Sök i Ratio Lex

Angående den framtida användningen av Västmanlands regementes knektelegomedelskassa

1921-03-18 · 26 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 20 av 26 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1921:302, Angående den framtida användningen av Västmanlands regementes knektelegomedelskassa

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 302.

1

Nr 302.

Kungl. May.ts proposition till riksdagen angående den framtida

användningen av Västmanlands regementes knektelegomedelskassa;

given Stockholms slott den 18 mars

1921.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av

statsrådsprotokollet över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla de förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

C. G. Hammarskjöld.

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 18 mars 1921.

Närvarande:

Statsministern von Sydow, ministern för utrikes ärendena greve

Wrangel, statsråden Ericsson, Dahlberg, Elmquist, Malm,

Bergqvist, Hammarskjöld, Ekeberg, Hansson, Beskow.

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och jordbruksdepartementen

anmälde departementschefen, statsrådet Hammarskjöld,

frågan angående den framtida användningen av Västmanlands regementes

knektelegomedelskassa samt yttrade därvid följande:

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 260 höft. (Nr 302.) 096 21 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

I

2 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 302.

»Genom ett den 27 oktober 1682 upprättat, den 5 december samma

år av Konung Karl XI stadfäst kontrakt mellan Kungl. Maj:t samt allmogens

i Uppland, Östergötland, Södermanland, Västmanland och Närke

fullmäktige vid då pågående riksdag överenskoms om ett visst och stadigt

knektebålls inrättande och stadigvarande underhåll i sagda provinser.

Kungl. Maj:ts regementen till fots i bemälda provinser skulle

allt framgent bestå av 1,200 man, och hade »allmogen på sig tagit detsamma

riktigt och ovägerligen att fullgöra såsom indelningen, vilken

efter gårdstalet däröver är gjord, det uttryckligen föreskriver». I gengäld

skulle allmogen, så länge den fullgjorde sitt åtagande, vara befriad

från utskrivningar och alla därvid hängande besvär samt fördubblingar

och våldsamma värvningar.

Genom nådigt brev den 3 juli 1684 erhöll statskontoret meddelande,

att Kungl. Maj:t i anseende till de svaga rotar, varav Västmanlands regemente

bestode, funnit gott att till deras knektars understöd benåda de

rotar, som stode i Kungsörs, Strömsholms och Salbergs län samt i

Fellingsbro härad, vardera med två tunnor spannmål, samt de övriga

rotar i Västmanland med vardera eu tunna spannmål. Därest så mycken

spannmål ej vore att tillgå, skulle i dess ställe lämnas ersättning av

mantals- och boskapspenningarna, beräknad till tre daler silvermynt för

tunnan.

Sedermera utfärdades den 22 juli 1684 nådigt brev till allmogen i

Kungsörs, Strömsholms, Salbergs, Västerås och Väsby län samt i Fernebo

socken med tillkännagivande, att Kungl. Maj:t beviljat allmogen

för år 1685 och sedan allt framgent till hjälp och understöd i det nya

knektehåll, i de tre förstnämnda länen och i Fernebo socken två tunnor

spannmål årligen på var knekt eller rote samt i Västerås och Väsb}^

län en tunna spannmål årligen på var knekt eller rote.

De rotar, som sålunda skulle komma i åtnjutande av understöd, utgjorde

tillsammans 932, därav 873 rotar inom nuvarande Västmanlands

län och 59 rotar inom Fellingsbro, Ervalla och Näsby socknar av nuvarande

Örebro län. Av dessa 932 rotar skulle 588 rotar, tillhörande

Kungsörs, Strömsholms och Salbergs län samt Fernebo socken och Fellingsbro

härad, erhålla vardera två tunnor, vilka kommo att benämnas,

den ena dagsverkstunna och den andra knektetunna, samt övriga 344

rotar, tillhörande Västerås och Väsby län, vardera en tunna, som erhöll

benämningen knektetunna. Det befanns emellertid, att för berörda ändamål

icke vore att tillgå mera än 458 tunnor, vilka kommo att tilldelas

lika många rotar av dem, som berättigats till erhållande av dagsverkstunna.

De 932 knektetunnorna blevo ständigt ersatta med penningar.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 302.

3

Sedan själva roteringen verkställts i Västmanland genom av Konungen

utsedda kommissarier, upprättade landshövdingen därstädes, vilken

varit en av kommissarierna, med allmogen i Kungsörn, Strömholms, Salbergs,

Västerås och Väsby län samt i Fernebo socken reglementen angående

knektehållet till rättelse för allmogen och soldaterna om varderas

plikter och rättigheter sinsemellan. I dessa reglementen, vilka blevo av

Konungen fastställda den 20 november 1685, stadgades angående lega

åt soldaten följande: »Och på det att knektelegandet icke måtte falla

en eller annan rote alltför svårt, så haver man, att så mycket mera lätta,

styrka och befrämja verket, för skäligt funnit och beviljat, att enär

knekten av roten och sedan av hela socknen tingad och anskaffad är,

då imdfår roten av de i häradskistan insamlade knektemedlen till 100

daler kopparmynt; blivande icke hela legan på en gång uttagen och betald,

utan en fjärdepart allenast av den betingade summan erlägges vart

år, det sig belöper årligen 25 daler kopparmynt, men enär fyra år äro

förlidna, då får han sista penningen, som ock är 25 daler kopparmynt

utav de 100 daler legosumma».

Vidare fanns i reglementena för Kungsörs, Strömsholms och Salbergs

län samt för Fernebo socken stadgat: »Såsom hans Kungl. Maj:t

har i nåder förärat och givit till var rote uti länet (socknen) två tunnor

spannmål årligen eller i stället sex daler silvermynt, som allmogen med

underdånigste vördnad erkänner och upptager, alltså är således avhandlat,

att en tunna spannmål eller tre daler silvermynt inlevereras uti häradskistan

årligen, varav ovanbemälta lega tages, men den andra tunnan

eller tre daler silvermynt kommer roten tillgodo och hjälp».

I reglementena för Västerås och Väsby län var stadgat: »Såsom

hans Kungl. Maj:t har i nåder förärat och givit till var rote uti länet

en tunna spannmål årligen eller i stället tre daler silvermynt, som allmogen

med underdånigste vördnad erkänner och upptager, alltså är således

avhandlat, att samma tunna spannmål eller tre daler silvermynt

inlevereras uti häradskistan årligen, varav ovanbemälta lega tages».

Reglemente för Fellingsbro härad fastställdes av Konungen den 5

augusti 1686. Däri stadgades, att legan ej fick överstiga 100 daler kopparmynt;

men någon bestämmelse om den rotarna i häradet tillagda

spannmålen innehöll reglementet icke. Av ett nådigt brev den 8 juni

1697 till landshövdingen i orten, vari avhandlades de åt rotarna i Fellingsbro

härav givna spannmålstunnorna, framgår dock, att rotarna ifråga

om legans utbetalande till soldaterna och knektetunnans insättande i

häradskistan tillämpat det förfaringssätt, som var stadgat i övriga reglementen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 302.

Jämlikt Kungl. Maj:ts förordnande den 21 maj 1695 blevo berörda

kistor insatta i förvar på Västerås slott. Då eldsvåda år 1736 övergick

slottet, blevo knektelegomedlen insatta i Västmanlands läns ränteri.

Efter framställning av krigskollegium, som den 20 februari 1751

av Kungl. Magt anbefallts att inkomma med viss utredning angående

kassans uppkomst och tillstånd m. m., föreskrev Kungl. Maj:t uti nådigt

brev till kollegium den 28 mars 1753, att kassans dåvarande kapital

såsom ock vad hädanefter kunde inflyta och icke behövde användas

skulle »efter handen i Riksens ständers bank insättas emot ett visst årligt

interesse», varjämte uppgavs, bland annat, att landshövdingen skulle

erhålla befallning att till krigskollegium inleverera kassans tillhörigheter.

