Sök i Ratio Lex

Angående avstående av kronans anspråk på äganderätt till vissa delar av de så kallade Skanörs store vång och Skanörs knäeller norre vång samt Falsterbo vång

1921-02-25 · 24 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 23 av 24 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1921:235, Angående avstående av kronans anspråk på äganderätt till vissa delar av de så kallade Skanörs store vång och Skanörs knäeller norre vång samt Falsterbo vång

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

1

Nr 235.

Kung1. Maj:ts proposition till riksdagen angående avstående av kronans

anspråk på äganderätt till vissa delar av de så kallade Skanörs

store vång och Skanörs knä- eller norre vång samt Falsterbo

vång; given Stockholms slott den 25 februari 3921.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bifogade utdrag

av protokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla det förslag, om vars framläggande för riksdagen föredragande

t. f. departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,

Enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

A. E. M Ericsson.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 25 februari 1921.

♦

Närvarande:

Statsministern VON Sydow, ministern för utrikes ärendena greve Wrangel,

statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmquist, Malm, Bergqyist,

Hammarskjöld, Ekeberg, Hansson.

T. f. departementschefen, statsrådet Ericsson, anförde:

I en den IG januari 1919 dagtecknad, till chefen för finansdepartementet

ingiven skrivelse har magistraten i Skanör med Falsterbo — under

framhållande att en inom kammarkollegium verkställd utredning givit vid

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 201 höft. (Nr 235.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Historik över

vångarna.

2 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 235.

handen, att Kungl. Maj:t och kronan skulle kunna göra anspråk på äganderätten

till all jord inom stadens jurisdiktion, därå icke mellankommit

tjuguårig hävd — gjort framställning i syfte att åtgärder måtte vidtagas

för avstående av den rätt, som kunde tillkomma Kungl. Maj:t och

kronan till ägorna i Skanörs och Falsterbo vångar. Magistraten har

till stöd härför anfört huvudsakligen följande.

Laga skiften påginge i Skanörs store vång och Skanörs knä- eller

norre vång såsom ett skifteslag samt i Falsterbo vång såsom ett skifteslag,

och det vore av stor vikt såväl för jordägarna som för samhället,

att dessa lagaskiftesförrättningar snarast bleve fastställda. Omkring

1,100 tunnland jord kunde då bliva föremål för rationellt jordbruk. På

denna jord skulle med ordentlig brukning kunna framdrivas en trädgårdskultur

jämställd med den på Amager. Lika viktigt vore att få

jordbrukarna intresserade för en bättre skötsel av jorden samt att förmå

driftiga och kapitalstarka jordbrukare från andra orter att köpa jord

och inflytta. Det sålunda förväntade uppsvinget i jordbruket hotades

nu av Kungl. Maj:ts och kronans anspråk, enär allt intresse för jordbrukets

höjande därmed skulle bortfalla. Skulle kronan genom ett

hundratal rättegångar tillvinna sig jorden i vångarna, bleve stadens

invånare, vilka till större delen vore jordbrukare, ruinerade.

Till följd av remisser hava underdåniga utlåtanden över framställningen

avgivits av kammarkollegium den 23 september 1919, av

justitiekanslersämbetet den 25 februari 1920 och av jordkommissionen

den 7 oktober 1920.

Kammarkollegium har överlämnat ett av kammaradvokatfiskalsämbetet

i ärendet avgivet tjänstememorial med tillhörande »P. M. angående

äganderätten till den inom staden Skanör med Falsterbo jurisdiktion

belägna mark» ävensom taxeringsbevis rörande fastigheterna i

vångarna. Sagda promemoria, vilken innehåller en utförlig redogörelse

för vångarnas historia, torde få i avskrift biläggas statsrådsprotokollet.

I anslutning till förenämnda promemoria samt Kungl. Maj:ts proposition

nr 101 till 1906 års riksdag angående avstående av kronans

rätt till den s. k. Fiddevången ber jag att få lämna en kortfattad historik

över vångarna.

Skanör och Falsterbo, vilka numera bilda en stadskommun med

benämning Skanör, eller Skanör med Falsterbo, utgjorde fordom två

Särskilda städer.

I närheten av köpstaden Skanör fanns under medeltiden en gammal

kungsgård, vilken ägde bestånd ända fram till nyare tiden. Å dess mark

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

torde Skanörs och Falsterbo slott hava legat. Omfattningen av kungsgården

lärer icke kunna med full säkerhet bestämmas. Så mycket anses

dock kunna fastställas, att i densamma ingått hela den halvö, som för

närvarande tillhör rådhusrättens i Skanör med Falsterbo jurisdiktion och

jämväl en del av det nuvarande Skytts härad.

Städerna Skanör och Falsterbo torde böra antagas hava upptagits på

kungsgårdens mark. Mycket tidigt — i varje fall redan på 1400-talet —

hava dock bodar och andra byggnader med tomter inom själva stadsområdena

kommit att gå i handel och betraktas som enskild egendom.

Aven den utanför städernas bebyggelser belägna jorden blev tidigt

föremål för upplåtelser till enskilda. Under 1200- och 1300-talen uppdrev

det rikliga sillfisket i Öresund en livlig handelsrörelse, särskilt i

trakten av Skanör och Falsterbo. De danska konungarna uppläto härunder

marknads- och bodplatser från kungsgårdens mark till tyska,

vendiska, holländska och danska städer. Upplåtelserna gällde blott

under varje konungs regeringstid. För platserna betalades särskilda avgifter.

Intet tyder på att Skanör och Falsterbo erhållit dylika upplåtelser.

Bod- eller marknadsplatserna torde hava upptagit större delen

av den s. k. Knävången eller udden norr om Skanör samt udden sydväst

om Falsterbo, Ugleudde, ävensom en god del av den nuvarande

Falsterbo vång.

Med fiskets avtagande från mitten av 1500-talet började de gamla

fiske- och handelsplatserna övergivas av sina förra innehavare, och

kronan förlorade sina inkomster därav.

Betesrätt samt rätt till skogsfång och torvtäkt å kronans marker

vid Skanör och Falsterbo hava i viss utsträckning förekommit ända ifrån

medeltiden. Redan på 1600-talet brukade borgarna den närmast staden

belägna åkerjord, som numera ingår i Skanörs store vång och Skanörs

knävång samt Falsterbo vång. Åtminstone från mitten av 1700-talet

synas skiftena i vångarna hava gått i köp och byte de enskilda innehavarna

emellan, liksom ock fasta meddelats å desamma.

Beträffande den intill vångarna belägna utmarken eller den s. k.

Ljungen var. äganderätten ännu på 1700-talet icke ostridig. Detta

framgår, bland annat, utav ett av Kungl. Maj:ts befallningshavande i

Malmöhus län den 26 juni 1764 meddelat utslag i tvist mellan borgmästaren

Magnus Grieses arvingar och staden Skanör om bättre

rätt till skatteköp av ett utanför ljungmarken beläget marsvinsfänge.

I detta utslag förmälte sig Kungl. Maj:ts befallningshavande ej kunna

med något fullkomligt skäl och bevis inhämta, vem äganderätten till

ljungmarken egentligen tillhörde, emedan den synts vid 1670 års jord
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj-ts proposition Nr 235.

revning ej blivit annorlunda ansedd än såsom en ofruktbar utmark och

allmänning, vilken således till samfällt mulbete från äldre tider blivit

nyttjad. Kungl. Maj:t, under vars prövning omförmälda tvist slutligen

drogs, prövade genom utslag den 5 augusti 1772 rättvist förklara, att

den eller de, som ville vinna någon förment rätt till ljungmarken, borde

därom lagligen instämma stadens invånare, och att emellertid med skatteköp

av marsvinsfänget komme att innehållas. Uti utslaget framhölls,

att genom Kungl. Majrts brev den 14 november 1766 angående flygsandens

dämpande i Skåne och Halland invånarna i Skanör medgivits

rätt att så dädanefter som dittills, såsom deras enda tillgång till bränsle,

betjäna sig av torvtäkt på den del av Skanörs utmark, som därtill

nyttjades, men att å andra delen av utmarken, som vore bevuxen med

pors, vilken hindrade den därstädes befintliga flygsandens utvidgande,

porshuggning skulle vara förbjuden, samt att magistraten i Skanör

borde därå hålla allvarsam hand. Härav torde framgå, att nyttjanderätten

av utmarken då innehades av staden. Rängs, Kämpinge samt

Stora och Lilla Hammars byamän anhängiggjorde därefter i slutet av

1770-talet vid Skytts häradsrätt rättegång mot borgerskapet och invånarna

i Skanör och Falsterbo angående, bland annat, fastställande av

rågång mellan byarnas och städernas utmark på Skanörs ljung. Under

rättegången hade kronans ombud, befallningsmannen Peter Berg, angående

kronans enskilda rätt till ljungmarken förklarat, att han icke

kunde finna några sådana fullkomliga skäl och omständigheter, Som

kunde ådagalägga, att ljungmarken, med någon av de tvistande parters

uteslutande, vore Kungl. Maj:t och kronan enskilt tillhörig. Under

framhållande, hurusom ingen fråga om någon annans än parternas

ömsom påstådda bättre rätt till tvisteparken kunde under rättegången

komma under prövning, tillerkände Skytts härads synerätt genom dom

den 28 april 1780 byamännen äganderätt i ljungmarken. Skånska

lagmanssynerätten i Malmöhus län, varest städerna sökte ändring i berörda

dom, utlät sig genom dom den 18 augusti 1780, att, som byamännens

påstående ej sträckte sig längre i väster än till vissa av dem uppgivna

råmärken, funne lagmanssynerätten, att tvisten ej anginge den väster

om dessa märken liggande delen av Skanörs ljung, utan förklarades

denna del av ljungen med därutanför varande lägenheter såsom en

Skanörs och Falsterbo ostridiga tillhörighet. Vad åter anginge parternas

ömsom påstådda rätt till den öster om samma märken belägna delen

av ljungmarken, prövade lagmanssynerätten rättvist och skäligt häradssynerättens

dom i så måtto gilla och fastställa, att rågångarna mellan

Skanör och Falsterbo socknar och utmark, å ena, samt byarnas sam
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

fällda betesmark, å andra sidan,- på Skanörs ljung skulle då som i urminnes

tider bliva och förbliva på i domen angivet sätt.

