvarande bestämmelser i 1919 års lag;
i Västmanlands län har skogsvårdsstyrelsens hjälp med anvisning
eller stämpling frivilligt av vederbörande påkallats i 78 fall, berörande
11
Kungl. Maj:ts proposition Nr 344.
1,717 hektar, oavsett sådana fall, då anvisning av salu-eller husbehovsvirke
gjorts på begäran av skogsägare, som även utan lagens tillkomst
skulle hava begärt biträde av styrelsen;
i Kopparbergs län har skogsvård sstyrelsen på frivillig ansökan låtit
planlägga 1,696 avverkningar mot 1,041 under 1918 och 574 under
1917, och plägar skogsvårdsstyrelsens biträde numera i regel begäras
vid planläggning av avverkningar, där tillgång till egna fackutbildade
tjänstemän saknas;
i Gävleborgs län har av skogsvårdsstyrelsen lämnats biträde med
utstämpling i 322 fall och råd angående avverknings förläggande i
205 fall;
i Västernorrlands län hava med anledning av ifrågavarande lagstiftning
skogsägare och avverkare i betydligt större utsträckning än
förut anlitat skogsvårdsstyrelsens biträde.
Visserligen skulle, på sätt jämväl av en del yttranden framgår,
skogsvårdsstyrelsernas biträde i åtskilliga av de uppgivna fallen hava
påkallats även om icke nu ifrågavarande lagstiftning funnits, men icke
desto mindre är uppenbart, att samma lagstiftning medfört en högst väsentlig
ökning i skogsvårdsstyrelsernas arbete. Från åtskilliga skogsvårdsstyrelser
meddelas ock, att denna ökning i arbetet nödvändiggjort anställande
av biträdande länsjägmästare, assistenter och nya länsskogvaktare.
Utöver den verksamhet, som bestått i meddelande av råd och anvisningar
för avverkning, har på skogs vård sstyrelserna ankommit att
ingripa mot avverkning i strid mot de provisoriska lagbestämmelserna.
Där sådan avverkning förekommit eller planlagts, hava skogsvårdsstyrelserna
i ett stort antal fall genom föreställningar eller meddelande att
viss avverkning skulle föranleda förbud kunnat träffa uppgörelse med
vederbörande avverkare, så att avverkningen inställts eller ock omlagts
efter skogsvårdsstyrelsens anvisningar. Formligt avverkningsförbud har
emellertid meddelats i ett avsevärt antal fall, på sätt framgår av nedan
intagna tabell, beträffande vilken är att märka att de angivna paragrafnumren
hänföra sig till 1919 års lag och att under resp. 2, 3 och 4 §§
upptagits förbud meddelade enligt motsvararande bestämmelser i 1918
fira lag (1 §, 2 § första stycket och 2 § andra stycket).
Avverlaangi
förbud m m
12
Kungl. Maj:ts proposition Nr 344.
Avverkningsförbud
meddelade
i
4§ 1
av skogsvårdsstyrelsen i
j ä
a §
m 1 i k t
O O i
o k |
Stockholms län.............................
4 ''
5
5
Uppsala län ..............................
1
i
—
Södermanlands län ......................
10
10
—
Östergötlands län..........................
3
1
i
Jönköpings län.............................
......
16 i
Kronobergs län.............................
......
j
10
Kalmar län norra delen.................
......
2
1 i
13
Kalmar län södra delen.................
närmare
uppgift saknas
Blekinge län................................
5
—
1
Kristianstads län..........................
6
i ;
_ f
Malmöhus län .............................
3
—
—
Hallands län................................
......
25
4
3
Göteborgs och Bohus län .............
......
5
Ålvsborgs län ............................
55
2
5
Skaraborgs län.............................
......
12
i
i
Värmlands län.............................
17
—
i
Örebro län...................................
;
2
Västmanlands län ......................
3
—
—
Kopparbergs län ..........................
6
—
i
Gävleborgs län ............................
i
18
—
Västernorrlands län.......................
29
—
5
Jämtlands län .............................
IT
—
i
Av uppgifterna i tabellen framgår, att de ojämförligt flesta förbuden
gällt avverkning i strid mot 2 § i 1919 års lag eller sålunda avverkning
av ungskog. Framhållas må emellertid, att någon skarp gräns icke alltid
kan uppdragas mellan de särskilda paragrafernas tillämpningsområden
och att uppgifterna icke tydligt utmärka, i vilken utsträckning förbuden
träffat innehavare av avverkningsrätt. I detta hänseende kan nämnas,
hurusom av de 55 förbud, som skogsvårdsstyrelsen i Ålvsborgs län meddelat
med stöd av 1 § i 1918 års lag eller 2 § i 1919 års lag, icke
mindre än 47 drabbat avverkningsrättshavare.
I några få fall omnämnes, att besvär anförts över meddelat avverk
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition Nr 344. 18
ningsförbud, i ytterligare några att avverkning i strid mot sådant förbud
förekommit ock föranlett åtal.
Utöver nu omnämnda direkta verkningar har den ifrågavarande
lagstiftningen enligt vad av de inkomna yttrandena framgår haft mycket
gynnsamma indirekta verkningar. Skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län
anför, att genom styrelsens ingripande hindrats skövling av omkring
800 hektar skog, men att oerhört mycket större arealer genom lagarnas
indirekta verkan skyddats från förstöring. Från Uppsala län meddelas,
att hos allmänheten tinnes full förståelse för nödvändigheten av en lag,
som hindrar skövling av ungskog och av skog i allmänhet å egendomar,
som under de senare åren varit föremål för försäljning. Lagens stora
betydelse, yttrar skogsvårdsstyrelsen i Östergötlands län, ligger däri, att
allmänheten på ett mera påtagligt sätt blivit upplyst om skogsvårdens
fordringar, samt att den med eller mot sin vilja måst inrätta sig därefter,
och samma skogsvårdsstyrelse framhåller vidare, hurusom, medan dimensionshuggning
ännu för två år sedan på flertalet skogar var den enda
förekommande avverkningsformen, sådan numera endast i undantagsfall
torde komma till utförande, samt att vad som på frivillighetens väg
även vid intensivt bedriven upplysning helt visst icke skulle kunnat
vinnas på många år, nu på en kort tid blivit verklighet. Att denna
lagstiftning kraftigt motverkat dimensionsavverkningarna har även påpekats
av ett antal andra skogsvårdsstyrelser. Bland den provisoiäska
skogs!agstiftningens goda verkningar framhålles även, att den bidragit
till stävjandet av spekulationen i köp av egendomar med skogstillgång.
(Skogsvårdsstyrelserna uttala sig jämväl med största samstämmighet
för att ifrågavarande lagstiftning erhåller förlängd giltighet antingen för
ett eller två år eller tillsvidare i avbidan på en slutlig lagstiftning på
grundval av skogslagstiftningskommitténs förslag. En skogsvårdsstyrelse,
nämligen skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns södra landstingsområde, har
visserligen framhållit, att 1919 års lag vore behäftad med många och stora
brister — till den särskilt påpekade frånvaron av en bestämmelse om
den fortsatta giltigheten av avverkningsförbud, som meddelats enligt
1918 års lag, skall jag längre fram återkomma — men även denna
•skogsvårdsstyrelse har gjort gällande att förlängning av 1919 års lag
är en ovillkorlig nödvändighet. 1 förut omnämnda framställning från
mötet mellan skogsvårdsstyrelserna hemställes likaledes om vidtagande
av åtgärder för förlängning av 1919 års ofta nämnda lag.
