Sök i Ratio Lex

Angående befrielse för Göteborgs och Bohus läns landsting från skyldighet att för statens järnvägars räkning inlösa visst markområde vid • • r . l . i 1■

1921-03-11 · 15 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 14 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1921:281, Angående befrielse för Göteborgs och Bohus läns landsting från skyldighet att för statens järnvägars räkning inlösa visst markområde vid • • r . l . i 1■

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

]

Kungl. Maj:ts proposition nr 281.

. ''I!'' Ii-'' •• ; :u3 ■■■■•• >H.

Nr 281.

Kungl. Maj ds proposition till riksdagen angående befrielse för

Göteborgs och Bohus läns landsting från skyldighet att för

statens järnvägars räkning inlösa visst markområde vid

• • r . l . i 1■

; given Stockholms slott den 11 mars 1921.

.''•> "t- Li’ • [t;b Jflt-''!'' ilO.i!.,''!. ’u f.j(.bi! ■ ■ Ss: r

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av

statsrådsprotokollet över kommunikatiönsärenden'' för denna dag, föreslå

riksdagen att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

t, " ■'' gustaf, . t:::,. '' :

. • ■ '''' . {, 4% I V eif. . ''Ant ■■■ -i .b , i- i • 1 - i • { • * . . •r *

■/>'', . Walter Murray.

; .f.?: i: .tiz

* *i: , b n V/.. ; C il . ■. .tv. Ii-. -U • vhllff: • • • •> '' ■.

Utdrag av protokollet över kommunikatiönsärenden, hållet inför Hans

Majd Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 11 mars

1921.

Närvarande:

''• Iris'' ■tdU ijJ . ''MjUk-.-

Statsministern von Sydow, ministern för utrikes ärendena greve Wrangel,

statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmquist, Malm, Bergqvist,

Hammarskjöld, Ekeberg, Hansson, Beskow.

Tingstad

Departementschefen, statsrådet Murray anförde:

I skrivelse den 27 april 1898 anmälde riksdagen, att riksdagen beslutat

anläggning av en statsbana från Göteborg över Uddevalla till Skee

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 239 käft. (Nr 281.) 1

Historik.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

KungI. Maj:ts proposition nr 281.

under villkor, bland andra, så vitt järnvägen genomlöpte Göteborgs och

Bohus län, att av landsting, kommuner eller enskilda kostnadsfritt för

all framtid upplätes all mark till banbyggnad med därtill hörande avdikningar,

vattenavlopp och parallellvägar, all mark för banbevakningsområden,

hållplatser och bangårdar, samt all mark för till följd av järnvägsbyggnaden

erforderlig anläggning av nya eller omläggning av gamla,

allmänna eller enskilda vägar; och skulle upplåtelsen jämväl innebära

förpliktelse att lämna ersättning för olägenheter till följd av försvårad

brukning, förlängda vägar eller andra olägenheter, av vad namn och beskaffenhet

de vara måtte, som kunde anses härflyta av det genom järnvägens

anläggning orsakade intrång, allt med skyldighet för vederbörande

att hålla staten skadeslös för vad i ett eller annat avseende därutinnan

tilläventyrs kunde komma att brista. Sedermera åtog sig Göteborgs och

Bohus läns landsting genom beslut den 22 september 1898 att beträffande

förenämnda statsbana, dock endast ^å vitt den genomlöpte landstingets

område, fullgöra av riksdagen upp.stäflda villkor i fråga om kostnadsfri

upplåtelse av mark med mera.

Genom Kungl. Maj:ts brev denljO november 1899 bemyndigades landstinget

att, där godvillig överenskommelse ej kunde träffas, för statens

räkning i den ordning, förordningen den 14 april 1866 angående jords

eller lägenhets avstående för allmänt behov stadgade, förvärva den mark,

som enligt fastställd plan erfordrades för statsbanans Göteborg—Skee framdragande

genom landstingets område, dock med villkor, att staten därigenom

icke tillskyndades någon kostnad.

Efter det Kungl. Maj:t den 7 augusti 1903 fastställt definitiv plan

för berörda statsbanas framdragande å sträckan från Skafteröd till Olskroken,

påbörjades arbetena å nämnda handel i slutet av samma år.

I enlighet med den, fastställda plajien framfördes banan på viadukt

å sträckningen närmast norr om järnvägsbron över Göta älv.

Då fråga uppstod om expropriation av för berörda bansträcka behövligt

markområde, fordrade järnvägsstyrelsen till en början enligt skrivelse

den 2 mars 1909, i huvudsaklig överensstämmelse med vederbörande

arbetschefs förslag, dels att för ifrågavarande ändamål skulle lösas och med

full äganderätt till statsbanan överlämnas visst mindre område, som å en vid

handlingarna i ärendet fogad ritning betecknats med grön gränslinje, eller

det område, som från och med förenämnda viadukts norra landfäste med

dess kringfyllning sträckte sig i ett sammanhang ned till älven till så

stor bredd, att gränsen för området folie tre decimeter utanför ytterkanterna

av brons bockgrunder, dels ock att upplag eller byggnad för för
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition rir 281. 3

väring av eldfarligt ämne icke finge uppföras närmare viaduktens mittlinje

än 30 meter.

Sedermera och då under hand meddelats, att hinder möjligen kunde

möta från landstingets sida för uppfyllande av Sist omförmälda fordran

om garanti mot uppförande av upplag eller byggnad i närheten av viadukten,

yrkade järnvägsstyrelsen alternativt i skrivelse den 13 mars 1909 expropriation

av visst större område, som å nyss berörda ritning utmärkts med

heldragen röd linje och som sträckte sig till en bredd av 18 meter på

ömse sidor om ovanberörda viadukts mittlinje.

