Angående avgivande av sådan förklaring, som avses i art. 36 andra stycket av stadgan för Nationernas Förbunds fasta domstol
1921-03-04 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1921:146, Angående avgivande av sådan förklaring, som avses i art. 36 andra stycket av stadgan för Nationernas Förbunds fasta domstol
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 146.
1
Nr 146.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående avgivande av
sådan förklaring, som avses i art. 36 andra stycket av
stadgan för Nationernas Förbunds fasta domstol; given
Stockholms slott den 4 mars 1931.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden för denna dag föreslå
riksdagen att bifalla det förslag om vars avlåtande till riksdagen
föredragande departementschefen hemställt.
GUSTAF.
Herman Wrangel.
Utdrag av protokollet över utrikesdepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 4 mars 1921.
Närvarande:
1 '' ’> , 1* fl !'' ! ; i»''f .. • ». '' ■: .. /* t -''Jj U) j 1 ‘ * •i - v 4
Statsministern von Sydow, ministern för utrikes ärendena greve
Wrangel, Statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmquist,
Malm, Bergqvist, Hammarsköld, Ekeberg, Hansson.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 123 höft. (Nr 146.)
1
2
Kungl. Mapts proposition nr låS.
Angående av- Hans Excellens herr ministern för utrikes ärendena anförde i un
jfrop
osi tion derdånighet efter gemensam beredning med statsrådet och chefen för
till riksdagen justitiedepartementet följande.
dTaTförbia- Den 31 sistlidne december täcktes Eders Kungl. Maj:t besluta att
ring enligt för Sveriges del ratificera ett den 16 samma månad dagtecknat proto“\ycket
stadgan för domstol. Vid föredragningen av detta ärende tillät jag mig att i huvudFörbunds
sak anföra följande: •
fasta domstol.
Historik. Bland de frågor, som varit föremål för överläggning vid Nationer
nas
Förbunds nyligen avslutade första delegeradeförsamling, vore eu av
de betydelsefullaste spörsmålet om upprättande av en fast mellanfolklig
domstol. Den s. k. permanenta mellanfolkliga skiljedomstol, som skapats
genom andra fredskonferensen i Haag år 1907, vore icke någon
domstol i egentlig mening. Dess ledamöter hade icke till uppgift att
samfällt behandla mellanfolkliga tvister, utan bildade allenast en krets av
personer, som av de fördragsslutande makterna ställdes till förfogande,
för att tvistande stater måtte bland dem kunna efter eget val uttaga
skiljedomare i varje särskilt fall. Sedan länge hade emellertid framträtt
krav på upprättande av en verkligt fast domstol, bestående av personer,
som på förhand utsetts att efter rättsgrundsatser avdöma de mål, som överhuvud
hänskötes till domstolen. Vid förhandlingarna rörande bildandet
av Nationernas Förbund både detta spörsmål tillvunnit sig synnerlig
uppmärksamhet och, såsom det framginge av art. 14 i förbundsakten,
hade förbundet från början uppställt såsom ett av sina syften att skapa
en dylik mellanfolklig domstol med fast organisation och behörighet att
döma i alla tvister av mellanfolklig karaktär, som parterna underställde
densamma. Från generalsekreteraren i Nationernas Förbund hade sedermera
ingått underrättelse, att, sedan i enlighet med art. 14 i förbundsakten
förbundets Råd för Församlingen framlagt ett förslag till stadga
för den fasta mellanfolkliga domstolen, Församlingen genom enhälligt
beslut den 13 sistlidne december med vissa smärre ändringar godkänt
ifrågavarande förslag, ävensom fastställt, att förslaget skulle tillställas
förbundets olika medlemmar för antagande genom ratifikation av ett
särskilt protokoll, som skulle upprättas genom Rådets försorg. Domstolsorganisationen
skulle därefter träda i kraft, så snart berörda protokoll
ratificerats av mer än halva antalet av Förbundets medlemmar. Sagda
protokoll, dagtecknat den 16 december 1920, hade jämväl för Sveriges
Kling!. Maj:ls proposition nr 146.
3
del undertecknats av Sveriges ombud vid Församlingen med stöd av den
för dem utfärdade fullmakt.