Beträffande den del av utmarken, som Benämnes Fidden eller Fiddevången,

har kronan, efter av Kungl. Maj:t i proposition nr 101 till

1906 års riksdag därom framställt förslag, enligt Kungl. Maj:ts brev

den 22 juni 1906 förklarat sig avstå från den rätt, som tilläventyrs kunde

tillkomma kronan.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har i sitt förut omförmälda tjänstememorial

anfört huvudsakligen följande.

Av den vid memorialet fogade promemoria syntes ämbetet framgå, att i den

mån jorden åkommen tjuguårig hävd icke lade hinder i''vägen, kronan kunde göra anspråk

på äganderätt till marken inom Skanörs knävång, Skanörs store vång och Falsterbo

vång, vilka områden torde avses i den föreliggande framställningen. Laga skifte

påginge för närvarande å Skanörs knävång och store vång, behandlade såsom ett

skifteslag, omfattande 755 tunnland 20 kappland. Enligt instrumentet över en av

förrättningsmannen den 23 november 1916 avslutad skiftesförrättning skulle, sedan

10.5 7 78 hektar undantagits för samfällt behov, för de 106 innehavarna av de nuvarande

1,825 skiftena mark utläggas i 175 skiften. Bland dessa inginge såsom

ett skifte om 1.0048 hektar den stadens borgmästare anslagna lönejord. Sedan förrättningen

underställts magistraten i Skanör med Falsterbo, hade emellertid denna

i utslag den 9 mars 1918, enär, såvitt handlingarna utvisade, rågångarna omkring

skifteslaget ej vore fastställda eller eljest behörigen bestämda samt vid sådant förhållande

rågångarnas sträckning bort bestämmas i den ordning 45 § i skiftesstadgan

föreskreve, men så ej skett, funnit den sökta fastställelsen ej kunna meddelas, utan

hade ärendet visats åter till förrättningsmannen. Jämväl å skifteslaget Falsterbo

vång med en areal av 410 tunnland 8 kappland samt 1,396 skiften påginge laga

skifte, vilket emellertid ännu icke torde vara av förrättningsmannen slutfört.

Skiftena i vångarna hade åtminstone sedan .mitten av 1700-talet ansetts vara

föremål för enskild äganderätt, och å mer än hälften av desamma — i Skanörs

store vång och knävång cirka 850 samt i Falsterbo vång cirka 1,015 stycken — hade

lagfart meddelats. Därest bestämmelserna om tjuguårig hävd skulle befinnas vara

tillämpliga å nämnda skiften, torde förutsättningarna för dylik hävd föreligga för

ett relativt stort antal — i Skanörsvångarna 271 och i Falsterbo vång 119 — och

skulle dessas innehavare sålunda vara skyddade för anspråk från kronans sida.

Beträffande övriga skiften inom vångarna torde utfallet av eventuella rättegångar,

vilkas antal komme att bliva mycket stort, sannolikt minst lika med antalet skifteslotter,

och vilka sålunda bleve förenade med avsevärda kostnader, naturligen icke

kunna med full säkerhet förutses. Vidare torde kronan vid eventuell återvinning

av sådan jord kunna, då god tro hos innehavarna torde få förutsättas, komma att

kännas skyldig utgiva ersättning för nödig och nyttig förbättring (uppodling), varför

behållningen kunde bliva avsevärt reducerad.

Uppenbart torde vara, att ett avstående av kronans rätt skulle innebära

genomförande av den uppryckning för jordbruksnäringen i de huvudsakligen till

detta näringsfång hänvisade och i allmänhet i små omständigheter levande stads
-

Kammaradvokatfiskalsämbctet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

Ramm ar<■

kollegium.

Justitiekanslersambelct.

6 Kimgl. Majds proposition Nr 235.

invånarna, som lagaskiftena i övrigt möjliggjorde. Detta uppsving torde indirekt

komma det allmänna till godo. Däremot skulle ett utkrävande av sagda rätt sannolikt

innebära ekonomisk ruin eller åtminstone svårt avbräck för en stor del av

befolkningen.

Vid ovan angivna förhållanden och med aktgivande å Kungl. Maj:ts och riksdagens

beslut år 1906 rörande Fiddevången ansåge sig advokatfiskalsämbetet böra

tillstyrka bifall till den underdåniga framställningen. Tvekan torde kunna råda,

huruvida kronan borde avstå sin rätt utan vederlag. Med hänsyn emellertid till de

särskilda omständigheterna i detta ärende och vad billigheten därvidlag syntes bjuda,

funne sig ämbetet, ävenledes med stöd av 1906 års ovan omförmälda beslut, böra

ansluta sig till uppfattningen, att villkor om ersättning ej borde uppställas. Skulle

vederlag ifrågakomma, torde detta ej böra sättas högre än till jordens markvärde

i ouppodlat skick.

Emellertid syntes lämpligen böra uttalas, att detta kronans avstående av sin

rätt icke avsåge den mark, som disponerades såsom lönejord av kronans och andra

offentliga befattningshavare, samt icke innebure avstående av rätten till den övriga

utom stadsplanerna men inom stadens jurisdiktion belägna mark jämte rätten till

grund och vatten samt därmed förbundna nyttigheter utanför stadsområdets strandlinje.

Vad beträffade sistnämnda jord hade ämbetet anhållit om stämning å staden

Skanör med Falsterbo under yrkande, att kronan måtte förklaras framför staden

vara ägare till de s. k. gårdejordarna Knäet, Toslussan och Gässlingekroken samt

den del av den s. k. stadens utmark, som staden för närvarande innehade under

äganderättsanspråk.

För egen del har kammarkollegium anfört huvudsakligen följande.

Kollegium, som lika med advokatfiskalsämbetet ansåge grundad anledning

föreligga för kronan att, i den mån de enskildas rätt icke skyddades genom åkommen

hävd, göra anspråk på äganderätten till här ifrågavarande mark, funne likväl,

med avseende å vad magistraten och advokatfiskalsämbetet härutinnan anfört,

talande skäl föreligga för avstående utan ersättning av den rätt till marken, som

kunde tillkomma kronan, och finge fördenskull hemställa om förslag till riksdagen

att medgiva sådant avstående, dock att häri icke skulle inbegripas kronans rätt

vare sig till den mark, som tilläventyrs disponerades såsom lönejord av kronans

och andra offentliga befattningshavare, eller till den övriga utom stadsplanen men

inom stadens jurisdiktion belägna marken jämte rätten till grund och vatten samt

därmed förbundna nyttigheter utanför stadsområdets strandlinje.

Justitiekanslersämbetet har förmält sig ur de synpunkter, ämbetet

har att företräda, icke hava funnit anledning tillstyrka den föreliggande

framställningen. Ämbetet anser den ovan omförmälda promemorian giva

vid handen

att vid den tid, då Skåne blev svenskt, kronan haft äganderätt

till all mark i nuvarande Skanörs store vång, Skanörs limtvång och

Falsterbo vång;

att hela sextonhundratalet ut borgarna i Skanör och Falsterbo i

allmänhet icke påstått äganderätt till nämnda mark;

opaginerad Kontrollera mot PDF

1

tCungl. Maj:ts proposition Nr 235.

att däremot redan i mitten av sjuttonhundratalet skiftena i vångarna

gått i köp och byte de enskilda innehavarna emellan, liksom ock fasta

meddelats å desamma; samt

att kronan emellertid varken genom de i saken omförmälda 1780

års domar eller annan rättshandling avhänts äganderätten till ifrågavarande

mark.

Ämbetet yttrar vidare, att, även om god tro knnde presumeras i

varje fall, då enskilda erhållit lagfart å skiften i vångarna, något vartill

ämbetet ställde sig tveksamt, kronan likväl icke skulle sakna utsikt att

återvinna 1,554 skiften i Skanörsvångarna och 1,277 skiften i Falsterbo

vång. Beträffande frågan, huruvida staten borde till förmån för nuvarande

innehavarna efterskänka sin rätt till dessa skiften, torde någon

avgörande betydelse icke böra tillerkännas den omständigheten, att utgången

av en eventuell rättegång icke kunde förutses med full säkerhet,

lika litet som den omständigheten, att rättegångens utfall till kronans

förmån eventuellt kunde medföra ett svårt avbräck för den enskilde.

Dessa omständigheter torde nämligen merendels föreligga, när helst

kronan anhängiggjorde återvinningstalan i fråga om densamma avhänd

jord. Icke heller behövde man avskräckas av rättegångskostnaderna,

synnerligast som man väl kunde så ordna saken, att endast ett mindre

antal rättegångar utfördes, avsedda att verka prej udicierande. Slutligen

torde statsmakternas år 1900 fattade beslut angående Fiddevången icke

vara på något sätt bindande för frågan, huru statsmakterna borde besluta

beträffande de betydligt större vångar, som den nu remitterade

framställningen avsåge.

Jordkommissionen har förklarat sig finna övervägände skid tala

för att kronan avstår från den rätt till ifrågavarande områden, som

kronan kan äga.

Inom kommissionen hava särskilda meningar uttalats av herr

Wohlin, som ansett ärendet icke vara av natur att falla inom kommissionens

uppdrag, samt av herr Lindhagen, vilken anfört huvudsakligen

följande.

Det syntes visserligen billigt, att de små lägenhetsinnehavarna bibehölles vid

sin hävdvunna rätt, men genom att dessa erhölle full äganderätt till jorden äventyrades

å andra sidan, att ifrågavarande mark kunde komma att gå dem definitivt

ur händerna. Vad magistraten såsom stöd för ansökningen anfört syntes giva vid

handen, att framställningens syfte också vore att bereda lägenhetsinnehavarna tillfälle

att sälja jorden till spekulanter. Ett dylikt upprepande av det tragiska ödet

med kronans jorddonationér till städerna syntes ej böra eller behöva i förevarande

Jordkommis
sionen.

