Sök i Ratio Lex

Angående upphörande i viss utsträckning av nu utgående ersättning åt personer, menigheter och allmänna inrättningar för dem genom införande av strafflagen den 16 februari 1864 frångångna bötesandelar

1920-01-30 · 76 sidor, varav 67 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 67 av 76 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1920:87, Angående upphörande i viss utsträckning av nu utgående ersättning åt personer, menigheter och allmänna inrättningar för dem genom införande av strafflagen den 16 februari 1864 frångångna bötesandelar

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition Nr 87.

1

Bil* 87.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående upphörande

i viss utsträckning av nu utgående ersättning åt personer,

menigheter och allmänna inrättningar för dem

genom införande av strafflagen den 16 februari 1864

frångångna bötesandelar; given Stockholms slott den 30

januari 1920.

Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll vill Kungl.

Maj:t härmed föreslå riksdagen att

dels — med förklarande ej mindre, beträffande de bäradsnämnder,

rådhusrätter, poliskammaren i Norrköping, städer, stadsfiskalerna i Nyköping,

Sala, Säter, Västervik, Lidköping, Kristinehamn, Filipstad,

Jönköping, Nora, Karlskrona, Kristianstad, Växjö och Norrköping,

Norrköpings polisgevaldiger, polispersonalen i Göteborg, stadsvaktmästaren

och två poliskonstaplar i Uddevalla, tre poliskonstaplar i

Härnösand, allmänna barnhusinrättningen, polispersonalens i Stockholm

pensionsinrättning, Stockholms stads poliskassa, polisgevaldigern i Karlskrona

och länsmannen i Trollhättans distrikt tillerkända ersättningar för

dem genom strafflagens införande frångångna bötesandelar, att sistnämnda

två ersättningar icke skola utgå för tiden efter 1920 års ingång samt

att övriga ersättningar skola upphöra med utgången av samma år, än

även att vederlag för ersättningens upphörande skall tilldelas såväl allmänna

barnhusinrättningen, på sätt nedan angives, som ock var stad

med vad efter en räntefot av fyra procent motsvarar det kapitaliserade

beloppet av ersättningen, beräknad för Halmstad till 116 kronor 70 öre,

för Göteborg till 4,556 kronor och för en var av övriga städer till det

staden i Kungl. Maj:ts brev den 7 september 1869 tillagda belopp, samt

att vederlaget till städerna må lyftas efter ingången av december månad

1920 — i riksstaten för år 1921 nedsätta det under andra huvudtiteln

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 73 Käft. (Nr 87.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 87.

uppförda ordinarie förslagsanslaget till ersättning åt personer, menigheter

och allmänna inrättningar för dem genom strafflagens införande frångångna

bötesandelar, nu 84,000 kronor, med 57,100 kronor, till 26,900

kronor,

dels, för beredande av vederlag åt städerna i förut angivna hänseende,

på tilläggsstat för år 1920 under andra huvudtiteln anvisa ett

förslagsanslag, högst 218,118 kroDor,

dels i riksstaten för år 1921 under femte huvudtiteln uppföra det

nu under åttonde huvudtiteln med 78,000 kronor upptagna ordinarie

anslaget till allmänna barnhuset i Stockholm med ett med 6,700 kronor

till 84,700 kronor förhöjt belopp,

dels och, beträffande de ersättningar för frångångna bötesandelar,

som tillerkänts borgmästaren i Vaxholm, stadsfiskaler, med undantag av

förut nämnda tretton stadsfiskaler, och stadstjänaren i Umeå, förklara, att

ersättning ej skall utgå till den, som efter den dag, som Kungl. Maj:t

bestämmer, utnämnes eller förordnas till innehavare av dylik tjänst

eller däremot svarande befattning.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens

vederbörande utskott.

GUSTAF.

Eliel Löfgren.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 87.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den BO januari 1920.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Edén,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner.

Statsråden: PetréN,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Undén,

Thorsson,

Olsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Löfgren anmälde — så

vitt angick vissa här nedan närmare angivna spörsmål jämväl i egenskap

av tillförordnad chef för civildepartementet — riksdagens skrivelse

den 10 maj 1902 angående anslaget till ersättning åt personer,, menigheter

och allmänna inrättningar för dem genom nya strafflagens införande

frångångna bötesandelar ävensom riksdagens skrivelse den 12

juni 1919 angående regleringen av utgifterna under riksstatens för år

1920 andra huvudtitel i vad sistnämnda skrivelse hade avseende å nyssberörda

ersättning; och anförde föredragande departementschefen därvid

följande:

I 32 kapitlet 1 § rättegångsbalken stadgas, att böter, som ådömas

enligt 1734 års lag, skola, där ej finnes utsatt vilken dem njuta skall,

gå till treskiftes mellan Konungen, häradet eller staden samt målsäganden.

Enligt 3 § i samma kapitel taga av den häradet tillfallande

lott häradshövdingen, nämnden och häradet var sin tredjedel, under det

att av stadens lott två tredjedelar tillfalla rådhusrättens ledamöter och

fördelas så, att borgmästaren tager dubbel lott mot rådman.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungi. Maj:ts proposition Nr 87.

Vid sidan av nu omförmälda allmänna stadganden gällde, före införandet

av strafflagen av den 16 februari 1864, till följd av särskilda

föreskrifter i vissa fall andra regler för bötesfördelningen. Enligt

dessa tillföll andel av vissa böter någon menighet eller allmän inrättning,

såsom kyrkan, de fattiga eller allmänna barnhusinrättningen i

Stockholm.

Genom strafflagen av den 16 februari 1864 upphävdes med vissa

undantag missgärnings- och straffbalkarna i 1734 års lag tillika med

alla de särskilda stadganden, som utgjorde förklaring eller ändring av

vad sagda balkar inneliöllo eller tillägg däri, ävensom alla i övriga

balkar av samma lag eller i särskilda lagar, författningar eller vitesförbud

givna straffbestämmelser för brott, å vilka i nya lagen utsatts

straff. I 2 kapitlet 8 § av strafflagen stadgas, att böter, som enligt

densamma ådömas, skola tillfalla kronan.

Från och med strafflagens trädande i kraft den 1 januari 1865

upphörde sålunda förut omförmälda föreskrifter rörande bötesfördelning

att äga tillämpning å böter för brott, därå i strafflagen utsatts sådan

straffpåföljd.

Vid 1862—1863 års riksdag anförde rikets ständer, efter antagande

av det då framlagda förslaget till strafflagen, i skrivelse den 21

oktober 1863, att ständernas uppmärksamhet blivit fäst på billigheten

av att bereda ersättning åt de menigheter, inrättningar och tjänstemän,

vilka genom den förändrade dispositionen av böter, som efter den nya

strafflagen ådömdes, komme i saknad av förut åtnjutna och tillförsäkrade

inkomster beroende på andelar i böter. Efter redogörelse för vissa

då gällande föreskrifter om bötesfördelning, yttrade ständerna i samma

skrivelse bland annat följande:

»Utan tvivel är det enkel fordran av rättvisa, att de ämbets- och tjänstemän,

vilka till följd av den nya strafflagens stadgande att böter skola tillfalla kronan gå i

mistning av de inkomster, som varit beroende på beståndet av här ovan anmärkta föreskrifter

om böters fördelning, av statsverket erhålla full ersättning för sålunda

inträffad minskning i deras påräknade inkomster av tjänsten; och det synes även

vara billigt, att de menigheter och allmänna inrättningar, vilka till följd av de närvarande

förhållandena med fullt skäl grundat sina inkomst- och utgiftsstater för

den närmaste framtiden på beräkningen att dem fortfarande skulle tillflyta enahanda

inkomster av bötesandelar som hitintills, varda, åtminstone intill dess de

hunnit att med avseende på de nya förhållandena vidtaga förändrade anordningar

för sina penningebehovs reglerande, bibehållna vid nuvarande av bötesandelar beroende

inkomster; och då härvid endast bör ifrågakomma bestämmande av ersättning

för hitintills åtnjutna inkomster, samt det är av vikt, att genom de för sådant

ändamål vidtagna åtgärder någon rubbning icke sker i rikets ständers beslut angående

2 kap. 8 paragrafen i strafflagen eller det därmed avsedda ändamål mot
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition År 87.

verkas, så är nödigt, att ersättningsbeloppen uteslutande med avseende på de förhållanden,

som ägt rum innan strafflagen med dess högre böter trätt i verksamhet,

och efter en viss medelinkomst för de sist förflutna åren bestämmas till en läst

summa att av dem, som för närvarande äro till sådan inkomst berättigade, fortfarande

eller tills vidare åtnjutas.

Då det emellertid å ena sidan icke av rättvisans och billighetens fordringar

är en ovillkorlig följd varken, att ovan berörda ersättningar måste vara vid vissa

tjänstebefattningar fästade för längre tid än nuvarande innehavares tjänstetid, vilket

vore så mycket otjänligare, som därigenom skulle kunna uppstå invecklade förhållanden

vid blivande löneregleringar, eller att de för all framtid skulle tilläggas

kommunerna, för vilka annan utväg till deras penningebehovs fyllande blivit genom

kommunalförfattningarna beredd, eller att allmänna inrättningar, vilka, därest de

förtjäna och behöva understöd av staten, kunna erhålla detta under en lämpligare

och med vederbörlig enkelhet i finansförvaltningen mera förenlig form än genom

stadigvarande ersättningsanslag av allmänna medel, skulle förklaras till sådana

berättigade; men å andra sidan till äventyrs förekomma av staten ingångna förbindelser,

som medföra fortfarande ersättningsskyldighet även i dessa fall, har en utredning,

som genom Eders Kungl. Maj:ts nådiga försorg lättast kan verkställas,

synts rikets ständer vara erforderlig därom, huru en reglering för framtiden av

nu ifrågavarande förhållanden må kunna på enklaste och tjänligaste sätt åstadkommas.

Med anledning av vad sålunda förekommit hava rikets ständer beslutat, att

såsom ersättning för de förluster, som till följd av strafflagens innehåll att däri

stadgade böter böra kronan tillfalla kunna drabba personer, menigheter eller allmänna

inrättningar, må av inflytande bötesmedel från och med det år den nya strafflagen

träder i verksamhet tills vidare dem tilläggas ett belopp motsvarande vad de efter

medelberäkning för senaste fem år hitintills årligen uppburit.»

Statskontoret, som anbefalldes att inkomma med yttrande och

förslag angående lämpligaste sättet att bereda verkställighet åt vad

rikets sländer sålunda beslutat, avgav i anledning härav utlåtande den

2 juni 1865. Jämväl justi tiekanslern yttrade sig i ärendet. Rörand o

innehållet i dessa utlåtanden hänvisar jag till den redogörelse därför,

som lämnas i en inom justitiedepartementet utarbetad, handlingarna i

ärendet bifogad promemoria.

I enlighet med hemställan av statskontoret och justitiekansler]!

utfärdades den 29 augusti 1865 kungörelse av innehåll, att alla de, vare

sig menigheter, allmänna inrättningar, tjänstemän eller andra personer,

vilka ansågo sig äga grundade anspråk på ersättning för förlust, som

tillskyndats dem därigenom att böter, uti vilka de tillförene åtnjutit

andel, dåmera enligt nya strafflagen helt och hållet tillf olle kronan,

borde före den 1 mars 186b till utbekommande av sådan ersättninganmäla

sig hos Kungl. Maj:ts befallningshavande och därvid med behöriga

handlingar styrka vad de under åren 1860—1864 åtnjutit i andelar

Statskontorets

och justitickanslerns

utlåtanden

år 1865.

Kungörelsen

den 29

augusti 1865.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

1865—1866

år» fikadag.

Kungl. Maj.ts

brev den 13

mars 1866.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 87.

av ifrågavarande slags böter ävensom, därest rättigheten att uppbära

andelar av böter grundade sig på annat än allmän lag och författning

eller kunde vara någon inrättning eller menighet för all framtid tillförsäkrad,

sådant behörigen ådagalägga; och ville Kungl. Maj:t, sedan

befallningshavandena granskat nämnda handlingar och yttrat sig över

de väckta anspråken, vidare besluta i anledning av desamma.

Frågan om särskilt anslag för bestridande av utgifterna för ersättning

uti ifrågakomna hänseende väcktes härefter vid 1865—1866 års

riksdag. Under erinran om ständernas förut berörda, den 21 oktober

1863 anmälda beslut, föreslog Kungl. Maj:t nämligen i statsverkspropositionen,

att ständerna måtte för nästa statsregleringsperiod anvisa ett

särskilt förslagsanslag att under rubrik »ersättning till personer, menigheter

eller allmänna inrättningar för dem genom nya strafflagens införande

frångångna bötesandelar» uppföras å riksstatens andra huvudtitel

med 250,000 riksdaler. Denna framställning blev av ständerna i skrivelse

den 24 februari 1866 bifallen.

I anledning av kungörelsen den 29 augusti 1865 hade emellertid

åtskilliga ansökningar om ersättning, efter förberedande granskning hos

länsstyrelserna, av dessa insänts till Kungl. Maj:t och i justitiedepartementet

slutligen granskats. I ett härefter den 13 mars 1866 utfärdat

brev förklarade Kungl. Maj: t, att vid prövning av dessa ansökningar

Kung]. Maj:t, på sätt i ständernas skrivelse den 21 oktober 1863 anförts,

väl ansett det icke vara en ovillkorlig följd av rättvisans och billighetens

fordringar varken, att ifrågavarande ersättningar bleve vid vissa

tjänstebefattningar fästade längre än under de innehavares tjänstetid,

vilka tillträtt sina befattningar före den nya strafflagens trädande i

verket, eller att de för all framtid skulle tilläggas kommunerna eller att

allmänna inrättningar skulle förklaras därtill berättigade. Men då, vad

först anginge tjänstemännen, ej allenast för en stor del av allmänna

åklagarna, såsom även av justitiekansler!! vore framhållet, ifrågavarande

bötesandelar utgjort en väsentlig del av deras avlöning, som icke skulle

kunna utan motsvarande ersättning dessa befattningar fråntagas, med

mindre möjligheten av deras framtida tillsättande äventyrades, än även

många domare- och tjänstebefattningar, vilka dittills andelar av ifrågavarande

slags böter tillkommit, för det dåvarande vore så svagt avlönade,

att någon minskning i deras inkomster icke skäligen syntes böra

ifrågakomma, samt särskiljandet av de befattningar, för vilka någon

ersättning måhända icke för all framtid vore oundgänglig, lämpligen

icke kunde ske annorlunda än i sammanhang med det förslag till definitiv

reglering, varom rikets ständer gjort framställning; då, i fråga om

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Muj:ts proposition Nr 87.

kommunerna, ständerna funnit billigt, att kommunerna, åtminstone intill

dess de hunnit att med avseende å de nya förhållandena vidtaga förändrade

anordningar för sina penningbehovs reglerande, bibehölles vid

förut varande av bötesandelar beroende inkomster; och då av ständernas

uttalade förutsättning att sådana allmänna inrättningar, som förtjänade

och behövde understöd av staten, skulle erhålla detta under

lämpligare form än ifrågavarande ersättningsanslag syntes följa, att

samma ersättning icke borde dem fråntagas, förr än frågan om behovet

av direkt anslag hunnit prövas, farm Kungl. Magt skäligt förordna, att

alla ersättningar, som bleve av Kungl. Maj:t bestämda, skulle utgå tills

vidare och intill dess den av ständerna begärda reglering kunde åstadkommas

eller annorlunda förordnades; dock att, därest ersättning sålunda

komme att tillfalla någon tjänsteman, vilken blivit till sin befattningutnämnd

efter det nya strafflagen trätt i verket, icke på nämnda ersättning

finge grundas anspråk på att jämväl vid en framtida reglering

varda därvid bibehållen.

Tillika förordnade Kungl Maj:t, att ersättningarna skulle utbetalas,

för år 1865 ofördröjligen samt för åren 1866 och 1867 efter december

månads ingång.

De belopp, som efter sålunda angivna grunder blevo intill 1866 års

slut anvisade att utgå från förevarande förslagsanslag å 250,000 kronor,

uppgingo till 134,301 kronor. Åtskilliga ansökningar om ersättning

hade emellertid då ännu ej hunnit prövas.

Under åberopande av sistberörda förhållande anförde justitiestatsministern

till statsrådsprotokollet den 4 januari 1867, att något förslagtill

slutlig reglering av ersättningen för mistade bötesandelar då icke

torde kunna ifrågasättas, även om det skulle anses lämpligt att avgöra

denna fråga på en gång för alla dem, vilka förklarats berättigade till

en dylik ersättning. Denna prövning om ersättning för mistade bötesandelar

torde, yttrade justitiestatsministern vidare, i fråga om de tjänstemannastater,

för vilka ny lönereglering även av andra skäl vore att

emotse, såsom t. ex. landsstaten, måhända böra företagas i sammanhang

med den allmänna löneregleringen särskilt för varje stat. I alla händelser

torde det dock vara Kungl. Maj:t obetaget att efter sig företeende

omständigheter beträffande statens tjänstemän förordna om ersättningens

upphörande för sådana, som efter 1865 års början tillträtt

sina befattningar och för vilkas tillräckliga avlöning Kungl. Maj:t funne

sådan ersättning icke vidare vara av nöden. Justitiestatsministern hemställde

därför, att ett förslagsanslag för ifrågavarande ändamål och under

enahanda villkor, som för det då beviljade blivit stadgade, måtte av

1867 års

riksdag.

s. 8 Kontrollera mot PDF

1869 års

riksdag.

8

Kungl. iMaj-.ts proposition AV 87.

riksdagen jämväl för nästa statsregleringsperiod anvisas, men att beloppet

av detsamma måtte nedsättas till 160,000 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition härom blev av riksdagen bifallen; och

blev anslaget vid 1868 års riksdag upptaget i riksstaten med oförändrat

belopp 160,000 kronor.

Vid behandling av frågan om upptagande av anslaget i statsverkspropositionen

till 1869 års riksdag anförde justitiestatsministern till

statsrådsprotokollet den 5 januari 1869 bland annat följande:

De belopp, som enligt de av Kungl. Maj:t och riksdagen angivna grunder

blivit beviljade, hade uppgått till högst 147,298 riksdaler årligen. Då Kungl. Maj:t

förklarat under år 1868 inkomna nya ansökningar om ersättning av ifrågavarande

beskaffenhet icke kunna såsom för sent framställda vinna avseende, torde någon

förhöjning av nämnda belopp icke ifrågakomma. Av sistnämnda belopp hade anslagits

åt:

häradshövdingar.............................................................................................. rdr

härad ............................................................................................................. »

nämnder ............................i............................................................................. »

häradshövdingar, härad och nämnder gemensamt .................................... »

städer, däruti för en del jämväl ingått rådstuvurättens andel................ »

rådstuvurätter ............................................................... »

stadsfiskaler ......... »

landsfiskaler ............................................................................................... »

kronofogdar .................................................................................................. »

länsmän ......................................................................................................... »

särskilda inrättningar, ämbetsverk och tjänstemän.................................... »

fattigvårdsstyrelser ..................................................................................... »

kyrkor............................................................................................................... »

Summa rdr

6,708

6,846

6.584

1.585

21,630

8,336

34,584

1,397

320

23,146

27,358

13,834

20

147,298.

Vad anginge de tjänstemän tillagda ersättningsbelopp, syntes någon indragning

för de i allmänhet synnerligen svagt avlönade lands- och stadsfiskalerna icke

böra komma ifråga; ej heller torde indragning böra verkställas för kronofogdar och

länsmän annorlunda än i sammanhang med en allmän lönereglering för landsstaten.

Likaså förefölle det justitiestatsministern obilligt att borttaga den rådstuvurätterna

tillkommande ersättning, enär dylik åtgärd skulle föranleda tillökning i besväret av

den städerna måhända icke allestädes fullt rättvist åliggande skyldigheten att själva

avlöna sina domare.

Rörande det under rubriken »särskilda inrättningar, ämbetsverk och tjänstemän»

upptagna belopp, torde de däri ingående ersättningarna till skogsplanteringskassan

2,225 riksdaler och till åtskilliga skogstjänstemän och betjänte 983 riksdaler

komma att upphöra, enär då för skogsstaten föreslagits en definitiv reglering. I avseende

å övriga, under nyssnämnda rubrik upptagna poster, som förnämligast utgjordes

av polisinrättningar och polistjänstemän i städerna, allmänna bamhusinrättningen i

Stockholm, advokatfiskalerna i hovrätterna och några andra mindre betydliga poster,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition AV 87. 9

an sago justitiestatsminister!! icke rådligt att då föreslå någon förändring. Ej heller

funne han anledning att förminska den gottgörelse, som vore anvisad åt häradsnämnderna.

.

Beträffande de belopp, som utginge till härad, städer, fångvårdsstyrelse!''

ocli kyrkor, kunde med avseende å vad rikets ständer vid ersättningarnas

beviljande anfört därom, att desamma icke ovillkorligen tillförsäkrades

åt kommunerna, för vilka annan utväg för deras penningbehovs fyllande

blivit genom kommunalförfattningarna beredd, under längre tid än, till dess de hunnit

att med avseende å de nya förhållandena vidtaga förändrade anordningar,

med skäl sättas ifråga, huruvida dessa ersättningar borde äskas för ytterligare eu

statsregleringsperiod. Förlusten av desamma syntes icke för ifrågavarande kommuner

kunna bliva särdeles kännbar. I fråga särskilt om städerna måste dock

tagas i betraktande, att i de flera bland dem tillagda ersättningsbelopp inginge icke

allenast den staden tillförene enligt allmän lag tillkommande andel i böter utan även

kronans andel, som genom privilegier eller andra resolutioner blivit till staden i äldre

tider överlåten. I avseende å denna del torde någon rubbning icke böra då äga rum.

I överensstämmelse med vad han sålunda anfört hemställde justitiestatsministern,

att Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen att för nästa statsregleringsperiod

anvisa ett förslagsanslag om 120,000 kronor under enahanda villkor, som

vid det för ifrågavarande ändamål då beviljade anslag blivit fästade, dock med förklarande,

att ersättning för mistade bötesandelar icke vidare komme att utgå till

härad, fattigvårdsstyrelser, kyrkor och städer, vad de sist nämnda anginge, såvitt

rättigheten till dylik ersättning ej grundade sig på särskilda privilegier eller före

nya strafflagens tillkomst givna resolutioner. Tillika hemställde justitiestatsministern

att, därest definitiv reglering av skogsstaten bleve fastställd, förut omförmälda ersättningar

till skogsplanteringskassan och till skogstjänstemän och betjänte måtte

förklaras skola vid vissa angivna tidpunkter upphöra.

Sedan Kungl. Maj:t i enlighet härmed gjort framställning till riksdagen,

blev denna framställning av riksdagen i skrivelse den 13 maj

1869 bifallen. I denna skrivelse framhöll riksdagen tillika, hurusom

utredningen syntes giva vid handen, att även åtskilliga andra ersättningar

av förevarande beskaffenhet än de av Kungl. Muj:t till upphörande

föreslagna möjligen skulle kunna utan olägenhet indragas. Under påpekande

att så tycktes vara förhållandet särskilt beträffande ersättningarna

till häradshövdingarna, anhöll riksdagen, att de då till vissa

dylika befattningshavare utgående ersättningsbelopp måtte i mån av

tj än stinnehavarnas avgång upphöra att utgå, samt att Kungl. Maj:t

täcktes taga i övervägande, om icke jämväl åtskilliga andra då utgående

ersättningar av ifrågavarande beskaffenhet skulle kunna indragas.

I anledning av denna skrivelse verkställdes inom justitiedepartementet

förnyad utredning rörande vissa av ifrågavarande ersättningsbelopp.

Denna utredning avsåg i främsta rummet att fastställa

beloppet av den ersättning, som från och med år 1870 borde tillkomma

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 73 höft. (Nr 87.) 2

Riksdagens

skrivelse den

13 maj 1869,

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 87.

brev den 7

september

1869.

dels rådhusrätterna och dels vissa städer, men berörde jämväl vissa andra

ersättningsbelopp. I förra hänseendet nödvändiggjordes den förnyade

utredningen därav, att i de en del städer tillagda ersättningsbelopp ingick

jämväl vad dessa städers rådhusrätter tillkom som ersättning för

mistade bötesandelar, samt därav att åtskilliga bland de städerna tillagda

ersättningar omfattade gottgörelse för icke allenast den staden enligt allmän

lag tillkommande andel i böter utan äveu kronans andel, som genom

privilegier eller andra resolutioner blivit till staden i äldre tider överlåten.

Kungi. Maj:ts Efter utförandet av nyss antydda utredning beslöt Kungl. Maj:t

enligt brev till statskontoret den 7 september 1869, att de ersättningar,

som borde tillkomma dels rådhusrätterna och dels i följd av särskilda

resolutioner eller privilegier vissa städer, skulle till följd av den därxxtinnan

åstadkomna • utredning utgå med vissa angivna belopp. Tillika

meddelade Kungl. Maj:t i samma brev ytterligare föreskrifter rörande

ifrågavarande anslag, bland annat om indragning av vissa ersättningsbelopp.

I fråga härom hänvisar jag till den i förut nämnda promemoria

lämnade redogörelsen härför.

I anledning av de beslutade indragningarna upptogs förevarande

anslag i riksstaten för åren 1871—1874 med allenast 117,000 kronor.

Till följd av beslutad indragning vid reglering av häradshövdingarnas

löneförmåner av de till dem utgående ersättningsbelopp nedsattes

anslaget vid 1874 års riksdag ytterligare till 111,000 kronor.

Genom Kungl. Maj:ts brev den 26 maj och den 24 november 1876

förklarades, genom det förra, att- bötesersättning icke vidare skulle utgå

•till landsfiskal, som därefter förordnades, och genom det senare, att den

advokatfiskalerna i rikets hovrätter dittills tillkommande ersättning för

mistade bötesandelar skulle med 1876 års utgång upphöra.

I anledning härav samt med avseende jämväl därå att åtskilliga

av ifrågavarande ersättningar voro anslagna till vissa personer och följaktligen

komme att upphöra vid dessa personers död blev anslaget vid

1877 års riksdag än vidare nedsatt till 107,000 kronor.

Slutligen minskades detsamma vid 1879 års riksdag till 84,000

kronor, enär genom den med nämnda år inträdda löneregleringen för

kronofogdar och länsmän dessas rättighet till ifrågavarande ersättning

upphört. Med sistnämnda belopp är anslaget fortfarande i riksstaten

upptaget.

Flertalet av de särskilda ersättningarna hava i de rörande dem

utfärdade Kungl. Maj:ts brev anvisats att utgå allenast för vissa angivna

år. Den senaste i detta hänseende meddelade allmänna föreskriften är

av den 6 november 1868, genom vilken förordnades, att de då utgående

1874 års

riksdag.

1877 års

riksdag.

1879 års

riksdag.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.is proposition Nr 87.

ersättningarna skulle utbetalas jämväl för år 18(19. 1 ott par särskilda

fall tiar ersättning beviljats att utgå tills vidare eller intill dess annorlunda

förordnades.

Någon allmän föreskrift angående ersättningarnas utbetalande efter

fn- 1869 har ej givits statskontoret i vidare mån än genom förklarandet

i omförmälta brevet den 13 mars 1866, att alla ersättningar skulle utgå

tillsvidare och intill till dess den av ständerna begärda reglering kunde

åstadkommas eller annorlunda förordnades, och därigenom att förslagsanslag

för ändamålet årligen i riksstaten uppförts och förändringarna i

detta i vanlig ordning, meddelats statskontoret.

Enligt föreskrift i sist nämnda brev skulle ersättningarna för åren

1866 och 1867 utbetalas efter december månads ingång. Denna betalningstermin

tillämpas, enligt vad statskontoret upplyst, fortfarande i

fråga om flertalet ersättningar. Jämlikt särskilda föreskrifter äga emellertid

stadsfiskaler i vissa städer att utbekomma sina ersättningar, några

halvårsvis, andra kvartalsvis och en månadsvis. Statskontoret har ock

bemyndigats att på ansökning till andra stadsfiskaler utbetala deras ersättningar

kvartalsvis.

Frågan om omfattningen av den rätt, som kan grundas på de av Kungi. Maja»

Kungl. Maj:t utfärdade särskilda beslut angående beviljande av ersätt- januari

ning av ifrågavarande slag, har varit föremål för uttalande av Kungl. 1S70.

Magt i ett särskilt fall. Länsmannen i Jönåkers härad C. Sundström

tillerkändes enligt Kungl. Maj:ts brev den 4 december 1866 i bötesersättning

90 kronor. Efter det Sundström avlidit och i tjänsten efter
trätts

av N. A. Malmberg, fann statskontoret sig icke böra utanordna

ersättningen till Malmberg, enär Sundströms namn, i motsats till vad

annars i allmänhet ägde rum, utsatts i Kungl. Maj:ts brev angående

ersättning till honom. På besvär av Malmberg förklarade Kungl. Maj:t

emellertid den 7 januari 1870, att den omständigheten att i en del av

de utav Kungl. Maj: t utfärdade beslut, varigenom ersättning av ifrågavarande

slag tillagts ämbets- och tjänstemän, den persons namn, vilken

vid tiden för ersättningens beviljande var innehavare av tjänsten, blivit

utsatt icke finge anses innebära, att allenast den namngivne tjänstinnehavaren

men ej hans efterträdare skulle av ersättningen komma i åtnjutande,

.därest ej för särskilt fall sådant uttryckligen bestämts, samt

att Malmberg följaktligen ägde rätt att för sin tjänstetid som länsman

i Jönåkers härad, intill dess annorlunda kunde varda förordnat, uppbära

ifrågavarande ersättning. I sammanhang därmed förständigades

statskontoret att därefter i fall, likartade med det nu omförmälta, järn
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. ilaj:ts proposition Nr 87.

väl till annan tjänstinnehavare än den i beslutet namngivne utanordna

den genom beslutet stadgade ersättning.

Riksdagens I sin den 30 november 1901 avgivna berättelse angående verk
f^november

ställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd,

1901. styrelse och förvaltning under år 1900 erinrade riksdagens revisorer

beträffande ifrågavarande anslag om rikets ständers skrivelse den 21

oktober 1863 och anförde vidare, att det kunde ifrågasättas, huruvida

den utredning i förevarande ämne och den därav föranledda reglering,

som i berörda skrivelse åsyftats, verkligen blivit åstadkommen, samt

att önskligt vore, att eu fullständig utredning bleve åvägabragt till beredande

av möjlighet för ifrågavarande ersättnings slutliga upphörande.

