Med förslag till lag innefattande särskilda bestämmelser med avseende å upphävande av lagstiftningen om inskränkning för viss tid i rätten att överlåta fast egendom
1920-04-13 · 24 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 23 av 24 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1920:417, Med förslag till lag innefattande särskilda bestämmelser med avseende å upphävande av lagstiftningen om inskränkning för viss tid i rätten att överlåta fast egendom
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 417.
1
Nr 417.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag innefattande
särskilda bestämmelser med avseende å upphävande
av lagstiftningen om inskränkning för viss tid i
rätten att överlåta fast egendom; given Stockholms slott
den 13 april 1920.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag innefattande särskilda
bestämmelser med avseende å upphävande av lagstiftningen om inskränkning
för viss tid i rätten att överlåta fast egendom.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Östen Undén.
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 357 käft. {Nr 417.)
1
2
Kungl. Mai ds proposition nr 417.
Förslag
till
Lag
innefattande särskilda bestämmelser med avseende å upphävande av lagstiftningen
om inskränkning för viss tid i rätten att överlåta fast egendom.
1 §•
Lagen den 6 juni 1919 om inskränkning för viss tid i rätten att överlåta
fast egendom skall icke äga tillämpning i avseende å överlåtelse, som sker efter
det denna lag trätt i kraft. Beträffande överlåtelse, som skett tidigare, skall
lagen den 6 juni 1919 ej heller äga tillämpning, där ej vid denna lags ikraftträdande
tiden för ansökan om godkännande av överlåtelsen redan gått till ända
utan att sådan ansökan gjorts eller ock inom föreskriven tid gjord ansökan om
godkännande avslagits genom beslut, som äger laga kraft. Är vid lagens ikraftträdande
ansökan om godkännande, som gjorts inom föreskriven tid, beroende på
prövning av länsstyrelse, skall dess befattning med ärendet upphöra; har sålunda
gjord ansökan avslagits genom beslut, som ännu icke vunnit laga kraft, skall
beslutet anses förfallet.
2 §.
Nu har i fall, då godkännande av överlåtelse av fastighet eller del därav
utgjort villkor för överlåtelsens giltighet jämlikt stadgande i lagen den 28 juni
1918 om inskränkning för viss tid i rätten att överlåta fast egendom eller i lagen
den 6 juni 1919 i samma ämne, sådant godkännande icke blivit sökt inom föreskriven
tid; har den, till vilken överlåtelsen skett, emellertid tillträtt fastigheten
eller fastighetsdelen och innehade han eller hans rättsinnehavare densamma såsom
ägare vid den tid, då denna lag trädde i kraft, då må, där ej sådan ^uppgörelse,
som skulle bliva en följd av överlåtelsens ogiltighet, blivit träffad, såväl överlåtaren
som den, till vilken överlåtelsen skett, ävensom deras rättsinnehavare äga
att efter stämning vid domstol vinna förklarande att den omständigheten att
godkännande av överlåtelsen icke vunnits ej vidare må anses utgöra hinder för
Kungl. Majds proposition nr 417.
3
dess giltighet. Dylik talan må dock ej anhängiggöras förrän sex månader förflutit
från denna lags ikraftträdande, ej heller efter det från någondera sidan ej
mindre i den ordning, som för uppsägning av arrendeavtal är i lag stadgad, delgivits
vederbörande rättsägare å motsidan yrkande om uppgörelse, som ovan sagts,
än även ställts säkerhet för ersättning, som vid uppgörelsen kan tillkomma sådan
rättsägare.
Om talan, som i första stycket sägs, skall genom kärandens försorg ske
anteckning i lagfartsprotokollet, så ock i lagfarts- eller fastighetsbok; skolande i
avseende å anteckningen i lagfartsprotokollet i övrigt gälla vad i 13 § av förordningen
den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom är stadgat för
fall, varom där är fråga.
Bifalles käromålet, skall i förhållande till annan, som från samme överlåtare
härleder anspråk på rätt till fastigheten, överlåtelsen anses hava ägt rum
den dag. då anteckningen om käromålet gjordes i lagfartsprotokollet.
Har talan för beredande av giltighet åt överlåtelse, som ovan sagts, enligt
första stycket anhängiggjorts men är frågan härom ännu icke slutligt avgjord,
skall beträffande lagfart anses möta sådant hinder, som avses i 10 § av ovannämnda
förordning.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 417.
Historik.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, liållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott fredagen
den 20 februari 1920.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Eden,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden: Petrén,
Nilson,
Löfgren,
friherre Palmstierna,
Undén,
Thorsson,
Olsson.
Efter gemensam beredning med t. f. chefen för jordbruksdepartementet
anförde chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren:
»Till motverkande av den spekulation i jordbruksfastigheter, som
under kristiden grep omkring sig med förut okänd häftighet, föreslog
Kungl. Maj:t, genom proposition nr 441, 1918 års lagtima riksdag att
antaga ett förslag till lag om inskränkning för viss tid i rätten att överlåta
fast egendom. Förslaget, som så gott som uteslutande gällde jordbruksfastigheter
med ett värde av minst tiotusen kronor, innehöll i huvudsak,
att den, som genom köp, skifte eller gåva åtkommit fastighet,
icke förrän fem år förflutit, från det lagfart söktes å hans fång skulle
äga avhända sig samma fastighet eller del därav, med mindre godkännande
av överlåtelsen vunnes på särskilt angivet sätt. Överlåtelsen skulle
vara ogin icke blott i fall sökt godkännande av överlåtelsen vägrades
Kung!,. Maj:ts proposition nr 417.
5
utan Hven om godkännande icke söktes inom tre månader från det överlåtelsen
skedde. Enligt förslaget skulle lagen i viss utsträckning gälla
även för sådana fall, då överlåtaren förvärvat fastigheten före lagens
ikraftträdande, samt gälla till den 1 januari 1924, dock att om överlåtarens
fång ägt rum före sistnämnda dag samt överlåtelse av fastigheten
eller del därav varit underkastad bestämmelserna i lagen, densamma
skulle tillämpas å sådan överlåtelse, ändå att den skett först efter
den 1 januari 1924. Riksdagen antog förslaget i huvudsak; av de vidtagna
jämkningarna, vilka samtliga angingo tiden för lagens tillämpning,
innebar den viktigaste, att lagen skulle gälla endast till den 1 juli 1919.
Den nyss anförda övergångsbestämmelsen, vilken för visst fall utsträckte
verkningarna av lagen till överlåtelse, som ägt rum efter det lagen i
övrigt upphört att gälla, skulle sålunda lämpas till fång före och överlåtelser
efter den 1 juli 1919.
