Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om återställande i vissa fall av rätt till patent m. to

1920-04-30 · 61 sidor, varav 57 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 57 av 61 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1920:421, Med förslag till lag om återställande i vissa fall av rätt till patent m. to

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl Maj:ts proposition nr 421.

1

Nr 421.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

återställande i vissa fall av rätt till patent m. to.; given

Stockholms slott den 30 april 1920.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag om återställande i vissa

o O O o c?

fall av rätt till patent m. m.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Osten Undén.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt.’ 361 Käft. (Nr 421.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 421.

Förslag

till

Lag

om återställande i vissa fall av rätt till patent in. in.

Härigenom förordnas som följer:

Återupptagande av förfallen eller avslagen ansökan om patent.

1 §•

Har ansökan om patent genom beslut, som vunnit laga kraft, av patentmyndigbeten

förklarats förfallen eller avslagits efter underlåtenhet av sökanden

att besvara anmärkning, som av patent myndigheten framställts mot ansökningen,

eller invändning, som jämlikt 7 § förordningen angående patent gjorts mot densamma,

och utgick den tid, inom vilken sökanden enligt patentmyndighetens föreläggande

skolat besvara anmärkningen eller invändningen, efter den 31 juli 1914

men före den 1 juli 1920, äge sökanden eller hans rättsinnehavare att få ärendet

återupptaget till behandling, varvid patentansökningen, med iakttagande av vad

i 9 § sagda förordning finnes stadgat, fortfarande skall anses gjord å den ursprungliga

ansökningstiden.

2 §•

Ansökan om återupptagande av patentärende skall göras skriftligen hos

Eatentmyndigheten före den 1 januari 1921 eller, därest patentansökningen förlarats

förfallen eller avslagits först efter den 30 juni 1920, inom sex kalendermånader

från beslutets dag.

Göres ansökningen av annan än den förutvarande patentsökanden, skall

rättighetens övergång till den förstnämnde styrkas.

År sökanden ej boende inom riket, och har ansökningen icke gjorts

genom här i riket bosatt ombud, för vilket fullmakt att i allt vad patentet angår

för sökanden. svara redan tidigare tillställts patentmyndigheten, skall dylik fullmakt

fogas vid ansökningen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:tts proposition nr 421.

3

3 §•

Då patentärende återupptages, skall skriftlig underrättelse därom hållas

sökanden tillhanda eller, om fullständig adress uppgivits, med posten till honom

översändas; och förelägge patentmyndigheten därvid sökanden, i händelse anmärkning

eller invändning, varom i 1 § sägs, ej redan i sammanhang med ansökningen

om ärendets återupptagande eller eljest besvarats, ny tid härför.

4 §•

Finner patentmyndigheten inkommen ansökan ej kunna jämlikt 1 och 2 §§

bifallas, skall underrättelse om beslutet med angivande av skälet därför delgivas

sökanden på enahanda sätt, som i 3 § stadgas för där avsett fall.

År sökanden missnöjd med beslutet, äge han vid talans förlust att innan

klockan tolv å sextionde dagen från beslutets dag däröver hos Konungen anföra

besvär.

5 §•

Patent, som meddelats på grund av återupptagen patentansökan, vare ej

gällande mot någon, som, efter det ansökningen tidigare förklarats förfallen eller

avslagits men innan begäran framställts om ärendets återupptagande, varit i utövning

av den patenterade uppfinningen inom riket eller för sådan utövning där

vidtagit väsentliga åtgärder.

Återupplivande av förfallet patent.

6 §•

Har under tiden från och med den 1 augusti 1914 till och med den 30

juni 1920 patent förfallit på grund av uraktlåtenhet att under sagda tid för detsamma

erlägga sådan förhöjd årsavgift, som omförmäles i 11 § förordningen

angående patent, äge den förutvarande patenthavaren eller hans rättsinnehavare

att, såframt den ursprungliga giltighetstiden för patentet ännu icke gått till

ända, få patentet åter satt i gällande kraft.

Lag samma vare i fråga om tilläggspatent, som under nämnda tid förfallit

på grund av underlåtenhet att för huvudpatentet erlägga dylik avgift; dock att

tilläggspatent icke må återupplivas, utan att sådan åtgärd vidtagits med huvudpatentet.

7 §•

Ansökan om återupplivande av patent skall göras skriftligen hos patentmyndigheten

före den 1 januari 1921.

Där ej fråga är allenast om återupplivande av tilläggspatent, bifoge sökanden

den eller de icke förut guldna förhöjda årsavgifter, som, därest patentet fortfarande

varit gällande, senast skolat erläggas å dagen för ansökningens framställande

eller dessförinnan.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 421.

Gröres ansökningen av annan än den förutvarande patenthavaren, skall

sökanden styrka, att lian är dennes rättsinnehavare.

Är sökanden ej boende inom riket, och har ansökningen icke gjorts

genom här i riket bosatt ombud, för vilket fullmakt att i allt vad patentet angår

för sökanden svara redan tidigare tillställts patentmyndigheten, skall dylik fullmakt

fogas vid ansökningen.

8 §•

Då patent återupplivas, skall underrättelse därom delgivas sökanden på

enahanda sätt, som i 3 § stadgas för där avsett fall.

Därjämte läte patentmyndigheten om beslutet göra anteckning i patentregistret

och införa kungörelse i allmänna tidningarna.

3 §•

Finner patentmyndigheten inkommen ansökan ej kunna jämlikt 6 och 7 §§

bifallas, vare lag, som i 4 § sägs.

Har ansökan genom lagakraftägande beslut förklarats icke kunna bifallas,

äge sökanden återfå enligt 7 § inbetald avgift.

10 §.

Beträffande varaktigheten av återupplivat patent samt skyldigheten att för

detsamma erlägga årsavgifter utöver vad i 7 § sägs skall så anses, som hade patentet

varit gällande utan avbrott.

Patentår, för vilket avgift icke skolat erläggas enligt 7 § och som börjat

före patentets återupplivande eller inom tre kalendermånader därefter, skall, såvitt

angår erläggande av den å sagda år belöpande avgift, anses börja först vid

utgången av sistnämnda tid; dock att för patentår, som eljest skolat börja å dagen

för ansökningens framställande eller dessförinnan, avgift skall, även om densamma

inbetalas före patentårets början, sådan denna nu blivit bestämd, utgå med den i

11 § förordningen angående patent stadgade förhöjning.

11 §•

Återupplivat patent vare icke gällande mot någon, som, efter det patentet

förfallit men innan ansökan gjorts om detsammas återupplivande, varit i utövning

av den patenterade uppfinningen inom riket eller för sådan utövning där vidtagit

väsentliga åtgärder.

Underlåten utövning av patenterad uppfinning.

12 §•

Vid bedömande av talan, som efter ikraftträdandet av denna lag anhängiggöres

enligt 15 § förordningen angående patent, skall tiden från och med den

1 augusti 1914 till och med den 30 juni 1920 icke till någon del medräknas i den

uti nämnda § oraförmälda tid av tre år.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kunrjl. Maj:ts proposition nr 421.

5

Allmänna bestämmelser.

13 §.

Vad här ovan stadgats skall äga tillämpning i fråga om patentansökan,

som gjorts av svensk medborgare, och patent, som innehaves eller, da detsamma

förföll, innehades av svensk medborgare.

Under förutsättning av ömsesidighet må Konungen förordna, att samma

bestämmelser helt eller delvis skola gälla även till förmån för medborgare i främmande

stat; och äge Konungen därvid, om särskilda omständigheter därtill föranleda,

att för medborgare i sådan stat utsträcka de i 2 och 7 §§ fastställda ansökningstiderna

med högst sex kalendermånader.

Med medborgare i viss stat förstås i denna § jämväl den, som, utan

att innehava medborgarskap i sagda stat, där är last bosatt eller äger ett verkligt

och icke pro forma drivet industri- eller handelsetablissement.

14 §■

De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpning av denna lag, meddelas

av Konungen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1920.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungi. Maj:ts proposition nr 421.

Cirkulärskrivelse

från internationella

byrån i Berr.

till skydd

för den industriella

äganderätten.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 23 april 1920.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Branting,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena frih. Palmstierna,

Statsråden Undén,

Thorsson,

Olsson,

Sandler,

Nothin,

Nilsson,

Svensson,

Hansson.

Efter gemensam beredning med hans excellens herr ministern för

utrikes ärendena samt chefen för finansdepartementet anförde chefen för

justitiedepartementet, statsrådet Undén följande:

I cirkulärskrivelse den 15 oktober 1919 har internationella byrån

i Bern till skydd för den industriella äganderätten — centralorgan för

den mellan Sverige och de flesta andra kulturstater bestående internationella

unionen i sådant syfte, den s. k. patentunionen — hos de myndigheter

i de särskilda unionsstaterna, som närmast handlägga ärenden på det

industriella rättsskyddets område, ifrågasatt ett såvitt möjligt likformigt

ordnande inom unionsländerna av hithörande, genom kriget rubbade förhållanden.

Byrån yttrar i sin skrivelse till en början huvudsakligen följande:

Från åtskilliga håll och särskilt från två neutrala länders myndig
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kling}. Maj:ts proposition nr 421.

7

heter hade till byrån inkommit förfrågningar rörande lämpligheten av åtgärder

i nyssnämnda riktning. Det mål, man härvid borde eftersträva,

skulle vara att å ifrågavarande område bevara rättigheter, som satts på

spel, återställa förlorade rättigheter och på ett rationellt sätt reglera övergångsperioden

efter kriget.

Genom fredstraktaterna hade ställningen klarnat. I desamma hade

nämligen införts vissa betydelsefulla artiklar, som, om man bortsåge från

en del bestämmelser, direkt föranledda av den väpnade konflikten, förtjänade

att läggas till grund för lösningen av hithörande frågor. I själva

verket syntes fredstraktaterna inskränka sig till att reglera de blivande

fredliga förbindelserna mellan de två statsgrupper, som befunnit sig i krig

med varandra, varemot de principiellt näppeligen reglerade de ömsesidiga

förbindelserna mellan länder inom samma grupp. I varje fall vore fredstraktaterna

icke tillämpliga å förhållandena mellan de tio unionsstater, som

ej deltagit i kriget (Danmark, San Domingo, Marocko, Mexiko, Nederländerna,

Norge, Schweiz, Spanien, Sverige och Tunis), eller å förhållandena

mellan de före detta krigförande och de neutrala länderna. Vad anginge

dessa förhållanden, hade unionstraktaten aldrig upphört att bibehålla sin

giltighet. Det vore sagda förhållanden, det gällde att ordna i ändamål

att bota de skador, som indirekt förorsakats av kriget.

Till följd av omständigheterna hade de flesta unionsländerna nödgats

utfärda särskilda föreskrifter till skydd för sina egna undersåtars eller

utlänningars av kriget berörda rättigheter på förevarande område. De

länder, där så skett, vore till antalet nitton, nämligen alla unionsstaterna

med undantag av Cuba, San Domingo, Marocko och Serbien. Bland sagda

nitton stater återfunnes sju neutrala, nämligen Danmark, Mexiko, Nederländerna,

Norge, Schweiz, Spanien och Sverige. Mellan nämnda föreskrifter

rådde emellertid en stor brist på överensstämmelse, vars utjämnande vore

synnerligen önskvärt.

Då det gällde att sammanjämka olika intressen och på lämpligt sätt

anpassa sig efter förhållandena, hade byrån ansett helt naturligt att från

fredstraktaterna lösgöra de punkter, som kunde bliva föremål för en allmän

överenskommelse, och giva dem formen av ett avtal, så nära som

möjligt anslutande sig till den franska texten av fredstraktaten i Versailles.

Ett sådant tillvägagångssätt skulle underlätta åvägabringandet av en överenskommelse,

och en dyrbar tid skulle sålunda vinnas.

Givetvis skulle avtalet endast omfatta de av unionens stater, som

visade sig intresserade av saken. En ny, trängre union, bildad på grund

av krigets tvingande nödvändighet, skulle alltså komma till stånd för den tidsperiod,

som kunde erfordras för fyllande av det tillfälliga syftet med avtalet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 421.

Bestämmelser skulle genom avtalet meddelas i följande tre hänseenden,

nämligen dels rörande utsträckning av de s. k. prioritetsfristerna, dels

i fråga om anstånd med fullgörande av föreskrivna formaliteter och andra

handlingar och dels speciellt beträffande anstånd med det s. k. utövningstvånget.

Bembyråns Bernbyråns skrivelse åtföljes av ett utformat förslag till avtal, inne
avtslagÖr''

hållande nedanstående bestämmelser:

Art. 1. De i art. 4 av internationella konventionen i Paris den 20

mars 1883, reviderad i Washington 1911, stadgade prioritetsfrister för ingivande

eller registrering av ansökningar om patent, nyttighetsmodeller,

varumärken, mönster och modeller, vilka icke ännu utlupit den 1 augusti

1914 eller som uppkommit först under kriget eller skulle hava kunnat

uppkomma, därest kriget ej inträffat, skola av var och en bland de kontraherande

parterna till förmån för innehavare av rättigheter, erkända genom

ovannämnda konvention, eller deras rättsinnehavare utsträckas till och

med den 30 juni 1920.

Emellertid skall denna utsträckning av prioritetsfristerna lämna oberörda

de rättigheter på det industriella rättsskyddets område, varav någon

av de kontraherande makterna eller någon som helst person i god tro

varit i besittning den 31 december 1919 och vilka stå i strid med rättigheter,

sökta under anspråk på sådan prioritet. Dessa skola bibehållas i

besittningen av sina rättigheter, vare sig personligen eller genom ombud

eller licenstagare, åt vilka rättigheterna upplåtits under tiden till och med

den 31 december 1919, utan att på något sätt kunna angripas eller åtalas

för intrång.

Art. 2. En frist av ett år, löpande till och med den 31 december

1920, skall utan tilläggsavgift eller påföljd av något slag medgivas innehavare

av genom konventionen erkända rättigheter för fullgörande av varje

handling eller iakttagande av varje formalitet, inbetalande av varje avgift,

över huvud taget uppfyllande av varje skyldighet enligt respektive staters

lagar och författningar i ändamål att bevara eller vinna rättigheter på den

industriella äganderättens område, vilka den 1 augusti 1914 redan förvärvats

eller som, därest kriget ej inträffat, skulle hava kunnat förvärvas

efter nämnda dag på grund av en före eller under kriget gjord ansökan.

Industriella skyddsrätter, som förfallit till följd av underlåtenhet att

fullgöra en handling, iakttaga en formalitet eller inbetala en avgift, skola

återställas i gällande kraft under reservation för rättigheter, som innehavas

av tredje man i god tro.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 421.

Art. il. Tiden från och med den 1 augusti 1914 till och med den

31 december 1919 skall ej medräknas i de för utövning av patent eller

användande av varumärken eller nyttjande av mönster och industriella

modeller stadgade frister; dessutom överenskommes, att patent, varumärken,

mönster och industriella modeller, som ännu voro i kraft den 1 augusti

1914, icke skola kunna upphävas eller annulleras endast på grund

av bristande utövning eller begagnande före utgången av två år från den

31 december 1919.

Art. 4. Bestämmelserna i föreliggande avtal innebära endast ett

minimum av skydd; de hindra icke tillämpning av mera omfattande föreskrifter,

som kunna vara meddelade genom den inre lagstiftningen i något

av de kontraherande länderna; de medgiva likaledes tillvaron av mera

gynnsamma och mot detta avtal icke stridande bestämmelser, varom signatärmakternas

regeringar sins emellan må hava överenskommit eller framdeles

kunna överenskomma i form av separatavtal eller under förbehåll

om reciprocitet.

Art. 5. Bestämmelserna i föreliggande avtal beröra på intet sätt

de överenskommelser, som mellan de krigförande länderna ingåtts genom

fredstraktaterna i Versailles den 28 juni 1919 och i S:t Germain den 10

september 1919, i den mån dessa överenskommelser innehålla reservationer,

undantag eller restriktioner.

Bernbyråns avtalsförslag ansluter sig nära till fredstraktaten i Versailles,

nämligen art. 1 i det förra till art. 308 i den senare, art. 2 i det

förra till första och andra styckena av art. 307 i den senare och art. 3 i

det förra till tredje stycket av art. 307 i den senare. Smärre jämkningar

förekomma dock. De i avtalsförslaget angivna data den 31 december 1919

samt den 30 juni och den 31 december 1920 återfinnas ej i Versaillestraktaten

utan motsvaras där av tidsbestämningar i relation till ikraftträdandet

av fredsfördraget. De fixa data hava av bernbyrån insatts för att

giva mera klarhet åt texten. Intet hinder vore, säger byrån, att utbyta

dem mot andra med hänsyn tagen till den vid avlåtandet av byråns skrivelse

ännu icke kända dagen för Versaillesfredens ikraftträdande.

Beträffande art. 2 uti avtalsförslaget ifrågasätter byrån, huruvida det

ej vore lämpligare, att i var och en av de kontraherande staterna finge

bestämmas, vilka frister som medgåves, än att i avtalet fastställa en allmänt

gällande frist.

Såsom synes, innehåller avtalsförslaget inga bestämmelser om rätt

till förlängning av giltighetstiden för patent, mönster o. s. v. på grund

av omöjlighet eller svårighet för innehavaren att under krigstiden draga nytta

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 361 käft. (Nr 421.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kung!. Maj: t $ proposition nr 421.

av skyddsrätten. Härom yttrar byrån med anslutning till art. 3'' i avtalsförslaget,

att det skulle vara oklokt att i avtalet söka införa ett dylikt

kategoriskt stadgande angående patent; denna fråga vore nämligen alltför

omtvistad och invecklad och såges under alltför olika synpunkter i de

skilda länderna.

Framställ- I skrivelse den 7 februari 1920 till ministern för utrikes ärendena

schweiziska har här ackrediterade schweiziske minister å sin regerings vägnar gjort

regeringen, framställning i enahanda riktning som den av bernbyrån angivna.

