Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om upphävande av patronatsrätt m. m

177 sidor, varav 156 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 156 av 177 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1921:21, Med förslag till lag om upphävande av patronatsrätt m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition Nr 21.

1

Nr 21.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om upphävande

av patronatsrätt m. m.; given Stockholms slott den 23

december 1920.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid

fogade förslag till lag om upphävande av patronatsrätt samt till lag om

upphävande av § 7 i ridderskapets och adelns privilegier den 16 oktober

1723.

Den av 1920 års allmännna kyrkomöte avlåtna skrivelsen i ämnet

bifogas.

GUSTAF.

Birger Ekeberg.

283». Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 17 käft. (Nr 21.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Afaj.ts proposition Nr 21.

Förslag

till

Lag om upphävande av patronatsrätt.

Härigenom förordnas som följer:

1 §''

19 kap. 12—16 §§ kyrkolagen och vad eljest finnes stadgat stridande

mot nedanstående bestämmelser upphöra att gälla den 1 januari 1922.

I sammanhang härmed upphöra följande rättigheter:

1) rätt att såsom patronus kalla innehavare av ordinarie prästerlig

tjänst i församling ävensom den befogenhet att tillsätta annan tjänst

inom församlingen, som må vara förenad med dylik kallelserätt;

2) annan särskild rätt i fråga om tillsättande av ordinarie prästerlig

tjänst i församling, som må tillkomma enskild person;

3) patronus tillkommande rätt att förvalta kyrkan med dess inkomster

och egendom.

2 §•

Då patronus tillkommande kallelserätt till kyrkoherdetjänst upphört

efter vad i 1 § sägs, skall kyrkoherde i motsvarande fall tillsättas

på det sätt, att, sedan förslag blivit upprättat och val ägt rum efter

vad i lagen den 9 december 1910 angående tillsättning av prästerliga

tjänster är stadgat, Konungen skall äga att till tjänsten utnämna antingen

en av de å förslaget uppförda eller ock, utan hinder av eljest

gällande stiftsband, annan till kyrkoherdetjänst behörig präst, vilken

såsom sökande anmält sig hos Konungen.

Varder församling, i vilken patronus ägt kallelserätt till kyrkoherdetjänst,

i pastoratsgem enskap förenad med annan församling, i vilken

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

kyrkoherde tillsättes efter vad i allmänhet är stadgat, skall den utnämningsrätt,

som efter vad nyss är sagt tillkommer Konungen, i samma

omfattning gälla kyrkoherdetjänsten i det nybildade pastoratet; dock

äger Konungen, på framställning av till pastoratet hörande församling,

i vilken kyrkoherde tillsatts efter vad i allmänhet är stadgat, efter domkapitlets

hörande förordna, att tjänsten skall tillsättas i sistnämnda

ordning.

Beträffande tillsättning av kyrkoherdetjänst, till vilken annan särskild

rätt än kallelserätt tillkommer enskild person, samt i fråga om

tillsättning av annan i 1 § avsedd tjänst än kyrkoherdetjänst ävensom

i avseende å förvaltningen av kyrkan med dess inkomster och egendom

gälle efter patronatsrätts upphörande vad i allmänhet är stadgat.

3 §•

Med kallelserätt förenad rätt till kyrkotionde eller annan kyrkoinkomst

skall från och med den 1 januari 1922 övergå å församlingen,

varefter å kyrkotionde skall tillämpas förordningen den 14 oktober 1898

angående avskrivning av den från viss jord inom Skåne med flera provinser

utgående kyrkotionde. Patronus tillkommande rätt till kronotionde

och andra nu ej nämnda rättigheter av ekonomisk natur skola

från samma tidpunkt upphöra och skall ifråga om sådan kronotionde

gälla vad därom särskilt stadgas.

Med kallelserätt förbunden skyldighet ifråga om kyrkas byggande

eller underhåll, avlönande av tjänstinnehavare eller annan skyldighet

av ekonomisk natur skall upphöra från och med den 1 januari 1922, ändå att

skyldigheten må vara patronus ålagd i gällande löneregleringsresolution.

Beträffande fullgörandet av vad skyldigheten avsett gälle därefter vad

i allmänhet är stadgat eller Konungen för visst fall förordnar.

4 §■

Anser patronus, att han på grund av patronatsrättens upphörande

är berättigad att utfå ersättning för förlust av behållen inkomst eller

att återfå eller erhålla gottgörelse för gåva eller kostnad, som stått i

samband med patronatsrättens uppkomst eller blivit av dess innehavande

föranledd, framställe, vid äventyr av talans förlust, före den 1 januari

1923 anspråk därå hos den i 5 § omförmälda förlikningsnämnd.

Anser församlingen, att patronus är pliktig utgiva något av vad

han i denna egenskap uppburit, eller vill församlingen eller kronan

framställa anspråk i fråga om fast egendom, som i samband med patronatsrätten

kommit i patronus’ besittning, vare lag som i första stycket sägs.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

5 §.

För behandling av anspråk, som i 4 § avses, tillsätter Konungen

en av tre personer bestående förlikningsnämnd.

Nämnden har att söka åvägabringa överenskommelse rörande

framställda anspråk. Varder överenskommelse ej träffad, skall nämnden

avgiva utlåtande, innefattande avgörande av framställda anspråk. Om

dagen för utlåtandets avgivande skall dessförinnan meddelande sändas

dels till parterna i rekommenderade brev, dels ock till pastorsämbetet

för uppläsande nästa söndag i församlingens kyrka. Den, som ej nöjes

med utlåtandet, äge inom nittio dagar från dess avgivande till den

hovrätt, inom vars domvärjo församlingen är belägen, instämma klander

däremot. Till den del utlåtandet ej sålunda klandras, vinner det giltighet

såsom lagakraftägande dom.

Kostnaderna för förlikningsnämnden skola gäldas av statsmedel.

Närmare bestämmelser angående det i denna paragraf avsedda

förfarandet meddelas av Konungen.

6 §''

Om patronatsrätten har egenskap av fideikommiss, skall ersättning,

som enligt denna lag varder tillerkänd patronus, nedsättas hos

Konungens befallningshavande i avbidan å Konungens besked, huru

därmed skall förfaras.

Förslag

till

Lag om upphävande av § 7 i ridderskapets och adelns privilegier den

16 oktober 1723.

Härigenom förordnas, att § 7 i ridderskapets och adelns privilegier

den 16 oktober 1723 skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1922.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

5

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 5 mars 1920.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern EdéN,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,

Statsråden: PetrÉN,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstjerna,

Undén,

Thorsson.

Efter gemensam beredning med chefen för ecklesiastikdepartementet

anförde chefen för justitiedepartementet, statsrådet Löfgren, följande:

Frågan om upphävande av patronatsrätten har vid åtskilliga tillfällen

sedan snart ett sekel varit å bane. Frågan fick särskild aktualitet

vid behandlingen under 1890-talet av spörsmålet om avskrivning av

kyrkofonden, vilket sistnämnda spörsmål, såvitt angår icke patronella

församlingar, fick sin lösning genom förordningen den 14 oktober 1898

angående avskrivning av den från viss jord i Skåne med flera provinser

utgående kyrkotionde. Vad angår den i patronella församlingar utgående

kyrkotionde, ansågs frågan om dess upphävande böra anstå i avbidan

på närmare utredning — en utredning som sedermera verkställdes

av numera regeringsrådet Gabriel Thulin och som föreligger i de

av denne till Kungl. Maj:t avlämnade arbetena »Utredning rörande

patronatsrättigheterna i Skåne, Halland och Bohuslän» och »Samling av

urkunder rörande patronatsrättigheterna i Skåne, Halland och Bohuslän».

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Q. Beskows

förslag i

huvudsak.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21. 1 *

Då av regeringsrådet Thulin framställda förslag till upphävande av

patronatsrätten och avskrivning av i samband därmed utgående kyrkotionde

under år 1902 förelågo till behandling inför Kungl. Maj:t, ansåg

dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet, att frågan om upphävande

av de ekonomiska rättigheter, som i de forna danska provinserna vore

förbundna med den patronella kallelserätten (den s. k. lukrativa patronatsrätten),

borde anstå i avbidan på att den patronella kallelserätten på

lagstiftningens väg bleve upphävd. Då en dylik åtgärd ankomme på

justitiedepartementet, blev ärendet för sådan åtgärds vidtagande jämlikt

Kungl. Maj:ts beslut den 19 december 1902 överlämnat till justitiedepartementet.

Sedermera bar sekreteraren i marinförvaltningen Arvid Bäckström

efter uppdrag utarbetat och till Kungl. Maj:t den 15 juni 1912 överlämnat

»Utredning rörande de i vårt land utom Skåne, Halland och

Bohuslän förefintliga patronatsrättigheter och därmed jämförliga kallelserätter».

På huvudsaklig grundval av sålunda förebragt utredning har därefter

hovrättsrådet Gunnar Beskow efter uppdrag utarbetat och den 19

juni 1915 avlämnat ett betänkande, innefattande förslag till lag angående

ändring i gällande bestämmelser om patronatsrätt jämte historik och

motiv. Detta förslag blev den 25 juni 1915 remitterat till kammarkollegium

och samtliga domkapitel ävensom Stockholms stads konsistorium

för avgivande av utlåtande, varefter under 1915 dylika utlåtanden

inkommo från nämnda myndigheter. Förslaget föranledde emellertid

icke vidare åtgärder.

Då jag ansett, att frågan om upphävande av den patronella kallelserätten

icke längre borde undanskjutas, helst som densammas befintlighet

ofta visat sig utgöra hinder för de förändringar i den kyrkliga

indelningen, som kunna befinnas påkallade i samband med nu pågående

löneregleringar för prästerskapet inom riket, har jag låtit det av hovrättsrådet

Beskow utarbetade förslaget undergå överarbetning genom

två jämlikt Eders Kungl. Maj:ts den 2 augusti 1919 givna bemyndigande

för ändamålet tillkallade sakkunniga assessorn i Svea hovrätt

G. M. E. Bendz och kanslirådet i ecklesiastikdepartementet C. F. T. Vougt.

Jag vill först i korthet redogöra för det av Beskow avgivna förslaget,

vilket tillika med åtföljande historik och motivering torde få

biläggas protokollet.

Enligt förslaget skola patronella kallelserätter till ordinarie prästerliga

tjänster jämte med dem eventuellt förbundna befogenheter att utse

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

annan tjänstinnehavare än präst ävensom vissa andra enskilda personer

tillkommande företrädesrätter i fråga om tillsättning av prästtjänst

upphöra med utgången av gällande prästlöneregleringar i vederbörande

församlingar (1 §).

Samtidigt med kallelserätten skola enligt 2 § upphöra dels den

för patronus understundom förekommande skyldighet att särskilt bidraga

till avlönande av präst, vare sig genom tillskott i penningar eller persedlar

eller genom tillhandahållande av boställe, som äges av patronus,

eller på annat sätt, dels ock den skyldighet, som understundom kan

åligga^ en patronus, vilken ej har lukrativ patronatsrätt, att påkosta vidmakthållandet

av församlingskyrkan. I samma paragraf meddelas dessutom

bestämmelse angående upphörande av skyldighet att bidraga till

avlönande av annan tjänstinnehavare än präst.

Då sådan rätt i fråga om tillsättning av tjänst, som i förslaget

avses, eller där omförmäld skyldighet i fråga om tjänstinnehavares avlönande

. eller kyrkans vidmakthållande upphört, skall enligt 3 § beträffande

tjänstens tillsättande eller fullgörande av annat, som nu är sagt,

gälla vad i allmänhet är stadgat.

I 4 § meddelas bestämmelser angående de ersättningsspörsmål,

som i samband med kallelserättens upphävande uppkomma. För själva

kallelserättens upphörande skall enligt denna paragraf ej utgå någon ersättning.

Likaså skall enligt förslaget sådan ej heller i regel utgå för

gåvor och kostnader, som stått i samband med kallelserättens uppkomst

eller blivit av dess innehavande föranledda. Från sistnämnda huvudregel

göres emellertid ett undantag, enligt vilket under vissa närmare angivna

förutsättningar vartill jag senare återkommer — ersättning skall

utgå för dylika gåvor och kostnader.

Förslaget innehåller ej några regler angående avvecklingen av de

befogenheter av ekonomisk natur — rätt till kyrkoförvaltning och

andra befogenheter — som äro förbundna med åtskilliga patronatsrätter

i Skåne, Halland och Bohuslän, den lukrativa patronatsrätten.

Ifrågavarande befogenheter skola enligt förslaget (5 §) bestå, till dess

överenskommelse om deras upphörande träffas eller annorlunda förordnas.

I den förslaget åtföljande motiveringen förutsättes emellertid

att, samtidigt med att bestämmelser utfärdas om kallelserätternas upphävande,

genom föreskrift av administrativ natur anordnas ett förfarande

i syfte att erhålla erforderlig närmare utredning rörande omförmälda

befogenheter samt tillika befrämja godvilliga uppgörelser om

deras avvecklande.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Sammanfattning

av myndigheterna

8

utlåtanden.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 21.

Av de myndigheter, som hörts över förslaget, hava kammarkollegium

samt domkapitlen i Skara, Strängnäs, Växjö, Göteborg, Härnösand,

Luleå och Visby ej haft något att invända mot förslagets principiella

innebörd.

Domkapitlen i Uppsala, Linköping, Västerås, Lund och Karlstad

samt Stockholms stads konsistorium hava däremot av principiella skäl

avstyrkt bifall till förslaget.

Mot särskilda delar av förslaget hava erinringar framställts av

kammarkollegium samt domkapitlen i Lund och Göteborg.

Vissa skiljaktliga meningar hava uttalats inom kammarkollegium

samt domkapitlen i Västerås och Lund.

Jag vill till en början redogöra för vad de myndigheter, som av

principiella skäl avstyrkt förslaget, härutinnan yttrat, och därvid till en

början uppehålla mig vid vad från dessa myndigheters sida anförts mot

lämpligheten av den föreslagna lagstiftningsåtgärden.

Domkapitlet i Uppsala har yttrat: Domkapitlet kunde icke finna

i betänkandet anförda skäl fullt hållbara för den supponerade meningen,

att patronatsrätterna borde upphävas. Vad i detta hänseende an t örts

syntes i själva verket innebära så lösa grunder av delvis mycket subjektiv

art, att näppeligen en rättsligt så djupt ingripande åtgärd som

den föreslagna därpå borde byggas. Det i betänkandet anförda skälet att

menighetens ökade bildning undandragit ifrågavarande institution det stöd,

den en gång ägt, torde för den, som kände de faktiska förhållandena,

icke verka synnerligen övertygande. Vad anginge det i betänkandet anförda

skälet, att patronatsrättigheterna kunde vara till hinder för genomförande

av önskvärda förändringar i fråga om pastoratens indelning m. m.,

så vore detta icke i och för sig mycket starkt, åtminstone hade icke någon

sådan olägenhet i verkligheten försports vid den kyrkliga indelningens

genomförande inom Uppsala stift. I motsats till den i betänkandet

flerstädes antydda eller uttalade åsikten, att patronatsrättens bibehållande

skulle vara till men för kyrkan och dess intressen, hyste domkapitlet

den meningen, att svenska kyrkans välförståada intressen för

närvarande obetingat talade för patronatsräbens bibehållande. Då

Kungl. Maj:t vid senaste tillfälle infordrade utlåtande av de kyrkliga

myndigheterna, hyste dessa i allmänhet den övertygelsen, att ett upphävande

av patronatsrätterna skulle lända församlingarna och kyrkan

till godo. Genom den nya prästvallagen hade emellertid eu helt ny

situation inträtt. Från kyrklig synpunkt talade nu synnerligen starka

skäl för patronatsrättigheternas bibehållande. Domkapitlet förutsatte

därvid, att patronus med samvetsgrant aktgivande på församlingens och

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

kyrkans bästa fullgjorde sin ansvarsfulla skyldighet, en förutsättning,

från vilken domkapitlet med stöd av inom ärkestiftet vunnen erfarenhet

tryggt kunde utgå. Bortsett från alt det av patronus ensam burna

ansvaret vid tillsättande av prästerlig befattning ofta visat sig kunna

komma till för församlingen gagneligare resultat än de stundom av

många bihänsyn betingade och av föga ansvar uppburna prästvalen,

syntes det synnerligen önskvärt, att man omsorgsfullt tillvaratoge de

möjligheter, patronatsrättighetema i sin mån öppnade för ett neutraliserande

av vissa med den nuvarande prästvallagen förbundna olägenheter

av delvis synnerligen betänklig art. Det kunde nämligen endast lända

till församlingarnas och samhällets i det hela gagn, om befordringsmöjligheterna

ökades för vissa kategorier prästmän, som under nuvarande

förhållanden voro ogynnsamt ställda med hänsyn till församlingarnas

prästval. Därvid komme särskilt i betraktande det stigande antal

präster, som hade anställning vid kyrkliga anstalter och i utlandet. De

innehade övergångsplatser, och det vore ett allmänkyrkligt intresse, att

den erfarenhet, de förvärvat, komme församlingarna till godo. Vidare

borde docenterna inom de teologiska lakulteterna här ihågkommas ävensom

dugande och förtjänta prästmän, som av en eller annan tillfällig

anledning kommit till korta vid prästval.

Domkapitlet i Linköping har yttrat: Förefintligheten av patronatsrätterna

hade mången gång varit till verklig nytta, i det att tillfälle

kunnat beredas eu ung och förtjänt prästman att redan i sin

bästa ålder bliva befordrad till kyrkoherde, vilket till följd av rådande

långsamma befordringsförhållanden i annat fall knappast kunnat ske.

Domkapitlet kunde vitsorda att, vad anginge Linköpings stift, patronatsrätten

sedan länge utövats på ett sådant sätt, att densamma varit

endast till fördel.

Domkapitlet i Västerås har, under framhållande, att åtminstone i

Västerås stift inga olägenheter försports av patronatsrätten, uttalat, att

det snarare torde få anses fördelaktigt för kyrka och prästerskap, om

icke så gott som alla prästerliga befattningar, särskilt kyrkoherdebeställningar,

tillsattes på alldeles enahanda sätt.

Fyra ledamöter av sistnämnda domkapitel hava varit av skiljaktig

mening. Två ledamöter hava förklarat sig anse pa«ronatsrätte>na höra,

på sätt i förslaget angives, upphöra. Två andra ledamöter, bland dem

stiftets biskop, hava endast såtillvida anmält avvikande mening från

majoritetens, att de förklarat sig icke vilja göra något allmänt uttalande

om fördelen eller nackdelen för den prästerliga befordran av patrouatsrättens

bibehållande.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 17 höft. (Nr 21.)

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj. ts proposition Nr 21.

Domkapitlet i Lund har uttalat: De i betänkandet anförda skälen

vore enligt domkapitlets mening icke starka nog för att framtvinga och

försvara de patronella kallelserätternas upphävande, i synnerhet som

det starkt kunde ifrågasättas, om de påstådda olägenheterna funnes eller

vore av djupgående natur. För det kyrkliga livet hade det ringa eller

ingen betydelse, om kyrkofonden i patronella församlingar avskreves

eller kvarbleve. Vid sådant förhållande och då något nödvändigt samband

ej funnes mellan den ideella och den lukrativa sidan av patronatsrätten,

vilken sistnämnda kunde avvecklas utan intrång på den förra,

kunde önskan om kyrkofondens avskrivning icke motivera upphävande

av kallelserätten. Det kunde visserligen medgivas, att patronatsrätten

i vissa fall kunde vålla svårigheter vid uppgörandet av de pågående

prästerliga löneregleringarna. I betänkandet angåves emellertid icke i

vilka eller huru många fall detta skulle äga rum, och det hade icke

undersökts, om icke de befarade svårigheterna kunde genom överenskommelse

eller annorledes utan större svårighet lösas eller kringgås.

Det ojämförligt största antalet patronella pastorat tillhörde Lunds stift

och om dem vågade domkapitlet hysa den uppfattningen att, om i något

enstaka fall för den kyrkliga indelningen önskvärd ändring genom

överenskommelse icke skulle kunna åstadkommas, därmed endast skulle

förloras en ekonomisk fördel men ej någon skada vållas det kyrkliga

livet. Gentemot vad i betänkandet anförts om att den patronella kallelserätten

innebure ett obehörigt intrång i församlingarnas rätt, ville domkapitlet

framhålla, att det ojämförligt största antalet patronella församlingar

aldrig klagat över hittills gällande ordning. På grund av en i denna

sak vunnen större erfarenhet än väl något annat domkapitel i riket kunde

domkapitlet vitsorda, att den patronella kallelserätten ingalunda — om domkapitlet

bortsåge från något mycket enstaka undantagsfall blivit ett frö

till misshällighet eller varit till men för kyrkan och hennes intressen. Betänkandet

utginge slutligen från den förutsättningen, att en patronus icke

kunde antagas äga bättre förutsättningar än en menighet att bestämma

om prästval. Då det vore fråga om att beröva patronus hans lagliga

rätt, måste bevisas, att han hade sämre förutsättningar för rättens utövande

eller att dennas utövning vållade skada. Detta bleve helt visst

omöjligt att ådagalägga. Domkapitlet ville blott påminna om de ständigt

upprepade klagomålen över församlingarnas sätt att utöva sin rösträtt

vid prästval. Med kraft ville domkapitlet betona, att det från

många synpunkter sett vore önskvärt, att tillsättning av prästerliga

befattningar kunde ske i mera än en ordning. Domkapitlet vore över
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

tygat om, att detta lände det kyrkliga livet till gagn. Och på grund

av en ganska omfattande erfarenhet kunde domkapitlet vitsorda, att,

åtminstone under senare tider, patronerna med synnerligen stor omsorg

och samvetsgrannhet samt till välsignelse för församlingslivet i de flesta

fall utövat sin kallelserätt. Genom de patronella kallelse ‘rätternas upphävande

skulle, enligt domkapitlets förmenande, det kyrkliga livets bästa

icke befordras utan snarare lida men.

En ledamot av sistnämnda domkapitel har uttalat skiljaktig mening

och för sin del tillstyrkt, att patronatsrätterna upphävdes, enär tillsättning

av prästerliga tjänster genom patronus syntes honom föråldrad.

Domkapitlet i Karlstad har anfört: Domkapitlets erfarenhet angående

prästtillsättning i patronella församlingar vore, att utväljandet av

prästman där skedde under större ansvarskänsla och med mera vaken

insikt i församlingens behov än eljest vore regel. Församlingarnas eget

val skedde icke sällan på det mest ansvarslösa sätt och utan ringaste

hänsyn till de sökande prästmännens begåvning eller under föregående

tjänstgöring ådagalagda skicklighet. Något sakligt intresse i riktning

åt likformig tillämpning av den nyligen antagna prästbefordringslagen

förelåge enligt domkapitlets förmenande icke.

Stockholms stads konsistorium har yttrat: Det hade allmänt erkänts,

att patronatsrätten i det stora hela handhafts väl och att församlingarnas

bästa genom dess utövande befordrats. Att under sådana förhållanden

upphäva en den enskilde tillförsäkrad rätt för att lämna församlingen

fri valrätt syntes endast böra åstadkommas på den frivilliga

överenskommelsens väg. Församlingarnas rätt vid prästval vore genom

den nya prästvallagen synnerligen väl tillgodosedd. Men även prästens

rätt och bästa borde ifråga om hans befordran tillgodoses. Det funnes

ingen tjänstemannakår, som hade så osäkra befordringsgrunder som

prästerskapet. Så länge en präst, som oförvitligt skött sin tjänst, icke

genom gällande lag vore tillförsäkrad befordran till åtminstone den lägsta

ordinarie plats, borde ej ur lagstiftningen borttagas sådana bestämmelser,

som kunde åtminstone i någon mån lämna tillfälle för prästen att på

annan väg komma till befordran.

För min del anser jag, att starka principiella skäl tala för patronatsrätternas

upphörande. Uppkomna under helt andra förhållanden än

de nuvarande, hava dessa företrädesrättigheter, såsom i motiveringen

till förslaget framhålles, med ändrade tidsförhållanden undandragits det

naturliga stöd i den allmänna uppfattningen, de tidigare må hava ägt,

och alltmer kommit att te sig såsom något stötande och obehörigt.

Departementschefen

ang.

kallelser ätternas

vpphö?

ande.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Majis proposition Nr 21.

Patronatsrättsinstitutet utgör en kvarleva från en åskådning, enligt

vilken godsherren ej blott var jordägare utan även hade en del rättigheter

av offentligrättslig natur (skatterätt, domsrätt m. m.) Dessa

rättigheter hava eljest för länge sedan upphävts, varemot de strävanden,

vilka sedan snart eit sekel gjort sig gällande för patronatsrätternas avskaffande,

blivit fruktlösa väsentligen av den anledning, att rättsliga binder

ansetts möta mot ett upphävande på lagstiftningens väg av dessa rättigheter.

Jag tillåter mig erinra om att sagda strävande vid flera tillfällen under 1800- talet även från kyrkliga myndigheters sida vunnit vidsträckt anslutning.

I detta avseende vill jag särskilt framhålla, hurusom domkapitlen, då de

år 1892 sattes i tillfälle att yttra sig i ämnet, nära nog samstämmigt

biträdde detta strävande.

Domkapitlena i Uppsala och Lund hava rätt ingående kritiserat

de skäl, som i förslaget anförts för lämpligheten och önskvärdheten av

patronatsrätternas, enkannerligen de patronella kallelserätternas, upphävande.

Jag tillåter mig att något bemöta vad från dessa myndigheters

sida härutinnan anförts.

Domkapitlet i Lund säger, alt man för att motivera ett upphävande

av patronatsrätten, bör kunna bevisa, att en patronus har sämre

förutsättningar för valets utövande än församlingen själv. För min del

vill jag i motsats härtill göra gällande, att, då patronatsrätten innebär

ett undantag från det normala förfarandet vid tillsättandet av präst,

bevis bör fordras för att patronus äger bättre förutsättningar än församlingen

i nämnda hänseende för att bibehållandet av ifrågavarande

undantag skall kunna försvaras. Det torde emellertid vara uppenbart, att

just ägandet av den eller den egendomen, med vilken patronatsrätten

är förenad, icke kan göra vederbörande särskilt skickad att utöva det

ömtåliga värvet att välja själasörjare för en hel församling. Åven om

det skulle kunna sägas, att flertalet patroni på ett för församlingarna

gagneligt sätt utövat sin kallelserätt, så föreligger dock möjligheten av

att så icke sker. Då enligt den nya prästvallagen prästvalet i högre

grad än förut är en alla församlingsmedlemmars angelägenhet, kommer

det undantag från den allmänna ordningen, som de patronella kallelserätterna

innebära, att bliva särskilt framträdande och än mer än förut

framstå såsom ett obehörigt förmynderskap över vissa församlingar.

Domkapitlet i Lund har även särskilt påpekat, att från församlingarnas

sida icke försports någon allmän önskan om ändring i hittills

gällande ordning. Detta torde emellertid hava sin förklaring huvudsakligen

i det förhållandet, att församlingarna räknat med möjligheten

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition Nr 21.

av att i samband med patronatsrättens upphävande få vidkännas betydande

ekonomiska uppoffringar. Farhågorna i detta avseende torde

emellertid, om upphävandet ordnas enligt nu förevarande förslag, i det

ojämförligt största antalet fall vara ogrundade.

Av domkapitlet i Lund har även gjorts gällande, att den i bilagda

betänkande uttalade åsikten att patronatsrätten blivit ett frö till misshälligheter

inom de patronel^ församlingarna, hade mycket liten motsvarighet

i verkligheten. I anledning härav vill jag emellertid påpeka,

att i icke så få fall tvistigheter och t. o. m. processer i dessa frågor

förekommit — något som obetingat måste vara till skada för församlingslivet.

Domkapitlena i Uppsala och Lund hava vidare haft en del erinringar

i anledning av vad i betänkandet anföres därom att patronatsrättigheterna

ofta utgjorde hinder för genomförande av önskade förändringar

i den kyrkliga indelningen. Till bemötande av vad härutinnan

anförts får jag upplysa, att de fall ingalunda äro få, då patronatsrättigbeterna

visat sig innebära dylikt hinder. Jag vill särskilt påpeka, att

befintlig patronatsrätt utgjort hinder för uppdelning av Munka-Ljungby

och Ångelholms pastorat, en uppdelning som ansetts högst önskvärd och

förordats av alla i saken hörda myndigheter. Vidare är det ett faktum,

att befintlig patronatsrätt i ett rätt avsevärt antal fall utgjort hinder för

sammanslagning av ett patronelit pastorat eller del därav med annat

pastorat. Så har t. ex. varit fallet med Västeråkers, Bro och Skoklosters

pastorat i Uppsala stift, Marbäcks pastorat i Linköpings stift, Lillkyrka,

Tyresö och Osterhanninge (moderförsamling till Nämdö och Ornö patronel^

kapellförsamlingar) pastorat i Strängnäs stift samt Igellösa, Bosarps,

Stehags, Balkåkra, Hesslunda, Skurups, Öveds, Skabersjö, Barsebäcks,

Sövestads och Ullstorps pastorat i Lunds stift.

Samtliga de kyrkliga myndigheter, som avstyrkt förslaget, hava,

såsom framgår av ovan återgivna yttranden, ansett, att vissa positiva

skäl talade för patronatsrättigheternas bibehållande. Det synes mig

emellertid vara påtagligt, att detta förordande av patronatsrätternas bibehållande

icke så mycket är grundat på någon övertygelse om patronatsrättsinstitutets

lämplighet i och för sig som fastmera därå, att patronatsrätterna

skulle i viss mån neutralisera olägenheter beträffande prästbefordringen,

vilka vore förbundna med den nuvarande prästvallagen. Jag

anser emellertid, att frågan om dessa olägenheter ligger helt på sidan om

den föreliggande frågan om patronatsrätternas upphävande. Det måste väl

av alla medgivas, att den garanti, som patronatsrätterna skulle innefatta

s. 14 Kontrollera mot PDF

Kunna pafronatsrättigheterna

upphävas

genom lagstiftning?
Domkapitlena

i Uppsala

och Lund

härom.

14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

för en bättre prästbefordran, är synnerligen osäker. Om vissa olägenheter

ifråga om prästbefordringen äro förbundna med den nuvarande

prästvallagen — något som jag efter samråd med chefen för ecklesiastikdepartementet

anser mig kunna vitsorda — bör man sträva att få

dessa olägenheter avhjälpta på bättre och säkrare väg än genom bibehållande

av företrädesrättigheter för enskilda personer att utse själasörjare

i vissa församlingar.

I följd av vad nu anförts kan jag ej finna annat, än att det är

i hög grad önskvärt att de patronella kallelserätterna så snart som möjligt

bringas att upphöra.

Av de myndigheter, som helt motsatt sig förslaget, hava domkapitlena

i Uppsala och Lund till stöd för sitt avstyrkande även åberopat

skäl av rättslig art.

Domkapitlet i Uppsala har härutinnan anfört: Det vore felaktigt

att, såsom i betänkandet skett, uppställa alternativet offentlig rätt

eller privat rätt. En tredje möjlighet gåves, nämligen att patronatsrättigheterna

hade både offentlig och privat rätts natur. Den av A.

Bäckström verkställda utredningen angående de i det s. k. gamla Sverige

förefintliga patronatsrättigheterna ställde enligt domkapitlets mening utom

allt tvivel, att så verkligen vore förhållandet. Åven om arten av det

fång, varigenom patronatsrättigheten förvärvats, härvid icke skulle fälla

det avgörande utslaget, så gåves dock ett sådant genom det sätt, varpå

av församling bestridd patronatsrätt vindicerats. Ända in i senaste tid

hade församling av Kungl. Maj:t hänvisats att inför domstol göra sin

talan gällande gentemot den patronus, vilkens kallelserätt man bestred,

och domstol hade, där talan fullföljts, meddelat vederbörligt utslag. Ett

dylikt förfarande hade varit omöjligt, därest det här icke gällt ett privaträttsligt

förhållande. Domkapitlet anslöte sig obetingat till den rättsåskådning

angående patronatsrättigheternas privaträttsliga natur, varom

myndigheter och riksdag varit ense ända till dess under år 1902 dåvarande.

ecklesiastikministern i ett yttrande till statsrådsprotokollet gjorde

gällande en annan uppfattning.

Domkapitlet i Lund har även hävdat den patronella kallelserättens

privaträttsliga karaktär under framhållande bland annat att utövandet

av rätten kunde ske i eget intresse på samma gång som i samhällets.

Domkapitlet har slutligen uttalat, att det för domkapitlet vore ofrånkomligt,

att, om kallelserätten fråntoges patronerna utan deras medgivande,

därmed beginges en rättskränkning.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

Den av dessa båda domkapitel förfäktade meningen angående den

patronella kallelserättens privaträttsliga natur har, såsom förut berörts

och närmare framgår av den vid förslaget fogade historiken, vid åtskilliga

tillfällen utgjort skäl för underkännande av yrkanden om patronatsrätternas

avskaffande. Såsom synes av motiveringen till förslaget, är

detta däremot byggt på den uppfattning att kallelserätterna äro av rent

offentligrättslig natur. Jag ansluter mig obetingat till denna senare uppfattning.

Det är en rättighets innebörd, som bestämmer, huruvida densamma

är en privaträtt eller en offentlig rätt. Avgörande är däremot

icke, huruvida rättigheten tillagts enskild person eller ej. Då prästtillsättningen

i en församling är och alltid torde hava ansetts såsom en

offentlig funktion, synes det mig otvivelaktigt, att den patronella kallelserätten

är att hänföra till offentliga rättigheter och därför helt underkastad

statens lagstiftning för sin fortvaro. Den omständigheten att patronatsrätt

mestadels förvärvats genom förmögenhetsuppoffringar av enskilda personer

kan ej föranleda till annat bedömande. Det är visserligen en enligt nutida

rättsåskådning egendomlig företeelse att — såsom fallet är jämlikt bestämmelserna

i 19 kap. 12 § kyrkolagen — rätt att tillsätta präst tillädes

enskilda personer i följd av gåvor och andra förmögenhetsuppoffringar

till kyrkliga ändamål. Men detta förhållande kan ej verka därhän, att

prästtillsättningen i dylika församlingar vore att betrakta såsom något

annat än en offentlig funktion. Det förtjänar måhända i detta sammanhang

anmärkas, att enligt den kanoniska rätten, därifrån patronatsrätterna

leda sitt ursprung, desamma likaledes förvärvades genom enskilda förmögenhetsuppoffringar

till kyrkans förmån men icke desto mindre ansågos

såsom rättigheter av offentlig natur. Än mera främmande än

förutnämnda förvärvssätt synes för nutida åskådning det förhållande, att

staten för åtskilliga patronatsrätter betingat och tagit vederlag i penningar

eller gods. Härvidlag är dock att märka, att de patronatsrätter,

som på dylikt sätt förvärvats, äro lukrativa och att vederlaget — såsom

synes framgå av det sätt, varpå detta plägade beräknas — väsentligen

betingats och givits för de förmåner av ekonomisk natur, vilka åtföljde

kallelserätten. Men även om vederlaget skulle betingats och givits i

någon män med tanke på kallelserätten, kan sådant ej inverka på bedömande

av kallelserättens natur. Så skulle ej ens vara fallet, om kallelserätt

— vad veterligen ej förekommit — enbart och för sig blivit

förvärvad mot vederlag till staten. Hava kallelserätterna förvärvats

i en ordning, som enligt nutida rättsåskådning ej synes väl förenlig

med uppkomsten av offentliga rättigheter, innebär detta intet bevis för

deras privaträttsliga karaktär. Lika litet ligger ett sådant bevis i det

Departementschefen

om denna

fr&^a.

s. 16 Kontrollera mot PDF

Regleringen

av den lukrativa

sidan av

patronat srätten.

16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

förhållande att patronatsrätterna regelmässigt äro av realrättslig karaktär,

d. v. s. äro förbundna med viss egendom, så att de tillkomma dess innehavare.

En liknande företeelse erbjöd ock den domsrätt, som i äldre tider

understundom tillkom innehavarna av vissa gods. Därav att staten uppdrog

sin rättskipningsmyndighet till godsiunehavaren följde ej, att denna

myndighet förlorade sin offentlig-rättsliga karaktär. Ej heller kan jag, såsom

domkapitlet i Uppsala, finna, att bevis för kallelserätternas privaträttsliga

natur föreligger i det sätt, varpå tvister angående förefintligheten

av patronatsrätt plägat lösas. Att dylika tvister hänskjutas till domstolarnas

avgörande beror närmast därpå att enligt utfärdade författningar

så skall ske. Någon privaträtt kränkes alltså enligt min

mening ej därigenom att kallelserätterna fråntagas patronerna utan deras

medgivande. Jag tillåter mig i detta sammanhang erinra därom att den

patronella kallelserätten blivit, såsom närmare berörts i betänkandet, på

lagstiftningens väg upphävd såväl i Danmark som i Norge.

Såsom jag redan inledningsvis anmärkt, innehåller förslaget icke

några bestämmelser angående avvecklingen av den lukrativa patronatsrätten.

Det förutsattes i stället, att samtidigt med utfärdandet av lag

angående upphävande av den patronella kallelserätten Kungl. Maj:t uppdrager

åt någon sakkunnig person att under medverkan av vederbörande

församlingar och patroner undersöka och närmare utreda förefintliga anspråk

samt söka med ledning av den vunna utredningen åvägabringa

en godvillig överenskommelse.

Kammarkollegium har i sitt yttrande uttalat, att ehuru det varit

önskvärt, att en reglering av de ekonomiska spörsmål, som sammanhänga

med patronatsrätt en, kunnat omfatta även den s. k. lukrativa

sidan av densamma, kollegium dock funne, att då av i betänkandet angivna

skäl förslag i detta avseende icke förelåge, frågan om själva

kallelserättens upphörande icke borde uppehållas i avbidan därpå.

För min del kan jag såtillvida instämma i kammarkollegii uppfattning

att, då jag anser det angeläget, att allt vad till patronatsrätten

hörer snarast bringas att upphöra, det även enligt min mening varit

önskvärt, om den lukrativa sidan av patronatsrätten kunnat avvecklas

samtidigt som kallelserätten. Emellertid måste jag i likhet med författaren

till bilagda förslag finna, att det för närvarande icke är

lämpligt eller ens möjligt att genom lagstiftningens omedelbara ingripande

reglera ifrågavarande befogenheter. Jag tillåter mig framhålla,

att man, med hänsyn till patronatsbrevens olika innehåll och svårigheten

att tolka desamma, givetvis måste räkna med att vid de lukrativa rättig
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 21.

heternas upphörande en mängd skiftande anspråk komma att framställas.

Då man för närvarande äger ganska ringa kännedom om de anspråk,

som kunna göras gällande, skulle avsevärda svåiigheter möta att uppställa

normer till ledning för avgörandet i åtskilliga punkter, där sådan

ledning kunde erfordras; och bestämmelser, som i detta hänseende komme

att meddelas, bleve måhända mindre ägnade att bidraga till uppkommande

tvisters lösning än att framkalla en del ogrundade eller tvivelaktiga

anspråk. Härtill kommer, att det av särskilda skäl måste anses

särdeles öuskligt, att eu uppgörelse angående de lukrativa rättsförhållandena

om möjligt åvägabringas på den frivilliga överenskommelsens väg.

Den fråga, som vid reglering av patronatsrätternas lukrativa sida säkerligen

i många fall torde träda i förgrunden och bereda stora svårigheter,

torde vara frågan om fastställandet av patroni och församlingens ekonomiska

mellanhavande i anledning av den patronella kyrkoförvaltningen.

d. v. s. kyrkokassa^ ställning. I en del fall torde även kunna uppkomma

fråga angående äganderätten till jord, som innehaves av patronus men

varå församlingen kan framställa anspråk. Dessa svävande frågor, som

äro av både svår och grannlaga natur, torde vara särskilt lämpade att

lösas genom godvillig överenskommelse, i synnerhet som anspråk av

nu förevarande slag samtidigt kunna framkomma å ömse sid<>r. Man

synes kunna hysa berättigad förhoppning om att församlingarna och

patronerna vid en sådan form för uppgörelse av de inbördes rättsförhållandena

skola visa större tillmötesgående och ömsesidig förståelse än

som stadie bliva fallet, därest dessa frågor komme att avgöras genom

rättegång eller annat i lag reglerat avlösningsförfarande.

Jag vill slutligen erinra därom, att då frågan om patronatsrättigheternas

upphävande under år 1902 förevar inför Kungl. Maj t, dåvarande

chefen för ecklesiastikdepartementet ansåg, att den lukrativa

sidan av patronatsrätteu borde särskiljas från kallelserätten och i första

hand överlämnas till särskilda för ändamålet utsedda gode män för närmare

utredning av förefintliga anspråk och upprättande av förslag till

uppgörelser.

Av ovan anförda skäl har jag ansett mig kunna biträda förslagets

ståndpunkt att låta förevarande lag allenast omfatta den patronella kallelserätten

och vad därmed äger samband. Jag förutsätter därvid, att

samtidigt med utfärdandet av lag om den patronella kallelserättens upphörande

Eders Kungl. Maj:t uppdrager åt sakkunnig person att sammanträda

med patronerna och representanter för församlingarna för utredning

av de anspråk, som kunna stå i samband med avveckling av

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 17 höft. (Nr 21.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

Antalet nu

befintliga

•patronatsrättigheter.

18 Kungl. Maj.ts proposition Nr 21.

deri lukrativa sidan av patronatsrätten, samt för uppgörande av förslag

till överenskommelser i denna del.

Innan jag övergår till de särskilda bestämmelserna i lagförslaget,

vill jag nämna, att, sedan det Beskowska betänkandet avlämnats, patronatsrättérna

till Hjärtums och Västerlanda, Helgesta och Hyltinge, Löddeköpinge

(annexförsamling till Borgeby, som fortfarande är patronell) samt

Ingarö församlingar ävensom Svartnäs’ och Svabensverks kapellförsamlingar

upphört, varjämte patronatsrätten till Morlanda pastorat såtillvida

förändrats, att enligt en av Kungl. Magt fastställd överenskommelse

mellan patronus och pastoratet patronus för all framtid avsagt sig rätten

att disponera över de av honom uppburna kyrkoinkomsterna och förbundit

sig att årligen redovisa dem till Morlanda församling, som å sin

sida övertagit ansvaret för underhåll och nybyggnad av Morlanda kyrka.

För närvarande finnas 120 patronatsrätter.

Uti de å sid. 59 i betänkandet angivna förhållanden hava även i

övrigt i samband med de nya löneregleringarna inträffat en del förändringar.

Vid hittills fastställda löneregleringar hava 14 komministertjänster,

som tillsatts patronel^, antingen redan indragits eller förklarats

skola indragas vid nuvarande innehavares avgång. Vidare skall enligt

löneregleringsresolution den 6 juli 1917, då nuvarande innehavarna av

kyrkoherdetjänsterna i Ångsö och Kungsåra församlingar avgå, dessa

båda församlingar sammanslås med Kärrhö församling till ett pastorat

med kyrkoherde i Kärrhö och komminister i Ångsö. Patronatsrätten till

Ängsö församling skulle således för framtiden komma att gälla en komministertjänst

i stället för förut en kyrkoherdetjänst.

Med iakttagande av samtliga ovannämnda förändringar skulle i

gamla Sverige kyrkoherde utses patronel^ i 64 pastorat, av vilka 7 endast

äro alternativt patronella. T 18 av nämnda 64 pastorat äger patronus

jämväl utse komminister.

Dessutom tillsättes uti 10 annex- eller kapellförsamlingar, tillhörande

i övrigt icke-patronella pastorat, komminister eller kapellpredikant

i patronell väg.

I Skåne, Bulland och Bohuslän utses i 46 pastorat kyrkoherde

patronelit. Av dessa 46 pastorat äro 22 alternativt patronella.

I 42 av de patronella pastoraten i dessa provinser, Morlanda inberäknat,

är patronatsrätten lukrativ.

Lagförslagets titel har jag ändrat för att i densamma må komma

till uttryck vad med lagen närmast avses: upphävande av den patronella

kallelserätten.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition År 21.

I 1 § av det Beskowska lagförslaget meddelas bestämmelser dels

angående vilka kallelserätter och därmed jämförliga rättigheter förslaget

avser och dels angående tidpunkten för rättigheternas upphörande.

Beträffande sistnämnda fråga ämnar jag icke följa förslagets regel

om kallelserätternas upphörande vid utgången av respektive, vid lagens

ikraftträdande löpande löneregleringsperioder. Då på grund av den

ståndpunkt jag härutinnan intager, vartill jag ber att få återkomma vid

behandling av frågan om tidpunkten för lagens ikraftträdande, bestämmelse

om tidpunkten för rättigheternas upphöraude icke bör meddelas

i 1 §, har jag icke berört denna fråga här. I övrigt har, för vinnande

av större överskådlighet, denna paragraf undergått en rent formell omredigering.

I fråga om innehållet i denna paragraf tillåter jag mig hänvisa

till den motivering, som betänkandet innehåller.

Såsom av lagtexten framgår, omfattar förslaget endast enskilda

kallelserätter till ordinarie prästerliga tjänster, men däremot icke enskilda

personer tillkommande kallelserätter till extra ordinarie prästbefattningar

(brukspredikantbefattningar o. d.) Emellertid har domkapitet i Lund i

fråga om andra stycket av 1 § i det Beskowska förslaget (motsvarande

punkt 2 i det inom departementet omarbetade lagförslaget) yttrat följande:

»Bestämmelsen åsyftar tillsättning av tjänster, som tillkommit

genom enskilt initiativ, och vilkas avlöning bestrides genom frivilligt

åtagande. Sådana tjänster hava inrättats t. ex. vid större industriella

verk. Härvid erhållna tillsättningsrättigheter skulle enligt lagförslaget

upphöra i likhet med patrouatsrätterna», och menar domkapitlet, att

följden av förslagets antagande skulle bliva, att nya befattningar av

nu nämnd art ej komme att inrättas, något som måste bliva menligt i

religiöst avseende. Det synes mig antagligt, att den av domkapitlet

sålunda framställda anmärkningen beror på ett förbiseende av att

ifrågavarande bestämmelse, liksom bestämmelsen i första punkten i samma

paragraf, endast äger avseende å ordinarie prästerliga tjänster i församlingar.

Av motiveringen till förslaget framgår ock, att ifrågavarande

bestämmelse närmast avser andra enskilda företrädesrätter i

fråga om tillsättning av ordinarie prästerliga församlingstjänster än

kallelserätt (såsom den rätt, som någon gång förekommer för enskild

person att besätta förslagsrum till sådan tjänst* 1), men att åt nämnda

bestämmelse givits den mera generella avfattning, den nu har, i syfte

•) Den i betänkandet å sid. 77 omnämnda förslagsrätten till komministersbefattningen i

Stjärnorp har enligt den nya löneregleringsresolulionen av den 17 juni 1916 upphört f. o. m. den

1 maj 1917, från vilken dag befattningen tillsättes i vanlig ordning.

1 § i lag

{Orslagct

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

att utesluta varje tvivelsmål därom, att enligt förslaget skola upphöra

även sådana kallelserätter till ordinarie prästerliga församlingstiänster,

vilka ej uttryckligen benämnts patronatsrätter. Till ordinarie prästerliga

tjänster torde omöjligt kunna hänföras sådana befattningar vid industriella

verk m. m., vilka omförmälas i 48 § 2 mom. prästvallagen.

Under den i 1 § prästvallagen använda beteckningen ordinarie prästerlig

tjänst falla ej tjänster, som till ingen del avlönas med ordinarie

prästlöuemedel. Här må emellertid i anledning av domkapitlets anmärkning

särskilt betonas, att förslaget ej drabbar tillsättningsrätt till prästerlig

tjänst, vilkens avlöning helt bestrides genom frivilligt åtagande.

Har en vid bruk, annat industriellt verk eller egendom inrättad prästerlig

beställning kommit att ingå i prästerlig lönereglering såsom ordinarie

församlingstjänst, äga däremot bestämmelserna i förslaget tillämpning

å tjänsten. Tjänstinnehavaren avlönas då åtminstone endels av

församlingen, och den omständigheten att en församlingsmedlem, såsom

ibland inträffar, lämnar ett högre lönebidrag än vanliga beräkningsgrunder

skulle föranleda bör ej medföra, att kallelserätt, som tillagts

honom, skall bestå. Ett antagande av den grundsats, att en kallelserätt

till ordinarie tjänst skulle bestå, så snart rättens innehavare

lämnar särskilt lönebidrag, synes så mycket mindre kunna anses lämpligt,

som det särskilda lönebidraget kan vara ganska obetydligt. Skulle

domkapitlet med sin anmärkning tilläventyrs åsyftat att förorda en sådan

grundsats, kan jag ej biträda domkapitlets mening.

Det kunde möjligen ifråga om nu berörda e. o. prästerliga befattningar

sägas, att då ju befolkningen å den plats, där prästmannen

ifråga tjänstgör, är huvudsakligen hänvisad till honom såväl i hans

egenskap av predikant som för kyrkliga förrättningar, denna befolkning

har stort intresse av att till befattningen utses en person, för vilken

den kan hysa förtroende. Härav skulle möjligen kunna slutas att även

nu avsedda kallelserätter borde upphöra.

Något dylikt har jag emellertid icke ansett mig böra föreslå och

detta av flera skäl. Dels falla nu ifrågavarande kallelserätter icke

under kyrkolagens bestämmelser, vadan de icke äga omedelbart samband

med förevarande lagstiftning. Dels bidraga övriga församlingsmedlemmar

ju icke på något sätt till befattningsinnehavarens avlönande

och kunna därför icke göra anspråk på att få betrakta denne såsom en

församlingens tjänstinnehavare. Något intrång i församlingens naturliga

tillsättningsrätt ifråga om egna befattningsinnehavare sker således ej.

Man torde tvärtom vara berättigad antaga, att befintligheten av de

befattningar, varom nu är fråga, endast är till gagn för befolkningen å

de platser, där prästen ifråga tjänstgör, och att det icke finnes någon

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition Nr 21.

anledning att förhindra tillkomsten av nya dylika befattningar. Av dessa

skäl har jag i denna fråga anslutit mig till den ståndpunkt, som det

avgivna betänkandet innehåller.

Ifråga om de i betänkandet angivna fall, där med en i patronell

väg tillsatt prästerlig tjänst är förenad folkskollärartjänst, erinras därom,

att patronatsrätten till Ingarö och Svabensverks församlingar, i vilka en

dylik sammankoppling förekommit, såsom förut anmärkts, numera upphört.

2 § i förslaget innehåller bestämmelser angående i vad mån i

patronatsrätterna ingående skyldigheter skola upphöra.

I första stycket av denna paragraf meddelas bestämmelser ifråga

om den skyldighet att bidraga till tjänstinnehavares avlönande, som i

en del fall åligger patronus. Dylik avlöningsförpliktelse skulle enligt

förslaget upphöra, när den gäller prästerlig tjänstinnehavare, samtidigt

med kallelserätten, d. v. s. med utgången av löpande löneregleringsperiod,

och när den gäller annan befattningshavare, vid utgången

av den tid, för vilken bidrag tillförsäkrats denne.

Jag vill till en början erinra om att patronatsrätterna till Svartnäs’

och Svabensverks kapellförsamlingar, i vilka förut patronus erlagt

vissa bidrag till respektive befattningshavares avlöning, numera upphört.

Vidare får jag upplysa, att i samband med redan fastställda nya

löneregleringar skett en del förändringar ifråga om förut förekommande

förpliktelser att bidraga till avlönande av präst genom särskilda tillskott

i penningar eller persedlar. Så bar patroni bidragsskyldighet i detta

avseende alldeles bortfallit beträffande kapellpredikantbefattningen i

Nämdö kapellförsamling, varjämte avsevärda förändringar i detta hänseende

ägt rum beträffande kyrkoherdebefattningarna i Söderfors’ och

Voxna församlingar. Bidragsskyldighet i denna form till avlönande av

präst förekommer, såvitt tillgänglig utredning ger vid handen, numera

endast i följande fall:

Forsmark: Patronus har plägat tillhandahålla kyrkoherden fri ved

och, sedan han i ärendet angående ny lönereglering i pastoratet, vilken

kommer att bliva fastställd inom den närmaste tiden, förbundit sig att

fortfarande göra detta, torde saken i den nya löneregleringsresolutionen

komma att ordnas så, att särskilt bränsleersättning fastställes att dock

ej utgå, så länge patronus tillhandahåller fri ved.

Söderfors: Kyrkoherden åtnjuter numera enligt lönereglerings
resolution

den 12 februari 1915 endast vissa från patronus utgående

naturaförmåner (mjölk, ved, dagsverken och skjutsar), därvid dock så

ordnats, att lönen fastställts för sig, oberoende av förmånerna, och avdrag

för dessa sker, så länge de utgå.

3 § t lagförslaget.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Majds proposition Nr 21.

Voxna: Kyrkoherden åtnjuter numera enligt löneregleringsreso
lution

den 3 september 1915 endast fri ved, vilket innehavaren av kallelserätten,

Ljusne-Voxna aktiebolag, efter särskild förfrågan i löneregleringsärendet

förbundit sig att fortfarande tillhandahålla.

Gustav-Adolf (annexförsamling till Norra Råda församling i Värmlands

län): Innehavaren av kallelserätten, Uddeholms aktiebolag, är

enligt gällande lönereglering, som utgår den 30 april 1933, pliktig att

utöver vanliga pastoralier såsom särskilda lönemedel till den i församlingen

anställde kapellpredikanten erlägga viss kvantitet spannmål.

Höganäs: Innehavaren av kallelserätten, Höganas-Billesholms aktiebolag,

skall enligt nu gällande lönereglering, som utgår den 30 april 1922,

särskilt bidraga till kyrkoherdens avlöning med visst kontant belopp.

Skur ap: Sedan äganderätten till förutvarande kyrkoherdebostället

i rättegång tilldömts patronus, har denne i en med kammaradvokatfiskalsämbetet

å Kungl. Maj:t och Kronans vägnar träffad överenskommelser

vilken godkänts av Kungl. Maj:t, förbundit sig att, så länge

patronatsrätten äger bestånd, till församlingen utgiva särskilt bidrag

till kyrkoherdens avlöning med markegångsvärdet å viss kvantitet spannmål,

dock högst 2,000 kronor.

Som i motiveringen till förevarande paragraf i förslaget omförmäles,

förekommer även i vissa fall, att patronus på det sätt bidrager

till prästs avlöning, att han tillhandahåller boställe, som fortfarande äges

av honom. Det rör sig här om rena undantagsfall. I regel har, då

boställe upplåtits av någon innehavare av patronatsrätt, dylik upplåtelse

skett med full äganderätt. Oftast har en sådan med full äganderätt

gjord upplåtelse skett av någon företrädare till den, som förvärvat

patronatsrätt, eller ock av denne själv före förvärvet av patronatsrätten,

varvid upplåtelsen åberopats till stöd för ansökningen om patronatsrätt.

I några få fall förekommer, att underhåll och nybyggnad av prästboställe

åvilar patronus eller åtminstone faktiskt fullgöres av denne.

Beträffande kyrkoherdebostället i Voxna församling har i den senaste

löneregleringsresolutionen dylik skyldighet uttryckligen ålagts bruksägaren.

I Söderfors och Forsmarks församlingar underhållas de boställen, som

disponeras av kyrkoherdarna, av respektive bruksägare, utan att någon

direkt skyldighet därtill är påvisbar. I

I det Beskowska betänkandet yttras, att det understundom kan

åligga patronus att särskilt bidraga till avlönande av annan tjänstinnehav.

ire än präst. I detta hänseende uttalas, att av den utredning, som

förelåge, syntes framgå, att klockarboställen i några fall skulle tillhöra

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

patronus samt att patronus i något fall åtagit sig förpliktelse i annan

form för avlönande av annan tjänstinnehavare än präst.

Vad angår klockarboställena, så föreligger numera uti regeringsrådet

Thulins under år 1919 till Eders Kungl. Maj:t avlämnade utredning

angående klockar-, organist- och kantorsbefattningarna en utförlig

redogörelse över samtliga klockarboställen inom riket. Denna utredning

har, såvitt angår inom patronella pastorat befintliga boställen, en utav

de av mig tillkallade sakkunniga genomgått, och har därvid befunnits,

att det endast i ett par fall är klart, att patronus äger jord, som nu

disponeras såsom klockarboställe. I intet av dessa fall tillsätter emellertid

patronus klockare och den avlöningsförpliktelse, som skulle ligga i

tillhandahållandet av jorden, kan ej heller på annan grund anses förenad

med patronatsrätten.

Enligt det Beskowska betänkandet skulle det även »i något fall»

förekomma, att patronus i annan form än genom tillhandahållande av

boställe åtagit sig förpliktelse för avlönande av annan tjänstinnehavare

än präst. Det fall, som här åsyftas, torde vara Svabensverks kapellförsamling,

i vilken klockar- och organistbefattuingen bestritts av kapellpredikanten-folkskolläraren

mot särskild ersättning av patronus, Kopparbergs

och Hofors sågverksaktiebolag. Då patronatsrätten till denna

församling, enligt vad förut anförts, upphört, är numera icke att räkna

med detta fall. I

I 2 § 2 mom. av det Beskowska förslaget meddelas stadgande angående

upphörande av den skyldighet ifråga om byggande eller underhåll

av kyrka, som understundom åvilar innehavare av icke-lukrativ

patronatsrätt. Givet är, att den skyldighet i ifrågavarande hänseende,

som alltid åligger innehavare av lukrativ patronatsrätt, icke skall rubbas

i samband med upphävande av kallelserätten utan, såsom förutsatts i

den allmänna motiveringen, upphävas först i sammanhang med avvecklingen

av den lukrativa sidan av patronatsrätten. Såsom i motiveringen

till betänkandet omförmäles, förekommer det emellertid i några fall, att

innehavare av icke-lukrativ patronatsrätt underhåller församlingskyrkan.

De enda fall, där en förpliktelse i detta hänseende är påvisbar, torde

vara ifråga om församlingskyrkorna i Hållnäs och Tegelsmora församlingar.

