Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen m. m

1921-02-04 · 30 sidor, varav 26 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 2,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 26 av 30 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1921:144, Med förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds Proposition, Nr 144.

1

Nr 144.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i vissa delar av strafflagen m. m.; given Stockholms

slott den 4 februari 1921.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i vissa delar av strafflagen; samt

2) lag om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten.

GUSTAF.

• Birger Ekeberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 122 käft. (Nr 144—145.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

KungJ. Maj:ts Proposition, Nr 144.

Förslag

till

LAG

om ändring i vissa delar av strafflagen.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 2 § och 14 kap. 6 § strafflagen

skola upphöra att gälla samt att 2 kap. 1 och 19 §§, 4 kap. 4 §, 5 kap.

2 och 6 §§, 8 kap. 1, 4, 5, 6, 11 och 27 §§, 9 kap. 1, 4 och 7 §§,

10 kap. 10 §, 14 kap. 1, 28 och 36 §§, 15 kap. 5 och 12 §§, 16 kap.

3 och 16 §§, 19 kap. 1, 7, 11 och 23 §§ samt 21 kap. 8 § strafflagen

skola erhålla följande ändrade lydelse:

2 KAP.

1 §•

Allmänna straffarter äro:

.1. Straffarbete.

2. Fängelse.

3. Böter.

Dessa straffarter anses, i förhållande till varandra, svårare eller lindrigare

efter den ordning, vari de här nämnda äro.

19 §.

Yissa i lagen bestämda brott kunna medföra, att den brottslige för

tid, som nedan sägs, ådömes den påföljd, att han ej må utöva ämbete,

tjänst eller annan allmän befattning samt ej är berättigad avgiva röst vid

val av riksdagsman eller präst eller att deltaga i kommunal- eller municipalstämmas

eller allmän rådstugas eller kyrkostämmas överläggningar och

beslut eller eljest rösta i allmänna ärenden, i vilkas avgörande endast den

må deltaga, som är i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj;ts Proposition, Nr 144.

År någon till sådan påföljd dömd, hare han ock förverkat allmän befattning,

som av honom innehaves.

Ej må påföljd enligt denna § ådöma», där ej brottet varder belagt

med straffarbete i minst sex månader. Påföljden ådömes för alltid, där

den dömde gjort sig skyldig till straffarbete på livstid, men i annat fall

intill dess viss tid, minst ett och högst tio år, förflutit från det han efter

utstånden straff blivit frigiven.

4 KAP.

4 §.

Med straffarbete på livstid må ej förenas annat frihetsstraff eller böter.

5 KAP.

2 §.

Begär den brott, som fyllt femton, men ej aderton år; då skall straffarbete

på livstid till sådant arbete från och med sex till och med tio år

nedsättas; och må jämväl straffarbete på viss tid nedsättas till hälften av

den eljest för brottet stadgade minsta strafftid, dock ej under två månader.

Är brottet belagt med påföljd, som i 2 kap. 19 § sägs; pröve domstolen,

efter omständigheterna, huruvida sådan påföljd ådöma» bör.

6 §•

Prövas någon, som brottslig gärning begått, därvid hava av kroppséller

sinnessjukdom, ålderdomssvaghet eller annan, utan egen skuld, iråkad

förvirring saknat förståndets fulla bruk, ehuru han ej kan för strafflös anses

efter 5 §; då må, efter omständigheterna, straffet nedsättas under vad

i allmänhet å gärningen följa bort.

8 KAP.

1 §•

Var som, i uppsåt:

l. att lägga riket under främmande makt, eller från riket söndra en

därtill hörande del eller besittning; eller

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 144.

2. att med våldsamma medel upphäva eller Undra någon av rikets

grundlagar; eller

3. att Konungen liv eller frihet beröva eller honom från tronen uttränga;

eller

4. att tronföljare eller annan prins, som till tronen arvinge är, livet

beröva, eller någon av dem från tronföljden utestänga;

gör uppror, eller annan gärning, den där innefattar uppsåtets fullbordan

eller försök därtill; en sådan förrädare dömes till straffarbete på livstid.

Yar faran ringa; då skall till straffarbete från och med sex till och

med tio år dömas.

■i §•

Bär svensk man vapen emot riket, eller mot någon med detta i krig

förbunden makt, dömes till straffarbete på livstid.

5 §•

Har svensk man, genom uppmaning, eller eljest uppsåtligen, förmått

främmande makt att med krig anfalla riket, eller makt, som med detta i

krig förbunden är; dömes till straffarbete på livstid.

Svensk man, som

1. till främmande makt förråder krigsfolk eller andra invånare i riket,

eller land, stad, fästning, pass eller annan försvarspost, tyghus, magasin,

vapen- eller proviantförråd, fartyg, krigskassa eller annat dylikt, som tillhörer

riket eller makt, som med detta i krig förbunden är, eller något

sådant, i förrädlig avsikt, förstörer eller fördärvar; eller

2. förleder rikets eller med detta förbunden makts krigsfolk att till

fienden övergå, eller till uppror eller annan trolöshet; eller

3. i förrädlig avsikt hindrar användandet av rikets eller med detta

förbunden makts krigsfolk emot fienden;

dömes till straffarbete på livstid.

11 §.

Hen, som i krigstid låter sig såsom spejare av fienden brukas, dömes

till straffarbete på livstid.

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Kung}. Maj:ts Proposition, Nr 144.

27 §.

Förgriper sig någon, med våld eller annan misshandel, å främmande

stats regent, medan han här i riket vistas; dömes till straffarbete på livstid

eller från och med sex till och med tio år. Sker slik förgripelse å

främmande makts sändebud här i riket; då må, om för lika våld eller

misshandel i allmänhet straffarbete ådömas bort, straffarbetet, där högsta

strafftiden är bestämd till tio år, förhöjas till sådant arbete på livstid, och

eljest till två år utöver den för varje fall bestämda högsta strafftiden: är

brottet i allmänhet med fängelse eller böter belagt; må till straffarbete i

högst två år dömas. Sker dråp, som i 14 kap. 3 eller 4 § sägs, å någon

av de personer nu nämnda äro; dömes dråparen till straffarbete på livstid.

9 KAP.

1 §•

Förgriper sig någon emot Konungen med våld eller annan misshandel

å hans person; dömes till straffarbete på livstid.

4 §•

Varder å någon av de i 2 eller 3 § nämnda personer dråp förövat,

såsom i 14 kap. 3 eller 4 § sägs; dömes dråparen till straffarbete på livstid.

Sker å någon av dessa personer dråp, som i 5 § av samma kapitel

sägs; dömes gärningsmannen till straffarbete på livstid eller från och med

sex till och med tio år.

Förgriper sig någon med våld emot riksstyrelse, som, i de fall grundlagen

utsätter, i Konungens ställe regeringen förer, och sker brottet för

att störa friheten i sådan styrelses överläggningar eller beslut, eller att dess

sammankomster hindra; dömes till straffarbete på livstid eller från och med

sex till och med tio år: varder i det brott dråp å någon av styrelsens

medlemmar förövat, såsom i 14 kap. 3 eller 4 § sägs; dömes dråparen till

straffarbete på livstid. Innefattar gärningen förräderi; galle vad därom i

8 kap. 1 § stadgat är.

s. 6 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 144.

6

10 KAP.

10 §.

Dräper upprorsman den, som uppror stilla vill; dömes till straffarbete

på livstid.

Yarder upprorsman dräpen; ligge ogin.

14 KAP.

1 §‘

Den som, i uppsåt att döda, med berått mod berövar någon livet,

skall, för mord, dömas till straffarbete på livstid.

28 §.

Har någon, utan kvinnans vilja, sökt döda eller fördriva hennes foster,

på sätt i 26 § sägs; dömes, om fostret kommer utan liv eller ofullgånget

fram, till straffarbete från och med sex till och med tio år, och, i annat

fall, till sådant arbete från och med sex månader till och med två år.