Patent- och I skrivelse den 14 februari 1920 har patent- och registreringsverket

ringsverketsmed anledning av bernbyråns cirkulärskrivelse gjort framställning om

skrivelse, åvägabringande av lagbestämmelser angående återställande i vissa fall av

rätt till patent in. m. Över denna framställning jämte ett i anslutning

därtill uppgjort utkast till lag i ämnet har kommerskollegium den 30 nästlidne

mars avgivit infordrat utlåtande. Dessförinnan har kollegium lämnat

svenska föreningen för industriellt rättsskydd, Sveriges industriförbund,

svenska uppfinnareföreningen och svenska patentombudsföreningen tillfälle

att yttra sig i saken, och hava dylika yttranden till kollegium inkommit

från samtliga nämnda korporationer med undantag av Sveriges industriförbund,

som förklarat hinder möta för avgivande av något sakligt yttrande

från förbundets sida.

Bittillsva- De åtgärder, som redan nu på lagstiftningens och la^tillämpnimrens

TCLUdC SV6?l8k 1 »o* ° ** o i. o

rätt. väo hiir 1 Sverige vidtagits för bekämpande av krigets menliga verkningar

på ifrågavarande område, kunna sammanfattas sålunda:

Till en början är att märka, att de författningar, som utfärdats,

merendels endast avse patent. Något behov av särskilda bestämmelser i

fråga om varumärken samt mönster och modeller har i allmänhet ej ansetts

föreligga.

fristen^ Vad an£^r ^en i 25 § 1 mom. i förordningen angående patent angivna

patent an-'' prioritetsfristen för patentansökningar, har densamma genom särskilda försöbningar.

fattningar tid efter annan utsträckts i fråga om uppfinningar, skyddade

i sådana främmande stater, som gjort motsvarande medgivande för här i

riket patenterade uppfinningar. De nu härutinnan gällande stadgandena

innehållas i lagen den 25 april 1919 med särskild bestämmelse att tills

vidare gälla i fråga om skydd för vissa främmande patent samt kungörelserna

i samma ämne den 19 december 1919 och den 16 januari 1920

samt hava avseende å uppfinningar, vilka antingen genom patent eller ock

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 421. 11

såsom nyttighetsmodell (modele d’utilité) äro skyddade i någon av följande

främmande stater, nämligen Amerikas förenta stater, Belgien, Brasiliens

förenta stater, Danmark, Frankrike, Italien, Japan, Nederländerna, Norge,

Portugal, Schweiz, Spanien, Stora Britannien och Irland, Tunis, Tyskland

samt Österrike-Ungern. Enligt dessa bestämmelser skall tills vidare gälla,

att om någon här i riket sökt patent å en uppfinning, varå han tidigare,

dock ej före den 31 juli 1913, sökt skydd i den främmande staten, den

härstädes gjorda ansökningen skall i förhållande till andra ansökningar

ävensom med hänsyn till sådant hinder emot patents meddelande, som

omförmäles i 3 § patentförordningen, betraktas så, som vore den gjord

samtidigt med ansökningen i den främmande staten, detta dock under

villkor att ansökningen här i riket skett före den 1 juli 1920 samt att

sökanden hos patentmyndigheten härstädes, innan beslut av nämnda myndighet

fattats om ansökningens kungörande i allmänna tidningarna, framställer

anspråk på den i 25 § 1 mom. av samma förordning angivna företrädesrätt

och därvid lämnar uppgift å den främmande stat, där skydd

förut blivit sökt, ävensom å tiden, då det skett.

Vidare har g-enom tid efter annan utfärdade författningar anstånd

lämnats med erläggande av vissa avgifter för bevarande eller förnyande

av rättigheter på det industriella rättsskyddets område.

Moratorielagen av den 5 augusti 1914 medgav betalningsanstånd i

fråga om gäld, som förfallit före lagens utfärdande, till den 7 september

1914 och beträffande gäld, som förföll efter lagens utfärdande men före

nyssnämnda dag, till dess en kalendermånad förflutit efter förfallotiden.

Lagen, som i allmänhet icke ägde tillämpning å offentliga avgifter, förklarades

dock skola gälla i fråga om sådana avgifter, som omförmälas i 11 §

i förordningen angående patent och 9 § i lagen om skydd för varumärken.

Senare utfärdade moratorielagar hava ej omfattat dylika avgifter.

Men genom särskilda författningar, den tidigaste av den 23 december 1914

och den sista av den 19 december 1919, har i fråga om årsavgift för

patent, vars innehavare är bosatt utom riket, den i 11 § patentförordningen

medgivna respittid av nittio dagar, varunder årsavgift kan erläggas med

ökning av en femtedel, förlängts med tre kalendermånader. Författningen

den 19 december 1919 avser sådana förhöjda avgifter, för vilkas erläggande

tiden eljest skulle utlöpa under första halvåret 1920. En avgift,

som exempelvis skolat inbetalas senast den 30 juni 1920, behöver således

ej erläggas förrän den 30 påföljande september; endast vid underlåten

betalning utöver sistnämnda dag förfaller patentet. Såsom synes, gälla

Anstånd

med erläggande

av

vissa avgifter.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 421.

dessa senare författningar icke förnyelseavgifter för varumärken och ej

heller årsavgifter för patent, vilkas innehavare äro bosatta inom riket.

Vissalätt- Med avseende å behandlingen inom patent- och registreringsverket

”avsyende av ansökningar om patent hava, enligt vad ämbetsverket upplyser i sin

å patentan-skrivelse, på grund av kriget vissa lättnader i praxis medgivits sökandena.

3°behanSd-rS Före kriget gällde i allmänhet, att när ämbetsverket meddelat före
nlig.

läggande i ett patentärende, exempelvis för sökanden att yttra sig över

framställd anmärkning om bristande nyhet hos uppfinningen eller att förtydliga

beskrivningen, anstånd med föreläggandets fullgörande inom tid,

som ursprungligen fastställts, på begäran kunde erhållas för en tid av

högst två månader med möjlighet därjämte att erhålla ett ytterligare anstånd

på lika lång tid. Vidare gällde, att anstånd med sådant kungörande

av en patentansökan, som avses i 7 § patentförordningen, kunde medgivas

för sammaidagt högst sex månader.

Under kriget hava anstånd beviljats i långt större utsträckning och

merendels i enlighet med vad vederbörande begärt. Då ansökning ingivits

i så ofullständigt skick att teknisk granskning av densamma ej kunnat

företagas, eller då ansökningsavgift icke bifogats, har dock anstånd med

fullgörande av ämbetsverkets föreläggande att avhjälpa dylik brist ej medgivits.

I övrigt har inskränkning i anståndsmeddelandet allenast förekommit

vid kollisionsfall, d. v. s. då en ansöknings vidare behandling varit

beroende av en tidigare ansökning; i sådan händelse har anstånd, vad beträffar

sistnämnda ansökning, meddelats endast efter prövning från fall

till fall.

För att så småningom återkomma till normala förhållanden härutinnan

har patent- och registreringsverket enligt beslut den 10 november

1919 begränsat anståndsmeddelandet på följande sätt: I ärende, däri sökanden

före den 1 i nämnda månad erhållit anstånd med besvarande av

föreläggande, komme ämbetsverket i allmänhet, såframt ej sökanden redan

erhållit underrättelse att ytterligare anstånd icke medgåves eller andra

särskilda omständigheter, såsom kollision med annan ansökan, förelåge,

att bevilja ytterligare anstånd med föreläggandets fullgörande under högst

tre månader, om sökanden vore bosatt i Europa, och fyra månader, om

sökanden vore bosatt utom Europa, med angivande att vidare anstånd icke

komme att medgivas, såframt sökanden ej styrkte förhållande, som omöjliggjorde

föreläggandets fullgörande inom den utsatta tiden. Därest anstånd

med kungörandet av en patentansökan meddelats före den 1 november

1919, komme i allmänhet, med enahanda undantag som i fråga om anstånd

med besvarande av ett förläggande, ytterligare uppskov med kun
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 421. 1''»

(rörandet väl att beviljas inen endast för en tid av tre månader, dock så

att sammanlagda anståndstiden icke komme att understiga nio månader.

Anmärkningar mot uppgivna brister i den svenska lagstiftningen på

området hava under krigets gång icke saknats. De frågor, som härvid svenska lagsärskilt

varit under behandling, röra dels patents förfallande på grund av stiftning™.

underlåtenhet att i rätt tid erlägga årsavgift och dels det s. k. utövningstvånget

för patent.

Under krigsåren hava vid åtskilliga tillfällen gjorts framställningar ,***•“*■.

om återupplivande av patent, som förfallit till följd av uraktlåten avgifts- de.

betalning.

I skrivelse den 12 januari 1915 hemställde patent-och registreringsverket

i ett sådant fall, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder för beredande

av fortsatt giltighet åt ett patent, för vilket på grund av förhållanden,

orsakade av kriget, årsavgift icke erlagts inom föreskriven tid. I

infordrat utlåtande anförde justitiekanslersämbetet bland annat, att det ej

torde med lag överensstämma att återuppliva ett redan förfallet patent.

Kungl. Maj:t fann ock enligt beslut den 10 september 1915 framställningen

icke föranleda någon åtgärd.

Enskilda framställningar i samma riktning hava sedermera städse

lämnats utan bifall.

I skrivelse den 16 december 1918 till ministern för utrikes ärendena

hemställde härvarande tyske minister å sin regerings vägnar om vidtagande

av åtgärder från svensk sida för återställande av försutten tid för

inbetalning av patentavgifter. Enligt skrivelsen hade ett antal svenska

patent, tillhöriga en namngiven tysk medborgare, under år 1917 förfallit,

enär patenthavaren hållits i engelsk fångenskap och därunder saknat möjlighet

att erlägga årsavgifter för patenten. Sannolikt befunne sig många

personer i följd av kriget, särskilt på grund av krigsfångenskap, i enahanda

läge. Åtgärder i den uti skrivelsen ifrågasatta riktning påbjödes

av billighetsskäl. Erkännas måste, att de lättnader, som i Sverige medgivits

beträffande inbetalning av årsavgifter, med hänsyn till arten och

varaktigheten av de genom kriget uppkomna hindren för vederbörande

att iakttaga vad på dem ankomme icke vore tillräckliga för att skydda

dem mot en obillig rättsförlust. Att märka vore, det svenskar, som möjligen

genom kriget blivit urståndsätta att i 1 yskland iakttaga frister av

liknande slag, där åtnjöte rätt att få sålunda försutten tid återställd. _ Från

tysk sida vore alltså redan uppfyllt vad som erfordrades för ömsesidighet.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 421.

Patentombudet, filosofie kandidaten L. Romell anförde i en till

finansdepartementet ingiven skrift av den 27 mars 1919 huvudsakligen

följande i samma ämne: Förlängningen av den ordinära fristen för betalning

av årsavgifter för patent med endast tre månader en gång för alla

och allenast till förmån för patenthavare, bosatta utom riket, vore, i betraktande

av krigets långvarighet och de genom krigstillståndet skapade

oöverstigliga svårigheter att fullgöra betalningen, alldeles otillräcklig. Utomordentliga

förhållanden krävde självfallet utomordentliga åtgärder. Detta

hade också flerstädes beaktats, bland annat i Danmark. Där hade den

ordinära fristen för årsavgifters betalning förlängts icke med en kort termin

en gång för alla utan successivt, så att man nu kunde med laga verkan

erlägga avgifter, som enligt före kriget gällande bestämmelser skulle hava

inbetalts för flera år sedan. Fn lag, som möjliggjorde förnyelse eller

återupplivande av de svenska patent, vilka under kriget förlorat sin giltighet

till följd av utebliven betalning av årsavgifter, skulle helt säkert vara

en mycket välbetänkt åtgärd. Och en sådan lag torde böra omfatta icke

blott patent, vilkas innehavare vore bosatta utom riket, utan samtliga patent,

soin under kriget förfallit till följd av utebliven betalning av årsavgifter.

Distinktionen mellan inom och utom riket bosatta patenthavare

syntes nämligen vara ett missgrepp, då ju kriget och dess verkningar

ingalunda lämnat oss svenskar oberörda utan tvärtom utsatt oss för direkt

våld, till stor del lamslagit våra industrier och försämrat det ekonomiska

läget för stora massor av befolkningen, i många fall ända till ruin.

I infordrat utlåtande av den 17 april 1919 över nämnda båda framställningar

yttrade patent- och registeringsverket bland annat följande:

Vad anginge patent, tillhörande här i riket bosatta personer, kunde någon

giltig grund för ett återupplivande av sådana, på grund av bristande avgiftsbetalning

förfallna patent näppeligen anses föreligga. I en stor del

av de i utlandet utfärdade moratoriebestämmelserna — för vilka ämbetsverket

förut redogjort i sitt utlåtande — hade såsom villkor för däri medgivna

lättnader stadgats, att patenthavaren skulle visa, att han av krigstillståndet

varit hindrad att fullgöra honom åliggande förpliktelser. Även

om världskriget berett många patenthavare här i riket svårighet för uppfinningarnas

exploaterande och därav följande svårighet att fullgöra inbetalningarna

av föreskrivna patentavgifter, torde denna omständighet, vars

ledande i bevis för övrigt syntes vara förenat med stora vanskligheter, ej

kunna likställas med sådant hinder, som avsåges i nyssnämnda bestämmelser.

Också hade samtliga här i riket utfärdade författningar om anstånd

med erläggande av patentavgifter, med undantag av lagen den 5 augusti

1914, endast avsett patenthavare, bosatta utom riket. Men även i fråga

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 421. 15

om patent, tillhörande utom riket bosatta personer, torde återupplivande

av en gång förfallna patent möta synnerligen stora betänkligheter. Hänsyn

måste därvid jämväl tagas till det förhållandet att, sedan patenten

förfallit, de frigivna uppfinningarna kunde hava blivit utövade hår i riket

av annan än patenthavarna. Alla under kriget förfallna patent hade på

vanligt sätt i allmänna tidningarna kungjorts såsom avförda ur patentregistret,

varför utövarna av dylika uppfinningar måste anses hava ett fullt

berättigat intresse i att sålunda möjligen sedan flera år bestående rättsförhållanden

icke utan tvingande nödvändighet rubbades. Och även om

vid ett eventuellt återupplivande av ett förfallet patent flen mellanliggande

tiden frånräknades och patentet betraktades såsom saknande giltighet för

denna tid, skulle nämnda intresse icke kunna anses vara behörigen tillgodosett.

Detta intresse omfattade även uppfinningens fortsatta utnyttjande.

Ämbetsverket hade emellertid med det sagda icke velat förklara det vara

absolut uteslutet, att bestämmelser uti ifrågavarande hänseende skulle kunna

meddelas; men ämbetsverket vore av den uppfattningen att, om ett sådant

återupplivande av patent, som ifrågasatts, skulle kunna ske, detta borde

ifrågakomma endast under förutsättning av en internationell överenskommelse

om reglerande av under krigstiden suspenderade eller förverkade

rättigheter å det industriella rättsskyddets område. På grund av vad sålunda

blivit anfört ansåge ämbetsverket, att några bestämmelser i det i

de remitterade framställningarna angivna syfte för det dåvarande icke

borde meddelas.

Upprepade framställningar i enahanda riktning hava även sedermera

gjorts av förbemälde Romell, därvid jämväl frågan om återupptagande av

förfallna eller avslagna patentansökningar något berörts.

I- skrivelse den 6 juni 1918 hemställde svenska uppfinnareföreningen,

att enär i flera länder, vilkas patentlagar föreskreve, att patenterad uppfinning

inom viss tid måste utövas inom landet, till följd av världskriget

åtgärder vidtagits för att mildra detta utövnirgstvång, Kungl. Maj:t täcktes

låta utröna, vilken rättsställning svenska patenthavare intoge i fråga

om skyldigheten att utöva patenterade uppfinningar i vissa av de unionen

till skydd för den industriella äganderätten tillhörande länder, samt att,

därest lättnader med hänsyn till de i vårt land gällande bestämmelser om

patenterade uppfinningars utövning erfordrades, för att svenska patenthavare

i dessa länder skulle komma i åtnjutande av den under rådande

förhållanden synnerligen värdefulla förmånen att kunna utan rättsförlust

underlåta att där utöva sina patenterade uppfinningar, åtgärder måtte vidtagas,

för att sådana lättnader skulle komma till stånd.

TJtövnings
tyånget.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 421.

Utlåtande över framställningen avgavs den 29 november 1918 av

patent- och registreringsverket. Härvid lämnade ämbetsverket först en

utredning angående svenska patenthavares rättsställning utomlands i förevarande

avseende och hänvisade bland annat till den i art. 5 av den reviderade

pariskonventionen förekommande bestämmelsen att en patenthavare

icke skulle kunna till följd av underlåten utövning förverka sitt

patent i ett unionsland, förrän tre år förflutit från ansökningens ingivande

i detta land, och endast för det fall att patenthavaren icke förmådde visa

giltig^ skäl för sin underlåtenhet. Beträffande gällande svensk rätt erinrade

ämbetsverket om innehållet i 15 § patentförordningen, enligt vilket lagrum

påföljden för underlåtenhet att utöva en patenterad uppfinning icke vore patentets

förlust, utan endast att annan kunde förvärva rätt att utöva uppfinningen

med skyldighet att därför utgiva ersättning till patenthavaren. Att lättnader

— yttrade ämbetsverket vidare — i utövningstvånget utomlands

skulle vara till gagn för svenska innehavare av utländska patent, vore tydligt.

Men å andra sidan finge icke förbises, att särskilt under dåvarande förhållanden

en motsvarande lättnad i utövningstvånget för utländska innehavare

av svenska patent skulle kunna för den svenska industrien verka mer

än vanligt oförmånligt. En sådan patenthavare hade tillförne hit till riket

infört de patenterade föremålen, och ehuru han därvid underlåtit att, såsom

hans skyldighet varit, utöva uppfinningen i Sverige, hade anledning

saknats att frän den svenska industriens sida mot honom föra talan enligt

15 § patentförordningen, då nämligen denna industris intresse att hava

tillgång till de patenterade föremålen på ett tillfredsställande sätt tillgodo;

setts genom importen. Då emellertid importmöjligheterna vid tiden för

utlåtandets avgivande vore i hög grad kringskurna, kunde möjligheten att

med stöd av nyssnämnda lagstadgande tilltvinga sig rätt att utöva en uppfinning

för det dåvarande äga särskilt stor betydelse för åtminstone vissa

av våra industrigrenar. Ändringar i gällande bestämmelser rörande patenterad

uppfinnings utövning, varigenom nämnda möjlighet borttoges

eller inskränktes, syntes under inga omständigheter böra ifrågakomma,

med mindre tillfälle lämnats representanter för industrien att yttra

sig därom. Såsom de internationella förhållandena den senaste tiden utvecklat

sig, förelåge enligt ämbetsverkets mening ej tillräcklig anledning

att för det dåvarande vidtaga några åtgärder i förevarande hänseende.