1 samband med tillkomsten av patronatsrätten till dessa församlingar utfäste

sig nämligen patronus uttryckligen att vidmakthålla kyrkorna. I

övrigt förekommer, att församlingskyrkan underhålles av patronus i eu

del församlingar, som tillkommit vid bruksanläggningar. Att ägarna till

respektive bruk fortfarande vidmakthålla kyrkan har sin förklaring i det

förhållande att kyrkan ursprungligen byggts av bruksägarna.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

Beträffande samtliga i 2 § avhandlade bidrag av patronus torde

det ligga i sakens natur, att de böra upphöra med patronatsrättens upphävande.

Ofta är bidragsskyldigheten synnerligen intimt förenad med

kallelserätten, i det att den åtagits under förutsättning av kallelserätts

erhållande eller för den tid kallelserätten varar. Även där sambandet

mellan kallelserätten och bidragsskyldigheten icke är av nu angivna beskaffenhet,

är det så, att skyldighetens fortbestånd sammanhänger med

kallelserättens befintlighet. Detta gäller särskdt bruksförsamlingarna,

där vanligen bruket från början byggt kyrka och försett pastor med

lön och bostad. Att i dessa församlingar en del förpliktelser i dessa

hänseenden fått kvarstå, oaktat prästbefattningarna ändrat karaktär och

i sedvanlig ordning undergått lönereglering, har berott på patronatsrättens

fortsatta bestånd.

Av nu anförda skäl synes det mig vara med rättvisa och billighet

överensstämmande att alla nu avhandlade förpliktelser upphöra i samband

med kallelserätten.

Vad angår den närmare tidpunkten för förpliktelsernas upphörande

så ämnar jag, såsom jag förut antytt, ;cke följa det Beskowska förslagets

regel att kallelserätterna skulle upphöra med utgången av löpande

löneregleringsperioder. Jag ämnar — av skäl, vartill jag ber att senare

få återkomma — föreslå, att kallelserätterna skola upphöra redan med

utgången av det år, under vilket förevarande lagförslag kan hinna bliva

slutbehandlat. Frågan är då, om det fiunes någon anledning att fastställa

någon annan tidpunkt för upphörande av de i 2 § avhandlade

förpliktelserna. För sitt förslag om kallelserätternas upphörande först

med utgången av respektive löneregleringsperioder anför Beskow bland

annat det skälet, att man därmed undgår en eljest i en del fall nödvändig

revision av gällande lönereglering. Givet är nämligen, att,

om de förpliktelser, som enligt fastställd lönereglering åvila patronus,

upphävas, någon annan måste övertaga förpliktelserna, ty befattningshavaren

har naturligtvis anspråk på att under löneregleringsperioden få

åtnjuta oavkortade de förmåner, som enligt löneregleringen varit förenade

med tjänsten. Det kan visserligen vara sant, att ur nu anförda

synpunkt det vore enklast, om eventuella avlöningsförpliktelser kunde

kvarstå orubbade under löpande löneregleringsperiod eller åtminstone

till nuvarande befattningshavares avgång. Det förstnämnda synes mig

emellertid icke ens kunna ifrågasättas, enär ju i sådan händelse patronus

skulle kunna komma att lämna särskilda bidrag till präst, med vars

tillsättande han icke haft mer att skaffa än övriga församlingsmedlemmar.

Vad det senare alternativet angår, så kunde visserligen såsom skäl för

detsamma anföras, att innehavaren av kallelserätten faktiskt mister denna

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj ds proposition Nr 21.

rätt först när efter senast tillsatta befattningshavares avgång ny befattningshavare

skall tillsättas. Det torde emellertid vara ofrånkomligt, att

kallelserätten upphör att vara fästad vid patrongodset redan från och

med den tidpunkt, då nämnda rätt enligt lagen upphör; och vid sådant

förhållande synes det mig följdriktigast att låta de förpliktelser, varom

nu är fråga, upphöra samtidigt med kallelserätten. Den omständigheten

att det härmed blir nödvändigt att göra några mindre ändringar i en

del löneregleringar torde så mycket mindre få inverka på denna frågas

avgörande, som de fall, där detta måste ske, enligt vad förut anförts,

äro mycket fåtaliga.

Då såsom förut anmärkts, det icke med full visshet kan sägas,

att med tillsättningsrätt enligt 1 § finnes förenad någon avlöningsförpliktelse

till annan befattningshavare än präst, finnes icke anledning

att, som i det Beskowska förslaget skett, fastställa någon särskild tidpunkt

för bortfallande av dylik förpliktelse. Åven om emellertid eu

sådan med tillsättningsrätt enligt 1 § förenad avlöningsförpliktelse till

annan tjänstinnehavare än präst skulle kunna påvisas — det kunde

möjligen tänkas, att patronus i något fall styrker äganderätt till ett

klockarboställe, vars upplåtande äger samband med patronatsrätten —

så synes mig icke tillräckligt starka principiella skäl tala för en annan

regel ifråga om tidpunkten för denna avlöuingsförpliktelses upphörande

än beträffande avlöningsförpliktelse till prästerlig befattningshavare.

3 § i det Beskowska förslaget innehåller den för övrigt självklara 3

regeln om att efter upphörande av de i 1 och 2 §§ omförmälda rättigheter

och skyldigheter, de allmänna reglerna för tjänsters tillsättande

och skyldigheters utgörande skola tillämpas.

I 4 § av Beskows förslag äro intagna bestämmelser rörande er- 4

sättningsanspråk, som kunna tänkas framkomma i anledning av upphävandet

av den patronella kallelserätten eller av annan rätt, som omförmälts

i 1 §.

Enligt första punkten i 4 § skall ersättning ej utgå för själva

kallelserätten liksom ej heller för annan i 1 § avsedd rätt.

Detta stadgande synes mig vara tillfyllestgörande motiverat i förslaget.

Att ersättning för själva kallelserätten ej skall utgå följer av det

betraktelsesätt, som ligger tdl grund för hela förevarande lag: kallelserättens

offentligrättsliga natur.

I andra och följande punkter av 4 § i Beskows förslag meddelas

bestämmelser angående frågan huruvida och i vad mån ersättning skall

utgå för gåvor och kostnader, som stått i samband med kallelserättens

uppkomst eller blivit av dess innehavande föranledda.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 17 höft. (Nr 21.)

§ i lagförslaget
-

§ i lagförslaget.

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kammarkollegium

ang frågan

om ersätt

ning förvissa

gåvor och kostnader.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

Förslaget uppställer härutinnan den regel, att ersättning i anledning

av rättens upphörande endast skall utgå i de fall, då boställe blivit

skänkt till församling eller annan kostnad till dess förmån blivit gjord

under uttryckligt förbehåll om rättens uppkomst eller fortsatta bestånd.

Enligt förslaget skall i dylika fall ersättning med värdet av vad sålunda

utgivits lämnas av församlingen till rättens innehavare; och har denne,

om han vill fordra ersättning, att inom viss angiven tid instämma församlingen

vid äventyr att han eljest är sitt anspråk förlustig. Emellertid

göras i den sålunda uppställda regeln vissa modifikationer, varigenom

ersättningsrätten ytterligare begränsas. Sålunda skall i anledning av

kallelserättens upphörande ersättning ej i något fall utgå för kostnad,

som skett till fullgörande av förpliktelse, varom i 2 § sagts, och ej

heller i något fall till innehavare av lukrativ patronatsrätt för kostnad

för kyrkobyggnad eller annan kostnad, som eljest bestrides med kyrkans

medel. Slutligen göres i den uppställda regeln en modifikation

av innebörd, att innehavare av lukrativ patronatsrätt, vilken är berättigad

till ersättning, ej behöver framställa sitt ersättningsanspråk i sammanhang

med kallelserättens upphörande utan kan låta därmed anstå, tills

fråga blir om reglering av patronatsrättens lukrativa sida.

Mot förslagets bestämmelser i dessa hänseenden hava erinringar

framställts dels av kammarkollegium dels ock av domkapitlet i Göteborg.

Kammarkollegium har i sitt utlåtande anfört: Det förefölle kollegium

mycket tvivelaktigt, om det kunde vara riktigt att, på sätt enligt

förslaget skett, genom lag reglera rätten till ersättning för upplåtelse

eller kostnad, som patronus eller hans företrädare i vissa fall vidkänts.

Man vore här — i motsats mot vad som gällde i avseende å ersättningför

själva kallelserättens upphörande — inne på eu fråga, som uppenbarligen

folie inom privaträttens område. Det tillkomme ej kollegium

att bedöma, huruvida och i vilken omfattning de bestämmelser, som

återfunnes i förslagets 4 § 2 och 3 styckena, stode i överensstämmelse

med nu erkända allmänna rättsgrundsatser — eller med andra ord,

huruvida förslaget genom att, på sätt som skett, bestämma ersättningsrätten

komme att införa begränsning i den rätt, som på grund av nu

gällande rättsregler skulle i händelse av patronatsrätts upphörande tillkomma

patronus, eller måhända tillerkänna patronus en efter berörda

rättsregler icke tillkommande rätt eller tilläventyrs på patronatsrättens

innehavare överflytta en rätt, som enligt samma rättsregler skulle tillhöra

den ursprunglige upplåtarens arvingar. Emellertid ansåge sig

kollegium våga det uttalande, att små, om ens några utsikter funnes

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj te proposition Nr 21.

att vinna bifall till ett vid domstol framställt yrkande, att en patronus,

som genom statsmakternas beslut ginge miste om sin patronatsrätt, måtte

på grund av patronatsrättens upphörande berättigas återbekomma fast

egendom, som han för ecklesiastikt ändamål bortskänkt i syfte att därigenom

grundlägga rätt att kalla präst, eller att utfå ersättning svarande

mot berörda gåva eller mot kostnad, som ban i enahanda syfte vidkänts.

Kollegium ansåge för sin del att, likasom för närvarande tvister om

patronatsrätt handlades av domstolarna, det borde vara lagtillämpningen

förbehållet att med stöd av allmänna rättsregler och med hänsyn till

förhållandena i det särskilda fallet träffa avgörande även beträffande

dylika anspråk. För den av kollegium sålunda föreslagna anordning

talade även den omständigheten, att efter kollega övertygelse de fall

komme att bliva ganska fä, då en patronus eller arvingarna till den.

som grundat patronatsrätten, funne sig föranlåtna att på grund av patronatsrättens

upphörande göra anspråk på gåvas återgång eller på ersättning

för gåva eller annan kostnad, som i 4 § avsåges. Vid bedömande

av det föreliggande spörsmålet borde, enligt kollega mening, ej heller

lämnas utan uppmärksamhet den omständigheten, att en reglering genom

lag av rätten att, i händelse av patronatsrättens upphörande, erhålla

gottgörelse för gåva eller kostnad, som hade sammanhang med patronatsrättens

uppkomst, lätteligen kunde komma att verka normerande i

avseende på andra härmed i viss mån jämförliga fall. Kollegium tänkte

härvid exempelvis på sådana fall, då en person, som i syfte att möjliggöra

inrättande i pastorat av en komministratur donerat hemman till

komministerboställe, eller sådan persons rättsinnehavare i händelse av

komministraturens indi-agning väckte anspråk på att hemmanet skulle

till honom eller dem återfalla. Då det förefölle kollegium, som en på

nu nämnd eller därmed jämförlig omständighet grundad återgångs- eller

ersättningstalan skulle hava väsentligen större utsikter att kunna bifallas

än en liknande talan, som grundades allenast på patronatsrättens upphörande,

syntes det kollegium, att en tillämpning å sådant fall av den

i nu ifrågavarande punkter angivna rättsregeln skulle komma att verka

inskränkande i de rättigheter, som enligt nu gällande allmänna rättsregler

skulle erkännas tillkomma en donator och hans rättsinnehavare.

För den händelse de av kollegium framhållna betänkligheter icke

skulle finnas förtjäna avseende, utan det ansåges riktigt att återvinningsrätten

i händelse av patronatsrättens upphörande reglerades genom lag,

ansåge kollegium, att lagen borde grundas på den princip, att i följd av

patronatsrätts upphörande rättens innehavare eller annan icke skulle vara

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

berättigad till gottgörelse för gåva eller kostnad, som stått i samband

med rättens uppkomst eller blivit av dess innehavande föranledd.

I övrigt bär kollegium med anledning av de föreslagna bestämmelserna

i 4 § framställt bland andra följande erinringar: Det syntes

mindre lämpligt att lagstiftningsvis träffa ett avgörande, vem det tillkomme

att göra gällande ersättningsanspråk, utan borde det åt lagtilllämpningen

lämnas öppet att avgöra, om rätten ifråga tillhörde patronus

eller donators arvingar. Ett närmare studium av de förhållanden, varunder

patronatsrätt upplåtits, gåve vid handen, att dessa förhållanden

vore ganska växlande samt att därför någon bestämd gränsskillnad med

hänsyn till den olika naturen av de olika fallen svårligen läte sig uppdragas.

Så syntes det exempelvis kunna vara synnerligen vanskligt att

skilja mellan fall, där beträffande fast egendom sådan skulle anses upplåten

med endast nyttjanderätt, och fall, där överlåtelse skulle anses

hava skett av äganderätt men i den avsikten, att gåvan skulle återgå,

om kallelserätten fråntoges vederbörande. Även i övrigt vore det stundom

vanskligt att avgöra, om sådant uttryckligt förbehåll skulle anses föreligga,

som i förslaget åsyftades. Medan vidare i vissa fall den upplåtna

fastigheten eller den nedlagda kostnaden gjorts med förbehåll om

kallelserätt för givaren eller för honom och hans efterkommande, hade

i andra fall förbehållits sådan rätt för donator och hans efterträdare i

den av honom ägda fastigheten o. s. v. Det syntes även förefinnas fall,

där återgång av en i samband med patronatsrätt gjord donation eller

dess värde kunde med lika fog förklaras böra äga rum, utan att sådant

uttryckligt förbehåll förelåge, som förslaget omförmälde. Omständigheterna

vid gåvans givande kunde nämligen även eljest antagas vara

sådana, att det måste anses, att den tillkommit endast under förutsättning

av sådan rätt.

Den i ärendet föredragande ledamoten av kammarkollegium har

såtillvida varit av skiljaktig mening, att han ansett sig ej kunna biträda

kammarkollegii uppfattning att åt domstolarnas prövning för varje särskilt

fall borde lämnas frågan om rättsverkningarna i ekonomiskt avseende

av kallelserätternas upphävande. Såväl härom som beträffande

ersättningsfrågan i övrigt har denne ledamot anfört: Åven om det vore

att hoppas, att anspråk i förevarande avseende skulle sparsamt förekomma,

måste man i allt fall härom sväva i ovisshet. Det vore lämpligt, att den

brist på ledning för domstolarna, som härutinnan måste anses råda,

undanröjdes genom meddelande av uttryckliga lagbestämmelser. Den

av kollegium uttalade farhågan, att en lagstiftning i förevarande ämne

skulle kunna verka prejudicerande för eller inskränkande i de rättigheter,

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

som enligt gällande allmänna rättsregler kunde tillkomma en donator

och hans rättsinnehavare, syntes ogrundad, då det icke kunde antagas,

att en lagsiiftning på här ifrågavarande speciella område skulle bliva

tillämpad utanför den ram, som blivit för densamma utstakad.

Frågan i vad mån patronatsrättens upphävande skulle föranleda

återgång av fast egendom, vilken av patronus eller hans företrädare såsom

gåva upplåtits med äganderätt syntes nära sammanhänga med den verkan,

man vid fråga om dylik upplåtelse borde enligt svensk rätt tillerkänna

ett vid densamma fästat s. k. resolutivt villkor. Detta kunde icke anses

höjt över allt tvivel. För nu ifrågavarande fall komme i betraktande

bland annat i sin män den långa tid, som förflutit, sedan gåvan gavs

och villkoret uppställdes, samt den förändring i åskådningssätt i förevarande

avseende, som därunder ägt rum och som gjorde det till en

helt naturlig sak, att nu avskaffades ett institut, vilket ej längre betingades

av de förhållanden, som på sin tid motiverat dess inrättande. Härmed

sammanhängde nära, att det intresse, som i allmänhet kunde anses

förefinnas om upprätthållande av ändamålet med en gåva, i förevarande

fall, och försåvitt berörda ändamål verkligen kunde anses hava varit att

grundlägga patronatsrätt, måste betraktas såsom väsentligen försvagat

såväl från givarens och hans arvingars sida som från patronatsrättsinnehavarens

och det allmännas. Däremot framträdde här desto starkare

det moment av nämnda äudamål, som representerades av den faktiske

ägareu av den upplåtna egendomen, den egentlige gåvotagaren. Liksom

offentlig myndighet hittills ofta haft att angiva och närmare förklara

patronatsrättens innehåll, huruvida och av vem den borde utövas, så

torde därför också numera dess upphävande knappast kunna i vidare

mån betraktas såsom en rubbning av det med gåvan avsedda ändamål,

än som eljest ansåges i allmänt intresse vara medgivet t. ex. i fråga

om stiftelser. Det rörde sig nämligen nu om upphörande av patronatsrätten

såsom institut betraktad. Skillnaden häremellan och det fall att

fråga vore att, med bibehållande av sagda institut, endast i ett eller

annat fall beröva vederbörande hans patronatsrätt syntes, även ur givarens

synpunkt ‘ sett, i ögonen fallande. I betraktande av innehållet i

19 kap. 12 § kyrkolagen kunde det knappast heller anses tillräckligt

motiverat att giva en patronus, vars företrädare å hans fastighet en

gång vid en viss donation uppställt ett mer eller mindre uttryckligt

förbehåll i angiven riktning, en sådan företrädesställning, som skulle

bliva händelsen, därest ett dylikt förbehåll tillmättes den rättsverkan,

vilken nu ifrågasattes, i förhållande till det stora flertalet övriga patroner,

vilkas företrädare, måhända med nyssnämnda lagrum för ögonen,

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

kunde hava vidkänts vida större uppoffring. Härtill komme att, såvitt

kunnat utrönas, endast i ett av de fall, som nu vore i fråga — nämligen

rörande vissa frälseräntor — givaren syntes hava fast det uttryckliga

förbehållet, att gåvan skulle under angiven förutsättning gå åter

eller lämnat föreskrift om vart den skulle gå. I stället syntes de föreliggande

uttalanden, som skulle kunna anses från givarens sida syfta på

en dylik avsikt, på ytterligare möjligen något undantag när, ganska

obestämda och svårtolkade. Beträffande särskilt de i omförmälda stadgande

i kyrkolagen först omnämnda fall av patronatsrätt för den »som

givit jord och grund till, då kyrkan uppbyggdes», torde det böra antagas

ligga utom sannolikhetens gräns, att sådan jord skulle av någon

patronus återfordras. För dylika fall torde alltså redan av denna anledning

rätt till ersättning för honom ej behöva stipuleras. Vad slutligen

anginge de fall av (icke lukrativ) patronatsrätt, där bidrag lämnats

till kyrkas byggande och underhåll, framhölles i motiveringen till förslaget,

att detsamma av anförda skäl förutsatte, att på grund av svårigheter

i bevisningsavseende i praktiken någon ersättning knappast skulle

kunna utgå, vadan alltså i dessa fall rätten till sådant syntes vara endast

av teoretisk betydelse. I nära sammanhang härmed stode, att föremålet

för här avsedda uppoffringar ofta ej kunde anses hava blivit på

det sätt särskilt för sig avskilt, som torde erfordras för att anspråk,

som hade avseende å dess värde, skäligen skulle kunna framställas. Nu

åsyftade uppoffringar syntes också hava hänfört sig till sådana rent

personliga intressen för en viss patronus, vilka endast föga eller icke

alls rörde nuvarande innehavare av den fastighet, varmed patronatsrätt

blivit förbunden.

Av anförda skäl och med hänsyn även till de grannlaga förhållanden,

som här vore i fråga, vore det mest tilltalande, om ett förslag

i förevarande ämne icke komme att upptaga vare sig rätt att på grund

av patronatsrättsinstitutets upphävande återbekomma egendom, vilken

till religiösa ändamål en gång upplåtits med full äganderätt, eller rätt

till ersättning för kostnad, som för sagda ändamål blivit gjord med eller

utan avsikt att erhålla patronatsrätt eller att få förbliva i utövningen

av sådan rätt. Skulle emellertid en rätt i någon form att återvinna

kostnad, som för ovanberörda ändamål blivit gjord, anses böra i huvudsaklig

överstämmelse med de principer, som vunnit uttryck i förslaget,

tillerkännas vederbörande, anslöte denne ledamot sig till de erinringar,

som mot förslaget blivit av kollegium gjorda, dock att tillräckliga skäl

syntes honom saknas att tillerkänna donators arvingar såsom sådana

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 21, 31

rätt att göra gällande ersättningsanspråk i anledning av patronatsinstitutets

upphävande.

Domkapitlet i Göteborg har förklarat sig anse, att innehavare av Domkapitlet

patronatsrätt, som förvärvats mot vederlag till staten, borde tillerkän- lang ^erslttnas

rätt att mot staten i den ordning, som i 4 § av förslaget omför- ning för viss

mäles, göra gällande ersättningsanspråk på grund av patronatsrättens k°-stnadupphörande.

Vad till en början angår frågan, huruvida i lagen böra meddelas Departementsnågra

stadganden angående rätten till ersättning för de uppoffringar, c£*^"r»rda

varom här är fråga, så förtjäna för visso de skäl, som av kammarkolle- ersä tningsgium

anförts för dess ståndpunkt i denna fråga, allvarligt beaktande. frå9°™a.

Emellertid måste jag — i likhet med den skiljaktige ledamoten inom

kammarkollegium — på grund av ifrågavarande rättsförhållandens säregna

beskaffenhet finna det i hög grad önskvärt, att man, i den män

det är möjligt, i lagen meddelar bestämmelser i detta hänseende. Givet

är, att man vid avfattningen av dessa bestämmelser, som ju komma att

innebära eu reglering av redan bestående rättsförhållanden, bör söka

vinna överensstämmelse med allmänt gällande rättsprinciper. Under

förutsättning att så blir fallet, synas mig, med hänsyn till ämnets speciella

natur, bestämda fördelar vara förenade med anordningen att i

lagen meddela uttryckliga bestämmelser i detta ämne, varigenom vederbörande

enskilda rättsinnehavare sättas i tillfälle att klart bedöma sin

rättsliga ställning.

Den fråga, som således nu påkallar uppmärksamhet och lösning,

är den, huruvida för nuvarande patronus eller annan kan förefinnas ett

berättigat anspråk på ersättning för gåva eller kostnad, som stått i samband

med patronatsrättens uppkomst eller gjorts i följd av dylik rätts

bestånd. I denna fråga hava, såsom framgår av den föregående redogörelsen,

olika meningar förekommit.

Enligt vad den i Beskowska betänkandet lämnade historiska redogörelsen

utvisar, ligga — om tillsvidare bortses från de fall, där patronatsrätten

förvärvats mot vederlag till kronan — i allmänhet till

grund för patronatsrätternas uppkomst sådana gåvor och liknande uppoffringar,

som enligt stadgandet i 19 kap. 12 § kyrkolagen medföra

dylik rätt. Enligt detta lagrum är den berättigad till erhållande

av patronatsrätt, vilken själv eller vars förfäder gjort någon av följande

uppoffringar: 1) skänk av den jord, varå kyrkan blivit uppbyggd; 2) ny
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

byggnad eller större ombyggnad av kyrkan och 3) skänk av prästgård

med tilliggande ägor. Tillika uttalas i nämnda lagrum, att andra gåvor,

som lända kyrkan till tarv och prydnad, såsom kläder, altartavlor, funtar,

takläggning, vitmening etc., visserligen vore berömliga men ej räckte

till för förvärvande av jas patronatus.

Vid tiden för reduktionens genomförande i Sverige inleddes undersökningar

angående då befintliga patronatsrätter och lämnades de personer,

som gjorde anspråk på dylik rätt, tillfälle att inkomma med sina

skäl och bevis. Det är till stor del genom de framställningar om bekräftelse

å patronatsrätt, som i anledning härav och sedermera under

tidernas lopp gjordes, och genom de undersökningar, som därvid verkställdes

av myndigheterna — främst av kammarkollegium och efter dess

uppdrag av vederbörande häradsrätter — som man för närvarande äger

kännedom om de uppoffringar, vilka kunna ligga till grund för patronatsrätternas

uppkomst eller eljest skett. I dylika framställningar

hava nämligen åberopats allehanda uppoffringar, sota sökandens förfader

eller tidigare ägare av sökandens gods eller sökanden själv gjort geut

emot kyrka eller prästerskap, såsom byggande av kyrka, gåva av boställe,

påkostnad å kyrkobyggnad och varjehanda skänker till kyrkans

prydande m. m., varjämte ofta åberopats, att kyrkan vore belägen å

mark, som tillhört sökandens egendom.

När ansökningar gjordes om förvärvande av helt nya patronatsrätter,

hava på samma sätt åberopats uppoffringar av enahanda slag till förmån

för kyrka eller prästerskap. I åtskilliga fall hava även patronerna

gjort sådana uppoffringar efter patronatsrättens uppkomst eller sedan

bekräftelse därå vunnits.

Det gäller nu att tillse, huruvida i anledning av kallelserättens

upphörande några befogade anspråk kunna föreligga, som grunda sig å

gjorda gåvor eller andra därmed jämförliga en gång för alla gjorda uppoffringar.

Då fråga är om en gåva, som ännu finnes i behåll — av

dessa är det egentligen donerade boställen, som närmast intressera —

kunde ett sådant anspråk tänkas avse antingen återgång av gåvan eller

utbekommande av ersättning för dess värde; och skulle ett eventuellt

anspråk i andra fall gå ut på ersättning.

Ifråga om uppoffringar, gjorda ej av den förste patronus själv

utan av hans förfäder eller tidigare ägare av patrongodset, är det givet,

att något rättsligen grundat anspråk i förevarande avseende icke kan

förefinnas. Detta är uteslutet redan av det skäl, att uppoffringen i

dylika fall icke på något sätt gjorts beroende av patronatsrättens förvärvande.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

Har den uppoffring, som föranlett patronatsrättens uppkomst, gjorts

av den förste patronus själv, förhåller det sig även i regel så, att uppoffringen

icke kan anses hava gjorts under förutsättning av patronatsrätt.

Visserligen kan det antagas, att vederbörandes önskan att erhålla

patronatsrätt mer eller mindre bidragit till uppoffringens tillkomst men

i regel har denna gjorts, innan patronatsrätten erhållits, och utan att

vederbörande vid sin donation knutit något förbehåll om patronatsrätt.

1 ansökningen om patronatsrätt hava sedermera de gjorda uppoffringarna

åberopats till stöd för ansökningen. Ifråga om egendom som givits

eller kostnad som gjorts på nu angivet sätt torde det vara klart,

att den omständigheten att patronatsrätten upphäves icke kan grunda

något anspråk på återfående av eller ersättning för egendomen eller

kostnaden ifråga. Vad nu anförts gäller i regel också ifråga om gåvor

och välgärningar, som efter patronatsrättens förvärv kommit kyrka eller

prästerskap tillgodo från patronernas sida. Till dylika gåvor hava i regel

icke knutits några förbehåll, varigenom deras bestånd ställts i beroende

av patronatsrättens fortvara. På sätt nu angivits förhåller sig med det

stora flertalet patronatsrätter.

Emellertid förekommer det understundom, att en gåva givits eller

en kostnad gjorts under förbehåll om patronatsrätts erhållande eller om

beståndet av dylik rätt. Enligt det Beskowska förslaget skulle i dylika

fäll nuvarande innehavaren av patronatsrätten i anledning av denna

ratts upphävande erhålla ersättning för värdet av gåvan eller kostnaden

ifråga. Där en uppoffring gjorts under förbehåll om patronatsrättens

uppkomst eller fortsatta bestånd, har — om, såsom ovan angivits, det

bortses från det vederlag, som utgivits i de fall, där patronatsrätten

förvärvats genom köp eller byte från kronan — uppoffringen utgjorts

antingen av kostnad för kyrkobyggnad eller ock av gåva av boställe.

Vad först angår de fall, där en kostnad för kyrkobyggnad gjorts

under förbehåll om patronatsrätt, så är för dem gemensamt, att påkostriaden

gjorts i samband med patronatsrättens uppkomst eller någon

förändring av densamma. Den, som ansökt om patronatsrätt, har hos

Kungl. Maj:t eller annan myndighet, inför vilken ärendet om patronatsrättens

erhållande handlagts uppgivit, att, om han finge patronatsrätt,

han vore villig uppbygga eller göra viss förbättring å församlingskyrkan

eller ock betala eller efterskänka kyrkans skuld för någon reparation.

Där patronatsrätten redan funnits, hava i ett par fäll liknande uppoffringar

gjorts under villkor om bekräftelse å rätten.

Såvitt den tillgängliga utreduingen ger vid handen, har boställe

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 17 höft. (Nr 21.)

o

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj. ts proposition Nr 21.

givits under förbehåll om patronatsrätts uppkomst eller fortsatta bestånd

allenast i några få fall.

I Beskows betänkande å sid. 88 har redogjorts för ett dylikt fall,

avseende en donation av boställe till en kaplan i Hargs församling.

Jag skall något beröra de närmare omständigheterna vid denna donation.

Genom ett den 12 september 1758 dagtecknat donationsbrev

skänkte dåvarande ägaren av Hargs bruk Va frälsehemman i Marka by

till ett beständigt boställe åt en kaplan med vissa »expresse förbehåll

och villkor». Dessa voro dels att församlingen och kyrkoherden på

visst sätt bidroge till kaplanens avlöning och dels att Kungl. Maj:t på

givarens ansökning beviljade honom och haris efterträdare till Hargs

bruk man efter man jus patronatus i Hargs församling med rättighet

att utse och kalla såväl kyrkoherde till densamma som kaplan. Ungefär

samtidigt ingav bruksägaren till Kungl. Maj:t ansökan om patronatsrätt

till församlingen. Han åberopade därvid dels att han påtagit sig

den drygaste utgiften vid en nyligen verkställd reparation av kyrkan

och dels att han skänkt ovannämnda hemman till församlingen samt

ingav till Kungl. Magt en avskrift av donationsbrevet å detta. Genom

resolution den 5 april 1759 prövade Kungl. Magt i anseende till de i

ärendet förekommande skäl och omständigheter gott tillägga och förunna

sökanden samt hans efterträdare uti Hargs bruks egendom fullständigt

jus patronatus i Hargs församling eller rättighet att där tillsätta

både kyrkoherde och kaplan »med de villkor och förbehåll, som

han skriftligen begivit sig till». Med sistnämnda uttryck avses tydligen,

att patr< matsrätten beviljades under förutsättning att den omnämnda

donationen komme till stånd enligt det ingivna donationsbrevet. Det

är således innehållet i detta, som uteslutande är normerande för eventuella

rättsanspråk i anledning av patronatsrättens upphävande.

Även för uppkomsten av patronatsrätten till Ångelholms församling

och en i samband därmed stående donation av boställe torde det

i detta sammanhang vara lämpligt att lämna en kort redogörelse. Ägaren

av det inom Munka-Ljungby socken belägna Skillinge säteri förvärvade

1601 patronatsrätt till Munka-Ljungby församling. Ängelholm

synes tidigt hava lagts såsom annex till Munka-Ljungby. På

1730-taiet uppstod fråga om Ångelholms förläggande till något annat

pastorat. Då borgerskapet i staden emellertid icke kunde ena sig om

något beslut härutinnan, vände sig dåvarande innehavaren av patronatsrätten

till Munka-Ljungby landshövdingen Hvlthén till borgerskapet med

förfrågan, om staden fortfarande ville vara förenad med Munka-Ljungbv

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 21.

och avsäga sig och sina efterträdare all dispyt med Skillinge dåvarande

och blivande herrskap uti prästval. Vid ett sammanträde inför stadsrätten

den 25 oktober 1736 förklarade med anledning härav stadens

borgare, att de vore alldeles nöjda att bliva med Munka-Ljungbv

kombinerade och avsade sig och sina efterträdare all dispyt med

Hylthén och hans arvingar samt ägarna av patronatsrätten till iMunkaLj

ungby i prästval under villkor, bland andra, att Hjdthén och hans

arvingar utan borgerskapets minsta utgift ville skaffa nödig prästgård

i Ängelholm samt att kyrkoherden då och framdeles bleve boende

i Ängelholm. — Sedan ärendet blivit underställt Kungl. Maj:ts prövning,

förklarade Kungl. Maj:t i resolution den 13 juli 1737, att Ängelholms

församling finge sammanfogas med Munka-Ljungby pastorat och framgent

förbliva under dess kyrkoherdes betjäning med föreskrift att såväl

Hylthén som efterföljande patroner icke skulle bliva oroade vid det således

sammanfogade pastoratet i fria prästvalet med något alternerande,

helst Hylthén åtagit sig att för egna penningar köpa prästgård i Ängelholm

utan kyrkans eller stadens kostnad. — Den 16 december 1737

hölls därefter på Hylthéns begäran av vederbörande domare med nämndemän

i närvaro av pastoratets kyrkoherde och konsistorieombud syn för

att bland annat besiktiga den av Hylthén nyinköpta prästgården i

Ängelholm. I syneprotokollet är såsom yttrande av Hylthén antecknat,

att han lämnade den inköpta prästgården »till evärdlig egendom och

oklandrat nyttjande, utan förbehåll att återkalla, så länge villkoret fast

bliver, för vilkets skull sådant skett är, nämligen så länge Ängelholm

förbliver i sammanfogning till dess socken Munka-Ljungby samt Skillinge

herrskap lämnas i den nu beviljade rättigheten eller friheten att framgent

och obehindrat välja och antaga kyrkoherdar enligt den å alla sidor

ingångne föreningen», samt att han tillika lämnade en av honom inköpt

s. k. sädespart vid Ängelholm »pastoren vid detta sammanfogade pastoratet

till framgent årligt bruk och nyttjande», dock under förbehåll att landshövding

Hylthén och efterföljande Munka-Ljungby patroni och Skillinge

ägare skulle kunna återkalla och till sig åter indraga samma sädespart.

om framdeles någon pastor visade sig vanvördig mot Skillinge herrskap

eller hård och sträng mot Munka-Ljungby sockens innevånare.

Vidare torde med några ord böra beröras en upplåtelse av boställe,

som skett till Borgviks församling i Värmlands län. Sedan Kungl.

Maj:t på ansökan av ägaren till Borgviks bruk genom resolution den

11 januari 1716 medgivit, att vid bruket finge uppföras eu kyrka för

bruksfolket och de närmast belägna hemmanens åbor, blev en kyrka

uppförd vid bruket och förlädes under densamma vissa uppgivna hem
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

.‘■i6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

man. 1 kostnaden för kyrkobyggnaden deltog bruket med den största

anparten. Till den sålunda bildade församlingen kallade bruksägaren

från första början prästmän, vilka av domkapitlet försågos med fullmakt.

Vid allmän sockenstämma med Borgviks församling den 10 oktober

1802 träffades därpå överenskommelse rörande avlöning till denne prästman.

Bruksägarna förklarade därvid, att de lämnade hemmanet Sparnäs

»till beständigt boställe, så länge konsistorium icke befattar sig med

förslag till denna prästsyssla»; och förklarade bruksägarna tillika, att

de förbehölle sig rättighet att själva antaga den prästman, de funne sig

nöjda med.

I Beskows betänkande å sid. 91 omnämnes även ett annat fall,

där enligt hans mening boställe skulle hava givits under förbehåll om

patronatsrättens bestånd, nämligen i Skabersjö. Jag skall därför tillåta

mig att något beröra de närmare omständigheterna i detta fall. Fru

Thale Ulfstand, såsom ägare av Skabersjö gård och innehavare av patronatsrätten

till Skabersjö kyrka, upplät genom ett den 29 juli 1598

upprättat donationsbrev ett hemman i Skabersjö till boställe åt prästen

i Skabersjö och Törringe församlingar »alltid den ene efter anden till

evindelig eje». I donationsbrevet säges dessutom, att varken Kungl.

Maj:t eller Kungl. Maj:ts länsmän eller någon annan främmad skulle

hava någon rätt att insätta någon präst eller själasörjare till ifrågavarande

socken, ej heller befatta sig något med den givna prästgården

eller dess rätta tilliggelse, varjämte givaren i avslutningen av brevet

förklarar sig förbjuda sina arvingar och efterkommande och alla andra

att göra dåvarande eller kommande sockenpräster hinder eller förfång

på något sätt ifråga om prästgården.

I vad mån kan nu i anledning av kallelserättens upphörande anses

föreligga ett berättigad anspråk på grund av kostnader och upplåtelser

sådana som de nu berörda?

Till en början vill jag framhålla, att — där icke tvingande juridiska

skäl lägga hinder i vägen — det synes mig mest tilltalande att

icke behandla de fall, där vid uppoffringarna knutits förbehåll om

patronatsrätt, annorlunda än de fall, där uppoffringen gjorts utan

dylikt förbehåll. Samtliga ifrågavarande uppoffringar, på något enstaka

undantag när, hava skett i en avlägsen tid — i flera fall för många århundraden

sedan — och under helt andra förhållanden än de nuvarande.

Liksom det för dåtida åskådningssätt var helt naturligt, att enskilda

personer genom förmögenhetsuppoffringar förvärvade särskilda företrädesrättigheter

i fråga om tillsättandet av allmänna tjänster, så är det

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

för nutida betraktelsesätt rätt självfallet, att dylika företrädesrättigheter

böra försvinna. De uppbäras numera ej av något allmänt intresse och

kunna icke heller längre sägas äga något stöd i det allmänna rättsmedvetandet.

Härav följer ock, att det intresse, som i allmänhet tinnes med

upprätthållandet av ett villkor eller en förutsättning för en gåva, i

dessa fall högst väsentligt minskats. För övrigt är det ingalunda visst,

att givarens syfte med uppoffringen kan anses åsidosatt genom att

kallelserätten nu upphäves. Har givaren av en i samband med

patronatsrättens uppkomst stående gåva över huvud åsyftat något annat

än att själv förvärva patronatsrätt — varom understundom kau råda

tvivelsmål med hänsyn därtill att personella patronatsrätter tillförne ej

voro ovanliga och att i några hithörande fall patronatsrätt ej uttryckligen

sökts för annan eller tillagts annan än givaren — lärer det väl i

allmänhet icke kunna antagas, att givarens syften sträckt sig längre än

att för sig och sina efterkommande betrygga åtnjutandet av patronatsrätt.

Att under nuvarande förhållanden, dä rätten i följd av sin bundenhet

vid patrongodset ofta övergått till en helt annan släkt eller kanske

till ett bolag och då ett upphörande av själva patronatsrättsinstitutet

anses av det allmännas intresse påkallat, det av givaren vid uppoffringen

gjorda förbehållet skulle tagas till intäkt för några anspråk på ersättning

för uppoffringen eller återgång av denna, kan säkerligen icke utan

vidare antagas överensstämma med givarens syften. I vissa fall synes

givaren för övrigt hava varit särskilt angelägen att inskärpa orubbligheten

av den gjorda donationen; och skulle det i dylika fall säkerligen

icke överensstämma med givarens avsikt, om nuvarande ägare av

patrongodset bleve i tillfälle att göra anspråk på donationens återgång.

I andra fall torde av uppoffringens beskaffenhet kunna slutas, att

givaren icke beräknat, att någon ersättning därför någonsin skulle erhållas.

Detta gäller närmast kostnader, som nedlagts för utvidgning eller

reparation av den utav församlingen ägda kyrkan.

Det kan vidare anföras, att det — historiskt sett — skulle innebära

en viss orättvisa att i vissa fall tillerkänna vederbörande eu rätt

till ersättning eller återgång, i andra icke. Uppoffringarna kunna ju

hava varit av enahanda beskaffenhet och den uppoffring, som gjorts

utan något förbehåll, kanske varit av större värde än den, vid vilken

ett förbehåll blivit fäst. Det är vidare ej uteslutet, att en uppoffring,

vid vilken enligt handlingarna i ärendet icke knutits något förbehåll

om patronatsrätt, kan hava gjorts efter erhållande av muntligt löfte om

sådan rätt. Vidare bör ej förbises, att stadgandet i 19 kap. 12 § kyrko
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

lagen ju utan vidare förklarar den berättigad till jus patronatus, som

gör någon av där omförmälda uppoffringar till förmån för kyrka eller

prästerskap. I betraktande härav torde det icke vara fullt rättvist, att

ett vid en gåva knutet uttryckligt förbehåll om erhållande av patronatsrätt

skall sätta vederbörande i en väsentligt bättre ställning, än om —

kanske just på grund av nämnda lagstadgande — ett dylikt förbehåll

ej gjorts.

Vidare kan med fog göras gällande, att den rätt till återgång eller

ersättning, som den nuvarande innehavaren av patrongodset eller eventuellt

annan, som anses som donatorns rättsinnehavare, skulle tillerkännas, i

allmänhet skulle komma att framstå såsom en fullkomligt opåräknad

vinst. Man torde väl nämligen med ganska stor visshet våga påstå,

att donatorns nuvarande rättsinnehavare — vare sig såsom sådan anses

ägaren av patrongodset eller donatorns arvingar — i allmänhet åtminstone

icke räknat med en eventuell återgångs- eller ersät tingsrätt fölen

kanske för flera hundra år sedan gjord donation såsom tillhörande

sin rättssfär.

Enligt min mening tala således — materiellt sett — starka skäl

för att, i den mån detta ur juridisk synpunkt är möjligt, åt de förbehåll

om patronatsrätt, som i en del fall kunna hava knutits vid gjorda

uppoffringar, icke i allmänhet tillerkännes den verkan, att de berättiga

nuvarande innehavare av patrongodset eller annan att i anledning av kallelserättens

upphörande resa anspråk på gåvans återgång eller ersättning

för dess värde.

Tager man i betraktande själva innehållet i de förbehåll, varom

nu är fråga, synes detta innehåll icke i allmänhet vara sådant, att det

kan anses grunda ett verkligt juridiskt anspråk på återgång av eller

ersättning för den gjorda donationen i anledning av kallelserättens

upphävande. De flesta förbehållen hava gjorts i samband med patronatsrättens

uppkomst och hava endast avsett, att patronatsrätt beviljades

eller bekräftades. När detta skett, synes den förutsättning, under vilken

donationen gjorts, hava blivit uppfylld. Visserligen torde donator vid

uppställande av sitt förbehåll antagligen hava utgått från att den rätt,

han väntade erhålla, skulle bliva av ständig varaktighet. Men då kallelserätten,

enligt vad förut utvecklats, till sin natur är av rent offentligrättslig

beskaffenhet, har den redan vid sin uppkomst varit underkastad

statens lagstiftningsmakt och därmed möjligheten av ett upphävande.

Med detta har vederbörande kunnat eller åtminstone bort räkna. Vid

sådant förhållande torde, där ett förbehåll av nu angiven beskaffenhet

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

. Kungi. Maj:ts proposition Nr 21.

föreligger, donatorns nuvarande rättsinnehavare icke i anledning av

kallelserättens upphävande äga något verkligt anspråk på återgång av

eller ersättning för den gjorda donationen. En annan sak är, huruvida

och i vad mån innehavare av lukrativ patronatsrätt i samband med upphävande

av de lukrativa delarna av denna rätt kan bliva tillgodoförd

ersättning för av honom eller hans företrädare nedlagd kostnad å kyrkan.

Detta spörsmål, som sammanhänger med fastställandet av kyrkokassans

ställning, är icke beroende av förefintligheten av sådant förbehåll, varom

nu är fråga.

Förbehållet kan emellertid undantagsvis vara av något annan beskaffenhet,

än nyss sagts. Så är förhållandet, om detsamma innehåller ett

uttryckligt villkor om donationens återgång i händelse av kallelserättens

upphörande. År detta fallet men också endast då, synes det vara ofrånkomligt,

att ett verkligt rättsanspråk på donationens återgång föreligger.

Då det synes möjligt, att ett par av de boställsupplåtelser, varom nu är

fråga, anses förbundna med ett dylikt resolutivt villkor, har jag ansett,

att från den i 4 § stadgade huvudregeln om att i anledning av kallelserättens

upphävande icke skall finnas någon rätt att fordra återgång eller

ersättning för en i samband med patronat srätten stående gåva eller kostnad,

bör göras ett undantag för boställsupplåtelser, som anses hava

skett under nyssnämnda resolutiva villkor. Detta stadgande har, såsom

framgår av lagtexten, fått en strängt begränsad räckvidd, då däri endast

uttalats, att nuvarande innehavaren av kallelserätten skall äga återfå

boställe, som upplåtits under uttryckligt villkor att detsamma i händelse

av kallelserättens upphörande skall återfalla till ägaren av den fastighet,

med vilken kallelserätten är förenad.

Det må tillåtas mig att i detta sammanhang något beröra en synpunkt

på förevarande fråga, som framförts inom kammarkollegium vid

avgivande av yttrande över det Beskowska betänkandet. Den vid detta

ärendes behandling föredragande ledamoten av kammarkollegium har i

sitt förut återgivna yttrande uttalat, att det icke kuude anses höjt över

allt tvivel, vad verkan skulle tillerkännas ett vid gåva av fast egendom

fäst villkor om gåvans återgång under viss förutsättning. Uti kungl.

förordningen den 1 maj 1810 angående tillägg till 1 kap. 2 § jordabalken

stadgas visserligen, att köpe- eller skiftesavhandling angående fäst

egendom icke må innehålla förbehåll om rätt att vinna egendomen åter;

och har dylikt återgångsvillkor i rättspraxis ansetts ogiltigt. Syftet

med detta stadgande har, såsom lagberedningen anmärker i sitt förslag

till jordabalk, andra delen, varit att förhindra, att fast egendom belägges

med band, som kunna verka hämmande på utvecklingen och tryckande

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

på omsättningen; och. det kan naturligtvis sägas, att detta syfte bort

föranleda, att en dylik grundsats ägde tillämpning även å gåva av fast

egendom. Emellertid må erinras dels om att högsta domstolen i ett

visst under dess prövning hänskj litet fall förklarat ifrågavarande bestämmelse

i 1 kap. 2 § jordabalken icke gälla gåva av fast egendom

dels ock om att bestämmelsen ifråga naturligtvis icke äger tillämpning

på avtal, tillkommet före 1810. Det bör således icke råda någon

tvekan om att, därest någon av de nu åsyftade donationerna anses vara

förenade med uttryckligt villkor om donationens återgång i händelse av

kallelserättens upphörande, ett dylikt villkor äger rättslig verkan.

Vad i övriyt från denne ledamots sida anförts såsom stöd för den

av honom förordade principen om att i intet fall donator skulle äga

återbekomma eller erhålla ersättning för egendom, som upplåtits med

full äganderätt, torde knappast äga tillämplighet å de fall, för vilka nu

ifrågavarande undantagsbestämmelse kan komma att gälla. Det må

särskilt erinras om att denna bestämmelse endast kan komma att tilllämpas

å fall, där givarens syfte kommit till ett så tydligt uttryck, att

man icke gärna kan sväva i ovisshet därom.

Jag vill framhålla, att det förslag till ersättningsfrågans ordnande,

som ovan utvecklats, trots det nu avhandlade, obetydlig räckvidd ägande

undantagsstadgandet, i huvudsak ansluter sig till den grundsats, som

enligt kammarkollegii mening borde vara normerande för den händelse

ersättningsfrågan skulle av lagen behandlas, eller att ersättning ej skulle

i anledning av kallelserättens upphörande utgå för gåva eller kostnad,

som stått i samband med denna rätts uppkomst eller bestånd.

Det nu föreslagna undantagsstadgandet skiljer sig således väsentligt

från det i Beskows förslag upptagna och bär icke alls dess räckvidd.

Till en början avser den nu föreslagna undantagsbestämmelsen icke

kostnad för kyrkobyggnad utan endast upplåtelse av boställe. En annan

betydelsefull olikhet mellan den nu föreslagna undantagsbestämmelsen

och motsvarande stadgande i det Beskowska förslaget är, att enligt

förstnämnda bestämmelse betydelse icke tillmätes varje förbehåll om

patronatsrätts uppkomst eller fortsatta bestånd, utan endast ett förbehåll,

varav otvetydigt framgår, att bostälIsupplåtelsen i händelse av

kallelserättens upphävande skall återgå till ägaren av den egendom,

med vilken patronatsrätten är förenad. En följd härav blir, att undantagsbestämmelsen

tillerkänner vederbörande rätt att fordra återgång i

stället för ersättning.

Kammarkollegium har i sitt yttrande över det Beskowska förslaget

anmärkt, att det syntes mindre lämpligt att, såsom i .förslaget.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

skett, lagstiftningsvis träffa ett avgörande, vem det tillkomme att göra

gällande ersättningsanspråk i förevarande bänsende. Det borde i stället

åt lagtillämpningen lämnas öppet att avgöra, om denna rätt tillhörde

patronus eller upplåtarens arvingar. Av patronatsrättens realrättsliga

natur, dess egenskap av att vara fästad vid viss fast egendom, synes

mig visserligen böra följa, att ägaren av patrongodset, vilken ju är den

ende, som bär något intresse av kallelserättens bestånd, är den, som det

tillkommer att föra talan i saken. Om emellertid, såsom i det nu föreslagna

undantagsstadgandet skett, betydelse icke tillerkännes annat förbehåll

än sådant, varav framgår, att egendomen skäll återgå just till

ägaren av patrongodset, — vilket med hänsyn till de fall, där detta

undantagsstadgande kan tänkas bliva tillämpat, är fullt tillräckligt —

behöver detta spörsmål icke upptagas till närmare prövning och avgörande.

Det synes mig, att den rättsgrundsats, som innehålles uti det i 4

§ upptagna undantagsstadgandet, är riktig. Det blir givetvis sedan —

i händelse av tvist mellan vederbörande intressenter — ytterst domstols

sak att avgöra, huruvida förutsättningarna för tillämpning av nämnda

undantagsstadgande föreligga.

Såsom förut anmärkts, har i den hittills lämnade redogörelsen för

förmögenhetsuppoffringar, som stå i samband med patronatsrätten, bortsetts

från de vederlag, som utgivits till kronan vid förvärv av en del

patronatsrätter. I det Beskowska betänkandet har närmare redogjorts

för uppkomsten av dessa patronatsrätter och angivits karaktären av det

därvid lämnade vederlaget. Jag kan därför i huvudsak inskränka mig till

att hänvisa till vad betänkandet härutinnan innehåller. På dylikt sätt

förvärvade patronatsrätter finnas endast i de forna danska provinserna

och de äro alltid förenade med rätt till kyrkans inkomst. De hava förvärvats

genom köp eller byte med kronan och har vederlaget utgjorts

av penningar eller fast egendom. Ehuru dylikt vederlag i olika fall

beräknats på olika sätt, har det dock betingats och givits väsentligen

för de förmåner av ekonomisk natur, som innefattats i den lukrativa

sidan av patronatsrätten. Patronerna torde därför icke vara berättigade

att på upphävande av enbart kallelserätterna grunda några anspråk på

ersättning för dylika uppoffringar. Detta följer också av huvudregeln

i 4 §.

Ehuru det egentligen ej finnes anledning att i detta sammanhang

— där ju endast frågan om upphävande av den patronella kallelserätten

och vad därmed äger direkt samband skall avhandlas — upptaga till

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 17 höft. (Nr 21.) 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

bedömande, huruvida vid ett upphävande av jämväl de lukrativa delarna

av patronatsrätten kunna företinnas några berättigade anspråk på ersättning

för de vederlag, varom nyss talats, tillåter jag mig, med

hänsyn därtill att frågan berörts i ett av de avgivna utlåtandena, att

något uppehålla mig vid sistnämnda spörsmål.

Då fråga blir om upphävande av de lukrativa delarna av patronatsrätten,

torde det närmast gälla att utreda och uppskatta den rätt,

som vederbörande patronus i detta hänseende äger. Naturligtvis skall

därvid värdering ske av samtliga de förpliktelser med avseende å kyrkans

underhåll m. m., som äro förenade med de ekonomiska förmånerna,

och ersättning utgå endast för den rätt till ett eventuellt överskott, som

tilläventyrs kan finnas. Såsom påpekats av såväl Thulin som Beskow,

är det ingalunda säkert, att patronus äger rätt att för egen de! behålla

ett å kyrkoinkomsterna uppkommande överskott. Tvärtom är detta i

regel icke fallet. I eu del fall — särskilt där patronatsrätten förvärvats

mot vederlag — skulle dock patronus kunna äga anspråk på dylikt

överskott. Där nu patronus finnes berättigad till ersättning för den

eventuella ekonomiska förmån, som kan komma att frångå honom, är

det tydligen det nuvarande värdet av denna förmån, som bör bliva

bestämmande för ersättningen. Att vederbörande därjämte eller i stället

skulle återfå eller erhålla ersättning för det vederlag, som vid rättens

förvärvande utgivits, vore lika oriktigt, som om vid vanlig expropriation

särskild ersättning skulle utgå för den köpeskilling, som erlagts vid den

exproprierade egendomens förvärvande, eller ersättningen beräknas efter

denna köpeskilling. Härmed vill jag icke förneka, att i vissa fall på

grund av särskilda förbehåll finnes en rätt för staten att inlösa patronatsrätten

med därtill hörande förmåner för en viss fixerad inlösningssumma,

motsvarande vederlaget.

Det Beskowska förslaget innehåller i sista stycket av 4 § ett

stadgande om särskild preskriptionstid för talan om utfående av ersättning

i de fall, då sådan enligt förslaget medgivits. I sådant hänseende

föreslås, att talan skulle, vid äventyr av densammas förlust, instämmas

senast inom två år efter kallelserättens upphörande; dock att, där innehavaren

jämväl ägde rätt att uppbära kyrkans inkomst, han skulle

vara berättigad att framställa sitt anspråk även i sammanhang med

upphörande av sistnämnda rätt.

Ifråga om första delen av detta stadgande har jag intet att

erinra. Det bör givetvis föreskrivas viss preskriptionstid för anställande

av den återgåugstalan, som enligt 4 § kan ifrågakomma, och den

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21. 43

föreslagna tiden synes mig väl avmätt. Då emellertid denna talan

endast kan avse återvinnande av ett upplåtet boställe — något som ju

icke äger något direkt samband med den patronella kyrkoförvaltningen

— finnes icke någon anledning att stadga utsträckande av preskriptionstiden

i händelse patronatsrätten är lukrativ.

5 § innehåller stadgande om att de lukrativa delarna av patronatsrätten

tills vidare skola bestå och hänvisas beträffande denna fråga

till vad av mig yttrats i den allmänna motiveringen. Då en eventuell

överenskommelse om upphävande av patronatsrätten enligt kungl. cirkuläret

den 23 november 1855 skall underställas Kungl. Maj:t för godkännande

och, innan detta erhållits, endast har karaktären av ett förslag,

har 5 § i det Beskowska förslaget såtillvida ändrats, att en överenskommelse

om upphörande av den lukrativa delen av patronatsrätten

icke äger giltighet, förrän Kungl. Maj:t godkänt överenskommelsen ifråga.

Enligt 1 § i Beskows förslag skulle de patronella kallelserätterna

och med dem likställda rättigheter upphöra vid utgången av den tid,

för vilken, då lagen trädde i kraft, lönereglering för prästerskapet i

församlingen vore fastställd. Beskow, som avlämnade sitt förslag i juni

1915, utgick från att vid lagens ikraftträdande nya löneregleringar i

överenstämmelse med lagen den 9 december 1910 om reglering av

prästerskapets avlöning genomförts allenast i de pastorat, där den äldre

löneregleringen utginge den 30 april 1916 eller utgått dessförinnan.

Med denna utgångspunkt skulle, enär i det stora flertalet patronella

pastorat de gamla löneregleringarna utgingo under åren 1917 —1922,

med tillämpning av den utav Beskow föreslagna regeln de flesta patronella

kallelserätterna upphöra de närmaste åren efter lagens antagna

ikraftträdande.

Om den av Beskow föreslagna regeln nu skulle tillämpas, skulle

förhållandena ställa sig helt annorlunda. Då, såsom ovan nämnts, ett

stort antal nya löneregleringar redan fastställts och ytterligare åtskilliga

komma att bliva fastställda före den tidpunkt, då förevarande lag kan tänkas

hava trätt i kraft, skulle, om kallelserätterna upphörde först med utgången

av vid nämnda tidpunkt löpande löneregleringsperioder, upphörande

av kallelserätten för de flesta patronella pastorats del komma att

uppskjutats till utgången av den nya löneregleringsperioden d. v. s. 20

år senare. Om icke några särskilda skäl nödvändiggöra tillämpande

5 § i Lag

för slaget.

Lagens ikraftträdande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

4 4

Kungl. Maj:ts •proposition Nr 21.

av den utav Beskow föreslagna regeln, bör således en tillämpning av

densamma i nuvarande läge icke ifrågasättas.

Under framhållande att patronatsrätterna ofta kunde vara till hinder

för vidtagande av sådana förändringar inom pastoraten, som i sammanhang

med de nya löneregleringarna kunde befinnas önskvärda, samt

att kallelserätterna därför, såvitt möjligt, borde förklaras upphöra före

genomförandet av de nya löneregleringarna, har Beskow anfört, att det

läge nära till hands, att kallelserätterna bestämdes skola upphöra med

utlöpandet av de äldre löneregleringarna. Beskow har dessutom, enligt

vad som redan anmärkts vid behandling av 2 §, ansett särskilda skäl

tala för en sådan anordning. Beskow har i detta avseende åberopat,

att det i en del fall förekomme, att patronus i eu eller annan form bidroge

till prästens avlönande. Det kunde ej vara med rättvisa och billighet

överensstämmande att låta en dylik skyldighet bestå efter det

patroni kallelserätt upphört och ny präst blivit utsedd av församlingen,

under det att å andra sidan hänsyn måste tagas till löntagarens anspråk

på att under löpande löneregleringsperiod få bliva bibehållen vid de

enligt gällande löneresolution utgående löneförmånerna. Det vore därför

enligt Beskows mening enklast, att såväl kallelserätterna som alla därmed

förenade skyldigheter ägde bestånd under den löneregleringsperiod, som

gällde vid lagens ikraftträdande, för att upphöra först med denna periods

utgång.