Fick kvinnan av gärningen svår kroppsskada; dömes till straffarbete på

livstid eller i tio år: fick hon därav döden; dömes gärningsmannen till straffarbete

på livstid.

36

Begår någon dråp å skyldeman i rätt uppstigande led eller å sin maka,

eller ock å styv- eller svärföräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar, förmyndare,

husbonde eller annan, under vars lydnad man står; varde den

omständighet såsom synnerligen försvårande ansedd.

Gör någon uppsåtligen annan misshandel å skyldeman i rätt uppstigande

led; då må straffet ej sättas lägre än två månaders straffarbete: äro

omständigheterna försvårande; må straffarbetet förhöjas till sådant arbete

på livstid, om högsta strafftiden är i allmänhet bestämd till tio år, och, i

annat fall, till två år utöver den i allmänhet bestämda högsta strafftiden.

Sker sådan misshandel ä annan av de personer, som i första stycket äro

nämnda; varde den omständighet såsom synnerligen försvårande ansedd,

och må ej till lindrigare straff än fängelse dömas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:Is Proposition, Nr 144.

15 KAP.

° $•

Har någon med våld eller annorledes bemäktigat sig annan och honom

å öde ort eller annat sådant ställe utsatt, att uppenbar fara var för hans

liv; dömes till straffarbete från och med sex till och med tio år. Fick

den utsatte därav svår kroppsskada; dömes till straffarbete på livstid eller

från och med åtta till Och med tio år: ljöt han därav döden; dömes gärningsmannen

till straffarbete på livstid.

12 §.

Tager man kvinna med våld och, emot hennes vilja, med henne övar

otukt, eller tvingar man henne därtill genom hot, som innebär trängande

fara; varde dömd till straffarbete från och med sex till och med tio år.

Fick kvinnan av den gärning svår kroppsskada; dömes till straffarbete på

livstid eller i tio år: ljöt hon därav döden; dömes gärningsmannen till

straffarbete på livstid.

16 KAP.

* 3 §.

Blev den tilltalade till straff fälld, och straffet till fullo eller till någon

del verkställt; dömes den falske angivaren, om det var dödsstraff, till straffarbete

på livstid; om det var straffarbete på livstid, till samma straff eller

sådant arbete i tio år; om det var straffarbete på viss tid, till enahanda

straff på lika tid eller till och med två år utöver den, som för den tilltalade

bestämd blivit, dock ej över tio år; om det var ovärdighet att i

rikets tjänst nyttjas, till straffarbete från och med två till och med sex år;

om det var avsättning, till straffarbete från och med sex månader till och

med fyra år; om det var fängelse eller mistning av ämbete på viss tid,

till straffarbete från och med sex månader till och med två år; och i andra

fall till fängelse i högst sex månader eller böter.

16 §.

Den, som efter 1, 2, 3 eller 7 § gjort sig förfallen till straffarbete

i minst sex månader, skall ock dömas till påföljd enligt 2 kap. 19 §.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kung}.. Maj-.ts Proposition, Kr 144.

19 KAP.

1 §•

Sätter man uppsåtligen eld å hus, byggnad, fartyg eller annat, där

människor bo, eller vanligt eller veterligt är, att de eljest vistas, eller å

något, varifrån elden till sådana boningar eller vistelserum lätteligen spridas

kan; dömes, för mordbrand, till straffarbete från och med sex till och med

tio år; dock må, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, tiden för

straffarbetet nedsättas till fyra år, samt, om ej någon å stället förevar och

för fara blottställdes, till två år. Fick någon, som förevar, av branden

svår kroppsskada; värde mordbrännaren dömd till straffarbete på livstid

eller från och med åtta till och med tio år. Fick den, som förevar, av

branden döden; dömes mordbrännaren till straffarbete på livstid.

7 §.

Var som uppsåtligen sänker fartyg, däri folk är, eller det på grund,

klippa eller annat sätter, så att skeppsbrott eller annan sjöskada sker;

dömes till straffarbete från och med sex till och med tio år. Får någon

av den gärning svår kroppsskada; varde gärningsmannen dömd till straffarbete

på livstid eller från och med ått^ till och med tio år. Ljuter någon

aärav döden; dömes gärningsmannen till straffarbete på livstid.

11 §•

Var som uppsåtligen förstörer statens kanal- eller slussverk eller annan

sådan vattenbyggnad, eller järnvägs- eller spårvägsanläggning, eller å desamma,

därtill hörande byggnader, verk eller inrättningar, eller de för framfarten

å järnväg eller spårväg använda vagnar eller andra fortskaffningsmedel

gör sådan skada eller eljest vidtager sådana åtgärder, att fara eller

olycka vid kanal-, järnvägs- eller spårvägsfartens begagnande eller allmänt

farlig översvämning därav uppkomma kan; dömes till straffarbete från och

med två till och med sex år. Kom därav ej olycka, och var sådan ej

heller åsyftad; då må straffet nedsättas till straffarbete i sex månader, eller,

om faran var ringa, till sådant arbete i två månader eller till fängelse eller

böter, dock ej under etthundra riksdaler.

Fick annan svår kroppsskada eller död, och var den brottsliges handling

av beskaffenhet, att han bort kunna inse, att dylik olycka därav var

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kitngl. Maj:Is: Proposition, Nr 144.

i*

att befara; dömes gärningsmannen, i terra fallet, till straffarbete från ecb

med sex till och med tio ur eller på livstid, och, i senare fallet, till straffarbete

på livstid. Var gärningen ej av sådan beskaffenhet, som nämnd är,

men fick annan därav svår kroppsskada eller död, eller åstadkoms allmänt

farlig översvämning; varde gärningsmannen dömd till straffarbete från och

med fyra till och med åtta år.

. y öife:, öri

23 $.

Den, som gjort sig förfallen till .straff efter 1, 2, 4, 7, 8 eller 10

17 i; 1 mom. eller 18 skall ock dömas till påföljd enligt 2 kap. 19 §.

Lag samma vare, om någon efter 3, 5, 0, 9 eller 21 £ gjort sig skyldig

till straffarbete i minst sex månader.

;7jj? • >u:.,'' H e<js| ''.‘.l ;/■■■-> . > •■''4 0''; ve. ■ ■'' ri''

21 K AP.

8 §•

Varder, i något av de fall nu sagda äro, någon så våldförd, att han

därav ljuter döden; dömes gärningsmannen till straffarbete på livstid.

f

)<) i

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 122 käft. (Nr 144—145.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Magt.-; Proposition, Nr 144.

tfVi

Rörslag

tm

L. JK G

t . , .

om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten.

Härigenom förordnas, att 16, 28, 33, 67 ock 133 §§ i strafflagen för

krigsmakten den 23 oktober 1914 skola erhålla följande ändrade lydelse:

16 §.

Dödsstraff skall å fängelsegård verkställas genom halshuggning, där

ej annorlunda är stadgat efter ty här nedan sägs. Förut gives den dömde

lämplig tid att sig till döden bereda. Innan han till avrättsplatsen utföres,

skall domen där uppläsas. Yid avrättningen skola närvara fängelsets föreståndare,

fångpredikant eller den, som berett fånge till döden, fängelseeller

provinsialläkare, landsfiskal eller magistratsledamot, av Konungens

befallningshavande förordnad tjänsteman, som förer protokoll över vad därvid

förekommer, samt andra personer, vilka Konungens befallningshavande

tillkallar. Den kommun, inom vars område avrättningen sker, äge ock

utse högst tolv personer att avrättningen övervara. Den avrättades kropp

varde i stillhet å närmaste begravningsplats jordfäst.

Genom skjutning skall dödsstraff verkställas i de fall, vilka äro i

denna lag särskilt anmärkta; och må jämväl i övrigt skjutning användas,

där i fält eller i belägrad fästning eller under sjötåg tillfälle saknas att

få straffet verkställt i den ordning, som för halshuggning är föreskriven.