Föredraganden lämnade därefter en översikt över de bestämmelser,

som i utlandet meddelats till skydd för den industriella äganderätten

gentemot krigets menliga verkningar, vilken översikt skulle såsom bilaga A

fogas vid detta protokoll. Föredraganden anförde vidare:

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ta proposition nr 421.

17

De rättsförluster och olägenheter, som världskriget föranlett på det behovet av

industriella rättsskyddets område, äro betydande. Ej blott i de krigfö- svensk lagrande

staterna utan även i de neutrala hava dessa verkningar framträtt, stiftning.

givetvis dock mindre i de senare. Den osäkra postgången, brevcensuren DeN 6.e‘

och andra förhållanden hava medfört, att handlingar i ärenden rörande til^patentindustriellt

rättsskydd och lagstadgade avgifter för vinnande, uppehållande rättens om

eller förnyande av sådant skydd ej i rätt tid framkommit. •Omöjligheten

eller åtminstone svårigheten att anskaffa nödig materiel och arbetskraft,

vissa industriers lamslående, den allmänna ekonomiska krisen, hela länders

ockuperande av fienden jämte andra med kriget förknippade omständigheter

hava lagt hinder i vägen för utnyttjande av patent och andra

skyddsrätter. Särskilt vid mobilisering och krigsfångenskap hava svårigheterna

för vederbörande att bevaka och utnyttja sin rätt ofta varit hart

när oöverstigliga.

Medan å ena sidan i krigförande stater lagbestämmelser meddelats,

som där kringskurit möjligheten för undersåtar i fiendeland att förvärva

industriella skyddsrätter eller utnyttja redan förvärvade sådana, hava å

andra sidan såväl i neutrala som i krigförande stater bestämmelser utfärdats

i syfte att, särskilt för egna samt icke fientliga staters undersåtar,

lindra omförmälda verkningar av kriget.

Beträffande frågan om behovet för vårt lands vidkommande av ut- Patent- och

sträckt lagstiftning i ämnet yttrar patent- och registreringsverket i sin verket,

förutnämnda framställning:

Såsom förhållandena utvecklat sig, syntes en allmän strävan göra

sig gällande bland unionsstaterna att efter krigets upphörande på ett mera

tillfredsställande sätt, än dessförinnan kunnat ske, tillgodose de intressen

rörande det industriella rättsskyddet, vilka satts på spel genom världskriget.

De åtgärder, som förut här i landet vidtagits för att skydda dessa

intressen, kunde icke anses motsvara de fordringar i berörda hänseende,

som framställts i bernbyråns, efter vad det ville synas, av ett flertal unionsstater

i princip godkända avtalsförslag.

Bernbyrån föresloge emellertid, att de ifrågasatta bestämmelserna

skulle omfatta såväl patentärenden som varumärkes- och mönsterärenden.

Beträffande de båda sistnämnda grupperna av ärenden hade några av kriget

föranledda särbestämmelser icke utfärdats här i landet. Yrkanden på sådana

hade ej heller förekommit.

Mönsterregistreringen, som här endast omfattade alster av metallindustrien,

vore utan större betydelse. Blott ett ringa fåtal utländska

ansökningar om mönsterregistrering förekomme, och ytterst sällan torde

innehavare av svenska mönster söka registrering för dem i utlandet. En

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 361 käft. (Nr 421.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 421.

provisorisk lagstiftning för att ytterligare värna om dessa skyddsrätter

syntes ämbetsverket obehövlig.

Ej heller i fråga om varumärken torde — säger ämbetsverket —

lagstiftningsåtgärder i berörda hänseende vara av behovet påkallade. Den

mest i ögonen fallande olägenhet, som kunde tänkas drabba innehavaren

av ett varumärke, vore, att till följd av försenad postgång eller andra

förhållanden under kriget en förnyelseansökan (se 9 § i lagen om skydd

för varumärken) ej framkommit inom behörig tid. Men i sådant fall

funnes ju möjlighet för varumärkesinnehavaren att genom ny registrering

skydda märket. Enda risken vore, att någon annan under mellantiden

sökt registrering av märket; med denna eventualitet syntes man emellertid

knappast behöva räkna, såvitt av förhållandena här kunde bedömas. På

liknande sätt torde i utlandet registrerade svenska varumärken, som till

äventyrs under kriget satts ur kraft, åter kunna bringas till giltighet.

Någon klagan från innehavare av svenska varumärken över förlorade

skyddsrätter i detta avseende hade icke försports.

Annorlunda ställde sig saken beträffande patentärenden. Härutinnan

syntes provisoriska lagbestämmelser böra utfärdas på grundval av

bernbyråns förslag till avtal.

Framför andra torde utländska patenthavare och patentsökande här

i landet genom världskriget hava vållats svårigheter och rättsförluster, som

icke kunnat undvikas. Belysande härför vore de ofta förekommande framställningar

från utlandet om förnyad giltighet av patent, som förfallit på

grund av uraktlåten inbetalning i rätt tid av årsavgifrer. Aven kunde

omnämnas, att ämbetsverket från tvenne härvarande patentombud nyligen

emottagit meddelanden att i Ungern förhållandena vore sådana, att möjlighet

ej förefunnes att anskaffa de nödvändiga utländska betalningsmedlen

och inom föreskriven tid inbetala förfallna årsavgifter. Förhållandena

särskilt i de krigförande länderna hade ock i många fall omöjliggjort

åstadkommande av den utredning, som varit erforderlig för patentansökningarnas

fortsatta behandling.

Svenska patenthavare och patentsökande i utlandet torde — fortsätter

ämbetsverket — ej i lika hög grad hava lidit av krigstillståndet.

Den ojämna postgången och censuren i de krigförande länderna hade dock

förorsakat åtskillig osäkerhet i fråga om handlingars framkomst i rätt tid.

Givetvis hade vederbörande även haft svårigheter och i många fall varit

urståndsätta att utöva sina uppfinningar, varför måhända en del patent

fått förfalla. )

För svenska patenthavare inom landet hade säkerligen verkningarna

av kriget tett sig olika, åtskilliga torde hava till följd av kriget skör
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj-.ls ''proposition nr 421.

dat betydande vinst på sina uppfinningar, under det för andra exempelvis

svårigheten att anskaffa nödig materiel mer eller mindre lågt hinder i

vägen för uppfinningarnas utövande.

Ett tungt vägande skäl för ämbetsverket att ifrågasätta en provisorisk

lagstiftning inom förevarande område vore, att Sverige rörande dessa

förhållanden syntes böra mot andra stater, tillhörande patentunionen,

visa det största möjliga tillmötesgående, som vore förenligt med Sveriges

intressen.

Såväl kommerskollegium som de korporationer, vilka till kollegium mutande»,

inkommit med yttranden i saken, nämligen svenska föreningen för industriellt

rättskydd, svenska uppfinnareföreningen och svenska patentombudsföreningen,

hava ansett en mera omfattande lagstiftning i föreliggande

ämne än den nuvarande av behovet påkallad.

Så t. ex. anför svenska uppfinnareföreningen: Eft skyndsamt åter
ställande

och befästande av normala internationella förhållanden i avseende

å patentskyddet, särskilt i betraktande av dettas betydelse för teknikens

framåtskridande, syntes föreningen i hög grad eftersträvansvärt, desto

hellre som svenska patenthavare och patentsökande i utlandet torde hava

lidit minst lika betydande avbräck genom världskriget som utländska

patenthavare och patentsökande här i landet, och ansåge föreningen således,

att Sverige borde i sin mån bidraga till hithörande angelägenheters ordnande.

Den av patent- och registreringsverket föreslagna begränsningen

till allenast patenträttens område har ej från något håll mötts av invändning.

Även jag finner lagstiftningsåtgärder i ämnet synnerligen önskvärda ^De^arte^

och därför böra genomföras, om ock, på sätt längre fram skall angivas,men

vissa svårigheter därutinnan kunna möta. Den omständigheten att flera

under kriget neutrala länder vidtagit långt mera effektiva åtgärder i förevarande

syfte än Sverige, synes ock tala för utsträckt lagstiftning i vårt

land. En viss likformighet mellan lagstiftningarna i de länder, som anslutit

sig till patentunionen, är givetvis eftersträvansvärd, detta även

om en sådan separatunion, som bernbyrån ifrågasatt, ej skulle komma

till stånd.

Vad angår varumärkes- och mönsterärenden, synes emellertid, att

döma av den vunna utredningen, något verkligt behov av extraordinära

lagbestämmelser även å dessa områden av det industriella rättsskyddet

icke föreligga. Det må ock framhållas, att varken den norska lagstiftningen

eller den nya danska lagen i ämnet avser varumärkes- eller mönsterärenden.

Något hinder att, med reservation för nämnda slags ärenden, i övrigt bi
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Närmare bestämmande

av lagstiftningens

omfattning.

Förlängning

av

prioritetsfristen.

Förlängning

av patenttiden.

Kungl. Maj:t.s proposition nr 421.

träda den av bernbyrån föreslagna separatkonventionen torde icke föreligga.

I särskild skrivelse den 13 januari 1920 till patent- och registreringsverket

har byrån på förfrågan meddelat, att i de svar å byråns cirkulärskrivelse,

som dittills inkommit från olika länders patentmyndigheter, väl uttalats

gillande av den princip, som fått sitt uttryck i byråns avtalsförslag, men

ej närmare angivits sättet för tillämpandet av denna princip eller de eventuella

begränsningar, den borde undergå. De stater, som biträdde konventionen,

kunde göra reservationer av ett eller annat slag, t. ex. i fråga

om varumärkes- och mönsterärenden. Uttalande i samma riktning har

ock gjorts i schweiziske ministerns förut omförmälda skrivelse. Med°hänsyn

till vad sålunda anförts finner jag mig icke böra föreslå några bestämmelser

rörande nämnda slags ärenden.

De frågor, varom bernbyråns avtalsförslag innehåller föreskrifter,

äro, såvitt angår patentärenden, följande: 1) prioritetsfristens förlängning,

2) återupptagande av förfallna eller avslagna patentansökningar, 3) återupplivande

av patent, som förfallit på grund av underlåtenhet att erlägga

årsavgifter, och 4) anstånd med den obligatoriska utövningen av patenterade

uppfinningar.

Vad då först beträffar frågan om förlängning av prioritetsfristen,

måste denna fråga anses i vårt land på ett tillfredsställande sätt ordnad

redan genom lagen den 25 april 1919 samt de i anslutning därtill utfärdade

kungörelserna den 19 december nämnda år och den 16 januari 1920.

Enligt dessa författningar, som återgivits vid redogörelsen för hittillsvarande

svensk rätt på området, har prioritetsfristen med avseende å vissa

länder utsträckts till och med den 30 juni 1920 eller således till den i

art. 1 av bernbyråns avtalsförslag ifrågasatta tid, och att än vidare framflytta

denna tidpunkt synes icke erforderligt. Komma andra främmande

stater än de, som angivas i ovannämnda kungörelser, att medgiva liknande

utsträckning av prioritetsfristen som den hos oss genomförda, kunna bestämmelserna

i omförmälda lag göras tillämpliga även i förhållande till

dessa stater. Någon ytterligare lagstiftning i förevarande hänseende lärer

alltså ej vara behövlig. Denna uppfattning har ock uttalats av patentoch

registreringsverket, utan att densamma föranlett gensägelse från

något håll.

Innan jag övergår till återstående av bernbyrån upptagna frågor,

vill jag erinra, att vissa främmande lagstiftningar på området särskilt i

två avseenden innehålla bestämmelser, vartill motsvarigheter saknas i bern
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 421.

21

byråns förslag till avtal, nämligen dels rörande förlängning av patenttiden

och dels angående nedsättning eller helt efterskänkande av årsavgifter för

patent; och får jag därom hänvisa till den redogörelse, som i bilagan A

lämnas för gällande fransk, belgisk, engelsk och dansk rätt.

I sistberörda hänseende hava lagbestämmelser icke hos oss från något

håll påkallats, varemot olika meningar gjort sig gällande angående den

förstnämnda av nu behandlade frågor.

Beträffande denna yttrar patent- och registreringsverket —- efter att

hava återgivit bernbyråns i dess cirkulärskrivelse gjorda uttalande att denna

fråga vore alltför omtvistad och invecklad och såges under alltför olika

synpunkter i de skilda länderna, för att bestämmelser därom lämpligen

skulle kunna upptagas i det ifrågasatta avtalet — huvudsakligen följande:

Obestridligt skulle ett visst berättigat intresse tillgodoses genom möjligheten

att erhålla förlängning av patentens giltighetstid. Många patenthavare

hade under kriget ej kunnat utnyttja sina patent till följd av krigstjänst,

eller emedan deras verksamhet måst inriktas på krigsindustri, eller

av brist på råmateriel eller arbetskrafter. Härvid kunde dock invändas,

att även andra industriidkare lidit förlust genom kriget, utan att ersättning

beretts dem från det allmännas sida. En utsträckning av patenttiden

för alla patent syntes ämbetsverket möta synnerligen stora betänkligheter

på grund av den rättsosäkerhet inom industrien, som därigenom

komme att skapas. Skulle åter en utsträckning av patenttiden medgivas

efter prövning från fall till fall, huruvida och i vad mån en ansökan om

förlängning grundade sig på förhållanden, som förorsakats av kriget, bleve

visserligen nämnda rättsosäkerhet mindre men vore ändock att förvänta

ett synnerligen stort antal sådana ansökningar, för vilkas bedömande komme

att fordras ett omfattande bevismaterial och vilkas rättvisa behandling

komme att kräva en vidlyftig utredning och i många fall draga lång tid.

Ämbetsverket hyste den uppfattningen att en förlängning av giltighetstiden

för patent icke vore förenlig med svensk industris intressen och ansåge

sig ej böra göra framställning om utfärdande av lagbestämmelser i

berörda riktning.

Nedsättning

eller

efterskänkande

av årsavgifter.

Patent- och

registreringsverket.

Denna uppfattning delas emellertid icke av de korporationer, som utlåtanden,

yttrat sig över patent- och registreringsverkets skrivelse, och ej heller av

kommerskollegium.

Svenska föreningen för industriellt rättsskydd anför genom sin styrelse

följande: Styrelsen sympatiserade livligt med den tanke, som läge

till grund för patent- och registreringsverkets ifrågavarande framställning,

och ansåge, att Sverige icke borde undandraga sig att deltaga i ett internationellt

ordnande av hithörande förhållanden. Emellertid hade man att

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 421.

räkna med att i förevarande avseende i skilda länder komme att törefinnas

olikartade föreskrifter, genom vilka förmåner av ifrågavarande slag bereddes

vederbörande i olika omfattning. Givetvis vore det för svenska uppfinnare

och patenthavare synnerligen angeläget, att de i utlandet kunde i

största möjliga utsträckning komma i åtnjutande av dylika förmåner. Men

då i allmänhet reciprocitet torde komma att fordras, kunde med fog ifrågasättas,

om de medgivanden, det föreliggande förslaget innebure, ur denna

synpunkt vore tillräckliga. Styrelsen förbisåge naturligtvis icke, att alla

medgivanden i den riktning, varom fråga vore, åtminstone teoretiskt kunde

sägas inkräkta på allmänhetens rätt och hindra industriens handlingsfrihet.

Men något verkligt men torde den inhemska industrien icke lida, om man

ej blott beredde möjlighet att få förfallna patent åter satta i kraft utan

även gåve patenthavare, vilkas patent ägt bestånd under tiden för världskriget,

då i allmänhet möjligheten att utnyttja uppfinningar varit mindre

än under normala förhållanden, en kompensation i förlängd skyddstid.

Med kännedom om att i England, utan villkor av reciprocitet, patenttiden

såväl för hädanefter meddelade som för redan bestående patent förlängts

med två år, kunde styrelsen icke finna några betänkligheter mot att med

den begränsning, som fordran på reciprocitet innebure, en sådan förlängning

medgåves för patent, som varit gällande under världskriget. Genom

en sådan åtgärd skulle svenskar tillförsäkras möjlighet att i flera främmande

länder, där fordran på reciprocitet i sådant avseende vore uppställd,

komma i åtnjutande av motsvarande förmån, och detta förhållande syntes

styrelsen vara värt stort beaktande. Styrelsen hade ej kunnat undgå att

finna en viss ojämnhet i den förmån, möjligheten till återupplivande av

förfallna patent, utan förlängning av skyddstiden, enligt förslaget innebure,

i det förmånen beträffande yngre patent bleve långt större än med

avseende å patent, som efter återupplivandet hade endast en kort tid kvar

av den femtonåriga patenttiden, detta särskilt i betraktande av skyldigheten

att erlägga avgift även för tiden före återupplivandet.

Svenska uppfinnareföreningen förklarar sig vilja förorda, att deri

ifrågasatta lagen upptoge ett stadgande, enligt vilket i ett patents skyddstid

ej skulle inräknas den tid, krigstillståndet varit rådande, i den mån

den infölle efter patentets sökande; stadgandet borde dock för utlänningar

komma i tillämplighet endast under förutsättning av full reciprocitet.

Svenska patentombudsföreningen anför bland annat:

Gentemot patent- och registreringsverkets uppfattning angående frågan

om utsträckning av patentens giltighetstid hade föreningen en avvikande

åsikt. Föreningen ansåge nämligen, att det vore med den svenska

industriens intresse förenligt, att en förlängning av patentens giltighetstid

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kuntjl. Majds proposition nr 421.

23

erhölles. Detta gällde naturligtvis endast sådana industriidkare, vilkas tillverkningar

vore skyddade genom patent. Att även andra industriidkare

lidit förlust under kriget, syntes föreningen ej höra till saken, då de föreslagna

lagbestämmelserna endast berörde patentskydd, på vilket dessa industriidkare

i varje fall icke hade anspråk. Det syntes föreningen påtagligt,

att patentägande industriidkare varit iner eller mindre hindrade av

krigstillståndet att till fullo utnyttja sina patenträttigheter, och det torde

därför få anses rättvist, att de åtminstone till någon del finge igen vad de

därigenom förlorat.