Av Beskow sålunda anförda skäl för den av honom föreslagna

regeln angående tidpunkten för kallelserätternas upphörande torde knappast

i och för sig hava varit tillräckligt starka för att motivera bibehållandet

under löneregleringsperioden av de kallelserätter, med vilka

icke varit förenade några förpliktelser med avseende å tjänstinnehavares

avlönande, därest icke för det stora flertalet av patronatsrätter de

löpande löneregleringsperiodernas utgång varit så nära förestående, som

fallet var vid förslagets framläggande — i synnerhet som de kallelserätter,

med vilka avlöningsförpliktelser icke varit förenade, äro ojämförligt

flera till antalet. Under nuvarande förhållande finnes ännu mindre

anledning att bibehålla den nu avhandlade regeln.

Såsom förut anmärkts under 2 §, utgå för närvarande särskilda bidragtill

avlönande av präst endast i ett fåtal fall och i en del av dessa för

övrigt i minskad eller förändrad omfattning. Det må därvid till en

början påpekas, att enligt den nya löneregleringsresolutionen för Söderfors’

församling icke tagits hänsyn till de från patronatsrättsinnehavaren

för närvarande utgående förmånerna på annat sätt, än att avdrag för

dem skall ske å den fastställda lönen, så länge de utgå. Detsamma

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

gäller i fråga om den nya lönereglering, som torde bliva fastställd för

Forsmarks församling. Vidare må anmärkas, att lönen till kyrkoherden

1 Skurups församling i den nya löneregleringsresolutionen av 1918 fastställts

alldeles oberoende av det bidrag, som enligt förutnämnda överenskommelse

mellan patronus och kronan utgår, så länge patronatsrätten

består. Då i dessa fall någon ändring i löneregleringsresolutionerna icke

behöver vidtagas, kunna de således lämnas ur räkningen vid bedömande

av förevarande fråga.

Vad angår Voxna församling, så har densamma, såsom förut

nämnts, under 1915 varit föremål för ny lönereglering, därvid genom

löneregleringsresolutionen underhålls- och nybyggnadsskyldighet beträffande

prästgården ävensom skyldighet att tillhandahålla kyrkoherden

Iri ved ålagts patron atsrättens innehavare. Då, om patronatsi ätten upphäves

under nu gällande löneregleringsperiod, dessa förpliktelser enligt

2 § skola upphöra, erfordras eu ändring i löneregleringsresolutionen.

Av de församlingar, i vilka särskilda lönebidrag utgå av patronus,

återstå därefter endast Höganäs och Gustav-Adolf, för vilka nu gällande

löneregleringar utgå 1922 respektive 1933. Beträffande dessa skulle

tydligen, därest patronatsrätten upphäves under löpande löneregleringsperioder,

erfordras ändring i löneregleringsresolutionerna.

Att av hänsyn till dessa sistnämnda tre fall ifrågasätta ett uppskjutande

av samtliga patronella kallelserätters upphörande till utgången

av nu gällande löneregleringar kan uppenbarligen icke ifrågakomma.

Vad så angår det fåtal fall, i vilka kan ifrågasättas, att patronus

äger eller enligt regeln i 4 § kan komma att äga det boställe, som för

närvarande av tjänstinnehavare disponeras, så finnes icke någon anledning

att av hänsyn till dessa fall sätta patronatsrätternas upphörande i

samband med löneregleringsperiodernas utlöpande, dels emedan frågan om

äganderätten i dessa fall är något svävande och dels emedan i en del

fall, som varit föremål för nyreglering (Skurup, Söderfors och Ängelholm),

bostad icke tillförsäkrats befattningshavaren å det boställe, som tillhör

eller kan komma att tillhöra patronus.

Av vad sålunda anförts torde framgå, att det icke finnes någon

anledning att ställa kallelserätternas upphörande i något samband med

utgången av gällande löneregleringar. Det synes mig vid sådant förhållande

lämpligast, att de patronella kallelserätterna upphöra med

lagens ikraftträdande, vilket torde böra sättas till den 1 januari året

efter det, under vilket lagen blivit slutbehandlad.

Emellertid torde det böra lämnas Kungl. Maj:t möjlighet att uppskjuta

lagens ikraftträdande i sådana fall, där med hänsyn till nuvarande

s. 46 Kontrollera mot PDF

Lag om upphävande

av

§ 7 i ridderskapt

och

adelns privilegier

dtn 16

oktober 1738.

46 Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

tjänstinnehavares rätt eller annan omständighet svårighet skulle yppa

sig för lagens omedelbara ikraftträdande.

Den meningen synes vara allmänt omfattad, att patronatsrätten i

viss mån har karaktär av adligt privilegium. Visserligen har patronatsrätten

aldrig varit ett lagstadgat uteslutande privilegium för adeln, och

då patronatsrätten numera så gott som undantagslöst har realrättslig

karaktär, följer densamma ju äganderätten till viss fast egendom, i

vilkens hand denna än må komma. Genom § 7 i 1723 års adelsprivilegier

synes ridderskapet och adeln dock hava blivit tryggad mot ett

upphävande av den patronella kallelserätten, vadan det med ett visst

fog kan göras gällande, att dylik rätt, i den män den befinner sig i

adlig innehavares hand, åtnjuter privilegieskydd. Det torde därför vara

riktigast, att nämnda paragraf i adelsprivilegierna uttryckligen upphäves.

Föredraganden uppläste härefter bifogade två lagförslag och hemställde

föredraganden, att för det ändamål, som omförmäles i 87 § regeringsformen,

lagrådets utlåtande över desamma måtte inhämtas.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan blev av Hans Ma:jt Konungen bifallen.

Ur protokollet:

Gösta Stenlund.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

47

Förslag

till

Lag

angående upphävande av patronell kallelserätt m. ni.

Med upphävande av 19 kap. 12—16 §§ kyrkolagen och vad eljest

linnes stridande mot nedanstående bestämmelser förordnas som följer:

1 §•

Följande rättigheter skola upphöra att gälla:

1) rätt att såsom patronus kalla innehavare av ordinarie prästerlig

tjänst i församling ävensom den befogenhet att tillsätta annan tjänst

inom församlingen, som må vara förenad med dylik kallelserätt;

2) annan särskild rätt i fråga om tillsättande av ordinarie prästerlig

tjänst i församling, som må tillkomma enskild person.

2 §.

År med sådan rätt i fråga om tillsättning av tjänst, som i 1 §

avses, förenad särskild skyldighet att bidraga till avlönande av tjänstinnehavare,

vare sig genom tillskott i penningar eller persedlar eller

genom tillhandahållande av boställe, som fortfarande äges av patronus,

eller på annat sätt, gälle ej denna skyldighet efter det omförmälda rätt

upphört.

Där särskild skyldighet ifråga om kyrkas byggande eller underhåll

åligger innehavare av kallelserätt, med vilken ej är förenad rätt

att uppbära kyrkans inkomst, skall denna skyldighet ock upphöra samtidigt

med kallelserätten.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

3 §•

Då sådan rätt i fråga om tillsättning av tjänst, som i 1 § sägs,

eller i 2 § omförmäld skyldighet till tjänstinnehavares avlönande eller

kyrkas byggande eller underhåll upphört, skall beträffande tjänstens tillsättande

eller fullgörande av annat, som nu är sagt, gälla vad i allmänhet

är stadgat.

4 §•

Innehavare av rätt, som i 1 § avses, vare ej berättigad till ersättning

för dess upphörande.

Ej heller äge, där ej nedan annorlunda stadgas, i följd av sådan

rätts upphörande innehavaren eller annan återfå eller erhålla gottgörelse

för gåva eller kostnad, som stått i samband med rättens uppkomst

eller blivit av dess innehavande föranledd.

Ilar boställe givits under uttryckligt förbehåll att äganderätten

till detsamma skall i händelse av kallelserättens upphörande återfalla

till ägaren av den fastighet, med vilken kallelserätten är förenad, skall

ägaren av berörda fastighet i anledning av kallelserättens upphävande

äga återfå bostället.

Talan om återvinnande av boställe skall, vid äventyr av talans

förlust, instämmas senast inom två år från kallelserätteus upphörande.

5 §.

År med kallelserätt förenad annan rätt eller skyldighet än sådan,

om vars upphävande i 1 eller 2 paragrafen stadgas, skall den, ändå

att kallelserätten upphört, äga besrånd, till dess densamma enligt av

Kungl. Maj:t fastställd överenskommelse skall upphöra eller ock annorlunda

förordnas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1922; dock att Konungen

må, där särskilda omständigheter sådant påkalla, föreskriva, att ifråga

om viss församling lagen icke skall träda i kraft förrän vid senare

tidpunkt eller ock vid viss tjänstinnehavares avgång.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

49

Förslag

till

Lag

om uppbärande av § 7 i ridderskapets och adelns privilegier den

16 oktober 1723.

Härigenom förordnas, att § 7 i ridderskapets och adelns privilegier

den 16 oktober 1723 skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1922.

Bihang till riksdagens protokoll 1921,

1 saml.

17 käft. (Nr 21.)

7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

Protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd onsdagen den 2 juni 1920.

N ärvarande:

Justitieråden Améen,

friherre Leijonhufvud,

Edelstam,

Regeringsrådet Linnér.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

5 mars 1920, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det ändamål, som omförmäles i § 87 regeringsformen, inhämtas över

upprättade förslag till

1) lag angående upphävande av patronell kallelserätt m. m.; och

2) lag om upphävande av § 7 i ridderskapets och adelns privilegier

den 16 oktober 1723.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet

föredragits av hovrättsrådet Gunnar Bendz.

Förslaget till lag angående upphävande av patronell kallelserätt m. m.

Förslaget föranledde följande yttranden.

Justitieråden friherre Leijonhufvud och Edelstam samt regeringsrådet

Linnér:

Patronatsrätten skjuter sina rötter djupt ned i medeltidens samhälle

med dess blandning av germansk åskådning och kyrklig — kanonisk

rätt. Under den svenska statsutvecklingen har rättsinstitutet sedermera

mottagit nya och växlande inflytelser, och inom de från Danmark erövrade

provinserna kvarstå säregna inslag från det danska rikets delvis

olikartade samfundsförhållanden samt dess kyrkorättsliga och statliga

historia.

För närvarande ter sig patronatsrätten som en ålderdomlig rättsbildning

med synnerligen skiftande och svårtolkade drag, till vilken alltjämt

betydande enskilda rättigheter och förpliktelser äro knutna.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

Tydligen måste det vara svårt att genom ett enkelt lagstiftningsgrepp

avlägsna ett sådant rättsinstitut och tillika undvika att kränka

bestående rättsförhållanden. Sedan mycket långt tillbaka och ända till

senaste tid har varje ansats till sådan lagstiftning strandat på den då

gällande uppfattningen att man därvid uteslutande eller åtminstone

huvudsakligen hade att göra med privaträttsliga förhållanden, som icke

kunde av lagstiftaren rubbas utan kränkning av äganderätten. Först i

början av detta århundrade har den åsikten kommit till synes, att

patronatsrätten till sin väsentligaste innebörd, själva kallelserätten, är

att anse såsom en befogenhet, vilken ligger inom det offentligrättsliga

området, samt att staten förty är berättigad att, när statsintresset så

fordrar, upphäva densamma för att den statsfunktion, som ligger i dess

utövande, måtte kunna överflyttas å lämpligare händer.

Denna åsikt, som nu alltmer brutit igenom, synes också i och för

sig fullt riktig. Det måste emellertid därvid beaktas, att patronatsrätten

inrymmer åtskilligt utöver blotta befogenheten att tillsätta prästerliga

och stundom andra befattningar. I densamma äro offentligrättsliga och

privaträttsliga beståndsdelar genom den långa historiska utvecklingen

så intimt inflätade i varandra, att en lagstiftning, varigenom åsyftas,

såsom nu är fallet, att ingripa på det offentligrättsliga området men i

huvudsak låta de privata rättigheterna bliva beståndande, lätt kan komma

att lämna mindre tillfredsställande resultat.

I de forna danska provinserna äro de flesta patronatsrätterna

lukrativa. Det remitterade lagförslagets ståndpunkt är nu den, att

den lukrativa sidan av patronatsrätten lämnas orubbad intilldess densamma

enligt av Konungen fastställd överenskommelse upphör eller

annorledes förordnas, under det att själva kallelserätten borttages utan

ersättning därför och mot gottgörelse i detta sammanhang för vissa

därmed närmare förbundna utgifter och kostnader endast i ett särskilt

undantagsfall.

Med ett dylikt tillvägagångssätt sjmes vid den sålunda i utsikt

ställda framtida ekonomiska uppgörelsen patronus komma att intaga en

synnerligen svag och ofördelaktig ställning gentemot församlingen.

Vid en sådan uppgörelse kunna otvivelaktigt uppkomma åtskilliga

tvistefrågor av mycket svårlöst natur. Vilka inkomster äro förbundna

med de lukrativa patronatsrätterna är i första hand beroende på de

ursprungliga upplåtelserna. Icke alltid finnas emellertid skriftliga urkunder,

och där de finnas äro de ofta svårtolkade. Spörsmålet huruvida

patronus ägt att för egen räkning tillgodogöra sig eventuella överskott

av de uppburna inkomsterna utöver utgifterna kan säkerligen icke

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition Nr 21.

besvaras lika för alla fall. Åven har tillämpningen av de ekonomiska

befogenheterna helt naturligt under tidernas lopp undergått förändring

i sammanhang med den allmänna rättsutvecklingen och är numera tämligen

varierande. Redan ett fastställande av själva rättigheternas innebörd

är således ingalunda lätt. Ån svårare synes det vara att i varje

fall avgöra, vilka skyldigheter åligga patronus. Teoretiskt låter det sig

no g göra att uppställa vissa allmänna grundsatser, men utredningen

giver vid handen, att gränsen mellan patroni och församlingens förpliktelser

i väsentliga avseenden växlat under olika tidsperioder och i

nu tillämpad praxis är uppdragen på skilda sätt inom olika församlingar.

För vilken tid patronus skulle vara pliktig avgiva redovisning för inkomsterna

kan ock vara tvivelaktigt; måhända kunde göras gällande,

att redovisningsplikten skulle gå tillbaka ända till år 1689. För tiden

dessförinnan är den i alla händelser utesluten enligt särskilt kungl.

beslut. Patronus torde å sin sida i åtskilliga fall hava gjort någon

engångsutgift av större omfattning, som han avsett att få betäckt genom

löpande inkomster under längre tid, utan att sådan täckning ännu

erhållits.

I stort sett torde det kunna sägas, att förhållandet mellan rättigheterna

och skyldigheterna, genom att kostnaderna för kyrkliga ändamål

stegrats utan att inkomsterna i samma mån ökats, förskjutits till nackdel

för patronus, så att han ej sällan fortsatt med patronatsrättens utövning

huvudsakligen på grund av nedärvd tradition eller av respekt för det

urgamla rättsinstitutets helgd eller eljest av andra än ekonomiska orsaker.

Om nu kallelserätten, som på många håll framstår såsom den viktigaste

delen av patronatsrätten, utan vidare tages bort av lagen, kan

det icke anses osannolikt, att församlingarna i känslan av det därigenom

vunna oberoendet gentemot patronatsrättsinnehavarnas ÖDskningar komma

att visa mindre benägenhet för skäligt tillmötesgående vid uppgörelsen

i övrigt; och att församlingarnas hållning icke sällan skulle

bliva denna kan desto hellre antagas, som de gå att övertaga i varje

fall nya och stundom kanske ganska tyngande ekonomiska förpliktelser.

Det fristående upphävandet genom lag av kallelserätten kommer

således lätt att te sig såsom en åtgärd, ensidigt ägnad att beröva patronus

varje stöd för hans anspråk och motvikt mot församlingens.

Såsom ett exempel på huru den ifrågasatta lagstiftningen skulle

komma att omedelbart verka ogynnsamt för patronus må följande påpekas.

I utredningen beröres ett fall, där församlingskyrkan bildar en

sida av borggården vid huvudbyggnaden å den fastighet, med vilken

patronatsrätt (lukrativ) är förenad. Lagförslagets innebörd torde vara

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj;ts proposition Nr 21.

den, att, även i detta fall patronus icke kan i samband med kallelserättens

upphävande uppställa några betingelser rörande kyrkobyggnaden,

utan att denna sedermera får av församlingen i vanlig ordning omhänderhavas.

Vilka olägenheter och obehag, som därav kunna bliva en följd

för fastighetens ägare, är lätt att inse.

Med avseende å de sålunda anförda omständigheterna synes det

föga önskvärt, att för de lukrativa patronatsrätternas del en lagstiftning

bringas till stånd, som uteslutande tager sikte på kallelserättens upphävande.

Skall lagstiftaren taga hand om problemet rörande dessa

patronatsrätters upphörande, skulle det vara med billighet och rättvisa

bättre överensstämmande, om det upptoges till behandling på en gång

i dess helhet med noggrant aktgivande på de olika förhållandena i varje

fall. Att en sådan lagstiftning möter betydande svårigheter är dock

uppenbart. Bäst vore därför att, på sätt tidigare varit ifrågasatt och

i förslaget upptages såsom ett sekundärt medel avseende enbart de ekonomiska

förhållandena, söka få till stånd en avveckling av de lukrativa

rättigheterna på överenskommelsens väg under medverkan från något av

staten inrättat organ. Om till ledare härvid utses en fullt sakkunnig

och med erforderliga egenskaper i övrigt utrustad person med verkligt

intresse för saken, förefaller det väl möjligt, att ett sådant resultat kan

ernås, att lagstiftaren helt befrias från att inlåta sig på den vanskliga

uppgiften att lösa denna grannlaga fråga.

Å ena sidan kan således den i lagförslaget avsedda klyvningen

av de rättsförhållanden, som sammanfattas under namnet lukrativa patron

atsrätter, leda till rättskränkningar, å den andra är det mycket svårt

att åstadkomma en fullständig och tillfredsställande reglering genom lag

av nämnda rättsförhållanden. Uppskjutes fördenskull den slutliga lösningen

med avseende å de lukrativa patronatsrätterna, kan detta utöva

en viss inverkan på lagstiftningen angående de icke lukrativa. Det

enklaste är visserligen att låta anstå med lagstiftningen i dess helhet

tills det nyss antydda försöket till avveckling av de lukrativa patronatsrätterna

ägt rum. Om emellertid önskningarna från församlingarnas sida

att själva komma i åtnjutande av valrätt äro så starka, att sådant uppskov

anses möta betänkligheter, kan man i fråga om de icke lukrativa patronatsrätterna

lagstifta särskilt på grundval av det föreliggande lagförslaget, som

för dylikt ändamål endast kräver mindre jämkningar. Att sålunda helt utesluta

de församlingar, där patronatsrätterna äro lukrativa, från lagstiftningen,

torde emellertid med hänsyn till nyssberörda önskningar kunna befinnas

mindre lämpligt. Det ifrågasättes därför eventuellt att i stället

välja den utvägen att föreskriva, att lagen tillsvidare och intilldess annor
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. May.ts proposition Nr 21.

lunda varder stadgat skall allenast såtillvida äga tillämpning å de lukrativa

patronatsrätterna, att, därest avtal om upphörande av sådan patronatsrätt

träffas, 4 § första stycket därvid skall lända till efterrättelse.

Det är icke osannolikt, att en sådan bestämmelse skulle hos församlingarna

öka benägenheten att träffa överenskommelser, och å andra

sidan synes en så inrättad lagstiftning böra avhålla patronatsrättsinnehavarna

från att uppställa obilliga anspråk. Skulle det oaktat dylika

anspråk framkomma, lärer detta i hög grad försvaga de betänkligheter,

man nu måste hysa mot att avskaffa kallelserätten särskilt för sig.

I detta sammanhang må påpekas de allvarliga erinringar, som

gjorts av domkapitlen i Uppsala och Lund med hänsyn till bristerna i

den nuvarande lagen om tillsättning av prästerliga tjänster, vilka det

numera vore patronatsrättens viktigaste uppgift att motverka. Det är

också vitsordat av cheferna för justitie- och ecklesiastikdepartementen,

att missförhållanden i nämnda avseende föreligga. Det förefaller därför,

då en kallelserätt för enskilda personer numera icke framstår såsom den

lämpligaste utvägen att ordna de prästerliga tjänsternas tillsättande, som

om det riktiga vore att, därest lagstiftning angående kallelserätts borttagande

anses nu böra föreslås, samtidigt vidtaga åtgärder för att i annan

ordning vinna rättelse i de missförhållanden, som här berörts.

Därest emellertid de här ovan uttalade betänkligheterna skulle

anses icke böra utgöra hinder för att nu beträda den väg, som anvisas

i förevarande lagförslag, må beträffande dess särskilda bestämmelser

följande anmärkas.

Med den skyldighet att bidraga till avlönande av tjänstinnehavare,

som i 2 § omförmäles, avses allenast dylik skyldighet, som patronus

har att fullgöra med egna medel, men ej den, vilken står i samband

med rätten att uppbära kyrkans inkomster. Det synes lämpligt, att

detta något tydligare framhålles i lagtexten. v

Sedan i första stycket av 4 § uttalats, att ersättning för själva

kallelserätten icke skall utgå, stadgas i andra stycket såsom huvudregel,

att i följd av denna rätts upphörande innehavaren eller annan icke skall

äga att återfå eller erhålla gottgörelse för gåva eller kostnad, som stått

i samband med rättens uppkomst eller blivit föranledd av dess innehavande.

Beträffande de icke lukrativa patronatsrätterna innebär berörda

stadgande uppenbarligen, att deras innehavare äro — med undantag

för viss nedan omnämnd återvinningsrätt — fullständigt avskurna från

rätt till ersättning för dylik gåva eller kostnad. Ordalagen synas närmast

föranleda den uppfattningen, att förhållandet skulle vara enahanda

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

i fråga om de lukrativa rättigheterna eller att det åtminstone vore avsett

att, i den mån gåvan eller kostnaden vore att anse som tillkommen

i följd av eller i samband med själva kallelserättens förvärvande eller

innehavande, ersättningskrav skulle vara för all framtid uteslutet. Meningen

torde dock vara, att ersättningsspörsmålet i vad angår de lukrativa

patronatsrätterna skall i sin helhet, med det i tredje stycket upptagna

undantag beträffande återvinning av boställe, anstå till det framdeles

skeende ordnandet av de ekonomiska fragorna i övrigt. Ett sådant

förfaringssätt torde ock vara riktigast; dock att ersättningsfrågan

jämväl i nyssnämnda undantagsfall lärer lämpligen kunna anstå. För

vinnande av full tydlighet härutinnan synes vad i paragrafens andra

och tredje stycken sägs böra gälla endast de fall, där kallelserätten icke

är förenad med befogenhet att uppbära kyrkans inkomst, under det att

beträffande ersättningsanspråk av där omhandlat slag, då fråga är om

lukrativ patronatsrätt, skulle stadgas, att de icke finge komma under bedömande

förr än i sammanhang med nämnda befogenhets upphörande.

Då den nyss omförmälda återvinningsrätten begränsats till det fall

att boställe givits under uttryckligt förbehåll att äganderätten till detsamma

skall i händelse av kallelserättens upphörande återfalla till ägaren

av den fastighet, med vilken nämnda rätt är förenad, torde denna begränsning

vara i två avseenden för snäv.

Det bör väl knappast krävas särskilt uttalande i förbehållet därom

att bostället skall återfalla till ägaren av viss fastighet. Så snart vid

gåvan blivit fäst villkor om dess återgång i händelse av kallelserättens

upphörande synes detta villkor böra tillerkännas full verkan. Och även

om lagen intager denna ståndpunkt, förefaller det med hänsyn till patronatsrättsinstitutets

historiska utveckling fullt berättigat att i lagen tilldela

ägaren av den fastighet, vid vars besittning kallelserätten ansetts

knuten, befogenheten att göra villkoret gällande.

Ej heller lärer böra fordras, att förbehållet skall vara »uttryckligt».

Frånsett att det väl kan bliva föremål för tvekan, när ett sådant förbehåll

skall anses föreligga, vore det förvisso icke rättsligen befogat att göra

skillnad emellan dylika fall och dem, där givarens vilja i förevarande

hänseende på grund av omständigheterna eljest tydligt framträder, därest

man icke vill göra gällande, att förbehållet måste vara gjort i den form,

som för överlåtelse av fastighet varit vid varje tid föreskriven. Det

synes dock mindre tilltalande och icke vara med förslaget åsyftat att

göra den återvinningsrätt, varom nu är fråga, beroende av en sådan

förutsättning.

I 5 § torde böra uttryckligen stadgas, att patronus äger vinna

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition Nr 21.

befrielse från de förpliktelser, som följa med lukrativ patronatsrätt, mot att

han avstår från de inkomster och övriga befogenheter, som innefattas däri.

Härigenom synes knappast ske någon avvikelse från det remitterade

förslagets verkliga innebörd, ehuru paragrafens avfattning möjligen skulle

kunna föranleda en motsatt tolkning. För att sätta vederbörande församling

i tillfälle att i förväg vidtaga de anordningar, som äro nödiga

med avseende å dess övertagande av ifrågavarande bestyr, torde lämpligen

böra föreskrivas, att förändringen icke må inträda annat än vid ingången

av ett kalenderår efter därom av patronus minst sex månader förut

gjord tillsägelse.

Utan särskilt stadgande lärer vara klart, att genom en sådan uppsägning

och därav följande upphörande av patroni särskilda befattning

med kyrkans angelägenheter icke beröres den tilläventyrs förefintliga

rätten att påkalla uppgörelse av det ekonomiska mellanhavandet för den

förflutna tiden. Tvist härom blir då naturligen en domstolsfråga.

I vissa fall torde den föreslagna lagen framkalla behov av ändring

i gällande lönereglering för prästerskapet. Då en sådan åtgärd, om

särskilt förbehåll därom icke intagits i löneregleringsresolutionen, knappast

lärer fullt överensstämma med den nuvarande lydelsen av lagen om

prästerskapets avlöning, torde särskild bestämmelse därom böra meddelas

i övergångsstadgandet.

Justitierådet Améen:

På sätt av lagrådets övriga ledamöter framhållits har uppfattningen

att den i patronatsrätten ingående kallelserätten kan såsom varande

av offentligrättslig natur av staten ensidigt upphävas först på senaste

tiden vunnit mera allmänt erkännande. Såsom patronatsrätten historiskt

utvecklat sig har den i många fall förvärvats mot privaträitslig valuta,

och det är sannolikt, att den understundom givit den fastighet, varmed

den är förenad, ökat värde i marknaden. Varken den ursprunglige

förvärvaren eller den, som köpt fastigheten och betalt högre köpeskilling

på grund av patronatsrättens förefintlighet, kan därvid antagas hava

haft tillräcklig insikt om skillnaden mellan privat och offentlig rätt för

att förstå att — i strid med ännu i slutet av förra århundradet allmänt

rådande uppfattning — kallelserätten vore av beskaffenhet att kunna

utan hans medgivande av staten förklaras upphävd. I betraktande av

dessa omständigheter synes det något obilligt av staten att begagna sig

av vad man nu anser vara dess formella rätt och tillämpa ett förfärande,

som, ifall det kunde tänkas utfört av en enskild, säkerligen skulle av

den allmänna meningen utdömas såsom juridisk hårdhet.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj.ts proposition Nr 21.

Vill man söka avveckla patronat srätterna, vilket väl f rån åtskilliga

synpunkter kan anses önskvärt, även om några särskilda olägenheter

av deras befintlighet icke annat än undantagsvis framträtt, synes

på ovan anförda skäl det mest tilltalande vara, att den egentliga lagstiftningen

i frågan för närvarande uppskjutes och att man börjar med

att söka under ledning av offentlig medlare genom frivilliga överenskommelser

mellan patronus och församlingen få patronatsrätten avlöst och

i sammanhang därmed alla de ekonomiska frågor ordnade, som särskilt

vid de lukrativa patronatsrätterna komma att kräva sin lösning. Eu

sådan medlare skall säkerligen på ett mycket smidigare sätt än som

skulle kunna ske genom lagstiftning ordna frågorna till ömsesidig belåtenhet.

Visar sig, att både patronus och församlingen önska patronatsrättens

bibehållande, synes staten för närvarande sakna anledning

upphäva densamma.

För den händelse vid dessa medlingsförsök överenskommelse icke

kan träffas böra parterna vara skyldiga att med preklusiv verkan inför

den av staten utsedde medlaren angiva de yrkanden, de vilja mot varandra

framställa för den händelse staten genom blivande lagstiftning komme

att förklara kallelserätten upphävd. Först genom att på detta sätt få

utrett, vilka anspråk som faktiskt skulle komma att stå emot varandra,

kan man vinna möjlighet att bedöma, huru en lagstiftning lämpligast

bör utformas för att patronatsrättens upphävande icke måtte medföra

kränkuing av enskild rätt eller av något intresse, vartill billigheten

fordrar att man tager hänsyn.

Då patronatsrätterna sammanlagt utgöra allenast 120 och genom

frivilliga överenskommelser väl ett stort antal av dessa skulle bortfalla

samt beträffande de övriga man synes kunna vänta, att en del av de

frågor, vilka genom sin invecklade juridiska natur skulle erbjuda särskilda

svårigheter att på förhand lösa genom en redan nu vidtagen

lagstiftning, aldrig komma att av parterna väckas, synes det föreslagna

tillvägagångssättet komma att betydligt förenkla det föreliggande lagstiftningsproblemet.

Om man frånser den ovan framhållna billighetssynpunkten och

anser staten böra gå fram efter de i förelaget angivna linjerna, synes

likväl i huvudsak böra iakttagas de jämkningar, som av lagrådets övriga

ledamöter vid de särskilda paragraferna föreslagits. Beträffande 4 §

synes mig dock konsekvensen fördra en något längre gående jämkning.

Om det kan visas, att även beträffande något annat slag av egendom

än boställe förbehåll träffats därom att detta, det må vara fast eller löst,

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 17 höft. (Nr 21.) 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

skall återgå för den händelse kallelserätten förklaras upphävd, torde samma

regel böra tillämpas som i fråga om boställe. Rättsfrågan är i båda dessa

fall uppenbarligen densamma. Någon större praktisk betydelse torde

visserligen detta tillägg icke komma att erhålla, men stadgandet synes

därigenom komma att från rättslig synpunkt te sig mera följdriktigt.

Förslaget till lag om upphävande av § 7 i ridderskapets och adelns privilegier

den 16 oktober 1723.

Förslaget lämnades utan anmärkning.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 21.

59

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 24

augusti 1920.

N ärvarande:

Hans excellens herr statsministern Branting,

Statsråden: Nothin, Svensson, Hansson, Åkerman, Linder.

Efter gemensam beredning med chefen för ecklesiastikdepartementet

anförde chefen för justitiedepartementet, statsrådet Åkerman:

Den 5 mars 1920 anmälde dåvarande chefen för justitiedepartementet

inför Kungl. Maj:t inom departementet utarbetade förslag till

lag om upphävande av patronell kallelserätt samt till lag om upphävande

av § 7 i ridderskapets och adelns privilegier den 16 oktober 1723 och

beslöt Kungl. Maj:t därvid, att lagrådets utlåtande över dessa lagförslag

skulle inhämtas.

Efter det lagrådets den 2 juni 1920 avgivna utlåtande nu inkommit,

anhåller jag att få anmäla förstnämnda lagförslag för att detsamma

måtte kunna föreläggas innevarande års kyrkomöte; och ber jag nu att

få uppehålla mig vid lagrådets yttrande.

Lagrådet har anfört, att vid de lukrativa patronatsrätterna

det fristående upphävandet genom lag av själva kallelserätten lätt komme

att te sig såsom en åtgärd, ensidigt ägnad att beröva patronus varje

stöd för hans anspråk och motvikt mot församlingens vid den framtida

ekonomiska uppgörelsen dem emellan, vid vilken uppgörelse åtskilliga

tvistefrågor av mycket svårlöst natur kunde uppkomma. Med avseende

härå har lagrådet ansett det föga önskvärt, att för de lukrativa patronatsrätternas

del en lagstiftning bragtes till stånd, som uteslutande toge

sikte på kallelserättens upphävande och, då en lagstiftning angående

upphävande av de lukrativa patronatsrätterna i deras helhet uppenbarligen

mötte betydande svårigheter, vore det, enligt lagrådets mening,

bäst att söka få till stånd en avveckling av de lukrativa rättigheterna

på överenskommelsens väg under medverkan från något av staten inrättat

organ.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl, Maj.ts proposition Nr 21.

Då emellertid, såsom närmare utvecklats i statsrådsprotokollet den

5 mars 1920 vid lagförslagets remitterande till lagrådet, kallelserätten

måste anses vara av offentlig-rättslig natur och således av beskaffenhet

att kunna genom lagstiftning utan ersättning upphävas, synes mig konsekvensen

fordra, att kallelserätten icke betraktas såsom något bytesmedel

i innehavarens hand. Genom att på lagstiftningens väg borttaga enbart

kallelserätten berövar man således enligt min mening icke patronus

någon rätt, som kan vägas mot eventuella ekonomiska anspråk från

församlingens sida. Att detta betraktelsesätt torde vara det riktiga synes

mig även lagrådet i viss mån hava medgivit därigenom att detsamma,

för den händelse en lagstiftning huvudsakligen avseende enbart de

icke-lukrativa patronatsrätterna skulle anses lämplig, föreslagit den föreskriften

ifråga om de lukrativa patronatsrätterna, att ersättning ej skulle

utgå för kallelserätten, därest avtal om upphävande av patronatsrätten

i dess helhet träffades.

Då jag för övrigt tillfullo instämmer i de skäl för den patronella

kallelserättens upphävande, som av förutvarande departementschefen

anförts, hyser jag således icke någon tvekan att förorda upphävande

genom lag av denna rätt, såväl då den är förenad med de till den

lukrativa patronatsrätten hänförliga rättigheter och förpliktelser som då

så icke är förhållandet.

Av domkapitlena i Uppsala och Lund har gjorts gällande, att den

patronella kallelserätten vore ägnad att motverka de olägenheter, som

enligt domkapitlenas mening vore förenade med den nuvarande ordningen

för tillsättande av prästerliga tjänster. Under erinran härom

har lagrådet, som emellertid i likhet med chefen för justitiedepartementet

funnit en kallelserätt för enskilda personer icke vara den lämpligaste

utvägen att ordna de prästerliga tjänsternas tillsättande, ansett, att samtidigt

med en eventuell lagstiftning angående kallelserättens borttagande

åtgärder borde vidtagas för att i annan ordning vinna rättelse i

berörda missförhållanden. Då jag emellertid instämmer i den förutvarande

departementschefens uttalande att frågan om dessa olägenheter

ligger helt på sidan om frågan om patronatsrätternas upphävande, anser

jag mig sakna anledning att i detta sammanhang upptaga till bedömande,

huruvida dylika olägenheter föreligga och lämpligaste sättet för deras

avhjälpande.

I detta samband tillåter jag mig framhålla, att ett upphävande

av den patronella kallelserätten är särskilt angeläget av det skälet, att

denna rätt är till stort hinder för genomförande av de planerade ändringarna

i den kyrkliga indelningen. Detta gäller särskilt Skåne, där det

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj ds proposition Nr 21.

störa flertalet löneregleringar måst givas endast provisorisk karaktär,

enär befintliga patronatsrätter utgöra hinder för genomförande av önskvärda

och planerade förändringar i pastoratsindelningen.

Jag anser mig således böra förorda, att redan nu och utan avvaktan

på eventuella ändringar i lagen om tillsättande av prästerliga

tjänster åtgärder vidtagas för att på lagstiftningens väg upphäva den

patronella kallelserätten och att framställning i sådant syfte göres till

instundande kvrkomöte.

I anledning av vad lagrådet anmärkt beträffande lagförslagets särskilda

bestämmelser får jag anföra följande.

I 2 § första stycket har gjorts en redaktionell ändring i syfte att

mera tydligt uttrycka, att med stadgandet endast avses av patronus med

egna medel lämnade avlöningsbidrag.

I anledning av lagrådets anmärkning angående tidpunkten för prövning

vid lukrativa patronatsrätter av eventuella ersättningsanspråk för

uppoffringar, som stå i samband med patronatsrätten, har den förändring

gjorts i 4 §, att vid lukrativa patronatsrätter ersättningsfrågan i

dess helhet lämnats öppen vid kallelserättens upphävande för att komma

under bedömande först vid den framtida ekonomiska uppgörelsen vid

upphörande av den patronella kyrkoförvaltningen.

Beträffande den i 4 § tredje stycket givna regeln om återgång i

visst fall av donerat boställe har lagrådet anmärkt, att begränsningen

gjorts för snäv, i det att dels verkan borde tillerkännas ett återgångsvillkor

även för det fall att detsamma ej innehåller särskilt uttalande

att bostället skall återfalla till ägaren av den fastighet, med vilken

patronatsrätten är förenad, och dels att det ej borde fordras att återgångsförbehållet

vore uttryckligt. I anledning av förstnämnda erinran har

lagtexten omredigerats i överensstämmelse med lagrådets hemställan. Vad

angår den andra erinringen synes det mig kunna medföra en viss fara, att

ordet uttryckligt borttages ur lagtexten. Med detta ord har ju blott

åsyftats att utmärka, att rättslig verkan endast tillerkännes sådana förbehåll,

i vilka givarens syfte om återgång kommit till tydligt uttryck.

Däremot har icke avsetts och kan väl i de använda ordalagen ej heller

inläggas någon fordran på en viss form för förbehållet. Vid sådant

förhållande och då, därest ordet uttryckligt borttages, därav möjligen

kunde dragas den slutsatsen, att hänsyn borde tagas till tysta förutsättningar,

som kunna antagas hava förelegat men som icke kommit

till uttryck vid donationens tillkomst, synes mig det förut använda uttryckssättet

böra bibehållas.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ta proposition Nr 21.

I anledning av lagrådets erinran mot 5 § tiar densamma undergått

en redaktionell förändring. Att däremot meddela någon uttrycklig bestämmelse

om rätt för patronus att mot avstående från de med lukrativ

patronatsrätt förenade inkomster och övriga befogenheter vinna befrielse

från däremot svarande förpliktelser synes mig icke vara erforderligt,

enär patronus utan dylikt stadgande för närvarande torde äga dylik

rätt. Det synes mig icke heller vara erforderligt att i förevarande lag,

som ju icke är avsedd att innebära någon förändring ifråga om den

patronella kyrkoförvaltningen, meddela några bestämmelser angående

tidpunkten för ett upphörande av denna förvaltning i händelse patronus

vill avstå därifrån. Denna fråga torde kunna överlämnas till vederbörandes

fria avgörande.

För att intet tvivel må förefinnas angående rätten för Konungen

att under lönereglerings giltighetstid upphäva en i löneregleringsresolutionen

förekommande bestämmelse, varigenom patronus ålagts förpliktelse,

som enligt 2 § skall upphöra, har enligt lagrådets hemställan

uttryckligt stadgande härom intagits i övergångsbestämmelsen.

Departementschefen uppläste därefter lagförslaget i dess omarbetade

skick och hemställde, att Kungl. Maj:t måtte inhämta kyrkomötets

yttrande, huruvida kyrkomötet godkände samma förslag.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna

bifall; och skulle skrivelse av den lydelse, bilaga vid

detta protokoll utvisar, avlåtas till kyrkomötet.

Ur protokollet:

Gösta Stenlund.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

63

Bilaga.

Kungl. Maj:ts skrivelse till kyrkomötet med förslag till lag om

upphävande av patronell kallelserätt; given Stockholms

slott den 24 augusti 1920.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokoll över

justitiedepartementsärenden ävensom av ett i lagrådet fört protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed inhämta kyrkomötets yttrande, huruvida kyrkomötet

godkänner närslutna förslag till lag om upphävande av patronell

kallelserätt.

GUSTAF.

A. Åkerman.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:tS proposition Nr 21.

Förslag

till

Lag

om upphävande av patronell kallelserätt.

Med upphävande av 19 kap. 12—16 §§ kyrkolagen och vad eljest

finnes stadgat stridande mot nedanstående bestämmelser förordnas som

följer:

1 §•

Följande rättigheter skola upphöra att gälla:

1) rätt att såsom patronus kalla innehavare av ordinarie prästerlig

tjänst i församling ävensom den befogenhet att tillsätta annan tjänst

inom församlingen, som må vara förenad med dylik kallelserätt;

2) annan särskild rätt i fråga om tillsättande av ordinarie prästerlig

tjänst i församling, som må tillkomma enskild person.

2 §.

År med sådan rätt i fråga om tillsättning av tjänst, som i 1 §

avses, förenad särskild skyldighet att med andra än kyrkans medel bidraga

till avlönande av tjänstinnehavare, vare sig genom tillskott i penningar

eller persedlar eller genom tillhandahållande av boställe, som

fortfarande äges av patronus, eller på annat sätt, gälle ej denna skyldighet

efter det omförmälda rätt upphört.

Där särskild skyldighet ifråga om kyrkas byggande eller underhåll

åligger innehavare av kallelserätt, med vilken ej är förenad rätt att

uppbära kyrkans inkomst, skall denna skyldighet ock upphöra samtidigt

med kallelserätten. 3

3 §•

Då sådan rätt i fråga om tillsättning av tjänst, som i 1 § sägs,

eller i 2 § omförmäld skyldighet till tjänstinnehavares avlönande eller

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj ds proposition Nr 21.

kyrkas byggande eller underhåll upphört, skall beträffande tjänstens

tillsättande eller fullgörande av annat, som nu är sagt, gälla vad i

allmänhet är stadgat.

4 §•

1 mom. Innehavare av rätt, som i 1 § avses, vare ej berättigad

till ersättning för dess upphörande.

2 mom. År kallelserätten ej förenad med befogenhet att uppbära

kyrkans inkomst, äge ej, där ej nedan annorlunda stadgas, rättens

innehavare eller annan återfå eller erhålla gottgörelse för gåva eller

kostnad, som stått i samband med rättens uppkomst eller blivit av dess

innehavande föranledd.

Har boställe givits under uttryckligt förbehåll om återgång i händelse

av kallelserättens upphörande, skall dock ägaren av den fastighet,

med vilken kallelserätten är förenad, i anledning av kallelserättens upphörande

äga återfå bostället. Talan om dylikt återvinnande skall vid

äventyr av talans förlust instämmas senast inom två år från kallelserättens

upphörande.

3 mom. Där kallelserätten är förenad med befogenhet att uppbära

kyrkans inkomst, må ersättningsanspråk av i mom. 2 avhandlat slag

icke komma under bedömande förr än i sammanhang med nämnda befogenhets

upphörande.

5 §•

Genom denna lag göres icke rubbning i med kallelserätt förenade

rättigheter och skyldigheter av annan beskaffenhet än de, om vars upphävande

i 1 och 2 §§ stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1922; dock att Konuugen

må, där särskilda omständigheter sådant påkalla, föreskriva, att ifråga

om viss församling lagen icke skall träda i kraft förrän vid senare tidpunkt

eller ock vid viss tjänstinnehavares avgång.

I löneregleringsresolution meddelad bestämmelse, varigenom patronus

ålagts förpliktelse, som enligt 2 § skall upphöra, må av Konungen upphävas,

oaktat tiden för löneregleringens giltighet icke gått till ända.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 17 höft. (Nr 21.)

9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungi. Maj:t$ proposition Nr 21.

Till Konungen.

I skrivelse till kyrkomötet den 24 augusti 1920 (nr 17) har Eders Kungl.

Maj:t under åberopande av skrivelsen bilagda utdrag av statsrådsprotokoll

över justitiedepartementsärenden ävensom av ett i lagrådet fört protokoll

förklarat sig vilja inhämta kyrkomötets yttrande, huruvida kyrkomötet

godkände ett skrivelsen närslutet förslag till lag om upphävande

av patronell kallelserätt.

Det är enligt kyrkomötets mening oförnekligt, att vissa principiella

skäl tala för ett upphävande av patronatsrätten. Visserligen hava patroni

i regel utövat sin rätt på ett synnerligen omsorgsfullt sätt och församlingarna

torde i det ojämförligt övervägande antalet fall hava haft anledning

till tacksamhet mot patroui såväl för det sätt, varpå rätten utövats,

som ock för gjorda ekonomiska uppoffringar — något som även

kommit till uttryck därigenom att ett mycket stort antal församlingar

förklarat sig icke önska patronatsrättens upphörande. Emellertid kan

det i viss mån sägas vara oförenligt med nutidens uppfattningar på hithörande

områden, att den offentliga funktion, som ligger i tillsättandet

av själasörjare i en församling, tillkommer en enskild jordägare, vem

denne än må vara. Kyrkomötet vill erinra om att förhållandena i detta

hänseende äro helt andra nu mot vad de voro på den tid då patronatsrätterna

tillkommo. Då var jorden på ett annat sätt än nu bunden vid

vissa släkter, som uppehöllo traditionen av församlingens naturliga skyddsherrar

och välgörare. Jordegendomarna gå numera ofta i handel och

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj.ts proposition Nr 21.

ingen garanti finnes för att ägaren av den egendom, vid vilken patronatsrätten

är fäst, alltid skall besitta det kyrkliga intresse och den oväld,

som måste förutsättas särskilt för ett rätt utövande av det ömtåliga

värvet att välja församlingens själasörjare. De ändrade formerna för

det ekonomiska samhällslivet hava även medfört, att egendom, vid vilkeu

jus patronatus är fäst, numera ej sällan innehaves av bolag, och utvecklingen

kan komma att fortgå i denna riktning.

Härtill kommer, att de patronella församlingar i de forna danska

provinserna, i vilka patronatsrätten är förenad med rätt för patronus

att mot fullgörande av vissa skyldigheter — huvudsakligen avseende

byggande och underhåll av kyrka — uppbära kyrkotionde och understundom

även annan kyrkoinkomst samt kronotionde (s. k. lukrativa

patronatsrättigheter), intaga eu undantagsställning i förhållande till andra

församlingar ifråga om utgörande av särskilt de nämnda slagen av

tionde. Då på 1890-talet kyrkofonden avskrevs, ansågs det såsom ett

stort missförhållande, att denna avskrivning icke kunde utsträckas till de

patronella församlingarna. Genom kyrkofondens kvarstående i dessa

församlingar vilar jördbeskattningen i dessa på helt andra grunder än

de eljest gällande. Härtill kommer, att fonden i olikhet med skatten

utgår oavsett huruvida behov därav föreligger samt att församlingen

saknar beslutanderätt över de influtna medlens användning, vilken rätt

i stället uteslutande tillkommer patronus på grund av hans förvaltningsrätt

över kyrkans inkomster.

Om kyrkomötet sålunda anser, att vissa principiella skäl kunna tala

för patronatsrättens upphävande, känner sig kyrkomötet dock icke övertygat

om lämpligheten av förslagets ståndpunkt därutinnan att i stället

för patroni kallelserätt skall träda församlingens valrätt i vanlig ordning.

I likhet med domkapitlena i Uppsala och Lund samt Stockholms

stads konsistorium anser nämligen kyrkomötet, att den valrätt, som enligt

nu gällande prästvallag tillkommer församlingarna, ingalunda alltid utövas

på det sätt, som bäst skulle tillgodose kravet på god själavård. Ovidkommande

synpunkter spela ofta in vid prästvalen. Vidare lämnar den

nuvarande ordningen alldeles för liten möjlighet till befordran för vissa

kategorier prästmän, såsom pastorer vid svenska församlingar i utlandet,

sjömanspräster, svenska kyrkans missionärer, predikanter vid vissa anstalter

samt docenter vid de teologiska fakulteterna. Slutligen måste den

rådande osäkerheten för även förtjänta prästmän att vinna befordran betecknas

såsom ett missförhållande, som mycket menligt inverkar på tillslutningen

till den prästerliga banan. Dugande och förtjänta prästmän

komma ofta av någon tillfällig, kanske helt ovidkommande anledning till

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition Nr 21.

korta vid prästval ock bliva kanske aldrig i tillfälle att vinna sådan

befordran, som inom andra banor kunnat för dem förutses.

Patronatsrätterna hava i viss mån varit ägnade att motverka

dessa olägenheter. Under framhållande härav har även lagrådet yttrat,

att, då en kallelserätt för enskilda personer numera icke framstode såsom

den lämpligaste utvägen att ordna de prästerliga tjänsternas tillsättande,

det riktiga vore, att, därest lagstiftning angående kallelserätts

borttagande ansåges böra föreslås, samtidigt åtgärder vidtoges för att

i annan ordning vinna rättelse i de om förmälda missförhållandena.

Sådana åtgärder hava emellertid icke föreslagits, men kyrkomötet anser,

att det korrektiv mot den gällande prästvallagens brister, som legat

i patronatsrätten, bör på något sätt tillvaratagas. Kyrkomötet har trott,

att en lämplig utväg härtill skulle kunna beredas, om utnämningsrätten

till kyrkoherdetjänst, som förut tillsatts i patronell ordning,

lades i Kungi. Maj:ts hand, därvid dock förslag och val i vanlig ordning

torde böra föregå. Kungl. Maj:t bör emellertid vid utnämningen

icke vara inskränkt till det upprättade förslaget utan bör hava full

frihet att utan hänsyn till stiftsband och utan att vara inskränkt till de

kategorier prästmän, som enligt 43 § i gällande prästvallag hava extra

ansökningsrätt, utnämna någon till kyrkoherdetjänst behörig präst, som

anmält sig hos Konungen. Det är givet, att vid utnämningsrättens

utövande stort avseende likväl kommer att fästas vid den anslutning,

som någon sökande vid valet kan hava vunnit inom församlingen.

Om saken ordnas på detta sätt, uppstår dock otvivelaktigt eu

svårighet med hänsyn till de planerade ändringarna i den kyrkliga indelningen.

Då emellertid enligt den av kyrkomötet föreslagna anordningen

församlingsval i allt fall skulle äga rum, synes det kyrkomötet,

som om det icke skulle väcka några betänkligheter, om det föreslagna

nya valsättet bleve tillämpat även för det fall att eu förutvarande församling

i pastoratsgemenskap förenades med annan församling, i vilken

allmänt gällande ordning för prästtillsättning vore rådande. Emellertid

bör det stå kyrkostämma i sistnämnda församling öppet att göra framställning

om tillämpande av vanlig valordning, varefter det torde böra

lämnas i Kungl. Maj:ts hand att bestämma om den vanliga valordningen

bör tillämpas. Därvid kommer det naturligen att bliva av stor betydelse,

hur den eller de andra församlingarna i pastoratet ställa sig i frågan.

Ifråga om tillsättande av kyrkoherdetjänst, till vilken enskild

person endast haft förslagsrätt, ävensom beträffande tillsättande av andra

nu i patronell ordning tillsatta tjänster än kyrkoherdetjänst torde det

icke finnas anledning att meddela särskilda bestämmelser utan skulle

efter patronatsrättens upphörande härutinnan tillämpas allmänna regler.

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj As proposition Nr 21.

Kungl. Maj:ts förslag innebär, i överensstämmelse med de linjer

för sakens lösning, som uppdrogos, då frågan om patronatsrättens upphävande

förevar inför Kungl. Maj:t i statsrådet den 19 december 1902,

att den patronella kallelserätten och vissa därmed förenade skyldigheter

av ekonomisk natur omedelbart skulle upphävas genom lag, varemot de

rättigheter och skyldigheter, som höra till den lukrativa patronatsrätten,

skulle avvecklas i första hand genom frivilliga överenskommelser mellan

patroni och respektive församlingar, underlättade av ett av staten anordnat

förlikningsorgan och, först i den mån detta icke lyckades, genom

ingripande av lagstiftningen. Föreliggande lagförslag innehåller i enlighet

härmed icke några bestämmelser angående sättet för avvecklingen

av den lukrativa delen av patronatsrätten utan förutsättes detta skola

ske genom lag endast i den mån hithörande rättigheter och skyldigheter

icke skulle bliva avvecklade genom frivilliga överenskommelser.

Det förefaller emellertid kyrkomötet, som om det vore lämpligare, att i

förevarande lag upptoges bestämmelser angående avveckling jämväl av

de lukrativa delarna av patronatsrätten jämte regler för det tänkta förlikningsförfarandet

och sättet för uppkomna tvistigheters lösande för de

fall, då detta förfarande icke skulle krönas med framgång. Härigenom

vinnes den fördelen att man icke behöver inlåta sig på de synnerligen

svårlösta spörsmålen, huruvida vissa skyldigheter böra upphävas redan

genom kallelserättens upphävande och huruvida särskilda ersättningsanspråk

kunna anses kräva sin lösning redan med kallelserättens upphävande.

Vidare synes det vara en trygghet för patronus att i samband

med upphävande av kallelserätten regler givas angående förfarandet

vid avveckling av de lukrativa delarna av patronatsrätten.

Kyrkomötet anser sig således böra vidtaga en förändring av lagen i den

riktning, att däri upptagas bestämmelser angående avveckling av jämväl

de lukrativa delarna av patronatsrätten.

Till den lukrativa patronatsrätten hör i främsta rummet rätt till

kyrkotionde och i vissa fall till annan kyrkoinkomst, såsom arrende

av kyrkans fasta egendom eller landgille. I och med patronatsrättens

upphörande bör rätten till sådan inkomst övergå å församlingen såsom

målsman för kyrkan. Vad kyrkotionde angår, blir därmed å densamma

tillämplig kungl. förordningen den 14 oktober 1898 angående avskrivning

av den från viss jord inom Skåne m. fl. provinser utgående kyrkotionde.

Med stadgandet att rätten till annan kyrkoinkomst skall övergå ä

församlingen har icke något uttalande gjorts i den omstridda frågan, vilket

rättssubjekt, församlingen eller eventuellt kyrkan såsom självständigt

rättssubjekt, skall anses såsom ägare till den kvrkojord. varav inkomsten

härflyter.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl■ Maj:ts ■proposition Nr 21.

Med en del lukrativa rättigheter är även förbunden rätt till kronotionde.

Såsom av utredningen framgår, hava patroni i ett flertal fall

begagnat sig av den rätt att erhålla kronotionden inlöst av staten, som

inrymts dem genom kungl. förordningen den 11 september 1885 angående

inlösen av skattefrälseräntor m. m. Emellertid kvarstår kronotionden

fortfarande i en del fall oinlöst. Det kunde ifrågasättas att

lämna kronotionden alldeles utanför avvecklingen av den lukrativa

patronatsrätten, enär densamma, såsom framgår av utredningen, åtminstone

i regel icke har samband med patroni skyldigheter mot kyrkan.

Då emellertid sådant samband dock kan tänkas föreligga i något fall

och då vidare, åtminstone i ett fall, finnes en kronan förbehållen rätt

att för visst belopp inlösa hela patronatsrätten med kronotionden, synes

det vara riktigare att patroni rätt till kronotionden upphäves genom

stadgande i förevarande lag, varefter frågan om kronotiondens avskrivning

torde böra regleras genom särskild lag.

I samband med upplåtelsen av flertalet lukrativa patronatsrätter

hava de förbundits med eu del så kallade härlighetsrätter, under

vilket begrepp innefattades ett flertal olika slags rättigheter av ekonomisk

natur över den ecklesiastika jorden (rätt till städsmål, äckor, dagsverken,

vissa gästeriavgifter samt vissa rättigheter till skog in. m.).

Dessa härlighetsrätter hava numera i allmänhet upphört att utgå till

patroni. Dock åtnjuta patroni i några fall fortfarande på grund av

härlighetsrätten viss rätt till skog. Alla dessa härlighetsrätter böra i samband

med upphävandet av den lukrativa patronatsrätten helt försvinna.

Vad därefter angår de med patronatsrätten förenade skyldigheter

av ekonomisk natur, så förekomma dylika i främsta rummet vid de

lukrativa patronatsrätter na, där skyldigheterna avse byggande och underhåll

av församlingens kyrka samt bestridande av eu del andra utgifter

för kyrkans behov. Emellertid förekomma ju, såsom närmare framgår

av utredningen, såväl vid en del lukrativa som vid en del icke lukrativa

patronatsrätter, vissa andra ekonomiska skyldigheter avseende avlönande

i eu eller annan form av tjänstinnehavare. Dylika skyldigheter

böra givetvis upphöra, varefter i fråga om fullgörandet av vad skyldigheten

avsett bör gälla vad i allmänhet är stadgat. Där skyldigheten

blivit ålagd i gällande löneregleringsresolution, torde Konungen böra

lämna särskild föreskrift om hur densamma hädanefter bör fullgöras.

Vad angår sättet för avgörandet av de anspråk, som kunna

förekomma i anledning av patronatsrättens upphävande, delar kyrkomötet

Kungl. Maj:ts uppfattning angående lämpligheten av att dylika

anspråk i första hand komma under behandling inför ett av staten sär
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

skilt för ändamålet inrättat förlikningsorgan. Detta organ synes lämpligen

böra vara en av tre ledamöter bestående nämnd, i dess helhet

utsedd av Kungl. Maj:t. Denna nämnd bör i främsta rummet söka

medverka till träffande av frivilliga överenskommelser angående uppkomna

anspråk. Vid de lukrativa patronatsrätterna är detta i hög grad

angeläget framför allt av det skäl att ett strängt hävdande av den

formella rätten säkerligen i flera fall skulle lända till materiellt sett

obilliga resultat. Detta gäller framför allt eu uppgörelse för den

gångna tiden i den mån patronus anses skyldig att därför avgiva redovisning

för den sekellånga förvaltningstiden. Även beträffande den i

samband med kyrkokassans behållning stående frågan om kyrkans skick

samt beträffande de frågor om återgångs- eller ersättningsanspråk för

vederlag eller gjorda uppoffringar, som kunna tänkas väckta av patroni,

torde man hava grundad anledning att hoppas på att parterna å ömse

sidor skola visa förståelse och tillmötesgående.