Dödsstraff skall ej verkställas å kvinna, som havande är, utan uppskjutas

till dess hon efter barnsbörden tillfrisknat; ej heller å den, som för

sjukdom ej kan sig till döden bereda, innan med honom bättre varder.

Yid verkställande av dödsstraff iakttages i övrigt vad därom i den

militära bestraffningsförordningen stadgat är.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts Proposition, Nr 144.

11

28 §.

Om avsättning och därmed förenad påföljd, som i 15 § är sagd, om

mistning av ämbete eller tjänst på viss tid, så ock om sträft’, vartill dömas

skall, där den, som gjort sig skyldig till avsättning eller till mistning av

ämbete eller tjänst på viss tid, ej är i besittning av det ämbete eller den

tjänst, vari han sig förbrutit, galle vad i allmän lag sägs.

Där påföljd enligt 2 kap. 19 § av den allmänna strafflagen stadgas

i denna lag, skall den ådömas för alltid, om den dömde gjort sig skyldig

till dödsstraff eller straffarbete på livstid, men i annat fall intill dess viss

tid, minst ett och högst tio år, förflutit från det han efter utståndet sträft''

blivit frigiven; och galle i övrigt vad den allmänna strafflagen stadgar om

förutsättning för påföljdens åläggande samt om förverkande av allmän befattning,

som av den dömde innehaves.

År någon till dödsstraff förfallen; då skola i den bestraffning anses

inbegripna böter eller frihetsstraff, vartill den till döden dömde jämväl

kan hava gjort sig skyldig.

Ej skall dödsstraff'' ådömas den, som vid brottets begående icke fyllt

aderton år, eller den, som därvid saknat förståndets fulla bruk på sätt i

5 kap. 6 § allmänna strafflagen sägs. I stället för dödsstraff skall i tv

fall till straffarbete från och med sex till och med tio år dömas.

I övrigt skall vad i allmän lag finnes stadgat om delaktighet i brott,

om sammanträffande av brott, om förening eller förändring av straff, om

återfall i brott och om särskilda grunder, som utesluta, minska eller upphäva

straffbarhet, lända till efterrättelse vid tillämpning av denna lag,

likväl med iakttagande av de ytterligare eller skiljaktiga stadganden, som

däri förekomma; skolande vad i allmän lag finnes stadgat om tillgodoräknande

av häktningstid äga motsvarande tillämpning i disciplinmål.

I fråga om skadestånd gällo ock allmän lag. Har krigsman, som under

utövande av befäl å krigsmaktens fartyg är ansvarig för dess säkerhet, vid

fartygets manövrering eller navigering begått förseelse, som i 130 § sägs,

vare dock, där han ej varder dömd till svårare straff än disciplinstraff, icke

skyldig att gälda skada eller kostnad, som genom förseelsen tillskyndats

kronan eller annan.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:/s Proposition, Nr 144.

67 g.

Dräper upprorsman den, som uppror stilla vill; dömes till straffarbete

på livstid.

Varder upprorsman dråpen; ligge ogin.

Ki s''>''< • ■■■•;!,:■'' •>!. •. ’;i .bil , ..cf i

133 g.

,V . . '' .-''i:-.

Beträdes krigsman med brott, som omförm nies i 8 kap. allmänna

strafflagen; vare det, där ej för den gärning särskilt högre ansvar är i

denna lag utsatt, vid straffets bestämmande efter allmän lag såsom försvårande

omständighet ansett; och må, där straffarbete antingen på livstid

eller i tio år är utsatt såsom högsta straff för brottet, dömas i förra fallet

till dödsstraff och i det senare till straffarbete på livstid.

Begår någon, som ej är krigsman, brott, som avses i 4, 5, 6, 7, 8,

9, 10, 17, 18, 19, 20 eller 21 § av 8 kap. allmänna strafflagen; straffes

efter ty i nämnda lag är sagt; dock att i de fall, som i 4, 5 och 6 §§ omförmälas,

till dödsstraff skall dömas, där ej omständigheterna äro mildrande.

Förövas brottet av någon, som lyder under strafflagen för krigsmakten,

vare det, vid straffets bestämmande, ansett såsom försvårande omständighet.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts Proposition. Nr 144.

13

■ ii-i1 l : • c!-b;'':.i*

■V rf pro •j.fv.iH .. J a r<<( i

•■i

Clio

rjti;.; v«i *»f.-. •

ip. ii l /i>lu

(i i

Utdrag ab protokollet över justi tiedep ar temen tsä> -ende», hållet inför

1 * | J i , i j . ; y 4 . . i . {it

.Sims Kling!. Höghet Kronprinsen-llegenten i statsrådet

; »in»-i vi

''rfiwiiiUji ■ Hl

n\n åi.rrriiliil

å Stockholms slott fredagen den 33 af»-il 1920.

pt;?V . 1 ;

,.,;,+y inf-''-* ’ i .. .......

i Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Branting,

lians excellens herr ministern för utrikes ärendena friherre Palmstierna,

Statsråden: UNDÉN,

»:<\ . Thorsson,’ [

»- ..t ''''ii

it- :

Olsson,

Sandler,

b

Nothin,

: ,hb n

Nilsson,

v !''!■ Un

Svensson

Hansson.

imito

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Undén anförde:

»Sedan dåvarande chefen för justitiedepartementet, jämlikt Kungl. Maj:ts

bemyndigande den 21 augusti 1919, uppdragit åt särskilda sakkunniga —

professorn Johan C. AV. Tbyrén, hovrättsrådet William Linder och borgmästaren

Jakob Pettersson — att utreda frågan om dödsstraffets avskafande,

hava de sakkunniga den 14 januari 1920 avgivit betänkande i ämnet,

innefattande, bland annat, förslag till

1) lag angående ändring i vissa delar av strafflagen; samt

d'' .2) lag angående ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten.

Utlåtanden i ärendet hava, efter särskilda remisser, avgivits av justitiekanslersämbetet,

hovrätterna och fångvårdsstyrelsen.»

Efter att hava lämnat eu redogörelse för innehållet i de sakkunnigas

betänkande fortsatte föredragande*!:

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Historik.

Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 144.

»Redan under förarbetena till gällande strafflag dryftades allvarligt

frågan om dödsstraffets avskaffande. Den s. k. lagkommittén under ledning

av J. G. liichcrt —- den tidens centralpersonlighet inom lagstiftningsarbetet

— föreslog i sitt 1832 utgivna strafflagsförslag såsom alternativ

dödsstraffets borttagande. Den efterföljande lagberedningen upptog emellertid

dödsstraffet i sitt förslag, avgivet 1844. I ett till förslaget fogat

yttrande utvecklade Ricliert sin övertygelse att »dödsstraffen icke i något

samhälle med verklig kultur skola ett halvt sekel överleva mig», men böjde

sig för den allmänna mening, som ansåg dödsstraffen nödvändiga. När

sedermera vår ännu gällande strafflag antogs 1864, bibehölls dödsstraffet,

ehuru överallt, där det förekom, endast såsom alternativ till frihetsstraff''.

På grund av denna möjlighet för domstolarna att alternativt tillämpa annan

straffart, har dödsstraffets faktiska användning kunnat i hög grad inskränkas.

Under strafflagens giltighetstid, alltså från och med år 1865 intill

nu, hava inalles 15 personer avrättats, nästan undantagslöst dömda för

mord med eller utan komplikationer med annat brott, nämligen 1866: 2

personer, 1872: 1, 1876: 2, 1879: 1, 1882: 2, 1887: 1, 1890:1, 1893:

l, 1900: 3 samt 1910: 1. Efter 1910 har sålunda dödsstraff hos oss

icke verkställts.

