Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag innefattande särskilda bestämmelser med avseende å upphävande av lagstiftningen om inskränkning för viss tid i rätten att överlåta fast egendom

1920-04-13 · 24 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 23 av 24 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1920:417, Med förslag till lag innefattande särskilda bestämmelser med avseende å upphävande av lagstiftningen om inskränkning för viss tid i rätten att överlåta fast egendom

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 417.

1

Nr 417.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag innefattande

särskilda bestämmelser med avseende å upphävande

av lagstiftningen om inskränkning för viss tid i

rätten att överlåta fast egendom; given Stockholms slott

den 13 april 1920.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå

riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag innefattande särskilda

bestämmelser med avseende å upphävande av lagstiftningen om inskränkning

för viss tid i rätten att överlåta fast egendom.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Östen Undén.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 357 käft. {Nr 417.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Mai ds proposition nr 417.

Förslag

till

Lag

innefattande särskilda bestämmelser med avseende å upphävande av lagstiftningen

om inskränkning för viss tid i rätten att överlåta fast egendom.

1 §•

Lagen den 6 juni 1919 om inskränkning för viss tid i rätten att överlåta

fast egendom skall icke äga tillämpning i avseende å överlåtelse, som sker efter

det denna lag trätt i kraft. Beträffande överlåtelse, som skett tidigare, skall

lagen den 6 juni 1919 ej heller äga tillämpning, där ej vid denna lags ikraftträdande

tiden för ansökan om godkännande av överlåtelsen redan gått till ända

utan att sådan ansökan gjorts eller ock inom föreskriven tid gjord ansökan om

godkännande avslagits genom beslut, som äger laga kraft. Är vid lagens ikraftträdande

ansökan om godkännande, som gjorts inom föreskriven tid, beroende på

prövning av länsstyrelse, skall dess befattning med ärendet upphöra; har sålunda

gjord ansökan avslagits genom beslut, som ännu icke vunnit laga kraft, skall

beslutet anses förfallet.

2 §.

Nu har i fall, då godkännande av överlåtelse av fastighet eller del därav

utgjort villkor för överlåtelsens giltighet jämlikt stadgande i lagen den 28 juni

1918 om inskränkning för viss tid i rätten att överlåta fast egendom eller i lagen

den 6 juni 1919 i samma ämne, sådant godkännande icke blivit sökt inom föreskriven

tid; har den, till vilken överlåtelsen skett, emellertid tillträtt fastigheten

eller fastighetsdelen och innehade han eller hans rättsinnehavare densamma såsom

ägare vid den tid, då denna lag trädde i kraft, då må, där ej sådan ^uppgörelse,

som skulle bliva en följd av överlåtelsens ogiltighet, blivit träffad, såväl överlåtaren

som den, till vilken överlåtelsen skett, ävensom deras rättsinnehavare äga

att efter stämning vid domstol vinna förklarande att den omständigheten att

godkännande av överlåtelsen icke vunnits ej vidare må anses utgöra hinder för

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition nr 417.

3

dess giltighet. Dylik talan må dock ej anhängiggöras förrän sex månader förflutit

från denna lags ikraftträdande, ej heller efter det från någondera sidan ej

mindre i den ordning, som för uppsägning av arrendeavtal är i lag stadgad, delgivits

vederbörande rättsägare å motsidan yrkande om uppgörelse, som ovan sagts,

än även ställts säkerhet för ersättning, som vid uppgörelsen kan tillkomma sådan

rättsägare.

Om talan, som i första stycket sägs, skall genom kärandens försorg ske

anteckning i lagfartsprotokollet, så ock i lagfarts- eller fastighetsbok; skolande i

avseende å anteckningen i lagfartsprotokollet i övrigt gälla vad i 13 § av förordningen

den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom är stadgat för

fall, varom där är fråga.

Bifalles käromålet, skall i förhållande till annan, som från samme överlåtare

härleder anspråk på rätt till fastigheten, överlåtelsen anses hava ägt rum

den dag. då anteckningen om käromålet gjordes i lagfartsprotokollet.

Har talan för beredande av giltighet åt överlåtelse, som ovan sagts, enligt

första stycket anhängiggjorts men är frågan härom ännu icke slutligt avgjord,

skall beträffande lagfart anses möta sådant hinder, som avses i 10 § av ovannämnda

förordning.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 417.

Historik.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, liållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott fredagen

den 20 februari 1920.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,

Statsråden: Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Undén,

Thorsson,

Olsson.

Efter gemensam beredning med t. f. chefen för jordbruksdepartementet

anförde chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren:

»Till motverkande av den spekulation i jordbruksfastigheter, som

under kristiden grep omkring sig med förut okänd häftighet, föreslog

Kungl. Maj:t, genom proposition nr 441, 1918 års lagtima riksdag att

antaga ett förslag till lag om inskränkning för viss tid i rätten att överlåta

fast egendom. Förslaget, som så gott som uteslutande gällde jordbruksfastigheter

med ett värde av minst tiotusen kronor, innehöll i huvudsak,

att den, som genom köp, skifte eller gåva åtkommit fastighet,

icke förrän fem år förflutit, från det lagfart söktes å hans fång skulle

äga avhända sig samma fastighet eller del därav, med mindre godkännande

av överlåtelsen vunnes på särskilt angivet sätt. Överlåtelsen skulle

vara ogin icke blott i fall sökt godkännande av överlåtelsen vägrades

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kung!,. Maj:ts proposition nr 417.

5

utan Hven om godkännande icke söktes inom tre månader från det överlåtelsen

skedde. Enligt förslaget skulle lagen i viss utsträckning gälla

även för sådana fall, då överlåtaren förvärvat fastigheten före lagens

ikraftträdande, samt gälla till den 1 januari 1924, dock att om överlåtarens

fång ägt rum före sistnämnda dag samt överlåtelse av fastigheten

eller del därav varit underkastad bestämmelserna i lagen, densamma

skulle tillämpas å sådan överlåtelse, ändå att den skett först efter

den 1 januari 1924. Riksdagen antog förslaget i huvudsak; av de vidtagna

jämkningarna, vilka samtliga angingo tiden för lagens tillämpning,

innebar den viktigaste, att lagen skulle gälla endast till den 1 juli 1919.

Den nyss anförda övergångsbestämmelsen, vilken för visst fall utsträckte

verkningarna av lagen till överlåtelse, som ägt rum efter det lagen i

övrigt upphört att gälla, skulle sålunda lämpas till fång före och överlåtelser

efter den 1 juli 1919.