Med anledning av dessä krav från järnvägsstyrelsens sida framhöll

landstingets järnvägsnäinnd i skrivelse den 31 mars 1909, att landstinget,

enligt sitt åtagande att kostnadsfritt tillhandahålla mark med mera för

Bohusbanan, varken vore pliktigt att förvärva annat område än järnvägsstyrelsen

enligt sitt först framställda anspråk ansett böra lösas och med

äganderätt till statsbanan överlämnas och ej heller ägde någon som helst

skyldighet att garantera, att eldfarligt upplag eller eldfarlig inrättning

icke uppfördes i närheten av viadukten. Nämnden förklarade sig emellertid

villig söka medverka till åvägabringande av servitutsavtal med vederbörande

jordägare, innefattande, att eldfarligt upplag eller eldfarlig inrättning

icke finge uppföras inom 18 meter från viaduktens mittlinje,

detta dock under uttryckligt förklarande* att landstinget ej vore skyldigt

vidkännas det ersättningsbelopp, som, därest sådant avtal mellan statens

järnvägar och jordägarna komma till stånd, kunde tillkomma jordägarna.

I överensstämmelse med'' j är n v äg sti ä m n d e n s sålunda uttalade Uppfattningen

ägde sedermera expropriation rum av ovan omförmälda mindre

område, utgörande omkring 1,200 kvadratmeter. Detta skedde utan iakttagande

av därför av styrelsen uppställda villkor och oaktat styrelsen under

hand tillkännagivit, att därest styrelsens först gjorda yrkande icke vunne

beaktande, styrelsen änsåge sig icke kunna frånträda sitt alternativt därmed

framställda anspråk, enligt vilket expropriätionen bort omfatta ytterligare

omkring 2,760 kvadratmeter.

Då landstinget sålunda icke tillmötesgått järnvägsstyrelsens framställning,

hänsköt styrelsen i skrivelse den 27 juli 1910 frågan till Kungl.

Maj:ts avgörande. Under tillkännagivande, att styrelsen funnit sig icke

böra vidhålla sitt först framställda yrkande, hemställde styrelsen i denna

skrivelse, att förenämnda, med röda begränsningslinjer angivna område om

18 meters bredd på vardera sidan om viaduktens mittlinje måtte förklaras

erforderligt för statsbanan genom Bohuslän.

Till stöd för sin framställning anförde styrelsen bland annat:

»Vid uppställande av förut omnämnda fordringar beträffande marklösen med

eller utan åtföljande servitutsavtal rörande närmast intill viadukten liggande om
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 281.

rådes utnyttjande har styrelsen letts av den synpunkten, att det vore nödvändigt

tillse, att viaduktsanläggningen, så vitt ske kunde, skyddades mot eldfara. Det

erbjudande, landstinget i förevarande avseende gjort, har icke synts styrelsen

tillfredsställande ur nyssnämnda synpunkt. Utöver förberörda markupplåtelse,

som i och för sig är av allt för ringa omfattning för att motsvara detta ändamål!

har landstinget allenast utfäst sig att söka medverka till åstadkommande av servitutsavtal

av närmare angiven innebörd med vederbörande jordägare, i vilket åtagande

naturligtvis icke ligger någon som helst garanti för, att ett sådant avtal

verkligen later sig åvägabringas. I samband med denna utfästelse har landstinget

för övrigt icke meddelat, vare sig om jordägarna äro villiga ingå ett dylikt avtal

och villkoren därför samt ej heller om de medgiva avtalets intecknande på sådant

sätt, att det under alla förhållanden blir bestående jämväl gent emot ny

ägare av ifrågavarande fastigheter. Härtill kommer slutligen, att landstinget uttryckligen

frånsagt sig varje skyldighet att vidkännas det ersättningsbelopp, som,

i händelse avtalet skulle komma till stånd, kunde tillkomma jordägarne.

.Med hänsyn till nu anförda omständigheter och då för övrigt några medel

för ifrågavarande ändamål icke stå till styrelsens förfogande,, har styrelsen icke

ansett landstingets berörda erbjudande vara av beskaffenhet att kunna godtagas.

Av enahanda grunder har styrelsen icke heller funnit sig böra gent emot landstinget

vidhålla sin först framställda fordran. Men däremot har styrelsen ingen

anledning att frånträda sitt alternativt därmed framförda anspråk om tillhandahållande

för statens järnvägars räkning av ett område om 18 meters bredd på vardera

sidan om viaduktens mittlinje.

Vid bestämmande av storleken av detta område, invid vilket en snickerifabrik

och ett pappersbruk äro belägna, har styrelsen tagit hänsyn till vad

som ur försäkringsteknisk synpunkt kan anses oundgängligen erforderligt för

viaduktens skyddande mot eldfara. 1 detta avseende har styrelsen inhämtat, att

såväl snickerifabriker som pappersbruk räknas såsom s. k. eldfarliga inrättningar,

liksom ock att upplag av virke o. d. är att hänföra till sådana eldfarliga upplag,

vilkas förekomst inom visst avstånd —- (50 fot (17,8 meter) — från försäkringsföremål

i allmänhet, anses medföra särskild risk, som påfordrar erläggande

av viss tilläggspremie. Även om dylikt eldfarligt upplag eller eldfarlig inrättning

befinner sig på längre avstånd (understigande 45 meter) från försäkrat föremål,

anses visserligen icke varje eldfara utesluten, men frågan därom är beroende,

å ena sidan, på upplagets eller inrättningens beskaffenhet och, å den andra, på

vederbörande försäkringsföremåls egen eldfarlighet. Risken är dock givetvis mindre

och anses i regeln upphävd, om avståndet uppgår till 45 meter. Med fäst avseende

vid dessa försäkringstekniska synpunkter har styrelsen ansett sig kunna

stanna vid ett område av ovan angiven storlek, därvid styrelsen jämväl tagit i

betraktande den omständigheten, att därest järnvägen på ifrågavarande sträcka

framdragits å bank i stället för på viadukt, i sådant fall, enligt verkställda beräkningar,

skulle hava erfordrats ett område på ömse sidor om järnvägens mittlinje

av ungefär samma storlek, som i förevarande avseende av styrelsen ansetts erforderligt.

