Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 18 kap. 16 § strafflagen m. m. /

43 sidor, varav 42 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 42 av 43 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1921:6, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 18 kap. 16 § strafflagen m. m. /

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 6.

1

Nr 6.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 18 kap. 16 § strafflagen m. m. /

given Stockholms slott den 29 oktober 1920.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 18 kap. 16 § strafflagen; och

2) lag om rätt i vissa fall för polismyndighet att omhändertaga djur.

GUSTAF.

Birger Ekeberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 6 käft. (Nr 6.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kunyl. May.ts Proposition, Nr 6.

Förslag

till

L /V G

om ändrad lydelse av 18 kap. 16 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 18 kap. 16 § strafflagen skall erhålla följande

ändrade lydelse:

Den, som gör sig skyldig till oförsvarlig misshandel eller överansträngning

av djur eller genom vanvård tillfogar djur lidande, straffes för

djurplågeri med böter. Är djurplågeriet av svår beskaffenhet eller äro

omständigheterna synnerligen försvårande; må till fängelse i högst sex

månader dömas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1921.

i

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kung1. Maj:ts Proposition, Nr 6. ‘

3

Förslag

till

LAG

om rätt i vissa fall för polismyndighet att omhändertaga djur.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Är djur utsatt för djurplågeri av svår beskaffenhet, och sker ej på

tillsägelse av polismyndighet rättelse, äge polismyndigheten att i den ordning,

här nedan stadgas, omhändertaga djuret samt, där sådant finnes av

omständigheterna påkallat, låta avliva eller försälja det.

2 §•

Finner polismyndighet anledning föreligga till ingripande, som i 1 §

sägs, vare skyldig att, före eller omedelbart efter det åtgärd för djurets

omhändertagande vidtagits, tillkalla legitimerad veterinär för att anställa

besiktning å djuret.

Efter besiktningen, därvid protokoll skall föras, har veterinären att

avgiva yttrande angående djurets vidare behandling.

3 §•

Finner veterinären, att djuret bör avlivas, skall värdering av djuret

i närvaro av polismyndigheten verkställas av veterinären och tillkallad, i

husdjursskötsel kunnig, trovärdig person.

Jämväl vid sådan värdering skall protokoll föras.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 6.

4 §.

Efter det besiktning och värdering, som ovan sägs, ägt rum, skall

polismyndigheten ofördröjligen besluta, huru med djuret skall förfaras.

Prövas djuret ej höra avlivas, och kan det ej vårdas utan oskälig

kostnad, må djuret av polismyndigheten försäljas.

5 §•

Då polismyndighet vidtager åtgärd, som i 1 § omförmäles, skall polismyndigheten

ofördröjligen väcka åtal för djurplågeriet eller, där polismyndigheten

ej själv äger anhängiggöra åtal, hos allmän åklagare göra

angivelse om brottet.

Har talan om ansvar ej blivit väckt eller svaranden med stämning

sökt inom åtta dagar från åtgärdens vidtagande, gånge den där så ske

kan åter.

6 §•

Infaller ej dag, till vilken målet instämts, sist å fjortonde dagen från

den, då polismyndigheten meddelat beslut, som i 4 § omförmäles, må, så

framt ej djuret blivit avlivat eller försålt, den, mot vilken talan väckts, påkalla

Konungens befallningshavandes prövning av polismyndighetens beslut.

Yad Konungens befallningshavande beslutar gånge omedelbart i verkställighet.

7 §•

Har talan om ansvar för djurplågeri blivit anhängiggjord, och yrkar

svaranden, i fall då djuret icke blivit avlivat eller försålt, att vidtagen åtgärd

skall upphävas eller ändras, har domstolen att så snart ske kan meddela

beslut i frågan.

Över beslutet må klagan föras allenast av svaranden. Meddelas beslutet

under rättegången, skall klagan däröver föras särskilt.

8 §•

Ersättning till veterinär för besiktning, så ock övriga kostnader, vilka

föranledas av åtgärd, som enligt denna lag vidtages, skola förskjutas av

allmänna medel.

I slutliga utslaget i målet angående djurplågeri skall domstolen pröva,

/

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Kungl. Maj ds Proposition, Nr 6.

huruvida nämnda kostnader skola till statsverket återgäldas av allmän

åklagare eller av den tilltalade. Ej må åklagaren därtill förpliktas i annat

fall än då den åtgärd, som föranlett kostnaderna, blivit av honom utan

skäl vidtagen.

Har djuret av polismyndigheten försålts, skall polismyndigheten, i

avbidan på domstolens beslut i kostnadsfrågan, av försäljningssumman innehålla

belopp, svarande mot vad av allmänna medel förskjutits.

9 §•

Med polismyndighet avses i denna lag å landet landsfogde, landsfiskal,

polisuppsyningsman eller poliskommissarie samt i stad magistrat, polismästare,

stadsfiskal eller chef för detektiv polisavdelning.

10 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelar

Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1921.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ta Proposition, Nr ö''.

Historik.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

fredagen den 13 februari 1920.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern EdÉN,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,

Statsråden Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre PALMSTIERNA,

Undén,

Thorsson,

Holmquist,

Olsson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren anmälde riksdagens

skrivelse den 4 maj 1917, nr 126, däri riksdagen, i anledning av en inom

andra kammaren väckt motion, nr 246, hemställt, det Kungl. Maj:t täcktes

låta utarbeta förslag till sådan ändring i strafflagen, varigenom begreppet

straffbart djurplågeri utvidgades att omfatta även andra fall av djurplågeri

än sådana som ådagalade »uppenbar grymhet», samt anförde:

»I 1734 års lag fanns icke någon bestämmelse om straff för djurplågeri.

I anledning av motioner, väckta vid 1857—58 års riksdag, hemställde

lagutskottet, att ständerna måtte besluta en så lydande författning:

»Visar någon i behandling av egna eller andras kreatur uppenbar grymhet;

straffes med böter från fem till och med etthundra riksdaler riksmynt.»

Denna hemställan bifölls av riksdagen och den 21 december 1857 utför
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 6.

dades »förordning angående ansvar för misshandling av djur» av nyss

angiven lydelse. Stadgandet upptogs härifrån oförändrat i allmänna strafflagen

av år 1864, 18 kap. 16 §.

I ett flertal vid olika riksdagar väckta motioner gjordes emellertid

gällande, att berörda bestämmelse vore föga tillfredsställande. I sådant

hänseende framhölls särskilt, att de förefintliga straffbestämmelserna icke

ägde tillämpning å vilda djur, utan endast på »kreatur», d. v. s. husdjur;

att icke ens husdjuren genom nämnda bestämmelser åtnjöte tillräckligt

skydd; samt att straffet för djurplågeri i allt fall vore så ringa, att en

väsentlig höjning därav vore av nöden.

Nya lagberedningen, som erhållit i uppdrag att företaga en revision

av strafflagens straffbestämmelser, föreslog beträffande förevarande lagrum,

att straffmaximum skulle höjas från 100 till 500 kronors böter. I övrigt

föreslog nya lagberedningen ingen ändring i lagrummets lydelse. Sedan

Kungl. Maj:t till 1890 års riksdag framlagt proposition i enlighet med

nämnda förslag och riksdagen i denna del bifallit propositionen, utfärdades

lag i ämnet den 20 juni 1890. Denna straffskärpning befanns dock snart

otillräcklig. I anledning av därom väckt motion hemställde riksdagen i

skrivelse den 19 april 1899, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och

för riksdagen framlägga förslag till sådan ändring av 18 kap. 16 § strafflagen,

att i straffsatsen för djurplågeri upptoges jämväl frihetsstraff till

lämplig utsträckning. Redan följande år framlade Kungl. Maj:t för riksdagen

förslag, att till 18 kap. 16 § strafflagen i dess dåvarande lydelse

skulle göras följande tillägg: »Äro omständigheterna synnerligen försvå
rande;

må till fängelse i högst sex månader dömas». Kungl. Maj:ts förslag

vann riksdagens bifall, varefter lag i ämnet utfärdades den 29 juni

1900. Den i förevarande lagrum bestämda straffsatsen har därefter icke

undergått någon förändring.