Den lag om inskränkning för viss tid i rätten att överlåta fast

egendom, som i överensstämmelse med riksdagens omförmälda beslut

utfärdades den 28 juni 1918, trädde i kraft den 11 juli 1918 och efterträddes,

när den med utgången av juni månad 1919 upphörde att gälla,

av lagen den 6 juni 1919 i samma ämne (Svensk författningssamling

nr 285). Sistnämnda lag, som grundar sig på Kungl. Maj:ts av riksdagen

bifallna proposition den 21 mars 1919, nr 369, har till fyra år

förkortat den tid, efter vars förlopp en av lagen berörd fastighet helt

eller delvis må överlåtas utan att därför erfordras särskilt godkännande

såsom i lagen sägs, men skiljer sig för övrigt endast formellt från 1918

års lag. Den nya lagen gäller till den 1 juli 1920; då till lagen fogats

en övergångsbestämmelse av enahanda innehåll som ovan omförmälda övergångsbestämmelse

till 1918 års lag, binder den emellertid för vissa fall

den, som före den 1 juli 1920 förvärvat fast egendom, för längre eller

kortare tid, högst in emot fyra år, efter det lagen i övrigt upphört

att gälla.

Med hänsyn till frågan om ytterligare förlängning av denna till- infordrande

fälliga lagstiftning hava från överståthållarämbetet och länsstyrelserna in- av y£™n''

fordrats yttranden om verkningarna under år 1919 inom vederbörande

myndighets verksamhetsområde av förenämnda två lagar ävensom rörande

behovet av förlängning av ifrågavarande lagstiftnings giltighetstid. I

sistnämnda hänseende har yttrande infordrats jämväl från den jämlikt

Kungl. Maj:ts bemyndigande inom justitiedepartementet tillsatta jordkommissionen,

som fått tillfälle att taga del av yttrandena från myndigheterna.

Länsstyrelserna hava i sin ordning i stor utsträckning inhämtat

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 417.

Länsstyrel
serna.

Odlingsråd

m. fl. delegationer.

yttranden från delegationer, myndigheter eller tjänstemän: i Stockholms

och Uppsala län från odlingsråden, i Jönköpings län från hushållningssällskapets

förvaltningsutskott och skogsvårdsstyrelsen, i Kronobergs, Älvsborgs,

Örebro och Västerbottens län från magistrater, resp. stadsstyrelsen

i Trollhättan, och landsfiskaler, i Kristianstads, Göteborgs och Bohus,

Västmanlands, Kopparbergs och Gävleborgs län från landsfiskaler, i Jämtlands

län från jordbrukskommissionen och landsfiskaler, i Västernorrlands

och Norrbottens län från domhavandena. De av länsstyrelserna sålunda

infordrade yttrandena hava dock icke i alla fall bifogats länsstyrelsernas

egna yttranden.

Länsstyrelsen i Uppsala län har såsom eget utlåtande i ämnet

åberopat ett här nedan närmare omförmält yttrande av länets odlingsråd,

i vilket yttrande utsträckning av lagens giltighetstid tillstyrkes. Länsstyrelsen

i Västerbottens län har anfört, hurusom av magistraternas i

Umeå och Skellefteå samt landsfiskalernas i länet yttranden framginge,

att man allmänt ansåge, att några verkningar av denna lagstiftning icke

kunnat förmärkas, beroende huvudsakligen därpå, att de försäljningar,

som ägt rum, avsett fastigheter, vilkas taxeringsvärde icke uppgått till

tiotusen kronor, men att sju landsfiskaler gjort det uttalande, att lagen

haft god verkan och utan tvivel verkat till förhindrande av osund spekulation

i fastigheter; att enligt länsstyrelsens mening det torde kunna

sägas, att lagen varit behövlig och att det med densamma avsedda syftemålet

vunnits, även om ett kringgående av lagen icke varit omöjligt och

sannolikt någon gång ägt rum; samt att vad beträffade förhållandena i

Västerbottens län något avsevärdare behov av en förlängning av ifrågavarande

lagstiftning knappast torde föreligga, men att ej heller en dylik

förlängning kunde medföra några olägenheter eller utgöra ett hämmande

band på den legitima fastighetshandeln.

Samtliga övriga länsstyrelser hava avstyrkt förlängning av den

ifrågavarande lagstiftningen eller ock förklarat, att behov därav icke förelåge.

Sist angivna mening har även omfattats av överståthållarämbetet.

Odlingsrådet i Stockholms län har tillstyrkt förlängning av denna

lagstiftning. Såsom motiv härför har odlingsrådet anfört, att odlingsrådet

såsom sådant givetvis icke haft anledning att följa verkningarna

av de båda lagarna i ämnet i andra fall än då den spekulativa handeln

med lantegendomar medfört sådan exploatering av dessas grödor och lösören,

att ren vanhävd förelegat eller befarats skola uppstå. De flesta av

dylika fall, i vilka odlingsrådet funnit sig föranlåtet ingripa, hade berört

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 411.

7

egendomar, vilka redan före lagarnas tillkomst varit föremål för sådan

osund spekulation, som dessa avsett att förhindra, vilket ju talade för

att handeln med jord i rent spekulationssyfte i hög grad avtagit. Huruvida

detta vore att tillskriva meromnämnda lagar torde däremot vara

svårare att avgöra. Den förnämsta orsaken härtill torde snarare vara

att söka i den omständigheten att förutsättningarna, som möjliggjort en

lättfången och vanligen mycket stor pekuniär vinst genom realisationen

av eu jordbruksfastighets gröda och lösöre, eller sålunda de genom kristiden

abnormt uppdrivna prisen å dylikt, numera efter återgången till

normalare förhållanden i stort sett saknades. Det torde dock under nuvarande

förhållanden vara synnerligen vanskligt att förutsäga, huruvida

icke de i förhållande till ett genom spekulationen högt uppdrivet jordvärde

nu relativt låga prisen å jordens produkter komme att uppvisa

några större förändringar i uppåtgående riktning. Särskilt gällde detta

i fråga om å jordegendomar befintlig skog. Dessutom förefunnes allt

fortfarande den faran, att styckning av jordbruksfastigheter endast med

hänsyn till största möjliga vinst för ägaren och utan att hänsyn toges

till nödiga betingelser för drivande av ett rationellt jordbruk å de nybildade

lotterna komme att ske i samma utsträckning, som förekommit

före ifrågavarande lagstiftnings ikraftträdande och varit en av orsakerna

till dess tillkomst. Härjämte yttrade odlingsrådet bland annat, att någon

större olägenhet vid lojalt jordförvärv icke uppstått genom denna lagstiftning.