Den lag om inskränkning för viss tid i rätten att överlåta fast
egendom, som i överensstämmelse med riksdagens omförmälda beslut
utfärdades den 28 juni 1918, trädde i kraft den 11 juli 1918 och efterträddes,
när den med utgången av juni månad 1919 upphörde att gälla,
av lagen den 6 juni 1919 i samma ämne (Svensk författningssamling
nr 285). Sistnämnda lag, som grundar sig på Kungl. Maj:ts av riksdagen
bifallna proposition den 21 mars 1919, nr 369, har till fyra år
förkortat den tid, efter vars förlopp en av lagen berörd fastighet helt
eller delvis må överlåtas utan att därför erfordras särskilt godkännande
såsom i lagen sägs, men skiljer sig för övrigt endast formellt från 1918
års lag. Den nya lagen gäller till den 1 juli 1920; då till lagen fogats
en övergångsbestämmelse av enahanda innehåll som ovan omförmälda övergångsbestämmelse
till 1918 års lag, binder den emellertid för vissa fall
den, som före den 1 juli 1920 förvärvat fast egendom, för längre eller
kortare tid, högst in emot fyra år, efter det lagen i övrigt upphört
att gälla.
Med hänsyn till frågan om ytterligare förlängning av denna till- infordrande
fälliga lagstiftning hava från överståthållarämbetet och länsstyrelserna in- av y£™n''
fordrats yttranden om verkningarna under år 1919 inom vederbörande
myndighets verksamhetsområde av förenämnda två lagar ävensom rörande
behovet av förlängning av ifrågavarande lagstiftnings giltighetstid. I
sistnämnda hänseende har yttrande infordrats jämväl från den jämlikt
Kungl. Maj:ts bemyndigande inom justitiedepartementet tillsatta jordkommissionen,
som fått tillfälle att taga del av yttrandena från myndigheterna.
Länsstyrelserna hava i sin ordning i stor utsträckning inhämtat
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 417.
Länsstyrel
serna.
Odlingsråd
m. fl. delegationer.
yttranden från delegationer, myndigheter eller tjänstemän: i Stockholms
och Uppsala län från odlingsråden, i Jönköpings län från hushållningssällskapets
förvaltningsutskott och skogsvårdsstyrelsen, i Kronobergs, Älvsborgs,
Örebro och Västerbottens län från magistrater, resp. stadsstyrelsen
i Trollhättan, och landsfiskaler, i Kristianstads, Göteborgs och Bohus,
Västmanlands, Kopparbergs och Gävleborgs län från landsfiskaler, i Jämtlands
län från jordbrukskommissionen och landsfiskaler, i Västernorrlands
och Norrbottens län från domhavandena. De av länsstyrelserna sålunda
infordrade yttrandena hava dock icke i alla fall bifogats länsstyrelsernas
egna yttranden.
Länsstyrelsen i Uppsala län har såsom eget utlåtande i ämnet
åberopat ett här nedan närmare omförmält yttrande av länets odlingsråd,
i vilket yttrande utsträckning av lagens giltighetstid tillstyrkes. Länsstyrelsen
i Västerbottens län har anfört, hurusom av magistraternas i
Umeå och Skellefteå samt landsfiskalernas i länet yttranden framginge,
att man allmänt ansåge, att några verkningar av denna lagstiftning icke
kunnat förmärkas, beroende huvudsakligen därpå, att de försäljningar,
som ägt rum, avsett fastigheter, vilkas taxeringsvärde icke uppgått till
tiotusen kronor, men att sju landsfiskaler gjort det uttalande, att lagen
haft god verkan och utan tvivel verkat till förhindrande av osund spekulation
i fastigheter; att enligt länsstyrelsens mening det torde kunna
sägas, att lagen varit behövlig och att det med densamma avsedda syftemålet
vunnits, även om ett kringgående av lagen icke varit omöjligt och
sannolikt någon gång ägt rum; samt att vad beträffade förhållandena i
Västerbottens län något avsevärdare behov av en förlängning av ifrågavarande
lagstiftning knappast torde föreligga, men att ej heller en dylik
förlängning kunde medföra några olägenheter eller utgöra ett hämmande
band på den legitima fastighetshandeln.
Samtliga övriga länsstyrelser hava avstyrkt förlängning av den
ifrågavarande lagstiftningen eller ock förklarat, att behov därav icke förelåge.
Sist angivna mening har även omfattats av överståthållarämbetet.
Odlingsrådet i Stockholms län har tillstyrkt förlängning av denna
lagstiftning. Såsom motiv härför har odlingsrådet anfört, att odlingsrådet
såsom sådant givetvis icke haft anledning att följa verkningarna
av de båda lagarna i ämnet i andra fall än då den spekulativa handeln
med lantegendomar medfört sådan exploatering av dessas grödor och lösören,
att ren vanhävd förelegat eller befarats skola uppstå. De flesta av
dylika fall, i vilka odlingsrådet funnit sig föranlåtet ingripa, hade berört
Kungl. May.ts proposition nr 411.
7
egendomar, vilka redan före lagarnas tillkomst varit föremål för sådan
osund spekulation, som dessa avsett att förhindra, vilket ju talade för
att handeln med jord i rent spekulationssyfte i hög grad avtagit. Huruvida
detta vore att tillskriva meromnämnda lagar torde däremot vara
svårare att avgöra. Den förnämsta orsaken härtill torde snarare vara
att söka i den omständigheten att förutsättningarna, som möjliggjort en
lättfången och vanligen mycket stor pekuniär vinst genom realisationen
av eu jordbruksfastighets gröda och lösöre, eller sålunda de genom kristiden
abnormt uppdrivna prisen å dylikt, numera efter återgången till
normalare förhållanden i stort sett saknades. Det torde dock under nuvarande
förhållanden vara synnerligen vanskligt att förutsäga, huruvida
icke de i förhållande till ett genom spekulationen högt uppdrivet jordvärde
nu relativt låga prisen å jordens produkter komme att uppvisa
några större förändringar i uppåtgående riktning. Särskilt gällde detta
i fråga om å jordegendomar befintlig skog. Dessutom förefunnes allt
fortfarande den faran, att styckning av jordbruksfastigheter endast med
hänsyn till största möjliga vinst för ägaren och utan att hänsyn toges
till nödiga betingelser för drivande av ett rationellt jordbruk å de nybildade
lotterna komme att ske i samma utsträckning, som förekommit
före ifrågavarande lagstiftnings ikraftträdande och varit en av orsakerna
till dess tillkomst. Härjämte yttrade odlingsrådet bland annat, att någon
större olägenhet vid lojalt jordförvärv icke uppstått genom denna lagstiftning.
