Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling av skog å fastighet i enskild ägo

1920-02-20 · 32 sidor, varav 31 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 31 av 32 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1920:344, Med förslag till lag om tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling av skog å fastighet i enskild ägo

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 344.

1

Nr 344.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling av

skog å fastighet i enskild ägo; given Stockholms slott

den 19 mars 1920.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Mnj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå

riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om tillfälliga åtgärder

till förekommande av skövling av skog å fastighet i enskild ägo.

GUSTAF.

Östen Undén.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 292 höft. (Nr 344.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungi. Mqj.th proposition Nr 344.

Färsing

till

Lag

om tillfälliga åtgärder till förekommande av skifling

av skog å fastighet, i enskild ägo.

1 §•

Å fastighet i enskild ägo, belägen inom område, där lagen angående

vård av enskildes skogar är tillämplig, skola vederbörande rättsägare

med avseende å rätten att förfoga över skogen vara underkastade

de inskränkningar, som i denna lag stadgas.

2 §•

Avverkning av ungskog må ej ske annorledes än genom för beståndets

utveckling ändamålsenlig gallring, så framt ej skogsvårdsstyrelsen

med hänsyn till skogens tillstånd och beskaffenhet finner skäligt

medgiva, att avverkning sker under annan form.

3 §•

Å fastighet, som efter den 14 maj 1918 genom köp, byte eller

gåva övergått till annan än föregående ägarens skyldeman i rätt uppoch

nedstigande led, syskon eller syskons avkomling, må ej heller

annan avverkning av skog än enligt 2 § är i fråga om ungskog medgiven

äga rum, i fall den strider mot grunderna för god skogsvård

eller fastigheten därigenom skulle komma att lida brist på behövlig

skog efter ortens förhållanden.

År beträffande skog inom kustområde att befara, att genom ovarsam

avverkning åter växten skulle äventyras, försenas eller försvagas, da må,

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungi. May.ts proposition Nr 344.

anda att den lustighet, vartill skogen hör, ieko efter den 14 maj 1918

övergått till ny ägare, länsstyrelsen på framställning av skogsvårdsstyrelsen

förordna, att för den skog skall gälla enahanda inskränkning i

avseende å rätten till avverkning, som i första stycket stadgas för det

fall, varom där är fråga. Sådant förordnande må även i samband med

framställning, som nyss sagts, meddelas av skogsvårdsstyrelsen att gälla

till dess länsstyrelsen i ärendet beslutit.

Stadganöet i första stycket skall dock icke gälla beträffande avverkning

på grund av upplåtelse, som skett före den 15 maj 1918; ej heller

skall förordnande, som meddelats jämlikt andra stycket, lända till inskränkning

i rätt till avverkning, som upplåtits före den 21 februari 1920.

4 §.

Vad angår avverkningsrätt skall, utöver vad av 2 och 3 §§ följer,

därjämte gälla, att innehavare av avverkningsrätt, som upplåtits efter den

14 maj 1918, skall, ändå att överlåtelse av fastigheten efter den dagen

icke ägt rum, vara underkastad enahanda inskränkning i rätten att avverka

annan skog än ungskog, som i 3 § första stycket stadgas i avseende

å fastighet, vilken efter sagda dag genom köp, byte eller gåva

övergått till annan än föregående ägarens skyldeman i rätt upp- och

nedstigande led, syskon eller syskons avkomling.

Ändring i eller tillägg till avtal om upplåtelse av avverkningsrätt

skall, i vad därigenom upplåtelsen utsträckts beträffande tiden eller

avverkningsområdet eller eljest kommit att omfatta andra träd än det

ursprungliga avtalet gällde, anses såsom ny upplåtelse.

5 §•

Vad bär ovan stadgas skall ej utgöra hinder för avverkning å

område, som är att hänföra till inägor, eller å sådant område i hagmark,

som erfordras till betesmark för fastigheten eller därmed sambrukad

fastighet samt på grund av markens beskaffenhet är till betesmark

lämplig, ej heller för marks uppodling till trädgård, åker eller äng

eller användande till byggnadstomt eller annat likartat ändamål.

6 §•

Sker avverkning i strid mot ovan givna föreskrifter eller förordaande,

varom i 3 § andra stycket förmäles, eller företages utstämpling

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kung!. Mcij:ts ''proposition Nr 344.

eller därmed jämförlig åtgärd för avverkning, som uppenbarligen skulle

komma i strid mot samma föreskrifter eller förordnande, som nyss sagts,

äger skogsvårdsstyrelsen meddela förbud att å den fastighet, vara avverkning

sålunda ägt rum eller planlagts, eller så stor del därav, som

skäligt prövas, utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd verkställa avverk

ning av skog för annat ändamål än fastighetens eller därmed sambrukad

fastighets oundgängliga husbehov; dock att förbud, som föranledet?

av avverkning i strid mot 2 § eller av planläggning av avverkning,

må gälla allenast i det förra fallet skog, som i sistnämnda paragraf

avses, och i det senare skog, som enligt planen skulle avverkas. Då

avverkning på grund av upplåtelse, som i 4 § sägs, föranleder förbud,

må detta icke meddelas för annat område än det. som till avverkning

upplåtits.

Innan sådant förbud, som i första stycket sägs, varder meddelat,

skall fastighetens ägare samt, där avverkning verkställts eller planlagts

av annan, jämväl denne beredas tillfälle att yttra sig i ärendet; finner

skogsvårdsstyrelsen saken sådan, att den ej kan tåla dylikt uppskov,

må den dock meddela förbud tillsvidare och intill dess annorlunda varder

förordnat. Skogsvårdsstyrelsen äge ock inhämta utlåtande från i lanthushållning

sakkunnig person såsom lautbruksingenjör, länsagronom

eller jordbrukskonsulent, där sådant av förhållandena påkallas.

Förbud, som nu sagts, skall utan hinder av besvär genast träda

i kraft.

7 §•

Den, som icke åtnöjes med skogsvårdsstyrelsens beslut, varigenom

förbud mot avverkning meddelats eller sökt tillstånd till avverkning vägrats,

äge att däröver hos länsstyrelsen anföra besvär. Rätt till klagan

över sådant beslut vare ej till viss tid inskränkt.

8 §•

Då framställning, som i 3 § andra stycket sägs, inkommit från

skogsvårdsstyrelsen, förordne länsstyrelsen en skogsstatens tjänsteman att

med biträde av två ojävige gode män, vilka av förrättningsmannen

utses bland dem, som till ledamöter i ägodelningsrätt eller gode män

vid lantmäteriförrättning valde äro, i ärendet verkställa undersökning

och däröver avgiva redogörelse.

Där i fall, varom i 7 § förmäles, klaganden påkallar undersökning

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ta proposition Nr 344. 5

på marken eller länsstyrelsen eljest tinner sådan undersökning vara av

nöden, meddele länsstyrelsen oek förordnande, som nyss sagts. Har

klagan förts över förbud mot avverkning i fall, då förbudet meddelats

innan vederbörande rättsägare haft tillfälle att yttra sig i ärendet, må,

ändå att klaganden påkallat undersökning på marken, förordnande om

sådan undersökning dock meddelas endast om synnerliga skäl därtill äro.

Över länsstyrelsens slutliga beslut på framställning eller besvär,

som ovan avses, må klagan föras i den ordning, som för ekonomimål

i allmänhet är stadgad.

Förordnande, som av länsstyrelsen meddelats jämlikt 3 § andra

stycket, skall utan hinder av klagan genast lända till efterrättelse. Upphäves

förordnande, som nu sagts, vare med stöd därav meddelat, avverknings

förbud förfallet.

9 §•

Kostnaden för undersökning, varom i 8 § förmäles, skall utgå av

medel, som av skogsvårdsstyrelsen förvaltas. I fall, då undersökniugen

föranletts av besvär, må dock kostnaden genom länsstyrelsens slutliga

beslut åläggas klaganden, om han undersökningen påkallat.

It) §.

Sker avverkning i strid mot meddelat förbud, straffes den, som

förbudet överträtt, med böter från och med tjugufem till och med femhundra

kronor, och skall det avverkade virket, där det ligger kvar inom

området för avverkningen eller, om det är bortfört, fortfarande är i

avverkarens besittning, tagas i beslag och dömas förbrutet. Undgår

dylikt virke beslag, är den, som låtit verkställa avverkningen, skyldig

att utgiva ersättning med belopp, motsvarande värdet av samma virke.

Har efter avverkningen förbudet förfallit eller genom utslag, som äger

laga kraft, upphävts, må icke virke dömas förbrutet eller ersättning

utdömas, som här är sagt.

Vad nu stadgats i avseende a avverkning i strid mot meddelat

förbud skall äga motsvarande tillämpning, där i fall, som i denna lag

avses, skriftlig anvisning av skogsvårdsstyrelsen eller eljest enligt dess

förordnande lämnats för avverknings bedrivande samt sådan anvisning

blivit vid avverkningen åsidosatt, dock att i ty fall frågan, huruvida

avverkningen är stridande mot föreskrifterna i denna lag eller förordnande,

som i 3 § andra stycket sägs, må oavsett anvisningens innehåll

komma under bedömande.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 344.

Innefattar avverkning, varom ovan är fråga, förbrytelse mot allmänna

strafflagen, skall vad förut i denna paragraf är stadgat ej vinna

tillämpning; dock skall delägare i samfälld skog eller mark, som vid

dylik avverkning tillika missbrukat sin rätt i samfälligheten, hava förverkat

vad å honom belöper av det avverkade virket samt, där hans

andel i virket undgår beslag, därför utgiva ersättning efter ty här förut

är sagt.