Oavsett vilket byggnadssätt som i visst fall kommit till användning

vid en järnvägsanläggning, synes det vara en självfallen och oavvislig fordran,

att så mycket mark löses eller eventuellt sådana åtgärder i övrigt vidtagas, att

anläggningens säkerhet och framtida bestånd kan anses tryggad. Och denna

fordran kan naturligtvis icke eftergivas, då det är fråga om statsbanebyggnad,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 281. 5

tiil vilken andsting, kommuner eller enskilda åtagit sig att kostnadsfritt tillhandahalla

mark.»

Över denna styrelsens framställning avgav landstingets järnvägsnämnd

infordrat utlåtande den 30 september 1910, däri nämnden bestred, att

landstinget lagligen kunde åläggas inlösa ifrågavarande mark under åberopande

av huvudsakligen följande synpunkter.

fylligt järnvägsnämndens uppfattning kunde åt landstingets åtagande av

den 22 september 1898 icke givas sådan tolkning, att landstinget ägde skyldighet

att, förutom den mark under viadukten, som i överensstämmelse med järnvägsstyrelsens

till järnvägsnämnden först gjorda hemställan blivit av landstinget för

statsbanan exproprierad, jämväl lösa mark, avsedd för beredande av skydd åt

viadukten mot eldfara. Uttrycket i åtagandet »mark till benbyggnad» kunde ej

rimligtvis anses innefatta mark till annat ändamål, nämligen att avlägsna eventuella

eldfarliga anläggningar från järnvägens närhet. Såvitt järnvägsnämnden

kunnat inhämta, hade icke tillförne vid statsbaneanläggningar här i landet förekommit,

att markförvärv skett för sådant ändamål, utan vore det för visso en

helt ny princip, som järnvägsstyrelsen i förevarande fall gjorde gällande. Oaktat

tran aktiebolaget Göteborgs snickerifabriks och aktiebolaget Göteborgs pappersbruks

fastigheter i Tingstad mark för banbyggnadsarbetet tagits i anspråk redan i

oktober 1903, hade det ända till någon dag, innan expropriationsmålet mot nämnda

tva bolag i mars 1909 förevar inför vederbörlig underdomstol, varit för landstinget

fullständigt okänt, att järnvägsstyrelsen ansåge landstinget äga skyldighet vidkännas

kostnader för viaduktens skyddande mot eldfara. — Landstingets åtagande

måste bedömas med hänsyn till huru förhållandena gestaltade sig vid tiden för

åtagandet. Att nu i åtagandet inlägga ett moment, som vore för detsamma

väsentligt^ främmande, funne järnvägsnämnden, särskilt med hänsyn till att åtagandet

på grund av dess rättsliga natur måste tolkas restriktivt, icke vara i

överensstämmelse med gällande rättsgrundsatser. Den synpunkt, som. jämte

annan, järnvägsstyrelsen andraga till stöd för storleken av äskat område, eller

att, _ därest järnvägen på ifrågavarande sträcka framdragits å bank i stället för

a viadukt, det skulle hava erfordrats ett område å ömse sidor om järnvägens

mittlinje av ungefär samma storlek, som järnvägsstyrelsen nu påyrkat, kunde

uppenbarligen icke hava någon som helst betydelse för bedömande av frågan,

huruvida landstinget ägde skyldighet att inlösa ifrågavarande mark.

Vidare an±örde nämnden, att landstinget genom Kungl. Maj:ts brev den

10 november 1899 bemyndigats^ att för statens räkning i den ordning, förordningen

den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets avstående för allmänt

behov stadgade, förvärva den mark, som enligt fastställd plan erfordrades för

statsbanans Göteborg—Skee framdragande genom landstingets område. Att banbyggnadens

utförande enligt den fastställda planen icke betingat inlösen av mark

för viaduktens skyddande mot eldfara, måste enligt nämndens åsikt framgå av

järnvägsstyrelsens ovannämnda framställning, vilken väl avsåge komplettering av

planen i sådant hänseende. Samma förhållande bestyrktes jämväl därav, att de

markområden, vilka järnvägsstyrelsen ansåge landstinget böra ytterligare förvärva

för statsbanan och vilka tillika med annan förenämnda båda bolag tillhörig mark

i oktober 1903 tagits i anspråk för bananläggningen, sedermera av banbyggnadens

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 281.

arbetsbefäl återställts till bolagen. I detta sammanhang vore även förtjänt att

framhållas, att å sålunda till aktiebolaget Göteborgs snickerifabrik den 1 maj

1807 återställd mark sistnämnda bolag därefter anlagt pråmhamn. som delvis inglnge

i det område, vilket järnvägsstyrelsen påyrkade, att landstinget skulle inlösa.

På grund av det anförda hemställde järnvägsnämnden, att därest

Kungl. Maj:t skulle finna skäl avgiva sådant förklarande, varom styrelsen

anhållit, Kungl. Maj:t tillika måtte förklara, att kostnaden för inlösen av

ifrågavarande mark icke skulle drabba landstinget.

