Sök i Ratio Lex

Kungl. May.ts proposition nr 3.98

1920-03-19 · 25 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 20 av 25 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1920:398, Kungl. May.ts proposition nr 3.98

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 3.98.

1

Nr 398.

Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa

delar av lagen den 29 juli 1892 angående sparbanker:

given Stockholms slott den 19 mars 1920.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll

vill Kungl. Maj:t föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag

till lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juli 1892 angående

sparbanker.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens

vederbörande utskott.

GUSTAF.

F. V. Thorsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 340 käft. (Nr 398.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 398.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 29 juli 1S92 angående sparbanker.

Härigenom förordnas, att 3 och 7 §§ i lagen den 29 juli 1892 angående

sparbanker skola, i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade

lydelse:

3 §•

De, som — — —--blivit tecknat.

Finnes sparbanken vara nyttig för det allmänna, prövar Konungens

befallningshavande reglementets överensstämmelse med denna lag ävensom

med lag och författningar i övrigt.

Beslutad ändring — —---Konungens befallningshavande

stadfäst.

Underrättelse om-----i länskungörelserna.

Sparbank må ej, utan särskilt tillstånd, å annan ort än där styrelsen

har sitt säte utöva verksamhet vid avdelningskontor, som inrättats efter

ingången av mars månad 1920. Tillstånd, varom nu är sagt, sökes hos

Konungens befallningshavande i det län, inom vilket avdelningskontoret är

beläget eller är avsett att inrättas.

7 §•

Vården om — — — — — förvaltande styrelse.

Huvudmännen skola-----för huvudmän.

Uti en — — —--sitt namn.

Rätt att — —---som huvudmän.

Huvudmännen, vilka------för styrelsen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Majsts propvaition nr 398.

Huvudmän och styrelseledamöter skola väljas för viss tid och revisorer

årligen. Huvudmän och styrelseledamöter skola vara bosatta inom

det län, varinom sparbankens styrelse har sitt säte, såvida ej Konungens

befallningshavande på grund av särskilda förhållanden finner skäl annat

medgiva.

Styrelsen handhaver-----— huvudmännen förbehållet.

Ej må---— — uttryckligen medgives.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå

meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

Sparbank, vilken vid nämnda tidpunkt utövar verksamhet vid avdelningskontor,

som inrättats efter ingången av mars månad 1920 å ort utom

den, där sparbankens styrelse har sitt säte, må utan hinder av vad i 3 §

femte stycket stadgas fortsätta den verksamhet under år 1920. Huvudman

eller styrelseledamot, vilken valts för tid, söm tilländagår efter den

dag, -då lagen träder i kraft, må utan hinder därav att han är bosatt

utom det län, varinom sparbankens styrelse har sitt säte, fortsätta utövandet

av sitt uppdrag, till dess tiden för detsamma utgår, dock ej längre än

till den 1 juli 1921.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 398,

Utdrag av protokollet över jinansärenden, hållet inför Hans May.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12 mars

1920.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Branting,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena friherre Palmstieb*a.

Statsråden: Undén,

Thorsson,

Olsson,

Sandler,

Nothin,

Nilsson,

Eriksson,

Svensson,

Hansson.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anförde

chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson, följande:

Jämlikt bemyndigande den 23 sistlidne januari tillkallade jag vissa

personer att i egenskap av sakkunniga verkställa utredning och avgiva förslag

i fråga om en revision av gällande sparbankslagstiftning. I ett den

26 februari 1920 avgivet betänkande hava nämnda sakkunniga anfört, att

de vid planläggningen av arbetet för ifrågavarande uppdrags fullgörande

haft under övervägande, huruvida beträffande någon del av sparbankslagstiftningen

en omedelbar ändring av gällande bestämmelser vore önskvärd

eller av behovet påkallad. I sådant hänseende hade vissa tendenser till

expansion, som på senare tider kunnat iakttagas inom sparbanksväsendet,

ävensom vissa företeelser i samband med sparbanks bildande synts de sak
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mai:ta proposition nr -''{38.

5

kunniga förtjänta av särskild uppmärksamhet. Då dessa spörsmål, som

avse sparbankers ny- och filialbildning samt vissa kvalifikationer hos huvudmän

och styrelseledamöter i sparbank jämte tillhörande övergångsbestämmelser,

av de sakkunniga ansetts kunna, utan att förrycka den dem anförtrodda

utredningen i övrigt, lösas särskilt för sig, hade de sakkunniga

funnit sig böra upptaga dem till behandling i förtur för att dymedelst

söka bereda dem en lösning om möjligt redan vid innevarande års riksdag.

Jag anhåller att i det följande få i huvudsak återgiva vad de sakkunniga

sålunda anfört i förevarande avseende.

»Redan i början av förra århundradet hade den sedermera för vårt ivxo om

lands ekonomiska utveckling så betydelsefulla sparbanksrörelsen nått Svc- sakkunniga.

rige. År 1820 grundlädes sålunda i Göteborg den första sparbanken. Det, Fiiialbtn)- skulle dock dröja en avsevärd tid, innan denna bankverksamhet omhänder- ning.

togs av lagstiftningen. Först år 1867 tillsattes av Kungl. Maj:t en kommitté

med uppdrag att avgiva förslag till föreskrifter för befrämjande av

sparbanksväsendets utveckling och tidsenliga ordnande. Under tiden hade

sparbankerna, i den mån deras verksamhet icke blivit i särskilda fall reglerad

av Kungl. Maj:t eller dess befallningshavande, fått tämligen fritt utvecklas,

till sin verksamhet begränsade allenast av den allmänna lagens

bestämmelser. Berörda kommittés förslag till författning i ämnet blev

dock ej antaget, utan först 1875, sedan inom justitiedepartementet nytt

lagförslag utarbetats, erhöll Sverige sin första sparbanksförordning.

1875 års förordning avlöstes av nu gällande lag angående sparbanker

av den 29 juli 1892, till grund för vilken ligger ett av en särskild

för ändamålet tillsatt kommitté avgivet betänkande.

1 § i denna lag innehåller en allmän definition på begreppet sparbank

och är av följande lydelse:

''Med sparbank förstås i denna lag penningeinrättning, som, utan rättighet

för dess stiftare eller desses rättsinnehavare att tillgodonjuta andel i den vinst,

som å rörelsen kan uppkomma, har till ändamål att av allmänheten till förräntande

mottaga penningar och genom räntans läggande till huvudstolen dem ytter

ligaie förkovra samt medlen i mån av uppsägning återbetala.’