Då även vid icke-lukrativa patronatsrätter i samband med rättens

upphörande kunna väckas ersättningsanspråk, vilka kräva rättslig prövning,

och dessa anspråk kunna bliva av samma art som en del av

de anspråk, som torde förekomma vid de lukrativa patronatsrätterna.

anser kyrkomötet, utan att i någon som helst mån ingå på frågan, huruvida

sådana anspråk kunna vara befogade eller icke, lämpligast, att

de ersättningsanspråk, som tilläventyrs kunna framställas i anledning

av upphävandet av icke-lukrativa patronatsrätter, komma under bedömande

i samma ordning som vid de lukrativa.

Kyrkomötet har emellertid ansett, att man icke bör stanna vid anordnande

av ett förlikningsförfarande. Till en början torde det vara

lämpligt, att en viss preklusionstid fastställes för framställande av anspråk.

I betraktande av att lagen kan beräknas bliva utfärdad omkring

mitten av år 1921, synes det icke vara ägnat att väcka betänklighet

att den tidpunkt, före vilken anspråk skall vara framställt, bestämmes

till den 1 januari 1923. Vid angivande av beskaffenheten av de anspråk,

patronus beräknas kunna framställa, bär kyrkomötet ansett sig höra

följa den formulering, som förekommer i Kungl. Maj:ts förslag, med

ett tillägg för utmärkande av de anspråk, som vid lukrativ patronatsrätt

kunna framställas å ersättning för förlust av behållen inkomst.

Kyrkomötet vill i detta sammanhang blott anmärka, att under uttrycket

gåva eller kostnad, som stått i samband med patronatsrättens uppkomst

eller blivit av dess innehavande föranledd, givetvis även faller donation

av boställe eller annan fast egendom, i fråga om vilken återgångseller

ersättningsanspråk framställes. Såsom synes av formuleringen av

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj.ts proposition Nr 21.

andra stycket av 4 § i den av kyrkomötet antagna lagen, har kyrkomötet

ansett, att även sådana mot patronus riktade anspråk, som avse återvinning

av fast egendom, som i samband med patronatsrätten obehörigen

må hava kommit i patroni besittning, skulle bliva föremål för prövning

i samband med patronatsrättens upphörande eller, i den mån de icke

framställas, prekluderas. Av utredningen framgår, att det finnes anledning

antaga, att i vissa fall patronus med stöd av endast en härlighetsrätt

kommit i besittning av fäst egendom, som egentligen ej lillkommer

honom; och synes det kyrkomötet lämpligast, att, där anspråk om återvinning

av sådan egendom framställes, det blir föremål för utredning i

samband med patronatsrättens upphävande och därvid prövat och avgjort.

Naturligtvis kan det inträffa, att förlikningsnämnden ej lyckas

åvägabringa frivillig överenskommelse angående framställda anspråk.

Det synes lämpligt, att lagen innehåller föreskrifter om sakens vidare

behandling för sådant fall. Kyrkomötet har tänkt sig, att nämnden då

skulle framlägga ett utlåtande, innefattande avgörande av framställda

anspråk, med rätt för deri av parterna, som icke åtnöjdes därmed, att

instämma saken till domstol. Genom detta förfärande vinnes även den

fördelen, att en patronus, som gör gällande ett av nämnden såsom berättigat

ansett anspråk, icke blir nödsakad att väcka rättegång härom.

Då vissa tvistefrågor angående patronatsrätt enligt gällande lag skola

gå till hovrätt såsom första instans, synes klander mot förlikningsnämndens

utlåtande böra instämmas till den hovrätt, under vars domvärjo

församlingen är belägen.

Kungl. Maj:ts förslag innehåller vissa materiella regler för avgörande

av de återgångs- eller ersättningsspörsmål, som kunna uppkomma

vid de icke-lukrativa patronatsrätterna. Lagrådet har visserligen i princip

icke haft något att erinra mot förslagets ståndpunkt härutinnan.

Det förefaller emellertid kyrkomötet, som om det principiellt sett vore

riktigare, att i lagen icke meddelas några bestämmelser i detta avseende,

utan att det överlåtes till nämnden, respektive domstol, att efter

allmänna rättsgrundsatser och omständigheterna i varje speciellt fall

avgöra, huruvida rätt att fordra återgång eller ersättning föreligger.

Om, såsom kyrkomötet beslutit, lagen kommer att innehålla regler för

avveckling även av de lukrativa delarna av patronatsrätten, blir sistnämnda

ståndpunkt så mycket mer berättigad, som förhållandena såvitt angår

dessa delar äro så skiftande i de olika fallen, att några allmänna regler

för lösande av de olika slagen av spörsmål svårligen kunna i lagen

givas. Åven ur den synpunkten, att huvudvikten ju skulle läggas på

åvägabringande av frivilliga överenskommelser, synes det mindre lämp
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ds proposition Nr 21. 73

ligt, att nämnden bindes av några på förhand fixerade allmänna bestämmelser.

Det ligger i sakens natur, att den ekonomiska uppgörelse, som

tänkes ifrågakomma, eller det rättsliga avgörande, som, därest överenskommelse

ej träffas, skall äga rum, kan avse förhållandet mellan patronus,

å ena, samt församlingen, å andra sidan. Det är emellertid ock

möjligt, att ersättningskrav kunna riktas mot kronan och att således

även kronan kan bliva part i mål, varom här är tal. Den av kyrkomötet

antagna lagtexten är avfattad med hänsyn härtill. Konungen

lär icke underlåta att för sådana fall meddela bestämmelser om sättet

för tillvaratagande av kronans intressen, där sådant kan erfordras.

Då enligt lagförslaget förlikningsnämnden kan tillsättas och börja

fungera kort efter lagens utfärdande, kunna de patroni, som anse nålrem

särskild betydelse böra fästas därvid, att godvillig överenskommelse träffas

innan kallelserätten upphör, hava tillfälle att dessförinnan få sina anspråk

prövade av förlikningsnämnden.

Kyrkomötet har omarbetat det av Kungl. Maj:t avlämnade förslaget

enligt nu angivna grunder och får med stöd av vad därvid anförts,

anmäla, att kyrkomötet, med anledning av Eders Kungl. Maj:ts

förevarande skrivelse, för sin del antagit följande

Lag om upphävande av patronatsrätt1

Underdånigst.

NATHAN SÖDERBLOM.

A. von Krusenstjerna.

Stockholm den 2 december 1920.

Förslaget, som är lika lydande med det vid propositionen fogade förslaget, har här

uteslutits.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 17 käft. (Nr 211.

10

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans May.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23

december 1920.

Närvarande:

Statsministern friherre De Geer, ministern för utrikes ärendena greve

Wrangel, statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmquist, Malm,

Bergqvist, Hammarskjöld, Ekeberg, Tamm, Hansson.

Efter gemensam beredning med chefen för ecklesiastikdepartementet

anförde chefen för justitiedepartementet, statsrådet Ekeberg

följande:

Den 5 mars 1920 beslöts på föredragning av dåvarande chefen

för justitiedepartementet, att inom departementet utarbetade förslag till

"ag angående upphävande av patronel! kallelserätt m. m. samt till lag

om upphävande av § 7 i ridderskapets och adelns privilegier den 16

oktober 1723 skulle för det ändamål, som omförmäles i 87 § regeringsformen,

remitteras till lagrådet för inhämtande av dess utlåtande.

Sedan lagrådet den 2 juni 1920 avgivit utlåtande över lagförslagen,

framlades i Kungl. Maj'':ts skrivelse den 24 augusti 1920 (nr 17)

förstnämnda lagförslag för innevarande års allmänna kyrkomöte, som i

skrivelse den 2 december 1920 (nr 57) anmält, att kyrkomötet med anledning

av Kungl. Maj:ts nämnda skrivelse för sin del antagit en skrivelsen

bifogad lag om upphävande av patronatsrätt.

Det av Kungl. Maj:t för kyrkomötet framlagda förslaget innebar

i huvudsak, att alla patronel^ kallelserätter till ordinarie prästerliga

tjänster jämte därmed i vissa fall förbundna rättigheter att tillsätta en

del icke prästerliga tjänster (klockare, skollärare, kyrkovärdar och kyrkobetjäning)

skulle vid viss tidpunkt, den 1 januari 1922, upphöra, varefter

samtliga dessa tjänster skulle tillsättas i den för dem allmänt

gällande ordning. Vidare skulle med kallelserätten i en del fall förenade

förpliktelser att i en eller annan form bidraga till avlönande av tjänstinnehavare

upphöra och istället ifråga om fullgörandet av vad dessa

förpliktelser avsett gälla allmänna regler. Slutligen meddelades i förslaget

en del bestämmelser angående de ersättuingsspörsmål, som kunna

uppkomma i anledning av patronatsrättens upphörande, till vilka be
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 21.

»tämmelser jag senare skall återkomma. Själva lagförslaget innehöll

icke några bestämmelser för avveckling av de lukrativa delarna av

patronatsrätten, men sades i motiveringen till detsamma, att denna avveckling,

vilken förutsattes skola ske genom frivilliga överenskommelser

mellan patroni och församlingarna, borde främjas genom ett av Kungl.

Maj:t anordnat utrednings- och förlikningsförfarande.

Det av kyrkomötet antagna lagförslaget skiljer sig i flera hänseenden

från det av Kungl. Maj:t för kyrkomötet framlagda. Till eu

början skulle enligt förstnämnda lagförslag kyrkoherdetjänst, till vilken

patronus nu har kallelserätt, efter patronatsrättens upphörande icke tillsättas

i vanlig ordning, d. v. s. enligt reglerna i 1910 ars prästvallag,

utan av Kungl. Maj:t, sedan dock förslag och val i vanlig ordning föregått.

Vidare innehåller det av kyrkomötet antagna lagförslaget även

bestämmelser för avveckling av de lukrativa delarna av patronatsrätten.

Slutligen har av kyrkomötet den ändringen vidtagits, att i lagen icke

givits någon materiell rättsregel för bedömande av de ersättnings- och

återgångsanspråk för i samband med patronatsrätten gjorda uppoffringar,

som kunna väckas i anledning av patronatsrättens upphävande. Bedömandet

av dylika anspråk har istället förutsatts skola ske efter allmänna

rättsgrundsatser och omständigheterna i varje särskilt fall.

Innan jag ingår på de särskilda bestämmelserna i det av kyrkomötet

antagna lagförslaget, vill jag säga, att jag anser starka principiella

skäl tala för patronatsrättens upphävande och att jag i huvudsak

kan instämma i vad dåvarande chefen för justitiedepartementet i detta

hänseende anfört till statsrådsprotokollet den 5 mars 1920.

Vad så först angår det av kyrkomötet föreslagna nya tillsättningssättet

för nu i patronell ordning tillsatta kyrkoherdetjänster, så har

kyrkomötet i sin motivering härför anfört, att den nuvarande orduingen

för prästval vore behäftad med vissa olägenheter samt att, då patronatsrätten

i viss mån vore ägnad att motverka dessa olägenheter, densamma

icke borde upphävas, utan att det däri liggande korrektivet mot prästvallagens

brister på något sätt bleve tillvarataget; och har kyrkomötet

ansett, att en lämplig utväg härtill skulle beredas, om utnämningsrätten

till kyrkoherdetjänst, som nu tillsättes i patronell ordning, lades i Kungl.

Maj:ts hand.

Det synes vara tämligen allmänt erkänt, att den nu gällande prästvallagen

icke är i allo tillfredsställande. Detta har med styrka framhållits

av en del kyrkliga mjmdigheter uti deras yttranden över det år 1915

avgivna förslaget angående upphävande av den patronella kallelserätten,

och det förhållandet, att denna kallelserätt ansetts vara ägnad att mot
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

verka ifrågavarande olägenheter lärer hava varit av mycket avgörande''

betydelse för de myndigheter, som avstyrkt förslaget om kallelserättens

upphävande. Uti yttrandet till statsrådsprotokollet den 5 mars 1920

yttrade även dåvarande chefen för justitiedepartementet, att han efter

samråd med chefen för ecklesiastikdepartementet ansåge sig kunna vitsorda,

att vissa olägenheter i fråga om prästbefordringen vore förbundna

med den nuvarande prästvallagen. Särskilt förtjänt av beaktande synes

mig den anmärkningen vara, att prästvallagen lämnar för liten möjlighet

till befordran för vissa kategorier prästmän, såsom pastorer vid de

svenska församlingarna i utlandet, sjömanspräster, svenska kyrkans missionärer,

predikanter vid vissa anstalter samt docenter vid teologiska

fakulteterna. Dessa innehava övergångsplatser och yttre omständigheter

lägga ofta hinder i vägen för dem att med utsikt till framgång konkurrera

med andra sökande vid prästval. Vidare synes det icke kunna

bortses därifrån att det nog understundom förekommer, att ovidkommande

synpunkter spela in vid prästval; deu mest förtjänte och skicklige vinner

ingalunda alltid den största anslutningen.

Naturligtvis kan det sägas, att de nu anmärkta olägenheterna borde

avhjälpas genom ändringar i prästvallagen — något som synes hava

varit den förutvarande departementschefens tanke — och att denna väg

vore mera konsekvent och mera generellt verkande. Något förslag härom

föreligger ju emellertid icke och frågan om och när några ändringar

i prästvallagen i angiven riktning kunna komma till stånd, synes därför

för närvarande stå i vida fältet. Då jag på grund härav anser

mig kunna tillstyrka ett biträdande av kyrkomötets förslag, är det följande

synpunkter, som för mig varit avgörande.

Jag vill till en början betona att, då jag i likhet med den förutvarande

departementschefen anser starka principiella skäl tala för patronatsrättens

upphävande, jag icke skulle hava kunnat tillerkänna de anförda

olägenheterna den vikt, att de kunnat utgöra tillräckliga skäl för mig

att tillstyrka bibehållande av patronatsrätten. Men dessa olägenheter

hava ju ej av kyrkomötet åberopats såsom skäl för bibehållande av

patronatsrätten utan endast såsom motiv för införande av en från den

vanliga något avvikande ordning för tillsättning av kyrkoherdebefattningar

i nu patronella församlingar.

Det för kyrkomötet framlagda förslaget innebär ett upphävande

av hela patronatsrättsinstitutet och från kyrkomötets sida har därvid

erkänts, att principiella skäl tala för detta upphävande. Jag tillåter

mig i detta hänseende särskilt framhålla ett i kyrkomötets skrivelse

förekommande uttalande, däri säges, att det är oförenligt med nutidens

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:U proposition Nr 21.

uppfattning, att den offentliga funktion, som ligger i tillsättande av

själasörjare i en församling, tillkommer en enskild jordägare, vem denne

än må vara. Då denna åskådning om patronatsrättens oförenlighet med

nutidens uppfattning även ligger till grund för det förslag om patronatsrättens

upphävande, som av den förutvarande departementschefen framlagts,

synes mig huvudsyftet med förslaget i allt fall vara vunnet i och

med att kyrkomötet sålunda underkänt patronatsrättsinstitutet såsom

sådant.

Vad det föreslagna nya tillsättningssättet angår, så innebär detsamma

ju visserligen eu del avvikelser från de regler, som gälla enligt

den allmänna prästvallagen, men det står dock i flera avseenden i överensstämmelse

med de allmänna grunder, på vilka denna lag vilar.

Tjänsten skulle i vanlig ordning anslås ledig till ansökning, domkapitlet

skulle upprätta förslag, församlingen skulle, efter det de å förslaget,

uppförda avlagt predikoprov, tillfrågas, huruvida den ville kalla fjärde

provpredikant, varefter, därest sådan i föreskriven ordning kallas och

sedan han av domkapitlet uppförts å förslaget och provpredikat, val

skulle äga rum. Först sedan skulle de nya reglerna gripa in. Då

enligt prästvallagen i alla de mycket ofta förekommande fall, då fjärde

provpredikant varit under omröstning, församlingens val icke är avgörande

utan utnämningsrätten förbehållits Kungl. Maj:t, synes det knappast

vara ägnat att väcka betänkligheter, att denna i prästvallagen redan

förekommande princip om utnämningsrättens överlämnande till Kungl.

Maj:t vinner en något vidsträcktare användning, när dock församlingen

genom föregående val lämnas tillfälle att tillkännagiva sin mening.

De i prästvallagen meddelade reglerna för Kungl. Maj:ts utövande

av utnämningsrätten äro följande: Har någon av de å förslaget uppförda

vid valet erhållit mer än hälften av avgivna röster och har tilllika

minst en femtedel av de röstberättigade deltagit i valet, äger Kungl.

Maj:t rätt att utnämna någon av de å förslaget uppförda. Har icke

någon av dessa erhållit nyssnämnda röstövervikt eller har antalet i valet

deltagande icke uppgått till en femtedel av de röstberättigade, äger

Kungl. Maj:t utnämna antingen eu av de å förslaget uppförda eller

någon till tjänsten behörig präst, som jämlikt 43 § har extra ansökningsrätt

och anmält sig såsom sökande ''hos Kungl. Maj:t, Enligt det av

kyrkomötet antagna förslaget skulle Kungl. Maj:t, oberoende av röstetal

och antalet i valet deltagande, alltid äga utnämna antingen en av de å

förslaget uppförda eller ock annan till kyrkoherdetjänst behörig prästman,

som anmält sig såsom sökande hos Kungl. Maj:t. Således skulle

Kungl. Maj:t vid utnämning utanför förslaget icke vara uteslutande

s. 78 Kontrollera mot PDF

78 Kungi. Maj:ts proposition Kr 21.

hänvisad till de i 43 § angivna kategorier prästmän med extra ansökningsrätt.

Vid övervägande av huruvida det kan anses tillrådligt att införa

en bestämmelse, varigenom Kungl. Maj:t vid utnämningsrättens utövande

blir mera oberoende av det upprättade förslaget och församlingens val,

än hittills varit fallet, har jag ansett mig böra fasta särskilt avseende

därvid, att några fullständigt nya principer för utövande av utnämningsrätteu

icke innefattas i förslaget. Även enligt de nu gällande allmänna

bestämmelserna i prästvallagen är Kungl. Maj:t formellt obunden av

församlingens val, vare sig bestämmelsen om röstövervikt för någon av

de å förslaget uppförda och om viss procent i valet deltagande blivit

uppfylld eller icke; i förra fallet är Kungl. Maj:t uteslutande hänvisad

till förslaget, men ej skyldig att utnämna den, som erhållit den nämnda

röstövervikten, och i senare fallet föreligger även rätt att gå utanför

förslaget till sådana, som med stöd av 43 § kunna hava anmält sig

såsom extra sökande. Ej heller rätten för Kungl. Maj:t att gå utanför

förslaget innefattar sålunda någon ny princip; det är allenast fråga om

en utvidgning av Kungl. Maj:ts valfrihet dels därigenom att denna bleve

oberoende av röstetal och deltagande i valet och dels så att Kungl.

Maj:t även skulle kunna välja bland andra extra sökande än sådana,

som avses i 43 §.

För övrigt torde det nog icke vara oberättigat att antaga, att tilllämpningen

av den föreslagna bestämmelsen åtminstone i åtskilliga avseenden

kommer att överensstämma med det sätt, varpå Kungl. Maj:ts

utnämningsrätt hittills utövats. Det är nämligen alldeles givet, att stort

avseende alltid måste fästas vid den anslutning, som någon å förslaget

uppförd kan hava vunnit vid församlingsvalet. Den, som vid detta

vunnit en avgjord anslutning framför andra, torde i regel även komma

att bliva utnämnd. Vidare är det klart, att Kungl. Maj:t kommer att

i särskilt hög grad hava i åtanke de kategorier prästmän, som enligt

43 § hava extra ansökningsrätt och med begagnande härav anmält sig

såsom sökande hos Kungl. Maj:t. Men fall kunna ju föreligga, då församlingens

val icke givit något särskilt bestämt utslag och då någon

till tjänsten mera meriterad och skicklig person anmält sig vilja komma

i åtanke. Det torde för sådana fall icke bliva utan sitt värde, att

Kungl. Maj:t äger en av formella regler fullt obunden utnämningsrätt.

På nu anförda skäl anser jag mig kunna tillstyrka biträdande av

det av kvrkomötet antagna förslaget om att utnämningsrätten till nu

i patronel! ordning tillsatta kyrkoherdetjänster skall, efter det försam
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:is proposition Nr 21.

lingsval i vanlig ordning ägt rum, tillkomma Kungl. Maj:t att utövas

på sätt kyrkomötet för sin del beslutat.

Såsom kyrkomötet även påpekat, uppstå genom eu sådan anordning

givetvis en del svårigheter med avseende å de nu pågående förändringarna

i den kyrkliga indelningen. Det har förut vid ärendets

behandling framhållits, att patronatsrätterna utgjort hinder för genomförande

av planerade ändringar i pastoratsindelningen. Detta gäller

särskilt Skåne, där på grund av församlingarnas ringa omfattning sammanslagningar

av församlingar till större pastorat ansetts böra genomföras

i ganska stor utsträckning och där de patronella församlingarna

äro mycket talrika och ligga så att säga insprängda bland de övriga.

Flnligt det av kyrkomötet antagna förslaget skulle, där församling, i

vilken patronus ägt kallelserätt till kyrkoherdetjänst, i pastoratsgemenskap

förenas med annan församling, i vilken kyrkoherde tillsättes i

vanlig ordning, den tillsättningsordning, som enligt lagförslaget avsetts

för förstnämnda församling, i samma omfattning gälla kyrkoherdetjänsten

i det nybildade pastoratet, med den viktiga inskränkningen dock

att Kungl. Maj: t på framställning av annan församling i pastoratet

skulle äga förordna, att tjänsten skall tillsättas i vanlig ordning.

I fråga om tillsättande av kyrkoherdetjänst, till vilken enskild person

endast har förslagsrätt (endast ett sådant fall förekommer) ävensom

beträffande tillsättande av andra nu i patronell ordning tillsatta tjänster

(komministraturer, skollärarebefattningar, klockartjänster samt befattningar

såsom kyrkovärdar och kyrkobetjänte) skall enligt det av kyrkomötet

antagna lagförslaget efter patronatsrättens upphörande tillämpas

de allmänna tillsättningsregler, som för befattningarna ifråga gälla.

Då frågan om patronatsrättens upphävande förevar inför Kungl.

Maj:t i statsrådet den 19 december 1902, förutsattes, att själva kallelserätten

skulle särskilt för sig på lagstiftningens väg upphävas, varefter

avvecklingen av de lukrativa delarna av patronatsrätten i första rummet

tänktes skola ske genom frivilliga överenskommelser, underlättade genom

ett av staten anordnat utrednings- och förlikningslorfarande. 1

enlighet härmed innehöll det för kyrkomötet framlagda lagförslaget,

såsom förut nämnts, icke några bestämmelser för avveckling av de

lukrativa delarna av patronatsrätten. I motiveringen till förslaget

framhålles emellertid angelägenheten av att även dessa delar av patronatsrätten

bringas att upphöra och förutsättes, att Kungl. Maj:t, sedan

frågan om kallelserättens upphävande blivit avgjord, skulle för främjande

av en avveckling på frivillighetens väg av de lukrativa delarna

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Majds proposition Nr 21.

uppdraga åt sakkunnig person att sammanträda med patronerna och

representanter för församlingarna för utredning av de anspråk, som

kunde uppstå i samband med denna avveckling, samt för uppgörande

av förslag till överenskommelser i dessa delar. Kyrkomötet har nu avskäl,

som närmare angivas i dess skrivelse, i förevarande lagförslag

upptagit bestämmelser även i fråga om de lukrativa delarna av patronatsrätten.

Dessa bestämmelser inuebära i korthet, att alla till den

lukrativa patronatsrätten hörande rättigheter och skyldigheter upphöra

vid samma tidpunkt, som föreslagits för kallelserättens upphörande, därvid

en del rättigheter helt försvinna och andra övergå å församlingen.

De anspråk på ersättning för mistad inkomst, som i anledning av detta

upphörande kunna framställas av patronerna, skola i likhet med övriga,

anspråk, som i anledning av patronatsrättens upphörande kunna uppkomma,

vid äventyr av talans förlust framställas inom viss tid. Prövningen

av framställda anspråk skall i första hand ankomma på en av

Kungl. Maj:t utsedd förlikningsnämnd, som närmast skall hava till uppgift

att söka åstadkomma frivillig överenskommelse i saken. Om detta

ej lyckas, skall nämnden framlägga ett utlåtande innefattande avgörande

av framställda anspråk. Mot utlåtandet skall klander kunna instämmas

till domstol med hovrätt såsom första instans. Om klander ej inom

viss tid anställes, skall utlåtandet vinna laga kraft såsom dom.

Jag anser mig utan tvekan kunna förorda det av kyrkomötet antagna

lagförslaget även i denna del. Härigenom vinnes en fullständig

lösning av hela frågan och man behöver icke inlåta sig på de svårlösta

spörsmålen, huruvida vissa med lukrativa patronatsrätter förbundna skyldigheter

böra upphöra redan i samband med kallelserätten eller först

vid upphörande av de lukrativa delarna eller huruvida vid dessa patronatsrätter

vissa ersättningsanspråk kunna anses kräva sin lösning redan

med kallelserättens upphävande. I fråga om innehållet av de lukrativa

patronatsrätterna och sättet för upphörandet av de däri ingående rättigheterna

och skyldigheterna kan jag inskränka mig till att hänvisa till

den förebragta utredningen och till vad kyrkomötet i motiveringen till

sitt beslut härom yttrat. För egen del har jag icke någon erinran mot

innehållet i det antagna förslaget i dessa delar. I fråga om avskrivning

av kronotionde!, får jag hänvisa till den särskilda lag härom, som

chefen för finansdepartementet lärer komma att framlägga.

Jag har förut antytt, att det av kyrkomötet antagna lagförslaget

i äilnu ett hänseende skiljer sig från det för mötet framlagda. 1 sistnämnda

förslag givas för icke-lukrativa patronatsrätter vissa regler för

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

bedömande av de anspråk på återgång av eller ersättning för gjorda

uppoffringar, som kunna tänkas väckta i anledning av patronatsrättens

upphävande. Dessa regler innebära, att varken den nuvarande innehavaren

av patronatsrätten eller annan (exempelvis donators arvingar)

i allmänhet skulle vara berättigad fordra återgång eller ersättning för

en i samband med patronatsrättens uppkomst eller i anledning av dess

innehavande gjord uppoffring. Från denna huvudregel har dock gjorts

det undantaget, att nuvarande innehavaren av patronatsrätten skulle

vara berättigad fordra återgång av boställe, som givits under uttryckligt

förbehåll om återgång i händelse av kallelserättens upphörande. Vid

lukrativa patronatsrätter skulle alla anspråk av nu angivet slag icke få

komma under bedömande förrän i samband med upphörande av de lukrativa

delarna av patronatsrätten.

Uti det av kyrkomötet antagna lagförslaget lämnas icke någon

materiell regel för bedömande av anspråk av förevarande slag. Såsom

skäl härför anför kyrkomötet, att det förefölle mötet, som om det vore

principiellt riktigare, att i lagen icke meddelades några bestämmelser i

detta avseende utan att det i stället överlätes till förlikningsnämnden

respektive domstol att efter allmänna rättsgrundsatser och omständigheterna

i varje speciellt fall avgöra, huruvida någon rätt att fordra återgång

eller ersättning förelåge. Om lagen komme att innehålla regler

för avveckling även av de lukrativa delarna av patronatsrätten, vore

denna ståndpunkt så mycket mer berättigad, som förhållandena, såvitt

anginge dessa delar, vore så skiftande i de olika fallen, att några allmänna

regler för lösande av de olika slagen av spörsmål svårligen kunde

i lagen givas. Åven ur den synpunkten att huvudvikten ju skulle läggas

på åvägabringande av frivilliga överenskommelser, syntes det mindre

lämpligt, att nämnden bundes av några på förhand fixerade allmänna

bestämmelser.

Såsom framgår av förut lämnad redogörelse, har även kammarkollegiet

i sitt yttrande över 1915 års förslag framfört liknande svnpuukter.

Om det endast hade gällt att bedöma frågan med hänsyn till

de anspråk, som kunna framkomma vid icke-lukrativa patronatsrätter,

synas mig såväl den ståndpunkt, som valts i det för kyrkomötet framlagda

förslaget och mot vilken lagrådet i princip icke haft något att

erinra, som ock det av kammarkollegiet och kyrkomötet föreslagna

sättet för sakens ordnande varit antagliga. Jag vill i detta sammanhang

icke underlåta uttala; att de farhågor, som från en de! håll uttalats

därom att de i förstnämnda föislag givna reglerna i en del fall kunde

innebära ett underkännande av ett rätteligen grundat anspråk, torde

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 17 höft. (Nr 21). 11

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

vara betydligt överdrivna. Saken har emellertid kommit i ett väsentligen

ändrat läge genom den av kyrkomötet antagna utvidgningen av

lagen till att avse även de anspråk, som kunna anknytas till upphävandet

av de till den lukrativa delen hänförliga rättigheterna och skyldigheterna.

Mot de skäl, som av kyrkomötet anföras till stöd för lämpligheten

av att icke i lagen giva några materiella regler för bedömande

av dessa sistnämnda anspråk, har jag icke någon erinran och tillåter

mig i detta sammanhang endast framhålla, att den förutvarande departementschefen

även med styrka framhållit de skiftande förhållandena vid

de olika lukrativa patronatsrättigheterna och svårigheten av att giva

några generella normer för avgörandet av framställda anspråk, ehuru

dessa omständigheter av honom åberopats såsom skäl för att frågan om

avvecklingen av den lukrativa patronatsrätten icke för närvarande vore

ägnad att utgöra föremål för lagstiftningens omedelbara ingripande. Då

det torde vara lämpligt att införa förut angivna särskilda ordning för

prövning av de anspråk, som i anledning av avvecklingen av de lukrativa

patronatsrätterna kunna framkomma, synes det mig icke kunna

väcka någon betänklighet utan tvärt om vara naturligast och riktigast

att, såsom det av kyrkomötet antagna lagförslaget innebär, låta de anspråk,

som kunna väckas i anledning av upphävandet av de icke-lukrativa

patronatsrätterna, bliva föremål för prövning i samma ordning, i

synnerhet som dessa anspråk torde vara av samma beskaffenhet som en

del av de anspråk, som kunna beräknas förekomma vid vissa lukrativa

patronatsrätter.

Då jag således anser mig kunna tillstyrka biträdande av kyrkomötets

förslag även i denna del, gör jag det icke därför att jag skulle anse

det för kyrkomötet framlagda förslaget hava i någon nämnvärd mån

för litet beaktat berättigade ersättningskrav utan dels därför att jag finner

det önskvärt, att alla anspråk ewv förevarande art komma under

enhetlig behandling och dels därför att det synes mig vara en trygghet

för alla i saken intresserade att bedömandet sker icke efter några på

förhand uppställda regler utan efter allmänna i svensk rätt gällande

grundsatser.

Det av kyrkomötet antagna lagförslaget innehåller icke något

uttryckligt stadgande, motsvarande 4 § 1 mom. i det för kyrkomötet

framlagda förslaget. Detta torde emellertid icke innebära, att den i

nämnda läsrum uttalade principen om att ersättning icke skall utgå för

själva kalldserätten icke rkulle hava blivit erkänd. Jag tillåter mig

fästa uppmärksamhet därå att vid angivande av de anspråk, som enligt

4 § i nu förevarande lagförslag kunna väckas av patronus och som enligt

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition Nr 21.

5 § skola komma under bedömande, icke nämnts andra anspråk än dels

sådana, som avsågos i 4 § 2 och 3 mom. av det för kyrkomötet framlagda

förslaget, och dels sådana, som gälla ersättning för förlust av

behållen inkomst — de sistnämnda anspråken uteslutande hänförliga till

de lukrativa patronatsrätterna. Ett anspråk på ersättning för själva

kallelserätten kan icke rymmas under de nu angivna slagen av anspråk

och kan således icke hava någon utsikt att vinna bifall.

Kostnaderna till den förut av mig omförmälda förlikningsnnmnden

synas mig kunna bestridas av anslaget till kommittéer och utredningar

genom sakkunniga.

Departementschefen uppläste därefter ifrågavarande lagförslag och

hemställde, att förslagen måtte genom proposition föreläggas riksdagen till

antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj: t Konungen lämna bifall;

och skulle till riksdagen avlåtas proposition av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ivar Brynolf.

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bilaga till Kungl. Maj.ts proposition nr 21.

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Justitiedepartementet.

Undertecknad, som den 3 juli 1914 av Kungl. Magt förordnats

att tillsvidare biträda inom Kungl. Justitiedepartementet vid behandling

av frågan om ändring i gällande bestämmelser om patronatsrätt, får

härmed vördsamt överlämna ett förslag till lag i sagda ämne.

Stockholm den 19 juni 1915.

Gunnar Beskow.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 17 käft. (Nr 21. Bilaga).

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Förslag

till

Lag

angående ändring i gällande bestämmelser om patronatsrätt.

Med upphävande av 19 kap. 12—16 §§ kyrkolagen och vad eljest

finnes stridande mot nedanstående bestämmelser förordnas som följer:

1 §•

Rätt att såsom patronus kalla innehavare av ordinarie prästerlig

tjänst i församling skall upphöra vid utgången av den tid, för vilken,

då denna lag träder i kraft, lönereglering för prästerskapet i församlingen

är fastställd.

Åtnjuter eljest enskild person särskild rätt i fråga om tillsättande

av tjänst, som nu är nämnd, upphöre den ock vid utgången av samma tid.

Följer med rätt att kalla till dylik tjänst befogenhet att tillsätta

annan tjänst inom församlingen, skall efter kallelserättens upphörande

denna befogenhet ej vidare gälla.

2 §•

År med sådan rätt i fråga om tillsättning av tjänst, som i 1 §

avses, förenad särskild skyldighet att bidraga till avlönande av tjänstinnehavare,

vare sig genom tillskott i penningar eller persedlar eller

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

genom tillhandahållande av boställe eller på annat sätt, galle ej denna

skyldighet efter det sagda rätt upphört. Dock skall, där dylikt bidrag

utgår till innehavare av tjänst, som ej är prästerlig, skyldigheten till

bidragets utgörande bestå uuder tid, för vilken bidraget tillförsäkrats

innehavare, med vilken tjänsten besatts innan nämnda rätt upphört.

Där särskild skyldighet i fråga om kyrkas byggande eller underhåll

åligger innehavare av kallelserätt, med vilken ej är förenad rätt

att uppbära kyrkans inkomst, skall denna skyldighet ock upphöra samtidigt

med kallelserätten.

3 §•

Då sådan rätt i fråga om tillsättning av tjänst, som i 1 § sägs,

eller i 2 § omförmäld skyldighet till tjänstinnehavares avlönande eller

kyrkas byggande eller underhåll upphört, skall beträffande tjänstens

tillsättande eller fullgörande av annat, som nu är sagt, gälla vad i

allmänhet är stadgat.

4 §•

Innehavare av rätt, som i 1 § avses, vare ej berättigad till ersättning

för dess upphörande.

Ej heller äge, där ej nedan annorlunda stadgas, i följd av sådan

rätts upphörande innehavaren eller annan anspråk på gottgörelse för

gåva eller kostnad, som stått i samband med rättens uppkomst eller

blivit av dess innehavande föranledd.

Har boställe skänkts till församlingen eller annan kostnad till dess

förmån blivit gjord under uttryckligt förbehåll om dylik rätts uppkomst

eller fortsatta bestånd, äge rättens innehavare att av församlingen erhålla

ersättning med värdet av vad sålunda utgivits. Dock skall i anledning

av rättens upphörande ersättning i intet fall utgå för kostnad, som skett

till fullgörande av förpliktelse, varom i 2 § sägs, och ej heller, där

rättens innehavare äger uppbära kyrkans inkomst, för kostnad för kyrkobyggnad

eller annan kostnad, som eljest bestrides med kyrkans medel.

Vill rättens innehavare fordra ersättning i fall då sådan, efter vad

nu sagts, skall utgå, har han att senast inom två år efter rättens upphörande

instämma församlingen vid äventyr att han eljest är sitt anspråk

förlustig; dock att, där innehavaren jämväl är berättigad att uppbära

kyrkans inkomst, dylikt anspråk må, i händelse av sistnämnda rätts

upphörande, även i sammanhang därmed framställas.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

5 §•

År med kallelserätt förenad annan rätt eller skyldighet än sådan,

om vars npphävande i 1 eller 2 § stadgas, skall den, ändå att kallelserätten

upphört, äga bestånd, till dess överenskommelse om dess upphörande

träffas eller annorlunda förordnas.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Patronatsrätten var känd redan under den katolska kyrkans äldsta

tider. Den framträdde såsom ett utflöde av den rätt att förse församlingarna

med präster, vilken i katolska kyrkan i allmänhet tillkom

biskoparna. Biskoparnas rätt överläts till enskilda personer, som genom

byggande av kyrka och på annat sätt väsentligen bidrogo till bildande

eller uppehållande av en församling.

Med kallelserätten (jus vocandi eller jus prseseutandi) förenades

ofta befogenheter av ekonomisk natur: patronus tillädes rätt att under

vissa villkor och mot fullgörande av vissa skyldigheter förfoga över

kyrkans och stundom jämväl prästerskapets egendom. Så beskaffad

patronatsrätt plägar benämnas lukrativ patronatsrätt (jus patronatus

lucrativum).

Patronatsrätten var tidigt känd i Sverige, där den omnämnes redan

i ett par av landskapslagarna. Det kan med visshet antagas, att i det

s. k. gamla Sverige med patronatsrätt ej plägat följa rätt att förvalta

kyrkans egendom eller överhuvud någon befogenhet av ekonomisk natur.

Annorlunda har förhållandet sedan gammalt varit i Danmark, i

det att patronatsrätten där såsom regel varit lukrativ.

I Sverige finnas för närvarande lukrativa patronatsrätter allenast

i de forna danska provinserna Skåne, Halland och Bohuslän. Av där

befintliga patronatsrätter äro de allra flesta lukrativa och en stor del

av dessa har tillkommit under danska tiden.

Fråga om upphävande av patronatsrätten har i Sverige vid åtskilliga

tillfällen sedan snart ett sekel tillbaka varit å bane, utan att

strävandet i denna riktning, vilket endels avsett allenast patroni kallelserätt,

endels även den lukrativa sidan av patronatsrätten, lett till något

synnerligt resultat. Innan här närmare beröras de förslag, som i dylikt

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

avseende blivit framställda, och de åtgärder, som i anledning härav

vidtagits, må först lämnas en redogörelse för patronatsrätternas utveckling

och beskaffenhet. Vid denna redogörelse skall till en början tagas

hänsyn till förhållandena, sådana de i allmänhet gestalta sig i Sverige,

och därefter till de särskilda förhållanden, som av gammalt äro rådande

i de forna danska provinserna Skåne, Halland och Bohuslän.

Efterföljande, kortfattade framställning i ämnet är i allt väsentligt

grundad dels å den utredning angående patronatsrätterna i de forna

danska provinserna, vilken i anledning av offentligt uppdrag verkställts

av nuvarande regeringsrådet Gabriel Thulin och föreligger i de av

Thulin till Kungl. Magt den 10 september 1901 avlämnade arbetena

»Utredning rörande patronatsrättigheterna i Skåne, Halland och Bohuslän»

och »Samling av urkunder rörande patronatsrättigheterna i Skåne, Halland

och Bohuslän», dels ock å den av sekreteraren i marinförvaltningen Arvid

Bäckström likaledes i anledning av offentligt uppdrag sedermera verkställda

utredning, som föreligger i dennes till Kungl. Magt den 15 juni

1912 avlämnade arbete »Utredning rörande de i vårt land utom Skåne,

Halland och Bohuslän förefintliga patronatsrättigheter och därmed jämförliga

kallelserätter», vilka arbeten blivit med Kung). Maj:ts tillstånd

till trycket befordrade.

Utvecklingren

i Sverige

Patronatsrätten omtalas, såsom nämnts, redan i ett par av landskapslagarna.

I Södermannalagen göres från regeln, att den skall vara

präst, »sum biskupi oc socknamanum asember», undantag för präst i

kyrka, byggd av enskild: »Biskuper aghar oc them kirkiu giwa, sum

fathurlikan reet hawer till kirkiu therae; thmr clerkte kalla jus patronatus».

1 Upplandslagen förekommer ett liknande stadgande.

Några bestämmelser om patronatsrätt finnas icke i landslagarna,

vilka som bekant sakna kyrkobalk. Ej heller 1571 års kyrkoordninginnehåller

några stadganden därom. 1 Sigismunds stadfästelse och försäkran

angående religion den 16 mars 1594 bekräftas emellertid åter

denna rätt.

I Sverige hade sockenmännen redan under medeltiden ett betydande

inflytande på tillsättningen av präster. Patronatsrätterna torde därför

här i landet hava framstått såsom en inskränkning mera i församlingarnas

än i biskoparnas rätt.

Ehuru patronatsrättens omnämnande redan i landskapslagarna giver

vid handen, att densamma funnits till innan adeln började framträda som

privilegierat stånd och att patronatsrätten sålunda ej av gammalt varit

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

något uteslutande privilegium för adeln, synes förhållandet sedermera

faktiskt utvecklat sig därhän, att adeln, såsom innehavare av flertalet

av de större egendomarna i landet, kommit att under långliga tider

ensam utöva denna rätt.

I ridderskapets och adelns privilegier den 8 oktober 1617 stadgas,

att ridderskapet och adeln skulle hava jus patronatas uti de prästgäll

och socknar, där de voro boende, till att där välja kyrkoherde; men,

där flera än en utav adeln uti ett gäll eller socken vore boende och de

antingen sins emellan eller med socknens invånare icke kunde förlikas

och förenas, skulle biskopen hava makt att dem emellan dispensera, så

att den måtte bliva tagen till kyrkoherde, som honom syntes därtill

bäst tjänlig och skicklig.

I 1686 års kyrkolag innehåller 19 kap. 12—16 §§ föreskrifter

angående jus patron atus. Om beskaffenheten av och grunden för denna

rätt stadgas i 12 §: Jus patronatus, som består uti den rättighet att

utse, välja och kalla eu prästman till någon församling, hörer dem

egentligen till, som det förvärvat hava, i ty att antingen deras förfäder

eller de själva av sin fasta egendom hava givit jord och grund till,

då kyrkan uppbyggdes. 2:o Hörer det dem till, vilkas föräldrar och

förfäder av egen bekostnad henne helt och hållet uppbygga eller ock

till en god del utvidga såväl som ock, där hon haver varit ödelagd eller

mycket förfallen, med någon märklig upprättning och ansenlig bekostnad

förfärdiga och förbättra låtit. 3:o Jämväl dem, som hava av egen jord

givit prästgården och dess av ålder tilliggande ägor. Andra gåvor,

som lända till kyrkans tarv och prydnad, såsom kläder, altartavlor,

funtar, takläggning, vitmening etc., ändock de äro berömlige, räcka de

likväl icke till för att förvärva enom jus patronatus i församlingen.

Tre olika grunder för uppkomst av patronatsrätt äro sålunda här

angivna, nämligen skänk av den jord, varå kyrkan blivit uppbyggd,

nybyggnad eller större ombyggnad av kyrkan samt skänk av prästgården

med tilliggande ägor.

I kyrkolagens 19 kap. 15 § talas emellertid om patronatsrätt förvärvad

på annan grund: Vad de församlingar angår, däruti adelsmän

äro, som fuller icke i förmågo av sådana skäl, som här o vanföre äro

upptecknade, hava jus patronatus förvärvat utan allenast efter privilegierna

det jus äga; där må icke dessa senare detsamma föröva de förra till

men och förfång, som intet allenast äga lika privilegier med dem, utan

ock där ovan uppå en rättighet, som dem av deras förfäder är till arvs

fallen eller av dem själve förmedelst besvär och bekostnad förvärvad.

Och i 16 § heter det bl. a. att ingen adelsman, som ej äger sätesgård

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

i eu socken, må för de landbors skull, som han där haver, tillmäta sig

något jus patronatus.

Den patronatsrätt, som med sistberörda bestämmelser avses, »jus

patronatus efter privilegierna», var alltså grundad enbart å innehav av

sätesgård inom församlingen; och var dess närmare innebörd beroende

på tolkningen av de obestämda och därför även på sin tid mycket omstridda

stadgandena i 1617 års adliga privilegier.

Patronatsrätt torde i allmänhet hava utövats utan att vederbörande

förut å sin rätt erhållit bekräftelse av någon myndighet.

Vid tiden för genomförande av reduktionen — vilken enligt vad

i annat sammanhang skall beröras, i hög grad ingrep i avseende å de

lukrativa patmnatsrättigheterna — föranstaltades en undersökning rörande

rätten att i församlingarna tillsätta präst, varmed närmast åsyftades att

få bestämt, vilka pastorat voro att anse såsom regala. År 1692 anbefalldes

landshövdingarna att för sådant ändamål insända fullständiga

specifikationer över alla pastorat i länen enligt visst formulär. Därvid

skulle bl. a. uppgivas, i vilka pastorat adeln tillägnat sig jus patronatus

och på vad grund kyrkorna lågo. Sedan dessa pastoratsspecifikationer

inkommit till Kungl. Maj:t, upprättades två förteckningar, den ena, nr 1,

över de pastorat, som Kungl. Magt ansåg för regala, och den andra,

nr 2, över pastorat, som icke ansågos regala. Å förteckningen nr 1 upptogs

ett flertal pastorat, som icke angivits såsom regala i pastoratsspecifikationerna.

Dessa förteckningar överlämnades under år 1693 till

landshövdingarna med förklaring att, om något av de å förteckningen

nr 1 upptagna pastorat med rätta befunnes lyda under någons jus

patronatus, så ville Kungl. Maj:t ej betaga honom en sådan rätt, därest

lian kunde visa, att den vore av den beskaffenhet, som kyrkolagens 19

kap. 12 § fordrade. Kungl. Maj:t anbefallde fördenskull landshövdingarna

att låta kungöra, att den, som pretenderade jus patronatus till något av

dessa pastorat, skulle inom sex månader från kungörandet ingiva sina

bevis och skäl, vid äventyr, om det försummades, att alldeles förlora

patronatsrätten. Med anledning härav inkommo åtskilliga framställningar

angående bekräftelse å pretenderade patronatsrätter. Dessa framställningar

remitterades till kammarkollegium. Framställningarna voro emellertid i

regel synnerligen ofullständiga, varför kollegium lät föranstalta om undersökningar

inför vederbörande häradsrätter. Sådana undersökningar ägde

väl därpå rum och insändes instrumenten däröver till kollegium, men

endast ett fåtal ärenden blev av Kungl. Magt eller kollegium avgjort.

I 40 § i 1720 års regeringsform föreskrevs, att en kommission

skulle undersöka, vilka pastorat före år 1680 varit regala, för att såväl

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kung]. Magt skulle erhålla sin rätt som ock konsistorium och församlingarna

åtnjuta sina rättigheter samt adeln sina jura patronatus. I förteckningar,

som en i anledning härav tillsatt kommission avgav, specificerades

pastoraten och hänfördes därvid antingen till regula eller till

konsistoriel^, men antecknades ifråga om åtskilliga pastorat, att enskilda

därtill ägde eller pretenderade jus patronatus. Sedermera förordnade Kungl.

Maj:t den 6 juli 1722 efter kommissionens hemställan, att den, som ägde

jus patronatus enligt 19 kap. 12 § kyrkolagen, icke skulle betagas att njuta

och bruka samma rättighet och att för den, som förmenade sig kunna

återvinna patronatsrätt, skulle det stå öppet att före nästa riksdag inkomma

med sina bevis. I anledning härav inkommo till 1723 års riksdag

åtskilliga framställningar om bekräftelse på patronatsrättigheter.

Dessa framställningar remitterades till riksdagens justitiedeputation, till

vilken jämväl överlämnades de hos kammarkollegium förvarade handlingar

rörande patronatsrätter. Några framställningar om patronatsrätt

hava härefter behandlats av deputationen och blivit föremål för yttrande

av ständerna, men i flertalet fäll synes avgörandet hava överlämnats åt

hovrätterna, som vid nu ifrågavarande tid blevo forum i tvister om

patronatsrätt i allmänhet.

Beträffande grunderna för förvärv av patronatsrätt meddelades i

7 § av ridderskapets och adelns privilegier den 16 oktober 1723 bestämmelser,

delvis avvikande från förut gällande. Det stadgades, att i

de prästgäll och socknar, varest ridderskapet och adeln då hade eller därefter

kunde förvärva eller vid den undersökning, vilken i följd av 40 §

i regeringsformen komme att anställas, lagligen kunde bevisa sig före år

1680 verkligen haft ett dem tillhörigt jus patronatus, antingen genom

urminnes hävd eller förmåner, dem kyrkan åtnjutit, skulle adeln äga

att på föreskrivet sätt välja kyrkoherde. Såsom fång till patronatsrätt

tillädes alltså urminnes hävd giltighet vid sidan av de i 19 kap. 12 §

kyrkolagen uppräknade grunder. Nämnda paragraf i adliga privilegierna

innehöll därjämte stadgande att, om någon adelsman ägde sätesgård i en

socken, adelsmannen skulle tillika med församlingen välja kyrkoherde,

och att, om flera än en av adeln ägde sätesgård i prästgäll et och de

antingen sins emellan eller med socknens invånare icke kunde förena

sig, biskopen och konsistorium då skulle äga att av de föreslagna taga

den till kyrkoherde, som prövades därtill bäst tjänlig och skicklig. Föreskriften

att i ifrågavarande socknar adelsmannen skulle tillika med församlingen

välja kyrkoherde innebar i själva verket att det s. k. jus

patronatus efter privilegierna bortföll.

Emellertid inkommo, jämväl efter 1723 års riksdag, åtskilliga

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 17 höft. (Nr 21. Bilaga.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

framställningar om bekräftelse å äldre patronatsrätter. Vid 1766 års

riksdag klagade prästeståndet däröver att, ehuru för dem, som ville

återvinna något bortmist jus patronatus, flera preskriptionstider redan

vore förlupna, likväl ännu åtskilliga ansökningar av sådan beskaffenhet

förekomme, varigenom förorsakades oreda vid kyrkoherdeledigheter.

I anledning därav förklarade Kungl. Maj:t i resolution den 9 december

1766, att en var, som förmenade sig äga fulla skäl till sådan patronatsrätts

erhållande, borde anmäla sig hos Konungens befallningshavande så

tidigt, att dess laglighet kunde bliva granskad vid sammanträde mellan

landshövdingen och konsistorium, samt ärendet sedan hinna avlämnas

till avgörande av rikets ständer vid nästkommande riksdag. Åtskilliga

dylika frågor blevo i anledning därav också föremål för prövning av

1769—1770 års riksdag, men efter statsvälvningen år 1772 upphörde

riksdagens befattning med dessa frågor, vilka sedermera avgjordes av

Kungl. Maj:t.

Även förekommo alltfort ansökningar om erhållande av helt nya

patronatsrättigheter.

I förenämnda resolution den 9 december 1766 föreskrevs, att, om

någon därefter ville förvärva jus patronatus på den väg, 19 kap. 12 §

kyrkolagen stadgade, skulle undersökning först ske om kyrkans behov

samt huruvida församlingen själv ville ombesörja sina angelägenheter,

på det att den icke ohörd och utan eget förvållande skulle förlora sina

förmåner.

Genom resolution den 13 september 1790 på prästerskapets besvär

vid 1789 års riksdag bestämdes, att ännu mer ingående undersökningar

skulle äga rum, innan ansökningar om patronatsrätt finge mottagas i

Kungl. Maj:ts kansli eller föredragas inför Kungl. Maj:t.

Efter sagda tid hava väl en del ansökningar förekommit om

patronatsrätt, men endast sällan hava dylika ansökningar bifallits.J)

Numera torde möjligheten av nya patronatsrätters uppkomst vara

utesluten. Hinder för Konungen att bevilja nya patronatsrättigheter bär

ansetts föreligga i 1883 års prästvalslag, vars 44 § innehåller den bestämmelse,

att om någon särskild rätt eller förmån i fråga om tillsättning

av präst »är» enskild person försäkrad, skall gälla vad därom är

eller bliver av Konungen stadgat; och en liknande bestämmelse återfinnes

i 47 § av 1910 års nu gällande prästvalslag, varest föreskrives,

'') Efter ifrågavarande lid beviljade ftro t. ex. patronatsrätterna till Ingarö genom kung!,

resolution S9/s 1825, Borgvik genom kungl. resolution 31,s 1832, Höganäs genom kungl. resolution

«/u 1852.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

att genom denna lag ej göres rubbning i särskild rätt eller forman,

som ifråga om tillsättning av präst »må vara» enskild person försäkrad.

Beträffande nu befintliga patronatsrätters uppkomst gäller — om

tillsvidare bortses från patronatsrätterna i de erövrade provinserna —

att patronatsrätterna i regel grunda sig på byggande av kyrka eller på

donation av fast egendom till kyrka eller prästerskap. I några fall har

urminnes hävd åberopats såsom fång. Förutom dessa grunder för patronatsrätt

åberopas i åtskilliga resolutioner och utslag andra bidragande

omständigheter. Patronus uppgives stundom äga all eller nästan all jord

i församlingen. Vanligen har patronus skänkt mer eller mindre dyrbara

inventarier till kyrkan. I några fall har givits boställe till kyrk<>betjänte.

Patronatsrätten säges icke lända kyrkan eller församlingen till skada

utan fastmer till gagn och nytta. Många skulle avskräckas från donationer

ad pios usus, om icke patronatsrätt erhölles.

En utmärkande egenskap för nu befintliga patronatsrätter — och

detta gäller även de lukrativa patronatsrätterna — kan sägas vara att

desamma äro reala, det vill säga förbundna med en viss egendom. Åtskilliga

patronatsrätter hava dock funnits, som ansetts tillkomma endast

eu viss person eller en auss släkf. Emellertid har ofta, även där patrouatsrätten

enligt ordalagen i patronatsbrevet förvärvats av eu viss person

eller av en viss person och dennes arvingar, den uppfattningen gjort

sig gällande, att patronatsrätten vore fästad vid egendom, som den

ursprunglige förvärvaren innehaft. I 1736 års kyrkolagsförslag finnes

i ifrågavarande avseende uttalat, »att icke den må vara patronus, som

numera ingen fast egendom i församlingen haver, utan bör samma

rättighet godset åtfölja». Berörda uppfattning har ock kommit till mycket

bestämt uttryck i åtskilliga fall, då fråga uppstått om patronatsrättens

karaktär av realrätt eller personalrätt. Vid tvist i detta avseende

rörande patronatsrätten till Marbäck förklarade Kungl. Maj:t i

resolution den 27 november 1788, att Kungl. Maj:t funnit patronatsrätten

så mycket mindre kunna vara personell, som enligt tydliga lydelsen av

1723 års privilegier och 19 kap. 16 § uti 1686 års kyrkolag eu sådan

rättighet åtföljde jorden. Och då fråga uppkommit, huruvida patronatsrätten

till Ösmo vore bunden vid viss egendom, förklarades i Kungl.

Maj:ts resolution den 23 december 1801, att patronatsrätten jämlikt författningarna

och praxis alltid borde åtfölja egendomen, då de skyldigheter

uppfylldes, som patronatsbrevet ålade. Huruvida för närvarande över

Grunden för

uppkomst av

patronatsrätt

i allmänhet.

Realrätt.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Adligt privilegium.

huvud finnas några patronatsrätter, som ej äro att anse såsom reala,

synes tvivelaktigt. x)

Den egendom, med vilken patronatsrätten är förbunden, är i regel

ett inom församlingen beläget frälsesäteri, men fall förekomma, såväl

då patrongodset är av annan natur som ock då detsamma är beläget

utom församlingen.

Tidigare innehade patronerna ofta jämte patrongodset all den till

socknen hörande jord eller åtminstone större delen av densamma, vilket

förhållande nog i många fall, även där så ej uttryckligen angavs, var

ett medbestämmande skäl till patronatsrättens beviljande. 1 en del

socknar är detta väl ännu fallet, men i regel innehava patronerna numera

vida mindre andelar av socknarna än förut, i många fall ej mera än den

ofta ganska obetydliga egendom, vid vilken patronatsrätten närmast

ansetts fästad. Och understundom har även denna egendom genom

skedda försäljningar eller eljest avsevärt minskats, varigenom patronatsrätten

kommit att bliva förbunden med allenast en del av det ursprungliga

patrongodset.

Frälsesäteri er kunde i äldre tider endast ägas av frälsemän. Härutinnan

skedde ändring genom kungl. kungörelsen den 6 april

1810, varigenom stadgades, att varje svensk man, till vilken klass av

medborgare han räknades, vore berättigad att förvärva och besitta fast

egendom och jord av vad natur som helst och åtnjuta de förmåner, som

följde därmed. Under det patronatsrätt före tillkomsten av denna kungörelse

endast i undantagsfall synes hava tillkommit ofrälse personer,

hava, såsom givet är, förhållandena i följd av densamma utvecklat sig

därhän, att sådan rätt ganska ofta kommit att innehavas av andra än

adelsmän.2)

I detta sammanhang må beröras frågan om patronatsrättens egenskap

av adligt privilegium. Om man frånser det numera bortfallna så

kallade jus patronatus efter privilegierna, vilket innebar en adeln särskilt

tillagd, på innehavandet av säteri enbart grundad rätt, lärer visserligen

ej kunna sägas, att patronatsrätt någonsin varit ett lagstadgat uteslutande

privilegium för adeln. Varken i kyrkolagen eller annorstädes

Ö Antagligt är dock, att såsom personell måste räknas den patronatsrätt, som tillkommer

Konungen i Solna, Lovö och Mariefreds pastorat, ehuru sagda rätt åtminstone endels är grundad

å förefintligheten inom pastoraten av vissa kungsgårdar (Ulriksdal och Karlberg, Drottningholm

samt Gripsholm''.

aj 1 nuvarande patronella församlingar skulle, om de uppgifter angående innehavaren av

patronatsrätten läggas till grund, som voro tillgängliga vid Thulins och Bäckströms utredningar,

patronatsrätt innehavas i 30 fall av ofrälse personer (häri inräknade i personer av utländsk adel)

samt i 15 fall av bolag.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

finnes nämligen lagfäst, att patronatsrätt endast kunde förvärvas av

adelsmän; och undantag funnos från vad i detta avseende faktiskt

gällde såsom regel. I 7 § av ,1723 års privilegier har adeln emellertid

erhållit bekräftelse å sina p;itronatsrätter. Den förmån, som härigenom

blivit adeln tillförsäkrad, måste innebära, att adeln tryggats mot en förändring

i lagstiftningen, varigenom adelsman kunde berövas honom tillkommande

patronatsrätt. Det privilegiiskydd, som sålunda tillagts

adelsmän i avseende å deras patronatsrätter, äger fortfarande bestånd.