Medelbara
verkningar a>
den provisoriska
lag sti/1- n ing en.
Yrkanden på
/ örlängning
av lagstiftningens
giltighetstid.
14
JframstäUmngar
om
ändringar
aller tillägg.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 344.
I samband med framställningarna om förlängning av ifrågavarande
provisoriska lagstiftning hava emellertid de flesta skogs vård sst vrelser
uttalat sig för vissa ändringar i eller tillägg till 1919 års lag. Till en
del innefatta de härutinnan framkomna förslagen upprepning av förslag,
som, på sätt framgår av handlingarna till propositionen nr 389 till 1919
års lagtima riksdag, framställdes i sammanhang med frågan om förlängning
av 1918 års lag i ämnet. Sålunda hava skogsvårdsstyrelserna i
Blekinge och Malmöhus län hemställt, att det i 3 § av 1919 års lag
förekommande uttrycket god skogsvård måtte utbytas mot uttrycket god
skogshushållning, varvid sistnämnda skogsvårdsstyrelse framhållit, att då
paragrafen syntes vara avsedd att stävja eu med egendomshandel ofta
följande avverkning, målet bättre skulle nås genom användande av det
senare uttrycket, vilket förutsatte, att nödig hänsyn toges till uthålligheten,
så att ej skogskapitalet nedbringades mer än som på grund av
den direkta skogsvårdens fordringar kunde vara påkallat.
Skogsvårdsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt
Kopparbergs län påyrka införandet av anmälningsskyldighet beträffande
förestående avverkning. En bestämmelse härom skulle, enligt vad
skogsvårdsstyrelsen i Malmöhus län yttrar, icke innebära skyldighet att
invänta styrelsens tillstånd eller anvisning för avverkningen men giva
styrelsen möjlighet att i tid ingripa samt att utöva kontroll och ledning
på ett effektivt och billigare sätt.
Under förmälan att det i många fall utan särskilt stadgande torde
vara omöjligt förmå upplåtare av avverkningsrätt att återlösa skog-, som
skogsvårdsstyrelsen hindrade avverkningsrättshavaren att avverka, har
skogsvårdsstyrelsen i Blekinge län föreslagit införande av en bestämmelse
angående rättsförhållandet mellan avverkningsrättshavaren och markägaren
för det fall, att avverkningsrätt upplåtits och betalts före den 11 juli 1918.
Skogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller som önskvärt,
att lagen kompletteras med en bestämmelse av innehåll, att skogsägare,
som överträtt föreskrifterna i 2 eller 3 § av 1919 års lag innan skogsvårdsstyrelsen
hunnit ingripa, må kunna tillhållas att — eventuellt genom
skogsvårdsstyrelsens försorg på vederbörandes bekostnad — f ullfölja
en tidigare lagstridigt utförd avverkning i enlighet med grunderna för en
god skogsvård: och anför i anseende härå denna skogsvårdsstyrelse, att
fall kunde tänkas, då avverkningen skett i strid mot föreskrifterna i den
provisoriska skogslagen utan att likväl hemfalla under bestämmelserna
i lagen angående vård av enskildes skogar; varvid i saknad av sådan
bestämmelse svårigheter kunde uppstå att bringa det behuggna området
Kungl. Maj:U proposition, Nr 344. 15
i sådant skick, att det för framtiden kunde bliva föremål för god
skogsvård.
Det viktigaste ändringsförslaget, även det ett förnyande av eu
redan år 1919 gjord hemställan, avser erhållandet av skydd för skogar
i exponerade lägen. Skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län har, på sätt
jag förut nämnt, ingivit särskild framställning i nu omförmälda fråga.
1 denna framställning anföres följande.
I det betänkande, som skogslagstiftningskommittén avgivit den 9
december 1918, hade föreslagits bland annat bestämmelser angående
skogar i exponerade lägen. En lag härom, avseende skydd sb* stämmelser
för skogar, vilka för sitt eget fortbestånd krävde speciell försiktighet
vid avverkningen, skulle utan tvivel ej blott fylla en av de största
luckorna i 1903 års skogsvårdslag utan ock synnerligen välvilligt mottagas
av den stora allmänheten. Behovet av lagstadgat, skydd för sådana
skogar torde nämligen från alla håll kunna vitsordas. Då vidare de
motiv, skogslagstiftningskommittén i berörda hänseende framlagt, syntes
oerhört vägande, vågade skogsvårdsstyrelsen uttala den förhoppning, att
desamma skulle beaktas av Kungl. Maj:t och riksdagen, så att genom
en ny lag i ämnet möjlighet bereddes för att skogsproduktionen 4
ifrågavarande skogar skulle kunna räddas. Prövningen av alla nu föreliggande
lagförslag å det skogiiga området torde emellertid icke medhinnas
under kortare tid än 2 å 3 år. Under mellantiden kunde man,
med stöd av erfarenheten från tiden närmast före 1903 års skogslags
ikraftträdande, befara, att mindre hänsynsfulla skogsägare icke skulle
draga sig för att börja forcerade avverkningar å exponerade marker och
därigenom ej blott utsätta sin skogsmark för obotliga skador utan ock
äventyra oersättliga naturvärden. Då Stockholms län innehölle en icke
oväsentlig areal skogar av skärgårdsnatur, vilka måste inrangeras under
kategorin »skogar i exponerade lägen», hade det synts skogsvårdsstyrelsen
angeläget, att åtgärder snarast tillgrepes för att, innan ett definitivt
lagskydd trädde i kraft, dylik skövling därstädes skulle kunna hindras.
På ett enkelt och för den skogägande allmänheten icke stötande sätt
torde detta kunna ske genom att alla skärgårdsskogar underkastades
provisoriska bestämmelser i likhet med dem, som nu gällde för egendomar,
vilka bytt ägare efter den 14 maj 1918. Komme sådana bestämmelser
till stånd, torde visserligen skogsvård sstyrelserna icke kunna
hindra alla skövlingar, men oerhört mycket skulle med säkerhet kunna
vinnas. Något intrång i skogsägarnas berättigade intressen skulle å
andra sidan icke heller göras genom en dylik inskränkning i förfoganderätten
till skogen, då ju bestämmelserna avsåge endast att hindra sådana
16
Kungl. Mapts proposition Nr 344.
avverkningar, som strede mot grunderna för en god skogsvård. Beträffande
omfattningen av dylika skogar i exponerade lägen torde lämpligen
böra uppdragas åt resp. länsstyrelser att på framställning av
skogs vårdsstyrelserna därom bestämma. Skogs vårdsstyrelsen hemställde
med stöd av det anförda, att Kung]. Maj:t — oberoende av frågan om
prolongation av lagen angående tillfälliga åtgärder till förekommande av
skövling av skog å fastighet i enskild ägo — måtte för riksdagen framlägga
proposition om provisorisk lagstiftning för skogar i exponerade
lägen. Skulle — vilket skogsvårdsstyrelsen på det livligaste hoppades —
nyssnämnda lag erhålla förlängd giltighet, hemställde styrelsen, att densamma
måtte kompletteras med en paragraf av följande lydelse:
Där på grund av belägenhet i havsbandet förhållandena äro sådana, att det
måste befaras, att, i händelse av ovarsam avverkning av befintlig skog, återväxt
skulle omöjliggöras eller ock återväxt, som kunde förväntas uppkomma, skulle bliva
•oskäligt sen eller underhaltig, må på framställning av skogsvårdsstyrelsen Konungens
befallningshavande förordna, att å dylika fastigheter avverkning av skog ej får äga
ram, i fall den strider mot grunderna för en god skogsvård eller fastigheten därigenom
skulle komma att lida brist på behövlig skog efter ortens förhållanden.