I anledning härav anhöll riksdagen i skrivelse den 10 maj 1902,

aferiwbe de Kungl. Maj:t måtte låta verkställa fullständig utredning i fråga om

io maj‘i902. nämnda ersättning och till riksdagen inkomma med förslag till åtgärder

för ersättningens upphörande. Enligt riksdagens åsikt skulle det nämligen

otvivelaktigt lända till enkelhet och reda i förvaltningen, om ifrågavarande

mångskiftande ersättning kunde upphöra; ett beslut därom

måste emellertid byggas på eu omfattande utredning i avseende å såväl

vederbörandes rätt till ersättningens utbekommande som sättet för dess

avlösning, där sådan måste förekomma.

Genom remiss den 6 juni 1902 anbefallde Kungl. Maj:t statskontoret

att med anledning av riksdagens framställning och efter vederbörandes

hörande avgiva utlåtande i ärendet.

I cirkulärskrivelse den 27 april 1904 anmodade därefter statskontoret

överståthållarämbetet och länsstyrelserna dels att inhämta yttrande

från samtliga ersättningstagare, huruvida den till dem utgående ersättning

av ifrågavarande slag vore av beskaffenhet att fortfarande böra

utgå och i sådant fall varpå detta förhållande grundade sig samt på

vilka villkor ett avstående från ersättningen skulle kunna äga rum, dels

ock att meddela utlåtande i ärendet med upplysning, huruvida utgående

ersättning grundade sig på särskilda privilegier eller före strafflagens

tillkomst givna resolutioner, samt avgiva förslag beträffande

sättet för en eventuell avlösning av samma ersättning.

Sedan yttranden i åsyftad riktning under åren 1904—1907 avgivits,

har statskontoret den 28 januari 1913 inkommit med sitt infordrade

utlåtande.

I anledning av den utav statskontoret förebragta utredningen i

ärendet underkastades detta ytterligare bearbetning inom justitiedepartementet.

Efter det därpå yttrande infordrats från justitiekanslersämbetet,

avgav detta den 17 oktober 1916 utlåtande i ärendet.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl- Maj:ts proposition Nr 87. 13

Vid anmälan av förevarande ärende i och för reglering för år 1918

av riksstatens andra huvudtitel, anförde föredragande departementschefen,

att den i ärendet verkställda undersökning givit vid handen att, därest

till vissa städer erlades vederlag eu gång för alla med sammanlagi

211,000 å 213,000 kronor samt vidare vissa anslag höjdes med tillhopa

omkring 11,000 kronor, ifrågavarande förslagsanslag skulle kunna nedsättas

till 32,000 å 36,000 kronor, därvid dock en övergångstid av två

år för indragning av ett belopp om i runt tal 7,200 kronor skulle kunna

ifrågasättas. Då enligt den sålunda förebragta utredningen de åtgärder,

som skulle kunna vidtagas för ersättningens upphörande, syntes medföra

en engångsutgift, som skulle avsevärt överstiga 200,000 kronor, hölle

departementschefen före, att på grund av då rådande krisförhållanden

det borde få tills vidare anstå med dylika åtgärders sättande i verket.

Departementschefen inskränkte sig därför till att angiva anslaget till

upptagande i riksstaten med oförändrat belopp.

Samma skäl, som då avhöll Kungl. Maj:t från att vidtaga några

åtgärder för ifrågavarande ersättnings upphörande, fann jag, vid anmälan

av ärendet för regleringarna för år 1919 och 1920 av riksstatens

andra huvudtitel, alltjämt föreligga och hemställde därför om anslagets

upptagande med oförändrat belopp.

I skrivelse den 12 juni 1919 anförde riksdagen, att riksdagen funne

att, därest på angivet sätt förevarande anslag skulle kunna nedbringas

till 32,000 å 36,000 kronor, det vore — även med hänsyn tagen till

det jämförelsevis betydande anslagsbelopp, som därför skulle på en gång

erfordras — för staten fördelaktigast att eu uppgörelse med vederbörande

städer snarast komme till stånd. För år 1920 torde emellertid anslaget

böra beräknas till samma belopp som för år 1919.

Då hinder för ifrågavarande ärendes avgörande numera ej torde

föreligga i det förut anmärkta hänseendet, finner jag ärendet böra nu

upptagas till slutlig behandling.

Härvid torde till en början böra beröras vissa allmänna synpunkter

för ärendets bedömande, vilka av statskontoret framhållits.

Efter det statskontoret angående tillkomsten av förevarande förslagsanslag

lämnat en utredning, som i det väsentliga sammanfaller med

vad av mig här förut därom anförts, yttrar nämligen statskontoret vidare

till en början följande:

»Av den utredning, som statskontoret lämnat angående tillkomsten av ifrågavarande

förslagsanslag, synes med all tydlighet framgå, att såväl Kungl. Maj:ts som

riksdagens avsikt vid upptagande i sammanhang med nya strafflagens införande av

Departementschefen

dr

1017.

Riksdagens

skrivelse den

12 juni 1919.

Departements
chefen.

Statskontorets

allmänna

synpunkter.

s. 14 Kontrollera mot PDF

Justitie
Icanslers
ämbefet.

14 Kungl. Maj ds proposition Nr 87.

frågan om beredande av bötesersättningar åt en del personer, menigheter och inrättningar

varit, att de då i sådant avseende beslutade anordningarna endast skulle äga

bestånd tills vidare och intill dess genom en fullständig utredning av hithörande förhållanden

blivit ådagalagt vilka ersättningstagare kunde anses äga en på laga skäl grundad

rätt att i en eller annan form erhålla en för all framtid bestående ersättning för

den bötesinkomst, varav de genom strafflagens införande gått i mistning, samt vilka

ersättningstagare icke hade en dylik rätt, utan i avseende å vilka frågan endast

gällde under huru lång övergångstid ersättningarna borde till dem utgå för att rättvisans

och billighetens krav skulle bliva behörigen tillgodosedda. Om riktigheten

av denna statskontorets uppfattning torde rikets ständers underdåniga skrivelse den

21 oktober 1863 samt Kungl. Maj:ts nådiga brev den 13 mars 1866 få anses bära

otvetydiga vittnesbörd, i det att i nämnda skrivelse — under uttalande av att det

möjligen kunde förekomma för staten allt fortfarande förpliktande förbindelser i ifrågavarande

hänseende — uttryckligen framhålles, att det icke vore en ovillkorlig följd

av rättvisans eller billighetens fordringar varken att ersättningarna vore fastade

vid vissa tjänstebefattningar för längre tid än dåvarande innehavares tjänstetid eller

att kommuner och allmänna inrättningar skulle för all framtid erhålla dylika ersättningar,

och i nämnda nådiga brev förordnats, att alla ersättningar, som bleve

av Kungl. Maj:t bestämda, skulle utgå tills vidare och intill dess den av rikets

ständer begärda reglering kunde åstadkommas eller annorlunda förordnades. Med

vad statskontoret nu erinrat och uttalat har statskontoret velat motivera den principiella

ståndpunkt statskontoret intager till föreliggande spörsmål — den nämligen

att på enbart rättegångsbalkens eller andra allmänna förordningars stadganden angående

bötesfördelningen samt Kungl. Maj:ts särskilda nådiga beslut angående beviljande

av bötesersättning, oavsett att ersättningarna icke uttryckligen anvisats för

längre tid än till och med år 1869. ej kan grundas någon rätt till fortfarande åtnjutande

av desamma, samt att, i den mån en dylik rätt icke kan styrkas genom

andra förhållanden, frågan om ersättningarnas indragning och sättet härför sålunda

är en billighetsfråga, som karl avgöras på sätt Kungl. Maj:t och riksdagen må

tinna i varje särskilt fall lämpligt och skäligt, Denna grundsats har också tillförene

tillämpats, i det att av- de ursprungligen beviljade ersättningarna ett flertal

sedermera indragits endera utan vidare, såsom fallet är med häraders, fättigvårdsstyrelsers

och kyrkors ersättningar samt vissa andelar av städernas ersättningar,

eller ock i sammanhang med löneregleringar, som ägt rum för vissa kategorier av

ersättningstagande tjänstemän. Emellertid hava genom den långa tid, varunder de

för närvarande utgående ersättningarna av vederbörande åtnjutits, desamma otvivelaktigt

i trots av ifrågavarande anordnings ursprungligen provisoriska natur numera

för många ersättningstagare tätt karaktären av en inkomst, som de ansett sig äga

grundad anledning antaga skola allt fortfarande utgå; och om än eu sådan uppfattning

icke annat än i vissa fall, såsom ovan påpekats, äger något lagligt fog för

sig, lärer å andra sidan icke kunna förnekas, att berörda omständighet talar för eu

viss varsamhet vid bedömandet av frågan om eventuell indragning av ersättningarna

även i de fall, där någon rätt till desamma icke kan åberopas eller styrkas.»

Justitiekanslersämbetet finner riktigheten av statskontorets upplastning

angående Kungl. Maj:ts och ständernas avsikt vid upptagandet

av frågan om bötesersättningar åt en del personer, menigheter och in
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kung!. Maj:ts proposition Nr 87.

rättningar tydligt framgå av bland annat ständernas skrivelse den 21

oktober 1863 och Kung]. Maj:ts brev den 13 mars 1860. Mot den av

statskontoret intagna principiella ståndpunkt till föreliggande spörsmål

vore enligt justitiekanslersämbetets uppfattning sålunda ej något att

erinra ur rättslig synpunkt.

Den av statskontoret uttalade uppfattning tinner även jag äga

full giltighet. De genom Kungl. Maj:ts särskilda beslut beviljade

ersättningarna hava fått hittills utgå i avvaktan på slutlig reglering

av hithörande förhållanden. Då dylik reglering nu skall företagas,

gäller det att pröva, i vad mån skyldighet att fortfarande utgiva

ersättning av förevarande slag kan anses åligga staten, samt huruvida

staten, såsom av statsmakterna förut ifrågasatts kunna bliva

händelsen, skäligen bör i något fall, där dylik skyldighet ej förefinnes,

det oaktat låta ersättning i någon form utgå. På sätt förut

nämnts, erinrade redan rikets ständer därom, att det kunde förekomma

av staten ingångna förbindelser, som medförde fortfarande ersättningsskyldighet

uti ifrågakomna hänseende. Uppenbart är, att, såsom

statskontoret ock framhållit, dylik ersättningsskyldighet ej åligger

staten på grund av någon före strafflagens införande jämlikt lag gällande

regel om bötesfördelning. I detta hänseende må särskilt framhållas,

att det visserligen ansetts vara rättvist att ämbets- eller tjänsteman, som tillträtt

sin befattning före strafflagens trädande i kraft, erhölle ersättning för

förlust av bötesandelar, som han enligt förut gällande lag ägt uppbära. Dylik

ersättning är dock ej att betrakta som en med befattningen fast förenad

förmån, och rätt för senare befattningshavare att åtnjuta denna kan ej,

såsom ock , redan i Kungl. Maj:ts brev den 13 mars 1866 uttalats,

grundas allenast därpå att innehavare av befattningen enligt tillförene

gällande lag ägt åtnjuta andel i böter och att vid tiden för den

förres tillträde av befattningen till dennas innehavare utgick ersättningför

förlust av samma andel. Såväl i nu sist antydda fall som i

andra, där skyldighet för staten att framdeles utgiva ersättning av

ifrågavarande beskaffenhet icke förefinnes, bör emellertid givetvis, med

hänsyn till den långa tid, varunder ersättningsbeloppen fått utgå, viss

varsamhet iakttagas vid avgörandet av frågan om deras indragning.

Där ersättningsbelopp finnes böra redan nu utan vederlag indragas,

torde av billighetshänsyn till ersättningstagarna som regel böra gälla,

att dylik åtgärd skall vinna tillämpning Törst med året näst efter det,

varunder beslut om indragningen fattats.

Departementschef

en.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Härad snämndernas

ersättningar.

Ersättningstagarna$

yttranden.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 87.

Efter framställning av dessa allmänna synpunkter för ärendets bedömande

övergår jag till behandling av de särskilda nu utgående ersättningsbeloppen.

Vad då först de käradsnämnder tillerkända belopp beträffar, utgår

på grund av under åren 1866, 1867 och 1868 av Kungl. Maj:t meddelade

beslut ersättning för förbist av bötesandelar till 224 häradsnämnder med

tillhopa 7,181 kronor 32 öre. Högsta ersättningsbeloppet utgår med

273 kronor, det lägsta med 2 kronor.

I fråga om de till de särskilda nämnderna utgående beloppen

hänvisar jag till den vid förut omförmälda promemoria fogade tabell 1.

Av de till dessa ersättningar berättigade, som yttrat sig i ärendet,

har allenast ett fåtal förklarat sig avstå från rätten till ersättningen.

De övriga däremot bestrida, att ersättningsbeloppen finge utan

vidare indragas.

Till stöd härför anföres huvudsakligen: nämndemansbefattningen vore visserligen

ett förtroendeuppdrag, men med denna dess egenskap vore ej oförenligt, att

skälig ersättning bereddes för med uppdragets utövande förbundna direkta utgifter.

Sedan urminnes tider hade ju också nämnden ägt rätt till andel i häradets lott i

sakören. Rättvisa och billighet hade krävt, att nämnden, då den genom strafflagens

införande förlorat sin rätt i detta hänseende, erhölle full gottgörelse därför. Sedan

dylik ersättning beviljats, hade ej någon omständighet inträffat, som borde föranleda

ändring därutinnan. Tvärtom hade nämndemansuppdraget och de därmed förenade

kostnader på senare tider blivit mera betungande än förut, särskilt såväl till följd

därav att underdomstolarna oftare hölie sammanträden och nämndemännen i många

fall fått avsevärt längre resor till tingsstaden som ock till följd av lagen den 23 oktober

1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet. Uppfattningen hade ej heller

förändrats i den riktning, att den gottgörelse, som nämnden åtnjöte för sitt uppdrag,

borde minskas eller upphöra. Tvärtom började den åsikten alltmera göra sig gällande,

att nämnden borde av staten erhålla högre ersättning, som motsvarade de direkta

kostnaderna för sysslans utövande. Därom vittnade också det stora antal motioner,

som under senare år väckts inom riksdagen i syfte att bereda nämnden avlöning

av statsmedel, och den avsevärda tillslutning dessa motioner vunnit. Erfarenheten

gåve också vid handen att, under det att förr till nämndemän valdes endast socknens

mest betrodda män, vilka mottogo och behöllo uppdraget som ett förtroendeuppdrag,

inträffade det numera mångenstädes, att nämndemännen till följd av de med befattningen

förenade avsevärda besvär och utgifter och den ringa gottgörelsen avginge

så fort de kunde. Rättens sammansättning bleve därför ofta högst växlande, vilket

uppenbarligen i flera hänseenden medförde olägenheter. Förminskades den till nämnden

utgående gottgörelsen ytterligare, uppstode fara för att obenägenheten att åtaga sig

nämndemanssysslan bleve än större, och det kunde komma att visa sig, att det ej

stode att för densamma erhålla de därför mest lämpliga. Borttagande av ifrågavarande

ersättningsbelopp utan vederlag vore för övrigt desto mindre befogat, som

indragningen påkallats allenast ur förvaltningsteknisk synpunkt. Ersättning av

förevarande beskaffenhet, som utgått till andra ämbets- och tjänstemän, hade ansett»

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kuntjl. Maj:ts proposition Nr 87.

kunna fråntagas dom utan gottgörelse allenast i sammanhang med ny lönereglering.

Antagas måste, att därvid tillbörlig hänsyn tagits till förlusten av ersättningen. Då

nämndeman ej åtnjöte lön och således ej kundo förvänta sig att under form av

lönereglering undfå någon gottgörelse för ifrågavarande ersättning, vore det ej med

rättvisa och billighet förenligt att beröva nämnden densamma. I varje fall borde

den ej fråntagas dåvarande nämndemän, vilka vid sitt tillträde till befattningen tillförsäkrats

ersättningen, åtminstone ej före utgången av den tid, för vilken de valts.

Bland dem, som sålunda motsätta sig indragning av ifrågavarande ersättningsbelopp,

hemställa några, att beloppen måtte fortfarande få utgå, till dess frågan

om lämplig avlöning åt nämnden blivit i sin helhet ordnad. De flesta ersättningstagarna

däremot äro villiga att mot vederlag avstå från ersättningarna. Rörande

den form, i vilken vederlag bör utgå, framställas olika förslag. Sålunda föreslå

några, att de så kallade tingsgästningspenningarna måtte i sammanhang med indragningen

i motsvarande grad höjas, samt andra åter, att ersättningarnas kapitaliserade

belopp måtte ställas till vederbörandes förfogande eller ock en ersättningarna motsvarande

gottgörelse på annat sätt lämnas. Från det övervägande flertalet ersättaingstagare

framställas emellertid längre gående fordringar. Under det att vissa

föreslå, att nämnden måtte erhålla skälig avlöning, utan att närmare angiva sina

anspråk därutinnan, och några påyrka att erhålla viss bestämd kontant lön, föreslå

de flesta, att nämndemän måtte tillerkännas rätt till ersättning för resor och dagtraktamente

eller endera av dessa förmåner vid alla av dem på grund av deras

befattning bevistade tingssammanträden samt vägsyner och andra förrättningar eller

vissa av dem. Från några håll påpekas slutligen att, om ej gottgörelse kunde

erhållas, ersättningsbeloppen billigtvis borde utgå under sex år, räknade från dagen

för beslutet om indragningen.

Rörande förevarande fråga hava Yttranden avgivits jämväl av några Domhavande

domhavande och kronofogdar. fogdar.

Av de tretton domhavande ock trettiofem kronofogdar, som yttrat sig, tillstyrka

fem domhavande och tolv kronofogdar, att ifrågavarande belopp måtte utan

vederlag indragas, då de med hänsyn till deras ringa storlek ej vore av någon

betydelse för nämndemännen. Övriga domhavande och kronofogdar avstyrka däremot

dylik indragning eller föreslå att med indragningen måtte få anstå någon tid. Av

vissa av sistnämnda domhavande och kronofogdar framhållas i huvudsak samma

synpunkter som av ersättningstagarna och framställas förslag i väsentligen enahanda

riktningar som av dessa.

Länsstyrelserna i elva län, nämligen Hallands, Kopparbergs, Stock- Länsstyreikolms,

Västmanlands, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Södermanlands,

Östergötlands, Örebro, Gottlands och Kalmar län, anse ifrågavarande

till nämnderna utgående ersättningar böra utan vederlag indragas.

Till stöd härför framhålles i de av dessa länsstyrelser avgivna yttrandena

huvudsakligen, att de billighetsskäl, som föranlett, att ersättning av ifrågavarande natur

fått tills vidare utgå, torde numera, sedan strafflagen tillämpats under fyrtio år, få

anses hava förlorat sin giltighet. Vad särskilt förevarande ersättningsbelopp till

nämndemän anginge vore de ej av någon nämnvärd betydelse. Väl vore nämndemännens

anspråk på ersättning för kostnader och besvär för tingsinställelse beBihang

till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 73 höft. (Nr 87.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

Statskontoret.

18 Kungi. Maj ds proposition Nr 87.

hjärtansvärda, men frågan därom borde icke bindas tillsammans med den förevarande

frågan, med vilken den ej egde gemenskap, i varje fall hade nämndemännen genom

kungörelsen den 3 juni 1892 erhållit rätt till reseersättning för inställelse vid vissa

rannsakningar och därigenom vunnit eu förmån, som mer än väl uppvägde den ifrågavarande

obetydliga ersättningen.

Av nyss nämnda elva länsstyrelser anse emellertid tre, nämligen länsstyrelserna

i Örebro. Gottlands och Kalmar län, att med indragning av ersättningarna borde

anstå någon tid. Länsstyrelsen i Örebro län föreslår sålunda, att åtgärden måtte

vidtagas först efter någon viss tid, icke understigande tjänstgöringstiden för nämndeman

eller sex är. Av länsstyrelsen i Gottlands län framställes det förslag, att den

ersättning, som i förevarande hänseende utginge till nämnd inom länet, måtte upphöra

först med utgången av det år, varunder den tid, för vilken den till tjänståldern

yngste nämndemannen blivit vald, ginge till ända. Länsstyrelsen i Kalmar län

finner ersättningarna kunna indragas allt efter som de dåvarande nämndemännen

avginge.

Övriga länsstyrelser äro däremot av den åsikten, att ifrågavarande

ersättningar icke böra utan vederlag i en eller annan form indragas.

Länsstyrelsen i Kronobergs län föreslår sålunda, att för vinnande av åsyftad

enkelhet i räkenskapsförvaltningen ersättningarna mätte sammanföras med de till

nämnderna av statsmedel utgående tingsgästningspenningarna för att under sistnämnda

titel tillhandahållas nämnderna.

Av länsstyrelsen i Norrbottens län framställes förslag om att beloppen måtte

fortfarande få utgå eller ock, om avlösning av ersättningen komme till stånd, kapitaliseras

och kapitalet överlämnas till häradsrätterna för förvaltning av medlen och

utdelning av avkastningen därav.

Förslag i sistnämnda riktning framställes även av länsstyrelsen i Gävleborgs län.

Jämväl länsstyrelsen i Uppsala län anser billigheten fordra, att förevarande

ersättning icke borttages utan vederlag i någon form, men finner särskild utredning

erforderlig därom, huruvida dylikt vederlag bör meddelas genom att statsverket

bekostar nämndemännens resor till och uppehåll vid de ordinarie tingssammanträdena.

Återstående åtta länsstyrelser eller länsstyrelserna i Blekinge, Jönköpings,

Västerbottens, Skaraborgs, Älvsborgs, Västernorrlands, Kristianstads och Malmöhus

län uttala sig för att ersättningarna icke måtte indragas utan beredande av skälig

gottgörelse åt nämndemännen för kostnader vid vissa tjänstförrättningar. Till stöd

härför göras i de av dessa länsstyrelser avgivna yttrandena gällande väsentligen

enahanda synpunkter som av ersättningstagarna själva. Rörande det vederlag, som

vid indragning bör lämnas, framställes av samma länsstyrelser huvudsakligen det

förslag, att såväl ifrågavarande ersättningar som även tingsgästningspenningarna

eller allenast de förra måtte indragas mot det att den nämndemän genom kungörelsen

den 3 juni 1892 tillerkända rätt till reseersättning utsträckes att avse jämväl

inställelse vid de ordinarie tingssammanträdena. Alternativt framställes av en länsstyrelse

förslag i enahanda riktning som av länsstyrelsen i Kronobergs län.

I sitt i ärendet avgivna yttrande redogör statskontoret för den av

ersättningstagarna och länsstyrelserna uttalade uppfattning rörande ifrågavarande

ersättningsbelopp samt framhåller, att det icke i något fall ens

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kung!. Maj:ts proposition Nr 81.

påståtts, att rätten till de bötesandclnr, för vilka ersättning beviljats,

grundade siy på annat förhållande ån rättegångsbalkens stadgande angående

bötesfördelningen. dill följd bära v ansåge statskontoret något

lagligt binder för att när som helst utan Nederlag indraga ersättningarna

icke finnas. Fråga bleve därför, enligt statskontorets åsikt, om genom

eu sådan åtgärd billigbeten kunde anses trädd för nära eller nämndeniam.

tjänslernas besättande med därlör lämpliga personer äventyras.

I sistberörda två avseenden anför statskontoret:

»Vall angår den först nämnda synpunkten hava åtskilliga av Kmigl. Maj:ts

betällningsliavande liksom flertalet av nämnderna framhållit det besvär och den

kostnad, smri vore förenade med det oavlönade nämndemansuppdraget. samt den

orättvisa, som skulle, ligga i ett borttagande utan vederlag av det bidrag till berörda

kostnader, som ifrågavarande ersättningsbelopp oaktat sin obetydlighet i. allt fall

utgjorde. 1 detta hänseende vill statskontoret, utan att underskatta den uppoffring

i arbete, tid och penningar, som vederbörande måste underkasta sig för nämndemansuppdrågets

fullgörande, likväl framhålla att, dä det torde fa anses ligga i förtroendeuppdragets

natur — och av ålder är nämndemansuppdraget ett av de mest

ansedda sädana uppdrag — att detsamma skall fullgöras utan någon gottgörelse för

det därmed förenade besväret, det icke ens lärer kunna ifrågasättas, att bötesersättningen

skulle utgöra eu dylik gottgörelse, och ur denna synpunkt hinder mota för

dess indragning. Vad däremot beträffar de med uppdraget förenade direkta utgifterna

lärer ett bidrag frän statens sida till bestridandet av dessa väl låta -sig förena med

uppdragets natur av förtroendeuppdrag. Till denna uppfattning bär riksdagen uttryckligen

anslutit sig i sin underdåniga skrivelse den 1 maj 1889 i anledning av väckt

förslag om utvidgning av den nämndemännen da tillkommande ersättning för inställelse

vid urtima ting vid rannsakning i brottmål, och densamma hav jämväl tagit sig uttryck

genom tillerkännande åt nämnderna av ej mindre de så kallade tingsgästningspenningarna

än även ersättning för närvaro vid urtima ting och extra rättegångsdag under

lagtima ting för rannsakningar i brottmål enligt nådiga kungörelserna den 1 / september

1851 och den 3 juni 1892, för biträde vid vägsyn eller efterbesiktning å väg enligt

35 § .av väglagen den 23 oktober 1891, sådant detta lagrum lyder enligt lagen den

17 juni 1908, samt för extra förrättningar i övrigt enligt nådiga kungörelsen den

30 december 1863. Emellertid vill statskontoret, utan att bär närmare inlåta sig

på frågan, huruvida genom ovan berörda bestämmelser är tillräckligt sörjt för bidrag

från staten till bestridande av ifrågavarande kostnader, framhålla att, även om sa

icke skulle anses vara fallet, den jämförelsevis obetydliga frågan om indragning av

nämndernas bötesersättningar varken behöver eller bör sättas i samband med det

vitt utseende spörsmålet om ytterligare gottgörelse för nämndemansuppdraget särskilt

i den form, som av ett flertal nämnder föreslagits, eller ersättning för närvaro vid

de lagtima tingen. Därjämte bör erinras, att genom tillerkännande åt nämndemännen

genom lagen den 17 juni 1908 av reseersättning för deras biträde vid vägsyner,

vilka ansetts utgöra ett av nämndemansuppdragets mest betungande bestyr,

beretts dem en ekonomisk fördel, som vida överstiger bötesersättningarna, och ett

flertal nämnder har också uppställt sådan gottgörelse såsom villkor för bötesersättningamas

indragning. Då härtill kommer, att sistnämnda ersättning i allmänhet är

synnerligen obetydlig och utgår med mycket växlande belopp, torde icke ur syn
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

J astiiiekan
siersUmbetet.

20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 87.

punkten av att ersättningen må kunna anses såsom ett statens bidrag till bestridande

av nämndemännens utgifter i tjänsten kunna hämtas tillräckligt stöd för att

densamma ej skulle kunna utan vederlag billigtvis indragas.

Vidkommande den såsom skäl mot en dylik åtgärd uttalade farhågan att

svårigheter skulle uppstå för nämndemansbefattningarnas beklädande med därför

lämpligen kvalificerade personer har statskontoret sig visserligen bekant, att å vissa

orter dylika svårigheter för närvarande understundom yppa sig, men statskontoret

kan näppeligen föreställa sig, att indragningen av de obetydliga bötesersättningarna

skulle komma att i någon som helst eller åtminstone i någon nämnvärd mån stegra

dessa svårigheter; och hyser statskontoret för ty ej heller ur denna synpunkt någon

tvekan att tillstyrka åtgärden ifråga.»

Vidare anför statskontoret, att statskontoret med denna uppfattning icke funne

något närmare ingående på bedömandet av de föreslagna olika sätten för vederlags

beredande vara av nöden, men ansåge sig emellertid ej böra underlåta att i detta

sammanhang påpeka, hurusom de i sådant hänseende framställda förslagen om dels

tingsgästningspenningarnas höjande med ett bötesersättningarna motsvarande belopp

dels ock ersättningarnas kapitaliserande och kapitalets överlämnande till vederbörande

nämnder eller kommuner enligt statskontorets förmenande uppenbarligen

icke vore av beskaffenhet att böra vinna tillämpning, då desamma i realiteten innebure

ersättningens fortfarande utgående om ock under annan form än den nuvarande.

Vad angår frågan om tiden för ersättningens indragning förklarar sig statskontoret

icke kunna finna annat än att ersättningens upphörande borde kunna äga

rum med ingången av kalenderåret näst efter det, varunder Kung! Majrts beslut i

ämnet konrme att meddelas. Att av hänsyn till de vid tiden för berörda beslut

tjänstgörande nämndemännens intresse endast indraga ersättningen successivt i mån

av dessa nämndemäns avgång med den på den avgående nämndemannen belöpande

andelen skulle, enligt statskontorets åsikt, tydligtvis förorsaka dels en tidsutdräkt

med sakens slutliga ordnande dels ock en omgång och ett besvär vid bokföringen

och redovisningen av vederbörande anslag, som ingalunda kunde anses påkallade av

sakens vikt för de enskilde nämndemännen. Ej heller synes det statskontoret

lämpligt, att på grund av att den tid, för vilken nämndeman valdes, vore sex år

indraga ersättningarna först efter det deima tid förflutit från meddelande av Kungi.

Majrts beslut därom, enär jämväl därigenom onödigt dröjsmål med ersättningens

upphörande syntes förorsakas. Skulle emellertid Kungl. Majrt finna någon övergångstid

böra stadgas, håller statskontoret före, att billighetens krav bleve fullt tillgodosedda,

därest tidpunkten för indragningen bestämdes till ingången av det kalenderår,

som infälle näst efter det två år förflutit från beslutet i ämnet, detta med hänsyn

därtill att nämndeman ägde rätt att efter två år från tjänsten avgå. Genom indragning

av häradsnämndernas bötesersättningar kunde, anmärker statskontoret,

vederbörande förslagsanslag minskas med 7,181 kronor 32 öre.

•lustitiekanslersämbetet framhåller, att genom det av statskontoret

alternativt framställda förslaget om viss övergångstid bleve billighetens

krav än mer tillgodosedda. Av denna anledning anser ämbetet företräde

måhända böra lämnas åt detta alternativ.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition Nr 87.