Redan vid 1877 års riksdag framhöll enskild motionär, att det skydd

emot grym och hänsynslös behandling, som genom stadgandet i 18 kap.

16 § strafflagen i dess dåvarande lydelse blivit berett åt husdjuren, syntes

med allt skäl böra förunnas alla slag av djur. Yarken denna motion eller

de motioner av enahanda innebörd, som väcktes vid några efterföljande

riksdagar, föranledde emellertid till någon riksdagens åtgärd. Först år

1907 beslöt riksdagen på förslag av enskild motionär för sin del antaga

följande ändrade lydelse av nämnda paragraf: »Yisar någon i behandling

av djur uppenbar grymhet; straffes med böter. Aro omständigheterna synnerligen

försvårande; må till fängelse i högst sex månader dömas.» Denna

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 6.

ändring godkändes av Kungl. Maj:t; och utfärdades i överensstämmelse

härmed lag i ämnet den 12 juli 1907, varefter ändring av förevarande

lagrum ej ägt rum.

Vid 1912 års riksdag väcktes motioner, i vilka hemställdes om sådan

ändring av 18 kap. 16 § strafflagen, att det straffbara djurplågeriet skulle

angivas med orden »misshandel av djur». Dessa motioner blevo av lagutskottet

avstyrkta. Vid frågans behandling inom riksdagen stannade

kamrarna i olika beslut. Under det första kammaren biföll utskottets

hemställan, beslöt andra kammaren på grundvalen av en vid utskottsutlåtandet

fogad reservation för sin del skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan,

att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta förslag till sådana bestämmelser,

varigenom begreppet straffbart djurplågeri utvidgades att omfatta

även andra fall av djurplågeri än sådana, som ådagalade »uppenbar

grymhet».

Såsom skäl för sin avstyrkan hade 1912 års lagutskott bland annat

anfört, att uttrycket misshandel i vår strafflag erhållit en alldeles särskild

betydelse, nämligen den, i vilken ordet förekomme i strafflagens 14 kap.

»om mord, dråp och annan misshandel», varför detta brottsbegrepp icke

lämpligen kunde utan vidare användas även i fråga om djur; varjämte utskottet

hänvisade till den allmänna revision av strafflagen, som för närvarande

förbereddes. Mot de skäl för avstyrkande, utskottet åberopat, anfördes

emellertid i ovannämnda reservation bland annat:

»På de skäl, som anförts av utskottets majoritet, finna vi oss ej kunna

tillstyrka motionärernas förslag att vid karakteriserande av djurplågeribrottet

uttrycket »uppenbar grymhet »utbytes mot ordet »misshandel». På samma

gång kunna vi dock ej bestrida riktigheten av motionärernas mening,

att förstnämnda uttryck på ett allt för snävt sätt begränsar vad som i

ifrågavarande avseende bör anses straffbart. Domstolarna synas också ofta

i sin lagtillämpning benägna att giva uttrycket »uppenbar grymhet» en

mera omfattande betydelse än som ursprungligen torde därmed hava avsetts.

Då emellertid denna tendens i domstolarnas praxis är långt ifrån allmän,

oaktat den säkerligen stödjes av rättsuppfattningen hos större delen av

vårt folk, synes det önskvärt, att djurplågeribegreppet i själva strafflagen

erhåller en något vidare omfattning.»

I stället för den formulering av stadgandet i 18 kap. 16 § strafflagen,

som vid 1912 års riksdag föreslagits, hemställdes i en vid 1913 års

riksdag väckt motion, att åt lagrummets första punkt skulle givas följande

avfattning: »Djurplågeri straffas med böter».

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts Proposition, Nr 6.

I motionen anfördes bland annat: »Tveksamheten att ändra djur
plågeriparagrafens

lydelse synes bottna i svårigheten att finna ett korrekt

språkligt uttryck för begreppet straffbart djurplågeri. Yarje försök till

omskrivning av detta begrepp synes på förhand vara dömt att misslyckas.

Dock torde saken i själva verket vara enklare än den ser ut. I stället

för omskrivningar sådana som »uppenbar grymhet vid behandling av

djur», »grymhet i behandling av djur», »misshandel av djur», m. fl.

torde utan risk för missförstånd kunna sättas helt enkelt »Djurplågeri

straffas med böter», etc. Ordet djurplågeri har redan vunnit burskap i

svenska språket. Allmänna rättsmedvetandet uppfattar detta ords betydelse.

Att plåga djur är straffvärt. Begreppet »plåga» innebär i detta sammanhang

en avsiktlig handling eller också straffvärd tanklöshet. Yilka omskrivningar

för djurplågeribegreppet, som än kunna uppfinnas, torde det

dock aldrig kunna tänkas, att alla former av straffvärt djurplågeri däri

kunna specificeras, och vilken form en ny djurplågeriparagraf än kan få,

så torde det ändock till sist få lämnas åt domstolarna att i varje särskilt

fall avgöra, huruvida straffbart djurplågeri föreligger eller ej.»

I avgivet utlåtande i anledning av denna motion anförde lagutskottet:

Utskottet funne, i likhet med motionären och reservanterna vid 1912 års

utskottsbetänkande, det ifrågavarande lagrummet icke kunna anses giva ett

riktigt uttryck för vad som enligt numera rådande uppfattning borde hänföras

till straffbart djurplågeri och ansåge därför en omarbetning av stadgandet

vara av behovet påkallad. Det torde med fog kunna påstås, att den allmänna

rättsuppfattningen såsom straffvärt djurplågeri stämplade flera fall, som enligt

nu gällande bestämmelse vore straffria eller åtminstone endast med stor tveksamhet

kunde därunder inbegripas. Härtill komme, att stadgandets nuvarande

avfattning lätteligen kunde giva anledning till och även syntes hava

föranlett ojämnheter vid tillämpningen, i det att domstolarna å några orter

under intryck av den rådande uppfattningen såsom straffbar bedömt behandling

av djur, vars bestraffande domstolarna å andra håll ansett uteslutet på

grund av stadgandets ordalag.

I vissa nyare utländska strafflagar hade en mera utförlig beskrivning

lämnats på förevarande brottsbegrepp, varigenom åt detsamma även givits

en vidsträcktare räckvidd än hos oss. Så vore t. ex. i den norska strafflagen

av år 1902 stadgat straff för den, som »ved vanrogt, overanstrengelse eller

paa anden maade gjor sig skyldig i grov eller ondskabsfuld mishandling avdyr

eller som medvirker hertil»; dock gjordes visst undantag till förmån för

den vetenskapliga vivisektionen. I den italienska strafflagen av år 1889

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 6 käft. (Nr 6). 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 6.

straffades för djurplågeri den, som behandlade ett djur grymt eller utan nödvändighet

misshandlade det eller tvingade det till överdriven ansträngning.

Ehuru utskottet sålunda vore ense med motionären därom, att den

nuvarande beskrivningen på förevarande brottsbegrepp i strafflagen icke

vore tillfredsställande, kunde utskottet dock icke finna den av motionären

föreslagna formuleringen lämplig. Innebörden av ordet djurplågeri torde vara

alltför obestämd, för att med detta ord skulle med erforderlig klarhet kunna

angivas, vilka handlingar av ifrågavarande slag skulle vara straffbara. Särskilt

syntes den av motionären föreslagna formuleringen föga ägnad att förhindra

den olikhet vid bedömandet, som även det nuvarande stadgandet,

enligt vad ovan nämnts, medgivit.

Huru vid en utvidgning av förevarande brottsbegrepp stadgandet därom

skulle formuleras, borde enligt utskottets mening ankomma på en närmare

undersökning, vilken borde genom Kungl. Maj:t verkställas. Denna undersökning

syntes dock icke behöva anstå till den fullständiga revisionen av

strafflagen, som för närvarande förbereddes.

Utskottet hemställde alltså, att riksdagen måtte i anledning av förevarande

motion besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes

Kungl. Maj:t låta utarbeta förslag till sådan ändring i strafflagen, varigenom

begreppet straffbart djurplågeri utvidgades att omfatta även andra fall av

djurplågeri än sådana, som ådagalade »uppenbar grymhet». Denna hemställan

bifölls av andra kammaren men avslogs av första kammaren.