Förslag hava ofta väckts om borttagande genom lagstiftning av denna

straffårt. Bondeståndet vid 1862—63 års riksdag beslöt för sin del, att

det ej skulle upptagas i den nya strafflagen, och samma stånd biföll vid

följande riksdag en motion om dödsstraffets suspenderande under en tid

av tio år. Under det nya riksdagsskickets första år bifölls en motion om

dödsstraffets avskaffande med 103 röster mot 53 i andra kammaren och

blev i den första med blott 39 röster mot 38 avslagen. Följande år avslogs

en liknande motion av båda kamrarna. Riksdagen har sedermera

åtskilliga gånger avslagit yrkanden av enahanda innebörd. Aren 1909 och

1912 antog andra kammaren, i anledning av väckta motioner i ämnet,

skrivelseförslag i motionernas syfte. Slutligen har vid 1919 års lagtima

riksdag lagutskottet i utlåtande över en av herr Lindhagen väckt motion

hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till Kung!. Maj:t anhålla, det

Kungl. Maj:t ville, utan avvaktande av en allmän straff!agsreform, efter

verkställd utredning låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till

borttagande av dödsstraffet såsom straffart i den allmänna strafflagen ävensom

taga under övervägande, i vilken omfattning dödsstraffet måtte kunna

borttagas jämväl ur strafflagen för krigsmakten, samt för riksdagen framlägga

det förslag, som härav kunde föranledas. Denna hemställan bifölls

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 144.

av andra kammaren utan votering men avslogs medelst anlitande av den

förseglade sedeln av törsta kammaren med 46 röster mot 45.

• i’-..,* •! f '' , !i U ''i 1 ii''. • .i.-,-

I åtskilliga främmande länder har dödsstraffet utmönstrats ur den all- utlanitk ratt.

männa strafflagen. Så är förhållandet i Norge (1902), Holland (1870),

Italien (1889), övervägande antalet schweiziska kantoner, Portugal (1867),

Kumänien (1864). Även i en del nordamerikanska samt mellan- och sydamerikanska

stater, bland andra Brasilien, är dödsstraffet upphävt. I vissa

länder har dödsstraffet, ehuru kvarstående i strafflagen, sedan lång tid

ej verkställts — så i Belgien sedan 1863, i Danmark sedan 1892, i

Finland sedan 1826.

I den gällande rätten stadgas i allmänna strafflagen dödsstraff för dels GäUandt

vissa statsförbrytelser, nämligen högförräderi (8 kap. 1 §), grovt militäriskt svensk

landsförräderi (8 kap. 4, 5, 6, 11 och 12 §§) och majestätsbrott m. in.

(8 kap. 27 §, 9 kap. 1, 4 och 7 §§), dels i vissa fall av dödande, som

icke har statsförbrytelses karaktär (10 kap. 10 och 13 §§, 13 kap. 2 §.

14 kap. 1 §, jämförd med 22, 38 och 40 §§, 14 kap. 6, 18, 19, 28 och

40 §§, 15 kap. 5, 12 och 13 §§, 16 kap. 3 §, 19 kap. 1, 6, 7, 10 och

11 §§, 21 kap. 8 § samt 25 kap. 2 och 3 §§).

Dödsstraff'' är ej tillämpligt på den, som vid gärningens begående ej

fyllt aderton år eller saknade förståndets fulla bruk (5 kap. 2 och 6 §§);

samt får ej verkställas å kvinna, som är havande, utan skall uppskjutas,

till dess hon efter barnsbörden tillfrisknat; ej heller å den, som för sjukdom

ej kan bereda sig till döden (2 kap. 2 §).

Underrätts dödsdom skall underställas hovrätts prövning. Dömer hovrätt

till döden, skall denna dom underställas Konungen (25 kap. 9 § och

30 kap. 44 § rättegångsbalken).

‘■n Intet dödsstraff får verkställas, förrän Konungen så förordnat. Avrättning

sker inom fängelsets murar utan tillträde för allmänheten och utfå res

med fallbila, varefter den avrättade skall i stillhet jordfästas (2 kap. 2 §

strafflagen, K. F. den 29 juni 1906 ang. halshuggning samt Lag d. 25

maj 1894 ang. jordfästning, § 5).

Där dödsstraffet genom benådning efterskänkts, har det regelmässigt

ersatts med straffarbete på livstid.

Jag ber nu att få lämna eu redogörelse för innehållet i de avgivna utlåtandt*.

utlåtandena. Justitiekanslersämbetet och hovrätten över Skåne och Blekinge

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kunyl. Maj:ts Proposition, Nr 144.

hava i .sina utlåtanden förklarat sig icke hava något att erinra mot de

sakkunnigas betänkande och förslag.

Svea hovrätt sexton ledamöter (hovrättsråden Wästfelt, Hörstadius,

Andersson, Lagerbielke, Kiellander, Weidenhielm, von Oelreich, Billman,

friherre von Bosen, af Geijerstam, Glimstedt, Grömvall, friherre Stael von

Holstein, Apelstam och Bjurner samt assessorn Ram sted t) — har anfört:

Vid bedömande av frågan, om tiden nu finge anses mogen för dödsstraffets

avskaffande, borde man givetvis utgå därifrån, att staten, oavsett

de humanitära skäl, som kunde anföras för en dylik åtgärd, vore berättigad

att bibehålla och tillämpa dödsstraffet, om detta straff befunnes vara

nödvändigt för att staten skulle kunna fylla sin uppgift att trygga rättsordningen

och skydda statsborgarnes liv och otänkbarhet. A andra sidan

torde ett straff av denna beskaffenhet icke böra bibehållas, om en sådan

nödvändighet icke fö re läge. Det vore endast såsom eu yttersta nödvärnsåtgärd

från statens sida som dödsstraffet ägde berättigande.

Om man med denna utgångspunkt granskade de skäl, som anfördes

för dödsstraffets bibehållande, torde det vara uppenbart, att avseende endast

borde fästas vid sådana till stöd för denna uppfattning åberopade grunder,

som hänförde sig till dödsstraffets verkan från allmänpreventiv synpunkt.

I detta hänseende ägde emellertid dödsstraffet betydelse icke allenast därutinnan

att dödsstraffet mer än andra straff torde utöva eu avskräckande

verkan utan även därigenom att vissa slag av brott, då lagen stadgade

deras bestraffande med dödsstraff, för det allmänna medvetandet betecknades

såsom i särskilt hög grad sam hällsfarliga. Den frågan borde då

uppställas, om kulturen hos oss genomgående vunnit den utveckling och

rättsmedvetandet allmänt vunnit eu sådan stadga, att dödsstraffet från nu

anförda synpunkter vore obehövligt. Med hänsyn därtill att de brott,

som hos oss kunde bestraffas med dödsstraff, för närvarande förekomma i

jämförelsevis ringa utsträckning, läge närmast till hands att besvara denna

fråga jakande och påstå, att någon fara för rättsordningen icke förelåge

om dödsstraffet nu avskaffades. En dylik uppfattning torde även vara

riktig, om man med trygghet kunde förlita sig på att utvecklingen skulle

fortskrida på samma sätt som hittills. Härom kunde man emellertid hysa

berättigade tvivel. Världskriget och de i dess spår följande sociala stridernas

moraliska verkningar hade visserligen hittills gjort sig mindre kännbara

hos oss än annorstädes. Att en utbredd sinnenas förvildning, vilken

särskilt tagit sig uttryck i missaktning för människolivets värde, blivit eu

följd av de världshistoriska förvecklingarna, vore emellertid välbekant och

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 144.

17

behövde icke med exempel belysas. Under sådana omständigheter kunde

man med skäl ifrågasätta, om staten genom dödsstraffets avskaffande borde

avhända sig ett verksamt medel i kampen mot brottsligheten i dess grövsta

former.

Hovrätten ansåge alltså den nuvarande situationen vara präglad av en

så stor osäkerhet, att det icke kunde anses tillrådligt att nu upphäva dödsstraffet.