Särskilt för sådana industriidkare, som arbetade på export till utlandet

och som hade sin exploatering där skyddad genom patent, torde

det vara av berättigat intresse, att bestämmelser om förlängning av patenttiden

i Sverige infördes, ty därigenom skulle möjligheten för sådana patentliavare

att komma i åtnjutande av en utsträckning även av deras utländska

patents giltighetstid högst väsentligt ökas. Det funnes nämligen redan nu

anledning att antaga, att även i de länder, där fordran på ömsesidighet

icke vore uttryckligen uttalad, den största hänsyn komme att vid behandlingen

av frågan om förlängning av ett patent, tillhörigt en utländsk undersåte,

tagas till det förhållandet, huruvida motsvarande förmåner medgåves

landets undersåtar. Medgåve den svenska lagen icke förmånen av förlängning

av patenttiden åt utländska patenthavare, så torde svenska patenthavare

i utlandet med mycket få undantag också bliva uteslutna från densamma.

Detta vore för svenska patenthavare i utlandet en utomordentligt

stor nackdel, ty i regel hade för dem en stor del av den tid, krigstillstånd

varit radande, gått förlorad, så att den tid, under vilken de bort kunna

draga nytta av sina patent, väsentligt förkortats.

Föreningen ville därför uttala önskvärdheten av att i den här ifrågavarande

lagen intoges bestämmelser även angående förlängning av patents

giltighetstid.

Att en prövning från fall till fall, huruvida en ansökning om förlängning

verkligen grundade sig på av kriget förorsakade förhållanden,

skulle fordra en synnerligen vidlyftig utredning, syntes föreningen uppenbart,

och ansåge föreningen därför, att en sådan prövning icke borde

ifrågakomma. Däremot syntes det engelska systemet med eu automatisk

förlängning av två år vara synnerligen tilltalande, då därvid patent- och

registreringsverket icke behövde särskilt behandla de ifrågakommande fallen.

Den i England bestämda tiden av endast två år syntes föreningen vara en

med rättvisa överensstämmande tid, då det väl endast i undantagsfall kunde

förutsättas, att en patenthavare under hela krigstillståndet varit helt och

hållet urståndsatt att exploatera sitt patent.

s. 24 Kontrollera mot PDF

\

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 421.

Kommerskollegium anför i sitt utlåtande:

I fråga om utsträckning av patentens giltighetstid torde det få betecknas

såsom ett viktigt industriellt intresse, icke blott att inhemsk ägare

av svenskt patent bereddes tillfälle till förlängt skydd för detsamma, utan

även att sådant skydd kunde erbjudas utländsk innehavare av svenskt patent,

under förutsättning att reciprok behandling i dennes hemland komme

svensk patenthavare till del. Man torde nämligen icke kunna bortse från

det förhållandet att, om i vårt land patenttiden icke utsträcktes, därigenom

visserligen svensk industri erhölle möjlighet att tidigare utan licens använda

vissa patenterade förfaringssätt, men att samtidigt svenska innehavare

av utländska patent förlorade ett säkerligen oundgängligt stöd för

krav på förlängning av sina patent i sådana länder, som möjliggjort förlängning

av patentskyddet.

Kollegium förbisåge icke svårigheten att lämna ett allmänt medgivande

av patenttidens förlängning, omfattande såväl gällande som genom

patenttidens utgång under kristiden förfallna ävensom enligt nu föreslagna

regler återupplivade patent.

Emellertid torde — yttrar kollegium vidare — de genom patenttidens

utgång normalt förfallna patenten kunna med fog lämnas å sido

vid ett medgivande av fortsatt patentskydd. Dessa äldre patent, vilka

upprätthållits ända till slutet av skyddstiden, vore relativt fåtaliga och

torde huvudsakligen representera verkligt värdefulla uppfinningar, vilka

framgångsrikt tillämpats under en följd av år och sålunda lämnat sina

ägare huvudparten av vinsten redan före kristiden. Utnyttjandet av yngre

patent torde däremot i många fall blivit väsentligt hindrat under världskriget,

i det att antingen åtgärderna för deras exploatering måst ställas

på framtiden eller ock redan träffade uppgörelser om industriell tillämpning

eller påbörjad sådan helt eller delvis icke kunnat fullföljas. De

onormala förhållanden, som rått under kristiden, hade säkerligen i vida

större utsträckning minskat värdet av yngre patent än av äldre.

En kompensation för dylika förluster kunde naturligen icke lämnas

på ett sätt, som innebure full rättvisa åt alla patenthavare. Icke ens genom

en prövning från fall till fall, om en sådan undersökning över huvud taget

vore praktiskt genomförbar, skulle väl säkerhet för en fullt riktig bedömning

vinnas.

Det torde således — fortsätter kollegium — av flera skäl vara lämpligt

att inskränka sig till eu enhetlig åtgärd, som utan att göra anspråk

på ett fullständigt tillgodoseende av alla rättvisans krav likväl praktiskt

löste frågan beträffande de intressen, som mest lidit intrång, det ville säga

de med innehav av yngre patent förbundna, och samtidigt bildade en till
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 421. 25

fyllestgörande utgångspunkt för reciprocitetskrav från svensk sida gentemot

utlandet.

Kollegium trodde sig hava funnit en sådan utväg i ett medgivande

av med två år generellt förlängd giltighetstid dels för alla vid viss tidpunkt,

förslagsvis den 1 april 1920, gällande svenska patent, dels för

sådana svenska patent, som återupplivats enligt de ifrågasatta reglerna.

I likhet med patent- och registreringsverket anser jag förevarande

lagstiftning nu böra begränsas till de frågor, som av bernbyrån upptagits.

Jag underkänner ej vikten av de skäl, som de hörda korporationerna och

kommerskollegium anfört till förmån för en tillfällig förlängning av patenttiden.

Men förhållandena i vårt land äro dock annorlunda än i de

krigförande stater, som vidtagit åtgärder i här berörda syfte. Av neutrala

länder har blott Danmark förlängt patenttiden och endast på det sätt att

efter prövning i varje särskilt fall utsträckning av tiden må beviljas, ett

system som icke förordats i något av de avgivna yttrandena. Farhågan

för att svenska innehavare av utländska patent icke skulle komma i åtnjutande

av utomlands stadgad utsträckning av patenttiden, därest ej motsvarande

medgivande gåves åt utländska innehavare av svenska patent,

synes ock vara överdriven. Någon sträng reciprocitetsgrundsats torde ej

skäligen kunna tillämpas i detta fall, eftersom krigstillståndet haft helt

annan verkan med avseende å utövande av uppfinning i krigförande land

än i neutralt land. Hittills torde ej heller en dylik grundsats hava generellt

hävdats. På grund av det sålunda anförda finner jag mig icke för närvarande

kunna förorda någon lagstiftning i förevarande punkt.

Jag övergår härefter till de av bernbyrån upptagna spörsmål, som

icke redan förut av mig behandlats.

Mot de ifrågasatta bestämmelserna om återupptagande av patentansökningar

och återupplivande av patent kan med ett visst fog invändas,

att när en patentansökan förklarats förfallen eller avslagits, respektive ett

beviljat patent i följd av underlåtenhet att betala årsavgift för detsamma

upphört, ett återupptagande av ansökningen eller ett återupplivande av

patentet skulle innebära en rättslig oformlighet. Då ett patent upphör, blir

uppfinningen så att säga allmän egendom. Såväl i detta fall som när en

patentansökan förklarats förfallen eller avslagits, kan uppfinningen hava

börjat utövas av annan. Därest emellertid bestämmelser träffas till skyddande

av dennes berättigade intresse, synas omförmälda betänkligheter ej

få verka hindrande.

Vad angår de tilltänkta bestämmelserna om lindring i utövningstvånget,

kan ju sägas, att när rätt att väcka sådan talan om tvångslicens,

Departe
mentschefen
-

Principiella

betänkligheter

mot

den föreslagna

lagstiftningen.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 361 käft. (Nr 421.)

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 421.

som angives i 15 § patentförordningen, en gång uppkommit, denna rätt

icke bör genom senare tillkommen lag rubbas. Men att ej heller denna

synpunkt kan få lägga hinder i vägen för en eljest önskvärd lagstiftning,

finner jag för min del uppenbart. Det bör emellertid tillses, att undantag

göres med avseende å redan vid lagens ikraftträdande anbängiggjorda

rättegångar enligt nämnda paragraf.

Provning En viktig fråga, som det gäller att besvara i detta sammanhang, är

til fall eller orn för lagens tillämplighet bör fordras en prövning i varje särskilt

mera gene- fall, huruvida det bristfälliga fullföljandet av ansökningen, den underlåtna

rMning^"inbetalningen av årsavgift eller den bristande utövningen av uppfinningen

berott på förhållande, som skapats av krigstillståndet, eller om åt lagen

bör givas en mera generell karaktär.

Patent- och Patent- och registreringsverket — som, i likhet med vad jag ärnar

^verkrt!88 föreslå, i sin skrivelse förutsätter, att ärenden om återupptagande av patentansökningar

och återupplivande av patent skola behandlas och avgöras

av ämbetsverket såsom första instans — yttrar rörande nämnda båda slags

ärenden följande i nyssberörda fråga: Då lagbestämmelserna avsåge att

reglera de olägenheter, som förorsakats av kriget, läge det närmast till

hands att anse en dylik prövning böra ske, men å andra sidan torde denna

prövning bliva förenad med synnerligen störa vanskligheter, särskilt då de

förhållanden skulle tagas under omprövning, vara utländska patentsökande

eller patenthavare grundade sina ansökningar. Ämbetsverket befarade ej,

att ett mera allmänt medgivande till återupptagande av patentansökningar

eller återupplivande av patent skulle missbrukas. Den möjlighet, som

under krigsåren beretts vederbörande att erhålla anstånd med fullgörande

av verkets förelägganden, hade i stor utsträckning tagits i anspråk och

torde hava verkat därhän, att en ansökan merendels ej släppts, förrän ett

fortsättande av behandlingen funnits lönlöst. Älades det vidare de patenthavare,

som sökte återupplivande av patent, att erlägga årsavgifter även

för den tid patenten varit förfallna, något som ämbetsverket ansåge skäligt,

torde detta komma att verka såsom en hämsko mot ansökningar om

upplivande av mindervärdiga eller värdelösa patent. Vidtoges endast säkerhetsåtgärder,

så att godtroende tredje mans rätt på ett tillfyllestgörande

sätt tillgodosåges, syntes ett mera allmänt medgivande, varom

förut nämnts, icke möta någon olägenhet.

Over patentansökningar, som under tiden från och med den 1

augusti 1914 till och med den 31 december 1919 förklarats förfallna eller

avslagits, samt patent, som under samma tid blivit avförda ur patentregistret,

lämnar patent- och registreringsverket följande uppgift:

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 421.

27

Å r.

Förfallna

ansökningar.

Avslagna

ansökningar.

Avförda

patent.

1914 Va 31/ia .....................

42

236

488

1915 hela året.....................

142

534

1,239

1916 > > .....................

142

550

2,543

1917 » . .....................

134

509

1,339

1918 > » .....................

156

636

1,180

! 1919 > » .....................

168

721

1.125

Den åsikt, patent- och registreringsverket gjort gällande i denna utlåtanden,

fråga, har ej mött gensägelse från kommerskol]egii och i saken hörda korporationers

sida. Av särskilt intresse är, att farhågor icke uttalats för att

ett alltför stort antal framställningar om återupptagande av patentansökningar

och återupplivande av patent skulle inkomma.

I likhet med patent- och registreringsverket finner även jag mig Departeböra

såväl i nyssnämnda av ämbetsverket berörda hänseenden som ock mentschefenrörande

utövningstvångets lindrande förorda en i allmänhet generell lagstiftning,

och torde jag därvid få framhålla, hurusom denna ståndpunkt

överensstämmer med vad bernbyråns avtalsförslag samt de nya tyska

och danska lagarna härutinnan innehålla.

Tillämpligheten av ifrågavarande lagstiftning om lindring i utövningstvånget

blir tydligen en domstolsfråga. Däremot gäller det att avgöra,

i vilken ordning ansökningar om återupptagande av patentansökningar

och återupplivande av förfallna patent böra handläggas och avgöras.

I överensstämmelse med patent- och registreringsverkets därom uttalade,

från intet håll motsagda uppfattning anser jag ansökningarna böra i

första hand tillhöra patentmyndighetens prövning. Dock bör givetvis en

sökande äga att i händelse av avslag å hans ansökan, när i undantagsfall

sådant avslag kan tänkas förekomma, underställa saken Kungl. Maj:ts

prövning i regeringsrätten. Någon ändring i lagen om regeringsrätten

synes för detta syfte näppeligen erforderlig.

Patentmyndigheten

första instans

för

ansökningar

om återupptagande

av

patentärenden

och återupplivande

av patent.

På sätt patent- och registreringsverket hemställt och jämväl i samt- Utlänninliga

avgivna yttranden förordats, böra ifrågavarande bestämmelser endast Ställning''.

under förutsättning av ömsesidighet göras tillämpliga med avseende å utlänningar.

Detta överensstämmer ock med den tanke, som ligger bakom

bernbyråns avtalsförslag och även i ett flertal fall kommit till uttryck i

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 421.

främmande lagstiftningar. Strängt taget skalle varje reciprocitetskrav

kunna sägas strida mot den i art. 2 av pariskonventionen meddelade bestämmelsen

att undersåtar i ett unionsland skola i samtliga övriga unionsländer

å det industriella rättsskyddets område »åtnjuta de förmåner, som

de särskilda lagstiftningarna för närvarande tillerkänna eller framdeles

komma att tillerkänna landets egna undersåtare. Emellertid synes denna

föreskrift icke hava ansetts'' tillämplig å nu ifrågavarande extraordinära

fall. — Rörande den närmare utformningen av reciprocitetsbestämmelserna

får jag hänvisa till det följande.

I enlighet med de huvudprinciper, jag i det föregående angivit, har

jag låtit inom justitiedepartementet utarbeta förslag till lag i ämnet; och

vill jag nu för de i förslaget upptagna stadgandena lämna den närmare

motivering, som kan anses erforderlig.

Återupptagande av förfallen eller avslagen ansökan om patent.

far''i Vitten Denna paragraf angiver till en början, under vilka förutsättningar

9att lfå.lpar en avvisad patentansökan kan ånyo upptagas. Om också, på sätt förut

tentansökan angivits, det ej bör fordras bevis att krigstillståndet inverkat på ansöka

tagen, ningens utgång, är dock enligt förslaget rätten att påkalla förnyad handläggning

icke obegränsad.

3(nnSvlignit ^ främsta ™mmet gäller, att ett återupptagande endast då kan före
normai

be-komma, när en patentansökan förklarats förfallen eller avslagits efter

handling, underlåtenhet av sökanden att besvara anmärkning, som av patentmyndigheten

framställts mot ansökningen, eller invändning, som jämlikt 7 § i

förordningen angående patent gjorts mot densamma.

Patent- och Patent- och registreringsverket anför härom: Undantag; från rätten

Åerket. “ till återupptagande av patentansökningar syntes böra göras i fråga om ansökningar,

som förklarats förfallna eller avslagits efter besvarande från

sökandenas sida av sådana anmärkningar eller invändningar mot ansökningarna,

varom nyss nämnts. Huruvida vederbörande närmare motiverat sitt

bestridande av anmärkningarna eller invändningarna eller blott helt allmänt

bestritt desamma, vore härvid utan betydelse. Behandlingen av sådana

ärenden hade förlupit normalt, varför någon undantagslagstiftning

ej kunde vara behövlig. Däremot borde lagen äga till
-

beträffande dem

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 421.

2!)

lämpning å ärenden, i vilka sökandena underlåtit att besvara framställda

anmärkningar eller invändningar. Härmed avsåges då även sådana fall,

där vederbörande, utan att söka bemöta vad som anmärkts eller invänts,

begärt att få ärendena avgjorda i befintligt skick, eller där bland flera

gjorda anmärkningar eller invändningar några men icke alla besvarats;

detta sistnämnda dock ej att så förstå, att en sökande skulle hava rätt att

få sitt ärende återupptaget, om exempelvis ansökningen avslagits på grund

av bristande nyhet hos uppfinningen, sedan anmärkningar framställts såväl

beträffande nyheten som mot ansökningshandlingarnas beskaffenhet och

sökanden bemött anmärkningen i fråga om nyheten men anhållit att få

rätta vad i övrigt anmärkts, efter det nyheten prövats.

Mot denna begränsning har invändning ej gjorts i avgivna utlå- utlåtanden,

tanden.

Aven iag finner en sådan begränsning naturlig, och den strider Departenäppeligen

mot vare sig syftet med eller ordalagen i art. 2 av bernbyrånsmen sc e en''

avtalsförslag. Samma princip har också i huvudsak tillämpats bland annat

i 3 § av den danska lagen den 22 december 1919.

Vidare innehåller förslaget den begränsning att patentansökan, som Ansökan,

varit föremål för Kungl. Maj:ts prövning, icke kan återupptagas. Med andra s^emäi

ord fordras, såsom förslaget uttrycker det, att patentmyndighetens beslutför K.ungli

saken vunnit laga kraft. prövning.

1 sin skrivelse lämnar patent- och registreringsverket, vars mening Patent- och

jämväl i denna del ligger till grund för förslaget, en uppgift rörande de till registreringsämbetsverket

remitterade besvär över dess beslut i patentärenden under verket

tiden från och med den 1 augusti 1914 till och med den 31 december 1919

med angivande, huruvida ärendena av ämbetsverket avgjorts efter normal

behandling i omförmälda mening eller efter underlåtenhet av sökandena

att besvara framställda anmärkningar eller invändningar, och i sistnämnda

fall huruvida anmärkningarna eller invändningarna besvarats hos Kungl.

Maj:t. Uppgiften är av följande innehåll:

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. May.ts proposition nr 421.

Utlåtanden.

Departe
mentschefen.

Tidsbe
gränsning.

Ärendena avgjorda hos patent- och

registreringsverket:

Å r.

Antal besvär.

efter underlåtenhet av

sökandena att besvara

framställda anmärkningar

eller invändningar.

efter normal

behandling.

Anmärknin- garna eller

invändnin- garna besva- rade hos

Kungl. Maj:t.