På därom av rotehållarna i Västmanlands län hos Riksens ständer

gjord anhållan förklarade dessa uti skrivelse den 21 oktober 1756:

»Riksens ständer hava funnit, att knektelegomedlen i Västmanland och

den därav nu samlade behållning har sin upprinnelse av en viss årlig

inkomst, som Kungl. Maj:t och kronan förunt och anslagit allmogen i

detta län till hjälp vid knektars legande, och det på den grund, att

emedan de hemman i Västmanland, som äro belägne i Västerås, Kungsörs,

Salbergs, Väsby och Strömsholms län samt i Fellingsbro, Näsby

och Ervalla socknar hava varit och äro besvärade med dagsverken till

vissa kungsgårdar och ovanliga skjutsningar med vad mera de utgöra

till Salbergs gruva, varför ock somliga till större, somliga till mindre

del varit fria från utskrivningar i fredlig tid, sådant allt oaktat sedermera

gått in i det ständiga knektehållet och åtagit sig att löna och

underhålla 932 man, ty har om knektekontrakten och indelningsverket den

författning blivit gjord, att kronan allt sedan framgent och årligen består

varje rote en tunna spannmål eller i stället tre daler silvermynt till

ovannämnda behov — — — — — men det som årligen kunnat överbliva,

sedan alla vakanta rotar således fått deras anslagna vissa hjälp,

det har tid efter annan blivit samlat, förvarat och förräntat, och utgör

ovannämnda kassa. — — — — Ovannämnda ansökning hava Riksens

ständer i övervägande tagit; och alldenstund rotehållarnas i Västmanland

gjorda påstående, det måtte knektelegomedelskassan återflyttas till länet,

stödjer sig på den rätt allmogen i grund av knektekontrakten äger till

berörda kassa och den angelägenhet, som i följe därav för dem beror

på denna kassas oryggliga bestånd och förvaring i landsorten, där hon

efter knektekontrakten är samlad, varigenom krigskollegium ej betages

det överinseende, som det å Kronans vägnar över dessa medel äger.

Fördenskull och i anseende härtill prövar Riksens ständer billigt, det

bör Västmanlands knektelegomedelskassa ofördröjligen återflyttas till orten

opaginerad Kontrollera mot PDF

0

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 302.

och ställas under den förvaltning’, som tillförene varit bruklig och uti

de med allmogen ingångna knektekontrakt finnes grundat.»

Genom brev till krigskollegium den 2 augusti 1757 förordnade

Kungl. Maj:t i enlighet med ständernas beslut.

Knektelegomedlen hava senast förvaltats jämlikt ett av Kungl. Maj:t

den 18 maj 1833 utfärdat reglemente för Västmanlands regementes

knektelegomedelskassas styrelse och förvaltning. Enligt detta reglemente

har förvaltningen ombesörjts av en direktion, bestående av landshövdingen

i Västmanlands län, chefen för Västmanlands regemente samt

sju besuttna rotehållare från länet, vilka valts av vid sockenstämmor

utsedda ombud, nämligen ett från varje socken, som ägde del i knektelegohjälpen.

Sedan på grund av 1901 års riksdags beslut angående ny härordning

indelningsverket förklarats skola upphöra, förordnades genom

kungörelsen med föreskrifter i fråga om indelningsverkets upphörande

med mera den 29 november 1901, att det ifrågavarande kassa förunnade

statsanslag skulle från och med ingången av år 1904 indragas.

Genom brev till Konungens befallningshavande i \ ästmanlands län

den 12 maj 1905 föreskrev Kungl. Maj:t, att enär kassan, vilken enligt

förebragt utredning bildats uteslutande av statsmedel jämte därå upplupna

räntor, numera icke vore för det med densamma ursprungligen

avsedda ändamål behövlig, kassans värdehandlingar, kontanta medel,

räkenskaper och övriga tillhörigheter skulle av kassans direktion överlämnas

till befallningshavanden, som hade att övertaga och tillsvidare

handhava förvaltningen av kassan, intill dess Kungl. Maj:t därom annorlunda

förordnat.

Sedan vid sammanträde med kassans direktion den 25 augusti 1905

rotehållarnas ombud i direktionen inlagt sin protest mot berörda av

Kungl. Maj:t föreskrivna åtgärd rörande kassan, under förklaring att de

för sin del vägrade att avstå från deltagande i kassans förvaltning och

att överlämna densamma till Kungl. Maj:ts befallningshavande, företog

befallningshavanden den 31 oktober 19Ö5 till avgörande frågan om de

mått och steg, som befallningshavanden hade att vidtaga för verkställighet

av Kungl. Maj:ts berörda föreskrift, därvid befallningshavanden fann

annan åtgärd för överflyttning av förvaltningen icke erforderlig, än att

befallningshavanden anmodade de hos länsstyrelsen anställda tjänstemän,

vilka dittills tillika tjänstgjort såsom ombudsman, kassaförvaltare och

räkenskapsförare hos kassan, att såsom befallningshavandens biträden

vid den förvaltning av kassan, som enligt kungl. brevet den 12 maj

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 302.

1905 uppdragits åt befallningshavanden, framdeles såsom dittills uppehålla

sina befattningar vid kassan.

Godsägaren Frans Schartau å Forsby samt landstingsmannen Gust.

A. Pettersson i Sorby, häradsdomaren O. F. Johansson i Ransta, hemmansägaren

J. O. Olsson i Landberga, förre riksdagsmannen G. Lindgren

i Islingby, lantbrukaren C. Arvid Andersson i Hamre och godsägaren

E. Eriksson i Kolbäcks kyrkoby, i egenskap av rotehållarnas

valda ledamöter i kassans direktion, kallade därpå rotehållarna att själva

eller genom å kommunalstämmor utsedda ombud sammanträda för att

besluta om de åtgärder, som borde vidtagas med anledning av Konungens

befallningshavandes förfogande över kassan. Vid sammanträde, som i

anledning härav hölls den 14 september 1906, beslöts att genom anställande

av rättegång mot Kungl. Maj:t och kronan få frågan om äganderätten

till kassan prövad, varjämte åt Schartau och rotehållarnas övriga

ombud i kassans direktion i deras nämnda egenskap uppdrogs att utse

rättegångsombud.

Dessa personer instämde därefter den 2 maj 1907 Kungl. Maj:t och

kronan till rådstuvurätten i Västerås samt yrkade, såsom rotehållarnas

ombud och själva rotehållare ävensom i egenskap av kassans direktion,

att som äganderätten till kassan tillkomme de rotehållare, av vilka och

för vilkas räkning kassan bildats, samt Konungens befallniugshavande

lagligen icke ägt att mot de av rotehållarna utsedda direktionsmedlemmarnas

protest sätta sig i besittning av kassans tillhörigheter, äganderätten

till kassan måtte med allt vad därtill hörde förklaras tillkomma

rotehållarna, samt Kungl. Maj:t och kronan förpliktas att, med återställande

av det olagligen rubbade besittningsförhållandet, till direktionen

eller, därest denna skulle anses hava upphört, till Schartau och hans

medparter såsom rotehållarnas ombud eller själva rotehållare utan avkortning

redovisa alla kassans värdehandlingar, kontanta medel, räkenskaper

och övriga tillhörigheter.

Rådstuvurätten utlät sig i utslag den 19 oktober 1908:

»Enär det måste anses å Kungl. Maj:ts och kronans sida utrett, ej

mindre att kassan uppkommit uteslutande genom besparingar å den

årliga kronotiondespannmål eller det i stället därför bestämda vederlag

efter tre daler silvermynt för tunna, som vid det ständiga knektehållets

inrättande av kronan donerats till 932 rotar vid Västmanlands regemente

såsom understöd vid roteringsbesvärets fullgörande, ävensom genom influtna

räntor å dessa besparingar, än även att för donationens utgående

fästats såsom villkor, att anslaget i spannmål eller penningar skulle inlevereras

i häradskistan för att vid behov användas till underlättande av

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 302.

knektelegandet; alltså och då vid sådant förhållande kassans tillgångar

vore att anse såsom statsmedel, varå efter indelningsverkets upphörande

rotehållarna icke vidare kunde göra anspråk, samt Kungl. Maj:t förty

ägt rätt att, såsom genom Kungl. Maj:ts nådiga skrivelse till Konungens

befallningshavande i Västmanlands län den 12 maj 1905 skett, utan

rotehållarnas hörande meddela förändrade föreskrifter angående kassans

förvaltning, funne rådstuvurätten vad å Schartaus och medparters sida

blivit yrkat icke kunna bifallas; dock skulle med avseende å sakens

beskaffenhet kronan själv vidkännas sina kostnader i målet.»

