Med förslag till lag om förlängning av vissa arrendeavtal
1920-03-19 · 32 sidor, varav 29 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 29 av 32 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1920:397, Med förslag till lag om förlängning av vissa arrendeavtal
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts Proposition Nr 397.
1
Nr 397.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
förlängning av vissa arrendeavtal; given Stockholms slott
den 19 mars 1920.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag
till lag om förlängning a v. vissa arrendeavtal.
GUSTAF.
Östen Undén.
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 339 käft. (Nr 397.)
1
2
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 397.
Förslag
till
LAG
om förlängning av vissa arrendeavtal.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
1 mom. Har torp eller annan till huvudgård hörande jordbrukslägenhet
eller ock hemman, som lyder under huvudgård, innan denna lag trätt
i kraft, upplåtits till brukande mot lega, och gäller avtalet för viss tid,
skall, där arrendetiden utgår före den 1 januari 1925, efter påfordran av
arrendatom arrendetiden varda förlängd till och med den dag under nämnda
år, som motsvarar den, å vilken avtalet eljest skolat upphöra att gälla.
Lag samma vare, därest upplåtelse som ovan sägs avser annan jord,
vars ägare uppenbarligen innehar jorden eller fastighet, varav den utgör
del, huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsavkastningen utan att,
om han är enskild person, vara mantalsskriven å ifrågavarande fastighet
eller å fastighet, som därmed är i sambruk.
Avser arrende jord, som av upplåtaren innehaves allenast med nyttjanderätt,
må arrendetiden ej förlängas utöver upplåtarens besittningstid. Ifråga
om sådant arrende skall vad här nedan stadgas om jordägaren äga tillämpning
å upplåtaren.
2 mom. Yarder arrendetid förlängd i enlighet med denna lag, skall
beträffande arrendevillkorens bestämmande gälla vad i 3, 4 och 5 §§ stadgas.
2 §•
Förlängning av arrendetid enligt vad i 1 § stadgas skall icke äga rum:
där arrendet omfattar odlad jord till en vidd av mera än 25 hektar;
eller
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 397.
dur pa grund av särskilda omständigheter det skulle för jordägaren
medföra avsevärt men att hava jorden fortfarande upplåten på arrende.
3 §•
Vill arrendator påfordra förlängning av arrendetiden enligt denna lag,
give det jordägaren tillkänna senast nittio dagar före arrendetidens utgång.
Påkallar arrendatorn tillika ändring i arrendevillkoren, skall tillkännagivandet
innefatta meddelande därom ävensom uppgift å de ändringar, som
äskas. Tillkännagivande, varom nu är sagt, skall ske skriftligen eller
med vittnen, där ej skriftligt erkännande om dess mottagande lämnas.
4 §•
Vill jordägaren ej godkänna av arrendatorn påfordrad förlängning av
arrendetiden eller av honom påkallad ändring i arrendevillkoren eller vill
jordägaren själv påkalla sådan ändring, och uppstår tvist, skall sådan avgöras
av en skiljenämnd, bestående av tre personer, av vilka parterna
välja var sin och Konungens befallningshavande i det län, där fastigheten
är belägen, utser den tredje, vilken tillika skall vara ordförande.
Ersättning till nämndens ordförande skall enligt av Konungen fastställda
grunder utgivas av allmänna medel.
5 §•
Bestrider jordägaren, att förlängning av arrendetid må enligt denna
lag äga rum, åligger det honom att inom trettio dagar, från det arrendatorn
påfordrat förlängning, hänskjuta tvisten till sådan nämnd, som omförinäles
i 4 §, vid äventyr att arrendetiden eljest varder i enlighet med 1
§ förlängd.
Kunna jordägaren och arrendatorn ej åsämjas om arrendevillkoren,
åligger det jordägaren att inom den tid, som sägs i första stycket, hänskjuta
tvisten till skiljenämnd. Försummas det, galle, därest förlängning
av arrendetiden kommer till stånd, de förutvarande arrendevillkoren med
de ändringar, som arrendatorn i enlighet med vad i 3 § sägs påkallat.
Jordägaren skall anses hava hänskjutit tvist till skiljenämnd, då han
meddelat arrendatorn skriftlig uppgift å de frågor, om vilka skiljedom
äskas, och därvid tillika lämnat underrättelse om sitt val av skiljeman.
4
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 397.
6 §•
Vad i 4, 6, 8 och 9 §§ i lagen den 28 oktober 1887 om skiljemän
stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om skiljenämnd enligt
denna lag, dock att vad i 8 § i förstnämnda lag sägs om överexekutor
skall tillämpas, såvitt angår av part utsedd skiljeman, å domaren i orten
och beträffande skiljenämndens ordförande för varje fall å Konungens befallningshavande.
Beslut över ansökan om utseende av skiljeman må av domaren icke
givas, med mindre sökandens motpart lämnats tillfälle att yttra si" i
ärendet.
Vlot Konungens befallningskavandes eller domarens beslut, varigenom
skiljeman blivit utsedd, må klagan ej föras.
Nämnden sammanträder å tid och ort, som av ordföranden bestämmes.
Ej må nämnden till avgörande företaga ärende, där ej parterna beretts
tillfälle att yttra sig inför nämnden. Nämnden skall söka åvägabringa
förlikning mellan parterna. Sådan förlikning skall upprättas skriftligen
samt undertecknas av parterna och bestyrkas av nämndens ordförande.
Nämnden må ej fatta beslut, med mindre den är fulltalig. Har var röstande
sin mening, och kunna ej två meningar sammanjämkas, galle ordförandens.
8 §•
År jordägaren eller arrendatorn missnöjd med nämndens beslut, äge
han efter stämning klandra beslutet vid domstol; instäm me dock sin talan
inom trettio dagar från det beslutet i huvudskrift eller styrkt avskrift delgavs
honom.
9 §•
Nämndens beslut skall, såvitt det avser fastställande av arrendevillkoren,
lända till efterrättelse, ändå att det ej vunnit laga kraft, där ej
av domstol annorlunda förordnas.
Har ej före den tid, då arrendet enligt de för upplåtelsen gällande
villkor skall upphöra, nämnden meddelat beslut, skola, intill dess så skett
eller, i följd därav att yrkandet om arrendetidens förlängning ogillats, för
opaginerad Kontrollera mot PDF
n
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 807.
arrendator]! efter vad i 10 § sägs inträtt skyldighet att avflytta, de i avtalet
stadgade arrendevillkor i de delar, varom tvist må råda, tillämpas.
Av domstol meddelat beslut angående arrendevillkor lände, ändå att
det ej vunnit laga kraft, till efterrättelse, där ej av högre rätt annorlunda
förordnas.
10 §.
År ej, då arrende enligt de för upplåtelsen gällande villkor skall upphöra,
avgjort, huruvida förlängning av arrendetiden jämlikt denna lag skall
äga rum, vare arrendatorn, med mindre förordnande, varom stadgas i andra
stycket, meddelas, icke pliktig att från den arrenderade jorden avflytta
tidigare än å den fardag för arrenderad fastighet, som infaller näst efter
det frågan om förlängning blivit slutligen avgjord. .Dock äge arrendatorn
på grund av vad nu sagts icke i något fall kvarsitta längre än till den
dag, å vilken arrendet, om förlängning skett, skolat upphöra att gälla.
Därest på grund av vad sålunda stadgats arrendatorn sitter kvar utöver
den dag, då den upplåtna arrenderätten upphörde, njute jordägaren, i den
mån han ej åtnöjes med vad enligt stadgandet i 9 § skall utgå, ersättning
med belopp, som, där ej överenskommelse träffas, bestämmes av skiljenämnd.
Sådan nämnd utses i den ordning 4 § stadgar, och skall beträffande
nämnden och dess beslut vad i 4 § andra stycket, 6, 7 och 8 §£
sägs äga motsvarande tillämpning.
Prövar domstol, att förlängning av arrendetid ej skall äga rum, skall
domstolen tillika förplikta arrendatorn att avflytta från fastigheten; och må
domstolen, när skäl därtill äro, förordna, att avflyttningen skall ske å viss
tidigare dag än i första stycket sägs ävensom, för sådant fall, att utslaget
må verkställas utan hinder därav att det icke äger laga kraft. År sådant
förordnande angående verkställighet av utslaget meddelat, skall vad i 42 §
utsökningslagen stadgas äga motsvarande tillämpning. Fullföljes mot utslaget
talan i högre rätt, äge, när skäl därtill äro, den rätt, innan ändringssökandet
slutligen prövas, förordna, att vidare åtgärd för verkställighet
icke må äga rum.