Enligt 19 kap. 12 § kyrkolagen består jus patromitus i rätt att

utse, välja och kalla en prästman till någon församling. Jämlikt 19 kap.

13 § tillkommer patronus vidare den rättighet att »hela församlingen är

honom pliktig heder samt förmån med bänkrum i kyrkan ibland åhörarne».

I sistnämnda lagrum stadgas vidare att »patronus skall ock

om kyrkan och församlingen sig vårda låta och deras rätt försvara emot

allt ingrepp och förfång; och där något uti kyrkobyggnaden förefaller

att göra av nyo, laga eller förbättra, skall allt sådant ske med patroni

råd och vetskap».

Utöver sistnämnda, numera ganska betydelselösa föreskrifter innehåller

kyrkolagen inga stadganden ifråga om rättigheter och skyldigheter

för patronus vid sidan av kallelserätten.

Jämväl då patronatsrätten ej är lukrativ, förekommer emellertid

att andra rättigheter och skyldigheter äro därmed förenade än de, som

omnämnas i kyrkolagen. Det förekommer sålunda i åtskilliga fall, att

patronus äger rätt att utse andra tjänstinnehavare än präst, såsom

klockare och andra kyrkobetjänte. 1 enstaka fall finnes skyldighet

för patronus att påkosta byggnad och underhåll av församlingskyrkan.

Och understundom föreligga för patronus särskilda skyldigheter i fråga

om avlönandet av präst eller annan tjänstinnehavare. Dylik skyldighet

för patronus kan beslå däri, att patronus är pliktig att till tjänstinnehavarens

avlönande lämna högre bidrag i penningar eller persedlar än

som enligt vanliga beräkningsgrunder skolat utgöras av patronus, eller

ock kan patroni särskilda förpliktelse hava den form, att tjänstinnehavare

tillförsäkrats begagnande av boställe, vilket äges av patronus,

eller från patronus tillförsäkrats annan i penningar eller persedlar ej

utgående förmån, såsom vedfångs- eller mulbetesrätt å patroni ägor.

Rörande patroni kallelserätt stadgas i 19 kap. 13 § kyrkolagen:

Patroni rättighet måste icke förmängas med det, som biskopen och

kapitlet vid lediga lägenheter hava att förordna. Patronus äger, som

sagt är, att utse och kalla någon till prästlägenheten och föreställa

honom biskopen, vilken ej bör en sådan ogilla, så framt densamme icke,

Patronatarättemas

innehåll.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Utvecklingen

under danska

iiden.

sedan han blivit ordinerad, är märkligen i lärdom och leverne förvärrad

vorden. Ogillas han, så vände patronus sina ögon på någon annan,

som värdig är. Men om valet är fallet på en värdig man, emot vilken

biskopen ej haver sådant jäv, som sagt är, då bör han sätta honom till

den föreslagna lägenheten. Om predikanten sitt ämbete försummar eller

missbrukar, bör patronus eller församlingen giva sådant biskopen och

kapitlet tillkänna; men att sätta någon prästman alldeles eller till viss

tid ifrån ämbetet, där han det förskyller, äro stycken, som biskopen och

kapitlet tillhöra, med vilka patronus ej haver sig att befatta; icke heller

med något annat, som läran och prästämbetets utförande angår.

Närmare bestämmelser ifråga om kallelserättens utövande finnas

meddelade i 19 kap. 14 § kyrkolagen för det fall, att uti en församling

finnas flera till patronat berättigade personer, samt i kungl. resolutionen

den 12 april 1693 för det fall, att två patroner hava jus, den ene vid

moderkyrkan och den andre vid annexet. I kungl. resolutionen på prästerskapets

besvär den 9 december 1766 har föreskrivits att, som jus patronat^

icke borde sträcka sig längre än patronbrevet tydligen innehölle,

tillkomme icke den patr mus, som ägde att kalla uti annexet eller kapellförsamlingen,

moderkyrkans kallelserättighet eller tvärtom, utan skulle

var församling utöva sina rättigheter.

Förutom rätt att utse kyrkoherde, med eller utan alternering, hava

åtskilliga patronatsrätter ansetts innebära rätt jämväl att utse kaplan

eller komminister, likaledes med eller utan alternering. Rörande befogenhet

att utse kaplan har i nyssnämnda resolution den 9 december

1766 uttalats, att patronatsrätt icke medförde sådan befogenhet, med

mindre dylikt vore tydligen uttalat i patronbrevet; och har även i sagda

resolution givits liknande bestämmelse i fråga om rätt att tillsätta

klockare och organist. 1

1 Danmark torde under medeltiden prästvalet ursprungligen varit,

liksom i Sverige, en sockenmännens angelägenhet. Emellertid kom i

Danmark, sedan fasta biskopsdömen inrättats, det avgörande inflytandet

i fråga om prästtillsättningen att, i likhet med vad eljest gällde i den

katolska kyrkan, utövas av biskoparna. De danska biskoparna erhöllo

ock. såsom i allmänhet var fallet inom den katolska kyrkan, en omfattande

myndighet över kyrkor och prästerskap samt deras jordagods och

inkomster. Denna myndighet brukar betecknas med uttrycket »försvar»

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

eller, då fråga är om jordagodsen, vanligen med »härlighet» (eller »dominium»).

Biskoparnas »härlighet» innefattade åtskilliga förmåner av ekonomisk

art. Det tillkom sålunda i allmänhet biskoparna att bortfästa

jordagodsen och därav uppbära städsmålet, under det prästen eller kyrkan

endast ägde bekomma landgillet. Biskopen åtnjöt vidare i kraft av härligheten

åtskilliga avgifter och andra fördelar av jordagodsen, såsom

gästeri (varunder bl. a. herde avgifterna altarhavre och fodermarskpenningar),

äckor, dagsverken in. m. Härligbetsrättigheten hade emellertid

ej ifråga om alla jordagods samma innehåll. Vid sidan om biskoparnas

härlighet talades om härlighet för kyrka eller prästerskap. Bär

detta uttryckssätt användes — så brukade särskilt vara fallet i fråga

om prästernas bostadsboställen — synes deruti legat, att biskopen ej ägde

bortfästa jorden och att till biskopen ej heller behövde utgöras äckor,

dagsverken och liknande tjänstbarheter, medan däremot biskopen ägde

rätt att åtnjuta andra förmåner såsom t. ex. gästeri.

Administrationen av kyrkorna sköttes under det katolska episkopatets

tid genom kyrkovärdar, vilka uppburo kyrkans tionde och andra

inkomster och voro redovisningsskyldiga därför inför biskopen.

Emellertid lunnos åtskilliga socknar, där biskoparnas rätt, liksom

tidigare sockenmännens, var underkastad inskränkuingar. Så var bland

annat fallet med socknar, som kommit under patronatsrätt. Patronatsrätter

synas i rätt stor omfattning hava funnits i Danmark under medeltiden.

Sådan rätt ansågs, liksom eljest i den katolska kyrkan, tillkomma

den, som instiftat en kyrka och försett densamma med nödiga

inkomster; men erhölls, särskilt vid slutet av medeltiden, patronatsrätt

många gånger på grund av vida mindre uppoffringar än stiftande av en

ny kyrka.

Efter det i äldre tid den uppfattningen synes varit rådande, att

patronus, som själv eller vars förfäder på egen bekostnad uppbyggt en

kyrka och försett densamma med nödiga inkomster, ägde betrakta kyr

kan med dess tillhörigheter mera såsom sin privata egendom, kom

sedermera myndigheten över de patronella kyrkorna att överflyttas å

biskoparna, så att biskoparna ifråga om dessa kyrkor kommo att intaga

i stort sett samma ställning som beträffande kyrkor i allmänhet. Patronernas

rättigheter torde under episkopatets maktperiod hava, om man

frånser kallelserätten, väsentligen bestått i en viss uppsiktsrätt över

kyrka och prästerskap. Vid administrationen av kyrkorna synas patronerna

hava intagit den ställning, att de betraktades såsom självskrivna

kyrkovärdar, där de ville åtaga sig detta uppdrag.

Emellertid fingo under slutet av den katolska tiden åtskilliga

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

patroner ökad myndighet på den grund att biskoparna till dem överläto

befogenheter, som tillkommo biskoparna i kraft av deras försvar

över kyrka och prästerskap.

Så kom reformationen och därmed störtades det katolska episkopaler
I

Kristian III:s recess av 1536 föreskrevs, att på det Danmarks

krona och konung skulle få dess större tillgångar och det ej vidare

skulle vara behövligt, när något påkomme, beskatta rikets inbyggare,

alla biskopsstiftens gods, slott, gårdar, hus och jordagods med ränta

och tillhörigheter för alltid skulle vara indragna under kronan till

konungens uppehälle och rikets allmänna nytta. Beträffande sädestionde,

tillförene fördelad i tre delar, biskopstionde, kyrkotionde och prästtionde,

förklarades att biskopstionden övertoges av kronan. Den till

kronan sålunda indragna tionden anslogs i ganska stor omfattning till

olika allmännyttiga ändamål, såsom till skolor, hospital in. m., men var

kronotionde!! dock i flertalet socknar av kronan behållen och bortfästades

då i allmänhet mot städja och avgift.

Kyrkorna och prästerna fingo vid reformationen behålla sina

hemman och inkomster.

Under tiden närmast efter reformationens genomförande förekom

ett strävande att vid prästtillsättning i allmänhet uppliva det i Norden

uråldriga menighetsvalet. Väl tillerkändes ock menigheterna rätt att

välja präster, men valrätten blev av föga betydelse bland annat därför,

att konungen ägde »höjeste jus patronatus» över de församlingar, där

menigheterna skulle hava valrätt, och att länsmännen — varmed förstodos

till en tid särskilda funktionärer, s. k. stiftslänsmän, och sedan innehavarna

av de världsliga länen — erhöllo ett betydande inflytande vid

prrästtill sättn ingen.

Efter reformationen kom konungen att i församlingar i allmänhet

utöva samma försvar över kyrkorna samt deras och prästerskapets g1''ds,

som tidigare tillkommit biskoparna. Detta försvar utövades genom länsmännen.

Den omedelbara administrationen av kyrkorna var fortfarande

överlämnad åt kyrkovärdar. Dessa, som nu i allmänhet tillsattes av

länsmännen, uppburo och disponerade kyrkornas inkomster, vilka företrädesvis

utgjordes av kyrkotionden och inkomsten av kyrkornas jordar.

De räkenskaper, som uppgjordes över förvaltningen, »förhördes» av länsmannen.

Kyrkotionden brukade av länsmännen bortfästas, därvid städsmålet

liksom arrendeavgiften tillkom kyrkan; och höll sig arrendeavgiften

merendels oförändrad tiderna igenom. Av de till kyrkor anslagna

jordar erhöll kyrkan såsom förut i regel endast landgillet, som i det

opaginerad Kontrollera mot PDF

IT

hela betraktades såsom en oföränderlig avgift. Länsmännen, som bortlastade

jordarna, uppburo för kronans räkning städsmålet ävensom äckor

och dagsverken in. fl. prestationer. Prästerna, som mestadels själva uppburo

sin andel av tionden direkt från de tiondeskyldiga, ägde med

avseende å de jordagods, som voro åt dem anslagna, olika rätt allt

efter som härlighetsrätt tillkom prästen eller ej. 1 senare fallet uppbar

prästen endast det egentliga landgillet, under det att bortfästandet av

jordarna tillkom länsmannen, som därav för kronans räkning uppbar

städsmål samt äckor, dagsverken och liknande tjänstbarheter, ävensom

altarhavre och fodermarskpenningar jämte åtskilliga andra förmåner, såsom

sakfall och vissa fördelar av skog, jakt och fiske. Där prästen hade

härlighet till boställe — något som i Skåne synes varit det vanliga även

ifråga om anuexprästgårdar och mensalgods — bortfäste prästen själv

bostället och uppbar — jämte det egentliga landgillet — städsmål samt

äckor, dagsverken och liknande tjänstbarheter, men i övrigt synas de

med härlighetsrätt förbundna förmåner hava tillkommit kronan. Vad

nu sagts om prästernas jordar gällde i huvudsak även degnernas

(klockarnas) jordar.

De danska konungarna hava efter reformationen upplåtit ett stort

antal patronatsrätter. Av nu i Skåne, Halland och Bohuslän förefintliga

patronatsrätter, som uppkommit under danska tiden, förskriva sig

samtliga, om vilkas första uppkomst man äger kännedom, från tiden

efter reformationen, och därav eu stor del från tiden närmast före Roskildefreden.

Patronatsrätt upplåts till eu början i allmänhet utan vederlag till

kronan, men sedermera blev det vanligt att kronan för patronatsrätt

betingade sig vederlag i gods eller penningar. Särskilt under tiden

närmast före Roskildefreden var brukligt, att patronatsrätter försåldes.

och beräknades då vederlaget, såsom vidare skall beröras, med hänsyn

till de förmåner, som kronan vid upplåtelsen lät åtfölja kallelserätten.

Ehuru ännu vid tiden för Roskildefreden gällde, att den av kronan upplåtna

rätten till sitt begrepp i första hand innebar rätt att kalla präst,

både det uppenbarligen blivit så, att patronatsrätterna väsentligen eftersträvades

på grund av de andra förmåner, som därmed följde.

I avseende å de befogenheter, som tillädes patronus, innehålla

patronatsbreven mycket växlande bestämmelser. Detta ''galler ej blott

patronatsbrev från olika tider utan även patronatsbrev från samma tid.

Äldre patronatsbrev innehålla ofta föga vägledning för bestämmande av

den närmare innebörden av patroni rättigheter och skyldigheter. I allmänhet

omnämndes i dylika, järnte patronatsrätten till kyrkan, endast

jBihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 17 höft. (Nr 21. Bilaga.) M

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

enstaka rättigheter och förmåner, i det t. ex. patronatsrätten angavs

omfatta även prästgård och degnebolig, eller patronus tillädes kronotionden

eller härligheten över viss kyrkojord. Från 1580-talet pläga

patronatsbreven mera noga angiva de med patronatsrätten förbundna

rättigheter och skyldigheter; och äro patronatsbreven från tiden närmast

före Roskildefreden oftast mycket vidlyftiga och detaljerade.

Av de rättigheter, som åtföljde kallelserätten, avsågo de viktigaste:

1) kronans tionde; 2) de ecklesiastika boställena; och 3) kyrkans inkomster

och jordar.

Där kronotionde uppläts med patronatsrätt, var till en början

vanligt, att detta skedde under villkor, att kronotionden skulle användas

till kyrkans ändamål. Sedermera synas patronerna i regel erhållit rättighet

att uppbära och behålla den för egen del.

Över de ecklesiastika boställena torde patronerna i allmänhet hava,

även om så ej uttryckligen angivits i patronatsbreven, erhållit ett visst

försvar med därav följande förmåner, och från 1580-talet tillädes patronerna

i regel i patronatsbreven uttryckligen härligheten över dessa boställen.

Den rätt, som sålunda av kronan uppläts till patronerna, hade,

på sätt förut nämnts, olika innebörd allt efter som eu begränsad, härlighetsrätt

fanns för boställshavaren eller så ej var fallet. Härligheten

över de ecklesiastika boställena erhöll patronus utan att därmed förbundos

några skyldigheter för honom annat än en viss uppsiktsplikt över

boställena. De ekonomiska förmåner, som inneslötos i begreppet härligheten

över boställena, skulle alltså, i likhet med vad under senare tid

gällde kronotionde, kunna sägas tillkomma patronus för egen del.

Bland kyrkans inkomster intogs främsta rummet av kyrkotionden.

Av övriga inkomster härflöto de viktigaste från kyrkornas jordar och

gods. Åtskilliga äldre patronatsbrev synas endast hava tillagt patronerna

— lika med vad eljest tillkom länsmännen — en uppsiktsrätt över att

kyrkotionden tillfölio kyrkan samt att tionden såväl som kyrkans övriga

inkomster användes till dess bästa. Emellertid blev sedermera vanligt,

att patronus tillädes rätt att uppbära kyrkoinkomsterna. I avseende å

patroni disposition däröver innehålla senare patronatsbrev ofta bestämmelser

sådana, som att patronus ägde, om han så funne för gott, tillsätta

kyrkovärdar, »förhöra» kyrkans räkenskaper och dess inkomst

»disponere och vere raadig, kircken til fremtarff, forbedring, opbyggelse

och beste» samt att kyrkan skulle behålla sin inkomst, med vilken

patronus ostraffligen skulle hålla kyrkan »ved lige».

Beträffande särskilt kyrkotionde plägade i senare patronatsbrev

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

föreskrivas, att patronus ägde rättighet att bruka densamma eller förunna

den mot billig fästa och avgift till vem han ville.

Liksom vid de icke-patronella kyrkorna länsmännen ägde, såsom

»försvar» för kyrkorna, bortfästa dessas jordar, synes i de patronella

församlingarna en liknande befogenhet hava tillkommit patronerna, även

där det ej särskilt omnämndes i patronatsbreven. <)ver kyrkojordarna

tillädes patronus i senare patronatsbrev oftast ej endast kronans höghet

och härlighet utan även kyrkans rätt, d. v. s. landgillet, därvid vanligen

förklarades, att jordarne skulle tillkomma honom med egendom, skog,

ränta och rätta tillhörigheter. Sistnämnda bestämmelser torde emellertid

ej innebära, att patronerna erhöllo rätt att skilja jordarna från

kyrkan.

Förvaltningen av kyrkan synes i det hela fått av patronus utövas

utan sådan uppsikt från länsmannens sida, som vid kyrkorna i allmänhet

ägde rum.

Som patroni rätt över kyrkans inkomster upplåta av kronan, äger

frågan om innebörden av denna rätt ett nära samband med spörsmålet,

vilken ställning kronan intog till kyrkorna.

Vid reformationens genomförande i Danmark hade, i motsats mot

vad som gällde i Sverige, kyrkorna fått behålla sina ägodelar och inkomster.

Kyrkorna betraktades i Danmark ej såsom sockenmännens

tillhörighet utan såsom för sig bestående juridiska personer under

statens överuppsikt. Staten disponerade för kyrkornas räkning över

deras ägodelar och inkomster. Räckte kyrkornas egna inkomster och

tillgångar ej till kyrkornas underhåll, voro sockenmännen icke uttryckligen

förbundna att träda emellan. För sådant fall stadgades i Kristian

IV :s recess av 1643, att länsmännen skulle överväga, på vad sätt

kyrkorna kunde hjälpas antingen genom lån eller försträckning från

andra kyrkor eller genom tillskott från sockenmännens sida eller på

ändra sätt.

Ehuru man ej vid reformationen torde tänkt sig, att kyrkornas

inkomster skulle användas för statens allmänna utgifter eller eljest för

ändamål, främmande för kyrkan, låg en utveckling i sådan riktning nära

till hands, då såväl den andliga som den världsliga förvaltnings- och lagstiftningsmakten

lagts i eu och samma hand. Ganska snart efter reformationen

ser man, att staten, som var i behov av penningar för krigen,

tog kyrkornas inkomster i anspråk. Allt mer trängde sig den åskådningen

fram att kyrkornas överskott stodo till statens fria disposition.

Denna åskådning blev i varje fall rådande i Danmark efter Roskildefreden,

och densamma möjliggjorde i sin ordning, att till enskilda

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Utvecklingen

ef ier Ro skilde

fredeniSkåne

Halland och

Bohuslän.

npplats eu annan och vidsträcktare rätt än att enbart till kyrkans ändamål

använda dess inkomster. Rätt till kyrkoinkomster försåldes under tiden

efter Roskildefreden i stor omfattning — ofta utan samband med

kallelserätt — till enskild person under sådana betingelser att förvärvaren

ägde att fritt förfoga över uppkommande överskott» Innehavaren av

rätt till kyrkoinkomst benämnes i Danmark och Norge »kirkeejer»

eller »kirketiendeejer». Såväl i Danmark som i Norge råder numera

den uppfattningen, att »kirkeejerne» eller »kirketiendeejerne» äga att

fritt förfoga över kyrkornas överskott, under det de å andra sidan äro

skyldiga att svara för dem med avseende å kyrkorna åliggande skyldigheter

även om kyrkornas medel ej härtill skulle räcka; och härvidlag

anses ingen skillnad råda mellan tidigare och senare upplåtna rättigheter.

Vad nu angår tideu före Roskildefreden gäller, att patronatsbreven

ej erhållit den avfattning, att därav kan med säkerhet slutas att meningen

varit att tillägga patronus rätt att för egen del använda ett tilläventyrs

uppkommande överskott å kyrkans inkomster. Även patronatsbrev,

som härleda sig från tiden närmast före Roskildefreden, pläga i allmänhet

innehålla bestämmelser sådana som att patronus ägde disponera och

råda över kyrkans inkomst, kyrkan »till from tarf!'', lörbedring, opbyggelse

och beste» samt att kyrkan skulle »behålla sin tionde och annan inkomst».

Å andra sidan saknas ej stöd för antagande, att med upplåtelse av

kyrkoförvaltrång under tiden närmast före Roskildefreden avsågs att

bereda förvärvaren deri förmån för egen del att han ägde behålla ett

överskott å kyrkoinkomsterna, i den mån detta ej för framtiden kunde

erfordras för kyrkans ändamål. Särskilt synes dylikt antagande äga

stöd i det förhållande, att understundom vid beräkning av vederlagets

storlek avseende fästes vid storleken av kyrkoinkomsterna. Det må bär

anmärkas, att under åren närmast före Roskildefreden gällde vid försäljningar

av patronatsrätt ett fastslaget pris, olika allt efter som kronotionde

följde med eller ej. I förra fallet var detta pris 50 riksdaler

för tunna hartkorn och togs då ej hänsyn till kyrkotionde!!. I senare

fallet var priset 25 riksdaler för tunna. Jämte tionden (krono-, respektive

kyrkofonden), som värderades till det belopp, varför den vid tillfället

var bortfäst, ingingo merendels, ehuru långt ifrån alltid, i beräkning

landgillet av kyrkogodsen samt sådana avgifter som altarhavre och

fö d er marskpen n i ngar.

Vid föreningen med Sverige tillförsäkrades, genom lö60 års fredsfördrag,

alla stånd i de erövrade provinserna att fä behålla sina egendomar,

som de erhållit genom arv, köp, byte eller pant, samt att få

opaginerad Kontrollera mot PDF

förbliva vid alla de rättigheter, privilegier och friheter, de hade vid

sina gods och sätesgårdar, varibland särskilt nämndes juni patronatus;

och erhöll i Malmö recess år 1662 adeln försäkran att få bibehålla sina

lura patronatus och sin gamla rätt i tionden efter handfästningarnas

innehåll.

Under tiden närmast efter föreningen med Sverige, såväl under

Karl X Gustavs som under början av Karl XI:s regering, upplätos

fortfarande i de erövrade provinserna åtskilliga nya patronatsrätter —

såsom förut regelmässigt lukrativa — någon gång mot, men vanligen

utan vederlag. Karl XI:s reduktion korn emellertid att omfatta pa tronatsrätterna

i de erövrade provinserna. Vid reduktionen utgick man, beträffande

dessa patronatsrätter, från den princip att allenast de skulle

godkännas, vilka kunde visas hava åtkomrnits från kronan genom

köp eller byte eller såsom pant. Från början av 1680-talet blevo

ock patronatsrätter i stort antal reducerade. Under tiden för reduktionens

genomförande hade emellertid 1686 års kyrkolag utkommit.

Åtskilliga skånska adelsmän inkommo härefter med framställning, däri

de förmenade att, oaktat deras possiderade jura patronatus, som de efter

dansk praxis innehaft, med kronotionde» blivit reducerade, de likväl

efter kyrkolagen borde njuta jus patronatus. Enligt kung!, brevet den

23 januari 1600 medgav Kuugl. Maj:t i anledning härav, att de av adeln

i Skåne, som kunde bevisa, att deras förfäder uppbyggt kyrkorna och

prästgårdarna samt givit jord till dorn, skulle få behålla jura patronatus,

dock endast så tillvida, att de efter kyrkolagen ej finge åtnjuta några

inkomster av tionde och annat utan endast jus voeandi. Frågan om

återvinning av dylika patronatsrätter blev sedermera föremål för prövning

i sammanhang med de undersökningar, som, enligt vad förut nämnts,

i hela riket inleddes för att fä utrönt, vilka pastorat vore att anse

såsom regula. Emellertid förekommo efter reduktionen även ansökningar

om återvinning av eller bekräftelse å lukrativa patronatsrätter ävensom

ansökningar om erhållande av helt uva sådana. Åtskilliga dylika ansökningar

blevo ock under tidernas lopp bifallna. Efter det den i

annat sammanhang omförmälda resolution den 13 september 1790 utfärdats

och däri bland annat stadgats, att ingen sökande till patronatsrätt

finge sträcka sina anspråk utöver vad 19 kap. kyrkolagen efter

bokstaven föreskreve, har någon dylik ansökning ej bifallits.1)

I avseende å prästtillsättningen ävensom beträffande administrationen

av kyrkorna hava i församlingar i allmänhet förhållandena i de

'') Här bortses från att efter 1790 Gullarps och Skartofta kyrkor med deras inkomster

lagts under respektive Näs (Trollenäs) och Öveds patronel!» kyrkor, med vilka de sammanbyggts.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

erövrade provinserna så småningom kommit att bringas i överensstämmelse

med vad som gällde i det övriga Sverige. Under det att sådan

likställighet i vad rör prästtillsättningen snart nog, såsom framgår av

1686 års kyrkolag, nppnåtts, har den från den danska tiden rådande

uppfattningen om kyrkorna såsom juridiska personer under statens

överuppsikt först långt senare kommit att vika, så att kyr ko förvaltningen

och kontrollen dätöver blivit, i likhet med vad som av gammalt

gällt i Sverige, i huvudsak en sockenmännens angelägenhet.

Administrationen i lägsta instans av kyrkorna i de erövrade provinserna

bestreds efter Roskildéfreden, liksom förut, av kyrkovärdar

under »försvar» av offentlig myndighet. Detta »försvar» utövades närmast

av kyrkoinspektorer, som själva vidtogo de viktigare förvaltningsåtgärderna

och höllo räkenskap över kyrkans inkomster och utgifter.

De uppgjorda räkenskaperna översändes till kammarkollegium för granskning

i kammarrevisionen. Kyrkovärdar och kyrkoinspektorer stodo därjämte

under inseende såväl av biskop med prost och landshövding som

av dessas överordnade. Sedan under början av 1800-talet kyrkoinspektorernas

tjänster indragits, övertogos deras åligganden av kyrkoherden

och kyrkovärdarna. Genom förordningen den 21 mars 1862 om kyrkostämma

samt kyrko- och skolråd överflyttades emellertid förvaltningen

på kyrkorådet och erhöllo församlingarna i de erövrade provinserna eu

förut dem ej uttryckligen tillagd rättighet och skyldighet att kontrollera

förvaltningen. Vid samma tid upphörde även granskningen i kammarrätten

av kyrkoräkenskaperna; och kyrkoförvaltningen i de erövrade

provinserna är därefter helt underkastad samma bestämmelser, som gälla

i riket i övrigt. Vad rörer kontroll från statens sida över förvaltningen

gälla i de erövrade provinserna liksom i riket i övrigt bestämmelserna

i kung!, breven den 23 november 1686 och den 6 april 1695,

genom vilka författningar landshövdingar och biskopar ålagts att hava

tillsyn Över kyrkornas förvaltning och räkenskaper.

Förvaltningen av de patronella kyrkorna blev efter Roskild ofred en

ej underkastad kyrkoinspektorernas myndighet. Patronerna skötte själva

eller genom kyrkovärdar, som av patronerna utsågos, förvaltningen;

och ehuru de patronella kyrkorna liksom övriga kyrkor stodo under inseende

av biskop och landshövding, var förvaltningen ej föremål för

sådan regelbunden kontroll, som eljest utövades.

Ganska snart under den svenska tiden inskärptes emellertid

uttryckligen, att patronerna ägde skyldighet att redovisa för sin förvaltning,

och uttalades i sammanhang därmed, att patronerna endast

intogo ställningen av förvaltare utav kyrkornas medel. Sedan biskopen

opaginerad Kontrollera mot PDF

i Lund, Canutus Halm, framhållit nödvändigheten av att patronerna

tillhöllos att noga efterleva sin plikt både med hänsyn till kyrkornas

vidmakthållande och eljest, förklarade i anledning därav Kungl. Maj:t

den 3 augusti 1681, att patronerna skulle tillhållas att göra räkning

för det de uppburit och visa, vad de nedlagt å kyrkorna, samt

dem till bästa utgiva befintliga överskott, emedan ingen finge rikta sig

av sådana »til publicos och pios usus» anslagna medel, överheten och

kyrkoväsende! till skada och avsaknad; och upprepades denna föreskrift

jämväl i Kungl. Maj:ts brev till konsistorium i Lund den 21 oktober

1691. Då patronatsrätterna vid reduktionen mera allmänt blevo föremål

för prövning, togs hänsyn jämväl till kyrkornas av patronerna uppburna

tionde och andra inkomster och det sätt, varpå dessa av dem

disponerats. Av skånska reduktionskommissionen infordrades från patronerna

redovisning för berörda inkomster dels i särskilda fall och dels

genom allmän kungörelse den 28 september 1687. Av kommissionen

uttalades i nämnda kungörelse, att patronerna icke skulle anses annorlunda

än såsom förmyndare, vilka vore skyldiga att svara och gorå

räkenskap för pupillernas egendom. Kommissionen, som utkrävde

redovisning även i åtskilliga fall, där patronatsrätten ej i övrigt blev

föremål för klander, avsåg att redovisningen skulle omfatta så lång tid

tillbaka som möjligt. Då emellertid flera patroner föreburo, att på

grund av de många mellankomna krigen och andra omständigheter

redovisning vore svår att åstadkomma, underställdes frågan Kung!.

Maj:t, som den 24 maj 1689 av nåd befriade patronerna från berörda

efterräkningar, men på samma gång föreskrev såväl att patronerna i

stället skulle vara förpliktade att av egna medel reparera sina bristfälliga

kyrkor m. in. som ock att därefter kyrkornas medel skulle stä

under sådan administration, som stadgats i kyrkoordning och Kungi.

Maj:ts därom senast meddelade förordning, varmed torde åsyftats förutnämnda

kungl. brev den 23 november 1686.

Från kyrkoinspektorernas myndighet torde alltid varit fritagna de

patroner, vilkas patronatsrätt förvärvats mot vederlag till kronan. Under

eu tid efter reduktionen blevo däremot de patroner, vilkas rätt annorledes

förvärvats och ej drabbats av reduktionen, underkastade kyrkoinspektorernas

inseende. Ändring härutinnan inträdde emellertid, sedan

genom 7 § i adelns privilegier av år 1723 urminnes hävd tillagts giltighet

såsom fång till patronatsrätt och genom 8 § i samma privilegier

försäkran lämnats adeln om bibehållande av den rätt adeln kunde äga

över kyrko- och kronotionden, som av »ålder eller annan besynnerlig

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

rättighet» innehafts under säteri, allenast kyrkorna hölles vid makt och

i laga stånd.

Anda intill senaste tid har härefter i stort sett gällt, att den

pätronella förvaltningen fått utövas utan någon regelbunden kontroll

från det allmännas sida. Enligt kung!, cirkulär den 19 december 1902

är emellertid numera patronerna ålagt att från och med år 1903 årligen

före den l maj till Kung]. Majrts befallningshavande ingiva en till

Kungl. Majrts b ef a 11 n i n gs h av ande och biskopsämbetet ställd, av verifikationer

åtföljd redogörelse för sin förvaltning under sist förflutna räkenskapsår,

angående vilken redovisning vederbörande församling genom

Kungl. Majrts befallningshavande skall beredas tillfälle att avgiva

yttrande.

Om ock patronerna före tillkomsten av nämnda cirkulär ej voro

underkastade någon regelbunden kontroll, saknas ingalunda exempel på

att patronus i anledning av särskilt yrkande från forsamlingens sida

ålagts att lämna redovisning. I de fall, dä yrkande om redovisning

sålunda framställts, hava myndigheterna (instanser: 1) Kungl. Majrts

befallningshavande och biskopsämbetet., 2) kammarrätten, 3) Kungl.

Majrt), när anledning därtill ansetts föreligga, förklarat patronerna

skyldiga att vid vite inkomma med redogörelser för kyrkornas inkomster

och utgifter. Härvid hava myndigheterna, med åberopande av kungl. förordningen

den 4 mars 18(12 om tioårig- preskription m. in., gått ut ifrån,

att dylik redogörelse ej, mot patron! bestridande, kunde utkrävas för

längre tid tillbaka än tio år; och hava patronerna i regel ej heller ansetts

skvldiga att göra reda för sina företrädares förvaltning i annan

mån än att i redogörelsen sktdle medtagas belopp, som de under redovisningstiden

av en företrädare ägt utbekomma.

Den frihet från kontroll, varunder patronerna ända till utfärdandet

av 1902 års cirkulär fatt förfoga över kyrkans inkomster, torde till

ej ringa del hava föranlett det förhållande att därförut räkenskaperna

civer kyrkomedlens användande i de patronel!;!, pastoraten i allmänhet

voro mycket bristfälliga. Enligt vad Thulin uppgiver både väl patronerna

i regel fört åtminstone någon räkenskap, men redogörelse för

kyrkomedlen ingick ofta endast i gårdens allmänna räkenskaper, utan

att skulder och tillgångar för kyrkan överförts från det ena året till

det andra, och, där särskilda räkenskaper förts, företedde dessa ofta

stora brister såväl å inkomst- som utgiftssidan, t. ex. så, att å inkomstsidan

ej upptagits kyrkofonden från patronernas egna tiondepliktiga

hemman och att å utgiftssidan ej upptagits vad som för kyrkans räkning

gjorts genom gårdens eget folk eller tagits från gården.

opaginerad Kontrollera mot PDF

För närvarande äro i Skalle, Halland och Bohuslän under patronutsrätt

65 församlingar *>, till hörande 47 olika pastorat. Ratronaterätten

till 33 av dessa församlingar har tillkommit redan under danska tiden.

om än rätten i flertalet fall blivit sedermera konfirmerad av svenska

myndigheter. Patronatsrätten till återstående 32 församlingar har. åtminstone

sådan den nu är beskaffad, tillkommit under den svenska

tiden. Vad angår de 33 församlingar, som redan under danska tiden

kommit under patronatsrätt, saknas för 13 av dessa närmare upplysning

om patronatsrättens första uppkomst: (Abild, Bara, Bollerup, Borreby

och Löddeköpinge, Genarp, Trollenäs, Rlseberga och häringtofta. Ska l »ersjö,

Skurup, Tosterup och Örtofta); och bär patronatsrätten till övriga

20 församlingar tillkommit i 4 fall utan ekonomiskt vederlag till krouan

(Kågeröd år 1560, Risekattslösa år 1561, Skarhult år 1567 och Vittskövle

år 1568); i 9 fall genom köp (Barsebäck, Kull toft». Sövde och

Sövestad, alla år 1649, samt Hyby, Igellösa, Odarslöv, Västra Strö och

Tiyde, alla år 1650); i 6 fall genom byte (Bosjökloster är 1560. Munka

Ljungby år 1601, Ostra Strö år 1639, Morlande och Österslöv år 1648

samt Gndmundtorp år 1654) ävensom i ett fall genom förpantning

(Allerum år 1653). Ifråga om de församlingar, som under svenska tiden

kommit under patronat, gäller, att patronatsrätt till 3 församlingar förvärvats

genom byte (Halmstad, Kropp och Stehag, alla år 1675 , men

att eljest ej lämnats något vederlag till kronan.

Bär ekonomiskt vederlag ej av kronan betingats för pa tronatsrätterna,

torde desamma, i likhet med vad som gäller i det övriga

Sverige, i allmänhet vara grundade å uppoffringar till kyrka eller

prästerskap.

Av befintliga patronatsrätter äro de allra flesta lukrativa. Ickelukrativ

patronatsrätt förefinnes till 9 församlingar, tillhörande 7 olika

pastorat.

I samtliga omförmälda fall, då patronatsrätt upplåtits mot vederlag

till kronan, är patronatsrätten lukrativ. När patronatsrätten förvärvats

genom köp, synes åtminstone i regel vederlaget hava beräknats

pa det sått, som var brukligt under tiden närmast före Roskildefreden.

När rätten förvärvats genom byte, hava i olika fall tillämpats

olika beräkningsgrunder. I förut anmärkta fall, dä patronatsrätt upplåtits

såsom pant (Allerum), har detta skett såsom säkerhet för eu kronan

lämnad försträckning å 800 riksdaler och under förklaring att 1

1) Häri inräknade (Vullarp och Sk ari otta ■ som nu ej äro självständiga församlingar, utan

äro sammanlagda med Näs (Trollenäs) och Öved.

Bihang till riksdagms protokoll 1921. 1 sand. 17 höft. (Nr 21. Billiga.)

tJrunelev för

patronatsrättemas

i Skare,

Halland och

B o hi/slån

uppkomst.

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

patronus finge behålla patronatsrätteu tills kronan ville för nämnda

summa, efter uppsägning från dess sida, återlösa rätten. Jämväl i ett

par fall, då patronatsrätt upplåtits genom köp, har kronan förbehållit

sig att fä återlösa patronatsrätten (Fulltofta och Hybv).

De lukrativa lJet utmärkande för den lukrativa patronatsrätten är, såsom nämnts,

P?mZna« att med kallelserätten finnes förbunden rätt för patronus att uppbära

innehåll. visg inkomst. Den inkomst, varom då närmast är fråga, är kyrkotionde

och annan kyrkoinkomst. Med uppbärande av kyrkoinkomst följer städse

förpliktelse för patronus att svara för underhållet av kyrkan, vilken

patronus sålunda förvaltar. Rätt till förvaltning av kyrkan kan alltså

även sägas vara det för den lukrativa patronatsrätten utmärkande. Utöver

rätt att uppbära kyrkoinkomst eller rätt att förvalta kyrkan tillkomma

ofta patronus andra förmåner av ekonomisk natur, jämväl hänförliga

till den lukrativa sidan av patronatsrätten. Sådana förmåner äro

rätten att uppbära kronotionde samt härlighetsrätt över ecklesiastika

boställen.

-Eu patronus, som har lukrativ patronatsrätt, kan jämväl hava

rättigheter och skyldigheter, andra än de nu omförmälda. Från de bestämmelser,

vilka finnas meddelade i 19 kap. 13 § kyrkolagen om rättigheter

och skyldigheter, som åtfölja kallelserätt, må här bortses, dä

ifrågavarande rättigheter och skyldigheter äro vid lukrativ patronatsrätt

i det hela ersatta av mera vittgående rättigheter och skyldigheter för

patronus. Liksom vid patronatsrätt i allmänhet kan vid den lukrativa

patronatsrätten befogenhet tillkomma patronus aft utse även andra

tjänstinnehavare än präst, såsom klockare och andra kyrkobetjänte. Då

patronatsrätten är lukrativ, gäller, vad särskilt angår lägre kyrkobetjäniug,

vilken biträder vid vården av kyrkan och dess tillhörigheter, såsom

regel att densamma tillsättes av patronus, under det att vid annan

patronatsrätt dylik tillsättningsrätt endast undantagsvis förekommer.

Såsom förbunden endast med lukrativ patronatsrätt är att särskilt nämna

den rätt att utse kyrkovärdar, som omnämnes i åtskilliga patronatsbrev

och ännu i några fåll av patronerna utövas. Rätten att utse kyrkovärdar

liksom förutnämnda rätt att tillsätta lägre kyrkobetjänte står uppenbarligen

i förbindelse med patroni rätt att förvalta kyrkan.

Någon skyldighet för patronus att på särskilt sätt bidraga till avlöning

av präst eller andra tjänstinnehavare förefinnes i regel ej vid

lukrativ patronatsrätt, lika litet som eljest. Hit är tydligen ej att hänföra

den skyldighet, som ofta synes åligga patronus, att med de av honom

förvaltade kyrkomedlen bestrida avlöningen åt kyrkobetjänte. f några fall

opaginerad Kontrollera mot PDF

synes patronus emellertid äga boställe, vars begagnande blivit präst

eller annan tjänstinnehavare tillförsäkrat.

För de med lukrativ patronatsrätt förbundna inkomster och förmäner

ävensom för de med sådan rätt förenade skyldigheter må här

något närmare redogöras.

Kronotionden uppbars vid tiden, för Roskildefreden av ett stort

antal patroner, och även vid några efter denna tid beviljade patronatsrätter

tillädes patronus rätt att uppbära sådan. Vid reduktionen blev

rätten därtill föremål för noggrann undersökning och indrogs densamma

i dess helhet även i åtskilliga fall, där åtkomsten till patronatsrätten

var klar, men densamma ej uttryckligen omfattade den därunder brukade

kronotionden; ocli i eu del fall, då sådan tionde väl upptagits i

patronatsbrevet men endast med det belopp, varför den vid patronatsrättens

beviljande var bortstadd, under det densamma efter tiondesättningen

kommit att utgå med högre belopp, blev överskjutande delen av

tionden till kronan indragen. Emellertid återgingo sedermera åtskilliga

av:de gjorda indragningarna. Så blev särskilt fallet, sedan i 1723 års

adliga privilegier, 8 §, stadgats att adeln skulle få bibehålla deu kronotionde,

som den av ålder ägt under ett säteri.

■ I sammanhang med grundskatternas avskrivning bereddes åt patronerna

möjlighet att få kronotionden inlöst av statsverket. Genom kung!

förordningen den 11 september 1885 angående inlösen av skattefrälseräntor

m. m. stadgades i sådant avseende att den kronotionde, vilken

åtföljde patronatsrätt inom vissa församlingar eller under annan enskild

äganderätt innehades och utginge av jord, till vilken tiondetagaren ej

innehade äganderätt, finge, i mån som vederbörande ägare därom framställde

anbud, för statsverkets läkning inlösas; varjämte bl. a. i fråga

om grunden för inlösen föreskrevs att, sedan kronotiondens värde efter

medeltalet av 1874—1883 årens markegångspris med tillägg av forsellönsersättning

blivit kapitaliserat efter 4 procent, inlösen skulle ske med

det .sålunda - erhållna kapitalbeloppet. Av den rätt att få kronotionden

inlöst, vilken enligt denna förordning medgivits patronerna och som enligt-

densamma stått till buds under ett års tid från förordningens dagmen

enligt därefter utfärdade bestämmelser1) kunnat sedermera — senast

inom utgången av år 1903 — utövas, hava patronerna i ganska stor

omfattning begagnat sig. Emellertid förekomma ännu åtskilliga socknar,

; där den under patronatsrätt innehavda kronotionden ej varit hembjuden

staten till inlösen (Barsebäck, Löddeköpinge, Fulltofta, Skabersjö,

Sövde, Bollerup och Grönby). t- ■

■ ’) Käng), kungörelse den **/? 1887. den *»/» J8Ö1 och den ’/« 15101.

Krono
tionde!).

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Härligheten

över de

ecklesiastika

boställena.

Kyrko
tionden
-

När vid upplåtelse av patrönåtsrätt kronotionde» tillagts patronws

har detta understundom skett i sådan form, att den av honom skulle

uppbäras ej för egen utan för kyrkans räkning. IM i avseende å kronotionde,

som numera innekaves under patronatsrätt, dylik särskild bestämmelse

ej finnes meddelad, bär Thulin — under framhållande likväl att

det för vissa fall svnts tvivelaktigt, om avsikten ej ändock varit, att

denna tionde skulle tillhöra kyrkan — ej för någon socken beräknat den

som eu kyrkans inkomst.

Härlighetsrätt över de ecklesiastika boställena inom församlingarna

tillkom, såsom förut berörts, under den danska tiden i allmänhet patronerna

och sådan rätt bär jämväl vid några under den svenska tiden ,

skedda upplåtelse!* av patronatsrätt tillagts patronus. De förmåner, som

inneburos i härlighetsrätten- och som enligt vad förut nämnts voro olika

allt efter som patroni från kronan härledda rätt vid kändes eller ej vidkändes

inskränkning av eu boställs havaren tillkommande härlighetsrätt

över bostället, torde numera hava föga att betyda. Kolig! vad Thulin

uppgiver skulle de avgifter, som under namn av altarhavre och foderal

arskpenningur in. in. utgått från boställena, i intet fall uppbäras av

patronerna; och frånsett att några patroner i kraft av härligheten ännu

utövade viss rätt i fråga om skog å boställe, syntes patronerna ej heller

eljest på grund av härligheten vidare åtnjuta några särskilda förmåner;

Emellertid skulle — såsom Thulin tillika framhåller — vara att antaga

att patron! härlighet understundom utgjort ett medel att undandraga

präster eller klockare deras boställen eller åtminstone sä inkräkta på hosta!

Ishavarens rätt, att denna rätt, även där boställshavaren förut själv

halt härlighet över bostället, blivit inskränkt till det gamla landgillet

eller däremot svarande lägre avgift.

Jämlikt kungl förordningen den 14 oktober 1898 angående avskrivning

av den från viss jord inom Skåne in. 11. provinser utgående kyrkotionde

bär numera från och med år 1900 kyrkotionde^ där den ej innehaves

under patronatsrätt, upphört att erläggas av de tiondeskyldiga; och

har i samband därmed — jämte det ersättning av statsmedel eller av statsverket

underlydande fonder beviljats för eu del anslag av kyrkofonden

samt för åtskilliga från kyrkorna förut utgående avgifter — förklarats

att, därest delar av kyrkotionden eljest varit anslagna till särskilda ändamål,

det skulle åligga kyrkan eller, om dess medel ej därtill lämnade

tillgång, församlingen att hålla vederbörande skadeslösa för den förlust,

som för dem kunde uppstå i följd av kyrkotionde^ upphörande, dock

att denna skyldighet, där kyrkofonden utgått för skolans eller kommunens

ändamål, skulle åligga i förra fallet skoldistriktet och i senare

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

lallet kommunen. I fråga om kyrkotionde, som åtföljer patrouatsrättighet,

innehöll nämnda förordning, att de däri meddelade bestämmelserna

ej vore i vidare man tillämpliga, än att, där sådan tionde vore kronan

behållen eller för viska fall skulle ersättas av statsmedel eller statsverket

underlydande fonder, densamma skulle i denna del från och med år

1900 upphöra att av tiondegivarna till patronus utgöras. Den väsentliga

delen av kyrkotionde!! i de patronel!» pastoraten, eller den till

kyrkornas ändamål avsedda, skulle alltså fortfarande — i likhet med

viska till kommunens ändamål anslagna delar — utgöras av de tiondeskyldiga.

Och någon ändring har härutinnan ej sedermera skett, om

man bortser från att i eu församling (Skäfte till Morlanda patronel!.-!

pastorat hörande annexförsamling) ansvaret för kyrkotionde^ utgörande

till patronus med hänsyn till särskilda förhållanden numera övertagits

av staten.

Kyrkotionde!! utgöres till patronus än efter medelmarkegång, än

efter årsmnrkegång, än in natura; och uppbär patronus i åtskilliga församlingar,

där timid en utgöres efter medelmarkegång, forsellönsersä tätting

från Statsverket. Värdet av kyrkotionde» skulle enligt av Thulin

gjord beräkning belöpa sig till något över 500 kronor i medeltal för

varje lukrativt patronel! församling.

1 sammanhang med avskrivningen av kyrkotionde» i församlingar

i allmänhet sattes i fråga, titt för tiondegivarnas frikallande från den till

patronerna utgående kyrkotionde» församlingarna i tion degi varnas ställe

skulle förpliktas att till patronerna årligen erlägga berörda tionde motsvarande

belopp. Emellertid kom frågan härom, på sätt sedermera närmare

skall beröras, att ställas i samband med frågan om patronatsrättens

upphörande.

Rätt att bortmista kyrkornas jordar och därav uppbära inkomsten

var, såsom förut nämnts, eu befogenhet, som under den danska tiden

ansågs medfölja patronatsrätteu, och torde de upplåtelser av patronaträtt,

som under deri svenska tiden ägt ruin och som ej eu bart avsett jus

vocandi, hava för patronerna medfört enahanda befogenhet. Aven där

patronus enligt patronatsbrevets lydelse endast tillagts rätt att uppbära

kyrkotionde», synes man i allmänhet hava antagit, att forenämnda befogenhet

i fråga om kyrkojordarna medföljt patronatsrätteu, därvid man

utgått från att ordet kyrkotionde innebure eu generell beteckning för

samtliga kyrkans inkomster.

Over kyrkornas jordar ävensom över de kyrkorna tillhöriga landgille»,

s»m ej motsvaras av viss jord, äga patronerna naturligtvis i regel

endast för kyrkornas räkning disponera.

Kyrkorna*

jordar och

land#illt''T!w

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kyrkornas

övriga inkomster.

Patroni

»kyldigheter

Enligt vad Thulins utredning giver vid handen skulle emellertid

finnas skäl antaga, att patronernas dispositionsrätt över kyrkornas jordar

och landgillen ej sällan givit anledning till att sådana jordar och landgillen

undandragits kyrkorna. Vid upplåtelse av patronatsrätt under den senare

danska tiden uppräknades merendels i patronatsbreven kyrkornas jordar

och landgillen. Eljest var detta ej det vanliga, men av äldre jordeböcker,

skifteshandlingar och andra handlingar framgår, att med flertalet

kyrkor varit förbundna ett ej ringa antal jordar och landgillen. 1 många

fall saknas enligt vad Thulin anmärker numera all kännedom om sådana

jordar och landgillen, vilket antagits bero på att jordarna tidigt sammanblandats

med patroni egna hemman.

Förutom kyrkotionde och inkomst av jordar och landgillen hava

till de patronella kyrkorna ingått åtskilliga inkomster av mera tillfällig

natur. Sådana hava t. ex. varit, utom donationsmedel och dylikt, sakören

samt tavle-, pung- och stockpenningar, vilka i äldre tid stundom

uppgått till rätt avsevärda belopp. Dessa inkomster hava, även där de

eljest uppburits av patronerna, i senare tider antingen helt upphört eller

åtminstone förlorat sin största betydelse. Enligt lämnade uppgifter

skulle emellertid i ett par församlingar patronus uppbära vass avgift för

kyrkklockornas begagnande.

Med rätten att uppbära kyrkotionde och andra kyrkoinkomster har

patronus övertagit skyldigheten att tillgodose de ändamål, varför nämnda

inkomster voro avsedda. Ehuru kyrkoinkomsterna i några fall äro delvis

avsedda till andra än kyrkornas egna ändamål — såsom är händelsen

med vissa delar av kyrkofonden, vilka anslagits till kommunens

ändamål — är det givetvis i huvudsak kostnader för kyrkornas behov,

som skola med dem bestridas.

Såsom regel torde rörande de lukrativa patronatsrättema i Sverige

kunna uttalas, att patronus, å ena sidan, ej äger rätt att för egen del

använda ett tilläventyrs uppkommande överskott å kyrkoinkomsterna,

men att: patronus, å andra sidan, ej heller äger skyldighet att för fullgörande

av honom åliggande förpliktelser använda annat än kyrkans inkomster.

Dock lärer vara att räkna med, att patronus i eu del tall,

särskilt där patronatsrätten upplåtits mot vederlag till kronan, kan äga

anspråk på överskott av kyrkoinkomsterna; och förekommer, att patronus

åtagit sig skyldigheter mot kyrkan i sådan form, att han måste anses

pliktig att använda egna medel, om kyrkornas inkomster ej skulle räcka.

1 den mån de av patronus förvaltade kyrkoinkomsterna ej förslå

för sådana kyrkornas behov, som skola av patronus tillgodoses, inträder,

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

därest patromis ej särskilt åtagit sig vidsträcktare förpliktelser, skyldighet

för församlingen att påkosta vad som erfordras.

Patronatsbreven pläga ej innehålla några närmare bestämmelser,

vilka utgifter för kyrkans ändamål skola av patronus bestridas; och

allmänna föreskrifter i detta ämne saknas. 1 patronatsbreven omnämnes

ytterst sällan annat än själva kyrkan, varom det brukar sägas att

densamma skall hållas »ved lige» eller dylikt. Utöver kostnader för

kyrkornas underhåll och byggnad pläga av patronerna bestridas andra

utgifter för kyrkornas behov, såsom avlöning av lägre kyrkobetjening,

kyrkans uppvärmning och belysning, anskaffande och underhåll av orgel

m. m., men förhållandena i detta avseende gestalta sig ganska olika i

olika församlingar.

Enligt bestämmelser i Kristian IV:s recess av 1643 var patronus,

därest han lät kyrkan förfalla, underkastad den risken, att han kunde

förklaras hava förbrutit sin rätt; och hava under tiden närmast efter

Roskildefreden — i instruktion den 23 juni 1676 för Fabian von Fersen

såsom generalguvernör för Skåne, Halland och Blekinge samt i resolution

den 26 oktober 1682 på ridderskapets och adelns besvär — lämnats

föreskrifter av samma innehåll. Yrkanden från församlingarnas sida om

patronatsrättens förverkande hava emellertid under senare tid ej i något

fall vunnit bifall, utan synes man hava utgått ifrån, att församlingen

endast, hade att söka få patronus att uppfylla sina skyldigheter.

I åtskilliga fall hava yrkanden från församlingarnas sida om åläggande-

för patronerna att fullgöra dem åliggande skyldigheter, särskilt i

avseende å kyrkobyggnad, varit föremål för bedömande, vilka yrkanden

till en början prövats utav de administrativa myndigheterna (instanser:

1) Konungens befallningshavande eller Konungens befallningshavande

och biskopsämbetet, 2) kammarkollegium, 3) Kungl. Maj:t), men sedermera,

från mitten av 1800-talet, utav domstolarna (törsta instans hovrätt).

Vid bedömande av dessa yrkanden synes man hava utgått ifrån att

patronus haft skyldighet att vid sitt tillträde av patronatsrätten se till,

att behörig redovisning avgivits från patronus till patronus, och att han

vore skyldig att taga det ekonomiska ansvar, som kunde föranledas

av underlåtenhet härutinnan.1) Beträffande frågan hur långt tillbaka i

‘) Denna mening har särskilt i följande fall kommit till mycket bestämt uttryck: Grönby

församling yrkade vid vederbörande hovrätt åläggande för patronus att verkställa och bekosta en

nödig befunnen tillbyggnad å Grönby kyrka. Sedan hovrätten av anförda skäl bifallit detta

yrkande och patronus sökt ändring i hovrättens dom, utlät sig Kungl. Maj:t genom dom den 6

april 1865 att, som i konfirmationsbrevet av år 1756 å jus patronatus till Grönby blivit förklarat

att kyrkans tionde icke Unge annorledes än efter redovisning till kyrkans nödtorft och förbättring

opaginerad Kontrollera mot PDF

Åtgärder för

upphävande

av patronel srätterna

i

grannländerna.

tiden man diar att ga för att bedöma kyrkans ekonomiska ställning- —

eu fråga, som särskilt vid upphörande av patronatsrätt bliver av betydelse

— har Thulin såsom sin mening uttalat, att det rätta naturligen

vore att om möjligt för de i senare tid beviljade eller återvunna patronatsrätterna

gä tillbaka till tiden för deras första uppkomst eller återställande

samt för de äldre till år 1689, då patronerna befriades från efterräkning

för förfluten tid; men att härutinnan något bestämt uttalande

ej kunde på förhand göras vidare, än att, patronerna ej för sitt fritagande

kunde åberopa tioårspreskriptionen, som godkänts när det gällt redovisning

inför Kung]. Maj:ts befallningshavande och domkapitlet, varför

naturligen ej heller eu dylik i administrativ väg infordrad redogörelse

kunde bilda grundval för bestämmande av kyrkokassa^ ställning, om

den än därvid kunde lämna god vägledning.

1 Danmark och Norge, liksom i Finland, hava genom lagstiftningens

ingripande patronatsrätterna, åtminstone till väsentlig deJ,

bringats att upphöra. Både i Danmark och Norge, varest patronatsrätterna

av gammalt varit lukrativa, har kallelserätteu till präst för länge

sedan upphört. 1 Danmark förlorade på grund av eu förordning den

juni 1809 alla, som icke voro adelsmän eller lika med adeln privilegierade,

helt sin kallelserätt, under det att, kallelserätt, som tillkom

adelsmän och därmed järnnstälIda, förvandlades till eu förslagsrätt, så

att patronus allenast ägde att, på förslag sätta tre behöriga personer,

av- vilka Konungen sedan utnämnde den värdigaste. Aven sistnämnda,

begränsade rätt bär numera upphört; den anses upphävd genom stadgandet

i 97 § i grundlagen av den 5 juni 1849 att »euhver i lovgivningen

til adel, titel og rang knyttet lorret er afskaf!et», för Norge

både redan genom lag den 1 augusti 1821 förklarats, att den rätt, som

ifråga om prästtillsättning tillkom enskilda, vore upphävd jämlikt grundlagens

21 §, vilken stadgade, att Konungen väljer och tillsätter, etter att

hava hört sitt norska statsråd, alla andliga ämbetsmän. — \ ad angår

den enskildes kyrkoförfattning har man såväl i Danmark som i Norge

användas, samt patronatsriittens innehavare följaktligen sedermera endast under vård och förvaltning

kyrkofonden innehaft, med skyldighet att densamma man från man behörigen redovisa, alltså

och då sökanden, vilken efter sin företrädare i patronrättens besittning bort sådan redovisning

erhålla, icke ådagalagt, att den under tiden från år 1756 influtna tionde!) varit så ringa, att den,

efter avdrag av vad för kyrkans behov påkostats, icke försloge till bestridande av den ifrågasatta

tillbyggnaden, prövade Knngl. Maj:t rättvist gilla hovrättens domslut.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

först i senare tid vidtagit åtgärder i syfte att få jämväl denna att upphöra.