Från rådstuvurättens dom voro dock två ledamöter av rätten skiljaktiga

och anförde:

»Enär ostridigt är, att Västmanlands regementes knektelegomedelskassa

bildats av besparingar jämte upplupna räntor å det årliga anslagav

spannmål eller motsvarande penningar, som vid det vissa knektehållets

inrättande av Konung Karl den Elfte givits niohundratrettiotvå

rotar inom då varande Kungsörs, Salbergs och Strömsholms län, Fellingsbro,

Ervalla och Näsby socknar, Fernebo socken och det övriga

Västmanland,

samt Konung Karl den Elftes nådiga brev härom den 3 juli 1684

innehåller, att samma anslag tillerkänts rotarna till deras knektars understöd

till följd därav att Kungl. Maj:t fruktade, att ’det vissa knektehåll

i Västmanland icke torde så alldeles i längden bära sig förmedelst

de svaga rotarne, varav Västmanlands regemente består, där icke de på

något sätt bliva i tid understödde’,

ty och som av den omständigheten, att vid ordnandet av förhållandena

mellan allmogen och soldaterna under år 1685 de överenskommelser

blivit träffade och av Kungl. Maj:t den 20 november samma

år godkända, att hela ovanberörda anslag av spannmål eller penningar

eller eu del därav skulle inlevereras i häradskistan för att vid behov

användas till underlättande av knektelegandet, icke kan anses hava följt,

att de niohundratrettiotvå rotar, med vilka samma överenskommelse

träffats, avhänt sig äganderätten till den kassa, som bildats av besparingar

av dessa, ursprungligen i häradskistan och sedermera i lantränteriet insatta

medel jämte räntor därå,

alltså och då vid det förhållande, att kassan icke vidare behöver

tagas i anspråk för därmed avsett ändamål eller underlättande av knektelegan,

Kungl. Maj:t saknat laglig rätt att frånhända direktionen av kassan

dess värdehandlingar, kontanta medel, räkenskaper och övriga tillhörigheter,

förpliktades Kungl. Maj:t och kronan att till direktionen av kassan

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 302.

genast återställa kassans värdehandlingar, kontanta medel och räkenskaper

samt att för förvaltningen av kassan från den dag densamma

blivit direktionen frånhänd, eller den 31 oktober 1905, till direktionen

lämna redovisning.

Med avseende å sakens beskaffenhet skulle dock rättegångskostnaderna

mellan parterna kvittas.»

Svea hovrätt, dit parterna å ömse sidor vädjade, fann i dom den

23 juni 1910 ej skäl att göra ändring i rådstuvurättens utslag, men

stadgade, att parterna skulle själva vidkännas sina i hovrätten å målet

havda kostnader.

I hovrättens dom sökte parterna å ömse sidor ändring.

Uti ett av Kungl. Maj:t före målets avgörande i högsta domstolen

från kammarkollegiet infordrat utlåtande har kollegiet anfört,

bland annat, följande:

Av vad reglementena innehölle samt av den undersökning, kollegiet

verkställt av Västmanlands läns landsböcker tillhörande verifikationer,

framginge, att förenämnda 588 tunnor spannmål eller ersättning

för dem, den sedermera s. k. dagsverkstunnan, från början helt

och hållet konsumerats för det ändamål, vartill den anslagits. Något

överskott å densamma, som såvitt nu vore i fråga kunde komma i betraktande,

hade icke uppstått. I den mån den dagsverksskyldighet,

för vilken denna spannmålstunna ansågs utgöra vederlag, eller också

lösen för samma skyldighet upphörde, hade densamma också å olika

tider upphört att utgå. Knektetunnan åter hade tagits i anspråk för

sitt ändamål endast i den mån det under olika tider erfordrats för legans

utgörande. Av det sätt, varpå bidraget till knektelegan skulle utgå —

med lika belopp årligen — måste alltså med nödvändighet följa, att

överskott eller brist skulle från år till år uppstå, något som ju ock

reglementena förutsatt. Legounderstödet utanordnades, även efter det

kistorna förts till Västerås slott, fortfarande efter landshövdingens förordnande

av lanträntmästaren till befallningsmännen att av dem förvaras

i häradskistorna i avbidan på vidare order från landshövdingen. Ur

kistorna utbetalades sedan jämlikt särskild order från landshövdingen

den lega, som för varje år tillkom vederbörande knektar. Kvittenserna

syntes visa, att det varit vanligt, att befallningsmännen utbetalt legan

till rotehållaren, om denne förut utgivit legan till knekten, men att eljest

legan utgått direkt till knekten. Det framginge alltså, dels att varje

kista upptog samtliga ifrågavarande medel, i den mån desamma inflöto,

och icke blott något visst överskott å vad som icke förbrukades, dels

ock att förfoganderätten över legounderstödet, så snart detsamma börjat

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 302.

utgå, ansetts, även sedan det till sitt behöriga belopp för varje ar utanordnats

och inlevererats i resp. kistor, förbliva hos statens vederbörande

tjänsteman och ej tillkommit rotehållarna. Härvid vore endast

att märka, att redan tidigt en av de tre nycklarna till varje kista syntes

hava omhänderhafts av en av rotehållarna utsedd person. Att kistorna,

ehuru de i reglementena benämnts häradskistor, icke voro de egentliga

häradskistorna, syntes så gott som visst. — Efter år 1736 överfördes

varje års knektelegomedel efter landshövdingens anordning av lanträntmästaren

omedelbart till knektekassan i stället för förut till befallningsmännen

för att av dem därefter inlevereras i resp. kistor. Sedan befallningsmännen

därefter inkommit med uppgift om beloppet lör av aret

behövliga legomedel, utanordnade lanträntmästaren, fortfarande först efter

särskild order därom av landshövdingen, medlen till befallningsmännen

för att av dem tillställas rotarna. Het torde förtjäna särskilt beaktas,

att detta förfaringssätt iakttagits även efter det jämlikt instruktionen av

den 6 maj 1776, sedermera ersatt av reglementet av den 18 maj 1833,

rotehållarna erhållit delaktighet i förvaltningen av kassans tillgångar.

Vid målets föredragning i högsta domstolen hemställde nedre

justitierevisionen, att Kungl. Maj:t, med ändring av domstolarnas beslut

i huvudsaken, måtte förplikta Kungl. Maj:t och kronan att genast till

Schartau och hans medparter i deras egenskap av ombud för rotehållarna

överlämna kassans värdehandlingar, kontanta medel, räkenskaper och

övriga tillhörigheter jämte redovisning för tiden från den 31 oktober

1905. I fråga om rättegångskostnaderna hemställdes, att hovrättens dom

måtte varda fastställd.

Nedre justitierevisionens motivering för sin hemställan val- av följande

lydelse:

»I samband med det ständiga knektehållets inrättande har Konung

Karl XI, enligt vad nådiga breven av den 3 och 22 juli 1684 giva vid

handen, tillförsäkrat ifrågavarande 932 rotar vid Västmanlands regemente,

att de till hjälp och understöd vid roteringsbesvärets fullgörande skulle,

så länge indelningsverket bestode, årligen bekomma, såvitt nu är i fråga,

vardera en tunna spannmål eller i brist därav tre daler silvermynt.

Stadgandet i reglementena därom att nämnda spannmålstunna eller

i dess ställe tre daler silvermynt skulle insättas i häradskistan och lega

till soldaten därav tagas, har väl inneburit en inskränkning i rotehållarnas

förfoganderätt över medlen i syfte att penningar skulle uppsamlas

för att vara till hands vid legans betalande åt nyanställd soldat. Det

kan dock icke antagas, att genom stadgandet avsetts att förbehålla

kronan rätt till vad av medlen ej bleve använt för sagda ändamål.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 260 höft. (Nr 302.) esc 21 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 302.

Framställning

av arméförvaltningens

civila departement.

Yttrande

av Konungens

befäl långsint

vande

i Västmanlands

län.

Förty måste de besparingar, som under årens lopp uppkommit å

medlen och vilka utgöra omstämda kassa, anses tillhöra rotehållarna, vadan

Kungl. Maj:t ej varit berättigad att, sedan indelningsverket numera upphört

och kassan därmed blivit obehövlig för det med hennes bildande

avsedda ändamål, omhändertaga kassan.»

En ledamot av nedre justitirevisionen var emellertid av särskild

mening och hemställde, att Kungl. Maj:t måtte pröva rättvist fastställa

hovrättens dom, vilket också blev högsta domstolens beslut. Kungl.

Maj:ts dom gavs den 30 maj 1918.

Med skrivelse den 2 juli 1918 överlämnade arméförvaltningens civila

departement bestyrkt avskrift av domen samt underställde Kungl. Maj:ts

prövning, vilka bestämmelser, som kunde finnas erforderliga i fråga om

den framtida förvaltningen av kassans tillgångar och dispositionen av

dessa samt hemställde om meddelande av särskilda föreskrifter beträffande

sättet för kassans avveckling.

Uti ett med anledning härav infordrat yttrande från Konungens

befallningshavande i Västmanlands län anförde befallningshavanden, efter

att hava omnämnt ärendets historik, följande:

Beträffande knektelegomedelskassans nuvarande ställning tilläte sig

befallningshavanden meddela, att kassans tillgångar den 31 december

1917 utgjorde 2,169,033 kronor 80 öre, att i enlighet med gällande bestämmelser

och nära tvåhundraårig praxis, dess medel voro placerade

i inteckningslån, utlämnade dels såsom stående dels såsom amorteringslån,

uti hemman inom Västmanlands län samt inom Fellingsbro, Ervalla

och Näsby socknar av Örebro län, samt att lånen, som i fråga om äldre

sådana löpte med 4 procents ränta och beträffande under senare tid utlämnade

löpte med 4 7* procents ränta, uppgingo till sammanlagt 2,062,588

kronor 42 öre, fördelade på 411 särskilda lån. Av civila departementets

hemställan om meddelande av föreskrifter »beträffande sättet för

kassans avveckling» syntes framgå, att enligt departementets mening

kassan nu borde frånliändas Västmanland.