U §•

Katt att med beslag belägga virke, som skall anses förbrutet, tillkomme

allmän åklagare samt de till skogsvårdsstyrelsens biträde anställda

tjänstemän, men rätt att utföra åtal äge endast allmänne åklagaren.

Har någon av de till skogsvårdsstyrelsens biträde anställda tjänstemän

gjort beslag, skall han, så snart ske kan och senast inom fjorton dagar,

gorå anmälan därom hos allmänne åklagaren.

Varder ej inom sextio dagar, från det beslaget skedde, åtal i laga

ordning anställt, vare beslaget förfallet.

12 §.

Virke, som enligt denna lag dömes förbrutet, skall av åklagaren

försäljas å offentlig auktion, så kungjord som om auktion å utmätt lös

egendom är stadgat. Begär, innan frågan om virkes förverkande slutligen

prövats, virkets ägare, att försäljning skall äga rum, eller finner,

på anmälan av åklagare, överexekutor, att fara är för virkets förstörelse

eller att kostnaden för dess förvarande skulle bliva större än skäligt

är, förordne överexekutor, att virket skall säljas i den ordning nyss

sagts; och skall i ty fall virkets ägare, där han är känd och inom riket

boende, eller, där han bor utom riket men inom riket har känt ombud,

som äger för honom mottaga stämning och avgiva svaromål, ombudet

genom åklagarens försorg bevisligen underrättas om auktionen minst

åtta dagar innan den hålles. Anmälan av åklagare, varom här ovan

sägs, skall vara åtföljd av fullständig, av två trovärdige män styrkt

förteckning, utvisande virkets mängd och beskaffenhet,

13 §.

Böter, som enligt denna lag ådömas, ävensom genom försälj,ning

av förbrutet virke uppkommen behållning och enligt 10 § utdömd er
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition Nr 344. 7

sättning för virke, som undgått beslag, fördelas lika mellan skogsvårdskassan

i det landstingsområde och skogsaccisfonden i den kommun, där

avverkningen ägt rum.

Försäljes i beslag taget virke innan det dömts förbrutet, skall,

till dess frågan härom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman nedsättas

i riksbanken på sätt särskilt är stadgat; och skall om sådana

medels insättning i bankinrättning vidare gälla vad i 160 § utsökningslagen

sägs.

14 §.

Saknas medel till fulla gäldandet av böter, vartill någon enligt

denna lag fälles, skall förvandling ske enligt allmänna strafflagen.

15 §.

Genom denna lag sker ej ändring i vad lagen angående vård av

enskildes skogar innehåller om åtgärder till återväxtens betryggande,

dock att förbud mot avverkning, som där avses, icke skall meddelas i

fall, då skogsvårdsstyrelsen meddelat sådant förbud efter ty i 6 § här

ovan sägs. Såvitt de i nämnda lag i övrigt meddelade bestämmelser

strida mot föreskrifterna i denna lag, skola samma bestämmelser icke

tillämpas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1920, då lagen den 13 juni

1919 om tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling av skog å

fastighet i enskild ägo upphör att gälla, samt gäller till den 1 juli 1921.

Jämlikt äldre lag i ämnet meddelat förbud mot avverkning, som

är gällande den 30 juni 1920, skall fortfarande äga giltighet.

Vad den nya lagen innehåller beträffande påföljd av förseelse, som

i 10 § sägs, skall i avseende å förseelse, begången under tiden för lagens

giltighet, äga tillämpning även efter det lagen i övrigt upphört att gälla.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 344.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 20 februari 1920.

Närvarande:

Hans excellens hen- statsministern Edén,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena HELLNER,

Statsråden: Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Undén,

Thorsson,

Olsson.

i

Efter gemensam beredning med t. f. chefen för jordbruksdepartementet

anförde chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren:

»Då lagen den 13 juni 1919 om tillfälliga åtgärder till förekommande

av skövling av skog å fastighet i enskild ägo (Svensk författningssamling

nr 299) likasom motsvarande lag av den 28 juni 1918

ansetts böra erhålla giltighet allenast för ett år, har jag med hänsyn

till frågan om eventuell förlängning av berörda provisoriska lagstiftning

funnit mig böra anmoda skogsvårdsstyrelserna i de län, där den nuvarande

lagen i ämnet gäller, att inkomma dels med uppgift angående de

åtgärder, som under år 1919 inom vederbörande skogsvårdsstyrelses

verksamhetsområde vidtagits i anledning av förenämnda två lagar, dels

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kanyl. Maj.ts proposition Nr 344.

ock med yttrande rörande verkningarna under år 1919 av Hämma lagar

ävensom angående behovet av förlängning av ifrågavarande lagstiftnings

giltighetstid. De sålunda infordrade yttraudena hava numera inkommit.

Därjämte föreligga särskilda framställningar från skogsvårdsstyrelsema

i Stockholms län, Kalmar läns norra landstingsområde och Blekinge län

angående provisorisk lagstiftning till skydd för skogar i exponerade

lägen tillika med ett utlåtande av domänstyrelsen i sistnämnda fråga

samt vidare en framställning, beslutad vid möte mellan skogsvårdsstyrelBerna

i riket under november 1919.

De inkomna yttrandena visa, att, tack vare sådana åtgärder frän Jtenprom»»- skogsvårdsstyrelsernas sida som införande av kungörelser och uppsatser

i ortstidningarna samt spridande av broschyrer och anvisningar rörande delbara verkavverkning,

den allmänhet, som beröres av förevarande lagstiftning, wn?or

numera är ganska förtrogen med dess innebörd. Vederbörande skogsägare

och avverkningshavare synas ock hava i mycket stor utsträckning

begagnat sig av den hjälp med utstämpling eller annan planläggning

för avverkning, som erbjudits från skogsvårdsstyrelsema. Rörande omfattningen

av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet på detta område må

här nämnas följande.

I Stockholms län har ett mycket stort antal skogsägare vänt sig

till skogsvård sstyrelsen för erhållande av råd och anvisningar angående

bästa sättet för avverknings bedrivande; enligt styrelsens förmenande skulle

en stor del av dessa skogsägare aldrig begagnat sig av styrelsens erbjudande

härutinnan, om ej risken av konflikt med ifrågavarande lagar funnits;

inom Uppsala län bär biträde lämnats för gallring i ungskog på

45 ställen med 89 förrättningsdagar, för avverkning å fastighet, förvärvad

efter den 14 maj 1918, på 41 ställen med 80 förrättningsdagar,

för ordnande av avverkning på grund av upplåten avverkningsrätt på

43 ställen med 107 förrättningsdagar;

i Södermanlands län bar biträde för ordnande av avverkning lämnats

av länsjägmästarna på 30 ställen under 49 dagar och av länsskogvaktarna

på 251 ställen under 478 V2 dagar;

i Östergötlands län hava länsskogvaktarna anlitats för avverknings

planläggande och stämpling 1,450 dagar mot 615 dagar under år 1918 och

i medeltal cirka 300 dagar för år under närmast föregående treårsperiod;

i Jönköpings län har skogsvårdsstyrelsen på rekvisition av skogsägare

utfört 1,150 utsyningar; cirka 80 procent av alla avverkningar

under år 1919 hava reglerats genom styrelsens personal eller annan

fackkunnig personal;

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 292 höft. (Nr 344.)

o

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 344.

i Kronobergs län utfördes genom skogsvårdsstyrelsens försorg 1,531

utstämplingar för avverkning enligt grunderna för god skogsvård;

i Kalmar läns norra landstingsområde hava från den provisoriska

lagens tillkomst gjorts 902 ansökningar om biträde vid stämpling av

skog, därav 772 under 1919; motsvarande siffror voro 67 år 1916 och

88 år 1917; dessutom har genom personalen kontrollerats en del avverkningar

vid bruk eller större egendomar, där stämplingen utförts av

skogsägarens eget folk;

i Blekinge län hava anvisningar rörande avverkningens rätta bedrivande

lämnats i avseende å 192 hemman samt omfattat en areal av

3,611.68 hektar;

i Kristianstads län har skogsvårdsstyrelsen i 125 fall lämnat anvisning

å platsen antingen genom utmärkande av gränser för tillåten

avverkning eller genom utstämpling av viss provyta eller hela området;

i Malmöhus län har skogsvårdsstyrelsen i 12 fall lämnat sådan

anvisning, som nyss nämnts under Kristianstads län;

i Hallands län har skogsvårdsstyrelsen lämnat 169 anvisningar

för skogsskötseln (mot 91 under år 1918) i form av råd och stämplingar;

i Göteborgs och Bohus län hava av länsjägmästaren och länsskogvaktarna

förutom kontroll- och besiktningsresor företagits förrättningar

under tillhopa 170 dagar med anledning av 1 och 2 §§ i 1918 års lag

eller motsvarande bestämmelser i 1919 års lag;

i Älvsborgs län har i 1,062 fall efter rekvisition hos skogsvårdsstyTelsen

lämnats biträde för anvisning om avverkning; i ytterligare 66

fall hava länsskogvaktarna, utan att biträde rekvirerats, på förekommen

anledning besiktigat avverkningar samt därvid lämnat råd och anvisningar

rörande det sätt, varpå avverkning kunde bedrivas utan att bliva

stridande mot de ifrågavarande lagbestämmelserna;

i Skaraborgs län pläga nästan alla större virkeshandlare såsom

villkor för inköp av avverkningsrätt fordra, att skogsägaren erhållit

skogsvård sstyrelsens medgivande till avverkningen;

i Värmlands län har skogsvårdsstyrelsens personal i mer än tredubblad

omfattning mot föregående ar lämnat biträde med anvisningar

och utstämplingar för avverkningar till förebyggande av avverkning i

strid mot lagbestämmelserna;

i Örebro län har skogsvårdsstyrelsens personal lämnat anvisningar

för avverkning å cirka 5,542.38 hektar enligt 1 eller 2 § i 1918 års

eller motsvarande bestämmelser i 1919 års lag;

i Västmanlands län har skogsvårdsstyrelsens hjälp med anvisning

eller stämpling frivilligt av vederbörande påkallats i 78 fall, berörande

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 344.