Sparbankerna bestämmas här sålunda till att vara institut, vilkas

uppgift är att i deras intresse, vilka åt dem anförtrott vården av sina besparingar,

förvalta och förränta de insatta medlen på ett fullt betryggande

sätt. Visserligen verkar ju en sparbank till allmänt gagn även genom sin

utlåning. Men ledmotivet vid placeringen av sparbankens medel måste

alltid förbliva insättarnas bästa. Ändamålet med stiftandet av sparbank

får således icke vara vare sig utsikten till vinst å i företaget insatt kapi
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.-ts proposition nr 398.

tal eller vinnandet av^medel till förlag för någon viss verksamhet. Motivet

därtill bör uteslutande vara intresse för den allmännyttiga uppgift,

som från början framkallat sparbankerna och som ensamt kan förklara den

stora utveckling, rörelsen fått, och det förtroende, varmed den av allmänheten

mötts.

Därest sparbankernas tillkomst och förvaltning ägde rum i enlighet

med dessa grundsatser, borde de, ansåg man, få i största möjliga utsträckning

på egen hand ordna sina angelägenheter och bestämma innehållet av

de reglementariska föreskrifter, efter vilka verksamheten skulle handhavas.

Av hänsyn till de säregna och sinsemellan skiljaktiga förhållanden, under

vilka sparbankerna verkade, samt för att bidraga till en önskvärd smidighet

i deras organisation hade lagstiftaren hellre underlåtit att meddela

bestämmelser, som i och för sig kunnat vara lämpliga och nyttiga, än

han äventyrat att genom dylika bestämmelser möjligen försvåra sparbankers

tillkomst och verksamhet.

Den erfarenhet, som vid 1892 års sparbankslags avfattning stod till

buds, torde ock hava givit fog för denna liberala uppfattning av vad som

på det ifrågarande området lämpligen borde i lagstiftningsväg åtgöras.

Den väldiga utveckling på det ekonomiska området, som vårt land

därefter genomgått, har emellertid fört med sig, att inom sparbanksväsendet

tendenser kunnat spåras och förhållanden iakttagas, vilka icke rätt stå

i överensstämmelse med den uppfattning rörande sparbankernas ändamål

och verksamhet, som ovan angivits hava varit lagstiftarens. I sådant avseende

vilja de sakkunniga framhålla de strävanden, som tid efter annan

förmärkts att göra sparbankerna till uppsamlingsställen för medel, vilka

man velat använda för ändamål, som i och för sig varit för sparbanksverksamheten

främmande, — strävanden som i vissa fall lett till en omfattande

expansion genom filialbildning å skilda, understundom från moderinstitutet

långt avlägsna delar av landet.

Denna företeelse uppmärksammades redan av den sparbankskommitté,

som jämlikt nådigt beslut den 8 oktober 1910 av Kungl. Maj:t tillsattes

för att taga under övervägande frågan om anordnande av en fackmässig

och enhetlig kontroll över rikets sparbanker samt för att avgiva förslag

till de ändringar i gällande sparbankslag, som till följd av sparbankskontrollens

omläggning eller i övrigt syntes erforderliga. I sitt den 20 juni

1911 avgivna betänkande föreslog sålunda denna kommitté ett tillägg till

3 § i sparbankslagen av innebörd, att sparbank ej skulle få inrätta avdelningskontor

utom den ort, där styrelsen hade sitt säte, med mindre tillsynsmyndigheten

därtill lämnat tillstånd.

Detta förslag motiverade kommittén sålunda:

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 398.

7

''Några sparbanker hava genom anordnande av avdelningskontor utsträckt

sin verksamhet utom det län, inom vilket styrelsen har sitt säte;

och vad särskilt beträffar den s. k. Egnahemssparbanken, vars verksamhetsområde

enligt reglementet sträcker sig till Stockholm och andra orter,

''där så befinnes lämpligt’, ägde den vid 1909 års slut avdelningskontor ej

blott i Stockholm utan även i Stockholms, Uppsala, Älvsborgs, Västmanlands,

Gävleborgs och Norrbottens län.

Det är uppenbart, att svårighet möter för en styrelse att sammanhålla

administrationen av en sparbank med sålunda utsträckt verksamhetsområde,

och än svårare blir det för det allmänna ombudet att nöjaktigt

fullgöra den undersökning av sparbanks förvaltning, han har att verkställa.

Enligt gällande banklagstiftning är verksamhetsområdet för bankbolag,

vars grundfond understiger 1 miljon kronor, inskränkt till ''viss

ort’. Denna fastställes i vederbörlig bolagsordning till den ort, där styrelsen

har sitt säte, och sådant bankbolag får icke öppna avdelningskontor

utan särskilt tillstånd av Konungen. Det synes vara påkallat, att motsvarande

begränsning sker av sparbanks verksamhetsområde, och kommittén

har därföre i sista stycket av förevarande paragraf infört en föreskrift,

att sparbank ej må inrätta avdelningskontor utom den ort, där

styrelsen har sitt säte, med mindre bankinspektionen meddelat tillstånd

därtill.’

I de yttranden, som efter nådiga remisser avgåvos över kommitténs

betänkande av bl. a. sparbanksföreningen, samtliga Konungens befallningshavande,

flertalet sparbanker m. fl., gjordes emot detta förslag i och för

sig icke några egentliga erinringar, även om man på sina håll icke fann

detsamma av behovet påkallat. Förslaget har dock liksom övriga i förenämnda

betänkande framlagda förslag fått vila.

Därefter har emellertid på ett annat område av banklagstiftningen

ett liknande förslag framställts och jämväl lett till lagstiftningsåtgärder.

Detta avgavs av den genom beslut den 22 september 1917 tillsatta kommitté

med ändamål att utreda vissa frågor rörande det svenska kreditoch

bankväsendet. I ett den 12 mars 1918 avgivet yttrande anförde nämligen

kommittén i fråga om inskränkning i banks rätt att bedriva verksamhet

vid avdelningskontor följande:

''Under den senare tiden har emellertid filialbildningen enligt kommitténs

mening gått vida över gränsen för det behövliga och nyttiga, och

detta har framkallat en konkurrens, som på sina håll i mera än ett hänseende

utövat ett mindre lyckligt inflytande på bankernas verksamhet och

arbetsmetoder.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj :ta proposition nr 398.

Flertalet av de under sista året tillkomna avdelningskontoren hava

upprättats å eller i omedelbar närhet av plats, där kontor för en eller

flera andra banker förut funnits. Då detta skett på smärre platser, har

vanligen syftet varit konkurrens om inlåningen. Skarp sådan har ofta

drivits med på orterna arbetande sparbanker. Mången gång har man allenast

för att förekomma, det annan bank eljest skulle komma dit, upprättat

kontor å ort, där varje allmängiltig anledning därtill saknats. Och därvid

har ej sällan inträffat, att platsen samtidigt fått kontor jämväl från

den befarade konkurrenten. Såsom skäl för en omfattande nybildning

av filialer från någon viss bank har anförts, att banken måste på så sätt

återerövra den ställning inom sitt verksamhetsområde, som annan utanför

detta område belägen bank genom upprättandet av avdelningskontor på de

ifrågavarande platserna tidigare förskaffat sig. Kontor förläggas ofta långt

utanför bankens egentliga verksamhetsområde. Det förekommer sålunda,

att en liten bank med säte i Stockholm har avdelningskontor bl. a. i Skåne

och i nordligaste Norrland.