Odlingsrådet i Uppsala län, vilket såsom förut nämnts likaledes

tillstyrkt förlängning av ifrågavarande lagstiftnings giltighetstid, har i

sitt yttrande anfört, att ehuru man icke torde kunna säga, att verkningarna

av lagen om inskränkning för viss tid i rätten att överlåta fast

egendom varit särdeles påtagliga, vilket till en viss grad torde bero därpå,

att lagens bestämmelser kringginges genom användande av arrendeavtalsformen,

vore dock odlingsrådets bestämda uppfattning, att lagen varit

till nytta, därigenom att den i viss utsträckning verkat hämmande på

det rena jobberiet med egendomar. Visserligen torde nu på grund av

de uppdrivna egendomsprisen och reducerade pris på åtskilliga lantbruksprodukter

ej längre vara att motse en så våldsam spekulation som under

de närmast förflutna åren, men den erfarenhet odlingsrådet inhämtat av

en del vanhävdsfall syntes dock visa, att spekulationen visst ej upphört.

Under sådana förhållanden och då alla legitima behov kunde tillgodoses

genom länsstyrelsens rätt att godkänna överlåtelse, tvekade odlingsrådet

icke att tillstyrka utsträckning av giltighetstiden för denna lag, om möj
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

Dovnhavan
de.

Stadsmyn
digheter.

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 417.

ligt kompletterad i sådan riktning, att dess kringgående ytterligare försvårades.

Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har funnit

en förlängning av ifrågavarande provisoriska lagstiftning knappast

erforderlig, och länets skogsvårdsstyrelse anser sig icke hava anledning

att tillstyrka en förlängning därav.

Jordbrukskommissionen i Jämtlands län har anfört, att skäl knappast

syntes föreligga för sådan förlängning, under förutsättning att lagen

om tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling av skog å fastighet

i enskild ägo och lagen om inskränkning för viss tid i rätten att bortföra

stråfoder m. m. komme att bestå.

Av de domhavande, från vilka yttrande infordrats av länsstyrelserna,

hava domhavandena i följande domsagor, nämligen Medelpads västra,

Medelpads östra, Ångermanlands södra, Nätra och Nordin grå samt Piteå

ansett förlängning av denna lagstiftning icke vara behövlig, domhavanden

i Ångermanlands mellersta domsaga att det vore synnerligen angeläget,

att sagda lagstiftning ofördröjligen bragtes ur tillämpning, domhavanden

i Ångermanlands västra domsaga att en förlängning icke vore nödig eller

nyttig. Domhavanden i Själevads och Arnäs domsaga har anfört, att en

stockning i fastighetsomsättningen medförde stockning i fastigheternas

exploatering, som ju nog kunde hava sin stora betydelse för det allmänna

näringslivet, men att å andra sidan måste erkännas och ingalunda kunde

bortses från att ifrågavarande lagstiftning, så länge den funnes till, lade

en nyttig sordin på jobberiet eller den osunda spekulationen i fastigheter,

vartill symptom ingalunda saknats i orten, ehuru de kanske ännu ej

förekommit i någon större utsträckning. Av de yttranden, som avgivits

av domhavandena i Luleå, Kalix, Torneå och Gällivare domsagor, synes

framgå, att förevarande lagstiftning icke haft någon betydelse för fastighetsomsättningen

i resp. orter.

Vad angår de stadsmyndigheter, utöver överståthållarämbetet, från

vilka yttranden i ärendet föreligga, har magistraten i Nora anfört, att

ehuru de ifrågavarande bestämmelserna icke kommit till tillämpning därstädes,

magistraten dock hölle före, att desamma utgjort en välbehövlig

hämsko emot fastighets jobberiet samt att, då sådant jobberi fortfarande

syntes pågå i ganska stor utsträckning, förlängning av den nämnda lagstiftningens

giltighetstid torde kunna anses av förhållandena påkallad.

Magistraterna i Växjö, Vänersborg, Örebro och Lindesberg hava

däremot ansett, att behov av sådan förlängning icke förelåge, samt

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 411.

9

magistraterna i Alingsås och Ulricehamn att sagda lagstiftning borde snarast

möjligt upphävas, varvid den förra myndigheten dock begränsat sitt

omdöme till lagens tillämpning i städer och stadsliknande samhällen.

Magistraten i Borås meddelar, att den saknar erfarenhet om verkningarna

av ifrågavarande lagbestämmelser, magistraterna i Åmål och Askersund

samt stadsstyrelsen i Trollhättan att dessa bestämmelser icke kommit till

tillämpning inom resp. städer under år 1919.

Jämväl landsfiskalernas yttranden visa, att meningarna om beho- Landsfiskal

vet av ytterligare förlängning av denna tillfälliga lagstiftning äro mycket

delade. I Kronobergs län hava landsfiskalerna i Älmeboda, Tingsryds,

Bergunda, Norrvidinge, Ljungby och Markaryds distrikt uttalat sig för

och landsfiskalerna i återstående tio distrikt mot förlängning, i Kristianstads

län landsfiskalerna i Gråmanstorps och Brönnestads distrikt för samt

landsfiskalerna i länets övriga tjuguett distrikt mot förlängning, i Alvsborgs

län landsfiskalerna i Färgelanda, Gäsene, Högsäters, Kungsäters,

Nordals, Vassända, Vedens och Ås distrikt för, landsfiskalerna i aderton

andra distrikt mot förlängning, varjämte två landsfiskaler uppgivit, att

överträdelse av lagbestämmelserna icke förekommit inom resp. distrikt.

Vidare hava i Örebro län landsfiskalerna i Grimstens, Sundbo, Örebro,

Hällefors, Nora och Karlskoga distrikt uttalat sig för och landsfiskalerna

i återstående elva distrikt mot förlängning, i Västmanlands län de flesta

landsfiskalerna vitsordat att ifrågavarande lagstiftning haft gynnsamma

verkningar till stävjande av spekulationen, men några avstyrkt förlängning

av samma lagstiftnings giltighetstid, i Gävleborgs län landsfiskalerna

i Söderala, Bollnäs, Gnarps, Forsa, Harmångers, Delsbo, Norrala, Arbrå

och Färila distrikt uttalat sig för förlängning av omförmälda lagstiftning,

i ett fall dock under framhållande att densamma tilläventyrs kunde böra

begränsas till jordbruksfastigheter, landsfiskalerna i aderton distrikt uttalat

sig mot förlängning samt en landsfiskal förmält sig icke hava någon

mera ingående erfarenhet om denna lagstiftnings verkningar. Slutligen

må nämnas, hurusom landsfiskalen i Inlands Fräkne distrikt — den enda

landsfiskal i Göteborgs och Bohus län, från vilken yttrande i ärendet

inkommit till justitiedepartementet — ansett ifrågavarande lagstiftnings

giltighetstid icke böra förlängas.

