Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ströängars indragande till kronan m. m

1921-03-18 · 99 sidor, varav 93 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 93 av 99 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1921:199, Med förslag till lag om ströängars indragande till kronan m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 199.

1

Nr 199.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ströängars

indragande till kronan m. m.; given Stockholms slott den

18 mars 1921.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt 87 § regeringsformen, föreslå

riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ströängars indragande till kronan;

2) lag om huru förhållas bör med ströängar vid ägostyckning inom

Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark; samt

3) lag om förbud mot avsöndring av ströängar inom Västerbottens

eller Norrbottens läns lappmark.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

•''.-■Tv..- .i-h.-•• . . dJtaf i :> . ■ < n''*!.\ >'' ">

Vt «i Nils Hansson.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 168 höft. (Nr 199.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

Förslag

till

‘U ,*\ ''•» '' - •; '' i '' '' VW"’v . Vv- • \ >:

Lag

om ströängars indragande till kronan.

I. Allmänna bestämmelser.

1 §- .T''::''.,; "f ''

Med ströängar förstås i denna lag ägor, som hemman eller nybygge

i Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark vid av vittring

fått sig tillsvidare tillagda å kronomark.

2 §.

Ströängar skola efter ty i denna lag stadgas indragas till kronan.

3 §.

Denna lag skall icke äga tillämpning å ströängar inom Västerbottens

läns lappmark, vilka tillhöra fastighet, som, enligt vad särskilt

är stadgat, kan bliva föremål för tilläggsavvittring, ej heller å ströängar,

tillhörande fastighet inom Karesuando socken eller inom Gällivare, Jokkmokks

eller Arjeplogs socken belägen by eller fastighet, vars samtliga

ägor ligga ovan odlingsgränsen.

4 §•

Består fastighet, som tillkommit genom jordavsöndring, uteslutande

av en eller flera ströängar, inbegripas dylika ängar icke under stadgandet

i 2 §.

5 §•

Under stadgandet i 2 § inbegripes icke äng eller del därav, som,

innan förrättning enligt denna lag å fastigheten företages, blivit försatt

i sådant odlat skick, att den kan för framtiden brukas såsom åker.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition Nr 199.

Ströäng, som, änskönt ej odlad, i befintligt skick kan med fördel

från fastigheten brukas till årlig slåtter, vare ej heller inbegripen

under 2 §.

ii <?/''■ .t ;•••?*''/ ''i it'' ■ i c/ '' ;• • . v
6

§•

År ströäng, som, enligt vad här förut är stadgat, skulle vara

underkastad indragning, belägen i omedelbar närhet av äng, som jämlikt

5 § är från indragning undantagen, varde ock den förra ängen

eller viss del därav undantagen, i den mån sådant prövas nödigt för

vinnande av lämplig ägoanordning.

För ernående av dylik ägoanordning må ock äng, som enligt

senare stycket av 5 § skulle bibehållas under fastighet, eller del av

sådan äng indragas till kronan.

1'' M 7 j. * i« ‘ • •« ’ ♦ Å ) '''' llifi

■> §•

Vederlag för ströängar, som indragas till kronan, skall utgå medelst

bekostande av odling å den fastighet, vartill ängarna höra. Odlingen

skall vara sådan, att därigenom kan åt fastigheten beredas höavkastning

till samma myckenhet, som vid uppskattning enligt denna lag beräknas

kunna skördas å ängarna.

Har vid laga skifte mark, som i skifteshandlingarna betecknats

såsom avrösningsjord, upptagits bland ströängar, skall å marken sättas

visst värde i penningar och odlingen bestämmas så^ att kostnaden därför

motsvarar värderingsbeloppet.

Ingår i ströäng område, som vid skifte betecknats såsom impediment,

tillfälle det kronan utan ersättning.

r■* i'',r § §.

Fråga om ströängars indragande till kronan och bestämmande av

vederlag för dem skall företagas till handläggning av en särskild nämnd,

kallad ströängsnämnd.

Nämnden skall bestå av en lantmätare, vilken förordnas av

Konungen, samt en jordbrukskonsulent eller annan person med jämförlig

utbildning och en person, som, utan att behöva äga dylik utbildning,

besitter praktisk insikt i jordbruk, vilka sistnämnda ledamöter

förordnas, den förre av länsstyrelsen och den senare av länets hushållningssällskaps

förvaltningsutskott.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

9 §•

Konungen bestämmer för varje år antalet av de ströängsnämnder,

som skola tillsättas, samt anvisar åt varje nämnd visst verksamhetsområde.

; , io §.

Lantmätaren har att leda ströängsnämndens sammanträden och

därvid föra protokoll, innefattande redogörelse för vad under förrättningen

förekommit. Protokollet bör vid varje sammanträdes slut uppläsas

för närvarande sakägare.

11 §•

Stanna ströängsnämndens ledamöter i olika meningar, gälle vad

de flesta säga. Har var sin mening, gälle lantmätarens.

, ^ , 12 §•

Mot ledamot i ströängsnämnd gälle de jäv, som i avseende å laga

skifte äro stadgade för lantmätare eller god man.

Anmäles vid förrättningen jäv, meddele ströängsnämnden beslut

däröver.

Ogillas framställt jäv, skall, utan hinder av jävet, förrättningen

fortgå.

Finnes jäv lagligen grundat, varde förrättningen avbruten, och

tillkännagive lantmätaren förhållandet för länsstyrelsen, som har att vidtaga

åtgärd för annan ledamots förordnande.

År någon missnöjd med beslut, varigenom jäv mot förrättningsman

ogillas, äge han inom trettio dagar från det beslutet meddelades

till ordföranden i ägodelningsrätten ingiva besvär, åtföljda av utdrag

av protokollet i vad det avser överklagade beslutet. Klaganden stånde

ock öppet att på eget äventyr med posten insända besvären till ordföranden

så tidigt, att de komma honom till hända före sagda tids utgång.

Ordföranden i ägodelningsrätten meddele skyndsamt beslut angående jävet,

över dylikt beslut må ej klagan föras.

13 §.

Särskild förrättning enligt denna lag varde hållen för varje fastighet,

vilken behörigen utbrutits eller efter sämjedelning bildar särskild

brukningsdel. Äro ströängar gemensamma för två eller flera i övrigt

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Kungl. Maj:ta proposition Nr 199.

skilda fastigheter, varde gemensam förrättning hållen för dessa. Finner

ströängsnämnd eljest särskilda omständigheter föranleda, att förrättning

äger rum i ett sammanhang för flera fastigheter, må nämnden därom

besluta.

Ändå att fastigheten är sådan, som i 4 § avses, varde förrättning

därå enligt denna lag hållen för meddelande av förklarande om dithörande

ängars undantagande från indragning.

14 §.

Om ungefärliga tiden för förrättning, som ströängsnämnd har att

företaga å fastighet, skall lantmätaren minst fjorton dagar förut låta

uppläsa kungörelse i kyrkan i den församling, där fastigheten är belägen.

Därjämte åligger lantmätaren att minst tjugo dagar före den

beräknade tiden för förrättningen med posten avsända kallelse till den,

som enligt senaste mantalslängd eller eljest tillgängliga upplysningar

i egenskap av ägare innehar fastigheten; dock vare, där denne icke har

känt hemvist inom riket eller han vistas utom riket, sådan kallelse icke

erforderlig.

Då ecklesiastikt hemman beröres av förrättning, som här avses,

göre lantmätaren i god tid hos länsstyrelsen anmälan därom, i syfte

att allmänt ombud må förordnas att vid förrättningen bevaka hemmanets

rätt.

15 §.

Vid uppskattning av ströängars avkastning har ströängsnämndeu

att beräkna myckenheten av det hö, ängarna i befintligt skick i medeltal

årligen kunna lämna. Beträffande ströäng, som i skifteshandlingar

eller, där skifte ej ägt rum, i avvittringshandlingar betecknats såsom

ägnad för röjning, ängsvattning eller vattenavtappning men varå sådant

arbete ej kommit till stånd, skall avkastningen beräknas till en femtedel

av vad marken efter dess iordningsställande kan anses komma att lämna.

16 §.

Till ledning vid den i 15 § avsedda beräkning av ströängars höavkastning

skall tjäna den uppskattning, som skett vid avvittringeu;

dock må avvikelse därifrån äga rum i den mån sådant föranledes av

innehållet i skifteshandlingar, kreatursantalet vid gården eller andra

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

omständigheter. Ströängsnämnden äge, då särskild anledning därtill

föreligger, att för höavkastningens beräknande företaga besiktning av

ängarna.

u §•

Då, efter ty i 7 § sägs, värdet av ströäng skall beräknas i penningar,

må det ej i något fall sättas högre än till femton kronor för

hektar räknat.

18 §•

Ströängsnämnden tillkommer att utse området för den odling, som

skall av kronan bekostas.

Till odlingsområde må utses antingen mark inom fastighetens

egentliga ägoområde eller till fastigheten hörande ströäng eller ock

kronomark, däri inbegripen äng, som ströängsnämnden finner böra från

annan fastighet indragas till kronan.

19 §.

Varder av fastighetens ägare viss mark inom fastighetens egentliga

ägoområde anvisad till odlingsområde, skall denna anvisning följas, därest

antingen kostnaden för områdets odlande och första gödslande understiger

två tredjedelar av det belopp, som, på sätt i 20 § sägs, varder

bestämt såsom det högsta, vartill i något fall dylik kostnad må uppgå,

eller ock odlingsområdets förläggande till annan plats än den anvisade

icke skulle medföra nämnvärd minskning i den kostnad, som skall av

kronan gäldas.

20 §.

Där ej till odlingsområde utses mark, som av fastighetens ägare

anvisas, skall vid dess utväljande iakttagas:

att odlingsområde ej i något fall må förläggas så, att avståndet

från boplats, därifrån det skall brukas, överstiger fem kilometer, efter

framkomlig väg räknat;

att till odlingsområde ej må utses mark utanför fastighetens egentliga

ägoområde, med mindre sådant länder fastigheten till fördel och

icke föranleder olämplig ägoanordning för kronan;

att mark, vars odlande skulle medföra betydande kostnad, ej må

ifrågakomma, så framt annan mark står till buds, som kan odlas för

väsentligen mindre kostnad; samt

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. May.ts proposition År 199.

att mark, å vilken torrläggning eller annat arbete för uppodling

till åker ägt rum, innan förrättning å fastigheten företages, ej må ifrågakomma,

med mindre ägaren lämnar sitt medgivande därtill eller annan

mark ej finnes att tillgå.

På Konungen ankommer att tid efter annan fastställa ett belopp

såsom det högsta, vilket i något fall må, för hektar räknat, utbetalas

enligt denna lag såsom kostnad för områdes odlande och första gödslande;

och må mark, vars iordningsställande skulle medföra högre kostnad,

ej utses till odlingsområde, med mindre ägaren åtager sig att svara

för den del av kostnaden, som överstiger sagda belopp.

I övrigt skall vid odlingsområdes utväljande tillses, vad som är

för fastigheten lämpligast.

21 .

För bestämmande av omfattningen av mark, som för ernående av

den enligt 7 § erforderliga höavkastningen bör utläggas såsom odlingsområde,

har ströängsnämnden att till viss myckenhet, lägst ettusensjuhundra

kilogram och högst tretusen kilogram för hektar, beräkna den

höavkastning, marken kan i odlat skick lämna. Varder till odlingsområde

utsedd sådan fastigheten tillhörande mark, som redan begagnas

till slåtter, skall från den beräknade myckenheten avdragas vad som

enligt ströängsnämndens uppskattning motsvarar avkastningen av marken

i dess befintliga skick.

22 §.

Där till odlingsområde utses mark, å vilken torrläggning eller

annat arbete för uppodling till åker påbörjats, vare ägaren, efter ströängsnämndens

beprövande, berättigad till skälig ersättning av kronan

för det arbete, som å marken nedlagts.

23 §.

Där ströängar, som ifrågakomma till indragning, hava den beskaffenhet

och det läge, att de väl lämpa sig att odlas och brukas under

den fastighet, dit de höra, skall ströängsnämnden tillse, huruvida fastigheten

efter ängarnas avträdande samt uppodlande av ifrågasatt odlingsområde

skulle hava i behåll till odling tjänlig mark, som kan efter verkställd

odling lämna en avkastning, motsvarande den från ängarna beräknade

och hälften därutöver. Skulle så ej vara fallet, skall av kronomark,

som är tjänlig till odling och väl lämpar sig att brukas länder fastig
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

heten, till denna läggas ett område av den omfattning, att från detsamma

och den i behåll varande odlingsmarken inom fastigheten kan efter verkställd

odling erhållas en avkastning, motsvarande den från ängarna beräknade

och hälften därutöver.

24 §.

Odlingsområde, som för fastigheten utses utanför dess egentliga

ägoområde, skall, såvitt ske kan, utläggas så, att det kommer att omfatta,

förutom vad som är avsett att odlas, jämväl därmed sammanhängande

mark, som ytterligare kan erfordras för områdets ändamålsenliga

brukande samt för bildande av regelbundna och tjänliga gränser.

Lag samma vare beträffande område av kronomark, som enligt

23 § tillägges fastigheten.

25 §.

Tillhöra ströängar två eller flera fastigheter samfällt utan att vara

dem emellan sämjedelade, skall, där så ske kan, å någon av ängarna

eller å annan för fastigheterna gemensam mark eller ock å kronomark

odlingsområde i enlighet med denna lag utläggas för fastigheterna samfällt.

Det i 20 § givna stadgandet, att odlingsområde ej må utläggas

på större avstånd än fem kilometer från boplats, varifrån det skall

brukas, äge i ty fall ej tillämpning, ej heller de i 23 § givna föreskrifter

om åliggande för ströängsnämnd att tillse, det fastighet efter

ängars avträdande har i behåll mark, som är tjänlig till odling.

26 §.

Finnes vid förrättning enligt denna lag, att odlingsområde ej står

till buds eller att vad som står till buds ej förslår till beredande åt

fastigheten av en höavkastning, till fullo motsvarande den, som ströängarna

kunna lämna, skola ängarna, i den mån deras avkastning således

ej kan ersättas genom odling, bibehållas åt fastigheten.

Står odlingsområde till buds men däremot icke sådant område, som

i 23 § avses, skola, i den mån det saknas, ströängarna bibehållas, där

ej fastighetens ägare yrkar, att de ändock indragas.

27 §.

Skola på grund av bestämmelserna i 26 § de till en fastighet

hörande ströängar allenast delvis indragas, tillkommer ströängsnämnden

att, efter ty prövas vara för fastigheten lämpligast, bestämma vad som

skall indragas och vad som skall åt fastigheten bibehållas.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

28 §.

Kan torrläggningsarbete, som ifrågakommer för utläggande av

odlingsområde, medföra märkbar inverkan å vattenförbållandena i vattendrag,

sjö eller annan vattensamling, eller uppkommer fråga om arbetets

laglighet med hänsyn till inverkan å mark, som tillhör annan än den,

för vilkens räkning odlingsområde utlägges, skall frågan om torrläggningen

prövas i den ordning, som i vattenlagen finnes för sådant fall

stadgat; och skall förrättningen under tiden vila.

Finner ströängsnämnd i andra fall än som i första stycket avses,

att ifrågakommande torrläggningsarbete bör, såsom ländande till båtnad

för två eller flera fastigheters odlingsområden utföras i ett sammanhang,

skall envar av fastigheternas ägare deltaga i arbetet i mån av den nytta,

som nämnden prövar kunna genom torrläggningen beredas fastigheten.

Nämnden tillkommer att med tilllämpning härav mellan ägarna fördela

arbetet, så att envar av dem får sig anvisad viss del av arbetet, eller

ock, där det ej lämpligen kan ske, föreskriva, att arbetet skall utföras

av delägarna samfällt. Efter enahanda grunder har nämnden i ty fall

ock att meddela bestämmelser om underhållet av föreskriven anläggning.

29 §.

Ströängsnämnden har att uppgöra plan till den odling, som skall

av kronan bekostas. Sådan plan skall innefatta bestämmelse om sättet

för såväl utförande av odlingen, torrläggning däri inbegripen, som den

odlade markens första gödsling med erforderlig konstgödsel ävensom

detaljerad beräkning av kostnaderna för dessa åtgärder.

I planen skola angivas vilka arbeten skola anses motsvara hälften

av kostnaden. Där så lämpligen kan ske, skola dessa arbeten bestämmas

så, att efter deras utförande viss del av odlingsområdet är färdigt

att tagas i bruk.

30 §.

över odlingsområde skall upprättas kartskiss och beskrivning, så

avfattade, att området lätt kan återfinnas, varjämte detsamma skall utstakas

å marken. År området beläget utanför fastighetens egentliga

ägoområde, skall det därjämte rörläggas samt fullständig karta med

beskrivning upprättas. Lag samma vare i fråga om område, som jämlikt

23 § förenats med fastigheten.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 168 käft. (Nr 199.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

I planen upptagna diken skola, i den mån sådant erfordras, utmärkas

å marken.

Har ströäng allenast delvis indragits till kronan, skall rågång

mot den del av ängen, som bibehållits under fastigheten, å marken

utstakas och rörläggas samt karta med beskrivning över rågången

upprättas.

31 §.

Sedan alla vid förrättningen förekommande frågor blivit behörigen

utredda, skall ströängsnämnden avgiva utlåtande. Detta skall föredragas

å sammanträde med sakägarna, och varde därvid tillkännagivet

vad enligt 34 § skall iakttagas för fullföljande av talan mot nämndens

beslut.

Uppskov med förrättning må ej äga rum, med mindre sådant på

grund av sakens vidlyftighet eller andra tvingande omständigheter är

oundgängligen nödigt.

32 §.

Senast sex månader efter det förrättningen avslutats skall ett exemplar

av protokollet över densamma med därtill hörande handlingar utan

lösen bevisligen tillställas fastighetens ägare eller, om dennes vistelseort

ej är känd eller han vistas utom riket, någon som är boende å fastigheten

eller en av grannarna.

Avser förrättningen flera fastigheter, skola förrättningshandlingarna

tillställas den, som vid förrättningen utsetts att för gemensam räkning

mottaga desamma.

Då fråga är om ecklesiastikt hemman, skola förrättningshandlingarna

tillställas det allmänna ombudet.

Inom den i första stycket angivna tid åligger det tillika lantmätaren

att översända samtliga till förrättningen hörande koncepthandlingar

till vederbörande revirförvaltare; och har denne att tillställa lantmätaren

bevis om mottagandet.

Bevis att förrättningshandlingarna blivit vederbörande tillställda

skall av lantmätaren översändas till ordföranden i ägodelningsrätten.

33 §.

Revirförvaltaren åligger att i vad kronans rätt angår granska förrättningshandlingarna

samt, där han finner sådant påkallat, å kronans

vägnar fullfölja talan mot förrättningen.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

Förrättningshandlingarna skola, evad talan av revirförvaltaren fullfölj

es eller icke, inom besvär stidens utgång av honom insändas till ordföranden

i ägodelningsrätten.

34 8.

''i : ’’ '' -

Den som är missnöjd med ströängsnämnds utlåtande skall, vid äventyr

att detsamma eljest vinner laga kraft, inom sextio dagar efter handlingarnas

delfående ingiva besvär till ordföranden i ägodelningsrätten.

Klaganden stånde ock öppet att på eget äventyr med posten insända

besvären till ordföranden så tidigt, att de komma denne till hända före

sagda tids utgång.

35 §.

Hava besvär i enlighet med 34 § inkommit till ordföranden i ägodelningsrätten,

utsätte han så snart lämpligen ske kan tid och ort för

ärendets handläggning samt kalle minst fjorton dagar före sammanträdet

rättens ledamöter, fastighetens ägare och revirförvaltaren ävensom allmänt

ombud, där sådant varit förordnat. Ordföranden äge tillika, där särskilda

omständigheter sådant påkalla, till rätten kalla förrättningslantmätaren,

så ock särskild sakkunnig till rättens biträde.

36 §.

Ägodelningsrätten sammanträder å plats, där sammanträde med

minsta kostnad för det allmänna och sakägare kan hållas. Syn på stället

må förrättas endast då ägodelningsrätten eller dess ordförande finner

det för ärendets prövning oundgängligen nödigt.

• Kostnaden för ägodelningsrätten s sammanträde ävensom gottgörelse

åt förrättningslantmätare och sakkunnig, som till rätten kallas,

skola gäldas av allmänna medel.

37 §.

Över ägodelningsrättens utslag må ej klagan föras i annat hänseende

än såvitt fråga är huruvida och i vilken omfattning ströängar skola till

kronan indragas. Den som härutinnan är missnöjd med ägodelningsrättens

utslag äger att sist å sextionde dagen från den dag, utslaget gavs, till

ordföranden i ägodelningsrätten ingiva sina till Konungen ställda besvär.

Besvären skola vara avfattade i två exemplar vid äventyr att

klaganden eljest har att gälda lösen för avskrift å desamma.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Ki/ngl. Maj:ts proposition Nr 199.

Finner revirförvaltaren synnerliga skäl att påkalla sakens fullföljande

hos Konungen, har han att i god tid före besvärstidens utgång till

ombudsmannen och fiskalen hos domänstyrelsen ingiva skriftlig framställning

av sagda skäl ävensom ägodelningsrättens protokoll och utslag

samt handlingarna i ärendet; och skola dessa för sådant ändamål på

anmälan tillhandahållas honom av ordföranden. Har dylik framställning

gjorts, äger ombudsmannen, där även han finner synnerliga skäl till

klagan föreligga, å kronans vägnar fullfölja talan mot utslaget.

Hava besvär anförts av ombudsmannen, skola de av ordföranden

tillställas fastighetens ägare eller den, som enligt 32 § mottagit förrättningshandlingarna.

När besvär anförts av annan än ombudsmannen,

har ordföranden att låta besvären jämte övriga handlingar tillställas

ombudsmannen.

Efter det delgivning av besvären sålunda ägt rum, må till Konungen

ställd förklaring över besvären inom trettio dagar från delgivningen

till ordföranden ingivas eller med posten insändas. Sedan den förelagda

tiden tilländagått eller förklaring därförinnan inkommit, varde handlingarna

av ordföranden insända till Konungens nedre justitierevision.

38 §.

Då beslut om ströängars indragande äger laga kraft, skall ordföranden

i ägodelningsrätten därom meddela bevis, att biläggas förrättningshandlingarna

och tecknas å karta, där sådan upprättats. Bevis om

beslutets laga kraft varde jämväl med posten av ordföranden tillställt

fastighetens ägare eller den, som enligt 32 § mottagit förrättningshandlingarna.

Ordföranden översände därefter handlingar och karta till lantmätaren;

och har denne att medelst utdrag ur handlingarna samt, där så erfordras,

kopia av kartan meddela domänstyrelseu nödig kännedom om ärendet.

39 §.

Utöver vad i 34—38 §§ finnes stadgat skall beträffande rättegång

i mål om ströängars indragande i tillämpliga delar gälla vad i avseende

å rättegången i skiftesmål är föreskrivet.

40 §.

Ströängar skola till kronan avträdas, då tre år förflutit från det

laga kraft åkommit beslut om deras indragande. Dock må ströängs
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

KungI. Maj:ts proposition Nr 199.

nämnden för särskilt fall, där synnerliga skäl föreligga, medgiva ytterligare

anstånd med högst tre år.

Har ströäng eller del därav utsetts till odlingsområde för annan

fastighet, skall ängen avträdas, så snart laga kraft åkommit sagda beslut.

Ägaren njute i sådant fall ersättning för mistad avkastning under

en tid av tre år från avträdandet; och varde beloppet av sagda ersättning

bestämt av ströängsnämnden.

41 §.

Finnes lada å ströäng, som indrages, vare ägaren berättigad att

bortföra ladan. År den ej bortförd inom ett år efter det ängen av
träddes,

tillfälle den kronan utan lösen.

42 §.

Ersättning, som avses i 22 eller 40 §, skall av länsstyrelsen utbetalas,

så snart förrättningen vunnit laga kraft.

Annan odlingskostnad, som det åligger kronan att gälda, skall av

länsstyrelsen utbetalas med en femtedel, så snart beslutet om ängarnas

indragande äger laga kraft och fastighetens ägare anmäler sig ämna påbörja

odlingsarbetet, med två femtedelar, då fastighetens ägare med intyg

av nämndeman, ledamot i ägodelningsrätt eller god man för lant
mäteriförrättningar

eller ock två andra trovärdiga män styrker sig hava

i enlighet med uppgjord plan fullgjort så mycket av vad däri föreskrives

som motsvarar halva kostnaden, samt med återstående två femtedelar,

då med intyg av synemän, som länsstyrelsen på ansökan förordnat,

styrkes, att det föreskrivna är i sin helhet fullgjort.

43 §.

Belopp, som i enlighet med denna lag utgår i mån av verkställda

arbeten, skall, utan att vara underkastat preskription, innestå för fastighetens

räkning, till dess arbetena utförts och avsynats.

44 §.

Är fastighet, från vilken ströängar skola indragas, utarrenderad,

ankommer det, utan hinder av arrendeavtalet, på ägaren att utföra den

odling, som enligt ströängsnämndens beslut skall av kronan bekostas.

Har ägaren ej inom ett år från det förrättningen vunnit laga kraft på
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kimgl. Maj:ts proposition Nr 199.

börjat odlingen, eller har han väl inom sagda tid påbörjat men ej inom

ytterligare två år fullbordat densamma, må länsstyrelsen på framställning

av arrendatorn efter ägarens hörande förklara arrendatorn berättigad att

i ägarens ställe utföra odlingen och uppbära innestående odlingskostnad.

<« ■'' rj Jr''!./'' " i :vi * >.}<!• i , , r v ;.-*•« - . , i ^

45 §. ;

Har torrläggning, som skall utföras för flera fastigheter i ett sammanhang,

icke påbörjats inom ett år från det förrättningen vunnit laga

kraft, eller har arbetet väl inom sagda tid påbörjats men ej inom ytterligare

två år fullbordats, skall, på anmälan av någon bland ägarna,

länsstyrelsen föranstalta om arbetets utförande. Kostnaden värde avräknad

å vad som enligt 43 § innestår för den eller de fastigheters

räkning, vilkas ägare det tillkommit att utföra arbetet.

46 §.

, Finnes på grund av särskilda omständigheter, som inträffat efter

det ströängsnämndens utlåtande vunnit laga kraft, avvikelse från den

fastställda odlingsplanen erforderlig, må, på ansökan av fastighetens

äga^e, länsstyrelsen medgiva! ändring i planen.

47 §..\

Har genom laga kraft ägande beslut förklarats, att odling för

fastighet skall äga rum å område, som förut icke tillhör fastigheten,

eller att till denna skall läggas område, som i 23 § sägs, varde området

för framtiden inräknat i fastighetens ägovälde.

48 §.

Ströängar, som enligt denna lag indragas till kronan, skola utan

rubbning i skattetal å fastighet, från vilken ängarna avträdas, tilläggas

kringliggande kronomark.

49 §.

Har förrättning enligt denna lag blivit kungjord på sätt i 14 §

sägs, må, intill dess ärendet blivit slutligen avgjort, laga skifte, hemmansklyvning

eller ägostyckning å fastigheten icke handläggas i sådana

delar, som äro beroende av indragningsfrågan, med mindre delningsförrättningen

fortskridit så långt, att lotterna blivit å marken utstakade.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

Har, då kungörelse om förrättning enligt denna lag skall utfärdas,

laga delning påbörjats och fortskridit så långt som nyss är sagt, skall

med förstnämnda förrättning anstå, till dess delningen blivit fastställd.

50 §.

Då laga kraft ägande beslut om ströängars indragande till kronan

föreligger, vare ängarna fria från all rätt, som i avseende å dem förut

tillkommit annan; dock må nyttjanderätt och servitut äga bestånd till

dess ängarna avträdas till kronan.

>•!*>/•'' "V; 1 '' t- • . ■ i idi a • ,cv 1

51 §.

^ * * «• • ’ *''• •**. ''

Ångar, som vid förrättning enligt denna lag förklarats icke skola

indragas, vare sedermera ej underkastade indragning; och skola beträffande

sådana ängar de i skiftesstadgan givna bestämmelser om rågångar

och om ägoutbyten äga tillämpning.

52 §.

Den rätt, som enligt gällande bestämmelser tillkommer innehavare

av ströäng att av kronan erhålla virke till behövliga hägnader, hässjor

och hölador, skall beträffande ängar, som vid förrättning enligt denna

lag förklarats icke skola indragas, upphöra att gälla, då tio år förflutit

från det förrättningen vunnit laga kraft.

53 §.

Vad i denna lag är stadgat om ägare av fastighet, skall, där

fastighet utgöres av nybygge, äga tillämpning å nybyggaren.

54 §.

Kostnad till ströängsnämnd samt till erforderlig hantlangning, så

ock andra utgifter för förrättning enligt denna lag ävensom ersättning

till synemän, som länsstyrelsen enligt 42 § förordnat, skola bestridas av

allmänna medel enligt föreskrifter, som meddelas av Konungen.

55 §.

Närmare bestämmelser om tillämpningen av denna lag meddelas

av Konungen.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition AV 199.