Befallningshavanden hade svårt att föreställa sig, att en dylik avsikt

kunde vara grundad på någon djupare insikt om de förhållanden, under

vilka kassan tillkommit, om det sätt, på vilket dess kapital under århundraden

placerats och om den fördel, det västmanländska mindre

jordbruket under lika lång tid haft av denna inom provinsen uppkomna

lånekassa. För egen del hölle befallningshavanden före, såväl att den

rättsliga befogenheten av eu åtgärd, sådan som den av departementet

ifrågasatta, vore långt ifrån klar, som ock att, även om så vore fallet,

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kung}. Maj:ts Proposition Nr SOS.

rimlighets-, billighets- och klokhetsskäl avgjort förbjöde en rubbning av

de sedan länge bestående förhållandena uti här ifrågavarande avseende.

Vad den juridiska sidan av saken anginge, erinrades därom, att

genom Kungl. Maj:ts dom den 30 maj 1918 allenast blivit avgjort, att

rotehållarna icke ägde utbekomma kassans tillgångar, enär desamma

ansetts uppkomna allenast genom statsmedel. Därav följde emellertid

icke utan vidare, att kronan ägde befogenhet att göra med kassan som

den behagade. Särskilda utfästelser av statsmakterna gent emot rotehållarna

syntes stå hindrande i vägen härför, utfästelser, som konfirmerat

en mångårig hävd och stadfästat kassans egenskap av att vara eu allmännyttig

tillgång till förmån för den landsända, inom vilken den uppkommit.

Befallningshavanden ville i sådant hänseende framhålla, att

riksens ständer i anslutning till den användning, kassan så gott som

ifrån sin uppkomst haft, i underdånig skrivelse den 30 januari 1769

uttalat, att rotehållarna borde, när de presterade lika nöjaktig pant som

andra, vara framför alla berättigade till lån ur kassan, samt att Kungl.

Maj:t i skrivelse den 3 april 1770, med överlämnande av ständernas

omförmälda skrivelse till verkställighet, bekräftat detta. I ett nådigt

brev den 5 mars 1793, vari föreskrevs, att kassans år 1791 till krigskollegium

överlämnade medel skulle på grund av däremot resta protester

återsändas till kassans direktion för att åter stå under dess förvaltning

och inseende, tillädes följande: »helst därigenom rotehållarna därstädes

få begagna sig av dem uti kungl. brevet den 3 april 1770 tillagda förmån

att framför andra med lån utur kassan varda undsatta».

Det torde på goda grunder kunna hävdas, att härigenom kassans

egenskap av att vara eu jordbrukslånekassa särskilt för rotehållarna för

alla tider fastslagits. Om så vore, gällde uppenbarligen denna utfästelse

såväl kapitalet som den årliga avkastningen i den män densamma icke

erfordrades för knektelegan, och någon förändrad disposition av kassan

skulle följaktligen ej kunna äga rum utan rotehållarnas samtycke.

Därest emellertid denna uppfattning emot befallningshavandens förmodan

icke skulle anses vara av den hållbarhet, att därpå för rotehållarna

skulle kunna grundas något juridiskt giltigt anspråk, syntes det

emellertid befallningshavanden, såsom förut angivits, att synnerligen

starka skäl talade för att kassan, som ju hittills icke kunnat beräknas

som någon statsverkets tillgång, måtte få kvarstanna inom Västmanland

och där användas på sätt av ålder varit brukligt, nämligen såsom eu

lånekassa för det mindre jordbruket.

Till stöd härför ville befallningshavanden till en början erinra

därom, att den rätt, kronan genom utgången av ovan omförmälda rätte
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

1 - Kungl. Maj:ts Proposition Nr 302.

gång fått erkänd, ingalunda vore av självklar och odiskuterbar art.

Tvärtom hade två domare vid rådstuvurätten och två revisionssekreterare

vid sakens föredragning i högsta domstolen uttalat sig för bifall till

rotehållarnas talan. Än mera. Såväl vid underrätten som hovrätten

förordnade vederbörande domstol, att vardera parten skulle själv vidkännas

sina kostnader å saken, vilket i sin tur av högsta domstolen

enhälligt fastställdes. Då sådant enligt gällande rättegångsordning skall

ske endast i det fall, att saken är »mörk och tvivelaktig», framginge

härav att, oaktat rotehållarnas anspråk på äganderätten till kassan icke

kunnat bifallas, kronans rätt till densamma i allt fall ansetts vara av

tvivelaktig natur.

Vidare finge framhållas de av riksdag och Kungl. Magt gjorda uttalanden

om kassan såsom en jordbrukslånekassa i första hand för rotehållarna,

ett uttalande som, även om det icke skulle vara juridiskt bindande,

dock måste anses innebära en stark moralisk förpliktelse.

Slutligen finge betonas, att kassan faktiskt använts i sådan egenskap

under snart 200 år eller alltifrån år 1734 samt att det i en tid

som vår, som bland annat strävade efter att ordna och stödja jordbrukets

behov av kredit, syntes föga välbetänkt, om staten med stöd av

en, visserligen i rättegångsväg stadfäst, men samtidigt såsom tvivelaktig

betecknad rätt i strid med statsmakternas egna utfästelser skulle riva

upp en urgammal och till jordbruksnäringens fromma verkande institution.

En sådan åtgärd skulle utan tvivel framkalla en stor misstämning

hos alla de jordbrukets män, vilka av ålder vant sig att betrakta kassan

såsom eu värdefull västmanländsk tillhörighet.

Befallningshavanden kunde följaktligen icke finna, att utgången av

rättegången mellan rotehållarna och kronan kunde innebära skälig anledning

att beträffande kassan utfärda nya bestämmelser i det syfte,

som avsåges uti arméförvaltningens civila departements skrivelse.

Befallningshavanden ansåge alltså, att kassan alltjämt borde förbliva

en lånekassa för det mindre jordbruket inom Västmanlands län samt

Fellingsbro, Ervalla och Näsby socknar av Örebro län och för sådant

ändamål fortfarande som hittills förvaltas av befallningshavanden i

Västmanlands län.

Däremot vore befallningshavanden av den meningen, att, oavsett

utgången av rättegången, en del smärre jämkningar av bestämmelserna

rörande kassan skulle vara lämpliga, men jämkningar, som sammanfölle

med, icke strede mot ortsbefolkningens intressen och som följaktligen

skulle kunna genomföras med deras goda vilja. Det hade också varit

befallningshavandens avsikt, att, därest rättegången i sista instans icke

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 302.

skulle utfalla till rotehållarnas förmån, i vilket fall ju dessa ensamma

ägde bestämma om kassan, ingå till Kungl. Maj:t med framställning i

berörda hänseende.

Det vore ett av erfarenheten väl bestyrkt faktum, att när det i någon

landsända gällde att vidtaga åtgärder för näringarnas förkovran eller

eljest till allmänt gagn, det mötte stora svårigheter att anskaffa penningar

för planers uppgörande, för försöks anställande och dylikt. Föi''st

sedan ärendet förelåge i färdigt skick, så att var och en med lätthet

kunde taga kännedom om dess fördelar för honom och för det allmänna,

först då förefunnes i regel möjlighet att få till stånd ett sådant allmänintresse,

att folk ville anslå penningar till företagets igångsättande.

Oändligt många gagnande åtgärder hade i brist på rörelsekapital för

själva starten — i sig ofta ringa nog — fått anstå årtionden igenom

och än längre. Det läge i öppen dag, vilken oerhörd fördel det skulle

vara för en landsända att förfoga över ett årligen tillgängligt belopp,

förmedelst vilket fullständiga planer och kostnadsberäkningar för allmännyttiga

företag kunde uppgöras, tack vare vilket för den enskilde

alltför'' dyrbara försök på näringslivets område kunde utföras, genom

vilket kunskaper rörande materiella och kulturella förhållanden kunde

spridas med mera dylikt. Sålunda skulle planer kunna uppgöras för

avdikning och torrläggning av sänka marker, för jordbrukets elektrifiering,

för konstgjord bevattning i fall, då sådant lämpligen kunde genomföras,

för vägväsendets upphjälpande, för kommunikationernas förbättrande

med mera. Försök skulle kunna anställas på jordbrukets, kreatursskötselns,

skogsbrukets och fiskerinäringens område. Ett intensivt upplysningsarbete

kunde bedrivas inom alla hushållningens grenar. Jämväl

kulturella intressen skulle, i den mån tillgängliga medel försloge även

härtill, kunna på ett ändamålsenligt sätt tillvaratagas.