Mod statskontor är jag ense därom, att lagligt hinder för att nepatuntan

vederlag indraga nu ifrågavarande ersättningsbelopp ej förefinnes, mentsehefen

Den synpunkt, som gjort sig gällande mot omedelbar indragning, eller

att viss gottgörelse bör utgå för de med nämndemansuppdraget förenade

utgifter är visserligen i och för sig värd allt beaktande, och jag har

för närvarande under beredning inom justitiedepartementet ett förslagom

dylik gottgöx-else till nämndemännen från statens sida. Emellertid

kunna de obetydliga belopp, varom nu är fråga, icke hava någon betydelse

som ersättning till nämndemännen, och jag anser mig fördenskull, oaktat

min principiella uppfattning om önskvärdheten av ett statsanslag till

bidrag åt nämndemännen för deras utgifter, oförhindrad tillstyrka

omedelbar indragning av nu ifrågakomna ersättningsbelopp.

Vidkommande härefter de vissa rådhusrätter som gottgörelse för Ridhusrätter

mistade bötesandelar tillerkända belopp utbetalas för närvarande på grund

av beslut om dylik gottgörelse årligen 6,972 kronor.

Vad angår tillkomsten av dessa beslut, torde böra nämnas, att följande

tio städer, nämligen Trosa, Eksjö, Gränna, Hälsingborg, Varberg, Falkenberg,

Uddevalla, Dorås, Vänersborg och Lidköping anhöllo om ersättning för

förlust, som skulle åsamkats dem därigenom att kronan jämlikt stadgande i

strafflagen dåmera helt och hållet toge böter, uti vilka städerna tillförene

åtnjutit andel dels på grund av lag och dels till följd därav att kronans

rätt till lott i böterna genom särskilda privilegier eller resolutioner helt

eller delvis överlåtits på städerna. Därjämte framställdes anspråk pa

gottgörelse för förlust, som tillskyndats ledamöter i dessa städers rådhusrätter

till följd därav att böter, däri de förut på grund av lag ägt åtnjuta

andel, dåmera inginge till kronan. Genom Kungl. Maj:ts beslut under

år 1866 och 1867 beviljades ersättning i samtliga nu nämnda hänseenden.

Ersättning för förlust av bötesandelar beviljades därjämte åt ytterligare

sextioen städer. Den ersättning, som beviljades trettiosju av

dessa städer, avsåg förlust, som tillskyndats såväl vederbörande stad som

ledamöterna i dess rådhusrätt till följd därav att staden och rådhusrätten

efter strafflagens trädande i kraft gingo i mistning av dem förut

enligt lag tillkommande andelar av böter. För övriga tjugofyra städer

avsåg ersättningen allenast förlust, som i sistberörda hänseende tillskyndats

ledamöterna i dessa städers rådhusrätter.

På sätt vid redogörelsen för tillkomsten av ifrågavarande anslag

omförmälts, beslöts sedermera, att ersättning för mistade bötesandelar

icke vidare skulle utgå till städer, såvitt rättigheten till dylik ersättning

cj grundade sig på särskilda privilegier eller före strafflagens till
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

Halmstad.

22 Kungl. Maj:ts proposition Nr 87.

komst givna resolutioner. Efter det i anledning liärav verkställts erforderlig

utredning, beslöt Kungl. Maj:t enligt förut anmärkta brev den

7 september 1869, att de ersättningar, som borde tillkomma dels till

följd av särskilda resolutioner eller privilegier först omförmälda tio

städer och dels rådhusrätterna i samtliga nu nämnda sjuttioen städer,

skulle i anledning av den därutinnan åstadkomna utredning utgå

med vissa i brevet angivna belopp. Vid fastställandet av de rådhusrätterna

tillerkända ersättningar förfors så, att de rådhusrätterna i förstnämnda

fyrtiosju städer tillkommande andelar av ersättningsbeloppen i

vissa fall avrundades till jämt belopp, varemot de rådhusrätterna i övriga

tjugofyra städer förut tillagda belopp fingo kvarstå oförändrade. Däremot

indrogs vad av de först nämnda fyrtiosju städerna tillagda ersättningsbeloppen

ansågs motsvara de städerna själva tillförene enligt lag

tillkommande andelar av deras böteslotter eller en tredjedel av beloppen.

Ersättning för förlust av mistade bötesandelar tillerkändes emellertid

rådhusrätterna i ytterligare fyra städer, nämligen Halmstad, Hudiksvall,

Ängelholm och Umeå. I avseende å de dem tillerkända ersättningsbelopp

föreligga särskilda förhållanden.

Vad först angår Halmstad, anhöllo stadsfullmäktige därstädes om

årlig ersättning under all framtid för förlust av såväl stadens som

kronans bötesandelar. Till stöd för anspråket i senare avseendet åberopade

stadsfullmäktige eu .resolution den 21 januari 1648, varigenom

Kungl. Maj:t unnat och efterlåta, att borgmästare och råd skulle få till

stadens mrarium införda och uppbära alla de sakören och böter, som

på deras rådstuga kunde avdömas.

Jämväl rådhusrätten i Halmstad anhöll om gottgörelse för förlust

av bötesandelar.

Av ansökningarna vidlogade handlingar framgick, att staden under

åren 1860—1864 åtnjutit dels »Kungl. Maj:ts och Kronans treskiftesböter»

583 kronor 47 öre, dels staden tilldömda böter 583 kronor

25 öre, dels ock stadens fattiga tilldömda böter 899 kronor 56 öre eller

tillhopa 2,066 kronor 28 öre, därav årliga medeltalet utgjorde 413 kronor

25 öre. Av det staden tilldömda bötesbeloppet 583 kronor 25 öre utgjorde

enligt en av rådhusrätten åberopad förteckning det årliga medeltalet

116 kronor 45 öre, därav rådhusrätten jämlikt 32 kap. 3 § rättegångsbalken

tillkommo två tredjedelar med 77 kronor 63 7» öre.

Den 13 mars 1866 tillerkände Kungl. Maj:t »Halmstads stads

kassor och rådstuvurätten» 414 kronor i bötesersättning.

Efter förut omförmälda, under år 1869 rörande de städerna tillagda

ersättningsbelopp företagna utredning beslöt Kungl. Maj:t enligt brevet

opaginerad Kontrollera mot PDF

‘28

Kungl. Maj.ts proposition Nr 87.

den 7 september samma år, att den ersättning, som borde tillkomma

rådhusrätten och staden, skulle i följd av den derutinnan åstadkomna

utredning utgå med 138 kronor till den förra och 207 kronor till den

senare. Däremot indrogs av flen staden förut tillagda ersättning ett

belopp av 69 kronor, som synes hava ansetts motsvara den staden själv

tillförene enligt allmän lag tillkommande bötesandel.

Den i ärendet år 1869 förebragra utredningen synes sålunda ej

hava klarlagt, att i nyssberörda belopp 414 kronor ingick jämväl ersättning

för förlust av bötesandelar, som enligt lag tilltörene skolat

tillfalla de fattiga. Till följd därav erhöll rådhusrätten ersättning med

högre belopp än det, den själv ansett sig äga rätt till.

Beträffande Hudiksvall anhöllo stadsfullmäktige och borgmästaren

därstädes, med förmälan att rådhusrätten på vanligt sätt åtnjutit

två tredjedelar av stadens böteslott, å stadens och rådhusrättens vägnar

om ersättning för mistning av bötesandelar. Enligt företedda saköreslängder

utgjordes stadens bötesandel i medeltal, efter avdrag av ej ersättningsgillda

böter, av 78 kronor. Samma längder utvisa emellertid,

att staden tagit hälften av kronans lott i treskiftesböterna, vilken hälft

ingick i berörda belopp 78 kronor. Detta förhållande berördes emellertid

ej i övrigt i ansökningshandlingarna. Den 26 april 1867 tillerkändes

staden 26 kronor och rådhusrätten 52 kronor. Rådhusrätten

synes hava erhållit, förutom gottgörelse för förlust av rådhusrätten tillförene

enligt lag tillkommande bötesandelar, jämväl två tredjedelar av

den medgivna ersättningen för mistning av den del av kronans lott i

böterna, som enligt saköreslängderna tillfallit staden. Det staden tillagda

belopp synes hava utgjort vederlag för förlust av dels den på staden

själv belöpande tredjedel av stadens hela, till 52 kronor uppgående böteslott

enligt lag dels ock en tredjedel av den staden enligt saköreslängderna

tillagda andel av kronans lott.

Den 7 september 1869 beslöt Kungl. Maj:t, att ersättning skulle

till rådhusrätten och staden utgå, med 52 kronor till den förra och 9

kronor till den senare. Det rådhusrätten den 26 april 1867 tillagda

belopp fick sålunda kvarstå oförändrat, varemot av den staden tillagda

ersättningen om 26 kronor ett belopp av 17 kronor, som synes ansetts

hava utgjort det staden i först berörda hänseende tillerkända vederlag,

indrogs.

Vad Ängelholm angår, anhöllo stadsfullmäktige därstädes om ersättning

för de till staden och fattigvården influtna bötesmedel.

I det till stöd för ansökningen åberopade utdraget av saköreslängderna

är ej skilt på stadens och de fattigas bötesandelar.

Hudiksvall.

Ängelholm.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Umeå.

Ersättningsbelopp,

som

ingå till städs

kassa.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 87.

Den 31 januari 1868 tillerkändes Ångelkolms stad och dess fattigvård

ersättning med 45 kronor.

Det synes antagligt, att vid den år 1869 verkställda utredningen

angående städernas ersättningsbelopp den å Ångelholms fattigvård belöpande

andel av nyssberörda 45 kronor beräknats vara så liten, att den

ej utövade någon inverkan på bestämmande av den rådhusrätten tillkommande

del av ersättningen. Den 7 september 1869 beslöt nämligen

Kungl. Maj:t, att ersättning till rådhusrätten skulle utgå med 30 kronor,

varemot återstoden eller 15 kronor indrogs.

Slutligen blev, på ansökan av drätselkammaren och rådhusrätten

i Umeå om ersättning för förlust av bötesandelar, som de tillförene

enligt allmän lag ägt uppbära, den 20 mars 1866 Umeå Btad och dess

rådhusrätt tillerkänd dylik ersättning med 195 kronor. Vid 1869 års

revision fick detta belopp kvarstå oförändrat, men tillädes i sin helhet

rådhusrätten. Handlingarna i ärendet lämna icke någon ledning för

bedömande av frågan, varför icke i detta fall, såsom i andra liknande,

den på staden såsom kommun belöpande tredjedelen av ersättningsbeloppet

indrogs och endast återstoden tillädes rådhusrätten.

Rörande de särskilda, ifrågavarande sjuttiofem rådhusrätter tillerkända

belopp hänvisar jag till den vid förut omförmälda, inom justitiedepartementet

utarbetade promemorian fogade tabell II.

På sätt denna tabell utvisar, utgår den högsta ersättningen till

Stockholms rådhusrätt med 475 kronor och den lägsta eller 8 kronor

till en var av rådhusrätterna i Öregrund och Östhammar.

Enligt föreskrifter i fastställda lönestater för rådhusrätterna i

Uppsala, Jönköping, Västervik, Oskarshamn, Lund, Halmstad, Varberg

och Falkenberg ingå de rådhusrätterna tillerkända ersättningsbelopp till

samma städers kassor eller skola, i mån av lönestaternas tillämpning,

dit ingå.

Jämväl de ersättningsbelopp, som tillagts rådhusrätterna i Hälsingborg,

Skövde och Eksjö redovisas till dessa städers kassor, utan

att bestämmelse därom meddelats i sammanhang med löneregleringar

för rådhusrätterna. Av borgmästarna i dessa tre städer har meddelats,

att nu anmärkta förhållande berodde därpå, att det ansetts självklart,

att ersättningen borde i anledning av ny lönereglering ingå till stadskassa^,

eller därpå att vederbörande befattningshavare ej brytt sig om

att framställa anspråk på beloppen.

I detta sammanhang torde böra omnämnas, att Kungl. Maj:t i ett

par fall förordnat, att rådhusrätt tillerkänt ersättningsbelopp av före
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition Nr 87.

varande natur skulle indragas, då det ej längre utginge till rådhusrätten.

Det första av dessa fall avser ersättningen till rådhusrätten i

Falun. Enligt privilegier ägde denna stad rätt att för, bland annat, magistratens

undernåll uppbära alla sakören, som folie å rådstugan. Efter

det staden den 7 augusti 1860 erhållit ersättning för mistade bötesandelar

med 612 kronor, tillädes staden år 1869 hälften av detta belopp

för kronans, staden förlänade andel av böterna. Av återstoden indrogs

eu tredjedel såsom motsvarande stadens egen del i dess lott enligt lag

och återstående delen tillerkändes rådhusrätten. Denna anmärkte emellertid,

att den tillförene icke åtnjutit någon andel i de så kallade treskiftesböterna

samt att dessa på grund av berörda privilegier odelade

tillfallit stadskassan. 1 anledning härav förordnade Kungl. Maj:t den

10 augusti 1870, att vid det av rådhusrätten anmärkta förhållande och

i enlighet med beslutet om upphörande av ersättning till städerna ersättningen

til! rådhusrätten i Falun icke vidare skulle utgå.

I det andra av nu avsedda två fall hade rådhusrätten i Kristianstad

den 15 mars 1867 erhållit ersättning för mistade bötesandelar med 78

kronor. 1 sammanhang med upprättande av ny lönestat iör rådhusrätten

framställde stadsfullmäktige förslag, att ersättningen ^skulle ingå

till stadens kassa. Den 11 december 1874 förklarade Kungl. Maj:t

emellertid att, enär ersättningen, vilken utgjorde en förmån, som staten

tillagt rådhusrätten som bidrag till dess avlöning, till följd av den beslutade

regleringen av borgmästarens och rådmännens lönevillkor icke

vidare vore erforderlig för avsedda ändamål, ersättningen, för vars utbekommande

för framtiden staden lagligen ej ägde anspråk, skulle statsverket

besparas.

Beträffande användandet av de ersättningsbelopp, som tillerkänts

övriga . rådhusrätter, hänvisar jag till den därom i förut omförmälda

promemoria lämnade redogörelse. Det framgår av denna, att beloppen

i regel fördelas mellan rådhusrättens ledamöter så, att borgmästaren

tager dubbel lott mot rådman. 1 några städer uppbäres hela ersättningen

på grund av gammal sedvänja eller jämlikt föreskrift i lönestat

av borgmästaren. Härjämte tillämpas i vissa fall särskilda fördelningsgrunder.

Sålunda fördelas ersättningen till Stockholms rådhusrätt mellan

rådmän och kriminalassessorer å vissa av rådhusrättens avdelningar.

I ett annat fall fördelas ersättningen mellan de ledamöter, som deltaga

i handläggningen av brottmål. I två städer tillfaller andel av ersättningen,

i den ena polisdomaren och i den andra stadsnotarien.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 73 höft. (Nr 87.) 4

b''aiun.

Kristianstad.

Ersättningsbelopp,

som

tillfalla

rådhus> ätternas

ledamöter.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition Nr 87.

förhållandena 1 fråga om avlöningsförhållandena för ledamöterna av rådhusrät''

för rådhus, terna i de städer, där ersättningsbeloppen ej ingå till stadskassan, innehdamöter

Galler förut berörda promemoria en redogörelse, till vilken jag hänvisar.

Enligt denna redogörelse tillämpas, med allenast ett par lindantag, för

nyss nämnda rådhusrätter lönestater, som antagits efter beviljandet av

ifrågavarande ersättningsbelopp. I de flesta fall hava dessa lönestater

av Kungl. Maj:t fastställts. För rådhusrätten i Ängelholm, för vilken

vid tiden för utarbetandet av berörda redogörelse delvis gällde en före

beviljandet av ifrågavarande ersättning fastställd lönestat, har sedermera

ny lönestat blivit av Kungl. Maj:t fastställd.

Lönestaterna för rådhusrätterna i Mariestad, Södertälje, Växjö,

Simrishamn, Kungälv, Arboga, Sundsvall och Hudiksvall ävensom den

för rådhusrätten i Kristinehamn fastställda arbetsordning upptaga, att

ersättning av förevarande natur utgår. I övrigt finnes däremot i de efter

ifrågavarande ersättningsbelopps beviljande antagna, nu gällande lönestater

eller arbetsordningar för rådhusrätterna i de städer, där beloppen

ej tillfalla stadskassan, icke särskilt omnämnt, att rådhusrätternas ledamöter

åtnjuta bötesersättning, bortsett därifrån att i vissa av dem omförmäles,

att ledamöterna äga uppbära med tjänsten förenade extra inkomster.

Vidkommande de kontanta avlöningsförmånerna för de ledamöter

av rådhusrätter, som uppbära bötesersättning, lämnas i den vid omförmälda

promemoria fogade tabell III uppgifter, vilka grunda sig på statistiska

centralbyråns år 1915 avgivna berättelse angående avlöningsoch

pensionsförhållandena år 1912 för innehavare av kommunala tjänstebefattningar.

Ersättnings- De städer, till vilkas kassor ifrågavarande belopp ingå, hava be
yttfandZ.

stritt, att beloppen finge indragas, med mindre fullt vederlag bereddes

städerna.

Till stöd härför framhålles huvudsakligen, att vid antagande av den lönestat,

i sammanhang med vars tillämpande bestämts, att ersättningsbelopp skulle redovisas

till stadens kassa, vederbörande stad beräknat detta som en inkomst för bestridande

av kostnaderna för rättsväsendet och åtagit sig dessa kostnader mot det att beloppet

inginge bland stadens inkomster. Till följd därav kunde detta ej lagligen fråntagas

staden. I allt fall borde det ur billighetssynpunkt ej ifrågakomma att beröva städerna

förevarande bidrag till bekostandet av deras domstolsväsen, vilket bidrag ursprungligen

utgjort en rådhusrätten lagligen tillkommande löneförmån, som tagits i beräkning

vid bestämmande av ledamöternas avlöning.

YTad åter angår frågan om de ersättningsbelopp, som ej redovisas

till stadskassa, så hava rådhusrätterna i Södertälje, Lindesberg och

Luleå ej något att erinra mot att de dem tillagda ersättningar upp
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:tu proposition Nr 87.

höra. Likaså förklarar rådhusrätten i Karlskrona det till don utgående

beloppet kunna indragas, därest ett vid tiden för avgivandet av rådhusrättens

yttrande på Kungl. Maj:ts prövning beroende förslag till avlöningsstat

för rådhusrätten bleve fastställt. Sådan fastställelse har

sedermera den Öl augusti IDOG meddelats.

Magistraten i Marstrand medgiver för sin del, att det rådhusrätten

tillerkända ersättningsbelopp må avlösas på sätt vederbörande finna

för gott.

Ersättnings tagarna till övriga, rådhusrätter tillerkända belopp medgiva

däremot ej, att beloppen utan vidare indragas. Dessa ersättningstagares

yttranden i ärendet hava avgivits under år 1904 och 1905.^ Beträffande

ej få av de rådhusrätter, som sålunda yttrat sig, har Kungl.

Maj:t, efter det yttrandena avgivits, fastställt nya lönestater antingen

för rådhusrätten i dess helhet eller för vissa av dess befattningshavare

eller ock meddelat föreskrifter angående rådhusrätternas organisation.

Av dessa lönestater upptaga allenast de lör rådhusrätterna i Växjö,

Simrishamn, Sundsvall och Hudiksvall fastställda ifrågavarande ersättning

bland löneförmånerna. Åven i den för rådhusrätten i Kristinehamn fastställda

arbetsordningen omförmäles, att drdik ersättning utgår.

Av de rådhusrätter, som motsätta sig, att ersättningsbeloppen utan

vidare indragas, göra allenast tre, nämligen radhusrätterna i Norrköping,

Uddevalla och Gränna, gällande, att den dem tillförene tillkommande

rätt till andel i de böter, för förlust varav beloppen utgå,. grundat sig

på särskilda privilegier eller resolutioner före strafflagens tillkomst.

I detta hänseende åberopar rådhusrätten i Norrköping Kungl.

Maj-.ts brev den 3 februari 1803 angående fördelning av stads lott i

vissa böter, samt rådhusrätterna i de två andra städerna för dessa utfärdade

privilegier, genom vilka de fått rätt att till magistratens avlöning

uppbära kronans anpart av^ i städerna fallande böter. Dessa tre

rådhusrätter anse ersättningarna ej kunna utan fullt vederlag indragas.

Beträffande övriga rådhusrätter uttala sig sex eller rådhusrätterna

i Västerås, Borås, Eskilstuna, Simrishamn, Falköping och Vadstena för

att ersättningsbeloppen kunna indragas med dåvarande ledamöters avgång

från tjänsten. Tre rådhusrätter eller de i Örebro, Torshälla och

Ulricehamn'' anse ersättningsbeloppen böra fortfarande utgå och framhålla

att, om indragning ansåges böra äga rum, sådan borde verkställas

åtminstone ej under dåvarande ledamöters tjänstetid.

De återstående rådhusrätterna yrka däremot, antingen att förevarande

ersättningsbelopp måtte allt fortfarande få utgå, eller att, därest

beloppen ansåges böra indragas, fullt vederlag måtte beredas ersätt
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj;ts proposition Nr 87.

ningstagarna. Några av dessa rådhusrätter hemställa, att med frågan

om avlösning av beloppen måtte få anstå, till dess staten åtoge sig att

i större eller mindre mån avlöna städernas domare. Vissa andra rådhusrätter

uttala sig för att vid en eventuell avlösning av beloppen städerna

borde lämna vederlag. Flertalet av ifrågavarande rådhusrätter

anser emellertid staten böra tillhandahålla dylikt vederlag. De flesta

av dessa rådhusrätter föreslå i detta hänseende, att till städerna måtte

överlämnas ersättningarnas kapitaliserade belopp, för att avkastningen

därav må tillhandahållas rådhusrätternas ledamöter.

Till stöd för rätt att framgent få åtnjuta ersättningsbeloppen eller

bekomma fullt vederlag för dem framhålles det av rådhusrätterna huvud - s akligen föl j ande:

I de fall, då ersättningsbelopp upptog, s i gällande lönestat som en med

tjänsten förenad, inkomst, borde beloppet kunna med fullt fog påräknas skola fortfarande

utgå. Såväl i dylika fall som eljest hade vid bestämmandet av avlöningsförmånerna

för ledamöterna i rådhusrätterna hänsyn tagits till ifrågavarande belopp

som till annan extra löneinkomst såsom t. ex. expeditionslösen. Beloppen hade följaktligen

ansetts kunna betraktas som en med tjänsten förenad säker inkomst och

ordinarie löneform, som under den långa tid den utgått vunnit eu viss hävd såsom

utgörande vederlag för en rådhusrätten tillförene tillkommande löneförmån. Rådhusrätternas

ledamöter måste anses hava vid sökandet av sina befattningar haft

skäl att antaga, att ersättningen komme att orubbat utgå under tjänstetiden. Till

följd därav torde ersättningen böra utgå, intill dess genom i vederbörlig ordning

beslutad lönereglering bleve annorlunda bestämt. Därest en dylik reglering icke tillika

innebure löneförhöjning, till beloppet ej understigande ersättningen, borde denna fortfarande

utgå till befattningshavare, som dessförinnan utnämnts, såvida ej vederlag

i någon form lämnades. Det skäl, som föranlett ersättningsbeloppens beviljande,

eller rådhusrätternas låga avlöning förelåge för övrigt alltjämt. Lönerna för ledamöterna

i rådhusrätterna, i synnerhet i rikets mindre städer, vore ofta i jämförelse

med det med tjänsten förenade, alltmer ökade arbete och de stegrade levnadskostnaderna

knappt tillmätta och i vissa fall synnerligen låga. Förevarande ersättning

vore visserligen för ringa för att lämna något väsentligt bidrag till avlöningen, men

billigheten fordrade i alla fall, att ersättningen ej utan vidare indroges. För övrigt

förefölle det, såsom ock i Kungl. Maj:ts proposition till 1869 års riksdag framhållits,

obilligt att borttaga ifrågavarande ersättningar, enär därav skulle föranledas ökning i

det städerna åliggande besväret att själva bestrida kostnaderna för domstolsväsendet.

Jämväl stadsfullmäktige och magistraterna i vissa städer hava yttrat

sig rörande frågan om förevarande, rådhusrätterna tillagda ersättningar.

De sålunda avgivna yttrandena ansluta sig i allmänhet till vad vederbörande

rådhusrätter amorf. Det framhålles sålunda, att städerna, därest ersättningarna

indroges utan vederlag, syntes bliva nödsakade att hålla rådhusrätternas ledamöter

skadeslösa för den minskning av deras inkomster, som komme att följa av eu dylik

åtgärd. Till följd därav kunde ersättningarna ej indragas eller borde i allt fall

billigtvis ej indragas, med mindre fullt vederlag lämnades för täckande av berörda

inkomstförlust.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kuw/l. Maj:ts proposition Nr 87.

Av länsstyrelserna har allenast länsstyrelsen i Östergötlands län

förklarat sig anse rådhusrätt tillförene tillkommande rätt till andel i

böter, för vilka rådhusrätten tillerkänts ersättning, grunda sig å annan

bestämmelse än allmän lags föreskrift om bötesfördelning. Denna länsstyrelse

förklarar att, såvitt handlingarna i ärendet utmärkte, ifrågavarande

rådhusrätten i Norrköping anvisade belopp syntes grunda sig

å resolution, given före strafflagens tillkomst.

Länsstyrelserna i följande tolv län, nämligen Uppsala, Hallands,

Kopparbergs, Värmlands, Södermanlands, Västmanlands, Göteborgs och

Bohus, Blekinge, Stockholms, Örebro, Kristianstads och Kalmar län,

ävensom överståthållarämbetet anse ifrågavarande ersättningar kunna

utan vederlag indragas.

Av dessa länsstyrelser finna de sex först nämnda ävensom länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län, beträffande ersättningen till rådhusrätten

i Marstrand, och länsstyrelsen i Blekinge län, i fråga om ersättningen

till rådhusrätten i Karlskrona, indragningen kunna genast vidtagas.

För anstånd med indragningen till nuvarande ledamöters av rådhusrätterna

avgång från tjänsten eller till dess nya löneregleringar för

rådhusrätterna komme till stånd uttala sig länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län i fråga om ersättningarna till rådhusrätterna i Uddevalla,

Kungälv och Strömstad, länsstyrelsen i Blekinge län beträffande

ersättningarna till rådhusrätterna i Karlshamn och Sölvesborg samt:

länsstyrelserna i Stockholms, Örebro, Kristianstads och Kalmar län ävensom

överståthållarämbetet.

Länsstyrelserna i Skaraborgs, Malmöhus, Gävleborgs, Jämtlands,

Älvsborgs, Östergötlands och Norrbottens län anse däremot, att ifrågavarande

ersättningar icke kunna eller böra utan vederlag indragas, och

föreslå, att till vederbörande måtte överlämnas ersättningarnas kapitaliserade

belopp.

Två länsstyrelser nämligen länsstyrelserna i Kronobergs och Västernorrlands

län äro av den åsikten, att med frågan om avlösning av ersättningarna

bör anstå. Den förra föreslår anstånd till blivande lönereglering

för rådhusrätten, den senare anstånd i avbidan på att staten

komme att övertaga avlönandet av städernas domare eller lämna bidrag därtill.

Slutligen hemställa länsstyrelserna i Jönköpings och Västerbottens

län, att ersättningarna måtte fortfarande få utgå på sätt dittills skett. I

I yttrandena från de länsstyrelser, som finna ersättningarna kunna utan

vederlag genast indragas, framhålles det, att i de för rådhusrätterna efter strafflagens

införande fastställda lönestaterna hade de nya lönerna bestämts utan avseende

å förevarande ersättningsbelopp. De hänsyn både till städernas besvär att

Länsatyreln

urna.

s. 30 Kontrollera mot PDF

Statskontoret.

30 Kung!-. Maj:ts proposition Nr 87 .

avlöna rådhusrätternas ledamöter och till dessas ofta små löner, vilka föranlett, att

ersättningsbeloppen tätt alltjämt utgå, hade på grund av förändrade tidsförhållanden

och de nya löneregleringarna bortfallit. För övrigt vore ersättningsbeloppen

så ringa, att de näppeligen torde vara av betydelse för rådhusrätternas ledamöter.

Med visshet torde ock kunna antagas, att de ej vid sökandet av befattningarna

påräknat eller ens haft kännedom om ifrågavarande förmån. För städernas ekonomi

vore de belopp, som de skulle få utgiva, i händelse de funne sig böra lämna

vederlag vid indragning av ersättningarna, utan någon som helst betydelse.

De länsstyrelser, som förorda anstånd med indragningen av ersättningsbeloppen

eller att do måtte bibehållas eller allenast mot vederlag indragas, göra

gällande huvudsakligen, att beloppen tagits med vid bestämmandet av ersättningstagarnas

löneförhållanden samt att verkställd nyreglering av lönerna icke innehölle

något villkor om ersättningens upphörande. Därest icke vederbörande stad

vore skyldig att täcka bristen, skulle följaktligen indragning av ersättning kunna

komma att medföra minskning i inkomsterna för befattningshavarna, iwen om

rättsligt hinder för indragning av ersättningen icke förefunnes, syntes det icke

vara billigt att vidtaga en sådan åtgärd, enär beloppen avsåge att vara gottgörelse

för viss till städernas domare tillförene utgående inkomst av sportler, och städerna

själva finge bära kostnaderna för sina domare och sin polismyndighet.

Statskontoret anför i sitt utlåtande följande:

Icke beträffande någon av nu ifrågavarande ersättningar hade kunnat visas,

att rätten till de bötesandelar, varför ersättningarna uppbures, skulle grunda sig på

andra omständigheter fin de före strafflagens införande i ämnet gällande allmänna

stadgande!1. 1 • fråga om länsstyrelsens i Östergötlands län. med stöd av rådhusrättens

i Norrköping hänvisning till kung!, brevet den februari 1808, uttalade

åsikt, att ersättningen till nämnda rådhusrätt vore grundad på resolution, som utfärdats

före strafflagens tillkomst, framhölle statskontoret att, då berörda kungl.

brev endast meddelade allmänna bestämmelser angående beräkningen av rådhusrättens

''andel 1 städernas böteslopp och denna andels fördelning mellan ledamöterna i

rätten, det torde vara uppenbart, att på dessa bestämmelser icke kunde grundas

någon rätt vare sig för rådhusrätterna i allmänhet eller någon särskild sådan domstol

att efter ändring av rättegångsbalkens allmänna stadgauden angående bötesfördelningen.

vartill ju nämnda brev hänförde sig, fortfarande få uppbära bötesandelar

eller ersättning därför. Beträffande åter de fall, då såsom grund för rådhusrättens

ersättning åberopats Kungl. Maj:ts under äldre tider givna privilegier

eller resolutioner, varigenom kronans bötesandel tillerkänts staden med angivande

att andelen skulle användas till magistratens underhåll eller dylikt, erinrade statskontoret,

att i dessa äldre beslut icke torde kunna hämtas stöd för vederbörande

rådhusrätters rätt till att allt framgent få åtnjuta ersättningarna, enär, såsom av

redogörelsen för de olika ersättningarnas tillkomst framginge, den rätt, som på grund

av dylika äldre resolutioner eller privilegier tillkommit städerna, vid 1869 års revision

behörigen iakttagits genom att dessa fått allt fortfarande behålla de ersätt

ningsbelopp, som ansetts motsvara kronans ovan berörda bötesandelar.