11 §•
Vad i denna lag finnes stadgat medför ej inskränkning i den rätt att
få arrendatorn skild från arrendet, som av annan grund än arrendetidens
utlöpande må tillkomma jordägaren.
6
Kungi. Maj ds Proposition Nr 397.
12 §.
Yad i denna lag stadgas äge ej tillämpning beträffande arrende av
jord, som tillhör kronan, kommun eller allmän inrättning.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Arrendator vare ej på grund av vad i denna lag stadgas i något fall
pliktig att giva sitt anspråk på förlängning av arrendetiden eller på förändring
av arrendevillkoren jordägaren tillkänna före den 1 september 1920.
Har i arrendeavtal stadgats, att avtalet, därest uppsägning ej sker,
skall varda förlängt, och har arrendatorn före utgången av den avtalade
uppsägningstiden jämlikt 3 § påfordrat förlängning av arrendetiden, skall
uppsägning av avtalet anses därigenom hava ägt rum.
Yad i 2 kapitlet 2 § andra stycket i lagen den 14 juni 1907 om
nyttjanderätt till fast egendom och 4 § i lagen den 25 juni 1909 om
arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne stadgas angående
förlängning av arrendeavtal, skall ej tillämpas, där på grund av stadgandet
i 10 § i denna lag arrendator efter arrendetidens utgång kvarsuttit å den
arrenderade egendomen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kunyl. Maj:ts Fr oposition Nr 397.
i
Utdrag av protokoll över justitiedepartementsårenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fridagen den 12 mars 1920.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern BRANTING,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena friherre PALMSTIERNA,
Statsråden: Undén,
Thorsson,
Olsson,
Sandler,
Nothin,
Nilsson,
Eriksson,
Svensson,
Hansson.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Undén anförde:
»Jordkommissionen har utarbetat och med skrivelse den 21 januari
1920 till chefen för justitiedepartementet överlämnat förslag till lag om
förlängning av vissa arrendeavtal.
Utlåtanden över lagförslaget hava avgivits av samtliga länsstyrelser,
varjämte framställningar i ämnet inkommit från Sveriges allmänna lantbrukssällskap
och Sveriges skogsägareförbund.»
Efter att hava redogjort för lagförslaget samt de avgivna utlåtandena
och nämnda framställningar, anförde departementschefen vidare:
»Den föreslagna lagen avser att utgöra en förberedande åtgärd, föranledd
av tvenne till jordkommissionens övervägande hänskjuta lagstiftningsproblem,
nämligen frågorna om en hela riket omfattande social arrendelagstiftning
samt om tvångsavlösning av jord för tillgodoseende av jord
-
8
Kungl. Maj.ts Proposition Nr 397.
bruksändamål. Det kan, såsom jordkommissionen erinrat, befaras, att jordägare
skola i större eller mindre omfattning söka genom indragning av
arrenden, som inom de närmaste åren utlöpa, såvitt möjligt undvika de
olägenheter, som för dem kunna tänkas förbundna med en blivande lagstiftning
på nämnda rättsområden. För att förhindra dylika åtgärder från
jordägarnas sida samt förebygga de betydande olägenheter ur social synpunkt,
som måste vara förenade med en indragning i större omfattning av
arrenden, har det föreliggande lagförslaget tillkommit.
I likhet med jordkommissionen finner jag det synnerligen angeläget,
att statsmakterna vidtaga mått och steg för att avvärja den fara, som, på
sätt nu nämnts, kan hota arrendatorsklassen. Såsom jordkommissionen framhåller,
är det ock av vikt att arbetet med lagstiftning på ifrågavarande
delar av jordfrågan kan fortgå utan att störas av åtgöranden från enskilda
personer, varigenom lagstiftningen kunde äventyras. Jag är sålunda fullt
ense med jordkommissionen därutinnan, att en lag i det av kommissionen
angivna syftet bör så snart ske kan utfärdas. Beträffande den ifrågasatta
lagens innehåll har jag i huvudsak intet att erinra mot kommissionens
förslag. Endast i ett par avseenden har jag funnit förslaget böra jämkas.
Sålunda har jag ansett såsom förutsättning för den föreslagna lagens
tillämplighet i fråga om jord, som ej lyder under huvudgård, böra betingas,
att ägaren uppenbarligen innehar fastigheten huvudsakligen för att tillgodogöra
sig skogsavkastningen utan att, om han är enskild person, vara mantalsskriven
å fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk med densamma.
I enlighet härmed har ändring vidtagits i 1 § 1 momentet 2 stycket av
den föreslagna lagen. Med den gjorda ändringen har jag åsyftat att vinna
överensstämmelse med motsvarande uttryck i 31 § av lagen den 25 juni
1909 om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne samt
1 § av lagen samma dag angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland,
Dalarne och Värmland. Genom ändringen undanröjes ock väsentligen den
osäkerhet vid lagens tillämpning, som eljest med nödvändighet måste uppkomma,
då, såsom i förevarande fall, lagens tillämplighet göres beroende
av den subjektiva1 avsikten hos den, som av lagen beröres.
M- Enligt 10 § i förslaget har det ålagts arrendator, vilken söker ändring
i skiljenämnds eller domstols beslut, såvitt därigenom förklarats att förlängning
av arrendetid ej må äga rum, att, därest ändringssökandet ej bifalles,
gottgöra jordägaren — förutom för mistning av jorden — annan
skada, som tillskyndas denne genom ändringssökandet. Jämlikt 8 § må
ändringssökandet icke upptagas till prövning, med mindre arrendatorn visar,
9
KungI. Maj:ts Proposition Nr 397.
att han före klagotidens utgång ställt borgen för nämnda skada. Såsom av
motiven till förslaget framgår, har kommissionen med nu angivna stadganden
åsyftat att bereda jordägaren erforderlig trygghet mot att arrendatorn
genom fullföljande av talan i oträngt mål förskaffar sig tillfälle att
kvarstanna å den arrenderade jorden.
Det är visserligen även enligt min mening angeläget att jordägaren,
såvitt möjligt, skyddas mot följderna av en obefogad rättegång från arrendatorns
sida, men mot det medel, som kommissionen valt för att vinna detta
mål torde ur juridisk synpunkt befogade invändningar kunna göras. Någon
skyldighet för part, som fullföljer talan, att till sin vederpart utgiva
särskild ersättning för skada, som vållas denne genom ändringssökandet,
föreligger i allmänhet icke enligt svensk rätt. För var rätts ståndpunkt i
denna del torde goda skäl kunna anföras, och i varje fall synes det min
dre
lämpligt, att i eu författning av speciell innebörd såsom den förevarande
införa en regel, som avviker från eljest gällande processuella grundsatser.
— Samma invändningar torde äga sin giltighet i fråga om det
andra av de här berörda, i förslaget förekommande stadgandena. Vår
gällande rätt uppställer icke såsom villkor för att ett ändringssökande skall
upptagas, att klaganden ställer säkerhet för skada, som kan tillfogas lians
motpart genom ändringssökandet. Ej heller i detta hänseende torde det
vara riktigt eller lämpligt att i förevarande ordning frångå den allmänna
regeln.
På nu anförda skäl anser jag mig icke kunna biträda de av kommissionen
föreslagna åtgärderna i syfte att skydda jordägaren mot följ
derna
av en obefogad rättegång. Det uppställda önskemålet synes kunna
vinnas i annan ordning, som bättre överensstämmer med gällande rättsgrundsatser.
För arrendatorns rätt att fullfölja talan uti ifrågavarande mål böra
ej uppställas andra regler än de, som i allmänhet gälla för fullföljd av
talan i tvistemål. Däremot synes i viss omfattning och under betryggande
garantier tillfälle böra beredas jordägaren att erhålla verkställighet jämväl
av icke laga kraftvunnet utslag, varigenom förklarats att förlängning av
arrendetid ej skall äga rum. Härvid torde de regler, som gälla beträffande
verkställighet av utslag i mål om skyldighet för arrendator att avträda
fastighet kunna tjäna som förebild. Såsom förutsättning för att
jordägaren må erhålla verkställighet bör sålunda fordras, att den myndighet,
som meddelat det ifrågavarande utslaget, tillika förordnat att detsamma
må verkställas utan hinder av att det ej vunnit laga kraft. Då det icke
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 339 käft. (Nr 397.) 2
10
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 397.
gärna kan anförtros åt skiljenämnd att ifråga om sina beslut meddela dylikt
förordnande, bör rätten härtill begränsas till domstolarna. Likaså bör,
i överensstämmelse med vad som gäller för nyssnämnda mål, stadgas, att
högre rätt äger förordna om inställande av de exekutiva åtgärderna. Såsom
villkor för verkställighet bör även gälla den i 42 § utsökningslagen
uppställda fordran, att den vinnande ställer pant eller borgen för det skadestånd,
vartill han kan kännas skyldig, om domen ändras.