Härvid har man, såsom förut berörts, i båda dessa länder utgått

ifrån att den enskilde äger en rätt för egen del över kyrkoinkomsterna.

De i Danmark senast meddelade bestämmelserna i ämnet innehållas i

lag den 15 maj 19u3 om avlösning av tionden. Däri stadgas att, när

en »kirketiendeejer», efter det tionden blivit med visst kapitalbelopp avlöst,

önskar få sin förpliktelse gentemot kyrkan att upphöra, har han

att därom framställa begäran, för vilket fall genom »skön» av en på

■särskilt sätt tillsatt kommission avgöres, huru stor del av avlösningssumman,

i förening med kyrkans inkomster av dess jordar och

annat, behöves för kyrkans framtida underhåll och vissa andra dess

behov. Godkännes denna beräkning av kirketiendeejeren och av kyrkoministern,

utbetalas det överskjutande av avlösningssumman till kirketiendeejeren

och är denne för framtiden fri från sin förpliktelse mot

kyrkan, vilken bliver att anse såsom en kyrka, »der ejer sig selv». —

Under det att man sålunda i Danmark gjort det privata kirkeejets upphörande

beroende på den enskildes önskan, är detta ej fallet i Norge,

vilket väl i viss mån sammanhänger därmed att man i Norge alltmera

börjat frångå uppfattningen om kyrkornas egenskap av självständiga

juridiska personer och betrakta dem såsom en menigheternas tillhörighet.

Redan genom lag den 24 september 1851 föreskrevs, att om

en privat kirkeejer icke ville övertaga kostnaderna för nybyggnad och

utvidgande av kyrka eller anläggning och utvidgning av kyrkogård,

han till menigheten skulle överlämna kyrkan med alla dess inkomster

och tillhörigheter med undantag för jordagods och skog, så vitt dessa

ej vore av nöden för att menigheten icke skulle mottaga kyrkan med

förlust, varom skttlle ske uppskattning, för den händelse godvillig överenskommelse

ej kunde träffas. Efter utfärdandet av denna lag övergingo

efter hand flertalet kyrkor, som voro i privat ägo, till menigheterna.

Genom lag om kyrkor och kyrkogårdar den 3 augusti 1897

har ytterligare föreskrivits, att de kyrkor, som voro i privat ägo, skulle

genom »sognestyrets» föranstaltande förvärvas för menigheterna före den

1 januari 1904, därvid med kyrkorna skulle följa deras tionde med flera

inkomster, varemot kapital, jordagods, skog och rättigheter i övrigt

skulle överlämnas endast i den utsträckning, som erfordrades för att

täcka kyrkans utgifter; och skulle villkoren för överlåtelsen, därest överenskommelse

ej träffades, avgöras genom »skjön». Emellertid gjordes i

sistnämnda lag det förbehåll, att om en kyrka ej hade erforderliga inkomster

för att täcka de utgifter, som vilade på den privata kirkeejeren.

menigheten kunde underlåta att inlösa kyrkan. — Vad Finland angår

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 17 höft. (Nr 21. Bilaga). 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

funnos ännu vid mitten av 1800-talet några patronatsrätter av i huvudsak

samma natur som patronatsrätterna i gamla Sverige. Sedan genom en

den 21 december 1868 utfärdad kungörelse bestämts, att sådana åtgärder

till patronatsrätternas upphörande skulle av senaten vidtagas, som efter

lag och särskilda omständigheter kunde ifrågakomma, synas åtminstone

de flesta av dessa patronatsrätter hava upphört.

Förslag och

yrkanden om

''patronat srätternas

upphörande

i Sverige.

1828 års

kyrkolagskommitté.

1828—1830

flrs riksdag.

1844—1845

års riksdag.

1 Sverige hava sedan 1820-talet flerfaldiga gånger förslag och

yrkanden om patronatsrätternas upphörande eller om inskränkning däri

framkommit.

Av 1828 års kyrkolagskominitté föreslogs, att domkapitlet, sedan

anslag om ledighet av prästerlig befattning i patronellt pastorat skett,

skulle låta sig föredragas inkomna ansökningar och därefter tillkännagiva

för patronus, vilka sökande funnits kompetenta till den lediga befattningen,

varefier patronus ibland de sålunda av domkapitlet anmälda finge

utvälja en.

Vid 1828—1830 års riksdag väcktes å riddarhuset motion om

ti! Isätt ni ngsrättens utövande i patronella pastorat alternativt av patronus

och församlingen. Såsom skäl anfördes dels att patronerna, genom den

länge åtnjutna patronatsförmånen, borde kunna anses redan hava erhållit

gottgörelse för gjorda uppoffringar, dels ock att patronerna i allt fall

ej ensamma varit betungade med kostnaderna för kyrkoinstitutionen, då

avlöningen av präst och byggandet av prästgård ålegat församlingarna.

Vederbörande utskott avstyrkte emellertid motionen under åberopande

av 7 § i 1723 års adliga privilegier samt med framhållande att, i händelse

någon sätesgård, med besittningen varav jus patronatus vore förenat,

övergått till ofrälse man, den nye ägaren otvivelaktigt vore berättigad

att tillgodonjuta alla de förmåner, som i överlåtelsen läge

förvarade; och blev utskottets hemställan av samtliga stånden bifallen.

inom prästeståndet väcktes vid 1844—1845 års riksdag motion,

att patronatsrätten, där den övergått till säteriägare, ej tillhörande adeln,

måtte antingen upphävas eller inskränkas till val inom ett i laga ordning

upprättat förslag, men sedan vederbörande utskott förmält sig anse, att

de ofrälse personer, som gemm! köp eller annorledes förvärvat sätesgårdar,

med vilkas besittning patronatsrätt vore förenad, icke utan ingrepp

i äganderätten kunde av lagstiftningen betagas rättigheten att oförryckt

tillgodonjuta samma rätt, samt på grund härav och av i övrigt anförda

skäl hemställt, att motionen icke måtte till någon åtgärd föranleda, bifölls

denna hemställan av samtliga stånden.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Vid 1847—1848 års riksdag väcktes inom adeln motion, att de

lagrum, författningar och privilegier, som medgåve enskild person rättighet

att bortgiva pastorat, måtte upphävas, dock att de ekonomiska rättigheter

och skyldigheter, som vore förenade med patronatsrätten, skulle,

om hinder för förändring i denna del mötte, oberoende av prästvalet

bibehållas. Vederbörande utskott motsatte sig förslaget huvudsakligen

på den grund, att jus patronatus icke tillkommit genom allmän lag, utan

förvärvats genom enskildas uppoffringar och i de flesta fall vore förenad

med besittningsrätten till viss egendom samt sålunda övergått från den

ena ägaren till den andra och att därför innehavare av jus patronatus

icke utan ingrepp i äganderätten torde kunna på lagstiftningens väg

därifrån skiljas. Utskottet erinrade vidare om de betydliga kostnader,

som på många ställen skulle drabba församlingarna genom inlösen av

kyrkobyggnader och boställen, vilka senare flerstädes tillhörde patronerna.

Utskottets hemställan, att motionen måtte lämnas utan avseende, bifölls

av alla stånden.

Ett vid 1850—1851 års riksdag inom bondeståndet väckt förslag,

att alla jura patronatus måtte för evärdliga tider upphöra, lämnades

likaledes utan avseende. Vederbörande utskott, stats- samt allmänna

besvärs- och ekonomiutskotten, hade då åberopat samma skäl, som anförts

vid föregående riksdag, samt tillika uttalat, att utskotten ej heller i

gällande föreskrifter kunnat finna något hinder för församlingarna att,

därest de så önskade, söka själva i godo uppgöra med patronerna om

patronatsrättens upphörande, varjämte utskotten anmärkt, att de icke

ansåge lämpligt att för befrämjande av patronatsrätternas avskaffande

tillstyrka något anslag av statsmedel.

Vid 1853—1854 års riksdag förnyades inom bondeståndet samma

motion, som väckts under föregående riksdag. Åven nu ansågs av

vederbörande utskott, stats- samt allmänna besvärs- och ekonomiutskotten,

att patronatsrätten icke kunde rubbas utan ingrepp i äganderätten,

varför utskotten uttalade, att nuvarande innehavare icke kunde

genom någon lagstiftningsåtgärd betagas densamma, utan en däremot

svarande ersättning. Utskotten framhöllo emellertid, att rättigheten för

enskilda personer att tillsätta präster i församlingarna dock medförde

olägenheter, som vore ganska stora och som tilltoge med varje dag, och

yttrade vidare följande: »För lång tid tillbaka voro vanligen innehavarne

av jura patronatus i besittning av en stor del, ofta av all fast egendom

inom församlingen, och under sådant förhållande kunde den ifrågavarande

rättighetens utövande icke i allmänhet medföra några betänkliga följder,

f senare tider däremot, då styckning av de stora egendomarna allt mer

1847—1848

års riksdag.

1850—1851

års riksdag.

1853-1854

års riksdag.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

fortgått, har icke sällan inträffat, att från stamgodsen blivit avsöndrade

större delen av strögodsen, så att den egendom, med vilken patronatsrätten

är förenad, stundom blivit helt obetydlig. Denna egendom kan

då ofta förvärvas av personel'', hos vilka man icke kan påräkna oväld ellei

den bildning, som erfordras för bedömande av en prästmans skicklighet

till ämbetets förvaltande, och likväl måste i sådana fall församlingen

åtnöjas med den lärare, som en enda medlem därav, om än emot alla

de övriges önskan, äger tillsätta. Det har inträffat, att utlänningar förvärvat

fäst egendom i riket, varmed patronatsrätt är förenad; och var

och en måste väl medgiva olämpligheten därav, att i sådant fall denna

rättighet att nämna pastor fortfarande är förenad med äganderätten till

egendomen.» Av dessa anledningar hemställde utskotten, det rikets

ständer måtte hos Kungl. Moj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta

undersöka och därefter meddela rikets ständer framställning av de

grunder, på vilka överenskommelser emellan innehavare av patronatsrätt

samt Kungl. Maj:t och kronan, jämte vederbörande församlingar, skulle

kunna uppgöras om patronatsrättens upphörande, ävensom att Kungl.

Maj:t, då utlänningar vunne tillåtelse att i riket förvärva fäst egendom,

med vilken patronatsrätt vore förenad, täcktes därvid fästa det villkor,

att samma rätt icke finge till dem övergå. Skrivelse i överensstämmelse

härmed beslöts av rikets ständer.

Över denna skrivelse inhämtade Kungl. Maj:t kammnrkollegii utlåtande.

Kammarkollegium anförde bland annat: att några allmänna

grunder för inlösen av patronatsrätt ej kunde uppgivas, enär icke endast

de faktiska omständigheterna i varje särskilt fall vore nrycket olika, utan

ock själva rättigheten vore av den art, att dess värde för innehavaren

i huvudsaklig mån berodde på dennes egen uppfattning; att, där innehavaren

av en patronatsrätt endast ägde en mindre egendom, det syntes

vara rättast att först undersöka, om denna rätt ostridigt åtföljde samma

egendom eller det större gods, som med gården förut varit förenat, och

att i senare fallet ej överenskommelse utan rättegång vore rätta utvägen

att få patronatsrätten upphävd; att det väl vore klart, att, vid överenskommelser

om patronatsrätts upphörande, innehavaren av patronatsrätten

vore den ena kontrahenten, men att det komme att bero därpå, huruvida

pastoratet framdeles bleve regalt eller konsistoriel!t, om kronan jämte

församlingen, såsom rikets ständer föreslagit, eller blott endera skulle

vara den andra parten; samt att det vidare borde anmärkas, att icke

alla patronatsrättigheter åtföljde egendom inom församlingen, utan att

sådana funnes förenade även med egendom utom densamma eller förlänade

åt vissa personer eller släkter, vilket allt kunde föranleda till

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

olika grunder för överenskommelserna. Kammarkollegium slutade med

att alternativt hemställa, huruvida kammarkollegium genast borde ingå

i undersökning för varje särskilt pastorat om patronatsrättens tillkomst

och de förändrade förhållanden, som kunde föranleda dess upphörande,

samt efter vederbörandes hörande föreslå grunder för överenskommelse

därom, eller om Kungl. Maj:t ansåge tillräckligt att låta genom domkapitlen

uppmana vederbörande församlingar i patronella pastorat att

själva hos Kungl. Maj:t efter befogenhet anmäla sin önskan om patronatsrättens

upphörande och sättet för verkställigheten därav.

I anslutning till det av kammarkollegium senast angivna alternativet

utfärdades kungl. cirkuläret den 23 november 1855, varigenom

domkapitlen anbefalldes att genom vederbörande prästerskap underrätta

de inom varje stift befintliga patronella församlingar, att de av dem.

som önskade patronatsrättens upphörande, ägde, efter föregången överläggning

med patronus angående villkoren, hos Kungl. Maj:t därom göra

underdånig anmälan samt tillika avgiva förslag till verkställande därav,

då Kungl. Maj:t efter vederbörandes hörande ville sitt beslut för

varje särskilt fall meddela. Samma dag, den 23 november 1855, utkom

kungl. kungörelsen i fråga om rättighet för utländsk man, som erhåller

tillstånd att i riket besitta fast egendom, med vilken jus patronatus är

förenat, att patronatsrätten utöva. I denna kungörelses § 1 stadgades,

att, då utländsk man erhölle nådig tillåtelse att i riket förvärva och

besitta dylik egendom, kallelserätt till ecklesiastika beställningar icke

finge till honom övergå, utan skulle denna rätt förbliva vilande, intill

dess egendomen åter tillfallit svensk undersåte, samt i § 3, att däremot

ingen ändring gjordes i de rättigheter och skyldigheter, som för övrigt

vore med patronatsrätt förenade, d. v. s. i den lukrativa delen av

patronatsrätten.

Strävandet att på annan väg än den frivilliga överenskommelsens

få slut på patronatsrätterna upphörde ej härmed. Inom prästeståndet

väcktes vid 1856—1858 års riksdag motion om att patronus skulle i

viss angiven form underställa sitt val av präst vederbörande församlings

godkännande. Vederbörande utskott, lagutskottet, hemställde, att detta

förslag, varigenom valrätten i själva verket komme att överflyttas till

församlingarna och innehavarna av patronatsrätten blott hava kvar en

förslagsrätt, måtte lämnas utan avseende, vilken hemställan bifölls av

samtliga stånden.

Vid 1870 års riksdag väcktes inom andra kammaren motion, att

riksdagen hos Kungl. Maj:t skulle anhålla om utredning i syfte av

patronatsrättens avskaffande. Lagutskottet yttrade, att Kungl. Maj:t

Cirkulär den

23 november

1855.

185ö—1658

års riksdag.

1670 års

riksdag.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

18t>8 års

kyrkomöte.

1873 års

kyrkolagskommitté.

1891 års

riksdag.

1892 års

riksdag.

genom 1855 års cirkulär redan anvisat den enda väg, som enligt utskottets

uppfattning patronella församlingar hade att begagna, när de

önskade få patronatsrätten avskaffad; och avslogo, i enlighet med utskottets

hemställan, kamrarne motionen.

Redan därförut hade 1868 års kyrkomöte i underdånig skrivelse

framhållit, att en förändring beträffande de patronella gällen vore i hög

grad önskvärd och behövlig, alldenstund, om än flera kyrkoherdetillsättningar

i de patronella pastoraten vittnade om ett samvetsgrant utövande

av patronatsrätten, dock varjehanda omständigheter kunde föranleda,

att denna rättighet komme att tillhöra en person, åt vilken

församlingen icke med fullt förtroende kunde överlämna den ansvarsfulla

makten att utse hennes själasörjare. Kyrkomötets skrivelse översändes

till 1873 års kyrkolags kommitté, som dock sköt fråg;in å sido

under åberopande av att patronatsrätten, sådan den faktiskt bestode, ansåges

vara av privaträttslig natur och fördenskull, även om det skydd, som

den åtnjöte av ridderskapets och adelns privilegier, i laglig ordning

borttoges, icke kunde upphävas eller väsentligen inskränkas annat än

genom överenskommelse med vederbörande innehavare. Under hänvisning

till att stadgandet i 1855 års nyss omförmälda kungörelse icke

innefattade, att utlänning, som genom arv vunnit patronatsrätt, uteslötes

från kallelserätt, påyrkade emellertid kju-kolagskommittén att, om sådan

rätt innehades av utländsk man, denna rätt under alla omständigheter

skulle vila, och föreslog kommittén tdlika att detsamma skulle gälla

den, som utträtt eller anmält sig till utträde ur svenska kyrkan.

Frågan synes sedan hava vilat, till dess densamma upptogs genom

en vid 1891 års riksdag inom andra kammaren väckt motion, däri

hemställdes om skrivelse med anhållan, att Kungl. Magt måtte dels ålägga

patronerna att till vederbörande pastorsexpeditioner avlämna styrkta avskrifter

av patronatsbrev dels erinra vederbörande myndigheter om

vikten av att patronerna behörigen redovisade för kyrkomedlen dels ock

meddela föreskrifter om tillsyn över att patronerna fullgjorde sin byggnadsskyldighet.

Det tillfälliga utskott, som behandlade frågan, hemställde,

att motionen icke måtte till någon åtgärd föranleda, då syftet i de båda

sistnämnda framställningarna kunde ernås på i lag föreskrivet sätt samt

det ej torde vara svårt för den församling, som så önskade, att hos

Kungl. Maj:ts befallningshavande eller domkapitlen erhålla en lagligen

vidimerad kopia av patronatsbrevet; och bifölls denna hemställan av

kammaren.

Vid 1892 års lagtima riksdag väcktes i andra kammaren motion,

att riksdagen ville besluta, att 19 kap. 12, 13, 14, 15 och 16 §§ i

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

kyrkolagen med alla dithörande författningar, bland andra 7 § i adliga

privilegierna av år 1723, skulle ”upphöra att gälla. Lagutskottet anförde:

att det icke kunde förnekas, att det från den kanoniska ratten ursprungligen

härstammande kyrkopatronatet blivit en institution, som för eu

nutida rättsuppfattning tedde sig för åldrad och föga äguad att befrämja

ett sunt församlingsliv; att skäl icke heller saknades för det missnöje,

som för närvarande tämligen allmänt rådde beträffande kvrkopatronatet

och dess utövande; att utskottet väl icke ville ifrågasätta, att i de fall,

där innehavare av patronatsrätt uppenbarligen åsidosatte uppfyllandet

av författningsenliga skyldigheter, rättelse härutinnan icke skulle stå

att vinna på laglig väg; att emellertid denna omständighet icke borde

verka därhän, att, då det ingrepp i de kyrkliga kommunernas självständighet,

som patronatsrätten, även där den lojalt utövades, onekligen

innebure, icke kunde undgå att öva en menlig inverkan på församlingslivet

. eller vålla allehanda olägenheter, för vilkas avhjälpande gällande

lag icke kunde lämna bot, lagstiftaren skulle vara förhindrad att, så

vitt möjligt, gå till roten av det onda; att då likväl patronatsrätten hade

en övervägande privaträttslig karaktär, någon annan utväg för uppnående

av det mål, som utskottet i likhet med motionären funne eftersträvansvärt,

näppeligen kunde anlitas än den, som genom 1855 års

cirkulär redan blivit anvisad, men att utskottet hölle före, att åtgärder

både kunde och borde vidtagas, varigenom tillkomsten av eu giltig

överenskommelse skulle kunna underlättas och syftemålet med den

gjorda framställningen sålunda i väsentlig mån främjas, i det t. ex.

domkapitlen skulle kunna förständigas att vid inträffande ledighet i

patronella pastorat städse infordra församlingens utlåtande, huruvida

densamma icke ville begagna sig av den utväg, oftanämnda cirkulär

anvisade för patronatsrättens avskaffande, liksom ock, där svårighet

yppades att träffa godvillig överenskommelse om villkoren för en dylik

åtgärd, staten skulle kunna träda emellan till svårighetens avhjälpande.

I enlighet med. vad utskottet sålunda anfört, hemställde detsamma, att

riksdagen ville i skrivelse anhålla att Kungl. Maj:t täcktes taga i övervägande,

om och i vad mån de i cirkuläret den 23 november 1855 meddelade

bestämmelser i fråga om sättet för patronatsrättens avskaffande

kunde göras mera verksamma för främjande av syftet med nämnda

cirkulär; och bifölls denna hemställan av riksdagen.

I anledning av riksdagens skrivelse infordrade Kungl. Maj:t yttlande

av domkapitlen. Av dessa uttalade allenast två, nämligen domkapitlen

i Linköping och Visby, den mening att patronatsrätterna borde

bibehållas. Domkapitlet i Linköping vitsordade, att vederbörande patroner

Domkapitlens

yttranden

1892.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Cirkulär den

il november

1892.

i de flesta fall ådagalagt den största samvetsgrannhet och sorgfällighet

med ett, vad anginge församlingarnas gagn, i många fall bättre resultat

än om församlingarna själva fått rösta, varför domkapitlet ansåg ett

avskaffande av patronatsrätten icke vara lyckligt. Domkapitlet i

yttrade — under skiljaktighet bland annat av stiftets biskop — att

domkapitlet ej kunde dela den uppfattning, att patronatsrätten vore en

föråldrad institution, utan tvärtom ansåge, att den vore en viktig motvikt

mot den församlingarna tillerkända rätten att kalla fjärde provpredikant.

Av de övriga domkapitlen uttalade ett flertal, däribland domkapitlet

i Uppsala, att patronatsrätten ej dittills givit anledning till klagomål

över missbruk, men att patronatsrätten innebure en sådan avvikelse

från de normala grunder, efter vilka prästerliga beställningar tillsattes, att

densamma borde upphöra. Domkapiilet i Lund yttrade, bland annat, att

patronatsrätten vore en institution, som icke blott allt för mycket strede

mot vår tids föreställningar om val ordnade församlingstillstånd och sättet

för kyrkomaktens utövand»1, utan även kunde medföra alltför stora olägenheter

för församlingslivet för att man icke med all flit skulle se sig om

efter utvägar att på ett rättfärdigt sätt avskaffa densamma. A ad angick

sättet för detta avskaffande, uttalade flertalet av domkapitlen att detta

endast såsom dittills kunde ske på frivillighetens väg, men hade några

fäst sig vid det i riksdagens skrivelse omförmälda bidrag från statens

sida; och hemställde domkapitlöt i Lund, huruvida, då riksdagen syntes

erkänna patronatsrätten vara av privaträttslig natur, något annat användbart

sätt läte tänka sig, än att staten i en lag om expropriation av

patronatsrätt fastställde sätt och ordning för dylik expropriation i de

fall, då godvillig överenskommelse om rättens upphörande och om ersättning

därför icke kunde mellan patronus och vederbörande församling

träffas.

Kungl. Magt ansåg sig emellertid icke kunna gå längre än till

eu utvidgning eller skärpning av bestämmelserna i 1855 års cirkulär

och förordnade genom cirkulär till domkapitlen den 11 november 1892,

att vid visitationer, som därefter ägde rum i patronella församlingar,

visitator skulle tillspörja församlingen, huruvida densamma önskade upphörande

av patronatsrätten, samt, lör den händelse församlingen sådant

önskade, ej mindre meddela för>amlingen underrättelse om det förfarande,

som jämlikt 1855 års cirkulär borde för ändamålet iakttagas, än även

söka att, i vad på honom kunde ankomma, befrämja åstadkommandet

av erforderlig överenskommelse mellan patronus och församlingen.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Härefter har spörsmålet om patron åt sr ätternas avskaffande huvudsakligen

varit under diskussion i samband med den vid 1893 års riksdag

väckta frågan om avskrivning av kyrkotionden.

Vid de förhandlingar, som föregingo utfärdandet av förordningen

den 14 oktober 1898 angående avskrivning av den från viss jord i

Skåne m. fl. provinser utgående kyrkotionde, hade åtskilliga myndigheter,

däribland kammarkollegium och statskontoret, föreslagit att för tiondegivarnas

frikallande från kyrkotionde, som innehades under patronatsrätt.

församlingarna skulle i tiondegivarnas ställe förpliktas att till patronerna

årligen erlägga ett berörda tionde motsvarande, efter viss angiven grund

inom församlingen uttaxerat belopp.

Med avseende å detta förslag anförde, vid ärendets föredragning Chefens för

i statsrådet den 31 december 1897, chefen för ecklesiastikdepartementet: ecklesiastik»Må

vara att detta sistnämnda förslag innebär en enkel och lätt lösning mentet

av frågan. Mig synes dock däremot vara att invända, att förslaget för yttrande den

o o %j '' * o december

att förekomma en oegentlighet, den nämligen att den tiondegivande i897.

jorden i de patronella församlingarna skulle intaga en olika ställning

mot övrig jord av samma natur, tillskapar en annan och ny oegentlighet,

i det att s.imtlige skattskyldige i dessa församlingar påläggas skattskyldighet

i eu form, som saknar motsvarighet i alla övriga församlingar;

och tvivelaktigt kan vara, om icke den senare oegentligheten i själva

verket är större än den förra. För ett fortfarande vidblivande av den

tiondegivande jordens undantagsställning i de patronella församlingarna

kan åtminstone åberopas såsom stöd ett hävdvunnet förhållande. Den

oegentlighet åter, som skulle tillskapas, är eu nyhet, som föga passar

in med kommunalbeskattuingens grunder. Oberoende av för tillfället

förefintliga behov och för bestridande av utgifter, som till stor del först

i en avlägsen framtid behöva täckas, varom intet beslut fattats och

vilkas storlek är okänd, skulle församlingarna åläggas att utgöra viss

årlig kommunalskatt, och oegentligheten ökas därigenom, att dessa å

församlingens skattskyldige uttaxerade medel icke skulle förvaltas och

redovisas såsom övriga anslag till kommunala eller kyrkliga behov, utan

överlämnas åt enskild person, som i olika omfattning, icke på grund

av noggranna lagbestämmelser, utan allt efter växlande patronatsbrevs

lydelse, hade att fullgöra byggnads- och underhållsskyldigheten av församlingens

kyrka m. fl. utgifter.»

Under framhållande att, om eu närmare utredning verkställdes

angående patronatsrättigheterna, därav möjligen kunde framgå, att samma

form för kyrkotionde^ upphörande ej borde användas i alla patronella

pastorat, liksom ock att staten i vissa fall kunde vara pliktig lämna

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 17 höft. (Nr 21. Bilaga). 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

bidrag för tiondegivarnas lösande från deras skyldighet gent emot patronerna,

hemställde departementschefen att, i avbid.-in på en dylik utredning,

med slutliga avgörandet av frågan om kyrkotiondens upphörande

i patronella pastorat tillsvidare skulle få anstå, vilken hemställan bifölls

av Kungl. Magt.

Departementschefen synes närmast hava tänkt sig, att, därest

godvillig överenskommelse ej kunde träffas för beredande av kyrkotiondens

avskrivning, rätten att uppbära kyrkans inkomster skulle fråntagas

patronus genom ett expropriationsförfarande, därvid ersättningen

skulle lämnas möjligen till någon del av staten, men i regel av församlingen.

Härutinnan uttalade departementschefen: Det finge väl anses

av både Kungl. Maj:t och riksdagen tillfullo erkänt, att patronatsrätten

vore så beskaffad, att den ej i dess helhet kunde rubbas mot patroni

bestiidande. Men man finge ej förbise, att patronatsrätten sönderfölle

i två skilda delar, en mera ideell, rätten att kalla präst, och en reell,

rätten att uppbära kyrkans inkomster och bland dem dess tionde. Under

det den förra icke torde kunna mot patroni besiridande rubbas, borde

den senare, såsom av rent ekonomisk natur och mätbar i penningar,

kunna ordnas under förutsättning att fullständig penninggottgörelse

lämnades. Det bleve emellertid vanskligt att finna den expropriation ssumma,

för vars erhållande patronus skulle nödgas avstå den lukrativa

delen av sin rätt, i det från de förmåner, rätten till kyrkotiondens uppbärande

medförde, borde dragas de förpliktelser av ganska växlande

beskaffenhet, som alltefter olika patronatsbrevs bestämmelser åtföljde

denna rätt, vilka förpliktelser kunde vara sådana att de övervägde

förmånerna, liksom ock skälig hänsyn torde böra tagas till det approximativa

värdet av den utgift, som för framtiden kunde komma att drabba

patronus för hans fastighetsfyrkar. Under expropriationen borde innefattas

jämväl övriga med patronatsrätten förbundna inkomster, ett förhållande,

som ytterligare ökade vanskligheten av ett expropriationsförfarande

i detta fall. Vid bedömande av frågan, vem ersättningsskyldigheten

skulle åligga, borde tagas hänsyn till, att tillkomsten av

patroni dispositionsrätt över kyrkotionden icke vore beroende på enskilt

avtal mellan patronus och tiondegivarna, utan på ett kronans eller statens

ingripande. Om staten därvid överlåtit kyrkans tionde till patronus med

sådan begränsning av dispositionsrätten däröver, att densamma icke finge

av patronus användas till annat än kyrkans bästa och vad därtill hörde,

borde ersättningsskyldigheten åligga församlingen ensam, men om staten

i något fall lämnat patronus vidsträcktare dispositionsrätt och sålunda

tillvälla! sig en förfoganderätt över dessa medel, som icke tillkomme

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

staten, syntes anledning- föreligga, att staten i någon mån påtoge sig

ersättningsskyldigheten.

Bestämmelserna i 1898 års förordning om avskrivning av kyrkotionde

kommo därför, såsom i det föregående nämnts, att allenast i ringa

mån gälla beträffande kyrkotionde, som åtföljde patronaträtt.

Riksdagen hade emellertid uttalat deri önskan, att ehuru förslag

om upphörande av dylik tionde utav brist på fullständig utredning icke

kunnat för riksdagen framläggas, denna frågas lösning dock snart måtte

vara att förvänta; och hade 1898 års kyrkomöte, på samma gång det

godkände Kungl. Maj:ts proposition om kyrkotionde^ avskrivning, såvitt

prästerskapets privilegier därav berördes, medgivit, att den med patronatsrätt

förenade kyrkotionde finge vid tid och under de villkor, Kungl.

Maj:t funne för gott bestämma, upphöra att av de tiondeskyldiga erläggas.

Den utredning angående patronatsrätterna, vilken sålunda ansetts

påkallad, verkställdes av nuvarande regeringsrådet Thulin och föreligger

i oftaberörda till Kungl. Maj:t den 10 september 1901 avlämnade arbeten

rörande patronatsrätterna i 8kåne, Halland och Bohuslän.

Däri har Thulin uttalat sig såväl rörande sättet för reglering av

patronatsrätterna i deras helhet som ock rörande möjligheten att för

sig ordna frågan om den under patronatsrätt varande kyrkofonden.

Med tanke först å ett upphävande av patronatsrätterna genom

frivillig överenskommelse yttrade Thulin: Vid en reglering av

patronatsrätterna måste, vad anginge de med patronatsrätterna

utöver jus vocandi förbundna rättigheter och skyldigheter, naturligen

huvudregeln vara, att, på samma gång patronerna befriades

från de dem i denna egenskap åliggande skyldigheter, de skulle till församlingarna

överlåta samtliga med patronatsrätten förbundna inkomster

och förmåner. Vad särskilt angiuge kronotionde, torde den åtminstone

i regel innehavas av patronus såsom hans enskilda tillhörighet och syntes

därför ej, vid ett upphävande av patronatsrätten i övrigt, behöva

ingå i regleringen, där patronus ej särskilt så önskade. På sätt och vis

skulle detta också kunna gälla den kyrkorna egentligen ej vidkommande

härligheten över de ecklesiastika boställena. Men då beståndet av de

patronerna tillkommande härlighetsrättigheterna, huru ringa betydelse

de än i allmänhet tillädes, för framtiden möjligen kunde medföra förvecklingar,

syntes ett upphävande av patronatsrätten ej böra få äga rum

utan att på samma gång dessa härlighetsrätter reglerades, liksom ock

undersökning borde ske, där anledning förekomme, att patronerna i samband

med härlighetsrätt eller eljest undandragit prästerskapet eller

Thulins

yttrande.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

klockare deras boställen. Vad övriga med patronatsrätterna förbundna

inkomster och förmåner anginge, maste naturligen huvudregeln vara att

desamma vid ett upphörande av patronatsrätten skulle, sedan beträffande

kyrkans jordar och landgillen noggrann undersökning företagits, överlåtas

på församlingen, dock utan rubbning av de beträffande sagda jordar

utav patronus för viss tid gjorda dispositioner, varefter på kyrkotionden

skulle tillämpas 1898 års förordning om avskrivning av sagda tionde

Det vore emellertid ej nog med, att berörda inkomster och förmåner

överlätes på församlingen, utan måste en undersökning verkställas jämväl

rörande kyrkokassa^ ställning samt beskaffenheten av själva kyrkan

med vad därtill hörde, men då därvid församlingens eget intresse närmast

vore i fråga, syntes det som om, därest i dessa avseenden överenskommelse

kunde träffas mellan patronus och församlingen, Knngl. Maj:t

ej behövde ingå i närmare prövning i vad män den vore fördelaktig

eller ej för församlingen. Funnes i kyrkan gravar, minnesmärken o. d.,

som kunde hava särskilt intresse för patronus och hans familj, borde i

överenskommelsen jämväl ingå, huru med dessa och deras framtida underhåll

skulle förfaras.

Thulin förmenade, att, för sä vitt patronatsrätternas avskaffande

skulle anses vara av mera trängande art, staten måste ingripa på ett

vida kraftigare sätt än hittills skett. Det ville nämligen synas, som om

ej endast flertalet patroner utan även många församlingar vore fullkomligt

ovilliga att ingå på överenskommelse om patronatsrätternas upphörande,

vartill motivet från dessa senares sida väl i flera fall vore att

söka i tacksamhet för det sätt, varpå en del patroner, även med egna

ekonomiska uppoffringar, fullgjort sina åligganden, men i allmänhet i

rädsla för de med patronatsrättens upphörande förbundna kostnader.

Denna församlingarnas obenägenhet att ingå på överenskommelser om

patronatsrättens upphörande framginge särskilt utav de i anledning av

1892 års cirkulär avgivna yttranden. Av församlingar, från vilkas sida

förelåge bestämda uttalanden i fråga om deras ställning till patronatsrättens

avskaffande, hade 34 uttalat sig emot och endast 9 för dess

upphörande.

Härefter yttrade Thulin: »Bäst vore naturligen om saken kunde

ordnas så, att samtliga patronatsrätter från viss angiven tid helt upphörde

vara gällande, därvid väl i huvudsak torde kunna iakttagas samma

regler, som, efter vad ovan anförts, äro att tillämpa vid ett frivilligt

avskaffande av desamma.

Härtill kommer emellertid för sådant fall den svåra frågan, som

eljest kunnat lämnas åt patronernas och församlingarnas fria överens
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

kommelse, nämligen vilka ersättningsanspråk patronerna och församlingarna

därvid lagligen kunna göra gällande, liksom det också måste

göras klart, om staten, vars medverkan i ekonomisk väg man ej egentligen

synes hava tänkt sig vid frivillig överenskommelse om patronatsrättens

upphörande, kan vara pliktig åtaga sig några av dessa ersättningsanspråk.

I första hand måste naturligen, där patronus jämväl haft förvaltningen

av kyrkan om hand, en reglering ske av dess ekonomiska ställning.

Hava patronerna av kyrkans inkomster uppbmit mera än de

utgivit för dess ändamål, bör överskottet, om patronus ej undantagsvis

kan visas hava bättre rätt till någon del av detsamma, utbetalas till

församlingen, under det, där patronerna för kyrkans ändamål nedlagt

större belopp, än som influtit genom dess inkomster, församlingen får

utgiva det överskjutande, därest patronus ej haft särskilda större förpliktelser

mot kyrkan. Principiellt synes den härför erforderliga utredningen

lätt, men möta stora svårigheter, när den i detalj skall utföras

i det särskilda fallet, beroende framför allt på det sätt, varpå patronus

fört kyrkornas räkenskaper, liksom också på ovissheten, huru långt

tillbaka i tiden man rätteligen bör sträcka sina undersökningar, uti vilket

avseende emellertid torde kunna hänvisas till de härom ovan gjorda uttalanden.

Allenast synes det böra tilläggas, att, om bestämda hinder

i något fall skulle möta att ens approximativt angiva kyrkokassans ställning,

patronus åtminstone måste vara skyldig att, på sätt föreskrevs i

Kungl. Maj:ts svar till reduktionsdeputerade den 24 maj 1689, vid

överlämnande av kyrkorna ställa dem i fullt laga skick eller lämna däremot

svarande ersättning.

Men jämte denna undersökning om kyrkornas ekonomiska ställning

måste det även avgöras, huruvida samt i så fall vilka ersättningsanspråk

en patronus kan hava på grund därav, att själva patronatsrätten

och de därmed förbundna förmånerna, särskilt kallelserätten till

präst etc. eller rätten att förvalta kyrkan, berövas honom.

För några patronatsrättigheter torde det ersättningsbelopp, som

på grund därav bör tillkomma patronerna, få anses en gång för alla

bestämt (Allerum, Fulltofta och Hyby), men även eljest har man stundom

vägledning för att åtminstone bestämma det minimibelopp, vara

en patronus kan göra anspråk, i det för patronatsrätterna i flera fall

till kronan utgivits visst ekonomiskt vederlag, som patronerna naturligen

måste anses berättigade återfå, liksom ock ekonomiska uppoffringar mot

kyrka och präst, särskilt efter 19 kap. 12 § kyrkolagen, i mer eller

mindre grad utgjort anledning till andra patronatsrättigheters första

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

uppkomst eller beviljande. Vid bedömande av frågan, i vad man ersättning

för dessa uppoffringar bör tillkomma patronus, måste man

emellertid göra skillnad, allt eftersom denne vid ansökningen om patrouatsrätten

stött sig på välgärningar mot kyrka och präst, som gjorts

av sökanden eller hans förfäder eller av tidigare ägare till den gård,

med vilken patronatsrätten skulle vara förbunden, eller om patronerna

erhållit sagda rätt med vdlkor, att de skulle för dessa åtaga sig vissa

kostnader. I senare fallet synes mera anledning föreligga, att patronus

för dessa kostnader tiliägges ersättning, i den mån hänsyn därtill ej

redan tagits vid utredningen angående kyrkans ekonomiska ställning.

I förra fallet åter torde därtill vara mindre fog, då de gjorda uppoffringarna

ej egentligen kunna betraktas såsom ett vederlag för patronatsrätten,

utan fastmera allenast såsom ett motiv för staten till utdelande

av ett ynnestbevis, liksom också ersättningens belopp i många fall därvid

skulle vara svårt att beräkna.

Där den av patronus mot prästerskapet gjorda uppoffringen består

i upplåtelse av ecklesiastikt boställe (t. ex. Ängelholm), liksom också

där patronus sedermera upplåtit dylikt boställe med uttryckligt villkor

om patronatsrättens bestånd (Bosjökloster, Skabersjö m. fl.), kunna naturligen

församlingarna och Kungl. Majtt besluta, att dessa boställen skola

vid patronatsrättens upphörande återlämnas till patronerna, om saken

lämpligast anses böra ordnas på detta sätt, men torde, därest boställena

i behörig ordning upplåtits för ändamålet, patronerna själva ej kunna

göra anspråk på ett dylikt återfående, utan allenast möjligen på ersättning

för den kostnad, som orsakats av boställets upplåtande. A andra

sidan bör emellertid, på sätt ovan anförts, undersökning vid patronatsrättens

upphörande jämväl ske, om ej patronerna begagnat sin ställning

till att undandraga präster och klockare deras boställen.

Där det ekonomiska vederlag, kronan uppburit för patronatsrätten,

i vilket ofta ingått särskild ersättning jämväl för härligheten till de

ecklesiastika boställena samt den patronus tillagda rätten över kyrkojordarna,

skall till patronus återställas, måste naturligen hänsyn tagas

därtill, om icke särskild ersättning av staten redan lämnats för någon

med patronatsrätten förbunden förmån, varför vederlaget givits, t. ex.

för kronotionden, där den blivit av statsverket inlöst.

Den svåraste frågan är emellertid, om, därest patronerna återfå de

vederlag, de utgivit till kronan, samt ersättning för sina uppoffringar

mot kyrka och präst, om sådan kan ifrågakomma, även därutöver —

bortsett från sådana fall, där eu patronell kyrka jämväl för framtiden

kan beräknas lämna överskott och patronerna kunna visa sig äga rätt

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

till detta eller där dem tillkommer särskild rätt på grund av härligheten

över de ecklesiastika boställena eller den dem tillagda befo^enheten

över kyrkojordarne — själva patronatsrätten kan anses ä^a ett

ekonomiskt värde i patronernas hand. Detta värde skulle väl då närmast

ligga, i själva vokatiousrätten samt rätten att förvalta kyrkan och därför,

alldenstund dessa befogenheter ej medföra någon bestämd årlig inkomst,

i allt fall mera hava karaktären av ett affektionsvärde, men

synes man, om än stora svårigheter möta för tredje man att bestämma

detta värde, dock, därest patronatsrättigheterna tvångsvis upphöra, så

mycket mindre kunna bortse därifrån, som nuvarande patroner nog i

många fall just med hänsyn till dessa befogenheter erlagt en högre

köpeskilling.

Skall vid patronatsrättens upphörande ersättning till patronus utgå

för sådana välgärningar mot kyrka och präst, som legat till grund för

densamma, synes det ej tveksamt, att den, lika med vederlaget för de

av patronus sedermera gjorda utlägg för kyrkan, bör åläggas församlingen.

Vad övriga ovannämnda ersättningsanspråk från patronernas

sida däremot angår, torde de nog, åtminstone till huvudsaklig del, böra

riktas mot staten, genom vars åtgöranden patronatsrätterna i regel tillkommit,

och detta särskilt när pastoratet skall erhålla regal natur.

Beträffande sättet för bestämmande av samtliga ovanberörda ersättningsbelopp

sj-nes det, så vitt överenskommelse mellan vederbörande ej

kan träffas och de icke heller kunna enas om att hänskjuta saken till

skiljemän, böra överlämnas åt expropriationsnämnd, i den ordning kungl.

förordningen den 14 april 1866 om jords eller lägenhets avstående för

allmänt behov föreskriver, därvid kostnaderna för själva expropriationen

väl lämpligen böra bekostas av statsverket.

Vad här anförts, gäller i tillämpliga delar jämväl, där patronus

ej tillkommer administrationen av kyrkan, utan endast de i 19 kapitlet

kyrkolagen stadgade rättigheter.

Det synes emellertid, som om det i flertalet fall måste bliva ett

synnerligen vanskligt uppdrag att i det särskilda fallet bestämma såväl

ersättningsbeloppens storlek som ofta också av vem de skola utgå, och

torde i många fall de krav, som i anledning därav skulle komma att

ställas såväl på staten och församlingarna som stundom även på patronerna,

ej bliva obetydliga.

Skulle Kungl. Maj:t därför ej, åtminstone för närvarande, anse

sig böra tillgripa en så omfattande åtgärd, för vars vidtagande i allt

fall jämlikt 114 § regeringsformen torde fordras samtycke av ridderskapet

och adeln och vilken jämväl, efter verkställd utredning, som

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

dock ej nu föreligger, borde omfatta gamla Sverige, torde det i stället

vara nödvändigt att, i överensstämmelse med vad särskilt 1892 års

riksdag uttalade, vidtaga åtgärder för att underlätta och påskynda frivilliga

överenskommelser om patronatsrätternas upphörande.

Liksom nog många församlingar, när de få klart för sig, att patronernas

skyldigheter i regel ej sträcka sig över kyrkornas inkomster,

lära bliva villigare att ingå på överenskommelser om patronatsrättens

upphörande, torde detsamma helt visst även komma att gälla patronerna,

om----staten, för att erhålla bättre kontroll över det sätt, varpå

de utöva sin förvaltning, föreskreve, att de skola vara skyldiga varje år

ingiva eu till Kungl. Mnj:ts befallningshavande och biskopsämbete ställd,

av verifikationer åtföljd redogörelse för kyrkans förvaltning under det

sist förflutna räkenskapsåret, över vilken redogörelse församlingarna

sedan borde sättas i tillfälle att yttra sig. J)

Ännu mera skulle dock dylika överenskommelser underlättas, om,

t, ex. till eu början för Skåne, Halland och Bohuslän, en person finge

i uppdrag för statens räkning att sammanträda med patronerna samt

omluid för församlingarna och söka, med ledning av föreliggande utredning,

uppgöra förslag till patronatsrätternas upphörande, därvid denne

tillika "kunde tillse, i vad mån jämväl vid frivillig överenskommelse, med

hänsyn till patronatsrättens uppkomst, bidrag från staten möjligen kunde

vara att påräkna, liksom han ock kunde underlätta utredningen om

kyrkans jordar och liknande frågor, särskilt om vederbörande ämbetsmyndigheter

erhölle förständigande att kostnadsfritt lämna de av honom

i dessa avseenden begärda upplysningar.

Även om dessa underhandlingar vid eu del patronatsrättigheter ej

ledde till någon påföljd, finge man i allt fall genott! dem vida bättre

än förut reda på de anspråk, som kunna komma att framställas från

patronernas eller församlingarnas sida, till ledning för de lagstiftningsåtgärder,

som sedermera erfordras beträffande de patronatsrätter, vilka

ej inom den närmaste framtiden, upphöra genom frivilliga överenskommelser.

))

Under framhållande av att frågan om reglering av patronatsrätterna

särskilt fått betydelse med hänsyn till nödvändigheten att även i patronella

församlingar få kyrkotionden avskriven, anförde Thulin rörande

sistnämnda fråga i huvudsak:

»Om patronatsrätterna i deras helhet upphävdes, bleve därigenom 1

1) Genom cirkuläret den 19 december 1902 är numera, såsom förut nämnts, dylik redovisning

föreskriven.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

denna fråga löst på enklaste sättet.

oj r- ~*r----■/-- Atnöjer man sig-emellertid allenast

med att vidtaga åtgärder lör påskyndande av frivilliga överenskommelser

om deras upphörande, kan det ifrågasättas, om icke, ehuru församlingarna,

sa länge kyrkofonden utgår på hittills vanligt sätt, antagligen

aro mera böjda att underkasta sig ekonomiska uppoffringar för patrouatsratternas

upphörande, särskilda åtgärder dock, utan avvaktan därå,

borde vidtagas för att i fråga om kyrkofonden sätta de patronel^ försumma

ställning- som de övrisra,

ö

samlingarna i

1 de yttranden, som avgåvos över 1893 års riksdags förslag om

avskrivning av kyrkofonden, hade flertalet myndigheter föreslao-it att

or tiondegivarnes frikallande från berörda tionde, församlingarna borde

förpliktas att till patronerna årligen erlägga ett kyrkofonden motsvarande

belopp, uttaxerat på församlingarnas invånare enligt grunderna i

den då gällande

lagen

av den \~2 juni 1885. Med hänsyn till vad

statsrådet vid föredragning inför Kungl. Maj:t yttrade över berörda försiag,

synes detsamma ej vidare kunna ifrågasättas såsom eu slutgiltioreglermg

av frågan om kyrkofondens avskrivning, åtminstone med den

ringa kontroll, man hittills haft över det sätt, varpa patronerna fullgjort

sina skyldigheter mot kyrkorna och förvaltat deras kassor.

T stallet har man också tänkt sig, att kyrkofonden skulle från
-

tagas patronerna

befrielse från de med sagda tionde förbundna

)å emellertid, för de tall där patronerna disponera jämövnga

inkomster, vissa skyldigheter ej uteslutande äro

- . mot..——sagua iionae iorDununa

skyldigheter.

val kyrkornas

förbundna med kyrkofonden, utan samtliga förorda inkomster äro att

anse såsom en gemensam fond för bestridande av alla de patronerna

åliggande skyldigheterna mot kyrkorna, om än byggnadsskyldigheten

såsom deu drygaste av dessa närmast ansetts förbunden med kyrkofonden,

har man ej kunnat inskränka sig till kyrkofonden enbart, utan

mast utsträcka det därhän, att, med bibehållande för patromis av Övriga

rättigheter, särskilt kallelserätten till präst, otc., kyrkans samtliga inkomster

och tillhörig-heter, däribland kyrkojordarna, genom ett expropriationsrorlarande

skulle fråntagas patromis, mot det, han befriades från de

honom beträffande kyrkan åliggande skyldigheter.

Då man därvid, även om någon särskild ersättning skulle ifrågakomma

för själva rätten till förvaltningen av kyrkan, undveke den svåra

tragan om uppskattningen av värdet å vokationsrätten, bleve saken betydligt

enklare än vid ett helt upphävande av patronatsrätterna.

I många fall, framför allt där dessa, för sin tillkomst hava att

tacka valgarmngar mot själva kyrkan, eller där patronus åtagit sig särskilda

större skyldigheter mot denna för patronat,srättens ernående, samHihang

till riksdagens protokoll 1921. 1 garn/. 17 höft. t Nr 21. Bilaga). 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

K :lln lull l''ko!

legii yttrande

den 2

maj 1902.

50

manhänger dispositionsrätten över kyrkan emellertid så nära med patronatsrätten

i det hela, att man knappast lämpligen torde böra skilja dem

från varandra, och skulle man i allt fall, med detta sätt att ordna frågan

om tiondens avskrivning, hava släppt ur händerna den åtminstone vid

många patronatsrätter kanske starkaste drivfjädern för patronerna till att

avstå jämväl från vokationsrätten. Det har nämligen hittills visat sig,

vilket naturligen till en del sammanhänger med svårigheten att ekonomiskt

angiva värdet av jus vocandi, att, endast där patronerna disponerat

kyrkornas inkomster, överenskommelser om patronatsrätternas

upphörande kommit till stånd, och synes det i många av de fall, där

patronatsrätterna efter överenskommelse upphört, tydligt, att anledningen

från patronus sida till dess ingående just varit svårigheter med hänsyn

till kyrkans förvaltning och dylikt.

Det synes mig därför, som om man, under avvaktan på de åtgärder,

vilka komma att vidtagas i syfte att få patronatsrätterna helt borttagna,

borde ej såsom en slutgiltig reglering, utan såsom en interimsåtgärd

föreskriva, att vid kyrkotionde^ avskrivning i patronel la församlingar

ett kyrkofonden motsvarande belopp tills vidare skall av forsamlingen

årligen erläggas till patronus — — •>»

Sedan Thulins omförmälda arbeten avlämnats till Kungl. Maj:t,

anbefalldes kammarkollegium att efter vederbörandes hörande avgiva

underdånigt yttrande och förslag i fråga om upphörande av den kyrkotionde,

som ännu utginge i de patronella pastoraten i Skåne, Halland

och Bohuslän. Kammarkollegium anförde i underdånigt utlåtande den

2 maj 1902 i huvudsak: Med hänsyn till de svårigheter, vilka, eftei

vad i Thulins utredning närmare angivits, måste möta vid en avskm - ning av kyrkofonden i patronella pastorat enbart eller i samband med

ett upphörande allenast av den lukrativa delen av patronatsrätti gheterna,

och då dessutom, därest saken ordnades på ettdera av dessa sätt, i många

fall avskaffandet av patronat srättigheterna i övrigt, vilket vore i hög

o-rad eftersträvansvärt, skulle komma att försvåras eller fördröjas, syntes

lämpligast, att man, i syfte att vinna jämväl kyrkofondens avskrivning,

omedelbart vidtoge kraftiga åtgärder iör att få patronatsrätti gherna i

Skåne, Halland och Bohuslän i deras helhet upphävda. För detta ändamål

borde i så fall till en början, på sätt ock i den av Thulin gjorda

utredningen föreslagits, en person erhålla i uppdrag att å statens vägnar

sammanträda med patronerna i nämnda landskap eller deras ombud jämte

ombud för församlingarna ocli söka uppgöra förslag till reglering av

opaginerad Kontrollera mot PDF

patronatsrätterna. Sedan dessa underhandlingar avslutats, skulle man med

ledning av det därvid vunna resultatet lättare kunna skrida till vidtagande

av ytterligare åtgärder för att, så vitt mö jligt, få upphävda jämväl de patronatsrättigheter,

beträffande vilka någon överenskommelse ej kunnat träffas,

vilka åtgärder, om beskaffenheten varav kammarkollegium ej i deuna

ordning ansåge sig böra göra några uttalanden, väl då måste utsträckas

även till patronatsrättigheterna i gamla Sverige. För såvitt emellertid

tiondegivarna i de församlingar, vilkas kyrkotionde innehades under

patronatsrätt, omedelbart och utan avbidan på resultatet av dylika åtgärder,

ansåges böra erhålla befrielse från utgivande av berörda utlaga,

syntes det kammarkollegium, som om, då det ej torde kunna sättas i

fråga, att staten för detta ändamål direkt skulle träda emellan, annan

utväg ej sto de till buds än att, vid upphörandet av sagda tionde, församlingarna

ålades att till patronerna, utan rubbning i övrigt av patronatsrätterna,

årligen lämna fullt vederlag för densamma. Med hänsyn

till vad chefen för ecklesiastikdepartementet härutinnan anfört i statsrådet

vid föredragning av ärendet angående kyrkotiondens avskrivning, tvekade

kammarkollegium emellertid att förorda eu dylik reglering, och

ansåge kammarkollegium den i allt fall ej kunna ifrågasättas under annan

förutsättning än att den befraktades allenast såsom eu interimistisk åtgärd,

så att samtidigt kraftiga åtgärder vidtoges för patronatsrätternas avskaffande,

liksom det ock vore av särskild vikt, att för sådant fall patronerna

förklarades skyldiga att, på sätt i Thulins utredning föreslagits, lämna

redovisning för kyrkans förvaltning.

lfa ärendet härefter den 19 december 1902 föredrogs inför Kungl. chefen* för

Maj:t, yttrade chefen för ecklesiastikdepartementet till statsrådsproto- öcklesiastikkollet:

Departementschefen kunde ej finna sig tillfredsställd med det ieT^trandé

sätt, varpå kammarkollegium ville söka finna eu lösning av den stora den 19 de_

fråga, som i följd av omständigheternas makt i sammanhang med '' m Pr 1

tiondeavskrivningen skjutits i förgrunden, frågan om patronatsrättens

slutliga upphävande. Under erkännande av vikten av att kraftiga åtgärder

omedelbart vidtoges för att få patronatsrätterna i deras helhet

upphävda, hade kammarkollegium föreslagit att för detta ändamål man

till en början skulle stanna vid att åt en person lämna i uppdrag att

å statens vägnar sammanträda med patronerna eller deras ombud jämte

ombud för församlingarna och söka uppgöra förslag till reglering av

patronatsrättigheterna. Det vore ej att antaga, att härigenom skulle

kunna vinnas synnerligen mvcket mera än genom den i cirkuläret den

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

11 november 1892 förekommande bestämmelsen, att vederbörande visitatorer

skulle tillspörja under patronatsrätt varande församlingar, om

de önskade patronatsrättens upphörande, och söka att, i vad på dem

kunde ankomma, befrämja åstadkommandet av överenskommelse.

Under anmärkande att patronatsrätten hade två särskilda sidor,

den ena, rätten att kalla präst, ofta benämnd jus patronatus non lucrativum,

och den andra jus patronatus lucrativum eller rätten att under,

vissa villkor och mot fullgörande av vissa skyldigheter förfoga över

kyrkans och stundom jämväl prästerskapets egendom, yttrade departementschefen

vidare: »Det torde enligt mitt förmenande icke kunna förnekas,

att dessa patronatsrättens särskilda sidor äro skilda, institut, något

som vinner stöd jämväl därav, att ännu förekomma exempel på att

lukrativ rätt kan finnas utan därmed förenad kallelserätt, liksom den

senare allmänt förekommer utan den förra. Man har hittills, såsom av

det föregående framgår, betraktat dessa båda institut hava den natur,

att icke något av dem kan mot rättsinnehavarens bestridande genom

lagstiftning tvångsvis, utan särskild ersättning rubbas, och man har

härvid, såväl i avseende på det ena som det andra, hänvisat på expropriationsförfarande.

Jag vågar, vad kallelserätten angår, hysa en annan åsikt. Beträffande

densamma anser jag till eu början expropriationsföriarandet.

ej användbart-. Ett sådant måste riktas mot ett föremål av i någon

mån reellt, i penningar mätbart värde. 1 ingen av de lukrativt patronel

la församlingar, där överenskommelse om patronatsrättens upphörande

ägt rum, har heller, så vitt av de därom utfärdade nådiga brev kan

inhämtas, någon värdering av kallelserätten ens satts i fråga, vilket

dock icke hindrar, att densamma tacite tillagts värde. Må vara att,

såsom av nu föreliggande handlingar framgår, å vissa håll detta värde

upptaxerats och att vid egendomsköp detta upptaxerade värde erlagts,

sä bevisar detta intet annat, än att den tillfällige köparen antingen ansett

den köpta egendomen i verkligheten så mycket värd, att han gärna

betalat detta efter hans uppfattning i säljarens inbillning tillskapade

plus, eller att han helt subjektivt ansett kallelserättens utövning inne

bära en sådan utmärkelse, att han fördenskull överbetalat egendomen.

Vilkendera av dessa grunder, som vid köpets avslutande varit bestämmande,

torde objektivt sett vara outgrundligt, enär man här inträder

på ett område, där mänsklig fåfänga, ärelystnad eller särskilt intresse i

dylika ting bli de värdebestämmande faktorerna, och på sådana rent

lingerade värden torde expropriation ej få grundas. Med den uppfattning

rörande kallelserättens inre art och natur jag hyser, och varom

opaginerad Kontrollera mot PDF

mura framdeles, anser jag ej ens varken ur rätts- eller billighetssynpunkt

påkallat att, därest för något fäll fullt bevisas, att den ursprunglige

patronus för kallelserättens erhållande gjort eu materiell uppoffring,

vars värde i nutida mynt skulle kunna beräknas, detta värde eller del

därav bör, om kallelserätten borttages, ersättas eu nuvarande ägare av

egendomen. Denna min åsikt äger ock otvivelaktigt historiskt stöd.