1,717 hektar, oavsett sådana fall, då anvisning av salu-eller husbehovsvirke

gjorts på begäran av skogsägare, som även utan lagens tillkomst

skulle hava begärt biträde av styrelsen;

i Kopparbergs län har skogsvård sstyrelsen på frivillig ansökan låtit

planlägga 1,696 avverkningar mot 1,041 under 1918 och 574 under

1917, och plägar skogsvårdsstyrelsens biträde numera i regel begäras

vid planläggning av avverkningar, där tillgång till egna fackutbildade

tjänstemän saknas;

i Gävleborgs län har av skogsvårdsstyrelsen lämnats biträde med

utstämpling i 322 fall och råd angående avverknings förläggande i

205 fall;

i Västernorrlands län hava med anledning av ifrågavarande lagstiftning

skogsägare och avverkare i betydligt större utsträckning än

förut anlitat skogsvårdsstyrelsens biträde.

Visserligen skulle, på sätt jämväl av en del yttranden framgår,

skogsvårdsstyrelsernas biträde i åtskilliga av de uppgivna fallen hava

påkallats även om icke nu ifrågavarande lagstiftning funnits, men icke

desto mindre är uppenbart, att samma lagstiftning medfört en högst väsentlig

ökning i skogsvårdsstyrelsernas arbete. Från åtskilliga skogsvårdsstyrelser

meddelas ock, att denna ökning i arbetet nödvändiggjort anställande

av biträdande länsjägmästare, assistenter och nya länsskogvaktare.

Utöver den verksamhet, som bestått i meddelande av råd och anvisningar

för avverkning, har på skogs vård sstyrelserna ankommit att

ingripa mot avverkning i strid mot de provisoriska lagbestämmelserna.

Där sådan avverkning förekommit eller planlagts, hava skogsvårdsstyrelserna

i ett stort antal fall genom föreställningar eller meddelande att

viss avverkning skulle föranleda förbud kunnat träffa uppgörelse med

vederbörande avverkare, så att avverkningen inställts eller ock omlagts

efter skogsvårdsstyrelsens anvisningar. Formligt avverkningsförbud har

emellertid meddelats i ett avsevärt antal fall, på sätt framgår av nedan

intagna tabell, beträffande vilken är att märka att de angivna paragrafnumren

hänföra sig till 1919 års lag och att under resp. 2, 3 och 4 §§

upptagits förbud meddelade enligt motsvararande bestämmelser i 1918

fira lag (1 §, 2 § första stycket och 2 § andra stycket).

Avverlaangi

förbud m m

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 344.

Avverkningsförbud

meddelade

i

4§ 1

av skogsvårdsstyrelsen i

j ä

a §

m 1 i k t

O O i

o k |

Stockholms län.............................

4 ''

5

5

Uppsala län ..............................

1

i

—

Södermanlands län ......................

10

10

—

Östergötlands län..........................

3

1

i

Jönköpings län.............................

......

16 i

Kronobergs län.............................

......

j

10

Kalmar län norra delen.................

......

2

1 i

13

Kalmar län södra delen.................

närmare

uppgift saknas

Blekinge län................................

5

—

1

Kristianstads län..........................

6

i ;

_ f

Malmöhus län .............................

3

—

—

Hallands län................................

......

25

4

3

Göteborgs och Bohus län .............

......

5

Ålvsborgs län ............................

55

2

5

Skaraborgs län.............................

......

12

i

i

Värmlands län.............................

17

—

i

Örebro län...................................

;

2

Västmanlands län ......................

3

—

—

Kopparbergs län ..........................

6

—

i

Gävleborgs län ............................

i

18

—

Västernorrlands län.......................

29

—

5

Jämtlands län .............................

IT

—

i

Av uppgifterna i tabellen framgår, att de ojämförligt flesta förbuden

gällt avverkning i strid mot 2 § i 1919 års lag eller sålunda avverkning

av ungskog. Framhållas må emellertid, att någon skarp gräns icke alltid

kan uppdragas mellan de särskilda paragrafernas tillämpningsområden

och att uppgifterna icke tydligt utmärka, i vilken utsträckning förbuden

träffat innehavare av avverkningsrätt. I detta hänseende kan nämnas,

hurusom av de 55 förbud, som skogsvårdsstyrelsen i Ålvsborgs län meddelat

med stöd av 1 § i 1918 års lag eller 2 § i 1919 års lag, icke

mindre än 47 drabbat avverkningsrättshavare.

I några få fall omnämnes, att besvär anförts över meddelat avverk
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 344. 18

ningsförbud, i ytterligare några att avverkning i strid mot sådant förbud

förekommit ock föranlett åtal.

Utöver nu omnämnda direkta verkningar har den ifrågavarande

lagstiftningen enligt vad av de inkomna yttrandena framgår haft mycket

gynnsamma indirekta verkningar. Skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län

anför, att genom styrelsens ingripande hindrats skövling av omkring

800 hektar skog, men att oerhört mycket större arealer genom lagarnas

indirekta verkan skyddats från förstöring. Från Uppsala län meddelas,

att hos allmänheten tinnes full förståelse för nödvändigheten av en lag,

som hindrar skövling av ungskog och av skog i allmänhet å egendomar,

som under de senare åren varit föremål för försäljning. Lagens stora

betydelse, yttrar skogsvårdsstyrelsen i Östergötlands län, ligger däri, att

allmänheten på ett mera påtagligt sätt blivit upplyst om skogsvårdens

fordringar, samt att den med eller mot sin vilja måst inrätta sig därefter,

och samma skogsvårdsstyrelse framhåller vidare, hurusom, medan dimensionshuggning

ännu för två år sedan på flertalet skogar var den enda

förekommande avverkningsformen, sådan numera endast i undantagsfall

torde komma till utförande, samt att vad som på frivillighetens väg

även vid intensivt bedriven upplysning helt visst icke skulle kunnat

vinnas på många år, nu på en kort tid blivit verklighet. Att denna

lagstiftning kraftigt motverkat dimensionsavverkningarna har även påpekats

av ett antal andra skogsvårdsstyrelser. Bland den provisoiäska

skogs!agstiftningens goda verkningar framhålles även, att den bidragit

till stävjandet av spekulationen i köp av egendomar med skogstillgång.

(Skogsvårdsstyrelserna uttala sig jämväl med största samstämmighet

för att ifrågavarande lagstiftning erhåller förlängd giltighet antingen för

ett eller två år eller tillsvidare i avbidan på en slutlig lagstiftning på

grundval av skogslagstiftningskommitténs förslag. En skogsvårdsstyrelse,

nämligen skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns södra landstingsområde, har

visserligen framhållit, att 1919 års lag vore behäftad med många och stora

brister — till den särskilt påpekade frånvaron av en bestämmelse om

den fortsatta giltigheten av avverkningsförbud, som meddelats enligt

1918 års lag, skall jag längre fram återkomma — men även denna

•skogsvårdsstyrelse har gjort gällande att förlängning av 1919 års lag

är en ovillkorlig nödvändighet. 1 förut omnämnda framställning från

mötet mellan skogsvårdsstyrelserna hemställes likaledes om vidtagande

av åtgärder för förlängning av 1919 års ofta nämnda lag.

Medelbara

verkningar a>

den provisoriska

lag sti/1- n ing en.

Yrkanden på

/ örlängning

av lagstiftningens

giltighetstid.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

JframstäUmngar

om

ändringar

aller tillägg.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 344.

I samband med framställningarna om förlängning av ifrågavarande

provisoriska lagstiftning hava emellertid de flesta skogs vård sst vrelser

uttalat sig för vissa ändringar i eller tillägg till 1919 års lag. Till en

del innefatta de härutinnan framkomna förslagen upprepning av förslag,

som, på sätt framgår av handlingarna till propositionen nr 389 till 1919

års lagtima riksdag, framställdes i sammanhang med frågan om förlängning

av 1918 års lag i ämnet. Sålunda hava skogsvårdsstyrelserna i

Blekinge och Malmöhus län hemställt, att det i 3 § av 1919 års lag

förekommande uttrycket god skogsvård måtte utbytas mot uttrycket god

skogshushållning, varvid sistnämnda skogsvårdsstyrelse framhållit, att då

paragrafen syntes vara avsedd att stävja eu med egendomshandel ofta

följande avverkning, målet bättre skulle nås genom användande av det

senare uttrycket, vilket förutsatte, att nödig hänsyn toges till uthålligheten,

så att ej skogskapitalet nedbringades mer än som på grund av

den direkta skogsvårdens fordringar kunde vara påkallat.

Skogsvårdsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt

Kopparbergs län påyrka införandet av anmälningsskyldighet beträffande

förestående avverkning. En bestämmelse härom skulle, enligt vad

skogsvårdsstyrelsen i Malmöhus län yttrar, icke innebära skyldighet att

invänta styrelsens tillstånd eller anvisning för avverkningen men giva

styrelsen möjlighet att i tid ingripa samt att utöva kontroll och ledning

på ett effektivt och billigare sätt.

Under förmälan att det i många fall utan särskilt stadgande torde

vara omöjligt förmå upplåtare av avverkningsrätt att återlösa skog-, som

skogsvårdsstyrelsen hindrade avverkningsrättshavaren att avverka, har

skogsvårdsstyrelsen i Blekinge län föreslagit införande av en bestämmelse

angående rättsförhållandet mellan avverkningsrättshavaren och markägaren

för det fall, att avverkningsrätt upplåtits och betalts före den 11 juli 1918.

Skogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller som önskvärt,

att lagen kompletteras med en bestämmelse av innehåll, att skogsägare,

som överträtt föreskrifterna i 2 eller 3 § av 1919 års lag innan skogsvårdsstyrelsen

hunnit ingripa, må kunna tillhållas att — eventuellt genom

skogsvårdsstyrelsens försorg på vederbörandes bekostnad — f ullfölja

en tidigare lagstridigt utförd avverkning i enlighet med grunderna för en

god skogsvård: och anför i anseende härå denna skogsvårdsstyrelse, att

fall kunde tänkas, då avverkningen skett i strid mot föreskrifterna i den

provisoriska skogslagen utan att likväl hemfalla under bestämmelserna

i lagen angående vård av enskildes skogar; varvid i saknad av sådan

bestämmelse svårigheter kunde uppstå att bringa det behuggna området

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:U proposition, Nr 344. 15

i sådant skick, att det för framtiden kunde bliva föremål för god

skogsvård.

Det viktigaste ändringsförslaget, även det ett förnyande av eu

redan år 1919 gjord hemställan, avser erhållandet av skydd för skogar

i exponerade lägen. Skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län har, på sätt

jag förut nämnt, ingivit särskild framställning i nu omförmälda fråga.

1 denna framställning anföres följande.

I det betänkande, som skogslagstiftningskommittén avgivit den 9

december 1918, hade föreslagits bland annat bestämmelser angående

skogar i exponerade lägen. En lag härom, avseende skydd sb* stämmelser

för skogar, vilka för sitt eget fortbestånd krävde speciell försiktighet

vid avverkningen, skulle utan tvivel ej blott fylla en av de största

luckorna i 1903 års skogsvårdslag utan ock synnerligen välvilligt mottagas

av den stora allmänheten. Behovet av lagstadgat, skydd för sådana

skogar torde nämligen från alla håll kunna vitsordas. Då vidare de

motiv, skogslagstiftningskommittén i berörda hänseende framlagt, syntes

oerhört vägande, vågade skogsvårdsstyrelsen uttala den förhoppning, att

desamma skulle beaktas av Kungl. Maj:t och riksdagen, så att genom

en ny lag i ämnet möjlighet bereddes för att skogsproduktionen 4

ifrågavarande skogar skulle kunna räddas. Prövningen av alla nu föreliggande

lagförslag å det skogiiga området torde emellertid icke medhinnas

under kortare tid än 2 å 3 år. Under mellantiden kunde man,

med stöd av erfarenheten från tiden närmast före 1903 års skogslags

ikraftträdande, befara, att mindre hänsynsfulla skogsägare icke skulle

draga sig för att börja forcerade avverkningar å exponerade marker och

därigenom ej blott utsätta sin skogsmark för obotliga skador utan ock

äventyra oersättliga naturvärden. Då Stockholms län innehölle en icke

oväsentlig areal skogar av skärgårdsnatur, vilka måste inrangeras under

kategorin »skogar i exponerade lägen», hade det synts skogsvårdsstyrelsen

angeläget, att åtgärder snarast tillgrepes för att, innan ett definitivt

lagskydd trädde i kraft, dylik skövling därstädes skulle kunna hindras.

På ett enkelt och för den skogägande allmänheten icke stötande sätt

torde detta kunna ske genom att alla skärgårdsskogar underkastades

provisoriska bestämmelser i likhet med dem, som nu gällde för egendomar,

vilka bytt ägare efter den 14 maj 1918. Komme sådana bestämmelser

till stånd, torde visserligen skogsvård sstyrelserna icke kunna

hindra alla skövlingar, men oerhört mycket skulle med säkerhet kunna

vinnas. Något intrång i skogsägarnas berättigade intressen skulle å

andra sidan icke heller göras genom en dylik inskränkning i förfoganderätten

till skogen, då ju bestämmelserna avsåge endast att hindra sådana

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Mapts proposition Nr 344.

avverkningar, som strede mot grunderna för en god skogsvård. Beträffande

omfattningen av dylika skogar i exponerade lägen torde lämpligen

böra uppdragas åt resp. länsstyrelser att på framställning av

skogs vårdsstyrelserna därom bestämma. Skogs vårdsstyrelsen hemställde

med stöd av det anförda, att Kung]. Maj:t — oberoende av frågan om

prolongation av lagen angående tillfälliga åtgärder till förekommande av

skövling av skog å fastighet i enskild ägo — måtte för riksdagen framlägga

proposition om provisorisk lagstiftning för skogar i exponerade

lägen. Skulle — vilket skogsvårdsstyrelsen på det livligaste hoppades —

nyssnämnda lag erhålla förlängd giltighet, hemställde styrelsen, att densamma

måtte kompletteras med en paragraf av följande lydelse:

Där på grund av belägenhet i havsbandet förhållandena äro sådana, att det

måste befaras, att, i händelse av ovarsam avverkning av befintlig skog, återväxt

skulle omöjliggöras eller ock återväxt, som kunde förväntas uppkomma, skulle bliva

•oskäligt sen eller underhaltig, må på framställning av skogsvårdsstyrelsen Konungens

befallningshavande förordna, att å dylika fastigheter avverkning av skog ej får äga

ram, i fall den strider mot grunderna för en god skogsvård eller fastigheten därigenom

skulle komma att lida brist på behövlig skog efter ortens förhållanden.

I skogsvårdsstyrelsens i Kalmar läns norra landstingsområde framställning

i ämnet auföres, att området innehåller en del skogar av skärgårdsnatur,

och göres efter en motivering, som nära överensstämmer

med skogsvårdsstyrelsens i Stockholms län, en hemställan av nära no g

samma lydelse som sistnämnda styrelses.

Skogsvårdsstyrelsen i Blekinge län har framhållit, att då i länets

kustland funnes störa arealer skogsmark i exponerat läge, samma skäl

där förelåge för lagstadgat skydd för dylik skog. Styrelsen ansåge sådant

skydd vara erforderligt, även om lagen den 13 juni 1919 prolongerades;

och hemställde skogsvårdsstyrelsen därför med instämmande i

skogsvårdsstyrelsens i Stockholms län framställning, att proposition om

provisorisk lagstiftning för skogar i exponerat läge måtte framläggas.

I det infordrade yttrandet från skogsvårdsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län har framhållits, att de av skogslagstiftningskommittén

föreslagna bestämmelserna om skog i exponerat läge skulle fylla en

lucka i den nuvarande skogslagstiftningen och bliva till största gagn

för landets kusttrakter, icke minst för Göteborgs och Bohus län, där

skogarna till mycket stor del funnes i exponerat läge. Enligt 1903 års

skogslag finge visserligen avverkning av skog ej så bedrivas, att skogens

återväxt uppenbarligen äventyrades, och gällde detta jämväl om

skog i exponerat läue. .Men någon straffpåföljd för brott mot bestämmelsen

funnes ej, endast skyldighet att sörja för erhållande av åter
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj-.ts proposition Nr .344.

växt. Då detta senare efter kalavverkning å exponerade marker med

grund och mager jordmån vore förenat med dryga kostnader under

loppet av vanligen många år, så vitt ej skadan vore obotlig, ställde sig

ofta en kalavverkning å dylik sämre mark mindre ekonomisk. Med hänsyn

härtill bleve en lagbestämmelse sådan som den av skogslagstiftningskommittén

föreslagna i realiteten icke eller åtminstone endast föga

betungande för skogsägaren, men däremot av oerhörd betydelse i nationalekonomiskt

hänseende. Avgörandet, huruvida en skog borde anses

befinna sig i exponerat läge och bestämmandet om skogens omfattning,

där den ifrågasatta lagbestämmelsen skulle äga tillämpning , borde överlämnas

åt vederbörande skogsvårdsstyrelse, som väl kände till skogsöda

markförhållanden inom dess verksamhetsområde och ju redan enligt

1918 och 1919 års provisoriska skogslagar hade det ännu viktigare

uppdraget att avgöra, huruvida en ungskog med hänsyn till ålder och

övriga förhållanden finge kalavverkas eller ej. Förläggandet av bestämmanderätten

till högre myndighet skulle i högsta grad försvåra

arbetet och vålla en så stor tidsutdräkt, att det hela bleve, snart sagt,

outförbart; detta gällde åtminstone Göteborgs och Bohus län, som till

mycket stor del bestode av dylik exponerad mark, fördelad i en oerhörd

mängd mestadels små områden. Denna skogsvårdsstyrelse har i ämnet

föreslagit en så lydande bestämmelse:

Där på grund av belägenhet i havsbandet eller på höjder eller eljest exponerat

läge förhållandena äro sådana, att det måste befaras, att, i händelse av ovarsam

avverkning av befintlig skog återväxt skulle omöjliggöras eller ock återväxt,

som kunde förväntas uppkomma, skulle bliva oskäligt sen eller underhaltig, får avverkning

av skog ej äga rum, om den strider mot grunderna för en god skogsvård

eller fastigheten därigenom skulle komma att lida brist på behövlig skog efter ortens

förhållanden; och får i varje fall avverkningen företagas allenast med skogsvårdsstyreisens

medgivande och i enlighet med de föreskrifter, som av densamma

kunna varda meddelade.

Skogsvårdsstyrelsen i Södermanlands län har förklarat sig instämma

i skogsvårdsstyrelseus i Stockholms läns framställning till förhindrande

av de svårigheter för skogsåterväxtens betryggande, som uppstode genom

hänsynslös avverkning av skog i havsbandet och i exponerade

lägen i övrigt. Skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län har likaledes framhållit

såsom önskvärt, att den provisoriska lagstiftningen utvidgades att

omfatta jämväl skärgårdsskogarna.