II. i. Särskilda bestämmelser i fråga om ströängar, tillhörande fastighet,

varå ej idkas självständigt jordbruk, så ock beträffande hemmanslott,

som består utslitande av en eller flera ströängar.

56 §.

Höra ströängar till fastighet, vara ej idkas självständigt jordbruk,

skall ersättning för ängarna utgå i penningar med belopp, vartill

ängarna varda av ströängsnämnden uppskattade. I dylikt fall skola

jämväl indragas sådana ängar, som eljest enligt 5 § må vid fastighet

bibehållas.

Ersättning, varom här är sagt, må ej i något fall för hektar räknat

sättas högre än till åttio kronor för ströängar, som i befintligt skick

kunna brukas till årlig slåtter, och tjugu kronor för ströängar, som

ej kunna till sådan slåtter brukas.

57 §.

Vad i 56 § är föreskrivet skall jämväl äga tillämpning, då hemmanslott

består uteslutande av en eller flera ströängar; dock må med

hänsyn till hemmanslottens andel i samfällighet ersättningen kunna ökas

med högst femton procent av det värde, vartill själva ängarna skattas.

Ändå att samtliga till hemmanslotten hörande ägor i följd av indragningen

införlivas med kronomarken, skall, utan ändring av hemmanets

i jordeboken upptagna mantal, lotten i jordregistret bibehållas

såsom särskild fastighet. Ej må indragningen medföra ändring i lottens

ansvarighet för allmänna besvär och fordringar, som åtnjuta förmånsrätt

enligt 17 kap. 6 § handelsbalken. Däremot vare lotten, då laga

kraft ägande beslut om indragningen föreligger, fri från inteckning, som

däri meddelats.

58 §.

I fall, som i 56 eller 57 § sägs, äge fastighetens ägare påfordra

ströängarnas indragande enligt de i denna lag givna allmänna bestämmelser,

så framt han till odlingsområde anvisar mark, som är belägen

inom fastighetens egentliga ägoområde eller, där fråga är om hemmanslott,

bestående uteslutande av ströängar, å någon av ängarna och denna

mark finnes till odling lämplig.

59 §.

Utgår ersättning på sätt i 56 eller 57 § sägs och är fastigheten

intecknad, skall ägodelningsrättens ordförande, så snart laga kraft ägande

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungi. Maj;t$ ''proposition Nr 199.

beslut om ströängarnas indragning föreligger, ombesörja, att å nästa

rättegångsdag under lagtima ting i inteckningsprotokollet antecknas, att

ängarna eller i fall, som avses i 57 §, hemmanslotten icke vidare besväras

av inteckningen,

60 §.

Ersättning, som utgår på sätt i 56 eller 57 § sägs, skall av länsstyrelsen

utbetalas, så snart beslutet om ängarnas indragning äger laga

kraft.

Besväras fastigheten av sökt eller beviljad inteckning för fordran

eller för avkomst eller annan förmån, som upplåtits att utgå av fastigheten,

eller kan fastigheten, jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken i ägarens

hand häfta för ogulden köpeskilling, må ersättningen icke till ägaren

utbetalas, med mindre han styrker, att vederbörande rättsägare lämnat

sitt medgivande därtill. Gitter fastighetens ägare ej visa sådant medgivande,

skall länsstyrelsen fördela beloppet mellan rättsägarna i den

ordning, som är stadgat för fördelning av köpeskilling för utmätningsvis

såld fast egendom.

Kallelse till sammanträde för fördelningen skall genom länsstyrelsens

försorg med posten sändas till fastighetens ägare samt inteckningshavare,

som äga rätt till betalning ur ersättningen. År inteckningshavare

okänd, läte länsstyrelsen införa kungörelse i allmänna tidningarna

och tidning inom orten minst fjorton dagar före sammanträdet.

61 §.

Utfaller vid fördelning enligt 60 § av ersättning för ströängar,

tillhörande fastighet, som avses i 57 §, likvid å intecknings huvudstol,

vare inteckningen till motsvarande belopp utan verkan.

62 §.

År i fall, som i 56 eller 57 § avses, fastigheten intecknad gemensamt

med en eller flera andra fastigheter, skola dessa icke häfta för

intecknat belopp, varför betalning utfallit vid fördelning av ersättningför

ströängarna.

63 §.

Har likvid utfallit å huvudstol av inteckning, som enligt 61 eller

62 § delvis är utan verkan, åligger det länsstyrelsen att, sedan fördelBihang

till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 168 höft. (Nr 199.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199-

ningen blivit godkänd eller vunnit laga kraft, ofördröjligen därom göra

anmälan hos domaren och tillika insända fördelningslängden; och skall

å nästa rättegångsdag under lagtima ting om förhållandet göras anteckning

i inteckningsprotokollet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1922.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition Nr 199.

19

Förslag

till

Lag

huru förhållas bör med ströängar vid afstyckning inom Västerbottens

eller Norrbottens läns lappmark.

Med upphävande av lagen den 25 maj 1917 huru förhållas bör

med ströängar vid ägostyekning inom Västerbottens eller Norrbottens

läns lappmark förordnas som följer:

Höra till fastighet inom Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark

ängar utom fastighetens egentliga ägoområde (ströängar) och sökes

hos länsstyrelsen tillstånd till ägostyckning, varigenom skulle bildas en

eller flera lotter, som jämlikt bestämmelserna i 3 § av lagen den 25

juni 1909 om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning äro att

anse såsom tjänliga för jordbruk, må ej tillstånd meddelas, med mindre

ängarna äro avsedda att läggas till sådan lott.

Vad sålunda är stadgat äge dock ej tillämpning å ängar, som vid

förrättning enligt lagen den---om ströängars indragande till

kronan bibehållits under fastighet.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 199.

Förslag

till

Lag

om förbud mot avsöndring av ströängar inom Västerbottens eller

Norrbottens läns lappmark.

Med upphävande av lagen den 25 maj 1917 om förbud mot avsöndring

av ströängar inom Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark

förordnas, att inom Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark ängar

utom fastighets egentliga ägoområde (ströängar) ej må genom avsöndring

skiljas från fastigheten i annat fall än då äng, som är belägen å kronomark,

överlåtes å kronan eller äng inom allmänning överlåtes å delägarna

i allmänningen eller ock Konungen med hänsyn till särskilda

omständigheter lämnar tillstånd till avsöndringen.

Vad sålunda är stadgat äge dock ej tillämpning å ängar, som vid

förrättning enligt lagen den — — — om ströängars indragande till

kronan förklarats icke skola indragas, ej heller då avhandling rörande

jordavsöndring blivit upprättad före den 1 mars 1917 och till länsstyrelsen

ingivits för fastställelse före den 26 maj 1917.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

21

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 21 januari

1921.

Närvarande:

Statsministern friherre De Geer, ministern för utrikes ärendena greve

Wrangel, statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmquist, Malm,

Bergqvist, Hammarskjöld, Ekeberg, Tamm, Hansson:

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet

anförde departementschefen, statsrådet Hansson:

I skrivelse den 18 september 1914 anhöll riksdagen, att Kungl.

Maj:t måtte dels låta verkställa en allmän undersökning rörande statens

för kolonisationsändamål tillgängliga och därtill tjänliga marktillgångar

i de sex nordligaste länen och dels låta undersöka och utreda, i vilken

utsträckning och på vilka villkor möjlighet lämpligen måtte kunna beredas

för upplåtande till odlingslägenheter eller under äganderätt av de

å kronoparker inom de sex nordligaste länen befintliga så kallade disponerade

ströängar.

Med anledning härav och efter bemyndigande av Kungl. Maj:t tillkallade

statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet den 11 juni 1915

sakkunniga för biträde inom departementet vid uppgörande av förslag

till plan för en allmän undersökning rörande statens för kolonisationsändamål

tillgängliga och därtill tjänliga marktill gångar inom de sex nordligaste

länen med undantag av trakterna ovan odlingsgränsen i Västerbottens

och Norrbottens läns lappmarker. Den 31 december 1915 erhöllo

nämnda sakkunniga jämväl uppdrag att verkställa utredning angående

beredande av rättslig möjlighet att vid bildande av odlingslägenheter

i Norrland och Dalarna tillvarataga för odling tjänliga ströängar.

Sedan Kungl. Maj:t den 30 juni 1916 uppdragit åt en kommitté

att verkställa utredning och uppgöra förslag beträffande åtgärder för

främjande av kolonisation å kronans marker i Norrland och Dalarna,

med undantag av trakterna ovan odlingsgränsen inom Norrbottens och

Västerbottens läns lappmarker, ävensom därmed sammanhängande spörsmål,

förordnade Kungl. Maj:t den 1 juni 1917 på framställning av Dämnda

s. 22 Kontrollera mot PDF

Str Sängarnas

uppkomst.

22 Knngl. Maj:ts proposition Nr 199.

sakkunniga, att det uppdrag i avseende å ströängars utredning, som

jämlikt förenämnda bemyndigande lämnats dem, skulle upphöra samt

att det skulle åligga kommittén att fortsätta ifrågavarande utredning.

Kommittén har den 10 december 1919 framlagt förslag till

1) lag om ströängars indragande till kronan,

2) lag huru förhållas bör med ströängar vid ägostyckning inom

Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark,

3) lag om förbud mot avsöndring av ströängar inom Västerbottens

eller Norrbottens läns lappmark, samt

4) instruktion för ströängsnämnder, jämte motiv till nämnda förslag.

Sedan genom remisser den 15 mars 1920 yttranden infordrats

över de av kommittén avgivna förslagen, hava utlåtanden inkommit

från länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län, lantmäteristyrelsen,

domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen och kammarkollegium.

Vid länsstyrelsernas utlåtanden hava fogats yttranden av hushållningssällskapens

i de bägge länen förvaltningsutskott, och har därjämte lantmäteristyrelsen

insänt yttranden av förste lantmätarna i nämnda län.

I motiven till lagförslagen lämnar kommittén till en början en

historisk översikt över ströängarnas uppkomst (s. 27—34) och anför

därvid i huvudsak följande:

Först omkring mitten av 1700-talet, började nybyggen i avsevärd

omfattning anläggas inom lappmarkerna. Grundläggande för bosättningen

i dessa trakter var kungl. reglementet den 24 november 1749 för dem, som

antingen redan bo och bygga i Lappland eller ock hädanefter till landets

uppbrukande därstädes sig nedsätta vilja. Enligt denna författning —

vanligen kallad lappmarksreglementet — skulle, om någon ville upptaga

nybygge, landshövdingen låta syna och undersöka den uppgivna platsens

beskaffenhet, om jordmånen vore duglig och huruvida den tilltänkta

odlingen lände någon annan till förfång samt däröver meddela

utslag. Viss odlingsskyldighet ålades nybyggaren och skattefrihet beviljades

under i allmänhet högst femton år. Efter frihetsårens lopp

skulle nybyggena geometriskt avtagas och skattläggas, »icke just efter

de gränser och råmärken, som vid första utsyningen uppgivits, utan till

det mantal, som de ägors beskaffenhet, vilka åborna ville hava och utan

andras förfördelande kunde få under hemmanen, befunnes svara för;

och finge en äldre nybyggare icke så underslå sig all till uppodling

tjänlig mark, som han begärde men ej kunde medhinna till uppbruk
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

ning, att icke även den, som nedsatt eller ville nedsätta sig bredvid

honom, kunde få så mycken till nybruk tjänlig jord uti åker och äng,

att han ock kunde där bärga och uppehålla sig; dock borde den äldre

så mycket möjligt vore och utan publici prejudice kunde ske, njuta sin

flit och arbete till godo, varför ock intet upparbetat åker eller ängsland

kunde honom frånkännas utan hans samtycke och emot den betalning,

som hans arbete prövades värt)). I fråga om vad som härvid

skulle anses upparbetat hette det i författningen: »Ej'' må någon räkna

sig hava uppodlat och nedlagt arbete å sådana ställen, varest han upprest

en eller annan höstack, hässja eller lada till inrymmande av det

höfoder, som själva naturen utan dikning och rothuggning giver; men

för uppodlad må den trakt och lägenhet anses, som igenom kärrs och

mossars utdikande samt träns barkande och rothuggande gjorts nyttig

och brukbar till åker och äng. I följe därav äger ock ingen större rätt

till hö- och skogmyrer, varav en nybyggare kan hava tillfälle och

nödigt sig i första början av nybyggets inrättande att betjäna, än såvida

brist vara kan på andra när belägnare och till redning dugliga

platser och ingen annan nybyggare tillkommer, som slika myrer bättre

betarva torde.»

Av lappmarksreglementets bestämmelser har kommittén ansett

framgå, att den rätt, varmed utängarna tillerkändes nybyggaren, var eu

annan och sämre än den, han ägde åberopa i fråga om själva inägoområdet.

Ångarna skulle höra till nybygget endast så länge avkastningen från dem

var oundgängligen nödig, och detta antoges vara fallet endast vid den

»första början av nybyggets inrättande», då ännu ingen odling kring

gården hunnit fullbordas. Därefter måste nybyggaren finna sig i att

avstå ängarna till andra, som hade mera behov av dem, och han var

skyldig att göra detta utan något vederlag. Sådant tillerkändes nybyggaren

endast för den händelse han måste för annat nybygges anläggande

avstå mark, varå verkligt odlingsarbete var nedlagt, något

som så gott som aldrig torde hava förekommit å utängarna.

Avvittringen inom lappmarkerna grundades i huvudsak på stadgan

den 30 maj 1873 om avvittring i Västerbottens och Norrbottens läns

lappmark och blev för de flesta områdens vidkommande genomförd

under 1880-talet. Avvittringsstadgan föreskrev, att nybyggenas och

hemmanens ursprungliga ägor, jämte den skogsmark, som enligt stadgans

bestämmelser skulle tilläggas fastigheterna, skulle sammandragas i

ett begränsat antal skiften, och skulle för ernående av en redig skiftes- *

läggning fastighetsinnehavaren vara skyldig att finna sig i ägoutbyten.

Föreskrifterna om ägoutbyten skilde i avseende å ägor, som

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

kunde komma i fråga att utbytas mot kronomark, mellan odlade och

icke odlade ägor. Ouppodlad mark kunde utan vederlag frånhändas

innehavaren, såframt marken prövades icke vara erforderlig för fastighetens

bestånd. Var marken däremot odlad, ägde innehavaren rätt

till vederlag i odlad eller till odling tjänlig mark. Härvid var dock

fästat det villkor, att den odlade marken var till hemmanet eller nybygget

i behörig ordning upplåten eller av ålder lydande. Till sådan

ouppodlad mark, som innehavaren alltså var skyldig att utan vidare

lämna från sig, hade man vid bestämmelsens avfattning säkerligen

tänkt sig i allmänhet kunna hänföra de kringspridda utängarna, vilka

merendels icke kunde betraktas såsom odlade, enär å desamma sällan

nedlagts så mycket arbete med röjning, dikning eller andra kulturåtgärder,

att en dylik benämning vare sig enligt lappmarksreglementet

eller enligt vanligt språkbruk kunde anses motiverad.

Det visade sig emellertid vid den ifrågasatta tillämpningen av

ifrågavarande stadganden, att på det störa hela taget innehavet av utängarna

spelade en icke obetydlig roll för jordbruket inom lappmarkerna.

Man hade alltjämt fasthållit vid bruket av utängarna och befolkningen

hade endast i få fall kunnat förmås att ägna något väsentligt arbete åt

nyodlingar. Under sådana förhållanden måste utängarna till stor del

anses behövliga för åbons bärgning. Ångarna skulle alltså enligt avvittringsstadgans

föreskrifter om skiftesläggningen, i den mån de ej

folio inom de egentliga hemskiftena, utläggas såsom särskilda skiften

eller ock göras till föremål för ägoutbyten under sådana villkor, att i

vederlag för dem skulle av kronan lämnas odlad eller till odling tjänlig

mark. Då det endast undantagsvis lät sig göra att inom områdena

intaga alla ängar och de icke kunde i större utsträckning utläggas såsom

särskilda skiften, enär därigenom det i avvittringsstadgan föreskrivna

antalet skiften merendels behövt överskridas, stod endast ägoutbyten

till buds för att reglera innehavet av utängarna. Emellertid

saknade kronan i allmänhet lämplig mark, som kunde gå i vederlag för

ängarna. Vad som i detta avseende skulle kunnat ifrågakomma var

huvudsakligen myrmark och sådan mark ansågs vid denna tid ej kunna

upptagas såsom odlingsmark.

De nu framhållna omständigheterna föranledde vid tillämpningen

av avvittringsstadgans grundsatser svårigheter med avseende å utängarna

och vid den första avvittringsförrättning, som ägde rum enligt

''1873 års stadga, nämligen den som avsåg Arvidsjaurs socken i Norrbottens

läns lappmark, väcktes fråga om sådan avvikelse från stadgan,

att utängarna kunde bibehållas vid hemmanen. På sockenbornas

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

framställning förklarade Kungl. Maj:t i brev den 12 juli 1878

i avseende å avvittringen inom nämnda socken, »att de flera

eller färre inom kronoparks område belägna spridda ängslägenheter,

vilka tillhöra ett hemman eller nybygge, må, utan att från kronoparken

genom uppdragna rågångar avskiljas, varda, innan de kunna mot annan

mark utbytas, tillsvidare under hemmanet eller nybygget bibehållna och

under tiden såsom endast ett skifte beräknas.» På samma gång medgavs,

att det virke, som åtginge till behövliga hägnader, hässjor och

hölador vid dessa ängslägenheter, finge tillsvidare, efter anvisning av

revirförvaltaren, kostnadsfritt avhämtas från kronoparken.

I mån som avvittringen inom lappmarkerna skred framåt, inkommo

jämväl från övriga trakter liknande framställningar. Dessa

föranledde samma medgivanden, som lämnats angående Arvidsjaurs

socken; och utfärdades därom särskilda kungl. brev, nämligen den 20

juni 1879 för Västerbottens län, den 22 juni 1883 för Gällivare socken,

den 5 april 1889 för Jokkmokks och Arjeplogs socknar, den 18 augusti

1893 för Jukkasjärvi socken och den 19 oktober 1894 för Enontekis,

numera Karesuando socken.

Då i enlighet med vad sålunda föreskrivits de utängar, som icke

kunde inrymmas inom de hemmanen vid avvittringen tillagda ägoskiftena,

blevo tillsvidare bibehållna under fastigheterna, kommo dessa

alltså att innefatta, förutom det egentliga av regelbundna gränser omslutna

området, en mängd spridda, oregelbundet formade enklaver inom

främmande områden. Det är åt dessa enklaver, som man givit benämningen

ströiingar.

Ehuru flertalet av de angående ängarnas bibehållande utfärdade

breven enligt ordalagen ej hade avseende å andra ängar än dem, som

vore belägna å kronopark, gavs åt bestämmelserna den vidsträckta

tolkningen, att under fastigheterna bibehöllos såväl ängar, som

kommo att omgivas av överloppsmark, som ängar, vilka kommo att

ligga å de till allmänning avsatta skogsområdena. Man gick stundom

ända därhän att under fastighet bibehålla ängar, belägna inom område,

som tilldelades annan fastighet.

Med ledning av avvittringshandlingarna har kommittén föranstaltat

om utredning angående förekomsten av ströängar. Av vid betänkandet

fogade bilagor (s. 103—105) framgår, att ströängarnas sammanlagda

areal, sådan den angivits i avvittringshandlingarna, uppgår

till 134,404 hektar med en uppskattad höavkastning av tillsammans

25,835 lass, varje lass beräknat till 10 centner eller 425 kilogram.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 168 höft. (Nr 199.) 4

Ströängarnas

förekomst.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Majits proposition Nr 199.

Ojämförligt största delen av sammanlagda ströängsarealen är belägen å

kronomark, nämligen 118,164 hektar, därav 66,311 hektar falla inom

Norrbottens län och 51,853 hektar inom Västerbottens län. De å allmänningar

liggande ängarnas areal utgör inom Norrbottens län 9,220

hektar samt inom Västerbottens läns fjälltrakter 6,264 hektar. Vad slutligen

angår de inom enskilda fastigheters ägoområden liggande ströängar,

upptages arealen av dessa inom de tidigare avvittrade Jappmarksområdena

icke till mera än 115 hektar, därav endast 2 hektar inom Västerbottens

län. Inom sistnämnda läns fjälltrakter upptages därjämte en areal av

641 hektar äng såsom liggande inom främmande fastigheter, under

vilket uttryck emellertid inbegripes så kallad samfälld husbehovsskog,

som enligt numera gällande bestämmelser kan vid avvittringen avsättas

såsom gemensam för två eller flera fastigheter.

Ströängamas

rättsliga

natur.

(s.

Angående ströängamas rättsliga natur anför kommittén följande

34—36):

»Innebörden av det i de nådiga breven lämnade medgivandet om ängarnas

bibehållande tillsvidare under hemmanen och nybyggena är i viss mån dunkel. Såsom

förut påvisats, var enligt lappmarksreglementet innehavet av utängarna icke

förenat med samma rätt som besittningen av den insynade inägojorden invid gårdarna.

Ängarnas innehavare måste finna sig i att ängarna, i den män de icke oundgängligen

behövdes för jordbrukets bestånd, togos i anspråk för andra nybyggen. Man

utgick uppenbarligen från att ängarna skulle så småningom återfalla till kronan.

De föreskrifter, som i 1873 års avvittringsstadga lämnades angående skiftesläggmng

och ägoutbyten, inneburo eu ganska följdriktig tillämpning av de sålunda i

lappmarksreglementet fastslagna grundsatserna. Genom de sedermera tillkomna besluten

om ängarnas bibehållande under fastigheterna gjordes emellertid en betydelsefull

inskränkning i avvittringsstadgans föreskrifter om ägoutbyten, och genom den

utsträckta tillämpning, dessa beslut under avvittringens gång erhöllo, blevo verkningarna

av det lämnade medgivandet betydligt mera omfattande än man från början

torde hava avsett. Den rätt, varmed ängarna sålunda tilldelades fastigheterna, lärer

dock icke kunna likställas med den rätt, hemmansägarna och nybyggena erhöllo

till annan genom avvittringen dem tilldelad mark. Väl avsade sig kronan rätten

att under vissa förhållanden påfordra ängarnas återlämnande utan vederlag, men å

andra sidan övergåvos icke helt de grundsatser, som kommit till uttryck i lappmarksreglementet.

Innehavet gällde endast tillsvidare, till dess kronan kunde finna

med sin fördel förenligt att tillbyta sig ängarna, låt vara mot fullgott vederlag.

Kronan avstod således tillsvidare från den i avvittringsstadgan fastslagna

rätten för kronan att tillbyta sig ängarna. Frågan om ängarnas återförvärvande

ställdes på framtiden, på samma gång som kronan förband sig att vid kommande

ägoutbyten tillämpa en för åborna betydligt förmånligare regel än den, som avvittringsstadgan

föreskrev, nämligen att även i de fall, då äng ej kunde anses erforderlig

för hemmanets eller nybyggets bestånd, lämna fullgott vederlag i annan mark.

För övrigt torde bestämmelserna om ängarnas bibehållande icke hava inneburit annat

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kung}. Maj:ls proposition Nr 199.

än avvittringsåtgärdernas uppskjutande i fråga om ängarna. De ägoutbyten, som

förutsattes sedermera skola äga rum, skulle således försiggå under avvittringsförfarandets

former och icke enligt skiftesstadgans regler. Hade meningen varit, att

avvittringen å de fastigheter, vilka fingo bibehålla ägor såsom ströängar, skulle

anses till fullo avslutad och att skiftesstadgan alltså borde äga tillämpning å dessa

ägoutbyten, skulle det tydligen varit överflödigt att till medgivandet om ängarnas

bibehållande foga det förbehåll att medgivandet gällde endast tillsvidare. Aven

utan ett dylikt förbehåll hade ängarna varit underkastade skiftesstadgans regler

om ägoutbyten. Vad man med förbehållet åsyftade var uppenbarligen att bereda

kronan längre gående möjlighet till ängarnas återtagande än skiftesstadgans bestämmelser

om ägoutbyten kunde medgiva. De utlåtanden från olika myndigheter, som

avgåvos i anledning av de hos Kungl. Maj:t gjorda framställningarna om ängarnas

bibehållande, giva ock tydligen vid handen, att man var mån om att icke avhända

kronan rätten att en gång i framtiden ordna ströängsförhållandena. Synnerligen

stor vikt lades i dessa utlåtanden på att medgivandet icke komme att gälla för all

framtid, utan att kronan förbehölle sig möjlighet att befria kronoparkema från det

intrång, som förorsakades av ängarna. Förbehållet om ängarnas utbytande måste

därjämte anses innebära, att det är kronan ensam och icke åbon, som äger bestämma

tiden för bytet. Att ålägga kronan skyldighet att på åbons yrkande, tillhandahålla

annan mark i stället för ängarna har tydligen ej varit åsyftat. Även

häri ligger en väsentlig avvikelse från de enligt skiftesstadgan gällande reglerna

för ägoutbyten, vilka innebära, att dylika förrättningar kunna påkallas av sakägarna

å ömse sidor.»

Kommittén lämnar därefter (s. 39—44) en framställning över

de åtgärder, som redan vidtagits i fråga om reglering av hithörande förhållanden.

Härvid vore särskilt att märka den år 1917 tillkomna provisoriska

lagstiftningen i ströängsfrågan, innefattande dels lagarna den

25 maj 1917 om huru förhållas bör med ströängar vid ägostyckning

inom Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark samt om förbud

mot avsöndring av ströängar inom nämnda lappmarker, dels ock kungörelsen

deri 5 juni 1917 angående ströängars utbytande mot annan

mark. Dessa författningar hade tillkommit närmast på initiativ av de

år 1915 tillsatta sakkunniga för uppgörande av förslag till plan för en

allmän undersökning rörande statens för kolonisationsändamål tillgängliga

och därtill tjänliga marktillgångar inom de sex nordligaste länen, åt vilka

sakkunniga jämväl uppdragits att verkställa utredning i ströängsfrågan.

Medan de båda förstnämnda lagarna den 25 maj 1917 avsåge att

förhindra sådana fastighetsbildningar inom lappmarkerna, som kunde

försvåra en önskvärd lösning av frågan om ströängarnas återförvärvande

till kronan, hade 1917 års kungörelse angående ströängars utbytande

mot annan mark till syfte att i de fall, då det för något särskilt ändamål

kunde vara av vikt för kronan att omedelbart komma i besittning

Åtgärder i

sireängsfrågan.

s. 28 Kontrollera mot PDF

Skälen för cn

reglering av

strlitingarna.

28 Kungl. Maj.ts proposition Nr 199.

av ströängar, bereda rättslig möjlighet härför genom ägoutbyten av den

art, som åsyftades i de under avvittringarna utfärdade kungl. breven

om ängarnas bibehållande tillsvidare.

I detta sammanhang erinrar kommittén jämväl om att statsmakterna

beträffande en viss del av lappmarksområdet redan före nämnda författningars

tillkomst fattat beslut om genomgripande åtgärder för indragande

till kronan av det stora flertalet under hemman och nybyggen lydande

ströängar. Genom kungörelsen den 30 december 1916 angående tilläggsavvittring

i vissa delar av Västerbottens läns lappmarker, vilken kungörelse

till en början endast hade avseende å Dorotea och Sorsele socknar

men genom kungörelse den 7 februari 1919 utsträckts att gälla

jämväl Tärna socken samt de senare avvittrade delarna av Stensele

och Vilhelmina socknar, stadgades skyldighet för hemmansägare och

nybyggare att , på vissa närmare angivna villkor avstå sfröängarna till

kronan. Ångarna skulle återgå till kronan mot vederlag av åtagande

från kronans sida att bekosta så mycken odling som erfordrades för beredande

av en höskörd, motsvarande den som erhållits från ängarna.

Emellertid hade med hänsyn tilll rådande ekonomiska förhållanden och

andra omständigheter bestämmelserna om tilläggsavvittring ännu icke

kommit till verkställighet.

Kommittén övergår därefter till att redogöra för de synpunkter,

ur vilka den finner ett återförvärvande till kronan av ströängarna önskvärt

(s. 44—45). Till en början framhålles ströängarnas behövlighet för kolonisationen

å de norrländska kronoparkerna. För att en dylik kolonisation

skulle i nämnvärd omfattning komma till stånd, torde det, yttrar kommittén,

vara av nöden, att kronans rätt att komma i besittning av ströängar

och formerna för denna rätts utövande närmare fastställdes. Den allmänna

inventering av odlingsområden å kronomark i Norrland och Dalarna,

som sedan några år påginge och för närvarande stode under kommitténs

närmaste tillsyn, syntes, i den mån den hittills hunnit genomföras,

utvisa, att den odlingsmark, som stode till buds i dessa trakter,

till vida övervägande grad utgjordes av torvmark. I vad mån de odlingsbara

torvmarkerna utgjordes av ströängar hade kommittén icke varit i

tillfälle att noggrant utreda, men för vissa områden inom lappmarkerna,

nämligen dem, där kolonisationsförsök under de senaste åren satts i

verket, förelåge emellertid en dylik utredning, vars resultat Ange anses

tämligen belysande för spörsmålet. På ifrågavarande områden — nämligen

Metsekens, Rönnlidens, Luspbergets och Aronsjökullarnas kolonisationsområden

inom Västerbottens län — hade odlingsbara torvmarker

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition Nr 199.

till en sammanlagd areal av 1,166 hektar upplåtits till kolonisation och

för genomförande av dessa upplåtelser måste ströängar till en areal av

279 hektar, utgörande till största delen odlingsmark, av kronan förvärvas.