Herr Lindhagens

resetration.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 235.

fall upprepas. Av dessa skäl kunde den ifrågasatta jorddonationen tillstyrkas blott

på den vid donationen fastade betingelsen, att jordarna ej finge avhändas de bostadslägenheter,

till vilka de nu brukades, vid äventyr att, därest så skedde, den donerade

jorden återginge till kronan. Samma villkor borde gälla, därest bostadslägenhet

komme i främmande händer eller två eller flera av de nuvarande bostadslägenheterna

sammansloges i en ägares hand eller en lägenhet förvärvades eller besuttes

av person eller familj, som ej vore bosatt i staden. I den mån dylika jordar redan

blivit med äganderätt överlåtna till främmande, bosatta på andra orter, borde någon

donation av jord från kronans sida sålunda icke ifrågakomma.

Slutligen liar magistraten i Skanör med Falsterbo i skrivelse till

chefen för finansdepartementet den 28 februari 1920 sökt göra gällande,

att större delen av jorden i vångarna vid tiden för Skånes övergång i

svensk besittning innehafts med äganderätt av borgerskapet, i vilket

avseende hänvisats till en år 1661 av lantmätaren Nils Ericsson Hjurén

upprättad karta samt en av magistraten den 16 augusti 1687 till skånska

reduktionskommissionen avlåten skrivelse, ävensom att senare intagor

skett i författningsenlig ordning.

Genom länsstyrelsens i Malmöhus län försorg hava införskaffats

förteckning över samtliga ägolotter i Skanörs store vång och knävång,

deras ägare och åsätta taxeringsvärden, hävdeförteckning angående

ägorna i Falsterbo vång samt transumt av taxeringslängden angående

samma ägor. På grundvalen av dessa handlingar torde jag få lämna

följande upplysningar rörande de fastigheter, varom i detta ärende

är fråga.

De 106 ägolotterna i Skanörsvångarna innehavas så gott som

uteslutande av arbetare, fiskare, sjömän, hantverkare och övriga mindre

näringsidkare, - jordbrukare, handlande, ogifta kvinnor och änkor. Fn

ägolott med 5,500 kronors taxeringsvärde tillhör kyrkoherdebostället,

en ägolott med ett taxeringsvärde av 1,000 kronor utgör lönejord åt

borgmästaren och en ägolott med 300 kronors taxeringsvärde innehaves

av staden. 14 ägolotter hava vardera ett taxeringsvärde av allenast

100 kronor. Den högst taxerade ägolotten, som synes vara obebyggd,

tillhör grosshandlaren P. O. Rosenström och har ett taxeringsvärde

av 59,500 kronor. Endast ett tiotal ägolotter synas vara bebyggda.

Av dessa har den högst taxerade ett taxeringsvärde av 30,000 kronor

för hus och 11,300 kronor för tomt. Sammanlagda taxeringsvärdena

för fastigheterna i Skanörsvångarna uppgå till 410,800 kronor, därav

för jorden 345,200 kronor och för husen 65,600 kronor. Några egentliga

villalägenheter synas icke förekomma i dessa vångar. — Aven

ägorna i Falsterbo vång innehavas till övervägande del av personer i

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

ungefär samma sociala ställning som dem, vilka, enligt vad förut

sagts, besitta jorden i Skanörsvångarna. Klockarbostället angives innehava

två skiften med ett sammanlagt taxeringsvärde av 700 kronor

och prästbostället 6 skiften med tillhopa 2,100 kronors taxeringsvärde.

I denna vång äro flertalet lägenheter bebyggda. Av lägenheterna

äro 34 upptagna såsom villalägenheter, den högst taxerade

med ett värde av 30,000 kronor för hus och 2,000 kronor för tomt.

Sammanlagda taxeringsvärdena å villalägenheterna belöpa sig till 355,500

kronor för husen och 42,900 krouor för tomterna. En och annan av

villalägenheternas ägare synes vara bosatt i staden. A andra sidan

innehavas vissa av övriga lägenheter, såväl bebyggda som obebyggda,

av personer bosatta på andra håll. Tillhopa äro lägenheterna i Falsterbo

vång taxerade till 839,200 kronor. Härav belöper å tomterna och jordarna

236,400 kronor samt å husen 602,800 kronor, å jordbruksfastighet

194,800 kronor samt å annan fastighet 644,400 kronor.

Utredningen lämnar icke material för bedömande av värdet å de

fastigheter i vångarna, därå tjuguårig hävd, på sätt ovan sagts, torde

kunna göras gällande.

De ifrågavarande vångarna finnas upptagna å en av Gustav Ljunggren,

på föranstaltande av kommittén till undersökning av grunderna

för städernas beskattning, år 1853 upprättad karta över Skanör och

Falsterbo med därtill lydande ägor, av vilken ett sammandrag finnes

bilagt ovanberörda proposition till 1906 års riksdag. Enligt en till sagda

karta hörande beskrivning innehåller Knävången 306 tunnland 10 kappland,

Skanörs store vång 449 tunnland samt Falsterbo vång 410 tunnland

8 kappland.

Innan jag angiver min egen ställning till här föreliggande spörs- Rättegång a»

mål, torde jag få med några ord omnämna den rättegång angående

bättre rätt till de s. k. gärde]ordarna Knäet, Toslussan och Gässlinge- ir.nehavd

kroken samt viss del av stadens s. k. utmark, som, enligt vad förut j0rdsagts,

av kammaradvokatfiskalsämbetet anhängiggjorts mot staden.

I berörda rättegång åberopade advokatfiskalsämbetet vid rådhusrätten

innehållet i en särskild promemoria »angående äganderätten till

den inom Skanör med Falsterbo stads område belägna mark» av huvudsakligen

samma innehåll som den promemoria, vilken av mig förut omförmälts.

Staden yrkade talans ogillande och åberopade till stöd härför

urminnes hävd å den omstämda jorden ävensom att kronan icke kunnat

styrka, att den vid något tillfälle ägt all jord å halvön, eller kunnat

utvisa gränserna för den jord kronan för flera hundra år sedan otvivelBihang

till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 201 höft. (Nr 235.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

Departementschefen.

10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

aktigt där ägt. Advokatfiskalsämbetet bestred, att urminnes hävd vore

i målet mot kronan tillämplig.

Den 18 september 1920 meddelade den av hovrätten över Skåne

och Blekinge särskilt förordnade rådhusrätten utslag i målet och förklarade

därvid i målet vara utrett:

att all nu omtvistad jord vore belägen väster om den gräns, som

skånska lagmanssynerätten i lagakraftvunnet utslag den 18 augusti 1780

fastställt i tvist mellan boi’garna uti städerna Skanör och Falsterbo, å

ena, samt Rengs, Kämpinge, Stora och Lilla Hammars byamän, å andra

sidan, ömsom kärande och svarande, angående, bland annat, rätter rågång

och laga skillnad på den så kallade Skanörs ljung mellan nämnda

städers och byars utmark;

att synerätten i sitt berörda utslag — vilket dock såsom meddelat

i tvist mellan parter, från vilka Kungl. Maj:t och kronan icke härledde

sin nu påstådda rätt, icke vore för Kungl. Maj:t och kronan bindande —

förklarat all väster om nämnda gräns belägna del av utmarken med

där utföre varande fiskevatten och lägenheter ''såsom en städernas ostridiga

tillhörighet;

att städerna åtminstone allt sedan nämnda tid okvalt och ohindrat

besuttit, nyttjat och brukat den städerna enligt synerättens utslag ostridigt

tillhörande utmarken;

samt att gårdejordarna Knäet, Toslussan och Gässlingekroken, som

av Kungl. Maj:ts befallningshavande i Malmöhus län uti resolution den

30 november 1779 blivit fastställda »till allmän inhägnad av samtliga

borgerskapet i Skanör», blivit genom en år 1812 avslutad förrättning

från omförmälda utmark utbrutna.

På grund härav och vad i övrigt i målet förekommit prövade rådhusrätten,

som lämnade utan avseende invändningen att urminnes hävd

icke vore mot Kungl. Maj:t och kronan gällande, rättvist ogilla käromålet.

Målet har av kronan fullföljts hos hovrätten.

På sätt av den föregående redogörelsen framgår skulle kronans

anspråk på äganderätt till Skanörs store vång, Skanörs knä- eller norre

vång och Falsterbo vång hava sin grund däri, att dessa vångar fordom

utgjort tillhörigheter till den här belägna kungsgården utan att,

såvitt visats, hava därifrån blivit med äganderätt vederbörligen upplåtna

till enskilda. Den svenska kronans rätt härutinnan skulle givetvis vara

att härleda från den danska kronan på grund av freden i Roskilde,

enligt vilken Danmark till Sveriges konung och krona avstod och av
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

trädde, bland annat, provinsen Skåne med alla därtill liggande städer,

slott och fästningar, Öar, skär, högheter, härligheter, jurisdiktioner,

andliga och världsliga, skatter, ingälder, tullar, räntor och rättigheter

till lands och vatten, såsom Danmarks och Norges konungar dem åtnjutit

och besuttit.

Beträffande utsikten för kronan att genom rättegång återvinna

jorden i vångarna kan jag givetvis icke med visshet uttala mig, men

jag anser mig dock böra till jämförelse framhålla, att kronans talan i

målet angående de s. k. gårdejordarna Knäet, Toslussan och Gässlingekroken

samt viss del av den s. k. ljungen av underrätten ogillats. I

fråga om sistnämnda fastigheter lärer råda i stort sett samma förhållande

som beträffande jorden i vångarna. Oavsett emellertid, hur en

eventuell rättegång skulle utfalla, synas mig synnerligen starka skäl

tala för att kronan i detta fäll avstår från en äganderätt, som till äventyrs

skulle tillkomma kronan på grund av omständigheter, vilka äro förlagda

så långt tillbaka i tiden som här skulle vara fallet. Då kronan icke

åtminstone sedan 1600-talet framställt anspråk på äganderätten till jorden

i fråga, vilken ostört fått gå i köp och byte enskilda emellan, synes rättskänslan

kräva, att de enskilda innehavarna nu må förbliva orubbade i

sin långa besittning, där icke kronan av annan grund kan göra anspråk

på jorden. Om ett medgivande i sådan riktning skall lämnas, synes

skälig hänsyn till tredje mans rätt kräva, att det sker utan att rättegång om

jorden utföres. Skulle nämligen jorden återvinnas till kronan, vore det

visserligen möjligt att avstå äganderätten till förmån för innehavarna eller

vissa av dem Titan att dessa lede något större förfång, men eventuella

inteckningshavares säkerhet i fastigheterna komme genom återvinningen

att gå förlorad. Då mer än hälften av skiftena i vångarna äro lagfarna

och alltså kunna vara intecknade, skulle högst avsevärda intressen

på antytt sätt kunna komma att stå på spel.

