Med förslag till lag om ströängars indragande till kronan m. m
1921-03-18 · 99 sidor, varav 93 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 93 av 99 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1921:199, Med förslag till lag om ströängars indragande till kronan m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition Nr 199.
1
Nr 199.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ströängars
indragande till kronan m. m.; given Stockholms slott den
18 mars 1921.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt 87 § regeringsformen, föreslå
riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
1) lag om ströängars indragande till kronan;
2) lag om huru förhållas bör med ströängar vid ägostyckning inom
Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark; samt
3) lag om förbud mot avsöndring av ströängar inom Västerbottens
eller Norrbottens läns lappmark.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
•''.-■Tv..- .i-h.-•• . . dJtaf i :> . ■ < n''*!.\ >'' ">
Vt «i Nils Hansson.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 168 höft. (Nr 199.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
Förslag
till
‘U ,*\ ''•» '' - •; '' i '' '' VW"’v . Vv- • \ >:
Lag
om ströängars indragande till kronan.
I. Allmänna bestämmelser.
1 §- .T''::''.,; "f ''
Med ströängar förstås i denna lag ägor, som hemman eller nybygge
i Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark vid av vittring
fått sig tillsvidare tillagda å kronomark.
2 §.
Ströängar skola efter ty i denna lag stadgas indragas till kronan.
3 §.
Denna lag skall icke äga tillämpning å ströängar inom Västerbottens
läns lappmark, vilka tillhöra fastighet, som, enligt vad särskilt
är stadgat, kan bliva föremål för tilläggsavvittring, ej heller å ströängar,
tillhörande fastighet inom Karesuando socken eller inom Gällivare, Jokkmokks
eller Arjeplogs socken belägen by eller fastighet, vars samtliga
ägor ligga ovan odlingsgränsen.
4 §•
Består fastighet, som tillkommit genom jordavsöndring, uteslutande
av en eller flera ströängar, inbegripas dylika ängar icke under stadgandet
i 2 §.
5 §•
Under stadgandet i 2 § inbegripes icke äng eller del därav, som,
innan förrättning enligt denna lag å fastigheten företages, blivit försatt
i sådant odlat skick, att den kan för framtiden brukas såsom åker.
3
Kungl. Maj.ts proposition Nr 199.
Ströäng, som, änskönt ej odlad, i befintligt skick kan med fördel
från fastigheten brukas till årlig slåtter, vare ej heller inbegripen
under 2 §.
ii <?/''■ .t ;•••?*''/ ''i it'' ■ i c/ '' ;• • . v
6
§•
År ströäng, som, enligt vad här förut är stadgat, skulle vara
underkastad indragning, belägen i omedelbar närhet av äng, som jämlikt
5 § är från indragning undantagen, varde ock den förra ängen
eller viss del därav undantagen, i den mån sådant prövas nödigt för
vinnande av lämplig ägoanordning.
För ernående av dylik ägoanordning må ock äng, som enligt
senare stycket av 5 § skulle bibehållas under fastighet, eller del av
sådan äng indragas till kronan.
1'' M 7 j. * i« ‘ • •« ’ ♦ Å ) '''' llifi
■> §•
Vederlag för ströängar, som indragas till kronan, skall utgå medelst
bekostande av odling å den fastighet, vartill ängarna höra. Odlingen
skall vara sådan, att därigenom kan åt fastigheten beredas höavkastning
till samma myckenhet, som vid uppskattning enligt denna lag beräknas
kunna skördas å ängarna.
Har vid laga skifte mark, som i skifteshandlingarna betecknats
såsom avrösningsjord, upptagits bland ströängar, skall å marken sättas
visst värde i penningar och odlingen bestämmas så^ att kostnaden därför
motsvarar värderingsbeloppet.
Ingår i ströäng område, som vid skifte betecknats såsom impediment,
tillfälle det kronan utan ersättning.
r■* i'',r § §.
Fråga om ströängars indragande till kronan och bestämmande av
vederlag för dem skall företagas till handläggning av en särskild nämnd,
kallad ströängsnämnd.
Nämnden skall bestå av en lantmätare, vilken förordnas av
Konungen, samt en jordbrukskonsulent eller annan person med jämförlig
utbildning och en person, som, utan att behöva äga dylik utbildning,
besitter praktisk insikt i jordbruk, vilka sistnämnda ledamöter
förordnas, den förre av länsstyrelsen och den senare av länets hushållningssällskaps
förvaltningsutskott.
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
9 §•
Konungen bestämmer för varje år antalet av de ströängsnämnder,
som skola tillsättas, samt anvisar åt varje nämnd visst verksamhetsområde.
; , io §.
Lantmätaren har att leda ströängsnämndens sammanträden och
därvid föra protokoll, innefattande redogörelse för vad under förrättningen
förekommit. Protokollet bör vid varje sammanträdes slut uppläsas
för närvarande sakägare.
11 §•
Stanna ströängsnämndens ledamöter i olika meningar, gälle vad
de flesta säga. Har var sin mening, gälle lantmätarens.
, ^ , 12 §•
Mot ledamot i ströängsnämnd gälle de jäv, som i avseende å laga
skifte äro stadgade för lantmätare eller god man.
Anmäles vid förrättningen jäv, meddele ströängsnämnden beslut
däröver.
Ogillas framställt jäv, skall, utan hinder av jävet, förrättningen
fortgå.
Finnes jäv lagligen grundat, varde förrättningen avbruten, och
tillkännagive lantmätaren förhållandet för länsstyrelsen, som har att vidtaga
åtgärd för annan ledamots förordnande.
År någon missnöjd med beslut, varigenom jäv mot förrättningsman
ogillas, äge han inom trettio dagar från det beslutet meddelades
till ordföranden i ägodelningsrätten ingiva besvär, åtföljda av utdrag
av protokollet i vad det avser överklagade beslutet. Klaganden stånde
ock öppet att på eget äventyr med posten insända besvären till ordföranden
så tidigt, att de komma honom till hända före sagda tids utgång.
Ordföranden i ägodelningsrätten meddele skyndsamt beslut angående jävet,
över dylikt beslut må ej klagan föras.
13 §.
Särskild förrättning enligt denna lag varde hållen för varje fastighet,
vilken behörigen utbrutits eller efter sämjedelning bildar särskild
brukningsdel. Äro ströängar gemensamma för två eller flera i övrigt
opaginerad Kontrollera mot PDF
o
Kungl. Maj:ta proposition Nr 199.
skilda fastigheter, varde gemensam förrättning hållen för dessa. Finner
ströängsnämnd eljest särskilda omständigheter föranleda, att förrättning
äger rum i ett sammanhang för flera fastigheter, må nämnden därom
besluta.
Ändå att fastigheten är sådan, som i 4 § avses, varde förrättning
därå enligt denna lag hållen för meddelande av förklarande om dithörande
ängars undantagande från indragning.
14 §.
Om ungefärliga tiden för förrättning, som ströängsnämnd har att
företaga å fastighet, skall lantmätaren minst fjorton dagar förut låta
uppläsa kungörelse i kyrkan i den församling, där fastigheten är belägen.
Därjämte åligger lantmätaren att minst tjugo dagar före den
beräknade tiden för förrättningen med posten avsända kallelse till den,
som enligt senaste mantalslängd eller eljest tillgängliga upplysningar
i egenskap av ägare innehar fastigheten; dock vare, där denne icke har
känt hemvist inom riket eller han vistas utom riket, sådan kallelse icke
erforderlig.
Då ecklesiastikt hemman beröres av förrättning, som här avses,
göre lantmätaren i god tid hos länsstyrelsen anmälan därom, i syfte
att allmänt ombud må förordnas att vid förrättningen bevaka hemmanets
rätt.
15 §.
Vid uppskattning av ströängars avkastning har ströängsnämndeu
att beräkna myckenheten av det hö, ängarna i befintligt skick i medeltal
årligen kunna lämna. Beträffande ströäng, som i skifteshandlingar
eller, där skifte ej ägt rum, i avvittringshandlingar betecknats såsom
ägnad för röjning, ängsvattning eller vattenavtappning men varå sådant
arbete ej kommit till stånd, skall avkastningen beräknas till en femtedel
av vad marken efter dess iordningsställande kan anses komma att lämna.
16 §.
Till ledning vid den i 15 § avsedda beräkning av ströängars höavkastning
skall tjäna den uppskattning, som skett vid avvittringeu;
dock må avvikelse därifrån äga rum i den mån sådant föranledes av
innehållet i skifteshandlingar, kreatursantalet vid gården eller andra
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
omständigheter. Ströängsnämnden äge, då särskild anledning därtill
föreligger, att för höavkastningens beräknande företaga besiktning av
ängarna.
u §•
Då, efter ty i 7 § sägs, värdet av ströäng skall beräknas i penningar,
må det ej i något fall sättas högre än till femton kronor för
hektar räknat.
18 §•
Ströängsnämnden tillkommer att utse området för den odling, som
skall av kronan bekostas.
Till odlingsområde må utses antingen mark inom fastighetens
egentliga ägoområde eller till fastigheten hörande ströäng eller ock
kronomark, däri inbegripen äng, som ströängsnämnden finner böra från
annan fastighet indragas till kronan.
19 §.
Varder av fastighetens ägare viss mark inom fastighetens egentliga
ägoområde anvisad till odlingsområde, skall denna anvisning följas, därest
antingen kostnaden för områdets odlande och första gödslande understiger
två tredjedelar av det belopp, som, på sätt i 20 § sägs, varder
bestämt såsom det högsta, vartill i något fall dylik kostnad må uppgå,
eller ock odlingsområdets förläggande till annan plats än den anvisade
icke skulle medföra nämnvärd minskning i den kostnad, som skall av
kronan gäldas.
20 §.
Där ej till odlingsområde utses mark, som av fastighetens ägare
anvisas, skall vid dess utväljande iakttagas:
att odlingsområde ej i något fall må förläggas så, att avståndet
från boplats, därifrån det skall brukas, överstiger fem kilometer, efter
framkomlig väg räknat;
att till odlingsområde ej må utses mark utanför fastighetens egentliga
ägoområde, med mindre sådant länder fastigheten till fördel och
icke föranleder olämplig ägoanordning för kronan;
att mark, vars odlande skulle medföra betydande kostnad, ej må
ifrågakomma, så framt annan mark står till buds, som kan odlas för
väsentligen mindre kostnad; samt
7
Kungl. May.ts proposition År 199.
att mark, å vilken torrläggning eller annat arbete för uppodling
till åker ägt rum, innan förrättning å fastigheten företages, ej må ifrågakomma,
med mindre ägaren lämnar sitt medgivande därtill eller annan
mark ej finnes att tillgå.
På Konungen ankommer att tid efter annan fastställa ett belopp
såsom det högsta, vilket i något fall må, för hektar räknat, utbetalas
enligt denna lag såsom kostnad för områdes odlande och första gödslande;
och må mark, vars iordningsställande skulle medföra högre kostnad,
ej utses till odlingsområde, med mindre ägaren åtager sig att svara
för den del av kostnaden, som överstiger sagda belopp.
I övrigt skall vid odlingsområdes utväljande tillses, vad som är
för fastigheten lämpligast.
21 .
För bestämmande av omfattningen av mark, som för ernående av
den enligt 7 § erforderliga höavkastningen bör utläggas såsom odlingsområde,
har ströängsnämnden att till viss myckenhet, lägst ettusensjuhundra
kilogram och högst tretusen kilogram för hektar, beräkna den
höavkastning, marken kan i odlat skick lämna. Varder till odlingsområde
utsedd sådan fastigheten tillhörande mark, som redan begagnas
till slåtter, skall från den beräknade myckenheten avdragas vad som
enligt ströängsnämndens uppskattning motsvarar avkastningen av marken
i dess befintliga skick.
22 §.
Där till odlingsområde utses mark, å vilken torrläggning eller
annat arbete för uppodling till åker påbörjats, vare ägaren, efter ströängsnämndens
beprövande, berättigad till skälig ersättning av kronan
för det arbete, som å marken nedlagts.
23 §.
Där ströängar, som ifrågakomma till indragning, hava den beskaffenhet
och det läge, att de väl lämpa sig att odlas och brukas under
den fastighet, dit de höra, skall ströängsnämnden tillse, huruvida fastigheten
efter ängarnas avträdande samt uppodlande av ifrågasatt odlingsområde
skulle hava i behåll till odling tjänlig mark, som kan efter verkställd
odling lämna en avkastning, motsvarande den från ängarna beräknade
och hälften därutöver. Skulle så ej vara fallet, skall av kronomark,
som är tjänlig till odling och väl lämpar sig att brukas länder fastig
-
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
heten, till denna läggas ett område av den omfattning, att från detsamma
och den i behåll varande odlingsmarken inom fastigheten kan efter verkställd
odling erhållas en avkastning, motsvarande den från ängarna beräknade
och hälften därutöver.
24 §.
Odlingsområde, som för fastigheten utses utanför dess egentliga
ägoområde, skall, såvitt ske kan, utläggas så, att det kommer att omfatta,
förutom vad som är avsett att odlas, jämväl därmed sammanhängande
mark, som ytterligare kan erfordras för områdets ändamålsenliga
brukande samt för bildande av regelbundna och tjänliga gränser.
Lag samma vare beträffande område av kronomark, som enligt
23 § tillägges fastigheten.
25 §.
Tillhöra ströängar två eller flera fastigheter samfällt utan att vara
dem emellan sämjedelade, skall, där så ske kan, å någon av ängarna
eller å annan för fastigheterna gemensam mark eller ock å kronomark
odlingsområde i enlighet med denna lag utläggas för fastigheterna samfällt.
Det i 20 § givna stadgandet, att odlingsområde ej må utläggas
på större avstånd än fem kilometer från boplats, varifrån det skall
brukas, äge i ty fall ej tillämpning, ej heller de i 23 § givna föreskrifter
om åliggande för ströängsnämnd att tillse, det fastighet efter
ängars avträdande har i behåll mark, som är tjänlig till odling.
26 §.
Finnes vid förrättning enligt denna lag, att odlingsområde ej står
till buds eller att vad som står till buds ej förslår till beredande åt
fastigheten av en höavkastning, till fullo motsvarande den, som ströängarna
kunna lämna, skola ängarna, i den mån deras avkastning således
ej kan ersättas genom odling, bibehållas åt fastigheten.
Står odlingsområde till buds men däremot icke sådant område, som
i 23 § avses, skola, i den mån det saknas, ströängarna bibehållas, där
ej fastighetens ägare yrkar, att de ändock indragas.
27 §.
Skola på grund av bestämmelserna i 26 § de till en fastighet
hörande ströängar allenast delvis indragas, tillkommer ströängsnämnden
att, efter ty prövas vara för fastigheten lämpligast, bestämma vad som
skall indragas och vad som skall åt fastigheten bibehållas.
9
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
28 §.
Kan torrläggningsarbete, som ifrågakommer för utläggande av
odlingsområde, medföra märkbar inverkan å vattenförbållandena i vattendrag,
sjö eller annan vattensamling, eller uppkommer fråga om arbetets
laglighet med hänsyn till inverkan å mark, som tillhör annan än den,
för vilkens räkning odlingsområde utlägges, skall frågan om torrläggningen
prövas i den ordning, som i vattenlagen finnes för sådant fall
stadgat; och skall förrättningen under tiden vila.
Finner ströängsnämnd i andra fall än som i första stycket avses,
att ifrågakommande torrläggningsarbete bör, såsom ländande till båtnad
för två eller flera fastigheters odlingsområden utföras i ett sammanhang,
skall envar av fastigheternas ägare deltaga i arbetet i mån av den nytta,
som nämnden prövar kunna genom torrläggningen beredas fastigheten.
Nämnden tillkommer att med tilllämpning härav mellan ägarna fördela
arbetet, så att envar av dem får sig anvisad viss del av arbetet, eller
ock, där det ej lämpligen kan ske, föreskriva, att arbetet skall utföras
av delägarna samfällt. Efter enahanda grunder har nämnden i ty fall
ock att meddela bestämmelser om underhållet av föreskriven anläggning.
29 §.
Ströängsnämnden har att uppgöra plan till den odling, som skall
av kronan bekostas. Sådan plan skall innefatta bestämmelse om sättet
för såväl utförande av odlingen, torrläggning däri inbegripen, som den
odlade markens första gödsling med erforderlig konstgödsel ävensom
detaljerad beräkning av kostnaderna för dessa åtgärder.
I planen skola angivas vilka arbeten skola anses motsvara hälften
av kostnaden. Där så lämpligen kan ske, skola dessa arbeten bestämmas
så, att efter deras utförande viss del av odlingsområdet är färdigt
att tagas i bruk.
30 §.
över odlingsområde skall upprättas kartskiss och beskrivning, så
avfattade, att området lätt kan återfinnas, varjämte detsamma skall utstakas
å marken. År området beläget utanför fastighetens egentliga
ägoområde, skall det därjämte rörläggas samt fullständig karta med
beskrivning upprättas. Lag samma vare i fråga om område, som jämlikt
23 § förenats med fastigheten.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 168 käft. (Nr 199.) 2
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
I planen upptagna diken skola, i den mån sådant erfordras, utmärkas
å marken.
Har ströäng allenast delvis indragits till kronan, skall rågång
mot den del av ängen, som bibehållits under fastigheten, å marken
utstakas och rörläggas samt karta med beskrivning över rågången
upprättas.
31 §.
Sedan alla vid förrättningen förekommande frågor blivit behörigen
utredda, skall ströängsnämnden avgiva utlåtande. Detta skall föredragas
å sammanträde med sakägarna, och varde därvid tillkännagivet
vad enligt 34 § skall iakttagas för fullföljande av talan mot nämndens
beslut.
Uppskov med förrättning må ej äga rum, med mindre sådant på
grund av sakens vidlyftighet eller andra tvingande omständigheter är
oundgängligen nödigt.
32 §.
Senast sex månader efter det förrättningen avslutats skall ett exemplar
av protokollet över densamma med därtill hörande handlingar utan
lösen bevisligen tillställas fastighetens ägare eller, om dennes vistelseort
ej är känd eller han vistas utom riket, någon som är boende å fastigheten
eller en av grannarna.
Avser förrättningen flera fastigheter, skola förrättningshandlingarna
tillställas den, som vid förrättningen utsetts att för gemensam räkning
mottaga desamma.
Då fråga är om ecklesiastikt hemman, skola förrättningshandlingarna
tillställas det allmänna ombudet.
Inom den i första stycket angivna tid åligger det tillika lantmätaren
att översända samtliga till förrättningen hörande koncepthandlingar
till vederbörande revirförvaltare; och har denne att tillställa lantmätaren
bevis om mottagandet.
Bevis att förrättningshandlingarna blivit vederbörande tillställda
skall av lantmätaren översändas till ordföranden i ägodelningsrätten.
33 §.
Revirförvaltaren åligger att i vad kronans rätt angår granska förrättningshandlingarna
samt, där han finner sådant påkallat, å kronans
vägnar fullfölja talan mot förrättningen.
11
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
Förrättningshandlingarna skola, evad talan av revirförvaltaren fullfölj
es eller icke, inom besvär stidens utgång av honom insändas till ordföranden
i ägodelningsrätten.
34 8.
''i : ’’ '' -
Den som är missnöjd med ströängsnämnds utlåtande skall, vid äventyr
att detsamma eljest vinner laga kraft, inom sextio dagar efter handlingarnas
delfående ingiva besvär till ordföranden i ägodelningsrätten.
Klaganden stånde ock öppet att på eget äventyr med posten insända
besvären till ordföranden så tidigt, att de komma denne till hända före
sagda tids utgång.
35 §.
Hava besvär i enlighet med 34 § inkommit till ordföranden i ägodelningsrätten,
utsätte han så snart lämpligen ske kan tid och ort för
ärendets handläggning samt kalle minst fjorton dagar före sammanträdet
rättens ledamöter, fastighetens ägare och revirförvaltaren ävensom allmänt
ombud, där sådant varit förordnat. Ordföranden äge tillika, där särskilda
omständigheter sådant påkalla, till rätten kalla förrättningslantmätaren,
så ock särskild sakkunnig till rättens biträde.
36 §.
Ägodelningsrätten sammanträder å plats, där sammanträde med
minsta kostnad för det allmänna och sakägare kan hållas. Syn på stället
må förrättas endast då ägodelningsrätten eller dess ordförande finner
det för ärendets prövning oundgängligen nödigt.
• Kostnaden för ägodelningsrätten s sammanträde ävensom gottgörelse
åt förrättningslantmätare och sakkunnig, som till rätten kallas,
skola gäldas av allmänna medel.
37 §.
Över ägodelningsrättens utslag må ej klagan föras i annat hänseende
än såvitt fråga är huruvida och i vilken omfattning ströängar skola till
kronan indragas. Den som härutinnan är missnöjd med ägodelningsrättens
utslag äger att sist å sextionde dagen från den dag, utslaget gavs, till
ordföranden i ägodelningsrätten ingiva sina till Konungen ställda besvär.
Besvären skola vara avfattade i två exemplar vid äventyr att
klaganden eljest har att gälda lösen för avskrift å desamma.
12
Ki/ngl. Maj:ts proposition Nr 199.
Finner revirförvaltaren synnerliga skäl att påkalla sakens fullföljande
hos Konungen, har han att i god tid före besvärstidens utgång till
ombudsmannen och fiskalen hos domänstyrelsen ingiva skriftlig framställning
av sagda skäl ävensom ägodelningsrättens protokoll och utslag
samt handlingarna i ärendet; och skola dessa för sådant ändamål på
anmälan tillhandahållas honom av ordföranden. Har dylik framställning
gjorts, äger ombudsmannen, där även han finner synnerliga skäl till
klagan föreligga, å kronans vägnar fullfölja talan mot utslaget.
Hava besvär anförts av ombudsmannen, skola de av ordföranden
tillställas fastighetens ägare eller den, som enligt 32 § mottagit förrättningshandlingarna.
När besvär anförts av annan än ombudsmannen,
har ordföranden att låta besvären jämte övriga handlingar tillställas
ombudsmannen.
Efter det delgivning av besvären sålunda ägt rum, må till Konungen
ställd förklaring över besvären inom trettio dagar från delgivningen
till ordföranden ingivas eller med posten insändas. Sedan den förelagda
tiden tilländagått eller förklaring därförinnan inkommit, varde handlingarna
av ordföranden insända till Konungens nedre justitierevision.
38 §.
Då beslut om ströängars indragande äger laga kraft, skall ordföranden
i ägodelningsrätten därom meddela bevis, att biläggas förrättningshandlingarna
och tecknas å karta, där sådan upprättats. Bevis om
beslutets laga kraft varde jämväl med posten av ordföranden tillställt
fastighetens ägare eller den, som enligt 32 § mottagit förrättningshandlingarna.
Ordföranden översände därefter handlingar och karta till lantmätaren;
och har denne att medelst utdrag ur handlingarna samt, där så erfordras,
kopia av kartan meddela domänstyrelseu nödig kännedom om ärendet.
39 §.
Utöver vad i 34—38 §§ finnes stadgat skall beträffande rättegång
i mål om ströängars indragande i tillämpliga delar gälla vad i avseende
å rättegången i skiftesmål är föreskrivet.
40 §.
Ströängar skola till kronan avträdas, då tre år förflutit från det
laga kraft åkommit beslut om deras indragande. Dock må ströängs
-
13
KungI. Maj:ts proposition Nr 199.
nämnden för särskilt fall, där synnerliga skäl föreligga, medgiva ytterligare
anstånd med högst tre år.
Har ströäng eller del därav utsetts till odlingsområde för annan
fastighet, skall ängen avträdas, så snart laga kraft åkommit sagda beslut.
Ägaren njute i sådant fall ersättning för mistad avkastning under
en tid av tre år från avträdandet; och varde beloppet av sagda ersättning
bestämt av ströängsnämnden.
41 §.
Finnes lada å ströäng, som indrages, vare ägaren berättigad att
bortföra ladan. År den ej bortförd inom ett år efter det ängen av
träddes,
tillfälle den kronan utan lösen.
42 §.
Ersättning, som avses i 22 eller 40 §, skall av länsstyrelsen utbetalas,
så snart förrättningen vunnit laga kraft.
Annan odlingskostnad, som det åligger kronan att gälda, skall av
länsstyrelsen utbetalas med en femtedel, så snart beslutet om ängarnas
indragande äger laga kraft och fastighetens ägare anmäler sig ämna påbörja
odlingsarbetet, med två femtedelar, då fastighetens ägare med intyg
av nämndeman, ledamot i ägodelningsrätt eller god man för lant
mäteriförrättningar
eller ock två andra trovärdiga män styrker sig hava
i enlighet med uppgjord plan fullgjort så mycket av vad däri föreskrives
som motsvarar halva kostnaden, samt med återstående två femtedelar,
då med intyg av synemän, som länsstyrelsen på ansökan förordnat,
styrkes, att det föreskrivna är i sin helhet fullgjort.
43 §.
Belopp, som i enlighet med denna lag utgår i mån av verkställda
arbeten, skall, utan att vara underkastat preskription, innestå för fastighetens
räkning, till dess arbetena utförts och avsynats.
44 §.
Är fastighet, från vilken ströängar skola indragas, utarrenderad,
ankommer det, utan hinder av arrendeavtalet, på ägaren att utföra den
odling, som enligt ströängsnämndens beslut skall av kronan bekostas.
Har ägaren ej inom ett år från det förrättningen vunnit laga kraft på
-
14
Kimgl. Maj:ts proposition Nr 199.
börjat odlingen, eller har han väl inom sagda tid påbörjat men ej inom
ytterligare två år fullbordat densamma, må länsstyrelsen på framställning
av arrendatorn efter ägarens hörande förklara arrendatorn berättigad att
i ägarens ställe utföra odlingen och uppbära innestående odlingskostnad.
<« ■'' rj Jr''!./'' " i :vi * >.}<!• i , , r v ;.-*•« - . , i ^
45 §. ;
Har torrläggning, som skall utföras för flera fastigheter i ett sammanhang,
icke påbörjats inom ett år från det förrättningen vunnit laga
kraft, eller har arbetet väl inom sagda tid påbörjats men ej inom ytterligare
två år fullbordats, skall, på anmälan av någon bland ägarna,
länsstyrelsen föranstalta om arbetets utförande. Kostnaden värde avräknad
å vad som enligt 43 § innestår för den eller de fastigheters
räkning, vilkas ägare det tillkommit att utföra arbetet.
46 §.
, Finnes på grund av särskilda omständigheter, som inträffat efter
det ströängsnämndens utlåtande vunnit laga kraft, avvikelse från den
fastställda odlingsplanen erforderlig, må, på ansökan av fastighetens
äga^e, länsstyrelsen medgiva! ändring i planen.
47 §..\
Har genom laga kraft ägande beslut förklarats, att odling för
fastighet skall äga rum å område, som förut icke tillhör fastigheten,
eller att till denna skall läggas område, som i 23 § sägs, varde området
för framtiden inräknat i fastighetens ägovälde.
48 §.
Ströängar, som enligt denna lag indragas till kronan, skola utan
rubbning i skattetal å fastighet, från vilken ängarna avträdas, tilläggas
kringliggande kronomark.
49 §.
Har förrättning enligt denna lag blivit kungjord på sätt i 14 §
sägs, må, intill dess ärendet blivit slutligen avgjort, laga skifte, hemmansklyvning
eller ägostyckning å fastigheten icke handläggas i sådana
delar, som äro beroende av indragningsfrågan, med mindre delningsförrättningen
fortskridit så långt, att lotterna blivit å marken utstakade.
15
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
Har, då kungörelse om förrättning enligt denna lag skall utfärdas,
laga delning påbörjats och fortskridit så långt som nyss är sagt, skall
med förstnämnda förrättning anstå, till dess delningen blivit fastställd.
50 §.
Då laga kraft ägande beslut om ströängars indragande till kronan
föreligger, vare ängarna fria från all rätt, som i avseende å dem förut
tillkommit annan; dock må nyttjanderätt och servitut äga bestånd till
dess ängarna avträdas till kronan.
>•!*>/•'' "V; 1 '' t- • . ■ i idi a • ,cv 1
51 §.
^ * * «• • ’ *''• •**. ''
Ångar, som vid förrättning enligt denna lag förklarats icke skola
indragas, vare sedermera ej underkastade indragning; och skola beträffande
sådana ängar de i skiftesstadgan givna bestämmelser om rågångar
och om ägoutbyten äga tillämpning.
52 §.
Den rätt, som enligt gällande bestämmelser tillkommer innehavare
av ströäng att av kronan erhålla virke till behövliga hägnader, hässjor
och hölador, skall beträffande ängar, som vid förrättning enligt denna
lag förklarats icke skola indragas, upphöra att gälla, då tio år förflutit
från det förrättningen vunnit laga kraft.
53 §.
Vad i denna lag är stadgat om ägare av fastighet, skall, där
fastighet utgöres av nybygge, äga tillämpning å nybyggaren.
54 §.
Kostnad till ströängsnämnd samt till erforderlig hantlangning, så
ock andra utgifter för förrättning enligt denna lag ävensom ersättning
till synemän, som länsstyrelsen enligt 42 § förordnat, skola bestridas av
allmänna medel enligt föreskrifter, som meddelas av Konungen.
55 §.