Odlingsrådet i Uppsala län, vilket såsom förut nämnts likaledes
tillstyrkt förlängning av ifrågavarande lagstiftnings giltighetstid, har i
sitt yttrande anfört, att ehuru man icke torde kunna säga, att verkningarna
av lagen om inskränkning för viss tid i rätten att överlåta fast
egendom varit särdeles påtagliga, vilket till en viss grad torde bero därpå,
att lagens bestämmelser kringginges genom användande av arrendeavtalsformen,
vore dock odlingsrådets bestämda uppfattning, att lagen varit
till nytta, därigenom att den i viss utsträckning verkat hämmande på
det rena jobberiet med egendomar. Visserligen torde nu på grund av
de uppdrivna egendomsprisen och reducerade pris på åtskilliga lantbruksprodukter
ej längre vara att motse en så våldsam spekulation som under
de närmast förflutna åren, men den erfarenhet odlingsrådet inhämtat av
en del vanhävdsfall syntes dock visa, att spekulationen visst ej upphört.
Under sådana förhållanden och då alla legitima behov kunde tillgodoses
genom länsstyrelsens rätt att godkänna överlåtelse, tvekade odlingsrådet
icke att tillstyrka utsträckning av giltighetstiden för denna lag, om möj
-
Dovnhavan
de.
Stadsmyn
digheter.
8 Kungl. Maj:ts proposition nr 417.
ligt kompletterad i sådan riktning, att dess kringgående ytterligare försvårades.
Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har funnit
en förlängning av ifrågavarande provisoriska lagstiftning knappast
erforderlig, och länets skogsvårdsstyrelse anser sig icke hava anledning
att tillstyrka en förlängning därav.
Jordbrukskommissionen i Jämtlands län har anfört, att skäl knappast
syntes föreligga för sådan förlängning, under förutsättning att lagen
om tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling av skog å fastighet
i enskild ägo och lagen om inskränkning för viss tid i rätten att bortföra
stråfoder m. m. komme att bestå.
Av de domhavande, från vilka yttrande infordrats av länsstyrelserna,
hava domhavandena i följande domsagor, nämligen Medelpads västra,
Medelpads östra, Ångermanlands södra, Nätra och Nordin grå samt Piteå
ansett förlängning av denna lagstiftning icke vara behövlig, domhavanden
i Ångermanlands mellersta domsaga att det vore synnerligen angeläget,
att sagda lagstiftning ofördröjligen bragtes ur tillämpning, domhavanden
i Ångermanlands västra domsaga att en förlängning icke vore nödig eller
nyttig. Domhavanden i Själevads och Arnäs domsaga har anfört, att en
stockning i fastighetsomsättningen medförde stockning i fastigheternas
exploatering, som ju nog kunde hava sin stora betydelse för det allmänna
näringslivet, men att å andra sidan måste erkännas och ingalunda kunde
bortses från att ifrågavarande lagstiftning, så länge den funnes till, lade
en nyttig sordin på jobberiet eller den osunda spekulationen i fastigheter,
vartill symptom ingalunda saknats i orten, ehuru de kanske ännu ej
förekommit i någon större utsträckning. Av de yttranden, som avgivits
av domhavandena i Luleå, Kalix, Torneå och Gällivare domsagor, synes
framgå, att förevarande lagstiftning icke haft någon betydelse för fastighetsomsättningen
i resp. orter.
Vad angår de stadsmyndigheter, utöver överståthållarämbetet, från
vilka yttranden i ärendet föreligga, har magistraten i Nora anfört, att
ehuru de ifrågavarande bestämmelserna icke kommit till tillämpning därstädes,
magistraten dock hölle före, att desamma utgjort en välbehövlig
hämsko emot fastighets jobberiet samt att, då sådant jobberi fortfarande
syntes pågå i ganska stor utsträckning, förlängning av den nämnda lagstiftningens
giltighetstid torde kunna anses av förhållandena påkallad.
Magistraterna i Växjö, Vänersborg, Örebro och Lindesberg hava
däremot ansett, att behov av sådan förlängning icke förelåge, samt
Kungl. Maj:ts proposition nr 411.
9
magistraterna i Alingsås och Ulricehamn att sagda lagstiftning borde snarast
möjligt upphävas, varvid den förra myndigheten dock begränsat sitt
omdöme till lagens tillämpning i städer och stadsliknande samhällen.
Magistraten i Borås meddelar, att den saknar erfarenhet om verkningarna
av ifrågavarande lagbestämmelser, magistraterna i Åmål och Askersund
samt stadsstyrelsen i Trollhättan att dessa bestämmelser icke kommit till
tillämpning inom resp. städer under år 1919.
Jämväl landsfiskalernas yttranden visa, att meningarna om beho- Landsfiskal
vet av ytterligare förlängning av denna tillfälliga lagstiftning äro mycket
delade. I Kronobergs län hava landsfiskalerna i Älmeboda, Tingsryds,
Bergunda, Norrvidinge, Ljungby och Markaryds distrikt uttalat sig för
och landsfiskalerna i återstående tio distrikt mot förlängning, i Kristianstads
län landsfiskalerna i Gråmanstorps och Brönnestads distrikt för samt
landsfiskalerna i länets övriga tjuguett distrikt mot förlängning, i Alvsborgs
län landsfiskalerna i Färgelanda, Gäsene, Högsäters, Kungsäters,
Nordals, Vassända, Vedens och Ås distrikt för, landsfiskalerna i aderton
andra distrikt mot förlängning, varjämte två landsfiskaler uppgivit, att
överträdelse av lagbestämmelserna icke förekommit inom resp. distrikt.
Vidare hava i Örebro län landsfiskalerna i Grimstens, Sundbo, Örebro,
Hällefors, Nora och Karlskoga distrikt uttalat sig för och landsfiskalerna
i återstående elva distrikt mot förlängning, i Västmanlands län de flesta
landsfiskalerna vitsordat att ifrågavarande lagstiftning haft gynnsamma
verkningar till stävjande av spekulationen, men några avstyrkt förlängning
av samma lagstiftnings giltighetstid, i Gävleborgs län landsfiskalerna
i Söderala, Bollnäs, Gnarps, Forsa, Harmångers, Delsbo, Norrala, Arbrå
och Färila distrikt uttalat sig för förlängning av omförmälda lagstiftning,
i ett fall dock under framhållande att densamma tilläventyrs kunde böra
begränsas till jordbruksfastigheter, landsfiskalerna i aderton distrikt uttalat
sig mot förlängning samt en landsfiskal förmält sig icke hava någon
mera ingående erfarenhet om denna lagstiftnings verkningar. Slutligen
må nämnas, hurusom landsfiskalen i Inlands Fräkne distrikt — den enda
landsfiskal i Göteborgs och Bohus län, från vilken yttrande i ärendet
inkommit till justitiedepartementet — ansett ifrågavarande lagstiftnings
giltighetstid icke böra förlängas.