För genomförande av den av mig nu förordade lösningen av förevarande
spörsmål har jag vidtagit vissa ändringar i 8 och 10 §§ av kommissionens
förslag. Utöver dessa ändringar synes mig i 10 § böra vidtagas
en ändring av redaktionell art i syfte att åstadkomma större överensstämmelse
med motsvarande föreskrift i 4 § 3 stycket i lagen den 28
juni 1918 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under
nyttjanderätt upplåtet område.»
Föredraganden uppläste härefter förslag till lag om förlängning av
vissa arrendeavtal, vilket förslag var av den lydelse, bilaga vid detta protokoll
utvisar, samt hemställde, att lagrådets utlåtande över förslaget måtte,
för det ändamål, § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas genom utdrag
av protokollet.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall.
Ur protokollet:
Adil Wifresson.
Kungl. Maj.ts Proposition Nr 307.
11
Bilaga.
Förslag
till
LAG
om förlängning av vissa arrendeavtal.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
1 mom. Har torp eller annan till huvudgård hörande jordbrukslägenhet
eller ock hemman, som lyder under huvudgård, innan denna lag trött
i kraft, upplåtits till brukande mot lega, och gäller avtalet för viss tid,
skall, där arrendetiden utgår före den 1 januari 1925, efter påfordran av
arrendatorn arrendetiden varda förlängd till och med den dag under nämnda
år, som motsvarar den, å vilken avtalet eljest skolat upphöra att gälla.
Lag samma vare i fråga om arrende av annan jord, vars ägare uppenbarligen
innehar fastigheten huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsavkastningen
utan att, om han är enskild person, vara mantalsskriven å
fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk med densamma.
Avser arrende jord, som av upplåtaren innehaves allenast med nyttjanderätt,
må arrendetiden ej förlängas utöver upplåtarens besittningstid.
2 mom. Varder arrendetid förlängd i enlighet med denna lag, skall
beträffande arrendevillkorens bestämmande gälla vad i 3, 4 och 5 §§ stadgas.
2 §-
Förlängning av arrendetid enligt vad i 1 § stadgats skall icke äga rum.
där arrendet omfattar odlad jord till en vidd av mera än 25 hektar,
eller
där på grund av särskilda omständigheter det skulle för jordägaren
medföra avsevärt men att hava jorden fortfarande upplåten pa arrende.
12
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 397
3 S.
Vill arrendator påfordra förlängning av arrendetiden enligt denna lag,
give det jordägaren tillkänna senast nittio dagar före arrendetidens utgång.
Påkallar arrendatorn tillika ändring i arrendevillkoren, skall tillkännagivandet
innefatta meddelande därom ävensom uppgift å de ändringar, som
äskas. Om sättet för tillkännagivande, varom nu är sagt, gälle vad om
uppsägning av arrendeavtal är stadgat.
4 §■
Tvist mellan jordägare ock arrendator angående förlängning av arrendetid
eller angående villkor, som skola gälla under den nya arrendetiden,
skall avgöras av en skiljenämnd bestående av tre personer, av vilka parterna
välja var sin och Konungens befallningshavande i det län, där fastigheten
är belägen, utser den tredje, vilken tillika skall vara ordförande.
Ersättning till nämndens ordförande skall enligt av Konungen fastställda
grunder utgivas av allmänna medel.
5 §•
Bestrider jordägaren, att förlängning av arrendetid må enligt denna
lag äga rum, åligger det honom att inom trettio dagar, från det arrendatom
påfordrat förlängning, hänskjuta tvisten till sådan nämnd, som omförmäles
i 4 §, vid äventyr att arrendetiden eljest varder i enlighet med 1 § förlängd.
Kunna jordägaren och arrendatorn ej åsämjas om arrendevillkoren,
åligger det jordägaren att inom den tid, som sägs i första stycket, hänskjuta
tvisten till skiljenämnd. Försummas det, gälle, därest förlängning
av arrendetiden kommer till stånd, de förutvarande arrendevillkoren med
de ändringar, som arrendatorn i enlighet med vad i 3 § sägs påkallat.
Jordägaren skall anses hava hänskjutit tvist till skiljenämnd, då han
meddelat arrendatorn skriftlig uppgift å de frågor, om vilka skiljedom
äskas, och därvid tillika lämnat underrättelse om sitt val av skiljeman.
6 §•
Vad i 4, 6, 8 och 9 §§ i lagen om skiljemän den 28 oktober 1887
stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om skiljenämnd enligt
13
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 397.
denna lag; dock att vad i 8 § i förstnämnda lag sägs om överexekutor
skall tillämpas å domaren i orten.
7 §•
Nämnden sammanträder å tid och ort, som av ordföranden bestämmes.
Ej må nämnden till avgörande företaga ärende, där ej parterna beretts
tillfälle att yttra sig inför nämnden. Nämnden skall söka åvägabringa
förlikning mellan parterna. Sådan förlikning'' skall upprättas skriftligen
samt undertecknas av parterna och bestyrkas av nämndens ordförande.
Nämnden må ej fatta beslut, med mindre den är fulltalig. Har var röstande
sin mening, och kunna ej två meningar sammanjämkas, gälle ordförandens.
8 §•
År jordägaren eller arrendatorn missnöjd med nämndens beslut, äge
efter stämning klandra detsamma vid domstol; instämme dock sin talan
inom trettio dagar från det beslutet i huvudskrift eller styrkt avskrift delgavs
honom.
9 §•
Nämndens beslut gånge, såvitt detsamma avser fastställande av arrendevillkor,
efter överexekutors förordnande i verket lika som domstols
laga kraft ägande dom, där ej av domstol annorlunda förordnas.
10 §.
År ej, då arrende enligt de för upplåtelsen gällande villkor skall
upphöra, avgjort huruvida förlängning av arrendetiden jämlikt denna lag
skall äga rum, vare arrendatorn, med mindre förordnande, varom stadgas
i andra stycket, meddelas, icke pliktig att från den arrenderade jorden avflytta
tidigare än å den fardag för arrenderad fastighet, som infaller näst
efter det frågan om förlängning blivit slutligen avgjord. Dock äge arrendatorn
på grund av vad nu sagts icke i något fall kvarsitta längre än till
den dag, å vilken arrendet, om förlängning skett, skolat upphöra att gälla.
Därest på grund av vad sålunda stadgats arrendatorn sitter kvar utöver
den dag, då den upplåtna arrenderätten upphörde, njute jordägaren ersättning
med belopp, som, där ej överenskommelse träffas, bestämmes av skiljenämnd,
som utses i den ordning 4 § stadgar.
14
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 397.
Prövar domstol att förlängning av arrendetid ej skall äga rum, äge
domstolen tillika, när skäl därtill äro, förordna att utslaget må verkställas utan
hinder därav att det icke äger laga kraft. År sådant förordnande meddelat,
skall vad i 42 § utsökningslagen stadgas äga motsvarande tillämpning.
Fullföljes mot utslaget talan i högre rätt, äge, när skäl därtill äro, den
rätt, innan ändringssökandet slutligen prövas, förordna, att vidare åtgärd
för verkställighet icke må äga rum.
11 §•
Yad i denna lag stadgas äge ej tillämpning beträffande arrende avjord,
som tillhör kronan, kommun eller allmän inrättning.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Arrendator vare ej på grund av vad i denna lag stadgats i något
fall pliktig att giva sitt anspråk på förlängning av arrendetiden eller på
förändring av arrendevillkoren jordägaren tillkänna före den 1 september
1920.
Har i arrendeavtal stadgats, att avtalet, därest uppsägning ej sker,
skall varda förlängt, och har arrendatorn före utgången av den avtalade
uppsägningstiden jämlikt 3 § påfordrat förlängning av arrendetiden, skall
uppsägning av avtalet anses därigenom hava ägt rum.
Yad i 2 kapitlet 2 § andra stycket i lagen den 14 juni 1907 om
nyttjanderätt till fast egendom och 4 § i lagen den 25 juni 1909 om
arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne stadgas angående
förlängning av arrendeavtal, skall ej tillämpas, där på grund av stadgandet
i 10 § i denna lag arrendator efter arrendetidens utgång kvarsuttit å den
arrenderade egendomen.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 397.
15
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd toi''sdagen den
18 mars 1920.
Närvarande:
Justitieråden Améen,
friherre LEIJONHUFVUD,
Edelstam,
Regeringsrådet Linnér.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
12 mars 1920, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat
förslag till lag om förlängning av vissa arrendeavtal.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av assessorn N. Yult von Steyern.
Förslaget föranledde följande yttranden av lagrådet och dess särskilda
ledamöter.