Domänstyrelsen, vars utlåtande infordrats i anledning av förenämnda

framställning av skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län, har i

sådant hänseende anfört, att domänstyrelsen ansåge, att fog funnes för

den av sistnämnda skogsvårdsstyrelse uttalade farhågan om risken för

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 292 käft. (Nr 344.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kunyl. Maj:ts proposition Nr 344.

skogar i exponerat läge och särskilt skogar i havsbandet under förberedelserna

för eventuellt genomförande av skogslagstiftningskommitténs

förslag, och att det vore behövligt, att en interimistisk bestämmelse, i

avvaktan på en definitiv lag, bjöde skydd för skogar av ifrågavarande

art. Under erinran därom, att skoglagstiftningskommitténs förslag avsåge

icke blott sådana skogar, för vilka skogs vårdsstyrelsen nu hemställt

om tillfällig lagstiftning, utan jämväl skogar »på höjder eller eljest

särskilt exponerat läge» samt skogar med svagare reproduktionsförmåga,

av låg bonitet o. s. v., har domänstyrelsen vidare huvudsakligen anfört

följande. För Stockholms län liksom för de flesta kustlän vore helt

visst den art av exponerade skogar, som träffades i den yttre skärgården,

särskilt i behov av skydd mot forcerade avverkningar. Men såväl i Stockholms

som andra län funnes innanför den yttre skärgården belägna skogar

å höjder eller särskilt svaga marker, som vore i ej mindre behov

av skydd mot ovarsamma avverkningar än nämnda skärgårdsskogar.

Domänstyrelsen hade härmed velat framhålla, att eu tillfällig lagstiftning

i av skogsvårdsstyrelsen angiven riktning följdriktigt helst borde

taga hänsyn ej blott till skogar i havsbandet utan även till övriga

skogar av nyss angiven art. Domänstyrelsen, som endast varit i tillfälle

att taga kännedom om första delen av skogslagstiftningskommitténs

betänkande men torde komma att i sinom tid få avgiva utlåtande över

betänkandet i dess helhet, ansåge sig därför icke böra nu närmare uttala

sig om kommitténs hittills framlagda förslag om bestämmelser för

skogar i exponerade lägen. Dock ansåge sig styrelsen kunna redan nu

uttala, att styrelsen för sin del funne en sådan lagstiftning erforderlig,

som medförde mera effektivt skydd för skogar i andra höjdlägen än

fjälltrakter och i havsbandet än det skydd nuvarande lagstiftning bjöde.

I vad mån sådant mera effektivt skydd kunde vinnas på de väg ar, skogslagstiftningskommittén

anvisat, därom ansåge sig styrelsen icke böra uttala

sig förrän efter slutlig granskning och prövning av kommitténs

förslag i dess helhet. Styrelsen ville emellertid framhålla, att kommitténs

hittills framlagda förslag, i vad det berörde skyddsskogar och

skogar i exponerade lägen, redan varit utsatt för en rätt anmärkningsvärd

kritik ej blott från sådana personer, som i allmänhet torde företräda

statens synpunkter, när det gällde bedömandet av en skogslag,

utan jämväl från representanter för skogsägare. Ehuru styrelsen, såsom

av det sagda torde framgå, ansåge icke blott skogar i havsbandet utan

även skogar av annan expositionsart vara i behov av det skydd för ovarsam

behandling, som en interimistisk lagstiftning kunde lämna, ansåge

styrelsen dock, intill dess kommitténs förslag slutligt kunnat prövas,

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kuuyl. Maj:ts proposition Nr 344.

hinder ej möta, att eu lagstiftning av sistnämnt slag tillsvidare inskränktes

ait gälla skogar i havsbandet, då dessa dels i allmänhet torde vara

att hänföra till en kategori av mera påtaglig och lättare definierbar art

än andra exponerade skogar, dels ock den av skogsvårdsstyrelsen i

Stockholms län uttalade farhågan dessutom måhända vore större ifråga

om skärgårdsskogar än andra exponerade skogar. Domänstyrelsen finge

på grund härav, trots den ofullständighet, som komme att vidlåda en

tillfällig lagbestämmelse i av skogsvårdsstyrelsen föreslagen riktning,

uttala, att det vore önskligt, att åtgärder snarast vidtoges till skydd

för skogar i havsbandet. Dylika åtgärder syntes emellertid böra gå ut

på en komplettering, i huvudsaklig överensstämmelse med skogsvård sstyrelsens

senare alternativ, av meranämnda lag den 13 juni 1919 i

samband med förlängning av dess giltighetstid. En särskild provisorisk

lagstiftning för skogar i exponerade lägen enligt skogsvårdsstyrelsens

första alternativ ansåge sig domänstyrelsen icke kunna tillstyrka,

då detta skulle innebära ett godtagande i viss män, utan föregående

verklig prövning, av ett genomgripande lagförslag, vars halt ännu icke

vederbörligen kunnat prövas. Med stöd av vad sålunda anförts finge

domän styrelsen på det sätt tillstyrka skogsvårdsstyrelsens i Stockholms

län förevarande framställning, att gällande lag om tillfälliga åtgärder

till förekommande av skövling av skog å fastighet i enskild ägo måtte,

i samband med förlängning av dess giltighetstid, på det sätt kompletteras,

att lagen komme att medföra särskilt skydd jämväl för skogar i

havsbandet i huvudsaklig överensstämmelse med det av nämnda skogsvårdsstyrelse

därom framlagda förslaget.

Ett ytterligare ändringsförslag gäller det i 5 § av 1919 års lag

stadgade undantaget för avverkning å sådant område i hagmark, som

erfordras till betesmark. I detta avseende har skogsvårdsstyrelsen i Ålvsborgs

län anmärkt, att sagda paragraf icke vore lämpligt avfattad, i det

att betesbehov alltför ofta anfördes såsom svepskäl för avverkning av

ungskog; och föreslår nämnda skogsvårdsstyrelse, att ifrågavarande paragraf

skulle i hithörande del erhålla följande ändrade lydelse:

Yad här ovan stadgats — — — till inägor, eller å sådant område, som medelst

röjning och andra för ändamålet erforderliga åtgärder omlägges till betesmark

för varaktigt betesbruk, förutsatt att marken är för ändamålet lämplig och

den omfattning, vari markens omvandling för sådan ändrad användning avses, icke

är större än som av ändamålet skäligen påkallas, ej heller för marks uppodling

till — _ — — ändamål.

Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns norra landstingsområde har framhållit,

att den bestämmelse i 4 § av 1919 års lag, som avser avverk
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 344.

ningsrätt, upplåten efter viss dag, kunde kringgås genom utsträckning

av avverkningsrätten. Enligt vad styrelsen meddelar hade det hänt,

att en avverkningsrätt, som första gången försålts före ifrågavarande

tid, sedermera ett flertal gånger upplåtits delvis eller helt och till olika

pris mot vad första gången betalades. Det kunde tänkas, att en dylik

andrahandsupplåtelse måste betraktas som nytt köp och därför vore

underkastad lagens bestämmelser, men styrelsen hade icke kunnat med

visshet tyda denna mening ur lagens ordalydelse.

Från flera håll har framhållits önskvärdheten av en bestämmelse

om straff redan för avverkning i strid mot den provisoriska lagen. Sålunda

har läns jägmästaren hos skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns södra

landstingsområde i ett av styrelsen insänt yttrande anfört, att en bestämmelse

sådan som den av skogslagstiftningskommittén föreslagna, nämligen

att straff inträdde vid själva huggningen emot lagens föreskrifter,

syntes vara riktig, enär därigenom avverkarna komme att tvingas tillfråga

skogsvårdsstyrelsen innan avverkning skedde och sålunda de facto

ett slags anmälningsplikt komme till stånd. Saknaden av en bestämmelse

i denna riktning har skogsvårdsstyrelsen i Göteborgs och Bohus

län funnit ägnad att minska den provisoriska lagstiftningens effektivitet.

Under erinran, hurusom det torde vara eu allmän erfarenhet, särskilt

från kristiden, att en gång upptäckta möjligheter att utan påföljd lotsa

sig förbi en generande lagbestämmelse hade tendens att med löpeldens

fart sprida sig bland allmänheten, har skogsvårdsstyrelsen i Ålvsborgs

län uttalat farhågor för att ett förfarande, som på sina håll med framgång

försökts, nämligen att plötsligt och med stor arbetsstyrka forcera

fram en otillåten avverkning skulle anses vara ett efterföljansvärt föredöme.

Såsom exempel på, huru avverkning bedrivits med uppenbar

avsikt att kringgå lagens bestämmelser, har denna skogsvårdsstyrelse

anfört ett fall, då ett bolag, efter att hava förvissat sig om att länsskogvaktaren

vore tjänstledig, sänt en arbetsstyrka på 22 man från annat

håll till avverkningsplatsen med uppdrag att endast fälla skogen så skyndsamt

som möjligt, för vilket ändamål arbetarna mot en ersättning av

en krona för timme jämte 10 öre för varje fällt träd utfäst sig att arbeta

minst 14 timmar om dagen. I detta fall hade emellertid, tack vare

närbelägenheten till skogsvårdsstyrelsens säte, avverkningen icke pågått

mer än en dag innan skogsvårdsstyrelsen genom avverkningsförbud

hindrat dess fortsättning.