I den i början av mitt anförande omförmälda motionen vid 1917 års

riksdag hade motionären hemställt, att riksdagen ville besluta att i skrivelse

till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t behagade låta utarbeta

och för riksdagen framlägga förslag till sådan bestämmelse i strafflagen,

att kupering av hästar — därest den icke av uteslutande veterinära skäl

ansåges nödvändig — skulle betraktas som straffbart djurplågeri.

Lagutskottet förklarade i avgivet utlåtande sig finna motionärens yrkande

behj ärtans värt. Kuperingen måste genom det ingrepp, som därvid

gjordes å en vital del av djurets kropp, åsamka djuret sådan smärta, att

ingreppet, därest det icke vore motiverat av veterinära skäl, finge betraktas

såsom djurplågeri. Emellertid torde denna övergående smärta vara jämförelsevis

obetydlig i förhållande till den olägenhet och plåga, som för framtiden

vållades hästen därigenom att han berövats sitt naturliga försvarsmedel

mot insekter. Såsom i motionen omförmälts hade kuperingen jämväl

i vissa fall blivit bedömd såsom djurplågeri, medan i andra fall så ej varit

förhållandet. Utskottet funne därför önskligt, att bestämmelsen i 18 kap.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 6.

16 § strafflagen för djurplågeri erhölle sådan avfattning, att ifrågavarande

förfarande inginge under densamma. Fråga om en ändring av lagrummet

i syfte att därunder inbegripa även sådan plågsam behandling av djur,

vilken med dess nuvarande lydelse ej ansetts kunna hänföras därunder,

hade vid upprepade tillfällen varit föremål för riksdagens behandling. I

anslutning till vad utskottet förordat vid 1913 års riksdag hemställde utskottet,

att riksdagen måtte i anledning av den förevarande motionen besluta

att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t

låta utarbeta förslag till sådan ändring i strafflagen, varigenom begreppet

straffbart djurplågeri utvidgades att omfatta även andra fall av djurplågeri

än sådana, som ådagalade »uppenbar grymhet.»

Denna hemställan bifölls, såsom jag förut nämnt, av riksdagen.

I anledning av riksdagens förevarande skrivelse har styrelsen för stamboksföreningen

för svenska ardennerhästen till Kungl. Maj:t inkommit med

en framställning, däri bland annat anföres:

Utan att ingå på frågan om lämpligheten i övrigt av en ändring i den

riktning riksdagen föreslagit beträffande bestämmelsen i 18 kap. 16 § strafflagen

ville styrelsen framhålla att, för den händelse eu ändring av sagda §

skulle ske på sådant sätt, att all svanskupering, som icke föranleddes av

sjukdom, därigenom bleve omöjliggjord, skulle landets numera i stark blomstring

stadda ardennerhästavel därmed tillfogas en synnerligen kännbar skada

och förlust. Kupering av hästsvansar avsåge att göra djurens utseende

mera tilltalande, framförallt att få bakpartiernas exteriörer att te sig fördelaktigare;

dessa partiers muskulatur framträdde tydligare genom svanskuperingen

och kunde därigenom också lättare bedömas, liksom hästarnas svansföring

genom kuperingen bleve bättre och vackrare på grund av svansens

minskade tyngd. Skulle nu all svanskupering genom lag förbjudas, bleve

närmaste följden härav, att de hos oss producerade avelsdjuren av ardennerras

skulle vid jämförelse med de hit importerade avelsdjuren av samma slag

— i utlandet skedde kupering av hästsvansar i stor utsträckning —- värdesättas

lägre än de förtjänade, såväl av prisnämnder som framförallt av allmänheten.

Ett förbud mot kupering av hästar skulle härigenom med all

säkerhet föranleda en ökning av hästimporten i högre grad än en sådan

import vore behövlig eller ens önskvärd, vare sig man såge saken ur uteslutande

hästavelssynpunkt eller därjämte också betraktade dess nationalekonomiska

sida. Ett sådant förbud skulle jämväl verka kraftigt hämmande

på en framtida export i större skala av svenska avelsdjur av ardennerras.

Styrelsen

för stamboksföreningen

för

svenska ardennerhästen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 6.

Landet hade nämligen, om det förstode att rätt tillvarataga sina intressen

på detta område, de bästa utsikter att efter världskrigets avslutande få en .

synnerligen lönande export av kallblodiga avelsdjur till stånd samt landets

redan förut välkända ardennerbästar även på detta gebit inarbetade på

världsmarknaden. Lomme förbud mot all svanskupering till stånd, skulle

i konkurrensen med holländare, tyskar och belgier våra goda förutsättningar

i övrigt icke kunna förbjälpa oss till nyss antydda måls vinnande, om vi

ej samtidigt förmådde att bibringa våra för världsmarknaden avsedda djur

den typ, som man bär önskade och vore van att finna bos hästar av belgiskt

ursprung. Och utan kuperade svansar komme denna typ aldrig att

tillfullo framträda. Styrelsen ansåge fullt riktigt att, om och när svanskupering

utfördes på ett oändamålsenligt och för djuren särskilt plågsamt

sätt, borde sådant kunna beivras. Opererades svanstången bort ända upp

i närbeten av svansroten, vilket stundom förekomme i Belgien och Tyskland,

eller utfördes operationen på icke sakkunnigt sätt och med för ändamålet

otjänliga verktyg, så borde en sådan svanskupering anses förkastlig

och straffvärd. Men nämnda och liknande fel torde sällan vara att befara

bos oss. Avklipptes åter endast de yttersta kotorna på svanstången, vars

nedre del vore tunn och köttfri samt fattig på blodkärl och nerver, och

utfördes operationen med ett särskilt för detta ändamål avsett instrument,

så skedde den så ögonblickligt och vore för hästen så smärtfri, att han

icke alls reagerade för den. Själva avklippningen av svanstångens nedersta

kotor kunde till och med äga rum medan hästen åte sitt foder, utan att han

ens avbröte sin måltid under operationens verkställande. Då emellertid

någon blödning härvid alltid förekomme, brukade denna stillas medelst

bränning av sårytan med ett varmt järn. Denna senare åtgärd både av

djurskyddsvännerna betecknats såsom djurplågeri. Att bränningen vore

förenad med någon smärta för djuret kunde ingalunda förnekas, men när

endast nedre delen bortopererades — den övre vore vida mera köttfull —

och bränningen verkställdes med ett för ändamålet avpassat järn, bleve den

uppstående smärtan helt lindrig och endast ögonblicklig. Brännjärnet vore

emellertid icke nödvändigt att tillgripa, men ansåges efter utförandet av

ifrågavarande operation vara mera omedelbart verksamt än annat blodstillande

medel. Skedde operationen på sakkunnigt, nu antytt sätt, vilket brukade

vara vanligt när den förekomme bos oss, bleve den aldrig åtföljd av

några som helst komplikationer och kunde icke med något verkligt berättigande

stämplas som djurplågeri. Emellertid både man sökt göra gällande,

att svanskuperingen medförde den största plåga för hästarna därigenom, att

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kung!. Maj:ts Proposition, Nr 6.

djuren genom den berövades sitt naturliga skydd mot flygfän, vilket skydd,

särskilt när hästarna vistades på bete, vore för dem av största betydelse.

Härvid vore dock att märka, att avelsdjur, om vilka frågan här rörde sig,

sällan eller aldrig utsläpptes på bete. Stona behövdes i jordbruksarbetet

och hingstarna tjänstgjorde som beskällare. Dessutom vore det en fullkomlig

missuppfattning, som motståndarna mot svanskupering uppenbarligen

gjorde sig skyldiga till, att en kuperad svans alltid vore i sin helhet lika

kort som dess svanstång. Detta gällde visserligen för s. k. lyxhästar av

rid- och vagnshästslag, för vilka kortklippta svansar vore en modesak, men

ingalunda för kallblodiga avelsdjur av ardennerras. Här Ange svansen efter

kuperingen en längd, som vore fullt tillräcklig att i vanliga fall utgöra ett

gott och verksamt skydd mot flygfän å de delar av hästkroppen, som vore

mest utsatta för dessa smådjurs angrepp, nämligen under svansen, på insidan

av låren och runt skåpet. Om hästarna skulle på bete, ej skulle

deltaga i några utställningar och ej salubjudas, läte ju varje omtänksam

djurägare den kuperade hästsvansen såväl som den icke kuperade utväxa

till den längd, som motsvarade det mest verksamma flugskyddet. Intoge

Sverige den ställning på världsmarknaden att det uti ifrågavarande avseende

kunde diktera modet och fordringarna, skulle styrelsen för sin del gärna

vilja bidraga till att omedelbart avskaffa den nu på världsmarknaden utan

undantag förekommande seden att kupera svansarna på hästar av belgiskt

ursprung. Men som det nu vore och då vi med all säkerhet icke förmådde

utöva något inflytande på världsmarknadens traditionella fordringar i berörda

hänseende, måste styrelsen på det bestämdaste reagera mot försök att

avskaffa detta hos oss sparsamt förekommande bruk genom att i lag stämpla

detsamma såsom straffbart djurplågeri.