Förslaget i dess helhet.
Justitieråden friherre Leijonhufvud och Edelstam samt regeringsrådet
Linnér:
Den föreslagna lagen avser att vara ett hjälpmedel för att framdeles
kunna åstadkomma en lagstiftning om tvångsavlösning av jord för jordbruksändamål
och en social arrendelagstiftning. Lagens berättigande vilar
alltså ytterst på befogenheten av nämnda för framtiden planerade lagstiftningsåtgärder,
vilka åter bottna i mycket djupt liggande socialpolitiska och
nationalekonomiska problem. A ena sidan gäller det att stärka den jord
-
16
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 397.
brukande klassen vare sig genom att öka antalet självägande jordbrukare
eller genom att giva dem, som fortfarande skola förbliva arrendatorer, en
tryggare ställning och sålunda bereda den för närvarande obesuttna lantbefolkningen
möjlighet till en ljusare framtid inom landet och höja dess
tro på bättre levnadsvillkor genom arbete inom och med stöd av det nuvarande
rättssamhället, ±y andra sidan måste det klart hållas för ögonen,
att målet icke kan vinnas genom än så väl menade lagstiftningsåtgärder,
för såvitt dessa medföra avsevärd försämring av produktionsvillkoren för
de lantbruk, som bära upp största delen av vår folknäring, eller — bortsett
från sådana undantagsfall, där jordmonopoliseringen blivit eu tvingande
social olägenhet — för såvitt hinder läggas i vägen för eu rationell skogsskötsel
med allt vad den betyder för hela landets ekonomi. Eljest kan
det lätt inträffa, att en blivande tvångslagstiftning leder till nya besvikelser
och ökat missnöje hos dem man velat hjälpa och till försvagande av de
sämst lottades levnadsvillkor.
Det hade givetvis varit i hög grad önskvärt, om det provisoriska förslag,
som nu framlägges, varit åtföljt av åtminstone någon utredning angående
de praktiska förhållanden, som ur ovan angivna synpunkter böra
regleras, och om tillika någon antydan givits angående det tilltänkta innehållet
av den blivande definitiva lagstiftningen. Ehuru så icke skett, hava
vi dock med hänsyn därtill, att det icke synes kunna förnekas, att även
en väl avpassad blivande lagstiftning skulle kunna i någon mån försvåras,
om förhållandena nu lämnades oreglerade, icke ansett oss böra avstyrka,
att förslaget lägges till grund för lagstiftning i ämnet. Emellertid synes
fog förefinnas för åtskilliga detaljanmärkningar, vissa bland dem av principiell
natur.
Justitierådet Améen:
I huvudsak instämmande med lagrådets övriga ledamöter kan jag dock
icke inse behövligheten eller nyttan av en provisorisk lag av föreslagen
beskaffenhet.
Att en jordägare av fruktan för den ifrågasatta nya sociala arrendelagstiftningen
och därmed sammanhängande bestämmelser om tvångsavlösning
skulle vägra att förlänga ett under de närmaste åren utgående arrendekontrakt,
varmed han i övrigt har anledning att vara nöjd, synes
knappast vara att befara. Även om eu social arrendelagstiftning kommer
till stånd, kan nämligen denna svårligen tänkas bliva sådan, att jordägaren
skulle tvingas att mot sin vilja arrendera ut honom tillhörig jord, och då
Kung!. Maj.ts Proposition Nr 397.
17
har han ju ingen anledning att i förtid söka bli av med en arrendator,
med vilken han är tillfreds. Och även om lagstiftningen kan tänkas komma
att slå in på den nya vägen, att staten från jordägaren tvångsavlöser eller
exproprierar de gamla arrendegårdar staten av sociala grunder anser fortfarande
böra vara utarrenderade, riskerar ju jordägaren, att hans jord på
detta sätt berövas honom, lika mycket om han gjort sig av med sin arrendator
som om han låtit denne sitta kvar.
Det är utan tvivel en angelägenhet av synnerlig vikt, att ett land
får behålla en talrik klass av mindre jordbrukare, arbetande under tillfredsställande
förhållanden, och även ett ingrepp på expropriationens väg
torde kunna försvaras, där genom överbefolkning och jordens koncentration
till storgods tillgången på jord för odlingshågade blivit från sociala och
nationalekonomiska synpunkter betänkligt knapp. Men att förhållandena
i södra och mellersta delarna av vårt land verkligen utvecklat sig till
denna punkt synes med fog kunna betvivlas, och jordkommissionen har
själv uttryckligen förklarat, att den ännu icke bildat sig något omdöme
om den ifrågasatta sociala lagstiftningens behövlighet.
Skulle det vid kommissionens framtida undersökningar visa sig, att
några lagstiftningsåtgärder av berörda beskaffenhet icke behöva eller höra
vidtagas, kommer den provisoriska lagens verkan huvudsakligen att bliva,
att man i onödan på ett betänkligt sätt skärpt motsättningen mellan våra
jordägare och en del av deras arrendatorer samt på åtskilliga håll väckt
förhoppningar, vilka icke realiseras.
Jag finner mig fördenskull icke kunna tillstyrka, att förslaget göres
till lag.
1 §•
Lagrådet:
Enligt jordkommissionens motiv är den ifrågasatta lagstiftningen icke
ämnad att omfatta andra upplåtelser av jord än verkliga jordbruksarrenden,
och i första stycket av 1 mom. har vid angivandet av de upplåtelser, som
skola falla under lagen, använts ett uttryckssätt, som fullt återgiver den
sålunda avsedda meningen. Andra stycket av samma moment omförmäler
däremot utan närmare begränsning arrende, varmed enligt terminologien i
lagen om nyttjanderätt till fast egendom förstås även upplåtelse av jord
för annat ändamål än jordbruk. Eättelse härutinnan torde böra ske.
Sistnämnda stycke torde vara ämnat att gälla icke blott för det fall,
att utarrenderad jords ägare innehar just denna jord huvudsakligen för att
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 339 käft. (Nr 397.) 3
18
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 397.
tillgodogöra sig skogsavkastningen, utan även då förhållandena äro sådana,
att den utarrenderade jorden ingår såsom del av en fastighet, som av
ägaren innehaves huvudsakligen i berörda syfte. Då avfattningen icke
rätt motsvarar den avsedda meningen, lärer den böra undergå någon
jämkning.
Då i första momentets tredje stycke talas om den, som med nyttjanderätt
innehar jord, lärer därmed icke avses innehavare av fideikommiss.
Det förefaller dock mindre riktigt, vid det förhållande att en fideikommissarie
ej själv kan upplåta fastigheten för längre tid än sin egen besittningstid,
att låta en på grund av förevarande lag framtvungen förlängning
av ett arrendeförhållande hava starkare verkan mot upplåtarens efterträdare.
Det hemställes fördenskull, att bestämmelsen i nämnda stycke göres
tillämplig även beträffande jord, som innehaves såsom fideikommiss.
För vinnande av full tydlighet synes i varje fall lämpligt, att till
samma stycke fogas en förklaring, att om sådan upplåtare, som där avses,
skall gälla vad i lagen stadgas om jordägare.
Justitieråden Améen och Eddstam samt regeringsrådet Linnér:
Under paragrafens stadgande synas jämväl komma de fall, då allenast
en obebyggd jordbruksäga utarrenderats eller ett bebyggt jordbruk upplåtits
till någon, som icke där bosatt sig, utan sköter jorden i sambruk
med annan honom tillhörig fastighet. Då det sociala ändamålet med förslaget
tydligen icke i dessa fall kräver ett ingrepp i avtalsfriheten, hemställes,
att lagen göres tillämplig endast på de fall, då arrendatorn bebor
den upplåtna fastigheten.
2 §•
Lagrådet:
Stadgandet att förlängning av arrendetid icke skall äga rum, där arrendet
omfattar odlad jord till en vidd av mer än 25 hektar, lämnar rum
för tvekan, vilken tidpunkt härvidlag skall vara avgörande, den då upplåtelsen
skedde eller den då frågan om förlängning av arrendet väckes.
I vilken riktning ett förtydligande bör gå kan ock ifrågasättas. För det
förra alternativet kan anses tala den omständigheten, att eljest en arrendator
på grund av att han verkställt odling under sin besittningstid kunde
komma att gå miste om den fördel lagen skulle berett honom, om sådan
ej skett. Då emellertid dylika fall torde vara praktiskt taget mindre beaktansvärda
och det måhända ej sällan skulle möta svårigheter att konsta
-
19
Kungl. Maj:is Proposition Nr 397.
tern arealen av odlad jord vid tiden för upplåtelsen, torde det senare alternativet
vara att föredraga.