Anmärknin- garna eller

invändnin- garna ej

heller besva- rade hos

Kungl. Maj:t.

1914 efter l/>................

6

3

3

1915 hela året...............

25

22

3

—

1916 > > ...............

38

35

3

—

1917 » » ...............

44

36

8

—

1918 » » ...............

37

33

3

1

1919 > . ...............

45

28

16

1

Av denna tabell finner patent- och registreringsverket framgå, att

ärendena nästan undantagslöst förelegat hos Kungl. Maj:t i likartat skick

med de till Kungl. Maj:t icke fullföljda ärenden, som ej skulle få återupptagas

till behandling. En oformlighet syntes även uppstå, om det skulle

tillhöra ämbetsverket att pröva, huruvida ärenden, vilka avgjorts av Kungl.

Maj:t, skulle få återupptagas.

Ej heller på denna punkt har patent- och registreringsverkets uppfattning

mötts av någon gensägelse i de inkomna yttrandena.

Ehuru skäl kunna anföras även för en motsatt ståndpunkt, har

jag emellertid, då frågan synes vara utan egentlig praktisk betydelse,

ansett mig ej böra frångå ämbetsverkets hemställan. Visserligen kunde

den lösningen tänkas, att i fall, varom nu är fråga, ärendenas återupptagande

gjordes till föremål för Kungl. Maj:ts omedelbara prövning, men

synes mig en dylik anordning, som kanske ej alls skulle vinna praktisk

tillämpning, icke böra ifrågakomma. Omförmälda ringa avvikelse från

bernbyråns avtalsförslag torde vara utan betydelse, när det gäller Sveriges

biträdande av en konvention på grundvalen av nämnda förslag.

Det gäller härefter att avgöra, inom vilken ''tid omförmälda underlåtenhet

att besvara framställd anmärkning eller invändning skall hava förelupit,

för att ett återupptagande skall kunna äga rum.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 421.

Patent- och registreringsverket föreslår i nämnda avseende tiden

från och med den 1 augusti 1914 till och med den 30 juni 1 20.

1 intet av de över patent- och registreringsverkets skrivelse avgivna

yttrandena förordas annan tidsbestämning.

Förslaget har ock blivit avfattat i överensstämmelse med vad patent- och

registreringsverket hemställt. Art. 2 i bernbyråns avtalsförslag förutsätter

väl eu längre frist för avhjälpande av förefintliga brister men däremot,

efter vad det vill synas, icke någon längre tid för det fall, varom nu

är fråga.

Det i slutet av paragrafen förekommande stadgandet att en återupptagen

patentansökan fortfarande skall anses gjord å den ursprungliga ansökningstiden

innebär först och främst, att därefter uppkommen nyhetsskadlig

omständighet, varom förmäles i 3 § patentförordningen, icke skall

utgöra hinder för patents meddelande, samt att sökanden — med undantag

för de i 9 och 25 §§ patentförordningen avsedda fall — skall äga

företräde framför annan, som senare gjort ansökan om patent å samma

eller väsentligen lika uppfinning. Detta är också själva grundtanken i hela

lagstiftningen om patentansökningars återupptagande. Det är just framför

allt faran för sådana eventualiteter, varom nyss talats, som gör det mera

önskvärt att få den gamla ansökningen återupptagen än att anlita den

väg, som trots beslutet om sagda ansöknings tillbakavisande står öppen,

nämligen att göra ny ansökan om patent.

Men vidare har stadgandet även den innebörden att, om patent beviljas,

patenttiden — de femton år, varunder patentet kan bliva gällande

— räknas från den dag, då patentansökningen ursprungligen inkom, och

således, detta till nackdel för patenthavaren, utgår tidigare, än därest ny

ansökan om patent gjorts och bifallits. Eldigt vad jag i annat sammanhang

nämnt, är ju någon förlängning av skyddstiden icke nu ifrågasatt.

Slutligen medför stadgandet ock, att skyldigheten att erlägga årsavgifter

regleras med utgångspunkt från berörda dag. Härvid är att märka,

hurusom stadgad tid för erläggande av dylik avgift i många, kanske det

övervägande antalet fall redan vid ärendenas återupptagande tilländagå^

för ett eller flera år. Det skulle därför kunna ifrågasättas, huruvida icke

särskild tid borde fastställas för inbetalning av sådan avgift. Emellertid

må häremot erinras, att liknande fall ofta inträffa redan nu, i det en

patentansökan ej hinner slutbehandlas, innan avgiften för andra och kanske

även för ett eller annat följande patentår förfallit. Härvid tillgår enligt

ett av patentmyndigheten utfärdat cirkulär — patentförordningen innehåller

ej någon särskild bestämmelse härom — på det sätt att den eller

Patent- och

registreringsverket.

Utlåtanden.

Departe
mentschefen.

Den ursprungliga

ansökningsdagen

alltjämt

normgivande.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:t$ proposition nr 421.

- de redan vid patentets meddelande förfallna avgifterna icke behöva er
läggas

förrän samtidigt med den närmast därefter förfallande avgiften.

Vid nu nämnda förhållande torde någon föreskrift i nyss angiven riktning

icke erfordras. I detta sammanhang vill jag jämväl framhålla, att bestämmelserna

i det förut genom Kungl. Maj:ts proposition nr 93 till innevarande

riksdag överlämnade och av riksdagen numera antagna förslag till lag om

ändrad lydelse av vissa paragrafer i patentförordningen, avseende höjning

av patentavgifterna, icke skulle vinna tillämpning vare sig här eller i

fråga om återupplivade patent. Detta framgår av promulgationsstadgandet

i nämnda lagförslag, jämfört med bestämmelserna i nu föreliggande

förslag.

2 §•

Ansöknings- Viss tid bör fastställas, inom vilken ansökan om återupptagande av

tid- patentärende måste ske för att vinna beaktande. Huru nämnda tid lämpligast

bör utmätas, kan emellertid vara tveksamt. I föreliggande paragraf

har frågan besvarats sålunda, att ansökan i allmänhet skall göras före den

1 januari 1921. Som det dock kan inträffa, att det beslut, varigenom

patentmyndigheten tillbakavisat själva patentansökningen, meddelats först

efter den 30 juni 1920 (jfr 1 §), har stadgats, att i sådant fall ansökan

om ärendets förnyade behandling skall göras inom sex kalendermånader

från beslutets dag, d. v. s. — då lagen skulle träda i kraft den 1 juli

1920 — inom motsvarande tid som i reguljära fall, fastän med annan utgångspunkt

för tidsberäkningen. Paragrafen överensstämmer med vad patent-

och registreringsverket föreslagit, och någon avvikande mening har

icke uttalats av vare sig kommerskollegium eller de hörda korporationerna.

De angivna fristerna sjmas mig tillräckliga även för utomlands bosatta

patentsökande. Tydligt är också, att det måste betraktas såsom önskvärt

att snarast möjligt få det provisorium, som skapas genom lagen, bragt ur

världen, och att på grund härav fatalietiderna icke höra göras längre, än

behovet oundgängligen kräver. Enligt art. 2 i bernbyråns avtalsförslag

gäller till och med, att föreliggande brister skola vara avhjälpta inom tid,

som sammanfaller med den av mig föreslagna ordinära ansökningstiden, under

det hos oss därom skulle gälla vad i 3 § av föreliggande förslag stadgas.

Ingen sär- Det skulle kunna ifrågasättas, att sökanden hade att erlägga en sär
ningsavgift''

skild ansökningsavgift för att få ärendet återupptaget. Då emellertid detta

'' torde strida mot art. 2 i bernbyråns avtalsförslag liksom ock, efter vad det

vill synas, mot utomlands i allmänhet tillämpade principer, anser jag

någon sådan föreskrift ej böra meddelas.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 421.

33

5 §•

Stadgandet i denna paragraf avser att skydda s. k. föranvändare och Föranmnär

avfattat i nära anslutning till 16 § patentförordningen. Redan i den are,a

allmänna motiveringen har jag framhållit, att vid återupptagande av en

patentansökan hänsyn måste tagas till den rätt, som sålunda kan hava

förvärvats av annan. Obestridligen skulle det kunna innebära en obillighet,

om ej föranvändarerätt erkändes jämväl här. Att, på sätt någon gång

ifrågasatts för motsvarande fall i 11 § här nedan, ålägga föranvändaren

att, därest patent meddelas, till patenthavaren betala viss avgift för rätten

att använda uppfinningen anser jag ej riktigt; bernbyråns avtalsförslag

innehåller icke någon sådan föreskrift.

Återupplivande av förfallet patent.

6 §.

Tidsbestämningen är här densamma som i 1 §. Detta överensstämmer

med patent- och registreringsverkets förslag, som därutinnan lämnatsbe9''ansmn9- utan anmärkning i de avgivna yttrandena. ,

Då enligt 11 § patentförordningen särskilda årsavgifter icke er- Tilläggsläggas

för tilläggspatent, utan jämlikt 10 § i samma förordning ett sådant Pa m ■

patents fortvaro är beroende därav, att huvudpatentet vidmakthålles genom

dylik avgiftsbetalning, fordras speciella stadganden angående tilläggspatents

återupplivande. Att låta tilläggspatent så att säga automatiskt upplivas i

sammanhang med huvudpatentet låter sig ej lämpligen göra, bland annat

av den anledningen att de båda patenträttigheterna kunna hava fått olika

innehavare. Enär, på sätt nämnts, årsavgifter erläggas blott för huvudpatent,

bör ett tilläggspatent icke kunna upplivas, utan att dylik åtgärd

företagits med huvudpatentet.

7 §•

Ansökan om återupplivande av patent skall jämlikt denna paragraf Ansökmngsgöras

före den 1 januari 1921, således inom samma tid som i 2 § för

reguljära fall bestämts i fråga om ansökan om återupptagande av patentärende.

Den i sistnämnda paragraf för visst undantagsfall stadgade längre

ansökningstiden kan uppenbarligen ej ifrågakomma här.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 361 höft. (Nr 421.)

5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 421.

Under

patentets

ogiltighets
tid
förfallna
årsavgifter.

Patent- och

registreringsverket.

Utlåtanden

Departe
mentschefen.

Avgifternas

storlek.

Patent- och

registreringsverket.

Utlåtanden.

Departe
mentschefen.

Att i allmänhet ej, såsom i Frankrike skett, möjlighet bör beredas

patenthavare att helt eller delvis vinna befrielse från erläggande av årsavgifter

för patent, har redan förut framhållits. Men därmed är icke

avgjort, att årsavgifter skola betalas även för den tid, varunder ett sedermera

återupplivat patent saknat gällande kraft och skydd således ej åtnjutits

för uppfinningen.

På sätt jämväl i det föregående nämnts, framhåller patent- och registreringsverket

i sin skrivelse, att en sådan skyldighet torde komma att

verka såsom en hämsko mot ansökningar om upplivande av mindervärdiga

eller värdelösa patent. En dylik anordning — fortsätter ämbetsverket -—

kunde törhända synas obillig. Emellertid skulle en befrielse från erläggande

av årsavgifter för ifrågavarande tid innebära en orättvisa mot det

säkerligen stora antal patenthavare, som under krigsåren i behörig tid inbetalt

årsavgifter för sina patent utan möjlighet att under krigsåren utnyttja

dem men i förhoppning att därefter kunna bringa dem till normal

utövning. Vid återupptagande av en patentansökan måste ju ock vederbörande,

om ansökningen ledde till patent, betala årsavgifter från den

ursprungliga ansökningsdagen.

Mot patent- och registreringsverkets uppfattning i denna fråga har

invändning ej från något håll framställts.

För egen del biträder jag samma ståndpunkt. Patent- och registreringsverkets

mening torde icke stå i strid med art. 2 i bernbyråns avtalsförslag

och överensstämmer med vad i allmänhet gäller i utländsk rätt.

Emellertid måste härvid ytterligare en fråga besvaras, nämligen om

avgifterna skola utgå med eller utan sådan förhöjning, som omförmäles i

11 § patentförordningen.

Enär anledningen till patentens upphörande varit underlåtenhet att

erlägga dylika förhöjda årsavgifter, anser patent- och registreringsverket

avgifterna böra inbetalas med sådan förhöjning. Detta stode också i överensstämmelse

med vad som stadgats i de hos oss utfärdade förordningar

om anstånd med erläggande av årsavgifter.

Mot denna princip hava kommerskollegium och de hörda korporationerna

ej haft något att erinra.

Densamma torde också lämpligen böra följas. Konsekvensen av en

motsatt ståndpunkt kunde sägas leda till att en patenthavare, som under

samma tid upprätthållit sitt patent genom inbetalning av förhöjd årsavgift,

borde vara berättigad återfå det belopp, som motsvarade förhöjningen.

Det föreslagna stadgandet synes emellertid närmast strida mot art. 2 i

bernbyråns avtalsförslag, då väl åt sagda artikel får givas den tolkning

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kumjl. Maj:ts proposition nr 421.

35

:itt tilläggsavgift eller påföljd, som där närnnes, omfattar även sådan

förhöjning av årsavgift, varom nu är fråga. Med hänsyn till de svenska

årsavgifternas ringa belopp är frågan hos oss icke av någon större praktisk

betydelse.

8 §•

De bestämmelser, som innehållas i andra stycket av föreliggande Anteckning i

paragraf och vartill motsvarighet återfinnes i 7 § patentförordningen, er- registret

fordras av den anledningen att, sedan ett patent förfallit, därom jämlikt m. m.

24 § i samma förordning gjorts anteckning i patentregistret och införts

kungörelse i allmänna tidningarna. Däremot torde utfärdande av nytt

patentbrev ej vara nödvändigt eller ens lämpligt, detta senare enär missbruk

med det ena eller andra patentbrevet skulle kunna tänkas förekomma.

Att patentbeskrivningen med bilagor ej behöver ånyo offentliggöras genom

tryck, ligger i öppen dag.

10 §.

En naturlig följd av ett patents återupplivande blir, att i fråga om Årsavgifter.

storleken av årsavgifter, som skola erläggas för ett återupplivat patent, och

tiderna för deras inbetalande den ursprungliga ansökningsdagen skall vara

normgivande.

I andra stycket av paragrafen har en särskild föreskrift måst givas

beträffande tiden för inbetalning av årsavgift för patentår, för vilket avgift

ej skolat erläggas enligt 7 § och som börjat före patentets återupplivande

eller inom viss kortare tid därefter. Patentfprordningens 11 §

kan icke gärna förklaras helt tillämplig även här. A ena sidan gäller

nämligen enligt sistnämnda paragraf, att årsavgift skall för varje patentår

erläggas före det årets början, vid påföljd att avgiften i annat fåll höjes

med en femtedel, och inom ytterligare nittio dagar, vid äventyr att patentet

eljest förfaller, under det å andra sidan enligt 7 § i förslaget vid

ansökan om återupplivande av patent skola fogas endast den eller de icke

förut guldna förhöjda årsavgifter, som, därest patentet fortfarande varit

gällande, senast skolat inbetalas å dagen för ansökningens framställande

eller dessförinnan. En sökande skulle således, om förevarande bestämmelse

ej funnes, till och med kunna riskera att gå förlustig sin patenträtt

på grund av underlåtenhet att betala avgift för ett patentår, som enligt

patentförordningen börjat löpa, redan innan hans ansökan om återupplivande

av patentet gjorts, eller så kort tid efter ansökningens framställande

och eventuellt även dess bifallande, att sökanden, särskilt om han

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 421.

är bosatt utomlands, kanske icke ens hunnit få underrättelse om beslutet.

Omförmälda tid efter patentets återupplivande har ansetts böra sättas till

tre kalendermånader. Att densamma, i analogi med vad som skett i författningarna

om anstånd med erläggande av årsavgifter, utmätts i kalendermånader

och icke, efter mönster av 11 § patentförordningen, i dagar,

har sin grund däri, att denna senare tidsbestämning visat sig medföra

praktiska olägenheter. Skulle enligt sagda förordning patentåret hava

börjat å dagen för ansökningens framställande eller tidigare, bör avgiften

tydligen, i överensstämmelse med den i 7 § av förslaget tillämpade princip,

utgå med förhöjning, även om avgiften erlägges före patentårets början,

sådan denna bestämts i nu föreliggande paragraf.

11 §•

Föranvän- Denna paragraf innehåller beträffande återupplivat patent motsva
dareratt.

ran(je undantagsbestämmelse som 5 § i fråga om patent, meddelat på

grund av en återupptagen patentansökan. Undantaget här i 11 § är emellertid

av långt större praktisk betydelse än det i 5 §, då nämligen en

uppfinning, som en gång varit föremål för ett sedermera upphört patent,

just genom patentets beviljande med ty åtföljande publicering i tryck av

patentbeskrivningen blivit offentligt känd och sedan genom patentets förfallande

så att säga övergått till allmän egendom.

En särskild fråga uppställer sig här till besvarande, nämligen huruvida

det, för att föranvändarerätt skall anses hava uppkommit, bör vara

nog, att uppfinningen börjat utövas, respektive väsentliga åtgärder därför

vidtagits, innan beslut fattats om patentets återupplivande eller åtminstone

innan kungörelse därom införts i allmänna tidningarna, eller om det bör

fordras, att användandet av uppfinningen föregått ansökningen om patentets

återupplivande, eller till och med att användandet infallit före lagens

utfärdande eller eventuellt före dess ikraftträdande.

Patent- och Patent- och registreringsverket anser den kritiska tidpunkten böra vara

rCgTerketnSS den, när ansökan gjorts om patentets återupplivande. Patenthavaren —

säger ämbetsverket — har därvid givit till känna, att han åter önskar

taga patenträtten i anspråk, och för den, som ämnar vidtaga åtgärder för

en uppfinnings utövning, torde det ej möta någon svårighet att hos patentmyndigheten

erhålla upplysning, huruvida återupplivande av patentet

blivit sökt.

utlåtanden. Någon erinran mot patent- och registreringsverkets uppfattning i

denna fråga har ej förekommit i de avgivna yttrandena.