Närmare bestämmelser om tillämpningen av denna lag meddelas
av Konungen.
16
Kungl. Maj:ts proposition AV 199.
II. i. Särskilda bestämmelser i fråga om ströängar, tillhörande fastighet,
varå ej idkas självständigt jordbruk, så ock beträffande hemmanslott,
som består utslitande av en eller flera ströängar.
56 §.
Höra ströängar till fastighet, vara ej idkas självständigt jordbruk,
skall ersättning för ängarna utgå i penningar med belopp, vartill
ängarna varda av ströängsnämnden uppskattade. I dylikt fall skola
jämväl indragas sådana ängar, som eljest enligt 5 § må vid fastighet
bibehållas.
Ersättning, varom här är sagt, må ej i något fall för hektar räknat
sättas högre än till åttio kronor för ströängar, som i befintligt skick
kunna brukas till årlig slåtter, och tjugu kronor för ströängar, som
ej kunna till sådan slåtter brukas.
57 §.
Vad i 56 § är föreskrivet skall jämväl äga tillämpning, då hemmanslott
består uteslutande av en eller flera ströängar; dock må med
hänsyn till hemmanslottens andel i samfällighet ersättningen kunna ökas
med högst femton procent av det värde, vartill själva ängarna skattas.
Ändå att samtliga till hemmanslotten hörande ägor i följd av indragningen
införlivas med kronomarken, skall, utan ändring av hemmanets
i jordeboken upptagna mantal, lotten i jordregistret bibehållas
såsom särskild fastighet. Ej må indragningen medföra ändring i lottens
ansvarighet för allmänna besvär och fordringar, som åtnjuta förmånsrätt
enligt 17 kap. 6 § handelsbalken. Däremot vare lotten, då laga
kraft ägande beslut om indragningen föreligger, fri från inteckning, som
däri meddelats.
58 §.
I fall, som i 56 eller 57 § sägs, äge fastighetens ägare påfordra
ströängarnas indragande enligt de i denna lag givna allmänna bestämmelser,
så framt han till odlingsområde anvisar mark, som är belägen
inom fastighetens egentliga ägoområde eller, där fråga är om hemmanslott,
bestående uteslutande av ströängar, å någon av ängarna och denna
mark finnes till odling lämplig.
59 §.
Utgår ersättning på sätt i 56 eller 57 § sägs och är fastigheten
intecknad, skall ägodelningsrättens ordförande, så snart laga kraft ägande
17
Kungi. Maj;t$ ''proposition Nr 199.
beslut om ströängarnas indragning föreligger, ombesörja, att å nästa
rättegångsdag under lagtima ting i inteckningsprotokollet antecknas, att
ängarna eller i fall, som avses i 57 §, hemmanslotten icke vidare besväras
av inteckningen,
60 §.
Ersättning, som utgår på sätt i 56 eller 57 § sägs, skall av länsstyrelsen
utbetalas, så snart beslutet om ängarnas indragning äger laga
kraft.
Besväras fastigheten av sökt eller beviljad inteckning för fordran
eller för avkomst eller annan förmån, som upplåtits att utgå av fastigheten,
eller kan fastigheten, jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken i ägarens
hand häfta för ogulden köpeskilling, må ersättningen icke till ägaren
utbetalas, med mindre han styrker, att vederbörande rättsägare lämnat
sitt medgivande därtill. Gitter fastighetens ägare ej visa sådant medgivande,
skall länsstyrelsen fördela beloppet mellan rättsägarna i den
ordning, som är stadgat för fördelning av köpeskilling för utmätningsvis
såld fast egendom.
Kallelse till sammanträde för fördelningen skall genom länsstyrelsens
försorg med posten sändas till fastighetens ägare samt inteckningshavare,
som äga rätt till betalning ur ersättningen. År inteckningshavare
okänd, läte länsstyrelsen införa kungörelse i allmänna tidningarna
och tidning inom orten minst fjorton dagar före sammanträdet.
61 §.
Utfaller vid fördelning enligt 60 § av ersättning för ströängar,
tillhörande fastighet, som avses i 57 §, likvid å intecknings huvudstol,
vare inteckningen till motsvarande belopp utan verkan.
62 §.
År i fall, som i 56 eller 57 § avses, fastigheten intecknad gemensamt
med en eller flera andra fastigheter, skola dessa icke häfta för
intecknat belopp, varför betalning utfallit vid fördelning av ersättningför
ströängarna.
63 §.
Har likvid utfallit å huvudstol av inteckning, som enligt 61 eller
62 § delvis är utan verkan, åligger det länsstyrelsen att, sedan fördelBihang
till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 168 höft. (Nr 199.) 3
18
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199-
ningen blivit godkänd eller vunnit laga kraft, ofördröjligen därom göra
anmälan hos domaren och tillika insända fördelningslängden; och skall
å nästa rättegångsdag under lagtima ting om förhållandet göras anteckning
i inteckningsprotokollet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1922.
Kungi. Maj:ts proposition Nr 199.
19
Förslag
till
Lag
huru förhållas bör med ströängar vid afstyckning inom Västerbottens
eller Norrbottens läns lappmark.
Med upphävande av lagen den 25 maj 1917 huru förhållas bör
med ströängar vid ägostyekning inom Västerbottens eller Norrbottens
läns lappmark förordnas som följer:
Höra till fastighet inom Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark
ängar utom fastighetens egentliga ägoområde (ströängar) och sökes
hos länsstyrelsen tillstånd till ägostyckning, varigenom skulle bildas en
eller flera lotter, som jämlikt bestämmelserna i 3 § av lagen den 25
juni 1909 om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning äro att
anse såsom tjänliga för jordbruk, må ej tillstånd meddelas, med mindre
ängarna äro avsedda att läggas till sådan lott.
Vad sålunda är stadgat äge dock ej tillämpning å ängar, som vid
förrättning enligt lagen den---om ströängars indragande till
kronan bibehållits under fastighet.
20
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 199.
Förslag
till
Lag
om förbud mot avsöndring av ströängar inom Västerbottens eller
Norrbottens läns lappmark.
Med upphävande av lagen den 25 maj 1917 om förbud mot avsöndring
av ströängar inom Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark
förordnas, att inom Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark ängar
utom fastighets egentliga ägoområde (ströängar) ej må genom avsöndring
skiljas från fastigheten i annat fall än då äng, som är belägen å kronomark,
överlåtes å kronan eller äng inom allmänning överlåtes å delägarna
i allmänningen eller ock Konungen med hänsyn till särskilda
omständigheter lämnar tillstånd till avsöndringen.
Vad sålunda är stadgat äge dock ej tillämpning å ängar, som vid
förrättning enligt lagen den — — — om ströängars indragande till
kronan förklarats icke skola indragas, ej heller då avhandling rörande
jordavsöndring blivit upprättad före den 1 mars 1917 och till länsstyrelsen
ingivits för fastställelse före den 26 maj 1917.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
21
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 21 januari
1921.
Närvarande:
Statsministern friherre De Geer, ministern för utrikes ärendena greve
Wrangel, statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmquist, Malm,
Bergqvist, Hammarskjöld, Ekeberg, Tamm, Hansson:
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet
anförde departementschefen, statsrådet Hansson:
I skrivelse den 18 september 1914 anhöll riksdagen, att Kungl.
Maj:t måtte dels låta verkställa en allmän undersökning rörande statens
för kolonisationsändamål tillgängliga och därtill tjänliga marktillgångar
i de sex nordligaste länen och dels låta undersöka och utreda, i vilken
utsträckning och på vilka villkor möjlighet lämpligen måtte kunna beredas
för upplåtande till odlingslägenheter eller under äganderätt av de
å kronoparker inom de sex nordligaste länen befintliga så kallade disponerade
ströängar.
Med anledning härav och efter bemyndigande av Kungl. Maj:t tillkallade
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet den 11 juni 1915
sakkunniga för biträde inom departementet vid uppgörande av förslag
till plan för en allmän undersökning rörande statens för kolonisationsändamål
tillgängliga och därtill tjänliga marktill gångar inom de sex nordligaste
länen med undantag av trakterna ovan odlingsgränsen i Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker. Den 31 december 1915 erhöllo
nämnda sakkunniga jämväl uppdrag att verkställa utredning angående
beredande av rättslig möjlighet att vid bildande av odlingslägenheter
i Norrland och Dalarna tillvarataga för odling tjänliga ströängar.
Sedan Kungl. Maj:t den 30 juni 1916 uppdragit åt en kommitté
att verkställa utredning och uppgöra förslag beträffande åtgärder för
främjande av kolonisation å kronans marker i Norrland och Dalarna,
med undantag av trakterna ovan odlingsgränsen inom Norrbottens och
Västerbottens läns lappmarker, ävensom därmed sammanhängande spörsmål,
förordnade Kungl. Maj:t den 1 juni 1917 på framställning av Dämnda
Str Sängarnas
uppkomst.
22 Knngl. Maj:ts proposition Nr 199.
sakkunniga, att det uppdrag i avseende å ströängars utredning, som
jämlikt förenämnda bemyndigande lämnats dem, skulle upphöra samt
att det skulle åligga kommittén att fortsätta ifrågavarande utredning.
Kommittén har den 10 december 1919 framlagt förslag till
1) lag om ströängars indragande till kronan,
2) lag huru förhållas bör med ströängar vid ägostyckning inom
Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark,
3) lag om förbud mot avsöndring av ströängar inom Västerbottens
eller Norrbottens läns lappmark, samt
4) instruktion för ströängsnämnder, jämte motiv till nämnda förslag.
Sedan genom remisser den 15 mars 1920 yttranden infordrats
över de av kommittén avgivna förslagen, hava utlåtanden inkommit
från länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län, lantmäteristyrelsen,
domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen och kammarkollegium.
Vid länsstyrelsernas utlåtanden hava fogats yttranden av hushållningssällskapens
i de bägge länen förvaltningsutskott, och har därjämte lantmäteristyrelsen
insänt yttranden av förste lantmätarna i nämnda län.
I motiven till lagförslagen lämnar kommittén till en början en
historisk översikt över ströängarnas uppkomst (s. 27—34) och anför
därvid i huvudsak följande:
Först omkring mitten av 1700-talet, började nybyggen i avsevärd
omfattning anläggas inom lappmarkerna. Grundläggande för bosättningen
i dessa trakter var kungl. reglementet den 24 november 1749 för dem, som
antingen redan bo och bygga i Lappland eller ock hädanefter till landets
uppbrukande därstädes sig nedsätta vilja. Enligt denna författning —
vanligen kallad lappmarksreglementet — skulle, om någon ville upptaga
nybygge, landshövdingen låta syna och undersöka den uppgivna platsens
beskaffenhet, om jordmånen vore duglig och huruvida den tilltänkta
odlingen lände någon annan till förfång samt däröver meddela
utslag. Viss odlingsskyldighet ålades nybyggaren och skattefrihet beviljades
under i allmänhet högst femton år. Efter frihetsårens lopp
skulle nybyggena geometriskt avtagas och skattläggas, »icke just efter
de gränser och råmärken, som vid första utsyningen uppgivits, utan till
det mantal, som de ägors beskaffenhet, vilka åborna ville hava och utan
andras förfördelande kunde få under hemmanen, befunnes svara för;
och finge en äldre nybyggare icke så underslå sig all till uppodling
tjänlig mark, som han begärde men ej kunde medhinna till uppbruk
-
23
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
ning, att icke även den, som nedsatt eller ville nedsätta sig bredvid
honom, kunde få så mycken till nybruk tjänlig jord uti åker och äng,
att han ock kunde där bärga och uppehålla sig; dock borde den äldre
så mycket möjligt vore och utan publici prejudice kunde ske, njuta sin
flit och arbete till godo, varför ock intet upparbetat åker eller ängsland
kunde honom frånkännas utan hans samtycke och emot den betalning,
som hans arbete prövades värt)). I fråga om vad som härvid
skulle anses upparbetat hette det i författningen: »Ej'' må någon räkna
sig hava uppodlat och nedlagt arbete å sådana ställen, varest han upprest
en eller annan höstack, hässja eller lada till inrymmande av det
höfoder, som själva naturen utan dikning och rothuggning giver; men
för uppodlad må den trakt och lägenhet anses, som igenom kärrs och
mossars utdikande samt träns barkande och rothuggande gjorts nyttig
och brukbar till åker och äng. I följe därav äger ock ingen större rätt
till hö- och skogmyrer, varav en nybyggare kan hava tillfälle och
nödigt sig i första början av nybyggets inrättande att betjäna, än såvida
brist vara kan på andra när belägnare och till redning dugliga
platser och ingen annan nybyggare tillkommer, som slika myrer bättre
betarva torde.»
Av lappmarksreglementets bestämmelser har kommittén ansett
framgå, att den rätt, varmed utängarna tillerkändes nybyggaren, var eu
annan och sämre än den, han ägde åberopa i fråga om själva inägoområdet.
Ångarna skulle höra till nybygget endast så länge avkastningen från dem
var oundgängligen nödig, och detta antoges vara fallet endast vid den
»första början av nybyggets inrättande», då ännu ingen odling kring
gården hunnit fullbordas. Därefter måste nybyggaren finna sig i att
avstå ängarna till andra, som hade mera behov av dem, och han var
skyldig att göra detta utan något vederlag. Sådant tillerkändes nybyggaren
endast för den händelse han måste för annat nybygges anläggande
avstå mark, varå verkligt odlingsarbete var nedlagt, något
som så gott som aldrig torde hava förekommit å utängarna.
Avvittringen inom lappmarkerna grundades i huvudsak på stadgan
den 30 maj 1873 om avvittring i Västerbottens och Norrbottens läns
lappmark och blev för de flesta områdens vidkommande genomförd
under 1880-talet. Avvittringsstadgan föreskrev, att nybyggenas och
hemmanens ursprungliga ägor, jämte den skogsmark, som enligt stadgans
bestämmelser skulle tilläggas fastigheterna, skulle sammandragas i
ett begränsat antal skiften, och skulle för ernående av en redig skiftes- *
läggning fastighetsinnehavaren vara skyldig att finna sig i ägoutbyten.
Föreskrifterna om ägoutbyten skilde i avseende å ägor, som
24
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
kunde komma i fråga att utbytas mot kronomark, mellan odlade och
icke odlade ägor. Ouppodlad mark kunde utan vederlag frånhändas
innehavaren, såframt marken prövades icke vara erforderlig för fastighetens
bestånd. Var marken däremot odlad, ägde innehavaren rätt
till vederlag i odlad eller till odling tjänlig mark. Härvid var dock
fästat det villkor, att den odlade marken var till hemmanet eller nybygget
i behörig ordning upplåten eller av ålder lydande. Till sådan
ouppodlad mark, som innehavaren alltså var skyldig att utan vidare
lämna från sig, hade man vid bestämmelsens avfattning säkerligen
tänkt sig i allmänhet kunna hänföra de kringspridda utängarna, vilka
merendels icke kunde betraktas såsom odlade, enär å desamma sällan
nedlagts så mycket arbete med röjning, dikning eller andra kulturåtgärder,
att en dylik benämning vare sig enligt lappmarksreglementet
eller enligt vanligt språkbruk kunde anses motiverad.
Det visade sig emellertid vid den ifrågasatta tillämpningen av
ifrågavarande stadganden, att på det störa hela taget innehavet av utängarna
spelade en icke obetydlig roll för jordbruket inom lappmarkerna.
Man hade alltjämt fasthållit vid bruket av utängarna och befolkningen
hade endast i få fall kunnat förmås att ägna något väsentligt arbete åt
nyodlingar. Under sådana förhållanden måste utängarna till stor del
anses behövliga för åbons bärgning. Ångarna skulle alltså enligt avvittringsstadgans
föreskrifter om skiftesläggningen, i den mån de ej
folio inom de egentliga hemskiftena, utläggas såsom särskilda skiften
eller ock göras till föremål för ägoutbyten under sådana villkor, att i
vederlag för dem skulle av kronan lämnas odlad eller till odling tjänlig
mark. Då det endast undantagsvis lät sig göra att inom områdena
intaga alla ängar och de icke kunde i större utsträckning utläggas såsom
särskilda skiften, enär därigenom det i avvittringsstadgan föreskrivna
antalet skiften merendels behövt överskridas, stod endast ägoutbyten
till buds för att reglera innehavet av utängarna. Emellertid
saknade kronan i allmänhet lämplig mark, som kunde gå i vederlag för
ängarna. Vad som i detta avseende skulle kunnat ifrågakomma var
huvudsakligen myrmark och sådan mark ansågs vid denna tid ej kunna
upptagas såsom odlingsmark.
De nu framhållna omständigheterna föranledde vid tillämpningen
av avvittringsstadgans grundsatser svårigheter med avseende å utängarna
och vid den första avvittringsförrättning, som ägde rum enligt
''1873 års stadga, nämligen den som avsåg Arvidsjaurs socken i Norrbottens
läns lappmark, väcktes fråga om sådan avvikelse från stadgan,
att utängarna kunde bibehållas vid hemmanen. På sockenbornas
25
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
framställning förklarade Kungl. Maj:t i brev den 12 juli 1878
i avseende å avvittringen inom nämnda socken, »att de flera
eller färre inom kronoparks område belägna spridda ängslägenheter,
vilka tillhöra ett hemman eller nybygge, må, utan att från kronoparken
genom uppdragna rågångar avskiljas, varda, innan de kunna mot annan
mark utbytas, tillsvidare under hemmanet eller nybygget bibehållna och
under tiden såsom endast ett skifte beräknas.» På samma gång medgavs,
att det virke, som åtginge till behövliga hägnader, hässjor och
hölador vid dessa ängslägenheter, finge tillsvidare, efter anvisning av
revirförvaltaren, kostnadsfritt avhämtas från kronoparken.
I mån som avvittringen inom lappmarkerna skred framåt, inkommo
jämväl från övriga trakter liknande framställningar. Dessa
föranledde samma medgivanden, som lämnats angående Arvidsjaurs
socken; och utfärdades därom särskilda kungl. brev, nämligen den 20
juni 1879 för Västerbottens län, den 22 juni 1883 för Gällivare socken,
den 5 april 1889 för Jokkmokks och Arjeplogs socknar, den 18 augusti
1893 för Jukkasjärvi socken och den 19 oktober 1894 för Enontekis,
numera Karesuando socken.
Då i enlighet med vad sålunda föreskrivits de utängar, som icke
kunde inrymmas inom de hemmanen vid avvittringen tillagda ägoskiftena,
blevo tillsvidare bibehållna under fastigheterna, kommo dessa
alltså att innefatta, förutom det egentliga av regelbundna gränser omslutna
området, en mängd spridda, oregelbundet formade enklaver inom
främmande områden. Det är åt dessa enklaver, som man givit benämningen
ströiingar.
Ehuru flertalet av de angående ängarnas bibehållande utfärdade
breven enligt ordalagen ej hade avseende å andra ängar än dem, som
vore belägna å kronopark, gavs åt bestämmelserna den vidsträckta
tolkningen, att under fastigheterna bibehöllos såväl ängar, som
kommo att omgivas av överloppsmark, som ängar, vilka kommo att
ligga å de till allmänning avsatta skogsområdena. Man gick stundom
ända därhän att under fastighet bibehålla ängar, belägna inom område,
som tilldelades annan fastighet.
Med ledning av avvittringshandlingarna har kommittén föranstaltat
om utredning angående förekomsten av ströängar. Av vid betänkandet
fogade bilagor (s. 103—105) framgår, att ströängarnas sammanlagda
areal, sådan den angivits i avvittringshandlingarna, uppgår
till 134,404 hektar med en uppskattad höavkastning av tillsammans
25,835 lass, varje lass beräknat till 10 centner eller 425 kilogram.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 168 höft. (Nr 199.) 4
Ströängarnas
förekomst.
26
Kungl. Majits proposition Nr 199.
Ojämförligt största delen av sammanlagda ströängsarealen är belägen å
kronomark, nämligen 118,164 hektar, därav 66,311 hektar falla inom
Norrbottens län och 51,853 hektar inom Västerbottens län. De å allmänningar
liggande ängarnas areal utgör inom Norrbottens län 9,220
hektar samt inom Västerbottens läns fjälltrakter 6,264 hektar. Vad slutligen
angår de inom enskilda fastigheters ägoområden liggande ströängar,
upptages arealen av dessa inom de tidigare avvittrade Jappmarksområdena
icke till mera än 115 hektar, därav endast 2 hektar inom Västerbottens
län. Inom sistnämnda läns fjälltrakter upptages därjämte en areal av
641 hektar äng såsom liggande inom främmande fastigheter, under
vilket uttryck emellertid inbegripes så kallad samfälld husbehovsskog,
som enligt numera gällande bestämmelser kan vid avvittringen avsättas
såsom gemensam för två eller flera fastigheter.
Ströängamas
rättsliga
natur.
(s.
Angående ströängamas rättsliga natur anför kommittén följande
34—36):
»Innebörden av det i de nådiga breven lämnade medgivandet om ängarnas
bibehållande tillsvidare under hemmanen och nybyggena är i viss mån dunkel. Såsom
förut påvisats, var enligt lappmarksreglementet innehavet av utängarna icke
förenat med samma rätt som besittningen av den insynade inägojorden invid gårdarna.
Ängarnas innehavare måste finna sig i att ängarna, i den män de icke oundgängligen
behövdes för jordbrukets bestånd, togos i anspråk för andra nybyggen. Man
utgick uppenbarligen från att ängarna skulle så småningom återfalla till kronan.
De föreskrifter, som i 1873 års avvittringsstadga lämnades angående skiftesläggmng
och ägoutbyten, inneburo eu ganska följdriktig tillämpning av de sålunda i
lappmarksreglementet fastslagna grundsatserna. Genom de sedermera tillkomna besluten
om ängarnas bibehållande under fastigheterna gjordes emellertid en betydelsefull
inskränkning i avvittringsstadgans föreskrifter om ägoutbyten, och genom den
utsträckta tillämpning, dessa beslut under avvittringens gång erhöllo, blevo verkningarna
av det lämnade medgivandet betydligt mera omfattande än man från början
torde hava avsett. Den rätt, varmed ängarna sålunda tilldelades fastigheterna, lärer
dock icke kunna likställas med den rätt, hemmansägarna och nybyggena erhöllo
till annan genom avvittringen dem tilldelad mark. Väl avsade sig kronan rätten
att under vissa förhållanden påfordra ängarnas återlämnande utan vederlag, men å
andra sidan övergåvos icke helt de grundsatser, som kommit till uttryck i lappmarksreglementet.
Innehavet gällde endast tillsvidare, till dess kronan kunde finna
med sin fördel förenligt att tillbyta sig ängarna, låt vara mot fullgott vederlag.
Kronan avstod således tillsvidare från den i avvittringsstadgan fastslagna
rätten för kronan att tillbyta sig ängarna. Frågan om ängarnas återförvärvande
ställdes på framtiden, på samma gång som kronan förband sig att vid kommande
ägoutbyten tillämpa en för åborna betydligt förmånligare regel än den, som avvittringsstadgan
föreskrev, nämligen att även i de fall, då äng ej kunde anses erforderlig
för hemmanets eller nybyggets bestånd, lämna fullgott vederlag i annan mark.
För övrigt torde bestämmelserna om ängarnas bibehållande icke hava inneburit annat
27
Kung}. Maj:ls proposition Nr 199.
än avvittringsåtgärdernas uppskjutande i fråga om ängarna. De ägoutbyten, som
förutsattes sedermera skola äga rum, skulle således försiggå under avvittringsförfarandets
former och icke enligt skiftesstadgans regler. Hade meningen varit, att
avvittringen å de fastigheter, vilka fingo bibehålla ägor såsom ströängar, skulle
anses till fullo avslutad och att skiftesstadgan alltså borde äga tillämpning å dessa
ägoutbyten, skulle det tydligen varit överflödigt att till medgivandet om ängarnas
bibehållande foga det förbehåll att medgivandet gällde endast tillsvidare. Aven
utan ett dylikt förbehåll hade ängarna varit underkastade skiftesstadgans regler
om ägoutbyten. Vad man med förbehållet åsyftade var uppenbarligen att bereda
kronan längre gående möjlighet till ängarnas återtagande än skiftesstadgans bestämmelser
om ägoutbyten kunde medgiva. De utlåtanden från olika myndigheter, som
avgåvos i anledning av de hos Kungl. Maj:t gjorda framställningarna om ängarnas
bibehållande, giva ock tydligen vid handen, att man var mån om att icke avhända
kronan rätten att en gång i framtiden ordna ströängsförhållandena. Synnerligen
stor vikt lades i dessa utlåtanden på att medgivandet icke komme att gälla för all
framtid, utan att kronan förbehölle sig möjlighet att befria kronoparkema från det
intrång, som förorsakades av ängarna. Förbehållet om ängarnas utbytande måste
därjämte anses innebära, att det är kronan ensam och icke åbon, som äger bestämma
tiden för bytet. Att ålägga kronan skyldighet att på åbons yrkande, tillhandahålla
annan mark i stället för ängarna har tydligen ej varit åsyftat. Även
häri ligger en väsentlig avvikelse från de enligt skiftesstadgan gällande reglerna
för ägoutbyten, vilka innebära, att dylika förrättningar kunna påkallas av sakägarna
å ömse sidor.»
Kommittén lämnar därefter (s. 39—44) en framställning över
de åtgärder, som redan vidtagits i fråga om reglering av hithörande förhållanden.
Härvid vore särskilt att märka den år 1917 tillkomna provisoriska
lagstiftningen i ströängsfrågan, innefattande dels lagarna den
25 maj 1917 om huru förhållas bör med ströängar vid ägostyckning
inom Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark samt om förbud
mot avsöndring av ströängar inom nämnda lappmarker, dels ock kungörelsen
deri 5 juni 1917 angående ströängars utbytande mot annan
mark. Dessa författningar hade tillkommit närmast på initiativ av de
år 1915 tillsatta sakkunniga för uppgörande av förslag till plan för en
allmän undersökning rörande statens för kolonisationsändamål tillgängliga
och därtill tjänliga marktillgångar inom de sex nordligaste länen, åt vilka
sakkunniga jämväl uppdragits att verkställa utredning i ströängsfrågan.
Medan de båda förstnämnda lagarna den 25 maj 1917 avsåge att
förhindra sådana fastighetsbildningar inom lappmarkerna, som kunde
försvåra en önskvärd lösning av frågan om ströängarnas återförvärvande
till kronan, hade 1917 års kungörelse angående ströängars utbytande
mot annan mark till syfte att i de fall, då det för något särskilt ändamål
kunde vara av vikt för kronan att omedelbart komma i besittning
Åtgärder i
sireängsfrågan.
Skälen för cn
reglering av
strlitingarna.
28 Kungl. Maj.ts proposition Nr 199.
av ströängar, bereda rättslig möjlighet härför genom ägoutbyten av den
art, som åsyftades i de under avvittringarna utfärdade kungl. breven
om ängarnas bibehållande tillsvidare.
I detta sammanhang erinrar kommittén jämväl om att statsmakterna
beträffande en viss del av lappmarksområdet redan före nämnda författningars
tillkomst fattat beslut om genomgripande åtgärder för indragande
till kronan av det stora flertalet under hemman och nybyggen lydande
ströängar. Genom kungörelsen den 30 december 1916 angående tilläggsavvittring
i vissa delar av Västerbottens läns lappmarker, vilken kungörelse
till en början endast hade avseende å Dorotea och Sorsele socknar
men genom kungörelse den 7 februari 1919 utsträckts att gälla
jämväl Tärna socken samt de senare avvittrade delarna av Stensele
och Vilhelmina socknar, stadgades skyldighet för hemmansägare och
nybyggare att , på vissa närmare angivna villkor avstå sfröängarna till
kronan. Ångarna skulle återgå till kronan mot vederlag av åtagande
från kronans sida att bekosta så mycken odling som erfordrades för beredande
av en höskörd, motsvarande den som erhållits från ängarna.
Emellertid hade med hänsyn tilll rådande ekonomiska förhållanden och
andra omständigheter bestämmelserna om tilläggsavvittring ännu icke
kommit till verkställighet.
Kommittén övergår därefter till att redogöra för de synpunkter,
ur vilka den finner ett återförvärvande till kronan av ströängarna önskvärt
(s. 44—45). Till en början framhålles ströängarnas behövlighet för kolonisationen
å de norrländska kronoparkerna. För att en dylik kolonisation
skulle i nämnvärd omfattning komma till stånd, torde det, yttrar kommittén,
vara av nöden, att kronans rätt att komma i besittning av ströängar
och formerna för denna rätts utövande närmare fastställdes. Den allmänna
inventering av odlingsområden å kronomark i Norrland och Dalarna,
som sedan några år påginge och för närvarande stode under kommitténs
närmaste tillsyn, syntes, i den mån den hittills hunnit genomföras,
utvisa, att den odlingsmark, som stode till buds i dessa trakter,
till vida övervägande grad utgjordes av torvmark. I vad mån de odlingsbara
torvmarkerna utgjordes av ströängar hade kommittén icke varit i
tillfälle att noggrant utreda, men för vissa områden inom lappmarkerna,
nämligen dem, där kolonisationsförsök under de senaste åren satts i
verket, förelåge emellertid en dylik utredning, vars resultat Ange anses
tämligen belysande för spörsmålet. På ifrågavarande områden — nämligen
Metsekens, Rönnlidens, Luspbergets och Aronsjökullarnas kolonisationsområden
inom Västerbottens län — hade odlingsbara torvmarker
29
Kungl. Maj.ts proposition Nr 199.
till en sammanlagd areal av 1,166 hektar upplåtits till kolonisation och
för genomförande av dessa upplåtelser måste ströängar till en areal av
279 hektar, utgörande till största delen odlingsmark, av kronan förvärvas.