Ser man slutligen till den ekonomiska fördel för kronan, som

genom en framgångsrik rättegång kunde vara att vinna, måste den i

allt fall anses obetydlig i jämförelse med de intressen, som härav skulle

äventyras. Att märka är, att kronan, i händelse av bifall till dess talan

i äganderättsfrågan, med största sannolikhet skulle förpliktas att till

vederbörande innehavare utgiva ersättning för byggnader och odlingar,

då nämligen god tro hos innehavarna lärer få presumeras. Då taxeringsvärdena

å enbart själva jorden uppgå till sammanlagt allenast 581,600

kronor och denna jord av allt att döma i sitt ouppodlade skick haft

skäligen ringa värde, samt i varje fall, enligt vad förut sagts, ett stort

antal fastigheter på grund av tjuguårig hävd torde vara undantagna

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

från kronans anspråk, skulle den ekonomiska vinsten av de övriga fastigheternas

återvinning antagligen icke bliva särskilt stor. Med hänsyn

härtill samt till övriga i detta fall föreliggande omständigheter synes

mig kronan böra utan vederlag avstå från sina ifrågavarande äganderättsanspråk.

Från ett eventuellt avstående utan rättegång av kronans anspråk

på äganderätt till jorden i vångarna synes, på sätt kammarkollegium

ifrågasatt, böra undantagas den mark, som disponeras under boställsrätt

eller såsom lönejord av statens eller andra offentliga befattningshavare.

Taxeringsvärdena å dylik jord synas uppgå till sammanlagt

9,300 kronor. Något uttryckligt undantag för Knäet, Toslussan och

Gässlingekroken eller annan mark torde, då avståendet gäller allenast

jorden i Skanörs store vång, Skanörs knä- eller norre vång och Falsterbo

vång, sådana dessa angivas å den av Ljunggren upprättade kartan, icke

erfordras. Ej heller synas mig skäl föreligga för särskilt undantagande''

av den till fastigheterna hörande rätt till grund och vatten m. m.

På grund av vad sålunda anförts, får jag hemställa att Kungl. Maj: t

måtte föreslå riksdagen medgiva,

att kronan må avstå från de anspråk på äganderätt till de s. k.

Skanörs store vång, Skanörs knä- eller norre vång och Falsterbo vång,

sådana dessa finnas angivna å den av Gustaf Ljunggren år 1853 upprättade

karta över städerna Skanör och Falsterbo med därtill hörande

ägor, som tilläventyrs kunna härledas ur den omständigheten, att dessa

vångar fordom ingått i ägoväldet för en i trakten belägen kungsgård;

dock att härunder icke skall inbegripas den mark, som disponeras under

boställsrätt eller såsom lönejord av statens eller andra offentliga befattningshavare.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna

bifall samt förordnade, att proposition i ämnet av den

lydelse, bil. litt... . till detta protokoll utvisar, skulle till

riksdagen avlåtas.

Ur protokollet:

Martin Philip son.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

13

Bilaga.

P. M.

ang. äganderätten till den inom staden Skanör med Falsterbo jurisdiktion

belägna mark.

I konung Valdemar II:s av Danmark jordebok av år 1231 upptages bland

konunglef »Seanor (sid. 47 i O. Nielsens textuppl. Kbhvn 1873: »Hec pertinent

in Scania ad konunglef----Scanor----.»)

Konunglef i Danmark motsvarade Upsala öd i Sverige. Det var i motsats

till konungens patrimonialgods (enskilda egendom) kronans, om man nu

kan konstruera kronan såsom juridisk person vid denna tid. I varje fall var

det jord, som konungen innehade i kraft av sitt ämbete, och som han ej ägde

föryttra utan folkets samtycke. Med »Scanor» torde avses den gamla kungsgård,

som låg i närheten av köpstaden Skanör (Nielsen s. 132 not. 11). Å denna

kungsgård, som ägde bestånd såsom särskild jordbruksfastighet ännu år 1494

(i Falsterbo tullräkenskap år 1494 finnes en uppgift å »thet som ligger till

Falsterbo» bl. a. »Ladegorden med syn affl.») kunde sistnämnda år sås »XI

pund byogh och IX pund roff och XXX eller L tönner hällre». Å dess mark

måste Skanörs och Falsterbo slott hava legat. Dessa, som nämnas redan år

1329 (Dipl. Suec. IV: 1 nr 2751), voro belägna, det förra strax norr om det nuvarande

Skanör och det senare ett litet stycke söder om det nuvarande Falsterbo.

Omfattningen av kungsgårdens mark lärer icke kunna med full säkerhet

bestämmas. Så mycket torde dock kunna avgöras, att den omfattade hela

den halvö, som för närvarande tillhör rådhusrättens i Skanör med Falsterbo

jurisdiktion och jämväl en del av det nuvarande Skytts härad. År 1401 den

11 november (Sv. Dipl. I nr 122) förklara nämligen biskop Peder och kapitlet i

Roskilde sig hava mottagit av konung Erik och drottning Margareta i pant

på åtta år Skanör och Falsterbo slott med tillhörande städer av samma namn

och del av Skytts härad (»the slot oc feste Scanör oc Falsterbodhe oc markneth

meth the twa köpstaedher Scanöraeby och Falsterbodheby oc meth swo meket

aff Skötz heret, som her Jenz Dwe oc Gudhmund n\v i ar til the for:de slot

hafdhe — — — — anamet oc wnfanget liaue»). Från pantsättningen undantogs

dock »pundaren på Scanör oc thet hwide oc sortae bodhe pa Scanör og

Falsterbodhe». Biskopen och kapitlet återställde panten år 1407 efter erhållen

gottgörelse (Sv. Dipl. I nr 828).

Städerna betraktades sålunda ännu såsom tillhörigheter till kronoegendomen,

och med kännedom om konunglefvets urgamla ålder lärer det icke

kunna betvivlas, att städerna upptagits på kungsgårdens mark. En annan

sak är, att bodar och andra byggnader med tomter inom själva stadsområdena

så småningom kommit att gå i handel och betraktas som enskild egendom,

ehuru äganderätten i början säkerligen omfattat blott själva byggnaderna.

Så intygar år 1407 fogden i Skanör Sven Jenssen m. fl., att Könike Wezel till

Stadsom
rådena.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Marken utanför

städerna.

Kung!,. Maj.ts proposition Nr 235.

Conrad Plöne försålt en i Skanör belägen bod med tillhörande tomt, sola denne

åter samma dag avyttrat till rådmannen Johan Hardenstsed (Sv. Dipl. 1 nr

877). År 1415 den 14 november intygar Ksel, fogde på Falsterbo, samt borgmästare

och råd där, att Johanna Knopsdotter till borgaren i Falsterbo Bonde

Petersson å riddaren Nils Svenssons i Bilinge vägnar avträdde bl. a.

en bod i Falsterbo och ett bodställe på Ugle udde (Sv. Dipl. III nr 2155), och

samma år den 8 januari skänker Laurentius Johannis, dekan i Iloskiide och

kanik i Lund, vissa gårdar i Skanör till S:t Lars kyrka i Lund (Sv. Dipl. III

nr 2030). I fråga om utvecklingen av den privata äganderätten inom städerna,

kan anföras vad Steenstrup (»Studier over Kong Valdemars jordebog,

1874, sid. 130—134) säger: »Naar Byerne-------ofte rejste sig omkring

private Besidderes Ejendomme, omkring Klostre, Bispegaarde og Kongelige

Borge, var det ju muligt, att der bestod det forhold i Kjöbstaden, åt Indvaanerne,

som boede paa fremmed Grund, vore Faestere eller Lejetagere af jorden,

der kun kunde överdrages og avhsendes af Byens Herre.------Vi gaa

over til de Byer, som vore Konunglef (Krongods), og af hvilke man

snarest inaatte vente en saadan afgift1 svaret. — — — — Som Hovedresultat

kan — — — — — siges, att Kongen i ingen af landets celdsfe

Bye, som byggede paa Konunglef, har fordret nogen Skaf af Grunden. I

de yngre Byer, som vore Konunglef, bär Kongen derimod vistnok fordret eu

Grundafgift. Saaledes svaredes der —-----i Skanör en bestemt Afgift

af hvert Bodested — — — — og disse Bodesteder gill ikke alene i Arf men

overdroges ved Kjöb og Sälg-----. Men selv om Kongen Oprindelig

ejede Grunden, hvorpaa Byen laa, var Jorden sene ro bleven de enkelte Bymaends

og Kongen fordrede sig aldrig betragtet som privatretlig Ejer af

Grunden og Borgerne som Lejere.»

I fråga om den utanför städernas bebyggelser belägna jorden ställer sig

saken helt annorlunda. Konungen har här disponerat över marken på samma

sätt som över konunglef i allmänhet. Förbudet mot avhändelse av sådan jord

torde icke hava gällt mindre områden för allmänna behov såsom t. ex.

för stadstomter, i synnerhet som ju med sådan upplåtelse icke ursprungligen

avsågs övergång av äganderätten. Under 12- och 1300-talen tillkom ett annat

allmänt intresse. Det rikliga sillfisket i Öresund uppdrev en livlig handelsrörelse,

särskilt i trakten av Skanör och Falsterbo. Som detta medförde rikliga

intäkter för de danska konungarna i form av tull och dylikt, tvekade de

icke att på den gamla kungsgårdens mark i närheten av Skanör och Falsterbo

städer upplåta marknads- och bodplatser åt ej mindre tyska, vendiska och

holländska än även danska städer. Då konungen emellertid ej kunde avhända

sina efterträdare någon jord, gällde dessa upplåtelser blott under den regerande

konungens tid. För platserna utgjordes avgifter till konungen av

samma grund som bodgäld utgjordes i städerna. Privilegier utfärdades för

de olika städerna, i regel av varje ny konung såsom bekräftelse på företrädarens.