Men därtill kommer, att tillkomsten inom landet av bankkontor till

alltför stort antal måste anses medföra skada för det allmänna, dels emedan

omkostnaderna för kapitalets uppsamling därigenom stegras, utöver

vad som är förenligt med god nationell ekonomi, dels enär övertaliga bankkontor

i orterna lätt leda till en osund inbördes tävlan om kunder samt

till en osund in- och utlåningspolitik över huvud. — — — Med en väl

organiserad bankrörelse toi’de vidare en alltför stor talrikhet för avdelningskontoren

icke vara rätt förenlig. Dels saknas ofta möjlighet att utrusta

kontor för ett mycket begränsat verksamhetsområde med kompetent

personal och tillfredsställande anordningar i övrigt, dels möta avsevärda

svårigheter att från huvudkontoret med tillbörlig uppmärksamhet leda och

kontrollera verksamheten vid avlägsna och spridda avdelningskontor.

Kommittén finner det fördenskull angeläget, att åtgärder omedelbart

vidtagas för hämmande av denna tillväxt av bankkontor och

till återställande av rimliga förhållanden med avseende å dylika kontors

förekomst.

Nytt avdelningskontor bör icke få upprättas, utan att tillstånd därtill

vunnits, och bör för sådant tillstånd förutsättningen vara, att kontoret

kan anses bliva nyttigt för det allmänna’.

Genom lag den 26 juni 1918 ei-höllo ock 52 a § samt 168 a § i

lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse följande lydelse:

Bankaktiebolag resp. solidariskt bankbolag ''äger icke utan Konungens tillstånd

utöva verksamhet vid avdelningskontor å annan ort än där huvudkontoret är

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:tu proposition nr 398.

9

beläget. Dylikt tillstånd må meddelas, när verksamheten finnes kunna vara till

nytta för det allmänna.’

Redan i tillvaron av eu dylik bestämmelse se de sakkunniga ett skäl

för införande av ett motsvarande stadgande beträffande sparbankerna. De

motiv, som av 1917 års bankkommitté anförts till stöd för dess förslag i

ovan omhandlade avseende, äro i mångt och mycket tillämpliga jämväl å

sparbanker. Därtill kommer, att, så länge full frihet råder med avseende

å bildandet av sparbanker och avdelningskontor för dem, möjlighet att

kringgå ovannämnda förbud för bankbolagen att upprätta filialer icke är

utesluten.

Men även frånsett detta föreligga enligt de sakkunnigas mening fullgiltiga

motiv för att på lagstiftningens väg bereda möjlighet att förebygga

en mindre lämplig utveckling av sparbankernas verksamhet. I sådant avseende

tillåta sig de sakkunniga att såsom ett uttryck för de betänkligheter,

som hysas mot en sådan utveckling åberopa en motion till innevarande

års riksdag av undertecknade Magnusson m. fl., därvid de sakkunniga

dock icke tagit ståndpunkt till motionärernas förslag.

Till belysande av ökningen i antalet av sparbankernas filialer sedan

1900-talets början få de sakkunniga anföra följande siffror:

År Antal sparbanker Antal filialer

1900 384 357

1905 408 359

1910 431 416

1915 444 447

1918 464 638

Ökningen faller i huvudsak på stadssparbankerna.

På grund av vad sålunda anförts hemställa de sakkunniga, som

framdeles få anledning återkomma till frågan om utvidgad kontroll över

sparbankerna, att förslag måtte föreläggas om möjligt redan pågående riksdag,

att 3 § av gällande sparbankslag måtte erhålla ett tillägg av innehåll,

att sparbank ej må inrätta avdelningskontor utom den ort, där styrelsen

har sitt säte, med mindre Konungens befallningsliavande i länet därtill

meddelat tillstånd.

De sakkunniga utgå därvid från, att begreppet avdelningskontor skall

omfatta jämväl sparbankskommittéer och filialer.»

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 340 käft. (AV 398.)

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 398.

11. Nybildning

av spår

banker.

De sakkunniga övergå därefter till behandling av den därmed sammanhängande

frågan om nybildning av sparbanker samt anföra härom:

»På sätt de sakkunniga ovan antytt, synas även mot det fria bildandet

av sparbanker starka betänkligheter kunna göras gällande. Redan

1891 års sparbankskommitté hade i sitt förslag till sparbankslag förutsatt,

att tillsynsmyndigheten d. v. s. Konungens befallningshavande skulle

kunna, om så prövades lämpligt, förhindra tillkomsten av en sparbank.

I förslagets 3 § har sålunda inom. 3 följande lydelse:

''Finner Konungens befallningshavande skäl att meddela den sökta stadfästelse^

skall underrättelse därom intagas i länskungörelserna. Vägras stadfästelse,

skall skäl därför uppgivas.’

I motiven till kommitténs förslag anföres härom följande:

’Men även rätt att vägra sökt stadfästelse å sparbanks reglemente

har kommittén ansett böra lämnas Konungens befallningshavande. Förhållanden

kunna nämligen — om ock undantagsvis — inträffa då det vore

önskligt att uppkomsten av en sparbank hindrades, även om alla i lag

föreskrivna villkor för dess inrättande blivit uppfyllda. Med den kännedom,

Konungens befallningshavande är i tillfälle att förskaffa sig om personliga

och övriga förhållanden på en ort, kan det för Konungens befallningshavande

finnas skälig anledning att befara, det motivet för den ifrågasatta

sparbankens bildande utgöres icke av önskan att bereda en trygg

och bekväm placering för de små besparingarna, utan fastmer av intresse

att bilda en lånekassa för personer som sammanslutit sig för att vinna ett

dylikt mål, och äro då ti ilika för den nya inrättningen icke inom orten

att påräkna män, åt vilka med fullt förtroende må kunna anförtros uppdraget

att vara huvudmän och styrelseledamöter, torde, då i övrigt tillfälle

till insättning i sparbank icke för orten saknas, grundandet av den nya

sparbanken höra förebyggas. Exempel från senare tid saknas ej heller

därå, att i närheten av en förutvarande, väl skött och i betryggad ställning

kommen sparbank grundats en ny sådan, vilken, av verkligt behov icke

påkallad, varken kunnat erbjuda insättare större fördelar eller bekvämlighet

än de genom den äldre sparbanken ägt, ej heller förmått tillvinna sig

de ledande männens inom orten verksamma deltagande och förtroende.