Det torde sålunda icke kunna råda tvivel därom, att något rättsligt hinder

icke mötte för att när som helst indraga ersättningarna utan vederlag. Statskontoret,

som med denna uppfattning funne det gälla att avgöra, huruvida en sådan åtgärd

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kunt/I. Muj:ts proposition Nr 87. 31

skäligen kunde betraktas såsom mot vederbörande ersättniugstagare eller städer

obillig, ville i sådant avseende framhålla först och främst, att i de fall, då ersättningarna

icke uppbures av ledamöterna i rådhusrätten själva, utan på grund av beslut

vid löneregleringar eller av annan anledning ingingo till stadens kassa, det icke

syntes förefinnas någon anledning att av hänsyn till stadens intresse av att fortfarande

få åtnjuta denna inkomst underlåta indragning av ersättningen utan vederlag.

De belopp, varom bär vore fråga, vore så obetydliga i förhållande till de

summor, varå städernas — även de mindres — budget balanserade, att de uppenbarligen

icke kunde utöva praktiskt taget något som helst inflytande pa stadens

ekonomi och dess innevånares skatteplikt. Utan att inlåta sig på den av justitiestatsminister^

på sätt förut omförmälts, år 1869 vidrörda, vitt utseende frågan om

avlönandet av städernas domare rättvisligen borde åligga städerna själva eller staten,

ville statskontoret framhålla att, om än justitiestatsministerns uttalande om den

ökning i besväret av avlönande av bemälda tjänstemän, som en indragning av ersättningen

skulle medföra, vid den tid, då det gjordes, kunde hava haft ett visst fog

för sig, det likväl numera med de ekonomiska resurser, som i närvarande tid stode

städerna till buds, svårligen kunde äga någon tillämplighet.

Beträffande vidare de rådhusrätter, där ersättningen blivit i gällande lönereglering

upptagen såsom en till ledamöterna utgående extra inkomst, erinrade

statskontoret därom, att rådhusrätten i Södertelje medgivit ersättningens indragning

utan vederlag. I fråga om de övriga vore den omständigheten att ersättningen

i löneregleringen omförmälts såsom tillkommande ledamöterna icke i och för sig

av beskaffenhet att kunna grunda någon ovillkorlig rätt för de dåvarande ledamöterna

till densamma. Det torde nämligen vara tydligt, att en sådan rätt endast

kunde härflyta ur de allmänna bestämmelserna angående bötesfördelningen och,

i den mån dessa bestämmelser ej lade hinder för en indragning, kunde ej heller

upptagandet i en lönestat av ersättningen förtaga möjligheten av en sådan åtgärd,

eller, med andra ord, i löneregleringens ifrågavarande bestämmelse läge underförstått,

att densamma gällde endast så länge det icke förklarats, att ersättningen

skulle upphöra att utgå. Om än således löneregleringarna icke medförde någon

rätt till ersättningarna för de dåvarande ledamöterna, kunde det dock anföras att,

då dessa icke haft anledning antaga annat än att ersättningen vore en löneförmån,

som dem ovillkorligen tillkomme, en indragning utan vederlag under dessa ledamöters

tjänstetid skulle vara en obillighet, och statskontoret ville visserligen icke

bestrida, att en dylik invändning möjligen kunde hava ett visst fog för sig. Vid

jämförelse mellan å ena sidan den ytterst obetydliga inkomstminskning, som skulle

bliva en följd av indragningen, och å andra sidan omgången och besväret med en

successiv indragning eller anordnande av vederlag för ersättningen samt önskvärdheten

av att ifrågavarande ersättningar i så stor utsträckning och så snart som

möjligt försvunne, tvekade statskontoret emellertid icke att tillstyrka ersättningarnas

indragning omedelbart och utan vederlag. Av denna statskontorets ståndpunkt

beträffande de rådhusrätter, där ersättningarna vore i vederbörandes löneregleringar

omförmälda, följde, att statskontoret funne sig äga så mycket mindre anledning till

tvekan i fråga om de rådhusrätter, där ersättningarna, utan att vara i löneregleringarna

särskilt omförmälda, uppbures av ledamöterna själva. Av dessa rådhusrätter

hade rådhusrätterna i Marstrand, Lindesberg och Luleå medgivit ersättningarnas

indragning utan vederlag. Jämväl de återstående rådhusrätternas ersätt
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Justitie
kanslers
ämbetet.

Departements
chefen.

Kungl. Maj. ts proposition Nr 87.

ningar kunde utan vidare indragas. Genom indragning av rådhusrätternas ersättningar

kunde förslagsanslaget till bötesersättningarna minskas med 6,972 kronor.

Justitiekanslersämbetet finner statskontorets förslag taga skälig

hänsyn till de krav, som ur billighetssynpunkt kunna framställas, och

anser sig därför böra lämna samma förslag utan anmärkning.

Åven jag finner, att till grund för rätten för rådhusrätts ledamöter

att åtnjuta andel i de böter, för förlust varav ersättning beviljats, ej

legat någon av staten ingången förbindelse av beskaffenhet att föranleda

skyldighet för staten att fortfarande utgiva ersättningen. Med statskontoret

är jag alltså ense därom, att från denna synpunkt hinder för

ersättningsbeloppens indragning ej är för handen.

Vad angår frågan om skäl eljest kunna anses tala mot eu dylik

åtgärd, lärer så uppenbarligen ej vara förhållandet i de fall, då ersättningsbelopp

ingår till stadens kassa i stället för till rådhusrätten, vare

sig i beloppet ingår allenast gottgörelse för förlust av rådhusrättens

ledamöter tillförene tillkommande andel i böter eller jämväl, såsom fallet

är i avseende å Halmstad, ersättning för förlust av de fattiga tillförene

tillkommande böteslott. Förut har omnämnts, hurusom Kungl. Magt, i

anledning av ett, i sammanhang med upprättande av ny lönestat för

rådhusrätten i Kristianstad framställt förslag att rådhusrätten tillkommande

bötesersättning skulle ingå till stadens kassa, förklarat att, då

ersättningen till följd av den beslutade löneregleringen icke vidare

erfordrades såsom bidrag till rådhusrättens avlöning och staden lagligen

icke ägde anspråk på dess utbekommande för framtiden, ersättningen

skulle statsverket besparas. Den grundsats att stad ej äger laglig rätt

att för framtiden, utbekomma ersättning för förlust av rådhusrätt tillförene

tillkommande böteslott, som i nämnda fall fått uttryck, torde

givetvis äga giltighet jämväl i de fall, då i sammanhang med fastställande

av ny lönestat för rådhusrätt föreskrivits, att ersättningen skall ingå

till stadskassa^ eller så blivit fallet utan särskild föreskrift därom. Fn

dylik föreskrift lärer nämligen uppenbarligen ej för staten medföra vidsträcktare

skyldighet i fråga om utgivande av ersättningen än förut ålegat

staten, utan innefattar allenast ett förordnande om, huru med ersättningen,

sedan rådhusrätten beretts skälig avlöning, borde förfaras under

den tid, ersättningen komme att utgå, innan frågan om ersättningar av

dylik art blivit slutgiltigt ordnad. Vad särskilt beträffar ersättningen

till rådhusrätten i Halmstad, äger staden givetvis ej heller någon rätt

att fortfarande åtnjuta den del av ersättningen, som rätteligen utgör

gottgörelse för förlust av de fattiga förut tillkommande böteslott. Med

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition Nr 87.

statskontoret är jag ock ense därom, att fortsatt utbetalande av till

städernas kassor ingående belopp icke påkallas av billighetshänsyn.

Saknas sålunda skäl att låta ersättningsbeloppen fortfarande utgå

i nu berörda fall, torde förhållandet vara enahanda jämväl i de fall, då

beloppen alltjämt komma rådhusrätterna tillgodo. 1 enlighet med vad

förut framhållits kan ledamot av rådhusrätt icke på den omständigheten

allenast att vid hans tillträde av befattningen till dennas innehavare

utgick ersättning av förevarande art grunda rätt att jämväl för framtiden

utfå sådan. I vissa av de utav Kungl. Maj:t fastställda lånestaterna

för rådhusrätter upptages visserligen ersättning för mistade

bötesandelar bland löneförmånerna. Ett omnämnande av dylik ersättning

i eu lönestat, som avser att reglera avlöningen från stadens sida,

kan emellertid uppenbarligen ej utöva någon inverkan i fråga om skyldighet

för staten att utgiva ersättningen. Någon särskild rätt för ledamöterna

av rådhusrätterna i Hudiksvall och Umeå att framgent åtnjuta

''de delar av de rådhusrätterna tillerkända ersättningar, som enligt den

förut lämnade redogörelsen utgöra gottgörelse för förlust av böteslott,

som tillförene tillkommit vederbörande stad, har ej heller visats förefinnas.

Vidare hava beträffande nästan samtliga nu avsedda rådhusrätter,

efter det de till dem utgående ersättningsbeloppen beviljats, nya lönestater

antagits och av Kungl. Maj:t fastställts. Med hänsyn till samma

ersättningars ringa storlek lärer med visshet kunna antagas, att vad

enligt de nya lönebestämmelserna skall utöver ersättningarna utgå som

avlöning ansetts utgöra skälig sådan och icke skulle satts högre, även

om rätt till ersättning icke förefunnits. Större betydelse än i dessa fall

torde ej heller böra tillmätas ersättningsbeloppen i de få fall, då efter

deras beviljande ny lönestat ej fastställts. Till följd härav torde ersättningsbeloppen

ej längre erfordras som bidrag till rådhusrätternas avlöning

och följaktligen, i enlighet med den förut av Kungl. Maj:t i fråga om

ersättningen till rådhusrätten i Kristianstad uttalade uppfattning, kunna,

utan att billighetens anspråk trädas för nära, indragas utan vederlag.

Jämväl till poliskammaren i Norrköping utgår ersättning för mistade

bötesandelar. I sådant hänseende äger denna nämligen uppbära årligen

109 kronor.

Den 18 september 1885 har för poliskammaren fastställts lönestat,

i vilken ersättningen ej omnämnes.

I likhet med vad rådhusrätten i Norrköping framhållit i avseende å den rådhusrätten

tillerkända ersättning, har poliskammaren ifrågasatt, huruvida icke rätten

till de böter, som den poliskammaren tillagda ersättning avsåge, borde anses vara

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 73 höft. (Nr 87.) 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

&''lada full,., äc

t ig c och, län:>

styrelsen.

Stål sko nio re t.

1) vpari ementschefen.

Städer.

34 Kungl. Maj;ts proposition Nr 87.

av privilegiinatur. Vore så fallet, anför poliskammaren, borde poliskammaren fä.

fortfarande tillgodonjuta ersättningen eller erhålla fullt vederlag därför. Beloppet

fördelades mellan polismästaren och fyra rådmän och kunde fördenskull visserligeii

ej utöva något nämnvärt inflytande på befattningshavarnas ekonomi. I varje fall

syntes emellertid ersättningen böra få utgå så länge de dåvarande befattningshavarna

bibehölles vid sina tjänster.

Såväl stadsfullmäktige i Norrköping som länsstyrelsen motsätta sig ersättningens

indragande utan vederlag. De förra framhålla, att det icke påståtts, att

ersättningen vilade på olaga grund. Länsstyrelsen åter anser ersättningen såsom

grundad å resolution före nya strafflagens tillkomst böra kvarstå oförändrad eller

ock avlösas med visst belopp.

Statskontoret däremot är av den uppfattning, att ersättningen, som motsvarade

domstolens andel i stadens lott i treskiftesböterna, syntes på grund därav

och med hänsyn till dess jämförelsevis ringa belopp, kunna, på sätt statskontoret

föreslagit i fråga om rådhusrätternas ersättningar, omedelbart utan vederlag indragas.

Då även enligt min åsikt de skäl, som tala för indragning av de

till ledamöter i vissa rådhusrätter utgående ersättningar, äga motsvarande

tillämpning å ifrågavarande ersättningsbelopp, biträder jag vad statskontoret

rörande samma belopp föreslagit.

Ersättning för förlust av bötesandelar utgår jämväl till tjugosex

städer med ett sammanlagt belopp av 11,803 kronor. Aderton av dessa

städer, nämligen Trosa, Norrköping, Jönköping, Gränna, Eksjö, Karlshamn,

Kristianstad, Hälsingborg, Varberg, Uddevalla, Vänersborg, Borås,

Lidköping, Falun, Gävle, Härnösand, Sundsvall och Luleå hava genom

särskilda av dem åberopade privilegier undfått rätt att uppbära, helt eller

delvis, kronans andel av i städerna utdömda böter. Samtliga aderton städer

anhöllo efter strafflagens trädande i kraft om ersättning för mistning

av såväl denna bötesandel som städerna enligt lag tillkommande andel

i böter.

Eu av Norrköpings stad till stöd för dess rätt att åtnjuta kronans

andel av böter åberopad resolution den 18 maj 1632, av vilken staden

företett ett till riktigheten styrkt utdrag och enligt vilken alla de sakören,

som på kämnersstugan avdömdes, tillätes staden till dess utgifter,

finnes ej bland de i riksarkivet förvarade samlingar av stadsprivilegier.

Av de i riksarkivet förvarade exemplar av de av övriga sjutton

städer åberopade privilegier och resolutioner hava införskaffats avskrifter,

i vad angår upplåtelsen till städerna av rätt till kronans böteslott.

Dessa privilegier och resolutioner hava utfärdats under tiden från

och med år 1610 till och med år 1693.

1 regel hava de form av resolution eller förklaring på besvär,

»postulater» eller »desiderier», som för städernas räkning framställts av

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition Nr 87. 35

deras utskickade. I några fall, såsom för Göteborg, Sundsvall, Falun

Luleå och Borås, hava privilegierna utfärdats i anledning av stadens

nyanläggning, i andra åter, såsom för Jönköping och Vurberg, i anledning

av olycka, som övergått staden, såsom vådeld eller förstörelse

under krig.

Det heter i besluten i de flesta fall, att sakörena förunnades

staden att dem njuta eller att sakörena skulle tillfalla dess kassa, i

vissa fall till hela sitt belopp, i andra åter blott till hälften. I flera

fall framgår av beslutets avfattning, att staden redan förut åtnjutit

enahanda förmån. Ibland finnes ej meddelad föreskrift om, huru medlen

skola användas. I andra fall stadgas, att de skola användas till »all

menighetens nytta» eller till »gemensamma tarver». Understundom äro

medlen avsedda att tillgodose något speciellt ändamål såsom borgmästares

och råds och andra tjänstemäns avlönande eller kyrkors, skolors

och andra allmänna byggnaders vidmakthållande eller, såsom beträffande

Kristianstad, reparation och vidmakthållande av en damm och eu stenbro.

I de flesta fall innehålla besluten ej någon uttrycklig föreskrift om,

huruvida den upplåtna rätten skulle gälla blott tillsvidare eller till dess

annorlunda förordnades.

I några fall, nämligen i fråga om Gävle, Eksjö, Uddevalla och

Lidköping, stadgas. åter, att sakörena finge åtnjutas på »behagelig tid».

1 andra fall, nämligen i fråga om Kristianstad, Hälsingborg, Vänersborg,

Borås, Sundsvall, Luleå och Falun utsäges det, att upplåtelsen

gällde blott, till dess Kungl. Maj:t kunde finna skäligt annorlunda förordna.

Beträffande innehållet i övrigt i de åberopade privilegierna och

resolutionerna hänvisar jag till de vid förut omförmälda promemoria

fogade bilagorna 1—19 och 21.

Samtliga aderton städer erhöllo, på sätt förut rörande tio av dem

-är om förmält, under åren 1866 och 1867 ersättning för förlust, som tillskyndats

dem därigenom att böter, vari de tillförene på grund av lag

och berörda privilegier och resolutioner åtnjutit andel, efter strafflagens

införande helt tillföllo kronan.

Såsom förut vidare är omnämnt, beslöto därefter Kungl. Maj:t och

riksdagen, att ersättning för rnistade bötesandelar icke vidare skulle

utgå till städer, såvitt rättigheten till sådan ersättning ej grundade sig på

särskilda privilegier eller före strafflagens tillkomst givna resolutioner.

Efter verkställande av den i anledning av detta beslut erforderliga

utredning, beslöt Kungl. Maj:t enligt förut omförmälta brev den 7. september

1869, att de ersättningai\ som till följd av särskilda resolutioner

s. 36 Kontrollera mot PDF

Haim?tad.

Mariestad.

Söderköping

m. fl.

36 Kungl. Maj:ts proposition Nr 87.

eller privilegier borde tillkomma ifrågavarande aderton städer, skulle

till följd av den därutinnan åstadkomna utredning utgå med vissa angivna

belopp. Däremot indrogs vad av de städerna först tillerkända

belopp ansågs motsvara de städerna själva tillförene enligt lag tillkommande

andelar av deras böteslotter eller en tredjedel av dessa.

Av de nämnda aderton städer år 1869 tillagda belopp tillerkändes

det högsta eller 619 kronor Gävle och det lägsta eller 14 kronor Trosa.

Ersättning uti ifrågavarande hänseende utgår jämväl till städerna

Halmstad och Mariestad.

Vad Halmstad angår, är förut vid redogörelsen för de till rådhusrätterna

utgående ersättningsbelopp omnämnt, att staden genom en

resolution den 21 januari 1648 fått rätt att uppbära alla de sakören

och böter, som vid stadens rådstuga ådömdes, samt att »Halmstads

stads kassor och rådstuvurätten)) tillerkänts tillhopa 414 kronor som

ersättning för mistade bötesandelar. Likaledes är förut redogjort för,

hurusom detta belopp utgjorde årliga medeltalet av sammanlagda beloppet

för åren 1860—1864 av kronans andel i treskiftesböterna samt

staden och de fattiga tilldömda böter. Arliga medeltalet av kronans

böteslott uppgick till 116 kronor 69 */s öre. Vid den år 1869 vidtagna

förnyade prövningen av de till städerna utgående ersättningarna erhöll

staden emellertid hälften av det ursprungliga ersättningsbeloppet eller

207 kronor. Av andra hälften indrogs ett belopp av 69 kronor och

återstoden tillädes rådhusrätten.

Beträffande Mariestad erhöll denna genom Kungl. Maj:ts resolution

den 24 november 1686 rätt att, i enlighet med vad förut ägt rum, för

kyrkan åtnjuta konungens andel i sakören.

Den 7 september 1869 erhöll staden ersättning för mistade bötesandelar

till vidmakthållande av kyrkan med 66 kronor att utgå från

och med år 1865 tills vidare.

I fråga om de av sistnämnda två städer åberopade privilegier hänvisar

jag till vid förut berörda promemoria fogade, från i riksarkivet

förvarade handlingar gjorda utdrag, betecknade som bilagorna 20 och 22.

Jämväl städerna Söderköping, Karlskrona, Landskrona, Falkenberg

och Hudiksvall uppbära ersättning för förlust av på kronan enligt äldre

lag fallande böteslott.

Av dessa fem städer uppgå vo de fyra förstnämnda vid sina ansökningar

om dylik ersättning, att de sedan lång tid tillbaka fått åtnjuta

kronans böteslott. Någon urkund till stöd för vederbörande stads rätt

därtill kunde dock ej företes. Att en dylik rätt tillkomme staden framginge

emellertid, påpekades det, därav att såväl kronouppbördsräken
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition Nr 87. 37

skaperna som stadens räkenskaper utvisade, att förhållandet vant det nu

uppgivna.

Städerna Söderköping och Karlskrona uppgåvo i sina ansökningar,

att de åtnjutit den omförmälda förmånen mot skyldighet att bekosta,

Söderköping fångars underhåll i stadens häkte, och Karlskrona vård

och traktamente åt alla häktade personer, som voro underkastade rådhusrättens

eller poliskammarens rannsakning och domslut.

Rörande den av dessa fyra städer till stöd för deras anspråk på

ersättning i förevarande hänseende åberopade utredning hänvisar jag

till den därför i förut åberopade promemoria lämnade redogörelse.

Samtliga fyra städer erhöllo ersättning för förlust av såväl kronans

böteslott som ock stadens egen bötesandel enligt lag. Vid den år 186b

företagna revisionen av städernas ersättningar tick ersättningen i förra

hänseendet kvarstå. Däremot indrogs i enlighet med den i allmänhet

följda regeln ersättningen i senare hänseendet.

Vad Hudiksvall angår framhöll denna stad ej i sin ansökan om Hudiksvall

bötesersättning särskilt, att staden åtnjöte kronans böteslott.

På sätt vid redogörelsen för den till rådhusrätten i Hudiksvall

utgående ersättning omförmälts, utvisade emellertid de vid ansökningen

fogade saköreslängderna, att staden tagit hälften av kronans lott i treskiftesböterna.

Samma redogörelse angiver tillika, att staden väl tillerkändes

ersättning för förlust av kronans böteslott men i sådant hänseende

erhöll allenast det mot en tredjedel av denna svarande beloppet,

varemot återstoden tillädes rådhusrätten. År 1869 tick staden behålla

den staden sålunda medgivna ersättningen, under det att på vanligt

sätt ersättningen för förlust av stadens egen böteslott enligt lag indrogs.

Beträffande de nu nämnda tjugofem städer tillagda ersättningsbelopp

hänvisar jag till den vid den inom justitiedepartementet utarbetade

promemorian fogade tabell IV.

Samtliga tjugofem städer förklara ifrågavarande dem tillerkända ersättningar Ersättning sicke

kunna mot städernas bestridande dem frånhändas. Det framhålles, att ersätt- tagarna.

ningama vore vederlag för en städerna genom deras privilegier tillförsäkrad förmån.

Genom privilegierna hade nämligen Kungl. Maj:t för all framtid överlåtit sin böteslott.

Den därav beroende inkomsten för vederbörande stad måste, erinras det, anses vara av

privilegiinatur och kunde icke, lika litet som donationsjord eller andra åt staden beviljade

förmåner, denna avhändas. En härmed överensstämmande uppfattning hade

också år 1869 uttalats av justitiestatsministern. För övrigt vore det obilligt att

beröva städerna den nu utgående ersättningen för en förmån, som de sedan lång tid

tillbaka åtnjutit.

Stadsfullmäktige i Kristianstad påpeka särskilt, att den i de åberopade privilegierna

för staden omförmälda dammen och stenbron motsvarades numera av den

s. 38 Kontrollera mot PDF

Länsstyrel
serna.

Göteborg.

38 Kungl. Maj-.ts ''proposition Nr 87.

så kallade norra chausséen, som staden underhölle för en årlig kostnad vida överstigande

ifrågavarande staden tillerkända ersättning.

I de flesta av de av städerna avgivna yttrandena framställes jämväl förslag i

fråga om ersättningsbeloppens avlösning.

Av länsstyrelserna i de län, inom vilka ifrågavarande tjugofem städer äro belägna,

anser allenast länsstyrelsen i Södermanlands län ersättning av nu förevarande art

kunna utan vederlag indragas och anför i sådant avseende, att den ersättning, som

utginge till Trosa stad, syntes på de i riksdagens skrivelse i ämnet åberopade allmängiltiga

skäl lämpligen böra upphöra att vidare utgå.

Övriga länsstyrelser anse däremot de till de tjugofyra återstående städerna

utgående belopp icke mot städernas bestridande kunna dem avhändas.

Länsstyrelsen i Jönköpings län hemställer, att de städerna inom länet tillerkända

ersättningsbelopp måtte få utgå på sätt dittills skett, enär av städerna

bjudits bindande skäl för deras anspråk pa bibehållande av ersättningarna och det

ej vore lämpligt att till städerna på en gång utgiva ersättningarnas kapitalvärde.

Länsstyrelsen i Östergötlands län finner ersättningen till Söderköpings stad

såsom grundad å gammal hävd böra fortfarande bibehållas, så länge staden fullgjorde

sin skyldighet att underhålla fångar i stadens häkte, därför ersättningen avsåge

att utgöra gottgörelse.

Beträffande övriga ersättningsbelopp föreslå däremot länsstyrelserna, de flesta

med särskilt påpekande, att beloppen utgjorde gottgörelse för förlust av bötesandelar,

vilka städerna på grund av privilegier ägt att uppbära, att beloppen måtte indragas

mot det att städerna erhölle fullt vederlag. Rörande sättet för beredande av dylikt

vederlag föreslå de flesta länsstyrelserna, att ersättningsbeloppen måtte avlösas på

det sätt, att till vederbörande stad överlämnades ersättningens kapitalvärde, beräknat

efter viss räntefot.

Jämväl till Göteborgs stad utgår ersättning för mistade bötesandelar.

Genom den 4 juni 1621 utfärdade privilegier gavs åt staden dels

Sävedals härad med all dess »landh och tillhörige pertinentiera dels och

rätt att »usu fruetuario» njuta och behålla alla sakören. Rörande dessa

privilegier hänvisar jag till bilagan 23 vid den inom justitiedepartementet

utarbetade promemorian.

Ren 19 augusti 1807 utfärdades en förordning angående förbättrad

polisinrättning i Göteborg. I denna förordning bestämdes, att polisärendena

i Göteborg skulle handhavas och besörjas av eu särskild poliskammare,

och stadgades vidare, att de vid poliskammaren fallande viten

och böter skulle delas lika mellan angivaren och fonden för polisinrättningens

underhåll. Detta stadgande ändrades emellertid genom Kungl.

Maj:ts brev den 17 juni 1850 därhän, att de böter och viten, som vid

poliskammaren ådömdes i vissa mål, skulle fördelas lika emellan angivaren

och fonden för polisinrättningens underhåll, samt att alla andra böter

och viten, som av poliskammaren ålades, skulle tillhöra poliskassan

såsom dess ensak.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 87.

Mod förmälan att staden på grund av berörda, staden meddelade

privilegier städse uppburit kronans andel så väl i alla de sakören utom

ensaks- och vitesböter, som ådömts vid stadens domstolar, som ock i

böter ådömda vid Sävedals häradsrätt, anhöll drätselkammaren i staden

om ersättning för följande belopp:

a. böter vid rådhusrätten:

1) stadens lott enligt allmän lag under

femårsperioden 1860—1864 ..................... kr. 1,264: 9o

2) kronans lott under samma tid.................. » 1,286: 5 6

2,501: 46

.............. 500: 19

.............. 79: 27

............. 8,465: 3 9

Summa 9,044: 9 5.

Efter avdrag för ej ersättningsgillda böter, vid rådhusrätten 5

kronor och vid Sävedals häradsrätt 1 krona, tillerkändes staden den 1 maj

1866 ett belopp av 9,039 kronor.

År 1869 nedsattes detta belopp enligt Kungl. Maj ds brev den 7

september 1869 till 7,544 kronor, som fortfarande tillädes staden dock

med tillägg, att rådhusrättens andel vore i beloppet inberäknad.

I de till sist nämnda brev hörande handlingar tinnes ej särskilt

angivet vilka beräkningsgrunder, som följts vid fastställandet av den

staden tillagda ersättningen.

Statskontoret anför, att det synes antagligt, att beräkningen verkställts på

följande sätt. Av medeltalet av stadens egen lott i böter vid rådhusrätten eller 252

kronor 98 öre indrogs en tredjedel, varemot återstoden 168 kronor 66 öre, som

ansågs tillkomma rådhusrätten, fick kvarstå. Så blev också förhållandet med såväl

medeltalet av kronans andel i böter vid rådhusrätten eller 247 kronor 31 öre som

ock böterna vid Sävedals häradsrätt 79 kronor 27 öre, vilka båda belopp tillkommo

staden enligt privilegierna. Det vid poliskammaren ådömda beloppet 8,465 kronor

39 öre, som enligt ovan nämnda förordning den 19 augusti 1807 och brev den 17

juli 1850 tilldelats fonden för polisinrättningens underhåll, ansågs egentligen enligt

den allmänna regeln för fördelning av treskiftesböterna tillkomma kronan och staden

med hälften eller 4,232 kronor 69 öre till vardera; för åklagarens andel i böterna

vid poliskammaren söktes nämligen särskilt ersättning. Staden fick behålla dels på

grund av privilegierna det belopp, som motsvarade kronans lott, dels ock två tredjedelar

av det stadens egen andel motsvarande beloppet eller 2,821 kronor 78 öre,

som ansågs egentligen tillkomma domstolen, vare sig poliskammaren eller rådhusrätten,

varemot den återstående tredjedelen indrogs. Summan av de sålunda hvar
-

est femåriga medeltalet därav.................

b. böter vid Sävedals häradsrätt i medeltal

c. böter vid poliskammaren ■ » »

Statskontoret.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition Nr 87.

stående beloppen utgjorde 7,549 kronor 71 öre. Efter avdrag därifrån av böter,

som vid beviljandet den 1 maj 1866 av ersättningen ej ansågos ersättningsgillda,

eller 6 kronor erhölls i runt tal ett belopp av 7,544 kronor.

Hela ersättningsbeloppet 7,544 kronor inflöt till år 1899 års utgång

bland stadens allmänna inkomster. Från och med år 1900 uppbäres

emellertid beloppet av en under nämnda år bildad iinke- och pupillkassa

för stadens ämbets- och tjänstemän samt betjänte.

Enligt det av Kungl. Maj:t den 10 november 1899 fastställda reglemente

för denna kassa ansvarar Göteborgs stad för att kassans förbindelser

mot delägarna bliva fullgjorda. Enligt reglementet skall staden

vidare till kassan erlägga bland annat årligen ifrågavarande ersättningsbelopp

7,544 kronor.

Stadsfull

mäktige

magistrat med

ten. . ,

september

Under åberopande av de för staden utfärdade privilegier ävensom förut berörda

förordning den 19 augusti 1807 och brev den 17 juni 1850, framhålla stadsfullmäktige,

vilka magistraten

instämmer, att av den

ersättning,

som enligt beslutet den 7

styr elsen

1869 borde tillkomma staden och rådhusrätten, eller 7,544 kronor syntes

168 kronor 66 öre hava utgjort ersättning för rådhusrätten tillkommande andel i

böter samt 7,845 kronor 34 öre vederlag för böter, som på grund av stadens privilegier

och särskilda resolutioner blivit å staden överlåtna. Den medverkan till omförmälda

kassas bildande, som av staden lämnats, hade, erinras det, naturligtvis ägt rum

under det antagande, att ersättningen för förlorade bötesandelar grundade sig å sådana av

staten ingångna förbindelser, att ersättningen allt fortfarande skulle till staden utbetalas.