Genom brev den 10 mars 1911 förklarade Kungl. Maj:t hela ifrågavarande

område, innehållande sammanlagt omkring 3,960 kvadratmeter,

erforderligt för framdragande av statsbanan Göteborg—Skee å dess sträckning

från Skafteröd till Olskroken enligt därför fastställd plan.

Med åberopande härav anhöll järnvägsstyrelsen den 28 juni 1911»

att landstinget måtte gå i författning om inlösen och överlåtande med

äganderätt av den del av det i sistnämnda brev avsedda område, som icke

redan exproprierats, men förklarade landstinget i svarsskrivelse den 29

januari 1912, att landstinget ansåge sig sakna skyldighet att inlösa och

därefter till statens järnvägar med äganderätt överlämna ifrågavarande område

om cirka 2,760 kvadratmeter.

I anledning härav lät järnvägsstyrelsen instämma landstinget till

rådstuvurätten i Göteborg med yrkande om områdets överlåtande till

statens järnvägar.

Rådstuvurätten meddelade dom i målet den 29 maj 1915 och ogillade

däri järnvägsstyrelsens talan.

Rättens ordförande var emellertid av skiljaktig mening och ansåg,

att landstinget borde vara skyldigt att ytterligare inlösa och med äganderätt

till statens järnvägar överlämna ifrågavarande markområde.

Göta hovrätt, dit järnvägsstyrelsen vädjade, fann genom dom den 19

januari 1917 ej skäl göra ändring i rådstuvurättens dom.

Målet fullföljdes av styrelsen hos Kungl. Maj:t.

Nedre justitierevisionen hemställde om fastställelse av hovrättens dom;

föredragande revisionssekreteraren var emellertid av skiljaktig mening och

yttrade:

»Enär landstingets utfästelse om kostnadsfritt tillhandahållande av mark

för ifrågavarande statsbana måste så förstås, att landstinget åtagit sig ställa till

statens järnvägars förfogande all den mark, som i vederbörlig ordning förklarades

erforderlig för sagda banas framdragande genom landstingets område,

samt Kungl. Maj:t genom omförmälta brev den 10 mars 1911 förklarat

jämväl omstämda område vara i dylikt hänseende erforderligt,

hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte pröva rättvist att, med upphävande

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kung!, May.ts proposition nr 281. 7

av hovrättens dom, förplikta landstinget att genast ombesörja överlåtande med

äganderätt till statens järnvägar av återstoden av det område, som å den i rådstuvurättens

dom omförmäla ritning utmärkts med röd gränslinje och icke redan

blivit till statens järnvägar överlåtet.»

Vi sakens föredragning i högsta domstolen biföllo tre justitieråd nedre

justitierevisionens betänkande, medan tre justitieråd, däribland det äldsta,

gillade den av föredraganden yttrade särskilda mening.

Kungl. Maj:ts dom, som gavs den 27 november 1918, avfattades i

enlighet med sistnämnda mening, vadan järnvägsstyrelsens i saken förda

talan blev bifallen. ''

Efter det målet sålunda blivit avgjort i sista instans, uppdrog

Göteborgs och Bohus läns landsting den 17 september 1919 åt förvaltningsutskottet

att vidtaga alla erforderliga åtgärder för och å landstingets

vägnar hos vederbörande myndigheter göra framställningar om befrielse

för landstinget från skyldighet att med äganderätt överlåta ifrågavarande

område till statens järnvägar.

Till fullgörande av det sålunda givna uppdraget hänvände sig förvaltningsutskottet

i skrivelse den 14 januari 1920"till Kungl. Maj:t och

anhöll, att Kungl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder i syfte att landstinget

måtte helt och hållet befrias från nyssberörda skyldighet, varjämte utskottet

hemställde, att järnvägsstyrelsen måtte förständigas att, i avvaktan på

slutlig prövning av detta ärende, icke vidtaga åtgärder för verkställande av

Kungl. Maj:ts ifrågavarande dom.

I nämnda skrivelse yttrade förvaltningsutskottet, efter att i korthet

hava erinrat om vad i ärendet förekommit, bland annat:

»De områden, vilka landstinget förpliktats lösa, ägas, det å nedre sidan

om viadukten av Göteborgs papperbruks aktiebolag och det å övre sidan

W* vipduktw av Göteborg—Dals pappersbruks aktiebolag. Förstnämnda bo la otillhöriga

område användes för närvarande av bolaget såsom upplagsplats. Å sistnämnda

bolag tillhöriga område har dels anlagts en pråmhamn och dels uppförts

en fabriksbyggnad. Dessa byggnader äro delvis belägna å mark, som under åren

1907 och 1909 till jordägarna återställts.

Vid ovan anmärkta förhållande är det tydligt, att landstinget för fullgörande

av Kungl. Maj:ts dom kommer att få vidkännas avsevärda kostnader,

om vilkas storlek det dock för närvarande torde vara svårt att förebringa utredning.

Av ovanberörda sakförhållande, att å marken ifråga uppförts fabriksbyggnad,

framgår emellertid utan vidare, att ersättningssummorna icke komma att

stanna vid små belopp. Landstinget har förut fått vidkännas mycket stora utgifter,

uppgående till 1.960.422 kronor 75 öre, för lösen av jord till längdbanan

genom Bohuslän. På grund härav och med hänsyn till den hos de dömande

myndigheterna rådande meningsskiljaktigheten i frågan, synes det, som om

stärka skäl skulle tala för att landstinget befriades från nu ifrägakommande vt
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj-.ts proposition nr 281.

terligare kostnader för längdbanan, hälst som dessa kostnader delvis förorsakats

därigenom, att vederbörande jordägare satts i tillfälle att utföra dyrbara anläggningar

å mark, som till jordägarne av statens järnvägar återställts som behövlig

allenast under byggnadstiden.»