Av ålder har själva patronatet från kyrkans sida betraktats såsom en

hennes medlemmar beskärd andlig förmån, som därför varken fick köpas

eller säljas; en sådan försäljning skulle enligt medeltida åskådning varit

att anse såsom simoni.

Skulle emellertid kallelserätten icke kunna omintetgöras, varken

genom lagstiftning tvångsvis eller genom expropriation sförfarande, lärer

den icke kunna avskaffas på annan än den frivilliga överenskommelsens

väg. Men då alltid en mängd patroner skola belinnas ovilliga att inlåta

sig på denna väg, skulle kallelserätten aldrig kunna helt avskaffas.

Till ett sådant, i eu fråga som denna, mot eu sund samhällsutveckling

stridande resultat får man ej komma. Tillfällen finnas, då de yttre

omständigheterna, som skapat eu rättsgrundsats, icke längre förefinnas

eller väsentligen förändrats. Då bliver det nödvändigt, att rättsgrundsatsen

försvinner eller omformas efter de förändrade förhållandena, och

det kan då även inträffa, att enskild rätt måste vika för allmän.

På den tid, då kyrkan, — — —, såsom en självständig juridisk

person, såsom en stat i staten, genom sina biskopar tillsatte allt prästerskap,

då församlingsbegreppet ej utbildats och kostnaden för den kyrkliga

institutionen pcb själavården i de patronella socknarna i övervägande

grad vilade på patronerna, såsom de där ofta ägde största delen av

socknens jord, kunde intet tvivel råda om den rättsliga befogenheten

för kyrkan att åt patronerna, med hänsyn till deras för kyrkan gjorda

uppoffringar, avstå en del av sin egen makt eller, med andra ord, att

i enskildes händer lämna en rätt, som förorsakade intrång i dess egen

rätt. Men denna rättsgrund har fallit, då beträffande prästvalen i allmänhet

de yttre omständigheterna förändrats så. att kyrkan förlorat

denna förhärskande ställning, församlingen och staten beträffande prästvalet

intagit dess plats, den ursprungliga egendomen, varmed patronatsrätten

varit förbunden, såsom ofta är fallet, styckats, patronus endast

efter samma grunder som övriga församlingsmedlemmar deltager i kostnaderna

för kyrkotjänstens uppehållande samt den presentationsrätt i de

under patronat lydande församlingarna, som ursprungligen varit eu

inskränkning i episkopatets makt, i stället blivit en inskränkning, förutom

i statsmyndigheternas, vilket icke ur rättssvnpunkt torde så mycket.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

betyda, jämväl i församlingens lätt. Den tid bär kommit, då grundsatsen

om församlingens rätt att, där ej ett särskilt statsintresse påkallar

undantag, såsom fallet kan vara med vissa prebendepastorat, vid

valet av den utav församlingen själv avlönade själasörjaren hava ett

ord med i laget, till följd av utvecklingen så ingår i församlingsbegreppet,

att möjligheten för en enskild person att köpa det avgörande inflytandet

på tillsättningen av eu sådan församlingens tjänsteman kännes

nära nog lika rättskränkande, som om en tjänsteman skulle tillerkännas

behörighet att själv köpa sig tjänsten. Då numera, såsom påpekats,

allt det väsentliga, som låg till grund för det ifrågavarande institutet,

till följd av samhällsutvecklingen är borta, är tiden inne för lagstiftningen

att undanröja denna undantagsrätt för enskild man, som nu och

framdeles måste kränka en från själva församlingsbegreppet oskiljaktig

allmän rätt.

Till den slutsatsen, att detta undanröjande kan ske utan all

penningersättning, kommer man vid eu närmare analys av kallelserättens

natur. Utgående därifrån, att varje rättsinstitut innerst syftar

åt vad gott och rätt är, måste man tänka sig, att stiftaren, som bekostat

byggandet av eu kyrka, gjort detta av kristligt nit, icke av

självisk beräkning att för sig och efterkommande tillskansa sig rättigheter,

och att, såsom förut framhållits, anledningen för kyrkan att meddela

kallelserätt härrört från erkänsla åt stiftaren för utövad välgörenhet.

Man missuppfattar enligt min åsikt själva grunden för kallelserättens

institut, om man föreställer sig, att kyrkan liksom köpt stiftarens

egendom mot kallelserätten såsom valuta. Pin sådan missuppfattningsynes

mig bero på, att man ej behörigen särskiljer kallelserätten från

den lukrativa rätten och hänför de oegentligheter, för vilka den senare,

enligt vad historiken utvisar, varit utsatt, jämväl till den förra. Man

synes mig beträffande kallelserätten — undantagen kunna icke rubba

själva grunden för institutet — med fullt fog kunna förutsätta, såväl

hos stiftaren som hos kyrkan, förefintligheten av övertygelse därom, att

det religiösa intresse, båda velat tillgodose, bättre skulle främjas, om

tillsättningen av själasörjare bleve beroende av stiftaren och hans efterkommande,

än på annat sätt, t. ex. genom val av eu obildad menighet,

för vars uppträdande former saknades eller ännu icke tillräckligt utbildats.

Betraktar man saken så, får kallelserätten icke något att göra

med äganderätten, utan föres man in i en åskådning, enligt vilken

institutet närmar sig vad som skulle kunna kallas en donation; eu

donation för något opersonligt, för ett heligt ändamål, till vilken donation

den enskilde bidragit genom sin gåva, kyrkan eller sedermera konunga
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

makten genom gengåvan att avstå en del av siu makt. Därest ett

sådant betraktelsesätt godkännes, bör och kan lagstiftningen sträva att

åstadkomma föreskrifter, varigenom avsikten med stiftelsen vinnes eller

så att säga donatorernas vilja behörigen respekteras. Så kan icke numera

antagas vara fallet; och jag känner mig övertygad därom att,

därest de ursprungliga patronerna kunde uttala sin mening, flertalet av

dem skulle förklara det stridande mot deras vilja, att under nuvarande,

av dem i ingen mån förutsedda, förändrade förhållanden kallelserätten

till präst utövades av vilken ägare som helst till deras egendom eller

del därav, även om denne ägare vore ett bolag. Ser man saken sålunda,

lärer varje anspråk på penningeersättning, framställt av nuvarande eller

blivande ägare utav den egendom, med vilken patronatsrätt förenats,

med l‘og kunna tillbakavisas.

Av det anförda framgår, att jag icke anser, att man i kallelserätten

kan inlägga begreppet om en okränkbar äganderätt. Så har ej

heller saken uppfattats i de skandinaviska grannländerna, där patronus’

kallelserätt till präst upphört, utan att ersättning lämnats vederbörande,

tj- man får ej förutsätta, att statsmakterna i dessa med oss i konstitutionellt

hänseende likställda länder genom sina till kallelserättens upphävande

ledande beslut vidtagit åtgärder, som innebära våld på enskild

äganderätt.»

Departementschefen förklarade sig för egen del ej tveka att tillstyrka,

att omedelbart toges ett bestämt steg för upphävande av patroni

kallelserätt till präst, och uttalade tillika den mening att, därest kallelserätten

förklarades skola utan vidare upphöra, nuvarande patroner borde,

så länge de innehade den egendom, med vilken patronatsrätten vore

förbunden, bibehållas vid den dem tillerkända kallelserätt och alltså

rätten upphöra endast i mån av deras avgång, dock att kallelserätt, som

tillkoinme bolag, borde omedelbarligen upphöra.

Vidkommande den lukrativa delen av patronatsrätten, ansåg departementschefen,

att man i avseende därå — i motsats mot vad som gällde

kallelserätten — hade att göra med huvudsakligen privaträttsliga befogenheter,

vilkas upphörande man visserligen borde söka åvägabringa, men

dock i en annan ordning än som föreslagits med hänsyn till kallelserätten.

Rörande regleringen av patronatsrätternas lukrativa sida yttrade

departementschefen — efter betonande av de svårigheter, som i betraktande

särskilt av den utav Thulin anmärkta bristfälliga beskaffenheten

av kyrkoräkenskaperna i de patronella församlingarna måste vid eu avveckling

av patronatsrätterna möta för ett fastställande av kyrkokassa^

ställning — att en utredning borde föregå de lukrativa rättigheternas

opaginerad Kontrollera mot PDF

avskaffande. Denna utredning-, som för varje särskilt fall måste ske

ock vid vilken befogenheten av patronernas och församlingarnas ömsesidiga

anspråk skulle undersökas, borde äga rum inom eu sammanhängande

tidsperiod, så kort som möjligt. Närmaste målet för utredningen

bleve att befria patronus från honom åliggande skyldigheter

samt överflytta på församlingen de med patronatsrätten förbundna inkomster

och förmåner, med undantag av kronotionden. Det vore att

hoppas, att genom eu sådan utredning och därpå byggda förslag antalet

godvilliga överenskommelser mellan patronerna och församlingarna

skulle väsentligen ökas. Först efter det utredning och förslag förelåge

och sig visat, vad på frivilliga överenskommelsens väg och genom administrativa

åtgärder stode att vinna, torde tiden för lagstiftningens direkta

ingripande vara kommen. Verkställandet av utredningen ocli upprättandet

i första hand av förslagen syntes lämpligast böra överlämnas till

tre gode män lör vartdera av de fyra län, inom vilka lukrativt patronella

pastorat förekom me, en, för ett eller flera län, utsedd av Kung!. Maj:t,

en utsedd av församlingen samt en utsedd av patronus, därest denne

ej föredroge att själv deltaga i utredningen. Till dessa gode män, vilka

borde sammanträda på tid, som, enligt förslag av den av Kungl. Maj:t

utsedda ledamoten, av Kungl. Maj:ts befallningshavande för varje församling

bestämdes, skulle patronernas räkenskapsredovisningar insändas,

och borde gode männen äga att av vederbörande myndigheter erhålla

erforderliga upplysningar i allt vad som för fullgörande av’ dem lämnat

uppdrag erfordrades. Av gode männen upprättade förslag skulle insändas

till Kungl. Maj:ts befallningshavande, som efter det vederbörande

blivit hörda, hade att till Kungl. Maj:t inkomma med eget yttrande,

varefter Kungl. Maj:t, sedan kammarkollegium yttrat sig, skulle meddela

beslut, huruvida och i vad mån det upprättade förslaget kunde å Kungl.

Maj:ts och kronans vägnar godkännas.

I fråga om den ännu återstående delen av kyrkotionde, som åtföljde

patronatsrätt, uttalade departementschefen, att densamma borde

vid viss tid upphöra att erläggas av de tiondeskyldiga och att från

samma tid och så länge den lukrativa patronatsrätten i en församling

ägde bestånd ett samma tionde i värde motsvarande — efter vissa närmare

angivna grunder uttaxerat — belopp skulle, där ej annan överenskommelse

träffades, såsom vederlag av församlingen till patronus

erläggas.

Som emellertid huvudfrågan eller frågan om kallelserättens upphörande

ankomme på justitiedepartementets föredragning och frågorna

om den lukrativa sidan av patronatsrätten samt om kyrkofonden i de

opaginerad Kontrollera mot PDF

patronella församlingarna vore beroende av denna huvudfrågas behandling,

inskränkte sig departementschefen till att hemställa — förutom om

utfärdande av cirkulär, varigenom patronerna ålades årlig redovisningsskyldighet

— att protokollsutdrag i ärendet måtte överlämnas till justitiedepartementet

för den vidare behandling av frågan om kallelserättens

upphörande, som på samma departement ankomme; och blev denna hemställan

av Kungl. Maj:t bifallen.

I riksdagen har frågan om patronatsrätternas upphörande varit

på tal vid några tillfällen jämväl under de senare åren.

Vid 1902 års riksdag väcktes inom andra kammaren förslag om

skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan, att Kungl. Maj:t måtte låta

utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lag, varigenom patronatsrätten

förklarades upphävd och därav påkallade närmare bestämmelser

meddelades. Motionen, som remitterats till tillfälligt utskott,

lades av kammaren till handlingarna, enär densamma icke ansågs tillhöra

tillfälligt utskott samt var för sent väckt för att kunna remitteras

till ordinarie utskott.

T en inom andra kammaren vid 1903 års riksdag väckt motion

framställdes enahanda yrkande, som innefattades i motionen vid föregående

riksdag. Lagutskottet hemställde att, som frågan om patronatsrättens

upphörande dåna era vore i hela dess vidd föremål för Kungl.

Maj:ts behandling, motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd

föranleda; och bifölls denna hemställan av kamrarne.

I ett par i andra kammaren till chefen för justitiedepartementet

framställda interpellationer, den ena vid 1908 och den andra vid 1911

års riksdag, har slutligen bragts å bane frågan om patronatsrätternas

avskaffande.

Efter det frågan om kallelserätternas upphörande överlämnats till

justitiedepartementet, bär sekreteraren i marinförvaltningen Arvid Bäckström

utarbetat förutnämnda utredning rörande dylika rättigheter, förefintliga

utom Skåne, Halland och Bohuslän.

1 en avdelning av nämnda arbete tiar Bäckström behandlat frågan

om patronatsrätternas upphörande och härom i huvudsak anfört:

Med anledning av 1892 års cirkulär hade omkring hälften av de

patronella församlingarna åtsports rörande sin ställning till frågan om

patronatsrätternas upphörande. Av de församlingar, som åtsports, hade

30 uttalat sig för patronatsrättens upphörande och 19 för dess bibehållande.

Församlingarnas ställning till patronatsfrågan svntes åtminstone

i några fall hava berott på de materiella fördelar, som ansetts

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 17 käft. (Nr 21. Bilaga). 8

JS02 iis

riksdag.

1908 års

riksdag.

1908 och

1911 års

riksdagar.

Bäcks träns

uttalande.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

medfölja patronatsrätten och vilka befarats kunna gä förlorade med

patronatsrättens upphörande. Ehuru de patronel^ församlingarna således

icke i detta sammanhang i någon större omfattning uttalat- sig för

patronatsrättens upphörande, torde de talrika tvister, som under gångna

tider förekommit om särskilda patronatsrättigheters upphävande eller

inskränkande, med tillräcklig tydlighet utvisa församlingarnas verkliga

ställning till denna fråga.

De nuvarande kyrkliga förhållandena och särskilt de bestämmelser,

som numera gällde beträffande tillsättning av prästerliga tjänster,

talade även med allt större bestämdhet för patronatsrättens upphörande.

Den åsikt torde jämväl allt mera göra sig gällande, att ett upphävande

av denna ratt icke innebure någon kränkning av patronernas rätt

ävensom att någon ersättning för själva kallelserätten icke borde ifrågakomma.

I regel torde ej heller patronerna kunna med fog framställa anspråk

på återgång av donation till kyrka eller präst eller ersättning för

kostnad, varpå patronatsrätt kunde grunda sig. Eu återgång av gjord

donation torde väl knappast kunna ifrågasättas. Hade emellertid donation

ägt rum eller kostnad gjorts under uttryckligt förbehåll, att patronatsrätt

till viss församling därför skulle erhållas, eller hade sådan rätt tillerkänts

någon under villkor, att viss donation eller kostnad gjordes,

och detta villkor sedermera fullgjorts, torde det kunna sättas i fråga,

huruvida anspråk av nuvarande patronus på ersättning för dylik donation

eller kostnad kunde eller borde utan vidare avvisas. Det vore emellertid

allenast ett fåtal patronatsrättigheter, som tillkommit på angivna sätt.

I de församlingar, varest patronatsrätten ansetts medföra särskilda

skyldigheter i avseende på byggnad eller underhåll av kyrka och prästgård

eller utgörande av särskilda bidrag till avlöning av kallad prästman,

syntes patronerna kunna hysa berättigade anspråk på att dessa

skyldigheter upphörde med patronatsrättens upphävande.

Därest bestämmelser om dylika skyldigheter vore intagna i resolutioner

om lönereglering för prästerskapet i respektive församlingar, torde

skyldigheterna emellertid icke under gällande löneregleringsperiod kunna

utan vidare upphöra. Ett upphävande av patronatsrätten i dylika fall

utan medgivande av nuvarande patroner torde således förutsätta vidtagande

av åtgärder för dessa särskilda skyldigheters upphörande eller

för beredande av ersättning till patronus för deras fortfarande fullgörande

under löneregleringsperioden. I annat fall syntes patronatsrätten

icke böra upphävas, förrän den löneregleringsperiod, varunder dylik

skyldighet skulle fullgöras, gått till ända.

opaginerad Kontrollera mot PDF

5h

Rörande antalet nu i riket befintliga patronatsrätter framgår av

Bäckströms och Thulins förutnämnda utredningar — och sedan vissa

efter avgivandet av nämnda utredningar skedda förändringar iakttagits —

följande:

Utom i Skåne, Halland och Bohuslän förekomma patronatsrättigheter

allenast i de gamla svenska landskapen och finnas där sådana i

Uppsala, Linköpings, Skara, Strängnäs, Västerås, Växjö, Göteborgs och

Karlstads stift.

1 (järn,la Sverige1) utses kyrkoherde patronelit i 66 pastorat. Av

dessa pastorat äro 8 alternativt patronella. T 32 av nämnda 66 patronella

pastorat tillkommer patronus rätt jämväl att utse komminister,

med eller utan alternering.

Dessutom tillsättes uti 12 annex- eller kapellförsamlingar, tillhörande

icke-patronella pastorat, komminister eller kapellpredikant i

patronell väg.l 2)

I Skåne, Halland och Bohuslän utses i 47 pastorat kyrkoherde

patronelit.3 4) Av dessa 47 pastorat äro 21 alternativt patronella.

I 43 av de patronella pastoraten i nu nämnda provinser är patronatsrätten

lukrativ1); dock att i några fall rätten ej är lukrativ i avseende

å eu av de under patronat varande församlingarna i pastoratet.5)

Sammanfattar man det sagda framgår, att för närvarande i riket

finnas 125 patronatsrätter, varav 43 äro lukrativa patronatsrätter. T eu

närsluten bilaga finnas de särskilda patronatsrätterna upptagna.

Antalet nu

befintlig!) patronatsräfftr.

l) Såsom patronatsrätter hava nedan räknats följande kallelserätter, som av Bäckström

betecknats såsom »med patronatsrätt jämförliga kallelserätter», nämligen kallelserätten till kyrkoherdebefattningarna

i Voxna och Söderfors samt till kapellpredikantsbefattningarna i Svabensverk,

Nämdö, Svartnäs och Gustav Adolf; däremot har ej inräknats kallelserätten till en e. o.

prästerlig tjänst inom Söderala församling, vilken ock av Bäckström förts under angivna beteckning.

Frågan om nämnda kallelserätter beröres i annat sammanhang (speciella motiveringen

under 1

-) Bland sistnämnda patronatsrätter hava ej inräknats kallelserätterna till komministersbefattningen

i Älvsbacka och till kapellpredikantsbefattningen i Nianfors. vilka patronatsrätter efter

avlämnandet av Bäckströms utredning upphört.

:l) Häri äro ej inräknade Herslöv, Ottarp samt Grimeton och fiolfstorp, varlill patronatsrätten

efter avlämnandet av Thulins utredning upphört. Däremot Höganäs, vars egenskap av

patronellt pastorat Thulin anser tvivelaktig. Frågan om Höganäs beröres i annat sammanhang

(speciella motiveringen, 1 §).

4) Icke-lukrativ allenast i Höganäs, Norra Vram och Bjuv, Kiseberga och Färingtofta samt

Valda och Släp.

‘t Törringe församling, Bléntarps församling och Ängelholms församling.

s. 60 Kontrollera mot PDF

4

PatronatIs - rätterna*

upphör and c

påkallat.

60

Det kan svårligen förnekas, att patronatsrätten för nutida rättsåskådning

ter sig såsom en i hög grad föråldrad institution. Denna

institution, som uppkommit under en tid, då ofta nog all jord i eu

församling lydde under något där beläget gods och då godsägaren ej

utan fog kunde antagas äga bättre förutsättningar än en måhända

obildad menighet att bestämma om valet av församlingens själasörjare,

har i mån av en alltjämt fortgående delning av joi''den och menighetens

ökade bildning alltmer undandragits det naturliga stöd, den en gång ägt.

Enligt nutida rättsåskådning ligger otvivelaktigt något stötande

däri, att rätten att tillsätta den själasörjare, som verkar inom församlingen

och avlönas av denna, får gå i handel tillsammans med en egendom.

Den enskildes företrädesrätt, för vilken numera ej synes föreligga

i det hela annat skäl, än att densamma av ålder följt med en

viss egendom, har kommit att te sig såsom ett obehörigt intrång i församlingens

rätt. Då enligt 1910 års lag angående tillsättning av prästerliga

tjänster alla röstande inom församlingen tillagts lika inflytande

vid prästval, har rätten att i församlingar i allmänhet bestämma om

tillsättning av själasörjare i än högre grad än tillförene fått karaktären

av en församlingsmedlemmarnas personliga angelägenhet, och ter sig

därför nu företrädesrätt för eu enskild person ännu mera stötande än förut.

Ehuru det ej lärer kunna påstås, att patronatsrätterna hittills i

allmänhet handhafts på ett sådant sätt, att anmärkning mot utövningen

därav med fog kan göras, måste befintligheten av dessa företrädesrätter,

som så föga överensstämma med gällande åskådning och därför lätteligen

opaginerad Kontrollera mot PDF

kunna bliva ett frö till misshällighet inom församlingarna, vara till men

för kyrkan och dess intressen. Härtill kommer, att jordegendom nu

vida oftare än förr går ur hand i hand och att till följd härav den

farhågan ligger rätt nära, att jord, vid vilken patronatsrätt är fästad,

kan komma att innehavas av personer, som ej äga erforderligt intresse

och nödiga förutsättningar att på ett behörigt sätt utöva rätten. Och

möjlighet torde ej finnas att, utan att helt och hållet förändra patronatsrättens

karaktär, åstadkomma verksam kontroll över rättens utövning.

Vad nu yttrats närmast med tanke på den väsentligaste sidan av

patronatsrätten, patroni kallelserätt, gäller till stor del även i avseende

å patroni förvaltning av kyrkan med vad därtill hörer. Svårligen kan

förnekas, att patroni kyrkoförvältning framstår såsom ett föga påkallat

förmynderskap över församlingen. Såsom ytterligare skäl för reglering

av patronatsrätten i denna del har numera kommit önskemålet att även

i patronel]a församlingar få kyrkofonden avskriven.

Här må ock hänvisas till det strävande i riktning av patronatsrätternas

upphävande, som under snart ett sekel gjort sig gällande, ett

strävande, som även från kyrkliga myndigheters sida vunnit vidsträckt

anslutning.

Slutligen må framhållas, att frågan om patronatsrätternas upphörande

för närvarande är av särskild praktisk betydelse av den anledning,

att patronatsrätterna kunna vara till hinder för genomförande

av de förändringar i fråga om pastoratens indelning och annat, vilka

vid nu pågående prästerliga löneregleringar kunna finnas önskvärda.

Vad nu anförts torde giva vid handen, att patronatsrätternas

upphörande är i hög grad påkallat av allmänt intresse.

Att patronatsrätterna ej kunna förväntas bliva upphävda allenast

genom godvillig överenskommelse i den ordning, som anvisas i cirkuläret

av den 11 november 1892, lärer vara otvivelaktigt. Hen ytterst

ringa verkan nämnda cirkulär haft — efter detsammas tillkomst hava i

hela riket allenast 8 patronatsrätter, varav7 6 lukrativa, upphört — torde

oförtydbart giva vid handen, att ändamålet ej står att uppnå utan (ät

mera omedelbart ingripande från lagstiftningens sida.

Het gäller dä att undersöka giltigheten av de skäl, som åberopats

mot ett upphävande av patronatsrätterna. Såsom av historiken framgår,

hava yrkanden om patronatsrätternas avskaffande — dessa yrkanden

må hava avsett enbart kallelserätten eller ock jämväl den lukrativa

sidan av'' patronatsrätterna — vid många tillfällen mötts med förklaring,

att, då patronatsrätterna vore förbundna med besittandet av viss egen
-

Hinder för

p citronat sätt

ornat upphävande

?

Privaträtt er

eller offentligo

rättigheter ?

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kallelse
rftUen.

dom, desamma ej kunde utan ingrepp i äganderätten tran in gas patronerna.

Man har även uttryckt sig så, att patronatsrätterna ej kunde utan ingrepp

i äganderätten betagas patronerna utan motsvarande ersättning. Och

slutligen har skälet så formulerats, att ett avskaffande av patronatsrätterna

skulle innebära intrång i en rätt av övervägande privaträttslig

karaktär. Det lärer till en början vara klart, att, även under antagande

att patronatsrätten vore en sida av äganderätten till patrongodset eller

att den eljest vore eu privaträtt, hinder ej kan möta att, därest ett

allmänt intresse så bjuder, avskaffa densamma mot det att patronus

erhåller fullt vederlag för sin rätt. Något annat torde man väl näppeligen

heller velat påstå. Då man, med åberopande av förutnämnda skäl,

hänvisat till frivilliga överenskommelser mellan församlingar och patroner

såsom den enda väg, som för patrouatsrätternas upphörande kunde

anlitas, lärer väl detta fastmer berott på, att man — såsom ibland

jämväl antytts — ansett staten ej böra betungas med några kostnader

för ändamålet och församlingarna ej höra åläggas att mot sin önskan

vidkännas dylika kostnader, varjämte även säkerligen varit i tanke den

obestridliga svårigheten att finna någon grund för beräkning av den

ersättning, som skulle lämnas för en patronatsrätt. Att ersättning för

en patronatsrätt, som avhändes patronus, måste lämnas, skulle emellertid

följa av dess privaträttsliga karaktär.

Fråga bliver då, huruvida patronatsrätten över huvud taget är eu

privaträtt.. Avgörande för denna fråga är emellertid varken den omständigheten,

att rätten utövas av enskild person, eller det förhållandet,

att rätten — vilket för övrigt ej alltid varit fallet — är bunden vid

äganderätten till en viss fastighet. Det är rättens innebörd, som be
stämmer,

huruvida rätten är eu privaträtt eller en offentlig rätt.

Vad nu angår den väsentligaste sidan av patronatsrätten, eller

kallelserätten, torde denua obetingat vara att hänföra till rättigheter

av offentlig natur. Prästtillsättningen i eu församling är och torde

alltid hava ansetts såsom en offentlig funktion. Grunden till att åt

en enskild person uppdragits bestämmanderätt i fråga om prästvalet

i församlingen är utan tvivel att tinna i det antagande, att församlingens

och kyrkans intresse vore väl betjänt därigenom att bestämmandet

lämnades åt en viss enskild person eller ägaren av ett visst

större gods. Det är alltid i samhällets och ej i eget intresse, som pa
tronus

har att utöva denua bestämmanderätt. Eu motsvarighet till

kallelserätten erbjuder den domsrätt, som i äldre tid understundom varit

förenad med vissa större gods. Därav att staten uppdragit sin rätt
skipningsmvndighet

till godsinnehavaren följde ej. att denna myndighet

opaginerad Kontrollera mot PDF

förlorade sill offentligt rättsliga karaktär. Utan tvivel kau benägenheten

att i patronatsrätten se en privaträttighet till ej ringa del förklaras

därav, att kallelserätten ej sällan bär förvärvats i förbindelse med

rättigheter, som tillädes patronus för hans egen del, ävensom att staten

plägat begagna sig av den begärlighet patronatsrätterna ägt — väl

mest på grund av dessa andra rättigheter — till att betinga sig vederlag

för patronatsrätt. Uppenbart torde emellertid vara, att varken kallelserättens

förbindande med sådana andra rättigheter eller arten av det fång.

varigenom kallelserätten förvärvats, kan åt kallelserätten giva en förändrad

innebörd, sä att densamma erhåller karaktär av privaträtt. Dä

kallelserätten ej innebär någon förmån, som tillagts patronus i hans

eget intresse, lärer det ej kunna ifrågakomma att vid upphörande

av patronatsrätt tillägga patronus ersättning för själva kallelserätten.

Pin fråga för sig, som sedermera skall beröras, är den, huruvida något

anspråk kan grundas å de uppoffringar, som stå i samband med kallelserättens

uppkomst.

Beträffande de befogenheter, som innebäras i den lukrativa sidan Lukrativa

av patronatsrätten, äro dessa, åtminstone till en del, av den beskaffenhet, patronaträtt

påståendet om patronatsrättens privaträttsliga karaktär å dem äger rätten,

sin giltighet. I den mån patronatsrätt innefattar en förmån åt patronus

för hans egen del, såsom t. ex. fallet i allmänhet är med rätten att

uppbära kronotionde, föreligger sålunda tydligen en privaträtt, som ej

bör avhändas patronus utan att fullt vederlag därför lämnas. Om åter

patronus har att utöva en befogenhet ej i eget utan i samhällets intresse,

är denna att räkna till offentlig rätt. Såsom en befogenhet av

sistnämnda slag torde böra anses patroni kjTkoförvaltning, där denna

ej innebär rätt att för annat än kyrkans ändamål förfoga över dess inkomster.

Då vi nu gå att undersöka vad vid ett upphävande av patronats- Kcgicringen*

rätterna bliver att iakttaga i avseende å de särskilda befogenheter, som ''ThZuddrau.

kunna däri ingå, må vi först något närmare taga i betraktande de „ Den iukra_

befogenheter, som jämte kallelserätten intaga främsta rummet, eller de tiva sidan «<•

befogenheter av ekonomisk natur, varpå man syftar med benämningen p^HenU

lukrativ patronatsrätt.

Såsom framgår av den redogörelse, som förut lämnats angående

patronatsrätternas uppkomst och beskaffenhet, äro patronatsrätterna i de

forna danska provinserna Skåne, Halland och Bohuslän av, i stort sett,

en annan typ än patronatsrätterna i det gamla Sverige, i det att vid

de förra kallelserätten i regel är förbunden med vissa befogenheter

opaginerad Kontrollera mot PDF

av ekonomisk natur. Då intet i lag tinnes särskilt stadgat rörande

dessa patronatsrättigheter, de s. k. lukrativa patronatsrätterna, bliva

patronatsbroven den väsentligaste ledtråden för bedömande i varje enskilt

fall av rättens innehåll. Patronatsbreven hava tillkommit under

olika tider och äro till sitt innehåll vitt skiftande. Att flerfaldiga i dem

givna föreskrifter äro svårtydda framgår av de många rättegångar, som

under tidernas lopp förekommit. Tolkningssvårigheterna förökas därav

att man i betydande omfattning har att taga hänsyn till äldre rättsåskådning

och i avlägsen tid rådande praxis.

Det slutmål, vartill eu reglering av den lukrativa sidan av patronatsrätten

skall föra, måste givetvis vara, att de befogenheter, som tillkomma

patronus i denna hans egenskap, skola upphöra och patronus

tillika befrias från de skyldigheter, som äro med dessa förenade.

Patron! kyrkoförvaltning, som utgör den viktigaste av hithörande

befogenheter, skall sålunda bringas att upphöra samt förvaltningen av

kyrkan med vad därtill hörer övertagas av församlingen. Vid genomförandet

av regleringen i denna del möta, såsom den föregående framställningen

giver vid handen och särskilt synes av Thulins yttrande om

patronatsrätternas upphörande, avsevärda svårigheter. Om än beträffande

den patronella kyrkoförvaltningen i Sverige kan såsom huvudregel

uttalas, att patronerna allenast för kyrkans ändamål äga rätt att disponera

över dess inkomster och att patronerna ej hava skyldighet att för

sagda ändamål använda andra än kyrkans inkomster, har man att räkna

med att förhållandena understundom kunna såväl i ena som i andra avseendet

gestalta sig annorlunda. Bortser man därifrån, bliver vid eu

avveckling av kyrkoförvaltningen i varje fall att avgöra, hur patronernas

och församlingarnas mellanvarande i anledning av den patronella förvaltningen

ställer sig. Man torde härvid ej kunna utgå från någon

annan grundsats, än att det ålegat varje patronus att vid sitt tillträde

av patronatsrätten tillse att behörig redovisning lämnats av hans företrädare

i förvaltningen och att han vid underlåtenhet härutinnan ådragit

sig det ekonomiska ansvaret för den tidigare förvaltningen. Det synes

ovisst, huruvida annan begränsning av tiden för patroni ansvar, principiellt

sett, är att finna än den, som kan ligga i den år 1689 meddelade

bestämmelsen, att patronerna befriades från all efterräkning för då

förfluten tid. Avgörandet huruledes den patronella kyrkoförvaltningen

utövats och fastställande av det tillgodohavande, som församlingen eller

patronus på grund härav må hava tillgodo, kan givetvis bliva en uppgift

av synnerligen svår och grannlaga natur särskilt i betraktande därav, att

patronerna vid utövandet av förvaltningen icke haft att följa noggranna i

opaginerad Kontrollera mot PDF

lag meddelade föreskrifter och att förvaltningen ända till senare år ej

varit underkastad någon nämnvärd kontroll från det allmännas sida.

Den stora bristfällighet, som, enligt vad Thulin framhållit, i allmänhet

vidlåder äldre räkenskaper över den patromdla förvaltningen, torde komma

att medföra, att man endast i undantagsfall har att för fastställandet av

kyrkokassans ställning påräkna ledning i fullständiga räkenskaper för

hela den tid, varunder patronatsrätten funnits, utan lärer man få söka

sin ledning i räkenskaper för någon kortare tidrymd och i utredning,

som eljest kan stå till buds. Vid upphörandet av kyrkoförvaltningen

gäller vidare, bland annat, att tillse, att till församlingarna överlämnas

de kyrkojordar och landgillen, som patronus för kyrkans räkning omhänderhaft.

Rörande jordar och landgillen, som eu gång innehafts under

patronatsrätt, saknas emellertid, enligt vad Thulin anmärkt, numera

i åtskilliga fall all kännedom, vadan noggrann undersökning rörande

sådana jordar och landgillen måste vid upphörande av patronatsrätterna

äga rum.

Patroni härlighetsrätt över präst- och klockarboställen är vidare

en befogenhet, tillhörande den lukrativa sidan av patronatsrätten. Härlighets

rätterna torde numera visserligen äga föga betydelse och hava

vid hittills ingångna frivilliga överenskommelser om patronatsrätt ers

upphörande ej i allmänhet omnämnts, men då en underlåtenhet att reglera

dessa rättigheter måhända kunde medföra framtida förvecklingar,

synes en reglering av den lukrativa sidan av patronatsrätterna även böra

omfatta desamma. De befogenheter, som legat i härlighetsrättigheterna,

hava i allmänhet haft karaktären av förmåner, tillagda patronerna för

deras egen del. I den mån patronerna ännu kunna äsra anspråk på

dylika förmåner måste alltså patronerna, då dessa förmåner avhändas

dem, vara berättigade att härför undfå ersättning. Där anledning förekommer

att antaga, att patronerna vid utövning av härlighetsrätt eller

eljest undandragit präster eller klockare boställen, som varit åt dem

anslagna, måste härom ske undersökning vid patronatsrättens upphörande.

Den rätt att uppbära kronotionde, vilken ofta plägat åtfölja patronatsrätt,

har, såsom i det föregående berörts, i åtskilliga fall upphört

därigenom att tiondeägaren begagnat den möjlighet att få kronotionde!)

av statsverket inlöst, vilken enligt förordningen den 11 september 1885

med flera författningar stått honom till buds, men ännu återstår i en del

församlingar kronotionden oinlöst. Då kronotionden innehaves av patronus

såsom hans enskilda tillhörighet, något som åtminstone i regel

är fallet, behöver densamma uppenbarligen ej omfattas av eu i anledBihang

till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 17 höft. (Nr 21. Bilaga). 9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

ning av patron åter ättens upphörande skeende reglering av patroni och

församlingens inbördes rättsförhållanden. Därest i något fall kronotionden

skulle av patronus uppbäras ej för egen utan lör kyrkans räkning,

är patroni rätt härutinnan synbarligen att anse såsom eu sida av

den patronella kyrkolörvaltningen och bör alltså tillika med denna

regleras.

Då man tager i övervägande, på vad sätt eu reglering av

den lukrativa sidan av patronatsrätten bör genomföras, måste man

Unna det vara i hög; grad tvivelaktigt, huruvida ett omedelbart ingripande

från lagstiftningens sida lämpligen kan för ordnandet av

hithörande rättsförhållanden äga rum innan en närmare utredning

vunnits angående förefintliga anspråk och det visat sig vad på den frivilliga

överenskommelsens väg kan uppnås. Med hänsyn till patronatsbrevens

olika innehåll och svårigheten att tolka desamma måste man

givetvis räkua med att vid de lukrativa rättigheternas upphörande en

mängd vitt skiftande anspråk komma att frambäras. Med den ganska

ringa kännedom, man för närvarande äger om de anspråk, som kunna

vara att förvänta, skulle ett omedelbart ingripande från lagstiftningens

sida bliva en vansklig åtgärd. Såsom rätt närliggande kunde måhända

den utväg synas, att bestämmelse meddelades därom, att patroni befogenheter

i fråga om kyrkoförvaltningen m. in. skulle vid samma

tid som kallelserätten upphöra och att tillika gavs anvisning på ett förfarande,

varigenom uppkomna tvistefrågor skulle lösas. 1 fråga om

förfarandets anordning skulle väl, i betraktande av hithörande tvistefrågors

säregna art, vara lämpligast, att avgörandet av alla sådana frågor,

åtminstone i första hand, överlämnades åt en särskild för ändamålet

sammansatt kommission. Men utan närmare kännedom än man nu äger

om de anspråk, som komme att bliva föremål för bedömande, möta

svårigheter att uppställa normer till ledning för avgörandet i åtskilliga

punkter, där sådan ledning kunde vara erforderlig; och bestämmelser,

som i sådant syfte nu meddelades med tanke på särskilda förhållanden,

bleve måhända mindre ägnade att bidraga till uppkommande tvistefrågors

läsning än att framkalla en del ogrundade eller tvivelaktiga

anspråk. Härtill kommer, att det måste anses särdeles önskligt, att en

uppgörelse angående de lukrativa rättsförhållandena om möjligt åvägabringas

på den frivilliga överenskommelsens väg. En sådan lösning

synes framförallt önskvärd av den fråya, som vid reglering av patronatsrätternas

lukrativa sida säkerligen i många fäll torde träda i förgrunden

och bereda de största svårigheterna, nämligen frågan om fastställandet

av kyrkokassa!^ ställning. För lösandet av denna uppgift,

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

som enligt vad förut antytts är av svår och grannlaga natur, torde

man i särskilt hög grad hava anledning att sätta sin tillit till för

samlingarnas och patronernas förmåga av godvillig överenskommelse.

Vad nu anförts pekar därhän, att en reglering av patronatsrätternas

lukrativa sida bör ske i den ordning, som av chefen för ecklesiastikdepartementet

föreslagits i förut berörda yttrande till statsrådsprotokollet

den 19 december 1902, eller så, att ett ingripande från

lagstiftningens sida skall föregås av ett förfärande för åvägabringande

av utredning och, om möjligt, godvillig överenskommelse angående

hithörande förhållanden. Detta förfarande skulle i huvudsak så anordnas,

att en av Kung!. Maj:t utsedd sakkunnig person hade att under

medverkan av vederbörande församlingar och patroner undersöka och

närmare utreda dessas anspråk samt söka med ledning av den vunna

utredningen åvägabringa en godvillig överenskommelse. Med ett sådant

förfarande vinnes ock, att därigenom kan underlättas den utredning,

som i många fall är erforderlig ifråga om kyrkornas jordar och

landgillen samt präst- och klockarboställen. De upplysningar, som för

utredningen i denna såväl som i andra delar kunna behövas, skulle av

vederbörande myndigheter kostnadsfritt lämnas. Aven om ett förfarande

av nu antydda art ej mera allmänt ledde till godvillig överenskommelse,

finge man genom detsamma, till ledning för lagstiftningsåtgärder, vida

bättre än nu reda på de anspråk, som kunna vara att reglera.

Hur önskvärt det än må förefalla, att patronat srätten i dess helhet

på eu gång regleras, torde man ej vara nödsakad att, i avvaktan på

det resultat, som kan följa av nyss omnämnda förfarande, låta anstå

med ett ingripande för reglering av övriga sidor av patronatsrätten.

Den omständigheten, att de olika befogenheter, som kunna inyå i en

patronatsrätt, samtidigt och på grund av samma uppoffringar förvärvats,

lärer ej kunna föranleda att dessa befogenheter måste samtidigt upphöra.

Det torde ej heller kunna påstås, att de befogenheter, som tillhöra den

lukrativa sidan av patronatsrätten och som skulle beröras av det föreslagna

förfarandet, äga sådant samband med övriga sidor av patronatsrätten,

att deras reglering i särskild ordning skulle kunna vålla några

praktiska olägenheter. Härtill kommer det önskvärda däri, att ett upphörande

av pati-onatsrättens viktigaste del, kallelserätten, ej må utan

nödtvång fördröjas. 1 detta avseende må endast erinras, hurusom

särskilt kallelserätten kan innebära hinder för lösningen av vissa i samband

med nu pågående löneregleringar till äventyrs uppkommande

organisationsfrågor, såsom frågor om sammanslagning av pastorat m. m.

Om man anordnar ett för far ande av förut antydda art samtidigt

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

b) Kallelse - rätten samt

övriga rättig

heter och

skyldigheter.

som bestämmelse i lag meddelas om kallelserätternas upphörande, synes

man kunna hoppas, att detta förfarande skall i många, kanske de Hosta,

fall leda till godvillig- överenskommelse. För flertalet patroner lärer

nämligen, även då patronatsrätten är lukrativ, det nu vara kallelserätten,

som ter sig såsom den egentliga förmånen med patronatsrätten. Man

torde kunna antaga, att det väsentligaste hindret, som hittills legat i

vägen för godvilliga överenskommelser, rörande dylika patronatsrätter,

skall genom kallelserättens upphörande vara undanröjt.

Här förutsattes alltså att för reglering av patronatsrättens lukrativa

sida bör i första hand vidtagas den åtgärd, att ett förfarande, sådant

som förut berörts, anordnas för åvägabringande av utredning angående

förefintliga anspråk och om möjligt godvillig överenskommelse. Bestämmelser

angående detta förfarande skulle av K mm 1. Ma j:t meddelas samtidigt

med det att lag utfärdas, varigenom kallelserätterna förklara»

skola upphöra.

På sätt den föregående framställningen utvisar är frågan om upphörandet

av kyrkofonden i de patr> nella församlingarna beroende på

frågan om avvecklingen av den patronel!a kyrkoförvaltningen. Det synes

otvivelaktigt, att tiondegivarnas befriande från sagda utlaga är ett

eftersträvansvärt önskemål. Tydligt är, att i den mån godvilliga överenskommelser

rörande den lukrativa sidan av patronatsrätterna komma

till stånd, frågan om upphörandet av tiondegivarnas förpliktelse samtidigt

vinner sin lösning. Huruvida för uppnående av sagda önskemål

ytterligare åtgärder böra vidtagas utan avbidan på resultatet av nyss

omförmälda förfarande, är ett ämne, som ej äger omedelbart samband

med den nu föreliggande frågan om patronatsrätternas upphörande.

Det förslag till lag angående ändring i gällande bestämmelser om

patronatsrätt, som här bilägges, innebär till sina huvuddrag, att med

undantag av de rättsförhållanden, som tillhöra den lukrativa sidan av

patronatsrätten, skola genom omedelbart ingripande från lagstiftningens

sida de rättigheter och skyldigheter, som innefattas i patronatsrätterna,

bringas att upphöra. Förutom de patronella kallelserätterna skola sålunda

regleras den rätt, som i åtskilliga fall tillkommer patronus att utse andra

tjänst!nnehavare inom församlingen än präst, samt den skyldighet, som

i en del fäll förefinnes för patronus att särskilt bidraga till avlönandet

av den utav honom kallade prästen eller av annan tjänstinnehavare.

Jämväl skall bringas att upphöra den skyldighet att bygga eller under
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

hålla kyrka, som i enstaka fall synes föreligga för en patronus, vilken

ej har lukrativ patronatsrätt.

De i 19 kap. 13 § kyrkolagen givna, numera väsentligen betydelselösa

bestämmelserna — att »den andra rättighet, som patrono agnar,

är denna, att hela församlingen är honom pliktig heder samt förmån

med bänkrum i kyrkan ibland åhörarne» samt att »patronus skall ock

om kyrkan och församlingen sig vårda låta och deras rätt försvara emot

allt ingrepp och förfång; och där något uti kyrkobyggnaden förefaller att

göra av nyo, laga och förbättra, skall allt sådant ske med patroni råd

och vetskap» — upphävas genom ingressen till förevarande lag.

I övrigt synas ej förekomma några rättigheter eller skyldigheter

för patronus, vilka påkalla reglering.

Angående sättet för regleringens genomförande redogöres under

de särskilda §:na av förslaget.

I förslaget hava dessutom intagits föreskrifter, avseende reglering

av vissa den patronella kalhdserätten närstående företrädesrättigheter i

fråga om prästtillsättning i församling.

1 §•

I första punkten av förevarande § meddelas bestämmelser om de naiuhertut*-.

patronella kallelserätternas upphörande. ,t>m fkola

11 . 1 . ujyphörn.

Med begreppet patronatsrätt förbinder man gärna, att densamma

är en rätt, som tillkommer enskild person. Så är ock otvivelaktigt i

allmänhet fallet. De kallelserätter, som under namn av patronatsrätt

beviljats, innehavas till övervägande del av enskilda personer, under

vilken benämning givetvis även äro att hänföra bolag. Någon gångrader

emellertid annat förhållande. Egendom, varmed patronatsrätt är

förbunden, har i ett fall kommit att övergå till den församling patronatsrätten

gäller (Trehörna säteri — patronatsrätten till Trehörna församling)

och i ett annat fall till svenska staten (Stenhammars säteri —

patronatsrätten till lulla Mellösa och Flens pastorat). Det torde vara

uppenbart, att den rätt i fråga om prästtillsättning, varpå församlingen

eller stat* n i dessa fall må göra anspråk, är att hänföra till patronell

kallclserätt.

I detta sammanhang må framhållas, att såsom patronatsrätt plägat

betraktas den kallelserått-, som tillkommer Konungen personligen i

Solna, Lovö, Mariefreds in. fl. samt Riseberga och Färingtofta pastorat.

Ehuru sagda rätt endels såväl ifråga om sin uppkomst som eljest

företer vissa olikheter gent emot patronella kallelserätter i allmänhet,

lärer densamma böra räknas såsom patronell kallelserätt.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

I fråga om den tjänst, som utgör föremål för patronatsrätteu,

finnes i 19 kap. 12 § kyrkolagen angivet, att densamma är prästerlig

tjänst i församling. Det synes antagligt, att kyrkoherdebefattningar

därvid varit, åtminstone närmast, avsedda. Åven då under senare tid

givits föreskrifter om påta matsrätt, har man haft i tanke kyrkoherdebefattningar.

Då till exempel i adliga privilegierna av 1723, 7 §, talas

om jus patronatus, omnämnes denna rätt såsom en »makt och frihet att

välja en kyrkoherde». Emellertid har i åtskilliga fall, då rätt medgivits

enskild person att kalla allenast komminister eller kapell predikant, jämväl

sådan rätt betecknats såsom patronatsrätt (t. ex. i Källeryds församling,

Nydala församling, Ornö församling och Borgviks församling). I avseende

å rätt att tillsätta andra än nu nämnda slag av prästerliga tjänster

torde benämningen patronatsrätt ej någonsin hava brukats.

Som anledning ej synes föreligga, att kallelserätt till komministersoch

kapellpredikantsbefattningar skulle bedömas annorlunda än kallelserätt

till kyrkoherdebefattning, har det ansetts riktigt, att de bestämmelser

om kallelserättens upphörande, vilka äro avsedda att meddelas, skola i

lika män gälla alla dessa slag av tjänster.

Kyrkoherde-, komministers- och kapellpredikantsbefattningar äro

sådana ordinarie prästerliga tjänster, om vilkas tillsättande allmänna bestämmelser

meddelas i 1—44 §§ av nu gällande prästvalslag. Utom dessa

tjänster finnas för närvarande åtskilliga andra ordinarie prästerliga tjänster

såsom vissa pastoratsadjunktsbefattningar samt vissa befattningar inom

icke-territoriella församlingar (ordinarie hovpredikanter, kyrkoherden i

Finska församlingen i Stockholm, amiralitetspastor i Karlskrona m. fl.).

Någon särskild rätt för enskild person i fråga om tillsättning av nu avsedda

andra slag av ordinarie tjänster förekommer ej, så vida man ej hit

skulle vilja hänföra den kallelserätt, som tillkommer Konungen beträffande

hovpredikantsbefattningarna. Hovpredikanterna, rörande vilkas

tillsättande inga allmänna bestämmelser finnas, antagas av Konungen

på riksmarskalkens föredragning. Konungens nu nämnda företrädesrätt

lärer i varje fall ej kunna anses såsom patronatsrätt, då i kyrkolagen

uppenbarligen endast varit åsyftade tjänster i territoriella församlingar;

och torde ett upphörande av denna företrädesrätt ej ställas ifråga.

Jämväl vid tillsättning av andra tjänster än sådana, som äro att

räkna såsom ordinarie, förekommer, att enskild person äger kallelserätt.

Så är fallet med avseende å åtskilliga av de tjänster, som omförmälas i

48 § 2 mom. av gällande prästvals]ag. Nämnda lagrum innehåller, att

med tillsättning av prästerlig tjänst, som vid sjukhus eller ock vid bruk,

fabrik eller annat verk eller vid arbetsföretag av större omfattning må

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

vara inrättad eller med Konungens tillstånd inrättas, så ock med tillsättning

av extra ordinarie prästerlig tjänst, som i församling med

Konungens tillstånd inrättas, skall förfäras efter vad för var särskild

sådan tjänst vederbörligen stadgas. I fråga om alla här uppräknade

slag av tjänster förekomma fall — och särskilt gäl Kr detta i ganska

stor omfattning tjänster vid bruk och andra verk — då Konungen medgivit

enskilda personer, som tagit initiativet till tjänstens upprättande

och åtagit sig kostnader för dess uppehållande, kallelserätt eller annan

förmån vid tjänstens tillsättande (så t. ex. vid sjukhus: predikant vid

Sofiuhemmet i Stockholm enligt kungl. brev den 5 februari 1897;

vid bruk etc.: brukspredikant i Huskvarna enligt kungl. brev den 24

mars 1898, predikant vid Rvdboholms fabriker enligt kungl. brev den 18

december 1843, predikant vid Tjolöholms egendom enligt kungl. brev

den 23 maj 1902; e. o. prästerlig tjänst i församling: i Ilofors kapellförsamling

enligt kungl. brev den 16 december 1910, i vissa delar av

Söderala församling enligt kungl. brev den 8 juni 1894). Enskild

kallelserätt förekommer därjämte med avseende å några på enskilt

initiativ för främjande av den allmänna själavården i vissa större städer

inrättade prästerliga tjänster, vilka ej kunna sägas hava karaktären av

församlingstjänster (t. ex. vid Blasieholmskyrkan i Stockholm enligt

kungl. brev den 13 september 1872, vid Jobanniskyrltan i Göteborg enligt

kungl. brev den 3 maj 1878); och mähända kan ifrågasättas att till

enskild kallelserätt hänföra den rätt, som enligt kungl. brev den 5

oktober 1900 tillagts svenska kyrkans missionsst.yrelse att förordna sjömanspräster

i vissa utländska hamnar. Beträffande kallelserätt till alla

nu nämnda tjänster gäller uppenbarligen, att densamma ej äger det skydd

av kyrkolag, som tillkommer patronatsrätt. Frågan om sådan kallelserätt

äger alltså ej omedelbart sammanhang med förevarande lagstiftning.

Den skillnad lärer i varje fall råda mellan dylik kallelserätt och kallelserätt

till ordinarie församlingstjänst, att genom den förra intrång ej kan

sägas ske i någon församlingen eljest tillförsäkrad valrätt. Emellertid

är att anmärka, att med samtliga sådana under 48 § 2 mom. hänförhga

tjänster, vilka kunna betraktas såsom församlingstjänster, och i avseende

ä vilka för närvarande finnas enskilda företrädesrätter, synes, enligt planen

för genomförande av nya löneregleringar jämlikt lagen den 9 december

1910 om reglering av prästerskapets avlöning, komma att vidtagas den

åtgärd, att sagda tjänster skola antingen förändras till ordinarie församlingstjänster

eller ock indragas. Dä numera är uteslutet att enskilda

personer tillägges särskild rätt eller förmån i fråga om tillsättning av

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

ordinarie församlingstjänst, skulle alltså med genomförandet av de nya

löneregleringarna sistberörda företrädesrätter komma att helt försvinna:

Beträffande kallelserätten till ordinarie prästerlig tjänst inträffar i

en del fall, att densamma ej blivit i de urkunder, som ligga till stöd

därför, benämnd patronatsrätt. Så är händelsen med några, i allmänhet

under senare tid tillkomna kallelserätter, mestadels kallelserätter i bruksförsamlingar.

Det har varit eu ganska vanlig företeelse att omkring

bruk bildats nya församlingar genom utbrytning ur förut bestående och

att därvid bruksägaren, som tagit initiativet till den nya församlingens

bildande och för detta ändamål åtagit sig särskilda kostnader, erhållit

rätt att källa församlingsprästen. I en del fall har bruksägaren ansökt

om samt erhållit patronatsrätt (t. ex. i Borgviks församling), men i

andra fall har kallelserätten ej blivit uttryckligen så benämnd (t. ex. i

Voxna församling). Anledning synes knappast föreligga, att i sist avsedda

fäll rätten skulle bedömas annorlunda än såsom patronatsrätt.

Förklaring till det förhållande att sagda benämning ej använts torde ej

vara att finna däri, att den, som erhållit kallelserätten, ej haft att

åberopa sådana skäl — påkostande av kyrkobyggnader och annat —

som enligt kyrkolagen erfordras för uppkomst av patronatsrätt. Det

synes fastmer i regel så förhålla sig, att bildande av ny församling

med egen präst möjliggjorts därigenom, att bruksägarna icke blott

bjrggt kyrka utan även varit villiga att tillhandahålla prästbostad samt

eljest vidkännas särskilda kostnader för avlöning av församlingsprästen.

Enligt gällande löneregleringar åligger det ganska ofta i

bruksförsamlingar kallelserättens innehavare att på särskilt sätt bidraga

till prästens avlönande. Berörda förhållande — vilket även i

andra församlingar understundom förekommer — bör å andra sidan ej

kunna föranleda, att kallelserätten i sådana fall skulle bestå.

1 överensstämmelse med vad nu anförts hava här bland befintliga

patronatsrätter inräknat» alla enskilda kallelserätter till ordinarie prästerliga

tjänster i territoriella församlingar, oavsett om dessa kallelserätter uttryckligen

benämnts patronatsrätt eller ej. Till undvikande av värjo

tvivelsmål därom, att de kallelserätter, som ej benämnts patronatsrätter,

skola upphöra, har emellertid åt andra stycker av förevarande § —

vilket närmast avser annan särskild rätt än kalf lserätt — givits den

allmänna avfattning, att ifrågavarande kallelserätter i varje fäll drabbas

av dess bestämmelse.

Ledning för avgörande, huruvida såsom ordinarie skall räknas en

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

tjänst, vartill kallelserätt linnés, är att hämta i den för vederbörande

pastorat gällande lönereglering.

Ett fall, då kallelserätt förefinnes med avseende å en i lönereglering

upptagen tjänst, må anmärkas, enär på grund av särskilt

förhållande tvekan synes möjlig, huruvida tjänsten ändock må vara

att hänföra till ordinarie. Med anledning av ansökning utav styrelsen

för Höganäs stenkolsverk bildades enligt kungl. brev den 23 november

1852 genom utbrytning ur Väsby och Vikens socknars pastorat

Höganäs bruksförsamling, därvid bland annat föreskrevs, att denna

församling skulle hava egen pastoralvård, så länge stenkolsverket

ägde bestånd, samt att församlingens pastor, vilken hade de rättigheter

och skyldigheter, som efter allmänna författningar tillhörde kyrkoherdar,

dock med undantag av rättighet till nådår för efterlevande änka och

barn, skulle i viss ordning utses av bruksstyrelsen och förses med

konsistorii fullmakt, vari likväl det förbehåll skulle göras, att fullmakten

ej gällde längre än bruksförsamlingen ägde tillvaro. I den för församlingen

den 24 november 1871 fastställda lön er egid ingen bestämdes, att

denna skulle gälla från och med den 1 maj 1872 under en tid av

femtio år, så vida bruksförsamlingen icke dessförinnan med anledning

av stadganderia i kungl. brevet den 23 november 1852 upphörde att

vara särskild församling. Då berörda befattning torde böra, oavsett de

särskilda därför gällande villkor, hänföras till ordinarie, har densamma

inräknats bland befintliga patronutsrätter.

I fråga om ordinarie prästerlig tjänst bör enskild person naturligen

ej heller i den form äga utöva kallelserätt, att han ior viss tid

eller tillsvidare förordnar innehavare av tjänsten. I detta sammanhang

må ett särskilt tall beröras. Enligt gammal praxis tillsättes kapellpredikantstjänsten

i Nämdö — för vars innehavare lön är bestämd i

den för Österhaninge pastorat nu gällande den 15 oktober 1869 fastställda

lönereglering — på sådant sätt, att domkapitlet på förslag av

kyrkoherden i pastoratet och ägarna till Östanvik å Nämdö meddelar

kapellpredikanten förordnande tillsvidare. Att ägarnas till Östanvik befattning

med tjänsten skall upphöra följer av det förut sagda. I fråga

om kyrkoherdens befogenhet åter synes densamma ej vara av den art.

att bestämmelse bör härom meddelas i lag angående patronatsrätier;

utan lärer det ankomma pa Kungl. Maj:t att vidtaga den åtgärd, som

kan befinnas erforderlig för nämnda befogenhets upphörande.