Då det syntes otvetydigt, att så vore förhållandet med den del av ersättningen.

som utgjorde vederlag för staden på grund av dess privilegier och särskilda

resolutioner tillkommande andel i böter, och jämväl den rådhusrätten tillkommande

andel i ersättningen, som avsåge att lindra stadens skyldighet att själv avlöna sina

domare, torde vara av beskaffenhet att fortfarande böra utgå, borde staden icke

skäligen avstå från ifrågavarande ersättningar med mindre till staden utbetalades

ett penningbelopp, som efter en beräknad medelräutefot av tre och en halv procent

motsvarande kapitalvärdet av de till staden utgående ersättningarna.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ansluter sig i sitt ärendet avgivna

yttrande till den av statskontoret uttalade uppfattning rörande ifrågavarande staden

Göteborg tillagda ersättningsbelopps natur av vederlag för förlust av bötesandelar, vartill

rätten grundats på staden meddelade privilegier. Länsstyrelsen anser sålunda, att

av denna ersättning ett belopp av allenast 4,555 kronor 30 öre utgör dylikt vederlag

och att detta belopp icke bör kunna utan full ersättning indragas. Avlösning av sistberörda

belopp finner länsstyrelsen skäligen böra verkställas så, att dess efter en

räntefot av fyra procent kapitaliserade värde av statsverket överlämnas till staden.

Beträffande däremot återstående beloppet av ersättningen anser länsstyrelsen

laga hinder ej föreligga för indragning av detta, såsom utgörande vederlag för domstolens

andel i vid rådhusrätten och poliskammaren ådömda böter. Enligt länsstyrelsens

åsikt förefunnes ej tillräckliga skäl för bibehållande av detta belopp, enär

det icke direkt i avlöning tillfölle ledamöterna i rådhusrätten och poliskammaren.

tatskontoret.

I sitt utlåtande anför statskontoret följande:

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kanyl. Maj ds proposition AV 87.

Statskontoret ville till eu början erinra om dels rikets ständers i skrivelsen

den 2 1 oktober 1HG3 gjorda uttalande, att det till äventyrs förekomma av staten

ingångna förbindelser, som medförde fortfarande ersättningsskyldighet uti ifrägakomna

hänseende, dels justitiestatsministerns påpekande den 5 januari 1869, att ifråga

om städernas ersättningar måste tagas i betraktande, att i de liera bland dem tillagda

ersättningsbelopp inginge även kronans andel i böter, som genom privilegier eller

andra resolutioner blivit till vederbörande stad i äldre tider överlåten, dels ock att

1869 års revision av städernas ersättningar också verkställdes med tillämpning av

dessa synpunkter, därvid ersättningarna för de städerna enligt allmän lag tillkommande

bötesandelar och för kronans städerna förlänade andel särskildes och de senare

tingo kvarstå, under det att av de förra de städerna själva tillkommande andelar

indrogos. I dessa omständigheter finge otvivelaktigt anses ligga ett statsmakternas

erkännande av att den rätt till kronans bötesandel, som vissa städer ägde enligt

privilegier eller före strafflagens införande meddelade särskilda nådiga beslut, icke

kunde dem förtagas eller minskas, och att sålunda, då strafflagen upphävde de

förut gällande bestämmelserna angående bötesfördelningen, ifrågavarande städer

hade en ovillkorlig rätt till ersättning för den inkomst, av vilken de därigenom ginge

i mistning. Denna rätt torde för övrigt, oavsett vad angående densamma av Kung!.

Maj:t och riksdagen uttalats, vara obestridlig och den i allmänhet gällande grundsatsen,

att ersättningarna endast vore beviljade tills vidare och sålunda enligt statskontorets

förmenande när som hälst utan vederlag kunde indragas, icke vara å dessa

fall tillämplig.

Av ifrågavarande städer hade de tjugo förstnämnda kunnat såsom grund för

sina ersättningsanspråk åberopa privilegier eller i äldre tider meddelade resolutioner,

under det att fyra städer eller Söderköping, Karlskrona, Landskrona och Falkenberg

till stöd för sina ersättningsanspråk allenast anfört, att kronans andel av ålder tillkommit

dem, utan att kunna uppgiva varå detta förhållande grundat sig, Samtliga

de tjugo först omförmälda städernas rätt till kronans bötesandel torde fä anses i

den män, som i nu förevarande angelägenhet för dem vore av nöden, vara styrkt.

På grund av vad de fyra sist nämnda städerna anfört angående den långa tid. under

vilken de åtnjutit ifrågavarande andel, samt av den omständigheten att de såväl vid

sina ursprungliga ansökningar om ersättning för denna andel tillerkänts sådan som

ock vid 1869 års revision blivit vid denna ersättning bibehållna torde jämväl angående

dessa städer nödig bevisning rörande deras påstådda rätt få anses förebragt. Vidkom

mande däremot Hudiksvall hade denna stad varken i de ursprungliga ansökningshandlingarna

eller i sitt sedermera i ärendet avgivna yttrande angivit någon som

helst grund till att staden tagit kronans halva bötesandel. Vid sådant förhållande

torde den omständigheten att staden vid 1869 års revision fått behålla ett ersättningsbelopp

av 9 kronor icke utgöra tillräcklig anledning till att detta belopp allt fortfarande

skulle behöva utgå eller, om indragning verkställdes, vederlag beredas staden.

Statskontoret hade ej häller i sitt förslag angående indragning av rådhusrätternas

ersättningar ansett sig böra beträffande Hudiksvalls rådhusrätt göra undantag för

den del av dess ersättning 52 kronor, som tydligen ansetts motsvara två tredjedelar

av kronans lott.

Beträffande slutligen ersättningen till Göteborgs stad 7,544 kronor torde samma

ersättning, på sätt av statskontoret vid redogörelsen för tillkomsten av densamma

närmare utvecklats, bestå av därvid angivna fem belopp tillhopa 7,549 kronor 71 öre,

Bihang till riksdagens protolcoll l''J''/.(). 1 samt. 73 höft. (Nr 37.) 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition Nr 87.

vilket sistnämnda belopp, efter avdrag av ej ersättningsgillda böter 6 kronor, avrundats

till 7,544 kronor. Av dessa belopp borde, enligt vad av statskontoret anförts

beträffande upphörande av rådhusrätternas ersättningar, det förstnämnda eller 168

kronor 66 öre utan vederlag indragas. Enahanda syntes förhållandet vara med det

såsom domstolens andel i poliskammarböterna betraktade beloppet å 2,821 kronor

78 öre. Det torde nämligen vara klart, att den uppfattning, som vid 1869 års

revision syntes hava gjort sig gällande beträffande naturen av det belopp av böterna

vid nämnda domstol om 8,465 kronor 39 öre, varför ersättning ursprungligen beviljats,

eller att detsamma egentligen med lika delar tillkommit kronan och staden, vore den

riktiga. Därav följde, att endast hälften av beloppet eller 4,282 kronor 69 öre vore

av privilegiinatur och att de två tredjedelar av den andra hälften eller 2,821 kronor 78

öre, som vid revisionen fingo kvarstå, kunde såsom utgörande domstolens andel i

stadens lott enligt allmän lag utan vederlag indragas. De av stadsfullmäktige till

stöd för stadens påstådda rätt att fortfarande få behålla även detta belopp åberopade

kungl. förordningen den 19 augusti 1807 och kungl. brevet den 17 juni 1850 angående

fördelningen av böterna vid poliskammaren kunde icke anses medföra någon annan

och bättre rätt för staden till dessa böter än vad som innebures i privilegierna ocli

allmänna lagens stadganden. Dessa kung], resolutioner bestämde visserligen en annan

fördelning av böterna än den lagliga, men denna ändrade fördelning, som endast vore

en disposition för visst ändamål — poliskassans befrämjande — av stadens och kronans

staden förlänta bötesandelar, kunde ej på något sätt grunda rätt för denna kassa

eller numera staden, bland vars inkomster hela bötesersättningen inginge, att för all

framtid få uppbära denna ersättning i vidare mån än vad densamma motsvarade den

privilegierade bötesandelen. Ej heller den omständigheten att staden, som enligt

det av Kungl. Maj:t för stadens ämbets- och tjänstemäns änke- och pupillkassa deri

10 november 1899 fastställda reglemente vore skyldig till kassan erlägga hela bötesersättningen,

ansvarade gent emot delägarna i kassan för dennas förbindelser, kunde

leda till den av staden påyrkade rätten. Genom denna anordning hade nämligen

endast disponerats ersättningen, i den mån den på andra grunder tillkomme staden.

Med erinran om länsstyrelsens uppfattning om nu berörda tvä belopp 16s

kronor 66 öre och 2,821 kronor 78 öre, ville statskontoret i fråga om de återstående

tre beloppen om tillhopa 4,559 kronor 27 öre, som av statskontoret beräknats ingå

uti ifrågavarande ersättning, framhålla, att dessa belopp syntes däremot vara av

privilegiinatur och borde alltså av staden fortfarande få tillgodonjutas, därvid dock för

att erhålla en slutsumma, som överensstämde med beloppet av hela bötesersättningen

7,544 kronor, de båda huvudbeloppen borde minskas med på dem belöpande andelar

av det belopp av 6 kronor, som år 1866 ej ansågs ersättningsgillt, eller sålunda det

till indragning föreslagna beloppet 2,990 kronor 44 öre med 2 kronor 3 öre till

2,988 kronor 41 öre eller i runt tal 2.988 kronor, och det privilegierade beloppet

4,559 kronor 27 öre med 3 kronor 97 öre till 4,555 kronor 30 öre, avrundat till

4,556 kronor.

Statskontoret delade slutligen den av såväl städerna som länsstyrelserna i allmänhet

uttalade uppfattningen, att något annat och lämpligare .sätt för ersättningarnas

avlösning än deras kapitalisering och kapitalets överlämnande till städerna icke torde

kunna utfinnas. Denna åtgärd innebure visserligen en jämförelsevis stor utgift på

en gång för statsverket, men vore i allt fall enligt statskontorets förmenande att

föredraga framför utbetalandet för all framtid av de årliga ersättningsbeloppen

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ku.ru

Beträffande den räntefot, efter vilken kapitaliseringen borde verkställas, torde den

av åtskilliga städer själva föreslagna 4 procent finnas skälig ocli lämplig. Under

inga omständigheter borde åtminstone en lägre räntefot få beräknas. Fyra städer

hade visserligen föreslagit fem procent, men detta oaktat syntes det statskontoret

riktigare, att samma räntefot tillämpades vid avlösandet av samtliga ersättningarna

och att sålunda även dessa städer erbjödes kapitalisering efter 4 procent. Under

förutsättning att Kung!. Magt lika med statskontoret funne, att Hudiksvalls ersättning

tf kronor och av Göteborgs ersättning ett belopp av 2,988 kronor kunde indragas

utan vederlag, skulle alltså ersättningar till ett sammanlagt belopp av 8,806 kronor

behöva avlösas. Det härför erforderliga kapitalet efter eu räntefot av fyra procent

utgjorde 220,150 kronor. 1 de fäll, där staden såsom ifråga om Söderköping, Karlskrona

och Kristianstad erhållit kronans bötesandel mot skyldighet att fullgöra vissa

prestationer, kunde någon minskning i denna skyldighet, i den mån den ännu kunde

uppfyllas, icke genom avlösningen anses hava ägt rum. Vid bifall till statskontorets

förslag angående omedelbar indragning av den till Hudiksvall utgående ersättningen

9 kronor samt 2,988 kronor av ersättningen till Göteborg, kunde ifrågavarande

förslagsanslag minskas med motsvarande belopp tillhopa 2,997 kronor.

Statskontoret hemställde därjämte om bemyndigande för sig att i fråga om

de ersättningsbelopp, som statskontoret sålunda ansåg böra avlösas, från städerna

införskaffa förklaringar, huruvida de vore villiga att mot erhållande av vederlag i

enlighet med vad statskontoret föreslagit avstå från rätten till samma belopp.

Samtliga ifrågavarande tjugosex städer Lava sedermera, Uddevalla

dock först i ett under innevarande år insänt meddelande, förklarat sig

medgiva, att de dem tillerkända ersättningar för förlust av kronans

böteslott finge avlösas samt avlösningssumman bestämmas i enlighet

med den av statskontoret föreslagna beräkningsgrunden.

1 sammanhang härmed har rådhusrätten i Gränna i en till Kungl. Maj:t in- Grann*.

given skrift hemställt, att det Gränna stad enligt Kungl. Maj:ts brev den 7 september

1869 tillagda belopp 159 kronor ävensom den rådhusrätten tillerkända ersättning

93 kronor måtte få fortfarande utgå eller ock, därest detta icke kunde bifallas,

föreskrift meddelas därom, att en eventuell avlösningssumma skulle förvaltas som en

.särskild fond och dess årliga avkastning användas till avlöning åt rådhusrätten.

Till stöd för denna anhållan har rådhusrätten anfört, att jämväl förstnämnda belopp

uppbures av rådhusrätten, samt för att styrka sin rätt därtill åberopat såväl de för

staden utfärdade privilegier, enligt vilka staden skulle åtnjuta sakörena för avlöning

av borgmästare och råd, som ock en av Kungl. Maj:t den 30 december 1695 för

Gränna stad fastställd, enligt uppgift ännu gällande avlöningsstat, som förordnade,

att sakörena skulle användas för bland annat nyss berörda ändamål.

Justitiekanslersiimbetet anför, att den till staden Halmstad enligt Juatitiekan*- brevet den 7 september 1869 utgående årliga ersättningen 207 kronor lerbämbetetsyntes

rätteligen hava bort beräknas till 116 kronor 69 s/r. öre eller med

jämnat öretal 116 kronor 70 öre, samt att det därför kunde ifrågasättas,

om icke berörda årliga ersättning borde avlösas med ett kapital, beräknat

allenast efter sistnämnda belopp och den föreslagna räntefoten av 4 procent.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Departements

chefen.

Kung!,. Maj:ts proposition Nr 87.

Till uppfuttningen, att städernas rätt att åtnjuta kronan enligt lag

tillkommande böteslott icke, såsom varande eu i äldre tid särskilt förlänad

iormån, bör dem utan full gottgörelse frånhändas, lämnar även

jag min anslutning. Oberoende av frågan huruvida denna förmån tillförsäkrats

för all framtid eller allenast till dess Kungl. Maj:t annorlunda

förordnade, lärer det nämligen med hänsyn till den långa tid

eller i de flesta fall över 200 år, varunder städerna lått tillgodonjuta

förmånen, icke böra ifrågakomma att utan vederlag indraga denna. De

belopp, som hittills utgått som ersättning för förlust av samma förmån,

torde följaktligen ej böra utan full gottgörelse indragas. Beträffande

den staden Hudiksvall genom Kungl. Maj:ts brev den 7 september

1869 tillerkända ersättningen har statskontoret funnit utredningen i

ärendet ej giva stöd för antagande, att staden uppburit kronan enligt

lag tillkommande böteslott på grund av någon staden tilldelad rätt

därtill och att ersättningen följaktligen till sin natur vore vederlagför

förlust av dylik rätt. Vad i ärendet förekommit synes mig emellertid

ej giva anledning till att beträffande denna ersättning frångå den

uppfattning i motsatt riktning, som i Kungl. Maj:ts nyss nämnda brev

fått uttryck och som föranlett fastställandet av ersättningen. Jag finner

följaktligen, att åt denna ej bör i förevarande hänseende givas någon

särställning.

Emellertid ingår, såsom förut redan påpekats, i de städerna Göteborg

och Halmstad tillerkända ersättningsbelopp gottgörelse, förutom

för mistning av kronans böteslott, jämväl för förlust i annat hänseende.

Vad Göteborg beträffar förklarade Kung]. Maj:t, då ersättningen

till denna stad år 1869 fastställdes till 7,544 kronor, att i detta belopp

vore rådhusrättens andel inberäknad. Av statskontoret har framhållits,

att vid fastställandet av ersättningsbeloppet till 7,544 kronor den upp

fattningen synes hava gjort sig gällande, att av den staden ursprungligen

tillagda ersättningen å 9,039 kronor ett belopp av 4,485 kronor

67 öre avsåg gottgörelse för förlust av den lott i böterna vid rådhusrätten

och poliskammaren, som staden ägt rätt att oberoende av de

staden meddelade privilegierna uppbära, eller vid rådhusrätten 252 kronor

98 öre och vid poliskammaren 4,232 kronor 69 öre. Utredningen i

ärendet synes mig ock giva stöd för riktigheten av statskontorets antagande.

Av berörda belopp 4,485 kronor 67 öre indrogs nämligen år

1869, i likhet med vad som skedde i fråga om de vissa övriga städer tillagda

ersättningar för förlust av dem tillförne enligt lag tillkommande andelar

av böter, eu tredjedel, varemot återstående två tredjedelar 2,990 kronor

44 öre eller proportionsvis samma andel, som i fråga om övriga städer

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ta proposition Nr 87.

*

år 1869 tillädes rådhusrätten, lingo kvarstå. Vad av stadsfullmäktige i

■Göteborg anförts till stöd för att sistnämnda belopp boivle, i strid mot

nyss berörda, vid fastställandet av ersättningen år 1869 rådande uppfattning,

anses vara gottgörelse för förlust av sådan rätt till böter,

som tillkommit staden på grund av förbindelser av staten av beskaffenhet

att medföra skyldighet för staten att utgiva vederlag för förlust

av rätten, finner jag ej förtjäna avseende. Vid sådant förhållande

och då de bilbghetsskäl, som må hava föranlett, att staden fått hittills

uppbära samma belopp, numera icke torde äga giltighet, ansluter

jag mig till statskontorets åsikt att nu ifrågakomna, till 2,988 kronor

beräknade del av förevarande ersättning bör, i likhet med motsvarande

ersättningsbelopp i fråga om övriga städer, utan vederlag indragas. Vidkommande

den återstående delen av ersättningen eller 4,556 kronor

ar jag med statskontoret ense därom, att detta belopp, i överensstämmelse

med den uppfattning om dess natur, som enligt vad förut nämnts,

år 1869 gjort sig gällande, ej bör indragas, utan att full gottgörelse

lämnas.

Beträffande Halmstad hade staden enligt de av denna åberopade

saköreslängder under åren 1860—1864 på grund av sina privilegier åtnjutit

kronans andel i sakören med i medeltal för vart år 116 kronor

69 3/r. öre. Av den staden år 1S69 tillagda ersättningen utgör således

allenast detta belopp gottgörelse för förlust av kronans böteslott. På

de staden meddelade privilegier kan således vid indragning^ av ersättningen

grundas rätt till vederlag endast för denna del. Återstående

beloppet är, på sätt vid redogörelsen för den rådhusrätten i Halmstad

tillagda ersättning närmare om förmälts, en del av den gottgörelse, som

förut beviljats staden för förlust av de fattiga tillförene tillkommande

bötesandelar. Detta belopp torde, jämlikt beslutet om indragning av

fattigvårdsstvrelser tillerkända ersättningsbelopp, böra utan vederlagindragas.

Med statskontoret är jag vidare ense om lämpligheten av att avlösningen

av de städerna för förlust av kronans böteslott tillagda ersättningar

verkställes på det av statskontoret föreslagna sätt. Samtliga

städer hava förklarat sig antaga den föreslagna avlösningen. Med

beräkning att de belopp, som i fråga om städerna Göteborg och Halmstad

böra avlösas, uppgå, för den förra till 4,556 kronor och för den

senare till 116 kronor 70 öre, erfordras för avlösningens verkställande

ett belopp av 218,117 kronor 50 öre. Uppenbart torde vara, att i de

fall, då stad mot rätt att uppbära kronans andel av böter åtagit sig
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Borgmästaren

i Vaxholm.

Borgmästaren

P. M.

■Jacobsson.

Statskontoret.

Kungl. Maj.is proposition Nr 87.

viss förpliktelse, någon förändring i avseende därå ej inträder genom

avlösningen.

Ersättning för mistade bötesandelar utgår även till borgmästaren

i Vaxholm. Den 11 februari 1873 beviljade Kungl. Maj:t honom i förevarande

hänseende en ersättning av 112 kronor att utgå årligen, intill

dess annorlunda förordnades.

I en deu 5 december 1871 till Kungl. Maj:t ingiven ansökan

anförde nämligen dåvarande borgmästaren i Vaxholm P. M. Jacobsson

i huvudsak följande:

Sedan mer än ett århundrade och intill dåvarande tid hade kronans i Vaxholm

fallande bötesandelar redovisats såsom anordnade på lön åt innehavaren av

justitiearie-, sedermera borgmästartjänsten därstädes. Detta hade tvivelsutan skett

pa grund av någon dåmera okänd förläning. Efter nya strafflagens införande både

dock anmärkning i kammarrätten framställts mot detta redovisningssätt, därvid

framgått, att förre innehavaren av nämnda befattning underlåtit att i enlighet med

kungörelsen den 29 augusti 1865 anhålla om ersättning för omförmälda bötesandelar.

För att bevaka den förmån, som tillkommit Jacobssons tjänst, och iakttaga sin egen

rätt i avseende ä en till fyllnad i de ringa löneförmånerna väl behövlig löneinkomst

anhölle Jacobsson, att Kungl. Maj:ts måtte antingen för Jacobsson bekräfta rättigheten

att fortfarande åtnjuta kronans i Vaxholm fallande bötesandelar eller ock.

om sådant skulle prövas lämpligare, med böternas indragande till kronan, åt Jacobsson

anslå en viss årlig ersättning. För denna sin anhållan hämtade Jacobsson ett

ganska väsentligt stöd i det förhållande att lian till följd av de många göromål,

som de å \ axholms fästning förlagda garnisons- och kronoarbetarekompanier ådroge

honom utöver hans egentliga befattning för staden, måste åt det allmännas angelägenheter

ägna en stor del av sin rätt trägna tjänst.

Statskontoret anförde, efter av kammarförvanten hos ämbetsverket verkställd

undersökning, i infordrat yttrande följande: »vid undersökning i kammararkivet

har inhämtats, att kronans böter från Vaxholm debiterats i 1761 års specialläkning

och under samma är levererats till ränteriet. Sedermera förekomma ej

dylika medel i räkenskaperna. Först i 1821 års räkenskaper för Vaxholm, de

första, som upprättats efter då fastställt formulär för länets landsböcker, linnes ett

för böter avsett konto, som likväl endast innehåller följande anteckning: »I brist

av saköreslängder kan några bötesmedel ej upptagas.» i 1822—1824 årens räkenskaper

förekommer, jämte anteckning därom att kronans bötesandelar äro anslagna

åt justitiearien, att dessa bötesandelar dels levererats och dels deponerats i lantränteriet.

Enligt vad av åtskilliga i kammarrättens advokatfiskalskontor befintliga

handlingar angående anhängiggjorda åtal mot magistraten i Vaxholm för oreda i

uppbördsförvaltningen inhämtats, hava emellertid dessa till ränteriet överlämnade

medel uti uppgjord likvid avräknats på eu hos magistraten uppkommen brist vid

redovisning av andra dels statens och dels stadens medel. Uti 1825 års specialräkning.

där kronans andel i de vid Vaxholms rådstuvurätt under året ådömda böter

anordnas till justitiearien äro under titel: »restantier», vari åtskilliga bötesbelopp

ingå, avskrivna »såväl mantalspenningarna, vilka äro justitiearien på lön anslagna,

opaginerad Kontrollera mot PDF

4 7

Kung/. Maj:ts proposition Xr 87.

som ock konungens och kronans bötesmedel, vilka enligt gammalt privilegium även

tillkomma justitiearien och varför magistraten är frikallad från redovisning.» Vidare

upplysningar om grunden för justitieariens rätt till bötesandelarna saknas i de

följande årens räkenskaper och hava icke heller annorstädes kunnat erhållas. Om

de för staden Vaxholm utfärdade privilegier i detta hänseende innehålla någon

bestämmelse har ej kunnat utrönas, emedan om dessa privilegier, som enligt uppgift

uti en i riksarkivet förvarad kungl. resolution den 4 maj 1721 skulle vara

konfirmerade år 1684, icke erhållits annan upplysning än den, som innefattas uti

en bestyrkt avskrift ur eu i riksarkivet befintlig samling av städernas privilegier.

Ehuru således icke genom stadens privilegier eller annan handling kunnat styrkas,

att staden Vaxholm varit eller är berättigad till åtnjutande av ifrågavarande bötesandelar,

anser likväl statskontoret, då räkenskaperna utvisa, att under mer än ett

århundrade böter från Vaxholm ej ingått till statsverket, böra antagas, att en dylik

förmån varit denna stad förunnad; och som den omständigheten att vederbörande

försummat att inom den i kungl. kungörelsen den 29 augusti 1865 bestämda tid

göra framställning om ersättning för den förlust, sökanden i ovan omförmältä hänseende

tillskyndats, icke enligt statskontorets tanke kunde betaga vederbörande

rättighet att sådan ersättning av statsverket undfå, hade statskontoret för sin del

trott sig äga anledning ifrågavarande ansökning understödja.»

i sammanhang med ansökningen företeddes en avskrift av ett den 12 april

1717 i Vaxholm av D. Hartzell utfärdat intyg av innehåll, att de älsta män, som

i Vaxholm funnes, uppgåvo, att privilegier för Vaxholm tillförene varit, men att de

skulle för omkring åttio år sedan förkommit, dock att samma privilegier, vilka

skulle i konung Johans tid utfärdats, icke varit stadsprivilegier, enär Vaxholm ej

vore stad.

Såväl stadens röstberättigade invånare som magistraten hördes i anledning

av ansökningen. Frän de förras sida framhölls, att rättigheten för borgmästaren

att åtnjuta kronans bötesandelar vore uråldrig och troligen innefattats i stadens

ursprungliga privilegier. Magistraten anförde, att orsaken till att kronans bötesandelar

någon gång levererats till lantränteriet sannolikt varit den att, enligt uppgift,

som lämnats magistraten, vikarie, som bestritt justitiearietjänsten, antingen ej

känt förhållandet med böterna eller icke ansett sig för egen räkning berättigad att

uppbära dem. Därjämte framhölls från båda hållen, att denna förmån innefattade

eu väl förtjänt vedergällning för de många göromål, som borgmästaren till följd

av i Vaxholm rådande särskilta förhållanden finge utöver vad tjänsten egentligen

tillkomme vidkännas för det allmännas angelägenheter.

Jämväl länsstyrelsen i Stockhoms län vitsordade, att kronans andel av i

Vaxholm ådömda böter från äldre tider åtnjutits av stadens justitiearius, utan att

det beslut, varpå denna rättighet grundats, vore känd. Länsstyrelsen anförde vidare,

att vid uppgörande av lönereglering för justitiearietjänsten den 15 maj 1867 hade

förevarande förmån blivit upptagen, ehuru viss summa icke utförts, och löneförmånerna

i övrigt fastställts till 1,500 kronor och ett statsanslag å 200 kronor

såsom ersättning för förlust av rätt att åtnjuta mantalspenningar jämte expeditionslösen

och förmånen av fri bostad. Enligt länsstyrelsens åsikt borde Jacobsson

komma i åtnjutande av påräknad och väl behövlig ersättning för förlust av rätten

till ifrågavarande bötesandelar.

Stad lins röstberättigade

invånare och

magistraten.

Länsstyrelsen

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kung}. Maj:is

beslut den 11

februari 1873.

Borgmästaren

B. Hazelius.

Länsstyrelsen.

Statskontoret.

Borgmästaren

B. Hazelius.

Departementschefen

.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 87.

Den 11 februari 1873 förklarade Kungl. Maj:t, att med avseende

å den i ärendet åstadkomna utredning borgmästaren i Vaxholm skulle

som ersättning för de genom nya strafflagens införande befattningen

frångångna bötesandelar årligen, intill dess annorlunda förordnades, i

bötesersättning uppbära 112 kronor, samt att Jacobsson ägde att tillgodonjuta

denna ersättning från och med månaden näst efter den, då

han, efter det tjänsten blivit ledig, övertog förvaltningen därav, eller

från och med maj 1867.

På sätt Jacobsson i sin ansökan om ersättning uppgivit, hade emellertid av

kammarrätten gjorts anmärkning mot att kronans andel av sakören i Vaxholm

såsom anordnad till justitiearien avförts ur kronoräkenskaperna. Genom kammarrättens

utslag ålades också magistratens ledamöter återbäringsskyldighet för åren

1865 — 1868.

Nuvarande borgmästaren i Vaxholm B. Hazelius erinrar om förevarande

ersättnings natur av vederlag för en innehavaren av befattningen sedan äldre tid

tillkommande förmån samt därom att hänsyn tagits till denna vid löneregleringen

år 1867. På grund av dessa förhållanden och då Hazelius haft anledning att beräkna

ersättningen som en säker och välbehövlig förstärkning till den ringa lönen

från staden, syntes ersättningen vara av natur att böra utgå åtminstone under

Hazelii tjänstetid. Skulle ersättningen av praktiska skäl finnas böra indragas,

vore det med billighet och rättvisa överensstämmande, att skälig gottgörelse därför

lämnades.

Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter väl, om det icke vid en eventuell

indragning av ersättningen borde åligga staden att lämna gottgörelse, men föreslår

därjämte, att staten måtte på grund av ersättningens något mera betydande belopp

i någon mån bidraga vid dess avlösning.

I sitt yttrande förklarar statskontoret sig anse att, då något privilegium

eller annan kungl. resolution, varigenom ifrågavarande tjänsteman tillerkänts kronans

bötesandel, icke åberopats och än mindre till sin befintlighet styrkts, laga hinder

ej torde möta för ersättningens indragning utan vederlag. Enligt statskontorets

åsikt syntes dock billigheten bjuda, att nuvarande tjänstinnehavaren finge under sin

tjänstetid uppbära ersättningen.

Justitiekanslern framställer ej någon erinran mot statskontorets förslag.