I skogsvårdsstyrelsens i Kalmar läns norra landstingsområde framställning
i ämnet auföres, att området innehåller en del skogar av skärgårdsnatur,
och göres efter en motivering, som nära överensstämmer
med skogsvårdsstyrelsens i Stockholms län, en hemställan av nära no g
samma lydelse som sistnämnda styrelses.
Skogsvårdsstyrelsen i Blekinge län har framhållit, att då i länets
kustland funnes störa arealer skogsmark i exponerat läge, samma skäl
där förelåge för lagstadgat skydd för dylik skog. Styrelsen ansåge sådant
skydd vara erforderligt, även om lagen den 13 juni 1919 prolongerades;
och hemställde skogsvårdsstyrelsen därför med instämmande i
skogsvårdsstyrelsens i Stockholms län framställning, att proposition om
provisorisk lagstiftning för skogar i exponerat läge måtte framläggas.
I det infordrade yttrandet från skogsvårdsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län har framhållits, att de av skogslagstiftningskommittén
föreslagna bestämmelserna om skog i exponerat läge skulle fylla en
lucka i den nuvarande skogslagstiftningen och bliva till största gagn
för landets kusttrakter, icke minst för Göteborgs och Bohus län, där
skogarna till mycket stor del funnes i exponerat läge. Enligt 1903 års
skogslag finge visserligen avverkning av skog ej så bedrivas, att skogens
återväxt uppenbarligen äventyrades, och gällde detta jämväl om
skog i exponerat läue. .Men någon straffpåföljd för brott mot bestämmelsen
funnes ej, endast skyldighet att sörja för erhållande av åter
-
17
Kungl. Maj-.ts proposition Nr .344.
växt. Då detta senare efter kalavverkning å exponerade marker med
grund och mager jordmån vore förenat med dryga kostnader under
loppet av vanligen många år, så vitt ej skadan vore obotlig, ställde sig
ofta en kalavverkning å dylik sämre mark mindre ekonomisk. Med hänsyn
härtill bleve en lagbestämmelse sådan som den av skogslagstiftningskommittén
föreslagna i realiteten icke eller åtminstone endast föga
betungande för skogsägaren, men däremot av oerhörd betydelse i nationalekonomiskt
hänseende. Avgörandet, huruvida en skog borde anses
befinna sig i exponerat läge och bestämmandet om skogens omfattning,
där den ifrågasatta lagbestämmelsen skulle äga tillämpning , borde överlämnas
åt vederbörande skogsvårdsstyrelse, som väl kände till skogsöda
markförhållanden inom dess verksamhetsområde och ju redan enligt
1918 och 1919 års provisoriska skogslagar hade det ännu viktigare
uppdraget att avgöra, huruvida en ungskog med hänsyn till ålder och
övriga förhållanden finge kalavverkas eller ej. Förläggandet av bestämmanderätten
till högre myndighet skulle i högsta grad försvåra
arbetet och vålla en så stor tidsutdräkt, att det hela bleve, snart sagt,
outförbart; detta gällde åtminstone Göteborgs och Bohus län, som till
mycket stor del bestode av dylik exponerad mark, fördelad i en oerhörd
mängd mestadels små områden. Denna skogsvårdsstyrelse har i ämnet
föreslagit en så lydande bestämmelse:
Där på grund av belägenhet i havsbandet eller på höjder eller eljest exponerat
läge förhållandena äro sådana, att det måste befaras, att, i händelse av ovarsam
avverkning av befintlig skog återväxt skulle omöjliggöras eller ock återväxt,
som kunde förväntas uppkomma, skulle bliva oskäligt sen eller underhaltig, får avverkning
av skog ej äga rum, om den strider mot grunderna för en god skogsvård
eller fastigheten därigenom skulle komma att lida brist på behövlig skog efter ortens
förhållanden; och får i varje fall avverkningen företagas allenast med skogsvårdsstyreisens
medgivande och i enlighet med de föreskrifter, som av densamma
kunna varda meddelade.
Skogsvårdsstyrelsen i Södermanlands län har förklarat sig instämma
i skogsvårdsstyrelseus i Stockholms läns framställning till förhindrande
av de svårigheter för skogsåterväxtens betryggande, som uppstode genom
hänsynslös avverkning av skog i havsbandet och i exponerade
lägen i övrigt. Skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län har likaledes framhållit
såsom önskvärt, att den provisoriska lagstiftningen utvidgades att
omfatta jämväl skärgårdsskogarna.
Domänstyrelsen, vars utlåtande infordrats i anledning av förenämnda
framställning av skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län, har i
sådant hänseende anfört, att domänstyrelsen ansåge, att fog funnes för
den av sistnämnda skogsvårdsstyrelse uttalade farhågan om risken för
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 292 käft. (Nr 344.) 3
18 Kunyl. Maj:ts proposition Nr 344.
skogar i exponerat läge och särskilt skogar i havsbandet under förberedelserna
för eventuellt genomförande av skogslagstiftningskommitténs
förslag, och att det vore behövligt, att en interimistisk bestämmelse, i
avvaktan på en definitiv lag, bjöde skydd för skogar av ifrågavarande
art. Under erinran därom, att skoglagstiftningskommitténs förslag avsåge
icke blott sådana skogar, för vilka skogs vårdsstyrelsen nu hemställt
om tillfällig lagstiftning, utan jämväl skogar »på höjder eller eljest
särskilt exponerat läge» samt skogar med svagare reproduktionsförmåga,
av låg bonitet o. s. v., har domänstyrelsen vidare huvudsakligen anfört
följande. För Stockholms län liksom för de flesta kustlän vore helt
visst den art av exponerade skogar, som träffades i den yttre skärgården,
särskilt i behov av skydd mot forcerade avverkningar. Men såväl i Stockholms
som andra län funnes innanför den yttre skärgården belägna skogar
å höjder eller särskilt svaga marker, som vore i ej mindre behov
av skydd mot ovarsamma avverkningar än nämnda skärgårdsskogar.
Domänstyrelsen hade härmed velat framhålla, att eu tillfällig lagstiftning
i av skogsvårdsstyrelsen angiven riktning följdriktigt helst borde
taga hänsyn ej blott till skogar i havsbandet utan även till övriga
skogar av nyss angiven art. Domänstyrelsen, som endast varit i tillfälle
att taga kännedom om första delen av skogslagstiftningskommitténs
betänkande men torde komma att i sinom tid få avgiva utlåtande över
betänkandet i dess helhet, ansåge sig därför icke böra nu närmare uttala
sig om kommitténs hittills framlagda förslag om bestämmelser för
skogar i exponerade lägen. Dock ansåge sig styrelsen kunna redan nu
uttala, att styrelsen för sin del funne en sådan lagstiftning erforderlig,
som medförde mera effektivt skydd för skogar i andra höjdlägen än
fjälltrakter och i havsbandet än det skydd nuvarande lagstiftning bjöde.