Inskränkte sig emellertid olägenheterna av ängarnas bibehållande
till att de sålunda måste uteslutas från kolonisationsplanerna, kunde
ifrågasättas, huruvida ur kolonisationens synpunkt tillräcklig anledning
förelåge att vidtaga särskilda lagstiftningsåtgärder för ängarnas återförvärvande
till kronan. I själva verket utgjorde dock förelintligheten av
ströängar ett sådant hinder för markupplåtelser, att utan ängarnas förvärvande
kolonisationen på flertalet därför lämpade områden överhuvud
icke eller endast i ringa omfattning skulle kunna äga rum. Den ägoblandning
varom här vore fråga utgjorde hinder för utläggande av lämpliga
områden till kolonat, och den dikning som vore av nöden för torvmarkområdenas
uppodlande kunde i allmänhet icke åstadkommas på
annat sätt än att även de i grannskapet liggande ängarna torrlädes,
varvid i varje fall ersättning måste gäldas för det intrång, ströängsinnehavarna
kunde lida genom att ängarna ej längre kunde användas till
det med dem avsedda ändamålet.
Kommittén påpekar, hurusom förslag varit å bane, att staten — i
stället för att, såsom kommittén tänkt sig, förvärva odlingsbara ströängar
i syfte att av dem och angränsande kronomark bilda kolonat,
som av kronan upplåtas — skulle på en helt annan väg framkalla uppodling
av ströängarna. I motioner vid 1914 års riksdagar ifrågasattes
nämligen, att innehavare av ströäng skulle berättigas att upplåta ängen
till eu självständig jordbrukslägenhet, till vilken staten då skulle av
omgivande kronomark utlägga ett lämpligt skogsskifte. Kommittén hade
för sin del ej kunnat ansluta sig till detta förslag. Då ströängarna i
allmänhet bestode allenast av sumpmark, varå bostäder icke lämpligen
kunna förläggas, och deras belägenhet oftast uteslöte möjligheten av att
de i odlat skick skulle kunna brukas från den fastighet dit de hörde
eller från annan fastighet, representerade varje äng för innehavaren ett
ganska obetydligt värde. Annat bleve förhållandet, om staten skulle
tillförbinda sig att vid ängarnas eventuella upplåtande till jordbrukslägenheter
tillägga lägenhetshavaren boplats, skogsmark och andra förmåner.
Ströängsinnehavarna skulle tvivelsutan komma att vid beräknande
av ängarnas värde taga hänsyn till de av kronan utlovade förmånerna.
Den uppskruvning av priset, som härav bleve en följd, komme
åter troligtvis att stå hindrande i vägen för upplåtelser i större omfattning,
vartill komme, att planmässighet i upplåtelserna icke på denna
väg kunde vinnas.
30
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
Angående möjligheten för staten att komma i besittning av de
för kolonisationsändamål erforderliga ströängarna framhåller kommittén,
att den utväg som, bortsett från frivillig överenskommelse, för närvarande
stode kronan till buds, bestode i utbyte mot annan mark enligt kungörelsen
den 5 juni 1917. Erfarenheten visade emellertid, att betingelserna
för denna utvägs anlitande sällan vore för handen, enär kronan
merendels icke vore i besittning av lämplig vederlagsmark. För genomförande
av de kolonisationsförsök, som enligt beslut av 1918 och 1919
års riksdagar satts i verket, hade man därför sett sig nödsakad att
träffa uppgörelse med de hemmansägare, vilkas ströängar behövt tagas
i anspråk för kolonisationen, eu utväg, som emellertid erbjöde stora
svårigheter, bland annat av den anledningen att inteckningshavares rätt
måste tagas i betraktande och uppgörelse i allmänhet träffas även med
dem, något som i många fall stötte på praktiska hinder. En tänkbar
möjlighet att på det tvungna markbytets väg sätta staten i tillfälle att
komma i besittning av de för kolonisationsändamål erforderliga ströängar
vore att låta skogsmark komma i fråga såsom vederlag för ängarna.
Bestämmelser i sådan riktning vore emellertid enligt kommitténs uppfattning
ej tillrådliga, då ett återförvärvande på denna väg av ströängarna
skulle göra det nödvändigt att avhända kronan ganska avsevärda skogsområden.
Icke heller ansåge kommittén — bortsett från vissa undantagsfall
— en sådan lösning vara att förorda att de erforderliga ströängarna
tvångsvis indroges mot kontant ersättning. Indragning på dylika villkor
skulle tvivelsutan lända befolkningen till stor skada, då all garanti saknades
för att den för ängarna utgående penningersättningen användes
till fromma för de fastigheter till vilka ängarna hört.
En ur olika synpunkter antaglig lösning av svårigheterna syntes
däremot ligga i en anordning, liknande den som innefattades i bestämmelserna
om den s. k. tilläggsavvittringen, nämligen att vederlaget för
ängarna utginge på det sätt, att staten bekostade odling av mark i närheten
av gård, från vilken ängar indroges. En dylik anordning syntes
från rättslig synpunkt låta sig väl försvaras. Innehavare av äng erhölle
visserligen icke det vederlag i annan mark, som omnämndes i bestämmelserna
om ängarnas bibehållande vid avvittringen. Men om hans
fastighet på annat sätt genom statens åtgörande vunne en mot förlusten
av ängarna svarande, bestående tillökning i värde, syntes han näppeligen
hava grund att beklaga sig. Vad som tilläventyrs skulle kunna
göras gällande vore, att fastighetens utvecklingsmöjligheter minskades,
om i samband med ängarnas indragande en del av fastighetens odlings
-
31
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
mark toges i anspråk för den odling, som skulle ersätta ängarna. Men
en dylik invändning förfölle, därest man, såsom kommittén tänkt sig,
gjorde indragningen beroende därav, att fastigheten utöver det område,
som skulle på statens bekostnad uppodlas, ägde annan odlingsmark i
sådan utsträckning att dess utvecklingsmöjligheter kunde anses tillgodosedda.
Åven ur skogsvårdens synpunkt är det enligt kommitténs tanke
önskvärt, att kronan kommer i besittning av ströängar. Kommittén
framhåller härvid särskilt det hinder, ströängarna utgöra för genomförande
av erforderlig skogsdikning å kronomarkerna. Vissa av ängarna
skulle pnder förutsättning av torrläggning vara synnerligen lämpliga
för skogsproduktion, under det att andra behövde dräneras, enär de gåve
anledning till försumpning av kringliggande egentlig skogsmark. Då
ströängarna i allmänhet läge spridda än här än där på mossarna och
kärrmarkerna, kunde det vid sankmarkens avdikning givetvis ej undvikas,
att åtminstone en del ströängar bleve torrlagda till förfång för
innehavarna av ängarna. Då en rationell skogsvård ovillkorligen fordrade
sankmarkernas torrläggning och förutsättningarna i övrigt för en
intensiv skogsskötsel redan nu vore för handen inom mycket stora delar
av statsskogarna i lappmarkerna, vore tydligt, att kravet på undanröjande
av det hinder, ströängarna utgjorde för införande av dylik skogsvård, vore
välgrundat.
I vilken omfattning ströängar kunde behöva indragas för kolonisations-
eller skogsvårdsändamål vore naturligtvis beroende av den omfattning,
kolonisationen å kronomarkerna kunde komma att erhålla, och
den utveckling av det intensiva skogsbruket, som kunde ifrågakomma,
omständigheter, som nu icke med någon säkerhet läte sig bedöma. Det
läge under sådana förhållanden närmast till hands att låta indragningen
äga rum allenast i den mån staten vore i behov av ängarna och i övrigt
låta det nuvarande läget äga bestånd. Emellertid funne kommittén det
böra noga övervägas, huruvida icke staten av en annan anledning, nämligen
angelägenheten av att framdriva ett mera rationellt jordbrukssystem
inom lappmarkerna, borde känna sig manad att för de delar av
lappmarkerna, där jordbruket ägde någon betydelse, genomföra en allmän
reglering av ströängsfrågorna.
Till belysning av detta spörsmål har kommittén i korthet redogjort
för det nuvarande på slåtterängar grundade jordbrukssystemet i
lappmarkerna och de möjligheter för ett mera intensivt jordbruk som
föreligga.
Jordbruket i de inre delarna av Norrland hade ursprungligen varit
32
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 199.
och vore på de flesta håll ännu baserat på ett extensivt system, varvid
man i största utsträckning sökte tillvarataga fodret från de självväxande
ängarna och endast i obetydlig grad genom kulturåtgärder skaffade hö
åt kreaturen. Av de naturliga slåtterlägenheter, som stode till buds i
lappmarken, vore många belägna inom fastigheternas ägoområden men
till en högst väsentlig del utgjordes de av ströängar. Ett mindre tal
av dessa vore av jämförelsevis god beskaffenhet; särskilt förekomme ett
ej obetydligt antal s. k. bäckröjningar. Det vida övervägande antalet
ströängar bestode emellertid av smärre starrängar, som ej kunde slås
oftare än vart annat eller vart tredje år. Bruket av dylika sämre slåtterlägenheter
bildade en föga tacksam jordbruksmetod. Den påkallade vis- •
serligen ingen egentlig skötsel eller några utgifter för gödsling, men å
andra sidan bleve bärgningskostnaderna med hänsyn till den ringa avkastningen
synnerligen kännbara, särskilt i de fall då lejd arbetskraft
måste anlitas. Dessutom vore det ganska svårt att erhålla för dylikt
arbete lämpligt och vant folk, som vore villigt att dagen i ända trampa
i de blöta starrängarna. Följden hade blivit, att slåtterarbetet städse
måste betalas ganska högt, ofta med normala dagsverkspriser och därutöver
fri kost. Härtill komme kostnaden för höets hemforsling. Denna
krävde ett synnerligen tidsödande arbete, som verkställdes under vintern
i merendels snörik och obanad terräng.
Myrslåttern vore således i själva verket mycket betungande för
det norrländska jordbruket. Aven för mindre gårdar krävde den oproportionerligt
stor arbetsstyrka och för de större, som måste lega arbetshjälp,
bleve den helt enkelt icke lönande. Skulle därför med de alltjämt
stigande arbetspriserna jordbruket i lappmarksområdena i längden
bära sig, måste det drivas efter en mera intensiv metod. På grund av
klimatförhållandena i ifrågavarande trakter syntes därvarande jordbruk
visserligen även i framtiden böra inriktas huvudsakligen på foderproduktion,
men denna borde företrädesvis baseras på odlad jord, varigenom
skörden kunde drivas upp högst väsentligt på samma gång som kostnaderna
för bärgning och hemforsling betydligt nedbragtes.
Fördelarna av myrodlingen framträdde i synnerhet, då odlingen
läge i gårdens omedelbara närhet. Läge den på något avstånd från
gården, vore det önskvärt, att god transportväg funnes, men alldeles
oeftergivligt vore dock ej detta, enär transport av hö och konstgödsel
kunde ske vintertid, även om väg ej funnes, och den redskap, som
behövdes för den obetydliga brukningen, kunde släpas till odlingsområdet.
Kommittén hölle före, att bruket av slåtterängarna ur ekonomisk
33
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
synpunkt ingalunda kunde mäta sig med det mera intensiva jordbruk,
som även i lappmarkerna ägde goda förutsättningar, ock att det i själva
verket skulle vara till största båtnad för åborna själva, om de mera allmänt
övergåve slåtterbruket och ägnade sig åt uppodlande av mark inom
sina ägoområden, framför allt myrmark.
Även om utvecklingen i stort sett måste antagas komma att gå i
riktning av myrslåtterns övergivande, skulle det dock, så framt ej något
ingripande från det allmännas sida ägde rum, taga eu rundlig tid, innan
ängsbruket mera allmänt blivit utbytt mot bruket av odlad jord. Befolkningens
ekonomiska ställning utgjorde ett hinder för det hastiga
framåtskridande, som härvidlag vore önskvärt. De understöd som från
statens sida lämnades för utdikning av sumpmarker — särskilt från norrländska
avdikningsanslaget — vore visserligen i och för sig ganska
betydande men dock ej tillfyllest för att sätta befolkningen i stånd att
åstadkomma de uppodlingar, som skulle vara av nöden för att ersätta
slåtterängarna. Fördomar och oföretagsamhet stode ock hindrande i
vägen för den önskvärda utvecklingen.
I betraktande av nu framhållna omständigheter har kommittén
för sin del ansett sig böra föreslå, att i de delar av lappmarkerna, som
över huvud komme att beröras av kommitténs förslag, de å kronomark
belägna ströängarna i allmänhet indroges och att detta skedde mot
vederlag i form av bekostande av odling i gårdarnas närhet. Fn sådan
indragning komme visserligen att åsamka statsverket ganska betydande
kostnader. Men kommittén hölle före, att de fördelar, som ur här förut
angivna synpunkter vunnes genom ängarnas återgång till staten, väl
motiverade en dylik utgift.
Av de myndigheter, som avgivit utlåtanden över kommitténs förslag,
hava de flesta i likhet med kommittén uttalat sig för önskvärdheten av
att en allmän reglering av ströängarna genomföres. De allmänna
grunder, på vilka kommittén byggt sitt förslag angående indragning av
ströängarna, hava jämväl i det stora hela vunnit gillande av myndigheterna
Länsstyrelsen
i Västerbottens län finner förslaget om indragning
av ströängarna till kronan för kolonisations- eller skogsvårdsändamål
samt lämnande av vederlag därför genom bekostande av odling å den
fastighet, vartill ängarna höra, böra bliva till gagn för hela utvecklingen
inom lappmarkerna, om förslaget genomföres i den anda, som besjälat
detsamma. Myrslåtterns övergivande och övergång till en mera intensiv
metod med foderodling torde, yttrar länsstyrelsen, i själva verket vara
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 168 höft. (Nr 199.)
Utlåtanden
över förslagets
allmänna
grunder.
34
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
ett bland villkoren för jordbrukets höjande i förevarande trakter. Befolkningen
i lappmarken hade länge hållit fast vid myrslåttern och därför
i ströängarna sett för boskapsskötselns bedrivande oundgängliga
marker. Under senare tid syntes man dock alltmera hava kommit till
insikt om att myrslåttern vore mindre lönande och att foderproduktionen
fördelaktigast baserades på odlad jord. Vid hushållningssällskapets sammanträde
i Vilhelmina den 6 juli 1920, som besöktes av ett stort antal
lappmarksbor, hade förekommit en långvarig överläggning i ströängsfrågan,
därvid, efter en ingående redogörelse för kommitténs förslag,
detsamma allmänt ansetts antagligt, förutsatt att vissa för ströängsinnehavarna
nödiga förbättringar i villkoren för avstående av dessa marker
komme till stånd.
Länsstyrelsen, som funne de olika intressen, som förelåge i ströängsfrågan,
hava blivit väl avvägda i förslagen, förordade sålunda i
huvudsak desamma, men ville dock samtidigt framhålla, att såväl
rättvisa och billighet som hänsynen till förslagens genomförande
under medverkan av dem som därav berördes — något som vore
av stor betydelse för att den ifrågasatta omfattande reformen skulle
medföra det gagn som därmed avsåges — krävde, att de fördelar, som
i utbyte mot ströängar enligt förslaget skulle komma deras innehavare
till godo, icke bleve i något avseende minskade.
Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anför:
»Beträffande motiven för lagförslaget samt dess huvudprinciper är förvaltningsutskottet
i stort sett enigt med kommittén. Sålunda anser förvaltningsutskottet
i likhet med kommittén, att det ur såväl kolonisations- som skogsvårdssynpunkter
är synnerligen önskvärt för kronan att åter komma i besittning av ströängarna
ävensom att föreslagna indragningen, genomförd efter därför anpassade principer,
bör kunna bliva en god hävstång för framdrivande av ett mera intensivt och givande
jordbruk inom lappmarken, något som enligt förvaltningsutskottets förmenande
måste vara för staten ett det mest bärande motiv för de åtgärder, som här äro i fråga.
Förvaltningsutskottet tror ock, att detta syftemål bäst vinnes, om indragningen
sker i huvudsak efter de grunder, som föreslagits. Visserligen torde bland ägarna
av de hemman, från vilka indragningen skulle ske, den åsikten hittills varit den
förhärskande, att staten borde lämna mark i vederlag, men såsom kommittén påvisat
skulle detta icke låta sig göra med mindre än att kronan nödgades låta
skogsmark gå i vederlag för ängarna, något som ur ren statsekonomisk synpunkt
vore föga tilltalande och dessutom enligt förvaltningsutskottets förmenande knappast
kunde stå i samklang med det syfte, varför ströängarna upplåtits, nämligen för
främjande av jordbruket och boskapsskötseln. Icke heller ängarnas inlösen mot
kontant penningersättning kan från sådana synpunkter förordas.»
Jämväl länsstyrelsen i Norrbottens län förordar förslaget och finner
detsamma väl ägnat att undanröja ett av de största hindren för eu
rationell utveckling av jordbruket inom lappmarkssocknarna.
35
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser principen
att ersätta ströängarna med odlad jord på eller i närheten av det
hemman, som innehaft ströängen, vara synnerligen lämplig och har intet
att erinra mot förslaget.
Förste lantmätaren i Norrbottens län håller däremot före, att ströängsinnehavarna
icke lagligen och rättvisligen kunna frånhändas ströängarna
annat än mot vederlag av annan mark och yttrar bland annat
följande:
Genom tillräckliga ägoutbyten vid avvittringen skulle varje skifteslagB
ängar hava kunnat sammandragas å så tå ställen att, därest för
varje skifteslag utlagts fyra skiften, mycket få och helt obetydliga ängar
blivit liggande utanför skifteslagens områden. Det intrång, ströängarna
nu syntes åstadkomma, hade icke alls löranletts av svårigheten att vid
avvittringen följa avvittringsstadgans föreskrifter utan därav, att de,
som handhaft avvittringens utförande, icke nog satt sig in uti avvittringsstadgans
verkliga innebörd eller ock saknat erforderlig praktisk
blick för att på nöjaktigt sätt undanröja svårigheterna. Jordägarna
syntes icke hava någon egentlig skuld i att avvittringsstadgans föreskrifter
icke följts och att ströängar därigenom uppstått i annan män
än att de, med hänsyn till att ängarna oundgängligen vant erforderliga
för hemmanens bestånd, måst hemställa om att tå bibehållas vid desamma,
Billighet och rättvisa syntes därför fordra, att jordägarna vid
indragning till kronan av ströängarna hölles fullkomligt skadeslösa och
icke fråntoges desamma utan fullt och vid deras uppkomst utlovat
vederlag. Det borde i varje fall stå jordägaren fritt att välja, om han
för ströäng, som indroges, ville erhålla nödig odlingsmark å kronomark
eller om han föredroge, att odling i stället verkställdes inom hans eget
skiftesområde.
Lantmäteristyrelsen tillstyrker i huvudsak förslaget och anför gent
emot vad förste lantmätaren i Norrbottens län yttrat:
sJämlikt den ursprungliga lydelsen av § 19 mom. 2 i 1873 års avvittringsstadga
var det tillåtet att utlägga skogsområde för avvittringsenhet i lyra skiften.
Först när fråga blev om utläggande av flera än fyra skiften skulle densamma
underställas Kungl. Majt:s befallningshavandes prövning. På förslag av den s. k.
domänkommittén företogs emellertid häri genom kungörelse den 9 november 1877
den ändring, att underställning till Kungl. Maj:ts befallningshavande skulle ske även
om fråga uppstode om det egentliga skogsanslagets läggande i mer än ett skifte.
Det synes för övrigt hava varit ett i anslutning härtill av nyssnämnda kommitté
framställt förslag, som lades till grund för Kungl. Maj:ts beslut om ströängamas
bibehållande.
Innebörden av nu berörda beslut synes vara, att skogsanslaget för varje av
-
36
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
vittringsenhet borde utläggas i ett komplex och företrädesvis med hänsyn till att
få kronans och enskildas skogsmark avgränsad på ett med hänsyn till denna mark
lämpligt sätt samt att sålunda vid områdestilldelning någon egentlig hänsyn icke
borde tagas till det förhållandet, huruvida ängarna folie inom skogsområdet eller
icke. Förste lantmätarens i Norrbottens län uppfattning i denna del står sålunda
i strid med innebörden i meddelade föreskrifter och de anvisningar, som man kan
antaga med stöd härav blivit av Kungl. Maj:ts befallningshavande lämnade till
tjänstemännen vid avvittringsverket.
Yad nu anförts motiverar desto hellre uppoffringar från statens sida för
reglering av förhållandena som det torde vara givet, att staten genom det sätt,
varpå områdestilldelningen vid avvittringen verkställts, beretts högst avsevärda
fördelar, vilkas värde torde kunna uppskattas långt utöver det belopp, som indragning
av ängar kan komma att förorsaka.»
Inom lantmäteristyrelsen har byråchefen Eriksson varit av skiljaktig
mening och anfört i huvudsak följande:
En för lappmarkens framtida utveckling så djupt ingripande lagstiftning
som den föreslagna syntes kräva en grundligare utredning än
som hittills förekommit. Ströängarna hade skattlagts alldeles som hemmanets
eller nybyggets andra vid eller i närheten av åker eller huvudinägorna
belägna ängar, och fastighetsägarna hade efter skatteköp full
äganderätt till ströängarna liksom till hemmanets övriga i dess skattläggning
inbegripna ägor. Varken uti äldre lappmarksförfattningar eller
i 1873 års avvittringsstadga eller uti kungl. breven om ströängarnas
bibehållande under fastigheterna hade någonsin ifrågasatts annat än att
ströängarna skulle utbytas mot behörigt vederlag av mark och ej heller
kolonisationssakkunniga eller kolonisationskommittén själva syntes förr
än i sitt slutliga förslag till ströängsfrågans ordnande hava föreslagit
ströängarnas tvångsindragning utan vederlag av mark. De av kommittén
anförda skäl för att ströängarna borde tvångsvis av kronan indragas
utan vederlag av mark och alltså endast mot penningersättning vore
ingalunda fullt hållbara. Enär ströängarna obestridligen tillhörde fastighets
skattlagda inägor och därav i regel utgjorde V4, V3, 7s, SU och än
mer, syntes en så avsevärd del av hemmans, hemmansdelars och lägenheters
ägovälde eller hemmantal, för vilken de under årtionden utgjort
onera, ej böra dem fråntagas utan städse utlovat lämpligt vederlag av
mark jämte skälig ersättning för odling, röjning och minskad avkastning.
En så avsevärd minskning av fastigheternas inägotillgångar skulle
för framtiden alltför mycket försvaga dem. Kommittén hade icke i
någon av de utav densamma undersökta och framhållna synpunkterna
kunnat angiva något enda övertygande skäl för ströängarnas indragning
till kronan. Ströängsfrågan borde lösas genom tillämpning tills vidare
av 1917 års kungörelse om deras utbytande mot annan mark vid före
-
37
Kungl. May.ts proposition Nr 199.
kommande behov av sådant utbyte samt, där mera allmän inlösen av
ströängar inom någon lappmarkssocken förr eller senare erfordrades,
genom avvittringens fullföljande inom hela socknar eller åtminstone
vissa sockendelar. En sålunda företagen avvittring borde icke grundas
på tvångsindragning av ströängarna utan vederlag av mark annat än
till mindre omfattning utan på ängarnas utbytande mot annan mark
jämte ersättningar för odling, röjning och minskad avkastning efter
ordentlig gradering och värdering, varvid även skogsmark borde få
lämnas i vederlag av kronan.
Domänstyrelsen finner de av kommittén anförda motiven för eu
allmän reglering av ströängarna icke kunna vederläggas. Beträffande
angelägenheten för staten att inom ifrågavarande orter kunna framdriva
ett mera rationellt jordbrukssystern framhålles, att statsmakterna genom
avdiknings- och odlingsbidrag redan nu lämna betydande understöd åt
de norrländska hemmansinnehavarna i avsikt att bereda möjlighet till
åstadkommande av intensivare jordbruksdrift, men då på grund av gamla
sedvänjor och inrotade fördomar jordbruket i lappmarken icke inom
rimlig tid syntes kunna nå den utveckling, som dock måste anses högst
önskvärd, bordo eu ytterligare möjlighet härtill icke lämnas oförsökt,
synnerligast som detta syntes kunna ernås i huvudsak i samband
med de ur ron statsynpunkt beaktansvärda fördelarna, som vunnes genom
det föreslagna indragandet av ströängarna.
Jämväl lantbruksstyrelsen anser, att de föreslagna åtgärderna skulle
komma att bliva av stor betydelse för det norrländska jordbrukets rationella
utveckling. Lantbruksstyrelsen framhåller särskilt den omständigheten,
att varje fastighet, som beröres av de ifrågasatta åtgärderna, skall besökas
av jordbrukskonsulenter och att där skola utläggas odlingsområden efter
metoder, som äro ägnade att utgöra mönster vid framtida utvidgningar.
Enligt lantbruksstyrelsens förmenande torde knappast någon åtgärd från
statens sida för spridande av kunskap om rationella jordbruksmetoder
nå djupare bland den norrländska jordbruksbefolkningens alla lager än
just utläggningen av ifrågavarande odlingsområden, och genomförandet
härav syntes dessutom kunna bidraga till höjandet av jordbruksproduktionen
i fråga om hö och animala produkter.
Kammarkollegium anför i sitt yttrande följande:
»Lika med kommittén håller kollegium före, att, därest en allmän reglering
av ströängarna skall genomföras nu och i ett sammanhang, någon annan utväg än
den föreslagna icke står öppen.
I betraktande av att den ifrågasatta lagstiftningen syftar till betydande ingrepp
icke blott i bestående rätt utan jämväl i ortsbefolkningens nedärvda ekonomiska
vanor, vartill kommer att dess genomförande skulle för statsverket medföra högst
opaginerad Kontrollera mot PDF
:>s •
huru/l. Majds proposition AV li)d.
betydande ekonomiska uppoffringar, synes emellertid densamma endast kunna rättfärdigas
av särdeles tvingande skäl. Huruvida dylika skäl verkligen blivit ådagalagda,
anser kollegium icke vara fullt klart. Kollegium håller före, att de omständigheter,
vilka ligga till grund för den genom nådiga förordningarna den 30 december
1916 och den 7 februari 1919 föreskrivna regleringen av ströängarna i de huvudsakligen
ovan odlingsgräns^! liggande delarna av Västerbottens läns lappmark, icke
utan vidare kunna åberopas såsom stöd för det nu föreliggande lagförslaget. Det
lärer nämligen icke kunna förnekas, att vad som varit avgörande vid tillkomsten
av nämnda författningar varit hänsynen till lapparnas behov av renbeten i dessa
trakter samt nödvändigheten att i möjligaste utsträckning för lapparna undanröja
de med dylikt bete sammanhängande riskerna av kreatursskador å enskild mark.
I motiven för den nu föreslagna lagstiftningen hava några dylika hänsyn icke ens
blivit antydda.
Icke heller får förbises, att vederbörande jordägare i nyssnämnda delar av
Västerbottens lappmark i kraft av särskilda förbehåll i avvittringsutslagen tillförbundits
att underkasta sig ströängsreglering genom tilläggsavvittring, samt att
nämnda förbehåll i själva verket utgjorde en förutsättning för att de då föreliggande
avvittringsförslagen, enligt vilka, bland annat, betydande arealer skogsmark blivit
kronan obehörigen avhända, skulle kunna från det allmännas sida godkännas. Några
dylika förbehåll hava, som bekant, icke intagits i de avvittringsutslag, som meddelats
beträffande de delar av Norrbottens och Västerbottens lappmarker, vilka avses i
lagförslaget. Fastmer måste jordägarna genom de särskilda kung], brev, varigenom
ströängarnas bibehållande under hemmanen eller nybyggena medgivits, anses hava
bibragts den uppfattningen, att ängarna i framtiden icke kunde avhändas dem
annorledes än mot fullgott vederlag i mark.
Kommittén har ansett den föreslagna lagstiftningen nödvändig dels ur synpunkten
av ströängarnas behövlighet för kolonisationen å de norrländska kronoparkerna,
dels ur skogsvårdssynpunkt och dels slutligen med hänsyn till angelägenheten
att framdriva ett mera rationellt jordbrukssystem inom lappmarkerna.
Vad särskilt angår kolonisations- och skogsvårdssynpunkterna har kommittén
framhållit, att ströängarnas förvärvande av staten utgjorde en förutsättning för en
nödig torrläggning av vattensjuka markområden. Härtill anser sig kollegium böra
foga den erinran, att de under innevarande år tillkomna nya delarna av vattenlagen
öppnat betydligt större möjligheter än hittills för genomförande av torrläggningsföretag
av beskaffenhet att kollidera med angränsande markägares intressen,
samt att det sålunda må anses tveksamt, huruvida lagförslaget, åtminstone numera,
kan anses tillräckligt motiverat med hänsyn särskilt till torrläggningsintresset.