Utanför marknads- och bodplatserna vid själva stranden torde fiskarplatserna

hava varit belägna.

En handling, som angives vara utfärdad av Valdemar Seier (1202—1241)

men i själva verket torde vara en i Liibeck senare uppgjord förteckning över

1 .Jordskyld,

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Ktmgl. Maj.ts proposition Nr 235.

de rättigheter, staden förut åtnjutit, intager den bestämmelsen, att eu liibeckare,

som vid Falsterbo ägde en bod, kunde vid sitt frånfälle lämna den i

arv till sina närmaste anhöriga, om han blott utgjorde vederbörlig skatt till

konungen. (Dipl. Suec. IT: 2 nr 1706.) Att privilegier för Liibeck verkligen utfärdats

framgår av konung Abels brev den 13 augusti 1251 (Dipl. Suec. I nr 849''

om samma förmåner för Wismars borgare. Enahanda bestämmelser förekomma

i Valdemar Atterdags Privilegier för Liibeck den 14 augusti 1326 (Dipl.

Suec. III nr 2574) och i konung Kristoffers privilegier 1328 (Dipl. Suec. IV: 1

nr 2687) för samma stads borgare.

Såsom närmare framgår av de kartor, som fogats vid den av D. Schäfer

utgivna »Das Budi des Lubeckischen Vogts auf Schonen» (Hansische Geschichtsblätter

Bd IV. Halle a. S. 1887), var större delen av den s. k. Knävången

eller udden norr om Skanör samt udden sydväst om Falsterbo, Ugleudde,

ävensom en god del av den nuvarande Falsterbo vång upptagen av dessa

bod- och marknadsplatser, varje stads område på plattyska kallat »fit».1 Innehavare

voro tyska, holländska och vendiska samt danska städer. Intet tyder

dock på att Skanör och Falsterbo haft sig upplåtna dylika fit. Dels torde"städerna

fortfarande hava varit relativt obetydliga, dels ock haft sin rikliga näring

av handeln med livsförnödenheter för fiskar- och köpmanskolonierna.

Vägra brev rörande upplåtelser av ovanberörda »fit» torde lämpligen böra anföras.

— Den 12 juni 1280 upplåter konung Erik Glipping till staden Gr eif sivald

ett område vid Falsterbo, kallat » vifta» (»dedimus et concedimus in terra

Schanie in Falsterbode quendain campum, vittarn nuncupatum»). Gränserna

angivas i förhållande till andra fit (Dipl. Suec. I nr 883). År 1316 den 26

september (Dipl. Suec. III nr 2065) skänker konung Erik Menved staden Harderwijks

borgare ett fit (»unum locum qui fiit dicitur») i Skanörs marknad

(»in nundinis nostris Skanör») till bebyggande och evärdelig disposition under

marknadstiden för dem och deras efterkommande (»damus perpetuis temporibus

inhabitandum et ordinandum tempore nundinarum ibidem pro ipsorum

et suorum successorum libitu voluntatis»). Platsen skulle utmätas åt dem av

herr Johan Kanna? i närvaro av Lunds och Trälleborgs borgare, vilket tyder

på att dessa städer haft fit i närheten. — Den 18 augusti 1336 utfärdade Magnus

Eriksson av Sverige, som då innehade Skåne, ett brev (Rydberg, Sveriges

traktater II, Sthlm 1880—83, sid. 6; Dipl. Suec. IV: 2 nr 3246) till staden

Kampens borgare, varigenom dessa, ehuru konungen vid sin kröning återkallat

alla av honom själv eller hans företrädare givna privilegier i sina riken,

medgåvos att fortfarande besitta den plats, de under marknaderna i Skanör

därstädes av ålder innehaft mellan slottet och Hölviken2 »indulgemus et concedimus

graciöse, quod locum in Skaneoor inter castrum ibidem et Hvyll situm,

P out ipsum palis expositum et signatum haetenus ab antiquo consueueratis habere

tempore nundinarum vestrarum, exnunc ad inhabitandum annis singulis

nundinarum earundem, tenere, possidere et habere libere valeatis»). Den 18

oktober 1343 (Rydberg, Sv. Traktater II sid. 82; Dipl. Suec. V: 1 nr 3737) tilldömer

konung Magnus staden Anklams borgare ett fit vid Falsterbo, sådant de inne
-

1 Jfr. de till Kungl. Matris prop. nr 101 till 1906 års riksdag hörande kartor (riksdagstr.

) och karta i Historisk tidskrift för Skåneland I före sid. 49.

2 Höl- eller Foteviken ar den vik, som Östersjön bildar på Skanörhalvöns norra sida.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 335.

haft detta område i konung Eriks av Danmark tid1 och av ålder (»spacia et

loca ipsorum vulgariter dicta fit in Falsterhothum cum omnibus et singulis

limitibus et finibus dictorum locorum sicut in diebus magnifici principis domini

Erici felicis memorie quondam regis Danorum et ab antiquis temporibus

ipsi et eorum predecessores dicta loca tenuerunt»). Gränserna angivas noga

och förbud meddelas för Greifswald och andra städer att göra intrång på området,

2 vilket upplåts med ärftlig besittningsrätt för marknadstiden (»dantes

eisdem et eorum succesoribus ius ett dominium predictam fit possidenti, tenendi

et pro sue voluntatis libitu tempore nundinarum nostrarum3 ibidem libere

occupandi»). — År 1344 den 25 augusti förbjuder vidare konung Magnus eu

var, som besöker marknaden i Falsterbo att ofreda A hus borgares område där,

kallat »A osmannte f it t» (Dipl. Suec. V: 1 nr 3826). — Den 25 juli 1368 bekräftade

konung Albrekt såsom »here des ländes tho Schonen» staden Kampen i evärdlig

besittning av dess fit vid Skanör och upplät samma dag dels ett fit vid

Skanör till staden Amsterdam att evärdligen besitta och begagna (»to ewighen

tiden brukliken vad vryy besitten vild beholden») med samma rättigheter som

staden Kampen ägde, dels ock på samma villkor ett fit åt staden Brielle

(Rydberg, Sv. traktater II sid. 390—393). Förutom handelsprivilegicr för Liibeck,

Rostock, Stralsund, Wismar, Greifswald, Stettin, Kulm, Tliorn, Elbing,

Danzig, Königsberg, Braunsberg, Amsterdam, Enkhuysen, Wieringen, Staveren,

Hindeloopen, Zierikzee och Harderwijk m. fl. tyska, baltiska och holländska

städer utfärdade konungen nämnda dag brev om evärdlig besittningsrätt

dels åt Zierikzee å ett fit vid Skanör, dels ock åt Kulm, T horn, Elbing, Königsberg,

Danzig och Braunsberg samt alla högmästarens av Preussen undersåtar

å ett fit vid Falsterbo mellan lubeckarnas fit och de danska bodarna vid stranden

(Rydberg, Sv. traktater II sid. 384—396). Den 9 oktober samma år bekräftade

slutligen konungen staden Staveren i evärdlig besittning av det fit,

staden av gammalt innehaft vid Skanör (Rydberg, Sv. traktater IT sid. 400).

Upplåtelserna av fit synas så småningom hava så tilltagit, att halvön icke

räckte till för behovet av ökat utrymme. Så uttalas i ett av kyrkoherden samt

borgmästare och råd i Skanör den 25 april 1410 utfärdat öppet brev (Sv. Dipl.

II nr 1288) angående gränserna för den konungen tillhöriga jord därstädes

(synbarligen den som disponerades för bodar och marknadsplatser och sålunda

var avkomstgivande), att i konung Valdemars dagar hade bodarna i

Hööl på båda sidor (om Hölviken) hört kronan till, och hade konungens fogde

Bo Dörrsven uppburit all bodgäld och rättighet, som kunde i Hööl tillfalla

konungen. Fogdens bod i Hööl hade stått på den sida, som Kampenborna numera

sade vara deras. Åtskilliga andra jordar hade innehafts med tillstånd

av konungens fogde, som uppburit avgift därför. — Detta synnerligen märkliga

^Konung ErikGlipping utfärdade den 27 juli 1283 privilegier för Liibecks, Wismars,

Rostocks, Demmins, Stralsunds, Greifswalds, Stettins och Anklang borgare, vilka besökte de

skånska marknaderna (Dipl. Suec. II nr 1723).

2 Oenighet synes hava rått mellan Greifswald och Anklam, ty år 1345 den 8 juni uppdrager

Anklams råd åt rådet i Stralsund och Demmin att avgöra deras tvist med rådet i

Greifswald om vissa områden vid Falsterbo, kallade fit (dieti Vittae). (Dipl. Suec. V: 2 nr

3953).

3 Anmärkningsvärt är att konungen talar om »vår marknad», uttrycket synbarligen

anknutet till den av konungen ägda jord, vara marknaden hölls.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungi. Maj:ts proposition Nr 235.

dokument utvisar dels, att den gamla kungsgårdens mark måste liava sträckt

sig ett gott stycke in i det nuvarande Skytts härad och säkerligen omfattat en

stor del av Stora Hammars socken,1 dels ock att kronan förbehållit sig själv

den direkta dispositionsrätten till en väsentlig del av den för bodplatser lämpliga

marken. Mot slutet av medeltiden torde sålunda kronan själv hava disponerat

ett avsevärt antal hodplatser, liksom ock enskilda herremän uppträdde

i konkurrens med städerna. Så skänkte den 20 augusti 1527 konung Fredrik I

till riddaren Johan Urne »en wor oc krönens iordt oc bodstedt liggendis paa

Falsterboodt norden nest från wor tholbodt streckendis seg vdj sin laenge

eleffue faffuene från östher oc till westher emellom Eline Staffens och helHenrich

Agénszens boder och siiden vdy bredhe, vdy then wester ende op till forskreffne

Eline Staffens boedt thij faffne och vdy bredhe then östher endi oc

wedt thii faffuene».