I vad mån sådant mera effektivt skydd kunde vinnas på de väg ar, skogslagstiftningskommittén
anvisat, därom ansåge sig styrelsen icke böra uttala
sig förrän efter slutlig granskning och prövning av kommitténs
förslag i dess helhet. Styrelsen ville emellertid framhålla, att kommitténs
hittills framlagda förslag, i vad det berörde skyddsskogar och
skogar i exponerade lägen, redan varit utsatt för en rätt anmärkningsvärd
kritik ej blott från sådana personer, som i allmänhet torde företräda
statens synpunkter, när det gällde bedömandet av en skogslag,
utan jämväl från representanter för skogsägare. Ehuru styrelsen, såsom
av det sagda torde framgå, ansåge icke blott skogar i havsbandet utan
även skogar av annan expositionsart vara i behov av det skydd för ovarsam
behandling, som en interimistisk lagstiftning kunde lämna, ansåge
styrelsen dock, intill dess kommitténs förslag slutligt kunnat prövas,
19
Kuuyl. Maj:ts proposition Nr 344.
hinder ej möta, att eu lagstiftning av sistnämnt slag tillsvidare inskränktes
ait gälla skogar i havsbandet, då dessa dels i allmänhet torde vara
att hänföra till en kategori av mera påtaglig och lättare definierbar art
än andra exponerade skogar, dels ock den av skogsvårdsstyrelsen i
Stockholms län uttalade farhågan dessutom måhända vore större ifråga
om skärgårdsskogar än andra exponerade skogar. Domänstyrelsen finge
på grund härav, trots den ofullständighet, som komme att vidlåda en
tillfällig lagbestämmelse i av skogsvårdsstyrelsen föreslagen riktning,
uttala, att det vore önskligt, att åtgärder snarast vidtoges till skydd
för skogar i havsbandet. Dylika åtgärder syntes emellertid böra gå ut
på en komplettering, i huvudsaklig överensstämmelse med skogsvård sstyrelsens
senare alternativ, av meranämnda lag den 13 juni 1919 i
samband med förlängning av dess giltighetstid. En särskild provisorisk
lagstiftning för skogar i exponerade lägen enligt skogsvårdsstyrelsens
första alternativ ansåge sig domänstyrelsen icke kunna tillstyrka,
då detta skulle innebära ett godtagande i viss män, utan föregående
verklig prövning, av ett genomgripande lagförslag, vars halt ännu icke
vederbörligen kunnat prövas. Med stöd av vad sålunda anförts finge
domän styrelsen på det sätt tillstyrka skogsvårdsstyrelsens i Stockholms
län förevarande framställning, att gällande lag om tillfälliga åtgärder
till förekommande av skövling av skog å fastighet i enskild ägo måtte,
i samband med förlängning av dess giltighetstid, på det sätt kompletteras,
att lagen komme att medföra särskilt skydd jämväl för skogar i
havsbandet i huvudsaklig överensstämmelse med det av nämnda skogsvårdsstyrelse
därom framlagda förslaget.
Ett ytterligare ändringsförslag gäller det i 5 § av 1919 års lag
stadgade undantaget för avverkning å sådant område i hagmark, som
erfordras till betesmark. I detta avseende har skogsvårdsstyrelsen i Ålvsborgs
län anmärkt, att sagda paragraf icke vore lämpligt avfattad, i det
att betesbehov alltför ofta anfördes såsom svepskäl för avverkning av
ungskog; och föreslår nämnda skogsvårdsstyrelse, att ifrågavarande paragraf
skulle i hithörande del erhålla följande ändrade lydelse:
Yad här ovan stadgats — — — till inägor, eller å sådant område, som medelst
röjning och andra för ändamålet erforderliga åtgärder omlägges till betesmark
för varaktigt betesbruk, förutsatt att marken är för ändamålet lämplig och
den omfattning, vari markens omvandling för sådan ändrad användning avses, icke
är större än som av ändamålet skäligen påkallas, ej heller för marks uppodling
till — _ — — ändamål.
Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns norra landstingsområde har framhållit,
att den bestämmelse i 4 § av 1919 års lag, som avser avverk
-
20
Kungl. Maj:ts proposition Nr 344.
ningsrätt, upplåten efter viss dag, kunde kringgås genom utsträckning
av avverkningsrätten. Enligt vad styrelsen meddelar hade det hänt,
att en avverkningsrätt, som första gången försålts före ifrågavarande
tid, sedermera ett flertal gånger upplåtits delvis eller helt och till olika
pris mot vad första gången betalades. Det kunde tänkas, att en dylik
andrahandsupplåtelse måste betraktas som nytt köp och därför vore
underkastad lagens bestämmelser, men styrelsen hade icke kunnat med
visshet tyda denna mening ur lagens ordalydelse.
Från flera håll har framhållits önskvärdheten av en bestämmelse
om straff redan för avverkning i strid mot den provisoriska lagen. Sålunda
har läns jägmästaren hos skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns södra
landstingsområde i ett av styrelsen insänt yttrande anfört, att en bestämmelse
sådan som den av skogslagstiftningskommittén föreslagna, nämligen
att straff inträdde vid själva huggningen emot lagens föreskrifter,
syntes vara riktig, enär därigenom avverkarna komme att tvingas tillfråga
skogsvårdsstyrelsen innan avverkning skedde och sålunda de facto
ett slags anmälningsplikt komme till stånd. Saknaden av en bestämmelse
i denna riktning har skogsvårdsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län funnit ägnad att minska den provisoriska lagstiftningens effektivitet.
Under erinran, hurusom det torde vara eu allmän erfarenhet, särskilt
från kristiden, att en gång upptäckta möjligheter att utan påföljd lotsa
sig förbi en generande lagbestämmelse hade tendens att med löpeldens
fart sprida sig bland allmänheten, har skogsvårdsstyrelsen i Ålvsborgs
län uttalat farhågor för att ett förfarande, som på sina håll med framgång
försökts, nämligen att plötsligt och med stor arbetsstyrka forcera
fram en otillåten avverkning skulle anses vara ett efterföljansvärt föredöme.
Såsom exempel på, huru avverkning bedrivits med uppenbar
avsikt att kringgå lagens bestämmelser, har denna skogsvårdsstyrelse
anfört ett fall, då ett bolag, efter att hava förvissat sig om att länsskogvaktaren
vore tjänstledig, sänt en arbetsstyrka på 22 man från annat
håll till avverkningsplatsen med uppdrag att endast fälla skogen så skyndsamt
som möjligt, för vilket ändamål arbetarna mot en ersättning av
en krona för timme jämte 10 öre för varje fällt träd utfäst sig att arbeta
minst 14 timmar om dagen. I detta fall hade emellertid, tack vare
närbelägenheten till skogsvårdsstyrelsens säte, avverkningen icke pågått
mer än en dag innan skogsvårdsstyrelsen genom avverkningsförbud
hindrat dess fortsättning.