Sedan jag redogjort för innehållet i nyssnämnda protokoll jämte Nationernas
den därvid fogade stadgan för den fasta mellanfolkliga domstolen, '')
tillät jag mig yttermera anföra, att det icke torde kunna förnekas, att
genom ikraftträdandet av organisationen för Nationernas Förbunds fasta
mellanfolkliga domstol ett betydande steg tagits mot förverkligandet av
tanken om ett reglerande på rättslig väg, och under såvitt för närvarande
möjligt betryggande former, av tvister mellan staterna, vilka icke
kunnat lösas på den fredliga förhandlingens väg. Den stora betydelsen
härav kunde knappast överskattas, särskilt om man toge i betraktande de
möjligheter till ytterligare utveckling, som det nya organ i rättens tjänst,
som skulle upprättas, i sig innebure. Jag tvekade så mycket mindre att
såsom min mening uttala, att protokollet rörande upprättande av den
nya domstolen borde av Sverige ratificeras, som skapandet av domstolen
utgjorde en direkt konsekvens av bestämmelserna i art. 14 i förbundsakten,
vartill Sverige på sin tid anslutit sig genom sitt inträde i Förbundet.
Protokollets ratificerande framstode ur denna synpunkt närmast
såsom en åtgärd av övervägande formell natur. Det syntes mig därför
jämväl tydligt, att ett inhämtande av riksdagens samtycke till ratifikationen
icke vore erforderligt. En särskild fråga vore, huruvida och i vilken
mån Sverige borde begagna sig av den genom artikel 36 andra
stycket av stadgan för domstolen öppnade möjlighet att avgiva en för- enbart.™!,
klaring, att Sverige i viss särskild omfattning tillerkände domstolen obli-andra stycket
gatorisk behörighet för avgörandet av tvister, varuti Sverige vore part.avstådgan.S''
Någon skyldighet härutinnan följde icke av bestämmelserna i förbundsakten,
och frågan vore, enligt mitt förmenande, till sin räckvidd och innebörd
av sådan beskaffenhet, att riksdagen torde böra givas tillfälle att därom
yttra sig.
Herr ministern anförde härefter:
Sist berörda fråga har därefter gjorts till föremål för närmare Yttrande av
utredning, och har jag i ärendet infordrat utlåtande av utrikesdeparte-s^^.n''
mentets sakkunnige i folkrätt, professor Ö. Undén. 1 sitt den 30 sist- ratt.
lidne januari dagtecknade utlåtande har professor Undén anfört följande:
»Art. 36 i stadgan för den fasta mellanfolkliga domstolen inom
Nationernas Förbund är av följande lydelse:
''Domstolen är behörig i alla mål, som underställas densamma av
parterna, ävensom i alla fall, som särskilt angivas i gällande fördrag
och överenskommelser.
1 Införd i den av utrikesdepartementet utgivna blå bok Nationernas Förbunds Första
Församling i Geneve, sid. 151.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 146.
Förbundsaktens
bestämmelser.
Förbundets medlemmar och de stater, som omförmälas i bilagan
till förbundsakten, kunna, antingen vid undertecknandet eller vid ratificerandet
av det protokoll, vartill denna stadga är fogad, eller senare
förklara sig omedelbart, ipso facto och utan särskild överenskommelse i
förhållande till varje annan medlem eller stat, som åtager sig samma förpliktelse,
erkänna domstolen såsom behörig i alla eller vissa slag av
rättstvister, som avse:
a) tolkningen av fördrag;
b) internationellt-rättsliga spörsmål;
c) förefintligheten av någon omständighet, som, därest den konstateras,
skulle innebära åsidosättandet av en internationell förpliktelse;
d) storleken och arten av den gottgörelse, som bör givas i fall av
dylik förpliktelses åsidosättande.
Här avsedda förklaring kan avgivas antingen utan villkor eller ock
under förutsättning av ömsesidighet från flera eller vissa medlemmars
eller staters sida eller för viss bestämd tid.
I händelse av meningsskiljaktighet rörande domstolens behörighet,
tillkommer avgörandet domstolen.
Det framgår av den anförda artikeln, första stycket, att domstolens
kompetensområde, såvitt gäller de stater, som ratificera domstolsstadgan
utan särskild tilläggsförklaring, är begränsat på det sätt, att
domstolen är behörig upptaga till behandling och avgörande allenast de
mål, som de tvistande parterna enats om att underställa domstolen, vare
sig överenskommelsen härom träffats i det särskilda fallet eller tidigare
genom eu allmän skiljedomskonvention eller skiljedomsklausul i någon
traktat. Emellertid bör bestämmelsen i art. 36, första stycket, ses i sammanhang
med art. 13 i förbundsakten. Enligt sistnämnda artikel ha
redan förbundets medlemmar förpliktat sig att, närhelst mellan dem en
tvist uppstår, som enligt deras mening är ägnad att underkastas domstols
avgörande och icke kan på diplomatisk väg bringas till en tillfredsställlande
lösning, tvisten i sin helhet skall hänskjutas till domstolsbehandling.