Departe- Bernbyråns avtalsförslag giver ej någon bestämd ledning för frå
mentsehefen.

gang besvarande, och främmande rätt företer härutinnan ganska skiftande

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 421. 37

och delvis icke fullt otvetydiga stadgande!!. Såsom skäl för valet av

den dag, då lagen utfärdats eller trätt i kraft, kan. åberopas den omständigheten

att man därigenom åtminstone i viss mån från föranvändarerätt

utesluter den, som med vetskap om lagens tillvaro och just med tanke

därpå företager sig att utöva en uppfinning, kanske enkom för att på så

sätt minska patentets värde; särskilt stor synes dock faran av ett sådant

tillvägagångssätt icke vara. För den tid, då beslutet fattats om patentets

återupplivande eller då kungörelse därom skett, kan anföras, att först genom

beslutet fastslås, att rätt förelegat att få patentet återupplivat, respektive

genom kungörelsen tillkännagives för den intresserade allmänheten, att

utövning av uppfinningen är otillåten för utomstående; lagens karaktär av

en undantagslagstiftning utgör ock — kan det sägas — anledning att bereda

föranvändare ett vidsträckt skydd. Emellertid synes den lösning

av frågan, patent- och registreringsverket förordat, vara den riktigaste

och även bäst överensstämma med vad i liknande fall gäller inom vår

lagstiftning på det industriella rättsskyddets område, i det ansökningstiden

där är avgörande. För övrigt skiljer sig väl, praktiskt sett, denna

lösning föga från den närmast förut angivna, då nämligen beslutet och

kungörelsen om patentets återupplivande i de allra flesta fall torde kunna

följa mycket snart på ansökningen, under det att denna, särskilt där fråga

är om en i utlandet boende person, kanske ej hinner göras förrän eu

längre tid efter lagens ikraftträdande. Jag har därför låtit avfatta förslaget

i enlighet med patent- och registreringsverkets hemställan.

Något särskilt stadgande att, om ett patent återupplivas, en under patentets

ogiltighetstid förelupen utövning av uppfinningen icke kan beivras,

är med hänsyn till avfattningen av de i patentförordningens 22 § meddelade

bestämmelser om patentintrång icke erforderligt.

Underlåten utövning av patenterad uppfinning.

12 §.

Patent- och registreringsverket anför i sin skrivelse följande: I fråga

om underlåten utövning av patenterad uppfinning innehölle art. 3 i bernbyråns

avtalsförslag bland annat bestämmelse därom att intet patent, som

varit i gällande kraft den 1 augusti 1914, skulle kunna förklaras förfallet

eller upphävas endast på grund av bristande utövning före utgången av

två år räknat från den 31 december 1919. Då enligt 15 § i gällande

Patent
intrång.

Patent- och

registreringsverket.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 421.

patentförordning i Sverige påföljden av uraktlåten utövning av patenterad

uppfinning endast vore skyldighet för patenthavaren att meddela licens å

uppfinningen med rätt att därför uppbära ersättning och ej patentets förklai''ande

för ogiltigt, syntes något stadgande i omförmälda av bernbyrån

angivna riktning icke erfordras, för att Sverige skulle kunna biträda avtalet

i denna del och komma i åtnjutande av den förmån, som ovan

nämnts.

Däremot torde — fortsätter ämbetsverket — för vinnande av den

likaledes i art. 3 uti avtalsförslaget angivna förmån att tiden mellan den

1 augusti 1914 och den 31 december 1919 icke skulle medräknas i fråga

om utövning av ett patent, bestämmelse böra införas om lindring i det

i 15 § patentförordningen stadgade licenstvång. Emellertid hade ämbetsverket

ansett jämkningar i bernbyråns förslag böra såtillvida företagas, att

med hänsyn till tiden för ifrågavarande lags utfärdande den i nämnda

förslag omförmälda tid utsträcktes till den 1 juli 1920, samt att lagen

förklarades tillämplig endast med avseende å mål, som komme att anhängiggöras

efter lagens ikraftträdande; enligt vad ämbetsverket inhämtat,

skulle allenast ett mål angående licensmeddelande hava anhängiggjorts

under tiden efter den 1 augusti 1914.

utlåtanden. Varken kommerskollegium eller någon av de hörda korporationerna har

föreslagit någon avvikelse från vad patent- och registreringsverket sålunda

hemställt, dock att svenska föreningen för industriellt rättsskydd, med vilken

svenska uppfinnareföreningen och jämväl kommers kollegium instämt,

uttalat den uppfattningen att, därest tidpunkten för lagens utfärdande icke

komme att sammanfalla med tidpunkten för dess ikraftträdande, paragrafen

borde få avseende å alla mål, som anhängiggjordes efter förstnämnda

tidpunkt.

Erinras må ock om den framställning, svenska uppfinnareföreningen

tidigare gjort i saken.

Departe- Det torde kunna ifrågasättas, huruvida patent- och registreringsver
rnen

sc e en. ^ tolkat bernbyråns avtalsförslag, såvitt genom samma tolkning

gjorts gällande, att i förra delen av art. 3 i nämnda förslag skulle åsyftas

även annan påföljd av underlåten utövning än patenträttens förverkande.

Att närmare ingå på detta spörsmål anser jag dock ej vara av nöden, då

jag i varje fall är ense med ämbetsverket däri, att den jämförelsevis lindriga

påföljd, som den svenska patentförordningen i motsats till de flesta främmande

lagstiftningar stadgar för underlåten utövning, nämligen licenstvång,

bör ytterligare lindras på det sätt, ämbetsverket föreslagit. Utan

en sådan bestämmelse skulle svensk lagstiftning sakna varje stadgande i

ämnet att ur reciprocitetssynpunkt åberopas i förhållande till utlandet.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. MujUs proposition nr 421.

39

Allmänna bestämmelser.

13 §.

Patent- och registreringsverket anför i sin skrivelse: För att åt svenskar

kunna utverka motsvarande förmåner i utlandet, syntes de föreslagna

lagbestämmelserna böra göras tillämpliga endast i fråga om patentansökan,

som gjorts av svensk undersåte, och patent, som innehades eller, då detsamma

förföll, innehafts av svensk undersåte, med rätt för Konungen att

efter överenskommelse med främmande stat och under förutsättning av

ömsesidighet förordna, att samma bestämmelser skulle gälla även till förmån

för undersåte i den främmande staten.

Svenska patentombudsföreningen har lämnat patent- och registreringsverkets

hemställan i denna del utan anmärkning.

Svenska föreningen för industriellt rättsskydd, vars mening delas av

svenska uppfinnareföreningen och kommerskollegium, anför genom sin styrelse

till en början: Styrelsen ville betona vikten av att lagen ej utsträcktes

att gälla för utländska medborgare i vidsträcktare mån än erhållandet

av reciproka fördelar sådant påkallade. Styrelsen ansåge en erinran

härom befogad med hänsyn till vad som förekommit i fråga om prioritetstidens

förlängning, vid vilken frågas ordnande, åtminstone vad anginge

medgivandet av sådan förlängning för undersåtar i Amerikas förenta stater,

reciprocitetens fordringar icke kunde sägas hava behörigen iakttagits.

Ur denna synpunkt hemställer styrelsen, att i lagen uttalas, att dess

bestämmelser, under förutsättning av ömsesidighet, helt eller delvis kunna

göras tillämpliga i förhållande till utlänningar.

Slutligen framhåller styrelsen såsom sin uppfattning, att vad vid

tillämpning av förevarande paragraf särskilt bör eftersträvas är överenskommelser

angående lättnader i utövningstvånget.

Paragrafen har synts mig böra i huvudsak avfattas i överensstämmelse

med vad patent- och registreringsverket föreslagit. Dock har för

lagens tillämplighet i fråga om medborgare i främmande stat icke ansetts

böra ovillkorligen förutsättas särskild överenskommelse med denna senare,

då nämligen reciprocitet där måhända ej fordras. Därjämte har, i enlighet

med vad i flertalet av de inkomna yttrandena hemställts, lagen förklarats

även kunna göras allenast delvis tillämplig i förhållande till utländsk

stats medborgare, varvid emellertid är att märka, hurusom av

naturliga skäl icke, för att reciprocitet skall anses föreligga, kan krävas,

att den främmande lagstiftningen på området i varje särskild detalj sammanfaller

med den svenska.

Utlänningars

rättsställning.

Patent- och

registreringsverket.

Utlåtanden.

Departe
mentschefen.

s. 40 Kontrollera mot PDF

Specialföreskrifter

av

Konungen.

Promulga
tionsbestäm
melsen.

Frihet från

expeditionslösen

och

stämpelavgift.

40 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 421.

14 §.

Närmare föreskrifter kunna erfordras exempelvis rörande anteckning

i patentregistret och kungörelse i allmänna tidningarna om återupplivande

av patent.

Av vikt är, att lagen snarast må kunna utfärdas och träda i kraft.

Ansökningstiden utgår ju enligt 2 § i regel och enligt 7 § städse redan

den 31 december 1920, och med hänsyn till innehållet i 13 § kunna, särskilt

om den av bernbyrån föreslagna separatkonventionen icke blir verklighet,

mer eller mindre långvariga underhandlingar med främmande stat

krävas, innan lagen kan bliva gällande till förmån för medborgare därstädes.

Då, på sätt patent- och registreringsverket hemställt, dess enligt 3,

4, 8 och 9 §§ i förslaget utfärdade expeditioner synas böra, i likhet med

vad som gäller ämbetsverkets motsvarande expeditioner i andra patentärenden,

erhållas avgiftsfritt, torde nödiga ändringar böra vidtagas i 15 § av

förordningen den 7 december 1883 angående expeditionslösen och 3 § i

förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften.

Föredragande departementschefen uppläste härefter ifrågavarande

förslag till lag om återställande i vissa fall av rätt till patent in. in.,

vilket förslag var av den lydelse bilaga B vid detta protokoll utvisar, samt

hemställde, att lagrådets utlåtande över förslaget måtte för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Till denna hemställan, som biträddes av statsrådets

övriga ledamöter, behagade Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Regenten lämna bifall.

Ur protokollet:

Adil Wifvesson.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 421.

41

Bilaga A.

Översikt över de bestämmelser, som i utlandet med anledning

av världskriget meddelats till skydd för den industriella

äganderätten.

De bestämmelser, som utomlands meddelats till skydd för den industriella

äganderätten gentemot krigets menliga verkningar, äro i allmänhet

mera omfattande och effektiva än de hos oss i dylikt syfte utfärdade.

Lagstiftningsåtgärder på området hava vidtagits dels under själva krigstiden

och dels efter fredssluten i Versailles och S:t Germain. Helt naturligt

har behovet av lagstiftningens ingripande gjort sig kraftigare gällande

i stater, som deltagit i kriget, än i de neutrala. Men även i åtskilliga av

dessa senare hava genomgripande lagstadganden i ämnet kommit till stånd.

Inom såväl ena som andra gruppen av stater äro bestämmelserna mycket

skiftande. I det följande skall en redogörelse lämnas för vad i några

viktigare främmande länder huvudsakligen åtgjorts och därvid början göras

med före detta krigförande stater.

I Frankrike utfärdades redan den 14 augusti 1914 en förordning,

enligt vilken för tiden från och med den 1 augusti 1914 till en tidpunkt,

som skulle bestämmas efter krigets slut, suspenderades vissa lagstadgade

fatalietider, bland annat för inbetalning av patentavgifter och för igångsättande

av föreskriven utövning av en patenterad uppfinning.

Genom lag den 27 maj 1915 suspenderades i enahanda utsträckning

prioritetsfristerna i fråga om patent, varumärken samt mönster och

modeller.

En lag av den 8 oktober 1919 innehåller angående förlängning av

giltighetstiden för patent följande bestämmelser: Patent, som icke upphört

före den 1 augusti 1914, och patent, som beviljats eller sökts senare än

nämnda dag men före den 1 augusti 1919, kunna på ansökan förlängas,

då patenthavarna eller deras rättsinnehavare i följd av kriget ej kunnat

normalt utöva eller låta utöva uppfinningarna. Förlängning beviljas för

hela år, högst fem. Antalet år fastställes med hänsyn till den tid, varunder

den normala utövningen varit avbruten, och resultatet av utövningen,

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 361 käft. (Nr 421.) Q

Frankrike.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 421.

Tyskland.

i händelse avbrottet'' ej varit fullständigt. En ytterligare förlängning på

ett till tre år kan beviljas dem, som varit mobiliserade under mer än två

år, och dem, för vilka utövningen blivit omintetgjord eller rubbad, därest

nämligen en sådan förlängning synes nödvändig för återupprättande av

deras industriella verksamhet. För varje år, varmed ett patent förlängts,

skall årsavgift betalas. Därjämte erlägges en särskild ansökningsavgift. I

fråga om patent, vars normala giltighetstid utlöpt efter den 1 augusti

1914, gäller förlängningen icke gentemot tredje man, som efter patentets

upphörande men före dagen för lagens offentliggörande, verkligt och effektivt

utövat uppfinningen eller en förbättring av densamma; han kan icke

tilltalas för patentintrång och ej heller förpliktas att upphöra med utövningen.

Ansökningar om förlängning av patent behandlas och avgöras av

eu särskild kommission.

Samma lag stadgar vidare bland annat, att förfallna årsavgifter för

patent utom den första kunna reduceras eller i undantagsfall helt och

hållet eftergivas, därest patenthavaren styrker, att han i följd av kriget

varit urståndsatt att betala desamma. Ansökningar härom tillhör det

likaledes ovannämnda kommission att handlägga.

Genom en förordning den 8 november 1919 hava meddelats närmare

bestämmelser rörande tillämpningen av omförmålda lag.

Bestämmtdserna i förordningen den 14 augusti 1914 och lagen den

27 maj 1915 komma icke undersåtar i främmande stat till godo, såframt

ej motsvarande förmåner där medgivas franska undersåtar. Detsamma

torde gälla angående stadgandena om reducering eller efterskänkande av

årsavgifter. Däremot synas bestämmelserna om förlängning av patent äga

tillämpning, utan att reciprocitet kräves.

I Tyskland utfärdades den 10 september 1914 en förordning angående

provisoriska lättnader i fråga < m skydd för patent, nyttighetsinodeller

och varumärken. Denna förordning stadgade, att den, som genom

krigstillståndet förhindrats att i förhållande till patentmyndigheten iakttaga

en frist, vars försummande enligt lag medförde en rättsförlust, på

ansökan ägde att bliva återinsatt i sin förutvarande rättsställning. Dylik

ansökan måste göras inom två månader från hindrets upphörande.

I övrigt skulle de bestämmelser gälla, som i vissa angivna paragrafer i

civilprocessordningen finnas meddelade beträffande återinsättande i förutvarande

rättsställning. Nämnda paragrafer innehålla bland annat, att dylikt

återinsättande icke kan begäras, sedan ett år förflutit från den lagstadgade

fristens tilländagående, samt att den underlåtna åtgärden måste

vidtagas samtidigt med ansökningen om återinsättande eller dessförinnan;

genom en den 13 april 1916 utfärdad kungörelse förklarades emellertid

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 421.

43

det förra av dessa båda stadgande!! ej skola liga tillämpning i förevarande

fall, utan överlämnades i stället åt rikskansleren att fastställa, från vilken

tidpunkt ansökning icke längre skulle vara tillåten.

Rörande årsavgifter för patent, utom den första, bestämdes därjämte

i ovannämnda förordning den 10 september 1914, att den, som genom

kriget blivit urståndsatt att betala sådan avgift, skulle på ansökan, som

kunde framställas även sedan den i patentlagen medgivna längsta fristen

för avgiftens erläggande utgått, kunna av patentmyndigheten erhålla anstånd

med avgiftens betalande utan förhöjning intill högst nio månader

från patentårets början. Genom eu senare förordning av den 31 mars

1915 stadgades, att lämnat anstånd kunde förlängas, om begäran därom

framställdes, innan den redan medgivna anståndstiden gått till ända. Anstånd

skulle enligt denna förordning kunna beviljas till en efter krigets

slut infallande tidpunkt, som komine att fastställas av rikskansleren.

Genom författningar den 7 maj 1915 och den 8 april 1916 blevo

de lagstadgade prioritetsfristerna i fråga om patent, nyttighetsmodeller,

varumärken samt mönster och prydnadsmodeller, såframt de icke tilländagått

före den 31 juli 1914, förlängda till utgången av sex månader efter

krigets slut.

Efter fredsslutet i Versailles utfärdades den 31 augusti 1919 i anslutning

till fredstraktaten en lag, däri återfinnas följande bestämmelser:

§ 15. De lagliga fristerna för fullgörande av handlingar, erforderliga

för grundläggande eller upprätthållande av industriella skyddsrätter,

varda, såframt de icke utlöpt redan den 1 augusti 1914 eller börjat löpa

först efter fredsfördragets trädande i kraft, förlängda till utgången av ett

år efter nämnda ikraftträdande. Tilläggs- eller straffavgifter behöva icke

erläggas vid inbetalningar, som i enlighet härmed göras i rätt tid.

Industriella skyddsrätter, som enligt förut gällande bestämmelser i

följd av underlåtenhet att företaga en handling upphört under tiden från

den 1 augusti 1914 till ikraftträdandet av fredsfördraget, träda åter i kraft.

§ 16. Tiden mellan den 1 augusti 1914 och fredsfördragets trädande

i kraft skall ej medräknas i den uti 11 § tredje stycket av patentlagen

angivna tid, före vars utgång ett patent icke må återkallas på grund av

bristande utövning. Före utgången av två år efter fredsfördragets ikraftträdande

kunna patent, som voro gällande den 1 augusti 1914, ej återkallas.

Samtliga ovannämnda författningar gälla till förmån för undersåtar

O P c*

i främmande stat endast under förutsättning att denna beviljar tyska unsåtar

liknande fördelar.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 421.

Österrike. I Österrike utfärdades den 2 september 1914 en förordning, enligt

vilken anstånd med erläggande av årsavgift eller annan patentavgift, förfallen

efter den 25 juli 1914, på ansökan kunde, utan skyldighet för vederbörande

att vidkännas förhöjning av avgiften, erhållas till en tidpunkt,

som framdeles skulle fastställas. Dock kunde anstånd ifrågakomma, endast

om avgiften skulle erläggas av en person, som befunne sig i österrikisk

militärtjänst eller eljest användes för den österrikiska krigsmaktens

räkning. Senare stadgades emellertid genom en förordning den 17 maj

1915, att anstånd skulle kunna meddelas jämväl annan än sålunda omnämnd

person, så snart krigstillståndet förhindrat avgiftens erläggande i

vederbörlig tid. Enligt förklaring i 1915 års författning skulle beviljat

anstånd i fråga om en avgift även gälla andra, framdeles förfallande

avgifter.