1 en senare i ärendet ingiven skrift har Hazelius anfört, att hans avlöningsförmåner

utgjordes av kontant lön 6,000 kronor och fri bostad ävensom, sedan

gamla tider, ifrågavarande ersättningbelopp 112 kronor och 200 kronor i ersättning

för mistade mantalspenningar. Andra sportler kunde däremot borgmästaren endast

i oväsentlig mån påräkna, enär staden, som till största delen läge på kronan tillhörig

mark eller utgjordes av försvarsanstalter, vore efterbliven och utan industri eller

annan förmögenhetsskapande rörelse. Hazelius vidhölle därför sin hemställan, att

förevarande ersättning måtte åtminstone under hans återstående tjänstetid fortfarande

till honom utbetalas eller motsvarande vederlag lämnas.

Utrett är visserligen, att kronans andel av de i Vaxholm fallna

böter under en längré tid före strafflagens trädande i kraft uppburit»

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung/. Maj:ts proposition Nr 87. 40

av innehavaren av dåvarande justitiarietjiinsten därstädes, vilken tjänst

numera motsvaras av borgmästarbe fatta ingen. Vad i ärendet förekommer

torde emellertid ej lämna tillförlitligt stöd för antagande, att

till grund för berörda förhållande legat någon statens utfästelse av den

innebörd, att staten på grund därav kan anses skyldig att, sedan nämnda

bötesandel till följd av stadgande i strafflagen numera ingår till kronan,

för framtiden till innehavaren av tjänsten utgiva gottgörelse för den

minskning i hans inkomster, som därigenom förorsakas. Lika med

statskontoret finner jag följaktligen rättsligt hinder för indragning av

ersättningen ej föreligga. Med hänsyn emellertid till ersättningens

natur av vederlag för eu ifrågavarande befattningshavare tillkommande

särskild förmån och den långa tid, varunder denna varit med befattningen

förenad, anser även jag billigheten fordra, att ersättningen

indrages först med nuvarande tjänstinnehavarens avgång från tjänsten.

Vad härefter beträffar de till stadsfiskaler såsom gottgörelse för Stadsfiskaler.

mistade bötesandelar utgående belopp tillerkändes under åren 1866,

1867 och 1868 stadsfiskalerna i 86 städer årlig ersättning med tillhopa

34,598 kronor för förlust, som tillskyndats dem därigenom att böter,

däri de tillförene ägt åtnjuta andel, dåmera ingingo till kronan.

För de särskilda ersättningsbeloppen redogöres i den vid förut

omförmälda promemoria fogade tabell V. Det högsta beloppet 2,550

kronor utgår till stadsfiskalen i Jönköping och det lägsta eller 14 kronor

till stadsfiskalen i Örnsköldsvik.

Nämnda tabell utvisar, att för de flesta av ifrågavarande stadsliskalsbefattningar

under senare tid antagits uya lönestater samt att

flertalet av dessa lönestater fastställts av Kungl. Magt.

Efter upprättandet av berörda tabell bär Kungl. Maj:t beträffande

vissa stadsfiskaler fastställt nya lönestater eller vissa ändringar eller

tillägg till förut gällande sådana. För de i detta hänseende fattade

beslut redogöres i en vid nyss nämnda promemoria fogad tabell VI.

Vid fastställandet av vissa lönestater har frågan om den med befattningen Lonestatema.

förenade rätten till ersättning för mistade bötesandelar varit föremål för särskilt

beaktande. I vissa fall har vederbörande stad åtagit sig förpliktelse att, i den

händelse berörda ersättning komme att indragas, hålla stadsfiskalen skadeslös för

den minskning i hans inkomster, som därigenom komme att förorsakas. I andra

fall åter har staden avböjt att åtaga sig dylik förpliktelse. I vissa lönestater fastställes

avlöningen till visst belopp med bestämmelse tillika, att å denna skall, så

länge ersättning av förevarande natur utgår, avdragas dess belopp. I ett fall har

staden berättigats att tillsvidare uppbära ersättningen. Understundom upptages

ifrågavarande ersättning i lönestaten, utan att frågan om förpliktelse för staden i

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 73 käft. (Nr 87.) 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

Västervik

och

Lidköping.

Vtlxjb.

Kristinehamn

och

Filipstad.

Jönköping.

Norrköping.

Kalmar.

50

Kungl. Maj:ts proposition Nr 87.

nu antydda hänseende beröres. I ett par fall har stadsfiskalen förklarats skyldig att

utan anspråk å gottgörelse tåla eventuell indragning av ersättningen. I de flesta

fall åter omnämnes ej i lönestatema, att ersättning av förevarande natur utgår.

Skyldighet att, därest ersättning för mistade bötesandelar kommer att upphöra,

hålla stadsfiskalen skadeslös därför, har vid fastställandet av lönestater för

stadsfiskalerna i Västervik och Lidköping ålagts dessa städer.

Enahanda förpliktelse har vid fastställandet av lönestaten för stadsfiskalen i

Växjö ålagts denna stad, för så framt stadsfiskalstjänsten fortfarande bleve förenad

med stadsfogdebefattningen. För den händelse så icke bleve fallet, har staden däremot

ej någon dylik förpliktelse.

Vid behandling av ärenden rörande fastställande av lönestater för stadsfiskalerna

i Östersund, Söderhamn och Vimmerby väcktes fråga om att vederbörande

stad borde åtaga sig förpliktelse av nyssnämnda innehåll. Samtliga tre städer avböjde

emellertid att ikläda sig dylik förpliktelse.

Lönestatema för stadsfiskalerna i Kristinehamn och Filipstad fastställa avlöningarna

att utgå med vissa angivna belopp med bestämmelse tillika, att å stadskassa^

utgifter härför avdrag skulle verkställas för det belopp, vilket som ersättning

för mistade bötesandelar utginge till stadsfiskalen, så länge sådan ersättning till

honom ägde rum.

Bestämmelse i enahanda riktning är meddelad i fråga om stadsfiskalen i Jönköping.

Den för honom fastställda lönestaten bestämmer nämligen avlöningen till

visst angivet belopp och föreskriver tillika att, så länge från statsverket till stadsfiskalen

utginge ersättning av förevarande art, dennas belopp skulle inräknas i lönen.

Lönestatema för stadsfiskalerna i Norrköping och Kalmar äro i förevarande

hänseende ej så avfattade, att de, på sätt i fråga om lönestatema för stadsfiskalerna

i Kristinehamn, Filipstad och Jönköping är fallet, uttryckligen fastställa avlöningen

att utgå med visst belopp, oberoende av om ersättning för mistade bötesandelar

utgår eller ej.

Vad stadsfiskalen i Norrköping beträffar föreskrevs i den av Kungl. Maj:t

den 18 september 1885 fastställda avlöningsstaten för poliskammaren i Norrköping,

att stadsfiskalens lön skulle utgöra 1,936 kronor samt att, när ersättningen för

mistade bötesandelar 1,564 kronor komme att upphöra, stadsfiskalen skulle åtnjuta

i lön 2,000 kronor och i tjänstgöringspenningar 1,500 kronor. Den 27 november

1908 har emellertid fastställts ny avlöningsstat för stadsfiskalen. Enligt denna stat

skall avlöningen för stadsfiskalen, inberäknad ifrågavarande ersättning 1,564 kronor,

utgå med 4,000 kronor jämte två ålderstillägg.

Beträffande stadsfiskalen i Kalmar beslöto stadsfullmäktige

den

1905, att stadsfiskalen skulle erhålla följande löneförmåner:

såsom stadsfiskal..............................................................

» poliskommissarie ....................................................

ersättning för mistade bötesandelar ...........................

utgående bötesandelar, beräknade till

ersättning för bestyr med lösdrivare ..........................

25 augusti

kronor

920

920

997

463

200

Summa kronor 3,500.

Den 13 oktober 1905 förordnade Kungl. Maj:t, med godkännande av stadsfullmäktiges

beslut, att stadsfiskalens avlöning skulle, inberäknat från statsverket

utgående ersättning för mistade bötesandelar, utgå med 3,500 kronor om året.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 87.

I sammanhang med fastställande av lönestat för stadsfiskalen i Nora medgav

Kungl. Maj:t, att staden finge uppbära den stadsfiskalen tillerkända ersättning för

mistade bötesandelar, om och så länge denna ersättning ansäges höra fortfarande

utgå.

Stadsfiskalerna i Karlskrona och Kristianstad hava i lönestaterna för dem

tillförbundits att utan anspråk ä gottgörelse tåla eventuell indragning av ifrågavarande

ersättning.

Vad den förra befattningen beträffar skulle enligt lönestat, som fastställts den ti

september 1905, stadsfiskalen i avlöning av staden erhålla 3,000 kronor, om ersättningen

för mistade bötesandelar bibehölles, men i motsatt fall 3,200 kronor. Den

31 december 1918 har fastställts ny lönestat för stadsfiskalen. Med hänsyn till den

förbättring i avlöningsförmånerna, som genom denna lönestat bereddes stadsfiskalen,

bestämdes, att han skulle vara skyldig att utan anspråk å gottgörelse tåla eventuell

indragning av förevarande ersättning.

Lönestaten för stadsfiskalen i Kristianstad, vilken fastställts den 21 december

1904, berättigar stadsfiskalen att uppbära vissa belopp i lön och tjänstgöringspenningar

jämte bötesandelar och den från staten utgående ersättning för mistad

lott i böter, dock utan rätt för stadsfiskal, därest denna ersättning komme att indragas,

att göra anspråk på gottgörelse därför av staden.

I lönestaterna för stadsfiskalerna i Eksjö, Simrishamn, Hälsingborg, Varberg,

Alingsås, Vänersborg, Skövde, Askersund, Falun och Härnösand omnämnes, att till

stadsfiskalen utgår ersättning av förevarande natur. Frågan om påföljden av ersättningens

indragning bero res i dessa fall ej.

I de för övriga av ifrågavarande stadsfiskalsbefattningar gällande lönestater

omnämnes däremot ej, att ersättning av ifrågavarande slag förekommer.

Stadsfiskalen i Norrköping, vilken yttrade sig i ärendet medan

lönestaten av den 18 september 1885 ännu gällde, erinrade, att indragning

av ersättningen till honom ej komme att förändra hans inkomster.

Stadsfiskalerna i övriga städer hava i yttranden, som avgivits

under år 1904 och 1905 eller således i många fall, innan nu gällande

lönestater antagits, bestritt, att förevarande ersättningsbelopp finge utan

vidare indragas.

Flertalet av dem, som sålunda yttrat sig, eller stadsfiskalerna i 49 städer

hava hemställt, att frågan om en eventuell avlösning av förevarande, till dem utgående

ersättningsbelopp måtte vila, intill dess en allmän lönereglering för stadsfiskalerna

blivit genomförd. Till stöd härför anföres, att ersättningsbeloppen tilldelats

innehavarna av stadsfiskalstjänsterna och ej blott dem personligen, som vid tiden

för ersättningens fastställande innehade tjänsterna. På sätt redan i justitiekanslems

förut anmärkta utlåtande av år 1865 framhållits, åtnjöte stadsfiskalerna i allmänhet

förutom bötesersättningama lön av städerna till allenast mindre belopp, så att ersättning

av förevarande beskaffenhet för en stor del av stadsfiskalerna utgjorde den

största eller i allt fall en väsentlig del av deras löneförmåner.

Jämväl stadsfiskalerna i övriga 36 städer motsätta sig, att ersättningsbeloppen

finge utan vidare indragas. Några av dessa stadsfiskaler förklara, att dylik in
-

Nora.

Karlskrona.

Kristianstad.

Kr sätt ningst

agam a.

s. 52 Kontrollera mot PDF

Städerna.

52 Kunrjl. Maj ds proposition Nr 87.

dragning åtminstone ej under deras tjänstetid borde äga rum. Rörande frågan om

beloppens avlösning, framställa de flesta yrkande, att i händelse av sådan avlösning

erhålla fullt vederlag, vilket några anse höra lämnas av staten och andra antingen

av denna eller av kommunen.

Till stöd för att ifrågavarande belopp borde fortfarande utgå eller allenast

mot fullt vederlag'' indragas framhålles i huvudsak följande:

Vid fastställande av lönerna för stadsfiskalsbefattningarna hade naturligen

hänsyn tagits till att nämnda belopp utginge och, då dylik befattning blivit ledig,

hade genom kungörelse därom eller på annat sätt meddelats, att de befattningen

åtföljande löneförmåner vore lön och bo tesersättning, utan uppgift om att den senare

skulle kunna indragas. Stadsfiskalerna hade sökt sina befattningar i den fasta tillförsikten,

att ersättningsbeloppen skulle fortfarande utgå, och utan en aning om att

en indragning skulle kunna komma i fråga, och hade i många fall eljest ej anmält

sig som sökande. I det å stadsfiskalstjänst utfärdade konstitutorial vore stadsfiskal

tillförsäkrad att åtnjuta den lön och de förmåner i övrigt, som för tjänsten då vore

eller framdeles kunde vara bestämda, och följaktligen även ifrågavarande ersättning.

Stadsfiskalen hade sålunda tillträtt befattningen med ersättningen såsom en del av

avlöningen. Då ersättningen, som vore att anse som en tjänsten åtföljande sportelinkomst,

tillkommit såsom vederlag för den löneinkomst, som genom ändring i

strafflagen frångått stadsfiskalerna, vore det uppenbart, att ersättningen rättvisligen

ej kunde indragas, med mindre fullt vederlag bereddes. Vad i Kungl. Maj:ts proposition

till 1369 års riksdag yttrats angående stadsfiskalemas svaga avlöning gällde

för övrigt, med hänsyn särskilt till ökade levnadsomkostnader och den med samhällenas

utveckling inträdda betydliga stegringen av stadsfiskalemas arbetsbörda,

allt fortfarande, i det att lönerna vore så knappt tilltagna, att något avdrag därå

icke rimligen kunde sättas i fråga. En lösning av förevarande fråga på det sätt, att

staden finge utgiva gottgörelse för stadsfiskal genom ersättningens indragning tillskyndad

förlust vore dessutom ej rättvis, enär stadsfiskal på grund av sina tjänstegöromål

vore upptagen mera för statens än för kommunens räkning och staten i

sin mån borde bidraga till hans avlöning. Härtill komme, att då ersättning av

ifrågavarande beskaffenhet indragits från ämbets- och tjänstemän, hade detta alltid

skett i samband med genomförande av lönereglering för dem. Sådan hade ej vidtagits

för stadsfiskalerna och kunde med sannolikhet ej förväntas, förr än i samband

med en fullständig omorganisation av domstols- och åklagarväsendet.

Jämväl magistrater eller stadsfullmäktige i åtskilliga städer hava samtidigt

med stadsfiskalerna yttrat sig rörande frågan om indragning av nu ifrågakomna

ersättningsbelopp.

Av dessa myndigheter uttala sig allenast några få eller magistraterna i

Kristinehamn, Laholm och Falköping samt Stockholms stadsfullmäktige för att beloppen

kunna indragas utan vederlag från staten.

Förstnämnda två myndigheter anse staden vara skyldig att hålla stadsfiskalen

skadeslös, i händelse ersättningen komme att indragas. Stockholms stadsfullmäktige

och magistraten i Falköping uttala sig för att ersättningen kan utan vederlag iitdragas

i mån av nuvarande tjänstinnehavares avgång. Av magistraten i Falköping

ifrågasättes dock, om det kunde vara med billighet förenligt att därefter fråntaga

staden förevarande ringa statsbidrag till bestridande av kostnaderna för stadens

polisväsen.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kuwjl. Maj:ts proposition Nr <S7. 53

I övrigt hava yttranden i förevarande hänseende avgivits av magistraten och

stadsfullmäktige eller endera av dessa myndigheter i 29 städer.

I dessa yttranden framställas yrkanden, att frågan om avlösning av ersättningsbeloppen

måtte vila, till dess allmän lönereglering för stadstiskalerna genomförts,

eller att indragning av beloppen måtte verkställas allenast mot fullt vederlag antingen

till tjänstinnehavaren eller till staden med skyldighet för denna att hålla

den förre skadeslös för minskningen i hans inkomster. Under det att i åtskilliga

av dessa yttranden särskilt framhälles att, därest stadsfiskalemas bötesersättningar

indroges, städerna säkerligen eller med stor sannolikhet bleve nödgade att till stadsliskalerna

utgiva ersättning därför, göras i allmänhet till stöd för nyss berörda

yrkanden gällande i huvudsak samma synpunkter, som stadstiskalerna åberopa.

Särskilt påpekas, att ifrågavarande ersättningar vore att betrakta som statsverkets

bidrag till avlöning åt stadstiskalerna som statstjänare, och att skäl talade för att

staten borde övertaga deras avlöning eller åtminstone bidraga till densamma, ävensom

att, då de allmänna åklagarna på landet tillerkända ersättningar för mistade

bötesandelar indragits först i sammanhang med att åklagarna vid 1878 års lönereglering

erhållit ökade löneförmåner och staten sålunda ansett sig ej kunna utan

vederlag beröva dessa tjänstemän deras ersättningsbelopp, staten uppenbarligen

måste hava enahanda skyldighet gent emot allmänna åklagarna i städerna.

Länsstyrelserna, vilka likaledes avgävo sina utlåtanden, innan liertalet

av nu gällande lönestater antogos, hava framställt olika förslag angående

de stadsfiskalerna tillerkända ersättningsbelopp.

Länsstyrelsen i Blekinge län finner, med hänsyn till innehållet i

den lönestat, som den G september 1885 fastställts för stadsfiskalen i

Karlskrona, den till honom utgående ersättningen kunna utan vederlag

upphöra med den nya lönestatens trädande i kraft.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att, då avlöningen till stadsfiskalerna

numera högst väsentligt höjts och nuvarande stadsfiskaler

tillsatts efter det strafflagen trätt i kraft, kunde det ifrågasättas, huruvida

ersättning i förevarande hänseende fortfarande borde utgå. Därest

emellertid stadsfiskalerna skulle anses böra på något sätt bibehållas vid

ersättningen, torde en avlösning, om sådan funnes nödig, böra ske

genom ersättningens kapitalisering och kapitalets överlämnande till vederbörande

stad för avkomstens utdelande.

Länsstyrelserna i följande fjorton län, nämligen Hallands, Kopparbergs,

Gottlands, Uppsala, Göteborgs och Bohus, Södermanlands, Västmanlands,

Kristianstads, Kronobergs, Värmlands, Örebro, Västernorrlands,

Stockholms och Kalmar län, ävensom länsstyrelsen i Blekinge län beträffande

stadsfiskalstjänsterna i Karlshamn och Sölvesborg anse indragning

av ersättningarna ej böra omedelbart vidtagas. I de yttranden,

som avgivits av de tretton först nämnda länsstyrelserna och länsstyrelsen

i Blekinge län föreslås, att med indragningen måtte få anstå till de dåvarande

tjänstinnehavarnas avgång från tjänsten eller till en eventuell

ljänsstyrel
serna.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition Nr 87.

lönereglering vare sig för stadsfiskalerna i allmänhet eller för den enskilde

befattningshavaren. Länsstyrelsen i Kalmar län föreslår att, då

indragningen måste för vederbörande stad medföra en motsvarande

ökning av stadens utgifter för stadsfiskalens avlöning, indragningen,

vad staden anginge, måtte fördelas på de tio första åren efter det beslut

om indragning meddelats, till följd varav ersättningen skulle, i händelse

den på grund av stadsfiskalens avgång eller tillträde av nyreglerad lön

upphörde att till honom utgå före utgången av nämnda tio år, i stället

uppbäras av staden för återstående tiden och för varje år med det

belopp, som därå belöpte vid beräkning att ersättningen indroges under

de tio åren med en tiondedel årligen.

Länsstyrelserna i Älvsborgs, Östergötlands, Skaraborgs, Malmöhus,

Jämtlands och Gävleborgs län föreslå att, därest indragning av ersättningsbeloppen

skulle finnas böra äga rum, vederbörande kommuner måtte

hållas skadeslösa genom att ersättningarnas kapitaliserade belopp överlämnas

till dem för att avkastningen därav må komma ersättningstagarna

till godo.

Överståthållarämbetet anser att, om förevarande ersättning skulle

upphöra, borde rätteligen motsvarande höjning företagas i lönestaten

och Stockholms stad, som i sådant fall komme att övertaga ersättningsskyldigheten,

i sin ordning få åtnjuta vederlag, vilket syntes lämpligen

kunna lämnas i form av ett statens bidrag till stadsfiskalernas avlöning

att upptagas bland anslagen under vederbörande statsdepartement.

Slutligen anse länsstyrelserna i Jönköpings och Västerbottens län

beloppen böra fortfarande få utgå på sätt hittills skett, enär det ej vore

lämpligt att till städerna på en gång utbetala kapitalvärdet.

Till stöd för förslaget att med indragning av förevarande ersättningar bör

anstå till nuvarande tjänstinneliavarnas avgång från tjänsten eller till dess ny lönereglering

bleve genomförd framhålles av de länsstyrelser, som förorda dylik lösning,

huvudsakligen, att ersättningsbeloppen utgjorde en ej oväsentlig del av stadsfiskalemas

inkomster av tjänsten. Det måste därför anses obilligt att genom indragning

av beloppen minska inkomsterna för nuvarande befattningshavarna, vilka sökt befattningarna

under tillit att få framgent behålla ifrågavarande förmån och av vilka

många under en följd av år varit i åtnjutande av densamma. Bleve ersättningen

indragen, torde befattningshavarna ej vara berättigade att av vederbörande stad

erhålla gottgörelse. Huru än därmed förhölle sig, borde ersättningen även av hänsyn

till städerna ej utan vidare indragas. För övrigt vore de med stadsfiskalsbefattningarna

förenade åligganden av den beskaffenhet, att det kunde ifrågasättas, huruvida

ej statsverket skäligen borde deltaga i deras avlönande. Frågan om beloppens

indragning borde därför anstå, intill dess genom lönereglering staten åtoge sig en

del av stadsfiskalernas avlöning, vare sig denna del fastställdes till belopp motsvarande

den nu utgående ersättningen eller enligt annan grund.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 87. o 5

I yttranden, som avgivits av de länsstyrelser, som föreslå, att avlösning av

förevarande ersättningar måtte ske genom överlämnande av deras kapitalbelopp,

anföres till stöd härför, att ersättningarna ej lagligen kunde indragas, utan att

vederlag bereddes befattningshavarna. Lämnade staten ej sådant, finge kommunerna

otvivelaktigt hålla befattningshavarna skadeslösa. Då städerna finge själva bära

kostnaderna för sina domstolar och sin polismyndighet, under det att å landet den

ojämförligt största delen av dylika utgifter bestredes av statsverket, syntes det för

övrigt ej vara billigt att utan vidare indraga en ersättning av förevarande slag.

Statskontoret anför i sitt yttrande följande:

Icke i något fäll hade såsom grund för rätten till de bötesandelar, varför

ersättning beviljats stadsfiskaler, åberopats någon av staten ingången förbindelse

utöver rättegångsbalkens allmänna stadgande om bötesfördelningen. Yad ersättningstagarna

anfört vore ej av beskaffenhet att kunna upphäva den i Kungl. Maj:ts

brev den 13 mars 1866 givna regeln, att alla ersättningarna skulle utgå tills vidare

och intill dess den av ständerna begärda reglering kunde åstadkommas eller annorlunda

förordnades. Då i vissa fall vederbörande tjänstinnehavare åberopat ordalydelsen

av sin å tjänsten utfärdade fullmakt, i vilken honom tillerkänts rätt att

åtnjuta den lön och de förmåner i övrigt, som för tjänsten då vore eller framdeles

kunde varda bestämda, gällde vad statskontoret uttalat beträffande de fall, där

ersättningarna till rådhusrätterna varit angivna bland de i lönestat upptagna löneförmåner,

eller att detta förhållande endast innebure en disposition av ersättningen,

i den mån någon rätt i och för sig till densamma förefunnes, och sålunda icke

kunde utgöra någon grund för en sådan rätt.

Av den uppfattning statskontoret sålunda uttalat angående ersättningarnas

natur följde, att statskontoret ansåge, att laga hinder för deras indragning när som

helst utan vederlag ej mötte. Det gällde då att tillse, huruvida billigheten genom en

sådan åtgärd skäligen kunde anses bliva trädd för nära. Härvid ställde sig saken helt

annorlunda i förevarande fall än, då frågan gällde häradsnämndema och rådhusrätterna.

För stadsfiskalerna utgjorde bötesersättningen en i många fall högst avsevärd del av

de med tjänsten förenade inkomsterna och en indragning av densamma skulle förty

nedbringa dessa inkomster till ett belopp, som icke torde kunna betraktas såsom vare

sig skäligt eller ens utgörande nödigt existensminimum. I åtskilliga fall kunde visserligen

ersättningen icke antagas vara av lika stor betydelse för vederbörandes

ekonomi, men den vore dock i regel förhållandevis så stor, att dess mistning skulle

innebära en kännbar förlust. Med hänsyn såväl därtill och till den långa tid, varunder

ersättningen utgått, som ock till att vederbörande tjänstinnehavare onekligen

icke vid sökandet av de respektive tjänsterna haft anledning till annat antagande än

att ersättningen vore en med tjänsten ovillkorligen förbunden löneförmån, torde de

nuvarande tjänstinnehavarna kunna äga grundade anspråk på att ersättningen icke

berövas dem under deras tjänstetid. Visserligen skulle väl vederbörande städer i

allmänhet eller åtminstone i de fall, där ersättningen utgjorde någon betydligare del av

stadsfiskalens tjänstinkomst, vid en omedelbar indragning bliva nödsakade att hålla

honom skadeslös för den sålunda inträffade minskningen i avlöningsförmåner, men då

det icke torde kunna anses vara fullt billigt att i avseende å en inkomst, vartill

stadsliskalen, enligt vad förut framhållits, haft skäl antaga sig berättigad, försätta

honom i den ställning av osäkerhet, som ett beroende av stadens beslut angående

Statsko ''itoret.

*

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungi. Maj.ts proposition Nr S7«

Justitie
kanslers
ämbetet.

eventuel] lönefyllnad innebure, kunde statskontoret icke tillstyrka en dylik åtgärd.

Däremot syntes det statskontoret otvivelaktigt, att ersättningarna borde indragas i

män av avgång av de stadsfiskaler, som innehade tjänsterna vid tiden för meddelande

av Kungl. Maj:ts beslut i ämnet. Statskontoret hemställde därför, att bötesersättning

ej vidare skulle utgå till stadsfiskaler, som utnämndes eller förordnades

efter dagen för meddelandet av Kungl. Maj:ts beslut i ämnet.

Vidkommande de av länsstyrelserna framställda förslag och särskilt förslaget

att låta indragningen anstå till dess en »allmän lönereglering för stadsfiskalerna

genomförts, varmed väl torde avses statsverkets övertagande helt eller delvis av

avlönandet av allmänna åklagarna i städerna, ville statskontoret endast framhålla

att, om över huvud taget denna fråga vare sig i sammanhang med en reform av

rättegångsväsendet eller annorledes komme att inom en överskådlig framtid upptagas,

den likväl vore av den vitt utseende natur, att ett sammanbindande av de båda

frågorna skulle innebära ett uppskov med ersättningarnas indragning till en så oviss

framtid, att en dylik anordning uppenbarligen icke borde ifrågakomma. En indragning

av ersättningarna komme givetvis att i många fall nödga vederbörande städer

att bevilja en motsvarande ökning i stadsfiskalslönen. Under hänvisning till detta

förhållande hade också de städer, som yttrat sig i ärendet, bestritt indragning, i

allmänhet under yrkande att, om sådan komme till stånd, tillerkännas vederlag. Statskontoret

kunde emellertid icke finna, att billigheten krävde att staten tillmötesginge

denna fordran. Ersättningarna uppginge nämligen till belopp, som, om än för stadsfiskalerna

i många fall av stor betydelse, likväl måste anses för städernas ekonomi av

mycket ringa, om ens någon vikt. Då härtill komme, att ersättningarna från början

endast varit avsedda att utgå tills vidare bland annat för att lämna kommunerna

tillfälle att vidtaga de åtgärder i avseende å deras ekonomi, som i anledning av

de nya bestämmelserna angående bötesfördelningen kunde föranledas, samt att någon

ersättning en gång för alla för därigenom förorsakad förlust aldrig varit ifrågasatt,

torde man numera, sedan städerna under mer än fyrtio år haft en ersättningarnas

belopp motsvarande lättnad i deras skyldighet att avlöna sina åklagare, kunna anse,

att någon anledning till att i en eller annan form ytterligare utsträcka statens

bidrag till fullgörande av denna skyldighet icke förefunnes.

Statskontoret, som antog, att den för stadsfiskalen i Norrköping den 18 september

1885 fastställda lönestat vore gällande, och avgav sitt yttrande, innan åtskilliga

av för övriga stadsfiskaler nu gällande lönestater fastställts, anförde slutligen,

att av statskontorets ovan uttalade åsikt därom, att de nuvarande tjänstinnehavarna

icke borde för erhållande av gottgörelse för den löneminskning, som skulle bliva

en följd av omedelbar indragning av ersättningarna, göras beroende av vederbörande

städers gottfinnande, följde, att statskontoret ansåge, att i de fall, där staden endera

redan nu bestrede full avlöning till stadsfiskalen mot uppbärande av hans bötesersättning

eller ock vid lönereglering förbundit sig att i händelse av indragning av

ersättningen hålla honom skadeslös därför, ersättningen omedelbart kunde upphöra

att utgå. Det av statskontoret nu åsyftade förhållande ägde rum i avseende å

ersättningarna till stadsfiskalen i Norrköping 1,564 kronor och till stadsfiskalen i

Karlskrona 174 kronor, och genom indragning av dessa ersättningar kunde, påpekar

statskontoret, anslaget minskas med tillhopa 1,788 kronor.

Justitiekanslersämbetet yttrar följande:

•Tustitiekanslersämbetet delade den av statskontoret uttalade allmänna upp
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition Nr 87. 57

fattning i fråga om de fall, då ersättningen till stadsfiskal för nästade bote,sandel ar

kunde omedelbart indragas. Beträffande stadsliskalons i Norrköping avlönande gällde

emellertid numera Kungl. Maj:ts brev den 27 november 190H, enligt vilket avlöningen

skulle, inberäknad ersättningen för mistade bötcsandelar 1,564 kronor, utgå med

•1,000 kronor jämte tvä ålderstillägg. Enligt denna lönestat skulle stadsfiskalens

avlöning alltid utgå med 4,000 kronor och därav följde visserligen, att staden vore

skyldig att, om och när ersättningen för mistade bötcsandelar indroges, hälla stadstiskalon

skadeslös därför, men tveksamt kunde dock vara, om denna skyldighet blivit

genom de använda ordalagen så otvetydigt fastslagen, att någon invändning från

stadens sida icke vore att befara. Ansåges stadens skyldighet härutinnan fastställd,

mötte ej något hinder för ersättningens omedelbara indragning. Indroges denna ersättning

omedelbart, kunde det ifrågasättas, huruvida så icke borde ske även med

den ersättning för mistade bötesandelar, som utginge till stadsfiskalen i Kalmar.