Nu vore att märka, att de olika länen i sina hushållningssällskap

och landsting redan i viss mån ägde representanter för de intressen,

varom i det föregående ordats. För att säkerställa en god samverkan

borde därför i den förvaltning, som skulle äga att bestämma om användningen

av en dylik tillgång, sitta målsmän såväl för vederbörande

hushållningssällskap som landsting och vidare torde väl om en sådan

förvaltning böra stadgas, att den beträffande åtgöranden till näringarnas

främjande i främsta rummet skulle hava att vidtaga åtgärder, som innebure

utredning och förberedelse, medan själva utförandet skulle ankomma

på de enskilde, respektive på landsting, kommuner och hushållningssällskap,

samt att förvaltningen i fråga om åtgärder i upplysningssvfte

endast i samförstånd med vederbörande landsting och hushåll
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kung1. May.ts Proposition Nr 302.

ningssällskap ägde att ingå på områden, som utgjorde föremål för de

senares omvårdnad. Med den sammansättning av den förvaltande myndigheten,

som i det föregående förutsatts, borde fullgiltig garanti fölen

god samverkan förefinnas. Då emellertid de uppgifter, som i det

föregående skisserats, jämväl vore sådana, som det ankomme på landshövdingen

att fullfölja, borde även han hava plats i förvaltningen.

Vad knektelegomedelskassan anginge syntes det befallninghavanden,

som om denna nu nått en sådan storlek, att en rätt så väsentlig del av

densammas årliga avkastning skulle kunna användas till dylika allmännyttiga

åtgärder och en del av kassans tillgångar sålunda på ett annat

sätt än i form av lån komma intressenterna till godo. Då emellertid kassan

sedan århundraden stått i samband med Västmanlands regemente

och i främsta rummet varit avsedd att säkerställa rekryteringen vid

detsamma, syntes det befallningshavanden riktigt, att någon del av avkastningen

även komme regementet till godo. Ehuru syftemålet med

kassan från början varit att stödja manskapsrekryteringen, vilket ju numera

efter den allmänna värnpliktens införande icke vore erforderligt,

syntes det icke obilligt, att kassan i fortsättningen finge användas för

att underlätta underbefälets rekrytering, varjämte tillskott ur densamma

borde få lämnas för att bereda de värnpliktiga nytta och trevnad samt

i övrigt sedlig och andlig vård. Vid sådant förhållande borde även

chefen för Västmanlands regemente vara ledamot i förvaltningen av den

del utav kassans årliga avkastning, som skulle få användas i här berörda

syfte.

Vad iörslagets detaljer beträffade hade befallningshavande tänkt

sig, att varje år skulle för här omförmälda ändamål få användas högst

80 procent av föregående års inkomster, medan återstående minst 20

procent alltid skulle läggas till kapitalet för att säkerställa kassans behöriga

tillväxt.

Enär, såsom förut framhållits, av de ursprungligen i kassan delägande

932 rotarna 59 rotar vore belägna inom Fellingsbro, Näsby och

Ervalla socknar av Örebro län, borde dock för allmännyttiga åtgärder

beträffande dessa socknar anslås 9.12 eller icke fullt 1 de av omförmälda

80 procent av årsavkastningen att, på sätt befallningshavanden i Örebro

län jämväl tillstyrkt, förvaltas av en styrelse, bestående av landshövdingen

i länet som ordförande samt en av länets landsting och en av

dess hushållningssällskap årligen vald ledamot jämte suppleant för en

var av dem.

Då emellertid utgifter, som kunde komma att nedläggas för Västmanlands

regementes räkning, även komme värnpliktiga från dessa

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Majds Proposition Nr 302.

socknar till godo, borde måhända deras andel i anslaget till allmännyttiga

åtgärder något nedsättas. Befallningshavanden ansåge sig emellertid

böra föreslå dessa socknars andel till förenämnda 1 in av de 80

procenten.

Då med den syn på frågan, befallningshavanden i det föregående

anlagt, det kunde anses tvivelaktigt, huruvida de av befallningshavanden

förordade jämkningarna beträffande kassans användning kunde genomföras

utan rotehållarnas samtycke, hade befallningshavanden inhämtat

deras yttrande i frågan. Av dessa yttranden framginge, att befallningsliavandens

förslag vunnit enhällig tillslutning. Länets landsting och

hushållningssällskap, vilkas utlåtande jämväl inhämtats, hade ävenledes

varmt förordat förslaget och givit uttryck åt sin förväntan, att kassan

icke skulle frånhändas provinsen. Jämväl Örebro läns landstings och

hushållningssällskaps förvaltningsutskott hade i huvudsak anslutit sig

till förslaget.

Med stöd av vad sålunda anförts hemställde befallningshavanden,

att Kungl. Maj:t ville utverka riksdagens samtycke därtill,

att Västmanlands regementes knektelegomedelskassa hädanefter måtte

under namn av Västmanlands knektelegomedelskassa få användas som

lånekassa för det mindre jordbruket inom Västmanlands län samt Fellingsbro,

Ervalla och Näsby socknar av Örebro län och för ändamålet

förvaltas av Konungens befallningshavande i Västmanlands län,

att varje år högst 80 procent av kassans avkastning närmast föregående

år måtte få användas för åtgärder till näringslivets främjande

och, i mån av tillgång, jämväl det kulturella livets höjande, för underlättande

av underbefälsrekryteringen vid Västmanlands regemente samt

för att bereda nytta och trevnad ävensom sedlig och andlig vård åt

värnpliktige vid samma regemente,

att därvid vad beträffade Västmanlands län, på vilket av omförmälda

80 procent skulle falla högst i:jig, beslutanderätten över denna

tillgång skulle tillkomma en styrelse, bestående av landshövdingen i Västmanlands

län såsom ordförande, chefen för Västmanlands regemente samt

två av länets landsting och två av dess hushållningssällskap årligen

valda ledamöter jämte suppleanter för dem,

att vad anginge Fellingsbro, Er valla och Näsby socknar av Örebro

län, på vilka av omförmälda 80 procent skulle falla högst 1 in, beslutanderätten

över denna tillgång, som icke linge användas till fromma

för Västmanlands regemente, skulle utövas av en styrelse, bestående av

landshövdingen i Örebro län såsom ordförande samt en av detta läns

opaginerad Kontrollera mot PDF

1<> _ Kungl. Maj:ts Proposition Nr 302.

landsting och en av dess hushållningssällskap årligen vald ledamot jämte

suppleant för en var av dem,

att, vad av dessa styrelser utav tillgängliga medel icke bleve under

varje särskilt år för ovan angivna ändamål använt eller särskilt reserverat,

skulle läggas till knektelegomedelskassans kapital,

samt att Kungl. Majit skulle äga meddela de närmare föreskrifter,

som i övrigt kunde varda erforderliga.

Kungi. brevot Genom brev den 13 december 1918 förordnade Kungl. Maj:t att

c timber 19*18. hädanefter till Västmanlands regementes knektelegomedelskassa inflytande

medel, efter avdrag av behöriga förvaltningsutgifter, skulle, i den ordning

arméförvalningens civila departement ägde bestämma, av Kungl.

Maj:ts befallningshavande i Västmanlands län inlevereras till nämnda

departement och därstädes särskilt bokföras. Samtidigt förklarade Kungl.

Majit sig vilja framdeles, efter verkställd utredning, meddela beslut i

fråga om den framtida förvaltningen av kassans tillgångar och dispositionen

av dessa.

Arméförvait- Till följd av remiss har arméförvaltningens civila departement den

”departements ~~l februari 1919 avgivit utlåtande i ärendet och därvid anfört föl
utiåtancte.

jande:

Att civila departementet, som verkställt den till grund för domen

i saken liggande utredning angående kassans uppkomst och utveckling,

icke vid insändandet till Kungl. Maj it av förberörda skrivelse

den 2 juli 1918 ansett sig böra avgiva något definitivt förslag rörande

sättet för den framtida förvaltningen av kassan, förrän länsstyrelsen i

Västmanlands län erhållit tillfälle att yttra sig i ärendet, hade naturligen

föranletts av den uppfattningen hos departementet, att före framställandet

av sådant förslag länsstyrelsen, vilken under de senaste årtiondena

handhaft förvaltningen av kassan och därjämte stode de vid

kassan bundna ortsintressena närmast, borde sättas i tillfälle att uttala

sådana önskemål för egen och de särskilda kommunernas del, som ansåges

böra tagas i beaktande vid frågans slutliga avgörande. Denna

departementets avsikt syntes emellertid befallningshavanden i viss mån

hava missuppfattat.

Befallningshavanden hade i sitt utlåtande velat göra gällande, såväl

att den rättsliga befogenheten av en åtgärd, varigenom kassan frånhändes

Västmanlands län, vore långt ifrån klar, som ock att, även om

så vore fallet, rimlighets-, billighets- och klokhetsskäl avgjort förbjöde

en rubbning av de nuvarande förhållandena.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 302.