Vidare meddelades i de nämnda båda förordningarna bestämmelser

om återupplivande av patent och återupptagande av patentansökningar,

som förfallit, respektive tillbakavisats, på grund av underlåtenhet att inbetala

lagstadgad avgift eller vidtaga annan åtgärd. Härvid fordrades

bland annat, att sagda underlåtenhet visades hava berott på krigstillståndet.

Hade någon, sedan det offentliggjorts, att ett patent förfallit, eller

att en patentansökan tillbakavisats, i god tro börjat utöva uppfinningen,

kunde han icke, om sedermera patentet sattes i kraft eller ansökningen

återupptoges, göras ansvarig för utövning, som skett under mellantiden.

Däremot ägde han icke att fortfara med utövningen.

Genom särskilda författningar av den 24 september 1914, den 24

december samma år och den 24 juni 1915 suspenderades tills vidare den

1 lag fastställda tiden för förnyelse av ett varumärke.

På enahanda sätt förlängdes genom en förordning av den 1 december

1915 prioritetsfristerna i fråga om såväl patent som andra industriella

skyddsrätter.

Bland övriga i Österrike till följd av kriget utfärdade författningar

på det industrirättsliga området må här endast nämnas förordningen den

2 juni 1915 om utsträckning av skyddstiden för mönster. I denna förordning

stadgades bland annat, att för mönster, som åtnjutit skydd den

26 juli 1914 eller registrerats först senare, skyddstiden förlängdes i mån

av krigets varaktighet. Häri låg således, i händelse skyddet normalt upphört

under krigstiden, jämväl ett återupplivande av skyddsrätten. Dock

skulle för sådant fall den, som efter skyddets upphörande men före förordningens

ikraftträdande använt mönstret, icke blott gå fri från ansvar

och skadeståndsskyldighet härför utan även vara berättigad att fortfarande

använda mönstret.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 421.

45

Bestämmelser angående förlängning av giltighetstiden för patent saknas

däremot i Österrike.

Vad angår ovannämnda författningars tillämplighet å utlänningar,

fordras i vissa fall reciprocitet, i andra icke.

I Belgien stadgades genom en den 5 augusti 1914, således omedelbart

efter krigsutbrottet, utfärdad förordning, att om den tid, inom vilken

årsavgift för ett patent skulle erläggas vid äventyr av patentets upphörande,

icke gått till ända vid förordningens utfärdande, nämnda tid förlängdes

till en tidpunkt, som framdeles skulle bestämmas.

Sedan större delen av landet ockuperats av tyska armén, meddelades

där från tysk sida på det industriella rättsskyddets område åtskilliga bestämmelser,

för vilka dock här icke torde behöva redogöras.

Eu den 11 oktober 1919, alltså efter fredsslutet i Versailles, dagtecknad

belgisk lag innehåller bland annat följande: De prioritetsfrister

i fråga om patent, varumärken samt mönster och modeller, som löpte den

I augusti 1914 eller börjat löpa först senare, förlängas intill utgången av

sex månader, efter det fredstraktaten i Versailles trätt i kraft. Tiden

mellan den 1 augusti 1914 och dagen för fredstraktatens ikraftträdande

medräknas ej i den frist, inom vilken en patenterad uppfinning skall bringas

till utövning; dessutom må ett patent, som var i kraft den 1 augusti 1914,

icke kunna upphävas eller annulleras endast på grund av bristande utövning

eller begagnande före utgången av två år efter ikraftträdandet av

fredstraktaten. Vid beräknandet av giltighetstiden för patent, som icke

utgått före den 1 augusti 1914, skall icke medräknas tiden mellan nämnda

dag och en, olika för olika fall bestämd tidpunkt efter krigets slut; dock

skall denna förlängning av patenttiden kunna av domstol helt eller delvis

återkallas, om det ådagalägges, att uppfinnaren eller hans rättsinnehavare

med vinst utövat uppfinningen mellan den 1 augusti 1914 och den 15

juni 1919. Såväl med avseende å utsträckningen av prioritetsfristerna som

i fråga om förlängningen av patents giltighetstid meddelas i lagen vissa

bestämmelser till skydd för tredje mans rätt.

Förordningen den 5 augusti 1914 nämner intet om reciprocitet såsom

villkor för dess tillämplighet å undersåtar i främmande stater. Däremot

kräves sådan reciprocitet i fråga om ovannämnda genom lagen den

II oktober 1919 medgivna förmåner.

I England utfärdades den 21 augusti 1914 ett reglemente angående

patent, mönster och varumärken att gälla under kriget och sex månader

därefter. Häri stadgades, att patentmyndigheten skulle kunna på villkor,

som funnes skäliga, utsträcka varje för ingivande av en handling eller vidtagande

av annan åtgärd bestämd frist, såframt antingen styrktes, att

Belgien.

England.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Italien.

Kungl. Maj:ts proposition nr 421.

skyddssökanden eller skyddsrättsinnehavaren varit hindrad iakttaga fristen

på grund av militär tjänstgöring, tvungen bortovaro från landet eller annat

av kriget orsakat förhållande av natur att motivera ett anstånd, eller ock

åtgärdens vidtagande skulle till följd av omständigheter, härrörande av

kriget, skada vederbörandes intressen. Genom en patentmyndighetens kungörelse

den 26 augusti 1914 stadgades, att begäran om sådant anstånd

skulle göras, om den grundades å omständighet av förstnämnda slag, när

vederbörande vore i tillfälle att vidtaga åtgärden, men om den grundades

å förhållande av sistnämnda slag, innan den för åtgärdens vidtagande bestämda

fristen gått till ända. Såsom synes, avse dessa författningar icke

blott patenträttsliga frister utan jämväl övriga frister på det industriella

rättsskyddets område. Av frister, som här kunna komma i fråga, må

särskilt erinras om frister för erläggande av avgifter samt prioritetsfrister.

Vidare är att märka, hurusom utövningstvånget för patenterade uppfinningar

i viss mån begränsades genom en den 23 november 1915 ut
ö

O co

färdad lag.

Efter fredsslutet hava omfattande bestämmelser på det industriella

rättsskyddets område meddelats genom en lag av den 23 december 1919.

Bland annat har enligt nämnda lag den normala maximitiden för patent

generellt förlängts från fjorton till sexton år, dock att i vissa fall licens

mot ersättning kan påfordras för de två tillagda patentåren. Någon föreskrift

om erläggande av avgifter för dessa båda år innehåller lagen icke.

Krav på reciprocitet uppställes ej i ovannämnda författningar för

deras tillämplighet med avseende å utlänningar.

Vad angår Italien, hava bestämmelser av ifrågavarande slag där meddelats

såväl före som efter landets inträde i kriget.

Redan genom en förordning av den 24 september 1914 stadgades

bland annat, att patent, som vore i kraft den 30 september 1914 och som

tillhörde i utlandet bosatt person, ej skulle upphöra på grund av underlåtenhet

att betala årsavgift eller att utöva uppfinningen, såframt vad

därutinnan bruste fullgjordes senast den 31 december 1914. Eldigt en

förordning den 3 januari 1915 utsträcktes det sålunda meddelade uppskovet

till och med den 30 juni 1915 och förlängdes därjämte försumma

tid de icke redan av den tidigare förordningen omfattade, före den 30 juni

1915 utlöpande frister för fullgörande av åtgärder till upprätthållande av

patent, tillhörande utomlands bosatta personer.

Sedan Italien inträtt i kriget, meddelades genom en förordning den

20 juni 1915 bland annat följande bestämmelser: Personer, som vore i

militär tjänstgöring eller på grund av tjänsteåligganden åtföljde hären eller

flottan, skulle kunna uppskjuta erläggandet av avgifter för ansökningar om

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 421.

47

patent eller om registrering av mönster eller varumärken till sextionde

dagen efter fredens bekantgörande; ansökning, för vilken avgift ieke erlagts,

skulle intill dess vila. För inbetalande av avgift eller företagande

av annan enligt lag erforderlig åtgärd för bevarande av ett patent, tillhörande

sådan person, som nyss nämnts, eller annan person, som genom

kriget förhindrats att i behörig ordning fullgöra vad sålunda ålegat honom,

medgavs anstånd till sista dagen i det på fredens bekantgörande närmast

följande kvartalet, såframt nämligen tiden för avgiftens inbetalande eller

annan åtgärds vidtagande icke gått till ända redan före krigets utbrott.

Vidare hava genom en förordning av den 22 mars 1917 de prioritetsfrister

på det industriella rättsskyddets område, som ej redan utlöpt

den 24 maj 1915 (tiden för Italiens inträdande i kriget), förlängts

till utgången av tre månader efter bekantgörandet av freden.

Beträffande såväl det sist omförmälda stadgandet i förordningen den

20 juni 1915 som även stadgandet i 1917 års förordning gäller reciprocitetsprineipen.

I Nordamerikas förenta stater hava i fråga om patent liksom jämväl

beträffande varumärken och mönster bestämmelser meddelats om utsträckning

av i lag fastställda tider för ingivande av ansökningar, erläggande

av avgifter och vidtagande av andra åtgärder till vinnande eller bevarande

av eu skyddsrätt. För varje fall fordras, att vederbörande i följd av krigstillståndet

varit hindrad att fullgöra vad på honom ankommit. Bestämmelserna

avse även prioritetsfristerna. Reciprocitet kräves.

Något egentligt utövningstvång för patenthavare existerar ej i Nordamerikas

förenta stater, varför lättnader i sådant hänseende icke där kunnat

ifrågakomma.

Bland de neutrala staterna må först omnämnas Nederländerna.

Den 29 juli 1916 utfärdades därstädes en lag, varigenom patentmyndigheten

berättigades att på därom framställd motiverad ansökan för

en tid av högst sex månader i sänder förlänga eller återställa en i patentlagen

stadgad frist, såframt densamma ej utgått före den 1 augusti 1914

eller avsåge ett förfarande inför domstol. Med lagen åsyftades bland annat

fatalietider för avgifters erläggande, för vinnande av prioritet och för

utövning av patenterade uppfinningar.

Genom en annan, likaledes den 29 juli 1916 utfärdad lag meddelades

motsvarande bestämmelser rörande förlängning och återställande av

frister på varumärkesrättens område, dock att anståndstiden här fastställdes

till högst fyra månader.

Ingendera lagen uppställer i förhållande till främmande stats undersåtar

klav på reciprocitet.

Nord
amerikas
förenta
stater.

Neder
länderna.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Spanien.

Schiveiz.

Kung i. Maj:ts proposition nr 421.

Genom en i Spanien den 23 september 1914 utfärdad förordning

stadgades, att inga skyddsrätter på den industriella äganderättens område,

tillhörande fysiska eller juridiska personer med bostad eller såte i utlandet,

under kriget skulle förklaras förfallna. Efter krigets slut skulle fastställas

en viss frist, inom vilken de av nämnda personer, som underlåtit

att fullgöra dem enligt lag åvilande förpliktelser, skulle äga styrka, att

de varit hindrade av vis major; ådagalades detta, skulle de undgå all

rättsförlust. Av fall, som här åsyftas, må nämnas underlåten inbetalning

av årsavgift för patent och bristande utövning av en patenterad uppfinning.

Emellertid avser lagen icke endast patent utan jämväl varumärken

och mönster.

Vidare utsträcktes genom en förordning av den 25 februari 1916 de

prioritetsfrister i fråga om patent, som icke utgått den 31 juli 1914, till

en dag, som skulle fastställas efter krigets slut. Reciprocitet kräves.

1 Schweiz hava alltifrån krigets början bestämmelser meddelats om

uppskov med erläggande av avgifter på det industriella rättsskyddets område.

Sålunda hava bland annat de lagstadgade fristerna för inbetalning

av vissa årsavgifter och andra periodiska avgifter, såframt de tilländagå^

efter den 31 juli 1914, förlängts först med bestämda tidsperioder och

sedermera, enligt en kungörelse den 23 juni 1915, till en tidpunkt, som

framdeles skulle fastställas.

Genom nämnda kungörelse stadgades även, att patentmyndigheten

intill en sålunda bestämd tidpunkt icke skulle äga tillbakavisa ansökningar

om patent eller om skydd för mönster, modeller eller varumärken på

grund av underlåtenhet av sökandena att i vederbörlig ordning besvara

mot ansökningarna framställda erinringar. Likaså suspenderades intill samma

tidpunkt den ordinära fatalietiden för överklagande av patentmyndighetens

beslut, såvitt den ej utgått redan före den 1 augusti 1914.

Vidare hava i lag bestämda prioritetsfrister successivt förlängts

genom särskilda författningar.

Rörande det i patentlagen stadgade utövningstvånget föreskrevs

o-enom en kungörelse den 11 februari 1916, dels att den tid av tre år

från ansökningsdagen, efter vars förlopp ''yrkande kan framställas om upphävande

av ett patent på grund av bristande utövning, generellt skulle

för! än »as till en tidpunkt, som framdeles komme att bestämmas, och dels

att fiTre samma tidpunkt talan ej skulle kunna väckas om upphävande av

ett patent, beträffande vilket den nämnda treårsperioden utgått redan före

kungörelsens ikraftträdande.

Fordran på reciprocitet gentemot utlänningar uppställes ej i någon

av ovannämnda författningar.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 421.

Aven i Danmark har genom en följd av författningar uppskov

givits med inbetalning av avgifter för patent, varumärken ocli mönster.

Enligt dessa författningar skulle i fråga om årsavgifter för patent

gälla, att efter den 11 september 1914 intet patent skulle förfalla på grund

av underlåtenhet att erlägga sådan avgift, om anstånd begärdes inom tre

månader efter patentårets början och avgiften, ökad med en femtedel, senare

erlades före eu viss tidpunkt, vilken efter hand framflyttats. Vidare

skulle enligt samma författningar patentmyndigheten, på begäran och om

skäl därtill förelåge, kunna i enahanda utsträckning, som nyss sagts, bevilja

anstånd med inbetalandet av den avgift, som enligt danska patentlagen

skall, sedan en patentansökan blivit godkänd och sökanden därom

underrättats, av honom erläggas för patentets utfärdande. När ett sådant

anstånd meddelades, skulle utfärdandet av patentet uppskjutas, något som

har betydelse i fråga om dettas varaktighet, då nämligen i Danmark

skyddstiden icke utgår förrän femton år efter patentets utfärdande, under

det i vårt land de femton patentåren räknas från ansökningsdagen.

I fråga om förnyelse av skydd för varumärke, därom enligt dansk

lag gälla liknande bestämmelser som enligt svensk, medgavs rätt till erhållande

av anstånd med erläggande av förnyelseavgiften i samma omfattning

som beträffande årsavgift för patent; emellertid måste ansökan om

förnyelse göras i vanlig ordning, innan den löpande skyddstiden gått

till ända.

Vidare möjliggjordes beviljande av liknande anstånd med inbetalning

av stadgad avgift för vinnande av förlängning av skyddstiden för

mönster; enligt svensk lag kan sådan förlängning icke alls ifrågakomma.

Genom tid efter annan utfärdade författningar har dessutom prioritetsfristen

i fråga om patent successivt utsträckts. Dylika bestämmelser

hava däremot icke meddelats beträffande övriga prioritetsfrister.

Reciprocitet i förhållande till utlänningar kräves icke enligt någon

av ovannämnda författningar.

En den 22 december 1919, således efter fredssluten, utfärdad lag

innehåller följande:

§ 1. Handelsministern bemyndigas att fastställa, under vilka villkor

patent, som tillhöra danska medborgare och som efter den 1 augusti

1914 förfallit på grund av underlåtenhet att betala årsavgift eller att utöva

uppfinningen, åter må kunna sättas i kraft.

Likaledes kan handelsministern bestämma, att intill utgången av år

1921 ett patent icke skall kunna förklaras förfallet till följd av sådan

underlåtenhet.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 361 käft. (Nr 421.) 7

Danmark

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 421.

§2. I fråga om patent, som varit gällande under tiden mellan

den 1 augusti 1914 och den 1 augusti 1919, skall patenträtten kunna

förlängas eller förnyas under av handelsministern närmare fastställda villkor,

däribland särskilt att patenthavaren tillfyllestgörande styrker, att han

på grund av omständigheter, härrörande från de genom kriget skapade

förhållanden, varit urståndsatt att normalt utnyttja patentet.

Förlängningen eller förnyelsen medgives för ett antal hela år med

hänsyn till den tid, varunder patenthavaren varit hindrad i patentets normala

utnyttjande, dock ej utöver fem år.

§ 3. Vidare skall handelsministern äga bestämma, att patentsökande,

om behandlingen av deras ansökningar blivit under tiden från den 1

augusti 1914 till den 31 december 1919 avslutad till följd av sökandenas

uraktlåtenhet att besvara av patentmyndigheten givna förelägganden, skola

kunna begära, att behandlingen återupptages i det läge, däri varje ärende

befann sig, då det avgjordes.

§ 4. De jämlikt förestående bestämmelser vunna rättigheter skola

dock ej kunna göras gällande mot den, som visar, att han under tiden

mellan de ursprungliga rättigheternas upphörande och den tidpunkt, då

de åter sattes i kraft, inom landet i god tro tagit ifrågavarande uppfinning

i bruk eller därför träffat väsentliga förberedelser.

§ 5. De genom denna lag meddelade bestämmelser kunna, under

förutsättning av ömsesidighet, genom Kungl. förordning göras tillämpliga

i avseende å andra länders medborgare, som efter den 1 augusti 1914

ansökt om eller varit innehavare av danska patent.

Sådana särskilda bestämmelser, som förutsättas i nu återgivna lag,

hava av handelsministern utfärdats genom en kungörelse av den 9 februari

1920. Enligt denna gäller följande:

1.) Dansk medborgare tillhörigt, patent, som under tiden mellan

den 1 augusti 1914 och den 22 december 1919 (själva lagens datum) förfallit

på grund av underlåtenhet antingen att i rätt tid betala årsavgift

eller att behörigen utöva uppfinningen, kan, såframt patentets ursprungliga

giltighetstid ännu icke utgått, äter sättas i kraft för den återstående

delen av den ursprungliga giltighetstiden. Begäran härom skall framställas

hos patentmyndigheten före utgången av år 1921. Samtidigt skola de avgifter

inbetalas, som skulle hava erlagts, om patentet hållits i kraft, dock

utan sådan förhöjning, som omförmäles i 7 § patentlagen (motsvarande

11 § i svenska patentförordningen). För återstående del av patenttiden

betalas avgifter i vanlig ordning. Uppfinningen skall vara bragt till utövning

före utgången av år 1921, såframt icke utövningsfristen förlänges i

enlighet med vad patentlagen därom innehåller. — Att märka är, huru
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition nr 421.