I nära samband med nu behandlade fråga stå inkomna framställningar
om sådan lagändring att det bleve möjligt att meddela avverkningsförbud
på ett tidigare stadium och icke först när lagstridig avverk
-
21
Kungl. Majds proposition Nr 344.
ning redan påbörjats. Skogsvårdsstyrelsen i Södermanlands län anför,
att styrelsen, innan sådan avverkning förekommit, är hindrad vidtaga
direkta åtgärder, även om t. o. in. utmärkning till en tydligt lagstridig
avverkning ägt ram. Ett påpekande att eu avverkning på tilltänkt sätt
komme att mötas med förbud torde visserligen i de flesta fall vara tillräckligt
mot lojala personer, men i många fäll kunde man icke lita på
att det respekterades. Icke ens i sådana fall, då stämpling skett på ett
riktigt sätt, exempelvis genom skogsvårdsstyrelsens personal, hade styrelsen
säkerhet för att avverkningen skedde på ett riktigt sätt, eftersom
den med nuvarande bestämmelser kunde strafflöst utföras utan hänsyn
till stämplingen. Då det icke vore möjligt för styrelsen att genast ingripa,
kunde åtskilliga dagar förflyta, under vilka en hänsynslös avverkare
kunde medhinna att förstöra det, som var avsett att bevaras. Eu
hänsynslös person kunde sålunda åtminstone i viss grad göra sig oberoende
av lagen. Styrelsen hade haft ett sådant fall och hade anledning
befara, att flera sådana komme att inträffa. För avhjälpande av
detta missförhållande syntes två olika lagstiftningsmöjligheter föreligga,
nämligen dels ett generellt avverkningsförbud dels bemyndigande för
skogsvårdsstyrelserna att, så fort anledning därtill syntes föreligca, utfärda
avverkningsförbud vare sig lagstridig avverkning förekommit eller
icke, dock med skyldighet för skogsvårdsstyrelserna att genom anvisning
eller stämpling skyndsamt lämna besked, huru avverkning lagenligt finge
bedrivas. Av dessa båda möjligheter syntes den senare obetingat vara
att förorda. Skogsvårdsstyrelsen i Blekinge län föreslår i denna del,
att skogsvårdsstyrelsen skall äga meddela avverkningsförbud, när avverkning
sker eller planeras i strid mot bestämmelserna i lagen. Denna
skogsvårdsstyrelse anmärker mot de nuvarande lagbestämmelserna att om,
till skogsvårdsstyrelsens kännedom kommit, att en hemmansägare sålt
rätt till avverkning exempelvis ned till 5“, styrelsen, ehuru en sådan
avverkning under alla förhållanden vore att hänföra till skogsskövling,
icke kunde förhindra avverkningen förrän skogsskövling ägt rum en
eller flera dagar, och att mången gång kunde hända, att en mindre omfattande
dylik avverkning hunne utföras med tillhjälp av en större arbetsstyrka
innan förhållandet komme till styrelsens kännedom. Uttalanden
i enahanda riktning hava gjorts av skogsvårdsstyrelserna i Göteborgs
och Bohus samt Västernorrlands län.
Skogsvårdsstyrelsen i Ålvsborgs län ifrågasätter, huruvida icke
tiden vore inne att legalisera den praxis att begära anvisning hos skogsvårdsstyrelsen,
som av sig själv utbildat sig. I detta avseende föreslår
denna skogsvårdsstyrelse en ny paragraf av följande lydelse:
22
Kungl. Maj:ts proposition Nr 344.
Påkallar markägare eller innehavare av avverkningsrätt, med hänsyn till tilllämnad
avverkning, yttrande av skogsvårdsstyrelsen, huruvida visst skogsbestånd
vore sådant, att stadgandet i 2 § har tillämpning, eller huru i visst skogsbestånd
avverkningen må bedrivas, utan att stadgande i denna lag varder överträtt, äge
han därom göra skriftlig ansökan med uppgift om avverkningsområdets läge, omfattningen
av och sättet för avverkningen samt sökandens postadress, och åligger
det skogsvårdsstyrelsen snarast möjligt i ärendet meddela skriftligt besked, som
utan dröjsmål skall i rekommenderat brev sökanden tillställas.
Har skogsvårdsstyrelsen inom två månader, från det ansökningen till styrelsen
inkom, icke i ärendet fattat beslut, varom sökanden äger på begäran avgiftsfritt
erhålla bevis, må avverkningen äga rum på det sätt anmälningen avsett.
I anslutning till detta förslag hemställer skogsvårdsstyrelsen i Ålvsborgs
län vidare om införande av en bestämmelse angående straff för
(ten, som åsidosätter lämnade anvisningar. Styrelsen anför, att utom de
avverkare, som företoge avverkning i strid mot 2—4 §§ i 1919 års lag,
funnes en annan kategori avverkare, som lika uppenbart avsiktligt bröte
mot lagens avverkningsbestämmelser, men som gjorde det med list. Uti
till synes fullt lojala avsikter rekvirerade de biträde från skogsvårdsstyrelsen
för anvisning och utstämpling med avseende å tillämnad avverkning.
Skogsvårdsstyrelsen läte utstämpla de träd, som finge avverkas,
eller lämnade annan erforderlig anvisning men saknade då anledning
meddela förbud för avverkning i övrigt och kunde omöjligen
hålla ständig kontroll över att anvisningarna efterlevdes. Det hade därefter
hänt att vederbörande utfört avverkningen i rak strid mot anvisningarna,
vilket kommit för sent till skogsvårdsstyrelsens kännedom för
att kunna förhindras. Såsom exempel på ett dylikt tillvägagående har
styrelsen bifogat avskrift av en den 9 september 1919 dagtecknad besitta
in gsrapport, utvisande att, sedan styrelsen på begäran av en person,
som den 10 augusti 1918 inköpt visst hemman, låtit å dess skog verkställa
utstämpling, huvudsakligen av äldre träd och överståndare, samt
i anvisning av den 13 januari 1919 särskilt framhållits, att andra träd
än de, som utstämplats med skogsvårdsstyrelsens stämpelmärke, ej finge
avverkas, hade vid företagen besiktning emellertid befunnits, att, medan
endast omkring hälften av de utstämplade träden avverkats, slutna ungskogsbestånd,
där stämpling ej utförts, genomhuggits på det sätt, att
de vackraste träden uttagits till slanor, varemot de undertryckta, som i
första rummet bort tagas bort, blivit kvarlämnade.
Skogsvårdsstyrelsen i Blekinge län omtalar, hurusom det inom
länet förekommit, att en person, som begärt utsyning hos skogsvårdsstyrelsen,
omedelbart efter det förrättningen utförts och län sskogvaktaren
lämnat stället börjat avverka ej blott de stämplade utan även ostämp
-
23
Kungl. Maj:ts proposition Nr 344.
lade träd. För sådana fall, där vederbörande kan misstänkas ej komma
att följa lämnad anvisning, framhåller denna skogsvårdsstyrelse lämpligheten
av en bestämmelse, som gåve rätt att redan vid avslutande av
utsyning utfärda förbud mot avverkning av de ostämplade träden.
Skogsvårdsstyrelsen i Hallands län föreslår införande av en bestämmelse
om straff för överträdelse av de anvisningar, som styrelsen lämnar
på begäran av den, vilken innehar dispositionsrätten till skogen; enligt vad
denna skogsvårdsstyrelse meddelar, bär åtminstone i ett par fall inträffat,
att vederbörande vid avverkning frångått en sålunda lämnad anvisning.