Vidkommande slutligen intresset att framdriva ett mera rationellt jordbrukssystem
inom lappmarkerna, måste det enligt kollega uppfattning väcka en viss betänksamhet
att för detta intresses tillgodoseende tillgripa en tvångslagstiftning av
föreslaget innehåll. Det torde få anses tvivelaktigt, huruvida det överhuvudtaget
ligger inom ramen för lagstiftningens uppgifter att tvångsvis på nu föreslagna sätt
korrigera enskildes ekonomiska vanor. En expropriationslagstiftning med enahanda
syfte beträffande exempelvis jordbruket i övriga delar av riket skulle otvivelaktigt
verka stötande på den allmänna uppfattningen. Kommittén synes icke heller varit
främmande för en sådan tankegång, när kommittén framhåller, hurusom för den
händelse att fastighetsägaren skulle underlåta att fullgöra det av ströängsnämnden
planlagda odlingsarbetet, förslaget icke innebure något allmänt stadgande om åt
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199. o9
gärder för arbetets framtvingande, något soin, enligt kommitténs tanke, skulle alltför
mycket strida mot rådande uppfattning av samhällsmaktens ställning gent emot
den enskilde jordägaren och dessutom vid tillämpningen tvivelsutan visa sig outförbart.
Kollegium anser för sin del, att lagförslagets syfte att genom markexpropriation
försätta jordägaren i ett sådant tvångsläge att visst odlingsarbete måste
av honom utföras med mindre hans jordbruk inskränkes eller tilläventyrs går under,
står betydligt nära ovannämnda av kommittén underkända tanke att genom uttrycklig
föreskrift framtvinga berörda odlingsarbete.
Kollegium har med dessa erinringar emellertid icke velat motsätta sig den
nu föreslagna lagstiftningen, då kollegium väl inser, att betydelsefulla intressen
komma att främjas med densamma. Kollegium vill i detta sammanhang särskilt
omnämna ett av kommittén icke framhållet allmänt intresse, nämligen önskvärdheten
av ordning och reda beträffande fastighetsindelningen i dessa trakter, vilket
önskemål icke lärer kunna tillgodoses annorledes än genom grundlig reglering av
hemmanens och nybyggenas ströängsinnehav.
Såsom kommittén påvisat och såsom ytterligare framhållits i flera 1>epct^Jfec™enLs~
av de över förslagen avgivna utlåtandena är det ur många synpunkter
av vikt att frågan om reglering av ströängarna i lappmarkerna snarast
vinner en slutlig lösning. De åtgärder, som hittills vidtagits för att
göra det möjligt för kronan att i särskilda fall återförvärva ströängar, kunna
icke, i den mån som behovet att för kolonisations- och andra ändamål
disponera över ängarna allt mera gör sig gällande, anses tillfredsställande.
Vad särskilt kolonisationen angår, är det uppenbart, att ströängarna
utgöra ett allvarligt hinder för ett ordnande av bosättningarna å
kronans områden i enlighet med de grundsatser, vilka statsmakterna
redan skänkt sitt gillande genom besluten om anordnande av de senare
årens kolonisationsförsök. De olägenheter, som uppkomma därigenom
att kronan vid utläggande av kolonisationsområden skulle vara bunden
av främmande ägoinnehav å de marker, som kunna vara lämpade för
nya bosättningar, synas mig vara av den art, att det måste anses synnerligen
angeläget, att kronan beredes effektiv möjlighet att förvärva de
för kolonisationens genomförande erforderliga ströängarna. Även i skogsvårdens
intressen skulle det, såsom kommittén framhållit, i många fall
vara av betydelse om kronan sattes i tillfälle att disponera över ströängar,
som nu innehavas av enskilda jordägare. Kraven på genomförande av
en rationell skogsvård göra sig allt mera gällande, och det torde därför
böra tillses, att de olägenheter som ströängarna förorsaka, särskilt därigenom
att de hindra skogsmarkens utdikning, bliva undanröjda. Betydelsen
av att ernå bättre ordning och reda i fastighetsindelningen
bör ej heller underskattas.
Den viktigaste synpunkten vid frågan om en reglering av ströängarna
synes mig emellertid vara, att man, på samma gång som kro
-
40
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
nans direkta intressen att för det ena eller andra ändamålet kunna förfoga
över vissa ängar bliva tillgodosedda, söker finna en sådan lösning
att jordbruket inom lappmarkerna därigenom beredes den hjälp, varav
det för visso på inånga håll är i behov. Den grundsats, på vilken
kommitténs förslag vilar, nämligen att ängarna skola indragas mot
vederlag av att kronan i närheten av gårdarna bekostar odling, som ger
lika stor höavkastning som ängarna, synas mig väl ägnad att befrämja*
övergången till ett mera intensivt jordbrukssystem. Att det nuvarande
bruket av ströängarna ur ekonomisk synpunkt är mindre tillfredsställande,
torde alla vara ense om. Å andra sidan synes ingen tvekan råda därom
att goda utvecklingsmöjligheter erbjuda sig för jordbruket inom lappmarkerna
genom de rika tillfällen till nyodling, som merendels finnas å
varje fastighet, särskilt å myrmarkerna. Säkerligen måste utvecklingen
— icke minst till följd av de stegrade arbetsprisen — gå i riktning av
myrslåtterns övergivande och övergång till bruket av odlad jord. Härvid
bör jämväl beaktas, att odlad myrmark ej blott ger många gånger större
avkastning än myrslåttern, utan även att, enligt vad verkställda utfodringsförsök
visat, hö från odlad myrmark avgjort måste tilläggas ett
högre värde än myrmarkernas naturliga starrhö, skördat under i övrigt
lika förhållanden. Emellertid torde befolkningens inrotade vanor och
ringa företagsamhet i förening med bristande ekonomiska resurser göra
att eu sådan önskvärd omläggning av jordbruket kanske skulle låta
vänta på sig länge, om icke staten genom sitt ingripande giver de
nödiga impulserna.
Fördelarna av ströängarnas förvärvande åt kronan i enlighet
med de föreslagna principerna synas mig vara så påtagliga, både för
kronan och för fastighetsinnehavarna, att jag icke tvekar att förorda en
allmän indragning av ströängarna genomförd efter de grunder, kommittéförslaget
innebär. De betänkligheter, som framförts mot indragningen
med hänsyn därtill att vederlaget för ängarna icke kommer att
bestå i mark utan däri att kronan bekostar odling å vederbörande fastighets
eget område, synas mig icke vara av den allvarliga art att de
böra vinna beaktande. Sedd från synpunkten av den historiska uppkomsten
av nu rådande förhållanden måste den ersättning, som enligt
förslaget beredes ströängsinnehavarna, anses vara synnerligen fördelaktig.
Fn reglering av ströängarna, genomförd under ägoutbytets form,
skulle, om en sådan överhuvudtaget läte sig utföra, nödvändiggöra ett
avstående från kronans sida av betydliga skogsområden, något som icke
kan vara att förorda. Vill man bringa ströängsfrågan till en slutlig
lösning — önskvärdheten därav torde allmänt erkännas — lärer alltså
41
Kungl. Ma,j:ts proposition Nr 199.
knappast någon annan för alla parter tillfredsställande utväg stå till
buds än den av kommittén föreslagna. Det löfte, som i sammanhang
med avvittringen möjligen kan anses hava givits ströängsinnehavarna
om att ängarna skulle utbytas mot annan mark, kan icke gärna föranleda
till att statsmakterna, då nu fullgott vederlag i annan form bjudes,
skulle känna sig förhindrade att genomföra en reform, som bliver
till avsevärd nytta för ströängsinnehavarna själva.
Innan jag övergår till att redogöra för detaljbestämmelserna i
föreliggande förslag, må det framhållas, att de åtgärder för en reglering
av ströängarna som nu ifrågasättas endast avse sådana ängar, som
äro belägna inom lappmarkerna. Emellertid förekomma, såsom kommittén
framhåller, med ströängar jämförliga ängslägenheter även här
och var i det övriga Norrland samt i Dalarna. (Se motiven s. 55—63.)
Vad angår trakterna utanför lappmarkerna i de norrländska länen,
framgår av den utav kommittén verkställda utredningen, att antalet av
dylika än^ar därstädes är synnerligen obetydligt. Dessa ängars rättsliga
ställning är också eu annan än ströängarnas, i det att kronan icke
kan beträffande dem åberopa någon skyldighet för innehavarna att
finna sig i sådana ägoutbyten, som vid ströängarnas bibehållande förutsattes
framdeles skola äga rum. På grund härav och då utängarna
utanför lappmarken icke kunna sägas nämnvärt inverka på jordbrukets
drift, har kommittén ansett sig icke böra föreslå några särskilda bestämmelser
rörande dessa ängar.
I fråga om Dalarna erbjuda, såsom kommittén påvisar, de i vissa
socknar å kronomarkerna förekommande slåtterängarna, s. k. myrslogar,
en viss likhet med ströängarna. I rättsligt avseende skilja de sig
emellertid i väsentlig mån från såväl ströängarna som det norrländska
kustlandets utängar. Kommittén påpekar, hurusom vid storskiftet inom
åtskilliga socknar meddelats bestämmelser därom att jordägare, som
innehade myrslogar å skogsmark, vilken genom skiftet till t ölle en annan,
finge bibehållas i orubbad besittning därav under tjugo år efter storskiftets
slut, men vore därefter skyldig att av skogsmarkens ägare taga lösen
efter mätismanna ordom. I enlighet härmed hade enskilda jordägare
bibehållits vid besittningen av myrslogar, belägna å de skogsområden,
som vid storskiftet avsatts för kronans räkning. Ett dylikt förfarande
hade tillämpats inom följande socknar, nämligen Lima och Transtrand,
Särna och Idre samt Älvdalen ävensom inom Hamra socken, som undergått
storskifte gemensamt med Orsa socken.
Emellertid har kronan i vissa trakter redan begagnat sig av sin
rätt att inhysa myrslogarna. Detta är fallet med slogarna å kronoparBihang
till riksdagens protokoll 1921. 168 höft. (Nr 199.) 6
42
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
kerna i Lima och Transtrands socknar samt Hamra kronopark. Vad däremot
angår kronans marker inom Älvdalens samt Sårna och Idre socknar
har någon inlösen ännu icke ägt rum, ehuru kronan ägor rätt därtill, sedan
numera 20 år förflutit efter det storskiftet avslutades i dessa socknar.
Kommittén framhåller, att myrslogarna numera i allmänhet icke spelade
samma roll för jordbrukarnas hushållning som ströängarna inom lappmarkerna
och att det därför icke vore att befara, att en inlösen av
myrslogarna enligt de därom gällande bestämmelser, särskilt om den
icke företoges förrän de nu rådande med kristiden sammanhängande
extraordinära förhållandena upphört, skulle medföra några vådor för
jordbruket i de trakter, varom här vore fråga. Kommittén har därför
icke ansett sig böra tillstyrka, att det förfarande, som föreslagits för
indragning av ströängar inom lappmarkerna, jämväl skall tillämpas vid
inlösen av myrslogarna i Dalarna, utan funnit nu gällande bestämmelser
böra bibehållas.
Inom Sårna och Idre förekomma å kronoparkerna jämväl en annan
sorts slogar, nämligen de s. k. ängsslogarna, varmed avses sådana utmed
vattendragen belägna bättre ängar, vilka vid storskiftet graderats såsom
inägnjord. Med hänsyn till dessa slogars betydelse för jordbruket och
till den rätt, varmed de innehavas, bär kommittén icke velat ifrågasätta
någon tvångsinlösen till kronan av dessa ängar.
Jag ansluter mig till vad kommittén i dessa delar anfört och finner
alltså icke några särskilda åtgärder för närvarande påkallade vare
sig i fråga om de i norrländska kustlandet belägna utängarna eller i
fråga om myrslogarna eller ängsslogarna i Dalarna.
Förslaget till lag om ströängars indragande till kronan.
Förslaget upptager i en första avdelning under ((Allmänna bestämmelser»
reglerna för ströängars indragande enligt grundsatsen om
vederlag i form av odlingsersättning. I en andra avdelning hava sammanförts
de särskilda bestämmelser, som ansetts erforderliga beträffande
indragningen av ängar, tillhörande fastighet, varå ej idkas jordbruk, ävensom
av hemmanslott, som uteslutande består av en eller flera ströängar.
Angående de särskilda bestämmelserna i förslaget anhåller jag att
få anföra följande, varvid må anmärkas, att kommittéförslagets paragrafföljd
är densamma, som i det av mig framlagda förslaget.
Såsom förut påpekats, inbegripas under uttrycket ströängar ej
blott de ä kronomark belägna ängar, som under avvittringen bibehöllos
opaginerad Kontrollera mot PDF
41!
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
under hemman och nybyggen, utan även fastigheternas slåtterängar å
de vid avvittringen bildade s. 1c. allmänningarua samt sådana ängar,
som kommo att ligga inom andra fastigheters ägoområden. Kommittén
har emellertid icke funnit sig böra föreslå, att de ifrågasatta åtgärderna
skulle omfatta de ängar, som ligga å allmärmingar eller inom
andra fastigheters ägovälden. Såsom skäl härför har bland annat anförts
(s. 64—66), att det vore i viss mån tvivelaktigt, huruvida i fråga om
ströängar å allmänning det vore kronan eller allmänningsdelägarna, som
vore rätta sakägare, när det gällde att verkställa en indragning av dessa
ängar. Men även under antagande att kronan kunde anses hava rätt att ingripa
även i fråga om ordnandet av ströängsförhållandena å allmänningarna,
vore det svårt att inse, huru ängarna skulle behandlas, sedan
de kommit i kronans hand. Ville man en gång i framtiden utsträcka
ströängsregleringen till allmänningsskogarna, syntes initiativet böra
komma från allmänningsdelägarna, då saken närmast rörde dem. Delvis
samma synpunkter kunde anföras beträffande indragning av de till
antalet ganska obetydliga ängar, som vore belägna inom enskilda fastigheters
områden. Ehuru en reglering av dem väl mången gångkunde
vara önskvärd, särskilt för ägarna av den fastighet, varinom de
vore belägna, syntes det dock vara lämpligast, att en dylik reglering
genomfördes allenast i den mån och på det sätt förhållandena i varje
fall påkallade. Den ståndpunkt, kommittén sålunda intagit beträffande
omfattningen av ströängsindragningen, hade kommittén ansett lämpligen
kunna uttryckas genom en sådan definition av begreppet ströängar, att
därunder inbegrepes allenast de å kronomark belägna ängar, som vid avvittringen
bibehållits under fastigheterna.
Några skäl att avvika från vad kommittén sålunda föreslagit
synas mig icke föreligga.
Enligt den av kommittén föreslagna lydelsen av förevarande paragraf
skulle lagen icke äga tillämpning å ströängar, som ligga ovan
odlingsgränsen i Norrbottens läns lappmark, ej heller å ströängar inom
Västerbottens läns lappmark, vilka tillhöra fastighet, som kan bliva föremål
för tilläggsavvittring.
I motiven erinrar kommittén, att i fråga om Västerbottens län
de ovan odlingsgränsen belägna områdena i allmänhet komme att, oberoende
av de bestämmelser kommittén föreslår, bliva föremål för tillläggsavvittring,
vilken för övrigt komme att i några fall omfatta även
områden nedom odlingsgränsen. Vad åter beträffade Norrbottens län.
44
Kungl. Maj.ts ■proposition Nr 199.
yttrar kommittén, torde av andra skäl ängarna ovan odlingsgränsen
böra undantagas från tillämpning av den föreslagna lagstiftningen. De
synpunkter, som framhållits beträffande ströängarnas betydelse för kolonisationen,
gjorde sig icke gällande för trakterna ovan odlingsgränsen,
då enligt gällande bestämmelser inga nya bosättningar där finge äga
rum. Vad anginge skogsdikningen före funnes för närvarande knappast
något behov av att med hänsyn till skogsvården taga i anspråk
sådana av enskilda disponerade ströängar, som läge ovan odlingsgräusen.
Icke heller syntes ur synpunkten av jordbrukets allmänna upphjälpande
anledning föreligga att för nu ifrågavarande trakter genomföra en indragning
av ströängar. Jordbruket stode här på en mera primitiv
ståudpukt, vilket hade sin orsak såväl i det rådande hårda klimatet
som i de svåra kommunikationsförhållandena. Betingelserna för ett
genomförande av mera rationella jordbruksmetoder i dessa trakter syntes
i stort sett åtminstone för närvarande icke föreligga. Tillgången på
växtliga ängar vore däremot relativt god. Jakt och fiske utgjorde
mångenstädes en väsentlig inkomstkälla för nybyggarna. Åven om förhållandena
på sina ställen kunde vara sådana att ett övergivande av
ströängsbruket skulle ekonomiskt låta sig genomföras, hade kommittén
dock icke ansett skäl föreligga att för närvarande tillråda indragning
av ströängar inom dessa trakter. Kommittén hade därvid icke
kunnat lämna utan beaktande den betydliga kostnad, som en dylik indragning
skulle åsamka statsverket. Medan arealen av ströängar å
kronomark inom Norrbottens län enligt avvittringshandlingarna beräknades
till 06,311 hektar, utvisade eu approximativ utredning, att av dessa
omkring 16,000 hektar tillhörde hemman, belägna ovan odlingsgränsen.
Lantmäteri styrelsen håller före, att tillräckliga skäl icke finnas för
att från indragningen utesluta de ströängar som ligga ovan odlingsgränsen
i Norrbottens län och yttrar därom:
»Kommitténs förslag i denna del måste för ortsbefolkningen te sig såsom
ledande till orättvisa. Så torde exempelvis bliva fallet för vissa delägare i den
stora byn Svappavaara i Jukkasjärvi socken, som genomskäres av odlingsgränsen
och beträffande vilken således vissa ängar komma att indragas och andra icke. Liknande
förhållanden förekomma flerstädes. Vad kommittén till stöd för sitt förslag uti
nu ifrågavarande del anfört ur jordbrukets synpunkt anser lantmäteristyrelsen icke
riktigt liksom icke heller det motiv, som är hämtat från de svåra kommunikationsförhållandena.
Dessa äro givetvis genom redan befintliga järnvägar bättre för
övre delarna av Jokkmokks, Gällivare och Jukkasjärvi socknar än för större delen
av trakterna ovan odlingsgränsen i Västerbottens län. Inom sistberörda trakter äro
byalagen emellertid i allmänhet små samt byar och hemman tilldelade skogsområden
mycket begränsade. Till följd härav äro ströängarnas areal och betydelse i
samma trakter särskilt stora. Här innebär hittills meddelade bestämmelser rörande
45
Kungl. Maj.ts proposition Nr 199.
tilläggsavvittringen indragning även av ängar, som enligt styrelsens mening icke
böra indragas på grund av deras beskaffenhet. Den olikhet för att icke säga motsättning,
som sålunda komme att skapas mellan trakterna ovan odlingsgränsen i
de båda länen, måste framstå såsom helt och hållet oförklarlig.
Lantmäteristyrelsen finner sig här böra framhålla ytterligare ett exempel.
Jukkasjärvi by ligger på omkring två mils avstånd från Kiruna. Landsväg finnes
numera mellan nämnda platser. Laga skiftet i nämnda by avslutas i år. Till
följd därav äro delägarna i byn under de närmaste åren särskilt mottagliga för
impulser i fråga om jordbruket. Indragning av ströängar skulle säkerligen för
denna by bliva av stor betydelse genom den hjälp, som därigenom bereddes för jordbrukets
omläggning. Goda förutsättningar för foderväxtodling finnas och ökning
av kreatursstocken och därigenom särskilt av tillgången på mjölk för Kiruna är
givetvis av stor betydelse.»
Med anledning av vad lantmäteristyrelsen anfört anser jag det böra
tagas under övervägande, huruvida icke indragningen av ströängar bör
utsträckas att omfatta åtminstone vissa delar av de områden, som ligga
ovan odlingsgränsen i Norrbottens län. 1 den mån som förutsättningar
för ett intensivt jordbruk i dessa trakter föreligga, skulle det kunna
anses innebära eu orättvisa, om icke befolkningen jämväl därstädes
komme i åtnjutande av de möjligheter till utveckling av jordbruket,
som en indragning av ströängarna i enlighet med de föreslagna
grundsatserna otvivelaktigt skulle medföra. Att härvidlag gå så långt
som lantmäteristyrelsen ifrågasätter, eller att utsträcka indragningen till
samtliga trakter ovan odlingsgränsen, torde emellertid för närvarande
helt visst icke vara tillrådligt. De socknar det här gäller äro Arjeplog,
Jokkmokk, Gällivare, Jukkasjärvi och Karesimndo. Vad angår sistnämnda
socken, vilken ligger helt ovan odlingsgränsen, torde några förutsättningar
för en intensivare jordbruksdrift därstädes knappast föreligga.
Detsamma torde vara fallet ifråga om flertalet av de hemman och nybyggen,
som ligga ovan odlingsgränsen inom Arjeplogs, Jokkmokks
och Gällivare socknar. På de skäl, kommittén härutinnan anfört, synes
mitr ifråga om dessa trakter icke åtminstone för närvarande vara att
tillråda att genom de nu föreslagna åtgärderna söka förmå befolkningen
att övergå tdl ett nytt jordbrukssystem.
Vad däremot Jukkasjärvi socken angår äro förhållandena, såsom
jämväl lantmäteristyrelsen påpekat, i viss mån olika. Flera störa
byar ligga här ovan odlingsgränsen och goda avsättningsmöjligheter
för jordbrukets produkter föreligga också genom närheten till de gruvsamhällen
som här växt upp och som genom bergshanteringens fortsatta
uppsving kunna väntas ytterligare uppstå. Så ligga ovan odlingsgränsen
i denna socken gruvfälten Kirunavaara, Luossavaara, Tuolluvaara,
46 Kungl. Maj ds proposition Nr 199.
Mertaineu, Svappavaara m. fl. En indragning av ströängarna inom denna
socken och den därigenom framkallade omläggningen av jordbruket och
uppmuntran till nyodlingar skalle säkerligen vara till stor båtnad icke
blott för jordbrukarna själva utan även för den ganska talrika befolkningen
i övrigt, som därigenom skulle få ökad tillgång på mjölk och andra
jordbrukets produkter. Med hänsyn därtill att laga skifte nyss avslutats
eller just pågår i några av de största byarna inom socknen och
då i samband därmed utflyttningar till nya områden äga rum, torde
också betingelserna för en omläggning av jordbruket i dessa trakter
just för närvarande vara synnerligen gynnsamma.
Ehuru jag alltså icke finner mig böra föreslå, att indragningen,
såsom lantmäteristyrelsen ifrågasätter, utsträckes att omfatta samtliga
trakter ovan odlingsgränsen, synas mig goda skäl föreligga att låta
hela Jukkasjärvi socken inbegripas i den föreslagna lagens tillämpliglighetsområde.
Vill man en gång i framtiden, när förhållandena kunna
så påkalla, genomföra en reglering av ströängarna jämväl för de inom
andra socknar ovanför odlingsgränsen belägna fastigheterna, låter sig
detta naturligtvis lätt göra.
Emellertid synes mig även i ett annat avseende en ändring böra
göras i fråga om innehållet av föreliggande paragraf. Enligt den av
kommittén föreslagna formuleringen skulle beträffande Norrbottens län
lagen tillämpas endast å ströängar, som läge nedanför odlingsgränsen.
Det vore alltså ängarnas belägenhet, som vore avgörande, icke belägenheten
av själva fastigheterna. Lantmäteristyrelsen har härutinnan framhållit,
att den föreslagna bestämmelsen måste för ortsbefolkningen te
sig såsom ledande till orättvisa. Jag finner jämväl ett visst fog för
en sådan invändning mot förslaget. Fall kunna uppenbarligen inträffa,
då en fastighet har ängar såväl ovan som nedan odlingsgränsen, och
det måste då förefalla fastighetsägaren oförklarligt, varför han icke
ifråga om samtliga ängar kan bliva delaktig av de fördelar, indragningen
innebär. Rättvisan torde kräva, att i ett dylikt fall ströängarna i sin
helhet bliva föremål för reglering. Av samma skäl torde det jämväl
vara lämpligast att inom varje by alla fastigheter så långt som möjligt
bliva inbördes likställda i fråga om indragningen av ströängar.
I enlighet med vad jag nu anfört har jag trott mig lämpligen
kunna giva förevarande paragraf den formulering, att lagen icke
skall äga tillämpning å ströängar inom Västerbottens läns lappmark,
vilka tillhöra fastighet, som, enligt vad särskilt är stadgat, kan bliva
föremål för tillägsavvittring, ej heller å ströängar, tillhörande fastighet
inom Karesuando socken eller inom Gällivare, Jokkmokks eller Arje
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199. 47
plogs socken belägen by eller fastighet, vars samtliga ägor ligga ovan
odlingsgränsen.
Beträffande här föreslagna bestämmelse att lagen icke skulle äga I * * 4 &•
tillämpning å jordavsöndringar, vilka bestå uteslutande av en eller flera
ströängar, framhåller kommittén (s. 68—69), att det före tillkomsten av
lagen den 25 maj 1917 om förbud mot avsöndring av ströängar i ett
mindre antal fall inträffat, att dylika fastigheter bildats. Kommittén
uppger, att sådana avsöndringar i allmänhet torde hava tillkommit av
det skäl, att en jordbrukare velat tillgodogöra sig för honom välbelägen
men annan fastighet tillhörig jord. Då ett så att säga legitimt behov
legat bakom dessa fastighetsbildningar, hava dessa avsöndringar
ansetts böra helt och hållet undantagas från den ifrågasatta indragningen.
Lantmäteristyrelsen och förste lantmätaren i Norrbottens län
hava icke funnit tillräckligt vägande skäl föreligga för ett dylikt
undantag.
För egen del ansluter jag mig härutinnan till vad kommittén
föreslagit. Frågan sammanhänger i viss mån med de föreslagna stadgandena
i 56—58 §§ och jag skall i sammanhang därmed återkomma
till berörda spörsmål.
I 5 § föreslås vissa betydelsefulla undantag från den allmänna 5 o 6 §§.
regeln om ströängars indragande. Först och främst hava odlade ängar
icke ansetts böra bliva föremål för indragning Denna avser ju huvudsakligen
att genom ängarnas förvärvande åt kronan möjliggöra deras
upplåtande för odling. Vidare undantages eu stor grupp av ängar,
nämligen de som, ehuru ej odlade, i befintligt skick kunna med fördel från
fastigheten brukas till årlig slåtter. De härvid avsedda ängarna äro
merendels hänförliga till s. k. röjningsland eller bäckängar, utgörande
strandremsan utmed rinnande vatten. Dylika ängar spela en avsevärd
roll för jordbruket genom den rika avkastning de skänka. Kommittén
har därför ansett, att dylika ängar böra lämnas orörda av indragningen,
särskilt som kronan i annat fäll skulle åsamkas betydliga utgifter,
vilka vore desto mindre påkallade, som sådana ängar i allmänhet icke
lämpligen kunde användas till att såsom odlingsmark upplåtas åt kolonister.
Dock borde endast sådana ängar bibehållas, som hade det läge,
att de med fördel kunde brukas under fastigheten.
I 6 § behandlas vissa fall, då för vinnande av en redig ägoan
-
48
Kuvgl. Maj:ts proposition Nr 199.
ordning undantag kunna göras från de föreslagna huvudreglerna för
indragningen. Jag hänvisar härutinnan till de av kommittén anförda
motiv (s. 70—71) och finner de förslagna paragraferna kunna godtagas.
Förevarande paragraf, anför kommittén, innehölle den huvudprincip,
som kommittén ansett böra ligga till grund för indragningen,
nämligen att vederlaget för ströängarna skulle utgå medelst bekostande
av odling å den fastighet vartill ängarna hörde och att odlingen
skulle vara sådan, att därigenom bereddes höavkastning till samma
myckeuhet, som beräknades kunna skördas å ängarna. Denna princip
syntes kommittén innebära en för bägge parterna väl avpassad lösning
av ersättningsfrågan. Man undveke därigenom en penningvärdering,
som i förevarande fall skulle ställa sig synnerligen osäker. I
stället hade man endast att företaga uppskattning av den årliga höavkastningen
från ängar, som skulle avstås, eu uppskattning, som erbjöde
jämförelsevis ringa svårigheter och lätt kunde kontrolleras av ströängsinnehavaren,
vilken i allmänhet finge antagas väl känna huru mycket
hö, varje äng avkastade. Att en dylik beräkningsgrund ur en annan
synpunkt innebure fördelar för ströängsinnehavaren, läge i öppen dag.
Den hökvantitet, lian sattes i tillfälle att tillgodogöra sig, vore densamma
som ströängarna lämnat, men den stode till disposition i gårdens
närhet eller i allt fall å mark, som vore mera välbelägen än ängarna,
varigenom de förut oproportionerligt stora bärgnings- och hemforslingskostnaderna
nedbragtes till ett minimum.
Kommittén påpekar i detta sammanhang den i förslagets 19 §
intagna bestämmelsen, att ströängsinnehavaren skulle äga inom vissa
gränser själv bestämma, vilken mark som borde uttagas till odlingsområde,
och att han alltså kunde förebygga, att detta utlades å mark,
där kostnaderna för odlingen ställde sig särskilt låga och där han kanske
avsett att själv verkställa odling.