Med avseende å tiden för kallelserätternas upphörande har uttalats liden f»r

— av chefen för ecklesiastikdepartementet i förutnämnda yttrande till ka,leUcräUer

Bihang fåll riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 17 höft. (Nr 21. Bilaga). 10 Tsla^

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

statsrådsprotokollet den 19 december 1902 — att nuvarande nationel

borde, så länge de innehade den egendom, med vilken patronatsrätten

vore förbunden, bibehållas vid den dem tillerkända kallelserätt och

alltså • rätten upphöra endast i män av deras avgång, dock att, vad

anginge kallelserätt för bolag, sådan borde omedelbarligen upphöra.

Det kan ej förnekas, att goda skäl tala för att nuvarande patronel

sålunda i allmänhet skulle få tills de avgå bibehålla utövningen av

patronatsrätten. Förlusten av kallelserätten kan utan tvivel för patronerna

innebära en uppoffring av ej ringa betydelse och det synes därför,

helst ingen ersättning för kallelserätten kan komma ifråga, vara påkallat,

att all möjlig hänsyn tages till de personer, soin en gång lått

kallelserätten i sin hand såsom sin välfångna rätt. A andra sidan

måste framhållas, att, då kallelserätterna hava karaktären av realrätter,

de nuvarande patronernas anspråk att fortfarande få utöva den eu gång

förvärvade rätten ej synes värt beaktande i samma grad, som skulle

varit fallet, därest kallelserätterna tillagts patronerna personligen. Detta

patronernas anspråk kan i varje fall ej tillmätas den vikt, att detsamma

ej bör vika, om det allmännas intresse finnes vara avsevärt bättre betjänt

genom kallelserättens upphörande vid annan tidpunkt.

Frågan om patronatsrätternas avskaffande är, såsom förut berörts,

för närvarande av särskild praktisk betydelse därigenom, att under de

närmaste åren skola genomföras nya löneregleringar i de flesta past oråd,,

där patronatsrätt nu finnes, och att patronatsrätterna kunna vara till

hinder för vidtagande av sådana förändringar inom pastoraten, som i

sammanhang med de nya löneregleringarna befinnas önskvärda. Dessa

förhållanden peka tydligen därhän, att kallelserätterna höra, så vitt

möjligt är, förklaras upphöra före genomförandet av de nya löneregleringarna.

Det synes härvid ligga rätt nära till hands, att liden för

kallelserätternas upphörande bestämmes så, att den sammanfallei med

tiden för utlöpandet av de äldre löneregleringarna. Särskilda skäl tala

ock för den anordning, att kallelserätterna skola upphöra med utgången

av löpande löner''gleriugsperioder. Med kallelserätten följer i åtskilliga

fall skyldighet för patronus att särskilt bidraga till avlönandet av den

av honom kallade prästen. Såsom förut berörts är så förhållandet i en

del bruksförsamlingar och förekommer även eljest att dylik skyldighet

med avseende å prästens avlönande åligger patronus. Man har härvidlag

att taga hänsyn ej allenast till de tall, då det i gällande lönereglering

ålagts patronus att till prästeus avlönande lämna särskilda högre

bidrag i penningar eller persedlar, utan även till sådana fall, då prästen

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

tillförsäkrats rätt att begagna boställe, som äges av patronus, eller att

från patronus åtnjuta annan särskild förmån, som ej utgår i penningar

eller persedlar. Där patronus sålunda har att särskilt bidraga till den av

honom kallade prästens avlönande, kan det ej vara med rättvisa och

billighet överensstämmande, om man läte denna skyldighet bestå efter

det patroni kallelserätt upphört och ny präst blivit utsedd av församlingen.

Så länge emellertid den lönereglering är gällande, varigenom

sådan skyldighet ålagts, kan med hänsyn till löntagarens rätt patronus

ej utan vidare vinna befrielse från sin skyldighet. Patronus kan uppenbarligen

ej befrias härifrån, med mindre patroni ansvar för det särskilda

bidraget övertages av annan. Och vad särskilt angår de fall, då detta

bidrag- bestar i tillhan dahallande av boställe eller annan dylik i penningar

eller persedlar ej utgående förmån, kan löntagaren rimligen ej förpliktas

att under löneregleringsperioden avstå sådan förmån mot ersättning,

utan skulle ifråga om dylik förmån patronus endast kunna i den ordning

befrias från sin förpliktelse, att patronus erhölle ersättning för det

fortsatta tillhandahållandet av förmånen. Det må vidare anmärkas, att man

beträffande boställen synes hava att på eu del håll räkna med möjligheten

att äganderättsanspråk från patronernas sida kunna finnas, varom man, så

länge patronatsrätterna fått bestå, ej haft vidare kännedom, men som

vid dessas upphörande kunna väntas framkomma. Ett överflyttande

under löneregleringsperioden av patroni ansvar å annan — närmast läge

måbända att ansvaret övertoges av kyrkofonden — skulle alltså nödvändiggöra

eu ingalunda lätt genomförd revision av gällande löneregleringar.

På däremot patroni särskilda skyldigheter bestå tills ny

lönereglering genomföres, kunna tydligen i sammanhang med denna

hithörande frågor på enklaste sätt ordnas. Även om de fall, då patronus

särskilt bidrager till prästens avlönande, ej äro synnerligen talrika, har

i följd av det nu sagda synts lämpligast, att kallelserätterna förklaras

skola upphöra vid utgången av den tid, för vilken, då lag i förevarande

ämne träder i kraft, lönereglering för prästerskapet i församlingen är

fastställd.

Hur eu sådan regel kommer att verka framgår av en vidfogad

bilaga, vari angives tiden för utlöpandet av de på grund av förordningen

den 11 juli 1862 fastställda löneregleringar för de pastorat, där präst

tillsättes patronellt.

Under antagande att, då lag om kallelserätternas upphörande träder

i kraft, nya löneregleringar — i överensstämmelse med lagen den 9

december 1910 om reglering av prästerskapets avlöning — genomförts

allenast i de pastorat, där den äldre löneregleringen utgått den .30 april

s. 76 Kontrollera mot PDF

Annan

särskild rätt

ifråga om

prästtillsättning

än

kallelser ätt.

76

1915 eller utgår den 30 april 1916, komma av de 125 för närvarande

befintliga patronella kallelserätterna 102 att upphöra intill den 1 maj 1924,

därav 19 hava upphört den 1 maj 1917,

12

16

19

16

13

5

»

»

»

»

»

»

»

»

»

»

y> ))

)> »

»

» »

>> »

» »

>> »

i«

)> 1918,

» 1919,

» 1920,

1921,

1922,

1923,

1924,

Av övriga 23 kallelserätter finnas 5, vilkas upphörande, i likhet

med vad som är fallet med förutnämnda 102, bliver beroende på att

lönereglering, fastställd enligt 1862 års förordning, upphör att galla.

Om ej löneregleringens giltighetstid kommer att jämiikt 2 § i lagen

om indragning till statsverket och avskrivning av prästerskapets tionde

samt omsättning därför den 9 december 1910 — förkortas, upphora av

dessa 5 kallelserätter en den 1 maj 1925, en den 1 maj 1926, en den

1 maj 1932, en den 1 maj 1933 och den femte den 1 maj 1934. Återstående

18 kallelserätter avse befattningar i pastorat, för vilka lonereo-lering

enligt 1862 års förordning gått till ända den 30 april 1915

eller utgår den 30 april 1916. Med antagande att nya löneregleringar — i

enlighet med 2 § i lagen om reglering av prästerskapets avlöning - blivit i dessa pastorat fastställda att gälla 20 år efter det den aldre

löneregleringen upphört att gälla, skulle av sistberörda 18 kallelseratter

7 upphöra den 1 maj 1935 och 11 den 1 maj 1936.

Understundom förekommer att enskild person i fråga om tillsättning

av ordinarie prästerlig tjänst äger annan särskild rätt än kallelserätt.

Här må omnämnas följande fall:

I Hjälstaholins pastorat av Uppsala stift, vilket pastorat enligt

kuno-l. brev den 16 november 1866 bildades genom förening av Vittja

och &Hj kista samt Holms och Kulla församlingars pastorater, har genom

nämnda kungl. brev ägaren av Sjöö säteri medgivits att, i stället för

honom dittills tillkommande patronatsrätt till de prästerliga befattningarna

i Holms och Kulla pastorat, åtnjuta den förmån vid tillsättning av kyrkoherdebeställningen,

att han ägde att utom de av domkapitlet å förslag

till beställningen uppförda kalla en fjärde prästman att efter avlagt

predikoprov komma under omröstning. Dylik kallelse av fjärde prov
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

predikant skall, enligt vad pastorsämbetet upplyst, hava förekommit,

tvänne gånger, senast år 1911. Nu gällande lönereglering för pastoratet

äger tillämpning till den 1 maj 1920.

Genom kungl. resolution den 13 december 1810 äro meddelade

särskilda bestämmelser med avseende å tillsättning av en enligt sagda

resolution inrättad komministersbefattning i Stjärnorp av Vreta Klosters

och Stjärnorps församlingars pastorat i Linköpings stift. För att möjliggöra

inrättandet av en annexförsamling i Stjärnorp med egen komminister

hade pastor i Vreta kloster, stiftets biskop, medgivit att till avlöning

av komminister i Stjärnorp finge anslås vissa pastoralier av

Stjärnorps egendom, vilka plägat till pastor utgå; och hade ägaren till

Stjärnorp, brukspatronen Bnrenstam, förbundit sig att lämna komministern

nödiga husrum och vedbrand med villkor att fä av de till befattningen

sökande prästmän på förslaget uppföra eu, varemot biskopen

skulle, såsom pastor i Vreta Kloster och såsom bidragande till komministerns

avlöning, få föreslå den andra samt konsistorium föreslå den

tredje. I förenämnda resolution medgav Kungl. Maj:t att bi fattningen

finge tillsättas på sätt, som begärts; varjämte Kungl. Maj:t förklarade

sig för framtiden fastställa vad brukspatronen Burenstam medgivit samt

biskopen i Linköping såsom pastor i Vreta Kloster avstått. Enligt den

för pastoratet nu gällande lönereglering, vilken äger tillämpning till den

1 maj 1917, åtnjuter komministern i Stjärnorps församling fri bostad

och vedbrand vid Stjärnorps säteri. Förslag till kommiuistersbef ittningen

i Stjärnor]) synes allt fortfarande så upprättas, att detsamma

besättes till första rummet av ägaren av Stjärnorp, till andra rummet

av kyrkoherden och till tredje rummet av domkapitlet.

De förmåner i fråga om ordinarie prästerliga tjänsters tillsättande,

som sålunda äro ägarna av Sjöö säteri och Stjärnorps säteri tillförsäkrade,

synas vara av den beskaffenhet, att de böra upphöra i samma ordning,

som kallelserätter till sådana tjänster försvinna. Huruvida ytterligare

något fäll, utöver de två nämnda, förekommer, då i fråga om

tillsättning av ordinarie prästerlig tjänst för enskild person finnes annan

förmån än kallelserätt, kan ej av tillgängliga handlingar och utnn särskilda

efterforskningar i orterna tillförlitligen avgöras. Emellertid må

såsom visst antagas, att en dylik förmån ej kan vara värd att framför

de nu nämnda bibehållas.

I fråga om den rätt, som vid tillsättande av komministersbefattningen

i Stjärnorp må tillkomma kj^rkoherden i pastoratet — vilket numera

ej är prebende —, torde ankomma å Kungl. Maj:t att meddela

den bestämmelse, som kan finnas erforderlig.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Rätt för

patronus att

tillsätta

annan tjänst

än prästrrlig.

Rätt för patronus att utse klockare och andra kyrkobetjänte har i

åtskilliga fall antingen utövats från äldre tider eller medgivits på särskild

framställning.

1 det gamla Sverige tillkommer det — enligt vad Bäckströms utredning

utvisar -— patronus i 7 församlingar att utse klockare och organist,

i 2 församlingar att utse klockare och i 6 församlingar att utse

kyrkvaktare.

I de erövrade provinserna utövar— enligt Thulins utredning och med

iakttagande av ett par senare inträffade förändringar (Ottarp samt Grimeton

och Rolfstorp) — patronus i 8 fall rätt att utse klockare och

organist samt i 3 fall rätt att utse klockare. Vidkommande den lägre

kyrkobetjäningen, vilken biträder vid vården av kyrkan in. m., synes i de

erövrade provinserna vara regel, att denna lägre kyrkobetjäning utses

av patronerna, ehuru på åtskilliga håll förekommer att församlingen

tillsätter densamma.

Patronbrev, varigenom upplåtits lukrativ patronatsrätt, innehålla

ofta, att patronus äger befogenhet att, om han så vill, utse kyrkovärdar.

Sådan befogenhet synes numera endast sällan utövas. Enligt Thulins

utredning skulle allenast beträffande tre församlingar (Allerum, Hyby

och Österslöv) hava uppgivits, att patronus utsåge kyrkovärdar, varförutom

för två församlingar (Örtofta och Morian da) uppgivits, att patronus

ansåges såsom självskriven kyrkovärd eller att kyrkovärdskapet sköttes

genom hans försorg, och syntes i övrigt patronerna vid förvaltningen

av kyrkorna endast undantagsvis taga kyrkovärdarnas biträde i anspråk.

I några fall tillkommer patronus rätt att utse folkskollärare.

Uti två församlingar (Ingarö och Svabensverk) är med den prästerliga

tjänsten, som i patronell väg tillsättes, förenad folkskollärartjånst.

Utvecklingen synes härvid varit den, att en av enskild person anställd

predikant (gårdspredikant, eller brukspredikant), vilken tdlika haft att

verka såsom lärare vid en utav don enskilde upprättad skola, sedermera

erhållit ställning såsom en församlingens tjänsteman därigenom, att den

prästerliga sysslan kommit att som ordinarie tjänst ingå i prästerlig lönereglering

och tjänstinnehavaren jämväl i sin egenskap av lärare kommit

att uppbära vanliga, lagstadgade löneförmåner.

I ett fäll (Östra Ryd av Uppsala stift) har innehavaren av patronatsrätt

till församlingen enligt särskilda beslut tillagts rätt jämväl att utse

skollärare, och är i sistberörda fall den av patronus tillsatta skollärartjänsten

numera förenad med klockar- och organisttjänst i församlingen.

T ett fall (Störa Malm), där i patronatsbrevet finnes medgiven rätt

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

för patronus att jämväl tillsätta lärare i församlingen, utövas ej numera

denna rätt.

Då patronus tillagts rätt att tillsätta, andra tjänst innehavare än

präst, tiar denna rätt i allmänhet betraktats som en mindre rätt, vilken

fått såsom ett bihang åtfölja den större rätten, kallelserätten till präst.

Det synes vid sådant förhållande naturligt att tillsäituingsrätten till

sådana andra tjänst innehavare upphör samtidigt som kallelserätten.

Emellertid har påtagligen patroni rätt att tillsätta vissa tjänstinnehavare

i lukrativt patronella pastorat, såsom kyrkovärdar och kyrkvaktare, tilllagts

honom närmast såsom ett led i hans rätt att förvalta kyikan. Att

för sistnämnda lull uppställa särskilda regler i fråga om tillsättningsrättens

upphörande torde, ej vara påkallat. Av tredje punkten i förevarande §

följer, att till sätt ni ngsrätt i fråga om andra tjänstinnehavare än präst ej

får i något fall utövas sedan kallelserätten till präst upphört. Skulle i

något fall inträffa, att före kallelserättens upphörande överenskommelse

sker om upphörande av patroni kyrkoförvaltning, lärer det väl, även

om så i överenskommelsen ej direkt utsäges, vara utan vidare klart, att

patronus efter kyrkoförvaltningens upphörande ej längre har att utse

tjänstinnehavare, vilkas väsentliga åliggande är att biträda vid kvrkoförvaltningen.

2 §•

Av skyldigheter, varom i första punkten av denna § är fråga, är

viktigast den skyldighet, som i åtskilliga fall finnes för patronus att i en

eller annan form särskilt bidraga till prästens avlöning. Antalet fåll, då

dylik skyldighet förefinnes, kan ej exakt angivas. Patroni särskilda förpliktelse

kan bland annat hava den form, att boställe, vars begagnande

enligt lönereglering tillförsäkrats prästen, äges av patronus; och t rågan

om äganderätt till boställe synes, såsom förut i annat sammanhang framhållits,

på sina håll vara svävande. Emellertid må nämnas, att i omkring

femton fall är tydligt, att patronus på ett eller annat sätt särskilt bidrager

till prästens avlönande.

Till närmare upplysning angående uppkomsten och beskaffenheten

av ifrågavarande skyldighet må här redogöras för ett par fall:

Ägaren av Yoxna bruk i Ovanåkers församling erhöll år 1758

Kungl. Maj:ts tillstånd att vid det på 2 V2 mils avstånd från församlingskyrkan

belägna bruket uppföra en kapellkyrka och anlägga eu

kyrkogård. Sedan kapellkyrkan blivit färdigbyggd, lät även bruksägaren

där anställa en prästman samt försåg denne med lön. 1 en till Kungl.

Särskild

skyldighet att

bidraga till

avlönande

av tjänst - invehavare.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Maj:t år 1775 ingiven ansökning anhöll därpå Voxna bruksägare, att

bruksförsamlingen måtte skiljas från Ovanåkers pastorat och bruksägaren

erhålla rätt att såväl då som framdeles förse församlingen med

serskild pastor. Genom resolution den 24 oktober 1775 fann Kungl.

Maj:t gott bifalla denua ansökning samt tillåta bruksägaren att förse

bruksförsamlingen med särskild pastor, varemot det skulle åligga bruksägaren

att underhålla sin kyrkoherde med tillräcklig lön utom vad i

pastoralier kunde inflyta av “bruksfolket. Kyrkoherdens avlöningsförmåner

äro senast reglerade genom resolution den 9 juni 1865. Då

pastoralierna, beräknade enligt grunderna för förordningen den 11 juli

1862, visade sig otillräckliga för kyrkoherdens anständiga bärgning,

ålades Voxna bruksägare, som ägde all jord i församlingen, att erlägga

vad som fattades. Denna skyldighet ansågs åligga bruksägarna på grund

av resolutionen 1775. Kyrkoherden tillförsäkrades därjämte i löneregleringen

boställe, vars åbyggnad skulle underhållas av Voxna bruksägare,

ävensom rättighet att å brukets skog efter behov erhålla fri vedbrand.

Ågarna till Forsmarks bruk synas allt sedan 1600-talet hava kallat

präster till Forsmarks församling utan att någon bekräftelse å patronatsrätten

erhållits. Vid en på 1840-talet uppkommen kyrkoherdeledighet

anhöll dåvarande ägaren till bruket att Kungl. Maj:t måtte utfärda resolution

om patronatsrätts åtnjutande då och framgent. Till stöd härför

anfördes, att nästan afl jord i församlingen tillhörde bruksägarna, att

sockenkyrkan och pastorsbostället byggdes och underhölles av bruksägarna,

vilka även till kyrkoherden givit den jord, han innehade, samt

att redan detta förhållande berättigade till åtnjutande av jus patronatus.

Enligt brev den 9 november 1852 fann emellertid Kungl. Maj:t, då

patronatsrätten till nämnda pastorat dittills icke blivit bestridd, anledning

ej vara för handen att i frågan meddela särskilt förklarande. Enligt

den för pastoratet nu gällande, den 7 oktober 1870 fastställda löneregleringen

innehar kyrkoherden fri bostad med nödiga uthus, en mindre

trädgård, ett rofland, ett potatisland, en humlegård samt fem särskilt

uppräknade ängar. Nämnda lägenheter, som av bruksägarna upplåtits

åt kyrkoherden, äro ej i jordeboken särskilt upptagna. . Bruksägarna

påkosta underhållet av prästgården.

Understundom åligger det patronus att särskilt bidraga till avlönande

av annan tjänstinnehavare än präst. Här åsyftas ej de fall, då

patronus, som har lukrativ patronatsrätt, med de av honom förvaltade

kyrkomedlen bestrider avlönandet av kyrkobetjening, något som ej sällan

äger rum och särskilt där patronus tillsätter ifrågavarande kyrkobetjä
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

ning, utan avses allenast -— såsom lärer framgå av ordalydelsen av

förevarande § — de särskilda bidrag, som patronus i en eller annan

form lämnar med egen kostnad. Av den utredning, som föreligger,

synes framgå, att klockarboställen i några fall skulle tillhöra patronus

samt att patronus även i något fall åtagit sig förpliktelse i annan form

för avlönande av annan tjänstinnehavare än präst.

Då patronus bär särskild förpliktelse i fråga om tjänstinnehavares

avlönande, ligger ibland till grund för densamma en av patronus i

sammanhang med kallelserättens uppkomst eller därefter gjord uttrycklig

utfästelse, men ofta synes dylik utfästelse ej vara påvisbar och känner

man om förpliktelsens uppkomst allenast, att patronus av gammalt plägat

underkasta sig särskilda uppoffringar för tjänstinnehavarnas avlönande

och vid löneregleringar fått sin förpliktelse härutinnan fastställd.

Det kan visserligen antagas att åtagandet av särskild förpliktelse

för patronus ej berott allenast på självisk beräkning utan att kyrkans

och församlingens bästa alltid varit det huvudsakligaste motivet för förpliktelsens

uppkomst. Och särskilt framgår i åtskilliga fall, att förpliktelsen

påtagits närmast i syfte att bereda möjlighet för uppkomsten av

en ny församling med egen präst. Men å andra sidan synes alltid —

även om sådant ej blivit utsagt — böra antagas, att ett medbestämmande

motiv för förpliktelsens åtagande är att finna i den ställning av

patronus, som vederbörande sökte erhålla eller redan innehade. Det kan

ej vara med rättvisa och billighet överensstämmande, att dessa förpliktelser

lämnas orubbade vid patronatsrättens upphörande och fö i all

framtid åvila patrongodset, utan måste ägaren till detta anses hava berättigat

anspråk att dylika förpliktelser skola i sammanhang med patronatsrättens

upphörande avvecklas.

Jämväl då patronatsrätten är lukrativ kan understundom förekomma,

att patronus har förpliktelse av nu ifrågavarande slag. Som

dylik förpliktelse synts äga närmare samband med kallelserätten än med

den lukrativa sidan av patronatsrätten, har densamma ansetts höra regleras

tillika med kallelserätten.

Vad nu först angår de fall, då patronus har särskild skyldighet

att bidraga till prästens avlönande, skall sådan skyldighet pa grund av

stadgandet i förevarande § upphöra samtidigt med kallelserätten eller

alltså vid den tid, då löneregleringen för vederbörande pastorat går till

ända. Härav följer, att vid uppgörande av ny lönereglering för pastoratet

skall tillses, att de särskilda förpliktelser, som patronus kunnat i någon

form hava, ej vidare skola upptagas, därest ej patronus annorlunda medBihant)

till riksdagen* protokoll 1921. 1 samt. 17 höft. (Nr 21. Bilaga). 11

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

giver. I sammanhang med löneregleringens uppgörande kommer givetvis

bland annat att undersökas, huru med äganderätten till boställe förhåller

sig.

Att meddela bestämmelser i tanke därpå, att det måhända kan

befinnas tvistigt, huruvida ett boställe, som förut varit tillagt prästen,

äges av patronus, torde ej vara påkallat.

Om det i sammanhang med uppgörande av lönereglering ej kan

tillförlitligen utredas, huru med äganderätten till boställe förhåller sig,

lärer man kunna förfara antingen så, att bostället upptages i löneregleringen,

eller så, att — som i liknande fall tillförene understundom skett —

frågan, huruvida bostället utgör en avlöningstillgång för pastoratet, lämnas

öppen i löneregleringen. Emellertid kommer givetvis att iakttagas,

att prästgård ej tillförsäkras prästen å område, vartill äganderätten sålunda

kan anses tvistig.

Därest patronus skulle förmena, att boställe, som blivit utan hans

begivande i ny lönereglering upptaget, äges av honom, måste det stå

honom öppet att härom föra talan. Det torde näppeligen kunna föreskrivas,

att patronus i ty fall skulle vara skyldig att inom viss tid göra

sitt anspråk gällande vid äventyr att han eljest skulle förlora detsamma.

I fråga om de fall, då patronus har särskild förpliktelse att bidraga

till avlönande av annan tjänstinnehavare än präst, är tydligt, att man

ej kan förvänta att dylik förpliktelse utlöper samtidigt som prästerlig

lönereglering utgår. Vad angår klockares löneförmåner — varom kär

väsentligen är fråga — innebär nu gällande förordning angående allmänt

ordnande av klockares löneinkomster den 2 november 1883, att

löneförmåner, som tillagts klockare, skola åtnjutas av denne så länge

han innehar tjänsten, därest han ej medgiver att ny reglering må vinna

tillämpning redan under hans tjänstetid. Reglering av klockares löneförmåner

äger icke rum för viss tid — såsom är fallet med prästerlig

lönereglering — utan uppgöres att gälla allenast tillsvidare och kan

av församlingen när som helst ändras, dock att löntagare redan tillförsäkrad

rätt lämnas oförkränkt. Där det nu ålagts patronus att på något

sätt särskilt bidraga till klockares avlönande, torde det ej vara mot

rättvisa och billighet stridande att låta patroni förpliktelse bestå, sä

länge tjänstinnehavare, som blivit under patronatstiden tillsatt, erhållit

försäkran om dylikt bidrag. Någon skyldighet för patronus att lämna

sådant bidrag sedan den under patronatstiden senast tillsatta klockaren

avgått ur tjänsten kommer sålunda i intet fall att förefinnas. Skulle

efter patronatstidens utgång ny lönereglering uppgöras, bör tydligen

opaginerad Kontrollera mot PDF

däri ej utan patroni begivande upptagas något särskilt bidrag från

patroni sida. Vad nu sagts om patroni särskilda skyldigheter gent

emot klockare äger motsvarande tillämpning ifråga om särskild skyldighet

mot skollärare och kyrkobetjänte, andra än klockare.

l)å patronatsrätten är lukrativ, åligger det städse patronus att i

större eller mindre omfattning påkosta utgifter för kyrkans behov och

ändamål. Sagda skyldighet måste givetvis regleras i sammanhang med

den lukrativa si dallra v patronatsrätten. Aven då patronatsrätten ej är

lukrativ förekommer understundom — särskilt i bruksförsamlingar —

att patronus påkostar byggnad och underhåll av kyrka. I allmänhet

torde någon förpliktelse härutinnan för patronus ej vara påvisbar, men

någon gång bär i ansökning om patronatsrätt skett utfästelse att patronus

skulle svara för kyrkans vidmakthållande. Olika meningar lära ej kunna

råda därom, att en sådan förpliktelse bör upphöra och att detta lämpligen

bör ske vid samma tid som patroni kallelserätt försvinner.

3 §■

De huvudsakligaste av nu tillämpliga bestämmelser om tillsättningav

här ifrågavarande tjänster innehållas, beträffande prästerlig tjänst, i

lagen om tillsättning av prästerliga tjänster den 9 december 1910,

1—44 §§, samt beträffande övriga tjänster i förordningen om kyrkostämma

samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862, 2 § 3 mom. I avseende

å de fall, då patronus äger att tillsätta prästerlig tjänst, förenad med

folkskollärartjänst, torde vara klart, att efter upphörandet av patroni

rätt tillsättningen skall ske i den ordning, som för den prästerliga tjänsten

gäller, vadan särskilt stadgande härom ej ansetts erforderligt.

Avlönandet av ordinarie församlingspräst är enligt de bestämmelser,

som meddelats i lagen om reglering av prästerskapets avlöning den 9

december 1910 och ecklesiastika boställsordningen av samma dag,

närmast en pastoratets angelägenhet. Det åligger pastoratet att tillhandahålla

prästen fri bostad genom upplåtelse av prästgård, vars laga

hus nybyggas och underhållas av pastoratet. Den lön, som fastställts

för prästen, skall — i den ordning 19 § av löneregleringslagen angiver

— gäldas medelst församlingsavgifter samt arrende av löneboställen

och andra avlöningstillgångar för pastoratet. Dock finnes i pastoratsbornas

skyldighet att bidraga till prästlöner — enligt 21 § av nämnda

lag — den begränsning att. sedan såsom församlingsavgifter blivit i

O O ö > '' O

Skyldighet ait

bygga eller

underhålla

kyrka.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

pastoratet utdebiterat ett belopp, motsvarande sex öre för varje hell

eller påbörjat tiotal kronor av pastoratets hela inkomstbelopp, vad som

därefter erfordras för prästlöner skall betalas av kyrkofonden.

Beträffande de pastorat, där patronus nu på ett eller annat sätt

till prästens avlönande lämnar särskilt bidrag, vilket vid kallelserättens

upphörande bortfaller, torde någon befogad invändning ej kunna göras

mot att prästens avlönande även där kommer att bestridas i förntberörda

ordning. Att pastoratsborna genom bortfallandet av patroni särskilda

bidrag komma att på sina håll få vidkännas eu ej oväsentlig ökning i

utgifter lärer visserligen ej kunna undgås. Man synes emellertid ej

hava anledning att befara, att pastoratsborna skulle genom bortfallandet

av detta bidrag — det må hava varit än så betydande — bliva oskäligt

betungade med utgifter för prästens avlönande. Det är till en början

att märka, att i sammanhang med genomförandet av de nya löneregleringarna

kommer att ifråga om hittillsvarande patronella pastorat liksom

eljest tagas under omprövning, huruvida förhållandena äro sådana, att

sammanslagning med annat pastorat bör äga rum eller indragning eljest

ske av befintlig tjänst. De församlingsavgifter, som skola utdebiteras

för gäldande av prästlön, kunna i varje händelse ej överstiga den i

löneregleringslagen angivna maximigränsen, en gräns, intill vilken dessa

avgifter lära komma att stiga i det störa flertalet av rikets pastorat.

1 avseende å de fåll, då patroni befriande från skyldighet att tillhandahålla

ett honom tillhörigt boställe nödvändiggör nyanskaffning av prästbostad,

är att märka, att prästgård efter nya löneregleringarnas inträde

utgöres allenast av tomt med bostadshus och trädgårdsområde, vadan

anskaffningskostnaden ej kan bliva synnerligen betungande för pastoratet.

Över huvud kan sägas, att den utgiftsökning, vilken föranledes av bortfallandet

av patroni särskilda bidrag till prästens avlönande, ej synes

vara mera betungande eller eljest värd beaktande i högre grad än

den ökning i utgifter, som kan bliva en följd av sådana i sammanhang

med genomförandet av de nya löneregleringarna vidtagna åtgärder som

delning utav pastorat samt inrättande av nya tjänster. Liksom sistnämnda

åtgärder kunna, även utan att församlingen det påyrkat, vidtagas,

då sådant befinnes erforderligt för åstadkommande av tillfredsställande

församlingsvård, synes det rimligt, att de patronella församlingarna

få, även om de ej uttalat sig för patronatsrättens upphörande, underkasta

sig den ökning i kostnader, som kan bliva eu följd därav, att

patronatsrätten finnes böra i det allmännas intresse avskaffas.

Några betänkligheter synas ej heller möta vare sig mot att församlingarna

hava att vidkännas den ökade kostnad, som på några håll

opaginerad Kontrollera mot PDF

kan föranledas av att patronerna ej vidare äro pliktiga att lämna särskilt

bidrag till andra tjänstinnehavare än präst, eller däremot att, då

skyldighet åligger patronus att påkosta byggnad och underhåll av kyrka,

skyldighet härutinnan i stället skall, på sätt eljest är fallet, vila å församlingen.

1 den allmänna motiveringen hava utvecklats de skäl, som skulle

föranleda, att någon ersättning ej kan ifrågakomma för själva kallelserätten

.

Det torde vara tydligt, att ersättning ej heller bör utgå för annan

särskild rätt i fråga om tillsättning av prästerlig tjänst än kallelserätt

liksom ej heller för befogenhet att tillsätta annan tjänst inom församlingen

än prästerlig.

Såsom i den föregående framställningen angående patronatsrättemas

uppkomst och beskaffenhet berörts, ligga merändels till grund för patronats

rätternas tillkomst förmögen!)etsuppoffringar, gjorda av enskilda personer.

Och även efter patronatsrättens förvärv har mången gång

patronus till församlingens bästa gjort sådana uppoffringar.

Då den patronella kallelserätten förklaras skola upphöra, bliver

helt naturligt fråga, huruvida för nuvarande patronus eller annan kan

förefinnas ett berättigat anspråk på ersättning i någon form för sålunda

gjorda uppoffringar.

Här må till eu början tagas i betraktande de upputi ringar, son

vid icke-lukrativ patronatsrätt kunna hava skett, evad nu dessa uppoffringar

föranlett patronatsrättens tillkomst eller sedermera gjorts.

Enligt 19 kap. 12 § kyrkolagen var den berättigad till erhållande

av patronatsrätt, vilken själv eller vars förfäder skänkt den jord, vara

kyrkan blivit uppbyggd, eller påkostat nybyggnad eller större ombyggnad

av kyrkan eller skänkt prästgård med åliggande ägor. Tillika uttalades

i samma paragraf, att andra gåvor, som lände kyrkan till larv och

prydnad, såsom kläder, altartavlor, funtar, takläggning, vitmening etc.,

visserligen vore berömligt, men ej räckte till att förvärva jus patronatus.

Beträffande en stor mängd patronatsrätter är det numera ej möjligt

att med säkerhet avgöra, hur rätten först uppkommit. Patronatsrätt

synes i äldre tid hava utövats utan att vederbörande dessförinnan sökte

och erhöll patronatsbrev eller överhuvud formlig bekräftelse a sin rätt.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Pa sätt av historiken närmare framgår inleddes, vid tiden för reduktionens

genomförande i Sverige, undersökningar angående patronatsrätterna

och hämnades de personer, som gjorde anspråk på att äga patronatsrätt,

tillfälle att inkomma med sina skäl och bevis. Det är till stor del

genom de framställningar om bekräftelse å patronatsrätt, som i anledning

härav och sedermera under tidernas lopp gjorts, och genom de

undersökningar, som därav föranletts, man för närvarande äger kännedom

om de uppoffringar, vilka kunna ligga till grund för patronatsrätternas

uppkomst eller eljest skett. I dylika framställningar hava

åberopats allehanda uppoffringar, som sökandens förfäder eller tidigare

ägare av sökandens gods eller sökanden själv skulle gjort gent emot

kyrka eller prästerskap. Ofta har sökanden till stöd för sitt påstående

om patronatsrätt andragit, att kyrkan vore belägen å sökandens mark.

Vidare hava åberopats gåvor av boställen, påkostningar för kyrkobyggnad

och varjehanda skänker till kyrkans px-ydande in. m.

När ansökningar gjordes om förvärvande av helt nya patrouatsrätter,

hava på samma sätt åberopats allehanda uppoffringar till förmån

för kyrka eller prästerskap. I åtskilliga fall har man sig även bekant

att patronerna gjort sådana uppoffringar sedan patronatsrätten bekräftats

eller beviljats.

De uppoffringar, som sålunda skett till förmån för kj^rka eller

prästerskap, utgöras naturligen mestadels av gåvor och därmed jämförliga

utgifter, såsom påkostande av kyrkobyggnad och dylikt.

En uppoffring kan emellertid innebära allenast eu nyttjanderättsupplåtelse.

Såsom i annat sammanhang berörts, inträffar understundom,

att patronus äger boställe, vilket disponeras till prästens eller annan

tjänstinnehavares avlönande, liksom att tjänstinnehavare tillförsäkrats

nyttjanderätt till patron! mark i form av vedfångs- eller mulbetesrätt

eller dylikt. Att patroni skyldighet att tillhandahålla sådana förmåner

skall upphöra framgår av 2 § i detta förslag. Sagda § innebär även

att, då patronus bar skyldighet att på annat sätt, såsom genom högre

tillskott i penningar eller persedlar, särskilt bidraga till tjänstinnehavares

avlönande, denna skyldighet skall upphöra.

Det kan ej rimligen ifrågasättas, att patronus skulle med anledning

av kallelserättens upphörande undfå ersättning för de kostnader, han fått

vidkännas för fullgörande av sin skyldighet att särskilt bidraga till tjänstinnehavarens

avlönande. Patronus har ju mot upplåtelsen av nyttjanderätten

eller utgivandet av de periodiska bidragen kommit i åtnjutande

av kallelserätten. Ej heller lärer det kunna ifrågasättas, att eu patronus,

vars kallelserätt är förenad med skyldighet att svara för kyrkans vid
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

makthållande, skulle erhålla gottgörelse för kostnader, som han fått vidkännas

för fullgörande av samma skyldighet. I det följande bortses från

kostnader, som föranletts av dylika med kallelserätten förbundna skyldigheter.

Det gäller då att besvara spörsmålet, huruvida i anledning av

kallelserätternas upphörande några befogade anspråk kunna föreligga,

som grunda sig å gjorda gåvor eller därmed jämförliga, en gång för

alla gjorda uppoffringar. När fråga är om en gåva, som ännu finnes

i behåll, kunde sådant anspråk tänkas avse återgång av denna eller utbekommande

av ersättning för dess värde; och skulle anspråket i andra

fall gå ut på ersättning.

Det lärer till en början vara klart att, om patronatsrätten ursprungligen

uppkommit på grund av uppoffringar, som varit gjorda ej av den

förste patronus själv utan av hans förfäder eller tidigare ägare till

patrongodset, sådant anspråk ej kan förekomma. Detsamma synes uteslutet

redan av det skål att uppoffringen näppeligen kan antagas vara

förestavad av annat motiv än enbart av nitälskan för kyrkans bästa.

Har uppoffringen, som föranlett patronatsrättens uppkomst, varit

gjord av den förste patronus själv, lärer det visserligen kunna antagas

att vederbörandes önskan att erhålla patronatsrätt mer eller mindre

bidragit till uppoffringens tillkomst. Någon, rätt att nu påkalla återgångav

eller ersättning för den sålunda en gång gjorda uppoffringen lärer

dock ej kunna ifrågakomma. Redan den omständigheten, att det i varje

fall måste anses ovisst, huruvida uppoffringen skulle varit ogjord, om

utsikt till patronatsrätt ej funnits, torde utesluta alla anspråk i sådant

avseende.

Vad senast anförts gäller i det hela även om gåvor och välgärningar,

som efter patronatsrättens förvärv kommit kyrka eller prästerskap

till godo från patronernas sida. Det kan väl vara att förmoda, att ett

medbestämmande motiv till den skedda uppoffringen legat i den ställningav

patronus, som givaren innehade, men lärer man ej heller här kunna

utan vidare utgå från antagandet att uppoffringen blivit ogjord om

patronatsrätt ej funnits.

Emellertid förekommer det understundom att, då ansökning gjorts

om beviljande av patronatsrätt eller om bekräftelse å sådan rätt, sökanden

såsom stöd åberopat icke redan gjorda uppoffringar utan löften om

åtgärder, som skulle ske, därest ansökningen bifölles. Uppoffringen

har sålunda uttryckligen gjorts beroende av patronatsrättens uppkomst

eller fortsatta bestånd. Hithörande fall synas vara ganska fåtaliga. För

ett par av dem må här, till sakens närmare belysning, redogöras.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Konsistorium i Linköping anmälde hos Kung!. Magt, att allmogen

i Vists församling funnit sig oförmögen att utbygga och underhålla sin

trånga och fallfärdiga sockenkyrka samt därför på sockenstämmor 1733

och 1734 på »församlingens herrskaper» (ägarna av Sturefors, BjärkaSäby

och Stavsäter) överlämnat sin rätt att utse präster under villkor

att herrskaperna åtoge sig kyrkans reparation och förbyggande samt

att herrskaperna även åtagit sig detta mot ett beständigt jus vocandi

och förenat sig att på gemensam bekostnad företaga byggandet. Konsistorium

hemställde, att Kungl. Magt ville lämna bifall till patronatsrättens

förvärvande på berörda sätt. Genom brev den 14 mars 1740

fann Ivungl. Magt gott bifalla att »merbemälta herrskaper i Vists församling»

finge genom den ifrågasatta kyrkobyggnaden förvärva jus

patronatus vid deras kyrka.

Vid ansökning år 1758 om jus patronatus till Hargs församlingåberopade

sökanden, landshövdingen friherre Erik Oxenstierna såsom

stöd bl. a., att lian ämnade skänka ett kaplansboställe. Vid ansökningen

fogades i avskrift ett av Oxenstierna den 12 september 1758 upprättat

donationsbrev, varigenom han till beständigt boställe för eu kaplan i

församlingen skänkte ett halvt frälsehemman i Marka by, dock under

villkor, bl. a., att Kungl. Maj:t täcktes bevilja honom och hans efterträdare

till Hargs bruk, man efter man, jus patronatus i Hargs församling

med rättighet att'' utse och kalla såväl kyrkoherde som kaplan.

Genom resolution den 5 april 1759 prövade Kung!. Maj:t i anseende

till i ärendet förekommande skäl och omständigheter gott tillägga och

förunna Oxenstierna samt hans »efterträdare uti Hargs bruks egendom»

fullständigt jus patronatus i Hargs församling eller rättighet att där

tillsätta både kyrkoherde och kaplan med de villkor och förbehåll, som

han skriftligen »begivit sig till». Det av Oxenstierna donerade bostället

upptages i jordeboken såsom Marka nr 6 om V* mantal frälse med anteckning

om donationen och de därmed förbundna villkoren.

1 fall, sådana som de förut berörda, saknas givetvis skäl till det

antagande att uppoffringen skulle kommit till stånd oavsett om den rätt,

givaren eftersträvade, förvärvats. Åven om patronatsrätt ej uttryckligen

sökts för annan än givaren, lärer man, med hänsyn till den realrättsliga

natur, som är och i stort sett alltid varit en för patronatsrätterna

utmärkande egenskap, ej vara berättigad till annat antagande,

än att i givarens syften ingått att vid åtnjutandet av patronatsrätten

betrygga alla efterföljande ägare till givarens gods. Måste man alltså

utgå från att uppoffringen skett i syfte att vid patrongodset i all framtid

få patronatsrätt förbunden, kan man näppeligen heller antaga det vara

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

med givarens syften överensstämmande, att den förmån, som genom

den skedda uppoffringen kommit församlingen till del, skall fä åtnjutas

oavsett om nuvarande patronus fråntages hans rätt. Om än givaren ej

lämnat någon föreskrift om påföljden av rättens avhäadande från honom

eller kommande rättsinnehavare, kan man svårligen undgå att antaga,

att givarens mening varit, att för sådan händelse det av honom uppoffrade

värde, skulle återgå till rättens innehavare. Möjligen skulle kunna

ifrågasättas, att det ej vore patronatsrättens nuvarande innehavare, utan

givarens arvingar, vilka borde äga att i anledning av kallelserättens

upphörande påfordra ersättning. Något verkligt skäl synes emellertid

ej föreligga för att de nuvarande arvingarna skulle äga en sådan rätt.

Det synes, som om dylik rätt för arvingarna ej kunde ifrågakomma,

med mindre givaren — vad ej veterligen skett i något fall — uttryckligen

tillförsäkrat dem en sådan. Arvingarna hava uppenbarligen föga

eller intet intresse av kallelserättens bestånd; och finge de gåvan åter

eller erhölle de ersättning, skulle detta för dem innebära eu alldeles

opåkallad förmögenhetsvimt. Nuvarande patronus åter äger påtagligen

intresse av kallelserättens bestånd. Då uppoffringen måste antagas hava

skett i syfte att betrygga patronus vid hans rätt, synes det vara med

rättvisa och billighet över'' nsstämmande att patronus vid rättens upphörande

beredes ersättning för den gjorda uppoffringen.

Där en uppoffring uttryckligen ställts i beroende av patronatsrättens

uppkomst eller fortsatta bestånd, har så vitt framgår av nu

tillgänglig utredning, denna utgjorts antingen av påkostnad å kyrkobyggnad

eller ock av gåva av boställe. Det torde vara tydligt att, om

vid ansökning om patronatsrätt sökanden lovat att göra påkostnad å kvrkobyggnad

under villkor om bifall till ansökningen, nuvarande patronus

har att, därest han överhuvud vill göra någon talan gällande, förebringa

utredning ej blott därom att sådan kostnad blivit nedlagd utan även

om det belopp, vartill den uppgått. I betraktande av svårigheten att

numera förebringa sådau utredning lärer det väl vara föga antagligt,

att talan på grund av detta slag av uppoffringar skall komma att anställas.

Man torde alltså här i huvudsak hava att räkna med de fall,

då boställe givits under uttryckligt förbehåll om patronatsrättens uppkomst

eller fortsatta bestånd. De anspråk, varmed patronerna i dessa

fall tilläventyrs vilja framkomma, skulle kunna tänkas avse antingen

återgång av gåvan eller ersättning därför. Då en återgång av donerat

boställe givetvis kan vara för församlingen i hög grad oläglig och patroni

intresse måste anses fullt tillgodosett därmed att han erhåller en

mot boställets värde svarande ersättning, torde patronus ej böra tillBihang

till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 17 höft. (Nr 21. Bilaga). 12

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

erkännas annan rätt än att utbekomma ersättning. Å andra sidan

lärer väl vara utan vidare klart att, därest församlingen och Kungl.

Maj:t finna det lämpligare att bostället återgår, patronus ej kan motsätta

sig en sådan lösning av frågan.

Som de uppoffringar, varom här är fråga, kommit församlingen tillgodo,

torde tvekan näppeligen kunna råda därom att patronus med sin talan

har att vända sig mot församlingen. Emellertid lärer väl få antagas

att, om det i något fall skulle inträffa att det värde, som församlingen

med anledning av patroni talan nödgas utgiva, är i förhållande till församlingens

ekonomiska bärkraft synnerligen betungande, staten skall

finna det vara av billighet påkallat att komma församlingen till hjälp.

Att begränsning i avseende å tiden för talans anställande bör

stadgas torde vara otvivelaktigt. Då det för patronus kan gälla att förebringa

utredning rörande förhållanden, som ligga långt tdlbaka i tiden,

och åstadkommande av sådan utredning givetvis kan vara förenad med

svårigheter, bör den tidsfrist, som lämnas patronus, ej tillmätas allt för

kort. Det har synts lämpligt, att tiden för talans anställande bestämmes

att utgå två år från kallelserättens upphörande.

Vad angår härefter patroni anspråk på grund av uppoffringar, som

föranlett tillkomsten av lukrativ patronatsrätt eller sedermera gjorts av

en innehavare av sådan patronatsrätt, lärer det vara tydligt att, då

kallelserätten förklaras skola upphöra under det patroni kyrkoförvaltuing

och andra till den lukrativa sidan av patronatsrätten hörande rättsförhållanden

ej bliva föremål för reglering, patronus ej kan i anledningav

kallelserättens upphörande tillåtas att tala på grund av uppoffringar,

som äga samband med den lukrativa sidan av patronatsrätten.

Rörande uppoffringar, som ligga till grund för tillkomsten av

lukrativ patronatsrätt, framgår av den redogörelse, som förut lämnats angående

patronatsrätternas uppkomst och beskaffenhet, att en del patronatsrätter

i de erövrade provinserna, mestadels sådana, som under den

danska tiden tillkommit, blivit förvärvade mot vederlag till kronan.

Ehuru dylikt vederlag i olika fall beräknats på olika sätt, torde alltid

kunna påstås, att vederlaget betingats och givits väsentligen för de

förmåner av ekonomisk natur, som innefattats i den lukrativa sidan av

patronatsrätten. Det synes vid sådant förhållande naturligt, att frågan

om de anspråk, som patronerna tilläventyrs vilja bygga därå att dylikt

vederlag givits, ej kommer under bedömande annorledes än i sammanhang

med reglering av den lukrativa sidan av patronatsrätten.

Till grund för uppkomsten av andra lukrativa patronatsrätter ligga

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

sådana gåvor eller liknande uppoffringar till förmån för kyrka eller

prästerskap, vilka omnämnas i 19 kap. 12 § kyrkolagen. Och vid

lukrativ patronatsrätt förekommer, likaväl som vid annan patronatsrätt,

att uppoffringar till förmån för kyrka eller prästerskap blivit gjorda

efter det patronatsrätten förvärvats.

Där sådana uppoffringar skett under uttryckligt förbehåll om patronatsrättens

uppkomst eller fortsatta bestånd, kan ifrågasättas, huruvida

patronus ej bör — i lika mån som föreslagits för patronus, vilken ej

innehar lukrativ patronatsrätt — berättigas att i anledning av kallelserättens

upphörande erhålla ersättning av församlingen.

Består uppoffringen i nedlagd kostnad för kyrkobyggnad eller

annan utgift för kyrkans behov, ligger det emellertid närmast till hands,

att frågan om patroni rätt på grund av uppoffringen kommer under

bedömande i samband med regleringen av patronatsrättens lukrativa

sida. Vid denna reglering skall ju fastställas patroni och församlingens

mellanhavande i anledning av den patronella kyrkoförvaltningen; och

synes det ej vara lämpligt, att frågan om vissa utgifter för kyrkans

behov upptages till bedömande i annat sammanhang än med utredningen

angående kyrkokassa^ ställning.

Där den gjorda uppoffringen ej är en utgift för kyrkans behov,

föreligger tydligen ej samma skäl att låta frågan om patroni rätt på

grund av uppoffringen prövas först i sammanhang med avvecklingen av

den lukrativa sidan av patronatsrätten. Det har förekommit att en innehavare

av lukrativ patronatsrätt donerat prästboställe under uttryckligt

förbehåll om rättens bestånd. Här må nämnas, att ett under slutet av

1500-talet av en patronus i Skåne (Skabersjö) upprättat donationsbrev å

en prästgård innehåller den bestämmelsen, att varken Kungl. Maj:t eller

länsmannen eller någon annan främmande skulle hava rätt att utse präst

i socknen. Det synes rimligt, att patronus i ett sådant fall berättigas

att vid kallelserättens upphörande erhålla ersättning av församlingen

med värdet av bostället, därest det ej anses för församlingen förmånligare

att bostället återgår till patronus. Jämväl där ett prästboställe,

såsom någon gång synes vara fallet, givits under förbehåll om patronatsrättens

— ej särskilt kallelserättens — bestånd, torde patronus böra

beredas samma möjlighet att vid kallelserättens upphörande erhålla ersättning

av församlingen. Emellertid lärer det ej lämpligen böra föreskrivas

att patronus i sådana fall som de nu berörda måste redan i

sammanhang med kallelserättens upphörande framställa sitt ersättningsanspråk

vid äventyr att han eljest är detsamma förlustig. Det lärer

böra lämnas patronus öppet att göra sitt anspråk gällande jämväl i

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

sammanhang med ordnandet av de med lukrativ patronatsrätt förbundna

ekonomiska förhållanden.

Vad förut anförts i fråga om gåvor och kostnader, som stå i samband

med kallelserätten, äger motsvarande tillämpning i avseende å

gåvor och kostnader, som på ett eller annat sätt hänföra sig till de i

1 § jämte kallelserätten omförmälda rättigheter.

5 §.

De i denna § givna stadganden avse regleringen av den lukrativa

sidan av patronatsrätterna, vilken fråga berörts i den allmänna motiveringen.

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Tid för utlöpandet av de på grund av förordningen den u/7 1862 fastställda

löneregleringar för pastorat, där präst tillsättes patronellt.

Pastorat eller för- samling.

Löneregl.

fastställd.

Löneregl.

utlöper.

Pastorat eller för- samling.

Löneregl. Löneregl.

fastställd. utlöper.

Alttid1 )•.....................

1864 8/n

1915 ®«/4

Åtvid .................

1867 31/ia 1918 “/*

Östra Ryd, Upps. stift

“/tl

n

Borreby1) och Lödde-

Mörkö .....................

7»

■ »i

köpinge1)...............

1868 7,

Öja och Västermo.....

2/l2

„ ■

Stehag1) .................

!7®

Tådene in. fl.............

1865 4A

„

Hassle m. fl.............

7®

Ängsö .....................

V1

„

Flöda, Strängn. stift...

44 4

S8/4

4/, 1919 s0/4

Voxna.....................

7e

1916 ao/i

Nydala8) ..................

10/7

Fulltofta1) och Östra

Lilla Mellösa o. Flen;4)

7®

Espinge;4) ............

l,/u

Misterhult ...............

2A> :

Trehörna..................

24/n

„

Österåker, Upps. stift

''7® !

Tima, Link. stift ......

1/l2

,,

Åsbo, Link. stift ......

*7® 1

Askersunds landsförs.

1866 18/i

„

Jäder och Barva ......

10/io i

Järlåsa.....................

V»

,,

Häslunda och Rise-

. |

Svabensverk”)............

7»

„

kattslösa1);4) ........

”A®

Lovö ......................

7»

„

Västeråker och Dalby

l7io

Godegård ...............

s7‘

Skurup1).............. .

”Ai

Ryttern4)..................

*’/4

„

Störa Malm..............

1S/l2

Lillkyrka och Ödeby...

*7*

„

Kropp1) och Mörarp; 4)

1869 14A

Vist, Link. stift.........

V®

1917 s°/i

Helgesta o. Hyltinge; 4)

*7»

Ås och Kållerstad;4)

nA

Norra Vi o. Tirserum: 4)

40/e

Tegelsmora..............

“/8

Dala m. fl.............

*7»

Kimstad .................

M/s

Balkåkra1), Sn&restad1)

Källeryd2) .............

*7®

och Skårby1) .........

47*

Skärstad ...............

*A®

Skokloster ...............

4/„ 1920 s7‘

Bergunda och Öja .....

“A®

Munka-Ljungby1) och

Ekeby och Rinna......

27io

„

Ängelholm............

‘7®

Svartnäs3) ...............

86/l»

Bro och Lossa .........

47« .

Hållnäs ..................

7 u

Nämdö3) ..................

”/.o

Igellösa1) och Odars-

Ornö8) ..................

14/,o

löv1)....................

7u

,Blacksta o. Vadsbro; 4)

6/i«

Foffdö och Heljrarö ...

s7-®

Öved1) .....................

i4/u

Ortomta ........-.........

1867 18/,

Harg........................

i9/.i

Solna .....................

Skabersjö1) o. Törringe

1870 »/i

Näsby och Ervalla; 4)

u/a

Bälinge o. Tystberga...

7®

Valda och Släp.........

7*

Sövde1) och Blentarp

7®

Gillberga och Lista ..

s%

Sövestad1) o. Bromma;4,

7®

Tyresö och Dalarö......

Ösmo .....................

t6A

Ullstorp och Bolie-

Östra Ryd, Link. stift

“/«

1918 8%

rup1); 4) ...............

“A

Marbäck, Link. stift...

“/a

Sävsnäs ..................

"/*

Österslöv1) ...............

”/■

Ludgo och Spelvik ...

‘7® 1

Tryserum och Hannäs

15/io

Länghem m. fl..........

"7®

Öster-Lövsta ............

l,/i.

Trolle-Ljungby1) och

Bosjökloster1;.........

40/ia

Gualöv1) ...............

8/*

Bosarp och Västra

Barsebäck1) och Hof-

Strö1); 4) ...............

“A®

terup;4) .............

®4/4

Bihang till riksdagens protokoll

1027. J

samt. V käft. (Nr 21. Bilaga). 13

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Pastorat eller för- samling.

Löneregl.

fastställd.

Löneregl.

utlöper.

Pastorat eller för- samling.

Löneregl.

fastställd.

Löneregl.

utlöper.

Torsåker o. Lästringe ;4)

1870 2e/s

1921 so/i

Färlöv1) o. Norra Strö;4)

1871 Vo

1922 80/4 :

Gustav, Lunds stift1)...

26/s

Österåker, Strängnäs

2 7»

16/o

Örtoftä1) och Lilla

Norra Vram o. Bjuv; 4J

28 9

Harrie; *)........... ...

23/o

it

Everöd och Östra Sön-

Forsmark.............."...

V10

narslöv1); 4)............

2“/o

Västra och Ostra Ed...

V,»

Ivetofta1) ..............

7»

»

Fastema..................

18/,0

Höganäs ..................

24/„

„

Kågeröd1) och Stene-

Tryde1) o. Spjutstorp1)

V1»

stad;4)..................

‘Vid

Hasslövo. Voxtorp'');4)

1872 9/o

,,

Allerum1) och Fle-

Hyby1)..................

lfl/o

ninge;4) ..............

11/ll

Bo, Upps. stift2).........

1923 s%

Gärdslöv1) o. Önnarp1)

•‘In

tf

Ingarö2) ..................

10/ö

„

Västra Sallerup1) och

Yärmdö ...............

10h

„

Remmarlöv;4)......

“/«

Torö8) ...................

”A

„

Gudmundtorp'') och

Mariefred m. fl.........

27o

Hurva; 4)...............

1871 8/o

Halmstad1) och Zire-

Bara1) o. Mölleherga; 4)

7a

köpinge;4) .........

1873 276

1924 »V.

Östra Strö1) och Skar-

Riseberga och Färing-

Tillit,1)

10/8

1874 *74

Främmestad och Bäre-

Lyn^by, Genarp1) och

berg.....................

7*

Göddelöv;4) .........

7,0

1925 »°/4

Borgvik2)..................

25/,

Hjärtum1) och Väster-

Trollenäs 7; J)............

87a

192 2 30/4

landa1).................

1875 Vio

1926 »»/4

Vallby’) och Bolshög1)

*7 8

m

Nedrfe Ullerud4).........

1882 14/4

1932 ao/4

Vittskövle'') och Dege-

Gustav Adolf, Kärlst.

berga1)...............

7”

stift3) ..................

1883 ls/4

1933 s0/4

Glemminge och Toste-

Morlanda1)..............

•-•Vi*

1934 s%

rup1);4).................

»Va

n

x) Församlingen är under lukrativ patronatsrätt.

2) Patronus har endast rätt att utse komminister.

*) „ „ „ „ „ „ kapellpredikant.

*) Pastoratet är endast alternativt patronelit.

STOCKHOLM. ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG. 1921.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1921:76 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om upphävande av patronatsrätl in. in. a1 i texten
  2. 1LU 1921:17 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om upphävande av patronatsrätt m. m. s. 1 i texten