Inskränkte sig emellertid olägenheterna av ängarnas bibehållande

till att de sålunda måste uteslutas från kolonisationsplanerna, kunde

ifrågasättas, huruvida ur kolonisationens synpunkt tillräcklig anledning

förelåge att vidtaga särskilda lagstiftningsåtgärder för ängarnas återförvärvande

till kronan. I själva verket utgjorde dock förelintligheten av

ströängar ett sådant hinder för markupplåtelser, att utan ängarnas förvärvande

kolonisationen på flertalet därför lämpade områden överhuvud

icke eller endast i ringa omfattning skulle kunna äga rum. Den ägoblandning

varom här vore fråga utgjorde hinder för utläggande av lämpliga

områden till kolonat, och den dikning som vore av nöden för torvmarkområdenas

uppodlande kunde i allmänhet icke åstadkommas på

annat sätt än att även de i grannskapet liggande ängarna torrlädes,

varvid i varje fall ersättning måste gäldas för det intrång, ströängsinnehavarna

kunde lida genom att ängarna ej längre kunde användas till

det med dem avsedda ändamålet.

Kommittén påpekar, hurusom förslag varit å bane, att staten — i

stället för att, såsom kommittén tänkt sig, förvärva odlingsbara ströängar

i syfte att av dem och angränsande kronomark bilda kolonat,

som av kronan upplåtas — skulle på en helt annan väg framkalla uppodling

av ströängarna. I motioner vid 1914 års riksdagar ifrågasattes

nämligen, att innehavare av ströäng skulle berättigas att upplåta ängen

till eu självständig jordbrukslägenhet, till vilken staten då skulle av

omgivande kronomark utlägga ett lämpligt skogsskifte. Kommittén hade

för sin del ej kunnat ansluta sig till detta förslag. Då ströängarna i

allmänhet bestode allenast av sumpmark, varå bostäder icke lämpligen

kunna förläggas, och deras belägenhet oftast uteslöte möjligheten av att

de i odlat skick skulle kunna brukas från den fastighet dit de hörde

eller från annan fastighet, representerade varje äng för innehavaren ett

ganska obetydligt värde. Annat bleve förhållandet, om staten skulle

tillförbinda sig att vid ängarnas eventuella upplåtande till jordbrukslägenheter

tillägga lägenhetshavaren boplats, skogsmark och andra förmåner.

Ströängsinnehavarna skulle tvivelsutan komma att vid beräknande

av ängarnas värde taga hänsyn till de av kronan utlovade förmånerna.

Den uppskruvning av priset, som härav bleve en följd, komme

åter troligtvis att stå hindrande i vägen för upplåtelser i större omfattning,

vartill komme, att planmässighet i upplåtelserna icke på denna

väg kunde vinnas.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

Angående möjligheten för staten att komma i besittning av de

för kolonisationsändamål erforderliga ströängarna framhåller kommittén,

att den utväg som, bortsett från frivillig överenskommelse, för närvarande

stode kronan till buds, bestode i utbyte mot annan mark enligt kungörelsen

den 5 juni 1917. Erfarenheten visade emellertid, att betingelserna

för denna utvägs anlitande sällan vore för handen, enär kronan

merendels icke vore i besittning av lämplig vederlagsmark. För genomförande

av de kolonisationsförsök, som enligt beslut av 1918 och 1919

års riksdagar satts i verket, hade man därför sett sig nödsakad att

träffa uppgörelse med de hemmansägare, vilkas ströängar behövt tagas

i anspråk för kolonisationen, eu utväg, som emellertid erbjöde stora

svårigheter, bland annat av den anledningen att inteckningshavares rätt

måste tagas i betraktande och uppgörelse i allmänhet träffas även med

dem, något som i många fall stötte på praktiska hinder. En tänkbar

möjlighet att på det tvungna markbytets väg sätta staten i tillfälle att

komma i besittning av de för kolonisationsändamål erforderliga ströängar

vore att låta skogsmark komma i fråga såsom vederlag för ängarna.

Bestämmelser i sådan riktning vore emellertid enligt kommitténs uppfattning

ej tillrådliga, då ett återförvärvande på denna väg av ströängarna

skulle göra det nödvändigt att avhända kronan ganska avsevärda skogsområden.

Icke heller ansåge kommittén — bortsett från vissa undantagsfall

— en sådan lösning vara att förorda att de erforderliga ströängarna

tvångsvis indroges mot kontant ersättning. Indragning på dylika villkor

skulle tvivelsutan lända befolkningen till stor skada, då all garanti saknades

för att den för ängarna utgående penningersättningen användes

till fromma för de fastigheter till vilka ängarna hört.

En ur olika synpunkter antaglig lösning av svårigheterna syntes

däremot ligga i en anordning, liknande den som innefattades i bestämmelserna

om den s. k. tilläggsavvittringen, nämligen att vederlaget för

ängarna utginge på det sätt, att staten bekostade odling av mark i närheten

av gård, från vilken ängar indroges. En dylik anordning syntes

från rättslig synpunkt låta sig väl försvaras. Innehavare av äng erhölle

visserligen icke det vederlag i annan mark, som omnämndes i bestämmelserna

om ängarnas bibehållande vid avvittringen. Men om hans

fastighet på annat sätt genom statens åtgörande vunne en mot förlusten

av ängarna svarande, bestående tillökning i värde, syntes han näppeligen

hava grund att beklaga sig. Vad som tilläventyrs skulle kunna

göras gällande vore, att fastighetens utvecklingsmöjligheter minskades,

om i samband med ängarnas indragande en del av fastighetens odlings
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

mark toges i anspråk för den odling, som skulle ersätta ängarna. Men

en dylik invändning förfölle, därest man, såsom kommittén tänkt sig,

gjorde indragningen beroende därav, att fastigheten utöver det område,

som skulle på statens bekostnad uppodlas, ägde annan odlingsmark i

sådan utsträckning att dess utvecklingsmöjligheter kunde anses tillgodosedda.

Åven ur skogsvårdens synpunkt är det enligt kommitténs tanke

önskvärt, att kronan kommer i besittning av ströängar. Kommittén

framhåller härvid särskilt det hinder, ströängarna utgöra för genomförande

av erforderlig skogsdikning å kronomarkerna. Vissa av ängarna

skulle pnder förutsättning av torrläggning vara synnerligen lämpliga

för skogsproduktion, under det att andra behövde dräneras, enär de gåve

anledning till försumpning av kringliggande egentlig skogsmark. Då

ströängarna i allmänhet läge spridda än här än där på mossarna och

kärrmarkerna, kunde det vid sankmarkens avdikning givetvis ej undvikas,

att åtminstone en del ströängar bleve torrlagda till förfång för

innehavarna av ängarna. Då en rationell skogsvård ovillkorligen fordrade

sankmarkernas torrläggning och förutsättningarna i övrigt för en

intensiv skogsskötsel redan nu vore för handen inom mycket stora delar

av statsskogarna i lappmarkerna, vore tydligt, att kravet på undanröjande

av det hinder, ströängarna utgjorde för införande av dylik skogsvård, vore

välgrundat.

I vilken omfattning ströängar kunde behöva indragas för kolonisations-

eller skogsvårdsändamål vore naturligtvis beroende av den omfattning,

kolonisationen å kronomarkerna kunde komma att erhålla, och

den utveckling av det intensiva skogsbruket, som kunde ifrågakomma,

omständigheter, som nu icke med någon säkerhet läte sig bedöma. Det

läge under sådana förhållanden närmast till hands att låta indragningen

äga rum allenast i den mån staten vore i behov av ängarna och i övrigt

låta det nuvarande läget äga bestånd. Emellertid funne kommittén det

böra noga övervägas, huruvida icke staten av en annan anledning, nämligen

angelägenheten av att framdriva ett mera rationellt jordbrukssystem

inom lappmarkerna, borde känna sig manad att för de delar av

lappmarkerna, där jordbruket ägde någon betydelse, genomföra en allmän

reglering av ströängsfrågorna.

Till belysning av detta spörsmål har kommittén i korthet redogjort

för det nuvarande på slåtterängar grundade jordbrukssystemet i

lappmarkerna och de möjligheter för ett mera intensivt jordbruk som

föreligga.

Jordbruket i de inre delarna av Norrland hade ursprungligen varit

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 199.

och vore på de flesta håll ännu baserat på ett extensivt system, varvid

man i största utsträckning sökte tillvarataga fodret från de självväxande

ängarna och endast i obetydlig grad genom kulturåtgärder skaffade hö

åt kreaturen. Av de naturliga slåtterlägenheter, som stode till buds i

lappmarken, vore många belägna inom fastigheternas ägoområden men

till en högst väsentlig del utgjordes de av ströängar. Ett mindre tal

av dessa vore av jämförelsevis god beskaffenhet; särskilt förekomme ett

ej obetydligt antal s. k. bäckröjningar. Det vida övervägande antalet

ströängar bestode emellertid av smärre starrängar, som ej kunde slås

oftare än vart annat eller vart tredje år. Bruket av dylika sämre slåtterlägenheter

bildade en föga tacksam jordbruksmetod. Den påkallade vis- •

serligen ingen egentlig skötsel eller några utgifter för gödsling, men å

andra sidan bleve bärgningskostnaderna med hänsyn till den ringa avkastningen

synnerligen kännbara, särskilt i de fall då lejd arbetskraft

måste anlitas. Dessutom vore det ganska svårt att erhålla för dylikt

arbete lämpligt och vant folk, som vore villigt att dagen i ända trampa

i de blöta starrängarna. Följden hade blivit, att slåtterarbetet städse

måste betalas ganska högt, ofta med normala dagsverkspriser och därutöver

fri kost. Härtill komme kostnaden för höets hemforsling. Denna

krävde ett synnerligen tidsödande arbete, som verkställdes under vintern

i merendels snörik och obanad terräng.

Myrslåttern vore således i själva verket mycket betungande för

det norrländska jordbruket. Aven för mindre gårdar krävde den oproportionerligt

stor arbetsstyrka och för de större, som måste lega arbetshjälp,

bleve den helt enkelt icke lönande. Skulle därför med de alltjämt

stigande arbetspriserna jordbruket i lappmarksområdena i längden

bära sig, måste det drivas efter en mera intensiv metod. På grund av

klimatförhållandena i ifrågavarande trakter syntes därvarande jordbruk

visserligen även i framtiden böra inriktas huvudsakligen på foderproduktion,

men denna borde företrädesvis baseras på odlad jord, varigenom

skörden kunde drivas upp högst väsentligt på samma gång som kostnaderna

för bärgning och hemforsling betydligt nedbragtes.

Fördelarna av myrodlingen framträdde i synnerhet, då odlingen

läge i gårdens omedelbara närhet. Läge den på något avstånd från

gården, vore det önskvärt, att god transportväg funnes, men alldeles

oeftergivligt vore dock ej detta, enär transport av hö och konstgödsel

kunde ske vintertid, även om väg ej funnes, och den redskap, som

behövdes för den obetydliga brukningen, kunde släpas till odlingsområdet.

Kommittén hölle före, att bruket av slåtterängarna ur ekonomisk

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

synpunkt ingalunda kunde mäta sig med det mera intensiva jordbruk,

som även i lappmarkerna ägde goda förutsättningar, ock att det i själva

verket skulle vara till största båtnad för åborna själva, om de mera allmänt

övergåve slåtterbruket och ägnade sig åt uppodlande av mark inom

sina ägoområden, framför allt myrmark.

Även om utvecklingen i stort sett måste antagas komma att gå i

riktning av myrslåtterns övergivande, skulle det dock, så framt ej något

ingripande från det allmännas sida ägde rum, taga eu rundlig tid, innan

ängsbruket mera allmänt blivit utbytt mot bruket av odlad jord. Befolkningens

ekonomiska ställning utgjorde ett hinder för det hastiga

framåtskridande, som härvidlag vore önskvärt. De understöd som från

statens sida lämnades för utdikning av sumpmarker — särskilt från norrländska

avdikningsanslaget — vore visserligen i och för sig ganska

betydande men dock ej tillfyllest för att sätta befolkningen i stånd att

åstadkomma de uppodlingar, som skulle vara av nöden för att ersätta

slåtterängarna. Fördomar och oföretagsamhet stode ock hindrande i

vägen för den önskvärda utvecklingen.

I betraktande av nu framhållna omständigheter har kommittén

för sin del ansett sig böra föreslå, att i de delar av lappmarkerna, som

över huvud komme att beröras av kommitténs förslag, de å kronomark

belägna ströängarna i allmänhet indroges och att detta skedde mot

vederlag i form av bekostande av odling i gårdarnas närhet. Fn sådan

indragning komme visserligen att åsamka statsverket ganska betydande

kostnader. Men kommittén hölle före, att de fördelar, som ur här förut

angivna synpunkter vunnes genom ängarnas återgång till staten, väl

motiverade en dylik utgift.

Av de myndigheter, som avgivit utlåtanden över kommitténs förslag,

hava de flesta i likhet med kommittén uttalat sig för önskvärdheten av

att en allmän reglering av ströängarna genomföres. De allmänna

grunder, på vilka kommittén byggt sitt förslag angående indragning av

ströängarna, hava jämväl i det stora hela vunnit gillande av myndigheterna
Länsstyrelsen

i Västerbottens län finner förslaget om indragning

av ströängarna till kronan för kolonisations- eller skogsvårdsändamål

samt lämnande av vederlag därför genom bekostande av odling å den

fastighet, vartill ängarna höra, böra bliva till gagn för hela utvecklingen

inom lappmarkerna, om förslaget genomföres i den anda, som besjälat

detsamma. Myrslåtterns övergivande och övergång till en mera intensiv

metod med foderodling torde, yttrar länsstyrelsen, i själva verket vara

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 168 höft. (Nr 199.)

Utlåtanden

över förslagets

allmänna

grunder.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

ett bland villkoren för jordbrukets höjande i förevarande trakter. Befolkningen

i lappmarken hade länge hållit fast vid myrslåttern och därför

i ströängarna sett för boskapsskötselns bedrivande oundgängliga

marker. Under senare tid syntes man dock alltmera hava kommit till

insikt om att myrslåttern vore mindre lönande och att foderproduktionen

fördelaktigast baserades på odlad jord. Vid hushållningssällskapets sammanträde

i Vilhelmina den 6 juli 1920, som besöktes av ett stort antal

lappmarksbor, hade förekommit en långvarig överläggning i ströängsfrågan,

därvid, efter en ingående redogörelse för kommitténs förslag,

detsamma allmänt ansetts antagligt, förutsatt att vissa för ströängsinnehavarna

nödiga förbättringar i villkoren för avstående av dessa marker

komme till stånd.

Länsstyrelsen, som funne de olika intressen, som förelåge i ströängsfrågan,

hava blivit väl avvägda i förslagen, förordade sålunda i

huvudsak desamma, men ville dock samtidigt framhålla, att såväl

rättvisa och billighet som hänsynen till förslagens genomförande

under medverkan av dem som därav berördes — något som vore

av stor betydelse för att den ifrågasatta omfattande reformen skulle

medföra det gagn som därmed avsåges — krävde, att de fördelar, som

i utbyte mot ströängar enligt förslaget skulle komma deras innehavare

till godo, icke bleve i något avseende minskade.

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anför:

»Beträffande motiven för lagförslaget samt dess huvudprinciper är förvaltningsutskottet

i stort sett enigt med kommittén. Sålunda anser förvaltningsutskottet

i likhet med kommittén, att det ur såväl kolonisations- som skogsvårdssynpunkter

är synnerligen önskvärt för kronan att åter komma i besittning av ströängarna

ävensom att föreslagna indragningen, genomförd efter därför anpassade principer,

bör kunna bliva en god hävstång för framdrivande av ett mera intensivt och givande

jordbruk inom lappmarken, något som enligt förvaltningsutskottets förmenande

måste vara för staten ett det mest bärande motiv för de åtgärder, som här äro i fråga.

Förvaltningsutskottet tror ock, att detta syftemål bäst vinnes, om indragningen

sker i huvudsak efter de grunder, som föreslagits. Visserligen torde bland ägarna

av de hemman, från vilka indragningen skulle ske, den åsikten hittills varit den

förhärskande, att staten borde lämna mark i vederlag, men såsom kommittén påvisat

skulle detta icke låta sig göra med mindre än att kronan nödgades låta

skogsmark gå i vederlag för ängarna, något som ur ren statsekonomisk synpunkt

vore föga tilltalande och dessutom enligt förvaltningsutskottets förmenande knappast

kunde stå i samklang med det syfte, varför ströängarna upplåtits, nämligen för

främjande av jordbruket och boskapsskötseln. Icke heller ängarnas inlösen mot

kontant penningersättning kan från sådana synpunkter förordas.»

Jämväl länsstyrelsen i Norrbottens län förordar förslaget och finner

detsamma väl ägnat att undanröja ett av de största hindren för eu

rationell utveckling av jordbruket inom lappmarkssocknarna.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser principen

att ersätta ströängarna med odlad jord på eller i närheten av det

hemman, som innehaft ströängen, vara synnerligen lämplig och har intet

att erinra mot förslaget.

Förste lantmätaren i Norrbottens län håller däremot före, att ströängsinnehavarna

icke lagligen och rättvisligen kunna frånhändas ströängarna

annat än mot vederlag av annan mark och yttrar bland annat

följande:

Genom tillräckliga ägoutbyten vid avvittringen skulle varje skifteslagB

ängar hava kunnat sammandragas å så tå ställen att, därest för

varje skifteslag utlagts fyra skiften, mycket få och helt obetydliga ängar

blivit liggande utanför skifteslagens områden. Det intrång, ströängarna

nu syntes åstadkomma, hade icke alls löranletts av svårigheten att vid

avvittringen följa avvittringsstadgans föreskrifter utan därav, att de,

som handhaft avvittringens utförande, icke nog satt sig in uti avvittringsstadgans

verkliga innebörd eller ock saknat erforderlig praktisk

blick för att på nöjaktigt sätt undanröja svårigheterna. Jordägarna

syntes icke hava någon egentlig skuld i att avvittringsstadgans föreskrifter

icke följts och att ströängar därigenom uppstått i annan män

än att de, med hänsyn till att ängarna oundgängligen vant erforderliga

för hemmanens bestånd, måst hemställa om att tå bibehållas vid desamma,

Billighet och rättvisa syntes därför fordra, att jordägarna vid

indragning till kronan av ströängarna hölles fullkomligt skadeslösa och

icke fråntoges desamma utan fullt och vid deras uppkomst utlovat

vederlag. Det borde i varje fall stå jordägaren fritt att välja, om han

för ströäng, som indroges, ville erhålla nödig odlingsmark å kronomark

eller om han föredroge, att odling i stället verkställdes inom hans eget

skiftesområde.

Lantmäteristyrelsen tillstyrker i huvudsak förslaget och anför gent

emot vad förste lantmätaren i Norrbottens län yttrat:

sJämlikt den ursprungliga lydelsen av § 19 mom. 2 i 1873 års avvittringsstadga

var det tillåtet att utlägga skogsområde för avvittringsenhet i lyra skiften.

Först när fråga blev om utläggande av flera än fyra skiften skulle densamma

underställas Kungl. Majt:s befallningshavandes prövning. På förslag av den s. k.

domänkommittén företogs emellertid häri genom kungörelse den 9 november 1877

den ändring, att underställning till Kungl. Maj:ts befallningshavande skulle ske även

om fråga uppstode om det egentliga skogsanslagets läggande i mer än ett skifte.

Det synes för övrigt hava varit ett i anslutning härtill av nyssnämnda kommitté

framställt förslag, som lades till grund för Kungl. Maj:ts beslut om ströängamas

bibehållande.

Innebörden av nu berörda beslut synes vara, att skogsanslaget för varje av
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

vittringsenhet borde utläggas i ett komplex och företrädesvis med hänsyn till att

få kronans och enskildas skogsmark avgränsad på ett med hänsyn till denna mark

lämpligt sätt samt att sålunda vid områdestilldelning någon egentlig hänsyn icke

borde tagas till det förhållandet, huruvida ängarna folie inom skogsområdet eller

icke. Förste lantmätarens i Norrbottens län uppfattning i denna del står sålunda

i strid med innebörden i meddelade föreskrifter och de anvisningar, som man kan

antaga med stöd härav blivit av Kungl. Maj:ts befallningshavande lämnade till

tjänstemännen vid avvittringsverket.

Yad nu anförts motiverar desto hellre uppoffringar från statens sida för

reglering av förhållandena som det torde vara givet, att staten genom det sätt,

varpå områdestilldelningen vid avvittringen verkställts, beretts högst avsevärda

fördelar, vilkas värde torde kunna uppskattas långt utöver det belopp, som indragning

av ängar kan komma att förorsaka.»

Inom lantmäteristyrelsen har byråchefen Eriksson varit av skiljaktig

mening och anfört i huvudsak följande:

En för lappmarkens framtida utveckling så djupt ingripande lagstiftning

som den föreslagna syntes kräva en grundligare utredning än

som hittills förekommit. Ströängarna hade skattlagts alldeles som hemmanets

eller nybyggets andra vid eller i närheten av åker eller huvudinägorna

belägna ängar, och fastighetsägarna hade efter skatteköp full

äganderätt till ströängarna liksom till hemmanets övriga i dess skattläggning

inbegripna ägor. Varken uti äldre lappmarksförfattningar eller

i 1873 års avvittringsstadga eller uti kungl. breven om ströängarnas

bibehållande under fastigheterna hade någonsin ifrågasatts annat än att

ströängarna skulle utbytas mot behörigt vederlag av mark och ej heller

kolonisationssakkunniga eller kolonisationskommittén själva syntes förr

än i sitt slutliga förslag till ströängsfrågans ordnande hava föreslagit

ströängarnas tvångsindragning utan vederlag av mark. De av kommittén

anförda skäl för att ströängarna borde tvångsvis av kronan indragas

utan vederlag av mark och alltså endast mot penningersättning vore

ingalunda fullt hållbara. Enär ströängarna obestridligen tillhörde fastighets

skattlagda inägor och därav i regel utgjorde V4, V3, 7s, SU och än

mer, syntes en så avsevärd del av hemmans, hemmansdelars och lägenheters

ägovälde eller hemmantal, för vilken de under årtionden utgjort

onera, ej böra dem fråntagas utan städse utlovat lämpligt vederlag av

mark jämte skälig ersättning för odling, röjning och minskad avkastning.

En så avsevärd minskning av fastigheternas inägotillgångar skulle

för framtiden alltför mycket försvaga dem. Kommittén hade icke i

någon av de utav densamma undersökta och framhållna synpunkterna

kunnat angiva något enda övertygande skäl för ströängarnas indragning

till kronan. Ströängsfrågan borde lösas genom tillämpning tills vidare

av 1917 års kungörelse om deras utbytande mot annan mark vid före
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. May.ts proposition Nr 199.

kommande behov av sådant utbyte samt, där mera allmän inlösen av

ströängar inom någon lappmarkssocken förr eller senare erfordrades,

genom avvittringens fullföljande inom hela socknar eller åtminstone

vissa sockendelar. En sålunda företagen avvittring borde icke grundas

på tvångsindragning av ströängarna utan vederlag av mark annat än

till mindre omfattning utan på ängarnas utbytande mot annan mark

jämte ersättningar för odling, röjning och minskad avkastning efter

ordentlig gradering och värdering, varvid även skogsmark borde få

lämnas i vederlag av kronan.

Domänstyrelsen finner de av kommittén anförda motiven för eu

allmän reglering av ströängarna icke kunna vederläggas. Beträffande

angelägenheten för staten att inom ifrågavarande orter kunna framdriva

ett mera rationellt jordbrukssystern framhålles, att statsmakterna genom

avdiknings- och odlingsbidrag redan nu lämna betydande understöd åt

de norrländska hemmansinnehavarna i avsikt att bereda möjlighet till

åstadkommande av intensivare jordbruksdrift, men då på grund av gamla

sedvänjor och inrotade fördomar jordbruket i lappmarken icke inom

rimlig tid syntes kunna nå den utveckling, som dock måste anses högst

önskvärd, bordo eu ytterligare möjlighet härtill icke lämnas oförsökt,

synnerligast som detta syntes kunna ernås i huvudsak i samband

med de ur ron statsynpunkt beaktansvärda fördelarna, som vunnes genom

det föreslagna indragandet av ströängarna.

Jämväl lantbruksstyrelsen anser, att de föreslagna åtgärderna skulle

komma att bliva av stor betydelse för det norrländska jordbrukets rationella

utveckling. Lantbruksstyrelsen framhåller särskilt den omständigheten,

att varje fastighet, som beröres av de ifrågasatta åtgärderna, skall besökas

av jordbrukskonsulenter och att där skola utläggas odlingsområden efter

metoder, som äro ägnade att utgöra mönster vid framtida utvidgningar.

Enligt lantbruksstyrelsens förmenande torde knappast någon åtgärd från

statens sida för spridande av kunskap om rationella jordbruksmetoder

nå djupare bland den norrländska jordbruksbefolkningens alla lager än

just utläggningen av ifrågavarande odlingsområden, och genomförandet

härav syntes dessutom kunna bidraga till höjandet av jordbruksproduktionen

i fråga om hö och animala produkter.

Kammarkollegium anför i sitt yttrande följande:

»Lika med kommittén håller kollegium före, att, därest en allmän reglering

av ströängarna skall genomföras nu och i ett sammanhang, någon annan utväg än

den föreslagna icke står öppen.

I betraktande av att den ifrågasatta lagstiftningen syftar till betydande ingrepp

icke blott i bestående rätt utan jämväl i ortsbefolkningens nedärvda ekonomiska

vanor, vartill kommer att dess genomförande skulle för statsverket medföra högst

opaginerad Kontrollera mot PDF

:>s •

huru/l. Majds proposition AV li)d.

betydande ekonomiska uppoffringar, synes emellertid densamma endast kunna rättfärdigas

av särdeles tvingande skäl. Huruvida dylika skäl verkligen blivit ådagalagda,

anser kollegium icke vara fullt klart. Kollegium håller före, att de omständigheter,

vilka ligga till grund för den genom nådiga förordningarna den 30 december

1916 och den 7 februari 1919 föreskrivna regleringen av ströängarna i de huvudsakligen

ovan odlingsgräns^! liggande delarna av Västerbottens läns lappmark, icke

utan vidare kunna åberopas såsom stöd för det nu föreliggande lagförslaget. Det

lärer nämligen icke kunna förnekas, att vad som varit avgörande vid tillkomsten

av nämnda författningar varit hänsynen till lapparnas behov av renbeten i dessa

trakter samt nödvändigheten att i möjligaste utsträckning för lapparna undanröja

de med dylikt bete sammanhängande riskerna av kreatursskador å enskild mark.

I motiven för den nu föreslagna lagstiftningen hava några dylika hänsyn icke ens

blivit antydda.

Icke heller får förbises, att vederbörande jordägare i nyssnämnda delar av

Västerbottens lappmark i kraft av särskilda förbehåll i avvittringsutslagen tillförbundits

att underkasta sig ströängsreglering genom tilläggsavvittring, samt att

nämnda förbehåll i själva verket utgjorde en förutsättning för att de då föreliggande

avvittringsförslagen, enligt vilka, bland annat, betydande arealer skogsmark blivit

kronan obehörigen avhända, skulle kunna från det allmännas sida godkännas. Några

dylika förbehåll hava, som bekant, icke intagits i de avvittringsutslag, som meddelats

beträffande de delar av Norrbottens och Västerbottens lappmarker, vilka avses i

lagförslaget. Fastmer måste jordägarna genom de särskilda kung], brev, varigenom

ströängarnas bibehållande under hemmanen eller nybyggena medgivits, anses hava

bibragts den uppfattningen, att ängarna i framtiden icke kunde avhändas dem

annorledes än mot fullgott vederlag i mark.

Kommittén har ansett den föreslagna lagstiftningen nödvändig dels ur synpunkten

av ströängarnas behövlighet för kolonisationen å de norrländska kronoparkerna,

dels ur skogsvårdssynpunkt och dels slutligen med hänsyn till angelägenheten

att framdriva ett mera rationellt jordbrukssystem inom lappmarkerna.

Vad särskilt angår kolonisations- och skogsvårdssynpunkterna har kommittén

framhållit, att ströängarnas förvärvande av staten utgjorde en förutsättning för en

nödig torrläggning av vattensjuka markområden. Härtill anser sig kollegium böra

foga den erinran, att de under innevarande år tillkomna nya delarna av vattenlagen

öppnat betydligt större möjligheter än hittills för genomförande av torrläggningsföretag

av beskaffenhet att kollidera med angränsande markägares intressen,

samt att det sålunda må anses tveksamt, huruvida lagförslaget, åtminstone numera,

kan anses tillräckligt motiverat med hänsyn särskilt till torrläggningsintresset.