I den för honom genom Kungl. Maj:ts brev den 13 oktober 1905 fastställda lönestaten

vore ordalagen ungefär lika med dem i lönestaten för stadsfiskalen i Norrköping.

Aven i den förra lönestaten hette det nämligen, att stadsfiskalens avlöning

.skulle, inberäknat från statsverket utgående ersättning för mistade bötesandelar,

utgå med visst belopp 3,500 kronor om året.

Förutom de av statskontoret till omedelbar indragning föreslagna ersättningarna

till stadsfiskalerna i Norrköping och Karlskrona, syntes justitiekanslersämbetet

även ersättningarna till stadsfiskalerna i Jönköping och Kristinehamn kunna

med hänsyn till innehållet i de för dem gällande lönestater omedelbart upphöra att utgå.

Omedelbar indragning av ersättningarna till stadsfiskalerna i Växjö, Lidköping,

Filipstad, Söderhamn och Säter torde ock, enligt justitiekanslersämbetets

åsikt, kunna ske, enär dessa stadsfiskalsbefattningar då vore lediga. I de fyra förstnämnda

städerna skulle, enligt justitiekanslersämbetets beslut, befattningarna icke

tillsättas, förrän av ämbetet igångsatta regleringar av de till dessa befattningar anslagna

löneförmåner blivit bragta till slut. I Säter vore anstånd med fastställande

av lönestat för stadsfiskalen meddelat av Kungl. Maj:t genom särskilta beslut den

II oktober 1907 och den 3 maj 1912.

Jag är med statskontoret ense därom, att till grund för rätt till

de bötesandelar, för vilka de stadsfiskalerna tillerkända ersättningsbelopp

utgå, icke legat någon av staten ingången förbindelse av beskaffenhet

att medföra skyldighet att framgent utgiva samma ersättningsbelopp.

Likaså delar jag statskontorets uppfattning, att någon förpliktelse för

staten i detta hänseende icke kan grundas på den omständigheten att

stadsfiskal i det för honom utfärdade förordnande å lians tjänst tillförsäkrats

den lön och de förmåner i övrigt, som för tjänsten vore bestämda.

Kan i dessa hänseenden hinder sålunda ej anses förefinnas för att

indraga ifrågavarande ersättningsbelopp, torde däremot, såsom såväl

statskontoret som justitiekanslersämbetet ansett, från billighetens synpunkt

resa sig betänkligheter mot eu dylik åtgärd.

Väl anser jag lika med statskontoret frågan om slutgiltig reglering

av förevarande ersättningar icke böra anstå i avbidan på lösningen

Bihang till riksdagens prof okod 1920. 1 samt. 73 höft. (Nr 87.) S

Departements
chefen.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition Nr 87.

av spörsmålet, om och i vilken mån staten kan anses böra i sammanhang

med reform av rättegångsväsendet eller eljest åtaga sig kostnaderna

för avlöning av allmänna åklagarna i städerna. Ej heller finner

jag anledning till erinran mot vad statskontoret anfört därom, att skäl

ej föreligger för staten att fortfarande tillhandahålla städerna det bidragtill

berörda kostnader, som förevarande ersättningsbelopp utgöra. I anledning

härav är jag ock ense med justitiekanslersämbetet därom, att

ersättningarna till stadsfiskalerna i städer, där stadsfiskalsbefattningarna

för närvarande äro lediga, kunna redan nu indragas. På sätt från

justitiekanslersämbetet den 26 januari 1920 meddelats, voro stadsfiskalsbefattningarna

i Nyköping, Sala och Säter då lediga. Med tillsättandet

av befattningarna i Nyköping och Sala skall ock enligt ämbetets

beslut anstå i avvaktan på lönereglering. Vad angår stadsfiskalsbefattningen

i Säter har Kungl. Maj:t den 28 mars 1917 medgivit anstånd

tills vidare under fem år med avgörande av frågan om ny lönestat.

Av min nyss uttalade uppfattning, att skäl ej föreligger för staten

att framgent lämna städerna ifrågavarande bidrag, följer vidare, att jagär

av den åsikt, att stadsfiskal tillerkänd ersättning ej bör vidare utgå,

därest föreskrift meddelats, att denna bör tillfalla staden i stället för stadsfiskalen,

eller staden på grund av uttryckligt åtagande eller särskild bestämmelse

är skyldig att i händelse av indragning av ersättningen hålla

stadsfiskalen skadeslös för därigenom förorsakad minskning i hans inkomster.

Indragning av ersättningen synes ej heller böra möta betänkligheter

i de fall, då stadsfiskal i sammanhang med fastställande av

lönereglering förklarats skyldig att tåla eventuell indragning av ersättningsbeloppet

utan anspråk på gottgörelse. På sätt den förut lämnade

utredningen giver vid handen, föreligger någotdera av sistberörda tre fall

i fråga om stadsfiskalsbefattningarna i Västervik, Lidköping, Kristinehamn,

Filipstad, Jönköping, Nora, Karlskrona och Kristianstad. Beträffande

ersättningen till stadsfiskalen i Norrköping stadgade den lönestat,

som gällde före den senast fastställda lönestaten, att staden vore

skyldig att hålla stadsfiskalen skadelös i händelse ersättningen indroges.

l)en nu gällande lönestaten torde ej få anses hava åsyftat att införa

någon ändring härutinnan. Vad beträfiar stadsfiskalsbefattningen i Växjö

är denna stad skyldig att hålla stadsfiskalen skadeslös för minskning av

hans inkomster till följd av indragning av förevarande ersättning, allenast

om stadsfiskalstjänsten fortfarande bleve förenad med stadsfogdebefattningen.

För närvarande iunehavas de två befattningarna av samma

person. Till följd av det nu anförda finner jag de stadsfiskalerna i nu

nämnda tretton städer tillerkända belopp icke böra vidare utanordnas.

Vad åter angår den stadsfiskalen i Kalmar tillagda bötesersättning, i fråga

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kunijl. Maj.ta proposition Nr 87.

•om vilken omedelbar indragning, såsom förut nämnts, jämväl ifrågasatts,

lärer den för denne gällande iönestat ej kunna anses fullt otvetydigt

stadga skyldighet för staden att vid indragning av ersättningen lämna

stadsfiskalen gottgörelse; och kan jag följaktligen ej biträda förslaget

om denna ersättnings indragning redan nu.

Sistnämnda beloppet ävensom övriga, till stadsfiskaler utgående,

här förut ej berörda ersättningar synas böra tillsvidare fortfarande utgå.

Såsom statskontoret framhållit, utgör i många fall stadstiskal tillerkänd

bötesersättning en synnerligen avsevärd del av hans tjänstinkomster och

iir, även där så ej kan anses vara förhållandet, i de flesta fall så betydande,

att förlusten av densamma komme att bliva kännbar. ()m än

stadstiskal ej kan anses hava haft grundad anledning antaga, att ersättningen

vore en med hans tjänst fäst förenad löneförmån, synes han

dock skäligen kunnat förutsätta, att indragning av ersättningen, sedan

denna ända från strafflagens trädande i kraft varit fäst vid tjänsten, ej

komme att vidtagas utan hänsyn till beloppet av hans övriga inkomster

av denna. Lika med statskontoret finner jag det i nu berörda fäll ej

vara med billighet förenligt att fråntaga nuvarande innehavare av stadsliskalstjänsterna

de till dem utgående ersättningsbelopp och ställa tjänstinnehavarna,

för erhållande av motsvarande lönefyllnad, i beroende av

lösningen av frågan om städerna komma att åtaga sig eller kunna förpliktas

att utgiva sådan. I vissa fall är stadsfiskals bötesersättning

visserligen av så ringa storlek i förhållande till hans övriga inkomster

av tjänsten, att en förlust av ersättningen ej kan anses vara för honom

av avsevärd betydelse; men det synes mig ej böra ifrågakomma att

särskilt indraga dessa belopp, helst svårligen lärer kunna undvikas, att

uppdragandet av en gräns för desamma komme att i viss mån ske godtyckligt.

Däremot torde nu avsedda ersättningsbelopp, i den mån frågan

om deras indragning ej dessförinnan i sammanhang med lönereglering

eller på annat sätt löses, böra indragas allt efter som tjänstinnehavarna

avgå från tjänsten.

Ersättning för mistade bötesandelar utgår jämväl till vissa polistjänstemän.

Enligt en av länsstyrelsen i Östergötlands län den 18 oktober

1851 fastställd avlöningsstat för polis betjäningen i Norrköping skulle

de två polisgevaldigerna i staden, vilka ägde att å tjänstens vägnar föra

talan i polismål, åtnjuta vardera en fjärdedel av åklagarandelen av

böterna vid poliskammaren.

Ersättning för mistade bötesandelar tillerkändes den 27 juli 1866

»Norrköpings polisgevaldiger» med 1,323 kronor.

Norrköpings

polisgeval
diger.

s. 60 Kontrollera mot PDF

Stads
fullmäktige.

Läns•

styrelsen.

Statskontoret.

Departementschef

,n.

Polisgevaldigern

i

Karlskrona.

60 Knnr/l. Maj:ts proposition AV 87.

Detta belopp fördelades till och med år 1876 lika mellan de båda polisgevaldigerna

eller, såsom de enligt en kungörelse av poliskammaren sedermera

benämndes, poliskommissarierna. Enligt stadsfullmäktiges beslut den 12 oktober

1876 skulle emellertid från och med den 1 januari 1877 anställas allenast en poliskommissarie,

och denne berättigades uppbära beloppet. Under år 1874 fastställdes

förändrad organisation av poliskammaren, men även därefter har poliskommissarie

på grund av bemyndigande i en äldre poliskammarordning en och annan gång vid

förfall för stadsfiskalen uppträtt o som åklagare i poliskammaren, utan att hava

blivit därtill särskilt förordnad. År 1901 anslogos medel till avlöning åt en andre

poliskommissarie.

I det yttrande, som förste poliskommissarien avgivit i ärendet, har han framhållit

huvudsakligen, att ifrågavarande ersättning utgjorde en avsevärd del av hans

årliga löneinkomst, samt att han ej kunde medgiva, att ersättningen fråntoges honom,

med mindre han erhölle gottgörelse av Norrköpings stad.

Efter avgivande av detta yttrande har av stadsfullmäktige den 19 december

1918 beslutats, att avlöningsförmånerna för förste poliskommissarien skulle från och

med den 1 januari 1919 utgöra lön 4,800 kronor jämte tre ålderstillägg vartdera å

400 kronor ävensom viss beklädnadsersättning med skyldighet för honom att till

stadskassan inleverera ifrågavarande, till honom från statsverket årligen utgående

ersättning.

Stadsfullmäktige i Norrköping anföra, att förevarande belopp vore statsverkets

bidrag till avlöningen åt ifrågavarande tjänsteman som statstjänare. Om

beloppet indroges, borde vederlag beredas staden genom att ersättningens kapitalbelopp,

beräknat efter en räntefot av fyra procent, överlämnades till staden.

Av länsstyrelsen i Östergötlands län göres ett uttalande i enahanda riktning.

Statskontoret däremot, som avgav yttrande före antagandet av nyss berörda

lönestat, anser, i enlighet med vad statskontoret uttalat angående stadsfiskalernas

ersättningar, att ifrågavarande belopp torde böra upphöra att utgå efter nuvarande

tjänstinnehavarens avgång från tjänsten, samt att något vederlag till staden ej

syntes böra ifrågakomma.

I förut omförmälda, nu gällande lönestat för förste poliskommissarien

i Norrköping har visserligen, i sammanhang med fastställandet av hans

avlöningsförmåner, stadgats skyldighet för honom att till stadskassan

inleverera ifrågavarande belopp. Lönestat en torde emellertid ej kunna

anses vara av den innebörd, att staden ej skulle vara skyldig att utbetala

hela den fastställda avlöningen, i den händelse förevarande ersättningsbelopp

indroges av statsverket och följaktligen ej av befattningshavaren

kunde inlevereras till stadens kassa. Utbetalande av samma

ersättningsbelopp påkallas följaktligen ej av hänsyn till ifrågavarande

befattningshavare. Till följd härav finner jag, i överensstämmelse med

den uppfattning, jag gjort gällande i fråga om ersättningarna till stadsfiskalerna,

beloppet kunna redan nu indragas.

Enligt den av Kungl. Maj:t den 29 oktober 1828 utfärdade ordningen

för poliskammaren i Karlskrona ägde denna att, om den ena

s. 61 Kontrollera mot PDF

h unyl. Maj:ts proposition Nr 87. 61

stadsfiskalstjänslen framdeles skulle bliva indragen, konstituera eu polisgevaldiger,

»som vid målens åtalande biträder».

Den 15 maj 1866 tillerkände Kung! Magt polisgevaldigern i

Karlskrona ersättning för mistade bötesandelar med 345 kronor.

Poliskommissarien A. Mårtensson förordnades den 15 september 1899 av poliskammaren

till innehavare av polisgevaldigersysslan och uppbar sedan bötesersättningen.

Talan som åklagare i poliskammaren utfördes dock av Mårtensson aldrig

i egenskap av polisgevaldiger utan allenast på grund av förordnande att vara stadsfiskal.

Den 31 augusti 1906 fastställde Kungl. Maj:t ny ordning för poliskammaren.

I denna föreskrevs, att stadsfiskalen skulle föra talan som åklagare i de mål, som

av poliskammaren som polisdomstol upptogos. Mårtensson avled under år 1919.

Den 31 oktober 1919 har poliskammaren meddelat, att, efter det Mårtensson förordnats

att upprätthålla sysslan, förordnande å denna för annan person ej utfärdats.

I det yttrande, som i ärendet avgivits av Mårtensson, har denne bestritt, att

ifrågavarande ersättning finge utan fullt vederlag indragas, enär den utgjorde avlöning

för polisgevaldigertjänsten.

Jämväl stadsfullmäktige och magistraten i Karlskrona hava förklarat sig anse

ersättningen ej böra indragas utan vederlag till staden.

Länsstyrelsen i Blekinge däremot finner ersättningen kunna utan vederlagindragas

med dåvarande tjänstinnehavarens avgång från tjänsten eller i samband

med eventuell ny lönereglering.

I ett i ärendet ingivet yttrande har dåvarande innehavaren av stadsfiskalsbefattningen

i Karlskrona bestritt, att beloppet finge indragas, och framhållit, att

det rätteligen tillkomme honom.

Sedermera yrkade samme stadsfiskal hos länsstyrelsen att, då åtalen vid

poliskammaren uteslutande utfördes av stadsfiskalen, beloppet måtte utanordnas till

honom.

Detta stadsfiskalens yrkande blev emellertid såväl av länsstyrelsen och statskontoret

som ock av Kungl. Maj:t i beslut den 13 november 1908 avslaget.

Statskontoret hemställer, att förevarande ersättning torde böra utan vederlag

indragas, dock först vid upphörande av det vid tiden för avgivandet av statskontorets

yttrande gällande förordnande å tjänsten.

Då innehavaren av det av poliskammaren, med stöd av den numera

upphävda poliskammarorduingen av den 29 oktober 1828 senast

utfärdade förordnande å polisgevaldigersysslan avlidit år 1919, finner

jag förevarande ersättning ej böra vidare utanordnas.

På sätt vid redogörelsen för den till Göteborgs stad utgående

bötesersättningen omförmälts, bestämdes i Kungl. Mai:ts brev den 17

juni 1850, att de böter och viten, som vid poliskammaren ådömdes i

vissa mål, skulle fördelas lika mellan angivaren och fonden för polisinrättningens

underhåll.

Länsstyrelsen.

Stadsfiskalen.

Statskontoret.

Departements
chefen.

Polispersonalen

i

Göteborg.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Direktionen

för pensionsinrättningen.

Stadsfullmäktige

m fl.

Länsstyrelsen.

Statskontoret.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 87.

Den 1 maj 1866 tillerkändes bötesersättning med 4,488 kronor

till polisfiskalen och poliskommissarierna i Göteborg, å egna och de

dem underlydande överkonstaplars och konstaplars vägnar, samt befälhavaren

för stadens nattbevakningskår, för egen del och å den honom

underlydande nattbevaknings vägnar.

Sedan vissa organisationsförändringar vidtagits rörande polispersonalen,

förordnade Kungl. Maj:t den 12 januari 1869, att berörda belopp

4,488 kronor skulle utbetalas till poliskammaren. Denna uppbar därefter

beloppet och fördelade det till och med år 1875 mellan befäl och

manskap vid poliskåmn. Sistnämnda år fattades beslut att bilda eu

pensionsinrättning för polispersonalen i Göteborg och att till denna inrättning

överlämna ifrågavarande belopp. Den 10 april 1876 fastställde

länsstyrelsen reglemente för pensionsinrättningen; i detta upptogs beloppet

som en pensionsinrättningens tillgång. Sedermera hava stadsfullmäktige

i Göteborg bestämt att årligen ur stadskassa^ anvisa det belopp,

som utöver pensionsinrättningens ordinarie inkomster erfordrades

för beredande av pension åt poliskårens medlemmar till de belopp och

under de villkor, som bestämdes uti ett då uppgjort, sedermera fastställt

förslag till nytt reglemente för pensionsinrättningen.

Direktionen för pensionsinrättningen anser förevarande ersättning fortfarande

böra utgå, enär den tillförsäkrats som gottgörelse för förlust av andel i böter och

viten, som enligt Kungl. Maj:ts brev den 17 juni 1850 skulle tillfalla angivaren.

Direktionen vore dock villig avstå från ersättningen mot det att pensionsinrättningen

finge på en gång dess kapitaliserade belopp, förutsatt likvisst att stadsfullmäktige

därtill samtyckte.

Såväl stadsfullmäktige som magistraten och poliskammaren hava i huvudsak

instämt i direktionens yttrande.

Länsstyrelsen anför i huvudsak följande:

Länsstyrelsen kunde icke finna, att ifrågavarande ersättning hade sin grund

i några före strafflagens ikraftträdande givna privilegier eller resolutioner, som

kunde utgöra laga hinder för dess indragning. Vad åter anginge frågan om det oaktat

ersättningen borde allenast mot vederlag indragas, kunde ersättningen visserligen

å ena sidan anses i viss mån komma de personer till godo, som från början avsetts,

enär med hjälp av ersättningen åvägabragts ett ordnat pensionsväsen för poliskåren.

Men å andra sidan komme till följd av stadsfullmäktiges ovan omförmälta beslut

en indragning av ersättningen visserligen att medföra förlust för staden men ej för

dem, vilka ersättningen ursprungligen varit avsedd att tillfalla. Ur denna synpunkt

kunde nog indragning av ersättningen försvaras. Mot en dylik uppfattning uppreste

sig dock tanken på obilligheten därav att stadskommun ensam finge vidkännas

utgifterna för polisväsendet, som ju hade att fylla ej endast en kommunal- utan

även en statsuppgift.

Statskontoret framhåller, att den omständigheten att förevarande ersättning

disponerats för visst ändamål icke kunde medföra annan eller bättre rätt till den
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kung!. Maj.ts proposition Nr 87.

samma än som motsvarade rätten till den bötesandel, varför beloppet utgjorde

ersättning, och finner ersättningen därför kunna omedelbart utan vederlag indragas.

Mot statskontorets förslag framställer justitiekansler! ei nåsron

erinran.

Efter det dessa yttranden avgivits, hava stadsfullmäktige beslutat

att upptaga kommissarier, överkonstaplar, konstaplar, kammarskrivare,

vaktmästare och ordonnanser vid stadens polisverk i pensionsstaten förstadens

ämbets- och tjänstemän samt betjänte under villkor, bland andra,

att staden berättigades uppbära ifrågavarande ersättningsbelopp 4,488

kronor. Sedan poliskammaren beslutat, att detta belopp skulle från och

med år 1909 av poliskammaren överlämnas till staden, samt direktionen

för pensionsinrättningeu, poliskommissarierna och poliskårens delegerade

antagit de av stadsfullmäktige uppställda villkor, beslöto stadsfullmäktige

den 22 december 1908 att från och med år 1909 upptaga samtliga nämnda

polistjänstemän i pensionsstaten förstadens ämbets- och tjänstemän samt.

betjänte samt att bland drätselkammarens inkomster för år 1909 upptaga

ifrågavarande ersättningsbelopp.

*

Lika med de myndigheter, som yttrat sig beträffande denna ersättning,

finner jag någon skyldighet för staten att fortfarande utgiva ersättningen

ej föreligga. Upplyst är, att beloppet, vilket förut enligt beslut

av polispersonalen ingick till en för denna bildad pensionsinrättning,

numera, sedan polispersonalen upptagits i pensionsstaten för stadens

ämbets- och tjänstemän samt betjänte, iugår till stadens kassa. Så

länge polispersonalen själv bestred kostnaden för sin pensionering, kunde

visserligen billighetsskäl med visst fog åberopas till stöd för att beloppet

borde fortfarande utgå. Numera, sedan staden övertagit pensioneringen

och uppbär beloppet, finner jag, i överensstämmelse med den av

mig förut uttalade uppfattning rörande andra bötesersättningar, som ej

ingå till de ursprungliga ersättningstagarna utan till visst stadssamhälle,

giltiga skäl ej föreligga för beloppets fortsatta utanordnande.

Den 26 juni 1866 tillerkändes ersättning för mistade bötesandelar

till stadsvaktmästaren A. Hedberg i Uddevalla samt poliskonstaplarna

C. J. Olsson och C. F. Winberg därstädes, med 81 kronor till Hedberg,

155 kronor till Olsson och 164 kronor till Winberg.

Med tillämpning av det av Kungl. Maj:t den 7 januari 1870 avgivna

förklarande, att bötesersättning skulle tillfalla ej allenast den

namngivne befattningshavaren utan även hans efterträdare, hava de

Olsson och Winberg tillerkända beloppen upptagits i lönestaten såsom

Städs fullmäktiges

beslut

den 22 deccni

ber 1908.

Departements
chefen.

Polispersonalen

i

Udde u alla.

s. 64 Kontrollera mot PDF

Statsf ullmäktige

och

magistraten.

Länsstyrelsen.

Statskontoret

Departements
chefen.

Polispersonalen

i

Härnösand.

64 Kungl. Maj.-ts proposition Nr 87.

tillkommande deras efterträdare i tjänsten. Den Hedberg tillagda ersättningen

kvarstår allt fortfarande såsom utgående till honom personligen.

I den av statskontoret utgivna »liggare över statsverkets specialutgiftsstater»

för år 1919 äro Hedberg, som emellertid avlidit, samt

poliskonstaplarna C. A. Z. Widell och S. T. A. Torén upptagna som berättigade

till ifrågavarande belopp.

Samtliga tre beloppen utbetalas sedan flera år tillbaka ej direkt

till befattningshavarna utan inlevereras av magistraten till stadens kassa.

Från denna utgår hela avlöningen till A idell, Torén och Hedbergs

efterträdare.

Såväl magistraten som stadsfullmäktige i Uddevalla anse ifrågavarande

ersättningar böra fortfarande utgå, enär de ej tiilkomme befattningshavarna personligen

utan tillhörde befattningarna och följaktligen ej kunde, utan att de förras rätt

träddes för nära, fråntagas dem. Komme en avlösning av beloppen till stånd,

borde denna, framhålles det, verkställas så, att till staden utbetalades ersättningarnas

kapitaliserade belopp med skyldighet för staden att tillhandahålla tjänstinnehavarna

(ieras ctndGlcir.

Av borgmästaren i Uddevalla har särskilt framhållits, att vid uppgörandet

av staten för ifrågavarande tjänstemän uppenbarligen beräknats, att beloppen skulle

tillfalla stadskassan.

Länsstyrelsen finner ifrågavarande ersättningar vara av huvudsakligen samma

natur som den förut behandlade ersättningen till vissa polistjänstemän i Göteborg

och åberopar sina i fråga om denna gjorda uttalanden.

Statskontoret gör gällande, att ersättningsbeloppen kunna omedelbart utan

vederlag indragas, enär de inginge till stadens kassa, varifrån hela avlöningen till

vederbörande befattningshavare bestredes.

Dä någon skyldighet för staten att allt framgent utgiva ifrågavarande

ersättningsbelopp icke lärer föreligga, finner även jag, på de

av statskontoret anförda skäl, samma belopp, i likhet med nyss omförmälda,

polispersonalen i Göteborg ursprungligen tillagda ersättning,

kunna omedelbart indragas.

Poliskonstaplarna B. A estberg, Ii. J. Rönnberg och N. Norlander

i Härnösand erhöllo den 16 augusti 1866 ersättning för mistade bötesandelar

med 166 kronor.

Enligt av borgmästaren i Härnösand meddelad upplysning ingår

detta belopp icke till stadens kassa utan fördelas av borgmästaren emellan

de i poliskåren fast anställda poliskonstaplarna med belopp till eu var

i förhållande till den tid, han under löpande året tjänstgjort som ordinarie

eller extra konstapel. Tillika har borgmästaren meddelat, att antalet

av de poliskonstaplar, mellan vilka beloppet sålunda fördelades, utgjorde

i oktober 1915 nitton.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Magistraten.

Kung!. M.aj:ts proposition AV 67. 65

Åtta poliskonstaplar hava i avgivet yttrande bestritt, att ersättningen finge

indragas, med mindre fullt vederlag bereddes dem.

Magistraten finner billigheten fordra, att staden ej betungades med ytterligare

kostnader för sitt polisväsen, och föreslår att, om ersättningen indroges, ett belopp

motsvarande dess kapitalvärde måtte av statsmedel överlämnas till staden för bildande

av en fond, från vilken staden skulle hava att tillhandahålla vederbörande

de ersättningsbelopp, som de dittills åtnjutit.

Likaså anser länsstyrelsen förevarande ersättning icke mot Härnösands stads

bestridande kunna utan vederlag indragas, så länge staden själv avlönade sin polis.

Enligt länsstyrelsens åsikt borde frågan om ersättningens indragning få anstå i avbidan

på att staten Lomme att, om icke övertaga berörda avlöning, åtminstone

lämna ett väsentligt bidrag därtill.

Statskontoret, som finner lagligt hinder för att utan vederlag indraga förevarande

ersättning ej föreligga, förordar, att indragningen verkställes omedelbart,

enär den på varje poliskonstapel belöpande andel av ersättningen vore synnerligen

obetydlig och en successiv indragning i mån av de nuvarande tjänstinnehavarnas

avgång skulle medföra en tidsutdräkt och omgång i redovisningen av ersättningsanslaget,

som ej kunde anses påkallade av den betydelse ersättningen kunde äga för

vederbörande konstaplar.

Mot de av statskontoret anförda skäl för omedelbar indragning

av förevarande belopp finner jag ej anledning till erinran.

På ansökan av stadstjänaren O. A. Eurenius i Umeå om ersättning

för förlust av audel i böter, som på hans och hans företrädares i tjänsten

åtal ådömts vid rådhusrätten i Umeå, tillerkändes den 27 juli 1866

Eurenius ett belopp av 228 kronor. Sedan Eurenius avlidit, har med

tillämpning av föreskriften i Kungl. Maj:ts förut omförmälta brev den

7 januari 1870 stadstjänaren i Umeå upptagits såsom berättigad till ersättningen.

Beloppet utanordnas direkt till denne.

I ärendet har yttrande den 17 november 1904 avgivits av J. G. Wall, som

dä var stadstjänare. Med förmälan att hans avlöning av Umeå stad utgjorde 350

kronor järnte naturaförmåner till ett värde av 75 kronor och således vore så liten,

att han omöjligen kunde hava sin bärgning därav, därest icke förevarande ersättningsbelopp

komme att fortfarande utgå, har Wall förklarat sig villig avstå från detta

endast under förutsättning, att gottgörelse kunde i någon annan form beredas honom.

Länsstyrelsen anför, att stadstjänaren syntes vara berättigad att fortfarande

fä tillgodonjuta ifrågavarande belopp, vilket sålunda icke mot hans bestridande torde

kunna utan full gottgörelse indragas. Då det icke syntes vara lämpligt att avlösa

beloppet genom utbetalning till staden på en gång av ett motsvarande kapitalbelopp,

torde, enligt länsstyrelsens åsikt, förevarande belopp fortfarande böra utgå på sätt

som dittills skett.

Statskontoret äter uttalar den uppfattning, att ersättningen torde kunna indragas

utan vederlag vid nuvarande tjänstinneha varens avgång från tjänsten.

Med förmälan att någon direkt upplysning rörande stadstjänarsysslan icke

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 73 käft. (Nr 87.) 9

Länsstyrelsen.

Statskontoret.

Departements
chefen.

Stadstjänaren

i XJmeå.

Stadstjänaren

J. G. Wall.

Länsstyrelsen.

Statskontoret.

T. f. borg.

mästaren.

s. 66 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

Länsmannen

i Trollhättans

distrikt.

Departements
chefen.

Allmänna

bamhusin
\rättningen.

66 Kungl. Muj:ts proposition Nr 87.

från i Umeå förvarade arkivhandlingar kunde vinnas för tiden före år 1869, enär

magistratens och stadsfullmäktiges protokoll före nämnda år förstörts vid vådeld,

har tillförordnade borgmästaren i Umeå den 30 oktober 1915 meddelat följande:

I förslagen till inkomst- och utgiftsstat för staden för åren 1870—1875 upptogos

två stadskällare och två extra stadstjänare, av vilka förste stadstjänaren uppbar

lön om 150 kronor jämte ersättning för mistade bötesandelar. Förste stadstjänaren

tjänstgjorde som vaktmästare hos rådhusrätten, magistraten, stadsfullmäktige samt

andra styrelser och nämnder och dessutom som polis. Efter det Wall år 1911 avlidit,

fastställde stadsfullmäktige stadstjänarens avlöningsförmåner till 800 kronor i lön,

vartill kom fri bostad, lyse och vedbrand samt statens ersättning för mistade bötesandelar

jämte två ålderstillägg vartdera å 150 kronor. I sammanhang därmed utfärdades

instruktion för innehavaren av befattningen, som därefter skulle benämnas

stads- och rådhusvaktmästartjänsten. Enligt instruktionen skall befattningshavaren

tjänstgöra som vaktmästare hos rådhusrätten, magistraten, stadsfullmäktige, drätselkammaren,

byggnadsnämnden, styrelsen för stadens vattenlednings- och elektricitetsverk

och andra av stadsfullmäktige tillsatta nämnder, utskott och kommittéer.