Järnvägs- Efter remiss avgav järnvägsstyrelsen den 25 mars 1920 utlåtande i

j£Ä. anledning av denna förvaltningsutskottets framställning. Styrelsen ingick

1920. därvid till en början på ett utförligt bemötande av de skäl, som förvaltningsutskottet

åberopat till stöd för befrielse för landstinget från ifrågavarande

markupplåtelse; och anförde styrelsen vidare i huvudsak följande:

Genom den utredning, som i rättegången åvägabragts, ävensom däri avhörda

vittnens utsago vore tillfullo ådagalagt, att här omhandlade markområde

vid Tingstad erfordrades för säkerställande av viadukten mot skada och förstörelse.

Styrelsen hade därför ansett sig vara icke blott berättigad utan även förpliktad

att fordra områdets omedelbara överlåtande till statens järnvägar; och

styrelsen funne icke anledning frångå denna ståndpunkt med hänsyn till vad

förvaltningsutskottet anfört som stöd för landstingets befriande från den ådömda

förpliktelsen.

Utskottet hade icke i sin framställning angivit någon utväg att pa annat

sätt vinna det ändamål, som avsetts med områdets förvärvande för statens järnvägar.

Men enligt vad framginge av landstingets tryckta handlingar för år 1919, nr

25, hade utskottet låtit verkställa en utredning genom tre sakkunniga personer

för utrönande av möjligheten att utföra ett betryggande skydd av viaduktens

järnkonstruktion mot förstörelse genom eldsvåda å angränsande fabriksområden.

De sakkunniga hade därvid funnit, att dylik säkerhet för viadukten kunde bäst

och lättast ernås antingen genom fullständigt inklädande med armerad betong av

alla viaduktens järnkonstruktioner, såväl bockar som spann, eller ock genom uppförande

av skyddsväggar av armerad betong till minst samma höjd som räckets

överkant å ömse sidor om viadukten och på ett avstånd av högst 0,5 meter från

räcket; och uttalade de sakkunniga såsom sin bestämda mening, att den åsyftade

brandtryggheten för viadukten genom av statens järnvägar påfordrat utökande

av det fria området kring densamma ej på långt när ernåddes i samma grad, som

om ettdera av de av dem föreslagna alternativen komme till utförande.

Skulle denna uppfattning visa sig vara riktig — varom styrelsen icke

vore i tillfälle att nu uttala något bestämt omdöme — syntes hinder icke föreligga

att för statens järnvägars vidkommande frånträda eller inskränka kravet

på överlämnande av skyddsområde vid Tingstad. Då utskottet icke upptagit de

sakkunnigas förslag, funnes icke anledning för styrelsen att närmare ingå på

denna fråga. .

Emellertid hade under hand från landstingets sida framkastats den

tanken, att saken skulle kunna ordnas på ett tillfredsställande sätt, utan att

någon åtgärd för närvarande behövde vidtagas vare sig för områdets anskaffande

och tillhandahållande eller uppförande av förut omförmälda betongkonstruktioner.

Som skäl därför hade framhållits, att med de moderna eldsläckningsanordningar,

som numera vore att tillgå, någon fara för viaduktens bestånd

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj ds proposition nr 281.

icke skulle behöva uppstå, även om eld utbröte i fabriksbyggnader och upplag

vid sidan om viadukten, ävensom att det vid sådant förhållande icke kunde

anses påkallat eller, i betraktande av de avsevärda kostnader, som utan allt

tvivel skulle därav föranledas, nationalekonomiskt riktigt att ålägga landstinget

vidtaga den ena eller andra av nyss berörda åtgärder.

Styrelsen ansåge sig ej, ehuru med eu viss tvekan, böra ställa sig helt avvisande

mot en sådan tanke. Kunde frågan lösas på ett ur statens järnvägars

synpunkt fullt betryggande sätt, utan att landstinget ålades fullgöra Kungl.

Maj:ts dom rörande områdets överlämnande eller ginge i författning om annan

skyddsåtgärd, ville styrelsen för sin del icke av principiella eller formella skäl

sätta sig emot en sådan lösning. Dock ansåge styrelsen sig endast kunna gå med

på vad sålunda ifrågasatts under det uttryckliga villkor, att landstinget iklädde

sig formlig förbindelse att, om viadukten utsattes för skada eller förstörelse till följd

därav, att det till viaduktens skyddande avsedda området icke överlåtits till statens

järnvägar och styrelsen förty hindrats från dess utnyttjande som skyddsområde,

'' ej mindre ersätta statens järnvägar alla kostnader för viaduktens reparation

respektive återuppbyggande, än även återgälda de utgifter, av vad slag de vara måtte,

som statens järnvägar kunde få vidkännas, bland annat på grund av i samband

därmed uppstående avbrott eller minskning i trafiken eller dess ledande förbi

viadukten. Även med en dylik garantiförbindelse vore det givet, att statens

järnvägar komme att tillskyndas olägenheter och kostnader, för den händelse viaduktens

fullständiga eller delvisa förstöring skulle vålla inställelse eller omläggning

av järnvägsdriften.

Med hänvisning till vad sålunda anförts hemställde järnvägsstyrelsen

i första hand, att Kungl. Maj:t täcktes finna förvaltningsutskottets

förevarande skrivelse icke till någon vidare åtgärd föranleda, eller,

i andra hand, om Kungl. Maj:t med hänsyn till i ärendet föreliggande

omständigheter skulle finna skäl befria landstinget från förpliktelsen att inlösa

och till statens järnvägar med äganderätt överlåta ifrågavarande område

vid Tingstad, att landstinget måtte tillförbindas att ikläda sig av stj^relsen

godkänd förbindelse att svara för alla de kostnader och utgifter, som

kunde drabba statens järnvägar, för den händelse viadukten skadades eller

förstördes till följd av landstingets fritagande från skyldigheten att överlåta

ifrågavarande område till statens järnvägar.