Vid denna framställning fanns fogat ett av veterinärhögskolans lärarekollegium

på begäran av Skånings och Valle häradsrätt i visst mål avgivet

yttrande angående frågan huruvida kupering av hästar, verkställd av sakkunnig

person eller eljest på sakkunnigt sätt, finge antagas utgöra uppenbar

grymhet emot djuren. I detta yttrande anför lärarekollegiets majoritet

(professorerna J. Vennerholm, K. A. Hj. Dahlström och M. H. Stålfors

samt regements veterinär en A. E. Pålman) bland annat följande:

Den operation, som benämndes »kupering» av hästar, bestode i en

stympning av hästens svans genom att svanstången förmedelst ett instrument

av ett eller annat slag avkortades, varefter såret i regel för stillande

av blödning brändes med glödande järn.

Veterinärhögskolans

lärare

kollegium.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 6.

Själva avtagandet av svansen skedde, om lämpligt instrument användes,

så ögonblickligt, att någon betydligare smärta icke torde av djuret förnimmas,

men den därefter skeende blodstillningen, om den skedde medelst

glödande järn, medförde däremot alltid en avsevärd smärta, naturligtvis

under förutsättning att hästen ej därvid vore narkotiserad. Det uppkomna

såret förorsakade vidare hästen till en början en viss grad av lidande, i

synnerhet när han rörde svansen eller den tillfälligtvis komme i beröring

med föremål omkring honom.

Betänkligare vore likväl, enligt kollegiets mening, att hästen genom kuperingen

i hög grad berövades sitt naturliga skydd mot flugor och andra flygfän,

vilka såväl i stallet som då hästen befunne sig på bete eller ginge i arbete

i hög grad kunde besvära honom. Kollegiet kunde nämligen icke

dela den mening, att en kuperad svans utgjorde bättre skydd mot generande

flygfän än en ostympad svans.

Då operationen obestridligen, utförd såsom den vanligen skedde, icke

blott omedelbart medförde en viss grad av smärta, utan även i det följande

vållade hästen betydande andra olägenheter, så måste enligt kollegiets

åsikt denna stympning, så snart den utfördes för lyx- eller modeändamål,

betecknas såsom uppenbar grymhet. Genom Svea hovrätts laga kraftvunna

utslag den 6 maj 1904, vilket i betraktande av att djurplågeriförseelser i

regeln icke numera bleve föremål för Kungl. Maj:ts högsta domstols prövning,

torde få betraktas såsom prejudikat, vore det fastslaget, att avklippning

av svanstången på hästen med därpå följande bränning av det färska

såret vore jämlikt 18 kap. 16 § strafflagen uppenbar grymhet mot djur.

Det funnes emellertid fall, då en kupering måste anses vara icke blott

berättigad utan t. o. m. rent nödvändig, såsom vid vissa skador eller sjukdomar

å svansen, t. ex. svulster, ävensom å hästar, som hade ovanan att

»taga tömmen» med svansen o. s. v.

Häradsrätten hade även anhållit, att lärarekollegiet ville avgiva utlåtande,

huruvida svanskuperingen betingades av något, utöver den enskildes

vinstsynpunkt stående, allmänt intresse, såsom främjandet av den svenska

hästaveln eller dylikt. Beträffande detta spörsmål anförde lärarekollegiet:

Inom vissa hästraser, särskilt den belgiska och därmed besläktade raser,

företoges operationen mycket allmänt, och vore orsaken härtill att söka

däruti, att den hos dessa raser i allmänhet starkt utvecklade kors- och

lår muskulaturen efter kuperingen framträdde bättre, så att bakdelen därigenom

syntes kraftigare utvecklad. Följden av detta mod hade blivit, att

kännare av nämnda hästraser så vant sig vid det utseende, som hästen i

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 6.

tf

kuperat tillstånd företedde, att man vid bedömandet av sådana hästar,

egendomligt nog, syntes hava svårt att även med bästa vilja abstrahera

därifrån, och det kunde därför hända, att om två i övrigt fullkomligt lika

ardennerhästar framfördes till bedömande vid premiering, försäljning o. s. v.,

och den enes svans vore kuperad, den andres icke, den förre tillerkändes

företrädet. En svensk uppfödare av ardennerhästar kunde således, ur enskild

vinstsynpunkt sett, vid konkurrens med importörer av dylika djur

befinna sig i en ogynnsam ställning, om han icke följde det gängse modet

och kuperade sina avelsdjur. Genom förbud mot kupering och genom importförbud

för kuperade avelsdjur skulle ju inom få år inom vårt land

uppfödda ardennerhästar komma till sin fulla rätt ur konkurrenssynpunkt

sett. Då landet likväl för närvarande svårligen kunde helt undvara import av

utländskt avelsmateriel, kunde därför ett dylikt förbud lätt medföra skada

för vår ardenneravel genom att i realiteten verka därhän, att importen av

avelsmateriel därigenom så gott som helt och hållet avstängdes.

Det torde vidare vara påtagligt, att så länge man i utlandet fasthölle

vid kuperingen av ifrågavarande hästar, ovannämnda restriktioner skulle

valla svårigheter vid export av i Sverige födda avelsdjur av belgisk ras

till länder, där modet med kupering bibehölles.

Då enligt kollegiets åsikt denna import och export tills vidare icke

utan olägenhet torde kunna undvaras, och då således ett, utöver den enskildes

vinstsynpunkt stående, allmänt intresse syntes föreligga, finge kollegiet,

utan att därmed hava uttalat sitt gillande av svanskuperingen för

lyx- eller modeändamål, framhålla, att kuperingen ur hästavelssynpunkt

tyvärr måste tillerkännas en viss praktisk betydelse, vilket vid tillmätande

av straffsatsen för ett begånget djurplågeri torde kunna tjäna såsom förmildrande

omständighet.

Professorerna J. P. Lundgren och E. T. Nyström yttrade i avvikande

mening: I den av kollegiets majoritet uttalade åsikten, att kuperingen av

ardennerhästar, avsedda till avel, för närvarande ur hästavelssynpunkt måste

tillerkännas en viss praktisk betydelse instämde Lundgren och Nyström till

fullo. Vad åter beträffade besvarandet av frågan huruvida kuperingen

kunde anses medföra något lidande av den svårare art, att det kunde betraktas

såsom uppenbar grymhet mot djuren, vore Lundgren och Nyström

däremot av annan mening än kollegiets övriga ledamöter, i det Lundgren

och Nyström ansåge, att operationen i fråga, ehuru den onekligen medförde

en viss grad av smärta och även förorsakade hästen den olägenheten,

att han härigenom hade svårare att värja sig mot flugor och vissa andra

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 6.

M

insekter, dock icke förorsakade något lidande av den svårare art, att den

kunde betraktas såsom uppenbar grymhet mot djuret. Det skulle också enligt

Lundgrens och Nyströms mening kunna leda till betänkliga konsekvenser

för husdjursskötselns praktiska bedrivande, om ett i fullt lovligt syfte företaget

ingrepp, som icke förorsakade djuret större lidande än en hel del

andra åtgärder, som för husdjurens rätta utnyttjande vore brukliga och nödvändiga,

skulle komma att stämplas såsom straffbart djurplågeri.