Vidkommande slutligen intresset att framdriva ett mera rationellt jordbrukssystem

inom lappmarkerna, måste det enligt kollega uppfattning väcka en viss betänksamhet

att för detta intresses tillgodoseende tillgripa en tvångslagstiftning av

föreslaget innehåll. Det torde få anses tvivelaktigt, huruvida det överhuvudtaget

ligger inom ramen för lagstiftningens uppgifter att tvångsvis på nu föreslagna sätt

korrigera enskildes ekonomiska vanor. En expropriationslagstiftning med enahanda

syfte beträffande exempelvis jordbruket i övriga delar av riket skulle otvivelaktigt

verka stötande på den allmänna uppfattningen. Kommittén synes icke heller varit

främmande för en sådan tankegång, när kommittén framhåller, hurusom för den

händelse att fastighetsägaren skulle underlåta att fullgöra det av ströängsnämnden

planlagda odlingsarbetet, förslaget icke innebure något allmänt stadgande om åt
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199. o9

gärder för arbetets framtvingande, något soin, enligt kommitténs tanke, skulle alltför

mycket strida mot rådande uppfattning av samhällsmaktens ställning gent emot

den enskilde jordägaren och dessutom vid tillämpningen tvivelsutan visa sig outförbart.

Kollegium anser för sin del, att lagförslagets syfte att genom markexpropriation

försätta jordägaren i ett sådant tvångsläge att visst odlingsarbete måste

av honom utföras med mindre hans jordbruk inskränkes eller tilläventyrs går under,

står betydligt nära ovannämnda av kommittén underkända tanke att genom uttrycklig

föreskrift framtvinga berörda odlingsarbete.

Kollegium har med dessa erinringar emellertid icke velat motsätta sig den

nu föreslagna lagstiftningen, då kollegium väl inser, att betydelsefulla intressen

komma att främjas med densamma. Kollegium vill i detta sammanhang särskilt

omnämna ett av kommittén icke framhållet allmänt intresse, nämligen önskvärdheten

av ordning och reda beträffande fastighetsindelningen i dessa trakter, vilket

önskemål icke lärer kunna tillgodoses annorledes än genom grundlig reglering av

hemmanens och nybyggenas ströängsinnehav.

Såsom kommittén påvisat och såsom ytterligare framhållits i flera 1>epct^Jfec™enLs~

av de över förslagen avgivna utlåtandena är det ur många synpunkter

av vikt att frågan om reglering av ströängarna i lappmarkerna snarast

vinner en slutlig lösning. De åtgärder, som hittills vidtagits för att

göra det möjligt för kronan att i särskilda fall återförvärva ströängar, kunna

icke, i den mån som behovet att för kolonisations- och andra ändamål

disponera över ängarna allt mera gör sig gällande, anses tillfredsställande.

Vad särskilt kolonisationen angår, är det uppenbart, att ströängarna

utgöra ett allvarligt hinder för ett ordnande av bosättningarna å

kronans områden i enlighet med de grundsatser, vilka statsmakterna

redan skänkt sitt gillande genom besluten om anordnande av de senare

årens kolonisationsförsök. De olägenheter, som uppkomma därigenom

att kronan vid utläggande av kolonisationsområden skulle vara bunden

av främmande ägoinnehav å de marker, som kunna vara lämpade för

nya bosättningar, synas mig vara av den art, att det måste anses synnerligen

angeläget, att kronan beredes effektiv möjlighet att förvärva de

för kolonisationens genomförande erforderliga ströängarna. Även i skogsvårdens

intressen skulle det, såsom kommittén framhållit, i många fall

vara av betydelse om kronan sattes i tillfälle att disponera över ströängar,

som nu innehavas av enskilda jordägare. Kraven på genomförande av

en rationell skogsvård göra sig allt mera gällande, och det torde därför

böra tillses, att de olägenheter som ströängarna förorsaka, särskilt därigenom

att de hindra skogsmarkens utdikning, bliva undanröjda. Betydelsen

av att ernå bättre ordning och reda i fastighetsindelningen

bör ej heller underskattas.

Den viktigaste synpunkten vid frågan om en reglering av ströängarna

synes mig emellertid vara, att man, på samma gång som kro
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

nans direkta intressen att för det ena eller andra ändamålet kunna förfoga

över vissa ängar bliva tillgodosedda, söker finna en sådan lösning

att jordbruket inom lappmarkerna därigenom beredes den hjälp, varav

det för visso på inånga håll är i behov. Den grundsats, på vilken

kommitténs förslag vilar, nämligen att ängarna skola indragas mot

vederlag av att kronan i närheten av gårdarna bekostar odling, som ger

lika stor höavkastning som ängarna, synas mig väl ägnad att befrämja*

övergången till ett mera intensivt jordbrukssystem. Att det nuvarande

bruket av ströängarna ur ekonomisk synpunkt är mindre tillfredsställande,

torde alla vara ense om. Å andra sidan synes ingen tvekan råda därom

att goda utvecklingsmöjligheter erbjuda sig för jordbruket inom lappmarkerna

genom de rika tillfällen till nyodling, som merendels finnas å

varje fastighet, särskilt å myrmarkerna. Säkerligen måste utvecklingen

— icke minst till följd av de stegrade arbetsprisen — gå i riktning av

myrslåtterns övergivande och övergång till bruket av odlad jord. Härvid

bör jämväl beaktas, att odlad myrmark ej blott ger många gånger större

avkastning än myrslåttern, utan även att, enligt vad verkställda utfodringsförsök

visat, hö från odlad myrmark avgjort måste tilläggas ett

högre värde än myrmarkernas naturliga starrhö, skördat under i övrigt

lika förhållanden. Emellertid torde befolkningens inrotade vanor och

ringa företagsamhet i förening med bristande ekonomiska resurser göra

att eu sådan önskvärd omläggning av jordbruket kanske skulle låta

vänta på sig länge, om icke staten genom sitt ingripande giver de

nödiga impulserna.

Fördelarna av ströängarnas förvärvande åt kronan i enlighet

med de föreslagna principerna synas mig vara så påtagliga, både för

kronan och för fastighetsinnehavarna, att jag icke tvekar att förorda en

allmän indragning av ströängarna genomförd efter de grunder, kommittéförslaget

innebär. De betänkligheter, som framförts mot indragningen

med hänsyn därtill att vederlaget för ängarna icke kommer att

bestå i mark utan däri att kronan bekostar odling å vederbörande fastighets

eget område, synas mig icke vara av den allvarliga art att de

böra vinna beaktande. Sedd från synpunkten av den historiska uppkomsten

av nu rådande förhållanden måste den ersättning, som enligt

förslaget beredes ströängsinnehavarna, anses vara synnerligen fördelaktig.

Fn reglering av ströängarna, genomförd under ägoutbytets form,

skulle, om en sådan överhuvudtaget läte sig utföra, nödvändiggöra ett

avstående från kronans sida av betydliga skogsområden, något som icke

kan vara att förorda. Vill man bringa ströängsfrågan till en slutlig

lösning — önskvärdheten därav torde allmänt erkännas — lärer alltså

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Ma,j:ts proposition Nr 199.

knappast någon annan för alla parter tillfredsställande utväg stå till

buds än den av kommittén föreslagna. Det löfte, som i sammanhang

med avvittringen möjligen kan anses hava givits ströängsinnehavarna

om att ängarna skulle utbytas mot annan mark, kan icke gärna föranleda

till att statsmakterna, då nu fullgott vederlag i annan form bjudes,

skulle känna sig förhindrade att genomföra en reform, som bliver

till avsevärd nytta för ströängsinnehavarna själva.

Innan jag övergår till att redogöra för detaljbestämmelserna i

föreliggande förslag, må det framhållas, att de åtgärder för en reglering

av ströängarna som nu ifrågasättas endast avse sådana ängar, som

äro belägna inom lappmarkerna. Emellertid förekomma, såsom kommittén

framhåller, med ströängar jämförliga ängslägenheter även här

och var i det övriga Norrland samt i Dalarna. (Se motiven s. 55—63.)

Vad angår trakterna utanför lappmarkerna i de norrländska länen,

framgår av den utav kommittén verkställda utredningen, att antalet av

dylika än^ar därstädes är synnerligen obetydligt. Dessa ängars rättsliga

ställning är också eu annan än ströängarnas, i det att kronan icke

kan beträffande dem åberopa någon skyldighet för innehavarna att

finna sig i sådana ägoutbyten, som vid ströängarnas bibehållande förutsattes

framdeles skola äga rum. På grund härav och då utängarna

utanför lappmarken icke kunna sägas nämnvärt inverka på jordbrukets

drift, har kommittén ansett sig icke böra föreslå några särskilda bestämmelser

rörande dessa ängar.

I fråga om Dalarna erbjuda, såsom kommittén påvisar, de i vissa

socknar å kronomarkerna förekommande slåtterängarna, s. k. myrslogar,

en viss likhet med ströängarna. I rättsligt avseende skilja de sig

emellertid i väsentlig mån från såväl ströängarna som det norrländska

kustlandets utängar. Kommittén påpekar, hurusom vid storskiftet inom

åtskilliga socknar meddelats bestämmelser därom att jordägare, som

innehade myrslogar å skogsmark, vilken genom skiftet till t ölle en annan,

finge bibehållas i orubbad besittning därav under tjugo år efter storskiftets

slut, men vore därefter skyldig att av skogsmarkens ägare taga lösen

efter mätismanna ordom. I enlighet härmed hade enskilda jordägare

bibehållits vid besittningen av myrslogar, belägna å de skogsområden,

som vid storskiftet avsatts för kronans räkning. Ett dylikt förfarande

hade tillämpats inom följande socknar, nämligen Lima och Transtrand,

Särna och Idre samt Älvdalen ävensom inom Hamra socken, som undergått

storskifte gemensamt med Orsa socken.

Emellertid har kronan i vissa trakter redan begagnat sig av sin

rätt att inhysa myrslogarna. Detta är fallet med slogarna å kronoparBihang

till riksdagens protokoll 1921. 168 höft. (Nr 199.) 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

kerna i Lima och Transtrands socknar samt Hamra kronopark. Vad däremot

angår kronans marker inom Älvdalens samt Sårna och Idre socknar

har någon inlösen ännu icke ägt rum, ehuru kronan ägor rätt därtill, sedan

numera 20 år förflutit efter det storskiftet avslutades i dessa socknar.

Kommittén framhåller, att myrslogarna numera i allmänhet icke spelade

samma roll för jordbrukarnas hushållning som ströängarna inom lappmarkerna

och att det därför icke vore att befara, att en inlösen av

myrslogarna enligt de därom gällande bestämmelser, särskilt om den

icke företoges förrän de nu rådande med kristiden sammanhängande

extraordinära förhållandena upphört, skulle medföra några vådor för

jordbruket i de trakter, varom här vore fråga. Kommittén har därför

icke ansett sig böra tillstyrka, att det förfarande, som föreslagits för

indragning av ströängar inom lappmarkerna, jämväl skall tillämpas vid

inlösen av myrslogarna i Dalarna, utan funnit nu gällande bestämmelser

böra bibehållas.

Inom Sårna och Idre förekomma å kronoparkerna jämväl en annan

sorts slogar, nämligen de s. k. ängsslogarna, varmed avses sådana utmed

vattendragen belägna bättre ängar, vilka vid storskiftet graderats såsom

inägnjord. Med hänsyn till dessa slogars betydelse för jordbruket och

till den rätt, varmed de innehavas, bär kommittén icke velat ifrågasätta

någon tvångsinlösen till kronan av dessa ängar.

Jag ansluter mig till vad kommittén i dessa delar anfört och finner

alltså icke några särskilda åtgärder för närvarande påkallade vare

sig i fråga om de i norrländska kustlandet belägna utängarna eller i

fråga om myrslogarna eller ängsslogarna i Dalarna.

Förslaget till lag om ströängars indragande till kronan.

Förslaget upptager i en första avdelning under ((Allmänna bestämmelser»

reglerna för ströängars indragande enligt grundsatsen om

vederlag i form av odlingsersättning. I en andra avdelning hava sammanförts

de särskilda bestämmelser, som ansetts erforderliga beträffande

indragningen av ängar, tillhörande fastighet, varå ej idkas jordbruk, ävensom

av hemmanslott, som uteslutande består av en eller flera ströängar.

Angående de särskilda bestämmelserna i förslaget anhåller jag att

få anföra följande, varvid må anmärkas, att kommittéförslagets paragrafföljd

är densamma, som i det av mig framlagda förslaget.

Såsom förut påpekats, inbegripas under uttrycket ströängar ej

blott de ä kronomark belägna ängar, som under avvittringen bibehöllos

opaginerad Kontrollera mot PDF

41!

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

under hemman och nybyggen, utan även fastigheternas slåtterängar å

de vid avvittringen bildade s. 1c. allmänningarua samt sådana ängar,

som kommo att ligga inom andra fastigheters ägoområden. Kommittén

har emellertid icke funnit sig böra föreslå, att de ifrågasatta åtgärderna

skulle omfatta de ängar, som ligga å allmärmingar eller inom

andra fastigheters ägovälden. Såsom skäl härför har bland annat anförts

(s. 64—66), att det vore i viss mån tvivelaktigt, huruvida i fråga om

ströängar å allmänning det vore kronan eller allmänningsdelägarna, som

vore rätta sakägare, när det gällde att verkställa en indragning av dessa

ängar. Men även under antagande att kronan kunde anses hava rätt att ingripa

även i fråga om ordnandet av ströängsförhållandena å allmänningarna,

vore det svårt att inse, huru ängarna skulle behandlas, sedan

de kommit i kronans hand. Ville man en gång i framtiden utsträcka

ströängsregleringen till allmänningsskogarna, syntes initiativet böra

komma från allmänningsdelägarna, då saken närmast rörde dem. Delvis

samma synpunkter kunde anföras beträffande indragning av de till

antalet ganska obetydliga ängar, som vore belägna inom enskilda fastigheters

områden. Ehuru en reglering av dem väl mången gångkunde

vara önskvärd, särskilt för ägarna av den fastighet, varinom de

vore belägna, syntes det dock vara lämpligast, att en dylik reglering

genomfördes allenast i den mån och på det sätt förhållandena i varje

fall påkallade. Den ståndpunkt, kommittén sålunda intagit beträffande

omfattningen av ströängsindragningen, hade kommittén ansett lämpligen

kunna uttryckas genom en sådan definition av begreppet ströängar, att

därunder inbegrepes allenast de å kronomark belägna ängar, som vid avvittringen

bibehållits under fastigheterna.

Några skäl att avvika från vad kommittén sålunda föreslagit

synas mig icke föreligga.

Enligt den av kommittén föreslagna lydelsen av förevarande paragraf

skulle lagen icke äga tillämpning å ströängar, som ligga ovan

odlingsgränsen i Norrbottens läns lappmark, ej heller å ströängar inom

Västerbottens läns lappmark, vilka tillhöra fastighet, som kan bliva föremål

för tilläggsavvittring.

I motiven erinrar kommittén, att i fråga om Västerbottens län

de ovan odlingsgränsen belägna områdena i allmänhet komme att, oberoende

av de bestämmelser kommittén föreslår, bliva föremål för tillläggsavvittring,

vilken för övrigt komme att i några fall omfatta även

områden nedom odlingsgränsen. Vad åter beträffade Norrbottens län.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts ■proposition Nr 199.

yttrar kommittén, torde av andra skäl ängarna ovan odlingsgränsen

böra undantagas från tillämpning av den föreslagna lagstiftningen. De

synpunkter, som framhållits beträffande ströängarnas betydelse för kolonisationen,

gjorde sig icke gällande för trakterna ovan odlingsgränsen,

då enligt gällande bestämmelser inga nya bosättningar där finge äga

rum. Vad anginge skogsdikningen före funnes för närvarande knappast

något behov av att med hänsyn till skogsvården taga i anspråk

sådana av enskilda disponerade ströängar, som läge ovan odlingsgräusen.

Icke heller syntes ur synpunkten av jordbrukets allmänna upphjälpande

anledning föreligga att för nu ifrågavarande trakter genomföra en indragning

av ströängar. Jordbruket stode här på en mera primitiv

ståudpukt, vilket hade sin orsak såväl i det rådande hårda klimatet

som i de svåra kommunikationsförhållandena. Betingelserna för ett

genomförande av mera rationella jordbruksmetoder i dessa trakter syntes

i stort sett åtminstone för närvarande icke föreligga. Tillgången på

växtliga ängar vore däremot relativt god. Jakt och fiske utgjorde

mångenstädes en väsentlig inkomstkälla för nybyggarna. Åven om förhållandena

på sina ställen kunde vara sådana att ett övergivande av

ströängsbruket skulle ekonomiskt låta sig genomföras, hade kommittén

dock icke ansett skäl föreligga att för närvarande tillråda indragning

av ströängar inom dessa trakter. Kommittén hade därvid icke

kunnat lämna utan beaktande den betydliga kostnad, som en dylik indragning

skulle åsamka statsverket. Medan arealen av ströängar å

kronomark inom Norrbottens län enligt avvittringshandlingarna beräknades

till 06,311 hektar, utvisade eu approximativ utredning, att av dessa

omkring 16,000 hektar tillhörde hemman, belägna ovan odlingsgränsen.

Lantmäteri styrelsen håller före, att tillräckliga skäl icke finnas för

att från indragningen utesluta de ströängar som ligga ovan odlingsgränsen

i Norrbottens län och yttrar därom:

»Kommitténs förslag i denna del måste för ortsbefolkningen te sig såsom

ledande till orättvisa. Så torde exempelvis bliva fallet för vissa delägare i den

stora byn Svappavaara i Jukkasjärvi socken, som genomskäres av odlingsgränsen

och beträffande vilken således vissa ängar komma att indragas och andra icke. Liknande

förhållanden förekomma flerstädes. Vad kommittén till stöd för sitt förslag uti

nu ifrågavarande del anfört ur jordbrukets synpunkt anser lantmäteristyrelsen icke

riktigt liksom icke heller det motiv, som är hämtat från de svåra kommunikationsförhållandena.

Dessa äro givetvis genom redan befintliga järnvägar bättre för

övre delarna av Jokkmokks, Gällivare och Jukkasjärvi socknar än för större delen

av trakterna ovan odlingsgränsen i Västerbottens län. Inom sistberörda trakter äro

byalagen emellertid i allmänhet små samt byar och hemman tilldelade skogsområden

mycket begränsade. Till följd härav äro ströängarnas areal och betydelse i

samma trakter särskilt stora. Här innebär hittills meddelade bestämmelser rörande

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj.ts proposition Nr 199.

tilläggsavvittringen indragning även av ängar, som enligt styrelsens mening icke

böra indragas på grund av deras beskaffenhet. Den olikhet för att icke säga motsättning,

som sålunda komme att skapas mellan trakterna ovan odlingsgränsen i

de båda länen, måste framstå såsom helt och hållet oförklarlig.

Lantmäteristyrelsen finner sig här böra framhålla ytterligare ett exempel.

Jukkasjärvi by ligger på omkring två mils avstånd från Kiruna. Landsväg finnes

numera mellan nämnda platser. Laga skiftet i nämnda by avslutas i år. Till

följd därav äro delägarna i byn under de närmaste åren särskilt mottagliga för

impulser i fråga om jordbruket. Indragning av ströängar skulle säkerligen för

denna by bliva av stor betydelse genom den hjälp, som därigenom bereddes för jordbrukets

omläggning. Goda förutsättningar för foderväxtodling finnas och ökning

av kreatursstocken och därigenom särskilt av tillgången på mjölk för Kiruna är

givetvis av stor betydelse.»

Med anledning av vad lantmäteristyrelsen anfört anser jag det böra

tagas under övervägande, huruvida icke indragningen av ströängar bör

utsträckas att omfatta åtminstone vissa delar av de områden, som ligga

ovan odlingsgränsen i Norrbottens län. 1 den mån som förutsättningar

för ett intensivt jordbruk i dessa trakter föreligga, skulle det kunna

anses innebära eu orättvisa, om icke befolkningen jämväl därstädes

komme i åtnjutande av de möjligheter till utveckling av jordbruket,

som en indragning av ströängarna i enlighet med de föreslagna

grundsatserna otvivelaktigt skulle medföra. Att härvidlag gå så långt

som lantmäteristyrelsen ifrågasätter, eller att utsträcka indragningen till

samtliga trakter ovan odlingsgränsen, torde emellertid för närvarande

helt visst icke vara tillrådligt. De socknar det här gäller äro Arjeplog,

Jokkmokk, Gällivare, Jukkasjärvi och Karesimndo. Vad angår sistnämnda

socken, vilken ligger helt ovan odlingsgränsen, torde några förutsättningar

för en intensivare jordbruksdrift därstädes knappast föreligga.

Detsamma torde vara fallet ifråga om flertalet av de hemman och nybyggen,

som ligga ovan odlingsgränsen inom Arjeplogs, Jokkmokks

och Gällivare socknar. På de skäl, kommittén härutinnan anfört, synes

mitr ifråga om dessa trakter icke åtminstone för närvarande vara att

tillråda att genom de nu föreslagna åtgärderna söka förmå befolkningen

att övergå tdl ett nytt jordbrukssystem.

Vad däremot Jukkasjärvi socken angår äro förhållandena, såsom

jämväl lantmäteristyrelsen påpekat, i viss mån olika. Flera störa

byar ligga här ovan odlingsgränsen och goda avsättningsmöjligheter

för jordbrukets produkter föreligga också genom närheten till de gruvsamhällen

som här växt upp och som genom bergshanteringens fortsatta

uppsving kunna väntas ytterligare uppstå. Så ligga ovan odlingsgränsen

i denna socken gruvfälten Kirunavaara, Luossavaara, Tuolluvaara,

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Kungl. Maj ds proposition Nr 199.

Mertaineu, Svappavaara m. fl. En indragning av ströängarna inom denna

socken och den därigenom framkallade omläggningen av jordbruket och

uppmuntran till nyodlingar skalle säkerligen vara till stor båtnad icke

blott för jordbrukarna själva utan även för den ganska talrika befolkningen

i övrigt, som därigenom skulle få ökad tillgång på mjölk och andra

jordbrukets produkter. Med hänsyn därtill att laga skifte nyss avslutats

eller just pågår i några av de största byarna inom socknen och

då i samband därmed utflyttningar till nya områden äga rum, torde

också betingelserna för en omläggning av jordbruket i dessa trakter

just för närvarande vara synnerligen gynnsamma.

Ehuru jag alltså icke finner mig böra föreslå, att indragningen,

såsom lantmäteristyrelsen ifrågasätter, utsträckes att omfatta samtliga

trakter ovan odlingsgränsen, synas mig goda skäl föreligga att låta

hela Jukkasjärvi socken inbegripas i den föreslagna lagens tillämpliglighetsområde.

Vill man en gång i framtiden, när förhållandena kunna

så påkalla, genomföra en reglering av ströängarna jämväl för de inom

andra socknar ovanför odlingsgränsen belägna fastigheterna, låter sig

detta naturligtvis lätt göra.

Emellertid synes mig även i ett annat avseende en ändring böra

göras i fråga om innehållet av föreliggande paragraf. Enligt den av

kommittén föreslagna formuleringen skulle beträffande Norrbottens län

lagen tillämpas endast å ströängar, som läge nedanför odlingsgränsen.

Det vore alltså ängarnas belägenhet, som vore avgörande, icke belägenheten

av själva fastigheterna. Lantmäteristyrelsen har härutinnan framhållit,

att den föreslagna bestämmelsen måste för ortsbefolkningen te

sig såsom ledande till orättvisa. Jag finner jämväl ett visst fog för

en sådan invändning mot förslaget. Fall kunna uppenbarligen inträffa,

då en fastighet har ängar såväl ovan som nedan odlingsgränsen, och

det måste då förefalla fastighetsägaren oförklarligt, varför han icke

ifråga om samtliga ängar kan bliva delaktig av de fördelar, indragningen

innebär. Rättvisan torde kräva, att i ett dylikt fall ströängarna i sin

helhet bliva föremål för reglering. Av samma skäl torde det jämväl

vara lämpligast att inom varje by alla fastigheter så långt som möjligt

bliva inbördes likställda i fråga om indragningen av ströängar.

I enlighet med vad jag nu anfört har jag trott mig lämpligen

kunna giva förevarande paragraf den formulering, att lagen icke

skall äga tillämpning å ströängar inom Västerbottens läns lappmark,

vilka tillhöra fastighet, som, enligt vad särskilt är stadgat, kan bliva

föremål för tillägsavvittring, ej heller å ströängar, tillhörande fastighet

inom Karesuando socken eller inom Gällivare, Jokkmokks eller Arje
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199. 47

plogs socken belägen by eller fastighet, vars samtliga ägor ligga ovan

odlingsgränsen.

Beträffande här föreslagna bestämmelse att lagen icke skulle äga I * * 4 &•

tillämpning å jordavsöndringar, vilka bestå uteslutande av en eller flera

ströängar, framhåller kommittén (s. 68—69), att det före tillkomsten av

lagen den 25 maj 1917 om förbud mot avsöndring av ströängar i ett

mindre antal fall inträffat, att dylika fastigheter bildats. Kommittén

uppger, att sådana avsöndringar i allmänhet torde hava tillkommit av

det skäl, att en jordbrukare velat tillgodogöra sig för honom välbelägen

men annan fastighet tillhörig jord. Då ett så att säga legitimt behov

legat bakom dessa fastighetsbildningar, hava dessa avsöndringar

ansetts böra helt och hållet undantagas från den ifrågasatta indragningen.

Lantmäteristyrelsen och förste lantmätaren i Norrbottens län

hava icke funnit tillräckligt vägande skäl föreligga för ett dylikt

undantag.

För egen del ansluter jag mig härutinnan till vad kommittén

föreslagit. Frågan sammanhänger i viss mån med de föreslagna stadgandena

i 56—58 §§ och jag skall i sammanhang därmed återkomma

till berörda spörsmål.

I 5 § föreslås vissa betydelsefulla undantag från den allmänna 5 o 6 §§.

regeln om ströängars indragande. Först och främst hava odlade ängar

icke ansetts böra bliva föremål för indragning Denna avser ju huvudsakligen

att genom ängarnas förvärvande åt kronan möjliggöra deras

upplåtande för odling. Vidare undantages eu stor grupp av ängar,

nämligen de som, ehuru ej odlade, i befintligt skick kunna med fördel från

fastigheten brukas till årlig slåtter. De härvid avsedda ängarna äro

merendels hänförliga till s. k. röjningsland eller bäckängar, utgörande

strandremsan utmed rinnande vatten. Dylika ängar spela en avsevärd

roll för jordbruket genom den rika avkastning de skänka. Kommittén

har därför ansett, att dylika ängar böra lämnas orörda av indragningen,

särskilt som kronan i annat fäll skulle åsamkas betydliga utgifter,

vilka vore desto mindre påkallade, som sådana ängar i allmänhet icke

lämpligen kunde användas till att såsom odlingsmark upplåtas åt kolonister.

Dock borde endast sådana ängar bibehållas, som hade det läge,

att de med fördel kunde brukas under fastigheten.

I 6 § behandlas vissa fall, då för vinnande av en redig ägoan
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kuvgl. Maj:ts proposition Nr 199.

ordning undantag kunna göras från de föreslagna huvudreglerna för

indragningen. Jag hänvisar härutinnan till de av kommittén anförda

motiv (s. 70—71) och finner de förslagna paragraferna kunna godtagas.

Förevarande paragraf, anför kommittén, innehölle den huvudprincip,

som kommittén ansett böra ligga till grund för indragningen,

nämligen att vederlaget för ströängarna skulle utgå medelst bekostande

av odling å den fastighet vartill ängarna hörde och att odlingen

skulle vara sådan, att därigenom bereddes höavkastning till samma

myckeuhet, som beräknades kunna skördas å ängarna. Denna princip

syntes kommittén innebära en för bägge parterna väl avpassad lösning

av ersättningsfrågan. Man undveke därigenom en penningvärdering,

som i förevarande fall skulle ställa sig synnerligen osäker. I

stället hade man endast att företaga uppskattning av den årliga höavkastningen

från ängar, som skulle avstås, eu uppskattning, som erbjöde

jämförelsevis ringa svårigheter och lätt kunde kontrolleras av ströängsinnehavaren,

vilken i allmänhet finge antagas väl känna huru mycket

hö, varje äng avkastade. Att en dylik beräkningsgrund ur en annan

synpunkt innebure fördelar för ströängsinnehavaren, läge i öppen dag.

Den hökvantitet, lian sattes i tillfälle att tillgodogöra sig, vore densamma

som ströängarna lämnat, men den stode till disposition i gårdens

närhet eller i allt fall å mark, som vore mera välbelägen än ängarna,

varigenom de förut oproportionerligt stora bärgnings- och hemforslingskostnaderna

nedbragtes till ett minimum.

Kommittén påpekar i detta sammanhang den i förslagets 19 §

intagna bestämmelsen, att ströängsinnehavaren skulle äga inom vissa

gränser själv bestämma, vilken mark som borde uttagas till odlingsområde,

och att han alltså kunde förebygga, att detta utlades å mark,

där kostnaderna för odlingen ställde sig särskilt låga och där han kanske

avsett att själv verkställa odling.