De landsfiskaler, som tillstyrkt förlängning, hava såsom skäl därför

i allmänhet anfört, att lagstiftningen i ämnet haft goda verkningar

och att det vore att befara att, om den icke förlängdes, den ännu icke

upphörda fastighetsspekulationen skulle, särskilt vad anginge fastigheter

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 357 Käft. (Nr 417.)

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 417.

Jordkom
missionen.

Meservationer

inom

jordkommissionen.

med skogstillgång, taga ny fart. För de anförda skälen för avstyrkande

skall jag redogöra i det följande.

Jordkommissionen har i sitt yttrande anfört, att under det senaste

året i sammanhang med det inträdda avbrottet i prisstegringen beträffande

lantbruksprodukter och inventarier en avmattning i spekulationen

i jordbruksfastigheter visserligen torde hava gjort sig gällande, såvitt

anginge lantbruksegendomar, men att, vad åter beträffade skogsfastigheter,

de rådande höga prisen å trävaror alltjämt torde inbjuda till spekulation

i sådana fastigheter. Den möjlighet vore ej heller utesluten,

att förändrade förhållanden kunde medföra en ny spekulationsperiod med

därav följande skadliga verkningar i nationalekonomiskt och socialt hänseende.

Kommissionen hölle väl för sannolikt, att den ifrågavarande

lagen med de brister, som vidlådde densamma, ingalunda utgjorde något

fullt verksamt medel till förhindrande av olämpliga och skadliga jordförvärv,

ävensom att lagen i rätt så väsentlig grad kringgåtts, men å

andra sidan syntes det ej kunna bestridas, att lagen vid många tillfällen

fyllt sitt ändamål att förekomma osund fastighetsspekulation. Vid nu

angivna förhållanden funne kommissionen en lag av det innehåll som

den nu ifrågavarande icke kunna för närvarande undvaras, och tillstyrkte

därför kommissionen, att nämnda lag erhölle förlängd giltighet under ett

år, därvid den i lagens 1 § stadgade tiden av fyra år syntes i överensstämmelse

med tidigare i detta hänseende tillämpade grundsatser böra

nedsättas till tre år.

Två ledamöter i jordkommissionen, nämligen professorn Nils

Wohlin och borgmästaren C. A. Lindhagen, hava till kommissionens

protokoll anfört reservation. Av dessa har professorn Wohlin yttrat, att

om ett av honom i reservation till kommissionens protokoll den 28 januari

1920 förordat förslag till lag angående förbud i vissa fall för enskild

person att besitta fast egendom komme att upphöjas till lag, den

ifrågavarande s. k. femårslagen icke borde vidare förlängas.

Borgmästaren Lindhagens reservation är av följande lydelse:

''För den händelse, med bifall till den av mig gjorda framställningen, riksdag

och regering år 1920 antaga en koncessionslag för enskilda spekulanters jordförvärv,

förfaller, såvitt jag förstår, behovet av femårslagen. Skulle denna förutsättning

däremot icke inträffa, känner jag mig tveksam rörande ifrågavarande

lags verkningar, att jag för min del icke vågar bestämt uttala något omdöme.

Yad som särskilt vållar mig tvekan äro åtskilliga yttranden om att lagens giltighetstid

är för kort för att kunna avskräcka från förvärv samt att förvärv enligt

lagen tvingar köparna att behålla fastigheten en så lång tid, att de hinna van
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 417.

11

hävda även jordbruket och åbyggnader. Den i lagen givna rättigheten att vinna

försäljningstillstånd innefattar en krånglig och oviss omgång, som de ej lära begagna

sig av. Med denna erinran bör jämföras, hurusom i svaret på jordkommissionens

frågeformulär från många län allmänt tramhålles, att skogsspekulanternas

talrika förvärv huvudsakligen varit en krisföreteelse och att de avyttrat

i allmänhet fastigheterna så snart, att någon vanhävd å åkerbruket och byggnader

icke hunnit uppkomma.’

I några yttranden har antytts, att lagarna om inskränkning för viss Anmärktid

i rätten att överlåta fast egendom kringgåtts på flera sätt och i sådan

utsträckning, att de saknat nämnvärd betydelse eller varit ineffektiva, rande lagÄven

i de yttranden, som avstyrka förlängning av ifrågavarande lag- stlftmn9- stiftnings giltighetstid, vitsordas dock i de allra flesta fall, att denna

lagstiftning på sin tid varit av behovet påkallad samt ingalunda saknat

betydelse som medel att stävja spekulationen i jordbruksfastigheter. Men

det göres gällande, att de förhållanden, som nödvändiggjort anlitandet

av sådana medel mot osund spekulation, icke längre äro för handen.

Med fallande pris å jordbrukets alster och mera normala förhållanden i

övrigt hade spekulationen i rena jordbruksegendomar gått tillbaka eller

upphört och vad skogsegendomar beträffade innefattade lagen om tillfälliga

åtgärder till förekommande av skövling av skog å fastighet i enskild

ägo ett verksamt korrektiv mot spekulationen.

Härutöver hava framhållits vissa alltmer framträdande olägenheter

av förevarande lagstiftning. Såsom en sådan olägenhet framhålles allmänt,

att lagstiftningen vållar hinder och kostnader för den legitima fastighetsomsättningen,

vilken samhället icke bör försvåra. Ännu betänkligare

äro emellertid de från många håll påpekade svårigheter, som uppstå, när

kontrahenterna vid ett köp förbisett bestämmelsen om godkännande av en

överlåtelse såsom villkor för dess giltighet; förfaller ett köpavtal, sedan

köparen tillträtt fastigheten eller erlagt köpeskillingen, helt eller delvis,

eller vidtagit andra dispositioner med anledning av köpet, lärer han

alltid få vidkännas kostnader, stundom även utsättas för betydande förlust,

t. ex. om säljaren icke är i stånd att återbetala uppburet köpe-skillingsbelopp.

Ytterligare har anmärkts, att där blott säljaren innehaft

fastigheten tillräckligt lång tid, hinder ej möter för en överlåtelse till

köpare, som utsuga eller vanhävda egendomen, medan däremot försäljning

försvåras såväl för sådana köpare som ock för fastighetsägare, vilka

kanske av brist på nödigt kapital icke kunna rätt sköta sina fastigheter.