Förslaget sätter gränsen för lagens tillämplighet vid en areal av 25
hektar odlad jord. Det synes dock uppenbart, att man härigenom gått
längre än lagens syfte kräver. Med gränsen så dragen skulle i stora delar
av norra Sverige säkerligen icke någon utarrenderad fastighet på långt när
uppnå densamma. I mellersta och södra delarna av landet åter skulle,
där jorden är av något bättre beskaffenhet, arrendator av jord, som i storlek
närmar sig berörda mått, ingalunda kunna antagas vara i den ekonomiska
och sociala ställning, att ett ingripande i lagstiftningsväg i det hänseende,
varom här är fråga, kan vara påkallat. Lagen synes förty icke
böra gälla andra arrenden än sådana, som omfatta odlad jord av betydligt
mindre omfattning. Var man lämpligast skall stanna är ej lätt att avgöra.
Dock synes man utan fara för att ändamålet med lagstiftningen skall förfelas
kunna utbyta 25 hektar mot 15, ett tal som motsvarar den gällande
gränsen för deltagande i premiering av mindre jordbruk.
Genom eu sådan nedsättning skulle ock i någon mån minskas den
eljest med stor styrka framträdande olägenheten av den obestämdhet, som
vidlåder det i 1 § använda uttrycket »hemman, som lyder under huvudgård».
Vid en lagstiftning, som åsyftar att bereda vissa personer möjlighet
att bliva självägande jordbrukare eller arrendatorer under särskilt rättsligt
skydd, torde det böra tillses, att en dylik förmån icke kommer dem till
godo, som visat bristande förmåga att sköta självständigt jordbruk. I viss
mån synes detta syfte kunna vinnas genom ett tillägg till förevarande paragraf
av innehåll, att förlängning av arrende ej må äga rum, därest arrendatorn
under arrendetiden visat sig sakna förmåga att sköta självständigt
jordbruk.
På sätt framhållits i åtskilliga yttranden över förslaget kan en förlängning
av arrende vara förenad med allvarligt men för jordägaren, om
arrendatorn under arrendetiden i avsevärd grad försummat att fullgöra den
förpliktelse till arbetsprestation, som enligt avtalet kan åligga honom. Kan
nämnden övertygas, att så är förhållandet, bör en ansökan om förlängning
avslås. Att i dylikt fall hänvisa jordägaren till att genom särskild rättegång
få arrenderätten förklarad förverkad, synes icke ägnat att underlätta
den sociala lagstiftningens lyckliga genomförande. Det hemställes därför
om ett tillägg till förevarande paragraf i nu angivna syfte.
20
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 397.
3 §.
Lagrådet:
Såsom i eu del yttranden framhållits, torde den i förevarande paragraf
stadgade tid av nittio dagar före arrendetidens utgång, som arrendatorn har
att iakttaga för framställandet av sin begäran om arrendetidens förlängning,
vara allt för kort. Därest förutsättningarna för lagens tillämplighet kunde
däri angivas med den bestämdhet, att i regel ej kunde råda något tvivel,
huruvida en begäran om dylik förlängning vore befogad eller icke, skulle
ej vara något att anmärka mot berörda tidsbestämmelse. Nu synes dock
icke vara möjligt att därutinnan ernå önskvärd precisering, och i följd
härav kommer säkerligen i många fall att uppstå tvist beträffande rättmätigheten
av en sådan begäran. I dessa fall är det uppenbarligen av vikt
för båda parterna, att tvisten kan avgöras, åtminstone hos skiljenämnden,
i så god tid före avtalets utlöpande, att de kunna träffa anstalter för ordnandet
av sina förhållanden för tiden därefter. Med avseende härå tillstyrkes,
att omförmälda tid måtte bestämmas till etthundraåttio dagar.
Hänvisningen i fråga om sättet för tillkännagivande enligt 3 § till
vad om uppsägning av arrendeavtal är stadgat innebär, att dylikt tillkännagivande
skall ske skriftligen eller med vittnen men att det ock är gillt,
om jordägaren lämnar skriftligt erkännande om tillkännagivandet. Då detta
kan komma att innehålla även av arrendatorn framställda krav på ändring
i arrendevillkoren, kan ifrågasättas, huruvida det ifrågavarande delgivningssättet
är för alla fall ägnat att förskaffa ett fullgott underlag för jordägarens
ståndpunkttagande till den gjorda framställningen, särskilt därest av en
eller annan anledning vidare förhandling mellan parterna ej kommer till
stånd. Yid ett muntligt tillkännagivande kan lätteligen uppkomma missförstånd,
som i sin ordning kan leda till, att jordägarens uppgift å de
frågor, han vill hänskjuta till skiljenämnden, blir felaktig, så att rättsförlust
för honom uppkommer. Och att jordägaren skall vara villig att i ett
skriftligt erkännande sammanfatta de av arrendatorn uttalade önskemålen
kan ej alltid förväntas. Vidare bör beaktas, att om jordägaren, ehuru han
ej godtagit arrendatorns förslag, av någon anledning råkar försumma att i
rätt tid hänskjuta tvisten till skiljedom, de av arrrendatorn uppställda
villkoren bliva gällande. Det erfordras då, att de äro noggrant fixerade.
Med hänsyn härtill synes nödigt att kräva skriftligt tillkännagivande. Om
endast uppsägning utan påkallande av ändrade villkor är i fråga, kunna
visserligen de andra alternativen vara tillfyllestgörande, men det synes
21
Kungl. Maj ds Proposition Nr 397.
knappast fördelaktigt att härutinnan giva dubbla stadganden, varav lätt kan
föranledas missförstånd.
I övrigt torde i betraktande därav att bestämmelserna om delgivningen
skola gälla för personer av den samhällsställning, att det kan för dem
möta stora svårigheter att rätt uppfatta en hänvisning till annan lag, som i
sin ordning hänvisar till ytterligare annan lag, vilka lagar därjämte måhända
icke utan omgång äro för dem tillgängliga, det böra förordas, att
de nödiga bestämmelserna fullständigt införas i förslaget.
Justitierådet Améen:
Den arrendator^ i denna paragraf tillerkända rätten att begära ändring
i arrendevillkoren synes icke påkallad av lagens ändamål att i avvaktan
på den ifrågasatta nya lagstiftningen skydda landets arrendatorer från att
nödgas lämna sina arrenden. Mot arrendatorn innebär den föreslagna lagen
icke något tvång, som bör föranleda ett reviderande av arrendevillkoren.
Detta är däremot förhållandet med jordägaren, och förslaget synes även
medgiva jordägaren rätt att, då han tvingas att förlänga arrendekontraktet,
få villkoren skäligen jämkade. Jag hemställer förty, att förslaget omarbetas
så, att endast jordägaren tillerkännes rätt att påkalla ändring av
arrendevillkoren.
5 §•
Lagrådet:
För vinnande av större säkerhet för att den uppgift å tvistiga frågor,
som jordägaren har att tillställa arrendatorn och som skall ligga till grund
för skiljenämndens prövning, varder fullt uttömmande och tydlig, synes
lämpligt, att i lagtexten dessa frågor något specificeras. Det torde böra
utsägas, att jordägaren skall lämna uppgift dels, såvida han bestrider förlängningen,
om detta förhållande, dels ock om de villkor, beträffande vilka
han icke medgiver av arrendatorn framställda krav eller själv påyrkar
ändring, som arrendatorn icke godkänt.
Genom ett dylikt stadgande skulle även tydligare än med förslagets
avfattning är fallet utmärkas, att även jordägaren har rätt att, då tvångsförlängning
äskas av arrendatorn, å sin sida framställa fordran på ändring
i arrendevillkoren. Därest den nu gjorda hemställan icke vinner beaktande,
torde förtydligande i sistberörda hänseende på annat sätt böra åvägabringas.
22
Kung!. May.ts Proposition Nr 397.
6 §•
Lagrådet:
Av skäl, som anförts vid 3 §, torde de i förevarande paragraf åberopade
lagrummen i skiljemannalagen böra i tillämpliga delar här direkt
införas. Även torde tarvas motsvarighet till nämnda lags 11 § a första
stycket och andra styckets första sats. Mot det i förslaget upptagna stadgandet,
att om skiljeman är hindrad att deltaga eller ej behörigen deltager
i tvistens handläggning, annan skall i hans ställe utses av domaren i
orten, må erinras, att, då fråga är om ordföranden, ersättare för honom lärer
böra utses av den myndighet, som förordnat honom, och således av Konungens
befallningshavande.
Lagrådet:
Ehuru någon viss tid ej kan föreskrivas, inom vilken skiljedomen
skall vara given, synes dock lämpligt, att, till inskärpande av vikten av
att tvisten hastigt avgöres, här inrymmes en föreskrift, att domen skall
skyndsammast meddelas.