Då det i allt fall står vederbörande öppet att överklaga Konungens befallningshavandes

beslut om vägrad stadfästelse, lärer någon olägenhet icke

kunna befaras av dess utsträckta befogenhet i detta avseende.’

Emellertid kom ifrågavarande förslag till prövningsrätt för Konungens

befallningshavande icke att imderknstas riksdagens prövning. I den

till 1892 års riksdag avlåtna propositionen (nr 49) angående ny sparbankslag

erinrade Kungl. Maj:t först, att genom bestämmelsen i tredje stycket

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.la proposition nr 398.

11

av 3 § hade kommittén velat åt Konungens befallningshavande inrymma

rätt att, då stadfästelse söktes å sparbanks reglemente, ingå i prövning

jämväl av ifrågasatt ny sparbanks nytta och behövlighet för orten samt

att, då sparbank icke funnes behövlig och nyttig, vägra fastställelse. Det

förnekades visserligen icke, att, såsom i motiven till lagförslaget också

framhållits, förhållanden kunde yppas, under vilka en dylik realitetsprövning

kunde vara av nytta, men befanns det i allt fall betänkligt, att

en myndighet erhölle rätt att förkväva en med iakttagande av alla laga

former tillkommen inrättning, helst då densamma måste presuineras hava

ett filantropiskt syfte och förutsatte vissa uppoffringar av stiftarna. Kungl.

Maj it hade därför låtit omarbeta tredje stycket av den föreslagna 3 §

således, att Konungens befallningshavandes prövningsrätt kom att avse

endast reglementets överensstämmelse med lag och författningar.

Det sålunda förändrade förslaget godkändes av riksdagen.

Den mening, som på sätt nyss anförts, gjorde sig gällande i den

proposition, som låg till grund för den nya sparbankslagen, överensstämde

till fullo med den uppfattning, som vid den tiden i allmänhet var rådande

i fråga om lagstiftning på det ekonomiska livets område och på sätt ovan

framhållits torde den då gångna tidens erfarenhet på sparbanksområdet

icke hava med någon särskild styrka påkallat en befogenhet för tillsynsmyndigheten

av ifrågavarande innebörd.

Förhållandena hava sedan dess ändrats såväl i ena som andra avseendet.

Restringerande lagbestämmelser rörande ekonomiska förhållanden

äro numera, även oavsett krigstidslagstiftningen, väsentligen mindre ovanliga

än vid tiden för gällande sparbankslags tillkomst. 1 sådant avseende

förtjänar i detta sammanhang särskilt framhållas, att rätten att bilda bankaktiebolag,

som förut varit fri, genom 1911 års banklag inskränktes, i det

att Konungen tillerkändes rätt att vägra oktroj för dylikt bolag, så framt

det icke prövades vara nyttigt för det allmänna. Och på sätt ovan antytts

har erfarenheten under de senare åren lärt, att de farhågor, som av

1891 års sparbankskommitté uttalades med avseende å ändamålet med

sparbanksbildningar, icks saknat grund.

Vidare måste det ur konsekvensens synpunkt anses vara önskligt

att, därest upprättandet av avdelningskontor för sparbank skall göras beroende

av särskilt tillstånd, sådant tillstånd ock må erfordras för upprättandet

av en sparbank. Utan en dylik bestämmelse skulle nämligen lätt

kunna inträffa, att där en sparbank med stöd av förbudet mot filialbildning

vägrats tillstånd att å viss ort upprätta avdelningskontor, i stället

och utan att myndigheterna därvidlag kunde ingripa, en ny fristående

sparbank upprättades på den förra sparbankens initiativ.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. MajUs proposition nr 398.

111.

Särskilda

kvalifikationer

hos huvudmän

och

styrelseledamöter

i sparbank.

Ehuru de sakkunniga tillfullo beakta de betänkligheter, som, på sätt

ovan angivits, gjort sig gällande vid avfattningen av 1892 års proposition

angående ny sparbankslag, hava de sakkunniga dock icke ansett sig nu

böra draga i betänkande att förorda införandet av en dylik restriktion, då

man synes kunna vara förvissad om, att omförmäla prövningsrätt liksom

för övrigt prövningsrätten i fråga om inrättandet av filialer kommer att

handhavas med största varsamhet.

På grund av vad sålunda anförts föreslå alltså de sakkunniga, att.

3 § inom. 2 av sparbankslagen måtte erhålla sådan ändrad lydelse, att

Konungens befallningshavande må kunna vägra fastställelse å sparbanks

reglemente, då sparbanken prövas icke vara till nytta för det allmänna.

I detta sammanhang hava de sakkunniga ansett sig böra särskilt

framhålla önskvärdheten därav, att Konungens befallningshavande vid prövning

av reglemente för ifrågasatt ny sparbank, i enlighet med vad de

sakkunniga ovan framhållit rörande sparbankernas mera lokala uppgifter,

tillser, att sparbankens verksamhetsområde blir i överensstämmelse därmed

begränsat.»

I fråga om den föreslagna ändringen beträffande huvudmäns och

styrelseledamöters kvalifikationer yttra de sakkunniga:

»Även med iakttagande av de förut här ovan föreslagna bestämmelserna,

låter det väl tänka sig, att en sparbank kan på ett mera förtäckt

sätt etablera sig på ett flertal orter, vilka med varandra icke stå i det

sammanhang, som hela verksamheten för dess rätta bedrivande förutsätter.

På sådana platser, där i och för sig eu efter vanliga regler arbetande

sparbank kunde anses väl motiverad, kan en dylik vara till mera ogagn

än nytta, därest densamma under en sparbanks förtroendeingivande former

ledes från en avlägsen ort av personer, vilkas intresse huvudsakligast går

ut på möjligheten att få disponera insättarnas kapital för egna men för

sparbanksverksamheten främmande syften. För att den starka lokala och

personliga kontakt med bankens klientel, som hela rörelsen förutsätter, må

kunna bevaras och stärkas, hava de sakkunniga, med särskilt avseende

fästat på de konsekvenser, som skulle kunna uppkomma, därest samma

personer i egenskap av huvudmän och styrelse finge inverka bestämmande

på skötseln av en eller flera å avlägsen ort belägna sparbanker, funnit den

föreskriften nödig, att huvudmän och styrelseledamöter i sparbank skola

vara bosatta inom sparbankens verksamhetsområde.

De sakkunniga föreslå alltså, att i 7 § i sparbankslagen måtte inordnas

ett nytt moment med nyssnämnda innehåll.»

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kurnjl. Maj:ts proposition nr .198.