51

som för återupplivande av patent icke fordras bevis att patentets upphörande

haft sin grund i krigstillståndet.

Ett förfallet men sedermera återupplivat patent kan icke göras gällande

gentemot det utnyttjande av den patenterade uppfinningen, som

tredje man under tiden mellan patentets förfallande och dess förnyade

ikraftträdande i god tro igångsatt inom landet eller varför han träffat

väsentliga åtgärder.

2. ) Intill utgången av år 1921 skall ett patent icke kunna förklaras

förfallet på den grund att den patenterade uppfinningen icke bragts

till utövning i överensstämmelse med patentlagens föreskrifter.

3. ) För ett patent, som varit gällande under tiden mellan den 1

augusti 1914 och den 1 augusti 1919 och som fortfarande är i kraft, skall

giltighetstiden kunna förlängas utöver den i patentlagen fastställda tid av

femton år från patentets utfärdande, om patenthavaren före utgången av

år 1921 framställer begäran därom hos patentmyndigheten och för denna

på tillfyllestgörande sätt styrker, att han på grund av omständigheter,

som härröra från de genom världskriget skapade förhållanden, varit urståndsatt

att utnyttja patentet så, som han eljest hade kunnat påräkna.

Förlängningen medgives för ett antal hela år med hänsyn till den tid,

varunder patenthavaren visar sig hava varit förhindrad i det normala utnyttjandet

av patentet, och kan icke överstiga fem år; tiden för förlängningen

räknas börja två månader efter dagen för patentmyndighetens beslut.

Samtidigt med ansökningen skola inbetalas de enligt patentlagen

förfallna årsavgifter, som icke tidigare erlagts, dock utan förhöjning, och

förlängningen är betingad av att de enligt patentlagen senare förfallande

årsavgifter behörigen erläggas.

På motsvarande sätt skall ett patent, som varit gällande under tiden

mellan den 1 augusti 1914 och den 1 augusti 1919 men som icke längre

är i kraft, kunna på begäran av patentets siste innehavare förnyas utöver

dyn i patentlagen fastställda tid av femton år från patentets utfärdande.

Årsavgifter skola erläggas jämväl för den tid, varunder patentet varit förfallet

(jämför emellertid sista stycket i detta moment).

Ett sålunda förnyat patent kan icke göras gällande i det här förut

i 1 mom. andra stycket omnämnda fall.

För förlängt eller förnyat patent skall ej i någon händelse erläggas

avgift utöver den i patentlagen fastställda skyddstiden av femton år.

4. ) Ansökan om patent, vars behandling under tiden mellan den 1

augusti 1914 och den 31 december 1919 avslutats till följd av sökandens

underlåtenhet att besvara av patentmyndigheten givet föreläggande, kan

återupptagas till behandling i det läge, vari saken befann sig, då den

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 421.

Norge.

tidigare behandlingen avslutades, såframt begäran därom framställes hos

patentmyndigheten före utgången av år 1921.

Därest patentmyndigheten under förutnämnda tid avslagit en patentansökan

enligt 15 eller 18 § patentlagen, kan sökanden hos handelsmisteriet

begära, att beslutet underställes prövning av en särskild kommission

i överensstämmelse med vad som eljest gäller i fråga om talan mot dylikt

beslut av patentmyndigheten.

Om behandlingen därefter leder till att patent meddelas, skall patentet

dock icke kunna göras gällande gentemot det utnyttjande av den

patenterade uppfinningen, som tredje man under tiden mellan den ursprungliga

behandlingens avslutande och behandlingens återupptagande i

god tro igångsatt inom landet eller varför han träffat väsentliga åtgärder.

5. ) Vid ingivande av ansökan jämlikt 1 eller 3 mom. skall

erläggas en avgift av tjugu kronor. Patentmyndigheten kan medgiva

undantag härifrån, när sökanden visar sig vara i behov därav.

6. ) År sökanden icke bosatt inom landet, skall ansökningen vara

åtföljd av vederbörlig fullmakt, såframt ansökningen ej ingives genom samma

ombud, som tidigare jämlikt patentlagen representerat sökanden inom

landet.

7. ) Därest patentmyndighetens beslut enligt 3 mom. går sökanden

emot, kan han inom två månader underställa beslutet handelsministerns

prövning.

Vad angår Norge, har där genom olika författningar den frist av

tre månader efter början av varje patentår utom det första, inom vilken

enligt lag årsavgift för patent senast må med förhöjning erläggas, generellt

blivit förlängd till nio månader eller undantagsvis kortare tid.

Vidare har prioritetsfristen i fråga om patent successivt suspenderats,

senast till och med den 30 juni 1920.

I sistnämnda hänseende men däremot icke för tillgodonjutande av

de medgivna uppskoven med avgiftsbetalning har i förhållande till utlänningar

uppställts fordran på reciprocitet.

Varken på varumärkes- eller mönsterskyddets område hava några

lagbestämmelser utfärdats i anledning av kriget.

Sedan patent- och registreringsverket efter mottagandet av bernbyråns

ifrågavarande cirkulärskrivelse hos den norska patentmyndigheten anhållit

att få del av dess ståndpunkt i de av byrån berörda frågor, anförde

norska patentmyndigheten i skrivelse den 30 november 1919 bland annat

följande: Vid sidan av i Norge redan utfärdade (här förut omnämnda)

författningar behövdes enligt patentmyndighetens uppfattning en lag, som,

för såvitt anginge patentansökningar och beviljade patent, beredde möjlig
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj:ta proposition nr 421. 53

hot att få återställda vissa rättigheter, vilka sedan den 29 juli 1914 gått

förlorade till följd av underlåtenhet att inbetala avgifter eller att företaga

andra handlingar, om det nämligen visades, att sagda underlåtenhet berott

på omständigheter, härrörande från de genom kriget skapade förhållanden.

Ansökan härom borde göras hos patentmyndigheten inom en frist,

vilken syntes böra bestämmas till den 31 december 1920. Återställande

av försutten rätt torde endast böra medgivas patentsökande och patenthavare,

däremot ej invändare mot patentansökningar. Vad beträffade påföljden

för underlåtenhet att utöva en patenterad uppfinning, syntes tiden

mellan den 29 juli 1914 och den 31 december 1919 icke böra medräknas

i den för utövning stadgade frist. Patentmyndigheten ämnade föreslå,

att möjlighet bereddes till 1) återupptagande av behandlingen utav

patentsökningar, som tillbakavisats av patentmyndighetens första avdelning,

2) återupprättande av patent, vilka upphört att gälla på grund av uraktlåtenhet

att betala årsavgifter, och 3) förlängning av den för utövning av

patent bestämda frist. För alla fall borde förbehåll göras till skydd för

tredje mans välförvärvade rättigheter. Beträffande utlänningar borde reciprocitet

krävas.

I Finland synes, utan särskilt lagstadgande därom, återupplivande

av patent, som under kriget förfallit till följd av uraktlåten avgiftsbetalning,

medgivas av regeringen efter prövning från fall till fall med skyldighet

för patenthavaren att även för den tid, varunder patentet varit ur

kraft, erlägga årsavgifter med stadgad förhöjning.

Finland

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 421.

Bilaga B.

Förslag

till

Lag

om återställande i vissa fall av rätt till patent in. in.

Härigenom förordnas som följer:

Återupptagande av förfallen eller avslagen ansökan om patent.

1 §•

Har ansökan om patent genom beslut, som vunnit laga kraft, av patentmyndigheten

förklarats förfallen eller avslagits efter underlåtenhet av sökanden

att besvara anmärkning, som av patentmyndigheten framställts mot ansökningen,

eller invändning, som jämlikt 7 § förordningen angående patent gjorts mot densamma,

och utgick den tid, inom vilken sökanden enligt patentmyndighetens föreläggande

skolat besvara anmärkningen eller invändningen, efter den 31 juli 1914

men före den 1 juli 1920, äge sökanden eller hans rättsinnehavare att få ärendet

återupptaget till behandling, varvid patentansökningen, med iakttagande av vad

i 9 § sagda förordning finnes stadgat, fortfarande skall anses gjord å den ursprungliga

ansökningstiden.

2 §■

Ansökan om återupptagande av patentärende skall göras skriftligen hos

patentmyndigheten före den 1 januari 1921 eller, därest patentansökningen förklarats

förfallen eller avslagits först efter den 30 juni 1920, inom sex kalendermånader

från beslutets dag.

Göres ansökningen av annan än den förutvarande patentsökanden, skall

rättighetens övergång till den förstnämnde styrkas.

Är sökanden ej boende inom riket, och har ansökningen icke gjorts

genom här i riket bosatt ombud, för vilket fullmakt att i allt vad patentet angår

för sökanden svara redan tidigare tillställts patentmyndigheten, skall dylik fullmakt

fogas vid ansökningen.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 421.

55

3 §•

Då patentärende återupptages, skall skriftlig underrättelse därom liållas

sökanden tillhanda eller, om fullständig adress uppgivits, med posten till honom

översändas; och förelägga patentmyndigheten därvid sökanden, i händelse anmärkning

eller invändning, varom i 1 § sägs, ej redan i sammanhang med ansökningen

om ärendets återupptagande eller eljest bevarats, ny tid härför.

4 §•

Finner patentmyndigheten inkommen ansökan ej kunna jämlikt 1 och 2 §§

hifallas, skall underrättelse om beslutet med angivande av skälet därför delgivas

sökanden på enahanda sätt, som i 3 § stadgas för där avsett fall.

År sökanden missnöjd med beslutet, äge han vid talans förlust att innan

klockan tolv å sextionde dagen från beslutets dag däröver hos Konungen anföra

besvär.

5 §•

Patent, som meddelats på grund av återupptagen patentansökan, vare ej

gällande mot någon, som, efter det ansökningen tidigare förklarats förfallen eller

avslagits men innan begäran framställts om ärendets återupptagande, varit i utövning

av den patenterade uppfinningen inom riket eller för sådan utövning där

vidtagit väsentliga åtgärder.

Återupplivande av förfallet patent.

6 §•

Har under tiden från och med den 1 augusti 1914 till och med den 30

juni 1920 patent förfallit på grund av uraktlåtenhet att under sagda tid för detsamma

erlägga sådan förhöjd årsavgift, som omförmäles i 11 § förordningen

angående patent, äge den förutvarande patenthavaren eller hans rättsinnehavare

att, såframt den ursprungliga giltighetstiden för patentet ännu icke gått till

ända, få patentet åter satt i gällande kraft.

Lag samma vare i fråga om tilläggspatent, som under nämnda tid förfallit

på grund av underlåtenhet att för huvudpatentet erlägga dylik avgift; dock att

tilläggspatent icke må återupplivas, utan att sådan åtgärd vidtagits med huvudpatentet.

7 §•

Ansökan om återupplivande av patent skall göras skriftligen hos patentmyndigheten

före den 1 januari 1921.

Där ej fråga är allenast om återupplivande av tilläggspatent, hifoge sökanden

den eller de icke förut guldna förhöjda årsavgifter, som, därest patentet fortfarande

varit gällande, senast skolat erläggas å dagen för ansökningens framställande

eller dessförinnan.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 421.

Grö res ansökningen av annan än den förutvarande patenthavaren, skall

sökanden styrka, att han är dennes rättsinnehavare.

Är sökanden ej boende inom riket, och har ansökningen icke gjorts

genom här i riket bosatt ombud, för vilket fullmakt att i allt vad patentet angår

för sökanden svara redan tidigare tillställts patentmyndigheten, skall dylik fullmakt

fogas vid ansökningen.

8 §•

Då patent återupplivas, skall underrättelse därom delgivas sökanden på

enahanda sätt, som i 3 § stadgas för där avsett fall.

Därjämte läte patentmyndigheten om beslutet göra anteckning i patentregistret

och införa kungörelse i allmänna tidningarna.

9 §■

Finner patentmyndigheten inkommen ansökan ej kunna jämlikt 6 och 7 §§

bifallas, vare lag, som i 4 § sägs.

Har ansökan genom lagakraftägande beslut förklarats icke kunna bifallas,

äge sökanden återfå enligt 7 § inbetald avgift.

10 §.

Beträffande varaktigheten av återupplivat patent samt skyldigheten att för

detsamma erlägga årsavgifter utöver vad i 7 § sägs skall så anses, som hade patentet

varit gällande utan avbrott.

Patentår, för vilket avgift icke skolat erläggas enligt 7 § och som börjat

före patentets återupplivande eller inom tre kalendermånader därefter, skall, såvitt

angår erläggande av den å sagda år belöpande avgift, anses börja först vid

utgången av sistnämnda tid; dock att för patentår, som eljest skolat börja å dagen

för ansökningens framställande eller dessförinnan, avgift skall, även om densamma

inbetalas före patentårets början, sådan denna nu blivit bestämd, utgå med den i

11 § förordningen angående patent stadgade förhöjning.

11 §■

Återupplivat patent vare icke gällande mot någon, som, efter det patentet

förfallit men innan ansökan gjorts om detsammas återupplivande, varit i utövning

av den patenterade uppfinningen inom riket eller för sådan utövning där vidtagit

väsentliga åtgärder.

Underlåten utövning av patenterad uppfinning.

12 §.

Vid bedömande av talan, som efter ikraftträdandet av deuna lag anbängigo-öres

enligt 15 § förordningen angående patent, skall tiden från och med den

1 augusti 1914 till och med den 30 juni 1920 icke till någon del medräknas i den

uti nämnda § omförmälda tid av tre år.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 421.

Allmänna bestämmelser.

13 §•

Vad här ovan stadgats skall äga tillämpning i fråga om patentansökan,

som gjorts av svensk medborgare, och patent, som innehaves eller, då detsamma

förföll, innehades av svensk medborgare.

Under förutsättning av ömsesidighet må Konungen förordna, att samma

bestämmelser helt eller delvis skola gälla även till förmån för medborgare i främmande

stat.

Med medborgare i viss stat förstås i denna § jämväl den, som, utan att

innehava medborgarskap i sagda stat, där är fast bosatt eller äger ett verkligt

och icke pro forma drivet industri- eller handelsetablissement.

14 §.

De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpning av denna lag, meddelas

av Konungen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1920.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 361 höft. (Nr 421.)

S

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 421.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd torsdagen den

29 april 1920.

Närvarande:

Justitieråden Améen,

friherre Leijonhufvdd,

Edelstam,

Regeringsrådet Linnér.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

i statsrådet den 23 april 1920, hade Kungl. Maj:t förordnat, att

lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål

inhämtas över upprättat förslag till lag om återställande i vissa

fall av rätt till patent m. m.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet

föredragits av hovrättsrådet Karl Hakon Ragnar Hjertén.

Lagrådet yttrade: Enär i åtskilliga fall torde komma att erfordras

förhandlingar med främmande stat för vinnande av överenskommelse om

den reciprocitet, som utgör förutsättning för Konungens befogenhet att

förordna om den föreslagna lagens tillämplighet till förmån för denna

stats medborgare och med dem likställda, och sådana förhandlingar merendels

äro förenade med en viss tidsutdräkt, synes det kunna befaras, att

i dylikt fall, även om lagen snarast kommer till stånd, efter överenskommelsens

avslutande endast så ringa del av de i 2 och 7 §§ utmätta tidsfristerna

skulle stå till förfogande, att vederbörande icke erhölle skäligt

rådrum för vidtagande av nödiga åtgärder för bevarande av sin rätt.

Finnes denna farhåga befogad, stå uppenbarligen två utvägar till

buds för avhjälpande av den antydda svårigheten. Antingen kan en allmän

utsträckning av berörda frister vidtagas eller ock kan överlämnas åt

Konungen att i förekommande fall gent emot en främmande stat medgiva

fristernas förlängning intill en viss gräns, förslagsvis sex månader.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 421.

59

Vilkendera utvägen än väljes är den ej alldeles fri från olägenheter,

vilka dock äro utan större betydelse.

Någon erinran utöver vad nu anförts har lagrådet icke att framställa

i anledning av förslaget.

O o

Ur protokollet:

Erik Öländer.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. May.ts proposition nr 421.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 30 april 1920.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Branting,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena frih. Palmstierna,

Statsråden Undén,

Olsson,

Sandler,

Nothin,

Nilsson,

Eriksson,

Svensson,

Hansson.

Efter gemensam beredning med hans excellens herr ministern för

utrikes ärendena samt chefen för finansdepartementet anmälde chefen för

justitiedepartementet, statsrådet Undén lagrådets den 29 innevarande april

avgivna utlåtande över det till lagrådet den 23 i samma månad remitterade

förslag till lag om återställande i vissa fall av rätt till patent m. in
Efter

att hava redogjort för utlåtandets innehåll yttrade föredraganden

:

Den av lagrådet gjorda erinran har jag ansett böra iakttagas sålunda,

att till andra stycket i 13 § av förslaget gjorts ett tillägg, avseende

att bereda Kungl. Maj:t möjlighet att för främmande stats medborgare

och med dem enligt tredje stycket i samma paragraf likställda utsträcka

de i 2 och 7 §§ bestämda ansökningstiderna med högst sex kalendermånader.

Det synes mig synnerligen önskvärt, jämväl av internationella hänsyn,

att förevarande fråga bringas inför den nu församlade riksdagens

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 421. (il

provning. Jag hemställer därför, att, oaktat den i § 54 riksdagsordningen

stadgade ordinarie propositionstiden redan tilländagått, ifrågavarande förslag

till lag om återställande i vissa fall av rätt till patent m. in. i nyss

angivna avfattning måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med ''infall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan behagade Hans Kung!. Höghet

K ron prinsen-Regenten förordna, att till riksdagen

skulle avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid

detta protokoll utvisar.

* / —

Ur protokollet:

Ivar Brynolf.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1920:370 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om återställande i vissa fall av rätt till patent m. m. s. 1 i texten
  2. 1LU 1920:41 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om återställande i vissa fall av rätt till patent m. m. '' s. 1 i texten