Beträffande förevarande paragraf i förslaget må ytterligare påpekas
behovet av stadganden, motsvarande 13 § i skilj emannalagen i vad den
ej redan här upptagits, varjämte med avseende därå, att det gemenligen
kommer att vara av betydelse för båda parterna att hava tillgång till skiljedomen,
det lärer böra föreskrivas, att skiljedomen skall upprättas i två
exemplar att av ordföranden hållas parterna tillhanda.
9 §.
Justitieråden friherre Leijonhufvud och Edelstam samt regeringsrådet
Linnér:
Med förevarande stadgande torde trots de använda ordalagen knappast
avses, att en exekution för att framtvinga fullgörande av de av nämnden
fastställda arrendevillkoren skulle efter överexekutors förordnande kunna
äga rum. Yad som sker genom ett dylikt beslut av nämnden är allenast,
att nämnden i stället för parterna i visst avseende bestämmer rättsförhållandet
mellan dem. För att framtvinga tillämpning av de villkor, som
sålunda bliva gällande, lära samma rättsmedel som i fråga om avtals
-
23
Kungl. Maj.ts Proposition Nr 397.
mässiga villkor få anlitas. Då (let sålunda icke är fråga om något exekutivt
förfarande, synes det mindre lämpligt att uppställa förordnande av
överexekutor såsom förutsättning för beslutets tillämpning. Lagrummet
skulle sålunda i denna del allenast komma att innehålla, att nämndens
ifrågavarande beslut skall omedelbart lända till efterrättelse, där ej av domstol
annorlunda förordnas.
Emellertid är det ingalunda tillräckligt med ett sådant stadgande.
Även om man, såsom vid 3 och 7 §§ hemställts, genom tillägg där
söker åstadkomma, att nämndens avgörande träffas i god tid, före avtalstidens
slut, lärer dock av olika anledningar kunna uppkomma hinder härför;
en utsedd skiljeman kan befinnas jävig eller eljest avgå o. s. v. Därjämte
bör beaktas, att, på sätt av eu bland slutbestämmelserna framgår,
det kan inträffa, att under den närmaste tiden efter lagens ikraftträdande
arrendator kan framställa begäran om arrendets förlängning till och med
efter avtalets utlöpande. Förslaget angiver ej, efter vilka grunder under
den sålunda uppkomna mellantiden mellan sistnämnda tidpunkt och nämndens
beslut parternas inbördes rättigheter och skyldigheter skola regleras,
Om endera parten enligt avtalet skulle haft att under nämnda tid fullgöra
en prestation, men tvist råder huruvida prestationen skall i fortsättningen
utgå eller om dess storlek, uppkommer tvekan vad parten har att iakttaga
för att han icke skall anses hava brustit i sina skyldigheter. Att tillmäta
endera partens yrkande företräde låter sig näppeligen göra. Enda utvägen
lärer vara att låta avtalets omtvistade bestämmelse tillsvidare gälla.
Avslår nämnden framställningen om arrendetidens förlängning, bör uppenbarligen
samma regel gälla beträffande den tid, som förflyter från arrendets,
utgång till dess arrendatorn enligt bestämmelsen i 10 § är skyldig avflytta.
Till paragrafen torde därför böra fogas ett stadgande, att där ej före
den tid, då arrendet enligt de för upplåtelsen gällande villkor skall upphöra,
nämnden meddelat beslut, intill dess så skett eller, i följd därav att
nämnden ogillar yrkandet om arrendetidens förlängning, för arrendatorn
efter vad i 10 § sägs inträtt skyldighet att avflytta, i de delar, varom
tvist må råda, de i avtalet stadgade arrendevillkoren skola tillämpas.
Skulle sedermera på grund av nämndens beslut endera parten hava
att ytterligare prestera något eller att återbära vad han bekommit, helt
eller delvis, bör uppenbarligen rättelse därutinnan ofördröjligen ske. Någon
viss tid, inom vilken sådant skall vara fullgjort, kan knappast fastställas;
skulle tvist härutinnan uppkomma, får för varje fall avgöras, huruvida
oskäligt dröjsmål ägt rum, och därav betingad påföljd tillämpas. Ut
-
24
Kungl. Maj ds Propositon Nr 397.
faller nämndens beslut så, att förlängning ej kommer till stånd, regleras
den slutliga uppgörelsen mellan parterna av föreskriften i slutet av 10 §
första stycket.
Enär nämndens avgörande väl ej bör hava kraftigare verkan än domstols
beslut, lärer böra förordnas, att sådant beslut i fråga om arrendevillkoren
skall lända till efterrättelse ändå att det ej vunnit laga kraft.
Justitierådet friherre Leijonhufvud:
I det förut förordade stadgandet om provisorisk tillämpning av avtalsvillkoren
under angiven mellantid synes böra göras viss jämkning i ett
särskilt hänseende. I motiven till 3 § berör kommissionen det fall, att
arrendatorn enligt det gällande avtalet är skyldig att ställa säkerhet för
avtalets fullgörande, och yttrar därom, att arrendatorn uppenbarligen har
motsvarande åliggande beträffande den tid, under vilken avtalet kan komma
att förlängas, för såvitt han icke vinner ändring i detta avtalsvillkor, samt
att, om han ej fullgör detta, han riskerar, att arrenderätten på jordägarens
talan förklaras förverkad. Kommissionen synes alltså hava den uppfattningen
att arrendator, som begärt befrielse från honom förut åliggande
skyldighet att ställa säkerhet, icke behöver fullgöra sådan förpliktelse med
avseende å den förlängda arrendetiden förr än hans anhållan avslagits av
nämnden. Yare sig denna ståndpunkt kommer att intagas av lagen eller
icke, kan emellertid befaras, att mången arrendator kommer att alldeles
förbise berörda honom åvilande förpliktelse. En erinran därom i lagtexten
förefaller därför behövlig. Om nämnden, därest arrendatorn ej skall vara
pliktig att inom avtalstidens slut ställa säkerhet, avslår arrendatorns framställning
om befrielse från villkoret, kan det ej heller med visshet förväntas,
att nämnden utan lagbestämmelse därom utsätter viss tid, inom
vilken skyldigheten skall vara fullgjord, vilket dock synes lämpligt. Vill
man fasthålla vid kommissionens angivna ståndpunkt, synes man kunna råda
bot för båda de antydda olägenheterna genom att till den förut tillstyrkta
regeln om avtalets fortsatta tillämpning göra ett tillägg, delvis innebärande
ett undantag därifrån, av innehåll att, om arrendatorn ställt säkerhet för
avtalets fullgörande, det åligger honom att för den tid, under vilken arrendet
må komma att ytterligare gälla, ställa säkerhet för fullgörande av
de villkor, som varda bestämda, innan den avtalade arrendetiden gått till
ända, eller, så vida arrendatorn begärt befrielse från sådan skyldighet men
nämnden avvisar framställningen därom, inom den tid, som nämnden har
att för sådant fall bestämma.
25
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 397.
Särskild föreskrift om motsvarande åliggande för domstol torde icke
vara av nöden, liksom det utan vidare lärer vara tydligt, att om den förut
ställda säkerheten skulle vara av beskaffenhet att gälla även för den förlängda
tiden och det ej är fråga om för arrendatorn strängare villkor än
förut, något åtgörande från hans sida icke erfordras.
Onekligen innebär kommissionens omförmälda ståndpunkt ett betydande
ingrepp till jordägarens nackdel utöver vad lagen eljest medför.
Med hänsyn till den säkerligen ofta stora svårigheten för arrendatorn att
skaffa säkerhet för ett arrende, vars villkor ännu ej äro bestämda, anser
jag mig dock icke böra avstyrka dess bibehållande. Finnes åter härigenom
för stort intrång ske i jordägarens intresse, kan syftet i övrigt med det
föreslagna tillägget vinnas genom att åt detsamma gives det innehåll, att
för det avsedda fallet säkerhet skall av arrendatorn ställas innan avtalstidens
utgång för fullgörande under den förlängda tiden av de villkor,
som må varda fastställda. För båda fallen fordras tillika sådan komplettering
av förberörda slutbestämmelse, att säkerheten må ställas inom den
där angivna tiden, om avtalstiden dessförinnan utlöpt.