Med fiskets avtagande från mitten av 1500-talet förlorade Skanör och

Falsterbo sin forna betydelse, och de gamla fiske- och handelsplatserna övergåvos

av sina förra innehavare. Detta skedde dock troligen först under senare

delen av århundradet. Den 17 september 1528 avsade nämligen Danmarks rikes

råd en dom i tvist mellan lubeckare och Danzigbor om ett fit på Falsterbo,

vilken dom år 1530 stadsfästes av konung Fredrik I. Ännu år 1664 sökte emellertid

och erhöllo genom regeringens brev den 22 mars s. å. Lubeeks

borgare tillstånd av svenska kronan, till vilken den danska kronojorden genom

Eoskildefreden övergått, att såsom dittills fiska vid skånska kusten samt att

därför använda sina bär och där i Skåne befintliga hus och byggnader, vilket

tillstånd emellertid icke synes hava i nämnvärd grad utnyttjats; och i en av

magistraten i Skanör och Falsterbo till skånska reduktionskommissionen den

17 augusti 1687 ingiven redogörelse för den till Skanör och Falsterbo lydande

jord in. in. uppgives, att på »Falsterbo fiidh» (den nuvarande Fiddevången) i

forna tider funnits åtskilliga kompanihus tillhöriga de vendiska städerna,2

men att dessa hus då vore ödelagda och icke befintliga utom ett, som tillhörde

»de liibske herrar» och även det ganska förfallet, varjämte magistraten tilllägger,

att kronan då icke hadd någon inkomst därav.

Med hänsyn till karaktären av de medeltida upplåtelsebreven torde områdena

i fråga få anses hava återfallit till kronan, då de icke längre användes

för sitt ändamål. Även om äganderätt tillkommit de olika städerna var till

sitt fit — vartill någon anledning dock i följd av jordens egenskap av oavhändlig

kronojord och de bevarade upplåtelseurkundernas formulering ej synes

föreligga — lärer densamma hava i följd av upplåtelsevillkoren upphört

genom nonusus (bristande nyttjande). Att kronans äganderätt till den utanför

själva stadsområdena belägna jord ansetts ostridig framgår av riksjägmästaren

Axel Sparres brev den 5 augusti 1662 (1665 års LBV för Malmöhus

län fol. 926), varigenom förklaras att, enär hejderidare!! Nils Jönsson, vilken

1 Ännu i slutet av 1600-talet var större delen av Stora Hammars socken av krono

eller geistlig natur (blott 2 frälsehemman) och enligt 1723 års jordebok voro hela Lilla Hammars

by och Stora Hammars by, s& när som på ett hemman, redovisade såsom krono.

2 Här skulle ock enligt Schäfer Lubeeks, Danzigs, Stralsnnds och Rostocks fit hava

legat, under det strax norr om Falsterbo legat Stettins och Kolbergs samt strax söder därom

städerna Anklams och Greifswalds fit.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 201 käft. (Nr 235.)

•>

O

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj. ts proposition Nr 235.

Inskränkta

nyttjanderätt

er å

kronomarken.

förordnats »att ibland annat hafwa opsicht på dhet Kongl. Gehägen Falsterbo

och Skanör samt till hammars Nääs» hade åtskilliga andra »Värf och beställningar

annorstädes», så skulle han erhålla biträde i sitt ovanberörda uppdrag

av länsmannen Nils Matsson i Stora Hammar, och skulle denne jämte hejderidaren

hava ett vakande öga därpå, att ingen varken hemligen eller uppenbarligen

fördristade sig att skjuta, hetsa elle fånga djur eller fåglar i samma

Gehägen, som vore utmärkt med vissa pålar, nogsamt utvisande dess storlek.

Att med »Kongl. Gehäg» avsågs mark, som enskilt tillhörde kronan, framgår av

instruktion för riksjägmästaren Carl Hård den 30 maj 1638 § 1, varest upptages

en förteckning för hela, det dåvarande Sverige på »Kongl. Maj:ts och Kronans

parker, jageplatser, djurgårdar, skogar och lunder men i synnerhet å de fridkallade

eller kronans enskylte parker» (Brummer, Skogs!''orörd tunga r, Sthlm

1787, sid. 9). Förbud utfärdas mot jakt och skogshygge å kronans fridkallade

parker och i 8 § av instruktionen befullmäktigas riksjägmästaren att förordna

hejderidare över varje fredkallad park.

Redan under 1200-talet ägde bönderna i Danmark rätt att från ltronoallmänningar

hämta virke till husbehov. Åtminstone i Skåne, Halland och Blekinge

var emellertid denna rätt beroende av den regerande konungens tillstånd.

Från slutet av 1200-talet finnes en förordning av en konung Erik, troligen

Erik Menved (Schlyter, Skånelagen V: 4, sid. 459 ff.), som ger innevånarna

i Bara härad tillstånd (licencia) att i allmänningsskogarna (in silvis que dicuntur

allmenning) hugga ved. Detta privilegium bekräftades av Christian I år

1481 (Hall, Die dänischen Gemeinderechte I, Leipzig 1909, sid. 61). Enligt ett

kungl. brev den 1 oktober 1576 (Seclier, Corpus constitutionum Daniae II nr 36)

till bönderna i Blekinge hade dessa förut haft rätt att till husbehov använda

byggnads- och bränslevirke, ja, det var till och med tillåtet för dem att avverka

till avsalu. Enligt sagda brev skulle emellertid denna rätt upphöra.

Över de åtgärder, som i anledning härav vidtogos av de kungliga ämbetsmännen,

besvärade sig bönderna hos konungen själv och uppnådde med sina föreställningar

ett förnyat tillstånd att liksom förut använda skogen. Att här icke

var fråga om någon rätt för bönderna framgår av brevets ordalydelse: då vi

erfara att största delen av dessa skogar ligger oanvänd och vedhuggningen

kan tillåtas utan avsevärd skada, skola bönderna ock hädanefter få fritt nyttja

kronogodsskogarna (Half, anf. arb., sid. 62—63). Privilegiet bekräftades den 1

maj 1541, »til saa lenge vi anderledis derom tilsigendis vorder» (Secher, Corp.

V nr 89). En liknande rätt hade invånarna i Skåne erhållit. Enligt ett kungl.

brev den 26 maj 1566 (Secher, Corp. I nr 315) skulle slättboarna äga att draga

in på kronans allmänning och där hugga ved. Redan under 1500-talet förekomma

tämligen ofta kungliga påbud, som antingen helt och hållet förbjuda

bönderna att hugga ved i skogarna eller inskränka denna deras nyttjanderätt

(ex. kungl. brev den 3 mars 1574: »forbydes dem og enhver åt hugge

i skovene liden det bliver dem udvist af lsensmsendene eller skovfogderne .

Secher, Corp. I nr 692).

Mindre vanliga äro däremot förbud mot utövning av skogsbete i kronoskogarna.

Ännu år 1481 medgiver en för hela Skåne gällande förordning

bönderna i detta landskap bete i kronoskogarna i den utsträckning, vari detsamma

dittills utnyttjats. Uttryckligen heter det här: »wele wii åt almwen skall

Hyde theres rette grasssbedningh vhindret, som afl" gammell tijd waeret haffuer,

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition AV 235.

före hwer man. Och skall alnrvvn nyde wor almenningh lierefftir, som the afl’

aereld giort haffue». Konungarnas ekonomiska intresse stod bär icke i så stark

motsättning till undersåtarna som i fråga om skogarna. Blott där det av

bönderna nyttjade skogsbetet låg i närheten av en kungsgård, inskränkes deras

rätt i motsvarande mån och förbehålles betet i så vidsträckt mån som möjligt

för kungsgårdens behov (Half, ant'', arb. sid. 64).

Naturligtvis kunde konungarna upplåta nyttjanderätt till skog å kronans

jord till andra än byar. Så erhöll Falsterbo fyr år 1221 av konung Valdemar

tillåtelse till fritt hygge i skogarna däromkring (Åström, Om svensk jordäganderätt,

Sthlm 1897, sid. 76) och år 1319 den 16 december (Dipl. Suec. III

nr 2216) gav hertigKristofer Stralsunds borgare, som samtidigt fingo sina privilegier

å marknaden vid Skanör och Falsterbo förnyade, rätt att hämta ved i

de kungliga skogarna (»in silvis nostris ligna cremabilia licite colligendi et libere

secandi habeant potestatem»). Då Kristoffer blivit konung, bekräftade han den

20 augusti 1320 denna rätt (Dipl. Suec. III nr 2253). En del av kungsgårdens

mark torde sålunda hava varit betäckt av skog, troligtvis större delen av den

nuvarande Skanörs ljung. Att även danska städer kunnat medgivas rätt till

skogsfångst å närliggande kronoskog^ visar ett kungl. brev den 13 januari

1577 (Secher, Corpus Const. Daniae II nr 49, privilegier för Helsingör: »— — —

åt de icke skulle befatte denom med de vindfelder, som de hertil häfver haft af

omligendis krönens skoufve»). — Enahanda förhållande gällde i fråga om betet.

Städerna Skanör och Falsterbo, vilkas borgare hade kreatur, måste härvidlag

närmast hava ifrågakommit till mulbete å utmarken intill städerna. Konung

Erik (av Pommern) stadfäste också den 25 mars 1410 privilegier för Skanörs

borgare (Sv. Dipl. II nr 1275), varigenom han unnade och stadfäste den »så

stoor frelsse och nådhe, som the hafwa hafft af andra konunger i Danmarck

hafwe warit for oss, med fcegangh på Knåp och annor marek, som ther til

ligger, fra sanete Mårtens dagh och till sanete Olufz dagh, att Isese och sielfwe

åt braka och siden om hosten till theres egit fsese». Att betesrätten inskränktes

till »Knäet», den närmast staden liggande delen av Knävången, utvisar,

att kungsgårdens intresse ej åsidosattes. Privilegiebrevet understryker ock

upplåtelsens karaktär av nådebevisning från konungens sida.1 2

Förmodligen i följd av flygsandens överhandtagande herravälde över de

forna betesmarkerna och de nedhuggna eller avbrända skogarna synes kungsgården

eller ladugården så småningom hava förfallit. Skanörs och Falsterbo

slott förstördes, det förra antagligen i början av 1500-talet och det senare

1596.3 Härefter minskades naturligen kontrollen från det allmännas sida, huru

städerna utövade sina rättigheter. Den närmast stadsområdena belägna åkerjord

(numera ingående i de så kallade vångarna Skanörs Knävång och Store

vång samt Falsterbo vång), som borgarna redan på 1600-talet brukade, utgjorde

måhända rester av den gamla kungsgårdens inägor. Så småningom

började städerna även begagna sig av torvtäkt å Skanörs ljung, en förmån.