I varje fall ansåge hovrätten försiktigheten kräva, att man ännu

någon tid ställde sig avvaktande i detta hänseende. Någon grundad anledning

torde desto mindre föreligga att nu påskynda denna frågas avgörande

utan samband med den pågående strafflagsreformen, som vid densamma en

undersökning torde böra ske i vad män andra lagändringar kunde föranledas

av dödsstraffets avskaffande.

På nu anförda skäl ansåge sig hovrätten för närvarande böra avstyrka,

att det föreliggande förslaget upphöjdes till lag.

Tolv ledamöter (presidenten Westring, hovrättsråden Hansson, Ström

och Wikander, assessorerna Hseggström och Liljestrand samt extra ordinarie

assessorerna Johansson, Åberg, Hemberg, docenten Lamm, Ivarlsson och

Guldberg) hava förklarat sig icke hava något att erinra mot de sakkunnigas

förslag.

I Göta hovrätts utlåtande, som innefattar tio ledamöters (presidenten

Leijonmarck, hovrättsråden Nordin, Zetterberg, Olsén, Aurell och Palmgren,

assessorn Bellinder samt extra ordinarie assessorerna Larson, Ihrfelt och

Sjögren) mening, anföres:

I likhet med de sakkunniga ansåge hovrätten bibehållandet av dödsstraffet

såsom vedergällning eller individualprevention icke kunna försvaras.

Ur allmänpreventiv synpunkt hade dödsstraffet betydelse såväl genom

dess avskräckande verkan som även därigenom, att de brott, för vilka lagen

stadgat denna straffart, för det allmänna medvetandet framstode såsom i

särskilt hög grad samhällsfarliga. Betraktade man dödsstraffet ur denna

synpunkt och toge man därvid hänsyn till de av världskriget förorsakade

förhållandena, vilka mångenstädes åstadkommit en oerhörd sinnenas förvisning

och missaktning för människolivets värde, torde det med fog kunna

ifrågasättas, huruvida det kunde vara tillrådligt, att samhället berövade sig

det medel till rättsordningens betryggande, som dödsstraffet innebure. Åtminstone

torde försiktigheten bjuda att, innan man toge ställning till denna

viktiga fråga, man avvaktade, huru den nuvarande situationen komme att

utveckla sig. Åven om den omständigheten, att de stora kulturländerna

ännu icke avskaffat dödsstraffet, ej kunde åberopas såsom ett stöd för dess

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 122 käft. (Nr 144—14b). 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 144.

bibehållande i vårt land, torde dock å andra sidan denna omständighet

innebära en maning att ej framkalla ett påskyndande av frågans lösning,

som nu mindre än någonsin förut påkallades av tidsförhållandena och ej

heller torde krävas av den allmänna rättsuppfattningen. I alla händelser

syntes frågan om dödsstraffets avskaffande ej böra avgöras förr än i samband

med den blivande strafflagsreformen, sedan utredning skett, i vad

mån andra lagändringar påkallades av dödsstraffets borttagande.

På grund av vad hovrätten sålunda anfört ansåge hovrätten sig böra

avstyrka, att de föreliggande lagförslagen upphöjdes till lag.

Nio ledamöter (hovrättsråden Eomberg, Lejman, Fischer och Ericsson,

assessorerna Löthner och Smith samt extra ordinarie assessorerna häradshövdingen

Colleen, Wöhler och Hellichius) förklarade sig icke hava något

att erinra emot de sakkunnigas förslag och två ledamöter (extra ordinarie

assessorerna borgmästaren Cassel och Norelius) anförde, att enligt deras

mening förelåge ej övertygande skäl för att frågan om dödsstraffets utplånande

ur den svenska strafflagstiftningen i större eller mindre utsträckning

skulle avgöras utan samband med antagande av ny allmän strafflag, för

vilkens utarbetande förarbeten påginge, varför de ansåge, att förevarande

lagförslag ej borde av statsmakterna antagas, men att, för den händelse

emellertid berörda fråga syntes böra nu förekomma till avgörande i den

av de sakkunniga förordade riktningen, de ej hade något att anmärka emot

lagförslagen.

Fångvårdsstyrelsen har i sitt utlåtande anfört:

Styrelsen ansåge i likhet med de sakkunniga, att ifrågavarande numera

nästan endast till bokstaven i allmänna strafflagen kvarstående straffform

kunde och därför även borde därur bortfalla.

Det syntes icke riktigt att utan ett trängande behov bibehålla ett

straff, som i sig innebure den högsta grad av brutalitet. Erfarenheten hade

visat, att oaktat dödsstraffets mycket sällsynta användande de brott, för

vilka detta straff kunnat brukas, icke ökats i förhållande till äldre tider,

då dödsstraffet mycket allmänt tillämpades. Samhällets övriga straffmedel

hade visat sig tillräckligt kraftiga för att hålla dessa brott inom till och

med trängre gränser än förr.

Under de tider, då dödsstraffets verkställandee skedde offentligt, torde

blodsutgjutelser, enligt vad det uppgåves och utan svårighet kunde inses,

hava verkat förråande å åskådarna likasom ock å dem, som hörde skildringarna

av förloppet. Sedan avrättningarna förflyttats till den slutna

fängelsegården, vore visserligen dessa direkta verkningar å allmänheten av
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 144.

lägsnade; men fortfarande torde vetskapen om samhällets blodiga våldshand

kunna just bos dem, för vilka drifterna till råa dåd icke läge fjärran,

väcka eu dem själva urskuldande tanke, att utgjutande av andras blod

dock icke vore något allt för ohyggligt. Den enskilda hämndkänslan

menade sig våga, vad den trodde, att staten gjorde av hämnd emot

brottslingar.

Det enda avseende, i vilket en viss tvekan kunde föreligga i fråga

om tillrådligheten av dödsstraffets borttagande, syntes styrelsen föreligga i

det fall, att eu livstidsfånge beginge dråp (14 kap. 6 § strafflagen). Enligt

4 kap. 15 § strafflagen återstode för nämnda fall såsom enda utväg

att döma dråparen till skärpning av straffarbetet genom hans inneslutande

i mörkt enrum på högst tjuguen dagar, vilken skärpning kunde upprepas

tre gånger, dock med tre månaders uppehåll mellan varje gång.

Även om denna straffskärpning kunde synas ganska kraftig, tillmätte

dock styrelsen densamma ganska liten betydelse. Det vore nämligen föga

troligt, att någon läkare skulle kunna förmå sig att om fången avgiva ett

betyg, som tillstadde skärpningens verkställande. Styrelsen veterligt både

den ej någonsin kommit i användning; och under förhoppning, att så ej

heller för framtiden skulle behöva ske, torde styrelsen i detta sammanhang

sakna anledning att föreslå eu ändrad skärpningsform, där mörkret mindre

betonades än strängheten i övrigt under eu enrums vistelse utan bekvämligheter,

vid inskränkt kost och så vidare.

Då fängelsernas bevakning efter borttagande av dödsstraffet bleve i

saknad av det skydd, som måhända livstidsfångarnas fruktan därför kunde

innebära, måste ökad vaksamhet inskärpas gent emot sådana fångar, där

de kunde misstänkas för våldsamt sinne eller hämndgiriga känslor.