Justitierådet Améen:
I sin nuvarande form synes paragrafen synnerligen svårfattlig. I
den mån nämndens beslut inskränker sig till ett blott fastställande av
arrendevillkor synes det icke innebära något, som enligt vanlig terminologi
kan »gå i verket». Nämndens beslut ersätter endast ett arrendekontrakt
och bör icke hava vidare rättsverkningar än ett sådant. Emellertid
behöves ett stadgande, som bestämmer från vilken tidpunkt nämndens
beslut skall tillämpas. Yad som därvid torde böra utsägas är att,
till dess nämndens beslut meddelas, det gamla arrendekontraktet provisoriskt
tillämpas samt att nämnden, om den finner att arrendevillkoren böra
ändras, jämväl skall i sitt beslut tillkännagiva, huru den kontrahent, som
på grund av det föregående kontraktets tillämpande fått sämre ställning
än han skulle haft, om de av nämnden fastställda villkoren hela tiden varit
gällande, härför må bekomma ersättning av den andre.
10 §.
Justitieråden friherre Leijonhufvud och Edelstam samt regeringsrådet
Linnér:
Därest vår hemställan om tillägg till 9 § godtages, synes för nogBihang
till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 339 käft. (Nr 397.) 4
26 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 397.
grannare utmärkande av sambandet mellan innehållet i detta tillägg och
stadgandet i tredje punkten av 10 § ävensom den provisoriska karaktären
av avtalsvillkorens tillämpande under den tid, som kan förflyta mellan avtalstidens
slut och avflyttningen, lämpligt, att i samma punkt efter ordet
»jordägaren» inskjutas orden »i den mån han ej åtnöjes med vad enligt
stadgandet i 9 § skall utgå».
Lagrådet:
Det nu behandlade lagrummet föreskriver i slutet av första stycket,
att skiljenämnd, av vilken ersättningen till jordägaren bör bestämmas,
skall utses i den ordning 4 § stadgar. Vad eljest skall gälla om denna
nämnd lämnar förslaget oavgjort. Det förefaller mest ändamålsenligt, att
även beträffande denna nämnd blir gällande vad förslaget i övrigt innehåller
om skiljenämnd för avgörande av förlängningsfrågan. Med avseende
därå att ett utdömande av viss ersättning här kan komma i fråga torde,
om den nuvarande bestämmelsen i 9 § jämkas i enlighet med vad inom
lagrådet tillstyrkts, endast 4, 6, 7 och 8 §§ göras tillämpliga samt bestämmelse
om fatalietid meddelas ävensom därvid fogas en föreskrift om verkställighet
av nämndens beslut att gälla för det fall, att nämnden förpliktar
arrendatorn att utgiva ersättning.
Vid det förhållande att enligt förslaget arrendator, om hans begäran
om förlängning avslås, dock kan få sitta kvar å fastigheten en icke oväsentlig
tid, synes befogat, att jordägaren för den ersättning, som enligt
förevarande paragraf tillkommer honom, vare sig den utgår i enlighet med
de äldre avtalsbestämmelserna eller därutöver på grund av nämndens eller
domstols beslut, tillförsäkras enahanda retentionsrätt och förmånsrätt, som
han för arrendeavgift åtnjuter jämlikt 2 kap. 42 § nyttjanderättslagen
och 17 kap. 6 § handelsbalken. Stadgande härom, därest lagrådets uppfattning
i detta hänseende vinner gillande, torde med hänsyn till lagstiftningens
provisoriska karaktär böra givas i förevarande lag och icke genom
ändring av berörda lagrum.
Då i andra stycket av 10 § sägs, att domstol, i fall den prövar förlängning
av arrendetid ej skola äga rum, äger förordna, att utslaget må
verkställas utan hinder därav att det icke äger laga kraft, har därmed ej
givits uttryck åt vad som åsyftas. En blott förklaring av domstolen, att
förlängning ej skall ske, innebär ej ett sådant förpliktande för arrendatorn
att avflytta, som kan verkställas. Härjämte bör beaktas, att jordägaren
kan anses äga ett berättigat anspråk på att, då han genom den i förslaget
27
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 397.
föreskrivna proceduren kan bliva hindrad att föra talan om arrendatorns
avliysande från fastigheten, när tiden därför är inne, han icke, sedan domstolen
avgjort förlängningsfrågan till hans fördel, skall behöva föra särskild talan
för att få arrendatorn avlägsnad, därest ej denne vill godvilligt avflytta. Stadgandet
i fråga synes förty böra innehålla, att om domstol finner förlängning
ej skola äga rum, domstolen har att tillika förplikta arrendatorn att
avflytta antingen å tid, som i första stycket sägs, eller ock genast samt
att domstolen i båda fallen äger att, om skäl därtill äro, förordna om verkställighet
av utslaget utan hinder av att det ej äger laga kraft.
Kommissionen har ansett särskild föreskrift icke erfordras angående
jordägarens rätt att utan hinder av vad i den föreslagna lagen stadgas på
annan grund än arrendeavtalets utlöpande yrka förpliktande tör arrendator
att avflytta från fastigheten. Det remitterade förslaget upptager ej heller
dylik föreskrift. Saknaden härav lärer dock vara ägnad att, särskilt i betraktande
av ordalagen i 10 §, föranleda missuppfattning i sådant hänseende.
Lagrådet finner fördenskull önskvärt, att vad sålunda är avsett att
gälla varder i särskild paragraf uttalat i lagen.
Slutbestämmelserna.
Lagrådet:
Enligt andra stycket är arrendatorn icke i något fall pliktig att giva
sitt anspråk jordägaren tillkänna före den 1 september 1920. Det torde
vara avsett, att, om arrendetiden utgår kortare tid än nittio — enligt
lagrådets hemställan etthundraåttio — dagar efter lagens ikraftträdande,
arrendatorn äger göra sådant tillkännagivande, varom i 3 § förmäles, senast
den 1 september 1920. I enlighet härmed torde bestämmelsen böra omformuleras.
Innebörden i tredje stycket är måhända mindre lättfattlig. Större
tydlighet synes vinnas, om påföljden av att förlängning påfordras angxves
vara den, att arrendatorn skall anses därigenom hava avstått från rätt att
åberopa den ifrågavarande avtalsbestämmelsen till stöd för sin rätt att
innehava fastigheten.
Ur protokollet:
Erik Öländer.
28
Kungl. Maj\ts Proposition Nr 397.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 19 mars 1920.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Branting,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena friherre Palmstierna,
Statsråden: Undén,
Thorsson,
Olsson,
Sandler,
Nothin,
Nilsson,
Eriksson,
Svensson,
Hansson.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Undén anmälde lagrådets
den 18 mars 1920 avgivna utlåtande över det den 12 mars 1920 till lagrådet
remitterade förslaget till lag om förlängning av vissa arrendeavtal.
Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll anförde föredraganden:
»Då vad lagrådet anfört i fråga om 1 § 1 mom. andra stycket av
förslaget synes mig böra föranleda ändringar i nämnda stycke, hava sådana
vidtagits i överensstämmelse med vad lagrådet hemställt. Därjämte hava
i anledning av den utav lagrådets flesta ledamöter framställda anmärkning
beträffande 9 § från densamma uteslutits orden »efter överexekutors förordnande»,
varjämte åt stadgandet ifråga givits en avfattning, som ger ett
tydligare uttryck åt vad med detsamma avsetts. Vidare har i anledning
av hemställan utav lagrådets flesta ledamöter till sistnämnda § fogats dels
ett andra stycke av innehåll att, om ej före den tid, då arrendet enligt
de för upplåtelsen gällande villkor skall upphöra, nämnden meddelat beslut,
29
Kanyl. Maj.ts Proposition Nr 397.
de i avtalet stadgade villkor i de delar, varom tvist må råda, skola tilllämpas,
intill dess nämndens beslut meddelats eller, i följd därav att yrkandet
om arrendetidens förlängning ogillats, för arrendatorn efter vad i
10 § sägs inträtt skyldighet att avflytta, och dels ett tredje stycke av
innehåll att även domstols beslut angående arrendevillkoren skall, ändå att
det ej vunnit laga kraft, lända till efterrättelse, där ej av högre rätt annorlunda
förordnas.
1 fråga om 1 § 1 mom. tredje stycket har lagrådet, med anförande
att, då där talas om den, som med nyttjanderätt innehar jord, därmed icke
torde avses innehavare av fideikommiss, hemställt, att bestämmelsen i nämnda
stycke göres tillämplig även beträffande jord, som innehaves såsom fideikommiss.
Såsom lagrådet till stöd för berörda hemställan anfört, kan visserligen
en fideikommissarie ej själv upplåta fideikommissfastigheten för längre tid
än sin egen besittningstid. Då emellertid den rätt, med vilken fideikommissarien
innehar fastigheten, oavsett omförmälda inskränkning till sin natur
torde vara mera att jämnställa med äganderätt än med nyttjanderätt och
då, därest den ifrågasatta inskränkningen i lagens tillämplighet godkändes,
detta kunde föranleda, att åtskilliga arrendatorer av fideikommissjord kunde
komma att gå miste om den förmån, som den av jordkommissionen planerade
friköpnings- eller tvångsavlösningslagstiftningen skulle för dem medföra,
har jag icke ansett mig böra i anledning av lagrådets förevarande
hemställan vidtaga någon ändring i förslaget. Så mycket mindre har jag
funnit skäl härtill föreligga, som det är en känd sak, att en efterföljande
fideikommissarie endast undantagsvis vidtager någon förändring beträffande
av företrädaren gjorda arrendeupplåtelser å fideikommissjorden.