Den anordningen att godkännande erfordras för giltighet av överlåtelse

och att en vidlyftig utredning måste förebringas innan godkännande kan

erhållas säges hava föranlett att, där eu fastighet gått genom flera hän
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 417.

der utan att godkännande av överlåtelsen sökts, en köpare, som beslutit

sig för att behålla fastigheten, träffar avtal med den förste säljaren om

ny överlåtelse omedelbart från honom, varigenom kronan kan gå miste

om avsevärda stämpelbelopp. Även med hänsyn till den rådande bostadsbristen

lär den ifrågavarande lagstiftningen i några fall hava medfört

svårigheter. Sålunda uppgives från Alingsås, att den indirekt ställt sig

hindrande i vägen för en redan förut otillräcklig byggnadsverksamhet;

och att denna lagstiftning även annorstädes påverkat bostadsförhållandena

synes framgå därav, att under år 1919 intill den 19 december hos

länsstyrelsen i Värmlands län handlagts icke mindre än 20 ansökningar

om godkännande av överlåtelse av fastigheter inom Kristinehamns stads

icke planlagda område.

Såsom belysande för uppfattningen på landsbygden av hithörande

förhållanden må återgivas några yttranden av i ärendet hörda landsfiskaler.

Sålunda anför landsfiskalen i Åseda distrikt, Kronobergs län:

’Å hemmanen inom distriktet ligger ofta det största värdet i växande och

tillväxande skog och det är dylika gårdar, som äro föremål för spekulationer.

Då trävaruhandlandena i regel kunna betala mera för dylika hemman med sparad

skog, sker försäljning oftast till dylika. För dylik försäljning möter i första

hand inga hinder, enär säljarna till hemman med skog vanligen haft dessa i

många år. Trävaruhandlanden (köparen) får emellertid icke i sin ordning sälja

förrän fem år förflutit utan nödgas bortarrendera till arrendator, som dels lägger

an på att föda så många dragare som möjligt för att köra i skogen under avverkningstiden

dels ock plågar ur jorden mesta möjliga under arrendetiden utan

tanke på framtiden. Före den nya lagens tillkomst brukade skogshandlande

sällan behålla gårdarna längre än två å tre år, men nu måste de hava dem kvar

i fem år, vilket icke alltid är fördelaktigt för jordbruket och aldrig till fördel

för skogen. Privata personer, som önska köpa ett hemman, avskräckas mången

gång därifrån av det skälet att de, om hemmanen icke motsvara deras önskningar,

nödgas behålla dem i fem år, innan de ånyo kunna sälja. På grund av

bristande kännedom om de nya lagarna träffas många ogiltiga avtal, som vålla

icke så liten oreda.’

Landsfiskalen i Orkelljunga distrikt, Kristianstads län, yttrar

bland annat:

''Vad angår verkningarna av lagarna hava dessa, som icke blivit tillräckligt

kända bland allmänheten, tilltrasslat affärerna om fastigheterna, ty många

äro de, som köpt fastigheter i okunnighet om lagens existens och först för sent

kommit under fund med att de icke kunde få lagfart och inteckning å den förvärvade

fastigheten eller att lagen i varje fall förorsakade sådant dröjsmål, att

likviden icke kunde å bestämd tid erläggas. Det osäkerhetstillstånd, som lagen

givetvis medfört, har verkat förlamande även på de rent lojala affärerna med

fastigheter, ty dispositioner för jordens brukande och sådd har av den nye ägaren

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 417.

13

näppeligen kunnat göras innan han vet, huruvida han kan få besittningsrätt på

den köpta fastigheten.’j

Landsfiskalen i Äsphults distrikt, Kristianstads län, anför följande:
''Helt

visst äger större delen av allmänheten ej någon kännedom om den

nya lagens existens, och hava nog många köpare efter de tre månaderna inkommit

med anhållan om lagfart. Enligt lagens bestämmelser är ju detta för sent och

kan köparen, oaktat han företer behöriga åtkomsthandlingar, ej få sin lagfart

beviljad, och köpet gäller ej. Såsom exempel på de vådor den nya lagen innebär

tillåter jag mig endast påpeka följande fall. a) Köparen har t. ex. kontant

betalt hela köpeskillingen och säljaren blir därefter insolvent. Yem skall då hava

laglig rätt till egendomen? b) Köpesumman är delvis betald med reverser med

inteckningsrätt för säljaren. Denne kan då ej få sin rätt gällande, då lagfart

vägrats. Visserligen kan, fastän olagligt, tillgripas den nödfallsutvägen att skriva

om och nydatera köpehandlingen för att kunna få lagfart. Säljaren kan emellertid

icke tvingas till en dylik omskrivning, han kan dö o. s. v.’

I nära överensstämmelse härmed anför landsfiskalen i Inlands

Fräkne distrikt i Göteborgs och Bohus län:

’I många fall har lagen åstadkommit en fullkomlig förbistring. Flerstädes

har lagen nämligen icke varit känd. En säljare har sålunda försummat att inom

vederbörlig tid hos Konungens befallningshavande söka tillstånd till fastighetens

överlåtelse. Köparen har under tiden efter tillträdet känt sig besviken rörande

sitt förvärv och vill icke medverka till skrivande av nytt köp. Följderna uti ett

dylikt fall torde icke behöva relateras. Uti ett annat fall har t. ex. köparen

kanske erlagt del av köpeskillingen till en säljare, som blivit insolvent och som

jämväl försuttit tiden, under vilken ansökan om överlåtelse skall göras. Köparen

riskerar då såväl den betalda köpeskillingen som att icke å sitt fång erhålla

lagfart.’

Landsfiskalen i Billingsfors distrikt, Älvsborgs län, yttrar följande:
''Jag

anser det synnerligen önskvärt om denna lag kunde upphöra, enär

svårigheterna att få lagfart och anskaffa de uppgifter, som erfordras för att få

Konungens befallningshavandes tillstånd gör, att allmänheten försöker kringgå

lagen genom utarrendering av fastigheten eller genom upprättandet av ett avtal

jämte köpekontraktet emellan kontrahenterna, varigenom säljaren fortfarande är

ägare och köparen brukar fastigheten enligt ingånget avtal. Om dylika avtal

fortfara, kommer det givetvis att vålla en del trassel eller missvisningar i jordeboken

och i fastighetens taxeringsförhållande och i händelse av dödsfall invecklade

arvstvister m. m.’

Landsfiskalen i Tysslinge distrikt, Örebro län, har uttalat den uppfattningen,

att det vore olyckligt, om ifrågavarande lagstiftning längre

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 417.

bibehölles, enär i närvarande stund helt visst flera egendomar funnes på

mindre bärkraftiga händer, vilka egendomar, därest egendomshandeln

icke skulle bliva fri, säkerligen på grund därav inom kort skulle komma

i vanhävd.

Såsom en omständighet, som icke helt saknar betydelse, torde slutligen

böra påpekas, att den ifrågavarande lagstiftningen medfört icke

oväsentligt arbete för vederbörande myndigheter, särskilt länsstyrelserna.

Sålunda hade under år 1919 i Malmöhus län intill den 1 december prövats

92 ansökningar om godkännande av överlåtelse, i Södermanlands

län intill den 10 december 63 ansökningar, i Värmlands län intill den

19 december 60 ansökningar o. s. v.