IT

Vad då först beträffade den rättsliga befogenheten av ovannämnda

åtgärd kunde departementet icke dela befall ningshavandens uppfattning

därutinnan. Av Kungl. Maj:ts dom i målet angående bättre rätt till

kassan framginge nämligen följande. Det yrkande, som framställdes

av rotehållarnas ombud i rättegången, innehöll i huvudsak, dels

att, som äganderätten till kassan tillkomme de rotehållare, av vilka

och för vilkas räkning kassan bildats, samt Konungens befallningshavande

lagligen icke ägt att mot vederbörandes protest sätta sig i

besittning av kassans tillhörigheter, äganderätten till kassan måtte förklaras

tillkomma rotehållarna samt Kungl. Magt och kronan förpliktas

att med återställandet av det olagligen rubbade besittningsförhållandet

till vederbörande utan avkortning redovisa alla kassans värdehandlingar

m. m. dels och att, enär kassans medel möjligen i en framtid åter kunde

bliva behövliga för ursprungliga ändamålet, kassan, även om kronan

vunne målet, fortfarande måtte bibehållas oskingrad. Rådstuvurättens

i Västerås, sedermera av hovrätten och högsta domstolen fastställda

dom innebar i berörda avseende huvudsakligen att, enär på grund av

vad utrett blivit, kassans tillgångar vore att anse såsom statsmedel, varå

rotehållarna icke vidare kunde göra anspråk, samt Kungl. Maj:t förty

ägt rätt att utan rotehållarnas hörande meddela förändrade föreskrifter

angående kassans förvaltning, rådstuvurätten funne vad som yrkats icke

kunna bifallas.

Av den sålunda anförda domens innehåll torde otvetydigt framgå,

ej mindre att ägande- och besittningsrätten till kassan tillkomme Kungl.

Maj:t och kronan än även att rotehållarne icke kunde äga några lagligen

grundade anspråk därpå, att kassans medel allt framgent liksom

hittills skulle stå till förfogande för något som helst rotehållarnes behov.

De av befallningshavanden framhållna in eningsskilj aktigheterna vid rättsärendets

behandling vid rådstuvurätten och i nedre ju stitierevisionen

ävensom det anförda förhållandet, att vardera parten fått själv vidkännas

sina kostnader å saken — vilket sistnämnda förhållande för övrigt icke

lärer förekomma enbart i såsom »mörka och tvivelaktiga» ansedda rättsfall

— torde icke, mot domens lydelse, kunna förläna ovannämnda anspråk

någon giltighet. Enligt departementets mening funnes fördenskull

intet hinder för Kungl. Maj:t att, eventuellt efter riksdagens hörande,

använda kassans medel beträffande såväl kapital som ränta för det eller

de ändamål, Kungl Maj:t kunde finna skäligt bestämma.

Befallningshavanden hade, såsom ovan nämnts, ävenledes velat göra

gällande, att vissa rimlighets-, billighets- och klokhetsskäl förbjöde en

rubbning av de bestående förhållandena med avseende på kassans anBihang

till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 260 höft. (Nr 302.) 6% 21 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 302.

vändning och i anledning därav föreslagit, att kassan måtte få i första

hand användas såsom en lånekassa för det mindre jordbruket inom

Västmanlands län samt med vissa procentdelar av avkastningen till åtgärder

för näringslivets främjande och det kulturella livets höjande inom

länet, ävensom för stödjande av manskapsrekryteringen m. m. vid Västmanlands

regemente, i huvudsak sålunda ändamål, tjänande enbart länets

intressen och endast i sistnämnda avseende även syftande till lantförsvarets

gagn.

Departementet ansåge emellertid, att frågan om kassans framtida användning

måste lösas från eu annan synpunkt, nämligen från det allmännas.

Av bevisningen i rättegången om äganderätten till kassan hade nämligen

ådagalagts, att kassan tillkommit uteslutande genom besparingar å donationer

i spannmål eller vederlag därför från Kungl. Maj:t och kronan

ävensom genom influtna räntor å dessa besparingar samt att dessa donationer

haft till ändamål att genom underlättande av roteringsbesvärets

fullgörande främja knektelegandet inom vissa mera betungade socknar

av länet. Dessa bygders rotehållare eller länet hade således icke genom

några egna offer bidragit till kassans tillkomst, utan vore denna helt

och hållet en följd av det allmännas verksamhet till lantförsvarets gagn.

Att rotehållarna samt länets befolkning i övrigt fått nyttja kassan

såsom en lånefond för jordbruksnäringens idkare, torde vara att

anse såsom en dem medgiven tillfällig förmån och icke såsom en av

statsmakterna för all tid och till och med efter indelningsverkets upphörande

erkänd företrädesrätt, vilken icke finge rubbas, därest kassans

tillgångar skulle behöva tagas i anspråk för andra allmänna intressen.

I detta avseende borde beaktas, att behovet av en sådan lånekassa, vilket

under den första tiden av kassans användning för sådant ändamål torde

varit särskilt stort, numera knappast förelåge eller i varje fall icke i

större mån inom denna landsdel än inom andra. Efter tillkomsten av

hypoteksinrättningar och banker av allehanda slag kunde jordbrukarnas

lånebehov tillgodoses på annat sätt och efter en räntesats, som under

normala förhållanden knappast överstege den, som betingats av här

ifrågavarande kassa.

Departementet, i vilket kassans räkenskaper årligen granskats och

som väl hade sig bekant placeringen av dess kapital, ansåge således

för sin del billighetskänslau icke behöva kränkas därigenom, att kassans

medel nu toges till användning på annat för statsverket i dess helhet

gagneligt sätt, och syntes då, med hänsyn till vad förut anförts beträffande

syftet med de kronans donationer, varur kassan uppkommit, lantförsvarets

intressen böra i främsta rummet tillgodoses.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Ma j ds Proposition Nr 302. 19

Detta skulle kunna ske antingen genom kassans införlivande med

någon redan befintlig fond, avsedd för lantförsvarets ändamål, till exempel

lantförsvarets fond för byggnader eller andra försvarsändamål, beväringsmanskapets

invalid- och pensionsfond, invalidhusfonden eller Vadstena

krigsmanshusfond eller också genom bildandet med kassans medel av

en ny fond för något liknande ändamål, till exempel för bestridande av

understöd åt f. d. indelt manskap. I detta hänseende finge departementet

erinra därom, att de genom kungl. brev den 13 augusti 1917

tillkallade sakkunniga för avgivande av utredning och förslag i fråga

om tilldelande av underhåll och pensioner till indelt manskap vid armén

och flottan i sitt betänkande för arméns vidkommande dels hemställt

om tilldelande från. Vadstena krigsmanshuskassa av underhåll åt f. d.

indelt manskap, avskedat före den 1 januari 1910 och med minst 20

men under 25 tjänsteår, samt om höjande av såväl de från nämnda

kassa enligt nu gällande bestämmelser utgående underhåll och korpralstillägg

som ock av begravningshjälpen efter underhållstagarna, dels föreslagit,

att till bestridande av därmed förenade kostnader måtte uppföras

ett anslag å tilläggsstat för år 1919 å 381,800 kronor, ävensom att det

å ordinarie stat under tionde huvudtiteln uppförda anslaget till förhöjningar

å gratialet åt avskedat manskap måtte för år 1920 höjas med

413,700 kronor. Enär enligt av de sakkunniga verkställda beräkningar

nämnda kostnader år efter år skulle komma att stiga intill ett belopp

av 617,500 kronor för år 1930, varefter i mån av underhållstagarnas

frånfälle skulle vidtaga ett långsamt sjunkande, vilket först år 1942

skulle nedbringa kostnadsbeloppet till ungefärligen det för innevarande

år beräknade, så torde under en lång tid framåt avsevärda medelsbelopp

behöva årligen beredas för genomförandet av de sakkunnigas förslag.

Därest förslaget emellertid skulle komma till förverkligande, syntes,

med hänsyn till knektelegomedelskassans förutvarande uppgift att gagna

indelningsverket, synnerligen lämpligt, att kassans medel finge komma

det forna indelta manskapet till godo genom bidrag till ovan omförmälta

kostnader, varigenom även de direkta anslagen för ifrågavarande

ändamål kunde i motsvarande mån minskas. Då kassans tillgångar,

enligt vad länsstyrelsen i förevarande underdåniga skrivelse meddelat,

vid utgången av år 1917 utgjorde 2,169,033 kronor 80 öre, varutav

omkring 2,060,000 kronor voro utplacerade på lån efter en räntesats

av i medeltal 4 1 4 procent och återstående omkring 110,000 kronor i

banker, samt sistnämnda belopp genom avkastningen under år 1918 nu

torde kunna beräknas till minst 200,000 kronor, syntes nämnda tillgångar

f. n. böra giva en ränteinkomst, icke understigande 95,000 kro
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 302.

nor, vilket belopp således skulle utgöra ett avsevärt bidrag till nämnda

kostnaders bestridande och dessutom, i män av de nu utlånta beloppens

frigörande och fruktbargörande på annat eventuellt mera givande sätt,

kunde förväntas ytterligare ökas.