Stuteriöver- Stuteriverstyrelsen, som i anledning av stamboksföreningens framställ
styrelsen.

avgivit utlåtande, bär i likhet med lärarekollegiet vid veterinärhög
skolan

såsom sin mening uttalat, att kupering av svansarna å avelsdjur av

ardennerras hade visst berättigande och vore av ganska stor ekonomisk be

ty delse, särskilt i fråga om djur, som skulle säljas till export och alltså

måste möta konkurrens med hästar från andra länder. Detsamma gällde

även i vissa fall beträffande s. k. lyxhästar av ädelt slag.

Om genom kuperingen, såsom sig borde, borttoges endast omkring en

tredjedel av svanstången och operationen utfördes av sakkunnig person,

torde den smärta, som vore förenad med kuperingen, och de olägenheter

densamma medförde för hästen, icke vara av sådan art, att åtgärden kunde

betecknas såsom straffbart djurplågeri. Annorlunda tedde sig emellertid

kuperingen, om densamma utfördes så att större delen av svanstången borttoges

under rå och hårdhänt behandling utan lämpliga instrument samt

utan praktiskt syftemål. Styrelsen ville emellertid framhålla, att förutom

de ej så sällsynta, av lärarekollegiet vid veterinärhögskolan omnämnda fall

av svulster å svanstången samt hästens ovana att »taga töm» o. s. v.,

som kunde göra det nödvändigt att företaga kupering, även en del andra

specialfall förekomme, då det kunde anses berättigat att låta verkställa

svanskupering.

Departe- Att åt det ifrågavarande lagrummet bör givas en sådan avfattning att

mentschefen. därunder även komma fall, angående vilkas hänförande till djurplågeri för

närvarande råder tveksamhet, finner jag mig böra förorda. Såsom djurplågeri

bör anses varje handling, som kan betecknas som misshandel av ett djur,

således varje handling, som tillskyndar djur lidande av ej alltför obetydlig

beskaffenhet och icke varit av omständigheterna påkallad. Under begreppet

djurplågeri skulle alltså icke falla varje hård behandling av ett djur. Tillskyndas

djur smärta i praktiskt syfte, såsom t. ex. vid aga, och är behandlingen

ej svårare än omständigheterna påkalla, kan djurplågeri ej anses föreligga.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 6.

Förut hava berörts de svårigheter, som möta, att giva det ifrågavarande

lagrummet en tillfredsställande avfattning. Vid övervägande av olika förslag,

som i sådant avseende förelagts mig, har jag funnit mig kunna förorda,

att detsamma gives en lydelse utformad med ledning av ordalagen

i 1 § av den danska lagen den 17 maj 1916 om skydd för djur. Denna

paragraf innehåller att den, som misshandlar djur eller genom överansträngning,

vanvård eller på annat sätt behandlar djur oförsvarligt, straffas med

böter från tjugu till fyratusen kronor eller fängelse. Enligt den avfattning,

jag vill® förorda, skulle för djurplågeri straffas den, som gjorde sig

skyldig till oförsvarlig misshandel eller överansträngning av djur eller

genom vanvård tillfogade djur lidande. Jag vill nu närmare redogöra för

grunderna för detta förslag.

De i den danska lagen använda begreppen misshandel, överansträngning

och vanvård synas mig väl ägnade att läggas till grund för beskrivningen

av djurplågerihandlingen. Beträffande misshandel ligger visserligen

den invändningen nära, att uttrycket icke kan erhålla samma innebörd

som i bestämmelserna om misshandel av människor i 14 kap. strafflagen.

Den olikhet i detta avseende, som påkallas av beskaffenheten hos det misshandlade

objektet, torde dock icke vålla olägenhet. Strafflagen innehåller

redan nu i 11 kap. 4 § en bestämmelse om misshandel av lik, där nämnda

uttryck äger en betydelse, som avviker från 14 kapitlets misshandelsbegrepp.

I jämförelse med detta begrepp kan misshandel av djur icke

anses omfatta sådana ingrepp i integriteten, som äro säregna för den mänskliga

konstitutionen, utan hänför sig blott till ett tillfogande av smärta eller

lidande i mera primitiv mening. Med denna tolkning synes uttrycket väl

ägnat att ingå i brottsbeskrivningen. Det har också i främmande lagstiftning

vunnit allmän användning.

Däremot vill det synas som om uttrycket i den danska lagen: »behandla

djur oförsvarligt» skulle vara allt för obestämt för att läggas till

grund för eu straffbestämmelse. Då »oförsvarligt» endast betyder, att

handlingen icke kan försvaras på grund av särskilda intressen, som påkalla

dess företagande, komme handlingens beskrivning såsom »behandling

av djur» uppenbarligen att förläna brottet eu alltför vidsträckt omfattning.

Oförsvarlig behandling kan sägas föreligga t. ex. då djur utsättes för fara

att bliva skadat, även om skada icke sker; då djur användes för otuktig!

bruk utan att tillfogas lidande; då remontryttaren genom olämplig inridning

gör hästen skrämd och orolig för framtiden o. s. v. Formuleringen i den

danska lagen har även övergivits i professor Carl Torps år 1917 offentligBihang

till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 6 käft. (Nr G). 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj.ts Proposition, Nr 6.

gjorda förslag till strafflag, enär densamma ansetts alltför vittgående och

obestämd.

För min del anser jag ordsammanställningen »misshandla», »överanstränga»

och »vanvårda» ägnad att uttömmande beskriva djurplågerihandlingen.

En överblick över främmande lagstiftningar utvisar, att knappast

någon särskilt uppmärksammad handlingstyp faller utanför den gräns,

som vinnes med denna beskrivning. Visserligen erbjuda de förhållanden,

som stå i samband med slakt, vissa svårigheter. Då avlivandet i och för

sig icke kan straffas, måste för detta ändamål nödiga ingrepp tillåtas.

Men kan ingreppet enligt vanlig praktisk åskådning icke betraktas såsom

erforderligt medel för avlivandet, synes detsamma kunna och böra erhålla

självständig betydelse och enligt vanliga regler bedömas såsom tillfogande

av lidande, d. v. s. »misshandel». Ett annat viktigt fall är onödigt pinsam

behandling vid transport. I allt huvudsakligt torde dock sådana handlingar

kunna hänföras till »vanvård» (t. ex. olämpligt sammanpackande,

underlåtenhet att sörja för föda o. s. v.), där de ej rentav antaga karaktären

av misshandel.

En ytterligare begränsning av handlingstypen vid djurplågeri kan

tänkas genomförd på grundval av en gradering utav hithörande handlingar.

Straffet kan t. ex. inskränkas till åtgärder av »svår», »grov», »brutal»

beskaffenhet. Den nu gällande bestämmelsen i 18 kap. 16 § visar en

jämförelsevis snäv gränsdragning i denna riktning, då där förutsättes

»uppenbar grymhet». I allmänhet äro dock beskrivningarna å brottet mera

omfattande. Såsom ett exempel från senaste tid kan anföras formuleringen

i professor Torps ovannämnda förslag år 1917: »den, som gör sig skyldig

till grov misshandel, överansträngning eller vanvård av djur».

Det ligger emellertid i sakens natur, att eu gradering av handlingen

icke kan genomföras med något större mått av skärpa, och det förtjänar

därför att undersökas, om icke en begränsning av detta slag kunde alldeles

bortfalla. I själva verket synes både misshandel och överansträngning

kunna kriminaliseras utan att behov av gradering gör sig gällande. Misshandel

av djur innebär, på grund av vanligen föreliggande grövre konstitution

hos objektet, i allmänhet, som jag förut framhållit, ett mera avsevärt

ingrepp än som förutsättes för misshandel av människor. Även överansträngning

innebär redan i och för sig en gradering i förhållande till

ansträngning, vilken gör ytterligare gradering överflödig. Däremot kan

vanvård svårligen straffbeläggas utan vidare. Vill man där undvika graderingen,

kan detta endast ske genom att införa någon annan avgränsning.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts Proposition, Nr G.

Eu möjlighet härtill erbjuder det förhållandet, att vanvård äger betydelse

såsom djurplågeri endast om densamma tillfogar djuret lidande. Annan

vanvård, som t. ex. äventyrar djurets utvecklingsmöjligheter, dess högmjölknings-

eller avelsförmåga o. s. v., kommer här icke i betraktande.