I anledning av vad styrelsen sålunda i sitt utlåtande den 25 mars Laixdstui^

1920 anfört, anmodades landstinget att inkomma med yttrande till Kungl. en 1920°

Maj:t, och avgav landstinget sådant yttrande i skrivelse den 5 oktober

1920.

Landstinget har därvid bland annat förklarat sig icke kunna avgiva en

sådan förbindelse, som styrelsen ansett böra sättas såsom villkor för landstingets

befriande från åliggande skyldighet ifråga om markupplåtelse till statens järnvägar,

under framhållande att, även om landstinget därigenom skulle kunna fria

sig från den utgift, som ett uppfyllande av Kungl. Maj ts dom skulle medföra.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 239 häjt. (Nr 281.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 281.

dock kommande landsting skulle förbindas till eventuella utgifter, vilkas belopp

ej kunde ens tillnärmelsevis beräknas, men som uppenbart kunde bliva högst

avsevärda.

Med hänvisning till en på föranstaltande av landstinget, av II distriktsförvaltningen

vid statens järnvägar verkställd utredning angående möjligheten av

viaduktens skyddande mot eldfara utan inlösen av ytterligare mark, upplyser

landstinget, att flera förslag i sådant hänseende framkommit; och åberopar landstinget

i detta hänseende ett remissakten bilagt intyg av Göteborgs stads brandchef

Gustaf Ekstedt, brandinspektören i brand- och livförsäkringsaktiebolaget

Svea Karl Almqvist och arkitekten Sven Steen, vilkas sakkunskap med avseende

å frågor rörande brandtrygghet enligt landstingets mening torde vara erkänd.

Av detta intyg framginge — förmenar landstinget — att genom t. ex.

uppförande av skyddsmurar skulle kunna åstadkommas ett eldfareskydd, som

vore större än det, som kunde förvärvas enbart genom den landstinget ålagda

marköverlåtelsen. Den gjorda utredningen hade, efter vad landstinget anmärker,

visat, att den brandtrygghet, som styrelsen önskade erhålla för viadukten, kunde

ernås utan marköverlåtelse och för högst avsevärd mindre kostnad än en verkställighet

av Kungl. Majts dom skulle medföra.

Landstinget hemställde, att Kungl. Maj:t måtte bifalla landstingets

i skrivelse den 14 januari 1920 gjorda anhållan om befrielse från skyldigheten

att med äganderätt överlåta ifrågavarande områden till statens järnvägar,

eller, därest detta icke kunde ske utan riksdagens medgivande, att

Kungl. Maj:t måtte avlåta proposition uti ifrågavarande avseende till innevarande

års riksdag.

Alternativt härmed anhöll landstinget, om denna framställning icke

kunde bifallas, att Kungl. Maj:t måtte uppdraga åt järnvägsstyrelsen att

underhandla och träffa överenskommelse med landstinget angående åtgärder

för viaduktens skyddande på annat sätt än genom marköverlåtelse

eller intrång i vederbörande markägares äganderätt, därvid landstinget,

sedan dessa åtgärder blivit vidtagna, skulle vara befriat från vidare förpliktelse

med avseende å ifrågavarande viadukt.

.Tämvägs- Den 12 februari 1921 avgav järnvägsstyrelsen efter remiss förnyat

1f/“>tlåtande 1 ärendet.

1921- Beträffande landstingets hemställan i dess första del förklarar sig sty
relsen

alltjämt icke kunna finna annat än i sin ordning och överensstämmande

med rätt och billighet, att om viadukten vid Tingstad bleve skadad eller förstörd

till följd därav, att det till viaduktens skyddande avsedda området icke överlåtits

till statens järnvägar och styrelsen förty hindrats från dess utnyttjande som

skyddsområde, landstinget hade att svara för därav föranledda kostnader och utgifter

samt följaktligen borde åläggas utfärda förbindelse av den innebörd, styrelsen

fordrat.

Om landstinget, på sätt det begärt, utan vidare fritoges från avgivande

av dylik utfästelse, skulle ju statens järnvägar komma att få vidkännas de ut
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kung!.. Maj:ts proposition nr 281.

gifter och kostnader, som komme att uppstå, i händelse viadukten bleve utsatt

för skada eller förstörelse av nyss nämnda anledning, och detta kunde enligt styrelsens

bestämda mening under inga förhållanden vara rimligt eller riktigt.

I detta sammanhang ansåge sig styrelsen icke böra underlåta att omförmäla,

att vid en eldsvåda, som i juni månad 1920 uppstått i aktiebolaget Göteborgs

pappersbruks anläggningar vid Tingstad, statens järnvägars viadukt svävat

i fara att bliva förstörd. Det hade endast varit med yttersta svårighet och tack

vare gynnsam vindriktning och tillgång till eldsläckningsmanskap och -materiel,

som viadukten kunnat räddas från förstörelse. Hade landstinget ställt sig Kungl.