För ett visst fall — anför kommittén — syntes emellertid den i förslaget
antagna huvudprincipen om vederlagets bestämmande på grundval av höavkastningen
leda till obillighet. Det förekom me nämligen fäll, där de
gränser, som vid laga skifte blivit uppdragna kring ströängarna, omfattade
områden, som vore av skogsmarks natur och alltså i naturligt skick icke
frarobragte någon höavkastning. För dylika fall synt< s annan utväg ej
stå till buds än att låta sådan avrösningsjord värderas i penningar
och b''stämma odlingen så, att kostnaderna därför motsvarade värderingsbeloppet,
varvid emellertid, till förekommande av ojämnhet i värderingen
och kronans oskäliga betungande, syntes lämpligt att, såsom
49
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
17 § innehölie, ett maximum — i förslaget satt till 15 kronor för hektar
— stadgades för ersättningsbeloppet.
Mot de föreslagna bestämmelserna har förste lantmätaren i Västerbottens
län invänt, att därest till hemman befunnes höra ströäng av så
obetydligt värde, att dess frånbändande ej kunde anses inverka märkligt
försvagande på hemmanets jordbruk, borde möjlighet givas till ersättning
i penningar i enlighet med bestämmelsen i 56 § i förslaget. Såsom
gräns för dylikt medgivande kunde eventuellt angivas visst maximum
av avkastning. Många fall syntes givas, då befintligheten av en sådan
bestämmelse skulle i hög grad underlätta arbetet.
Förste lantmätaren i Norrbottens län föreslår, att penningvärdering
av avrösningsjord borde förekomma endast, då ägaren själv vore villig
låta ersättningen bestämmas på dylikt sätt, men att i annat fall jämngott
vederlag i mark för dylik jord borde lämnas genom ägoutbyte.
Vad till en början angår det av förste lantmätaren i Västerbottens
län framlagda förslaget skulle väl en föreskrift om att ströängar av obetydligt
värde borde lösas med penningar i viss mån förenkla förfarandet,
men åtskilliga svårigheter av varjehanda art skulle uppstå genom en
dylik anordning. Särskilt må påpekas den ganska omstäudliga procedur,
som bleve oundviklig i de fall, då ströäng, som skulle indragas mot
penningersättning, vore besvärad av inteckning. Det i 56 § föreslagna
sättet för indragning torde, såsom jag sedermera skall påvisa, vara att
betrakta såsom en nödfallsåtgärd, vilken icke bör tillgripas i andra fall
än som är oundgängligen nödvändigt.
Ej heller den av förste lantmätaren i Norrbottens län gjorda anmärkningen
synes mig böra föranleda någon ändring i förevarande
paragraf, då detta skulle innebära en rubbning av förslagets allmänna
grundsats om vederlagets utgående medelst bekostande av odling.
Enligt kommitténs förslag skall frågan om ströängars indragande
och bestämmande av vederlag för dem handläggas av en nämnd, kallad
ströängsnämnd, bestående av en lantmätare, en jordbrukskonsulent eller
annan person med jämförlig utbildning samt en person, som, utan att
behöva äga dylik utbildning, besitter praktisk insikt i jordbruk. Lantmätaren,
vilken har att utöva den egentliga ledningen av förrättningarna,
skall förordnas av Konungen, under det att övriga ledamöter
utses av länsstyrelsen.
Lantmäteristyrelsen har framhållit, att bestämmelsen om att lantBihang
till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 168 höft. (Nr 199.) 7
50
-14 §§.
Kung!. Maj:ts proposition Nr 199.
mätaren skulle förordnas av Konungen ej syntes stå i god överensstämmelse
med strävandena att minska regeringsärendenas antal.
Hushållningssällskapets i Västerbottens läns förvaltningsutskott anför,
att en av de ledamöter i ströängsnämnden, som enligt förslaget skulle
förordnas av. länsstyrelsen, borde tillsättas av vederbörande hushållningssällskap.
Det måste nämligen, yttrar förvaltningsutskottet, anses billigt,
att hushållningssällskapet såsom främste representant och målsman för
jordbruksnäringen Unge tillsätta en ledamot i nämnden. Härigenom
skulle också förebyggas, att nämnderna själva såsom tillsatta enbart av
statens direkta organ ansåge sig hava att företräda endast det ensidiga
statsintresset att för möjligast ringa kostnad åtkomma ängarna med tillbakasättande
av jordbrukets och hemmansägarnas intressen, något som
förvaltningsutskottet ingalunda ansåge för lyckligt. Därjämte hölle utskottet
före, att det kunde vara av värde, att vid förordnande av ledamöterna
i nämnden vederbörande ägde något friare händer i fråga om
erforderlig teoretisk utbildning till förmån för praktisk erfarenhet och
duglighet på detta speciella område. Bestämmelserna om kompetensvillkoren
för nämndens ledamöter borde därför givas det innehåll, att
en av ledamöterna skulle vara jordbrukskonsulent eller annan person, som
besutte kunskap och praktisk erfarenhet vid uppgörande av odlingsplaner.
Länsstyrelsen i Västerbottens län finner vad förvaltningsutskottet
sålunda anfört böra på det sätt vinna beaktande, att utskottet finge tillsätta
en av de två ledamöter i ströängsnämnden, som enligt kommitténs
förslag skulle förordnas av styrelsen. ''
Då det tydligen är av vikt att nämnden erhåUer eu sådan sammansättning,
att den icke får sken av att representera blott de statliga
intressena, och förslaget att eu ledamot skulle utses av vederbörande
hushållningssällskaps förvaltningsutskott ur sådan synpunkt synes mig
välbetänkt, bär jag i enlighet därmed låtit omarbeta förevarande paragraf.
1 övrigt synas mig de framställda anmärkningarna ej böra föranleda
någon ändring i vad kommittén föreslagit.
_ 1 9—14 §§ upptagas bestämmelser om ströängsnämndernas tillsättning,
deras arbetssätt, jäv mot ledamöterna o. s. v.
Kommittén har trött sig kunna beräkna, att ströängsregleringen
skulle med ett antal av fyra ströängsnämnder kunna i sin helhet genomföras
under en tid av åtta år. Emellertid har det icke ansetts låta sig
göra att på förhand bestämma vare sig nämndernas antal eller verksamhetsområden
utan skulle detta tillkomma Konungen (9 §).
opaginerad Kontrollera mot PDF
Öl
Kung! Maj:Is proposition Nr 199.
Enligt stadgandet i 10 § är det lantmätaren, som skall fungera
som nämndens ordförande och som jämväl har att svara för protokollet
över förrättningen.
Föreskrifter om röstberäkning inom nämnden samt om jäv mot
dess ledamöter lämnas i 11 och 12 §§.
I 13 § har det stadgats såsom huvudregel, att för behandling av
indragningsfrågan särskild förrättning skall hållas å varje fastighet. I
vissa undantagsfall bör dock förrättningen kunna vara gemensam för
flera fastigheter. Närmare bestämmelser därom lämnas i nämnda
paragraf.
I avseende å planläggningen av nämndens arbete i det hela bär
kommittén tänkt sig, att detaljerade bestämmelser ej borde inflyta i själva
lagen utan skulle av Konungen utfärdas på grundvalen av det bemyndigande
därtill, som enligt lagförslaget (55 §) skulle lämnas. Kommittén
har vid sitt betänkande fogat ett utkast till instruktion, innefattande
sådana bestämmelser (s. 20—24).
1 14 § lämnas emellertid vissa föreskrifter om förrättningens kungörande
och därmed sammanhängande åtgärder, vilka ansetts böra upptagas
i lagen.
Enligt förslaget skall kungörelse om förrättningen uppläsas från
predikstolen, varjämte särskild kallelse skall i god tid med posten avlåtas
till fastighetens ägare. Vidare stadgas, att då förrättning avser ecklesiastikt
hemman, lantmätaren skall göra anmälan till länsstyrelsen i
syfte att allmänt ombud må förordnas att vid förrättningen bevaka
hemmanets rätt.
Mot de nu nämnda i 9—14 §§ upptagna stadganden har annan
erinran icke framställts än att länsstyrelsen i Norrbottens län påpekat,
att då det enligt gällande bestämmelser — ecklesiastik boställsordning den
9 december 1910 samt förordningen den 15 september 1911 angående
utarrendering av prästerskapets löneboställen — närmast vore domkapitlet,
som hade att tala och svara för dylika boställen samt förordna
ombud vid syner och besiktningar å desamma, konsekvensen syntes
fordra, att även i nu ifrågavarande fäll domkapitlet tillerkändes liknande
befogenhet.
Vad sistnämnda anmärkning angår torde stadgandets formulering
icke innebära, att länsstyrelsen i dylikt fall skall själv utse ombud, utan
bör länsstyrelsen om förhållandet underrätta domkapitlet, som därefter
utser någon att bevaka hemmanets rätt. Någon anledning att ändra
stadgandet i fråga synes mig därför knappast föreligga.
Förevarande paragrafer torde kunna oförändrade godtagas.
52
16 och 16 §§.
Kungi. Maj:ts proposition Nr 199.
Vid avfattande av regler rörande värdering av ängarnas höavkastning
har man icke trott sig kunna ut^n vidare följa den uppskattning, som
blivit gjord vid avvittringen. Vad kommittén härom anfört (s. 75 och
76) synes mig verka övertygande. Ehuru det alltså är nödvändigt att
låta ängarna göras till föremål för ny uppskattning, företagen av ströängsnämnden,
kan dock, såsom 16 § stadgar, avvittringsuppskattningen
i allmänhet tjäna till ledning.
Principen för ströängarnas uppskattning anser kommittén böra
vara, att man beräknar myckenheten av den höavkastning, ängarna i
befintligt skick i medeltal årligen kunna lämna. Att med tillämpning av
skiftesstadgans bestämmelser om ägogradering, låta ängsmarken värderas
efter dess lämplighet för odling med bortseende från det tillfälliga skick,
vari den befinner sig har ansetts för kronan synnerligen ofördelaktigt
och lända till oskälig fördel för ströängsinnehavaren. Dennes skäliga
anspråk hava synts tillgodosedda därigenom att han, såsom enligt förslaget
blir fallet, får tillgodoräkna sig den ökade möjlighet till avkastning,
som före uppskattningen funnits genom odlings- eller röjningsarbete
eller översilningsanordningar.
Emellertid har kommittén ansett det vara nödigt att av hänsyn
till ströängsinnehavarnas intressen för vissa fall göra undantag från
nämnda princip. I fråga om s. k. röjningsland — sådana i allmänhet
invid bäckar eller sjöar belägna områden som i befintligt skick ej lämna,
någon avkastning men beräknas kunna efter borttagande av ris och
vide bliva användbara till slåtter — beräknades vid avvittringstaxeringen
avkastningen till den myckenhet, området antogs kunna lämna
efter röjningen. Det vore mindre billigt, anser kommittén, om eu dylik
äng, därå röjningsarbetet ej blivit utfört, skulle, såsom ej lämnande
någon avkastning, indragas till kronan utan någon som helst ersättning.
Då man å andra sidan icke bör helt bortse från den högst betydande
kostnad, som röjningen medför, har kommittén föreslagit, att avkastningen
skall beräknas till en mindre bråkdel, en femtedel, av vad ängen
efter iordningsställandet kan anses komma att lämna. Samma regler
böra enligt kommitténs mening gälla i fråga om s. k. översilnings- och
utgrävningslägenheter.
På sätt framgår av 16 § är det meningen att avvittringsnppskattningen,
utan att vara bindande för ströängsuämnden, dock skall kunna
tjäna till måttstock vid ströängsvärderingen. På detta sätt blir det
möjligt att undvika besiktning av varje äng, vilket skulle leda till oproportionerlig
kostnad och tidsförlust. I paragrafen framhållas några
omständigheter, som kunna föranleda nämnden att frångå avvitt.rings
-
53
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 199.
uppskattningen. Det stål* emellertid nämnden öppet att verkställa besiktning
å ängarna så ofta den finner sig icke kunna på annat sätt komma
till en riktig värdesättning.
Ifrågavarande paragrafer, mot vilka någon erinran icke framställts,
finner jag kunna oförändrade godtagas.
Då, såsom i 7 § föreslagits, i sammanhang* med ströming upptagen
avrösningsjord skall värderas i penningar, ma enligt 17 § detta värde
ej sättas till högre belopp än 15 kronor för hektar räknat.
Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har
ansett, att därest någon maximigräns för markvärdet i ifrågavarande
fall skulle bestämmas, denna borde sättas till minst dubbla summan av den
föreslagna. Såsom skäl härför har framhållits, att da det föreslagna
maximivärdet i många fall ej stode i rimligt förhållande till ägornas
värde, det icke vore staten värdigt att med begagnande av sin överlägsenhet
bereda sig själv fördelar på de enskilda hemmansägarnas
bekostnad.
Jämfört med det vanliga värdet å skogsmark kan visserligen det
föreslagna maximibeloppet synas väl lågt. Emellertid torde den mark,
som det här är fråga om, merendels bestå av intill ströängarna liggande
kärr och mossar eller annan mindervärdig skogsmark. Vid sådant förhållande
synes mig icke skäl föreligga att höja det av kommittén föreslagna
ersättningsbeloppet.
I dessa paragrafer lämnas närmare bestämmelser angående utväljande
av område för den odling, som skall av kronan bekostas. I första hand
bör därtill utses mark inom fastighetens egentliga ägoområde. Där detta
ej låter sig göra, kan mången gång någon av fastighetens ströängar
erbjuda tillgång på dylik odlingsmark. Enligt förslaget må även kronomark,
däri inbegripen äng, som indrages från annan fastighet, kunna
utses till odlingsområde. Det tillkommer nämnden att bedöma, vilken
av dessa utvägar bör anlitas, men nämnden är härvid bunden av de
närmare föreskrifter, 19 och 20 §§ innehålla.
På sätt vid 7 § blivit anfört har det ansetts höra tillkomma ströängsinnehavaren
att i allmänhet själv bestämma, vilken mark skall
uttagas till odlingsområde. Emellertid har det till förekommande av
kronans oskäliga betungande synts nödvändigt att begränsa denna
rättighet genom fastställande av ett maximum för den odlingskostnad,
54
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
som genom rättighetens utövande kan tillskyndas kronan. I 20 § föreslås,
att det skall ankomma på Konungen att tid efter annan fastställa
ett högsta belopp för den odlings- och gödslingskostnad, kronan i något
fall har att gälda. Ströängsinnehavarens rätt att utvälja odlingsområde
har föreslagits skola stå honom öppen i den mån kostnaderna för odling
och gödsling understiger två tredjedelar av det fastställda maximibeloppet
eller ock odlingens förläggande till annan plats än den anvisade icke skulle
medföra nämnvärd minskning i kostnaderna.
b ör det fäll att ströängsinnehavaren ej begagnar sig av rättigheten
att utse odlingsområde eller hans anvisning ej kan efterkommas innehåller,
20 § vissa bestämmelser till ledning för ströängsnämnden vid utseende av"
odlingsomradet. Man har sökt vid avfattande av dessa föreskrifter i
möjligaste män tillgodose såväl kronans som fastighetsägarnas intressen.
Jag hänvisar till de av kommittén härutinnan anförda motiv (s. 79).
Vad i dessa paragrafer föreslagits har icke föranlett någon annan
anmärkning än att Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
funnit sig böra förorda, att ströängsinnehavarens rätt att själv
anvisa plats för odlingen bör utsträckas sålunda, att lians anvisning bör
följas, därest odlingskostnaden understiger fem sjättedelar av det fastställda
maximibeloppet. Ijtskottet anser, att det kan vara för hemmansägaren
synnerligen viktigt, att odlingen förlägges i lämplig relation till
förutvarande odling, och borde för sådana fall ej alltför snäva bestämmelser
vara fastställda.
Med hänsyn till vikten av att kronans utgifter såvitt möjligt
begränsas har jag icke ansett skäligt att med anledning av den framställda
anmärkningen föreslå någon ändring i denna del. Någon risk
för att fastighetsägarnas intressen icke skulle såvitt möjligt bliva tillgodosedda
torde knappast föreligga, och jag vill särskilt framhålla den i
20 § föreslagna bestämmelsen, att ströängsnämnden med iakttagande av
de allmänna reglerna för odlingsområdets förläggande alltid skall tillse
vad som kan vara för fastigheten lämpligast.
Bestämmandet av odlingsområde förutsätter en beräkning av den
höavkastning, som kan komma att erhållas från sådant område. Kommittén
påpekar, hurusom beträffande tilläggsavvittringen denna beräkning
kommit till stånd sålunda, att man i själva författningen en gång för
alla fastställt ett visst belopp, nämligen 1,500 kilogram för varje hektar.
Emellertid har kommittén icke ansett lämpligt att för de olika trakter
det nu gäller ifrågasätta en fix beräkning utan menat det böra inom
55
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
vissa gränser överlämnas åt ströängsnämnden att bedöma, huru stor
avkastning bör påräknas. Kommittén har sålunda föreslagit, att odlingsområdets
avkastning bör beräknas till lägst 1,700 och högst 3,000
kilogram för hektar och ansett, att denna beräkningsgrund bör väl
tillgodose ströängsinnehavarnas rätt.
Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har
ansett minimigränsen böra i överensstämmelse med den för tilläggsavvittringen
fastställda sänkas till 1,500 kilogram för hektar; de av
kommittén funna talen torde nog kunna gälla som regel, men å andra
sidan förekomme säkert fall och trakter, där den föreslagna minimigränsen
satts för hög och skulle verka orättvist.
I anledning av berörda anmärkning må framhållas, att den för
tilläggsavvittringen fastställda minimigränsen av 1,500 kilogram för
hektar torde vara synnerligen lågt beräknad. En för ströängsinnehavarna
så ''fördelaktig uppskattning kan emellertid låta sig försvaras
för de trakter, tilläggsavvittringen omfattar. Flertalet av områden, å
vilka de nu föreslagna bestämmelserna skola äga tillämpning, äro däremot
ur jordbrukssynpunkt betydligt gynnsammare belägna. Det synes
mig som om de av kommittén satta gränserna för uppskattuingen av
odlingens höavkastning vore väl avvägda och gåve möjlighet att fullt
tillgodose ströängsinnehavarnas intressen. Jag föreslår därför, att paragrafen
bibehålies oförändrad.
Enligt ifrågavarande paragraf är, då till odlingsområde utses mark,
å vilken torrläggning eller annat arbete för uppodling till åker påbörjats,
ägaren efter ströängsnämndens beprövande berättigad till skälig ersättning
av kronan för det arbete, som av honom bekostats.
Lantmäteristyrelsen har ansett tveksamhet kunna råda, huruvida
ersättning, som här avses, skall gäldas efter vad arbetet verkligen kostat
eller efter vad arbetet vid tiden för förrättningen kan beräknas kosta
att utföra, och håller styrelsen före, att den senare beräkningsgrunden
bör följas.
Då ströängsnämnden enligt stadgandets formulering har fria händer
att bestämma den ersättning, som i varje fall kan anses skälig, har jag
icke ansett erforderligt att härutinnan vidtaga någon ändring i paragrafen.
Uppenbart är, att den ersättning söm i denna paragraf avses, ej
får jämte övrig kostnad för områdes odling och första gödslande överstiga
det enligt 20 § för dylik kostnad fastställda högsta belopp.
56
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
33 §• Kommittén påpekar, hurusom vid behandlingen av frågan om
tilläggsavvittringen den invändningen gjordes, att indragningen av
ströängarna mången gång kunde leda till ett väsentligt beskärande av
fastigheternas utvecklingsmöjligheter. I anledning därav hade i kungörelsen
om tilläggsavvittring införts bestämmelser om att det skulle
tillses, huruvida fastighet efter avträdande av ströängarna och uppodlande
av ifrågasatt odlingsområde hade i behåll till odling tjenlig mark av viss
omfattning. Kommittén har i förevarande paragraf intagit föreskrifter i
huvudsak överensstämmande med dem, som gälla för tilläggsavvittringen.
24 §• Det i förevarande paragraf upptagna stadgandet, enligt vilket
kronan har att i och för genomförande av en lämplig arrondering av
odlingsområden å kronomark utan ersättning avstå vispa smärre områden,
äger jämväl motsvarighet i kungörelsen om tilläggsavvittring.
Uti de i 23 och 24 §§ föreslagna bestämmelser, som lämnats utan
anmärkning, föreslår jag ingen ändring.
2& §• Det förekommer stundom, att ströängar äro gemensamma för två
eller flera fastigheter, vilkas ägor i övrigt blivit åtskilda, vare sig genom
laga skifte eller hemmansklyvning eller genom sämjedelning. Förslaget
innehåller för detta fäll den bestämmelsen, att ett gemensamt odlingsområde
skall utläggas för de fastigheter, till vilka ängarna höra.
Förste lantmätaren i Norrbottens län har, med instämmande av
lantmäteristyrelsen, framhållit, att det vore mycket vanligt, att av ett
hemman, vari två, tre eller flera ägde de], varje del, oaktat ängarna
vore gemensamma för alla delägarna, dock med visst andelstal för
varje, bildade självständiga fastigheter med skilda jordeboksnnmmer och
att varje sådan del påförts sin andel av varje äng såväl i areal som avkastning.
Det förefunnes alls icke någon svårighet att bestämma vars
och ens andel i de gemensamma ängarnas avkastning och således ej
heller någon svårighet att till var och en enskilt utbryta lämpligt vederlag
i mark eller odling.
I likhet med vad kommittén framhållit (sid. 81) finner jag det uppenbart,
att ströängsnämnden icke kan tillerkännas befogenhet att företaga
någon delning av ängarna och på sådant sätt träffa avgörande i en
fråga, som bör behandlas i enlighet med de regler, som gälla för skiftesärenden.
I de nyss anmärkta fall, då ängarna till viss andel i såväl
areal som avkastning uppdelats på delägarna, torde det sällan förekomma,
att dessa icke träffat överenskommelse om ängarnas hävdande å
57
Kuru/l. Maj:ts proposition Nr 199.
marken till viss del för varje delägare. I dylikt fall föreligger alltså
icke sådan samfällighet, som förutsättes i förevarande paragraf. Skulle
någon gång en dylik delning å marken icke hava kommit till stånd,
förefinnes ju alltid möjlighet för delägarna att före ströängsindragningen
träffa avtal om sämjedelning, och har nämnden i dylikt fäll att i överensstämmelse
därmed behandla ängarna såsom lagligen tillhörande de
olika fastigheterna.
Den föreslagna bestämmelsen i denna paragraf synes därför kunna
godtagas.
I motiven till förevarande paragraf anför kommittén, att det enligt
det här föreslagna stadgandet tillkomme ströängsnämnden att, då torrläggningsarbeten
skulle utföras gemensamt för två eller flera fastigheters
odlingsområden, reglera frågan om de särskilda ägarnas skyldighet
att deltaga i kostnaden för arbetenas utförande och dikenas underhållande.
Nämndens förrättning skulle alltså träda i stället för den syn,
som eljest skulle äga rum enligt lagen den 20 juni 1879 om dikning
och annan avledning av vatten. En dylik anordning vore tydligen av
nöden för undvikande av väsentlig omgång och tidsutdräkt. I sak anslöte
sig föreskrifterna i denna paragraf huvudsakligen till de bestämmelser,
43 § i nyssnämnda lag innehölle.
Lantbruksstyrelsen anför i denna del följande:
»Först må erinras, att lagen den 20 juni 1879 om dikning och annan avledning
av vatten upphör att gälla vid 1921 års ingång. Då träder nämligen lagen
den 11 juni 1920 om ändring i vissa delar av vattenlagen i stället för omförmälda
1879 års lag. Beträffande frågor rörande torrläggning av mark genom dikning,
vattenavledning eller invallning hava i nyssnämnda nya vattenlags 7 kapitel noggranna
bestämmelser blivit införda, och i 10 kapitlet av samma lag återfinnas bestämmelser
om syneförrättning samt i 11 kapitlet om domstolar och rättegång i
vattenmål.
Innan den nya vattenlagen kom att antagas av Kungl. Maj:t och riksdagen,
hade, såsom känt torde vara, mångåriga och vidlyftiga utredningar i ämnet blivit
verkställda av kommittéer, myndigheter och enskilda. Beträffande nu föreliggande
frågor om torrläggning torde i förevarande fall vara tillfyllest att åberopa förutom
själva lagen det betänkande med förslag till ny lagstiftning angående torrläggning
av mark m. m., som avgivits den 15 december 1919 av inom justitiedepartementet
tillkallade sakkunniga.
Frågan om behörighet att vara förrättningsmän vid syn för torrläggning av
mark återfinnes utförligt behandlad i motiven till nyssnämnda sakkunnigas betänkande
av år 1919 (sid. 254 — 259). På grund av de skäl, som där anförts angående
nödvändigheten därav, att endast fullt fackutbildade personer på ifrågavarande
område anställas såsom förrättningsmän vid torrläggningsförrättningar,
synes det icke vara tillrådligt att tillämpa de grunder, som kommittén föreslagit i
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 168 käft. (Nr 199.) 8
28 §.
58
A ungl. Maj:ts proposition Nr 199.
28 § av lagförslaget. Den nya vattenlagen synes vara så avpassad och så avfattad,
att den utan onödig omgång och tidsutdräkt kan tillämpas på så väl små
som stora torrläggningsförrättningar. Den lämnar ock kraftigt stöd för det antagandet,
att förrättningarna, utförda enligt bestämmelserna i denna lag, lämna full
trygghet för att varje i ett gemensamt torrläggningsföretag ingående delägare tillförsäkras
det bästa möjliga resultat av torrläggningen och rättvisast möjliga villkor
för deltagandet däri. Bestämmelsen i nya vattenlagen, att uppkomna tvister i torrläggningsmal
skola hänskjutas till vattendomstol, torde vidare utgöra en tryggare
borgen för torrläggningsärendenas bästa möjliga avgörande. I detta sammanhangmå
framhållas, att en mindre väl skött förrättning i regel förorsakar både större
omgång och tidsutdräkt samt kostnader för att ställas i rätt skick, än om förrättningen
från början handlagts riktigt och sakkunnigt.
Torrläggningsärenden av det slag, som i lagförslagets 28 § avses, synas
därför böra handläggas i enlighet med de föreskrifter, som meddelats i lag om
ändring i vissa delar av vattenlagen den 11 juni 1920. Kolonisationskommitténs
förslag i ovan anförda delar synes sålunda böra omarbetas och ändras till full överensstämmelse
med motsvarande bestämmelser i den från och med 1921 års ingång
gällande nya vattenlagen.»
Kammarkollegiuin yttrar:
»De föreslagna stadgandena i 28 § torde kollidera med vad som finnes föreskrivet
i det under innevarande år tillkomna 7 kapitlet av vattenlagen, särskilt
nämnda kapitlets 36, 45 och 49 §§. Det torde vara nödvändigt att, därest det
föreslagna stadgandet bibehalles, förslagsvis i nämnda 36 § intages en hänvisning
av innehåll, att beträffande fördelning av dikningsskyldighet i nu avsedda fall finnes
ett särskilt stadgande.
"Vidare synes nödigt, att förevarande paragraf erhåller den avfattning att,
såsom ock torde vara avsett, med »torrläggningsarbete» enligt lagförslaget allenast
avses dikning samt, för undvikande av konflikt med 7 kapitlet 35 § vattenlagen,
allenast sådan dikning som icke kan medföra märkbar inverkan å vattenförhållandena
i vattendrag, sjö eller annan vattensamling. I fråga om framtida ägares förpliktelser
beträffande företaget samt angående formerna för samarbetet mellan de
särskilda delägarna beträffande detsamma^ utförande och underhåll torde för undvikande
av ovisshet hänvisning böra göras till 60 respektive 61-65 §§ av vattenlagens
7 kapitel.
Slutligen ifrågasätter kollegium, huruvida icke uttrycklig föreskrift bör meddelas,
att vattenlagens allmänna bestämmelser skola gälla för det fall att ägare avmark,
som icke ingår i odlingsområdet, yrkar att få ansluta sig till torrläggningsföretaget.
»
Den av lantbruksstyrelsen mot förevarande paragraf framställda
invändningen att frågor om torrläggningsarbeten av det slag som här
avses böra handläggas icke av ströängsnämnd utan enligt föreskrifterna
i numera gällande vattenlag, grundar sig i huvudsak därpå, att det
vore av vikt att hithörande ärenden bleve behandlade av särskilt fackutbildade
och sakkunniga personer. Det må väl erkännas, att ströängs
-
59
Kungi. Maj-.ts proposition Nr 199.
nämnd icke kan sägas besitta samma speciella erfarenhet i hithörande
frågor som de förrättningsmän, vilka enligt vattenlagen förordnas att handlägga
torrläggningsärenden. Emellertid skulle förlarandet i hög grad
kompliceras, om det bleve nödvändigt att i varje fall, då fråga uppstode
om utförande av gemensamt torrläggningsarbete, hänskjuta ärendet till
prövning i den ordning, som vattenlagen föreskriver. Med all sannolikhet
komma de av kommittén här föreslagna stadgandena mera sällan
i tillämpning och då så sker, torde det merendels vara fråga om arbeten
av mindre omfattning. Med den sammansättning, ströängsnämnden
äger, torde det ej föreligga någon fara för att ärendena ej skola lå en
god och fullt tillfredsställande behandling. Jag kan således icke finna,
att övertygande skäl anförts mot kommitténs förslag i vad detta avser
att ströängsnämnden tillerkännes befogenhet att träffa avgörande i de
torrläggningsärenden, varom här är fråga.