De landsfiskaler, som tillstyrkt förlängning, hava såsom skäl därför
i allmänhet anfört, att lagstiftningen i ämnet haft goda verkningar
och att det vore att befara att, om den icke förlängdes, den ännu icke
upphörda fastighetsspekulationen skulle, särskilt vad anginge fastigheter
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 357 Käft. (Nr 417.)
2
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 417.
Jordkom
missionen.
Meservationer
inom
jordkommissionen.
med skogstillgång, taga ny fart. För de anförda skälen för avstyrkande
skall jag redogöra i det följande.
Jordkommissionen har i sitt yttrande anfört, att under det senaste
året i sammanhang med det inträdda avbrottet i prisstegringen beträffande
lantbruksprodukter och inventarier en avmattning i spekulationen
i jordbruksfastigheter visserligen torde hava gjort sig gällande, såvitt
anginge lantbruksegendomar, men att, vad åter beträffade skogsfastigheter,
de rådande höga prisen å trävaror alltjämt torde inbjuda till spekulation
i sådana fastigheter. Den möjlighet vore ej heller utesluten,
att förändrade förhållanden kunde medföra en ny spekulationsperiod med
därav följande skadliga verkningar i nationalekonomiskt och socialt hänseende.
Kommissionen hölle väl för sannolikt, att den ifrågavarande
lagen med de brister, som vidlådde densamma, ingalunda utgjorde något
fullt verksamt medel till förhindrande av olämpliga och skadliga jordförvärv,
ävensom att lagen i rätt så väsentlig grad kringgåtts, men å
andra sidan syntes det ej kunna bestridas, att lagen vid många tillfällen
fyllt sitt ändamål att förekomma osund fastighetsspekulation. Vid nu
angivna förhållanden funne kommissionen en lag av det innehåll som
den nu ifrågavarande icke kunna för närvarande undvaras, och tillstyrkte
därför kommissionen, att nämnda lag erhölle förlängd giltighet under ett
år, därvid den i lagens 1 § stadgade tiden av fyra år syntes i överensstämmelse
med tidigare i detta hänseende tillämpade grundsatser böra
nedsättas till tre år.
Två ledamöter i jordkommissionen, nämligen professorn Nils
Wohlin och borgmästaren C. A. Lindhagen, hava till kommissionens
protokoll anfört reservation. Av dessa har professorn Wohlin yttrat, att
om ett av honom i reservation till kommissionens protokoll den 28 januari
1920 förordat förslag till lag angående förbud i vissa fall för enskild
person att besitta fast egendom komme att upphöjas till lag, den
ifrågavarande s. k. femårslagen icke borde vidare förlängas.
Borgmästaren Lindhagens reservation är av följande lydelse:
''För den händelse, med bifall till den av mig gjorda framställningen, riksdag
och regering år 1920 antaga en koncessionslag för enskilda spekulanters jordförvärv,
förfaller, såvitt jag förstår, behovet av femårslagen. Skulle denna förutsättning
däremot icke inträffa, känner jag mig tveksam rörande ifrågavarande
lags verkningar, att jag för min del icke vågar bestämt uttala något omdöme.
Yad som särskilt vållar mig tvekan äro åtskilliga yttranden om att lagens giltighetstid
är för kort för att kunna avskräcka från förvärv samt att förvärv enligt
lagen tvingar köparna att behålla fastigheten en så lång tid, att de hinna van
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 417.
11
hävda även jordbruket och åbyggnader. Den i lagen givna rättigheten att vinna
försäljningstillstånd innefattar en krånglig och oviss omgång, som de ej lära begagna
sig av. Med denna erinran bör jämföras, hurusom i svaret på jordkommissionens
frågeformulär från många län allmänt tramhålles, att skogsspekulanternas
talrika förvärv huvudsakligen varit en krisföreteelse och att de avyttrat
i allmänhet fastigheterna så snart, att någon vanhävd å åkerbruket och byggnader
icke hunnit uppkomma.’
I några yttranden har antytts, att lagarna om inskränkning för viss Anmärktid
i rätten att överlåta fast egendom kringgåtts på flera sätt och i sådan
utsträckning, att de saknat nämnvärd betydelse eller varit ineffektiva, rande lagÄven
i de yttranden, som avstyrka förlängning av ifrågavarande lag- stlftmn9- stiftnings giltighetstid, vitsordas dock i de allra flesta fall, att denna
lagstiftning på sin tid varit av behovet påkallad samt ingalunda saknat
betydelse som medel att stävja spekulationen i jordbruksfastigheter. Men
det göres gällande, att de förhållanden, som nödvändiggjort anlitandet
av sådana medel mot osund spekulation, icke längre äro för handen.
Med fallande pris å jordbrukets alster och mera normala förhållanden i
övrigt hade spekulationen i rena jordbruksegendomar gått tillbaka eller
upphört och vad skogsegendomar beträffade innefattade lagen om tillfälliga
åtgärder till förekommande av skövling av skog å fastighet i enskild
ägo ett verksamt korrektiv mot spekulationen.
Härutöver hava framhållits vissa alltmer framträdande olägenheter
av förevarande lagstiftning. Såsom en sådan olägenhet framhålles allmänt,
att lagstiftningen vållar hinder och kostnader för den legitima fastighetsomsättningen,
vilken samhället icke bör försvåra. Ännu betänkligare
äro emellertid de från många håll påpekade svårigheter, som uppstå, när
kontrahenterna vid ett köp förbisett bestämmelsen om godkännande av en
överlåtelse såsom villkor för dess giltighet; förfaller ett köpavtal, sedan
köparen tillträtt fastigheten eller erlagt köpeskillingen, helt eller delvis,
eller vidtagit andra dispositioner med anledning av köpet, lärer han
alltid få vidkännas kostnader, stundom även utsättas för betydande förlust,
t. ex. om säljaren icke är i stånd att återbetala uppburet köpe-skillingsbelopp.
Ytterligare har anmärkts, att där blott säljaren innehaft
fastigheten tillräckligt lång tid, hinder ej möter för en överlåtelse till
köpare, som utsuga eller vanhävda egendomen, medan däremot försäljning
försvåras såväl för sådana köpare som ock för fastighetsägare, vilka
kanske av brist på nödigt kapital icke kunna rätt sköta sina fastigheter.
Den anordningen att godkännande erfordras för giltighet av överlåtelse
och att en vidlyftig utredning måste förebringas innan godkännande kan
erhållas säges hava föranlett att, där eu fastighet gått genom flera hän
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 417.
der utan att godkännande av överlåtelsen sökts, en köpare, som beslutit
sig för att behålla fastigheten, träffar avtal med den förste säljaren om
ny överlåtelse omedelbart från honom, varigenom kronan kan gå miste
om avsevärda stämpelbelopp. Även med hänsyn till den rådande bostadsbristen
lär den ifrågavarande lagstiftningen i några fall hava medfört
svårigheter. Sålunda uppgives från Alingsås, att den indirekt ställt sig
hindrande i vägen för en redan förut otillräcklig byggnadsverksamhet;
och att denna lagstiftning även annorstädes påverkat bostadsförhållandena
synes framgå därav, att under år 1919 intill den 19 december hos
länsstyrelsen i Värmlands län handlagts icke mindre än 20 ansökningar
om godkännande av överlåtelse av fastigheter inom Kristinehamns stads
icke planlagda område.