I nära samband med nu behandlade fråga stå inkomna framställningar

om sådan lagändring att det bleve möjligt att meddela avverkningsförbud

på ett tidigare stadium och icke först när lagstridig avverk
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Majds proposition Nr 344.

ning redan påbörjats. Skogsvårdsstyrelsen i Södermanlands län anför,

att styrelsen, innan sådan avverkning förekommit, är hindrad vidtaga

direkta åtgärder, även om t. o. in. utmärkning till en tydligt lagstridig

avverkning ägt ram. Ett påpekande att eu avverkning på tilltänkt sätt

komme att mötas med förbud torde visserligen i de flesta fall vara tillräckligt

mot lojala personer, men i många fäll kunde man icke lita på

att det respekterades. Icke ens i sådana fall, då stämpling skett på ett

riktigt sätt, exempelvis genom skogsvårdsstyrelsens personal, hade styrelsen

säkerhet för att avverkningen skedde på ett riktigt sätt, eftersom

den med nuvarande bestämmelser kunde strafflöst utföras utan hänsyn

till stämplingen. Då det icke vore möjligt för styrelsen att genast ingripa,

kunde åtskilliga dagar förflyta, under vilka en hänsynslös avverkare

kunde medhinna att förstöra det, som var avsett att bevaras. Eu

hänsynslös person kunde sålunda åtminstone i viss grad göra sig oberoende

av lagen. Styrelsen hade haft ett sådant fall och hade anledning

befara, att flera sådana komme att inträffa. För avhjälpande av

detta missförhållande syntes två olika lagstiftningsmöjligheter föreligga,

nämligen dels ett generellt avverkningsförbud dels bemyndigande för

skogsvårdsstyrelserna att, så fort anledning därtill syntes föreligca, utfärda

avverkningsförbud vare sig lagstridig avverkning förekommit eller

icke, dock med skyldighet för skogsvårdsstyrelserna att genom anvisning

eller stämpling skyndsamt lämna besked, huru avverkning lagenligt finge

bedrivas. Av dessa båda möjligheter syntes den senare obetingat vara

att förorda. Skogsvårdsstyrelsen i Blekinge län föreslår i denna del,

att skogsvårdsstyrelsen skall äga meddela avverkningsförbud, när avverkning

sker eller planeras i strid mot bestämmelserna i lagen. Denna

skogsvårdsstyrelse anmärker mot de nuvarande lagbestämmelserna att om,

till skogsvårdsstyrelsens kännedom kommit, att en hemmansägare sålt

rätt till avverkning exempelvis ned till 5“, styrelsen, ehuru en sådan

avverkning under alla förhållanden vore att hänföra till skogsskövling,

icke kunde förhindra avverkningen förrän skogsskövling ägt rum en

eller flera dagar, och att mången gång kunde hända, att en mindre omfattande

dylik avverkning hunne utföras med tillhjälp av en större arbetsstyrka

innan förhållandet komme till styrelsens kännedom. Uttalanden

i enahanda riktning hava gjorts av skogsvårdsstyrelserna i Göteborgs

och Bohus samt Västernorrlands län.

Skogsvårdsstyrelsen i Ålvsborgs län ifrågasätter, huruvida icke

tiden vore inne att legalisera den praxis att begära anvisning hos skogsvårdsstyrelsen,

som av sig själv utbildat sig. I detta avseende föreslår

denna skogsvårdsstyrelse en ny paragraf av följande lydelse:

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 344.

Påkallar markägare eller innehavare av avverkningsrätt, med hänsyn till tilllämnad

avverkning, yttrande av skogsvårdsstyrelsen, huruvida visst skogsbestånd

vore sådant, att stadgandet i 2 § har tillämpning, eller huru i visst skogsbestånd

avverkningen må bedrivas, utan att stadgande i denna lag varder överträtt, äge

han därom göra skriftlig ansökan med uppgift om avverkningsområdets läge, omfattningen

av och sättet för avverkningen samt sökandens postadress, och åligger

det skogsvårdsstyrelsen snarast möjligt i ärendet meddela skriftligt besked, som

utan dröjsmål skall i rekommenderat brev sökanden tillställas.

Har skogsvårdsstyrelsen inom två månader, från det ansökningen till styrelsen

inkom, icke i ärendet fattat beslut, varom sökanden äger på begäran avgiftsfritt

erhålla bevis, må avverkningen äga rum på det sätt anmälningen avsett.

I anslutning till detta förslag hemställer skogsvårdsstyrelsen i Ålvsborgs

län vidare om införande av en bestämmelse angående straff för

(ten, som åsidosätter lämnade anvisningar. Styrelsen anför, att utom de

avverkare, som företoge avverkning i strid mot 2—4 §§ i 1919 års lag,

funnes en annan kategori avverkare, som lika uppenbart avsiktligt bröte

mot lagens avverkningsbestämmelser, men som gjorde det med list. Uti

till synes fullt lojala avsikter rekvirerade de biträde från skogsvårdsstyrelsen

för anvisning och utstämpling med avseende å tillämnad avverkning.

Skogsvårdsstyrelsen läte utstämpla de träd, som finge avverkas,

eller lämnade annan erforderlig anvisning men saknade då anledning

meddela förbud för avverkning i övrigt och kunde omöjligen

hålla ständig kontroll över att anvisningarna efterlevdes. Det hade därefter

hänt att vederbörande utfört avverkningen i rak strid mot anvisningarna,

vilket kommit för sent till skogsvårdsstyrelsens kännedom för

att kunna förhindras. Såsom exempel på ett dylikt tillvägagående har

styrelsen bifogat avskrift av en den 9 september 1919 dagtecknad besitta

in gsrapport, utvisande att, sedan styrelsen på begäran av en person,

som den 10 augusti 1918 inköpt visst hemman, låtit å dess skog verkställa

utstämpling, huvudsakligen av äldre träd och överståndare, samt

i anvisning av den 13 januari 1919 särskilt framhållits, att andra träd

än de, som utstämplats med skogsvårdsstyrelsens stämpelmärke, ej finge

avverkas, hade vid företagen besiktning emellertid befunnits, att, medan

endast omkring hälften av de utstämplade träden avverkats, slutna ungskogsbestånd,

där stämpling ej utförts, genomhuggits på det sätt, att

de vackraste träden uttagits till slanor, varemot de undertryckta, som i

första rummet bort tagas bort, blivit kvarlämnade.

Skogsvårdsstyrelsen i Blekinge län omtalar, hurusom det inom

länet förekommit, att en person, som begärt utsyning hos skogsvårdsstyrelsen,

omedelbart efter det förrättningen utförts och län sskogvaktaren

lämnat stället börjat avverka ej blott de stämplade utan även ostämp
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition Nr 344.

lade träd. För sådana fall, där vederbörande kan misstänkas ej komma

att följa lämnad anvisning, framhåller denna skogsvårdsstyrelse lämpligheten

av en bestämmelse, som gåve rätt att redan vid avslutande av

utsyning utfärda förbud mot avverkning av de ostämplade träden.

Skogsvårdsstyrelsen i Hallands län föreslår införande av en bestämmelse

om straff för överträdelse av de anvisningar, som styrelsen lämnar

på begäran av den, vilken innehar dispositionsrätten till skogen; enligt vad

denna skogsvårdsstyrelse meddelar, bär åtminstone i ett par fall inträffat,

att vederbörande vid avverkning frångått en sålunda lämnad anvisning.

Under förmälan, hurusom i Örebro län under år 1919 två avverkningar

skett i strid mot skogsvårdsstyrelsens i länet anvisningar och

att det kunde befaras, att kunskapen om att detta ej alls vore farligt

lätt sprede sig bland den kategori av avverkare, som plägade benämnas

jobbare och spekulanter, har denna skogsvårdsstyrelse vidare anfört, att

den, om detta visade sig bliva fallet, torde bliva nödsakad att allmänt

tillgripa den arbetsmetoden att snarast meddela avverkningsförbud, då

påbörjad avverkning komme till dess kännedom. Därmed ändrades emelJ

lertid förhållandet mellan styrelsen, å ena, samt avverkare och skogsägare,

å andra sidan, och det vore icke längre säkert, att den allmänna

opinionen komme att ställa sig på styrelsens sida, varvid vore att märka

att, såsom övriga kristidslagar tillfyllest lärt, det vore föga verklig nytta

med en lag, som ej uppbures av en allmän känsla och insikt om lagens

nytta och behövlighet. För att ej skogsvårdsstyrelsernas auktoritet skulle

löpa fara att försvinna borde vid förlängning av 1919 års lag däri intagas

bestämmelser om straff för brott mot skogsvårdsstyrelses anvisningar.

Av skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län framhålles ävenledes behovet

av eu bestämmelse om straffpåföljd för avverkning, som utföres

i strid mot lagen, ehuru vederbörande genom skogsvårdsstyrelsen fått

fullständig anvisning och utstämpling av det, som borde få avverkas.

Slutligen har från åtskilliga skogsvårdsstyrelser påpekats, att vid

förlängning av ifrågavarande provisoriska lagstiftning borde tillses att

giltigheten av ett meddelat avverkningsförbud icke upphör med den lag,

med stöd varav förbudet utfärdats. Saknaden av bestämmelse härom har

föranlett tvekan vid tiden för upphörandet av 1918 års lag i ämnet.

Flera skogsvårdsstyrelser hava ansett, att de med stöd av 1918 års lag

meddelade avverkningsförbuden förfallit den 1 juli 1919, då själva lagen

upphört att gälla. Några skogsvårdsstyrelser hade då förnyat de tidigare

förbuden; medan man på annat håll funnit sig hindrad att med stöd av

1919 års lag meddela avverkningsförbud i anledning av avverkning,

som ägt rum innan den nya lagen trätt i kraft.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Departements
chefen.

Kung!. Maj:t proposition -AV 344.

Vad i de inkomna yttrandena anförts om verkningarna av den

provisoriska lagstiftningen till förekommande av skövling av skog å

fastighet i enskild ägo och om behovet av samma lagstiftnings förlängning

innefattar enligt min mening avgörande bevis för nödvändigheten

därav, att ifrågavarande lagstiftning erhåller förlängd giltighetstid,

då i annat fall kunde befaras att spekulationen i handel med skogsfastigheter

skulle taga ny fart och eu hänsynslös skogsskövling omintetgöra

vad med denna lagstiftning redan vunnits.