1 Det nuvarande Knäet.

2 Liknande förmån har så sent som 1577 beviljats Helsingörs stad »udi den fellis

mark till Helsingör liggendis» (Secher, Corp. II nr 49 — »fellis mark» hetyder sålunda

icke staden tillhörig samfälld mark).

3 Kristian IV medgav den 11 dec. 1596 fru Christensse Wiffert att nedbryta murarna

av Falsterbo förfallna slott för att använda dem till sin sockenkyrka.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Mcij:ts proposition Nr 235.

vilken torde kunna betraktas såsom av enahanda karaktär med den, slättbönderna

hade till vedfångst å kronans skog.1 Denna rätt till torvtäkt förmenades

av naturliga skäl ej heller kringliggande skogfattiga eller skog saknande

byar. Närmast torde Lilla Hammars by i den angränsande Stora Hammars

socken hava använt sig härav. Jordrevningsprotokollet för åren 1670—

1671 upplyser nämligen, att denna by, vilken så när som ett hemman då var

av krono.natur (troligen upptagen å kungsgårdens mark), hade rätt till torvskörd

å ljungen. Någon rätt för städerna till dylik torvtäkt omnämnes emellertid

ej i protokollet. Icke heller i sina till skånska reduktionskommissionen

den 17 augusti 1687 avgivna redogörelser för den till Skanör och Falsterbo

hörande jord m. in. har magistraten omnämnt någon rätt till ljungen. I stället

upgives, att stadsinvånarna hade allenast »små wohninger och lijten obequeme

fast jordli utliij Bye och marek».

Äganderätt till den utom stadsområdenas hank och stör belägna jorden,

möjligen med undantag för de allra närmaste områdena i vångarna, har sålunda

icke under 1600-talet påståtts av borgarne. Däremot synas skiftena i

vångarna redan i mitten av 1700-talet hava gått i köp och byte de enskilde

innehavarne emellan, liksom ock fasta meddelats å desamma. Att däremot

äganderätten till den s. k. utmarken eller ljungen ännu på 1700-talet

icke ansetts tillkomma städerna framgår bl. a. därav, att i ett Project

till förbättrad och förnyad Förordning om »Jagt och Diurfång» av år 1755

(Brummer auf. saml. sid. 175 ff.). Skanörs ljung uppräknas bland kronoparker i

Malmöhus län samt att Konungens befallningshavande i Malmöhus län i ett

den 26 juni 1764 meddelat utslag i tvist mellan borgmästaren Magnus Grises

arvingar och staden Skanör om bättre rätt till skatteköp av ett utanför ljungmarken

beläget marsvinsfänge förmält sig ej hava kunnat med något fullkomligt

skäl och bevis inhämta, vem äganderätten till ljungmarken egentligen tillhörde,

emedan den syntes vid 1670 års jordrevning icke blivit annorlunda ansedd

än såsom en ofruktbar utmark och allmänning, vilken således till samfällt

mulbete ifrån äldre tider blivit nyttjad. Sedan besvär av staden Skanör

anförts över nämnda utslag, varigenom borgmästaren Grises arvingar blivit

bibehållna vid marsvinsfänget tillika med det därå sökta skatteköpet, hänvisade

kammarkollegium, som funnit frågan om marsvinsfänget vara beroende

av äganderätten till ljungen, vilken rätt det ej tillkomme kollegium att

avgijra, genom resolution den 1 oktober 1765 staden att vid vederbörlig domstol

sina vederparter därom tilltala och dess utslag avvakta, varefter och sedan om

äganderätten till ljungen blivit lagligen dömt, den enes eller andres bättre

ratt till skatteköp av marsvinsfänget kpmme att av Konungens befallningshavande

prpvas. Över denna kollegii resolution anfördes av magistraten i

Skanör besvär hos Kungl. Maj:t, och — alldenstund genom nådig skrivelse till

kollegipm och statskontoret den 14 november 1766 förordnats, att Skanörs

städs invånare så dädanefter som dittills finge, såsom den enda tillgång till

1 Den 2 juli 1617 förbjöd konungen bönderna i Dragsholms län att skära torv på

Ellinge ljung eller där hugga enris eller »anden underskön», utan länsmannens tillstånd.

Anledningen angives vara att »en stor uskickelighed skal holdis med torfyeskiörd paa Ellinge

ljung, åt enhver tilholder sig åt skierre saa megen torfve som de vilde». (Secher, Corp. III

nr 463.)

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition Nr 235.

bränsle betjäna sig av torvskörd på den del av Skanörs utmark, som därtill

nyttjades,1 men att å andra delen av utmarken, som vore bevuxen med pors,

vilken hindrade den där befintliga flygsandens utvidgande, porshuggning vid

20 daler s:mts vite vore förbjuden, varav följde, att staden vore i nyttjandet

av utmarken, fördenskull och emedan marsvinsianget efter kollega anförande

grundade sig på ny ttjander ätten till ljungmarken — prövade Kungl. Maj:t

genom utslag den 5 augusti 1772 rättvist såtillvida ändra kammarkollegii utslag,

det borde den eller de, som ville vinna någon förment rätt till samma

ljungmark och fiske, lagligen därom instämma stadens invånare, och skulle

under tiden med skatteköp av marsvinsfänget komma att innehållas.

Rangs, Kämpiuge samt Stora och Lilla Hammars byamän anhängiggjorde

därefter vid Skytts häradsrätt rättegång mot borgerskapet och invanarne

i Skanör och Falsterbo angående bland annat fastställande av viss av

byamännen uppgiven rågång mellan byarnas och städernas utmark på Skanörs

ljung. Under rättegången hade kronans ombud befallningsmannen Peter Berg

angående Kungl. Maj:ts och kronans enskilda rätt till ljungmarken förklarat,

att han icke kunnat finna »några sådana fullkomliga skäl och omständigheter,

som skulle densamma, med någon av de tvistande parters uteslutande, vara

någon Kungl. Maj:t och kronan enskilt tillhörig eller så kallad kronosak2».

Under framhållande, hurusom ingen fråga om någon annans än parternas ömsom

pastadda bättre rätt till tvisteparken kunde under rättegången komma

under prövning, förklarade Skytts härads synerätt, dit tvisten blivit hänskjuten,

genom dom den 28 april 1780 det vara bevisat, att byamännen ägde ostridig

del och följaktligen äganderätt i ljungmarken, varjämte synerätten fastställde

rågång mellan byarnas och städernas ägor å ljungmarken. Bland domskälen

anfördes bland annat, att av från lantmäterikontoret i original införskaffade

samt åren 1699 och 1700 av lantmätaren Anton Ciöpinger upprättade kartebeskrivningar

inhämtats, att kärandena hade den tiden haft oskiftad del i

ljungen till torvskörd och nyttjande och ljungen till fälad och det dessutom

enligt den år 1762 hållna syn över ljungen och marsvinsfängets belägenhet

anmärkts, att i alla skattevärderingar, som över de i kärande byarna varande

och till skatte köpta hemmanen hållits, mulbete och torvskörd på ljungmarken

blivit ansett och upptaget såsom en hemmanens tillhörighet, för vilken

de ock skattlagts.

. Skånska lagmanssynerätten i Malmöhus län, varest städerna sökte

ändring i berörda dom, utlät sig den 18 augusti 1780 i tvisten genom sedermera

lagakraftvunnen dom, bland annat, att som byamännens påstående ej

sträckte sig längre i väster än till de av dem uppviste råmärkena Blaxökr

och Signildsskär i havet, Bolebäck, Skjälrännan, Skjälsten och Gråbackarna pa

landet, funne lagmanssynerätten, det denna tvist ej anginge den väster om

dessa märken belägna andel av Skanörs ljung, utan förklarade rätten densamma

med där utanför varande fiskevatten och lägenheter såsom en städerna

Skanörs och Falsterbo ostridiga tillhörighet, men vad anginge parternas

ömsom påstådda rättighet till den öster om dessa märken belägna del av ut
-

1 Detta medgivande förnyades genom nådigt brev den 4 juli 1792 under förbehåll av

vissa i brevet intagna villkors iakttagande.

2 Skall vara »kronopark».

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 235.

marken, så alldenstund borgarne i Skanör och Falsterbo varken med gamla

och laggillda brev och skrifter eller vittnen och trovärdige män gittat visa och

bevisa, det hela den s. k. Skanörs ljungmark tillytt dem från äldre tider

såsom stadsjord eller städernas tillhörighet eller nu tillkomme dem samt de

ej heller förmått uppgiva någon säker gräns eller märken, som rätteligen utvisade

deras påstådda förmenta ljungmark utan nästan varje gång i den omständigheten

stannat i olika beslut samt de handlingar lagmanssynerätten

blivit förebragta på intet sätt å kärandesidan medfört andra skäl än namnet

Skanörs ljung, som staden Skanör snarast givit ett till flera bolstäder gränsande

fält, prövade lagmanssynerätten jämväl på vissa andra anförda skäl

rättvist och skäligt att häradssynerättens dom i så måtto gilla och fastställa,

som rågången mellan Skanör och Falsterbo socknar och utmark, å ena, samt

Lilla och Stora Hammars, Eängs och Kämpings byars samfällda betesmark,

ä andra sidan, på den så kallade Skanörs ljung då som i urminnes tider skulle

bliva och förbliva i havet från den emot Blaxöhr i strandviken Hölil utlöpande

Bolebäck, så Skjälrännan uppföre till den s. k. Skjälsten och så

samma ränna uppföre i söder i rätt linje över Gråbackarna till havsstranden

utanföre Blindskär eller Signildsskär, på sätt upprättad karta utvisade, vilken

rålinje även skulle bliva en ständig oföränderlig gräns för landets och stadens

domsrättighet och därför borde förses med laga rå och rör, då domen

vunnit laga kraft, I följd därav och så länge ljungmarken vore mellan parterna

oinstängd, finge så många kreatur, de å ömse sidor själva kunde vinterföda,

gå där klöv om klöv, så framt de ej, på sätt i förra tider skett, annorlunda

därom kunde åsämjas; men till annat nyttjande av ifrågavarande marker,

över gränsen till torvskörd eller intagor, vore ingendera sidan berättigad,

Kungl. Maj:t och kronan sin av svarandena i handlingarna medgivna jakträttighet

härvid förbehållen.