Över de sakkunnigas förslag anmodades bank- och fondinspektionen

att efter styrelsens för sparbanksföreningen hörande avgiva utlåtande, och

anför berörda ämbetsverk i sitt den 8 mars 1920 avlåtna yttrande:

»Såsom de sakkunniga erinrat, har frågan om förbud för sparbank P^inspekatt

utan särskilt tillstånd öppna avdelningskontor varit föremål för förslå o tioncn.

från 1910 års sparbankskommitté i dess den 20 juni 1911 avgivna betänkande

utan att ännu hava föranlett någon lagstiftningsåtgärd. Beträffande

affärsbankerna har däremot ett förbud i enahanda riktning blivit infört

genom lag den 26 juni 1918 om ändring i vissa delar av lagen den 22

juni 1911 om bankrörelse, vilken förstnämnda lag trädde i kraft den 1 juli

1918. Redan häri hava de sakkunniga funnit ett skäl att ånyo framföra

förslag om förbud i förevarande hänseende i fråga om sparbanker. Men

därjämte hava de sakkunniga sett en särskild anledning därtill i det förhånande!,

att, så länge full frihet råder med avseende å bildandet avsparbanker

och avdelningskontor för dem, möjlighet att kringgå nyssnämnda

förbud för bankbolagen att upprätta filialer icke vore utesluten.

Bank- och fondinspektionen får för sin del livligt förorda detta förslag.

Ämbetsverket vill därvid med hänsyn till de intressen, som inspektionen

har att bevaka, särskilt understryka ovan sist angivna skäl för eu

lagstiftning i ämnet. Därjämte torde böra framhållas, att erfarenheten

givit vid handen, att banklagstiftningen på motsvarande område under den

tid, densamma varit i tillämpning, visat sig vara till gagn för förhindrande

av en onaturlig filialbildning.

Emot förslaget, att Eders Kung!. Maj:ts befallningshavande skulle

beredas möjlighet att vägra fastställa reglemente för sparbank, då denna

prövas icke vara till nytta för det allmänna, synes enligt bank- och fondinspektionens

mening icke kunna göras någon erinran. Fastmer måste, såsom

de sakkunniga även framhållit, förslaget i denna del vara en nödvändig

konsekvens av de sakkunnigas förslag angående förbud att inrätta avdelningskontor

utan särskilt tillstånd.

Bank- och fondinspektionen förutsätter, att vid prövning av en tillämnad

sparbanks nytta för det allmänna huvudsakligen samma synpunkter

komma till tillämpning som då fråga är om meddelandet av oktroj för

ett bankbolag. Likaledes har bank- och fondinspektionen utgått från, att

prövning av framställningar från sparbanker om rätt att inrätta avdelningskontor

komma att ske från synpunkten av nyttan för det allmänna.

I förevarande sammanhang har bank- och fondinspektionen ansett

sig böra understryka de sakkunnigas uttalade önskemål, att Eders Kungl.

Maj:ts befallningshavande vid prövning av reglemente för ny sparbank

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majds proposition nr 398.

måtte, med hänsyn till dylika kreditanstalters lokala natur, tillse, att sparbankens

verksamhetsområde blir i enlighet därmed begränsat.

Med vad sist nämnts överensstämmer även de sakkunnigas förslag,

att huvudmän och styrelseledamöter i sparbank skola vara bosatta inom

vederbörande sparbanks verksamhetsområde, och har bank- och fondinspektionen

alltså icke något att invända emot förslaget i denna del.»

Styrelsen för sparbanksföreningen yttrar beträffande de av de sakkunniga

föreslagna lagändringarna följande:

»De sakkunnigas förslag avser att förhindra, att en sparbanks verksamhetsområde

saknar den begränsning, som av gammalt varit utmärkande

för sparbankerna, är betingad av deras organisation och uppgift samt redan

nu av gällande sparbankslag förutsättes, ehuru uttryckliga stadganden därom

icke äro i lagen intagna. Erfarenheten har numera visat behovet av

sådana stadganden. Egnahemssparbanken erhöll på sin tid fastställelse å

ett reglemente, som avsåg en verksamhet utsträckt över hela riket. Allmänna

sparbanken åter tick åtnöja sig med ett verksamhetsområde av

Stockholms stad och tre län, men förstod att skapa en sparbank för riket

genom bildande av sparbanker landet runt med en myckenhet avdelningskontor,

alla dessa sparbanker under en i huvudsak enhetlig förvaltning, i

det att av de trettio huvudmännen och de sju styrelseledamöterna i varje

sparbank tjugu huvudmän och fyra styrelseledamöter äro gemensamma för

alla sparbankerna och bosatta i Stockholm, varjämte finnes en för alla

gemensam verkställande direktör. Detta nu angivna tillvägagångssätt

skulle förebyggas genom den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen,

att sparbanks huvudmän och styrelseledamöter skola vara bosatta inom

sparbankens verksamhetsområde.

Men om sålunda bildandet av en sparbank för riket, så att säga

genom användande av en bakväg, vore förhindrat, återstår likväl, synes

det, möjlighet att bilda en sådan sparbank på den vaidiga vägen, såsom

förhållandet var i fråga om egnahemssparbanken. Om en sparbank bildades

i syfte att dess verksamhet skulle omfatta hela landet, bleve ju

huvudmän och styrelseledamöter bosatta inom verksamhetsområdet, och

någon Eders Kungl. Maj:s befallningshavande kunde, i likhet med överståthållarämbetet

vid eguahemssparbankens bildande, finna sig sakna laga

skäl att vägra stadfästelse å reglementet för en sådan sparbank.

Man står sålunda inför behovet av en föreskrift, att Eders Kungl.

Maj:ts befallningshavande icke må få fastställa reglemente för en sparbank,

som vill bliva mer än ortssparbank. Det ligger nära till hands att

föreskriva, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes fastställelserätt vore

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 398.

lf>

begränsad till hans län. Men därvid möter den svårigheten, att en sparbanks

naturliga verksamhetsområde — beroende som det är av allmänhetens

bekvämlighet in. m. — icke alltid faller blott inom ett län. Detta

förhållande leder till, att man, i likhet med de sakkunniga, får lita till att

den nya befogenhet, som sakkunniga vilja ha tillerkänd Eders Kungl.

Maj:ts befallningshavande att efter prövning av nyttan och behovet medgiva

eller icke medgiva upprättande av ny sparbank eller avdelningskontor

till en redan befintlig sådan skall av varje Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande

så användas, att sparbanksbildningar icke uppstå, vilka till

organisation, syftemål, arbetsmetoder och ekonomiskt underlag avvika från

de sunda grundsatser, som kännetecknat sparbanksväsendet i vårt land.

Då det vid meddelandet av tillstånd till inrättande av filial å viss

ort är ortsintresset som skall vara avgörande, torde, innan Eders Kungl.