Med tillämpning av denna synpunkt torde vanvårdshandlingen kunna beskrivas

såsom tillskyndande av lidande genom vanvård.

Enligt förslaget liksom enligt gällande rätt stratfas djurplågeri i förhållande

till djur i allmänhet. Visserligen erhåller straffet för överansträngning

och vanvård praktisk betydelse huvudsakligen i förhållande till husdjur

eller djur i fångenskap. Någon anledning att för dessa fall särskilt begränsa

brottsobjektet föreligger emellertid icke.

Därest misshandel, överansträngning eller vanvård av djur kriminaliseras

oberoende av graden, måste särskild uppmärksamhet ägnas åt det

förhållandet, att handlingar av detta slag ofta påkallas av legitima intressen

och på grund därav framstå såsom fullt försvarliga. Denna synpunkt kan

visserligen icke lämnas alldeles åsido ens beträffande misshandel, överansträngning

eller vanvård av högre grad, men den erhåller en vida mer ingripande

betydelse, därest även handlingar av ringare vikt inrymmas under

dj urplågeribegreppet.

En positiv reglering helt eller delvis av hithörande intressekollisioner

är varken genomförbar eller erforderlig. På många områden kan hänvisas

till vissa vedertagna grundsatser om vad som vid behandling av djur är tilllåtet

eller icke. Men även i andra fall torde det icke vara förenat med alltför

stor vansklighet att avgöra, vad som med nuvarande kulturståndpunkt och

samhällsåskådning skall anses befogat eller obefogat. Så t. ex. måste, som jag

förut antytt, aga inom de gränser, som betingas av vanligen förekommande uppfostringsmetoder,

anses tillåten. Kupering av hästsvansar för tillgodoseende

av blotta lyx- eller modehänsyn är obefogad, men åtgärden kan bliva befogad

i den mån den fortfarande uppbäres av ett allmänt avelsintresse.

Det blir rättstillämpningens uppgift att här anpassa sig till åskådningen i

livet självt. Naturligen förutsättes därjämte, att ingreppet sker med all

den hänsyn till djuret, som praktiskt möjliggöres av nutida tekniska hjälpmedel.

— Det speciella djurskyddsintresset har i detta och andra liknande

fall tillfälle att på den allmänna övertygelsens väg medelbart inverka på

rättstillämpningen.

Att intressekollisionerna icke regleras i lagen utesluter dock icke att

en allmän erinran om kollisionsfallen kan upptagas därstädes. I verkligheten

spela de en så framträdande roll, att en sådan erinran, som i sak

är obehövlig, måhända kan försvara sin plats. Det i förslaget använda

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 6.

uttrycket »oförsvarlig» synes lämpa sig för ändamålet bättre än det i utländsk

rätt vanligen förekommande uttrycket »onödig», vilket leder tanken

mera till frånvaron över huvud av ett motstående intresse än till en

avvägning mellan intressena å ömse sidor.

Den ifrågavarande förutsättningen bör emellertid med samma skäl

anknytas till samtliga handlingstyper i lagbudet, dock med undantag beträffande

vanvård, vilket uttryck efter vanlig uppfattning i sig inbegriper

något oförsvarligt.

Yad särskilt angår vivisektion såsom medel för vetenskaplig forskning

eller undervisning, uppställas i främmande rätt stundom särskilda garantier

mot djurplågeri. Det fordras t. ex. tillåtelse av eller åtminstone anmälan

till myndighet, som därigenom beredes tillfälle att utöva kontroll.

Eller bedömes vivisektion, som företages vid offentliga institutioner, enligt

vanliga regler, under det att annan vivisektion underkastas begränsningar

av nyssnämnda slag. Erfarenheten i vårt land torde icke hava ådagalagt

behov av särskilda föreskrifter i detta ämne.

Då den föreslagna bestämmelsen skall infogas i nu gällande strafflag,

torde det redan av denna anledning icke kunna ifrågakomma att straffa

annat än uppsåtligt djurplågeri. Att särskilt omnämna uppsåtet i brottsbeskrivningen

synes icke erforderligt.

Motion vid

1915 års

riksdag.

I detta sammanhang ber jag få anmäla även ett annat ärende:

Uti en vid 1915 års riksdag inom första kammaren väckt motion,

nr 28, har motionären hemställt, »att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.

Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj.t låta utarbeta och för riksdagen

framlägga förslag till sådan ändring av eller tillägg till 18 kap. 16 §

strafflagen, att polismyndighet, under förbehåll, som trygga mot övergrepp,

må lämnas befogenhet att vid fall av fortfarande grymhet mot och misshandel

av djur, varvid rättelse ej genom lämpor eller i den ordning lagen

nu föreskriver vinnes, på ägarens bekostnad taga vård om sådant djur och

i värsta fall låta nedslakta det».

I motionen anföres bland annat:

Personer, som av tanklöshet eller dåligt föredöme förleddes till grymhet

mot djur, korrigerades lätt. Och i svårare fall torde straffhotet i 18

kap. 16 § strafflagen verka tillräckligt avskräckande från att upprepa

brottet. Men råa naturer toge sällan rättelse eller avskräcktes. Då sinnet

runne till eller rusdryckerna spelade in, trotsade de och framhärdade

i sina dåliga handlingar. I regeln vore djurplågare också människoplågare

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 6.

och såsom sådana fruktade och bleve därför länge lämnade oantastade vid

sitt djurplågeri. Bleve de tilltalade, behövde de endast i det längsta hålla

sig undan eller under rättegången anlita de många utvägar, som stode

öppna att draga ut på målet, för att särskilt på landsbygden långa tider

kunna utöva djurplågeriet. Ja, stratfet avskräckte dem icke ens från att

fortsätta. Under tiden vore djuren ohjälpligt hemfallna åt sina plågoandar,

tills i bästa fall döden befriade dem.

Lagutskottet anförde i avgivet utlåtande, nr 52, bland annat:

Enligt vad motionären erinrat, hade vid tidigare tillfällen, nämligen

åren 1896 och 1898, denna fråga motionsvis lagts under riksdagens övervägande

i samband med andra spörsmål rörande effektivare djurskydd.

Motionerna avstyrktes av lagutskottet, men ett yrkande i ifrågavarande

riktning blev det sistnämnda året bifallet av andra kammaren och hade

jämväl i första kammaren förespråkare.

Sedan dess hade denna fråga vilat. Då den genom förevarande motion

ånyo bragtes under riksdagens prövning, ville det synas utskottet som om

densamma under de förflutna decenniernas lopp finge anses hava kommit

i viss mån i ett annat läge. Under inflytande av såväl skärpningar av

straffsatsen i 18 kap. 16 § strafflagen som den allmänna rättskänslans

gradvis stegrade reaktion mot en grym behandling av djuren, hade

man i rättstillämpningen kommit att finna sig befogad till en vidsträcktare

tolkning av uttrycket »uppenbar grymhet» i lagrummet än tidigare

torde varit fallet. Sålunda torde man .numera vara ense om att

straff för djurplågeri borde ådömas icke blott den som av lust att tillfoga

lidande eller av rått övermod förövade egentlig misshandel mot djur genom

prygling, stympning o. s. v.; utan till dylikt straff ansåges jämväl den

hemfalla, som av grov likgiltighet eller långt driven snikenhet lämnade

sina djur utan nödig föda eller vård, eller som utan nödtvång tillfogade

dem lidande genom överdrivna ansträngningar eller genom underlåten behörig

hänsyn till sår eller sjukdom, varmed djuret vore behäftat.

Men just i fråga om vissa grövre fall av dessa sistnämnda slag av

djurplågeri syntes det icke kunna förnekas, att den skyldiges befordrande

till laga näpst icke vore till fyllest för att tillfredsställa det sedliga medvetandet.

I fråga om en akut djurplågande handling eller ett snart övergående

grymt behandlingssätt över huvud vore tydligen intet annat medel

än straff påkallat, utöver den befogenhet, som utan behov av lagstadgande

givetvis tillkomme i första hand polismyndighet och under vissa omstän
-

Lagiitskottet.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kung!. Maj.ts Proposition, Nr (i.

digheter eu var enskild att ingripa till avstyrande av ett pågående ofog.