För ett visst fall — anför kommittén — syntes emellertid den i förslaget

antagna huvudprincipen om vederlagets bestämmande på grundval av höavkastningen

leda till obillighet. Det förekom me nämligen fäll, där de

gränser, som vid laga skifte blivit uppdragna kring ströängarna, omfattade

områden, som vore av skogsmarks natur och alltså i naturligt skick icke

frarobragte någon höavkastning. För dylika fall synt< s annan utväg ej

stå till buds än att låta sådan avrösningsjord värderas i penningar

och b''stämma odlingen så, att kostnaderna därför motsvarade värderingsbeloppet,

varvid emellertid, till förekommande av ojämnhet i värderingen

och kronans oskäliga betungande, syntes lämpligt att, såsom

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

17 § innehölie, ett maximum — i förslaget satt till 15 kronor för hektar

— stadgades för ersättningsbeloppet.

Mot de föreslagna bestämmelserna har förste lantmätaren i Västerbottens

län invänt, att därest till hemman befunnes höra ströäng av så

obetydligt värde, att dess frånbändande ej kunde anses inverka märkligt

försvagande på hemmanets jordbruk, borde möjlighet givas till ersättning

i penningar i enlighet med bestämmelsen i 56 § i förslaget. Såsom

gräns för dylikt medgivande kunde eventuellt angivas visst maximum

av avkastning. Många fall syntes givas, då befintligheten av en sådan

bestämmelse skulle i hög grad underlätta arbetet.

Förste lantmätaren i Norrbottens län föreslår, att penningvärdering

av avrösningsjord borde förekomma endast, då ägaren själv vore villig

låta ersättningen bestämmas på dylikt sätt, men att i annat fall jämngott

vederlag i mark för dylik jord borde lämnas genom ägoutbyte.

Vad till en början angår det av förste lantmätaren i Västerbottens

län framlagda förslaget skulle väl en föreskrift om att ströängar av obetydligt

värde borde lösas med penningar i viss mån förenkla förfarandet,

men åtskilliga svårigheter av varjehanda art skulle uppstå genom en

dylik anordning. Särskilt må påpekas den ganska omstäudliga procedur,

som bleve oundviklig i de fall, då ströäng, som skulle indragas mot

penningersättning, vore besvärad av inteckning. Det i 56 § föreslagna

sättet för indragning torde, såsom jag sedermera skall påvisa, vara att

betrakta såsom en nödfallsåtgärd, vilken icke bör tillgripas i andra fall

än som är oundgängligen nödvändigt.

Ej heller den av förste lantmätaren i Norrbottens län gjorda anmärkningen

synes mig böra föranleda någon ändring i förevarande

paragraf, då detta skulle innebära en rubbning av förslagets allmänna

grundsats om vederlagets utgående medelst bekostande av odling.

Enligt kommitténs förslag skall frågan om ströängars indragande

och bestämmande av vederlag för dem handläggas av en nämnd, kallad

ströängsnämnd, bestående av en lantmätare, en jordbrukskonsulent eller

annan person med jämförlig utbildning samt en person, som, utan att

behöva äga dylik utbildning, besitter praktisk insikt i jordbruk. Lantmätaren,

vilken har att utöva den egentliga ledningen av förrättningarna,

skall förordnas av Konungen, under det att övriga ledamöter

utses av länsstyrelsen.

Lantmäteristyrelsen har framhållit, att bestämmelsen om att lantBihang

till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 168 höft. (Nr 199.) 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

-14 §§.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 199.

mätaren skulle förordnas av Konungen ej syntes stå i god överensstämmelse

med strävandena att minska regeringsärendenas antal.

Hushållningssällskapets i Västerbottens läns förvaltningsutskott anför,

att en av de ledamöter i ströängsnämnden, som enligt förslaget skulle

förordnas av. länsstyrelsen, borde tillsättas av vederbörande hushållningssällskap.

Det måste nämligen, yttrar förvaltningsutskottet, anses billigt,

att hushållningssällskapet såsom främste representant och målsman för

jordbruksnäringen Unge tillsätta en ledamot i nämnden. Härigenom

skulle också förebyggas, att nämnderna själva såsom tillsatta enbart av

statens direkta organ ansåge sig hava att företräda endast det ensidiga

statsintresset att för möjligast ringa kostnad åtkomma ängarna med tillbakasättande

av jordbrukets och hemmansägarnas intressen, något som

förvaltningsutskottet ingalunda ansåge för lyckligt. Därjämte hölle utskottet

före, att det kunde vara av värde, att vid förordnande av ledamöterna

i nämnden vederbörande ägde något friare händer i fråga om

erforderlig teoretisk utbildning till förmån för praktisk erfarenhet och

duglighet på detta speciella område. Bestämmelserna om kompetensvillkoren

för nämndens ledamöter borde därför givas det innehåll, att

en av ledamöterna skulle vara jordbrukskonsulent eller annan person, som

besutte kunskap och praktisk erfarenhet vid uppgörande av odlingsplaner.

Länsstyrelsen i Västerbottens län finner vad förvaltningsutskottet

sålunda anfört böra på det sätt vinna beaktande, att utskottet finge tillsätta

en av de två ledamöter i ströängsnämnden, som enligt kommitténs

förslag skulle förordnas av styrelsen. ''

Då det tydligen är av vikt att nämnden erhåUer eu sådan sammansättning,

att den icke får sken av att representera blott de statliga

intressena, och förslaget att eu ledamot skulle utses av vederbörande

hushållningssällskaps förvaltningsutskott ur sådan synpunkt synes mig

välbetänkt, bär jag i enlighet därmed låtit omarbeta förevarande paragraf.

1 övrigt synas mig de framställda anmärkningarna ej böra föranleda

någon ändring i vad kommittén föreslagit.

_ 1 9—14 §§ upptagas bestämmelser om ströängsnämndernas tillsättning,

deras arbetssätt, jäv mot ledamöterna o. s. v.

Kommittén har trött sig kunna beräkna, att ströängsregleringen

skulle med ett antal av fyra ströängsnämnder kunna i sin helhet genomföras

under en tid av åtta år. Emellertid har det icke ansetts låta sig

göra att på förhand bestämma vare sig nämndernas antal eller verksamhetsområden

utan skulle detta tillkomma Konungen (9 §).

opaginerad Kontrollera mot PDF

Öl

Kung! Maj:Is proposition Nr 199.

Enligt stadgandet i 10 § är det lantmätaren, som skall fungera

som nämndens ordförande och som jämväl har att svara för protokollet

över förrättningen.

Föreskrifter om röstberäkning inom nämnden samt om jäv mot

dess ledamöter lämnas i 11 och 12 §§.

I 13 § har det stadgats såsom huvudregel, att för behandling av

indragningsfrågan särskild förrättning skall hållas å varje fastighet. I

vissa undantagsfall bör dock förrättningen kunna vara gemensam för

flera fastigheter. Närmare bestämmelser därom lämnas i nämnda

paragraf.

I avseende å planläggningen av nämndens arbete i det hela bär

kommittén tänkt sig, att detaljerade bestämmelser ej borde inflyta i själva

lagen utan skulle av Konungen utfärdas på grundvalen av det bemyndigande

därtill, som enligt lagförslaget (55 §) skulle lämnas. Kommittén

har vid sitt betänkande fogat ett utkast till instruktion, innefattande

sådana bestämmelser (s. 20—24).

1 14 § lämnas emellertid vissa föreskrifter om förrättningens kungörande

och därmed sammanhängande åtgärder, vilka ansetts böra upptagas

i lagen.

Enligt förslaget skall kungörelse om förrättningen uppläsas från

predikstolen, varjämte särskild kallelse skall i god tid med posten avlåtas

till fastighetens ägare. Vidare stadgas, att då förrättning avser ecklesiastikt

hemman, lantmätaren skall göra anmälan till länsstyrelsen i

syfte att allmänt ombud må förordnas att vid förrättningen bevaka

hemmanets rätt.

Mot de nu nämnda i 9—14 §§ upptagna stadganden har annan

erinran icke framställts än att länsstyrelsen i Norrbottens län påpekat,

att då det enligt gällande bestämmelser — ecklesiastik boställsordning den

9 december 1910 samt förordningen den 15 september 1911 angående

utarrendering av prästerskapets löneboställen — närmast vore domkapitlet,

som hade att tala och svara för dylika boställen samt förordna

ombud vid syner och besiktningar å desamma, konsekvensen syntes

fordra, att även i nu ifrågavarande fäll domkapitlet tillerkändes liknande

befogenhet.

Vad sistnämnda anmärkning angår torde stadgandets formulering

icke innebära, att länsstyrelsen i dylikt fall skall själv utse ombud, utan

bör länsstyrelsen om förhållandet underrätta domkapitlet, som därefter

utser någon att bevaka hemmanets rätt. Någon anledning att ändra

stadgandet i fråga synes mig därför knappast föreligga.

Förevarande paragrafer torde kunna oförändrade godtagas.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

16 och 16 §§.

Kungi. Maj:ts proposition Nr 199.

Vid avfattande av regler rörande värdering av ängarnas höavkastning

har man icke trott sig kunna ut^n vidare följa den uppskattning, som

blivit gjord vid avvittringen. Vad kommittén härom anfört (s. 75 och

76) synes mig verka övertygande. Ehuru det alltså är nödvändigt att

låta ängarna göras till föremål för ny uppskattning, företagen av ströängsnämnden,

kan dock, såsom 16 § stadgar, avvittringsuppskattningen

i allmänhet tjäna till ledning.

Principen för ströängarnas uppskattning anser kommittén böra

vara, att man beräknar myckenheten av den höavkastning, ängarna i

befintligt skick i medeltal årligen kunna lämna. Att med tillämpning av

skiftesstadgans bestämmelser om ägogradering, låta ängsmarken värderas

efter dess lämplighet för odling med bortseende från det tillfälliga skick,

vari den befinner sig har ansetts för kronan synnerligen ofördelaktigt

och lända till oskälig fördel för ströängsinnehavaren. Dennes skäliga

anspråk hava synts tillgodosedda därigenom att han, såsom enligt förslaget

blir fallet, får tillgodoräkna sig den ökade möjlighet till avkastning,

som före uppskattningen funnits genom odlings- eller röjningsarbete

eller översilningsanordningar.

Emellertid har kommittén ansett det vara nödigt att av hänsyn

till ströängsinnehavarnas intressen för vissa fall göra undantag från

nämnda princip. I fråga om s. k. röjningsland — sådana i allmänhet

invid bäckar eller sjöar belägna områden som i befintligt skick ej lämna,

någon avkastning men beräknas kunna efter borttagande av ris och

vide bliva användbara till slåtter — beräknades vid avvittringstaxeringen

avkastningen till den myckenhet, området antogs kunna lämna

efter röjningen. Det vore mindre billigt, anser kommittén, om eu dylik

äng, därå röjningsarbetet ej blivit utfört, skulle, såsom ej lämnande

någon avkastning, indragas till kronan utan någon som helst ersättning.

Då man å andra sidan icke bör helt bortse från den högst betydande

kostnad, som röjningen medför, har kommittén föreslagit, att avkastningen

skall beräknas till en mindre bråkdel, en femtedel, av vad ängen

efter iordningsställandet kan anses komma att lämna. Samma regler

böra enligt kommitténs mening gälla i fråga om s. k. översilnings- och

utgrävningslägenheter.

På sätt framgår av 16 § är det meningen att avvittringsnppskattningen,

utan att vara bindande för ströängsuämnden, dock skall kunna

tjäna till måttstock vid ströängsvärderingen. På detta sätt blir det

möjligt att undvika besiktning av varje äng, vilket skulle leda till oproportionerlig

kostnad och tidsförlust. I paragrafen framhållas några

omständigheter, som kunna föranleda nämnden att frångå avvitt.rings
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 199.

uppskattningen. Det stål* emellertid nämnden öppet att verkställa besiktning

å ängarna så ofta den finner sig icke kunna på annat sätt komma

till en riktig värdesättning.

Ifrågavarande paragrafer, mot vilka någon erinran icke framställts,

finner jag kunna oförändrade godtagas.

Då, såsom i 7 § föreslagits, i sammanhang* med ströming upptagen

avrösningsjord skall värderas i penningar, ma enligt 17 § detta värde

ej sättas till högre belopp än 15 kronor för hektar räknat.

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har

ansett, att därest någon maximigräns för markvärdet i ifrågavarande

fall skulle bestämmas, denna borde sättas till minst dubbla summan av den

föreslagna. Såsom skäl härför har framhållits, att da det föreslagna

maximivärdet i många fall ej stode i rimligt förhållande till ägornas

värde, det icke vore staten värdigt att med begagnande av sin överlägsenhet

bereda sig själv fördelar på de enskilda hemmansägarnas

bekostnad.

Jämfört med det vanliga värdet å skogsmark kan visserligen det

föreslagna maximibeloppet synas väl lågt. Emellertid torde den mark,

som det här är fråga om, merendels bestå av intill ströängarna liggande

kärr och mossar eller annan mindervärdig skogsmark. Vid sådant förhållande

synes mig icke skäl föreligga att höja det av kommittén föreslagna

ersättningsbeloppet.

I dessa paragrafer lämnas närmare bestämmelser angående utväljande

av område för den odling, som skall av kronan bekostas. I första hand

bör därtill utses mark inom fastighetens egentliga ägoområde. Där detta

ej låter sig göra, kan mången gång någon av fastighetens ströängar

erbjuda tillgång på dylik odlingsmark. Enligt förslaget må även kronomark,

däri inbegripen äng, som indrages från annan fastighet, kunna

utses till odlingsområde. Det tillkommer nämnden att bedöma, vilken

av dessa utvägar bör anlitas, men nämnden är härvid bunden av de

närmare föreskrifter, 19 och 20 §§ innehålla.

På sätt vid 7 § blivit anfört har det ansetts höra tillkomma ströängsinnehavaren

att i allmänhet själv bestämma, vilken mark skall

uttagas till odlingsområde. Emellertid har det till förekommande av

kronans oskäliga betungande synts nödvändigt att begränsa denna

rättighet genom fastställande av ett maximum för den odlingskostnad,

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

som genom rättighetens utövande kan tillskyndas kronan. I 20 § föreslås,

att det skall ankomma på Konungen att tid efter annan fastställa

ett högsta belopp för den odlings- och gödslingskostnad, kronan i något

fall har att gälda. Ströängsinnehavarens rätt att utvälja odlingsområde

har föreslagits skola stå honom öppen i den mån kostnaderna för odling

och gödsling understiger två tredjedelar av det fastställda maximibeloppet

eller ock odlingens förläggande till annan plats än den anvisade icke skulle

medföra nämnvärd minskning i kostnaderna.

b ör det fäll att ströängsinnehavaren ej begagnar sig av rättigheten

att utse odlingsområde eller hans anvisning ej kan efterkommas innehåller,

20 § vissa bestämmelser till ledning för ströängsnämnden vid utseende av"

odlingsomradet. Man har sökt vid avfattande av dessa föreskrifter i

möjligaste män tillgodose såväl kronans som fastighetsägarnas intressen.

Jag hänvisar till de av kommittén härutinnan anförda motiv (s. 79).

Vad i dessa paragrafer föreslagits har icke föranlett någon annan

anmärkning än att Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

funnit sig böra förorda, att ströängsinnehavarens rätt att själv

anvisa plats för odlingen bör utsträckas sålunda, att lians anvisning bör

följas, därest odlingskostnaden understiger fem sjättedelar av det fastställda

maximibeloppet. Ijtskottet anser, att det kan vara för hemmansägaren

synnerligen viktigt, att odlingen förlägges i lämplig relation till

förutvarande odling, och borde för sådana fall ej alltför snäva bestämmelser

vara fastställda.

Med hänsyn till vikten av att kronans utgifter såvitt möjligt

begränsas har jag icke ansett skäligt att med anledning av den framställda

anmärkningen föreslå någon ändring i denna del. Någon risk

för att fastighetsägarnas intressen icke skulle såvitt möjligt bliva tillgodosedda

torde knappast föreligga, och jag vill särskilt framhålla den i

20 § föreslagna bestämmelsen, att ströängsnämnden med iakttagande av

de allmänna reglerna för odlingsområdets förläggande alltid skall tillse

vad som kan vara för fastigheten lämpligast.

Bestämmandet av odlingsområde förutsätter en beräkning av den

höavkastning, som kan komma att erhållas från sådant område. Kommittén

påpekar, hurusom beträffande tilläggsavvittringen denna beräkning

kommit till stånd sålunda, att man i själva författningen en gång för

alla fastställt ett visst belopp, nämligen 1,500 kilogram för varje hektar.

Emellertid har kommittén icke ansett lämpligt att för de olika trakter

det nu gäller ifrågasätta en fix beräkning utan menat det böra inom

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

vissa gränser överlämnas åt ströängsnämnden att bedöma, huru stor

avkastning bör påräknas. Kommittén har sålunda föreslagit, att odlingsområdets

avkastning bör beräknas till lägst 1,700 och högst 3,000

kilogram för hektar och ansett, att denna beräkningsgrund bör väl

tillgodose ströängsinnehavarnas rätt.

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har

ansett minimigränsen böra i överensstämmelse med den för tilläggsavvittringen

fastställda sänkas till 1,500 kilogram för hektar; de av

kommittén funna talen torde nog kunna gälla som regel, men å andra

sidan förekomme säkert fall och trakter, där den föreslagna minimigränsen

satts för hög och skulle verka orättvist.

I anledning av berörda anmärkning må framhållas, att den för

tilläggsavvittringen fastställda minimigränsen av 1,500 kilogram för

hektar torde vara synnerligen lågt beräknad. En för ströängsinnehavarna

så ''fördelaktig uppskattning kan emellertid låta sig försvaras

för de trakter, tilläggsavvittringen omfattar. Flertalet av områden, å

vilka de nu föreslagna bestämmelserna skola äga tillämpning, äro däremot

ur jordbrukssynpunkt betydligt gynnsammare belägna. Det synes

mig som om de av kommittén satta gränserna för uppskattuingen av

odlingens höavkastning vore väl avvägda och gåve möjlighet att fullt

tillgodose ströängsinnehavarnas intressen. Jag föreslår därför, att paragrafen

bibehålies oförändrad.

Enligt ifrågavarande paragraf är, då till odlingsområde utses mark,

å vilken torrläggning eller annat arbete för uppodling till åker påbörjats,

ägaren efter ströängsnämndens beprövande berättigad till skälig ersättning

av kronan för det arbete, som av honom bekostats.

Lantmäteristyrelsen har ansett tveksamhet kunna råda, huruvida

ersättning, som här avses, skall gäldas efter vad arbetet verkligen kostat

eller efter vad arbetet vid tiden för förrättningen kan beräknas kosta

att utföra, och håller styrelsen före, att den senare beräkningsgrunden

bör följas.

Då ströängsnämnden enligt stadgandets formulering har fria händer

att bestämma den ersättning, som i varje fall kan anses skälig, har jag

icke ansett erforderligt att härutinnan vidtaga någon ändring i paragrafen.

Uppenbart är, att den ersättning söm i denna paragraf avses, ej

får jämte övrig kostnad för områdes odling och första gödslande överstiga

det enligt 20 § för dylik kostnad fastställda högsta belopp.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

33 §• Kommittén påpekar, hurusom vid behandlingen av frågan om

tilläggsavvittringen den invändningen gjordes, att indragningen av

ströängarna mången gång kunde leda till ett väsentligt beskärande av

fastigheternas utvecklingsmöjligheter. I anledning därav hade i kungörelsen

om tilläggsavvittring införts bestämmelser om att det skulle

tillses, huruvida fastighet efter avträdande av ströängarna och uppodlande

av ifrågasatt odlingsområde hade i behåll till odling tjenlig mark av viss

omfattning. Kommittén har i förevarande paragraf intagit föreskrifter i

huvudsak överensstämmande med dem, som gälla för tilläggsavvittringen.

24 §• Det i förevarande paragraf upptagna stadgandet, enligt vilket

kronan har att i och för genomförande av en lämplig arrondering av

odlingsområden å kronomark utan ersättning avstå vispa smärre områden,

äger jämväl motsvarighet i kungörelsen om tilläggsavvittring.

Uti de i 23 och 24 §§ föreslagna bestämmelser, som lämnats utan

anmärkning, föreslår jag ingen ändring.

2& §• Det förekommer stundom, att ströängar äro gemensamma för två

eller flera fastigheter, vilkas ägor i övrigt blivit åtskilda, vare sig genom

laga skifte eller hemmansklyvning eller genom sämjedelning. Förslaget

innehåller för detta fäll den bestämmelsen, att ett gemensamt odlingsområde

skall utläggas för de fastigheter, till vilka ängarna höra.

Förste lantmätaren i Norrbottens län har, med instämmande av

lantmäteristyrelsen, framhållit, att det vore mycket vanligt, att av ett

hemman, vari två, tre eller flera ägde de], varje del, oaktat ängarna

vore gemensamma för alla delägarna, dock med visst andelstal för

varje, bildade självständiga fastigheter med skilda jordeboksnnmmer och

att varje sådan del påförts sin andel av varje äng såväl i areal som avkastning.

Det förefunnes alls icke någon svårighet att bestämma vars

och ens andel i de gemensamma ängarnas avkastning och således ej

heller någon svårighet att till var och en enskilt utbryta lämpligt vederlag

i mark eller odling.

I likhet med vad kommittén framhållit (sid. 81) finner jag det uppenbart,

att ströängsnämnden icke kan tillerkännas befogenhet att företaga

någon delning av ängarna och på sådant sätt träffa avgörande i en

fråga, som bör behandlas i enlighet med de regler, som gälla för skiftesärenden.

I de nyss anmärkta fall, då ängarna till viss andel i såväl

areal som avkastning uppdelats på delägarna, torde det sällan förekomma,

att dessa icke träffat överenskommelse om ängarnas hävdande å

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kuru/l. Maj:ts proposition Nr 199.

marken till viss del för varje delägare. I dylikt fall föreligger alltså

icke sådan samfällighet, som förutsättes i förevarande paragraf. Skulle

någon gång en dylik delning å marken icke hava kommit till stånd,

förefinnes ju alltid möjlighet för delägarna att före ströängsindragningen

träffa avtal om sämjedelning, och har nämnden i dylikt fäll att i överensstämmelse

därmed behandla ängarna såsom lagligen tillhörande de

olika fastigheterna.

Den föreslagna bestämmelsen i denna paragraf synes därför kunna

godtagas.

I motiven till förevarande paragraf anför kommittén, att det enligt

det här föreslagna stadgandet tillkomme ströängsnämnden att, då torrläggningsarbeten

skulle utföras gemensamt för två eller flera fastigheters

odlingsområden, reglera frågan om de särskilda ägarnas skyldighet

att deltaga i kostnaden för arbetenas utförande och dikenas underhållande.

Nämndens förrättning skulle alltså träda i stället för den syn,

som eljest skulle äga rum enligt lagen den 20 juni 1879 om dikning

och annan avledning av vatten. En dylik anordning vore tydligen av

nöden för undvikande av väsentlig omgång och tidsutdräkt. I sak anslöte

sig föreskrifterna i denna paragraf huvudsakligen till de bestämmelser,

43 § i nyssnämnda lag innehölle.

Lantbruksstyrelsen anför i denna del följande:

»Först må erinras, att lagen den 20 juni 1879 om dikning och annan avledning

av vatten upphör att gälla vid 1921 års ingång. Då träder nämligen lagen

den 11 juni 1920 om ändring i vissa delar av vattenlagen i stället för omförmälda

1879 års lag. Beträffande frågor rörande torrläggning av mark genom dikning,

vattenavledning eller invallning hava i nyssnämnda nya vattenlags 7 kapitel noggranna

bestämmelser blivit införda, och i 10 kapitlet av samma lag återfinnas bestämmelser

om syneförrättning samt i 11 kapitlet om domstolar och rättegång i

vattenmål.

Innan den nya vattenlagen kom att antagas av Kungl. Maj:t och riksdagen,

hade, såsom känt torde vara, mångåriga och vidlyftiga utredningar i ämnet blivit

verkställda av kommittéer, myndigheter och enskilda. Beträffande nu föreliggande

frågor om torrläggning torde i förevarande fall vara tillfyllest att åberopa förutom

själva lagen det betänkande med förslag till ny lagstiftning angående torrläggning

av mark m. m., som avgivits den 15 december 1919 av inom justitiedepartementet

tillkallade sakkunniga.

Frågan om behörighet att vara förrättningsmän vid syn för torrläggning av

mark återfinnes utförligt behandlad i motiven till nyssnämnda sakkunnigas betänkande

av år 1919 (sid. 254 — 259). På grund av de skäl, som där anförts angående

nödvändigheten därav, att endast fullt fackutbildade personer på ifrågavarande

område anställas såsom förrättningsmän vid torrläggningsförrättningar,

synes det icke vara tillrådligt att tillämpa de grunder, som kommittén föreslagit i

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 168 käft. (Nr 199.) 8

28 §.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

A ungl. Maj:ts proposition Nr 199.

28 § av lagförslaget. Den nya vattenlagen synes vara så avpassad och så avfattad,

att den utan onödig omgång och tidsutdräkt kan tillämpas på så väl små

som stora torrläggningsförrättningar. Den lämnar ock kraftigt stöd för det antagandet,

att förrättningarna, utförda enligt bestämmelserna i denna lag, lämna full

trygghet för att varje i ett gemensamt torrläggningsföretag ingående delägare tillförsäkras

det bästa möjliga resultat av torrläggningen och rättvisast möjliga villkor

för deltagandet däri. Bestämmelsen i nya vattenlagen, att uppkomna tvister i torrläggningsmal

skola hänskjutas till vattendomstol, torde vidare utgöra en tryggare

borgen för torrläggningsärendenas bästa möjliga avgörande. I detta sammanhangmå

framhållas, att en mindre väl skött förrättning i regel förorsakar både större

omgång och tidsutdräkt samt kostnader för att ställas i rätt skick, än om förrättningen

från början handlagts riktigt och sakkunnigt.

Torrläggningsärenden av det slag, som i lagförslagets 28 § avses, synas

därför böra handläggas i enlighet med de föreskrifter, som meddelats i lag om

ändring i vissa delar av vattenlagen den 11 juni 1920. Kolonisationskommitténs

förslag i ovan anförda delar synes sålunda böra omarbetas och ändras till full överensstämmelse

med motsvarande bestämmelser i den från och med 1921 års ingång

gällande nya vattenlagen.»

Kammarkollegiuin yttrar:

»De föreslagna stadgandena i 28 § torde kollidera med vad som finnes föreskrivet

i det under innevarande år tillkomna 7 kapitlet av vattenlagen, särskilt

nämnda kapitlets 36, 45 och 49 §§. Det torde vara nödvändigt att, därest det

föreslagna stadgandet bibehalles, förslagsvis i nämnda 36 § intages en hänvisning

av innehåll, att beträffande fördelning av dikningsskyldighet i nu avsedda fall finnes

ett särskilt stadgande.

"Vidare synes nödigt, att förevarande paragraf erhåller den avfattning att,

såsom ock torde vara avsett, med »torrläggningsarbete» enligt lagförslaget allenast

avses dikning samt, för undvikande av konflikt med 7 kapitlet 35 § vattenlagen,

allenast sådan dikning som icke kan medföra märkbar inverkan å vattenförhållandena

i vattendrag, sjö eller annan vattensamling. I fråga om framtida ägares förpliktelser

beträffande företaget samt angående formerna för samarbetet mellan de

särskilda delägarna beträffande detsamma^ utförande och underhåll torde för undvikande

av ovisshet hänvisning böra göras till 60 respektive 61-65 §§ av vattenlagens

7 kapitel.

Slutligen ifrågasätter kollegium, huruvida icke uttrycklig föreskrift bör meddelas,

att vattenlagens allmänna bestämmelser skola gälla för det fall att ägare avmark,

som icke ingår i odlingsområdet, yrkar att få ansluta sig till torrläggningsföretaget.

»

Den av lantbruksstyrelsen mot förevarande paragraf framställda

invändningen att frågor om torrläggningsarbeten av det slag som här

avses böra handläggas icke av ströängsnämnd utan enligt föreskrifterna

i numera gällande vattenlag, grundar sig i huvudsak därpå, att det

vore av vikt att hithörande ärenden bleve behandlade av särskilt fackutbildade

och sakkunniga personer. Det må väl erkännas, att ströängs
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungi. Maj-.ts proposition Nr 199.

nämnd icke kan sägas besitta samma speciella erfarenhet i hithörande

frågor som de förrättningsmän, vilka enligt vattenlagen förordnas att handlägga

torrläggningsärenden. Emellertid skulle förlarandet i hög grad

kompliceras, om det bleve nödvändigt att i varje fall, då fråga uppstode

om utförande av gemensamt torrläggningsarbete, hänskjuta ärendet till

prövning i den ordning, som vattenlagen föreskriver. Med all sannolikhet

komma de av kommittén här föreslagna stadgandena mera sällan

i tillämpning och då så sker, torde det merendels vara fråga om arbeten

av mindre omfattning. Med den sammansättning, ströängsnämnden

äger, torde det ej föreligga någon fara för att ärendena ej skola lå en

god och fullt tillfredsställande behandling. Jag kan således icke finna,

att övertygande skäl anförts mot kommitténs förslag i vad detta avser

att ströängsnämnden tillerkännes befogenhet att träffa avgörande i de

torrläggningsärenden, varom här är fråga.