För den händelse en sådan fond som den ovan ifrågasatta, vilken

lämpligen torde kunna benämnas indelningsverkets besparingsfond, skulle

komma att bildas av kassans medel, torde densamma i likhet med övriga

förutnämnda fonder böra ställas under statskontorets förvaltning.

Vid infordrandet av de kassans tillgångar, vdka för närvarande

voro placerade i lån till lantmän inom Västmanlands och Örebro län,

torde av hänsyn till låntagarna en amorteringstid av högst 20 år böra

medgivas. Icke utlånade tillgångar torde, i den mån de hunne frigöras,

böra inlevereras direkt till statskontoret, dit även de till kassan inflytande

medel, vilka enligt Kungl. Maj:ts föreskrift i nådigt brev den

13 december 1918 skulle inlevereras till arméförvaltningens civila departement,

i sådant fall torde få av departementet överlämnas.

Beträffande de hittills för kassans förvaltning utgående arvodena

till de hos länsstyrelsen anställda tjänstemän, vilka tjänstgjort såsom

ombudsman, kassaförvaltare och räkenskapsförare vid kassan, torde skäligen

böra föreskrivas, att desamma finge under de nuvarande uppdragshavarnas

återstående tjänstetid utgå men succesivt minskas eller indragas

i mån av nämnda befattningshavares avgång ur tjänst och minskning i

arbete till följd av de utlånade medlens inbetalning.

Med anledning av det ovan anförda hemställde departementet,

att av ifrågavarande medel måtte bildas en fond, benämnd »indelningsverkets

besparingsfond»,

att räntan av denna fond måtte tagas i anspråk för understöd åt

f. d. indelt manskap enligt därom givna bestämmelser eller, sedan någon

del av fonden icke vidare erfordrades för sådant understöd, för enahanda

ändamål, som Vadstena krigsmanshusfond, beväringsmanskapets

invalid- och pensionsfond och invalidhusfonden.

att fonden måtte läggas under statskontorets förvaltning,

att fondens nu utlånade medel måtte infordras genom amortering

av lånen under högst 20 år med viss del om året, samt

att Konungens befallningshavande i Västmanlands län fortfarande

måtte hava hand om berörda utlåning med biträde därvid på hittills

tillämpat sätt av tjänstemän vid länsstyrelsen mot arvoden, som med

ledning av vad ovan anförts finge bestämmas av befallningshavanden.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.is Proposition Nr 302.

Uti infordrat utlåtande den 28 februari 1921 har statskontoret andraga

följande:

Konungens befallningshavandes förslag innebure, att knektelegomedelskassan

skulle allt fortfarande såsom för närvarande förvaltas av

befallningshavanden och användas såsom lånekassa för det mindre jordbruket

inom Västmanlands län och vissa delar av Örebro län samt att

större delen av kassans avkastning skulle få användas för näringslivets

höjande med flera angivna ändamål inom nämnda län och länsdelar.

Arméförvaltningen däremot hemställde, att av kassan måtte bildas en

fond benämnd »Indelningsverkets besparingsfond», som skulle förvaltas

av statskontoret och vars avkastning skulle användas till understöd åt

f. d. indelt manskap.

Arméförvaltningen grundade sin ståndpunkt i frågan på sin uppfattning

därom, att av Kungl. Maj:ts i ärendet omhandlade dom den

30 maj 1918, varigenom rotehållarnes yrkanden att få äganderätten till

kassan sig tillerkänd samt att utbekomma alla dess tillgångar, blivit

ogillade, framginge, att statsverket vore rätt ägare till kassan och ägde

att med densamma efter gottlinnande förfara. Denna uppfattning måste

statskontoret dela. Visserligen ville befallningshavanden göra gällande,

att av den omständigheten, att rotehållarne förklarats icke äga utbekomma

kassans tillgångar, icke följde, att kronan ägde befogenhet att

göra med kassan som den behagade, i vilket avseende befallningshavanden

åberopade vissa av Kungl. Maj:t samt av Riksens Ständer under

senare hälftan av 1700-talet vid olika tillfällen gjorda uttalanden angående

rätt för rotehållare att ur kassan erhålla lån; men statskontoret

kunde för sin del icke finna, att dessa uttalanden kunde betraktas som

sådana från kronans sida gjorda utfästelser, vilka skulle kunna leda till

inskränkning i statsverkets dispositionsrätt till kassan. På grund av

denna sin ståndpunkt i själva rättsfrågan och med den ställning, statskontoret

intoge såsom speciell representant för statsverkets ekonomiska

intressen, kunde statskontoret icke framställa någon principiell erinran

mot att kronan nu, på sätt arméförvaltningen föreslagit, med begagnande

av sin domfästa rätt införlivade kassan med statsmedlen och använde

dess avkastning för visst statsändamål. Därest Kungl. Maj:t skulle

finna, att så borde ske, syntes ej heller något vara att erinra mot den

av armé förvaltningen föreslagna fondbildningen och sättet för avkastningens

disponerande.

Beträffande förslaget, att den nya fonden skulle förvaltas av statskontoret,

kunde ämbetsverket jämväl biträda detsamma, dock med det

oeftergivliga förbehållet att, såsom även av armeförvaltningen förutsatts,

Utlåtande av

statskontoret.

opaginerad Kontrollera mot PDF

-- Kungl. Maj.ts Proposition Nr 302.

handhavandet av inteckningslånerörelsen allt fortfarande skulle åligga befallningshavanden

i Västmanlands län. Någon möjlighet för statskontoret

att med nu till buds stående arbetskrafter ombesörja denna lånerörelse,

enligt uppgift omfattande över 400 lån, förefunnes nämligen icke.

I statskontoret, som skulle handhava fondens övriga tillgångar, skulle

alltså fondens bokföring verkställas och dit inlevereras ränteavkastningen

å inteckningslånen samt å dessa eventuellt inflytande kapital för omplacering

genom statskontorets försorg, varjämte fondens avkastning

skulle av statskontoret tillhandahållas vederbörande enligt de närmare

föreskrifter, som därom kunde varda meddelade.

Arméförvaltningen hade föreslagit, att fondens nu utlånade medel

skulle infordras genom amortering av lånen under högst 20 år med viss

del om året. Mot en dylik åtgärd måste statskontoret inlägga sin bestämda

gensaga. Knektelegomedelskassan hade av ålder varit av Kungl. Maj:t

och riksdagen avsedd att vara en lånekassa för jordbruket inom vederbörande

län, och även om numera statsverket kunde anses äga formell

befogenhet att med densamma förfoga efter gottflnnande, syntes likväl

den gamla hävd, som rådde i avseende å dispositionen av kassan, böra

påkalla ^ så pass mycket billighetsliänsyn, att vederbörande fastighetsägare

Ange, så länge de utan anmärkning fullgjorde sina skyldigheter

beträffande lånen, tillgodonjuta desamma. Omplacering av det i lånen

nedlagda kapitalet borde således icke ifrågakomma annat än i den mån,

detsamma inflöte på grund av konkurs, utmätning eller andra dylika

orsaker. Låneräntan, för närvarande 4 å 4‘/a procent*), måste, särskilt

under nuvarande ekonomiska situation, anses synnerligen låg och torde

utan obillighet kunna något höjas, exempelvis till 5 procent. Statskontoret

utginge härvid från att räntan under alla omständigheter, med

hänsyn till de särskilda förhållanden, som rådde ifråga om knektelegomedelskassan,

borde vara väsentligt lägre än den för samma slags lån

å den allmänna lånemarknaden gällande räntefoten. Denna fråga torde

lämpligast kunna ordnas genom att Kungl. Maj:t för viss tidsperiod i

sänder bestämde räntefoten. I detta sammanhang ville statskontoret icke

underlåta att såsom stöd för sin uppfattning i lånefrågan erinra om,

att statsutskottet vid 1919 års riksdag vid behandlingen av vissa i nu

förevarande ämne väckta motioner, vartill statskontoret här nedan återkomme,

uttalat, bland annat, att statsutskottet förutsatte, att någon uppsägning

till återbetalning av i jordbruksfastigheter inom Västmanlands

län bundna lån, å vilka givetvis skälig låneränta borde beräknas, icke

*) Enligt inhämtad upplysning är låneräntan sedan några år tillbaka bestämd till V» pro.

cent under gällande bankränta.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 302. 23

ägde rum allenast på den grund, att kassan dåmera övertagits av staten.