Men annorlunda ställde sig saken i fråga om ett fortfarande lidande, som

tillfogades djuren genom en alltjämt fortsatt vanvård eller överansträngning.

Å ena sidan kunde rättskänslan icke finna sig tillfredsställd med

den förväntan, att den skyldige i sinom tid, måhända efter en länge utdragen

rättegång, skulle erhålla sitt vederbörliga straff, om emellertid, trots

tillsägelse, trots väckt ansvarstalan, djurens vanvård oförändrad bestode. Och

onekligen förekomme fall, om ock lyckligtvis sällan, där en trilska eller slö

likgiltighet förelåge, som icke läte sig brytas genom åtal, knappast genom

straffdom. Å andra sidan vore en avstyrande åtgärd i dessa fal! en vida

allvarsammare sak, enär dels ett verkligt och varaktigt besittningsingrepp

kunde bliva av nöden, dels utväg kunde saknas att bestrida de med omhändertagande

och vård förenade kostnaderna. Man kunde alltså icke förvåna

sig över, om, såsom motionären givit exempel på, polismyndighet

funne sig i saknad av lagstöd icke äga befogenhet till ett dylikt ingripande.

Utskottet funne alltså motionens syfte behjärtansvärt. Det finge emellertid

ingalunda förbises, att ett realiserande av detta syfte vore förenat

med avsevärda svårigheter, som i allt fall bjöde att man här framginge

med synnerlig försiktighet. Motionären hade själv betonat att han insåge,

att den ifrågasatta befogenheten till ingripande måste kringgärdas med betryggande

garantier. Skulle emellertid syftet i tillfredsställande mån uppnås,

kunde dessa garantier icke lämpligen sökas i ett domstolens beslut,

avkunnat i samband med straffdomen i själva djurplågerimålet. Särskilt

på landsbygden, med den omgång, varmed rättegångssättet där esomoftast

vore förenat, koinme den nödiga åtgärden i så fåll gärna att vidtagas

först då det vore för sent. Mot att lägga bestämmanderätten i de underordnade

polismyndigheternas hand kunde anföras, att uppfattningen om

vad som vore att betrakta som verkligt djurplågeri växlade högst betydligt

hos olika funktionärer; och även om man fordrade tillstyrkande utlåtande

från distriktsveterinär, kvarstode alltjämt, att även hos dessa tjänstemän

åskådningarna i frågan skiftade efter sinnesart och betraktelsesätt i hög grad.

Med hänsyn härtill kunde ifrågasättas att lägga avgöranderätten hos länets

högsta polismyndighet, Konungens befallningshavande. Men i så fall torde

antingen förfarandet bliva förenat med alltför stor omgång och tidsutdräkt,

eller ock komme beslutet i själva verket att stödja sig på den underordnades

ingångna rapport. Det torde därför i regel vara att föredraga,

att den underordnade myndigheten finge själv fatta sitt beslut på eget ansvar.

Funne man sig böra stanna vid en sådan utväg, vore det emellertid

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts Proposition, Nr (i.

desto mera av nöden att skapa garantier mot missgrepp. Inträffande

dylika missgrepp skulle nämligen icke blott kännas synnerligen kränkande

för dem som därav drabbades, utan ock vara ägnade att bringa djurskyddssaken

i misskredit. Först och främst torde sålunda befogenheten till

åtgärd, som innebure ett ej blott helt tillfälligt skiljande från besittningen

eller som medförde kostnader, avsedda att i sista hand drabba djurets innehavare,

böra starkt begränsas till uppenbara fall av grovt djurplågeri.

Och vidare torde behörigheten av den vidtagna åtgärden om möjligt med

det snaraste bringas under domstols prövning, utan att djurets ägare behövde

vidtaga särskild anstalt härför. För sådant ändamål syntes befogenheten

till ingrepp av här åsyftade art lämpligen kunna bindas vid förutsättningen,

att den mot vilken detsamma riktades redan blivit delgiven

stämning med ansvarsyrkande för djurplågeriet, eller att han åtminstone

blivit för sådan stämnings delgivning sökt. Domstolen skulle sedan tillkomma

att, på vilket stadium av målet anledning därtill förekomme, upptaga

till prövning frågan om åtgärdens bestånd, samt att i slutliga utslaget

avgöra om uppkomna kostnader borde bäras av den tilltalade eller

av den som företagit åtgärden eller ock stanna å statsverket.

Med nu givna antydningar ville utskottet självfallet icke göra anspråk

på att hava givit någon slutgiltig lösning av förevarande spörsmål, utan

endast ett första bidrag till dess utredning. Att en dylik utredning komme

till stånd, funne sig emellertid utskottet böra förorda. Slutligen finge

anmärkas, att om lagbestämmelser i frågan utarbetades, desamma icke på

sätt motionären ifrågasatt, lämpligen kunde inarbetas i eller såsom tillägg

fogas till 1.8 kap. 16 § strafflagen.

På grund av det anförda har utskottet hemställt, att riksdagen i anledning

av den ifrågavarande motionen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t

anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t taga i övervägande huruvida, i vilken

omfattning och på vad sätt, i fall av svårartat fortfarande djurplågeri

genom vanvård eller annan uppenbar grymhet, offentlig myndighet kunde

tilläggas befogenhet att, där ej rättelse annorledes kunde vinnas, ombesörja

djurets vårdande eller befrielse från dess lidande, samt därefter för riksdagen

framlägga de förslag, vartill sådant övervägande kunde föranleda.

Denna hemställan bifölls av riksdagen, varom till Kungl. Maj:t avläts

skrivelse den 27 maj 1915, nr 208.

Genom remiss den 2 juli 1915 anbefalldes samtliga länsstyrelser att,

efter att i den omfattning, som prövades lämplig, hava inhämtat yttranden

Riksdagen.

Retniti.

s. 24 Kontrollera mot PDF

Avgivna

yttranden.

24 Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 6.

från vederbörande polismyndigheter och länsveterinärer, avgiva utlåtande i

anledning av riksdagens nyssberörda framställning.

Utlåtanden hava därefter inkommit från överståthållarämbetet och

samtliga länsstyrelser. Med dessa utlåtanden har överlämnats ett stort

antal yttranden från magistrater, kronofogdar, länsmän, poliskamrar, läns-,

distrikts- och stadsveterinärer med flera myndigheter.

I de avgivna yttrandena med undantag för dem från magistraterna i

Yisby och Trälleborg, stadsstyrelsen i Djursholm, kronofogdarna i Torna

och Bara härads fögderi och Göteborgs fögderi samt länsmännen i Södra Möre

härads norra distrikt, Allbo härads södra distrikt och Stångenäs härad samt

ett fåtal yttranden av mera odeciderat innehåll har den ifrågasatta lagstiftningen

tillstyrkts; i ett stort antal av utlåtandena har därvid lagstiftningen

betecknats såsom synnerligen välbehövlig och av behovet påkallad.

Stadsstyrelsen i Djursholm har förklarat, att förhållandena i staden

icke påkallade den ifrågasatta lagstiftningen. Med tanke på de svårigheter

vid tillämpningen, som skulle komma att möta, därest lagändringskedde

i det angivna syftet, hava magistraten i Yisby och länsmannen i

Södra Möre härads norra distrikt motsatt sig lagstiftningen i fråga. Magistraten

i Trälleborg, som finner det betänkligt att lägga så stor diskretionär

befogenhet i en åklagares hand, håller före, att hithörande förhållanden

lämpligen regleras inom ramen av nu gällande lag, eventuellt med

någon skärpning av straffsatsen. Kronofogden i Torna och Bara härads

fögderi anser, att om en sådan befogenhet att ingripa mot djurägare, som

i motionen föreslagits, lagfästes, komme följden helt visst att bliva den,

att djurägare utsattes för ett olidligt spionerande från ömsinta så kallade

djurskyddsvänners sida med ty åtföljande angivelser och polisundersökningar.

Länsmannen i Allbo härads södra distrikt anser lagstiftningen ej

erforderlig, enär enligt den erfarenhet, han från sitt distrikt ägde, vid förekommande

fall av djurplågeri genom åtal vunnits icke blott att den brottslige

blivit fälld till straff utan även att djuret befriats från sina lidanden.