Därefter tillägges: »Till tvister, som i allmänhet äro ägnade att
avgöras av domstol, förklaras höra de, som angå tolkningen av fördrag,
internationellt-rättsliga spörsmål, förefintligheten av någon omständighet,
som, därest den konstateras, skulle innebära åsidosättandet av en internationell
förpliktelse, eller storleken och arten av den gottgörelse, som
bör givas i fall av dylik förpliktelses åsidosättande.» Genom denna förklaring
i förbundsakten, att vissa uppräknade tvister i allmänhet ägna
sig för rättsligt avgörande, har en utfästelse givits av förbundets medlemmar
att för sådana tvisters lösande regelmässigt underkasta sig dom
-
5
Kungl. Maj:ls proposition nr 146.
stolsförfarande (vare sig inför en skiljedomstol eller inför den fasta domstolen),
därest enighet ej uppnås på diplomatisk väg. Men å andra sidan
lämnar avfattningen av art. 13 rum för den invändning från eu
förbundsmedlems sida, att en uppkommen tvistefråga, ehuru tillhörande
någon av de i artikeln uppräknade kategorier, dock i det speciella fallet
ej är ägnad för rättsligt avgörande. Principen om obligatorisk skiljedom
i rättstvister har sålunda icke fullt ut erkänts. Det är i konsekvens
härmed, som domstolsstadgan, enligt vad ovan nämnts, förklarar den
fasta domstolen behörig endast i mål, som hänskjutas till densamma av
bägge parterna.
På grund av bestämmelserna i art, 36, andra stycket, av domstolsstadgan,
kunna de stater, som önska tillämpa principen om obligatorisk
skiljedom i rättstvister, avgiva en tilläggsförklaring, enligt vilken de utsträcka
den fasta domstolens behörighet. Eu sådan förklaring innebär,
att staten ifråga, under förbehåll om ömsesidighet, underkastar sig rättsligt
avgörande i alla eller vissa av de frågor, som i art. 13 av förbunds
akten
angivits såsom ’i allmänhet’ ägnade för domstolsbehandling. Den
stat, som avgiver dylik tilläggsförklaring, avstår med andra ord från
möjligheten att, beträffande flera eller färre grupper av de nämnda rättstvisterna,
göra gällande det förbehåll, som ligger i orden ’i allmänhet’,
dock naturligtvis icke gentemot andra stater än sådana, som å sin sida
avgiva en motsvarande tilläggsförklaring. Av art. 1 i domstolsstadgan
framgår uttryckligen, att det under alla förhållanden står parterna fritt
att anlita den s. k. permanenta skiljedomstolen i Haag eller särskild
skiljedomstol i stället för den fasta domstolen. Om andra tvister än så
dana
av rättslig karaktär är i detta sammanhang överhuvud icke fråga.
Tvister, som icke hänskjutas till domstolsbehandling, skola som bekant
enligt förbundsakten underställas Rådets prövning.
Vad härefter angår frågan om Sveriges ställning till de alternativ,
som art. 36 i domstolsstadgan sålunda erbjuder, torde jag till en början
få erinra därom, att Sverige hittills slutit allmänna skiljedomskonventioner
med ett flertal stater. I dessa har överenskommits att hänskjuta
uppkommande tvister •— antingen med begränsning till sådana av rättslig
karaktär eller utan dylik begränsning — till skiljedom, dock med förbehåll
för frågor, som angå resp. staters ära, självständighet eller livsintressen.
I de flesta konventioner har det lämnats åt kontrahenterna själva att avgöra,
huruvida en fråga är av sådan art, att förbehållet kan åberopas,
men enligt några konventioner tillkommer det skiljedomstolen att bedöma
även, huruvida ''livsintressen’ äro i fara, varigenom tillämpningen
av förbehållet delvis blivit garanterad mot godtycke. Emellertid skulle
Art. 36, 2:a
stycket.
Sveriges
ställning.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 146.
Kommittén
för tillvaratagande
av
de neutrala
staternas intressen
efter
krigets slut.