Såsom belysande för uppfattningen på landsbygden av hithörande
förhållanden må återgivas några yttranden av i ärendet hörda landsfiskaler.
Sålunda anför landsfiskalen i Åseda distrikt, Kronobergs län:
’Å hemmanen inom distriktet ligger ofta det största värdet i växande och
tillväxande skog och det är dylika gårdar, som äro föremål för spekulationer.
Då trävaruhandlandena i regel kunna betala mera för dylika hemman med sparad
skog, sker försäljning oftast till dylika. För dylik försäljning möter i första
hand inga hinder, enär säljarna till hemman med skog vanligen haft dessa i
många år. Trävaruhandlanden (köparen) får emellertid icke i sin ordning sälja
förrän fem år förflutit utan nödgas bortarrendera till arrendator, som dels lägger
an på att föda så många dragare som möjligt för att köra i skogen under avverkningstiden
dels ock plågar ur jorden mesta möjliga under arrendetiden utan
tanke på framtiden. Före den nya lagens tillkomst brukade skogshandlande
sällan behålla gårdarna längre än två å tre år, men nu måste de hava dem kvar
i fem år, vilket icke alltid är fördelaktigt för jordbruket och aldrig till fördel
för skogen. Privata personer, som önska köpa ett hemman, avskräckas mången
gång därifrån av det skälet att de, om hemmanen icke motsvara deras önskningar,
nödgas behålla dem i fem år, innan de ånyo kunna sälja. På grund av
bristande kännedom om de nya lagarna träffas många ogiltiga avtal, som vålla
icke så liten oreda.’
Landsfiskalen i Orkelljunga distrikt, Kristianstads län, yttrar
bland annat:
''Vad angår verkningarna av lagarna hava dessa, som icke blivit tillräckligt
kända bland allmänheten, tilltrasslat affärerna om fastigheterna, ty många
äro de, som köpt fastigheter i okunnighet om lagens existens och först för sent
kommit under fund med att de icke kunde få lagfart och inteckning å den förvärvade
fastigheten eller att lagen i varje fall förorsakade sådant dröjsmål, att
likviden icke kunde å bestämd tid erläggas. Det osäkerhetstillstånd, som lagen
givetvis medfört, har verkat förlamande även på de rent lojala affärerna med
fastigheter, ty dispositioner för jordens brukande och sådd har av den nye ägaren
Kungl. May.ts proposition nr 417.
13
näppeligen kunnat göras innan han vet, huruvida han kan få besittningsrätt på
den köpta fastigheten.’j
Landsfiskalen i Äsphults distrikt, Kristianstads län, anför följande:
''Helt
visst äger större delen av allmänheten ej någon kännedom om den
nya lagens existens, och hava nog många köpare efter de tre månaderna inkommit
med anhållan om lagfart. Enligt lagens bestämmelser är ju detta för sent och
kan köparen, oaktat han företer behöriga åtkomsthandlingar, ej få sin lagfart
beviljad, och köpet gäller ej. Såsom exempel på de vådor den nya lagen innebär
tillåter jag mig endast påpeka följande fall. a) Köparen har t. ex. kontant
betalt hela köpeskillingen och säljaren blir därefter insolvent. Yem skall då hava
laglig rätt till egendomen? b) Köpesumman är delvis betald med reverser med
inteckningsrätt för säljaren. Denne kan då ej få sin rätt gällande, då lagfart
vägrats. Visserligen kan, fastän olagligt, tillgripas den nödfallsutvägen att skriva
om och nydatera köpehandlingen för att kunna få lagfart. Säljaren kan emellertid
icke tvingas till en dylik omskrivning, han kan dö o. s. v.’
I nära överensstämmelse härmed anför landsfiskalen i Inlands
Fräkne distrikt i Göteborgs och Bohus län:
’I många fall har lagen åstadkommit en fullkomlig förbistring. Flerstädes
har lagen nämligen icke varit känd. En säljare har sålunda försummat att inom
vederbörlig tid hos Konungens befallningshavande söka tillstånd till fastighetens
överlåtelse. Köparen har under tiden efter tillträdet känt sig besviken rörande
sitt förvärv och vill icke medverka till skrivande av nytt köp. Följderna uti ett
dylikt fall torde icke behöva relateras. Uti ett annat fall har t. ex. köparen
kanske erlagt del av köpeskillingen till en säljare, som blivit insolvent och som
jämväl försuttit tiden, under vilken ansökan om överlåtelse skall göras. Köparen
riskerar då såväl den betalda köpeskillingen som att icke å sitt fång erhålla
lagfart.’
Landsfiskalen i Billingsfors distrikt, Älvsborgs län, yttrar följande:
''Jag
anser det synnerligen önskvärt om denna lag kunde upphöra, enär
svårigheterna att få lagfart och anskaffa de uppgifter, som erfordras för att få
Konungens befallningshavandes tillstånd gör, att allmänheten försöker kringgå
lagen genom utarrendering av fastigheten eller genom upprättandet av ett avtal
jämte köpekontraktet emellan kontrahenterna, varigenom säljaren fortfarande är
ägare och köparen brukar fastigheten enligt ingånget avtal. Om dylika avtal
fortfara, kommer det givetvis att vålla en del trassel eller missvisningar i jordeboken
och i fastighetens taxeringsförhållande och i händelse av dödsfall invecklade
arvstvister m. m.’
Landsfiskalen i Tysslinge distrikt, Örebro län, har uttalat den uppfattningen,
att det vore olyckligt, om ifrågavarande lagstiftning längre
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 417.
bibehölles, enär i närvarande stund helt visst flera egendomar funnes på
mindre bärkraftiga händer, vilka egendomar, därest egendomshandeln
icke skulle bliva fri, säkerligen på grund därav inom kort skulle komma
i vanhävd.
Såsom en omständighet, som icke helt saknar betydelse, torde slutligen
böra påpekas, att den ifrågavarande lagstiftningen medfört icke
oväsentligt arbete för vederbörande myndigheter, särskilt länsstyrelserna.
Sålunda hade under år 1919 i Malmöhus län intill den 1 december prövats
92 ansökningar om godkännande av överlåtelse, i Södermanlands
län intill den 10 december 63 ansökningar, i Värmlands län intill den
19 december 60 ansökningar o. s. v.