Under förmälan, hurusom i Örebro län under år 1919 två avverkningar
skett i strid mot skogsvårdsstyrelsens i länet anvisningar och
att det kunde befaras, att kunskapen om att detta ej alls vore farligt
lätt sprede sig bland den kategori av avverkare, som plägade benämnas
jobbare och spekulanter, har denna skogsvårdsstyrelse vidare anfört, att
den, om detta visade sig bliva fallet, torde bliva nödsakad att allmänt
tillgripa den arbetsmetoden att snarast meddela avverkningsförbud, då
påbörjad avverkning komme till dess kännedom. Därmed ändrades emelJ
lertid förhållandet mellan styrelsen, å ena, samt avverkare och skogsägare,
å andra sidan, och det vore icke längre säkert, att den allmänna
opinionen komme att ställa sig på styrelsens sida, varvid vore att märka
att, såsom övriga kristidslagar tillfyllest lärt, det vore föga verklig nytta
med en lag, som ej uppbures av en allmän känsla och insikt om lagens
nytta och behövlighet. För att ej skogsvårdsstyrelsernas auktoritet skulle
löpa fara att försvinna borde vid förlängning av 1919 års lag däri intagas
bestämmelser om straff för brott mot skogsvårdsstyrelses anvisningar.
Av skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län framhålles ävenledes behovet
av eu bestämmelse om straffpåföljd för avverkning, som utföres
i strid mot lagen, ehuru vederbörande genom skogsvårdsstyrelsen fått
fullständig anvisning och utstämpling av det, som borde få avverkas.
Slutligen har från åtskilliga skogsvårdsstyrelser påpekats, att vid
förlängning av ifrågavarande provisoriska lagstiftning borde tillses att
giltigheten av ett meddelat avverkningsförbud icke upphör med den lag,
med stöd varav förbudet utfärdats. Saknaden av bestämmelse härom har
föranlett tvekan vid tiden för upphörandet av 1918 års lag i ämnet.
Flera skogsvårdsstyrelser hava ansett, att de med stöd av 1918 års lag
meddelade avverkningsförbuden förfallit den 1 juli 1919, då själva lagen
upphört att gälla. Några skogsvårdsstyrelser hade då förnyat de tidigare
förbuden; medan man på annat håll funnit sig hindrad att med stöd av
1919 års lag meddela avverkningsförbud i anledning av avverkning,
som ägt rum innan den nya lagen trätt i kraft.
24
Departements
chefen.
Kung!. Maj:t proposition -AV 344.
Vad i de inkomna yttrandena anförts om verkningarna av den
provisoriska lagstiftningen till förekommande av skövling av skog å
fastighet i enskild ägo och om behovet av samma lagstiftnings förlängning
innefattar enligt min mening avgörande bevis för nödvändigheten
därav, att ifrågavarande lagstiftning erhåller förlängd giltighetstid,
då i annat fall kunde befaras att spekulationen i handel med skogsfastigheter
skulle taga ny fart och eu hänsynslös skogsskövling omintetgöra
vad med denna lagstiftning redan vunnits.
Beträffande framställningarna om ändring i eller tillägg till nu
gällande lag i ämnet säger det sig självt, att en provisorisk skogslag,
tillkommen för att stävja spekulationen under en kristid och i övrigt
fylla de mest påtagliga luckorna i lagstiftningen på det ifrågavarande området,
icke kan vara så fullständig eller så genomarbetad, att ej till och
med ganska befogade anmärkningar mot dess bristfällighet och önskemål
om dess komplettering kunna framkomma. Givetvis böra sådana
anmärkningar och önskemål beaktas så långt omständigheterna det medgiva;
att i allo råda bot för påvisade missförhållanden är emellertid uteslutet
redan med hänsyn till omöjligheten att vid en provisorisk lagstiftning
åstadkomma en fullt uttömmande och tillfredsställande utredning.
Därjämte måste emellertid tillses, att icke vid prolongation av
en provisorisk lag avvikelse från grunderna för densamma göres utan
tvingande skäl, och att icke de nya tillsatserna spränga den gamla ramen.
Under förarbetena till 1919 års lag i ämnet gjordes ett försök att
få till stånd bestämmelser till reglerande av rättsförhållandet mellan jordägare
och avverkning sr ättsliav are för det fall, att den senare till följd av
den mellankomna lagstiftningen icke kunde få tillgodogöra sig avverkningsrätten.
Försöket måste emellertid uppgivas; i stället lämnades anvisning,
huru konflikten borde lösas enligt allmänna rättsgrundsatser.
Att framställning om meddelande av bestämmelser i denna fråga nu
gjorts av allenast en skogsvårdsstyrelse torde kunna gälla som bevis för,
att den lämnade anvisningen varit något så när tillfyllest; ett uttalande
att den beaktats föreligger för övrigt från skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län.
Förslaget om anmälningsplikt beträffande förestående avverkninganser
jag mig lika litet som i fjol kunna förorda; säkert skulle för den
allmänhet, av vars uppfattning om behovet av denna lagstiftning dess
resultat är i så väsentlig grad beroende, en dylik plikt med därmed förknippad
bötesrisk te sig som en av förhållandena icke nödvändigt följande
inskränkning i rätten till skogen.
Vad angår framställningen, att uttrycket god skogsvård i 3 § måtte
utbytas mot uttrycket god skogshushållning kan jag likaledes hänvisa till
25
Kungl. Maj:ts proposition Nr 344.
mitt yttrande vid anmälan i statsrådet av förslaget till 1919 års lag och
vill nu endast tillägga, att om begreppet skogshushållning anses hava
den betydelse, som skogsvårdsstyrelsen i Malmöhus län velat däri inlägga,
den ifrågasatta ändringen i allmänhet skulle kräva, att respektive
skogar uppskattades och undersöktes i avseende på virkesförråd, beskaffenhet
och tillväxt, samt att med ledning därav hushållningsplaner upprättades,
vilket allt synes mig icke lämpligen kunna föreskrivas, åtminstone
icke i en provisorisk lag.
Den föreslagna ändringen i 5 §, avseende att förebygga avverkning
för tillgodoseende av föregivet betesbehov, synes mig icke vara av
trängande behov påkallad. Det kan för övrigt sättas i fråga, om den
föreslagna lydelsen skulle i angivet avseende vara att föredraga framför
den nuvarande; ej heller enligt denna medgives annan avverkning än
erforderlig, och i olikhet med förslaget inskränker den rätten till avverkning
att gälla område i hagmark.
Om förslaget att legalisera gängse praxis att begära anvisning hos
skogsvårdsstyrelsen innebär, att avverkning ej skulle få ske innan sådan
anvisning erhållits, synes mig detta förslag, såsom avseende ett utsyningstvång,
ännu betänkligare än förslaget om anmälningsplikt; åsyftar
det däremot — såsom den närmare utvecklingen giver anledning att
förmoda — att stadga skyldighet för skogsvårdsstyrelse att på begäran
lämna anvisning, huru avverkning kan bedrivas utan att lagens stadganden
varda överträdda, kan erinras att sådan skyldighet redan lärer
åligga skogsvårdsstyrelse enligt 4 § i förordningen angående skogsvårdsstyrelser
den 24 juli 1903.
Vad angår förslaget att skogsägare, som överträtt föreskrifterna i
2 eller 3 § av 1919 års lag innan skogsvårdsstyrelsen hunnit ingripa,
skulle kunna förpliktas fullfölja lagstridigt utförd avverkning i enlighet
med grunderna för god skogsvård, torde härmed närmast åsyftas att, om
ett skogsbestånd genomhuggits på det sätt, att den kvarstående skogen,
på samma gång den icke kan godtagas såsom bestånd, tillika utgör hinder
för erhållande av återväxt, skogsvårdsstyrelsen skall äga befogenhet
ålägga skogsägaren att borthugga jämväl denna del av beståndet.