Departe- Att denna lagstiftning skulle befinnas bristfällig och giva anled
sc

lejeih nij^g till anmärkningar var vid dess tillkomst nogsamt förutsett; utredningen

i ärendet har dock tillika givit otvetydigt vid handen, att samma

lagstiftning vid tiden för dess införande var av verkligt behov påkallad

likasom ock att den, trots de anmärkta bristerna, i stort sett nöjaktigt

fyllt sin uppgift. Vad angår behovet av dess förlängning visar utredningen,

att, om också på spridda ställen i riket en förlängning kunde

vara till gagn, de förhållanden, som föranlett samma lagstiftning, dock

för riket i allmänhet undergått sådan förändring, att en dylik förlängning

icke kan anses vara oundgängligen nödvändig. Den fastighetsspekulation,

som fortfarande kan påvisas, gäller så gott som uteslutande fastigheter

med skogstillgång och torde kunna hållas tillbaka, därest lagen

om tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling av skog å fastighet

i enskild ägo, på sätt jag förut denna dag hemställt, varder ytterligare

prolongerad, och i avseende å den spekulation i gröda och fodertillgångar,

som tilläventyrs kan förekomma i samband med fastighetsköp,

må erinras, att ett verksamt medel mot detta slags spekulation

innefattas i lagen den 6 juni 1919 om inskränkning för viss tid i rätten

att bortföra stråfoder m. m., vilken lag gäller till den 1 juni 1922.

Redan det nu anförda borde enligt min mening vara tillräckligt skäl att

låta de genom förevarande lagstiftning stadgade inskränkningarna i rätten

att överlåta fast egendom upphöra att gälla. Härtill kommer emellertid

även en omständighet, som synes göra det önskvärt, att denna lagstiftning

icke förlänges, nämligen att den, på sätt utredningen till fullo visat,

givit anledning till åtskilliga missförhållanden, bland vilka särskilt må erinras

om de olägenheter och rättsförluster, som kunna uppstå därigenom,

att ett i god tro slutet köpavtal varder ogillt genom förbiseende av

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 417. 15

bestämmelsen att myndighets godkännande fordras för överlåtelses giltighet.

Lagen den G juni 1919 om inskränkning för viss tid i rätten att

överlåta fast egendom upphör, såsom redan nämnts, att gälla den 1 juli

1920. Om lagstiftningen i ämnet icke erhåller förlängd giltighet, förfaller

den dock icke i sin helhet med utgången av juni 1920, utan gäller

till följd av den förut omförmälda övergångsbestämmelsen, att där någon,

som förvärvat fastighet före sistnämnda dag, vill avhända sig fastigheten

eller någon del därav samt sådan överlåtelse varit underkastad bestämmelserna

i denna lag, densamma skall tillämpas å överlåtelsen, ändå att

den sker först efter den 30 juni 1920. En sådan utsträckning i visst

avseende av en lag, som i övrigt upphört att gälla, hade sitt berättigande,

om lagstiftningen i ämnet successivt avvecklades, så att den tid,

som bort vara förfluten innan köpare av fast egendom skulle i sin ordning

äga överlåta densamma, undan för undan förkortades. Men om

lagstiftningen nu anses hava spelat ut sin roll, torde vara riktigast att

genom en uttrycklig lagbestämmelse upphäva 1919 års lag i ämnet till

den de!, som avser tillämpning av lagen efter den 30 juni 1920.

Härvid lärer man emellertid icke böra stanna. Erfordras icke

längre lagbestämmelser sådana som innefattas i nyssnämnda lag, synes

den böra få upphöra att gälla så snart den legislativa behandlingen av

ett lagförslag om dess upphävande hunnit slutföras, så att icke de nuvarande

inskränkningarna i överlåtelserätten komma att med ty åtföljande

olämpor kvarstå åtskillig tid efter det samma inskränkningar befunnits

ändamålslösa. Och i sammanhang därmed torde böra tillses, att

redan skedda överlåtelser, beträffande vilka tiden för ansökan om godkännande

ej utgått eller frågan om godkännande av i rätt tid ingiven

ansökan ej blivit slutligt avgjord, undandragas tillämpningen av förevarande

lag.

Det har ifrågasatts, att man borde taga ännu ett steg i syfte att

söka undanröja de verkningar av förevarande lagstiftning, som varit

mindre gynnsamma, nämligen genom införande av en anordning, som

gjorde det möjligt att bereda giltighet åt överlåtelser, beträffande vilka

godkännande icke sökts inom vederbörlig tid. 1 detta avseende föreligger

en framställning av advokaten Martin Waldenström, i vilken framställning,

efter en redogörelse för hithörande bestämmelser i lagarna

den 28 juni 1918 och den 6 juni 1919 samt för de olägenheter, som

för ena eller andra parten kunde uppstå, därest vederbörligt godkännande

av överlåtelse icke sökts i rätt tid, därjämte anföres huvud
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 417.

sakligen följande: Visserligen förelåge intet lagligt hinder för att par
terna,

när de blivit medvetna om den skedda överlåtelsens ogiltighet,

förnya överlåtelsen samt att godkännande av denna nya överlåtelse, om

dylikt då ännu vore erforderligt, därefter söktes inom föreskriven tid.

Men en sådan förnyelse av överlåtelsen förutsatte enighet hos parterna,

och dylik kunde ingalunda antagas komma att alltid vara för handen.

Hade den överlåtna fastigheten stigit i värde, bleve det ett ekonomiskt

intresse för överlåtaren att återfå densamma, och hade fastigheten sjunkit

i värde, bleve det ett ekonomiskt intresse för den, till vilken överlåtelsen

skett, att bliva av med densamma. I inträffande fall av omhandlade

beskaffenhet, vilka säkerligen icke komme att bliva sällsynta,

torde nog den, som sålunda hade intresse av den skedda överlåtelsens

återgång, ofta komma att till sin förmån utnyttja ifrågavarande lagbestämmelse

genom att antingen genomdriva sådan återgång eller också

tilltvinga sig betalning i en eller annan form för sin medverkan till

sakens ordnande genom förnyande av överlåtelsen. Den påpekade nackdelen

av det ifrågavarande stadgandet syntes kunna åtminstone till stor

del undanröjas, därest i lagen inrymdes befogenhet för Kungl. Maj:t eller

för Kungl. Maj:ts befallningshavande att pröva och bifalla av den ena

parten vid en skedd överlåtelse gjord ansökan om godkännande därav,

oavsett att den stadgade ansökningstiden av tre månader försuttits, under

förutsättning att den andra parten icke inom viss kort tidrymd efter de

tre månadernas förlopp gjort gällande anspråk på överlåtelsens återgång.