Departe- Att denna lagstiftning skulle befinnas bristfällig och giva anled
sc
lejeih nij^g till anmärkningar var vid dess tillkomst nogsamt förutsett; utredningen
i ärendet har dock tillika givit otvetydigt vid handen, att samma
lagstiftning vid tiden för dess införande var av verkligt behov påkallad
likasom ock att den, trots de anmärkta bristerna, i stort sett nöjaktigt
fyllt sin uppgift. Vad angår behovet av dess förlängning visar utredningen,
att, om också på spridda ställen i riket en förlängning kunde
vara till gagn, de förhållanden, som föranlett samma lagstiftning, dock
för riket i allmänhet undergått sådan förändring, att en dylik förlängning
icke kan anses vara oundgängligen nödvändig. Den fastighetsspekulation,
som fortfarande kan påvisas, gäller så gott som uteslutande fastigheter
med skogstillgång och torde kunna hållas tillbaka, därest lagen
om tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling av skog å fastighet
i enskild ägo, på sätt jag förut denna dag hemställt, varder ytterligare
prolongerad, och i avseende å den spekulation i gröda och fodertillgångar,
som tilläventyrs kan förekomma i samband med fastighetsköp,
må erinras, att ett verksamt medel mot detta slags spekulation
innefattas i lagen den 6 juni 1919 om inskränkning för viss tid i rätten
att bortföra stråfoder m. m., vilken lag gäller till den 1 juni 1922.
Redan det nu anförda borde enligt min mening vara tillräckligt skäl att
låta de genom förevarande lagstiftning stadgade inskränkningarna i rätten
att överlåta fast egendom upphöra att gälla. Härtill kommer emellertid
även en omständighet, som synes göra det önskvärt, att denna lagstiftning
icke förlänges, nämligen att den, på sätt utredningen till fullo visat,
givit anledning till åtskilliga missförhållanden, bland vilka särskilt må erinras
om de olägenheter och rättsförluster, som kunna uppstå därigenom,
att ett i god tro slutet köpavtal varder ogillt genom förbiseende av
Kungl. Maj:ts proposition nr 417. 15
bestämmelsen att myndighets godkännande fordras för överlåtelses giltighet.
Lagen den G juni 1919 om inskränkning för viss tid i rätten att
överlåta fast egendom upphör, såsom redan nämnts, att gälla den 1 juli
1920. Om lagstiftningen i ämnet icke erhåller förlängd giltighet, förfaller
den dock icke i sin helhet med utgången av juni 1920, utan gäller
till följd av den förut omförmälda övergångsbestämmelsen, att där någon,
som förvärvat fastighet före sistnämnda dag, vill avhända sig fastigheten
eller någon del därav samt sådan överlåtelse varit underkastad bestämmelserna
i denna lag, densamma skall tillämpas å överlåtelsen, ändå att
den sker först efter den 30 juni 1920. En sådan utsträckning i visst
avseende av en lag, som i övrigt upphört att gälla, hade sitt berättigande,
om lagstiftningen i ämnet successivt avvecklades, så att den tid,
som bort vara förfluten innan köpare av fast egendom skulle i sin ordning
äga överlåta densamma, undan för undan förkortades. Men om
lagstiftningen nu anses hava spelat ut sin roll, torde vara riktigast att
genom en uttrycklig lagbestämmelse upphäva 1919 års lag i ämnet till
den de!, som avser tillämpning av lagen efter den 30 juni 1920.
Härvid lärer man emellertid icke böra stanna. Erfordras icke
längre lagbestämmelser sådana som innefattas i nyssnämnda lag, synes
den böra få upphöra att gälla så snart den legislativa behandlingen av
ett lagförslag om dess upphävande hunnit slutföras, så att icke de nuvarande
inskränkningarna i överlåtelserätten komma att med ty åtföljande
olämpor kvarstå åtskillig tid efter det samma inskränkningar befunnits
ändamålslösa. Och i sammanhang därmed torde böra tillses, att
redan skedda överlåtelser, beträffande vilka tiden för ansökan om godkännande
ej utgått eller frågan om godkännande av i rätt tid ingiven
ansökan ej blivit slutligt avgjord, undandragas tillämpningen av förevarande
lag.
Det har ifrågasatts, att man borde taga ännu ett steg i syfte att
söka undanröja de verkningar av förevarande lagstiftning, som varit
mindre gynnsamma, nämligen genom införande av en anordning, som
gjorde det möjligt att bereda giltighet åt överlåtelser, beträffande vilka
godkännande icke sökts inom vederbörlig tid. 1 detta avseende föreligger
en framställning av advokaten Martin Waldenström, i vilken framställning,
efter en redogörelse för hithörande bestämmelser i lagarna
den 28 juni 1918 och den 6 juni 1919 samt för de olägenheter, som
för ena eller andra parten kunde uppstå, därest vederbörligt godkännande
av överlåtelse icke sökts i rätt tid, därjämte anföres huvud
-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 417.
sakligen följande: Visserligen förelåge intet lagligt hinder för att par
terna,
när de blivit medvetna om den skedda överlåtelsens ogiltighet,
förnya överlåtelsen samt att godkännande av denna nya överlåtelse, om
dylikt då ännu vore erforderligt, därefter söktes inom föreskriven tid.
Men en sådan förnyelse av överlåtelsen förutsatte enighet hos parterna,
och dylik kunde ingalunda antagas komma att alltid vara för handen.
Hade den överlåtna fastigheten stigit i värde, bleve det ett ekonomiskt
intresse för överlåtaren att återfå densamma, och hade fastigheten sjunkit
i värde, bleve det ett ekonomiskt intresse för den, till vilken överlåtelsen
skett, att bliva av med densamma. I inträffande fall av omhandlade
beskaffenhet, vilka säkerligen icke komme att bliva sällsynta,
torde nog den, som sålunda hade intresse av den skedda överlåtelsens
återgång, ofta komma att till sin förmån utnyttja ifrågavarande lagbestämmelse
genom att antingen genomdriva sådan återgång eller också
tilltvinga sig betalning i en eller annan form för sin medverkan till
sakens ordnande genom förnyande av överlåtelsen. Den påpekade nackdelen
av det ifrågavarande stadgandet syntes kunna åtminstone till stor
del undanröjas, därest i lagen inrymdes befogenhet för Kungl. Maj:t eller
för Kungl. Maj:ts befallningshavande att pröva och bifalla av den ena
parten vid en skedd överlåtelse gjord ansökan om godkännande därav,
oavsett att den stadgade ansökningstiden av tre månader försuttits, under
förutsättning att den andra parten icke inom viss kort tidrymd efter de
tre månadernas förlopp gjort gällande anspråk på överlåtelsens återgång.