Vid bedömandet av frågan om dödsstraffets berättigande bliva synpunkterna

i viss mån olika allt efter den allmänna åskådning rörande

straffets ändamål, från vilken man utgår. Straffet kan betraktas såsom

huvudsakligen åsyftande att medföra ett rättvist lidande för brottslingen,

att låta honom sona det onda han begått, med andra ord att utgöra vedergällning

för brottet. Denna åskådning i dess filosofiska gestaltning upprättbålles

väl alltmera sällan inom straffrättsteorin, men den fortlever såsom

oreflekterad hämndkänsla med styrka i folkmedvetandet och tager i synnerhet

makten över sinnena vid tillfällen, då någon särskilt upprörande

förbrytelse blivit begången. Ett försvar för dödsstraffets bibehållande från

vedergällningssynpunkt måste emellertid, såsom även de sakkunniga fram
-

Dcparte

mcntschefcn.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. May.ts Proposition, Nr 144.

hållit, förutsätta att de brott, för vilka dödsstraff ådömes, vore väsensskilda

från övriga svåra brott. Så är emellertid icke fallet. Synnerligen

ofta torde det förhålla sig så, yttra de sakkunniga, att ifrågavarande brott

äro i avseende å motiver och övriga omständigheter synnerligen svåra att

förstå, falla särdeles långt utanför brottets norm — ett massmord, företaget

av ett obegripligt begär att döda, ett lustmord o. s. v. Men sådana undantagsfall,

vilka lätt skapa en folkstämning, som kräver dödsstraffets verkställande,

kunna i verkligheten alltid misstänkas för att stå den »förminskade

tillräkneligheten» nära. Då nu vedergällningskänslan alldeles avstår

från straff vid den fulla otillräkneligheten och finner sig tillfredsställd med

nedsatt straff vid den förminskade tillräkneligheten, så borde just vedergällningsstraffrätten,

såsom de sakkunniga ytterligare framhålla, vara

mindre benägen att tillämpa det svåraste och alldeles exceptionella straffet

på brott, som, om också det sjukliga tillståndet icke låter sig till fullo

bevisas, dock måste starkt misstänkas närma sig ett sådant.

Straffet uppfattas dock numera vanligen såsom medel att på olika

vägar förebygga den genom brottet yppade samhällsfaran. Straffets ändamål

är, såsom uttrycket lyder, prevention. Den fara, som ligger i brottslingens

person, kan avlägsnas därigenom att han låter sig rättas och blir

en nyttig medborgare eller att han dock av fruktan för det lidande, straffet

innebär, avhåller sig från ytterligare brott. Ingendera av dessa synpunkter

kan tillämpas vid användandet av dödsstraff. Detta straff kan ej heller

på den grund försvaras, att det skulle vara nödvändigt för att, när det

gäller oförbätterliga brottslingar, sätta dem fysiskt ur stånd att vidare begå

brott. Med våra nuvarande fängelseförhållanden måste inspärrningen

anses vara fullt effektiv för vinnande av sistnämnda syfte. Något annat

medel än dylik isolering ifrågakoinmer ju ej heller till användning, då det

gäller kriminalpatienter, vilka för samhället ofta äro ännu farligare än

brottslingar, som dömas till livets förlust.

I de utlåtanden, som avgivits över det föreliggande förslaget, har ej

heller från något håll dödsstraffet ansetts kunna försvaras såsom straffart

ur någon av de hittills anförda synpunkterna. Däremot har majoriteten

av Svea och Göta hovrätters ledamöter ansett dödsstraffets bibehållande,

åtminstone tills vidare i avvaktan på den allmänna strafflagsrevisionen,

kunna försvaras ur aUmänprcventiv synpunkt. Sålunda är det icke den i

brottslingens egen person liggande faran, som av nämnda ledamöter befunnits

kräva dödsstraffets bibehållande, utan detta straff skulle ha sin betydelse

genom sin • avskräckande verkan på andra ävensom därigenom, att de

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 144. 21

brott, för vilka lagen stadgat denna straffart, för det allmänna medvetandet

framstode såsom i särskilt hög grad samhällsfarliga.

Gentemot föreställningen, att dödsstraffet skulle vara erforderligt i

straffsystemet av sist anförda grunder, torde jag få åberopa de sakkunnigas

uttalanden rörande den hittills i detta avseende vunna erfarenheten. Sedan

nu i flera länder dödsstraffet antingen blivit uttryckligen borttaget ur den

allmänna strafflagen eller dock kommit ur bruk i så måtto att det aldrig

exekveras, har man fått tillfälle att jämföra de praktiska resultaten av dödsstraff

och annan strafform (livstidsfängelse) i fråga om avskräckande verkan.

Denna erfarenhet, säga de sakkunniga, under hänvisning tillika till statistiska

undersökningar, giver intet som helst stöd för vare sig den ena

eller andra strafformens överlägsenhet: om någon skillnad i berörda hänseende

skulle finnas dem emellan, så är denna skillnad i varje fall så ringa

att den icke kan anses hava någon som helst praktisk betydelse. Man

torde också böra tillmäta betydelse åt den synpunkt, som av fångvårdsstyrelsen

i dess utlåtande framhäves, nämligen att »vetskapen om samhällets

blodiga våldshand kunde just hos dem, för vilka drifterna till råa dåd icke

läge fjärran, väcka en dem själva urskuldande tanke, att utgjutande av

andras blod dock icke vore något allt för ohyggligt». Tanken att dödsstraffet

skulle genom sin tillvaro verka gagnande därigenom, att de brott,

för vilka lagen stadgat denna straffart, framstode såsom i särskilt hög

grad samhällsfarliga, synes mig mindre sannolik än risken att dess tillämpande

verkar förråande.

Av det anförda framgår även, varför jag — gent emot vad Svea och

Göta hovrätters majoritet anfört — icke kan ansluta mig till synpunkten,

att den sinnenas förvildning och missaktning för människolivets värde,

som onekligen följt i världskrigets spår, skulle utgöra ett hinder mot en

sådan humanisering av strafflagen, som dödsstraffets avskaffande innebär.

Hovrätterna förutsätta nämligen härvid, att dödsstraffet är ett framför

andra straff särskilt verksamt medel i kampen mot den grövre brottsligheten,

vilken uppfattning jag, enligt vad jag nyss utvecklat, icke kan dela.

Jag finner sålunda efter övervägande av de olika synpunkter, som

kräva beaktande, att starka skäl tala för utmönstring av dödsstraffet ur

strafflagen. De synpunkter, som i äldre tid legat till grund för upptagandet

av denna straffart, kunna numera till största delen ej upprätthållas ens av

dem, som tillstyrka dödsstraffets bibehållande. Påståendet att dödsstraffet

skulle erfordras för vissa brott på grund av dess avskräckande verkan

vinner icke stöd av erfarenheten. Samhället behöver icke dödsstraffet till

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 144.

sitt skydd. Därmed är också sagt, att samhället ej bör behålla denna

straffart.

Någon anledning synes mig icke förefinnas att avvakta det nu under

arbete varande förslaget till strafflagsreform. Tvärtom vore det en påtaglig

vinning, om frågan om dödsstraffet bleve dessförinnan för sig principiellt

avgjord.

Yad angår det lagtekniska utförandet av de sakkunnigas förslag har

jag ingen erinran att göra. Det synes mig alltså ej möta hinder att behålla

livstidsstraffarbete såsom absolut straff, där hittills dödsstraff upptagits

såsom alternativ. Att dödsstraffet bör försvinna ur strafflagen för krigsmakten,

såvitt gäller dennas tillämpning under fredstid, finner jag uppenbart.

Däremot har jag liksom de sakkunnige ej funnit anledning att föreslå

dödsstraffets avskaffande i de för krigsförhållanden avsedda s. k. krigsartiklarna.

Föredraganden uppläste härefter förenämnda två lagförslag samt hemställde,

det lagrådets utlåtande över desamma måtte, för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamål, inhämtas genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan fann Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

gott lämna bifall.

Ur protokollet:

A dil Wifvesson.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Proposition, Nr 144.

23

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd onsdagen

den 2 juni 1920.

Närvarande:

Justitieråden AmÉen,

friherre LEIJONHUFVUD,

Edelstam,

Regeringsrådet Linnér.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

i statsrådet den 23 april 1920, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle, för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål,

inhämtas över upprättade förslag till

1) lag angående ändring i vissa delar av strafflagen; och

2) lag angående ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten.

Förslagen, vilka finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet

föredragits av juris doktorn Alvar Montelius.

Justitierådet Améen lämnade förslagen utan anmärkning.