Beträffande framställningarna om ändring i eller tillägg till nu

gällande lag i ämnet säger det sig självt, att en provisorisk skogslag,

tillkommen för att stävja spekulationen under en kristid och i övrigt

fylla de mest påtagliga luckorna i lagstiftningen på det ifrågavarande området,

icke kan vara så fullständig eller så genomarbetad, att ej till och

med ganska befogade anmärkningar mot dess bristfällighet och önskemål

om dess komplettering kunna framkomma. Givetvis böra sådana

anmärkningar och önskemål beaktas så långt omständigheterna det medgiva;

att i allo råda bot för påvisade missförhållanden är emellertid uteslutet

redan med hänsyn till omöjligheten att vid en provisorisk lagstiftning

åstadkomma en fullt uttömmande och tillfredsställande utredning.

Därjämte måste emellertid tillses, att icke vid prolongation av

en provisorisk lag avvikelse från grunderna för densamma göres utan

tvingande skäl, och att icke de nya tillsatserna spränga den gamla ramen.

Under förarbetena till 1919 års lag i ämnet gjordes ett försök att

få till stånd bestämmelser till reglerande av rättsförhållandet mellan jordägare

och avverkning sr ättsliav are för det fall, att den senare till följd av

den mellankomna lagstiftningen icke kunde få tillgodogöra sig avverkningsrätten.

Försöket måste emellertid uppgivas; i stället lämnades anvisning,

huru konflikten borde lösas enligt allmänna rättsgrundsatser.

Att framställning om meddelande av bestämmelser i denna fråga nu

gjorts av allenast en skogsvårdsstyrelse torde kunna gälla som bevis för,

att den lämnade anvisningen varit något så när tillfyllest; ett uttalande

att den beaktats föreligger för övrigt från skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län.

Förslaget om anmälningsplikt beträffande förestående avverkninganser

jag mig lika litet som i fjol kunna förorda; säkert skulle för den

allmänhet, av vars uppfattning om behovet av denna lagstiftning dess

resultat är i så väsentlig grad beroende, en dylik plikt med därmed förknippad

bötesrisk te sig som en av förhållandena icke nödvändigt följande

inskränkning i rätten till skogen.

Vad angår framställningen, att uttrycket god skogsvård i 3 § måtte

utbytas mot uttrycket god skogshushållning kan jag likaledes hänvisa till

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition Nr 344.

mitt yttrande vid anmälan i statsrådet av förslaget till 1919 års lag och

vill nu endast tillägga, att om begreppet skogshushållning anses hava

den betydelse, som skogsvårdsstyrelsen i Malmöhus län velat däri inlägga,

den ifrågasatta ändringen i allmänhet skulle kräva, att respektive

skogar uppskattades och undersöktes i avseende på virkesförråd, beskaffenhet

och tillväxt, samt att med ledning därav hushållningsplaner upprättades,

vilket allt synes mig icke lämpligen kunna föreskrivas, åtminstone

icke i en provisorisk lag.

Den föreslagna ändringen i 5 §, avseende att förebygga avverkning

för tillgodoseende av föregivet betesbehov, synes mig icke vara av

trängande behov påkallad. Det kan för övrigt sättas i fråga, om den

föreslagna lydelsen skulle i angivet avseende vara att föredraga framför

den nuvarande; ej heller enligt denna medgives annan avverkning än

erforderlig, och i olikhet med förslaget inskränker den rätten till avverkning

att gälla område i hagmark.

Om förslaget att legalisera gängse praxis att begära anvisning hos

skogsvårdsstyrelsen innebär, att avverkning ej skulle få ske innan sådan

anvisning erhållits, synes mig detta förslag, såsom avseende ett utsyningstvång,

ännu betänkligare än förslaget om anmälningsplikt; åsyftar

det däremot — såsom den närmare utvecklingen giver anledning att

förmoda — att stadga skyldighet för skogsvårdsstyrelse att på begäran

lämna anvisning, huru avverkning kan bedrivas utan att lagens stadganden

varda överträdda, kan erinras att sådan skyldighet redan lärer

åligga skogsvårdsstyrelse enligt 4 § i förordningen angående skogsvårdsstyrelser

den 24 juli 1903.

Vad angår förslaget att skogsägare, som överträtt föreskrifterna i

2 eller 3 § av 1919 års lag innan skogsvårdsstyrelsen hunnit ingripa,

skulle kunna förpliktas fullfölja lagstridigt utförd avverkning i enlighet

med grunderna för god skogsvård, torde härmed närmast åsyftas att, om

ett skogsbestånd genomhuggits på det sätt, att den kvarstående skogen,

på samma gång den icke kan godtagas såsom bestånd, tillika utgör hinder

för erhållande av återväxt, skogsvårdsstyrelsen skall äga befogenhet

ålägga skogsägaren att borthugga jämväl denna del av beståndet.

Endast i undantagsfall torde emellertid inträffa att en avverkning, utförd

på sålunda förutsatt sätt, icke jämväl hemfaller under hestämmelserna i

1903 års lag angående vård av enskildes skogar, varvid de önskvärda

åtgärderna torde kunna framtvingas med tillämpning av 3 § i sagda lag.

Särskilda föreskrifter i ämnet i den provisoriska lagen torde därför icke

vara oundgängligen nödiga.

Enligt de nuvarande bestämmelserna föranleder en avverkning, som

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 292 höft. (Nr 344,) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition Nr 344.

strider mot grunderna i den provisoriska lagen, ett avverkningsförbud

av större eller mindre omfattning, varemot straffpåföljd inträder först

om avverkning sker i strid mot meddelat förbud. Det kan icke bestridas,

att för vissa fall straff kunde vara på sin plats redan vid lagstridig avverkning,

och stadganden i sådan riktning finnas även i skogslagstiftningskommitténs

förslag. För att sådana stadganden skola kunna meddelas

annat än för de undantagsfall, där en uppenbar avsikt att trotsa

eller kringgå lagstiftningen kan påvisas, är emellertid ett oeftergivligt

villkor, att själva de grundläggande bestämmelserna äro av sådan beskaffenhet,

att det skäligen kan fordras att en var, som tar befattning

med avverkning, förstår deras innebörd. Åro de åter — såsom fallet

måste erkännas vara beträffande flera bestämmelser i förevarande provisoriska

lag — av sådant innehåll, att deras tillämpning i viss mån är

beroende av sakkunnigt omdöme, skulle införande av straff redan för

avverkning i strid mot lagen tvinga det stora flertalet skogsägare att

före avverknings företagande skaffa sig detaljerade anvisningar om sättet

för avverkningen. Förändringen skulle sålunda på en omväg, men i

stor utsträckning, införa utsyningstvång, mot vars genomförande hinder

möter redan däri, att det skulle kräva en mångdubbelt större personal

än skogsvårdsstyrelserna nu disponera. Förslaget att på denna punkt

bryta med det nuvarande lagens system kan jag därför icke tillstyrka.

Överlåtelse av upplåten avverkningsrätt från en till annan, kan givetvis

icke föranleda någon inskränkning i avverkningsrätten. Annorlunda

ställer sig förhållandet, om genom avtal mellan markägaren och innehavaren

av en avverkningsrätt tiden för densamma förlänges eller rättigheten

kommer att omfatta annat område eller träd av andra mått än

det ursprungliga avtalet gällde; en sådan utsträckning innefattar en ny

upplåtelse och är såsom sådan underkastad de inskränkningar, som över

huvud gälla beträffande nya upplåtelser. Ett uttalande härom har jag,

ehuru med tvekan om dess behövlighet, trott kunna upptagas i den provisoriska

lagen.

I avseende å förslaget att skogsvårdsstyrelserna borde äga befogenhet

att meddela avverkningsförbud redan i anledning av planläggning av

lagstridig avverkning kan visserligen anmärkas, att om skogsvårdsstyrelserna,

när dylik: planläggning kommer till deras kännedom, underrätta

vederbörande, att ett utförande av avverkningsplanen skulle leda till avverkningsförbud,

meddelandet härom i regel skulle vara tillräckligt för

att förekomma planens fullföljande. De inkomna yttrandena från skogsvårdsstyrelserna

visa dock, att man icke kan alltid räkna med sådan

lojalitet från de avverkandes sida, och har jag därför trott mig böra

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition Nr ö44.

biträda det ifrågavarande förslaget om avverkniugsförbud redan vid

planläggning av lagstridig avverkning. Ett förbud kan i sådant fall

mötas med invändningen, att det icke avsetts, att planen skulle komma

till utförande, eller att den övergivits, men om, såsom rimligt är, förbudet

kommer att gälla allenast utförande av den avverkning, som

planlagts, lärer förbudet ej kunna anses vålla någon olägenhet och invändningen

förty ej förtjäna beaktande.

Jämväl framställningarna om ansvar för avverkning i strid mot

meddelad anvisning har jag trott böra tillmötesgås, då de förhållanden,

som föranlett dessa framställningar, synas så anstötliga, att straff icke

bör utebliva. Straff och annan påföljd torde för dylik avverkning böra

bestämmas på samma sätt som för avverkning i strid mot meddelat

förbud, men då klagan över lämnad anvisning icke lärer kunna förekomma

under annan förutsättning, än att anvisningen innefattar vägran

av tillstånd till viss avverkning, torde det vara nödigt att i mål om

avverkning i strid mot lämnad anvisning domstolen får oberoende av

anvisningens innehåll pröva, om avverkningen strider mot bestämmelserna

i lagen.