Propositionen
ang.
Sveriges anslutning
till
Nationernas
Förbund.
följaktligen en förklaring från Sveriges sida enligt art. 36, andra stycket,
innebära ett viktigt steg utöver vad hittills gällt på grund av bestående
skil j edomskonventioner.
Principen om obligatorisk skiljedom i mellanfolkliga rättstvister
torde dock under senare tid vunnit allt allmännare anslutning i Sverige.
Vid olika tillfällen under det förberedande arbetet för grundande av Nationernas
Förbund och för upprättande av en fast internationell domstol
har denna princip från svenskt håll hävdats. Eu kort redogörelse för
vad sålunda förekommit torde vara ägnad att belysa spörsmålet om den
ställning, Sverige bör intaga i nu förevarande fråga.
Den 22 januari 1918 beslöt Kungl. Maj:t tillsätta en kommitté med
uppgift att under samarbete med motsvarande kommittéer i Norge och
Danmark fullfölja det förberedande arbetet för tillvaratagandet av de
neutrala staternas intressen vid eller efter krigets slut. 1 kommitténs den
21 december 1918 undertecknade betänkande rörande en internationell
rättsordning yttrades bland annat:
»Det är framför allt önskvärt, att verkliga rättstvister, som ej kunna
biläggas genom förhandling, städse hänskjutas till dylik (rättslig) behandling,
och att alltså de förbehåll, som för näi''varande i en mängd traktater
göras för frågor, som angå staternas ära, självständighet eller livsintressen,
icke komma till användning, när det gäller frågor av obestridligen
rättslig art, såsom tolkning av överenskommelser m. m. Önskvärt
är också, att en överenskommelse om de ämnen, som skola bliva föremål
för rättsligt avgörande, kommer till stånd mellan alla stater, som tillhöra
den ifrågasatta sammanslutningen. I 9 art. av utkastet gives uttryck
åt kommittéernas uppfattning om det önskliga i skiljedomsprincipens
tillämpning i vidsträckt omfång och dess genomförande i en allmän
överenskommelse.»
Sveriges minister i Paris och med honom adjungerade personer för
officiösa överläggningar rörande frågan om Nationernas Förbund under
fredsförhandlingarna erhöllo instruktion i enlighet med den av nyssnämnda
kommitté uttalade ståndpunkt i förevarande fråga.
Enligt proposition (nr 90) till 1920 års riksdag angående Sveriges
anslutning till Nationernas Förbund, yttrade utrikesministern till statsrådsprotokollet
vid kommentaren till art. 13 i förbundsakten bland annat
följande (efter att ha uttalat sina tvivel om lämpligheten att söka genomdriva
skiljedomsprincipen beträffande alla slags tvister):
»Däremot kan ifrågasättas, huruvida man icke utan våda skulle
kunnat ifråga om det slags tvister, som i förevarande artikel angivas såsom
i allmänhet ägnade för domstolsbehandling (d. v, s. de, som angå
7
Kungl. Maj ds proposition nr 146.
traktatstolkning m. in.), införa en verklig, undantagslös förpliktelse att
anlita domstolsförfarandet i stället för att, såsom enligt akten blivit fallet,
lämna part möjlighet att göra gällande det förbehåll, som ligger i uttrycket
’i allmänhet’, och därigenom undandraga hithörande frågor rättslig
behandling. I alla händelser synes det önskvärt, att staterna, så långt
sig göra låter, söka att genom särskilda skilj edomstraktater på förhand
tillförsäkra sig en vidsträckt tillämpning av grundsatsen om rättsfrågors
hänskjutande till skiljedom.»
I riksdagens skrivelse (n:r 53) förekommer följande uttalande i Riksdagen
ämnet: 192°-
»Slutligen kan riksdagen icke underlåta att uttala ett beklagande,
att organiserandet av en fast internationell domstol icke kunnat komma
till stånd i samband med själva förbundsakten, samt att i akten ej intagits
bestämmelser, om obligatorisk skiljedom i rättstvister, utan i viss
mån överlämnats åt förbundsmedlemmarna själva att avgöra, huruvida
en tvist ägnar,,sig för skiljedom eller ej. Ett införande av en dylik bestämmelse
och inrättande av en fast domstol är en sak av den högsta
vikt för främjande av förbundets fredsbevarande syften.»