Jag delar i allo den uppfattning, som i denna framställning gjort
sig gällande om det önskvärda däri, att giltighet kunde beredas vissa
överlåtelser, vilka blivit ogiltiga genom förbiseendet av bestämmelserna
om särskilt godkännande såsom villkor för överlåtelses giltighet, och det
torde få antagas, att denna uppfattning även står i överensstämmelse
med vad andra lagutskottet vid 1919 års lagtima riksdag i utlåtandet
nr 35 i anledning av då föreliggande proposition med förslag till lag om
inskränkning för viss tid i rätten att överlåta fast egendom anfört om
behovet vid lagstiftningens upphörande av särskilda bestämmelser för
rättsförhållandenas återförande till det normala. Eu lagstiftning, som
avser att bereda giltighet åt överlåtelser, vilka av sig självt blivit ogiltiga,
är visserligen förbunden med stora vanskligheter. Ihågkommas må
emellertid, att de bestämmelser, vilkas åsidosättande gjort de ifrågavarande
överlåtelserna ogiltiga, tillkommit i det allmännas intresse. När
inträdda ändrade förhållanden gjort dessa bestämmelser överflödiga, lärer
staten, om det befinnes att desamma medfört oreda i jordbesittningen,
Kungl. Maj:ts proposition nr 417.
17
desto hellre böra för sill del eftergiva deras tillämpning, som ju även
främjandet av ordning och trygghet i besittningsförhållandena är ett viktigt
statsintresse.
Vad angår enskilda rättsägares ställning till frågan om beredande
av giltighet åt överlåtelserna, torde man böra bortse från de fall, dä
kontrahenterna redan tagit konsekvensen av att överlåtelserna förfallit.
Läget är annorlunda, när den, till vilken överlåtelsen skett, icke blott tillträtt
fastigheten utan även alltjämt besitter densamma såsom om han vore ägare,
detta må nu bero på att kontrahenterna äro okunniga om bestämmelserna
i ämnet eller att de vilja invänta andra tider. I dylika fall lärer man i
regel äga rätt att hos kontrahenterna presumera en önskan att överlåtelsen
skall få gälla; finnes en sådan önskan, bör givetvis staten, i händelse
dess mellankomst erfordras, göra sitt till för förverkligandet därav. Att
överlåtaren icke återtagit fastigheten kan emellertid även vara beroende
av att kontrahenterna icke kunnat enas om den ersättning, som från ena
eller andra sidan skall utgivas i samband med fastighetens återgång till
överlåtaren, eller icke förmå gälda ifrågakommande ersättning. För dylika
fall kan en önskan om överlåtelsens bestånd ej i regel presumeras,
låt vara att stridigheten mellan kontrahenterna därmed skulle vara på
lämpligaste sätt undanröjd. Vill man på lagstiftningens väg bereda giltighet
åt eu överlåtelse av ifrågavarande slag i fall, då vid tiden för
ikraftträdandet av en eventuell lag den, till vilken överlåtelsen skett, såsom
ägare besitter fastigheten, bör man därför å andra sidan hålla möjlighet
öppen för medkontrahenten under en ej allt för kort tid från
lagens ikraftträdande att framställa de anspråk, som kunna följa av överlåtelsens
tidigare inträdda ogiltighet. Att ett sådant anspråk icke bör
beaktas, om ej den, som framställer detsamma, är beredd att fullgöra
eller ställa säkerhet för de på honom ankommande prestationer, som
kunna bliva en följd av fastighetens återgång till överlåtaren, lärer säga
sig självt, likasom det knappast torde behöva påpekas, att staten icke
bör lämna sin medverkan för att bereda giltighet åt en förfallen överlåtelse,
där kontrahenterna för kringgående av den provisoriska lagstiftningen
om inskränkningen i överlåtelserätten träffat sådant avtal, att
den, till vilken överlåtelsen skett, kommit att besitta fastigheten icke
såsom ägare utan såsom arrendator.
Advokaten Waldenströms förenämnda framställning avsåg att bereda
giltighet åt förfallna överlåtelser genom ett slags återställande av
försutten tid för ansökan om deras godkännande; prövningen skulle ankomma
på Kungl. Maj:t eller länsstyrelse. Härutinnan är jag av annan
mening. Dels synes det mig mindre lämpligt att, om man principiellt
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 357 häfte. (Nr 417.) 3
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 411.
frångått kravet på särskilt godkännande av överlåtelse, dock fortsätta
med prövning under tunga former av äldre överlåtelser; även med risk
att giltighet beredes en eller annan överlåtelse, vars godkännande vid
dylik prövning skulle hava vägrats, synes prövningen kunna eftergivas
för alla hithörande överlåtelser. Dels kan jag ej finna annat än att —
i betraktande av möjligheten av konflikter ej blott mellan överlåtaren
och den, till vilken överlåtelsen skett, utan även mellan den senare och
andra, som från samme överlåtare kunna härleda anspråk på rätt till
fastigheten i ett eller annat avseende — frågan om beredande av giltighet
åt dylika överlåtelser bör upptagas av domstol, icke av Kungl. Maj:t
(dier länsstyrelse. Hänvisas dylika mål till domstol, vinnes därjämte
lätt en särskilt med hänsyn till konflikter av nyssnämnda art erforderlig
förbindelse med fastighetsbokväsendet. Redan av 13 § i förordningen
angående lagfart å fång till fast egendom kan måhända anses
följa, att talan av nu ifrågavarande beskaffenhet bör antecknas i lagfartsprotokollet,
men då tvekan härom kan uppstå och det i och för
sig är önskvärt, att dylik anteckning sker, torde uttrycklig bestämmelse
härom vara lämplig. För sådana konfliktfall, som avses i 12
§ i förordningen angående lagfart å fång till fast egendom samt
14 och 46 §§ i förordningen angående inteckning i sådan egendom är
tiden för lagfartsansökan av avgörande vikt. Har talan för beredande
av giltighet åt överlåtelse anhängiggjorts av den, till vilken överlåtelsen
skett — och detta torde väl i de allra flesta förekommande fall bliva
händelsen — bör det följaktligen stå honom öppet att söka lagfart redan
innan målet avgjorts; att lagfart icke kan beviljas innan hans talan bifallits
genom utslag, som äger laga kraft, är ju givet. För andra konlliktfall,
nämligen sådana som omförmälas i andra punkten av 12 § lagfartsförordningen,
är tiden för överlåtelsen av betydelse; då härvidlag
verkan av ett en gång förfallet avtal icke torde kunna räknas från den
dag, då överlåtelsehandlingen upprättades, kan, i saknad av annan lämplig
utgångspunkt, överlåtelsens verkan i det avseende, varom nu är fråga,
måhända få räknas från den dag, då anteckning om käromålet gjordes
i lagfartsprotokollet.