Maj:ts befallningshavande i ett län meddelar tillstånd till inrättande av

filial utom länets område, Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i det

län, där filialen är avsedd att förläggas, böra höras i ärendet.

Styrelsen har icke förbisett, att den föreslagna nya befogenheten för

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande innebär en inskränkning i sparbankernas

handlingsfrihet, en inskränkning, som i och för sig må vara

mindre välkommen. Men denna uppoffring, som i verkligheten ej kan

förväntas medföra olägenheter, lärer enligt styrelsens mening mer än uppvägas

av de fördelar man vill vinna. De sakkunniga hava också erinrat

om, att de restriktiva bestämmelser, som här äro i fråga, redan gälla för

bankbolagen, och, ehuruväl ingalunda alltid det som passar för bankbolagen

också passar för sparbankerna, lära i en sak, som här föreligger, förhållandena

inom de båda slagen av penninginrättningar vara ganska likartade.

Till de syftemål, som de sakkunniga velat nå genom det framlagda

förslaget, ansluter sig sparbanksföreningens styrelse på det livligaste, och

även de medel, som de sakkunniga valt för att vinna målet, synas vara

väl avvägda.»

Av den lämnade redogörelsen framgår, att de sakkunnigas förslag Departeavser

dels ett tillägg till 3 § i sparbankslagen av innehåll, att sparbank mentschete,‘

ej skall äga utan särskilt tillstånd inrätta avdelningskontor utom den ort,

där styrelsen har sitt säte, dels sådan förändring i andra stycket av samma

paragraf, att Kungl. Maj:ts befallningshavande skall kunna vägra fastställelse

å sparbanks reglemente, då sparbanken prövas icke vara till nytta för det

allmänna, dels ock ett tillägg till 7 § av innehåll, att huvudmän och sty
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kung1. Maj:ts proposition nr 398.

relseledamöter i sparbank skola vara bosatta inom sparbanks verksamhetsområde.

Dessa de sakkunnigas förslag hava helt vunnit anslutning av såväl

bank- och fondinspektionen som sparbanksföreningens styrelse, och den

utredning, som i ärendet förebragts, synes mig giva vid handen, att redan

nu lagstiftningsåtgärder på omhandlade områden äro av nöden.

Även om jag alltså ansett mig kunna i princip ansluta mig till de

sakkunnigas förslag, har jag dock vid bestämmelsernas avfattning funnit

mig i vissa avseenden böra vidtaga ändringar i förslaget.

Vad till en början angår frågan om beredande av möjlighet för Kungl.

Maj:ts befallningshavande att vägra fastställelse å sparbanks reglemente,

skulle enligt de sakkunnigas förslag dylik vägran kunna ske, om sparbanken

prövades icke vara till nytta för det allmänna. Såsom av utredningen

framgår, hava de sakkunniga för förslaget i denna del hämtat stöd, bland

annat, i det i gällande lag om bankrörelse förekommande stadgande, enligt

vilket för oktrojs meddelande förutsattes, att vederbörande bankbolag finnes

vara nyttigt för det allmänna. Med hänsyn härtill har jag låtit åt 3 §

andra stycket i sparbankslagen giva en liknande avfattning.

Det ifrågasatta förbudet mot sparbanks filialbildning torde böra givas

plats i 3 § såsom ett femte stycke. De sakkunniga synas hava varit, av

den meningen, att tillstånd att inrätta avdelningskontor skulle meddelas

av Kungl. Maj:ts befallningshavande i det län, varinom sparbankens

styrelse har sitt säte, även i det fall, då avdelningskontoret skulle komma

att vara beläget å ort utom sistnämnda län. Då emellertid i detta

fall endast Kungl. Maj:ts befallningshavande i det län, varest avdelningskontoret

skulle förläggas, torde kunna på ett tillfredsställande sätt bedöma

kontorets nytta med hänsyn till de lokala ortsintressena, synes prövningsrätten

höra tillkomma Kungl. Maj:ts befallningshavande i detta län, och

har bestämmelsen nu givits en häremot svarande avfattning. Jag utgår

dock från, att prövningen även bör omfatta sökandesparbankens lämplighet

att utöva den ifrågasatta verksamheten. Med hänsyn härtill torde i fall,

varom nu är fråga, Kungl. Maj:ts befallningshavande böra före tillstånds

meddelande från Kungl. Maj:ts befallningshavande i det län, varest styrelsen

har sitt säte, inhämta erforderliga upplysningar angående sparbankens

organisation, arbetssätt och soliditet. Någon uttrycklig föreskrift härom

synes mig emellertid icke nödig.

Vad slutligen angår de sakkunnigas förslag, att huvudmän och styrelseledamöter

skola vara bosatta inom sparbankens verksamhetsområde,

bär jag, på grund av svårigheten att fastslå vad som kan anses vara en

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. MajUs proposition nr 398.

IT

sparbanks verksamhetsområde, ansett mig böra stanna vid att giva bestämmelsen

i ämnet det innehåll, att dylika förtroendemän skola vara bosatta

inom det län, varinom sparbankens styrelse har sitt säte. Särskilt med

hänsyn till det fall, att en sparbank i angränsande delar av andra län utövar

verksamhet vid avdelningskontor, har det emellertid synts mig nödigt

att lämna Kungl. Maj:ts befallningshavande befogenhet att meddela eftergift

från nyssnämnda regel. Det torde knappast behöva påpekas, att här,

liksom i sparbankslagens övriga paragrafer, där ej uttryckligen annat sägs,

avses Kungl. Maj:ts befallningshavande i det län, varinom sparbankens

styrelse har sitt säte.

Beträffande behovet av övergångsbestämmelser anföra de sakkunniga

följande:

»Till de sålunda föreslagna nya stadgandena torde endast i vissa 1920 års

delar övergångsbestämmelser vara behövliga. I sakens egen natur ligger sakkunniga.

ju, att å nybildandet av sparbanker efter tiden för de nya bestämmelsernas

ikraftträdande den föreslagna prövningsrätten av Konungens befallningshavande

tillämpas.

Beträffande huvudmän och styrelseledamöter nödvändiggöra de föreslagna

stadgandena att, för ernående inom icke alltför avlägsen framtid

av en .förändring i åsyftad riktning, huvudmän och styrelseledamöter underkastas

omröstning inom viss kortare tid. För undvikande av särskilda och

betungande åtgärder och utgifter härför, vilja de sakkunniga i detta hänseende

föreslå en tidstermin till den 1 juli 1921, inom vilken tid sparbankerna

torde hava hållit sina ordinarie sammanträden.

I fråga om övergången till de här ovan föreslagna bestämmelserna

angående bedrivande av sparbanks verksamhet vid avdelningskontor äro

jämväl särskilda stadganden nödvändiga.