Justitieråd et friherre Leijonhufvud yttrade:

Att staten är berättigad att använda dödsstraff, om så befinnes erforderligt

för betryggande av rättsordningen, bestrides numera endast sällan.

Diskussionen om dödsstraffets bibehållande eller avskaffande har därför

under senare tider huvudsakligen rört sig omkring frågan om detta straffs

nödvändighet eller umbärlighet för samhället. Med rätta har man därvid

i regel, i betraktande av dödsstraffets exceptionella karaktär, utgått ifrån

att detsamma bör försvinna ur lagstiftningen, om dess kvarstående ej kan

anses vara av ett verkligt behov påkallat.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Kung!. Maj:ts Proposition, Nr låå.

Givet är att, då det gäller att för ett visst lands del vidtaga åtgärder

i sådant hänseende, ett icke ringa beaktande måste skänkas den allmänna

folkmeningens ståndpunkt till spörsmålet. Yilken denna är hos oss kan

vara tvivel underkastat; dock torde kunna sägas, att någon opinion av

avgörande styrka för bibehållande av dödsstraffet icke givit sig tillkänna

och ej heller kan förväntas komma till synes.

Om det alltså må vara tillåtet att frånse det hinder mot förändringen,

som skulle ligga i en stark folkmening mot densamma, och endast taga

hänsyn till mera objektiva grunder, vill det vid granskning av dessa synas,

som om övervägande skäl tala för det antagandet att ifrågavarande straffart

kan utan fara för statens förmåga att trygga rättsordningen utgå ur

vår lag.

Eu viktig reservation förefaller emellertid därvid befogad. Omdömet

lärer vara riktigt endast då fråga är om något så när normala förhållanden.

Att så är fallet erkännes i viss mån i de föreliggande lagförslagen,

då däri lämnas orubbat vad de i krigstid eller då rikets krigsmakt eljest

är mobiliserad gällande krigsartiklarna innehålla om tillämpning av dödsstraff.

Men det torde ock svårligen kunna bestridas, att jämväl i andra fall,

såsom då av inre fiender starka och omfattande angrepp riktas mot själva

rättssamhällets bestånd, det kan uppkomma ett nödtillstånd, som framtvingar

tillgripande för samhällets räddning av den yttersta straffåtgärden, tagandet

av de brottsligas liv. (Se härom t. ex. professor Thyréns arbete »Principerna

för en strafflagsreform», del I, sid. 106 o. följ.) I åtskilliga lagstiftningar

hava dylika fall beaktats genom upptagande av särskilda bestämmelser

om belägringstillstånd eller liknande anordningar. Andra utvägar

äro ock möjliga.

Måhända invändes, att först när utomordentliga förhållanden av antydd

art inträffa tiden är inne att genom lagstiftning skaffa statsmakten

det nödiga, extraordinära reaktionsmedlet. Det kan dock hända, att det

då blir för sent, och frånsett detta torde ur åtskilliga synpunkter vara att

föredraga att icke nödgas taga sin tillflykt till eu för tillfället stiftad lag.

En sådan får lätt en viss förhatlig prägel och verkar ofta onödigt upphetsande.

Av det sagda framgår, att jag, med gillande av tanken att dödsstraffet

bör avskaffas i den omfattning, som omständigheterna medgiva, anser

försiktigheten bjuda iakttagande därvid av sådan begränsning, att samhället

tillförsäkras tillgång till anlitande av det skyddsmedel, som detta

straff erbjuder, även vid andra tillfällen av yttersta nöd än dem, vid vilka

krigsartiklarna kunna komma till användning.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 144.

I fråga om det sätt, varpå de remitterade förslagen lösa uppgiften att

ur allmänna strafflagen och. strafflagen för krigsmakten utom krigsartiklarna

borttaga ifrågavarande straff, finner jag, för den händelse vad jag

nyss framhållit ej vinner beaktande, icke anledning till någon erinran.

Jnstitierådet Edelstam förenade sig med justitierådet friherre Leijonhufvud.

Eegeringsrådet Linnér anförde:

Problemställningen i fråga om dödsstraffets behörighet i straffsystemet

torde numera vara denna: är det nödvändigt att bibehålla dödsstraffet såsom

skyddsmedel för att trygga rättssäkerheten inom staten eller icke? I

likhet med de sakkunniga håller jag före, att denna fråga kan besvaras

nekande, såvitt rör normala förhållanden. Men härmed är också sagt, att

för sådana tidsomständigheter, för vilka det reguljära rättsskyddet icke är

avpassat eller då det ej kan antagas fungera, samma svar icke utan vidare

kan givas. Också gör det föreliggande förslaget om dödsstraffets upphävande

undantag för krigsartiklarna. Samma skäl till undantag gäller

dock även för sådana fall, då statsmakten på grund av angrepp från inre

fiender är utsatt för allvarlig fara. Denna konsekvens har jämväl, såvitt

jag kunnat finna, dragits av författare, som eljest äro motståndare till

dödsstraffet.

Om man således för närvarande måste utgå från att staten under

dylika förhållanden kan bliva nödsakad att tillgripa dödsstraffet såsom ett

lagligt yttersta skyddsmedel och detta i trots av risken att skapa martyrer

eller fanatiker, har man att välja mellan två vägar, antingen att införa en

speciallagstiftning, liknande den i vissa främmande länder förekommande,

eller att i viss omfattning bibehålla dödsstraffet i den allmänna strafflagen.

Den förra utvägen torde stå vårt folks uppfattning ganska fjärran.

Den senare leder i första hand till att dödsstraffet för närvarande bör

bibehållas jämväl i 8 kap. strafflagen.

Emellertid förefaller det, som om ej heller denna gräns vore fullt

riktig. Det torde kunna befaras, att under sådana förhållanden, varom

här är fråga, även den allmänna kriminaliteten starkt tager till, enkannerligen

de grova brotten, och det kan då tänkas, att dödsstraffet behöver

finnas att tillgå såsom ett till följd av statsmaktens försvagande nödigt

skydd för de enskilda medborgarna. Förhållandena kunna därvid också

gestalta sig så, att det kan för den allmänna rättskänslan te sig alltför

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 122 Imf t. (Nr 144 — 145.) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 14é.

stötande, om grova brottslingar, just på den grund att deras handlingar

sakna ideell politisk karaktär, skulle stå utom räckvidden av statens yttersta

straffhot. Dödsstraffet synes därför tills vidare böra bibehållas även för

vissa andra brott mot människoliv än som avses i 8 kap. strafflagen och

krigsartiklarna, dock under den förutsättningen, vilken lätt kan komma

till auktoritativt uttryck, att verkställighet ej kommer att äga rum, där ej

den brottsliga gärningen är begången under ett tillstånd av försvagad rättssäkerhet,

motsvarande vad som skulle avses med ovannämnda speciallagstiftning.

Härmed är naturligtvis icke sagt, att dödsstraffet ens med den

uppgift, som här är tänkt, bör kvarstå i alla de fall, där dess borttagande

nu föreslås av de sakkunniga. Den frågan kan emellertid icke upptagas

till bedömande i detta sammanhang.

Beträffande de remitterade förslagens detaljer finner jag icke anledning

till någon anmärkning.

§ Ur protokollet:

Erik Öländer.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Proposition, Nr 144.

27

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

fredagen den 4 februari 1921.

Närvarande:

Statsministern friherre De Geer, ministern för utrikes ärendena greve

Wrangel, statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmquist, Malm,

Bergqvist, Hammarskjöld, Ekeberg, Tamm, Hansson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Ekeberg anmälde lagrådets

den 2 juni 1920 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 23 april

1920 remitterade förslagen till lag angående ändring i vissa delar av

strafflagen och till lag angående ändring i vissa delar av strafflagen för

krigsmakten.

Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll anförde departementschefen

:

»I den viktiga frågan om dödsstraffets avskaffande har jag i min nuvarande

ämbetsställning icke förut haft tillfälle angiva min ståndpunkt.