Däremot torde det vara riktigt att, såsom kammarkollegium förutsätter,
ströängsnämndens behörighet bör upphöra när torrläggningsarbetet,
vare sig det gäller sådant gemensamt arbete, som avses i förevarande
paragraf, eller torrläggning i andra fall, visar sig vara av den
art, att det är att hänföra till sådant företag, som kan medföra märkbar
inverkan å vattenförhållandena i vattendrag, sjö eller annan vattensamling.
Detsamma bör gälla, då torrläggningen skulle inverka på
annan mark än sådan, som ingår i odlingsområde. I dylika fall kan
det otvivelaktigt icke sättas i fråga att låta torrläggningsärendet handläggas
i annan ordning än som vattenlagen bestämmer. Ehuru detta
icke uttryckligen framgår av förslaget, torde kommittén säkerligen icke
hava avsett att inrymma någon dylik befogenhet åt nämnden. Emellertid
svnes det mig påkallat, att för undvikande av missförstånd ett stadgande
därom intages i lagen, och har detta lämpligen ansetts kunna sammanföras
med de av kommittén i denna paragraf föreslagna bestämmelser.
Kammarkollegium har vidare ansett nödigt, att i vattenlagen intages
en hänvisning till vad i förevarande paragraf vore särskilt stadgat
beträffande fördelningen av dikningsskyldigheten i där avsett fall. Jag
finner emellertid en dylik hänvisning knappast behövlig, särskilt som
det här är fråga endast om fördelning av kostnader, som kronan skall
gälda, och någon annans intresse än ägarnas av de fastigheter, från
vilka ängarna indragas, icke beröres av förrättningen. Ej heller torde
det vara erforderligt att, såsom kammarkollegium jämväl föreslagit,
beträffande framtida underhåll av dike, upptaget enligt 28 §, eller formerna
för samarbete mellan delägarna här göra någon hänvisning till
vad i vattenlagens 7 kapitel för dylika fall stadgas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
”0 Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
I enlighet med vad jag ovan anfört har jag låtit omarbeta förevarande
paragraf.
Enligt denna paragraf skall det tillkomma ströängsnämnden att
uppgöra plan för den odling, som skall av kronan bekostas. Denna
plan skall jämväl innefatta bestämmelser om d<jn odlade markens första
gödsling med erforderlig konstgödsel. Kommittén har nämligen ansett
det skäligt, att odlingen genom statens försorg bliver satt i det skick,
att den omedelbart lämnar den höavkastning, som skall utgöra vederlag
för den förlorade myrslåttern. I lagförslaget har icke ansetts böra intagas
närmare anvisningar beträffande de gödslingsnormer, som böra
ömma till användning, utan har detta överlämnats åt ströängsnämnden
att bestämma. ^ Emellertid har i den instruktion för ströängsnämnderna,
vartill kommittén uppgjort ett utkast, beträffande konstgödseln angivits
vissa maximimängder, som icke få överskridas (se 10 8 av nämnda
instruktion).
I denna paragraf lämnas föreskrifter om upprättande av kartskiss
över odlingsområde och detsammas utmärkande å marken in. m.
Någon anmärkning har icke framställts mot 29 och 30 §§ och
jag finner ej anledning föreslå någon ändring i desamma.
Enligt 31 § avslutas förrättningen med att ströängsnämnden avgiver
utlåtande över de frågor, som beröra indragningen, och innehålla
32 39 §§ bestämmelser om huru utlåtandet vinner laga kraft samt
huru talan må föras däremot. För uppsättande av protokoll och andra
handlingar rörande förrättningen medgives en tid av sex månader efter
dess avslutande.. Inom denna tid skola förrättningshandlingarna tillställas
dels fastighetens ägare dels ock revirförvaltaren, vilken det
åligger att i vad kronans rätt angår granska desamma. År ägaren
eller revirförvaltaren missnöjd med nämndens utlåtande skall, vid
äventyr att detsamma eljest vinner laga kraft, talan föras genom besvär
till ordföranden i ägodelningsrätten. Ågodelningsrätten bär därefter att
handlägga ärendet i huvudsaklig överensstämmelse med vad i avseende
å skiftesmål är föreskrivet. Rätten att till högsta instans fullfölja talan
mot ägodelnmgsrättens utslag har ansetts böra inskränkas så långt
sig gorå låter. I 37 § stadgas sålunda, att klagan ej må föras i annat
hänseende än såvitt fråga är om vilka ängar, som skola till kronan
indragas. Vad angår den talan, som för kronans del må föras, har det
61
Kungl. Maj:ts proposition AV 199.
föreslagits, att om revirförvaltaren finner synnerliga skäl påkalla sakens
fullföljande, har han att ingiva framställning därom till ombudsmannen
och fiskalen hos domänstyrelsen, vilken, om jämväl han anser synnerliga
skäl till klagan föreligga, har att å kronans vägnar fullfölja talau
mot utslaget.
Kammarkollegium har gent emot vad sålunda föreslagits framhållit,
att det särskilt med hänsyn till de betydande anslågslaelopp, varöver
ströängsnämnderna komme att förfoga, vore betänkligt, att förrättningarna
bleve undandragna central myndighets kontroll. Icke heller
har kollegium kunnat biträda förslaget i vad det avsåge att uppdraga
åt ombudsmannen och fiskalen i domänstyrelsen att fullfölja talan mot
ägodelningsrättens utslag. Kollegium påpekar, hurusom enligt 1873
års avvittringsstadga det ankomme på kammaradvokatfiskalsämbetet att
fullfölja talan mot Kungl. Maj:ts befäl lningshavandes avvittringsutslag
och hurusom i huvudsak enahanda befogenhet tillkomme ämbetet såväl
enligt 1916 års kungörelse angående tilläggsavvittring som enligt 1917
års kungörelse angående ströängars utbytande mot annan mark. Då ströängsindragningen
i viss mening icke utgjorde annat än en slutlig reglering
av en vid den allmänna avvittringen träffad provisorisk anordning,
kunde kollegium icke finna annat än att kammaradvokatfiskalsämbetet,
som finge antagas äga den ojämförligt största erfarenheten i avvittringsfrågor
och dessutom ägde omedelbar tillgång till de i kollegium förvarade
handlingar och utslag rörande avvittringarna i lappmarken, vore bäst
skickat att såväl hos ägodelningsrätten som hos Kungl. Maj:t föra kronans
talan. En dylik anordning stode också bäst i överensstämmelse med
syftet i riksdagens skrivelse den 12 juli 1918 angående utredning om och
i vad mån den rättsliga omvårdnaden om kronans fasta egendom skulle
uppdragas åt kollegium. På grund därav hemställer kollegium, att de
föreslagna bestämmelserna omredigerades i sådant syfte, att beträffande
fullföljd från kronans sida såväl mot ströängsnämnds förslag som mot
ägodelningsrättens utslag i huvudsak enahanda bestämmelser komme att
gälla som de, vilka vore föreskrivna i 1873 års avvittringsstadga och
i kungörelsen angående tilläggsavvittring.
De av kammarkollegium sålunda mot förslaget framställda anmärkningar
i fråga om sättet för fullföljd av kronans talan i ärenden, som
röra ströängsindragning finner jag icke böra föranleda ändring i kommitténs
förslag. Väl är det sant, att indragningen måste i viss mån betraktas såsom
en fortsättning av avvittringsförfarandet, men å andra sidan är det andra
synpunkter än dem, som gjorde sig gällande vid avvittringen, vilka böra
40 §.
62 Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
tillämpas vid ifrågavarande förrättningar. Det gäller bär närmast ett slags
byte mellan kronan och ströängsinnebavaren och lika väl som man låter
hithörande frågor avgöras icke i den ordning, som är stadgad angående
avvittringsärenden, utan av ströängsnämnd, mot vilkens beslut talan
fallföljes till ägodelningsrätt och Kungl. Magt i högsta domstolen,
synes man kunna hava fria händer att beträffande sättet för bevakande
av kronans talan tillämpa en anordning, som skiljer sig från den för
avvittringsärenden stadgade. Vad kommittén föreslagit därom att revirförvaltaren
och dpmänfis kalen skola i hithörande ärenden bevaka kronans
rätt synes mig stå i full överensstämmelse med dessa frågors natur.
Revirförvaltaren har redan på grund av sin ställning skyldighet att i
allt vad som rör kronoparkerna inom reviret i första hand föra kronans
talan. Det torde då också vara följdriktigast, att, denne vid ägodelningsrätten
för den talan, som han för kronans del kan anse påkallad, och
att det bör vara domän styrel sen, som genom sin ombudsman och fiskal
har befogenheten att i högsta instans bevaka de intressen, kronan må
kunna göra gällande i fråga om indragningen av ängar, belägna å områden,
som stå under domänstyrelsens förvaltning.
På grund av vad jag nu anfört och då jag icke heller i övrigt
har något att invända mot kommitténs förslag i denna del, finner jag
sist berörda paragrafer kunna oförändrade godtagas.
Enligt kommitténs förslag skola ströängar, som indragas, avträdas
till kronan, då tre år förflutit från det laga kraft åkommit beslutet om
deras indragande. Om ströäng eller del därav utses till odlingsområde
för annam fastighet, måste ängen uppenbarligen omedelbart avträdas,
men enligt förslaget skall ägaren i sådant fall njuta ersättning för
mistad avkastning under en tid av tre år från avträdandet.
Några myndigheter hava ansett den föreslagna tiden av tre år
för ströängarnas avträdande vara alltför knappt tilltagen. Sålunda
framhåller förste lantmätaren i Västerbottens län med instämmande av
lantmäteristyrelsen, att det syntes vara lämpligare att giva ströängsnämnden
rätt att för varje fall bestämma avträdestiden inom viss marginal
exempelvis lägst tre högst tio år från den tid, då beslutet vunnit laga
kraft. Jämväl Västerbottens läus hushållningssällskaps förvaltningsutskott
huller det mindre lämpligt, att tiden fastställes generellt, och anser,
att möjlighet borde givas att i vissa särskilda fall utsträcka tiden till sex år.
Utskottet håller emellertid före, att den föreslagna bestämmelsen om tre år
kunde vara lämplig såsom regel, då det givetvis vore ett allmänt intresse
att övergången skedde så snabbt, som utan olägenhet vore möjligt.
63
Kungl. Maj ris proposition Nr 199.
Lika med kommittén finner jag, att i regel tillräcklig tid måste
anses hava blivit lämnad för fullbordande av de i odlingsplanen upptagna
arbetena, om ängarna avträdas efter tre år. Uppenbarligen är det
angeläget, att det ej dröjer alltför lång tid innan kronan får förfoga över
ängarna, särskilt dem som behöva tagas i anspråk för kolonisationen.
Emellertid kan det inträffa att, särskilt då odlingsområdet är av större
omfattning, en tid av tre år blir allt för kort. Nämnden torde därför
böra tilläggas befogenhet att i särskilda fall, när synnerliga skäl därtill
föranleda, utsträcka tiden för ängarnas avträdande och synes mig för
dylika fall ett anstånd av ytterligare högst tre år vara tillfyllest.
I enlighet härmed har jag låtit oiharbeta paragrafen.
För den händelse fastighetens ägare begagnat sig av den honom
författningsenligt tillkommande rätten att med virke från omgivande
kronopark uppföra lada å ströäng, som indrages, förklaras han
enligt förevarande paragraf berättigad att bortföra ladan, dock tillfaller
denna kronan om den ej är bortförd inom ett år efter det ängen avträtts.
Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott finner
denna bestämmelse olämplig. Ett utnyttjande av ängen genom densammas
utarrenderande skulle i hög grad försvåras om å ängen befintliga
lador bortfördes. Å andra sidan syntes det ej vara rättvist att,
då ladan ej med fördel kunde hemforslas av ägaren, nödga denne
att utan ersättning avträda ladan. Rättvisa och billighet syntes därför
kräva, att kronan, därest ej ägaren ville bortforsla ladan, löste densamma
efter av ströängsnämnden åsatt värde, vilket utskottet dock icke
i något fall ansåge böra sättas högre än till 40 kronor. I varje fall
ansåge utskottet det nödvändigt, att om ladorna skulle tillfalla kronan
utan lösen efter viss tid, denna sattes betydligt längre än den föreslagna,
minst två, helst tre år.
Lador hava uppförts i relativt få fall. Enär de merendels äro
primitiva och av mycket ringa värde, torde den föreslagna bestämmelsen
knappast kunna anses obillig mot jordägarna, vilka ju kostnadsfritt
från angränsande kronopark erhållit virket till ladorna. För övrigt
må framhållas, att bestämmelsen ansluter sig till det vanliga förfarandet
vid laga skiften, i det att vid beräkning av utflyttningsersättningar
hänsyn i allmänhet icke pläga tagas till ängslador. Jag finner
alltså ej skäl föreslå någon ändring i kommitténs förslag.
De här föreslagna bestämmelserna om odlingsersättningens utbetalande
i tre omgångar, en femtedel i förskott, två femtedelar, då är
-
il §•
42 §.
64
43 §.
44 §.
45 -51 §§,
52 §.
Kungl. Maj-.ts proposition AV 199.
betet blivit till hälften fullgjort, och återstoden efter dess avslutande,
överensstämma i huvudsak med föreskrifterna i kungörelsen om tilläggs—
avvittring och torde kunna oförändrade godtagas.
För undvikande av missförstånd har en mindre omredigering av
paragrafen vidtagits.
Mot det här föreslagna stadgandet att ersättningsbelopp skall innestå
för fastighetens räkning utan att vara underkastat någon preskription,
har kammarkollegium framställt den anmärkningen att en preskriptionstid
av förslagsvis 20 år borde föreskrivas; eventuella inteckningshavares
intressen skulle därigenom bliva fullt tillgodosedda.
Vad kammarkollegium sålunda anfört anser jag icke böra vinna
avseende, då inteckningshavares rätt otvivelaktigt därigenom skulle
kunna äventyras.
Åven om fastighet, från vilken ströängar indrages, är utarrenderad,
har det enligt förslaget ansetts ankomma på ägaren att utföra ifrågakommande
odlingsarbete. Emellertid har arrendatorn givits rätt att, därest
ägaren icke inom ett år påbörjat odlingen eller inom ytterligare två år
fullbordat densamma, efter länsstyrelsens medgivande i ägarens ställe
utföra odlingen och uppbära innestående odlingskostnad.
Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har
framkastat, att man möjligen borde giva arrendatorn rätt att i första
hand utföra odlingen och uppbära utfallande ersättning. Utan att framställa
något bestämt förslag har utskottet uttalat såsom ett önskemål,
att arrendatorns rätt måtte vederbörligen tillgodoses.
Jag finner icke skäl föreligga att tillstyrka någon ändring i vad
kommittén föreslagit.
Angående de i dessa paragrafer upptagna bestämmelser hänvisar jag
till de av kommittén anförda motiven (s. 88—91). Någon erinran har icke
framställts mot paragraferna, och desamma synas kunna oförändrade
godtagas.
I sammanhang med beslutet om ängarnas bibehållande medgavs,
att det virke, som åtginge till behövliga hägnader, hässjor och hölador
vid ängarna, finge efter anvisning av revir lör valtaren tillsvidare kostnadsfritt
avhämtas från krouoparken. Kommittén har ansett detta medgivande
kunna när som helst återkallas även utan samband med det
65
Kungl. Maj.ts proposition Nr 199.
utbytande av ängarna som förutsattes. Något skäl för kronan att ifråga
om ängar, som vid ströängsförrättning blivit bibehållna under fastighet,
låta en dylik rättighet utan vidare äga bestånd, har kommittén icke
ansett föreligga, men av billighetsskäl har dock föreslagits, att fastighetsägaren
under tio år efter det ströängsförrättningen vunnit laga kraft
skulle bibehållas vid rättigheten i fråga.
Lantmäteristyrelsen har ansett ifrågavarande bestämmelse mindre
tilltalande och framhållit, att då jämförelsevis största delen av ströängarna
komme att indragas, den uppoffring, som en lämplig reglering av
ifrågavarande virkesservitut komme att medföra för kronan, icke kunde
antagas bliva av någon större betydelse. Västerbottens läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott har ansett billighet fordra, att virkesrätten
bibehölles beträffande ifrågavarande ängar, och i anledning därav
föreslagit, att denna paragraf borde utgå.
Såsom kommittén framhållit, torde rättsligen sett något hinder icke
föreligga för kronan att utan vidare återkalla det lämnade medgivandet
om rätt att erhålla virke från kronoparkerna. Mot förslaget att virkesrätten
skulle vad angår hithörande ängar bortfalla efter en tid av 10
år torde icke heller ur billighetssynpunkt några invändningar skäligen
kunna göras. Det bör härvid ej förbises, att ströängsinnehavaren vinner
en avsevärd förmån därigenom att de ängar, som här äro i fråga, icke
sedermera äro underkastade indragning utan bliva fullt likställda med övrig
till fastigheten hörande mark. Då därtill kommer, att det torde vara av vikt
att förebygga, att kronoparkerna för all framtid bliva belastade med ett
dylikt virkesservitut, föreslår jag, att paragrafen bibehålies oförändrad.
De i dessa paragrafer upptagna bestämmelserna hava lämnats utan 53~55 §§•
anmärkning, och jag föreslår ingen ändring i desamma.
Såsom en särskild avdelning av lagförslaget hava i dessa paragrafer 56-63 §§.
sammanförts bestämmelser i fråga om ströängar tillhörande fastighet, varå
ej idkas självständigt jordbruk, så ock beträffande hemmanslott, som
består uteslutande av en eller flera ströängar.
Kommittén anför angående ifrågavarande förslag i huvudsak följande:
Före tillkomsten av lagen den 25 maj 1917 huru förhållas bör med
ströängar vid ägostyckning inom Västerbottens eller Norrbottens läns
lappmark, hade i icke ringa utsträckning inträffat, att då vid ägostjmkning
av ett hemman bildats en eller flera skogslotter, till fastigheten
hörande ströängar helt eller delvis blivit lagda till sådan lott eller att
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 168 käft. (Nr 199.) 9
66
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
man utlagt lotter bestående av allenast en eller flera ströängar. Antalet
och arealen av dylika ströängar framginge av en av kommittén upprättad
tabell (s. 92). Övervägande antalet av de hemman, som styckats
på nu nämnt sätt, tillhörde sågverksbolag, och kommittén antoge, att
bolagens önskan att låta ströängar läggas till skogslott eller bilda
särskild hemmanslott möjligen kunde vara motiverad av någon förhoppning
att vid eventuellt ägoutbyte av ängarna i vederlag bekomma skogsmark.
Den princip, på vilken kommitténs förslag om ströängar vilade,
kunde tydligen icke tillämpas å nu ifrågavarande ströängar, och kommittén
hade ifrågasatt, huruvida man icke beträffande dessa ängar skulle
helt och hållet avstå från den allmänna indragning, förslaget åsyftade att
genomföra. Med hänsyn till det avsevärda antal, vari dessa ängar förekomme,
och deras icke obetydliga areal hade kommittén dock icke kunnat
ansluta sig till en sådan uppfattning. Kommittén hade ej heller kunnat
lämna obeaktat, att de ängar, varom här vore fråga, ännu mindre än de
övriga under nuvarande förhållanden tjänade något förnuftigt ändamål.
Med hänsyn till de villkor, under vilka ängarna blivit upplåtna åt fastigheterna,
nämligen för att ingå i det å dessa bedrivna jordbruket,
skulle man måhända vilja göra gällande, att sedan en ägoreglering kommit
till stånd, som uteslöte ängslägenheternas användning för dylikt
ändamål, staten borde kunna utan vederlag återtaga ängarna. I betraktande
av innehållet i de i samband med avvittringen meddelade särskilda
kungl. breven om ängarnas bibehållande tillsvidare intill genomförande
av ett eventuellt markutbyte torde emellertid en dylik uppfattning
knappast kunna hävdas, utan ersättning av ett eller annat slag
böra tillerkännas innehavarna.
Kommittén hade icke funnit annan utväg stå till buds än att låta
ersättning utgå med kontant belopp, vartill ängarna kunde av ströängsnämnden
uppskattas. En dylik uppskattning erbjöde naturligtvis vissa
svårigheter. Fasthölle man emellertid, att ängar av ifrågavarande slag
icke kunde bereda fastighetsägaren någon större förmån, borde det låta
sig göra att, på sätt 56 § innebure, begränsa ersättningsbeloppet inom
ett i lagen utsatt, tämligen lågt maximum.
Emellertid kunde den som ägde en skogslott jämte dithörande
ängar möjligen finna det lämpligt, att odlingsområde utlades å skogsmarken
för att tagas i bruk av skogsarbetare, och vidare kunde det inträffa,
då en lott bestode uteslutande av ströängar, att någon av dem
inneslöte fastmark, som lämpade sig till boplats för en lägenhet, varifrån
ett å någon av ängarna upptaget odlingsområde skulle kunna brukas.
Med hänsyn till dylika undantagsfall hade kommittén ansett det
67
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 199.
böra tillkomma fastighetsägaren att påfordra tillämpning av den föreslagna
huvudregeln om vederlagets utgående i form av odlingsersättuing,
därest han till odlingsområde anvisade lämplig mark inom fastighetens
egentliga ägoområde eller, där fråga vore om lott, som uteslutande bestode
av ströängar, å någon av dessa (58 §).
När indragningen verkställdes på sådant sätt, att innehavaren av
ängarna ägde utfå lösensumman utan någon skyldighet att fullgöra förbättringsarbeten
å fastigheten, hade kommittén funnit bestämmelser vara
av nöden för tillvaratagande av inteekningshavares intressen. De närmare
regler, 59—63 §§ innehölle i ifrågavarande avseende, vore utformade
i nära överensstämmelse med stadgandena om utbetalning av ersättning
för exproprierad fastighet.
Vad kommittén sålunda föreslagit har av myndigheterna i allmänhet
lämnats ulan anmärkning och de erinringar,, som framställts, rikta
sig huvudsakligen mot det i 56 § föreslagna ersättningsbeloppen, högst
80 kronor för ströängar, som i befintligt skick kunna brukas till årlig
slåtter, och 20 kronor för ströängar, som ej kunna brukas till sådan
slåtter, allt för hektar räknat.
Lantmäteristyrelsen finner den sålunda föreslagna ersättningen vara
otillfredsställande och anför härom: Enligt styrelsens mening borde
ersättningen bestämmas efter höavkastningens storlek. Kommitténs förslag
i denna del torde hava tillkommit under förutsättning, att ängar,
som här avsåges, nästan uteslutande ägdes av bolag. Styrelsen hade
sig emellertid bekant åtskilliga fall, då ströängar utlagts såsom särskild
lott på begäran av ägare av annan fastighet såsom ifrågasatt köpare
eller för att upplåtas i samband med annan lott och öka dess fodertillgång
eller för att förekomma anspråk på skadeersättning vid flottning
och utdrivning av virke. I sistberörda syfte hade även förekommit, att
ströängar tillagts skogslott. I anledning av vad sålunda anförts syntes
58 § böra ändras därhän, att det skulle stå ägaren fritt att anvisa odlingsområde
även inom annan fastighet. Bereddes sådan möjlighet,
framträdde även lämpligheten av att, på sätt lantmäteristyrelsen beträffande
4 § ifrågasatt, låta ströäng, som upplåtits såsom avsöndring, bliva
föremål för indragning.
Förste lantmätaren i Norrbottens län anser högsta priset för hektar
för ängar, som årligen avbärgas, vara alltför lågt särskilt med hänsyn
till att en del älvs-, bäck-, översilnings- och utdikningsängar äro av
ganska högt värde och lämna stor avkastning.
Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har
Kostnads
beräkningar.
68 Kungl. Maj.ts proposition Nr 199.
ansett konsekvensen fordra, att ersättningen fastställdes av Konungen
på sätt i 20 § föreslagits. De föreslagna högsta prisen syntes utskottet
emellertid icke stå i rimlig proportion till det värde, ängarna under nuvarande
förhållanden hade, och den avkastning, de kunde ge sina ägare,
och ansåge utskottet maximigränsen för ifrågavarande ersättniugar böra
sättas till resp. 150 och 60 kronor, allt för hektar.
I fråga om det föreslagna ersättningsbeloppet må väl erkännas,
att detsamma kan synas väl lågt, men med hänsyn till den svaga
rätt, med vilken innehavarna av ströängar av nu avsedda art måste
anses besitta desamma, om man tager i betraktande de villkor, under
vilka ängarna ursprungligen upplåtits, torde kronan äga fullt fog att så
långt som kan vara rimligt begränsa ersättningens storlek. Att höja
lösenbeloppet för de säkerligen ganska få undantagsfall, som lantmäteristyrelsen
åsyftar, synes mig icke påkallat.
Vad lantmäteristyrelsen anfört därom att ströängsinnehavaren borde
i de fall, som här avses, äga rätt anvisa odlingsområde även inom
annan fastighet torde stöta på synnerligen stora praktiska olägenheter.
Därjämte må framhållas de svårigheter, som med en dylik anordning
skulle uppkomma, att vederbörligen tillgodose inteckningshavares rätt.
Då det, såsom kommittén framhållit, med hänsyn till hithörande ängars
ganska talrika förekomst är av vikt, att kronan beredes möjlighet att
förvärva desamma, ser jag alltså ingen annan framkomlig väg än den
av kommittén föreslagna. Vad angår den av lantmäteristyrelsen i detta
sammanhang berörda frågan om indragning av ströängar, vilka avsöndrats
såsom självständiga fastigheter, torde den omständigheten, att
det icke låter sig göra att i fråga om dessa ängar tillämpa förslagets
allmänna grundsats om ersättningens utgående i form av bekostande av
odling, vara ett ytterligare skäl till de vid 4 § anförda att undantaga
dem från indragning.
Jag föreslår därför, att ifrågavarande paragrafer oförändrad e bibehållas.
I fråga om kostnaderna för den föreslagna indragningen av ströängar
har kommittén anfört följande:
»Inom Norrbottens län omfatta enligt avvittringshandlingarna de å kronomark
belägna ströängar, som tillhöra hemman nedom odlingsgränsen, en areal av 52,948
hektar med en vid avvittringen uppskattad höavkastning av 11,358 lass om 425
kilogram eller således omkring 4,827,000 kilogram. Ehuru tillämpningen av bestämmelserna
i förslaget gjorts beroende icke av fastigheternas belägenhet ovan eller
nedom odlingsgränsen utan av ängarnas belägenhet nedom sagda gräns, torde utan
fara för väsentligt misstag nämnda siffror kunna läggas till grund för beräkningarna,
69
Kungl. Maj.ts proposition Nr 199.
då det kan antagas, att de nedom odlingsgränsen belägna ängar, som tillhöra fastigheter
ovan odlingsgränsen, ungefärligen motsvara de ovan odlingsgränsen liggande
ängar, som tillhöra fastigheter nedom samma gräns och som ingå i förut nämnda
sifferuppgifter. .
Vad beträffar Västerbottens län utgör arealen av ströängar, tillhörande fastigheter,
som varit föremål för tidigare avvittring och alltså ej äro underkastade
tilläggsavvittring, sammanlagt 34,197 hektar med en uppskattad höavkastning av
6,121 lass eller omkring 2,601,000 kilogram.
För bägge länen skulle alltså totalarealen av ängar å kronomark inom_ den
föreslagna lagens geografiska tillämpningsområde utgöra tillhopa omkring 87.000
hektar med en höavkastning av i runt tal 7,400,000 kilogram.
På sätt tidigare anförts (sid. 38) har visserligen denna areal i sammanhang
med företagna laga skiften undergått en ej oväsentlig minskning, men av skäl, som
i samband därmed blivit anförda, torde någon avsevärd minskning av ängarnas höavkastning
därigenom icke hava uppstått.
En del av de ängar, som i det föregående åsyftats, skulle på grund av bestämmelserna
i lagförslagets 5 och 6 §§ ej komma att indragas. Omfattningen av
dessa ängar låter sig icke i förväg säkert beräknas. I någon utsträckning lärer
ock indragning möta hinder genom brist på odlingsområde eller sådan reserv av
odlingsmark, som avses i lagförslagets 23 §. A andra sidan torde det visa sig, att
den vid avvittringen skedda uppskattningen i många fall är för låg och vid ströängsförrättningama
kommer att höjas. Sannolikt kommer detta att inträffa i större
utsträckning än som motsvaras av de fall, då avvittringsuppskattningen visat sig
vara för hög eller då för röjningsland och dylika ängar sänkning kommer i fråga
enligt förslagets 15 §. .
Med hänsyn till alla de nu nämnda omständigheterna, vilka i väsentlig mån
komma att verka utjämnande mot varandra, har kommittén ansett sig böra beräkna,
att de ströängar, som skola indragas, i höavkastning lämna förutnämnda totalbelopp
omkring 7,400,000 kilogram.