På nu anförda grunder har jag låtit inom justitiedepartementet
utarbeta förslag till bestämmelser, som skulle göra det möjligt att bereda
giltighet åt överlåtelser, vilka blivit ogiltiga genom försummelse att söka
godkännande i enlighet med lagstiftningen om inskränkning för viss tid
i rätten att överlåta fast egendom, och är det avsett att dessa bestämmelser
jämte de av mig förut omnämnda stadgandena om upphävande
av nyss omförmälda lagstiftning i övrigt skulle ingå i förslag till lag
Kungl. Maj:ts proposition nr 417.
19
nmefattmde särskilda bestämmelser med avseende ä upphävande av lagstiftningen
om inskränkning för viss tid i rätten att överlåta fast egendom.»
Föredraganden uppläste härefter det nämnda lagförslaget, vilket var
av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar, samt hemställde, att
lagrådets utlåtande över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna
bifall.
Ur protokollet :
20
Kungl. Maj ds proposition nr 417.
Bilaga.
Förslag
till
Lag
innefattande särskilda bestämmelser med avseende å upphävande av lagstiftningen
om inskränkning för viss tid i rätten att överlåta fast egendom.
1 §‘
Lagen den 6 juni 1919 om inskränkning för viss tid i rätten att
överlåta fast egendom skall icke äga tillämpning i avseende å överlåtelse,
som sker efter det denna lag trätt i kraft. Beträffande överlåtelse,
som skett tidigare, skall lagen den 6 juni 1919 ej heller äga tillämpning,
där ej vid denna lags ikraftträdande tiden för ansökan om godkännande av
överlåtelsen redan gått till ända utan att sådan ansökan gjorts eller ock
inom föreskriven tid gjord ansökan om godkännande avslagits genom
beslut, som äger laga kraft. Är vid lagens ikraftträdande ansökan om
godkännande, som gjorts inom föreskriven tid, beroende på prövning av
länsstyrelse, skall dess befattning med ärendet upphöra; har sålunda
gjord ansökan avslagits genom beslut, som ännu icke vunnit laga kraft,
skall beslutet anses förfallet.
2 §. *
Nu har i fall, då godkännande av överlåtelse av fastighet eller del
därav utgjort villkor för överlåtelsens giltighet jämlikt stadgande i
lagen den 28 juni 1918 om inskränkning för viss tid i rätten att överlåta
fast egendom eller i lagen den 6 juni 1919 i samma ämne, sådant
godkännande icke blivit sökt inom föreskriven tid; har den, till vilken
överlåtelsen skett, emellertid tillträtt fastigheten eller fastighetsdelen och
Kungl. Maj:ts proposition nr 417.
21
innehade lian (iller hans rättsinnehavare densamma såsom ägare vid den
tid, då denna lag trädde i kraft, då må, där e;j sådan uppgörelse, som
skulle hliva en följd av överlåtelsens ogiltighet, blivit träffad, såväl överlåtaren
som den, till vilken överlåtelsen skett, ävensom deras rättsinnehavare
äga att efter stämning vid domstol vinna förklarande att den omständigheten
att godkännande av överlåtelsen icke vunnits ej vidare må
anses utgöra hinder för dess giltighet. Dylik talan må dock ej anhängiggöras
förrän sex månader förflutit från denna lags ikraftträdande,
ej heller eljest efter det från någondera sidan ej mindre i den ordning,
som för uppsägning av arrendeavtal är i lag stadgad, delgivits vederbörande
rättsägare å motsidan yrkande om uppgörelse, som ovan sagts,
än även ställts säkerhet för ersättning, som vid uppgörelsen kunde tillkomma
sådan rättsägare.
Om talan, som i första stycket sägs, skall genom kärandens försorg
ske anteckning i lagfartsprotokollet, så ock i lagfarts- eller fastighetsbok;
skolande i avseende å anteckningen i lagfartsprotokollet i övrigt
gälla vad i 13 § av förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å
fång till fast egendom är stadgat för fall, varom där är fråga.
Bifalles käromålet, skall i förhållande till annan, som från samme
överlåtare härleder anspråk på rätt till fastigheten, överlåtelsen anses
hava ägt rum den dag, då anteckningen om käromålet gjordes i lagfartsprotokollet.
Är i enlighet med vad i denna paragraf sagts frågan om överlåtelsens
giltighet ännu ej avgjord, skall beträffande lagfart anses möta
sådant hinder, som avses i 10 § av ovannämnda förordning.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå
meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 417.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd fredagen dm,
9 april 1920.
Närvarande:
Justitieråden Améen,
friherre Leijonhufvud,
Edelstam,
Regeringsrådet Linnér.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justi1
tiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 20 februari 1920, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas
över upprättat förslag till lag innefattande särskilda bestämmelser med■
avseende å upphävande av lagstiftningen om inskränkning för viss tid i
rättm att överlåta fast egendom.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet
av ledamoten å justitiedepartementets lagavdelning, assessorn Thor
Sjöfors.
Lagrådet lämnade förslaget utan annan anmärkning än att, enär
rätt att få ansökning om lagfart förklarad vilande icke borde tillkomma
förvärvaren förr än talan om överlåtelsens giltighet blivit anhängiggjord,
förslagets sista stycke syntes böra i enlighet därmed förtydligas.
Ur protokollet:
Erik Öländer.
Kungl. May.ts proposition nr 417.
23
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 13 april 1920.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Branting,
Statsråden: Undén,
Thorsson,
Olsson,
Sandler,
Nilson,
Eriksson,
Svensson.
Hansson.
Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet
anmälde chefen för justitiedepartementet statsrådet Undén lagrådets den
9 innevarande månad avgivna utlåtande över det den 20 februari 1920
till lagrådet remitterade förslaget till lag innefattande särskilda bestämmelser
med avseende å upphävande av lagstiftningen om inskränkning för viss
tid i rätten att överlåta fast egendom.
Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll anmärkte föredraganden,
att med anledning av den av lagrådet gjorda erinran avfattningen
av 2 § sista stycket förtydligats samt att därutöver tvenne mindre formella
jämkningar vidtagits i förslaget. Föredraganden uppläste härefter det sålunda
överarbetade förslaget samt hemställde, med åberopande av den enligt
§ 54 riksdagsordningen Kungl. Maj:t medgivna rätt, att berörda förslag
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. May.ts proposition nr 411.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan täcktes Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten förordna, att till riksdagen skulle
avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid detta
protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Ivar Brynolf.
Stockholm 1920. Kung! Boktryckeriet. P. A. Norstedt k Söner.
20090S
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1920:313 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag innefattande särskilda bestämmelser med avseende å upphävan a1 i texten
- 1LU 1920:39 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag innefattande särskilda bestämmelser med avseende å upphävande av lagstift s. 1 i texten
Doktrin (1)
1 koppling.
- JT 2024/25 s. 266 s. 284 i texten · dokumentnivå