Vid en konferens i Haag under februari månad 1920 mellan re- Förarbeten
presentabel- för regeringarna i de tre skandinaviska länderna samt Ne-tillgfådqanS''
derländerna och Schweiz utarbetades ett förslag om upprättande av den
i art. 14 av förbundsakten omnämnda fasta domstolen. I detta förslag,
som i väsentliga hänseenden ligger till grund för den numera antagna
stadga för domstolen, upptogs en bestämmelse om obligatorisk domstolsbehandling
av vissa uppräknade kategorier av rättstvister, nämligen desamma,
som i art. 13 av förbundsakten och i art. 30 av domstolsstadgan
angivits, med ett tillägg motsvarande art. 60 i stadgan (ang. tolkning av
domstolens egna utslag). I motiven till förslaget framhölls, att konferensen
uttalat sig för en lösning, varigenom kärandepart kunde anhängiggöra
process utan motpartens medverkan, och att endast på detta sätt
domstolen skulle kunna uppfylla sitt ändamål. ,
I anslutning till de synpunkter, som av de svenska statsmakterna Svenska
gjordes gällande vid besluts fattande om inträde i Nationernas Förbund,
upptog den förutnämnda svenska kommittén under våren 1920 till be- bundlakten.
handling frågor rörande sådana ändringar i förbundsakten, som syntes
lämpligen kunna framföras till övervägande vid förbundsförsanilingens
första sammanträde. Kommittén, vilken härvid kunde fullfölja uppslag,
som tidigare ingående behandlats under gemensamma skandinaviska överläggningar,
utarbetade, under fortsatt samförstånd med de norska och
danska kommitterade, förslag till ändring av vissa artiklar i förbunds
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 146.
akten. I skrivelse till utrikesministern den 30 juni 1920 framlade kommittén
dessa förslag, däribland en sådan ändring av art. 13, att orden
»i allmänhet» (»généralement») skulle utgå. Härom uttalade kommittén:
»Förbundsaktens art. 13 uppräknar vissa slag av tvister, som förbundets
medlemmar i allmänhet skola vara förpliktade att låta avgöras genom
skiljedom. Med hänsyn till önskvärdheten av, att förpliktelsen att anlita
skiljedomsprocedur göres mera bestämd, anser kommittén sig böra föreslå,
att orden ’i allmänhet’ bortfalla.» Kommitténs förslag framlades
sedermera såsom den svenska regeringens förslag inför Nationernas Förbund.
I denna punkt likalydande förslag inlämnades från de norska och
danska regeringarna.
Intern, ju- Under tiden hade principen om obligatorisk skiljedom vunnit ett
ristkommit- stöd genom det förslag till domstolsstadga, som på förbundsrådets
uppdrag utarbetats av en internationell kommitté, sammansatt av tio
jurister i framskjuten ställning från olika länder. Förslaget upptog en
bestämmelse i ämnet av samma innehåll som den förutnämnda Haagkonferensens
förslag. Juristkommitténs förslag rönte emellertid i denna
punkt ej anslutning hos Förbundsrådet. I den rapport, som av Rådet
godkändes och förelädes Församlingen, framfördes särskilt betänkligheter
mot obligatoriskt domstolsförfarande i fråga om alla »internationellt-rättsliga
spörsmål», mot vilken punkt i kommitténs förslag åtskilliga regeringar
sades ha riktat invändningar. Enligt rapporten innebure kommitténs
förslag i realiteten en modifikation av art. 12 och 13 i förbundsakten
och Rådet borde icke vid nuvarande tidpunkt taga initiativ till sådan
ändring. Härmed ville dock Rådet icke uttala sig mot principen om
obligatoriskt rättsferfarande och skulle utan tvivel ej ha några betänkligheter
mot att vid eu senare tidpunkt upptaga problemet till övervägande.
Rådet uttalade sig för eu formulering, som förutsatte enighet
mellan parterna för eu tvists hänskjutande till den fasta domstolen.
■ Nationernas Under Förbundsförsamlingens behandling av frågan visade det sig,
Församlfn principen om obligatorisk skiljedom hade ett stort antal anhängare.