Emellertid skulle enligt förslaget ströängar, som tillhöra skogslotter eller
bilda särskilda hemmanslotter, icke ersättas genom bekostande av odlingar utan med
kontanta penningar, därest ej ägaren påfordrar ängarnas indragande enligt de allmänna
grunderna. Om i enlighet med gjord beräkning för dessa ängar, vilkas totalareal
utgör omkring 6,700 hektar, avdrages omkring 8 procent av totalbeloppet,
skulle återstå ängar med en höavkastning av omkring 6,800.000 kilogram.
Då motsvarande hömängd skall hämtas från odlade vallar, gäller det först
att bedöma, vilken medelavkastning sådana vallar kunna antagas lämna i lappmarkerna.
I lagförslaget äro gränserna nedåt och uppåt satta till 1,700 respektive
3,000 kilogram för hektar (21 §). Med hänsyn därtill att man, såsom tidigare framhållits,
i allmänhet icke lärer kunna beräkna en mera rationell skötsel av vallodlingarna,
torde medelavkastningen ej kunna sättas högre än till 2,000 kilogram
per hektar. Med beräkning därefter skulle för åstadkommande av en höavkastning
motsvarande ströängarnas behöva uppodlas en areal av 3,400 hektar.
Odlingskostnad för hektar räknat torde med hänsyn därtill att lättodlad myrmark
i allmänhet lärer vara att tillgå kunna sättas till ett genomsnittsbelopp av
700 kronor för hektar. Härtill kommer gödslingen, vilken kommittén anser sig böra
70
Kunrjl. Maj:ts proposition Nr 199.
beräkna till i medeltal 300 kronor per hektar. Totalkostnaderna för odlingsområdenas
iordningställande skulle således uppgå till omkring 3,400,000 kronor.
Härtill kommer kostnaden för förvärv av de ängar, som skola ersättas kontant.
Med hänsyn till förenämnda uppgifter om dessa ängars totalareal och i betraktande
därav att ängarna till större delen lära vara av sämre beskaffenhet torde
ersättningsbeloppet för dem tillhopa ej komma att överskrida 170,000 kronor.
De vid indragning av ströängar ifrågakommande ersättningarna för avrösningsjord
(7 §), för nedlagt arbete å odlingsområde (22 §) och för mistad avkastning
från ängar, som avträtts före den i allmänhet lagstadgade tiden (40 §), kunna icke
närmare beräknas med torde förslagsvis böra sättas till 100,000 kronor.
Vad beträffar kostnaderna till ströängsnämnder har kommittén vid sina beräkningar
utgått från årskostnaden för en nämnd. Den i nämnden tjänstgörande lantmätaren
torde såsom förut anförts (s. 85) under året erhålla stadigvarande sysselsättning.
Hans avlöning torde i betraktande härav och med hänsyn till de förmåner,
som tillkomma lantmätare med jämförlig sysselsättning, skäligen böra sättas
till 10,000 kronor jämte ersättning efter fjärde klassen i gällande resereglemente,
förslagsvis 2,500 kronor. För skriv- och ritgöromål erfordras under minst halva
året särskilt biträde, varförutom lantmätaren bör hava att tillgå ett mindre anslag
till skriv- och ritmateriel, blanketter m. fl. expenser. Kostnaderna härför synas
kunna anslås till 2,000 kronor.
Nämndens övriga ledamöter beräknas bliva sysselsatta under högst fyra och
en halv månader. Ersättningen till dem föreslås till 450 kronor per månad eller
omkring 2,00t) kronor jämte ersättning enligt fjärde klassen i resereglementet, beräknad
till omkring 2,500 kronor.
Till hantlangning torde åtgå högst 1,200 kronor för år.
Efter dessa grunder skulle årskostnaden för vane ströängsnämnd uppgå till
24,700 kronor.
Det återstår då att avgöra huru många arbetsår, som kunna antagas åtgå
för genomförande av hela ströängsindragningen. I detta hänseende äro beräkningar
givetvis synnerligen vanskliga, då man ej har att bygga på någon erfarenhet från
andra jämförliga områden. Kommittén har emellertid trött sig kunna beräkna, att
en ströängsnämnd i allmänhet borde för varje förrättningsdag medhinna minst en
förrättning, i enklare fall två eller flera. Då brukningsdelarna inom Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker enligt tillgängliga statistiska uppgifter uppgå till
ett antal av 7,845 och högst halva antalet här torde utgöras av fastigheter med
ströängar, som falla under lagens tillämpning, skulle, med beräkning av etthundra
förrättningsdagar årligen, indragningen kunna förmodas kräva en tid av omkring
30 år för en nämnd. Därest, såsom kommittén anser lämpligt, fyra nämnder skulle
tillsättas och samtidigt fungera, torde arbetet kunna verkställas inom en tidrymd
av åtta år. En viss kontroll av nu gjorda beräkningar torde man kunna vinna
genom att med utgångspunkt från ströängarnas totalareal undersöka, huru mycken
ströängsmark en nämnd för varje förrättningsdag behövde taga under behandling
för att arbetet i det hela skulle av fyra nämnder medhinnas under en tid av åtta
år. Då totalarealen utgör omkring 87,000 hektar, skulle efter förestående beräkning
under varje förrättningsdag medhinnas behandling av omkring 27 hektar ströängar.
Med hänsyn till den tidsutdräkt, som undersökningarna för val av odlingsområde,
bedömande av tillgång på odlingsreserv m. m. måste medföra, torde en
71
Kungl. Maj .ta proposition Pir 199.
dylik medelareal icke överstiga vad som i allmänhet kan medhinnas, även om i
särskilda fall, då det gäller större ströängskomplex, en flerdubbelt större arbetsprestation
bör kunna åstadkommas.
Med utgångspunkt från nu anförda approximativa beräkningar skulle kostnaderna
för ströängsnämndema uppgå till i runt tal sammanlagt 800,000 kronor.
Till avsyning av odlingsarbeten torde böra beräknas omkring 40,000 kronor.
De sammanlagda kostnaderna för ströängsindragningen kunna alltså beräknas
bliva:
odlingar ................................................................................
ersättning i penningar för vissa ängar ............................
» » » » mistad avkastning m. m.....
ströängsnämndema m. m.....................................................
avsyning av odlingsarbeten ..........................:.............
kronor 3,400,000
» 170,000
» 100,000
» 800,000
» 40,000
Summa kronor 4,510,000.»
Någon anledning till anmärkning mot de av kommittén gjorda
kostnadsberäkningarna synes icke föreligga. Då jag emellertid, såsom
vid 3 § anförts, föreslagit en utvidgning av området för ströängsindragningen,
avseende dels den del av Jukkasjärvi socken, som ligger ovan
odlingsgränsen, dels ock vissa inom övriga socknar i Norrbottens län
belägna ängar ovan samma gräns, medför detta någon ökning i kostnaderna.
Eu approximativ beräkning ger vid handen, att de ängar,
som sålunda skulle ytterligare göras till iöremål för indragning, upptaga
en areal av omkring 4,700 hektar med en enligt avvittringshandlingarna
beräknad höavkastning av omkring 560,000 kilogram. Kostnaderna för
indragningen av dessa ängar skulle enligt de beräkningsgrunder, som
kommittén använt, uppgå till i runt tal 300,000 kronor. Sammanlagda
kostnaden för ströängsindragningen skulle alltså kunna beräknas till
omkring 4,800,000 kronor.
Förslagen till lag huru förhållas bör med ''ströängar vid ägostyckning inom
Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark och till lag om förbud
mot avsöndring av ströängar inom Västerbottens eller
Norrbottens läns lappmark.
De lagar som den 25 maj 1917 utfärdats om ströängars behandling
vid ägostyckning gälla endast för tiden till den 1 januari 1923.
Kommittén anser det uppenbart, att det för genomförande av den indragning
av ströängar som i förslaget åsyftas är av nöden att, till dess
en reglering kommer till stånd, bibehålla såväl de bestämmelser, som år
72
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
1917 genomfördes i syfte att utesluta möjligheten för en fastighetsägare
att vid ägostyckning lägga ströängar till skogslott som förbudet
mot att genom avsöndring skilja ströängar från fastighet. Emellertid
har kommittén i fråga om ängar, som vid ströängsförrättning bibehållits
under fastighet, icke funnit någon anledning föreligga att genom undantagande
från de allmänna bestämmelserna om ägostyckning och jordavsöndring
förhindra ägaren att åstadkomma fastighetsbildningar av
nyss antydda slag. Kommittén har alltså föreslagit, att de i 1917 års
lagar upptagna föreskrifter fortfarande skola äga giltighet, dock med
den ändringen, att de ej skola tillämpas å ängar, som vid ströängsförrättning
bibehållits under fastighet.
Mot förslagen har ingen annan erinran framställts än att beträffande
förslaget till lag om förbud mot avsöndring av ströängar kammarkollegium
framhållit, att förslaget icke innehölle någon övergångsbestämmelse
motsvarande den som gäller i fråga om lagen den 25
maj 1917, enligt vilken föreskrives, att därest avhandling rörande jordavsöndring
blivit upprättad före den 1 mars 1917 och till Konungens
befallningshavande ingivits för fastställelse, innan lagen trätt i kraft,
lagen icke skall äga tillämpning. Kammarkollegium anser den möjligheten
icke utesluten, att jordavsöndringsärende, varå sagda övergångsbestämmelse
är tillämplig, ännu kan vara på myndighets (Konungens
befallningshavandes, kammarkollegiets eller regeringsrättens) prövning
beroende, exempelvis på grund därav att viss, på ärendets slutliga avgörande
beroende fråga hänvisats till rättegång, och kollegium finner försiktigheten
bjuda, att en liknande övergångsbestämmelse intages jämväl
i förevarande förslag.
På de av kammarkollegium anförda skäl torde det vara tillrådligt
att i förslaget till lag om förbud mot avsöndring införa en övergångsbestämmelse,
avseende att lagen icke göres tillämplig å de fall, som
voro undantagna redan i lagen den 25 maj 1917, och har jag i enlighet
härmed låtit omarbeta förslaget.
Departementschefen uppläste härefter i enlighet med av honom
angivna grunder avfattade förslag till
1) lag om ströängars indragande till kronan,
2) lag huru förhållas bör med ströängar vid ägostyckning inom
Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark, samt
3) lag om förbud mot avsöndring av ströängar inom Västerbottens
eller Norrbottens läns lappmark,
73
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
vilka förslag finnas såsom bilagor fogade vid detta protokoll; och hemställde
departementschefen, att Kungl. Maj:t måtte förordna, att lagrådets
yttrande över förslagen måtte, för det ändamål 87 § regeringsformen
omförmäler, inhämtas medelst utdrag av protokollet.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna
bifall.
Ur protokollet:
Allan Tigerschiöld.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 168 käft. (Nr 199.)
10
74
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
Förslag
till
Lag
om ströängars indragande till kronan.
I. Allmänna bestämmelser.
1 §•
Med ströängar förstås i denna lag ägor, som hemman eller nybygge
i Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark vid avvittring
fått sig tillsvidare tillagda å kronomark.
2 §•
Ströängar skola efter ty i denna lag stadgas indragas till kronan.
3 §•
Denna lag skall icke äga tillämpning å ströängar inom Västerbottens
läns lappmark, vilka tillhöra fastighet, som, enligt vad särskilt
är stadgat, kan bliva föremål för tilläggsavvittring, ej heller å ströängar,
tillhörande fastighet inom Karesuando socken eller inom Gällivare, Jokkmokks
eller Arjeplogs socken belägen by eller fastighet, vars samtliga
ägor ligga ovan odlingsgränsen.
4 §•
Består fastighet, som tillkommit genom jordavsöndring, uteslutande
av en eller flera ströängar, äge denna lag ej tillämpning å sagda ängar.
5 §•
Under stadgandet i 2 § inbegripes icke äng eller del därav, som,
innan förrättning enligt denna lag å fastigheten företages, blivit försatt
i sådant odlat skick, att den kan för framtiden brukas såsom åker.
75
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
Strö äng, som, änskönt ej odlad, i befintligt skick kan med fördel
från fastigheten brukas till årlig slåtter, vare ej heller inbegripen under 2 §.
6 §•
År ströäng, som, enligt vad här förut är stadgat, skulle vara
underkastad indragning, belägen i omedelbar närhet av äng, som jämlikt
5 § är från indragning undantagen, varde ock den förra ängen eller
viss del därav undantagen, i den mån sådant prövas nödigt för vinnande
av lämplig ägoanordning.
För ernående av dylik ägoanordning må ock äng, som enligt senare
stycket av 5 § skulle bibehållas under fastighet, eller del av sådan äng
indragas till kronan.
7 §‘
Vederlag för ströängar, som indragas till kronan, skall utgå
medelst bekostande av odling å den fastighet, vartill ängarna höra.
Odlingen skall vara sådan, att därigenom kan åt fastigheten beredas
höavkastning till samma myckenhet, som vid uppskattning enligt denna
lag beräknas kunna skördas å ängarna.
Har vid laga skifte mark, som i skifteshandlingarna betecknats
såsom avrösningsjord, upptagits bland ströängar, skall å marken sättas
visst värde i penningar och odlingen bestämmas sa, att kostnaden därför
motsvarar värderingsbeloppet.
Ingår i ströäng område, som vid skifte betecknats såsom impediment,
tillfälle det kronan utan ersättning.
8 §’
Fråga om ströängars indragande till kronan och bestämmande av
vederlag för dem skall företagas till handläggning av en särskild nämnd,
kallad ströängsnämnd.
Nämnden skall bestå av en lantmätare, vilken törordnas av
Konungen, samt en jordbrukskonsulent eller annan person med jämförlig
utbildning och en person, som, utan att behöva äga dylik utbildning,
besitter praktisk insikt i jordbruk, vilka sistnämnda ledamöter lörordnas,
den förre av länsstyrelsen och den senare av länets hushållningssällskaps
förvaltningsutskott.
9 §-
Konungen bestämmer för varje år antalet av de ströängsnämnder,
som skola tillsättas, samt anvisar åt varje nämnd visst verksamhetsområde.
76
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
10 §•
Lantmätaren har att leda ströängsnämndens sammanträden och
därvid föra protokoll, innefattande redogörelse för vad under förrättningen
förekommit. Protokollet bör vid varje sammanträdes slut uppläsas
för närvarande sakägare.
11 §.
Stanna ströängsnämndens ledamöter i olika meningar, galle vad
de flesta säga. Har var sin mening, gälle lantmätarens.
12 §•
Mot ledamot i ströängsnämnd gälle de jäv, som i avseende å laga
skifte äro stadgade för lantmätare eller god man.
Anmäles vid förrättningen jäv, meddele ströängsnämnden beslut
däröver.
Ogillas framställt jäv, skall, utan hinder av jävet, förrättningen
fortgå.
Finnes jäv lagligen grundat, varde förrättningen avbruten, och
tillkännagive lantmätaren förhållandet för länsstyrelsen, som har att vidtaga
åtgärd för annan ledamots förordnande.
År någon missnöjd med beslut, varigenom jäv mot förrättningsman
ogillas, äge han inom trettio dagar från deit beslutet meddelades
till ordföranden i ägodelningsrätten ingiva besvär, åtföljda av utdrag
av protokollet i vad det avser överklagade beslutet. Ordföranden i ägodelningsrätten
meddele skyndsamt beslut angående jävet. Över dylikt
beslut må ej klagan föras.
13 §.
Särskild förrättning enligt denna lag varde hållen för varje fastighet,
vilken behörigen utbrutits eller efter sämjedelning bildar särskild
brukningsdel. Åro ströängar gemensamma för två eller flera i övrigt
skilda fastigheter, varde gemensam förrättning hållen för dessa. Finner
ströängsnämnd eljest särskilda omständigheter föranleda, att förrättning
äger rum i ett sammanhang för flera fastigheter, må nämnden därom
besluta.
14 §.
Om ungefärliga tiden för förrättning, som ströängsnämnd har att
företaga å fastighet, skall lantmätaren minst fjorton dagar förut låta
77
Kungl. Maj:ts ■proposition Nr 199.
uppläsa kungörelse i kyrkan i den församling, där fastigheten är belägen.
Därjämte åligger lantmätaren att minst tjugo dagar före den
beräknade tiden för förrättningen med posten avsända kallelse till den,
som enligt senaste mantalslängd eller eljest tillgängliga upplysningar
i egenskap av ägare innehar fastigheten; dock vare, där denne icke
har känt hemvist inom riket eller han vistas utom riket, sådan kallelse
icke erforderlig.
Då ecklesiastikt hemman beröres av förrättning, som bär avses,
göre lantmätaren i god tid hos länsstyrelsen anmälan därom, i syfte
att allmänt ombud må förordnas att vid förrättningen bevaka hemmanets
rätt.
15 §.
Vid uppskattning av ströängars avkastning har ströängsnämnden
att beräkna myckenheten av det hö, ängarna i befintligt skick i medeltal
årligen kunna lämna. Beträffande ströäng, som i skifteshandlingar
•eller, där skifte ej ägt rum, i avvittringshandlingar betecknats såsom
ägnad för röjning, ängsvattning eller vattenavtappning men vara sådant
arbete ej kommit till stånd, skall avkastningen beräknas till en femtedel
av vad marken efter dess iordningställande kan anses komma att lämna.
16 §.
Till ledning vid den i 15 § avsedda beräkning av ströängars
höavkastning skall tjäna den uppskattning, som skett vid avvittringen;
dock må avvikelse '' därifrån äga rum i den mån sådant föranledes av
innehållet i skifteshandlingar, kreatursantalet vid gården eller andra
omständigheter. Ströängsnämnden äge ock, då särskild anledning därtill
föreligger, att för höavkastningens beräknande företaga besiktning
av ängarna. ■
17 §•
Då, efter ty i 7 § sägs, värdet av ströäng skall beräknas i penningar,
må det ej i något fall sättas högre än till femton kronor för
hektar räknat.
:i« §•
Ströängsnämnden tillkommer att utse området för den odling, som
skall av kronan bekostas. " r.'' ■
Till odlingsområde må utses antingen mark inom fastighetens
egentliga ägoområde eller till fastigheten hörande ströäng eller ock
78
Kungl. Ma):ts proposition Nr 199.
kronomark, däri inbegripen äng, som ströängsnämnden finner böra från
annan fastighet indragas till kronan.
19 §.
Varder av fastighetens ägare viss mark inom fastighetens egentliga
ägoområde anvisad till odlingsområde, skall denna anvisning följas, därest
antingen kostnaden för områdets odlande och första gödslande understiger
två tredjedelar av det belopp, som, på sätt i 20 § sägs, varder
bestämt såsom det högsta, vartill i något fall dylik kostnad må uppgå,
eller ock odlingsområdets förläggande till annan plats än den anvisade
icke skulle medföra nämnvärd minskning i den kostnad, som skall av
kronan gäldas.
, , 20 §.
Där ej till odlingsområde utses mark, som av fastighetens ägare
anvisas, skall vid dess utväljande iakttagas:
att odlingsområde ej i något fall må förläggas så, att avståndet
från boplats, därifrån det skall brukas, överstiger fem kilometer, efter
framkomlig väg räknat;
att till odlingsområde ej må utses mark utanför fastighetens egentliga
ägoområde, med mindre sådant länder fastigheten till fördel och
icke föranleder olämplig ägoanordning för kronan;
att mark, vars odlande skulle medföra betydande kostnad, ej må
ifrågakomma, så framt annan mark står till buds, som kan odlas för
väsentligen mindre kostnad; samt
att mark, å vilken torrläggning eller annat arbete för uppodling
till åker ägt rum innan förrättning å fastigheten företages, ej må ifrågakomma,
med mindre ägaren lämnar sitt medgivande därtill eller annan
mark ej finnes att tillgå.
Få Konungen ankommer att tid efter annan fastställa ett belopp
såsom det högsta, vilket i något fall må, för hektar räknat, utbetalas
enligt denna lag såsom kostnad för områdes odlande och första gödslande
; och må mark, vars iordningställande skulle medföra högre kostnad,
ej utses till odlingsområde, med mindre ägaren åtager sig att svara
för den del av kostnaden, som överstiger sagda belopp.
I övrigt skall vid odlingsområdes utväljande tillses, vad som är
för fastigheten lämpligast.
Kungl. Majis proposition Nr 199.
79
21 §.
För bestämmande av omfattningen av mark, som för ernående
av den enligt 7 § erforderliga höavkastningen bör utläggas såsom odlingsområde,
har ströängsnämnden att till viss myckenhet, lägst ettusensjuhundra
kilogram och högst tretusen kilogram för hektar, beräkna den
höavkastning, marken kan i odlat skick lämna. Varder i till odlingsområde
utsedd sådan fastigheten tillhörande mark, som redan begagnas
till slåtter, skall från den beräknade myckenheten avdragas vad som
enligt ströängsnämndens uppskattning motsvarar avkastningen av marken
i dess befintliga skick.
22 §.
Där till odlingsområde utses mark, å vilken torrläggning eller
annat arbete för uppodling till åker påbörjats, vare ägaren, efter ströängsnämndens
beprövande, berättigad till skälig ersättning av kronan
för det arbete, som av honom bekostats.
23 §.
Där ströängar, som ifrågakomma till indragning, hava den beskaffenhet
och det läge, att de väl lämpa sig att odlas och brukas under
den fastighet, dit de höra, skall ströängsnämnden tillse, huruvida fastigheten
efter ängarnas avträdande samt uppodlande av ifrågasatt odlingsområde
skulle hava i behåll till odling tjänlig mark, som kan lämna en
avkastning, motsvarande den från ängarna beräknade och hälften därutöver.
Skulle så ej vara fallet, skall av kronomark, som är tjänlig till
odling och väl lämpar sig att brukas under fastigheten, till denna läggas
ett område av den omfattning, att från detsamma jämte den i behåll
varande odlingsmarken inom fastigheten kan erhållas en avkastning,
motsvarande den från ängarna beräknade och hälften därutöver.
24 §.
Odlingsområde, som för fastigheten utses utanför dess egentliga
ägoområde, skall, såvitt ske kan, utläggas sa, att det kommer att omfatta,
förutom vad som är avsett att odlas, jämväl därmed sammanhängande
mark, som ytterligare kan erfordras för områdets ändamålsenliga
brukande samt för bildande av regelbundna och tjänliga gränser.
Lag samma vare beträffande område av kronomark, som enligt
23 § tillägges fastigheten.
80
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
25 §.
• ■ Tillhöra ströängar två eller flera fastigheter samfällt utan att vara
dem emellan sämjedelade, skall, där så-ske kan, å någon av ängarna
eller å annan för fastigheterna gemensam mark eller ock å kronomark
odlingsömråde i enlighet med denna lag utläggas för fastigheterna samfällt.
Det i 20 § givna stadgandet, att odlingsområde ej må utläggas
på Större avstånd än fem kilometer från fastighet, varifrån det skall
brukas, äge i ty fall ej tillämpning, ej heller de i 23 § givna föreskrifter
om åliggande för ströängsnämnd att tillse, det fastighet efter
ängars avträdande har i behåll mark, som är tjänlig till odling.
26 §.
Finnes vid förrättning enligt denna lag, att odlingsområde ej står
till buds eller att vad som står till buds ej förslår till beredande åt
fastigheten av en höavkastning, till fullo motsvarande den, som ströängarna
kunna lämna, skola ängarna, i den mån deras avkastning således
ej kan ersättas genom odling, bibehållas åt fastigheten.
Står odlingsområde till buds men däremot icke sådant område, som
i 23 § avses, skola, i den mån det saknas, ströängarna bibehållas, där
ej fastighetens ägare yrkar, att de ändock indragas.
27 §.
Skola på grund av bestämmelserna i 26 § de till en fastighet
hörande ströängar allenast delvis indragas, tillkommer ströängsnämnden
att, efter ty prövas vara för fastigheten lämpligast, bestämma vad som
skall indragas och vad som skall åt fastigheten bibehållas.
28 §.
Kan torrläggningsarbete, som ifrågakommer för utläggande av
odlingsområde, medföra märkbar inverkan å vattenförhållandena i vattendrag,
sjö eller annan vattensamling, eller uppkommer fråga om arbetets
laglighet med hänsyn till inverkan å mark, som tillhör annan än den,
för vilkens räkning odlingsområde utlägges, skall frågan om torrläggningen
prövas i den ordning, som i vattenlagen finnes för sådant fall
stadgat; och skall förrättningen under tiden vila.
Finner ströängsnämnd, att ifrågakommande torrläggningsarbete
bör, såsom ländande till båtnad för två eller flera fastigheters odlingsområden,
utföras i ett sammanhang, skall envar av fastigheternas ägare
deltaga i arbetet i män av den nytta, som nämnden prövar kunna genom
81
. Kungl. Maj.ts proposition Nr 199.
torrläggningen beredas fastigheten. Nämnden tillkommer att med tillämpning
härav mellan ägarna fördela arbetet, så att envar av dem får
sig anvisad viss del av arbetet, eller ock, där det ej lämpligen kan ske,
föreskriva, att arbetet skall utföras av delägarna samfällt. Efter enahanda
grunder har nämnden i ty fall ock att meddela bestämmelser om
underhållet av föreskriven anläggning.
29 §.
Ströängsnämnden har att uppgöra plan för den odling, som skall
av kronan bekostas. Sådan plan skall innefatta bestämmelse om sättet
för såväl utförande av odlingen, torrläggning däri inbegripen, som den
odlade markens första gödsling med erforderlig konstgödsel ävensom
detaljerad beräkning av kostnaderna för dessa åtgärder.
I planen skall angivas vilka arbeten skola anses motsvara hälften
av kostnaden. Där så lämpligen kan ske, skola dessa arbeten bestämmas
så, att efter deras utförande viss del av odlingsområdet är färdigt
att tagas i bruk.
30 §.
Över odlingsområde skall upprättas kartskiss och beskrivning, så
avfattade, att området lätt kan återfinnas, varjämte detsamma skall utstakas
å marken. År området beläget utanför fastighetens egentliga
ägoområde, skall det därjämte rörläggas samt fullständig karta med
beskrivning upprättas. Lag samma vare i fråga om område, som jämlikt
23 § förenats med fastigheten.
I planen upptagna diken skola, i den mån sådant erfordras, utmärkas
å marken.
Har ströäng allenast delvis indragits till kronan, skall rågång
mot den de! av ängen, som bibehållits under fastigheten, å marken
utstakas och rörläggas samt karta med beskrivning över rågången
upprättas.
•51 §•
Sedan alla vid förrättningen förekommande frågor blivit behörigen
utredda, skall ströängsnämnden avgiva utlåtande. Detta skall föredragas
å sammanträde med sakägarna, och varde därvid tillkännagivet
vad enligt 34 § skall iakttagas för fullföljande av talan mot nämndens
beslut.
Uppskov med förrättning må ej äga rum, med mindre sådant på
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 168 höft. (Nr 199.) It
82
Kunyl.
grund av sakens vidlyftighet eller andra tvingande omständigheter är
oundgängligen nödigt.
32 §.
Senast sex månader efter det förrättningen avslutats skall ett exemplar
av protokollet över densamma med därtill hörande handlingar utan
lösen bevisligen tillställas fastighetens ägare eller, om dennes vistelseort
ej är känd eller han vistas utom riket, någon som är boende å fastigheten
eller en av grannarna.
Avser förrättningen flera fastigheter, skola förrättningshandlingarna
tillställas den, som vid förrättningen utsetts att för gemensam räkning
mottaga desamma.
Då fråga är om ecklesiastikt hemman, skola förrättningshandlingarna
tillställas det allmänna ombudet.
Inom den i första stycket angivna tid åligger det tillika lantmätaren
att översända samtliga till förrättningen hörande koncepthandlingar
till vederbörande revirförvaltare; och har denne att tillställa lantmätaren
bevis om mottagandet.
Bevis att förrättningshandlingarna blivit vederbörande tillställda
skall av lantmätaren översändas till ordföranden i ägodelningsrätten.
33 §.
Revirförvaltaren åligger att i vad kronans rätt angår granska förrättningshandlingarna
samt, där så ifrågakommer, å kronans vägnar
fullfölja talan mot förrättningen.
Förrättningshandlingarna skola, evad talan av revirförvaltaren fullfölj
es eller icke, inom besvärstidens utgång av honom insändas till ordföranden
i ägodelningsrätten.
34 §.
Den som är missnöjd med ströängsnämnds utlåtande skall, vid äventyr
att detsamma eljest vinner laga kraft, inom sextio dagar efter handlingarnas
delfående ingiva besvär till ordföranden i ägodelningsrätten.
Klaganden stånde ock öppet att på eget äventyr med posten insända
besvären till ordföranden så tidigt, att de komma honom till hända före
sagda tids utgång.
35 §.
Hava besvär i enlighet med 34 § inkommit till ordföranden i ägodelningsrätten,
utsätte han så snart lämpligen ske kan tid och ort för
83
Kungl. Maj:ts proposition Nr 19 (J.
ärendets handläggning samt kalle minst 14 dagar före sammanträdet
rättens ledamöter, fastighetens ägare och revirförvaltaren ävensom allmänt
ombud, där sådant varit förordnat. Ordföranden äge tillika, där särskilda
omständigheter sådant påkalla, till rätten kalla förrättningslantmätaren,
så ock särskild sakkunnig till rättens biträde.
36 §.
Ågodelningsrätten sammanträder å plats, där sammanträde med
minsta kostnad för det allmänna och sakägare kan hållas. Syn på
stället må förrättas endast då ågodelningsrätten eller dess ordförande
finner det för ärendets prövning oundgängligen nödigt.