Detta uttalande lämnades av riksdagen utan erinran.

Såsom ovan antytts, hade statskontoret ur mera formell synpunkt

icke ansett sig kunna motsätta sig att, på sätt arméförvaltningen föreslagit,

kassan indroges till statsverket, och hade statskontoret i anslutning

härtill avgivit det yttrande beträffande detaljerna av förslaget, som

statskontoret ansett av omständigheterna påkallat.

Emellertid kunde statskontoret icke frigöra sig från den uppfattningen,

att en sådan åtgärd, om än liggande helt inom den formella rättens

gränser, likväl vore synnerligen sträng, för att icke säga obillig, mot

de i saken intresserade länen. Statskontoret torde icke här behöva upprepa

alla de skäl, som talade för, att staten i denna fråga borde gå

fram med den största varsamhet. Dessa skäl vore på ett fullständigt

och enligt statskontorets förmenande övertygande sätt utvecklade av

befallningshavanden. Statskontoret ville också erinra om, att samma

åsikt gjort sig gällande i två vid 1919 års riksdag i ämnet väckta likalydande

motioner (nr 54 i första kammaren och nr 212 i andra kammaren).

I dessa hade föreslagits, att riksdagen ville dels i skrivelse till

Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t behagade taga under omprövning,

huruvida icke — i avbidan på slutligt beslut i anledning av

Konungens befallningshavandes i Västmanlands län förslag till framtida

disposition av Västmanlands regementes knektelegomedelskassa — med

verkställighet av de i kungl. brevet den 13 december 1918 beträffande

kassan föreskrivna åtgärder borde anstå, dels ock förklara, att riksdagen

för sin del icke hade något att erinra mot bifall till befallningshavandens

ifrågavarande förslag.

I sitt över motionerna avgivna utlåtande gjorde statsutskottet, bland

annat, ovan angivna uttalande angående inteckningslånen, med hänsyn

vartill utskottet icke kunde finna, att några starkare skäl talade för ett

anstånd med inlevererandet av disponibla medel — huvudsakligen räntemedel

— till arméförvaltningen, varefter utskottet fortsatte: »Vad därefter

beträffar det av länsstyrelsen i Västmanlands län framställda förslaget

om bildande av en särskild lånefond utav kassans tillgångar,

vilken fonds avkastning skulle för vissa olika ändamål disponeras, har

utskottet icke ansett sig kunna tillstyrka riksdagen att, såsom av motionärerna

ifrågasatts, nu uttala sin anslutning till detsamma, varvid utskottet

likväl förutsätter, att riksdagen framdeles beredes tillfälle att

yttra sig över ifrågavarande medels blivande användning)).

Utskottet hemställde härefter, att motionerna icke måtte av riksdagen

bifallas, vilket ock blev riksdagens beslut.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Departementschefen.

Kung!. May.ts Proposition Nr 302.

I trots av denna utgång av ärendet torde dock av statsutskottets

sistberörda uttalande, som av riksdagen lämnats utan erinran, få anses

framgå, att riksdagen icke ställt sig helt avvisande till tanken att kassan

skulle få bevaras åt länen, utan ansett, att detta vore en fråga, som

borde tagas under övervägande vid riksdagens slutliga prövning av

ärendet.

På grund av de synpunkter på frågan statskontoret ovan anfört och

med stöd jämväl av vad vid riksdagen i ärendet förekommit, ansåge

sig statskontoret kunna ifrågasätta, om icke befallningshavandens framställning

borde, åtminstone i viss mån, vinna beaktande. Statskontoret

hade därvid tänkt sig, att ett skiljande emellan statsverkets och länens

intressen skulle billigtvis kunna ske på så sätt, att hälften av kassans

tillgångar indroges till statsverket för att disponeras på sätt arméförvaltningen

föreslagit, och andra hälften överlämnades till länen att användas

i huvudsaklig överensstämmelse med befallningshavandens förslag.

De närmare bestämmelserna angående genomförandet av fördelningen

av kassan samt förvaltningen och användningen av den för länen avsedda

delen torde Kungl. Maj:t vilja förbehålla sig att meddela, vadan

endast frågan om själva uppdelningen av kassan samt huvudgrunderna

för förvaltningen och användningen av statsmedelsfonden torde behöva

underställas riksdagens prövning.

Såsom av arméförvaltningens civila departement och statskontoret

framhållits synes någon tvekan icke vidare förefinnas därom, att Kungl.

Maj:t och kronan är rätt ägare till ifrågavarande kassa och äger förfoga

över densamma efter gottfinnande. Arméförvaltningens förslag, att

kassan nu i sin helhet skulle indragas till statsverket och fonderas samt

att ränteavkastningen av densamma skulle användas i första hand till

understöd åt förutvarande indelt manskap, synes mig därför och med

hänsyn jämväl till kassans ursprungliga ändamål hava mycket goda skäl

för sig.

Statskontoret, liksom tidigare Konungens befallningshavande i Västmanlands

län, hava emellertid i sina utlåtanden med styrka framhållit

de billighetsskäl, som talade för att kassan icke utan vidare frånhändes

sagda län och vissa i kassan intresserade delar av Örebro län,

inom vilka län den i snart 200 år utgjort en lånekassa för det mindre

jordbraket. Befallningshavanden har i sådant hänseende föreslagit, att

kassan skulle få förbliva inom de orter, där densamma uppkommit, och

att räntan därav i huvudsak skulle på närmare angivet sätt få användas

till sagda orters lyftande i ekonomiskt hänseende. Statskontoret har

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 302.

icke velat gå så långt, utan alternativt hemställt om en delning av

kassan i två hälfter, varav den ena delen skulle indragas till statsverket

och avkastningen av densamma användas i enlighet med arméförvaltningens

förslag, medan den andra delen skulle kvarstanna i länen och,

efter Kungl. Maj:ts närmare bestämmande, användas i huvudsaklig överensstämmelse

med vad befallningshavanden förordat.

För egen del anser jag mig böra biträda statskontorets ifrågavarande

förslag, varigenom å ena sidan staten skulle erhålla en betydande

tillgång till understöd åt före detta indelt manskap, medan å

andra sidan de billighetens krav, som icke heller staten bör åsidosätta,

skulle bliva behörigen tillgodosedda. Jag utgår därvid från, att i kassans

tillgångar skola inberäknas jämväl de medel, som från densamma inlevererats

till arméförvaltningen jämlikt kungl. brevet den 13 december

1918, ävensom från att förluster, som kunna uppkomma därigenom, att

låntagare i kassan brista i betalningsskyldighet, skola drabba uteslutande

länens andel av kassan.

Statskontorets uppfattning, att låntagarna i kassan icke böra föreläggas

någon viss förkortad amorteringstid, utan få utan inskränkning

åtnjuta sina ursprungliga lånevillkor, delar jag till fullo.

De närmare bestämmelserna angående genomförandet av fördelningen

av kassan samt förvaltningen och användningen av den för länen

avsedda delen därav torde på sätt statskontoret hemställt böra meddelas

av Kungl. Maj:t.

Med anledning av vad jag sålunda anfört får jag hemställa, det

Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen medgiva,

att hälften av Västmanlands regementes knektelegomedelskassas

tillgångar indrages till statsverket för att under namn av »indelningsverkets

besparingsfond» förvaltas av statskontoret,

att räntan av denna fond må jämlikt Kungl. Maj:ts bestämmande

tagas i anspråk för understöd åt f. d. indelt manskap eller, sedan någon

del av fonden icke vidare erfordras för sådant understöd, för enahanda

ändamål som Vadstena krigsmansbuskassa, beväringsmanskapets invalidoch

pensionsfond och invalidhusfonden,

att Konungens befallningshavande i Västmanlands län fortfarande

må hava band om de från kassan beviljade lån med biträde därvid på

hittills tillämpat sätt av tjänstemän vid länsstyrelsen mot arvodeu, som

på befallningshavandens förslag bestämmas av Kungl. Maj:t, samt

att andra hälften av ifrågavarande kassas tillgångar må tillkomma

Västmanlands län samt Fällingsbro, Ervalla och Näsby socknar av Örebro

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 260 höft. (Nr 302.) gm si 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 302.

län lör att förvaltas och till länens fromma användas enligt av Kungl.

Maj:t meddelade bestämmelser.»

dill denna, av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

lämna bifall; och skulle till riksdagen

avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till detta

protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Eric Baad-Heimer.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1921.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1921:240 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående den framtida användningen av Västmanlands regementes knektelegomedelskassa. s. 11 i texten
  2. SU 1921:120 Utlåtande i anledning av Kungl. Majts proposition angående den framtida användningen av Västmanlands regementes knéktelegomedelslcassa. s. 3 i texten