Endast i undantagsfall torde emellertid inträffa att en avverkning, utförd
på sålunda förutsatt sätt, icke jämväl hemfaller under hestämmelserna i
1903 års lag angående vård av enskildes skogar, varvid de önskvärda
åtgärderna torde kunna framtvingas med tillämpning av 3 § i sagda lag.
Särskilda föreskrifter i ämnet i den provisoriska lagen torde därför icke
vara oundgängligen nödiga.
Enligt de nuvarande bestämmelserna föranleder en avverkning, som
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 292 höft. (Nr 344,) 4
26
Kungl. Maj:ts proposition Nr 344.
strider mot grunderna i den provisoriska lagen, ett avverkningsförbud
av större eller mindre omfattning, varemot straffpåföljd inträder först
om avverkning sker i strid mot meddelat förbud. Det kan icke bestridas,
att för vissa fall straff kunde vara på sin plats redan vid lagstridig avverkning,
och stadganden i sådan riktning finnas även i skogslagstiftningskommitténs
förslag. För att sådana stadganden skola kunna meddelas
annat än för de undantagsfall, där en uppenbar avsikt att trotsa
eller kringgå lagstiftningen kan påvisas, är emellertid ett oeftergivligt
villkor, att själva de grundläggande bestämmelserna äro av sådan beskaffenhet,
att det skäligen kan fordras att en var, som tar befattning
med avverkning, förstår deras innebörd. Åro de åter — såsom fallet
måste erkännas vara beträffande flera bestämmelser i förevarande provisoriska
lag — av sådant innehåll, att deras tillämpning i viss mån är
beroende av sakkunnigt omdöme, skulle införande av straff redan för
avverkning i strid mot lagen tvinga det stora flertalet skogsägare att
före avverknings företagande skaffa sig detaljerade anvisningar om sättet
för avverkningen. Förändringen skulle sålunda på en omväg, men i
stor utsträckning, införa utsyningstvång, mot vars genomförande hinder
möter redan däri, att det skulle kräva en mångdubbelt större personal
än skogsvårdsstyrelserna nu disponera. Förslaget att på denna punkt
bryta med det nuvarande lagens system kan jag därför icke tillstyrka.
Överlåtelse av upplåten avverkningsrätt från en till annan, kan givetvis
icke föranleda någon inskränkning i avverkningsrätten. Annorlunda
ställer sig förhållandet, om genom avtal mellan markägaren och innehavaren
av en avverkningsrätt tiden för densamma förlänges eller rättigheten
kommer att omfatta annat område eller träd av andra mått än
det ursprungliga avtalet gällde; en sådan utsträckning innefattar en ny
upplåtelse och är såsom sådan underkastad de inskränkningar, som över
huvud gälla beträffande nya upplåtelser. Ett uttalande härom har jag,
ehuru med tvekan om dess behövlighet, trott kunna upptagas i den provisoriska
lagen.
I avseende å förslaget att skogsvårdsstyrelserna borde äga befogenhet
att meddela avverkningsförbud redan i anledning av planläggning av
lagstridig avverkning kan visserligen anmärkas, att om skogsvårdsstyrelserna,
när dylik: planläggning kommer till deras kännedom, underrätta
vederbörande, att ett utförande av avverkningsplanen skulle leda till avverkningsförbud,
meddelandet härom i regel skulle vara tillräckligt för
att förekomma planens fullföljande. De inkomna yttrandena från skogsvårdsstyrelserna
visa dock, att man icke kan alltid räkna med sådan
lojalitet från de avverkandes sida, och har jag därför trott mig böra
27
Kungl. Maj:ts proposition Nr ö44.
biträda det ifrågavarande förslaget om avverkniugsförbud redan vid
planläggning av lagstridig avverkning. Ett förbud kan i sådant fall
mötas med invändningen, att det icke avsetts, att planen skulle komma
till utförande, eller att den övergivits, men om, såsom rimligt är, förbudet
kommer att gälla allenast utförande av den avverkning, som
planlagts, lärer förbudet ej kunna anses vålla någon olägenhet och invändningen
förty ej förtjäna beaktande.
Jämväl framställningarna om ansvar för avverkning i strid mot
meddelad anvisning har jag trott böra tillmötesgås, då de förhållanden,
som föranlett dessa framställningar, synas så anstötliga, att straff icke
bör utebliva. Straff och annan påföljd torde för dylik avverkning böra
bestämmas på samma sätt som för avverkning i strid mot meddelat
förbud, men då klagan över lämnad anvisning icke lärer kunna förekomma
under annan förutsättning, än att anvisningen innefattar vägran
av tillstånd till viss avverkning, torde det vara nödigt att i mål om
avverkning i strid mot lämnad anvisning domstolen får oberoende av
anvisningens innehåll pröva, om avverkningen strider mot bestämmelserna
i lagen.
Då jag den 14 mars 1919 i sammanhang med framläggande av
förslag till 1919 års provisoriska skogslag redogjorde för inkomna
yttranden rörande 1918 års lag i ämnet, omnämnde jag även, hurusom
dels skogsvårdsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län hemställt om förbud
mot avverkning av skog i bergaktiga exponerade lägen dels ock skogsvårdsstyrelsen
i Kalmar län, södra delen, ansett oförsiktig eller oförståndig
avverkning å dylik mark icke förenlig med god skogsvård och
sålunda redan förbjuden i 1918 års lag. Framställningen från den förstnämnda
skogsvårdsstyrelsen föranledde då icke någon åtgärd, och mot
uppfattningen att en olämplig avverkning av skog i exponerat läge
strider mot god skogsvård torde ej något vara att erinra. Att frågan
upptagits på nytt synes emellertid bero på, att den nu befinner sig i ett
delvis annat läge än när de nyssnämnda yttrandena avgåvos, enär nämligen
under mellantiden skogslagstiftningskommitténs förslag blivit tillgängligt.
Enligt detta förslag skulle gälla, att där på grund av belägenhet
i havsbandet eller på höjder eller eljest särskilt exponerat läge
eller till följd av andra naturomständigheter, såsom jordmånens beskaffenhet,
jordlagrets tunnhet eller markens benägenhet för försumpning, förhållandena
äro sådana, att det måste befaras, att i händelse av ovarsam
avverkning av befintlig skog återväxt skulle omöjliggöras eller ock
återväxt, som kunde förväntas uppkomma, skulle bliva oskäligt sen eller
underhaltig, Konungen skulle äga att, på framställning av skogsvårds
-
28
Kuncjl. Maj:ts proposition Nr 344.