Kostnaden för ägodelningsrättens sammanträde skall gäldas av
allmänna medel.
37 §.
Över ägodelningsrättens utslag må ej klagan föras i annat hänseende
än såvitt fråga är om vilka ängar, som skola till kronan indragas.
Den som härutinnan är missnöjd med ägodelningsrättens utslag äger
att sist å sextionde dagen från den dag, utslaget gavs, till ordföranden
i ågodelningsrätten ingiva sina till Konungen ställda besvär. Besvären
skola vara avfattade i två exemplar vid äventyr att klaganden eljest
har att gälda lösen för avskrift av desamma.
Finner revirförvaltaren synnerliga skäl att påkalla sakens fullföljande
hos Konungen, har han att i god tid före besvärstidens utgång till
ombudsmannen och fiskalen hos domänstyrelsen ingiva skriftlig framställning
av sagda skäl ävensom ägodelningsrättens protokoll och utslag
samt handlingarna i ärendet; och skola dessa för sådant ändamål på
anmälan tillhandahållas honom av ordföranden. Har dylik framställning
gjorts, äger ombudsmannen, där även han finner synnerliga skäl till
klagan föreligga, å kronans vägnar fullfölja talan mot utslaget.
När besvär av fastighetens ägare inkommit, har ordföranden att
låta besvären jämte övriga handlingar tillställas ombudsmannen. Aro
besvär anförda av ombudsmannen, skola de av ordföranden tillställas
fastighetens ägare eller den, som enligt 32 § mottagit förrättningshandlingarna.
Sedan delgivning av besvären sålunda ägt rum, må till Konungen
ställd förklaring över besvären inom trettio dagar från delgivningen
till ordföranden ingivas eller med posten insändas. Sedan den förelagda
tiden tilländagått eller förklaring därförinnan inkommit, värde handlingarna
av ordföranden insända till Konungens nedre justitierevision.
84
Kungl. Majds proposition Nr 199.
38 §.
Då beslut om ströäng^rs indragande äger laga kraft, skall ordföranden
i ägodelningsrätten därom meddela bevis, att biläggas förrättningshandlingarna
och tecknas å karta, där sådan upprättats. Bevis om
beslutets laga kraft varde jämväl med posten av ordföranden tillställt
fastighetens ägare eller den, som enligt 32 § mottagit förrättningshandlingarna,
så ock allmänt ombud.
Ordföranden översände därefter handlingar och karta till lantmätaren;
och har denne att medelst utdrag ur handlingarna samt, där så erfordras,
kopia av kartan meddela domänstyrelsen nödig kännedom om ärendet.
39 §.
Utöver vad i 34—38 §§ finnes stadgat skall beträffande rättegång
i mål om ströängars indragande i tillämpliga delar gälla vad i avseende
å rättegången i skiftesmål är föreskrivet.
4° §.
Ströängar skola till kronan avträdas, då tre år förflutit frän det
laga kraft åkommit beslut om deras indragande. Dock må ströängsnämnden
för särskilt fall, där synnerliga skäl föreligga, medgiva ytterligare
anstånd med högst tre år.
Har ströäng eller del därav utsetts till odlingsområde för annan
fastighet, skall ängen avträdas så snart laga kraft åkommit sagda beslut.
Ågaren njute i sådant fall ersättning för mistad avkastning under
en tid av tre år från avträdandet; och varde beloppet av sagda ersättning
bestämt av ströängsnämnden.
41 §.
Finnes lada å ströäng, som indrages, vare ägaren berättigad att
bortföra ladan. År den ej bortförd inom ett år efter det ängen avträddes,
tillfälle den kronan utan lösen.
42 §.
Ersättning, som avses i 22 eller 40 §, skall av länsstyrelsen utbetalas,
så snart förrättningen vunnit laga kraft.
Annan odlingskostnad, som det åligger kronan att gälda, skall av
länsstyrelsen utbetalas med en femtedel så snart beslutet om ängarnas
indragande äger laga kraft och fastighetens ägare anmäler sig ämna påbörja
odlingsarbetet, med två femtedelar då fastighetens ägare med in
-
85
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
tyg av nämndeman, ledamot i ägodelningsrätt eller god man för lånt*
mäteriförrättningar eller ock två andra trovärdiga män styrker sig hava
i enlighet med uppgjord plan fullgjort så mycket av vad däri föreskrives
som motsvarar halva kostnaden, samt med återstående två femtedelar,
då med intyg av synemän, som länsstyrelsen på ansökan förordnat,
styrkes, att det föreskrivna är i sin helhet fullgjort.
43 §.
Belopp, som i enlighet med denna lag utgår i mån av verkställda
arbeten, skall, utan att vara underkastat preskription, innestå för fastighetens
räkning, till dess arbetena utförts och avsynats.
44 §.
År fastighet, från vilken ströängar skola indragas, utarrenderad,
ankommer det, utan hinder av arrendeavtalet, på ägaren att utföra den
odling, som enligt ströängsnämndens beslut skall av kronan bekostas.
Har ägaren ej inom ett år från det förrättningen vunnit laga kraft påbörjat
odlingen, eller har han väl inom sagda tid påbörjat men ej inom
ytterligare två år fullbordat densamma, må länsstyrelsen på framställning
av arrendatorn efter ägarens hörande förklara arrendatorn berättigad att i
ägarens ställe utföra odlingen och uppbära innestående odlingskostnad.
45 §.
Har torrläggning, som skall utföras för flera fastigheter i ett sammanhang,
icke påbörjats inom ett år från det förrättningen vunnit laga
kraft, eller har arbetet väl inom sagda tid påbörjats men ej inom ytterligare
två år fullbordats, skall, på anmälan av någon bland ägarna,
länsstyrelsen föranstalta om arbetets utförande. Kostnaden varde avräknad
å vad som enligt 43 § innestår för den eller de fastigheters
räkning, vilkas ägare tillkommit att utföra arbetet.
46 §.
Finnes på grund av särskilda omständigheter, som inträffat efter
det ströängsnämndens utlåtande vunnit laga kraft, avvikelse från den
fastställda odlingsplanen erforderlig, må, på ansökan av fastighetens
ägare, länsstyrelsen medgiva ändring i planen.
47 §.
Har genom laga kraft ägande beslut förklarats, att odling för
fastighet skall äga rum å område, som förut icke tillhör fastigheten,
86
Kungl Maj:ts proposition Nr 199.
eller att till denna skall läggas område, som i 23 § sägs, varde området
för framtiden inräknat i fastighetens ägovälde.
48 §.
Ströängar, som enligt denna lag indragas till kronan, skola, utan
rubbning i skattetal å fastighet, från vilken ängarna avträdas, tilläggas
kringliggande kronomark.
49 §.
Har förrättning enligt denna lag blivit kungjord på sätt i 14 §
sägs, må, intill dess ärendet blivit slutligen avgjort, laga skifte, hemmansklyvning
eller ägostyckning å fastigheten icke handläggas i sådana
delar, som äro beroende av indragningsfrågan, med mindre delningsförrättningen
fortskridit så långt, att lotterna blivit å marken utstakade.
Har, då kungörelse om förrättning enligt denna lag skall utfärdas,
laga delning påbörjats och fortskridit så långt som nyss är sagt, skall
med förstnämnda förrättning anstå, till dess delningen blivit fastställd.
50 §.
Då laga kraft ägande beslut om ströängars indragande till kronan
föreligger, vare ängarna fria från all rätt, som i avseende å dem förut
tillkommit annan; dock må nyttjanderätt och servitut äga bestånd till
dess ängarna avträdas till kronan.
51
Ängar, som vid förrättning enligt denna lag bibehållits under
fastighet, vare sedermera ej underkastade indragning; och skola beträffande
sådana ängar de i skiftesstadgan givna bestämmelser om rågångar
och om ägoutbyten äga tillämpning.
52 §.
Den rätt, som enligt gällande bestämmelser tillkommer innehavare
av ströäng, att av kronan erhålla virke till behövliga hägnader, hässjor
och hölador, skall beträffande ängar, som vid förrättning enligt denna
lag bibehållits under fastighet, upphöra att gälla, då tio år förflutit från
det förrättningen vunnit laga kraft.
53 §.
\ad i denna lag är stadgat om ägare av fastighet, skall, där
fastighet utgöres av nybygge, äga tillämpning å nybyggaren.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
87
54 §.
Kostnad till ströängsnämnd samt till erforderlig hantlangning, så
ock andra löpande utgifter för förrättning enligt denna lag ävensom
ersättning till synemän, som länsstyrelsen enligt 42 § förordnat, skola
bestridas av allmänna medel enligt föreskrifter, som meddelas av
Konungen.
55 §.
Närmare bestämmelser om utförande av förrättning enligt denna
lag meddelas av Konungen.
II. Särskilda bestämmelser i fråga om ströängar, tillhörande fastighet,
varå ej idkas självständigt jordbruk, så ock beträffande hemmanslott,
som består uteslutande av eu eller flera ströängar.
56 §.
Höra ströängar till fastighet, varå ej idkas självständigt jordbruk,
skall ersättning för ängarna utgå i penningar med belopp, vartill
ängarna varda av ströängsnämnden uppskattade. Därvid skola jämväl
indragas sådana ängar, som eljest enligt 5 § må vid fastighet bibehållas.
Ersättning, varom här är sagt, må ej i något fall för hektar räknat
sättas högre än till åttio kronor för ströängar, som i befintligt skick
kunna brukas till årlig slåtter, och tjugu kronor för ströängar, som ej
kunna till sådan slåtter brukas.
57 §.
Vad i 56 § är föreskrivet skall jämväl äga tillämpning, då hemmanslott
består uteslutande av en eller flera ströängar; dock må med
hänsyn till hemmanslottens andel i samfällighet ersättningen kunna ökas
med högst femton procent av det värde, vartill själva ängarna skattas.
Ändå att samtliga till hemmanslotten hörande ägor i följd av indragningen
införlivas med kronomarken, skall, utan ändring av hemmanets
i jordeboken upptagna mantal, lotten i jordregistret bibehållas
såsom särskild fastighet. Ej må indragningen medföra ändring i lottens
ansvarighet för allmänna besvär och fordringar, som åtnjuta förmånsrätt
enligt 17 kap. 6 § handelsbalken. Däremot vare lotten, då laga
kraft ägande beslut om indragningen föreligger, fri från inteckning, som
däri meddelats.
88
Kungl. Maj.ts proposition Nr 199.
58 §.
I fall, som i 56 eller 57 § sägs, äge fastighetens ägare påfordra
ströängarnas indragande enligt de i denna lag givna allmänna bestämmelser,
så framt han till odlingsområde anvisar mark, som är belägen
inom fastighetens egentliga ägoområde eller, där fråga är om hemmanslott,
bestående uteslutande av ströängar, å någon av ängarna och
denna mark finnes till odling lämplig.
59 §.
Utgår ersättning på sätt i 56 § sägs och är fastigheten intecknad,
skall ägodelningsrättens ordförande, så snart laga kraft ägande beslut
om ströängarnas indragande föreligger, ombesörja, att å nästa rättegångsdag
under lagtima ting i inteckningsprotokollet antecknas, att
ängarna eller i fall, som avses i 57 §, hemmanslotten icke vidare besväras
av inteckningen.
60 §.
Ersättning, som utgår på sätt i 56 § sägs, skall av länsstyrelsen
utbetalas, så snart beslutet om ängarnas indragande äger laga kraft.
Besväras fastigheten av sökt eller beviljad inteckning för fordran
eller för avkomst eller annan förmån, som upplåtits att utgå av fastigheten,
eller kan fastigheten jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken i ägarens
hand häfta för ogulden köpeskilling, må ersättningen icke till ägaren
utbetalas, med mindre han styrker, att vederbörande rättsägare lämna
sitt medgivande därtill. Gitter fastighetens ägare ej visa sådant medgivande,
skall länsstyrelsen fördela beloppet mellan rättsägarna i den
ordning, som är stadgad för fördelning av köpeskilling för utmätningsvis
såld fast egendom.
Kallelse till sammanträde för fördelningen skall genom länsstyrelsens
försorg med posten sändas till fastighetens ägare samt inteckningshavare,
som äga rätt till betalning ur ersättningen. År inteckningshavare
okänd, läte länsstyrelsen införa kungörelse i allmänna tidningarna
och tidning inom orten minst fjorton dagar före sammanträdet.
61 §.
Utfaller vid fördelning enligt 60 § av ersättning för ströängar,
tillhörande fastighet, som avses i 56 §, likvid å intecknings huvudstol,
vare inteckningen till motsvarande belopp utan verkan.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
89
62 §.
År i fall, som i 56 eller 57 § avses, fastigheten intecknad gemensamt
med en eller flera andra fastigheter, skola dessa icke häfta för
intecknat belopp, varför betalning utfallit vid fördelning av ersättning
för ströängarna.
63 §.
Har likvid utfallit å huvudstol av inteckning, som enligt 61 eller
62 § delvis är utan verkan, åligger det länsstyrelsen att, sedan fördel.
ningen blivit godkänd eller vunnit laga kraft, ofördröjligen därom göra
anmälan hos domaren och tillika insända fördelningslängden; och skall
å nästa rättegångsdag under lagtima ting om förhållandet göras anteckning
i inteckningsprotokollet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1922.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 168 höft. (Nr 199.)
12
90
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
Förslag
till
Lag
huru förhållas bör med ströängar vid ägostyckning inom Västerbottens
eller Norrbottens läns lappmark.
Med upphävande av lagen den 25 maj 1917 huru förhållas bör
med ströängar vid ägostjckning inom Västerbottens eller Norrbottens
läns lappmark förordnas som följer:
Höra till fastighet inom Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark
ängar utom fastighetens egentliga ägoområde (ströängar) och sökes
hos länsstyrelsen tillstånd till ägostyckning, varigenom skulle bildas en
eller flera lotter, som jämlikt bestämmelserna i 3 § av lagen den 25
juni 1909 om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning äro att
anse såsom tjänliga för jordbruk, må ej tillstånd meddelas, med mindre
ängarna äro avsedda att läggas till sådan lott.
Vad sålunda är stadgat äge dock ej tillämpning å ängar, som vid
förrättning enligt lagen den — — — om ströängars indragande till
kronan bibehållits ''under fastighet.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
91
Förslag
, till
Lag .
om förbud mot avsöndring av ströängar inom Västerbottens eller
Norrbottens läns lappmark.
Med upphävande av lagen den 25 maj 1917 om förbud mot avsöndring
av ströängar inom Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark
förordnas, att inom Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark ängar
utom fastighets egentliga ägoområde (ströängar) ej må genom avsöndring
skiljas från fastigheten i annat fall än då äng, som är belägen å kronomark,
överlåtes å kronan eller äng inom allmänning överlåtes å delägarna
i allmänningen eller ock Konungen med hänsyn till särskilda
omständigheter lämnar tillstånd till avsöndringen.
Vad sålunda är stadgat äge dock ej tillämpning å ängar, som vid
förrättning enligt lagen deft — — — om ströängars indragande til
kronan bibehållits under fastighet, ej heller då avhandling rörande
jordavsöndring blivit upprättad före den 1 mars 1917 och till länsstyrelsen
ingivits för fastställelse före den 26 maj 1917.
92
Kungl. Maj;ts proposition Nr 199.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd fredagen den
4 mars 1921.
Närvarande:
Justitierådet Berglöf,
Regeringsrådet Ernberg,
Justitieråden Molin,
Appelberg.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över iordbruksärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 21
januari 1921, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle
for det ändamål, § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas över upprättade
förslag till: rt
1) lag om ströängars indragande till kronan;
^uru förhållas bör med ströängar vid ägostyckning inom
Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark; samt
n $ *a& om förbud mot avsöndring av ströängar inom Västerbottens
eller Norrbottens läns lappmark.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits av t. f. ministerresidenten Alvar Rodhe.
Desamma föranledde följande yttranden.
Förslaget till lag om ströängars indragande till kronan.
Lagrådet:
i Den„.. r^’ me^ vilsen de s. k. ströängarna innehafts, har, såsom
av den förebragta utredningen framgår, från början varit synnerligen
svag. sedermera har emellertid genom medgivande från kronans sida
denna rätt i viss mån vuxit sig starkare. Man synes nu få betrakta
den såsom en äganderätt, inskränkt i så måtto att kronan är, där så
anses lämpligt, berättigad att återtaga ströängarna mot vederlag i annan
mark. Ifrågavarande lagstiftning avser att giva kronan rätt att mot
huvudsakligen annat vederlag än mark återbekomma ströängarna; den
93
Kung! Maj\ts proposition Nr 199.
är således av en karaktär i viss mån analog med expropriationslagens.
Med hänsyn till den stora vikt ströängarnas återbördande till kronan
av allt att döma har för de ifrågavarande landsdelarnas utveckling kan
någon betänklighet mot denna lagstiftning icke anses föreligga, för så
vitt den ekvivalent, som erbjudes ströängsinnehavarna, verkligen motsvarar
vad de få avstå.
I detta avseende synes förslaget i allmänhet hava på ett tillfredsställande
sätt sörjt för, att ströängsinnehavarnas rätt skall bliva behörigen
iakttagen. Anmärkas bör dock, att i åtskilliga fall, då det ankommer
på ströängsnämnd att verkställa uppskattning och värdering — 17, 21,
56 och 57 §§ — vissa gränser uppdragits för nämndens prövningsrätt.
Det kan starkt ifrågasättas, om överhuvud dylika begränsningar äro
väl förenliga med den föreslagna lagens ovan antydda karaktär. Anses
emellertid sådana begränsningar böra bibehållas, torde gränserna böra
dragas så vida, att ströängsnämnd för varje fall äger möjlighet att tillerkänna
ströängsinnehavare fullt vederlag. Detta skulle dock, såsom
av departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet framgår, ingalunda
alltid bliva händelsen, om nyss angivna lagrum erhålla den lydelse
det remitterade förslaget innefattar. Lagrådet anser därför, att under
ovan angivna förutsättning 17, 21 och 56 §§ böra i förevarande hänseende
ändras; och synas härvid de av Västerbottens läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott gjorda förslag i allmänhet kunna tjäna till ledning. •
• 4 §•
Lagrådet:
Enligt denna paragraf skall den föreslagna lagen ej äga tillämpning
å ängar, som här avses. På grund av denna bestämmelse bliva
dessa ängar utan vidare uteslutna från indragning; något konstaterande
från ströängsnämnds sida av att indragning ej skall ske kommer alltså
icke att äga rum, detta i motsats till vad som skall gälla om ängar,
som omtalas i 5 §.
På sätt vid 51 och 52 §§ skall närmare beröras har emellertid lagrådet
ansett sig böra hemställa, att där givna bestämmelser skola gälla
jämväl beträffande de i förevarande paragraf avsedda ängarna. Om
sålunda lagen i visst avseende skall bliva tillämplig å desamma, bör nu
ifrågavarande stadgande omformuleras; och synes^lämpligen det i 5 §
valda uttryckssättet även här kunna komma till användning. Vad nu
föreslagits innebär, att ströängsnämnd bör hålla förrättning beträffande
dessa ängar för konstaterande av deras ifrågavarande beskaffenhet.
94
Kung!. Maj:ts proposition Nr 199.
12 §.
Lagrådet:
Enligt 34 § har lämnats öppet för den, som vill klaga över ströängsnämnds
utlåtande, att, i stället för att ingiva sina besvär till ordföranden
i ägodelningsrätten, på eget äventyr med posten insända
besvären till denne. Motsvarande rätt bör givas den, som vill klaga
över beslut, varom i förevarande paragraf är fråga.
14 §.
Regeringsrådet Ernberg:
För det fall att ägare av fastighet, varom här är fråga, icke
har känt hemvist inom riket eller vistas utom riket, torde bestämmelserna
i lagen den 11 juni 1920 om god man för bortovarande böra
komma till tillämpning. Med hänsyn härtill bör lantmätaren åläggas
att för utverkande av förordnande för god man för den bortovarande
hos vederbörande domare göra sådan anmälan, som avses i nämnda
lag. Sedan god man förordnats, bör givetvis särskild kallelse tillställas
honom. I överensstämmelse härmed torde någon jämkning ock böra
vidtagas i 32 § första stycket.
23 §.
Lagrådet:
Regeln att fastigheten efter ströängarnas avträdande samt uppodlande
av ifrågavarande odlingsområde skall hava i behåll till odling
tjänlig mark av viss omfattning torde böra gälla, oavsett huruvida de
ströängar, som ifrågakomma till indragning, äro odlingsbara eller icke.
Det förbehåll härutinnan, som förslaget upptager, bör därför utgå.
Erinras må,'' att motsvarande regel i kungörelsen om tilläggsavvittring
icke innehåller något dylikt förbehåll.
Regeringsrådet Ernberg:
Då ströängsnämnden ålagts tillse, att fastigheten efter ängarnas
avträdande samt uppodlande av ifrågasatt odlingsområde skall hava i
behåll till odling tjänlig mark, som kan lämna en avkastning, motsvarande
den från ängarna beräknade och hälften därutöver, eller att
om tillgång på sådan mark ej finnes, av kronomark, som är tjänlig till
odling och väl lämpar sig att brukas under fastigheten, till denna skall
läggas ett område av den omfattning, att från detsamma jämte den i
95
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
behåll varande odlingsmarken inom fastigheten kan erhållas en avkastning,
motsvarande vad nyss sagts, lärer därmed vara avsett, att den åt
fastigheten bibehållna odlingsmarken jämte den tillagda kronomarken,
där sådan ifrågakommer, kan efter verkställd odling lämna en sådan
avkastning, som i paragrafen sägs. Då detta icke med full tydlighet
'' framgår av ordalydelsen, hemställes, att efter ordet »kan» på båda de
ställen, där det förekommer, inskjutas orden »efter verkställd odling».
28 §•
Justitierådet Berglöf, regeringsrådet Ernberg, justitierådet Appelberg:
Bestämmelserna i andra stycket torde icke vara avsedda att erhålla
tillämpning å de i första stycket omförmälda fall. Till förekommande
av misstolkning torde antydan härom göras i lagtexten.
36 §.
Lagrådet:
Det torde vara avsett, att ersättning icke blott till ägodelningsrättens
ledamöter utan även till förrättningslantmätare och sakkunnig,
som inkallas av ordföranden, skola gäldas av allmänna medel. Detta
synes för tydlighets skull böra uttryckligen utsägas.
37 §.
Lagrådet:
Då klagorätten enligt denna paragraf icke inskränkts till kronan
och fastighetens ägare, bör paragrafens tredje stycke undergå någon
jämkning.
51 och 52 §§.
Lagrådet;
Beträffande ängar, som vid förrättning enligt den föreslagna lagen
bibehållits under fastighet, har i förevarande paragrafer stadgats dels
att de därefter ej skola vara underkastade indragning och dels att den
rätt att av kronan erhålla virke till hägnader m. m., som nu tillkommer
ägare av sådan äng, skall upphöra att gälla, då tio år förflutit från
det förrättningen vunnit laga kraft. Innehavare av dylik äng skulle
således å ena sidan vinna den fördel, att han finge full äganderätt till
sin äng, och å andra sidan gå förlustig den rätt till nödigt hägnadsvirke
m. in., som nu tillkommer honom. Såväl i ena som i andra
96
Kungl. Majds proposition Nr 199.
hänseendet synas motsvarande regler böra givas beträffande ängar, som
omnämnas i 4 §, sedan de av ströängsnämnd förklarats vara att dit
hänföra. För detta ändamål är — därest den vid 4 § föreslagna ändringen
vidtages — allenast en mindre jämkning i redaktionen av förevarande
paragrafer erforderlig.
Förslaget till lag huru förhållas bör med ströängar vid ägostyckning inom
Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark.
Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.
Förslaget till lag om förbud mot avsöndring av ströängar inom Västerbottens
eller Norrbottens läns lappmark.
Lagrådet:
Andras i enlighet med lagrådets mening avfattningen av 51 och 52
§§ i förslaget till lag om ströängars indragande till kronan, bör motsvarande
ändring vidtagas i sista stycket av förevarande förslag.
Ur protokollet:
Erik Öländer.
Kungl. Maj.ts ''proposition Nr 199.
97
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inf ör Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen—Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 18 mars 1921.
Närvarande:
Statsministern VON Sydow, ministern för utrikes ärendena greve Wrangel,
statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmquist, Malm, Bergqvist,
Hammarskjöld, Ekeberg, Hansson, Beskow.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet
anmälde departementschefen, statsrådet Hansson lagrådets den 4 mars
1921 avgivna utlåtande över de den 21 januari 1921 till lagrådet
remitterade förslagen till lag om ströängars indragande till kronan, till
lag huru förhållas bör med ströängar vid ägostyckning inom Västerbottens
eller Norrbottens läns lappmark samt till lag om förbud mot
avsöndring av ströängar inom Västerbottens eller Norrbottens läns
lappmark.
Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll anförde statsrådet
Hansson:
Vad till en början angår förslaget till lag om ströängars indragande
till kronan anser lagrådet, såsom framgår av den lämnade
redogörelsen, att det icke kan föreligga några principiella betänkligheter
mot den ifrågasatta lagstiftningen, för så vitt den ekvivalent, som
erbjudes ströängsinnehavarna, verkligen motsvarar vad de få avstå, men
finner lagrådet, att i åtskilliga fall, då det ankommer på ströängsnämnden
att verkställa uppskattning och värdering — 17, 21 och 56
§§ _ gränserna för nämndens prövningsrätt uppdragits alltför snava,
I anledning härav tillåter jag mig påpeka, att grunderna för ifrågavarande
uppskattning och värdering, liksom gränserna för nämndens
prövningsrätt härutinnan, efter en ingående lokal undersökning enhälligt
föreslagits av kommittén, där sakkunskapen särskilt på förevarande område
varit synnerligen starkt representerad. Vid sådant förhållande ansei
jag tillräckliga skäl icke föreligga att frångå kommitténs förslag och i
stället, på sätt lagrådet hemställt, följa de linjer, som från orten genom
Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott ifrågasatts.
De av lagrådet mot 4 samt 51 och 52 §§ framställda erinringarna
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 168 höft. (Nr 199). 13
98
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
synas mig böra föranleda vissa jämkningar i dessa paragrafer, och föreslår
jag därjämte, att för undvikande av missförstånd ett tillägg göres
till 13 § av innehåll, att förrättning bör hållas jämväl å fastighet, som
består uteslutande av en eller flera avsöndrade ströängar.
Lagrådets övriga anmärkningar mot förslaget till lag om ströängars
indragande till kronan finner jag böra föranleda ändringar i av
lagrådet anvisade hänseenden med undantag för den mot 23 § framställda
anmärkningen. Att för tillämpningen av den i sistnämnda
paragraf föreslagna bestämmelsen om att det bör tillses, att fastigheten
efter avträdande av ströängar och uppodling av ifrågasatt odlingsområde
har i behåll till odling tjänlig mark av viss omfattning, stadga det förbehåll,
att ströängar, som ifrågakomma till indragning, hava den beskaffenhet
och det läge, att de väl lämpa sig att odlas och brukas under
den fastighet dit de höra, synes mig fullt befogat, särskilt som frånvaron
av ett dylikt förbehåll skulle kunna föranleda till att avlägsna
och mindrevärdiga ängar måste undantagas från indragningen. I anledning
av den utav en av lagrådets ledamöter gjorda erinran mot
23 § torde emellertid densamma böra undergå någon jämkning.
Den av en ledamot i lagrådet mot 14 § framställda anmärkningen
finner jag icke böra föranleda någon ändring i föreslagna stadgandet,
enär därigenom förfarandet skulle onödigtvis kompliceras. Däremot
torde i anledning av den inom lagrådet gjorda erinran mot 28 § någon
jämkning böra företagas i formuleringen av sagda paragrafs andra stycke.
I fråga om förslaget till lag om förbud mot avsöndring av ströängar
inom Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark, torde, i enlighet
med lagrådets däremot framställda anmärkning, en jämkning i
övergångsbestämmelsen till förslaget böra vidtagas.
Med anledning av vad sålunda i lagrådet förekommit har jag låtit
verkställa omarbetning av förslaget till lag om ströängars indragande
till kronan och till lag om förbud mot avsöndring av ströängar inom
Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark, därvid jämväl i vissa avseenden
jämkningar av formell natur företagits.
Chefen för jordbruksdepartementet uppläste härefter förutnämnda,
efter lagrådets yttrande delvis omarbetade förslag till
1) lag om ströängars indragande till kronan;
2) lag huru förhållas bör med ströängar vid ägostyckning inom
Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark; samt
3) lag om förbud mot avsöndring av ströängar inom Västerbottens
eller Norrbottens läns lappmark;
99
Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.
och hemställde departementsschefen, att förslagen måtte, jämlikt
87 § regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Kungl. Höghet Krouprinsen-Regenten
lämna bifall samt förordnade, att proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll
utvisar, skulle avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
M. De Geer.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1921:221 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.is propositioner dels med förslag till lag om ströängars indragande till kronan m. m., dels ock angående ansla s. 1 i texten
- 2LJoU 1921:1 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner dels med förslag till lag om ströängars indragande till kronan m. m., dels ock angående anslag till bestrid s. 1 i texten