Då med anledning av den granskning, de i nämnda syfte utarbetade lagförslagen

undergått i lagrådet, det nu ankommer på mig att underställa

frågan Eders Kungl. Maj:ts förnyade beprövande, bör jag icke underlåta

att uttala, att jag ansluter mig till den uppfattning, som i dödsstraffets

avskaffande vill se ett betydelsefullt framsteg. De skäl, på vilka denna

uppfattning är grundad, lärer jag icke behöva här närmare beröra; den i

ärendet föreliggande utredningen synes mig ådagalägga deras giltighet.

Den rätta tidpunkten torde ock vara inne för frågans upptagande; enligt

min övertygelse finnes numera för denna reform det stöd i det allmänna

tänkesättet hos vårt folk, utan vilket en lösning av frågan icke

bör sökas. Jag anser mig därför böra, i vad på mig beror, lämna min

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 144.

medverkan till att denna gamla och länge starkt omtvistade fråga genom

förslag från Eders Kungl. Maj:t ställes inför avgörandet.

Den granskning, lagrådet ägnat de föreliggande förslagen, kar utvisat,

att även med en uppfattning, som i princip medgiver den ifrågavarande

reformens berättigande, kan finnas rum för tvekan om lämpligbeten av

ett fullt och obetingat genomförande av densamma. Under det att eu

av lagrådets ledamöter lämnat förslagen utan anmärkning, bava övriga tre

ledamöter väl funnit dödsstraffets bibebållande icke vara erforderligt för

normala samhällsförhållanden, men uttalat betänkligheter mot att statsmakten

skulle berövas möjligheten att under tider av svår inre oro tilllämpa

detta straff såsom ett yttersta skyddsmedel för den hotade rättsordningen.

En av sistnämnda ledamöter har därjämte velat ifrågasätta,

huruvida icke med hänsyn till faran för en under dylika tidsomständigheter

starkt tilltagande allmän kriminalitet dödsstraffet borde bibehållas

även för vissa andra brott än sådana av nyss antydd politisk karaktär,

dock under förbehåll, att verkställighet av straffet icke komme att äga

rum, där ej den brottsliga gärningen vore begången under ett tillstånd av

försvagad rättssäkerhet.

De yttranden, vilka sålunda angiva uppfattningen hos lagrådets flertal,

utgå från förutsättningen av ett tillstånd, under vilket statsmaktens förmåga

att hävda den lagliga ordningen äventyras genom egna samhällsmedlemmars

angrepp. ''De antydningar, som lämnats om vad härmed avses,

leda tanken till samkällsfientliga rörelser av betydande omfattning, vilkas

art och syfte ådagalagts genom öppna våldshandlingar. Att i dylika lägen

samhället kan stå inför tvånget att till sitt värn använda även medlet att

taga de brottsligas liv, lärer icke av någon strafflagstiftning kunna lämnas

opåaktat. Under de förhållanden, som här avses, ställes våld mot våld,

och med väpnad makt går samhället till försvar för sitt bestånd. Yår nuvarande

strafflag erkänner uttryckligen statens rätt att i fall av uppror

bruka allt det våld, som nöden kräver, och därmed ock att taga människoliv,

om det visar sig nödvändigt för ordningens upprätthållande. Härutinnan

åsyftas med de föreliggande förslagen icke någon förändring. Ej

heller beröra förslagen dödsstraffets kvarstående i krigsartiklar^. Då under

dylika förhållanden staten begagnar sin makt över den enskildes liv,

hämtar detta sitt berättigande i samhällets ovillkorliga nödvärnsrätt. Men

utanför dessa gränser lärer denna grund näppeligen kunna åberopas för

en vidsträcktare tillämpning av dödsstraff för brott av nu avsedd art, om

detta straff i övrigt avskaffats och staten därmed valt andra utvägar för

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 144.

bestraffande eller oskadliggörande av även de svåraste och farligaste

förbrytare. Dödsstraffet skulle eljes erhålla en utpräglad karaktär av

speciellt politiskt straff. För mig framstår eu sådan lösning såsom den

minst lyckliga. Under upprörda tider skulle en dylik lagstiftning helt

visst ingalunda verka till samhällslugnets återställande utan fastmera vara

ägnad att på ett måhända ödesdigert sätt skärpa motsättningarna. I stället

för att med hänsyn till eventuella inrepolitiska strider behålla dödstraffet

i den allmänna strafflagen, synes lagstiftaren häri snarare böra se en anledning

till att avskaffa detsamma för att förebygga dess tillämpning endast

under dylika spända förhållanden.

Det torde kunna antagas, att yrkandena om dödsstraffets bibehållande

för sådana fall, som beröras i de inom lagrådet avgivna yttrandena, i

främsta rummet påverkats av de straffrättsliga synpunkter, vilka pläga betecknas

såsom de allmänpreventiva. Att dödsstraffet icke under normala

förhållanden besitter någon överlägsenhet såsom allmänprevention, lärer få

anses bestyrkt av en lång erfarenhet från främmande länder. Ringa sannolikhet

synes då tala för att detta straff under mer eller mindre anarkiska

förhållanden skall visa sig äga en sådan verkan. Även om man bortser

från de fall, då brott av här ifrågavarande slag begås kollektivt under inflytande

av en upphetsad stämning, vilken icke låter sig stävja av något

straffhot, torde det ligga i sakens natur, att under eu tid, då den lagliga

ordningen är hotad och därmed den enskildes säkerhet till livet är försvagad,

dödsstraffets avskräckande verkan icke kan vara alltför stor.

Den betydelse, man velat tillskriva dödsstraffet såsom ett yttersta

skyddsmedel för samhällsordningen under här avsedda särskilda förhållanden,

skulle väsentligen ligga däri, att detta straff kan framträda såsom ett

med omedelbar kraft verkande uttryck för statens högsta maktfullkomlighet

över den enskilde. Emellertid lärer endast sällan och först då samhällskrisen

övergått till öppen strid förutsättning finnas för att laga dom och

dess verkställighet kunna följa på brottet med den skyndsamhet, som skulle

befordra det särskilda syftet med dödsstraff i förevarande fall. Och efter

förloppet av den tid, som under vår rättegångsordning i allmänhet kräves

för slutbehandling av ett dylikt mål, torde i de flesta fall frågan om

straffets verkställighet hava erhållit en i viss mån förändrad innebörd.

Då det här huvudsakligen gäller politiska förbrytelser, synes det nämligen

icke osannolikt, att den allmänna känsla, som måhända till en början

krävde uppfyllande av lagens hela stränghet, efter rådrum för besinning

skall visa benägenhet för rättvisans utövning i en mildare form och i varje

opaginerad Kontrollera mot PDF

so

Kung!. Maj:ts Proposition, Nr 144.

fall skall rygga tillbaka för användande av ett straff, som på grund av

dess bristande överensstämmelse med den rådande samhällsåskådningen uteslutits

från den ordinära strafflagstiftningen.

Av vad jag sålunda anfört torde följa, att jag icke med anledning

av de inom lagrådet avgivna yttrandena finner mig böra tillstyrka dödsstraffets

bibehållande för de i samma yttranden avsedda fall. Jag får

fördenskull hemställa, att de remitterade förslagen, mot vilka anmärkning

i övrigt ej förekommit, i oförändrat skick måtte jämlikt § 87 regeringsformen

föreläggas riksdagen till antagande.»

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen

förordna, att till riksdagen skulle avlåtas proposition

av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

A dil Wifvesson.

Doktrin (1)

  1. I domarens värld, SvJT 1987 s. 700, på s. 717 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1921:224 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen m. in. ävensom en i ämnet väckt mo a1 i texten
  2. 1LU 1921:37 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen m. m. ävensom en i ämnet väckt motion. s. 1 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. SvJT 1987 s. 700 I domarens värld s. 717 i texten