Genom 1780 års domar har visserligen äganderätten till Skanörs ljung

fastslagits i förhållandet mellan byarna och städerna. Utgångspunkten har

emellertid synbarligen varit det felaktiga antagandet av eu samäganderätt

för parterna till hela området, under det i själva verket ursprungligen rätten

bestått i gemensamt prekärt nyttjande av vissa förmåner å den kronopossession,

ä vilken så väl städerna anlagts s(Tm byarna upptagits. Då detta i

själva verket varit kronans och kronan ej varit i målet instämd kunna domarna

naturligtvis ej äga giltighet gent emot kronan. Detta framgår ock av häradsrättens

yttrande, att här icke vore fråga om någon annans än parternas ömsom

påstådda bättre rätt till tvisteparken. Kronoombudet har visserligen förklarat,

att han icke kunnat finna »några sådana fullkomliga skäl och omständigheter,

som skulle densamma med någon av de nu tvistande parters

uteslutande vara Kungl. Maj:t och kronan enskilt tillhörig eller så kallad

kronosak».1 Detta yttrande torde emellertid icke innebära annat än att han

för sin del för det dåvarande saknade anledning att ifrågasätta äganderätt för

kronan. Någon disposition av kronans eventuella rätt lärer sålunda yttrandet

ej innebära, vartill för övrigt ombudet saknade befogenhet, då kronan icke var

i målet stämd.

Den mark, som genom ovanberörda domar tillerkändes staden, synes av

1 Skall vara »kronopark:

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kunyl. Maj:ts ''proposition Nr 235.

städerna själva hava betraktats såsom deras gemensamma tillhörighet. Uppå

borgerskapets i Falsterbo ansökning den 17 februari 1797 att av den utanför

staden belägna med Skanör gemensamma utmarken få till uppodling inhägna

och mellan sig fördela ett närmare angivet område, som då endast tjänade för

svinen att uppröta, har städernas magistrat, under anförande, bland annat,

hurusom vissa delar av den gemensamma utmarken redan blivit borgerskapet

i Skanör till enskilt nyttjande upplåtna, genom utslag den 8 maj 1797 prövat

skäligt bevilja borgerskapet i Falsterbo enskild nyttjanderätt till det ansökta

området, dock med föreläggande, bland annat, att området skulle av vederbörligen

förordnad lantmätare skiftas mellan borgerskapet, samt under villkor

att de vid laga delningen gårdar och hus tillfallande jordlotter aldrig finge

skiljas därifrån genom köp, byte eller gåva utan beständigt dem åtfölja såsom

en tillhörighet. Genom resolution den 20 april 1798 har detta utslag blivit

av Konungens bef allni n gsh avan de i länet fastställt. Det till Falsterbo borgerskap

sålunda upplåtna område blev därefter under namn av »Fiddem år 1807

av kommissionslantmätaren Klercks vikarie E. M. Eosell å karta avfattat

och mellan borgarna fördelat. Enligt beskrivningen till nämnda karta innehöll

området 36 tunnland 221/.» kappland, däri inberäknat 123/i kappland vägar,

samt uppdelades i 46 lotter om 251/» kappland vardera. Med nämnda areal finnes

även Fidden upptagen å den av Gustaf Ljunggren på föranstaltande av

kommittén till undersökning av grunderna för städernas beskattning år 1853

upprättade karta över städerna Skanör och Falsterbo med därtill lydande ägor.

Redan år 1779 den 30 november hade Konungens befallningshavande

meddelat fastställelse å eu av magistraten medgiven upplåtelse till borgerskapet

i Skanör av vissa områden av utmarken mot utgörande av viss städja

till staden vid ombyte av innehavare. I följd härav förrättades enligt eu av

E. M. Rosell år 1812 den 23 november upprättad karta med beskrivning delning

av tre av dessa områden Gässlingekröken, Knäet och Toslussan. Enligt

Ljungrens karta innehåller Gässlingekroken en areal av 9 tunnland 1 kappland,

Toslussan 7 tunnland 14 kappland och Knäet 25 tunnland 4 kappland.

År 1813 verkställdes skattläggning å den inom städernas jurisdiktion liggande

mark och befanns härvid de olika delarna hava följande areal: a. och b.

Skanörs store vång åker (sandmylla) 404 tunnland 20 kappland, b. och c. Skanörs

knävång sandmylla 306 tunnland 20 kappland, d. och e. Lagmanshejdan sandmylla

12 tunnland 20.4 kappland, f. och g. Falsterbo vång åker och något äng tillhopa

410 tunnland 8 kappland, li. och i. städernas tomter1 med därintill belägna

hejdor samt torg, gator och gränder tillhopa 79 tunnland 24 kappland (i Skanör

53 tunnland 24 kappland, i Falsterbo 26 tunnland), utmarken: k. Skanörs

ljung, innehållande några till bete tjänliga fält, 709 tunnland 2 kappland, 1.

betesmark med några flygsandsfält 366 tunnland 17 kappland, m. all övrig utmark

inberäknat inhägnaderna vid Skanör, Knäet och Toslussan samt vid

Falsterbo Fidden med visst undantag, innefattande huvudsakligen flygsandsfält

en del dock tjänlig till bete, 823 tunnland 4 kappland, n. holmarna Hof, av

enahanda beskaffenhet, 72 tunnland 20 kappland, o. det så kallade Näset av

samma natur, 14 tunnland 16 kappand och p. Gråbackarna, flygsandsfält 45

tunnland 14 kappland, summa utmark 2,031 tunnland 9 kappland. Hela om
-

1 ödes tomter inberäknade.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 235.

rådets areal utgjorde 3,245 tunnland 5.« kappland med ett uppskattningsinnehåll

av 286 tunnland 2.877 kappland.

Eu i Skanörs västra vång belägen jord om 5 kvadratrev 25 kvadratstänger

(»ett Långeskifte nr 49 i Skanörs store vång»), som förut varit anslagen

Malmö hospital men sedermera indragits till kronan, har genom köpebrev

den 20 mars 1896 av domänstyrelsen försålts till Anders Jakob Rosenström.

Genom nådigt brev den 25 november 1898 förklarades på framställning av

allmänna rådstugan i Skanör med Falsterbo hinder icke möta för staden, att

av sin gemensamma utmark upplåta — utom 35 hektar för anläggning av en

havsbadanstalt vid Falsterbo — nödig mark för banvall och stationsplan för

en järnväg från Vellinge station på Malmö—Trelleborgs järnväg till Skanör

med Falsterbo. Genom nådigt brev den 10 oktober 1902 har vidare staden medgivits

att för anläggning av eu havsbadanstalt vid Falsterbo av stadens gemensamma

mark ytterligare upplåta visst område om minst 70 hektar. Någon

misstanke, att äganderätten tillkomme kronan, synes då ej ännu hava framkommit.

I intetdera ärendet hördes kammarkollegium.

Hos Kungl. Maj:t förmälde därefter åtskilliga ägare av gårdar i Falslterbo,

att Vellinge—Skanör—Falsterbo järnvägsaktiebolags järnväg framdragits

genom största delen av de jordlotter, som tillhörde östra, och några av dem, som

tillhörde västra skiftet av den så kallade Fidclevången, vilken utgjorde gårdejorden

till sökandenas fastigheter i Falsterbo,1 samt att, därest för järnvägsanläggningen

toges i anspråk endast de å en ansökningen bifogad karta angivna

områden av Fiddevången, återstående delar därav komme att bliva nästan

värdelösa för annan ägare än järnvägsbolaget, och anhölle fördenskull sökandena,

att Kungl. Maj:t måtte medgiva, att för järnvägsanläggningen icke erforderliga

delar av ifrågavarande jordlotter finge från respektive gårdar avskiljas

och till bolaget försäljas. Sedan vederbörande yttrat sig samt kammarkollegium

och justitiekanslersämbetet därvid ifrågasatt, att äganderätten till

förevarande jord rätteligen borde tillkomma Kungl. Maj:t och kronan, avlät

Kung], Maj :t den 9 mars 1906 till riksdagen proposition med förslag, att riksdagen

måtte medgiva, att kronan avstode från den rätt till Fiddevången, som

tilläventyrs kunde tillkomma kronan. Den 19 maj 1906 anmälde riksdagen sig

icke hava något att emot nämnda framställning erinra, och fann Kungl. Maj:t

den 22 juni 1906 ifrågavarande ansökning icke föranleda annat yttrande än

att Kungl. Maj:t, efter av riksdagen lämnat medgivande, förklarat sig avstå

från den rätt till Fiddevången, som tilläventyrs kunde tillkomma kronan.

Stockholm och kammaradvokatfiskalskontoret den 10 september 1919.

Erik Schalling.

1 De å borgargårdarna i Skanör och Falsterbo, enligt vad ovan förmälts, fördelade

områdena Fidden, Gässlingevången, Toslussan och Knäet benämnas

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS- BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1921.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1921:254 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående av kronans anspråk på äganderätt till vissa delar av de så kallade Skanörs s s. 4 i texten
  2. JoU 1921:57 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående av kronans anspråk på äganderätt till vissa delar av de så kallade Skanörs store vång och s. 1 i texten