Däremot torde det vara riktigt att, såsom kammarkollegium förutsätter,

ströängsnämndens behörighet bör upphöra när torrläggningsarbetet,

vare sig det gäller sådant gemensamt arbete, som avses i förevarande

paragraf, eller torrläggning i andra fall, visar sig vara av den

art, att det är att hänföra till sådant företag, som kan medföra märkbar

inverkan å vattenförhållandena i vattendrag, sjö eller annan vattensamling.

Detsamma bör gälla, då torrläggningen skulle inverka på

annan mark än sådan, som ingår i odlingsområde. I dylika fall kan

det otvivelaktigt icke sättas i fråga att låta torrläggningsärendet handläggas

i annan ordning än som vattenlagen bestämmer. Ehuru detta

icke uttryckligen framgår av förslaget, torde kommittén säkerligen icke

hava avsett att inrymma någon dylik befogenhet åt nämnden. Emellertid

svnes det mig påkallat, att för undvikande av missförstånd ett stadgande

därom intages i lagen, och har detta lämpligen ansetts kunna sammanföras

med de av kommittén i denna paragraf föreslagna bestämmelser.

Kammarkollegium har vidare ansett nödigt, att i vattenlagen intages

en hänvisning till vad i förevarande paragraf vore särskilt stadgat

beträffande fördelningen av dikningsskyldigheten i där avsett fall. Jag

finner emellertid en dylik hänvisning knappast behövlig, särskilt som

det här är fråga endast om fördelning av kostnader, som kronan skall

gälda, och någon annans intresse än ägarnas av de fastigheter, från

vilka ängarna indragas, icke beröres av förrättningen. Ej heller torde

det vara erforderligt att, såsom kammarkollegium jämväl föreslagit,

beträffande framtida underhåll av dike, upptaget enligt 28 §, eller formerna

för samarbete mellan delägarna här göra någon hänvisning till

vad i vattenlagens 7 kapitel för dylika fall stadgas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

”0 Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

I enlighet med vad jag ovan anfört har jag låtit omarbeta förevarande

paragraf.

Enligt denna paragraf skall det tillkomma ströängsnämnden att

uppgöra plan för den odling, som skall av kronan bekostas. Denna

plan skall jämväl innefatta bestämmelser om d<jn odlade markens första

gödsling med erforderlig konstgödsel. Kommittén har nämligen ansett

det skäligt, att odlingen genom statens försorg bliver satt i det skick,

att den omedelbart lämnar den höavkastning, som skall utgöra vederlag

för den förlorade myrslåttern. I lagförslaget har icke ansetts böra intagas

närmare anvisningar beträffande de gödslingsnormer, som böra

ömma till användning, utan har detta överlämnats åt ströängsnämnden

att bestämma. ^ Emellertid har i den instruktion för ströängsnämnderna,

vartill kommittén uppgjort ett utkast, beträffande konstgödseln angivits

vissa maximimängder, som icke få överskridas (se 10 8 av nämnda

instruktion).

I denna paragraf lämnas föreskrifter om upprättande av kartskiss

över odlingsområde och detsammas utmärkande å marken in. m.

Någon anmärkning har icke framställts mot 29 och 30 §§ och

jag finner ej anledning föreslå någon ändring i desamma.

Enligt 31 § avslutas förrättningen med att ströängsnämnden avgiver

utlåtande över de frågor, som beröra indragningen, och innehålla

32 39 §§ bestämmelser om huru utlåtandet vinner laga kraft samt

huru talan må föras däremot. För uppsättande av protokoll och andra

handlingar rörande förrättningen medgives en tid av sex månader efter

dess avslutande.. Inom denna tid skola förrättningshandlingarna tillställas

dels fastighetens ägare dels ock revirförvaltaren, vilken det

åligger att i vad kronans rätt angår granska desamma. År ägaren

eller revirförvaltaren missnöjd med nämndens utlåtande skall, vid

äventyr att detsamma eljest vinner laga kraft, talan föras genom besvär

till ordföranden i ägodelningsrätten. Ågodelningsrätten bär därefter att

handlägga ärendet i huvudsaklig överensstämmelse med vad i avseende

å skiftesmål är föreskrivet. Rätten att till högsta instans fullfölja talan

mot ägodelnmgsrättens utslag har ansetts böra inskränkas så långt

sig gorå låter. I 37 § stadgas sålunda, att klagan ej må föras i annat

hänseende än såvitt fråga är om vilka ängar, som skola till kronan

indragas. Vad angår den talan, som för kronans del må föras, har det

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition AV 199.

föreslagits, att om revirförvaltaren finner synnerliga skäl påkalla sakens

fullföljande, har han att ingiva framställning därom till ombudsmannen

och fiskalen hos domänstyrelsen, vilken, om jämväl han anser synnerliga

skäl till klagan föreligga, har att å kronans vägnar fullfölja talau

mot utslaget.

Kammarkollegium har gent emot vad sålunda föreslagits framhållit,

att det särskilt med hänsyn till de betydande anslågslaelopp, varöver

ströängsnämnderna komme att förfoga, vore betänkligt, att förrättningarna

bleve undandragna central myndighets kontroll. Icke heller

har kollegium kunnat biträda förslaget i vad det avsåge att uppdraga

åt ombudsmannen och fiskalen i domänstyrelsen att fullfölja talan mot

ägodelningsrättens utslag. Kollegium påpekar, hurusom enligt 1873

års avvittringsstadga det ankomme på kammaradvokatfiskalsämbetet att

fullfölja talan mot Kungl. Maj:ts befäl lningshavandes avvittringsutslag

och hurusom i huvudsak enahanda befogenhet tillkomme ämbetet såväl

enligt 1916 års kungörelse angående tilläggsavvittring som enligt 1917

års kungörelse angående ströängars utbytande mot annan mark. Då ströängsindragningen

i viss mening icke utgjorde annat än en slutlig reglering

av en vid den allmänna avvittringen träffad provisorisk anordning,

kunde kollegium icke finna annat än att kammaradvokatfiskalsämbetet,

som finge antagas äga den ojämförligt största erfarenheten i avvittringsfrågor

och dessutom ägde omedelbar tillgång till de i kollegium förvarade

handlingar och utslag rörande avvittringarna i lappmarken, vore bäst

skickat att såväl hos ägodelningsrätten som hos Kungl. Maj:t föra kronans

talan. En dylik anordning stode också bäst i överensstämmelse med

syftet i riksdagens skrivelse den 12 juli 1918 angående utredning om och

i vad mån den rättsliga omvårdnaden om kronans fasta egendom skulle

uppdragas åt kollegium. På grund därav hemställer kollegium, att de

föreslagna bestämmelserna omredigerades i sådant syfte, att beträffande

fullföljd från kronans sida såväl mot ströängsnämnds förslag som mot

ägodelningsrättens utslag i huvudsak enahanda bestämmelser komme att

gälla som de, vilka vore föreskrivna i 1873 års avvittringsstadga och

i kungörelsen angående tilläggsavvittring.

De av kammarkollegium sålunda mot förslaget framställda anmärkningar

i fråga om sättet för fullföljd av kronans talan i ärenden, som

röra ströängsindragning finner jag icke böra föranleda ändring i kommitténs

förslag. Väl är det sant, att indragningen måste i viss mån betraktas såsom

en fortsättning av avvittringsförfarandet, men å andra sidan är det andra

synpunkter än dem, som gjorde sig gällande vid avvittringen, vilka böra

s. 62 Kontrollera mot PDF

40 §.

62 Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

tillämpas vid ifrågavarande förrättningar. Det gäller bär närmast ett slags

byte mellan kronan och ströängsinnebavaren och lika väl som man låter

hithörande frågor avgöras icke i den ordning, som är stadgad angående

avvittringsärenden, utan av ströängsnämnd, mot vilkens beslut talan

fallföljes till ägodelningsrätt och Kungl. Magt i högsta domstolen,

synes man kunna hava fria händer att beträffande sättet för bevakande

av kronans talan tillämpa en anordning, som skiljer sig från den för

avvittringsärenden stadgade. Vad kommittén föreslagit därom att revirförvaltaren

och dpmänfis kalen skola i hithörande ärenden bevaka kronans

rätt synes mig stå i full överensstämmelse med dessa frågors natur.

Revirförvaltaren har redan på grund av sin ställning skyldighet att i

allt vad som rör kronoparkerna inom reviret i första hand föra kronans

talan. Det torde då också vara följdriktigast, att, denne vid ägodelningsrätten

för den talan, som han för kronans del kan anse påkallad, och

att det bör vara domän styrel sen, som genom sin ombudsman och fiskal

har befogenheten att i högsta instans bevaka de intressen, kronan må

kunna göra gällande i fråga om indragningen av ängar, belägna å områden,

som stå under domänstyrelsens förvaltning.

På grund av vad jag nu anfört och då jag icke heller i övrigt

har något att invända mot kommitténs förslag i denna del, finner jag

sist berörda paragrafer kunna oförändrade godtagas.

Enligt kommitténs förslag skola ströängar, som indragas, avträdas

till kronan, då tre år förflutit från det laga kraft åkommit beslutet om

deras indragande. Om ströäng eller del därav utses till odlingsområde

för annam fastighet, måste ängen uppenbarligen omedelbart avträdas,

men enligt förslaget skall ägaren i sådant fall njuta ersättning för

mistad avkastning under en tid av tre år från avträdandet.

Några myndigheter hava ansett den föreslagna tiden av tre år

för ströängarnas avträdande vara alltför knappt tilltagen. Sålunda

framhåller förste lantmätaren i Västerbottens län med instämmande av

lantmäteristyrelsen, att det syntes vara lämpligare att giva ströängsnämnden

rätt att för varje fall bestämma avträdestiden inom viss marginal

exempelvis lägst tre högst tio år från den tid, då beslutet vunnit laga

kraft. Jämväl Västerbottens läus hushållningssällskaps förvaltningsutskott

huller det mindre lämpligt, att tiden fastställes generellt, och anser,

att möjlighet borde givas att i vissa särskilda fall utsträcka tiden till sex år.

Utskottet håller emellertid före, att den föreslagna bestämmelsen om tre år

kunde vara lämplig såsom regel, då det givetvis vore ett allmänt intresse

att övergången skedde så snabbt, som utan olägenhet vore möjligt.

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj ris proposition Nr 199.

Lika med kommittén finner jag, att i regel tillräcklig tid måste

anses hava blivit lämnad för fullbordande av de i odlingsplanen upptagna

arbetena, om ängarna avträdas efter tre år. Uppenbarligen är det

angeläget, att det ej dröjer alltför lång tid innan kronan får förfoga över

ängarna, särskilt dem som behöva tagas i anspråk för kolonisationen.

Emellertid kan det inträffa att, särskilt då odlingsområdet är av större

omfattning, en tid av tre år blir allt för kort. Nämnden torde därför

böra tilläggas befogenhet att i särskilda fall, när synnerliga skäl därtill

föranleda, utsträcka tiden för ängarnas avträdande och synes mig för

dylika fall ett anstånd av ytterligare högst tre år vara tillfyllest.

I enlighet härmed har jag låtit oiharbeta paragrafen.

För den händelse fastighetens ägare begagnat sig av den honom

författningsenligt tillkommande rätten att med virke från omgivande

kronopark uppföra lada å ströäng, som indrages, förklaras han

enligt förevarande paragraf berättigad att bortföra ladan, dock tillfaller

denna kronan om den ej är bortförd inom ett år efter det ängen avträtts.

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott finner

denna bestämmelse olämplig. Ett utnyttjande av ängen genom densammas

utarrenderande skulle i hög grad försvåras om å ängen befintliga

lador bortfördes. Å andra sidan syntes det ej vara rättvist att,

då ladan ej med fördel kunde hemforslas av ägaren, nödga denne

att utan ersättning avträda ladan. Rättvisa och billighet syntes därför

kräva, att kronan, därest ej ägaren ville bortforsla ladan, löste densamma

efter av ströängsnämnden åsatt värde, vilket utskottet dock icke

i något fall ansåge böra sättas högre än till 40 kronor. I varje fall

ansåge utskottet det nödvändigt, att om ladorna skulle tillfalla kronan

utan lösen efter viss tid, denna sattes betydligt längre än den föreslagna,

minst två, helst tre år.

Lador hava uppförts i relativt få fall. Enär de merendels äro

primitiva och av mycket ringa värde, torde den föreslagna bestämmelsen

knappast kunna anses obillig mot jordägarna, vilka ju kostnadsfritt

från angränsande kronopark erhållit virket till ladorna. För övrigt

må framhållas, att bestämmelsen ansluter sig till det vanliga förfarandet

vid laga skiften, i det att vid beräkning av utflyttningsersättningar

hänsyn i allmänhet icke pläga tagas till ängslador. Jag finner

alltså ej skäl föreslå någon ändring i kommitténs förslag.

De här föreslagna bestämmelserna om odlingsersättningens utbetalande

i tre omgångar, en femtedel i förskott, två femtedelar, då är
-

il §•

42 §.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

43 §.

44 §.

45 -51 §§,

52 §.

Kungl. Maj-.ts proposition AV 199.

betet blivit till hälften fullgjort, och återstoden efter dess avslutande,

överensstämma i huvudsak med föreskrifterna i kungörelsen om tilläggs—

avvittring och torde kunna oförändrade godtagas.

För undvikande av missförstånd har en mindre omredigering av

paragrafen vidtagits.

Mot det här föreslagna stadgandet att ersättningsbelopp skall innestå

för fastighetens räkning utan att vara underkastat någon preskription,

har kammarkollegium framställt den anmärkningen att en preskriptionstid

av förslagsvis 20 år borde föreskrivas; eventuella inteckningshavares

intressen skulle därigenom bliva fullt tillgodosedda.

Vad kammarkollegium sålunda anfört anser jag icke böra vinna

avseende, då inteckningshavares rätt otvivelaktigt därigenom skulle

kunna äventyras.

Åven om fastighet, från vilken ströängar indrages, är utarrenderad,

har det enligt förslaget ansetts ankomma på ägaren att utföra ifrågakommande

odlingsarbete. Emellertid har arrendatorn givits rätt att, därest

ägaren icke inom ett år påbörjat odlingen eller inom ytterligare två år

fullbordat densamma, efter länsstyrelsens medgivande i ägarens ställe

utföra odlingen och uppbära innestående odlingskostnad.

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har

framkastat, att man möjligen borde giva arrendatorn rätt att i första

hand utföra odlingen och uppbära utfallande ersättning. Utan att framställa

något bestämt förslag har utskottet uttalat såsom ett önskemål,

att arrendatorns rätt måtte vederbörligen tillgodoses.

Jag finner icke skäl föreligga att tillstyrka någon ändring i vad

kommittén föreslagit.

Angående de i dessa paragrafer upptagna bestämmelser hänvisar jag

till de av kommittén anförda motiven (s. 88—91). Någon erinran har icke

framställts mot paragraferna, och desamma synas kunna oförändrade

godtagas.

I sammanhang med beslutet om ängarnas bibehållande medgavs,

att det virke, som åtginge till behövliga hägnader, hässjor och hölador

vid ängarna, finge efter anvisning av revir lör valtaren tillsvidare kostnadsfritt

avhämtas från krouoparken. Kommittén har ansett detta medgivande

kunna när som helst återkallas även utan samband med det

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj.ts proposition Nr 199.

utbytande av ängarna som förutsattes. Något skäl för kronan att ifråga

om ängar, som vid ströängsförrättning blivit bibehållna under fastighet,

låta en dylik rättighet utan vidare äga bestånd, har kommittén icke

ansett föreligga, men av billighetsskäl har dock föreslagits, att fastighetsägaren

under tio år efter det ströängsförrättningen vunnit laga kraft

skulle bibehållas vid rättigheten i fråga.

Lantmäteristyrelsen har ansett ifrågavarande bestämmelse mindre

tilltalande och framhållit, att då jämförelsevis största delen av ströängarna

komme att indragas, den uppoffring, som en lämplig reglering av

ifrågavarande virkesservitut komme att medföra för kronan, icke kunde

antagas bliva av någon större betydelse. Västerbottens läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott har ansett billighet fordra, att virkesrätten

bibehölles beträffande ifrågavarande ängar, och i anledning därav

föreslagit, att denna paragraf borde utgå.

Såsom kommittén framhållit, torde rättsligen sett något hinder icke

föreligga för kronan att utan vidare återkalla det lämnade medgivandet

om rätt att erhålla virke från kronoparkerna. Mot förslaget att virkesrätten

skulle vad angår hithörande ängar bortfalla efter en tid av 10

år torde icke heller ur billighetssynpunkt några invändningar skäligen

kunna göras. Det bör härvid ej förbises, att ströängsinnehavaren vinner

en avsevärd förmån därigenom att de ängar, som här äro i fråga, icke

sedermera äro underkastade indragning utan bliva fullt likställda med övrig

till fastigheten hörande mark. Då därtill kommer, att det torde vara av vikt

att förebygga, att kronoparkerna för all framtid bliva belastade med ett

dylikt virkesservitut, föreslår jag, att paragrafen bibehålies oförändrad.

De i dessa paragrafer upptagna bestämmelserna hava lämnats utan 53~55 §§•

anmärkning, och jag föreslår ingen ändring i desamma.

Såsom en särskild avdelning av lagförslaget hava i dessa paragrafer 56-63 §§.

sammanförts bestämmelser i fråga om ströängar tillhörande fastighet, varå

ej idkas självständigt jordbruk, så ock beträffande hemmanslott, som

består uteslutande av en eller flera ströängar.

Kommittén anför angående ifrågavarande förslag i huvudsak följande:

Före tillkomsten av lagen den 25 maj 1917 huru förhållas bör med

ströängar vid ägostyckning inom Västerbottens eller Norrbottens läns

lappmark, hade i icke ringa utsträckning inträffat, att då vid ägostjmkning

av ett hemman bildats en eller flera skogslotter, till fastigheten

hörande ströängar helt eller delvis blivit lagda till sådan lott eller att

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 168 käft. (Nr 199.) 9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

man utlagt lotter bestående av allenast en eller flera ströängar. Antalet

och arealen av dylika ströängar framginge av en av kommittén upprättad

tabell (s. 92). Övervägande antalet av de hemman, som styckats

på nu nämnt sätt, tillhörde sågverksbolag, och kommittén antoge, att

bolagens önskan att låta ströängar läggas till skogslott eller bilda

särskild hemmanslott möjligen kunde vara motiverad av någon förhoppning

att vid eventuellt ägoutbyte av ängarna i vederlag bekomma skogsmark.

Den princip, på vilken kommitténs förslag om ströängar vilade,

kunde tydligen icke tillämpas å nu ifrågavarande ströängar, och kommittén

hade ifrågasatt, huruvida man icke beträffande dessa ängar skulle

helt och hållet avstå från den allmänna indragning, förslaget åsyftade att

genomföra. Med hänsyn till det avsevärda antal, vari dessa ängar förekomme,

och deras icke obetydliga areal hade kommittén dock icke kunnat

ansluta sig till en sådan uppfattning. Kommittén hade ej heller kunnat

lämna obeaktat, att de ängar, varom här vore fråga, ännu mindre än de

övriga under nuvarande förhållanden tjänade något förnuftigt ändamål.

Med hänsyn till de villkor, under vilka ängarna blivit upplåtna åt fastigheterna,

nämligen för att ingå i det å dessa bedrivna jordbruket,

skulle man måhända vilja göra gällande, att sedan en ägoreglering kommit

till stånd, som uteslöte ängslägenheternas användning för dylikt

ändamål, staten borde kunna utan vederlag återtaga ängarna. I betraktande

av innehållet i de i samband med avvittringen meddelade särskilda

kungl. breven om ängarnas bibehållande tillsvidare intill genomförande

av ett eventuellt markutbyte torde emellertid en dylik uppfattning

knappast kunna hävdas, utan ersättning av ett eller annat slag

böra tillerkännas innehavarna.

Kommittén hade icke funnit annan utväg stå till buds än att låta

ersättning utgå med kontant belopp, vartill ängarna kunde av ströängsnämnden

uppskattas. En dylik uppskattning erbjöde naturligtvis vissa

svårigheter. Fasthölle man emellertid, att ängar av ifrågavarande slag

icke kunde bereda fastighetsägaren någon större förmån, borde det låta

sig göra att, på sätt 56 § innebure, begränsa ersättningsbeloppet inom

ett i lagen utsatt, tämligen lågt maximum.

Emellertid kunde den som ägde en skogslott jämte dithörande

ängar möjligen finna det lämpligt, att odlingsområde utlades å skogsmarken

för att tagas i bruk av skogsarbetare, och vidare kunde det inträffa,

då en lott bestode uteslutande av ströängar, att någon av dem

inneslöte fastmark, som lämpade sig till boplats för en lägenhet, varifrån

ett å någon av ängarna upptaget odlingsområde skulle kunna brukas.

Med hänsyn till dylika undantagsfall hade kommittén ansett det

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 199.

böra tillkomma fastighetsägaren att påfordra tillämpning av den föreslagna

huvudregeln om vederlagets utgående i form av odlingsersättuing,

därest han till odlingsområde anvisade lämplig mark inom fastighetens

egentliga ägoområde eller, där fråga vore om lott, som uteslutande bestode

av ströängar, å någon av dessa (58 §).

När indragningen verkställdes på sådant sätt, att innehavaren av

ängarna ägde utfå lösensumman utan någon skyldighet att fullgöra förbättringsarbeten

å fastigheten, hade kommittén funnit bestämmelser vara

av nöden för tillvaratagande av inteekningshavares intressen. De närmare

regler, 59—63 §§ innehölle i ifrågavarande avseende, vore utformade

i nära överensstämmelse med stadgandena om utbetalning av ersättning

för exproprierad fastighet.

Vad kommittén sålunda föreslagit har av myndigheterna i allmänhet

lämnats ulan anmärkning och de erinringar,, som framställts, rikta

sig huvudsakligen mot det i 56 § föreslagna ersättningsbeloppen, högst

80 kronor för ströängar, som i befintligt skick kunna brukas till årlig

slåtter, och 20 kronor för ströängar, som ej kunna brukas till sådan

slåtter, allt för hektar räknat.

Lantmäteristyrelsen finner den sålunda föreslagna ersättningen vara

otillfredsställande och anför härom: Enligt styrelsens mening borde

ersättningen bestämmas efter höavkastningens storlek. Kommitténs förslag

i denna del torde hava tillkommit under förutsättning, att ängar,

som här avsåges, nästan uteslutande ägdes av bolag. Styrelsen hade

sig emellertid bekant åtskilliga fall, då ströängar utlagts såsom särskild

lott på begäran av ägare av annan fastighet såsom ifrågasatt köpare

eller för att upplåtas i samband med annan lott och öka dess fodertillgång

eller för att förekomma anspråk på skadeersättning vid flottning

och utdrivning av virke. I sistberörda syfte hade även förekommit, att

ströängar tillagts skogslott. I anledning av vad sålunda anförts syntes

58 § böra ändras därhän, att det skulle stå ägaren fritt att anvisa odlingsområde

även inom annan fastighet. Bereddes sådan möjlighet,

framträdde även lämpligheten av att, på sätt lantmäteristyrelsen beträffande

4 § ifrågasatt, låta ströäng, som upplåtits såsom avsöndring, bliva

föremål för indragning.

Förste lantmätaren i Norrbottens län anser högsta priset för hektar

för ängar, som årligen avbärgas, vara alltför lågt särskilt med hänsyn

till att en del älvs-, bäck-, översilnings- och utdikningsängar äro av

ganska högt värde och lämna stor avkastning.

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har

s. 68 Kontrollera mot PDF

Kostnads
beräkningar.

68 Kungl. Maj.ts proposition Nr 199.

ansett konsekvensen fordra, att ersättningen fastställdes av Konungen

på sätt i 20 § föreslagits. De föreslagna högsta prisen syntes utskottet

emellertid icke stå i rimlig proportion till det värde, ängarna under nuvarande

förhållanden hade, och den avkastning, de kunde ge sina ägare,

och ansåge utskottet maximigränsen för ifrågavarande ersättniugar böra

sättas till resp. 150 och 60 kronor, allt för hektar.

I fråga om det föreslagna ersättningsbeloppet må väl erkännas,

att detsamma kan synas väl lågt, men med hänsyn till den svaga

rätt, med vilken innehavarna av ströängar av nu avsedda art måste

anses besitta desamma, om man tager i betraktande de villkor, under

vilka ängarna ursprungligen upplåtits, torde kronan äga fullt fog att så

långt som kan vara rimligt begränsa ersättningens storlek. Att höja

lösenbeloppet för de säkerligen ganska få undantagsfall, som lantmäteristyrelsen

åsyftar, synes mig icke påkallat.

Vad lantmäteristyrelsen anfört därom att ströängsinnehavaren borde

i de fall, som här avses, äga rätt anvisa odlingsområde även inom

annan fastighet torde stöta på synnerligen stora praktiska olägenheter.

Därjämte må framhållas de svårigheter, som med en dylik anordning

skulle uppkomma, att vederbörligen tillgodose inteckningshavares rätt.

Då det, såsom kommittén framhållit, med hänsyn till hithörande ängars

ganska talrika förekomst är av vikt, att kronan beredes möjlighet att

förvärva desamma, ser jag alltså ingen annan framkomlig väg än den

av kommittén föreslagna. Vad angår den av lantmäteristyrelsen i detta

sammanhang berörda frågan om indragning av ströängar, vilka avsöndrats

såsom självständiga fastigheter, torde den omständigheten, att

det icke låter sig göra att i fråga om dessa ängar tillämpa förslagets

allmänna grundsats om ersättningens utgående i form av bekostande av

odling, vara ett ytterligare skäl till de vid 4 § anförda att undantaga

dem från indragning.

Jag föreslår därför, att ifrågavarande paragrafer oförändrad e bibehållas.

I fråga om kostnaderna för den föreslagna indragningen av ströängar

har kommittén anfört följande:

»Inom Norrbottens län omfatta enligt avvittringshandlingarna de å kronomark

belägna ströängar, som tillhöra hemman nedom odlingsgränsen, en areal av 52,948

hektar med en vid avvittringen uppskattad höavkastning av 11,358 lass om 425

kilogram eller således omkring 4,827,000 kilogram. Ehuru tillämpningen av bestämmelserna

i förslaget gjorts beroende icke av fastigheternas belägenhet ovan eller

nedom odlingsgränsen utan av ängarnas belägenhet nedom sagda gräns, torde utan

fara för väsentligt misstag nämnda siffror kunna läggas till grund för beräkningarna,

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj.ts proposition Nr 199.

då det kan antagas, att de nedom odlingsgränsen belägna ängar, som tillhöra fastigheter

ovan odlingsgränsen, ungefärligen motsvara de ovan odlingsgränsen liggande

ängar, som tillhöra fastigheter nedom samma gräns och som ingå i förut nämnda

sifferuppgifter. .

Vad beträffar Västerbottens län utgör arealen av ströängar, tillhörande fastigheter,

som varit föremål för tidigare avvittring och alltså ej äro underkastade

tilläggsavvittring, sammanlagt 34,197 hektar med en uppskattad höavkastning av

6,121 lass eller omkring 2,601,000 kilogram.

För bägge länen skulle alltså totalarealen av ängar å kronomark inom_ den

föreslagna lagens geografiska tillämpningsområde utgöra tillhopa omkring 87.000

hektar med en höavkastning av i runt tal 7,400,000 kilogram.

På sätt tidigare anförts (sid. 38) har visserligen denna areal i sammanhang

med företagna laga skiften undergått en ej oväsentlig minskning, men av skäl, som

i samband därmed blivit anförda, torde någon avsevärd minskning av ängarnas höavkastning

därigenom icke hava uppstått.

En del av de ängar, som i det föregående åsyftats, skulle på grund av bestämmelserna

i lagförslagets 5 och 6 §§ ej komma att indragas. Omfattningen av

dessa ängar låter sig icke i förväg säkert beräknas. I någon utsträckning lärer

ock indragning möta hinder genom brist på odlingsområde eller sådan reserv av

odlingsmark, som avses i lagförslagets 23 §. A andra sidan torde det visa sig, att

den vid avvittringen skedda uppskattningen i många fall är för låg och vid ströängsförrättningama

kommer att höjas. Sannolikt kommer detta att inträffa i större

utsträckning än som motsvaras av de fall, då avvittringsuppskattningen visat sig

vara för hög eller då för röjningsland och dylika ängar sänkning kommer i fråga

enligt förslagets 15 §. .

Med hänsyn till alla de nu nämnda omständigheterna, vilka i väsentlig mån

komma att verka utjämnande mot varandra, har kommittén ansett sig böra beräkna,

att de ströängar, som skola indragas, i höavkastning lämna förutnämnda totalbelopp

omkring 7,400,000 kilogram.