Enligt senare av borgmästaren lämnad uppgift åtnjuter nuvarande innehavaren

av ifrågavarande tjänst ett personligt lönetillägg av 500 kronor.

Då billighetsskäl synas tala för, att det av statskontoret rörande

denna ersättning framställda förslag vinner tillämpning, anser jag mig

böra biträda samma förslag.

Länsstyrelsen i Ålvsborgs län förordnade under år 1854, att Trollhättan

med vissa angränsande områden skulle utgöra ett extra länsmansdistrikt.

Detta distrikt omfattade sedermera Trollhättans kommun.

Den 6 november 1866 tillerkändes länsmannen i Trollhättans distrikt

ersättning för mistade bötesandelar med 129 kronor.

Sedermera har emellertid ett område under benämning Trollhättan

förunnats stad srättigheter.

Från Ålvsborgs läns landskontor har meddelats, att utbetalningen

av nyss nämnda belopp upphörde under år 1916, då stadsfiskal i Trollhättan

blev tillsatt.

1 enlighet med den uppfattning, som sålunda från länsstyrelsens

sida gjort sig gällande rörande ifrågavarande belopp, finner även jag

detsamma ej böra vidare utanordnas.

Ersättning för mistade bötesandelar utgår även till allmänna barnhusinrättningen.

Enligt Kungl. Maj:ts förbud mot spel och dobbel den 2 augusti

1792 samt Kungl. Maj:ts varning mot äventyrligt spel den 24 maj 1810

skulle de för förseelser mot samma förordningar ådömda böter gå till

tveskiftes mellan angivaren och stora barnhuset i Stockholm. Vidare be
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

ö7

KuttyL Maj:ts proposition Nr 87.

stämdes beträffande Stockholms stad genom Kungl. Maj:ts brev den 7 juli

1796, att böter, som folie i polismål och icke tillhörde angivaren, däiefter

skulle, på sätt av ålder varit vanligt, få tillfalla nämnda barnhus.

Den 15 maj 1866 tillerkändes allmänna barnhusinrättningen hötesersättning

med 6,704 kronor. Av detta belopp avsåg den största delen

eller 5,481 kronor 56 öre böter, som ådömts vid överståthållarämbetet

för polisärenden, och återstoden böter, ådömda vid domstolai utom

Stockholm.

I ett den 23 februari 1905 avgivet yttrande anför direktionen

för barnhusinrättningen följande:

Den barnhusinrättningen tillerkända ersättning vore av beskaffenhet att höra

fortfarande utgå, enär inrättningens rätt till böter grundade sig å förut berörda förordning

den 2 augusti 1792 och brev den 7 juli 1796, samt inrättningen tillerkänts

årlig ersättning för mistning av böterna. För inrättningen, som förtjänade och

behövde understöd av staten, vore det av synnerlig betydelse att jämväl för''framtiden

fä åtnjuta ersättningen, enär inrättningens verksamhet årligen utvecklades och

dess utgifter under de senare åren betydligt överstigit inkomsterna. Därest inrättningen

nödgades avstå från ersättningen, hemställde inrättningen att i vederlag

erhålla ett "kontant belopp, som motsvarade det nu utgående ersättningsbeloppet

kapitaliserat efter fyra procent. .... .

Överståthållarämbetet framhåller, att i anseende till barnhusinrattnmgens

behov av medel för uppehållande av sin verksamhet ersättningen icke torde böra

indragas utan vederlag, samt föreslår med hänsyn till det rätt ansenliga belopp, som

skulle krävas för det av direktionen föreslagna sätt för avlösningen, såsom lämpligare,

att ersättningen måtte utbytas mot ett årligt statsbidrag till det belopp, som

nu utginge. . . , .......

I sitt utlåtande förklarar statskontoret, att laga hinder ej torde mota för indragning

av ifrågavarande ersättning utan vederlag, enär förut berörda kungl. beslut den

2 augusti 1792 och den 24 maj 1810 samt brev den 7 juli 1796 icke kunde betraktas

såsom sådana privilegier eller resolutioner, varigenom staten ingått en för

all framtid bindande förpliktelse att låta bamhusinrättningen uppbära ifrågavarande

bötesandeiar eller ersättning därför, utan bestämmelserna fast mera vore att anse

såsom sidoordnade med allmänna lagens stadgande angående bötesfördelnmgen och

utgjorde för vissa slag av brott givna specialbestämmelser i nämnda hänseende.

Då emellertid, erinrar statskontoret, både direktionen för inrättningen och överståthållarämbetet

framhållit den stora betydelse för inrättningens ekonomi, som ersättningen ägde.

samt otvivelaktigt torde vara, att ett upphörande av ersättningen utan vederlag skulle

för inrättningen medföra allvarliga ekonomiska olägenheter, kunde statskontoret.

med hänsyn jämväl till den behjärtansvärda verksamhet, som av inrättningen utövades,

ej tillstyrka, att densamma berövades det ekonomiska stöd, som ersättningsbeloppet

innebure. Då det emellertid vore önskvärt, att bötesersättningarna i största

möjliga utsträckning upphörde, torde förevarande ersättning väl böra indragas, men

inrättningen därför beredas fullt vederlag. I detta avseende föresloge statskontoret

att, med indragning av ifrågakomna ersättning, det på ordinarie stat under åttonde

huvudtiteln uppförda anslag till stora barnhuset i Stockholm t8,000 kronoi, i vilket

Direktionen

för barnhusinrättningen

.

Överståthäl
l:rämbetet.

Statskontoret.

s. 68 Kontrollera mot PDF

Departementschefen,

Polispersonalens

i Stockholmpcnnonsinrättning

och

poliskassan i

Stockholm.

68 Kungl. Maj:ts proposition Nr 87.

anslag inginge bland annat ersättning för andel i kortstämplingsavgiften 27,000

kronor, måtte höjas med 6,704 kronor till 84,704 kronor, en åtgärd, som enligt

statskontorets mening, vid det förhållande att förevarande ersättning erbjöde en viss

likhet med berörda post å 27,000 kronor, skulle allenast innebära ett fortgående på

eu för beredande av statsunderstöd åt inrättningen förut beträdd väg.

Enligt uppgift från barnhusinrättningens kamrerarekontor bär inrättningen

haft

under år 1910

i inkomster kr.

947,932: 9 5

och i

utgifter kr. 841,695: 4 2

»

B

1911

B

B

1,002,290: 2 2

B

B

b 885,146: 68

B

B

1912

B

B

927,697: 14

B

B

b 859,817: 4 7

b

))

1913

B

B

845,008: is

B

B

B 907,251: 65

»■

))

1914

B

B

919,599: 38

B

B

b 918,179:26

B

B

1915

B

B

909,289: 43

B

B

b 942,525: 9 8

B

B

1916

B

B

815,605: 10

B

B

b 915,062: 8 8

»

B

1917

B

B

989,610: 22

B

B

b 1,066,743: n

»

B

1918

B

B

1,039,050: 7 8

B

b

b 1,311,590: 79,

Justitiekanslern framställer ej någon erinran mot statskontorets

förslag.

Lika med statskontoret anser jag väl barnhusinrättningen ej hava

någon ovillkorlig rätt att komma i åtnjutande av ifrågavarande ersättning.

Med hänsyn till vad statskontoret anfört som skäl för att ersättningen

det oaktat ej bör utan vederlag indragas finner även jag dylik

åtgärd ej böra ifrågakomma. Beträffande sättet för avlösningens verkställande

är jag ock ense med statskontoret.

Slutligen har bötesersättning tillerkänts jämväl åt polispersonalen

och poliskassan i Stockholm.

Genom Kungl. Maj:ts brev den 9 mars 1850 angående förändrad

organisation av polisväsendet och nattbevakningen i Stockholm godkändes

en av överståthållarämbetet gjord hemställan, att polisbetjäningen

icke omedelbarligen borde-erhålla åklagar- eller angivaranpart i de böter,

som på dess åtal eller angivelse hos poliskammaren ådömdes, samt att

dessa bötesandelar borde ingå till en särskild kassa, av vilken två tredjedelar

skulle anslås till eu under överståthållarämbetets förvaltning ställd

fond för avskedade och sjukliga polisbetjänters pensionering och understöd

samt en tredjedel användas som bidrag åt poliskammarens anslag

till belöningar för upptäckt av brott.

Vidare godkändes genom Kungl. Maj:ts brev den 4 maj 1850 eu

av överståthållarämbetet i avseende å kontrollen å uppbörd och redo
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 87. 69 .

visning av anslagen till polisen och nattbevakningen i Stockholm föreslagen

bestämmelse, att polisbetjäningens andel i nyssnämnda böter

skulle uppbäras av poliskammarens registrator och av honom fördelas

i enlighet med nyss angivna grund.

Den 2 februari 1854 fastställde Kungl. Maj:t reglemente för polispersonalens

i Stockholm pensionsinrättning, uti vilket förut berörda, till

fonden för avskedade och sjukliga polisbetjänters pensionering och understöd

anslagna två tredjedelar av polisbetjäningens andel i omförmälda

böter upptogos bland pensionsinräti ningens tillgångar.

Ersättning för förlust av bötesandelar söktes såväl av direktionen

lör pensionsinrättningen som lör poliskassans räkning. Enligt sammandrag

över de vid överståthållarämbetet för polisärenden ådömda

böter, som i ansökningarna åsyftades, hade böterna så fördelats, att av

medeltalet för vart år av samtliga böter eller 14,678 kronor 2 öre belöpte

på poliskassan, efter avdrag av uppbördsprovision med 10 procent,

2,273 kronor 72 öre, på polispersonalens pensionsfond efter enahanda

avdrag 4,547 kronor 44 öre, på allmänna barnhuset efter samma avdrag4,

933 kronor 41 öre, på registratorns provision för uppbörd av förenämnda

tre belopp 1,306 kronor 6 öre samt på stadshskalerna, målsägare

och angivare sammanlagt återstoden.

Den 15 maj 1866 tillerkändes bötesersättning åt pensionsinrättningen

med 4,547 kronor 44 öre jämte därå belöpande andel av uppbördsprovisionen

eller i runt tal 5,053 kronor och åt poliskassan med

2,527 kronor.

Efter det Stockholms stadsfullmäktige beslutat att under viss förutsättning

åtaga sig polispersonalens i Stockholm pensionering, har Kungl.

Maj:t den 22 november 1907 fastställt reglemente angående samma

personals pensionering. I sammanhang därmed förklarade Kungl. Maj:t,

att pensionsinrättningen linge vid stadens övertagande av pensioneringen

upphöra. Tillika berättigade Kungl. Maj:t staden att inträda i den rätt,

pensionsinrättningen kunde äga att som bidrag till pensionskostnaderna

uppbära den inrättningen tillerkända ersättning för mistade bötesandelar.

Bötesersättningen till poliskassan upptages i stadens stat och uppbäres

av poliskammaren.

Yttrande i ärendet har rörande den pensionsinrättningen tillerkända

ersättning avgivits såväl av direktionen för pensionsinrättningen som,

efter det staden övertagit polispersonalens pensionering, av Stockholms

stadsfullmäktige.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Direktionen

för pension sinrättningen.

Stadsfullmäktige.

■70 Kungl. Maj:ts ''proposition Kr 87.

Direktionen erinrade därom, att poliskammaren i Stockholm inrättades enligt

en Kungl. Maj:ts förordning den 13 februari 1776 och övertog den befattning med

mindre förbrytelsers avdömande, som förut tillhört den avdelning av magistraten

eller rådhusrätten, som benämndes politikollegium. Det vore därför givet, att med

de böter, som ådömdes i poliskammaren, och deras fördelning förhölle sig på samma

sätt som med böter i de egentliga brottmål, som avdömts vid rådhusrätten.

Under hänvisning till en från trycket utgiven samling av Stockholms stads

privilegiibrev har direktionen vidare påpekat:

att enligt privilegier, utfärdade den 12 april 1563 av Erik XIV, den 10 mars

1570 av Johan III och den 13 juli 1594 av Sigismund, halvparten av alla saköreu,

som folie i Stockholm, skulle brukas till »stadzens bygningh»,

att drottning Christinas förmyndarregering tillagt staden rätt till jämväl

den andra hälften av böterna, i det att i privilegiibrevet den 10 mars 1636 stadgades

att, enär staden ej kunde vara utan vissa uppbörder, därav ämbeten kunde

bliva med skälig besoldning efter ämbetet försörjda och andra stadens byggningar

och börder till dess nytta, förkovring och heder uppehållna, privilegierades och

unnades åt Stockholm alla sakören och böter, som på stadens rådstuga för varjehanda

brott, förseende och underslev avdömdes, jämväl dem, som av kungl. hovrätten

approberades, alla högmålssaker och målsägandes rätt dock förbehållna,

samt att 1636 års privilegier blivit tid efter annan bekräftade, senast av Carl

XI den 15 april 1676.

Direktionen anmärkte därjämte, att man vore berättigad sluta, att bestämmelserna

i 1734 års lag angående förfarandet med böter enligt samma lag icke

borttagit stadens rätt till böter enligt 1636 års privilegier, dels därav att stadfästelseresolutionen

den 23 januari 1736 å 1734 års lag uttryckligen förklarade, att

allt vad genom särskilda privilegier vore fastställt ej kunnat inflyta i den allmänna

lagen, och dels av de på samma grund vilande bekräftelser på alla rikets städers

privilegier, som förekomme i 54 § av 1772 års regeringsform, 7 punkten av 1789

års förenings- och säkerhetsakt och 7 § i Kung]. Maj:ts för rikets borgerskap och

städerna i allmänhet utfärdade försäkran den 23 februari 1789. Det kunde sålunda,

ansåg direktionen, anses vara utrett, att de bötesandelar, för vilka pensionsinrättningen

uppbure ersättning, vore av privilegiinatur samt att bötesersättningen därför

borde under en eller annan form fortfarande komma pensionsinrättningen till

godo, såsom förhållandet vore med böter av enahanda natur, vilka tillkommit andra

städer.

Sedan direktionen ytterligare fäst uppmärksamheten därå, att ett ordnat polisväsen,

till vars upprätthållande ifrågavarande bötesersättning i sin mån bidroge.

vore en angelägenhet, varom staten och kommunerna av ålder ansetts och fortfarande

ansåges böra draga försorg, förklarade direktionen sig ej hava något att

erinra mot en avlösning av ersättningen, därest till pensionsinrättningens disposition

överlämnades i statens obligationer eller kontanta medel så mycket, att årliga avkastningen

därav uppginge till 5,053 kronor.

I fråga om den pensionsinrättningen tillerkända bötesersättning åberopa

Stockholms stadsfullmäktige vad i Kungl. Maj:ts förut anmärkta brev den 13 mars

1866 anförts därom, att det funnits vara billigt, att kommunerna under viss tid bibo - hölles vid förutvarande av bötesandelar beroende inkomster, samt att vissa allmänna

inrättningar icke borde berövas bötesersättning, förr än frågan om behovet av di
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kung!. Maj:ts proposition Nr 87.

lekt anslag hunnit prövas. Under hänvisning härtill

ifrågavarande belopp finge frånhändas stadskassa!!,

bestrida stadsfullmäktige, att

så framt ej ersättning i annan

väg bereddes staden. . . ....

Beträffande bötesersättningen till poliskassan hänvisa stadsfullmäktige, i truga

om grunderna för korporationers i Stockholm ratt till bötesandelai, till diiektionens

för pensionsinrättningen förut anmärkta yttrande. Vidare framhålla stadsfullmäktige,

att stadens kostnader för polisverket utginge med högst betydande belopp.

Det vore därför icke med billighet och rättvisa överensstämmande att utan

vederlag indraga ersättningen och därigenom än ytterligare öka stadens kostnader

Om en avlösning skulle komma till stånd, borde staden kunna fordra att erhålla så

stort vederlag, att årliga avkastningen därav motsvarade ersättningsbeloppet.

Överståthållarämbetet anser beträffande båda dessa ersättningsbelopp, att de

ej borde indragas utan vederlag till staden, samt att dylikt vederlag lämpligen borde

kunna upptagas bland anslagen under vederbörande statsdepartement såsom statens

bidrag till polispersonalens i Stockholm pensionering och till polisverket i

Stockholm.

I sitt utlåtande anför statskontoret följande:

Av den av direktionen lämnade utredningen i ärendet torde det framgå, att

staden på grund av sina privilegier ägt rätt till kronans andel i böterna vid rådhusrätten

och förty även haft samma rätt beträffande böterna vid den sedermera

inrättade poliskammaren. Däremot torde det icke. på sätt direktionen velat gorå

»■ällande, rimligen kunna anses, att den genom privilegierna staden tillerkända rätten

sträckte’sig utöver den tredjedel i böterna, som enligt 1734 års lag skulle tillfalla

kronan, och omfattade hela bötesbeloppet, således även stadens egen och åklagarens

tredjedel. När i de av olika regenter utfärdade olika privilegier staden tillerkändes

till en början »halvparten av all saköre» och sedermera genom 1636 års privilegier

»alle sakören och böter», kunde därmed uppenbarligen icke anses hava överlåtits

aimat än kronans rätt till böterna, sådan den da vore eller framdeles bleve

bestämd. Vore direktionens uppfattning om stadens rätt till hela bötesbeloppet

riktig, skulle Kungl. Maj:t ej ägt att för barnhusets räkning disponera en del av

ifrågavarande böter, en åtgärd som dock veterligen icke blivit av staden bestridd.

I den mängd fall, där i de för andra städer utfärdade privilegier eller särskilda

resolutioner ”motsvarande formulering givits åt bestämmelserna om överlåtande till

staden av rätten till böterna helt eller delvis, hade heller aldrig ifrågasatts annat

än, att denna rätt omfattade allenast kronans andel enligt 1734 års lag.

Vid undersökning huru stort belopp av ersättningarna för böterna vid poliskammaren

kunde anses tillkomma staden genom privilegier, syntes man höra utgå

från att dessa böter, i avsaknad av de förut omförmälda särskilda bestämmelserna

angående fördelningen emellan angivaren och barnhuset, skolat enligt den allmänna

regeln gå till treskiftes mellan kronan, staden och åklagaren. Såsom inhämtades

av” redogörelsen för tillkomsten av barnhusets ersättning, utgjorde det denna inrättning

tillfallna bötesbeloppet 5,482 kronor. Om därtill lades den pensionsinrättningen

och poliskassan tilldömda angivarandelen tillhopa 7,580 kronor, erhölles ett

sammanlagt bötesbelopp av 13,062 kronor. Tredjedelen av detta belopp 4,354

kronor skulle alltså motsvara kronans andel och tillkomma staden på grund av

privilegier. Skillnaden mellan denna del 4,354 kronor och tömt beröida angivarandel

7,580 kronor eller 3,226 kronor kunde icke anses såsom varande av privile
-

Öi>er ståthållarämbetet.

Statsimtont.

s. 72 Kontrollera mot PDF

Justitie
kanslers
Umbetet.

Departe
mentschefen,

72 Kungl. Maj:ts proposition Nr 87.

giinatur och torde kunna utan vederlag indragas. Även det privilegierade ersättningsbeloppet

torde i sin nuvarande form böra upphöra och i stället ett anslag till

polisverket i Stockholm å riksstaten uppföras. Detta syntes lämpligast kunna ske

genom höjande av det i sjätte huvudtitelns anslag till överståthållarämbetet ingående

under-anslaget till polisens vidmakthållande inom Stockholm nu 28,100 kronor,

med nyss berörda belopp 4,354 kronor, till 32,454 kronor, varigenom anslaget till

överståthållarämbetet, nu 97,022 kronor, skulle komma att uppgå till 101,376

kronor.

Justitiekanslersämbetet erinrar om att de bötesandelar, för vilka på

grund av Kungl. Maj:ts brev den 15 maj 186G ersättningar utginge till

polispersonalens pensionsinrättning och. poliskassan, vore, enligt vad

Kungl. Maj:ts brev den 9 mars 1850 och den 4 maj samma år utvisade,

polisbetjäningens åklagar- och angivarandelar i böter, som på dess åtal

eller angivelse hos poliskammaren uidömdes, och således icke någon

genom privilegier till vederbörande upplåten kronans bötesandel; dessa

ersättningar syntes därför kunna utan vederlag indragas.

Den av statskontoret uttalade uppfattning, att ovan omförmälda,

Stockholms stad meddelade privilegier ej kunna anses avse annan andel

av vid rådhusrätten eller poliskammaren utdömda böter än den, som

tillkom kronan, äger uppenbarligen full giltighet. På nämnda privilegier

kan därför ej grundas rätt att åtnjuta ersättning för förlust av

annan bötesandel än den nu berörda. Såsom justitiekanslersämbetet

erinrat, hava de ersättningsbelopp, s<>m tillerkänts polispersonalens pensionsinrättning

och poliskassan i Stockholm, beviljats såsom gottgörelse

för förlust av polisbetjäningens åklagar- och angivarandelar i böter, som

på dess åtal eller angivelse ådömdes i poliskammaren. Det synes ej

förefinnas någon anledning att, på sätt statskontoret gjort, vid avgörande

av frågan huruvida nämnda belopp böra helt eller delvis indragas,

antaga, att desamma till någon del rätteligen vore att betrakta

såsom gottgörelse för förlust av annan bötesandel än den, som tillförene

enligt gällande författningar skolat tillkomma åklagare och angivare.

Uppenbarligen kunna för fördelningen av böterna i poliskammaren

i många fäll hava gällt föreskrifter, som föranlett, att åklagaroch

angivarandelen uppgått till mer än en tredjedel av bötesbeloppet.

Något hinder av lag för att utan gottgörelse indraga ifrågavarande

ersättningsbelopp torde sålunda ej förefinnas. Då desamma ingå till

Stockholms stad, synes, med tillämpning av de grundsatser, som av

statsmakterna vid beviljandet av bötesersättningar i allmänhet uttalats i

opaginerad Kontrollera mot PDF

7;;

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 87.

fråga om (lön tid, varunder kommun borde åtnjuta dylik ersättning,

någon betänklighet ej möta mot att omedelbart indraga beloppen.

Det, återstår mig att sammanfatta de av mig nu framställda särskilda

förslagen. Enligt min åsikt böra de häradsnämlider, rådhusrätter, poliskammaren

i Norrköping, städer, stadsfiskalerna i Nyköping, Sala,

Säter, Västervik, Lidköping, Kristinehamn, Filipstad, Jönköping,

Nora, Karlskrona, Kristianstad, Växjö och Norrköping, polisgevaldigerna

i Norrköping och Karlskrona, polispersonalen i Göteborg, stadsvaktmästaren

och två poliskonstaplar i Uddevalla, tre poliskonstaplar

i Härnösand, länsmannen i Trollhättans distrikt, allmänna barnhusinrättningen,

polispersonalens i Stockholm pensionsinrättning och Stockholms

städs poliskassa tillerkända bötesersättningar upphöra att utgå. Av dessa

ersättningar torde de polisgevaldigern i Karlskrona och länsmannen i

Trollhättans distrikt tillerkända ej böra utgå för tiden efter 1920 års

ingång, enär de befattningar, vid vilka de varit fästade, numera upphört.

Övriga ersättningar synas däremot böra upphöra först med 1920

års utgång. I enlighet med den av mig förut uttalade uppfattningen

lärer dylikt anstånd få anses påkallat av billighetshänsyn till befattningshavare,

på vilkas avlöningsförmåner en indragning skulle utöva inverkan.

Men även i fråga om de ersättningsbelopp, vilkas indragning ej skulle

medföra dylik inverkan, lärer samma regel böra följas, enär det givetvis

är lämpligt, att förevarande fråga löses efter möjligast enhetliga

linjer. Vid indragningen av samtliga nu nämnda ersättningar synes

mig vederlag böra lämnas allenast åt städerna för förlust av dem tillerkänd

ersättning för mistning av kronans böteslott och åt allmänna

barnhusinrättningen. I förra hänseendet torde vederlag böra utgå på

•det sätt, att ersättningsbeloppen, kapitaliserade efter fyra procent, överlämnas

till städerna. Det härför erforderliga beloppet utgör 218,117

kronor 50 öre eller i runt tal 218,118 kronor. Till barnhusinrättningen

torde vederlag böra lämnas genom höjning av till densamma nu utgående

statsanslag till, i avrundat tal, 84,700 kronor. Till fortsatt utanordnande

skulle däremot kvarstå de bötesersättningar, som tillerkänts borgmästaren

i Vaxholm, stadstjänaren i Umeå och stadsfiskaler med undantag av

de tretton nyss nämnda stadsfiskalerna. Dessa ersättningar anser jag

emellertid böra, i den mån ej i sammanhang med lönereglering eller

annorledes annat förordnas, upphöra att utgå med nuvarande befattningshavares

avgång från tjänsten. Nu nämnda till omedelbar indragning

föreslagna belopp utgöra tillhopa 55,326 kronor 32 öre. Då å förevarande

anslag ett belopp av 1,861 kronor 6b öre är odisponerat, skulle anslaget

Bihany till riksdagms protokoll 1920. 1 sand. 73 höft. (Nr 87.) 10

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Majds proposition Nr 87.

enligt min mening kunna redan nu nedsättas till 26,812 kronor eller i

runt tal 26,900 kronor.

Vid anmälan av de frågor, som tillköra regleringen för år 1921

av riksstatens andra huvudtitel, anförde jag beträffande förevarande

ärende, att den bebådade propositionen i ärendet torde, såvitt jag vid

ärendets förberedande behandling kunnat finna, komma att gå ut på,

bland annat, beviljande av ett engångsanslag av omkring 212,000 kronor

och nedsättning från och med år 1921 av nuvarande förslagsanslaget

till omkring 30,000 kronor. De avvikelser härifrån, som de av mig nu

framställda förslagen innebära, bero dels därpå att, sedan staden Uddevalla

i ett efter statsverkspropositionen avlåtande inkommet meddelande

förklarat sig villig att på enahanda villkor som övriga städer avstå från

den staden tillerkända bötesersättningen 275 kronor, denna föreslagits

skola indragas mot det att dess kapitaliserade belopp 6,875 kronor tillerkännes

staden, dels ock därpå att jag vid ärendets slutliga behandling

funnit mig böra föreslå indragning av ytterligare några ersättningar utöver

dem, som vid den förberedande behandlingen synts kunna indragas.

I överensstämmelse med vad jag nu anfört får jag sålunda härmed

hemställa, att Eders Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen att

dels — med förklarande ej mindre, beträffande de häradsnämnder,

rådhusrätter, poliskammaren i Norrköping, städer, stadsfiskalerna i

Nyköping, Sala, Säter, Västervik, Lidköping, Kristinehamn, Filipstad,

Jönköping, Nora, Karlskrona, Kristianstad, Växjö och Norrköping,

Norrköpings polisgevaldiger, polispersonalen i Göteborg, stadsvaktmästaren

och två poliskonstaplar i Uddevalla, tre poliskonstaplar i

Härnösand, allmänna barnhusinrättningen, polispersonalens i Stockholm

pensionsinrättning, Stockholms stads poliskassa, polisgevaldigern i Karlskrona

och länsmannen i Trollhättans distrikt tillerkända ersättningar för

dem genom strafflagens införande frångångna bötesandelar, att sistnämnda

två ersättningar icke skola utgå för tiden efter 1920 års ingång samt

att övriga ersättningar skola upphöra med utgången av samma år, än

även att vederlag för ersättningens upphörande skall tilldelas såväl allmänna

barnhusinrättningen, på sätt nedan angives, som ock var stad

med vad efter en räntefot av fyra procent motsvarar det kapitaliserade

beloppet av ersättningen, beräknad för Halmstad till 116 kronor 70 öre,

för Göteborg till 4,556 kronor och för eu var av de övriga städerna till

det staden i Kungl. Maj:ts brev den 7 september 1869 tillagda belopp,

samt att vederlaget till städerna må lyftas efter ingången av december

månad 1920 — i riksstaten för år 1921 nedsätta det under andra huvudtiteln

uppförda ordinarie förslagsanslaget till ersättning åt personer,

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Majds proposition Nr 87.

menigheter och allmänna inrättningar för dem genom strafflagens införande

frångångna bötesandelar, nu 84,000 kronor, med 57,100 kronor,

till 26,900 kronor,

de/s, för beredande av vederlag åt städerna i förut angivna hänseende,

på tilläggsstat för år 1920 under andra huvudtiteln anvisa ett

förslagsanslag, högst 218,118 kronor,

dels i riksstaten för år 1921 under femte huvudtiteln uppföra det

nu under åttonde huvudtiteln med 78,000 kronor upptagna ordinarie

anslaget till allmänna barnhuset i Stockholm med ett med 6,700 kronor

till 84,700 kronor förhöjt belopp;

dels ock, beträffande de ersättningar uti ifrågavarande hänseende, som

tillerkänts borgmästaren i Vaxholm, stadsfiskaler, med undantag av nyss

nämnda tretton stadsfiskaler, och stadstjänaren i Umeå, förklara, att ersättning

ej skall utgå till den, som efter den dag, som Kungl. Maj:t

bestämmer, utnämnes eller förordnas till innehavare av dylik tjänst eller

däremot svarande befattning.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen

förordna, att till riksdagen skulle avlåtas proposition

av den lydelse, bilaga . . . vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ad il Wifvesson.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kimgl. Maj;U proposition Nr 87.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Förslagsanslagets tillkomst............................................................................................

Allmänna synpunkter ..........................................................................................’.........

Ersättning till häradsnämnder ....................................................................................

» » rådhusrätter ........................................................................................

» » poliskammaren i Norrköping ............................................................

» » städer ....................................................................................................

» » borgmästaren i Yaxholm ....................................................................

» » stadsfiskaler............................................................................................

» » Norrköpings polisgevaldiger................................................................

» » polisgevaldigem i Karlskrona...........................................................

» » polispersonalen i Göteborg ................................................................

» » » » Uddevalla...............................................................

» » » » Härnösand ..........................................................

» » stadstjänaren i Umeå ........................................................................

» » länsmannen i Trollhättans distrikt....................................................

» » allmänna barnhusinrättningen ............................................................

* » polispersonalens i Stockholm pensionsinrättning och poliskassan

i Stockholm ....................................................................................

Sammanfattning ...........................................................................................................

Sid.

3

13

16

21

33

34

46

49

59

60

61

63

64

65

66

66

68

73

STOCKHOLM, I8AAC MAECUS- BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1920.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1920:288 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majds proposition angående upphörande i viss utsträckning av nu utgående ersättning åt personer, menigheter och al s. 4 i texten
  2. SU 1920:126 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upphörande i viss utsträckning av nu utgående ersättning åt personer, menigheter och allmänna inrätt s. 6 i texten