Maj:ts dom den 27 november 1918 till efterrättelse och statens järnvägar vid eldsvådetillfället

disponerat över det i domen angivna skyddsområde på ömse sidor

om viadukten, hade några särskilda åtgärder för viaduktens skyddande i detta

fall icke behövt vidtagas. Det visade sig således, att den av styrelsen uppställda

fordran på ytterligare marköverlåtelse vid Tingstad vant fullt berättigad. Landstingets

förvaltningsutskott hade också, på framställning av styrelsen, funnit sig

föranlåtet att gälda de utgifter, som statens järnvägar fått vidkännas på grund

av eldsvådan, utgörande inalles 650 kronor 29 öre, därav 550 kronor 29 öre för

handräckning och bevakning, 50 kronor för förstörda inventarier och 50 kronor

för reparation å viadukten.

Vid nu angivna förhållande och då förvaltningsutskottet sålunda i förevarande

fall ansett landstinget ersättningsskyldigt, syntes det styrelsen icke finnas

något fog för landstinget att motsätta sig utfärdandet av den äskade förbindelsen,

som ju allenast formellt skulle fastslå vad landstinget i realiteten redan medgivit.

Styrelsen ansåge sig därför böra på det bestämdaste avstyrka bifall till vad

landstinget sålunda hemställt

Vidkommande därefter landstingets i andra hand framställda yrkande lämnar

styrelsen till en början en del upplysningar rörande den av landstinget åberopade

utredningen, varav inhämtas, att såsom huvudbeståndsdel i nämnda utredning inginge

av aktiebolaget Arcus i Stockholm framlagda alternativa förslag till viaduktens

skyddande mot eldfara. Styrelsen hade vid översändande till förvaltningsutskottet

av distriktsförvaltningens skrivelse i ärendet jämte därvid fogade förslag

och ritningar samt ett av arbetschefen vid statens järnvägar i Göteborg

avgivet betänkande uttalat som sin åsikt, att vid den förberedande granskningen

av de framkomna förslagen styrelsen i likhet med distriktsförvaltningenkommit

till det resultatet, att av dessa endast det av aktiebolaget Arcus med B. 3 betecknade

förslaget kunde vara förtjänt att komma under närmare prövning, varförutom

även en av distriktsförvaltningen antydd möjlighet för frågans lösning

genom visst ytterligare markförvärv och anordnande av brandmurar enligt styrelsens

förmenande kunde diskuteras.

I övrigt yttrade styrelsen bland annat följande:

Styrelsen ansåge sig icke böra ställa sig avvisande mot den lösning av

förevarande fråga, som innefattades i landstingets framställda förslag. Skulle det

vid en närmare prövning visa sig att, om någon av nu föreslagna eller eventuellt

andra åtgärder vidtoges, den åsyftade brandtryggheten för viadukten kunde

ernås i samma grad som genom det av styrelsen påfordrade utökandet av det fria

området på ömse sidor om viadukten, borde det, såsom styrelsen redan uttalat,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Departe
ments
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 281.

icke föreligga något hinder att för statens järnvägars vidkommande frånträda

eller inskränka kravet på överlämnande av skyddsområde vid Tingstad.

Nationalekonomiskt sett syntes det styrelsen emellertid riktigast, att därest

landstinget befriades från ådömd ytterligare markupplåtelse vid Tingstad,

några kostnader från det allmännas sida, vilka antagligen bleve högst avsevärda,

icke nedlades för viaduktens skyddande mot eldfara genom ifrågasatt betongarmering

eller dylikt, utan att landstinget i stället iklädde sig den öppna eldfarerisken

medelst utfärdande av förbindelse av ovan angivet slag.

Skulle landstinget, vid förnyad prövning, fortfarande förklara sig icke

vilja vara med om avgivande av dylik utfästelse, hade styrelsen intet att erinra

mot landstingets förslag om inledande av underhandlingar och eventuellt träffande

av överenskommelse med landstinget angående vidtagande av åtgärder för viaduktens

säkerställande mot eldfara utan upplåtelse av ytterligare mark; men

borde det bero på resultatet av dessa förhandlingar, om och i vad mån landstinget

kunde frikallas från förpliktelsen att överlåta ifrågavarande skyddsområde vid

Tingstad.

På grund av vad sålunda och förut i ärendet anförts, ansåg sig styrelsen

visserligen icke hava anledning frångå vad styrelsen i första och

andra hand hemställt i sitt utlåtande den 25 mars 1920. Därest emellertid

landstinget alltjämt skulle ställa sig avböjande och Kungl. Maj:t skulle

finna lämpligt att, innan ärendet upptoges till prövning, utredning verkställdes,

huruvida och vilka åtgärder kunde vidtagas för beredande, utan

ytterligare marköverlåtelse, av det brandskydd för viadukten, som avsetts

med överlämnande till statens järnvägar av ifrågavarande område vid Tingstad,

föreslog styrelsen, att åt styrelsen måtte uppdragas att träda i underhandling

och eventuellt träffa på Kungl. Maj:ts fastställelse beroende överenskommelse

med landstinget i sådant hänseende.

I likhet med järnvägsstyrelsen anser jag, att det icke kan ifrågakomma

att utan vidare helt och hållet befria landstinget från den enligt

Kungl. Maj:ts dom den 27 november 1918 landstinget åliggande skyldigheten

att inlösa och till statens järnvägar överlåta ifrågavarande område

vid Tingstad. Ett dylikt ovillkorligt fritagande skulle nämligen, i händelse

viadukten till följd därav utsattes för skada eller förstörelse, kunna,

som styrelsen framhållit, medföra högst avsevärda utgifter och kostnader

för statens järnvägar.

Medgivas må visserligen, att landstinget icke saknat allt fog att

motsätta sig järnvägsstyrelsens anhållan om områdets exproprierande, då

det på grund av i ärendet föreliggande omständigheter ju kunde synas

tveksamt, om en sådan förpliktelse åvilade landstinget. Att frågan måste

anses tvistig, framgår även av de olika ståndpunkter, de dömande myn
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 281.

digheterna intagit. Å andra sidan synes mig uppenbart, att det frän

början varit statsmakternas mening vid uppställande av villkoren för

Bohusbanans anläggande, att staten icke skulle drabbas av några kostnader

för anskaffande av den för banan erforderliga marken, vilken ju också

från början kunnat förvärvas för en jämförelsevis ringa kostnad.