Emellertid skulle enligt förslaget ströängar, som tillhöra skogslotter eller

bilda särskilda hemmanslotter, icke ersättas genom bekostande av odlingar utan med

kontanta penningar, därest ej ägaren påfordrar ängarnas indragande enligt de allmänna

grunderna. Om i enlighet med gjord beräkning för dessa ängar, vilkas totalareal

utgör omkring 6,700 hektar, avdrages omkring 8 procent av totalbeloppet,

skulle återstå ängar med en höavkastning av omkring 6,800.000 kilogram.

Då motsvarande hömängd skall hämtas från odlade vallar, gäller det först

att bedöma, vilken medelavkastning sådana vallar kunna antagas lämna i lappmarkerna.

I lagförslaget äro gränserna nedåt och uppåt satta till 1,700 respektive

3,000 kilogram för hektar (21 §). Med hänsyn därtill att man, såsom tidigare framhållits,

i allmänhet icke lärer kunna beräkna en mera rationell skötsel av vallodlingarna,

torde medelavkastningen ej kunna sättas högre än till 2,000 kilogram

per hektar. Med beräkning därefter skulle för åstadkommande av en höavkastning

motsvarande ströängarnas behöva uppodlas en areal av 3,400 hektar.

Odlingskostnad för hektar räknat torde med hänsyn därtill att lättodlad myrmark

i allmänhet lärer vara att tillgå kunna sättas till ett genomsnittsbelopp av

700 kronor för hektar. Härtill kommer gödslingen, vilken kommittén anser sig böra

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kunrjl. Maj:ts proposition Nr 199.

beräkna till i medeltal 300 kronor per hektar. Totalkostnaderna för odlingsområdenas

iordningställande skulle således uppgå till omkring 3,400,000 kronor.

Härtill kommer kostnaden för förvärv av de ängar, som skola ersättas kontant.

Med hänsyn till förenämnda uppgifter om dessa ängars totalareal och i betraktande

därav att ängarna till större delen lära vara av sämre beskaffenhet torde

ersättningsbeloppet för dem tillhopa ej komma att överskrida 170,000 kronor.

De vid indragning av ströängar ifrågakommande ersättningarna för avrösningsjord

(7 §), för nedlagt arbete å odlingsområde (22 §) och för mistad avkastning

från ängar, som avträtts före den i allmänhet lagstadgade tiden (40 §), kunna icke

närmare beräknas med torde förslagsvis böra sättas till 100,000 kronor.

Vad beträffar kostnaderna till ströängsnämnder har kommittén vid sina beräkningar

utgått från årskostnaden för en nämnd. Den i nämnden tjänstgörande lantmätaren

torde såsom förut anförts (s. 85) under året erhålla stadigvarande sysselsättning.

Hans avlöning torde i betraktande härav och med hänsyn till de förmåner,

som tillkomma lantmätare med jämförlig sysselsättning, skäligen böra sättas

till 10,000 kronor jämte ersättning efter fjärde klassen i gällande resereglemente,

förslagsvis 2,500 kronor. För skriv- och ritgöromål erfordras under minst halva

året särskilt biträde, varförutom lantmätaren bör hava att tillgå ett mindre anslag

till skriv- och ritmateriel, blanketter m. fl. expenser. Kostnaderna härför synas

kunna anslås till 2,000 kronor.

Nämndens övriga ledamöter beräknas bliva sysselsatta under högst fyra och

en halv månader. Ersättningen till dem föreslås till 450 kronor per månad eller

omkring 2,00t) kronor jämte ersättning enligt fjärde klassen i resereglementet, beräknad

till omkring 2,500 kronor.

Till hantlangning torde åtgå högst 1,200 kronor för år.

Efter dessa grunder skulle årskostnaden för vane ströängsnämnd uppgå till

24,700 kronor.

Det återstår då att avgöra huru många arbetsår, som kunna antagas åtgå

för genomförande av hela ströängsindragningen. I detta hänseende äro beräkningar

givetvis synnerligen vanskliga, då man ej har att bygga på någon erfarenhet från

andra jämförliga områden. Kommittén har emellertid trött sig kunna beräkna, att

en ströängsnämnd i allmänhet borde för varje förrättningsdag medhinna minst en

förrättning, i enklare fall två eller flera. Då brukningsdelarna inom Västerbottens

och Norrbottens läns lappmarker enligt tillgängliga statistiska uppgifter uppgå till

ett antal av 7,845 och högst halva antalet här torde utgöras av fastigheter med

ströängar, som falla under lagens tillämpning, skulle, med beräkning av etthundra

förrättningsdagar årligen, indragningen kunna förmodas kräva en tid av omkring

30 år för en nämnd. Därest, såsom kommittén anser lämpligt, fyra nämnder skulle

tillsättas och samtidigt fungera, torde arbetet kunna verkställas inom en tidrymd

av åtta år. En viss kontroll av nu gjorda beräkningar torde man kunna vinna

genom att med utgångspunkt från ströängarnas totalareal undersöka, huru mycken

ströängsmark en nämnd för varje förrättningsdag behövde taga under behandling

för att arbetet i det hela skulle av fyra nämnder medhinnas under en tid av åtta

år. Då totalarealen utgör omkring 87,000 hektar, skulle efter förestående beräkning

under varje förrättningsdag medhinnas behandling av omkring 27 hektar ströängar.

Med hänsyn till den tidsutdräkt, som undersökningarna för val av odlingsområde,

bedömande av tillgång på odlingsreserv m. m. måste medföra, torde en

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj .ta proposition Pir 199.

dylik medelareal icke överstiga vad som i allmänhet kan medhinnas, även om i

särskilda fall, då det gäller större ströängskomplex, en flerdubbelt större arbetsprestation

bör kunna åstadkommas.

Med utgångspunkt från nu anförda approximativa beräkningar skulle kostnaderna

för ströängsnämndema uppgå till i runt tal sammanlagt 800,000 kronor.

Till avsyning av odlingsarbeten torde böra beräknas omkring 40,000 kronor.

De sammanlagda kostnaderna för ströängsindragningen kunna alltså beräknas

bliva:

odlingar ................................................................................

ersättning i penningar för vissa ängar ............................

» » » » mistad avkastning m. m.....

ströängsnämndema m. m.....................................................

avsyning av odlingsarbeten ..........................:.............

kronor 3,400,000

» 170,000

» 100,000

» 800,000

» 40,000

Summa kronor 4,510,000.»

Någon anledning till anmärkning mot de av kommittén gjorda

kostnadsberäkningarna synes icke föreligga. Då jag emellertid, såsom

vid 3 § anförts, föreslagit en utvidgning av området för ströängsindragningen,

avseende dels den del av Jukkasjärvi socken, som ligger ovan

odlingsgränsen, dels ock vissa inom övriga socknar i Norrbottens län

belägna ängar ovan samma gräns, medför detta någon ökning i kostnaderna.

Eu approximativ beräkning ger vid handen, att de ängar,

som sålunda skulle ytterligare göras till iöremål för indragning, upptaga

en areal av omkring 4,700 hektar med en enligt avvittringshandlingarna

beräknad höavkastning av omkring 560,000 kilogram. Kostnaderna för

indragningen av dessa ängar skulle enligt de beräkningsgrunder, som

kommittén använt, uppgå till i runt tal 300,000 kronor. Sammanlagda

kostnaden för ströängsindragningen skulle alltså kunna beräknas till

omkring 4,800,000 kronor.

Förslagen till lag huru förhållas bör med ''ströängar vid ägostyckning inom

Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark och till lag om förbud

mot avsöndring av ströängar inom Västerbottens eller

Norrbottens läns lappmark.

De lagar som den 25 maj 1917 utfärdats om ströängars behandling

vid ägostyckning gälla endast för tiden till den 1 januari 1923.

Kommittén anser det uppenbart, att det för genomförande av den indragning

av ströängar som i förslaget åsyftas är av nöden att, till dess

en reglering kommer till stånd, bibehålla såväl de bestämmelser, som år

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

1917 genomfördes i syfte att utesluta möjligheten för en fastighetsägare

att vid ägostyckning lägga ströängar till skogslott som förbudet

mot att genom avsöndring skilja ströängar från fastighet. Emellertid

har kommittén i fråga om ängar, som vid ströängsförrättning bibehållits

under fastighet, icke funnit någon anledning föreligga att genom undantagande

från de allmänna bestämmelserna om ägostyckning och jordavsöndring

förhindra ägaren att åstadkomma fastighetsbildningar av

nyss antydda slag. Kommittén har alltså föreslagit, att de i 1917 års

lagar upptagna föreskrifter fortfarande skola äga giltighet, dock med

den ändringen, att de ej skola tillämpas å ängar, som vid ströängsförrättning

bibehållits under fastighet.

Mot förslagen har ingen annan erinran framställts än att beträffande

förslaget till lag om förbud mot avsöndring av ströängar kammarkollegium

framhållit, att förslaget icke innehölle någon övergångsbestämmelse

motsvarande den som gäller i fråga om lagen den 25

maj 1917, enligt vilken föreskrives, att därest avhandling rörande jordavsöndring

blivit upprättad före den 1 mars 1917 och till Konungens

befallningshavande ingivits för fastställelse, innan lagen trätt i kraft,

lagen icke skall äga tillämpning. Kammarkollegium anser den möjligheten

icke utesluten, att jordavsöndringsärende, varå sagda övergångsbestämmelse

är tillämplig, ännu kan vara på myndighets (Konungens

befallningshavandes, kammarkollegiets eller regeringsrättens) prövning

beroende, exempelvis på grund därav att viss, på ärendets slutliga avgörande

beroende fråga hänvisats till rättegång, och kollegium finner försiktigheten

bjuda, att en liknande övergångsbestämmelse intages jämväl

i förevarande förslag.

På de av kammarkollegium anförda skäl torde det vara tillrådligt

att i förslaget till lag om förbud mot avsöndring införa en övergångsbestämmelse,

avseende att lagen icke göres tillämplig å de fall, som

voro undantagna redan i lagen den 25 maj 1917, och har jag i enlighet

härmed låtit omarbeta förslaget.

Departementschefen uppläste härefter i enlighet med av honom

angivna grunder avfattade förslag till

1) lag om ströängars indragande till kronan,

2) lag huru förhållas bör med ströängar vid ägostyckning inom

Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark, samt

3) lag om förbud mot avsöndring av ströängar inom Västerbottens

eller Norrbottens läns lappmark,

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

vilka förslag finnas såsom bilagor fogade vid detta protokoll; och hemställde

departementschefen, att Kungl. Maj:t måtte förordna, att lagrådets

yttrande över förslagen måtte, för det ändamål 87 § regeringsformen

omförmäler, inhämtas medelst utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna

bifall.

Ur protokollet:

Allan Tigerschiöld.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 168 käft. (Nr 199.)

10

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

Förslag

till

Lag

om ströängars indragande till kronan.

I. Allmänna bestämmelser.

1 §•

Med ströängar förstås i denna lag ägor, som hemman eller nybygge

i Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark vid avvittring

fått sig tillsvidare tillagda å kronomark.

2 §•

Ströängar skola efter ty i denna lag stadgas indragas till kronan.

3 §•

Denna lag skall icke äga tillämpning å ströängar inom Västerbottens

läns lappmark, vilka tillhöra fastighet, som, enligt vad särskilt

är stadgat, kan bliva föremål för tilläggsavvittring, ej heller å ströängar,

tillhörande fastighet inom Karesuando socken eller inom Gällivare, Jokkmokks

eller Arjeplogs socken belägen by eller fastighet, vars samtliga

ägor ligga ovan odlingsgränsen.

4 §•

Består fastighet, som tillkommit genom jordavsöndring, uteslutande

av en eller flera ströängar, äge denna lag ej tillämpning å sagda ängar.

5 §•

Under stadgandet i 2 § inbegripes icke äng eller del därav, som,

innan förrättning enligt denna lag å fastigheten företages, blivit försatt

i sådant odlat skick, att den kan för framtiden brukas såsom åker.

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

Strö äng, som, änskönt ej odlad, i befintligt skick kan med fördel

från fastigheten brukas till årlig slåtter, vare ej heller inbegripen under 2 §.

6 §•

År ströäng, som, enligt vad här förut är stadgat, skulle vara

underkastad indragning, belägen i omedelbar närhet av äng, som jämlikt

5 § är från indragning undantagen, varde ock den förra ängen eller

viss del därav undantagen, i den mån sådant prövas nödigt för vinnande

av lämplig ägoanordning.

För ernående av dylik ägoanordning må ock äng, som enligt senare

stycket av 5 § skulle bibehållas under fastighet, eller del av sådan äng

indragas till kronan.

7 §‘

Vederlag för ströängar, som indragas till kronan, skall utgå

medelst bekostande av odling å den fastighet, vartill ängarna höra.

Odlingen skall vara sådan, att därigenom kan åt fastigheten beredas

höavkastning till samma myckenhet, som vid uppskattning enligt denna

lag beräknas kunna skördas å ängarna.

Har vid laga skifte mark, som i skifteshandlingarna betecknats

såsom avrösningsjord, upptagits bland ströängar, skall å marken sättas

visst värde i penningar och odlingen bestämmas sa, att kostnaden därför

motsvarar värderingsbeloppet.

Ingår i ströäng område, som vid skifte betecknats såsom impediment,

tillfälle det kronan utan ersättning.

8 §’

Fråga om ströängars indragande till kronan och bestämmande av

vederlag för dem skall företagas till handläggning av en särskild nämnd,

kallad ströängsnämnd.

Nämnden skall bestå av en lantmätare, vilken törordnas av

Konungen, samt en jordbrukskonsulent eller annan person med jämförlig

utbildning och en person, som, utan att behöva äga dylik utbildning,

besitter praktisk insikt i jordbruk, vilka sistnämnda ledamöter lörordnas,

den förre av länsstyrelsen och den senare av länets hushållningssällskaps

förvaltningsutskott.

9 §-

Konungen bestämmer för varje år antalet av de ströängsnämnder,

som skola tillsättas, samt anvisar åt varje nämnd visst verksamhetsområde.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

10 §•

Lantmätaren har att leda ströängsnämndens sammanträden och

därvid föra protokoll, innefattande redogörelse för vad under förrättningen

förekommit. Protokollet bör vid varje sammanträdes slut uppläsas

för närvarande sakägare.

11 §.

Stanna ströängsnämndens ledamöter i olika meningar, galle vad

de flesta säga. Har var sin mening, gälle lantmätarens.

12 §•

Mot ledamot i ströängsnämnd gälle de jäv, som i avseende å laga

skifte äro stadgade för lantmätare eller god man.

Anmäles vid förrättningen jäv, meddele ströängsnämnden beslut

däröver.

Ogillas framställt jäv, skall, utan hinder av jävet, förrättningen

fortgå.

Finnes jäv lagligen grundat, varde förrättningen avbruten, och

tillkännagive lantmätaren förhållandet för länsstyrelsen, som har att vidtaga

åtgärd för annan ledamots förordnande.

År någon missnöjd med beslut, varigenom jäv mot förrättningsman

ogillas, äge han inom trettio dagar från deit beslutet meddelades

till ordföranden i ägodelningsrätten ingiva besvär, åtföljda av utdrag

av protokollet i vad det avser överklagade beslutet. Ordföranden i ägodelningsrätten

meddele skyndsamt beslut angående jävet. Över dylikt

beslut må ej klagan föras.

13 §.

Särskild förrättning enligt denna lag varde hållen för varje fastighet,

vilken behörigen utbrutits eller efter sämjedelning bildar särskild

brukningsdel. Åro ströängar gemensamma för två eller flera i övrigt

skilda fastigheter, varde gemensam förrättning hållen för dessa. Finner

ströängsnämnd eljest särskilda omständigheter föranleda, att förrättning

äger rum i ett sammanhang för flera fastigheter, må nämnden därom

besluta.

14 §.

Om ungefärliga tiden för förrättning, som ströängsnämnd har att

företaga å fastighet, skall lantmätaren minst fjorton dagar förut låta

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts ■proposition Nr 199.

uppläsa kungörelse i kyrkan i den församling, där fastigheten är belägen.

Därjämte åligger lantmätaren att minst tjugo dagar före den

beräknade tiden för förrättningen med posten avsända kallelse till den,

som enligt senaste mantalslängd eller eljest tillgängliga upplysningar

i egenskap av ägare innehar fastigheten; dock vare, där denne icke

har känt hemvist inom riket eller han vistas utom riket, sådan kallelse

icke erforderlig.

Då ecklesiastikt hemman beröres av förrättning, som bär avses,

göre lantmätaren i god tid hos länsstyrelsen anmälan därom, i syfte

att allmänt ombud må förordnas att vid förrättningen bevaka hemmanets

rätt.

15 §.

Vid uppskattning av ströängars avkastning har ströängsnämnden

att beräkna myckenheten av det hö, ängarna i befintligt skick i medeltal

årligen kunna lämna. Beträffande ströäng, som i skifteshandlingar

•eller, där skifte ej ägt rum, i avvittringshandlingar betecknats såsom

ägnad för röjning, ängsvattning eller vattenavtappning men vara sådant

arbete ej kommit till stånd, skall avkastningen beräknas till en femtedel

av vad marken efter dess iordningställande kan anses komma att lämna.

16 §.

Till ledning vid den i 15 § avsedda beräkning av ströängars

höavkastning skall tjäna den uppskattning, som skett vid avvittringen;

dock må avvikelse '' därifrån äga rum i den mån sådant föranledes av

innehållet i skifteshandlingar, kreatursantalet vid gården eller andra

omständigheter. Ströängsnämnden äge ock, då särskild anledning därtill

föreligger, att för höavkastningens beräknande företaga besiktning

av ängarna. ■

17 §•

Då, efter ty i 7 § sägs, värdet av ströäng skall beräknas i penningar,

må det ej i något fall sättas högre än till femton kronor för

hektar räknat.

:i« §•

Ströängsnämnden tillkommer att utse området för den odling, som

skall av kronan bekostas. " r.'' ■

Till odlingsområde må utses antingen mark inom fastighetens

egentliga ägoområde eller till fastigheten hörande ströäng eller ock

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Ma):ts proposition Nr 199.

kronomark, däri inbegripen äng, som ströängsnämnden finner böra från

annan fastighet indragas till kronan.

19 §.

Varder av fastighetens ägare viss mark inom fastighetens egentliga

ägoområde anvisad till odlingsområde, skall denna anvisning följas, därest

antingen kostnaden för områdets odlande och första gödslande understiger

två tredjedelar av det belopp, som, på sätt i 20 § sägs, varder

bestämt såsom det högsta, vartill i något fall dylik kostnad må uppgå,

eller ock odlingsområdets förläggande till annan plats än den anvisade

icke skulle medföra nämnvärd minskning i den kostnad, som skall av

kronan gäldas.

, , 20 §.

Där ej till odlingsområde utses mark, som av fastighetens ägare

anvisas, skall vid dess utväljande iakttagas:

att odlingsområde ej i något fall må förläggas så, att avståndet

från boplats, därifrån det skall brukas, överstiger fem kilometer, efter

framkomlig väg räknat;

att till odlingsområde ej må utses mark utanför fastighetens egentliga

ägoområde, med mindre sådant länder fastigheten till fördel och

icke föranleder olämplig ägoanordning för kronan;

att mark, vars odlande skulle medföra betydande kostnad, ej må

ifrågakomma, så framt annan mark står till buds, som kan odlas för

väsentligen mindre kostnad; samt

att mark, å vilken torrläggning eller annat arbete för uppodling

till åker ägt rum innan förrättning å fastigheten företages, ej må ifrågakomma,

med mindre ägaren lämnar sitt medgivande därtill eller annan

mark ej finnes att tillgå.

Få Konungen ankommer att tid efter annan fastställa ett belopp

såsom det högsta, vilket i något fall må, för hektar räknat, utbetalas

enligt denna lag såsom kostnad för områdes odlande och första gödslande

; och må mark, vars iordningställande skulle medföra högre kostnad,

ej utses till odlingsområde, med mindre ägaren åtager sig att svara

för den del av kostnaden, som överstiger sagda belopp.

I övrigt skall vid odlingsområdes utväljande tillses, vad som är

för fastigheten lämpligast.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majis proposition Nr 199.

79

21 §.

För bestämmande av omfattningen av mark, som för ernående

av den enligt 7 § erforderliga höavkastningen bör utläggas såsom odlingsområde,

har ströängsnämnden att till viss myckenhet, lägst ettusensjuhundra

kilogram och högst tretusen kilogram för hektar, beräkna den

höavkastning, marken kan i odlat skick lämna. Varder i till odlingsområde

utsedd sådan fastigheten tillhörande mark, som redan begagnas

till slåtter, skall från den beräknade myckenheten avdragas vad som

enligt ströängsnämndens uppskattning motsvarar avkastningen av marken

i dess befintliga skick.

22 §.

Där till odlingsområde utses mark, å vilken torrläggning eller

annat arbete för uppodling till åker påbörjats, vare ägaren, efter ströängsnämndens

beprövande, berättigad till skälig ersättning av kronan

för det arbete, som av honom bekostats.

23 §.

Där ströängar, som ifrågakomma till indragning, hava den beskaffenhet

och det läge, att de väl lämpa sig att odlas och brukas under

den fastighet, dit de höra, skall ströängsnämnden tillse, huruvida fastigheten

efter ängarnas avträdande samt uppodlande av ifrågasatt odlingsområde

skulle hava i behåll till odling tjänlig mark, som kan lämna en

avkastning, motsvarande den från ängarna beräknade och hälften därutöver.

Skulle så ej vara fallet, skall av kronomark, som är tjänlig till

odling och väl lämpar sig att brukas under fastigheten, till denna läggas

ett område av den omfattning, att från detsamma jämte den i behåll

varande odlingsmarken inom fastigheten kan erhållas en avkastning,

motsvarande den från ängarna beräknade och hälften därutöver.

24 §.

Odlingsområde, som för fastigheten utses utanför dess egentliga

ägoområde, skall, såvitt ske kan, utläggas sa, att det kommer att omfatta,

förutom vad som är avsett att odlas, jämväl därmed sammanhängande

mark, som ytterligare kan erfordras för områdets ändamålsenliga

brukande samt för bildande av regelbundna och tjänliga gränser.

Lag samma vare beträffande område av kronomark, som enligt

23 § tillägges fastigheten.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

25 §.

• ■ Tillhöra ströängar två eller flera fastigheter samfällt utan att vara

dem emellan sämjedelade, skall, där så-ske kan, å någon av ängarna

eller å annan för fastigheterna gemensam mark eller ock å kronomark

odlingsömråde i enlighet med denna lag utläggas för fastigheterna samfällt.

Det i 20 § givna stadgandet, att odlingsområde ej må utläggas

på Större avstånd än fem kilometer från fastighet, varifrån det skall

brukas, äge i ty fall ej tillämpning, ej heller de i 23 § givna föreskrifter

om åliggande för ströängsnämnd att tillse, det fastighet efter

ängars avträdande har i behåll mark, som är tjänlig till odling.

26 §.

Finnes vid förrättning enligt denna lag, att odlingsområde ej står

till buds eller att vad som står till buds ej förslår till beredande åt

fastigheten av en höavkastning, till fullo motsvarande den, som ströängarna

kunna lämna, skola ängarna, i den mån deras avkastning således

ej kan ersättas genom odling, bibehållas åt fastigheten.

Står odlingsområde till buds men däremot icke sådant område, som

i 23 § avses, skola, i den mån det saknas, ströängarna bibehållas, där

ej fastighetens ägare yrkar, att de ändock indragas.

27 §.

Skola på grund av bestämmelserna i 26 § de till en fastighet

hörande ströängar allenast delvis indragas, tillkommer ströängsnämnden

att, efter ty prövas vara för fastigheten lämpligast, bestämma vad som

skall indragas och vad som skall åt fastigheten bibehållas.

28 §.

Kan torrläggningsarbete, som ifrågakommer för utläggande av

odlingsområde, medföra märkbar inverkan å vattenförhållandena i vattendrag,

sjö eller annan vattensamling, eller uppkommer fråga om arbetets

laglighet med hänsyn till inverkan å mark, som tillhör annan än den,

för vilkens räkning odlingsområde utlägges, skall frågan om torrläggningen

prövas i den ordning, som i vattenlagen finnes för sådant fall

stadgat; och skall förrättningen under tiden vila.

Finner ströängsnämnd, att ifrågakommande torrläggningsarbete

bör, såsom ländande till båtnad för två eller flera fastigheters odlingsområden,

utföras i ett sammanhang, skall envar av fastigheternas ägare

deltaga i arbetet i män av den nytta, som nämnden prövar kunna genom

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

. Kungl. Maj.ts proposition Nr 199.

torrläggningen beredas fastigheten. Nämnden tillkommer att med tillämpning

härav mellan ägarna fördela arbetet, så att envar av dem får

sig anvisad viss del av arbetet, eller ock, där det ej lämpligen kan ske,

föreskriva, att arbetet skall utföras av delägarna samfällt. Efter enahanda

grunder har nämnden i ty fall ock att meddela bestämmelser om

underhållet av föreskriven anläggning.

29 §.

Ströängsnämnden har att uppgöra plan för den odling, som skall

av kronan bekostas. Sådan plan skall innefatta bestämmelse om sättet

för såväl utförande av odlingen, torrläggning däri inbegripen, som den

odlade markens första gödsling med erforderlig konstgödsel ävensom

detaljerad beräkning av kostnaderna för dessa åtgärder.

I planen skall angivas vilka arbeten skola anses motsvara hälften

av kostnaden. Där så lämpligen kan ske, skola dessa arbeten bestämmas

så, att efter deras utförande viss del av odlingsområdet är färdigt

att tagas i bruk.

30 §.

Över odlingsområde skall upprättas kartskiss och beskrivning, så

avfattade, att området lätt kan återfinnas, varjämte detsamma skall utstakas

å marken. År området beläget utanför fastighetens egentliga

ägoområde, skall det därjämte rörläggas samt fullständig karta med

beskrivning upprättas. Lag samma vare i fråga om område, som jämlikt

23 § förenats med fastigheten.

I planen upptagna diken skola, i den mån sådant erfordras, utmärkas

å marken.

Har ströäng allenast delvis indragits till kronan, skall rågång

mot den de! av ängen, som bibehållits under fastigheten, å marken

utstakas och rörläggas samt karta med beskrivning över rågången

upprättas.

•51 §•

Sedan alla vid förrättningen förekommande frågor blivit behörigen

utredda, skall ströängsnämnden avgiva utlåtande. Detta skall föredragas

å sammanträde med sakägarna, och varde därvid tillkännagivet

vad enligt 34 § skall iakttagas för fullföljande av talan mot nämndens

beslut.

Uppskov med förrättning må ej äga rum, med mindre sådant på

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 168 höft. (Nr 199.) It

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kunyl.

grund av sakens vidlyftighet eller andra tvingande omständigheter är

oundgängligen nödigt.

32 §.

Senast sex månader efter det förrättningen avslutats skall ett exemplar

av protokollet över densamma med därtill hörande handlingar utan

lösen bevisligen tillställas fastighetens ägare eller, om dennes vistelseort

ej är känd eller han vistas utom riket, någon som är boende å fastigheten

eller en av grannarna.

Avser förrättningen flera fastigheter, skola förrättningshandlingarna

tillställas den, som vid förrättningen utsetts att för gemensam räkning

mottaga desamma.

Då fråga är om ecklesiastikt hemman, skola förrättningshandlingarna

tillställas det allmänna ombudet.

Inom den i första stycket angivna tid åligger det tillika lantmätaren

att översända samtliga till förrättningen hörande koncepthandlingar

till vederbörande revirförvaltare; och har denne att tillställa lantmätaren

bevis om mottagandet.

Bevis att förrättningshandlingarna blivit vederbörande tillställda

skall av lantmätaren översändas till ordföranden i ägodelningsrätten.

33 §.

Revirförvaltaren åligger att i vad kronans rätt angår granska förrättningshandlingarna

samt, där så ifrågakommer, å kronans vägnar

fullfölja talan mot förrättningen.

Förrättningshandlingarna skola, evad talan av revirförvaltaren fullfölj

es eller icke, inom besvärstidens utgång av honom insändas till ordföranden

i ägodelningsrätten.

34 §.

Den som är missnöjd med ströängsnämnds utlåtande skall, vid äventyr

att detsamma eljest vinner laga kraft, inom sextio dagar efter handlingarnas

delfående ingiva besvär till ordföranden i ägodelningsrätten.

Klaganden stånde ock öppet att på eget äventyr med posten insända

besvären till ordföranden så tidigt, att de komma honom till hända före

sagda tids utgång.

35 §.

Hava besvär i enlighet med 34 § inkommit till ordföranden i ägodelningsrätten,

utsätte han så snart lämpligen ske kan tid och ort för

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition Nr 19 (J.

ärendets handläggning samt kalle minst 14 dagar före sammanträdet

rättens ledamöter, fastighetens ägare och revirförvaltaren ävensom allmänt

ombud, där sådant varit förordnat. Ordföranden äge tillika, där särskilda

omständigheter sådant påkalla, till rätten kalla förrättningslantmätaren,

så ock särskild sakkunnig till rättens biträde.

36 §.

Ågodelningsrätten sammanträder å plats, där sammanträde med

minsta kostnad för det allmänna och sakägare kan hållas. Syn på

stället må förrättas endast då ågodelningsrätten eller dess ordförande

finner det för ärendets prövning oundgängligen nödigt.