Vad 1917 års bankkommitté i detta hänseende anfört torde även

här vara tillämpligt. Nämnda kommitté hade föreslagit, att de nya bestämmelserna

skulle gälla omedelbart för de avdelningskontor, som upprättats

efter det kommitténs betänkande i mars månad 1918 offentliggjorts,

men beträffande avdelningskontor, som dessförinnan tillkommit, icke förrän

den för bankbolaget senast meddelade oktroj en tilländagått, dock ej tidigare

än två år förflutit från det lagändringen trädde i kraft.

I den i anledning av kommitténs berörda yttrande avlåtna proposition

till 1918 års riksdag (nr 434) yttrade chefen för finansdepartementet,

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 340 käft. (Nr 398.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 398.

bland annat, att, när avdelningskontor uppenbarligen inrättats med kännedom

om att begränsningar i förevarande hänseende förbereddes och för att

undgå verkningarna av blivande lagbestämmelser — och detta vore fallet

med de kontor, som upprättats efter ingången av mars månad 1918 —

ansågs, att de kunde slopas efter en viss kortare övergångstid, övriga

kontor borde få äga bestånd oktrojtiden ut.

Kungl. Maj:ts i överensstämmelse härmed för riksdagen framlagda

förslag blev ock i hithörande delar antaget.

Till den av 1917 års bankkommitté omfattade åsikten ansluta sig

de sakkunniga, så mycket mera som i betraktande av skillnaden i organisationen

vid affärsbankers och sparbankers kontor, de senare oftast inrättats

utan större kostnader för lokal, särskild personal o. s. v.

De sakkunniga föreslå alltså, att lagen skall äga tillämpning ä

kontor, som upprättats efter ingången av mars månad år 1920.

De sakkunniga hava ansett sig sakna anledning att ifrågasätta någon

inskränkning i rätten att driva verksamhet vid avdelningskontor, som

börjat sin verksamhet före den 1 mars 1920.»

Bank- och I sitt förut nämnda utlåtande anför bank- och fondinspektionen härom

fondinspek- följande:

fn QYIPYL tf

»För en föreskrift om förbud att utan särskilt tillstånd inrätta avdelningskontor

hava de sakkunniga föreslagit en retroaktiv tillämpning

jämväl å kontor, som inrättats före föreskriftens ikraftträdande men efter

ingången av mars månad 1920. Däremot hava de sakkunniga förklarat

sig sakna anledning att ifrågasätta någon inskränkning i rätten att driva

verksamhet vid avdelningskontor, som inrättats före den 1 berörda mars.

Bank- och fondinspektionen har emellertid ansett sig böra föreslå,

att den blivande bestämmelsen måtte erhålla ytterligare retroaktiv tillämpning.

Enligt vad bank- och fondinspektionen har sig bekant, har det

nämligen, sedan genom förutnämnda lag den 26 juni 1918 förbud meddelats

för bankbolag att utan särskilt tillstånd inrätta avdelningskontor,

inträffat, att den situation, som inträtt, då dylikt tillstånd förvägrats bankbolag,

i vissa fall av sparbank utnyttjats för inrättande av avdelningskontor

å den ort, varom fråga varit. Då en ansökan av bankbolag om tillstånd

att driva bankrörelse vid avdelningskontor å viss ort blivit avslagen, har

detta skett, enär det med hänsyn till nyttan för det allmänna befunnits,

att kontoret icke borde inrättas eller vara i verksamhet. Även om sparbankerna

med hänsyn till verksamhetens art och sin uppgift intaga en

särställning gentemot bankbolagen, torde det dock med tämligen stor

visshet kunna antagas, att, om den av de sakkunniga nu föreslagna lag
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

1!)

Kanyl. Maj:ts proposition nr 398.

stiftningen varit i kraft och ansökningar förelegat hos vederbörande myndigheter

från ett bankbolag och en sparbank om tillstånd att å samma ort

inrätta avdelningskontor, ett avslag å den förra ansökningen i allmänhet

kommit att åtföljas av ett avslag jämväl å den senare. Då möjligheten

för sparbankerna att inrätta avdelningskontor i viss mån och på ett oberäknat

sätt främjats av den förutnämnda banklagstiftningen, bör enligt

bank- och fondinspektionens mening rätten för sparbank att bibehålla sådana

kontor, som inrättats efter ingången av juli månad 1918, då berörda

lagstiftning trädde i kraft, kunna bliva föremål för prövning från det allmännas

sida. Bank- och fondinspektionen föranledes så mycket mera till

att föreslå en bestämmelse i sådan riktning, som det alltsedan 1910 års sparbankskommitté

avgav sitt betänkande varit känt för sparbankerna, att ett förslag

om förbud att utan särskilt tillstånd inrätta avdelningskontor förelegat.

1918 års banklagstiftning på förevarande område erhöll även retroaktiv

tillämpning å avdelningskontor, som inrättats efter viss dag, dock

att bankbolagen medgåvos rätt att fortsätta verksamheten vid dylika kontor

under viss tid efter lagstiftningens ikraftträdande. Därtill kommer, att

beträffande ett vart av ett bankbolags avdelningskontor rätten att vid detsamma

driva bankrörelse är, oberoende av tiden för kontorets inrättande,

inskränkt till vederbörande bankbolags oktrojtid.

Jämväl sparbankerna böra enligt bank- och fondinspektionens mening

beredas en övergångstid för avveckling av verksamheten vid sadana kontor,

som komma att falla under förbudsbestämmelsens retroaktiva tillämpning,

och synes denna övergångstid böra bestämmas till utgången av år 1920,

eventuellt med rätt för Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande att beträffande

kontor, som öppnats före den 1 mars samma år, medgiva viss

mindre förlängning av denna övergångstid, då synnerliga skäl därtill äro.

Bank- och fondinspektionen hemställer sålunda, att deri blivande lagstiftningen

om förbud för sparbank att utan särskilt tillstånd inrätta avdelningskontor

måtte på sätt nyss angivits göras tillämplig å samtliga sparbankskontor,

som inrättats efter ingången av juli månad år 1918.

Beträffande det föreslagna nya stadgandet angående huvudmän och

styrelseledamöter hava de sakkunniga föreslagit en övergångsbestämmelse

av sådan innebörd, att stadgandet skulle i fråga om personer, som tilldelats

dylika uppdrag före stadgandets ikraftträdande, givas full tillämpning

först den 1 juli 1921. Häremot har bank- och fondinspektionen

icke något att invända.»

I likhet med vad de sakkunniga föreslagit, förklarar styrelsen för

sparbanksföreningen i sitt förberörda yttrande, att den hölle för angeläget,

Styrelsen

för sparbanksföreningen.

s. 20 Kontrollera mot PDF

Departe
ments
chefen.