Områdets förvärvande under nu föreliggande förhållande kräver däremot

högst betydande ekonomiska uppoffringar.

Den utredning, som i ärendet åvägabragts, ger emellertid vid

handen, att önskvärd säkerhet mot eldfara för viadukten skulle kunna

ernås på annat sätt än genom det avsedda skyddsområdets överlämnande

till statens järnvägar. Flera förslag hava i sådant avseende varit å bane;

och hava, enligt vad den föregående redogörelsen utvisar, tre av landstinget

tillkallade sakkunniga för sin del förklarat, att till och med större möjlighet

för viaduktens skyddande kunde utan inlösen av ytterligare mark

vinnas antingen genom viaduktens inklädande med betong eller genom

uppförande av brandmurar invid densamma. Då härtill kommer, att kostnaden

för anordnande av dylikt brandskydd skulle, enligt vad landstinget

beräknat, ställa sig väsentligen lägre än för marklösen, synas goda skäl

tala för att en sådan utväg väljes i stället för kravet på fullgörande av

Kungl. Maj:ts förenämnda dom.

Principiellt sett torde icke heller vara något att erinra mot en dylik

lösning, då ju därigenom ändamålet med den av styrelsen påfordrade

ytterligare markupplåtelsen synes komma att vinnas i minst lika hög grad.

Vad angår kostnaderna för vidtagande av denna eller liknande skyddsåtgärder

bör det givetvis åligga landstinget att bestrida desamma. Endast

så till vida kunna jämväl statens järnvägar tänkas böra deltaga i dessa

kostnader, att om det kan visas, att viaduktens säkerställande på det sätt,

varom nu är fråga, medför fördelar för statens järnvägar utöver vad som

skulle ernåtts genom landstingets fullgörande av kravet på marklösen —

exempelvis minskade kostnader för viaduktens framtida underhåll eller en

väsentligen ökad trygghet för eldfara — det 3ynes vara rimligt, att statens

järnvägar bidraga till kostnaderna för skyddsanordningarna med mot sagda

fördelar svarande belopp, vilka kostnader i så fall böra bestridas med förnyelsefondsmedel.

Visserligen kunde skäl tala för att, på sätt järnvägsstyrelsen ifrågasatt,

några som helst kostnader nu icke nedläggas för viaduktens skyddande,

utan att landstinget i stället utfärdar sådan garantiförbindelse, som

järnvägsstyrelsen för dylikt fall ansett nödig. Då landstinget emellertid på

grund av oberäkneligheten av den under alla förhållanden synnerligen stora

risk, landstinget skulle löpa, icke ansett sig kunna avgiva dylik utfästelse,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 281.

synes det ur såväl statens järnvägars som landstingets synpunkt bäst, att frågan

löses på det sätt, landstinget ifrågasatt såsom ett senare alternativ.

För statens järnvägars vidkommande är det av stor betydelse, att

risken för eldfara för viadukten avlägsnas så långt som möjligt. " I betraktande

får även tagas, att skyddandet av viadukten enligt de förslag, som

i sådant avseende föreligga, synes kunna ske på ett sätt, som samtidigt

förbättrar viaduktens konstruktion rent tekniskt sett. Sålunda innebär det

av distriktsförvaltningen och styrelsen förordade alternativet — anordnande

av betongviadukt under den nuvarande — givetvis en sådan förbättring.

Aven från landstingets synpunkt är det uppenbart av intresse att

en gång för alla få fastslaget, vilket belopp erfordras för dess fritagande

från ovanberörda förpliktelse, helst detta synes kunna ske för överkomliga

kostnader.

Befrielse för landstinget från inlösen av ytterligare mark vid Tingstad

anser jag sålunda kunna medgivas under villkor, att landstinget vidtager

åtgärder av ovan antydd art för säkerställande av viadukten mot

eldfara. Därvid synes det mig lämpligt att, på sätt ifrågasatts, underhandlingar

inledas mellan järnvägsstyrelsen och landstinget, och bör det

därefter ankomma på Kungl. Maj:t att, i anslutning till vad nu anförts,

träffa överenskommelse med landstinget.

Då en befrielse för landstinget att inlösa ifrågavarande mark skulle

innebära en avvikelse från de av riksdagen uppställda villkoren för Bohus*

banans tillkomst, bör riksdagens medgivande i ämnet inhämtas.

Under åberopande av vad sålunda anförts, hemställer jag, att Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Göteborgs och Bohus läns landsting må befrias

från den landstinget enligt Kungl. Maj:ts dom den 27 november

1918 åliggande skyldigheten att till statens järnvägar

med äganderätt upplåta visst område vid Tingstad

under villkor, att landstinget vidtager andra av Kungl.

Maj:t godkända åtgärder för beredande av sådant skydd

för viadukten vid Tingstad, som avsetts med inlösen

och överlämnande till statens järnvägar av förevarande

område.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kung1. Maj:ts proposition nr 281.

15

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna

bifall samt förordnade, att proposition i ämnet av den

lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skulle avlåtas

till riksdagen.

Ur protokollet:

Edvard Söderberg.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1921:264 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för Göteborgs och Bohus läns landsting från skyldighet att för statens järnv s. 1 i texten
  2. SU 1921:135 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för Göteborgs och Bohus läns landsting från skyldighet att för statens järnvägars räkning s. 1 i texten