Jag delar i allo den uppfattning, som i denna framställning gjort

sig gällande om det önskvärda däri, att giltighet kunde beredas vissa

överlåtelser, vilka blivit ogiltiga genom förbiseendet av bestämmelserna

om särskilt godkännande såsom villkor för överlåtelses giltighet, och det

torde få antagas, att denna uppfattning även står i överensstämmelse

med vad andra lagutskottet vid 1919 års lagtima riksdag i utlåtandet

nr 35 i anledning av då föreliggande proposition med förslag till lag om

inskränkning för viss tid i rätten att överlåta fast egendom anfört om

behovet vid lagstiftningens upphörande av särskilda bestämmelser för

rättsförhållandenas återförande till det normala. Eu lagstiftning, som

avser att bereda giltighet åt överlåtelser, vilka av sig självt blivit ogiltiga,

är visserligen förbunden med stora vanskligheter. Ihågkommas må

emellertid, att de bestämmelser, vilkas åsidosättande gjort de ifrågavarande

överlåtelserna ogiltiga, tillkommit i det allmännas intresse. När

inträdda ändrade förhållanden gjort dessa bestämmelser överflödiga, lärer

staten, om det befinnes att desamma medfört oreda i jordbesittningen,

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 417.

17

desto hellre böra för sill del eftergiva deras tillämpning, som ju även

främjandet av ordning och trygghet i besittningsförhållandena är ett viktigt

statsintresse.

Vad angår enskilda rättsägares ställning till frågan om beredande

av giltighet åt överlåtelserna, torde man böra bortse från de fall, dä

kontrahenterna redan tagit konsekvensen av att överlåtelserna förfallit.

Läget är annorlunda, när den, till vilken överlåtelsen skett, icke blott tillträtt

fastigheten utan även alltjämt besitter densamma såsom om han vore ägare,

detta må nu bero på att kontrahenterna äro okunniga om bestämmelserna

i ämnet eller att de vilja invänta andra tider. I dylika fall lärer man i

regel äga rätt att hos kontrahenterna presumera en önskan att överlåtelsen

skall få gälla; finnes en sådan önskan, bör givetvis staten, i händelse

dess mellankomst erfordras, göra sitt till för förverkligandet därav. Att

överlåtaren icke återtagit fastigheten kan emellertid även vara beroende

av att kontrahenterna icke kunnat enas om den ersättning, som från ena

eller andra sidan skall utgivas i samband med fastighetens återgång till

överlåtaren, eller icke förmå gälda ifrågakommande ersättning. För dylika

fall kan en önskan om överlåtelsens bestånd ej i regel presumeras,

låt vara att stridigheten mellan kontrahenterna därmed skulle vara på

lämpligaste sätt undanröjd. Vill man på lagstiftningens väg bereda giltighet

åt eu överlåtelse av ifrågavarande slag i fall, då vid tiden för

ikraftträdandet av en eventuell lag den, till vilken överlåtelsen skett, såsom

ägare besitter fastigheten, bör man därför å andra sidan hålla möjlighet

öppen för medkontrahenten under en ej allt för kort tid från

lagens ikraftträdande att framställa de anspråk, som kunna följa av överlåtelsens

tidigare inträdda ogiltighet. Att ett sådant anspråk icke bör

beaktas, om ej den, som framställer detsamma, är beredd att fullgöra

eller ställa säkerhet för de på honom ankommande prestationer, som

kunna bliva en följd av fastighetens återgång till överlåtaren, lärer säga

sig självt, likasom det knappast torde behöva påpekas, att staten icke

bör lämna sin medverkan för att bereda giltighet åt en förfallen överlåtelse,

där kontrahenterna för kringgående av den provisoriska lagstiftningen

om inskränkningen i överlåtelserätten träffat sådant avtal, att

den, till vilken överlåtelsen skett, kommit att besitta fastigheten icke

såsom ägare utan såsom arrendator.

Advokaten Waldenströms förenämnda framställning avsåg att bereda

giltighet åt förfallna överlåtelser genom ett slags återställande av

försutten tid för ansökan om deras godkännande; prövningen skulle ankomma

på Kungl. Maj:t eller länsstyrelse. Härutinnan är jag av annan

mening. Dels synes det mig mindre lämpligt att, om man principiellt

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 357 häfte. (Nr 417.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 411.

frångått kravet på särskilt godkännande av överlåtelse, dock fortsätta

med prövning under tunga former av äldre överlåtelser; även med risk

att giltighet beredes en eller annan överlåtelse, vars godkännande vid

dylik prövning skulle hava vägrats, synes prövningen kunna eftergivas

för alla hithörande överlåtelser. Dels kan jag ej finna annat än att —

i betraktande av möjligheten av konflikter ej blott mellan överlåtaren

och den, till vilken överlåtelsen skett, utan även mellan den senare och

andra, som från samme överlåtare kunna härleda anspråk på rätt till

fastigheten i ett eller annat avseende — frågan om beredande av giltighet

åt dylika överlåtelser bör upptagas av domstol, icke av Kungl. Maj:t

(dier länsstyrelse. Hänvisas dylika mål till domstol, vinnes därjämte

lätt en särskilt med hänsyn till konflikter av nyssnämnda art erforderlig

förbindelse med fastighetsbokväsendet. Redan av 13 § i förordningen

angående lagfart å fång till fast egendom kan måhända anses

följa, att talan av nu ifrågavarande beskaffenhet bör antecknas i lagfartsprotokollet,

men då tvekan härom kan uppstå och det i och för

sig är önskvärt, att dylik anteckning sker, torde uttrycklig bestämmelse

härom vara lämplig. För sådana konfliktfall, som avses i 12

§ i förordningen angående lagfart å fång till fast egendom samt

14 och 46 §§ i förordningen angående inteckning i sådan egendom är

tiden för lagfartsansökan av avgörande vikt. Har talan för beredande

av giltighet åt överlåtelse anhängiggjorts av den, till vilken överlåtelsen

skett — och detta torde väl i de allra flesta förekommande fall bliva

händelsen — bör det följaktligen stå honom öppet att söka lagfart redan

innan målet avgjorts; att lagfart icke kan beviljas innan hans talan bifallits

genom utslag, som äger laga kraft, är ju givet. För andra konlliktfall,

nämligen sådana som omförmälas i andra punkten av 12 § lagfartsförordningen,

är tiden för överlåtelsen av betydelse; då härvidlag

verkan av ett en gång förfallet avtal icke torde kunna räknas från den

dag, då överlåtelsehandlingen upprättades, kan, i saknad av annan lämplig

utgångspunkt, överlåtelsens verkan i det avseende, varom nu är fråga,

måhända få räknas från den dag, då anteckning om käromålet gjordes

i lagfartsprotokollet.