styrelsen och efter förutgången undersökning, förordna, att avverkning,
som omfattar annat än torra träd och ej avser fastighetens eller därmed
sambrukad fastighets oundgängliga husbehov, må äga rum allenast med
tillstånd av skogsvårdsstyrelsen, samt att sådant förordnande även skulle
få meddelas av Konungens befallningskavande att gälla intill dess
Konungen i ärendet beslutit. Om nu, såsom enligt utredningen i ämnet
är anledning att befara, detta förslag kan vara ägnat att särskilt i kusttrakterna
framkalla en forcerad avverkning av skog under tiden intill
dess den motsedda nya lagstiftningen kan komma att träda i kraft,
utgör detta visserligen tillräckligt skäl att söka genom provisoriska bestämmelser
förebygga, att en dylik avverkning får en för därav berörda
skogars bestånd ödesdiger omfattning. Men jag är icke övertygad att
härför kan för närvarande föreskrivas en så ingripande åtgärd som den
av skogslagstiftningskommittén föreslagna, nämligen förbud mot avverkning
utan skogsvårdsstyrelsens medgivande, såvitt ej avverkningen gäller
torra träd eller sker till husbehov. Innan utredningen i frågan kommit
i fullständigare skick torde försiktigheten bjuda att dels rätten till avverkning
ej inskränkes längre än som redan gäller beträffande fastigheter,
vilka efter den 14 maj 1918 övergått till annan än viss närmare
skyldeman till föregående ägaren, d. v. s. att, utöver den allmänna inskränkningen
i rätten att avverka ungskog, avverkning förbjudes allenast
om den strider mot grunderna för god skogsvård eller vederbörande
fastighet därigenom skulle komma att lida brist på behövlig
skog efter ortens förhållanden, dels sålunda stadgad begränsning får
gälla endast beträffande skogar i kustområdena eller sålunda inom en
zon, där havsklimatet gör sig mera gällande med avseende å skogens
växtlighetsförhållanden, icke i avseende å skogar i exponerade lägen
i allmänhet. Härjämte torde vid denna nya lagstiftning ett undantag,
motsvarande det, som nu är inrymt i 3 §, böra göras till förmån för
innehavare av avverkningsrätt, upplåten före viss dag, i vilket hänseende,
då framställningarna om en provisorisk lagstiftning till skydd
för skogar i havsbandet och domänstyrelsens tillstyrkande av sådan
lagstiftning länge varit kända, det förefaller mig, som om avverkningsrätt,
upplåten efter innevarande dag, kunde underkastas de nya bestämmelserna.
Vid utformandet av dessa torde i övrigt skogslagstiftningskommitténs
förslag kunna i flera hänseenden tagas till förebild. Sålunda
torde det lända till fördel för allmänheten om tillämpningen av de nya
bestämmelserna göres beroende av särskilt förordnande därom, att visst
skogsområde skall vara underkastat samma bestämmelser. Vidare torde
29
Kungl. May.ts proposition Nr 344.
det vara ändamälseuligt att ett interimsförordnande i ämnet kan meddelas
i avbidan på det slutliga förordnandet, vilket kan kräva låugvariga,
om ock summariska förarbeten. Men i stället för att enligt skogslagstiftningskommittöns
förslag det slutliga förordnandets utfärdande ankommer
på Kungl. Maj:t och länsstyrelsen äger meddela ett interimsförordnande,
torde det vara lämpligt såsom ägnat att främja ett suabbare
avgörande och med systemet i den provisoriska lagen för övrigt mera
överensstämmande, att det slutliga förordnandet utfärdas av länsstyrelsen,
interimsförordnandet, där sådant ifrågakommer, av skogsvårdsstyrelsen.
Den undersökning, som lärer böra föregå länsstyrelsens förordnande,
synes kunna ske i samma ordning, som nu gäller beträffande undersökning
vid klagan över avverkniugsförbud. Givetvis kan ifrågakomma
att, sedan förordnande av förevarande slag meddelats, avverkning sker,
som föranleder avverknings förbud. Den undersökning, som kan komma
till stånd i anledning av klagan över avverkningsförbudet, kommer
emellertid att avse frågan, om den företagna avverkningen stått i strid
mot grunderna för god skogsvård eller fastigheten därigenom kommit
att lida brist på behövlig skog efter ortens förhållanden; denna undersökning
kommer sålunda att gälla annat än det, som varit föremål för
den undersökning, som föregått länsstyrelsens förordnande om inskränkning
i avverkningsrätten.
Att ett dylikt förordnande skall kunna överklagas säger sig självt,
likasom ock att kostnaden för den föregående undersökningen bör bestridas
av skogsvårdsstvrelsens medel. Åvenledes synes uppenbart, att
förordnande, som nyss sagts, utan hinder av förd klagan bör lända till
efterrättelse.
Beträffande spörsmålet, huruvida avverkningsförbud, meddelat enligt
1918 års provisoriska skogslag förföll, när denna lag upphörde att
gälla, synes det kunna ifrågasättas, att, då 1919 års lag, som omedelbart
avlöste den förra lagen, i allt väsentligt var lika lydande med
denna samt de avvikelser, som förekommo i den nya lagen, gingo i skärpande
riktning, den omständigheten att ny lag trätt i kraft saknade betydelse
för frågan om de tidigare avverkningsförbudens giltighet. Härmed
må för övrigt förhålla sig huru som helst; vadsom för närvarande
är av vikt härutinnan är, att de avverkningsförbud, som gälla, när ny
lag under innevarande år kan komma att träda i kraft, ej anses förfallna,
därför att den lag, enligt vilken de meddelats, upphört att gälla.
De av mig nu antydda tillägg till 1919 års lag hava jämte bestämmelserna
i denna med de smärre jämkningar av formell art, som
föranletts av berörda tillägg, upptagits i ett inom justitiedepartementet
30
Kungl. Maj.ts proposition Nr 344.
upprättat förslag till ny lag om tillfälliga åtgärder till förekommande av
skövling av skog å fastighet i enskild ägo. Ehuru det icke torde vara att
förvänta, att den länge förberedda definitiva skogslagstiftning, som skall
göra den provisoriska lagstiftningen i ämnet Överflödig, skall kunna
träda i kraft den 1 juli 1921, har jag dock icke trott mig böra sätta i
fråga, att den föreslagna nya provisoriska lagen skall erhålla giltighet
för längre tid än den nuvarande eller sålunda för ett år.»
Efter att hava uppläst det nämnda lagförslaget, vilket var av den
lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar *, hemställde föredraganden,
att lagrådets utlåtande över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen
om förmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Makt Konuneren lämna
bifall.
Ur protokollet
N. Cervin.
1 Denna bilaga, som är av ordagrant lika lydelse med det vid propositionen fogade lagförslaget,
har här uteslutits.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 344.
31
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd fredagen den
19 mars 1920.
Närvarande:
Justitieråden Améen,
friherre Leijonhufvud,
Edelstam,
Regeringsrådet Linnér.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj t Konungen i statsrådet den
20 februari 1920, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas
över upprättat förslag till lag om tillfälliga åtgärder till förekommande
av skövling av skog å fastighet i enskild ägo.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet
av ledamoten å justitiedepartementets lagavdelning, assessorn Thor Sjöfors.
Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.
Ur protokollet:
Erik Öländer.
32
Kungl. Maj:ts proposition Nr 344.
Utdrag av protokollet över justitiedepartements ärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 19 mars 1920.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Branting,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena friherre Palmstierna,
Statsråden: Undén,
Thorsson,
Olsson,
Sandler,
Nothin,
Nilson,
Eriksson,
Svensson,
Hansson.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Undén anmälde lagrådets
denna dag avgivna utlåtande över det den 20 februari 1920 till
lagrådet remitterade förslaget till lag om tillfälliga åtgärder till förekommande
av skövling av skog å fastighet i enskild ägo samt hemställde,
att förslaget, som av lagrådet lämnats utan anmärkning, måtte, jämlikt
§ 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen
förordna, att till riksdagen skulle avlåtas proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Gösta Stenlund.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1920.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1920:284 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling av skog å fastighet s. 1 i texten
- JoU 1920:65 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.is proposition med förslag till lag om tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling av skog å fastighet i enskild ägo. s. 1 i texten