Då jag den 14 mars 1919 i sammanhang med framläggande av

förslag till 1919 års provisoriska skogslag redogjorde för inkomna

yttranden rörande 1918 års lag i ämnet, omnämnde jag även, hurusom

dels skogsvårdsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län hemställt om förbud

mot avverkning av skog i bergaktiga exponerade lägen dels ock skogsvårdsstyrelsen

i Kalmar län, södra delen, ansett oförsiktig eller oförståndig

avverkning å dylik mark icke förenlig med god skogsvård och

sålunda redan förbjuden i 1918 års lag. Framställningen från den förstnämnda

skogsvårdsstyrelsen föranledde då icke någon åtgärd, och mot

uppfattningen att en olämplig avverkning av skog i exponerat läge

strider mot god skogsvård torde ej något vara att erinra. Att frågan

upptagits på nytt synes emellertid bero på, att den nu befinner sig i ett

delvis annat läge än när de nyssnämnda yttrandena avgåvos, enär nämligen

under mellantiden skogslagstiftningskommitténs förslag blivit tillgängligt.

Enligt detta förslag skulle gälla, att där på grund av belägenhet

i havsbandet eller på höjder eller eljest särskilt exponerat läge

eller till följd av andra naturomständigheter, såsom jordmånens beskaffenhet,

jordlagrets tunnhet eller markens benägenhet för försumpning, förhållandena

äro sådana, att det måste befaras, att i händelse av ovarsam

avverkning av befintlig skog återväxt skulle omöjliggöras eller ock

återväxt, som kunde förväntas uppkomma, skulle bliva oskäligt sen eller

underhaltig, Konungen skulle äga att, på framställning av skogsvårds
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kuncjl. Maj:ts proposition Nr 344.

styrelsen och efter förutgången undersökning, förordna, att avverkning,

som omfattar annat än torra träd och ej avser fastighetens eller därmed

sambrukad fastighets oundgängliga husbehov, må äga rum allenast med

tillstånd av skogsvårdsstyrelsen, samt att sådant förordnande även skulle

få meddelas av Konungens befallningskavande att gälla intill dess

Konungen i ärendet beslutit. Om nu, såsom enligt utredningen i ämnet

är anledning att befara, detta förslag kan vara ägnat att särskilt i kusttrakterna

framkalla en forcerad avverkning av skog under tiden intill

dess den motsedda nya lagstiftningen kan komma att träda i kraft,

utgör detta visserligen tillräckligt skäl att söka genom provisoriska bestämmelser

förebygga, att en dylik avverkning får en för därav berörda

skogars bestånd ödesdiger omfattning. Men jag är icke övertygad att

härför kan för närvarande föreskrivas en så ingripande åtgärd som den

av skogslagstiftningskommittén föreslagna, nämligen förbud mot avverkning

utan skogsvårdsstyrelsens medgivande, såvitt ej avverkningen gäller

torra träd eller sker till husbehov. Innan utredningen i frågan kommit

i fullständigare skick torde försiktigheten bjuda att dels rätten till avverkning

ej inskränkes längre än som redan gäller beträffande fastigheter,

vilka efter den 14 maj 1918 övergått till annan än viss närmare

skyldeman till föregående ägaren, d. v. s. att, utöver den allmänna inskränkningen

i rätten att avverka ungskog, avverkning förbjudes allenast

om den strider mot grunderna för god skogsvård eller vederbörande

fastighet därigenom skulle komma att lida brist på behövlig

skog efter ortens förhållanden, dels sålunda stadgad begränsning får

gälla endast beträffande skogar i kustområdena eller sålunda inom en

zon, där havsklimatet gör sig mera gällande med avseende å skogens

växtlighetsförhållanden, icke i avseende å skogar i exponerade lägen

i allmänhet. Härjämte torde vid denna nya lagstiftning ett undantag,

motsvarande det, som nu är inrymt i 3 §, böra göras till förmån för

innehavare av avverkningsrätt, upplåten före viss dag, i vilket hänseende,

då framställningarna om en provisorisk lagstiftning till skydd

för skogar i havsbandet och domänstyrelsens tillstyrkande av sådan

lagstiftning länge varit kända, det förefaller mig, som om avverkningsrätt,

upplåten efter innevarande dag, kunde underkastas de nya bestämmelserna.

Vid utformandet av dessa torde i övrigt skogslagstiftningskommitténs

förslag kunna i flera hänseenden tagas till förebild. Sålunda

torde det lända till fördel för allmänheten om tillämpningen av de nya

bestämmelserna göres beroende av särskilt förordnande därom, att visst

skogsområde skall vara underkastat samma bestämmelser. Vidare torde

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. May.ts proposition Nr 344.

det vara ändamälseuligt att ett interimsförordnande i ämnet kan meddelas

i avbidan på det slutliga förordnandet, vilket kan kräva låugvariga,

om ock summariska förarbeten. Men i stället för att enligt skogslagstiftningskommittöns

förslag det slutliga förordnandets utfärdande ankommer

på Kungl. Maj:t och länsstyrelsen äger meddela ett interimsförordnande,

torde det vara lämpligt såsom ägnat att främja ett suabbare

avgörande och med systemet i den provisoriska lagen för övrigt mera

överensstämmande, att det slutliga förordnandet utfärdas av länsstyrelsen,

interimsförordnandet, där sådant ifrågakommer, av skogsvårdsstyrelsen.

Den undersökning, som lärer böra föregå länsstyrelsens förordnande,

synes kunna ske i samma ordning, som nu gäller beträffande undersökning

vid klagan över avverkniugsförbud. Givetvis kan ifrågakomma

att, sedan förordnande av förevarande slag meddelats, avverkning sker,

som föranleder avverknings förbud. Den undersökning, som kan komma

till stånd i anledning av klagan över avverkningsförbudet, kommer

emellertid att avse frågan, om den företagna avverkningen stått i strid

mot grunderna för god skogsvård eller fastigheten därigenom kommit

att lida brist på behövlig skog efter ortens förhållanden; denna undersökning

kommer sålunda att gälla annat än det, som varit föremål för

den undersökning, som föregått länsstyrelsens förordnande om inskränkning

i avverkningsrätten.

Att ett dylikt förordnande skall kunna överklagas säger sig självt,

likasom ock att kostnaden för den föregående undersökningen bör bestridas

av skogsvårdsstvrelsens medel. Åvenledes synes uppenbart, att

förordnande, som nyss sagts, utan hinder av förd klagan bör lända till

efterrättelse.

Beträffande spörsmålet, huruvida avverkningsförbud, meddelat enligt

1918 års provisoriska skogslag förföll, när denna lag upphörde att

gälla, synes det kunna ifrågasättas, att, då 1919 års lag, som omedelbart

avlöste den förra lagen, i allt väsentligt var lika lydande med

denna samt de avvikelser, som förekommo i den nya lagen, gingo i skärpande

riktning, den omständigheten att ny lag trätt i kraft saknade betydelse

för frågan om de tidigare avverkningsförbudens giltighet. Härmed

må för övrigt förhålla sig huru som helst; vadsom för närvarande

är av vikt härutinnan är, att de avverkningsförbud, som gälla, när ny

lag under innevarande år kan komma att träda i kraft, ej anses förfallna,

därför att den lag, enligt vilken de meddelats, upphört att gälla.

De av mig nu antydda tillägg till 1919 års lag hava jämte bestämmelserna

i denna med de smärre jämkningar av formell art, som

föranletts av berörda tillägg, upptagits i ett inom justitiedepartementet

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition Nr 344.

upprättat förslag till ny lag om tillfälliga åtgärder till förekommande av

skövling av skog å fastighet i enskild ägo. Ehuru det icke torde vara att

förvänta, att den länge förberedda definitiva skogslagstiftning, som skall

göra den provisoriska lagstiftningen i ämnet Överflödig, skall kunna

träda i kraft den 1 juli 1921, har jag dock icke trott mig böra sätta i

fråga, att den föreslagna nya provisoriska lagen skall erhålla giltighet

för längre tid än den nuvarande eller sålunda för ett år.»

Efter att hava uppläst det nämnda lagförslaget, vilket var av den

lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar *, hemställde föredraganden,

att lagrådets utlåtande över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen

om förmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Makt Konuneren lämna

bifall.

Ur protokollet

N. Cervin.

1 Denna bilaga, som är av ordagrant lika lydelse med det vid propositionen fogade lagförslaget,

har här uteslutits.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 344.

31

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd fredagen den

19 mars 1920.

Närvarande:

Justitieråden Améen,

friherre Leijonhufvud,

Edelstam,

Regeringsrådet Linnér.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj t Konungen i statsrådet den

20 februari 1920, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas

över upprättat förslag till lag om tillfälliga åtgärder till förekommande

av skövling av skog å fastighet i enskild ägo.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet

av ledamoten å justitiedepartementets lagavdelning, assessorn Thor Sjöfors.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition Nr 344.

Utdrag av protokollet över justitiedepartements ärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

fredagen den 19 mars 1920.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Branting,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena friherre Palmstierna,

Statsråden: Undén,

Thorsson,

Olsson,

Sandler,

Nothin,

Nilson,

Eriksson,

Svensson,

Hansson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Undén anmälde lagrådets

denna dag avgivna utlåtande över det den 20 februari 1920 till

lagrådet remitterade förslaget till lag om tillfälliga åtgärder till förekommande

av skövling av skog å fastighet i enskild ägo samt hemställde,

att förslaget, som av lagrådet lämnats utan anmärkning, måtte, jämlikt

§ 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen

förordna, att till riksdagen skulle avlåtas proposition

av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gösta Stenlund.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1920.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1920:284 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling av skog å fastighet s. 1 i texten
  2. JoU 1920:65 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.is proposition med förslag till lag om tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling av skog å fastighet i enskild ägo. s. 1 i texten