Kostnaden för ägodelningsrättens sammanträde skall gäldas av

allmänna medel.

37 §.

Över ägodelningsrättens utslag må ej klagan föras i annat hänseende

än såvitt fråga är om vilka ängar, som skola till kronan indragas.

Den som härutinnan är missnöjd med ägodelningsrättens utslag äger

att sist å sextionde dagen från den dag, utslaget gavs, till ordföranden

i ågodelningsrätten ingiva sina till Konungen ställda besvär. Besvären

skola vara avfattade i två exemplar vid äventyr att klaganden eljest

har att gälda lösen för avskrift av desamma.

Finner revirförvaltaren synnerliga skäl att påkalla sakens fullföljande

hos Konungen, har han att i god tid före besvärstidens utgång till

ombudsmannen och fiskalen hos domänstyrelsen ingiva skriftlig framställning

av sagda skäl ävensom ägodelningsrättens protokoll och utslag

samt handlingarna i ärendet; och skola dessa för sådant ändamål på

anmälan tillhandahållas honom av ordföranden. Har dylik framställning

gjorts, äger ombudsmannen, där även han finner synnerliga skäl till

klagan föreligga, å kronans vägnar fullfölja talan mot utslaget.

När besvär av fastighetens ägare inkommit, har ordföranden att

låta besvären jämte övriga handlingar tillställas ombudsmannen. Aro

besvär anförda av ombudsmannen, skola de av ordföranden tillställas

fastighetens ägare eller den, som enligt 32 § mottagit förrättningshandlingarna.

Sedan delgivning av besvären sålunda ägt rum, må till Konungen

ställd förklaring över besvären inom trettio dagar från delgivningen

till ordföranden ingivas eller med posten insändas. Sedan den förelagda

tiden tilländagått eller förklaring därförinnan inkommit, värde handlingarna

av ordföranden insända till Konungens nedre justitierevision.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Majds proposition Nr 199.

38 §.

Då beslut om ströäng^rs indragande äger laga kraft, skall ordföranden

i ägodelningsrätten därom meddela bevis, att biläggas förrättningshandlingarna

och tecknas å karta, där sådan upprättats. Bevis om

beslutets laga kraft varde jämväl med posten av ordföranden tillställt

fastighetens ägare eller den, som enligt 32 § mottagit förrättningshandlingarna,

så ock allmänt ombud.

Ordföranden översände därefter handlingar och karta till lantmätaren;

och har denne att medelst utdrag ur handlingarna samt, där så erfordras,

kopia av kartan meddela domänstyrelsen nödig kännedom om ärendet.

39 §.

Utöver vad i 34—38 §§ finnes stadgat skall beträffande rättegång

i mål om ströängars indragande i tillämpliga delar gälla vad i avseende

å rättegången i skiftesmål är föreskrivet.

4° §.

Ströängar skola till kronan avträdas, då tre år förflutit frän det

laga kraft åkommit beslut om deras indragande. Dock må ströängsnämnden

för särskilt fall, där synnerliga skäl föreligga, medgiva ytterligare

anstånd med högst tre år.

Har ströäng eller del därav utsetts till odlingsområde för annan

fastighet, skall ängen avträdas så snart laga kraft åkommit sagda beslut.

Ågaren njute i sådant fall ersättning för mistad avkastning under

en tid av tre år från avträdandet; och varde beloppet av sagda ersättning

bestämt av ströängsnämnden.

41 §.

Finnes lada å ströäng, som indrages, vare ägaren berättigad att

bortföra ladan. År den ej bortförd inom ett år efter det ängen avträddes,

tillfälle den kronan utan lösen.

42 §.

Ersättning, som avses i 22 eller 40 §, skall av länsstyrelsen utbetalas,

så snart förrättningen vunnit laga kraft.

Annan odlingskostnad, som det åligger kronan att gälda, skall av

länsstyrelsen utbetalas med en femtedel så snart beslutet om ängarnas

indragande äger laga kraft och fastighetens ägare anmäler sig ämna påbörja

odlingsarbetet, med två femtedelar då fastighetens ägare med in
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

tyg av nämndeman, ledamot i ägodelningsrätt eller god man för lånt*

mäteriförrättningar eller ock två andra trovärdiga män styrker sig hava

i enlighet med uppgjord plan fullgjort så mycket av vad däri föreskrives

som motsvarar halva kostnaden, samt med återstående två femtedelar,

då med intyg av synemän, som länsstyrelsen på ansökan förordnat,

styrkes, att det föreskrivna är i sin helhet fullgjort.

43 §.

Belopp, som i enlighet med denna lag utgår i mån av verkställda

arbeten, skall, utan att vara underkastat preskription, innestå för fastighetens

räkning, till dess arbetena utförts och avsynats.

44 §.

År fastighet, från vilken ströängar skola indragas, utarrenderad,

ankommer det, utan hinder av arrendeavtalet, på ägaren att utföra den

odling, som enligt ströängsnämndens beslut skall av kronan bekostas.

Har ägaren ej inom ett år från det förrättningen vunnit laga kraft påbörjat

odlingen, eller har han väl inom sagda tid påbörjat men ej inom

ytterligare två år fullbordat densamma, må länsstyrelsen på framställning

av arrendatorn efter ägarens hörande förklara arrendatorn berättigad att i

ägarens ställe utföra odlingen och uppbära innestående odlingskostnad.

45 §.

Har torrläggning, som skall utföras för flera fastigheter i ett sammanhang,

icke påbörjats inom ett år från det förrättningen vunnit laga

kraft, eller har arbetet väl inom sagda tid påbörjats men ej inom ytterligare

två år fullbordats, skall, på anmälan av någon bland ägarna,

länsstyrelsen föranstalta om arbetets utförande. Kostnaden varde avräknad

å vad som enligt 43 § innestår för den eller de fastigheters

räkning, vilkas ägare tillkommit att utföra arbetet.

46 §.

Finnes på grund av särskilda omständigheter, som inträffat efter

det ströängsnämndens utlåtande vunnit laga kraft, avvikelse från den

fastställda odlingsplanen erforderlig, må, på ansökan av fastighetens

ägare, länsstyrelsen medgiva ändring i planen.

47 §.

Har genom laga kraft ägande beslut förklarats, att odling för

fastighet skall äga rum å område, som förut icke tillhör fastigheten,

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl Maj:ts proposition Nr 199.

eller att till denna skall läggas område, som i 23 § sägs, varde området

för framtiden inräknat i fastighetens ägovälde.

48 §.

Ströängar, som enligt denna lag indragas till kronan, skola, utan

rubbning i skattetal å fastighet, från vilken ängarna avträdas, tilläggas

kringliggande kronomark.

49 §.

Har förrättning enligt denna lag blivit kungjord på sätt i 14 §

sägs, må, intill dess ärendet blivit slutligen avgjort, laga skifte, hemmansklyvning

eller ägostyckning å fastigheten icke handläggas i sådana

delar, som äro beroende av indragningsfrågan, med mindre delningsförrättningen

fortskridit så långt, att lotterna blivit å marken utstakade.

Har, då kungörelse om förrättning enligt denna lag skall utfärdas,

laga delning påbörjats och fortskridit så långt som nyss är sagt, skall

med förstnämnda förrättning anstå, till dess delningen blivit fastställd.

50 §.

Då laga kraft ägande beslut om ströängars indragande till kronan

föreligger, vare ängarna fria från all rätt, som i avseende å dem förut

tillkommit annan; dock må nyttjanderätt och servitut äga bestånd till

dess ängarna avträdas till kronan.

51

Ängar, som vid förrättning enligt denna lag bibehållits under

fastighet, vare sedermera ej underkastade indragning; och skola beträffande

sådana ängar de i skiftesstadgan givna bestämmelser om rågångar

och om ägoutbyten äga tillämpning.

52 §.

Den rätt, som enligt gällande bestämmelser tillkommer innehavare

av ströäng, att av kronan erhålla virke till behövliga hägnader, hässjor

och hölador, skall beträffande ängar, som vid förrättning enligt denna

lag bibehållits under fastighet, upphöra att gälla, då tio år förflutit från

det förrättningen vunnit laga kraft.

53 §.

\ad i denna lag är stadgat om ägare av fastighet, skall, där

fastighet utgöres av nybygge, äga tillämpning å nybyggaren.

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

87

54 §.

Kostnad till ströängsnämnd samt till erforderlig hantlangning, så

ock andra löpande utgifter för förrättning enligt denna lag ävensom

ersättning till synemän, som länsstyrelsen enligt 42 § förordnat, skola

bestridas av allmänna medel enligt föreskrifter, som meddelas av

Konungen.

55 §.

Närmare bestämmelser om utförande av förrättning enligt denna

lag meddelas av Konungen.

II. Särskilda bestämmelser i fråga om ströängar, tillhörande fastighet,

varå ej idkas självständigt jordbruk, så ock beträffande hemmanslott,

som består uteslutande av eu eller flera ströängar.

56 §.

Höra ströängar till fastighet, varå ej idkas självständigt jordbruk,

skall ersättning för ängarna utgå i penningar med belopp, vartill

ängarna varda av ströängsnämnden uppskattade. Därvid skola jämväl

indragas sådana ängar, som eljest enligt 5 § må vid fastighet bibehållas.

Ersättning, varom här är sagt, må ej i något fall för hektar räknat

sättas högre än till åttio kronor för ströängar, som i befintligt skick

kunna brukas till årlig slåtter, och tjugu kronor för ströängar, som ej

kunna till sådan slåtter brukas.

57 §.

Vad i 56 § är föreskrivet skall jämväl äga tillämpning, då hemmanslott

består uteslutande av en eller flera ströängar; dock må med

hänsyn till hemmanslottens andel i samfällighet ersättningen kunna ökas

med högst femton procent av det värde, vartill själva ängarna skattas.

Ändå att samtliga till hemmanslotten hörande ägor i följd av indragningen

införlivas med kronomarken, skall, utan ändring av hemmanets

i jordeboken upptagna mantal, lotten i jordregistret bibehållas

såsom särskild fastighet. Ej må indragningen medföra ändring i lottens

ansvarighet för allmänna besvär och fordringar, som åtnjuta förmånsrätt

enligt 17 kap. 6 § handelsbalken. Däremot vare lotten, då laga

kraft ägande beslut om indragningen föreligger, fri från inteckning, som

däri meddelats.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj.ts proposition Nr 199.

58 §.

I fall, som i 56 eller 57 § sägs, äge fastighetens ägare påfordra

ströängarnas indragande enligt de i denna lag givna allmänna bestämmelser,

så framt han till odlingsområde anvisar mark, som är belägen

inom fastighetens egentliga ägoområde eller, där fråga är om hemmanslott,

bestående uteslutande av ströängar, å någon av ängarna och

denna mark finnes till odling lämplig.

59 §.

Utgår ersättning på sätt i 56 § sägs och är fastigheten intecknad,

skall ägodelningsrättens ordförande, så snart laga kraft ägande beslut

om ströängarnas indragande föreligger, ombesörja, att å nästa rättegångsdag

under lagtima ting i inteckningsprotokollet antecknas, att

ängarna eller i fall, som avses i 57 §, hemmanslotten icke vidare besväras

av inteckningen.

60 §.

Ersättning, som utgår på sätt i 56 § sägs, skall av länsstyrelsen

utbetalas, så snart beslutet om ängarnas indragande äger laga kraft.

Besväras fastigheten av sökt eller beviljad inteckning för fordran

eller för avkomst eller annan förmån, som upplåtits att utgå av fastigheten,

eller kan fastigheten jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken i ägarens

hand häfta för ogulden köpeskilling, må ersättningen icke till ägaren

utbetalas, med mindre han styrker, att vederbörande rättsägare lämna

sitt medgivande därtill. Gitter fastighetens ägare ej visa sådant medgivande,

skall länsstyrelsen fördela beloppet mellan rättsägarna i den

ordning, som är stadgad för fördelning av köpeskilling för utmätningsvis

såld fast egendom.

Kallelse till sammanträde för fördelningen skall genom länsstyrelsens

försorg med posten sändas till fastighetens ägare samt inteckningshavare,

som äga rätt till betalning ur ersättningen. År inteckningshavare

okänd, läte länsstyrelsen införa kungörelse i allmänna tidningarna

och tidning inom orten minst fjorton dagar före sammanträdet.

61 §.

Utfaller vid fördelning enligt 60 § av ersättning för ströängar,

tillhörande fastighet, som avses i 56 §, likvid å intecknings huvudstol,

vare inteckningen till motsvarande belopp utan verkan.

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

89

62 §.

År i fall, som i 56 eller 57 § avses, fastigheten intecknad gemensamt

med en eller flera andra fastigheter, skola dessa icke häfta för

intecknat belopp, varför betalning utfallit vid fördelning av ersättning

för ströängarna.

63 §.

Har likvid utfallit å huvudstol av inteckning, som enligt 61 eller

62 § delvis är utan verkan, åligger det länsstyrelsen att, sedan fördel.

ningen blivit godkänd eller vunnit laga kraft, ofördröjligen därom göra

anmälan hos domaren och tillika insända fördelningslängden; och skall

å nästa rättegångsdag under lagtima ting om förhållandet göras anteckning

i inteckningsprotokollet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1922.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 168 höft. (Nr 199.)

12

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

Förslag

till

Lag

huru förhållas bör med ströängar vid ägostyckning inom Västerbottens

eller Norrbottens läns lappmark.

Med upphävande av lagen den 25 maj 1917 huru förhållas bör

med ströängar vid ägostjckning inom Västerbottens eller Norrbottens

läns lappmark förordnas som följer:

Höra till fastighet inom Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark

ängar utom fastighetens egentliga ägoområde (ströängar) och sökes

hos länsstyrelsen tillstånd till ägostyckning, varigenom skulle bildas en

eller flera lotter, som jämlikt bestämmelserna i 3 § av lagen den 25

juni 1909 om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning äro att

anse såsom tjänliga för jordbruk, må ej tillstånd meddelas, med mindre

ängarna äro avsedda att läggas till sådan lott.

Vad sålunda är stadgat äge dock ej tillämpning å ängar, som vid

förrättning enligt lagen den — — — om ströängars indragande till

kronan bibehållits ''under fastighet.

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

91

Förslag

, till

Lag .

om förbud mot avsöndring av ströängar inom Västerbottens eller

Norrbottens läns lappmark.

Med upphävande av lagen den 25 maj 1917 om förbud mot avsöndring

av ströängar inom Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark

förordnas, att inom Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark ängar

utom fastighets egentliga ägoområde (ströängar) ej må genom avsöndring

skiljas från fastigheten i annat fall än då äng, som är belägen å kronomark,

överlåtes å kronan eller äng inom allmänning överlåtes å delägarna

i allmänningen eller ock Konungen med hänsyn till särskilda

omständigheter lämnar tillstånd till avsöndringen.

Vad sålunda är stadgat äge dock ej tillämpning å ängar, som vid

förrättning enligt lagen deft — — — om ströängars indragande til

kronan bibehållits under fastighet, ej heller då avhandling rörande

jordavsöndring blivit upprättad före den 1 mars 1917 och till länsstyrelsen

ingivits för fastställelse före den 26 maj 1917.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj;ts proposition Nr 199.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd fredagen den

4 mars 1921.

Närvarande:

Justitierådet Berglöf,

Regeringsrådet Ernberg,

Justitieråden Molin,

Appelberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över iordbruksärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 21

januari 1921, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle

for det ändamål, § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas över upprättade

förslag till: rt

1) lag om ströängars indragande till kronan;

^uru förhållas bör med ströängar vid ägostyckning inom

Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark; samt

n $ *a& om förbud mot avsöndring av ströängar inom Västerbottens

eller Norrbottens läns lappmark.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet

föredragits av t. f. ministerresidenten Alvar Rodhe.

Desamma föranledde följande yttranden.

Förslaget till lag om ströängars indragande till kronan.

Lagrådet:

i Den„.. r^’ me^ vilsen de s. k. ströängarna innehafts, har, såsom

av den förebragta utredningen framgår, från början varit synnerligen

svag. sedermera har emellertid genom medgivande från kronans sida

denna rätt i viss mån vuxit sig starkare. Man synes nu få betrakta

den såsom en äganderätt, inskränkt i så måtto att kronan är, där så

anses lämpligt, berättigad att återtaga ströängarna mot vederlag i annan

mark. Ifrågavarande lagstiftning avser att giva kronan rätt att mot

huvudsakligen annat vederlag än mark återbekomma ströängarna; den

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kung! Maj\ts proposition Nr 199.

är således av en karaktär i viss mån analog med expropriationslagens.

Med hänsyn till den stora vikt ströängarnas återbördande till kronan

av allt att döma har för de ifrågavarande landsdelarnas utveckling kan

någon betänklighet mot denna lagstiftning icke anses föreligga, för så

vitt den ekvivalent, som erbjudes ströängsinnehavarna, verkligen motsvarar

vad de få avstå.

I detta avseende synes förslaget i allmänhet hava på ett tillfredsställande

sätt sörjt för, att ströängsinnehavarnas rätt skall bliva behörigen

iakttagen. Anmärkas bör dock, att i åtskilliga fall, då det ankommer

på ströängsnämnd att verkställa uppskattning och värdering — 17, 21,

56 och 57 §§ — vissa gränser uppdragits för nämndens prövningsrätt.

Det kan starkt ifrågasättas, om överhuvud dylika begränsningar äro

väl förenliga med den föreslagna lagens ovan antydda karaktär. Anses

emellertid sådana begränsningar böra bibehållas, torde gränserna böra

dragas så vida, att ströängsnämnd för varje fall äger möjlighet att tillerkänna

ströängsinnehavare fullt vederlag. Detta skulle dock, såsom

av departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet framgår, ingalunda

alltid bliva händelsen, om nyss angivna lagrum erhålla den lydelse

det remitterade förslaget innefattar. Lagrådet anser därför, att under

ovan angivna förutsättning 17, 21 och 56 §§ böra i förevarande hänseende

ändras; och synas härvid de av Västerbottens läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott gjorda förslag i allmänhet kunna tjäna till ledning. •

• 4 §•

Lagrådet:

Enligt denna paragraf skall den föreslagna lagen ej äga tillämpning

å ängar, som här avses. På grund av denna bestämmelse bliva

dessa ängar utan vidare uteslutna från indragning; något konstaterande

från ströängsnämnds sida av att indragning ej skall ske kommer alltså

icke att äga rum, detta i motsats till vad som skall gälla om ängar,

som omtalas i 5 §.

På sätt vid 51 och 52 §§ skall närmare beröras har emellertid lagrådet

ansett sig böra hemställa, att där givna bestämmelser skola gälla

jämväl beträffande de i förevarande paragraf avsedda ängarna. Om

sålunda lagen i visst avseende skall bliva tillämplig å desamma, bör nu

ifrågavarande stadgande omformuleras; och synes^lämpligen det i 5 §

valda uttryckssättet även här kunna komma till användning. Vad nu

föreslagits innebär, att ströängsnämnd bör hålla förrättning beträffande

dessa ängar för konstaterande av deras ifrågavarande beskaffenhet.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kung!. Maj:ts proposition Nr 199.

12 §.

Lagrådet:

Enligt 34 § har lämnats öppet för den, som vill klaga över ströängsnämnds

utlåtande, att, i stället för att ingiva sina besvär till ordföranden

i ägodelningsrätten, på eget äventyr med posten insända

besvären till denne. Motsvarande rätt bör givas den, som vill klaga

över beslut, varom i förevarande paragraf är fråga.

14 §.

Regeringsrådet Ernberg:

För det fall att ägare av fastighet, varom här är fråga, icke

har känt hemvist inom riket eller vistas utom riket, torde bestämmelserna

i lagen den 11 juni 1920 om god man för bortovarande böra

komma till tillämpning. Med hänsyn härtill bör lantmätaren åläggas

att för utverkande av förordnande för god man för den bortovarande

hos vederbörande domare göra sådan anmälan, som avses i nämnda

lag. Sedan god man förordnats, bör givetvis särskild kallelse tillställas

honom. I överensstämmelse härmed torde någon jämkning ock böra

vidtagas i 32 § första stycket.

23 §.

Lagrådet:

Regeln att fastigheten efter ströängarnas avträdande samt uppodlande

av ifrågavarande odlingsområde skall hava i behåll till odling

tjänlig mark av viss omfattning torde böra gälla, oavsett huruvida de

ströängar, som ifrågakomma till indragning, äro odlingsbara eller icke.

Det förbehåll härutinnan, som förslaget upptager, bör därför utgå.

Erinras må,'' att motsvarande regel i kungörelsen om tilläggsavvittring

icke innehåller något dylikt förbehåll.

Regeringsrådet Ernberg:

Då ströängsnämnden ålagts tillse, att fastigheten efter ängarnas

avträdande samt uppodlande av ifrågasatt odlingsområde skall hava i

behåll till odling tjänlig mark, som kan lämna en avkastning, motsvarande

den från ängarna beräknade och hälften därutöver, eller att

om tillgång på sådan mark ej finnes, av kronomark, som är tjänlig till

odling och väl lämpar sig att brukas under fastigheten, till denna skall

läggas ett område av den omfattning, att från detsamma jämte den i

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

behåll varande odlingsmarken inom fastigheten kan erhållas en avkastning,

motsvarande vad nyss sagts, lärer därmed vara avsett, att den åt

fastigheten bibehållna odlingsmarken jämte den tillagda kronomarken,

där sådan ifrågakommer, kan efter verkställd odling lämna en sådan

avkastning, som i paragrafen sägs. Då detta icke med full tydlighet

'' framgår av ordalydelsen, hemställes, att efter ordet »kan» på båda de

ställen, där det förekommer, inskjutas orden »efter verkställd odling».

28 §•

Justitierådet Berglöf, regeringsrådet Ernberg, justitierådet Appelberg:

Bestämmelserna i andra stycket torde icke vara avsedda att erhålla

tillämpning å de i första stycket omförmälda fall. Till förekommande

av misstolkning torde antydan härom göras i lagtexten.

36 §.

Lagrådet:

Det torde vara avsett, att ersättning icke blott till ägodelningsrättens

ledamöter utan även till förrättningslantmätare och sakkunnig,

som inkallas av ordföranden, skola gäldas av allmänna medel. Detta

synes för tydlighets skull böra uttryckligen utsägas.

37 §.

Lagrådet:

Då klagorätten enligt denna paragraf icke inskränkts till kronan

och fastighetens ägare, bör paragrafens tredje stycke undergå någon

jämkning.

51 och 52 §§.

Lagrådet;

Beträffande ängar, som vid förrättning enligt den föreslagna lagen

bibehållits under fastighet, har i förevarande paragrafer stadgats dels

att de därefter ej skola vara underkastade indragning och dels att den

rätt att av kronan erhålla virke till hägnader m. m., som nu tillkommer

ägare av sådan äng, skall upphöra att gälla, då tio år förflutit från

det förrättningen vunnit laga kraft. Innehavare av dylik äng skulle

således å ena sidan vinna den fördel, att han finge full äganderätt till

sin äng, och å andra sidan gå förlustig den rätt till nödigt hägnadsvirke

m. in., som nu tillkommer honom. Såväl i ena som i andra

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Majds proposition Nr 199.

hänseendet synas motsvarande regler böra givas beträffande ängar, som

omnämnas i 4 §, sedan de av ströängsnämnd förklarats vara att dit

hänföra. För detta ändamål är — därest den vid 4 § föreslagna ändringen

vidtages — allenast en mindre jämkning i redaktionen av förevarande

paragrafer erforderlig.

Förslaget till lag huru förhållas bör med ströängar vid ägostyckning inom

Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Förslaget till lag om förbud mot avsöndring av ströängar inom Västerbottens

eller Norrbottens läns lappmark.

Lagrådet:

Andras i enlighet med lagrådets mening avfattningen av 51 och 52

§§ i förslaget till lag om ströängars indragande till kronan, bör motsvarande

ändring vidtagas i sista stycket av förevarande förslag.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts ''proposition Nr 199.

97

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inf ör Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen—Regenten i statsrådet å Stockholms slott

den 18 mars 1921.

Närvarande:

Statsministern VON Sydow, ministern för utrikes ärendena greve Wrangel,

statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmquist, Malm, Bergqvist,

Hammarskjöld, Ekeberg, Hansson, Beskow.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet

anmälde departementschefen, statsrådet Hansson lagrådets den 4 mars

1921 avgivna utlåtande över de den 21 januari 1921 till lagrådet

remitterade förslagen till lag om ströängars indragande till kronan, till

lag huru förhållas bör med ströängar vid ägostyckning inom Västerbottens

eller Norrbottens läns lappmark samt till lag om förbud mot

avsöndring av ströängar inom Västerbottens eller Norrbottens läns

lappmark.

Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll anförde statsrådet

Hansson:

Vad till en början angår förslaget till lag om ströängars indragande

till kronan anser lagrådet, såsom framgår av den lämnade

redogörelsen, att det icke kan föreligga några principiella betänkligheter

mot den ifrågasatta lagstiftningen, för så vitt den ekvivalent, som

erbjudes ströängsinnehavarna, verkligen motsvarar vad de få avstå, men

finner lagrådet, att i åtskilliga fall, då det ankommer på ströängsnämnden

att verkställa uppskattning och värdering — 17, 21 och 56

§§ _ gränserna för nämndens prövningsrätt uppdragits alltför snava,

I anledning härav tillåter jag mig påpeka, att grunderna för ifrågavarande

uppskattning och värdering, liksom gränserna för nämndens

prövningsrätt härutinnan, efter en ingående lokal undersökning enhälligt

föreslagits av kommittén, där sakkunskapen särskilt på förevarande område

varit synnerligen starkt representerad. Vid sådant förhållande ansei

jag tillräckliga skäl icke föreligga att frångå kommitténs förslag och i

stället, på sätt lagrådet hemställt, följa de linjer, som från orten genom

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott ifrågasatts.

De av lagrådet mot 4 samt 51 och 52 §§ framställda erinringarna

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 168 höft. (Nr 199). 13

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

synas mig böra föranleda vissa jämkningar i dessa paragrafer, och föreslår

jag därjämte, att för undvikande av missförstånd ett tillägg göres

till 13 § av innehåll, att förrättning bör hållas jämväl å fastighet, som

består uteslutande av en eller flera avsöndrade ströängar.

Lagrådets övriga anmärkningar mot förslaget till lag om ströängars

indragande till kronan finner jag böra föranleda ändringar i av

lagrådet anvisade hänseenden med undantag för den mot 23 § framställda

anmärkningen. Att för tillämpningen av den i sistnämnda

paragraf föreslagna bestämmelsen om att det bör tillses, att fastigheten

efter avträdande av ströängar och uppodling av ifrågasatt odlingsområde

har i behåll till odling tjänlig mark av viss omfattning, stadga det förbehåll,

att ströängar, som ifrågakomma till indragning, hava den beskaffenhet

och det läge, att de väl lämpa sig att odlas och brukas under

den fastighet dit de höra, synes mig fullt befogat, särskilt som frånvaron

av ett dylikt förbehåll skulle kunna föranleda till att avlägsna

och mindrevärdiga ängar måste undantagas från indragningen. I anledning

av den utav en av lagrådets ledamöter gjorda erinran mot

23 § torde emellertid densamma böra undergå någon jämkning.

Den av en ledamot i lagrådet mot 14 § framställda anmärkningen

finner jag icke böra föranleda någon ändring i föreslagna stadgandet,

enär därigenom förfarandet skulle onödigtvis kompliceras. Däremot

torde i anledning av den inom lagrådet gjorda erinran mot 28 § någon

jämkning böra företagas i formuleringen av sagda paragrafs andra stycke.

I fråga om förslaget till lag om förbud mot avsöndring av ströängar

inom Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark, torde, i enlighet

med lagrådets däremot framställda anmärkning, en jämkning i

övergångsbestämmelsen till förslaget böra vidtagas.

Med anledning av vad sålunda i lagrådet förekommit har jag låtit

verkställa omarbetning av förslaget till lag om ströängars indragande

till kronan och till lag om förbud mot avsöndring av ströängar inom

Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark, därvid jämväl i vissa avseenden

jämkningar av formell natur företagits.

Chefen för jordbruksdepartementet uppläste härefter förutnämnda,

efter lagrådets yttrande delvis omarbetade förslag till

1) lag om ströängars indragande till kronan;

2) lag huru förhållas bör med ströängar vid ägostyckning inom

Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark; samt

3) lag om förbud mot avsöndring av ströängar inom Västerbottens

eller Norrbottens läns lappmark;

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

och hemställde departementsschefen, att förslagen måtte, jämlikt

87 § regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagade Hans Kungl. Höghet Krouprinsen-Regenten

lämna bifall samt förordnade, att proposition

av den lydelse, bilaga vid detta protokoll

utvisar, skulle avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

M. De Geer.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1921:221 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.is propositioner dels med förslag till lag om ströängars indragande till kronan m. m., dels ock angående ansla s. 1 i texten
  2. 2LJoU 1921:1 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner dels med förslag till lag om ströängars indragande till kronan m. m., dels ock angående anslag till bestrid s. 1 i texten