På nu anförda grunder har jag låtit inom justitiedepartementet

utarbeta förslag till bestämmelser, som skulle göra det möjligt att bereda

giltighet åt överlåtelser, vilka blivit ogiltiga genom försummelse att söka

godkännande i enlighet med lagstiftningen om inskränkning för viss tid

i rätten att överlåta fast egendom, och är det avsett att dessa bestämmelser

jämte de av mig förut omnämnda stadgandena om upphävande

av nyss omförmälda lagstiftning i övrigt skulle ingå i förslag till lag

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 417.

19

nmefattmde särskilda bestämmelser med avseende ä upphävande av lagstiftningen

om inskränkning för viss tid i rätten att överlåta fast egendom.»

Föredraganden uppläste härefter det nämnda lagförslaget, vilket var

av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar, samt hemställde, att

lagrådets utlåtande över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna

bifall.

Ur protokollet :

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj ds proposition nr 417.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

innefattande särskilda bestämmelser med avseende å upphävande av lagstiftningen

om inskränkning för viss tid i rätten att överlåta fast egendom.

1 §‘

Lagen den 6 juni 1919 om inskränkning för viss tid i rätten att

överlåta fast egendom skall icke äga tillämpning i avseende å överlåtelse,

som sker efter det denna lag trätt i kraft. Beträffande överlåtelse,

som skett tidigare, skall lagen den 6 juni 1919 ej heller äga tillämpning,

där ej vid denna lags ikraftträdande tiden för ansökan om godkännande av

överlåtelsen redan gått till ända utan att sådan ansökan gjorts eller ock

inom föreskriven tid gjord ansökan om godkännande avslagits genom

beslut, som äger laga kraft. Är vid lagens ikraftträdande ansökan om

godkännande, som gjorts inom föreskriven tid, beroende på prövning av

länsstyrelse, skall dess befattning med ärendet upphöra; har sålunda

gjord ansökan avslagits genom beslut, som ännu icke vunnit laga kraft,

skall beslutet anses förfallet.

2 §. *

Nu har i fall, då godkännande av överlåtelse av fastighet eller del

därav utgjort villkor för överlåtelsens giltighet jämlikt stadgande i

lagen den 28 juni 1918 om inskränkning för viss tid i rätten att överlåta

fast egendom eller i lagen den 6 juni 1919 i samma ämne, sådant

godkännande icke blivit sökt inom föreskriven tid; har den, till vilken

överlåtelsen skett, emellertid tillträtt fastigheten eller fastighetsdelen och

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 417.

21

innehade lian (iller hans rättsinnehavare densamma såsom ägare vid den

tid, då denna lag trädde i kraft, då må, där e;j sådan uppgörelse, som

skulle hliva en följd av överlåtelsens ogiltighet, blivit träffad, såväl överlåtaren

som den, till vilken överlåtelsen skett, ävensom deras rättsinnehavare

äga att efter stämning vid domstol vinna förklarande att den omständigheten

att godkännande av överlåtelsen icke vunnits ej vidare må

anses utgöra hinder för dess giltighet. Dylik talan må dock ej anhängiggöras

förrän sex månader förflutit från denna lags ikraftträdande,

ej heller eljest efter det från någondera sidan ej mindre i den ordning,

som för uppsägning av arrendeavtal är i lag stadgad, delgivits vederbörande

rättsägare å motsidan yrkande om uppgörelse, som ovan sagts,

än även ställts säkerhet för ersättning, som vid uppgörelsen kunde tillkomma

sådan rättsägare.

Om talan, som i första stycket sägs, skall genom kärandens försorg

ske anteckning i lagfartsprotokollet, så ock i lagfarts- eller fastighetsbok;

skolande i avseende å anteckningen i lagfartsprotokollet i övrigt

gälla vad i 13 § av förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å

fång till fast egendom är stadgat för fall, varom där är fråga.

Bifalles käromålet, skall i förhållande till annan, som från samme

överlåtare härleder anspråk på rätt till fastigheten, överlåtelsen anses

hava ägt rum den dag, då anteckningen om käromålet gjordes i lagfartsprotokollet.

Är i enlighet med vad i denna paragraf sagts frågan om överlåtelsens

giltighet ännu ej avgjord, skall beträffande lagfart anses möta

sådant hinder, som avses i 10 § av ovannämnda förordning.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå

meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 417.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd fredagen dm,

9 april 1920.

Närvarande:

Justitieråden Améen,

friherre Leijonhufvud,

Edelstam,

Regeringsrådet Linnér.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justi1

tiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 20 februari 1920, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas

över upprättat förslag till lag innefattande särskilda bestämmelser med■

avseende å upphävande av lagstiftningen om inskränkning för viss tid i

rättm att överlåta fast egendom.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet

av ledamoten å justitiedepartementets lagavdelning, assessorn Thor

Sjöfors.

Lagrådet lämnade förslaget utan annan anmärkning än att, enär

rätt att få ansökning om lagfart förklarad vilande icke borde tillkomma

förvärvaren förr än talan om överlåtelsens giltighet blivit anhängiggjord,

förslagets sista stycke syntes böra i enlighet därmed förtydligas.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 417.

23

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 13 april 1920.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Branting,

Statsråden: Undén,

Thorsson,

Olsson,

Sandler,

Nilson,

Eriksson,

Svensson.

Hansson.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet

anmälde chefen för justitiedepartementet statsrådet Undén lagrådets den

9 innevarande månad avgivna utlåtande över det den 20 februari 1920

till lagrådet remitterade förslaget till lag innefattande särskilda bestämmelser

med avseende å upphävande av lagstiftningen om inskränkning för viss

tid i rätten att överlåta fast egendom.

Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll anmärkte föredraganden,

att med anledning av den av lagrådet gjorda erinran avfattningen

av 2 § sista stycket förtydligats samt att därutöver tvenne mindre formella

jämkningar vidtagits i förslaget. Föredraganden uppläste härefter det sålunda

överarbetade förslaget samt hemställde, med åberopande av den enligt

§ 54 riksdagsordningen Kungl. Maj:t medgivna rätt, att berörda förslag

måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 411.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan täcktes Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Regenten förordna, att till riksdagen skulle

avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid detta

protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ivar Brynolf.

Stockholm 1920. Kung! Boktryckeriet. P. A. Norstedt k Söner.

20090S

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1920:313 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag innefattande särskilda bestämmelser med avseende å upphävan a1 i texten
  2. 1LU 1920:39 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag innefattande särskilda bestämmelser med avseende å upphävande av lagstift s. 1 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. JT 2024/25 s. 266 s. 284 i texten · dokumentnivå