9 ye(|er]3öran(je utskott fann sig böra gå en medelväg mellan Rådets och
juristkommitténs förslag och intog fördenskull en bestämmelse om fakultativt
obligatoriskt rättsförfarande. De stater, som så önskade, skulle
kunna genom en särskild tilläggsförklaring vid eller efter ratifikationen
av domstolsstadgan gentemot varandra tillämpa principen om obligatorisk
domstolsbehandling i viss utsträckning. Förbundsföramlingen beslöt
i överensstämmelse härmed, men vid beslutets fattande gavs från olika
håll uttryck åt besvikelse däröver att, på grund av ett fåtal staters motstånd,
juristkommitténs förslag ej helt godkänts.
Kungl. Maj:ts proposition nr 146. 9
Med hänvisning till vad sålunda föregått beslutet om den fasta Sammandomstolens
upprättande och särskilt till den ståndpunkt, som från svensk fattning.
sida tidigare intagits, får jag uttala såsom min uppfattning, att Sverige
bör avgiva eu tilläggsförklaring enligt art. 36, andra stycket, i domstolsstadgan.
Visserligen har det tidigare förutsatts, att principen om obligatorisk
skiljedom skulle antagas generellt såsom bindande för samtliga
förbundsmedlemmar. Att så icke skett, är beklagligt, men synes dock
icke böra inverka på vårt lands beredvillighet att godkänna principen i
förhållande till de stater, som göra motsvarande åtagande. De regler,
som av Förbundsförsamlingen godkänts för domstolens sammansättning
och proceduren inför densamma, erbjuda garantier för, att den skall
uppfylla högt ställda anspråk på oväld och sakkunskap. Möjligheten fölen
stat att, vid uppkommande tvist med annan stat, kunna stämma sin
motpart inför domstolen även utan motpartens samtycke, är inledningen till
ett nytt stadium i folkrättens utveckling mot eu effektiv internationell
rättsordning. Den ideella vinsten häruti är förenad med påtagliga praktiska
fördelar. Den omständigheten, att Sverige tagit verksam del i strävandena
för upprättandet av en fast domstol och för genomförandet av
principen om obligatorisk domstolsbehandling, är ett ytterligare skäl att
nu i handling verka för sistnämnda princips framgång.
Vad därefter angår spörsmålet, huruvida Sverige bör inskränka eu FörUarinförklaring
enligt art. 36 andra stycket att gälla endast vissa av de i ar- 9entn°™{fatt‘
tikeln uppräknade kategorier av frågor, eller eljest till förklaringen knyta
sådana villkor eller förutsättningar, som enligt artikeln äro medgivna,
må framhållas följande. Angivandet av de till rättstvister hänförliga
grupper av frågor innebär i och för sig ett betydelsefullt försök att draga
en gräns mellan sagda tvister och »politiska» eller »intressetvister», ett
problem, som tidigare fruktlöst diskuterats, och vars svårighet stått hindrande
i vägen för en mera utsträckt tillämpning av skiljedomsprincipen.
Bland de upptagna kategorierna har den under b) angivna, internationellt-rättsliga
spörsmål» (»tout point de droit International») fått en ganska
obestämd avfattning. Men att göra undantag beträffande denna kategori
synes så mycket mindre kunna ifrågasättas, som helt visst flertalet
uppkommande tvistefrågor icke skulle kunna hänföras till någon annan
av de angivna grupperna.
Vad beträffar övriga medgivna villkor, synes anledning icke föreligga
att uppställa förbehåll om ömsesidighet i fråga om något visst antal
eller vissa angivna staters sida. Att en förklaring enligt art. 36
dock icke binder gentemot andra stater än sådana, som själva avgiva
motsvarande förklaring, och även gentemot dessa endast i den utsträck
13
ihan g till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 123 höft. (INr 146.) -
10
Kung!. Maj:ts proposition ur 146.
Justitiemi
nistern.
- Departementschefen.
ning ocli med de begränsningar, som svara mot innehållet i deras åtaganden,
torde framgå direkt av artikelns lydelse.
Däremot synes det lämpligt att uppställa en tidsbegränsning för
förklaringens giltighet, förslagsvis fem år. Hittills av Sverige ingångna
skiljedomskonventioner ha i allmänhet slutits för fem eller tio år i sänder.
Flera av de övriga stater, som ämna avgiva förklaring enligt art.
36, torde komma att uppställa en tidsbegränsning av fem år.»