Däremot har till 1 § 1 mom. tredje stycket fogats ett tillägg av det
innehåll, som lagrådet i ändamål av stadgandets förtydligande föreslagit.
2 § av förslaget innehåller i sin första del, att förlängning av arrendetiden
icke skall äga rum, där arrendet omfattar odlad jord till en vidd
av mera än 25 hektar. Lagrådet har funnit detta stadgande lämna rum
för tvekan beträffande den tidpunkt, som skall vara avgörande vid bestämmandet
av arrendets omfattning. Med den avfattning stadgandet i
förslaget erhållit torde dock detsamma icke kunna tolkas på annat sätt än
att därigenom utsagts, att den avgörande tidpunkten skall vara den, då
frågan om förlängning av arrendetiden uppkommer. Med hänsyn härtill
torde något förtydligande av stadgandet icke vara erforderligt.
För lagrådets hemställan att arealgränsen nedsättes till 15 hektar
30 Kun yl. Maj:ts Proposition Nr 897.
finner jag ej heller giltiga skäl föreligga. Genom gränsens sättande vid
en areal av 25 hektar torde vara på ett såvitt möjligt tillfredsställande
sätt sörjt för att varken för stora eller för små arrenden falla under lagen.
Att märka är, att betydande olikheter beträffande arealen av fastigheternas
odlade jord äro rådande i olika delar av landet. Om också vad norra
Sverige angår en areal av 15 hektar i de flesta fall kunde anses tillräcklig,
är detta uppenbarligen icke förhållandet, då fråga är om sydligare
delar av landet. Att fastställa olika arealgräns för olika landsdelar torde
icke böra ifrågakomma.
Lagrådet har ansett, att förlängning av arrendet icke bör förekomma,
där arrendatorn visat bristande förmåga att sköta självständigt jordbruk
eller då han under arrendetiden i avsevärd grad försummat att fullgöra
honom enligt avtalet åliggande arbetsprestation. Då det emellertid torde
vara principiellt riktigast att i fråga om rätten till förlängning icke taga
hänsyn till det sätt, varpå arrendatorn under arrendetiden skött jordbruket
eller fullgjort arrendevillkoren, torde lagrådets ifrågavarande uttalande icke
böra föranleda någon ändring i eller tillägg till förslaget. Det må erinras
därom, att förslaget icke gör någon inskränkning i den jordägaren tillkommande
rätt att på grund av förverkandeskäl få arrendatorn skild från
arrendet.
Såsom lagrådet beträffande 3 § anfört, skulle, därest den tid, inom
vilken arrendatorn har att påfordra arrendetidens förlängning, bestämdes
till 180 i stället för till 90 dagar före avtalstidens utgång, större möjlighet
givas för att tvisten om förlängning åtminstone hos skiljenämnden
bleve avgjord i så god tid före avtalets utlöpande, att parterna kunde träffa
anstalter för ordnandet av sina förhållanden för tiden därefter. Då jag
det oaktat icke anser mig böra biträda lagrådets förslag att tiden sättes
till 180 dagar, är detta beroende därpå, att det icke torde böra fordras
av en arrendator, att han så lång tid som ett halvt år före arrendetidens
utgång skall hava avgjort, huruvida han önskar förlängning av arrendet
eller ej. Även en tid av 90 dagar torde vara tillräcklig för att tvisten
skall hinna att bliva avgjord av skiljenämnden före avtalstidens utlöpande.
Därest på sätt lagrådet hemställt det alltid skulle fordras att sådant
tillkännagivande, varom i 3 § sägs, skall ske skriftligen, vore detta enligt
min mening att gå längre än av omständigheterna kan anses påkallat.
Åt ett skriftligt medgivande från en arrendators eller torpares sida torde,
med hänsyn till svårigheten i många fall för honom att giva ett i formellt
avseende exakt uttryck för sin avsikt, ofta icke kunna tillmätas större
Kungl. Maj.ts Proposition Nr o97,
31
vitsord än åt ett muntligt tillkännagivande i vittnens närvaro. Jag har
förty icke funnit lagrådets omförmälda hemställan böra föranleda ändring
i förslaget. Däremot har i 3 § den ändring vidtagits, att däri fullständigt
införts de nödiga ansedda bestämmelserna angående sättet för tillkännagivandet.
Yad lagrådet anfört under 5 § anser jag böra vinna beaktande såtillvida,
att i förslaget torde böra tydligt utmärkas, att även jordägaren
har rätt att framställa fordran på ändring i arrendevillkoren. Ett dylikt
utmärkande torde lämpligen kunna ske genom den omarbetning av början
till 4 §, som jag låtit vidtaga.
Med hänsyn till vad lagrådet anfört beträffande 6 § har bestämmelsen
att vad i 8 § i lagen om skiljemän sägs om överexekutor skall tilllämpas
å domaren i orten undergått omarbetning i av lagrådet angiven
riktning, varjämte såsom särskilda stycken i 6 § upptagits vad av stadgande^
i 11 a § i skilj em annalagen ansetts böra gälla beträffande skiljenämnd
enligt förevarande lag. Däremot torde det ej vara erforderligt att,
på sätt lagrådet föreslagit, i strid med vad eljes är brukligt i lagen direkt
införa de i 6 § åberopade lagrummen i skiljemannalagen, något som skulle
medföra en avsevärd förlängning av lagtexten, liksom ock, då det torde
kunna antagas, att till ordförande i de skiljenämnder, till vilka lagen föranleder,
komma att utses personer med erfarenhet jämväl beträffande skiljemannaärendens
formella handläggning, det icke lärer vara av behovet påkallat
att i lagen intaga stadgande, motsvarande 13 § i skiljemannalagen.
Då det vidare torde kunna förutsättas, att även utan särskild föreskrift
därom skiljedomen skall hållas vardera parten tillhanda, torde ej heller
något särskilt stadgande i berörda hänseende vara av nöden.
I anledning af lagrådets erinran vid 10 § andra stycket har därstädes
införts stadgande därom att, då domstol finner, att förlängning av arrendetid
icke skall äga rum, domstolen tillika skall förplikta arrendatorn
att avflytta. I sammanhang härmed har samma stycke delvis undergått
omredigering i förtydligande riktning.
Den del av första stycket i 10 §, som behandlar jordägarens rätt till
ersättning, har i anledning av hemställan av lagrådets flesta ledamöter
undergått viss jämkning, varjämte med föranledande av lagrådets anmärkning
i fråga om den i samma stycke omnämnda skiljenämnd intagits föreskrift
därom, att beträffande denna nämnd vad i 4 § andra stycket, 6, 7
och 8 §§ sägs skall äga motsvarande tillämpning.
Slutligen har, likaledes i anledning av lagrådets hemställan, i särskild
32
Kun tgl. Maj:t Proposition Nr 397.
paragraf, § 11, uttalats att vad i lagen finnes stadgat ej medför inskränkning
i den rätt att få arrendatorn skild från arrendet, som av annan
grund än arrendetidens utlöpande må tillkomma jordägaren. Införandet i
lagen av detta stadgande har föranlett, att 11 § i det till lagrådet remitterade
förslaget fått nummer 12.
Yad av lagrådet eller dess särskilda ledamöter i övrigt anmärkts beträffande
lagförslagets särskilda stadganden har jag icke ansett böra föranleda
ändring i eller tillägg till förslaget.
Jag har låtit upprätta en sammanställning av de utav länsstyrelserna
samt Sveriges allmänna lantbrukssällskap och Sveriges skogsägareförbund
avgivna utlåtanden över lagförslaget, vilken sammanställning inom den
närmaste tiden varder i tryck tillgänglig.»
Departementschefen uppläste härefter det omarbetade lagförslaget och
hemställde, att detsamma måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.
Denna hemställan, i vilken statsrådets övriga ledamöter
instämde, täcktes Hans Maj:t Konungen bifalla,
och skulle proposition av den lydelse bilaga vid detta
protokoll utvisar avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Gösta Stenlund.
Tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, Stockholm 1920.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1920:362 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om förlängning av vissa arrendeavtal. s. 1 i texten
- 2LU 1920:39 Andra lagutskottets utlåtande Nr 39 s. 1 i texten