20 Kuvgl. Maj-.ts proposition nr 398.

att de föreslagna bestämmelserna snarast och i angiven ordning koinme i

tillämpning.

Beträffande övergångsbestämmelserna har jag ansett mig böra ansluta

mig till de sakkunnigas förslag, dock med det tillägg, att för sådana avdelningskontor,

som inrättats efter ingången av mars månad 1920, måtte

medgivas en avvecklingstid till utgången av år 1920. I fråga om avdelningskontor,

som inrättats före den 1 mars 1920, har erforderligt undantag

från de nya bestämmelserna gjorts i 3 § femte stycket.

Bank- och fondinspektionen har ifrågasatt en ännu strängare retroaktiv

tillämpning av förbudet mot filialbildning än de sakkunniga föreslagit.

Ehuru det måste medgivas, att de synpunkter, som bank- och

fondinspektionen framhållit till stöd för sitt förslag i detta hänseende, äga

ett visst berättigande, har jag dock icke funnit mig kunna tillstyrka detsamma.

Departementschefen uppläste härefter förslag till lag om ändring i

vissa delar av lagen den 29 juli 1892 angående sparbanker av den lydelse, bilaga

vid detta protokoll utvisar, samt hemställde, att för det ändamål,

§ 87 regeringsformen omförmäler, lagrådets utlåtande över förslaget måtte

genom utdrag av protokollet inhämtas.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna bifall.

Ur protokollet:

Nils Hellenius.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 29 juli 1892 angående sparbanker.

Härigenom förordnas, att 3 och 7 §§ i lagen den 29 juli 1892 angående

sparbanker skola, i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade

lydelse:

3 §•

De, som — — — — — — — — — — blivit tecknat.

Finnes sparbanken vara nyttig för det allmänna, prövar Konungens

befallningshavande reglementets överensstämmelse med denna lag ävensom

med lag och författningar i övrigt.

Beslutad ändring — — — Konungens befallningshavande stadfäst.

Underrättelse om — — — — — — — i länskungörelserna.

Sparbank må ej, utan särskilt tillstånd, å annan ort än där styrelsen

har sitt säte utöva verksamhet vid avdelningskontor, som inrättats efter

ingången av mars månad 1920. Tillstånd, varom nu är sagt, sökes hos

Konungens befallningshavande i det län, inom vilket avdelningskontoret

är beläget eller är avsett att inrättas.

• cj

7 §•

Vården om — — — —

Huvudmännen skola — —

Uti en — — — — —

Rätt att — — — — —

Huvudmännen, vilka — —

— — — förvaltande styrelse.

— — — — för huvudmän.

— — — — — sitt namn.

— — — — som huvudmän.

— — — — för styrelsen.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungi. Maj:ts proposition nr 398.

Huvudmän och styrelseledamöter skola väljas för viss tid och revisorer

årligen. Huvudmän och styrelseledamöter skola vara bosatta inom

det län, vari nom sparbankens styrelse har sitt säte, såvida ej Konungens

befallningshavande på grund av särskilda förhållanden finner skäl annat

medgiva.

Styrelsen handhaver — — — — — huvudmännen förbehållet.

Ej må — — — — — — — — uttryckligen medgives.

Denna lag träder i kraft, vad angår 3 §, dagen efter den, då lagen,

enligt därå meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling,

samt i fråga om 7 § den l juli 1921. Dock må sparbank, vilken

vid tiden för ikraftträdandet av 3 § utövar verksamhet vid avdelningskontor,

som inrättats efter ingången av mars månad 1920 å ort utom den,

där sparbankens styrelse har sitt säte, utan hinder av vad i femte stycket av

sistnämnda paragraf stadgas fortsätta den verksamhet under år 1920.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ta proposition nr 398.

23

Utdrag av protokollet, hållet i Kungi. Maj:ts lagråd fredagen

den 19 mars 1920.

Närvarande:

Justitieråden Améen,

friherre Leijonhuevud,

Edelstam,

Regeringsrådet Linnér.

O o

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över finansärenden,

hållet inför Hans Magt Konungen i statsrådet den 12 mars 1920,

hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtanda skulle för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat förslag till

lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juli 1892 angående sparbanker.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet

av byråchefen Albert Tondén.

Lagrådet yttrade:

Då huvudmän och styrelseledamöter kunna vara utsedda för betydligt

längre tid än ett år, torde vara nödvändigt att i övergångsbestämmelsen

antingen förklara sådant längre uppdrag vara förfallet den 1 juli

1921 samt tillika giva regler om utseende av andra personer redan innan

7 § träder i kraft eller ock stadga, att huvudmän och styrelseledamöter,

vilka utsetts för tid, som ej gått till ända nyssnämnda dag, äga utan

hinder av stadgandet i 7 § kvarstå i befattningen till dess tiden för uppdraget

utgår.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kung! Maj:ts proposition nr 398.

Utdrag av protokollet

Konungen i

över jinansärenden, hållet inför Hans Maj:t

statsrådet å Stockholms slott den 19 mars

1920.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Branting,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena friherre Palmstierna,

Statsråden: Undén,

Thorsson,

Olsson,

Sandler,

Nothin,

Nilsson,

Eriksson,

Svensson,

Hansson.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmälde

chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson, lagrådets genom

utdrag av protokollet över finansärenden den 12 mars 1920 inhämtade

utlåtande över upprättat förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen

den 29 juli 1892 angående sparbanker.

Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll yttrade föredragande

departementschefen, att han, med anledning av vad lagrådet erinrat,

låtit vidtaga den ändring i bestämmelserna rörande lagens ikraftträdande,

att jämväl 7 § skulle träda i tillämpning omedelbart efter lagens utfärdande,

samt att huvudman eller styrelseledamot, vilken valts för tid, som

tilländaginge efter den dag då lagen trädde i kraft, finge utan hinder

därav att han vore bosatt utom det län, varinom sparbankens styrelse

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kung!. Maj:la proposition nr 338.

hade sitt säte, fortsätta utövandet av sitt uppdrag efter tiden för lagens

ikraftträdande, dock ej längre än till den 1 juli 1921.

Föredragande departementschefen uppläste härefter det omarbetade

lagförslaget och hemställde, att detsamma måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Denna hemställan, som biträddes av statsrådets

övriga ledamöter, behagade Hans Maj:t Konungen bifalla;

och skulle till riksdagen avlåtas proposition av

den lydelse, bilaga litt. vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sven Lidholm.

Bihang till riksdagens protokoll 1320. 1 samt. 340 hatt. (År- 338.)

4

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1920:257 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juli 1892 angående sparbanker. s. 1 i texten
  2. BU 1920:63 Utlåtande, i anledning av dels Rungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juli 1892 angående sparbanker, dels ock i s. 1 i texten