Statsrådet och chefen för justitiedepartementet har sedermera i
ärendet den 19 nästlidne februari avgivit yttrande och däruti, efter det han
tagit del av professor Undéns utlåtande, meddelat, att han anslöte sig
till de i nämnda utlåtande framförda synpunkter. Enligt vad statsrådet
Ekeberg inhämtat, hade regeringarna i flera länder bland dem Danmark
och Schweiz avgivit sådan förklaring, varom här vore fråga. Med hänvisning
till den ståndpunkt, som från svensk sida tidigare intagits i förevarande
ämne, uttalade statsrådet såsom sin mening, att Sverige borde
avgiva tilläggsförklaring enligt domstolsstadgan art. 36 andra stycket,
och syntes denna förklaring böra till innehållet ansluta sig till de av
Danmark och Schweiz avgivna, enligt vilka förklaringens giltighet begränsats
till en tid av fem år.
Herr Ministern anförde vidare:
Sådan förklaring, som nyss avsetts, har enligt ingångna underrättelser
hittills avgivits förutom av Danmark och Schweiz jämväl av Portugal,
Luxemburg, Costa Rica, Salvador och Uruguay. Av sagda stater
hava Danmark, Schweiz och Luxemburg begränsat giltigheten av den
avgivna förklaringen till en tid av fem år, varjämte samtliga under något
växlande form i förklaringen uttryckligen angivit, att densamma endast
gällde under förutsättning av reciprocitet.
Såsom jag förut anfört, följer väl icke av bestämmelserna i förbundsakten
någon skyldighet att biträda principen om obligatoriskt domstolsförfarande,
men inträdet i förbundet innebär dock åtagande att enligt
aktens 13 art. i viss omfattning till domstolsbehandling hänskjuta mellanfolkliga
tvister. Den utvidgning av ifrågavarande skyldighet, som det
för Sveriges del skulle innebära att avgiva en förklaring av omförmäld
natur, synes mig, med hänsyn till vad i ärendet anförts, endast vara ett
naturligt fullföljande av de strävanden mot en internationell rättsordning,
som tidigare från svensk sida vunnit stöd. Jag tillåter mig att särskilt
erinra om det förslag till ändring av art. 13 i förbundsakten, som från
svensk sida framställts. Ett steg i den riktning, som med detta förslag
avsågs, togs av förbundsförsamlingen genom godkännandet av art. 36 i
stadgan för den fasta domstolen, varigenom möjliggjordes realiserandet
Kungl. Maj:ts proposition nr 146. 11
;av det svenska förslaget i förhållandet de stater emellan, som avgiva tillläggsförklaring.
Under åberopande av den motivering, som av professor Undén i
hans utlåtande anförts, finner jag därför i likhet med chefen för justitiedepartementet,
att Sverige nu bör genom en sådan tilläggsförklaring,
varom här är fråga, ansluta sig till grundsatsen om obligatorisk lösning
på rättslig väg av internationella rättstvister.
Vad angår frågan, huruvida Sverige bör inskränka sin förklaring
till att gälla endast vissa av de i domstolsstadgans art. 36 uppräknade
kategorier av frågor eller eljest till förklaringen knyta sådana
villkor eller förutsättningar, som enligt artikeln äro medgivna, finner
jag i likhet med professor Undén och på grund av de skäl, som av
honom anförts, att anledning till införande av dylika inskränkningar
.eller villkor icke föreligger, med undantag likväl därutinnan, att försiktigheten
synes bjuda, att förklaringens giltighet, på sätt ifråga om de
.av vissa anförda länder avgivna förklaringar skett, begränsas till fem år,
varjämte förklaringen torde i likhet med övriga länders förklaringar böra
uttryckligen uppställa fordran på ömsesidighet.
På grund av vad sålunda anförts får jag i underdånighet hemställa,
det täcktes Eders Kungl Maj:t föreslå riksdagen:
att riksdagen må samtycka till, att Kungl. Maj:t
för Sveriges del avgiver sådan förklaring, som avses i
art. 36, 2:dra stycket av stadgan för Nationernas Förbunds
fasta domstol, med iakttagande därav, att giltigheten
av sagda förklaring begränsas till en tid av
fem år, ävensom att förklaringen uttryckligen uppställer
fordran på ömsesidighet.
Med bifall till denna Herr Ministerns för utrikes
ärendena hemställan, vilken biträddes av statsrådets
övriga ledamöter, behagade Hans Maj:t Konungen förordna,
att proposition till riksdagen skulle avlåtas av
den lydelse, bilagan till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Svante Hellstedt.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- KU 1921:45 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avgivande av sådan förklaring, som avses i art. 36 andra stycket av stadgan för Nationernas Förbunds s. 1 i texten