Kronofogden i Göteborgs fögderi finner sig icke kunna tillstyrka lagstiftningen

i ämnet med hänsyn till dels svårigheten att konstatera om i det

särskilda fallet djurplågeri föreligger dels till den ökning i göromål, som

lagstiftningen skulle medföra för polismyndigheterna på landet. Länsmannen

i Stångenäs härad anser icke tillräckliga skäl för den ifrågasatta

lagstiftningen föreligga.

I några yttranden har framkommit, att den ifrågasatta lagstiftningen

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kung!. May.ts Proposition, Nr 6.

kunde vara överflödig; det vore fråga om ett brott och det kunde vid sådant

förhållande väl ej vara tvivel underkastat, att polismyndighet, trots

saknaden av direkta lagbestämmelser, ägde vidtaga erforderliga åtgärder

till förhindrande av brottets fortsatta förövande; i förtydligande syfte vore

dock lagbestämmelser önskvärda. Så har länsstyrelsen i Malmöhus län

framhållit, att tyngdpunkten i de blivande bestämmelserna ej torde vara

den att tillerkänna polismyndigheten befogenhet att ingripa mot djurplågeri,

då dylik befogenhet ej kunde med nuvarande lagstiftning frånkännas denna

myndighet, utan ligga i reglering av det förfarande, som kunde komma

till användning, och av kostnadsfrågan. Ur denna synpunkt vore det angeläget

att giva bestämmelserna sådan avfattning, att någon inskränkning ej

kunde anses ske i den polismyndigheten tillkommande rätt att ingripa vid

djurplågeri, vilken grundades å polismyndighetens allmänna uppgift att

avstyra brott.

I tillstyrkande utlåtanden har bland annat framhållits:

Vid vissa svårare former av fortfarande djurplågeri vore den skyldiges

befordran till laga näpst icke tillfyllest för att tillfredsställa det sedliga

medvetandet. Nutida uppfattning krävde otvivelaktigt i sådana fall jämväl

ett ingripande för att hindra den skyldige från att fortsätta sitt brottsliga

beteende. Några principiella betänkligheter mot ett sådant ingripande

syntes icke kunna göras gällande, allenast nödiga garantier skapades mot

missbruk av den befogenhet, som för ändamålets vinnande måste läggas i

polismyndigheternas hand. Det förefölle som om de synpunkter, lagutskottet

i avseende härå anlagt, vore väl lämpade att läggas till grund för

en lagstiftning i ämnet. Att inarbeta de nödiga bestämmelserna i strafflagen

torde icke gärna kunna komma i fråga, utan torde erforderliga föreskrifter

böra inrymmas i särskild författning, vari jämväl det processuella

förfaringssättet närmare reglerades.

Föreskrifter i den i riksdagens skrivelse angivna riktning vore av oundgängligt

behov påkallade; det vore all anledning att förmoda, att blotta

tillvaron av lagbestämmelser i sådan syftning skulle visa sig tillräckliga

att förekomma mången vanvård och överansträngning av djur.

Om underordnad polismyndighet finge i lag bestämd rätt att själv på

eget ansvar fatta beslut om djurs skiljande från vederbörande och om nedslaktande,

borde likväl fara ej förefinnas för missgrepp. Det torde nämligen

i verkligheten bliva så, att polismyndighet endast vid ett sådant

lidande, som tillfogades djur genom en oupphörligen fortsatt och svår vanvård

eller överansträngning, komme att ingripa på dylikt sätt, ty att i

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 6 käft. (Nr (i). 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 6.

otid gorå så vore ju förenat med obehag och besvär utan åsyftade

nyttan. En tillräcklig garanti för missgrepp vore säkerligen en bestämmelse,

att åtal mot vederbörande ofördröjligen skulle ske, samt att domstolen

skulle bestämma, vem som borde ersätta uppkomna kostnaden. Finge

ej polismyndighet den ifrågasatta befogenheten, kunde allt fortfarande den,

som gjort sig skyldig till djurplågeri, utan att hinder därför kunde resas,

fortsätta djurplågeriet. Det förekomme att den, som åtalades för djurplågeri

eller dömdes för sådant, i missnöje häröver än mera misshandlade

sitt0 djur. För att kunna snabbt ingripa, där djurplågeri förekomme, vore

lämpligt, att polismyndigheten på platsen lämnades befogenhet att på egen

risk skilja djur från ägaren eller innehavaren.

Allmän åklagare borde äga att, efter inhämtande för varje särskilt

fall av länsveterinärens utlåtande, från ägarens eller innehavarens vård

avskilja det eller de genom hans förvållande lidande djuren samt antingen

ombesörja att desamma förflyttades till någon närbelägen gård för erhållande

av nödig skötsel och tillsyn till dess de blivit fullt återställda eller,

om detta ej läte sig göra, anställa någon lämplig person för djurens vårdande

på platsen. För övrigt borde allmän åklagare tillerkännas befogenhet

att efter vederbörande veterinärs hörande vidtaga de åtgärder, som vid

varje särskilt fall av djurplågeri kunde av omständigheterna påkallas.

Någon olägenhet av att låta lägre polisfunktionärer ingripa syntes ej

böra befaras. Såsom eu olägenhet skulle snarare kunna betraktas, om i

ett fall av djurplågeri en polisman, som givit tillsägelse om rättelse men

möttes av vägran att efterkomma tillsägelsen, ej skulle äga, om lian eljest

kunde det, ställa saken till rätta. Det syntes önskvärt, att medgivande

till ingripande från polismyndighetens sida utsträcktes även till lindrigare

fall av djurplågeri. Därest för ingripande av polismyndigheten uppställdes

fordran på uppenbara fall av grovt djurplågeri, torde polismannen i de

flesta fall komma att vägra åtgärd, enär graden av djurplågeri kunde av

domstol bedömas på annat sätt än enligt polismannens uppfattning.

Enär fall kunde inträffa, då särskild skyndsamhet vore av nöden för

att vinna det avsedda ändamålet eller djurets befriande från lidande, exempelvis

då djurplågeri förövades av kringresande lösa personer, borde polismyndigheten

erhålla befogenhet att, utan att inhämta överordnad myndighets

beslut, skilja djuret från innehavaren, där så vore nödvändigt.

I allmänhet har framhållits, att åtgärd enligt lagen ej skulle få vidtagas,

förrän yttrande av veterinär inhämtats. I några yttranden har emellertid

anförts, att om i särskilt trängande fall besiktning av veterinär icke

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kung!. Maj:ts Proposition, Nr 6.

kunde medhinnas, polismyndigheten skulle äga rätt att omedelbart ingripa,

men borde i så fall ingripandet äga rum i närvaro av tvä ojäviga vittnen

(två i lantbruk kunniga män, två nämndemän eller andra trovärdiga män,

två i djurskötsel sakkunniga män, två sakkunniga och omdömesgilla personer,

ledamot av hälsovårdsnämnd eller kommunalnämnd, ojävigt vittne),

på det att tillförlitlig utredning om åtgärdens rättmätighet sedermera skulle

kunna förebringas.

Även om för åtgärds vidtagande i allmänhet uppställdes fordran på

intyg av veterinär, torde, då fråga vore om vanvård, sådant intyg ej ovillkorligen

fordras, utan borde i dylikt fäll intyg av annan person med insikt

i husdjursskötselns allmänna grunder kunna accepteras.

Det torde böra föreskrivas, att åtal vid domstol skulle anhängiggöras

inom viss kort tid efter det inskridandet ägt rum, vid äventyr att vidtagna

åtgärder eljest förfölle.

Då ändamålet med de föreslagna lagbestämmelserna vore att åstadkomma

ett omedelbart avbrott i djurplågeriet, borde det vara tillräckligt,

att den skyldige blivit sökt med stämning, (lä dess fullständiga delgivning

i särskilda fall kunde vara förenad med tidsutdräkt.

Det borde tillkomma domstolen, att, pa vilket stadium av målet anledning

därtill förekomme, upptaga till prövning frågan om vidtagen åtgärds

bestånd samt att i slutligt utslag därefter avgöra, om uppkomna kostnader

borde bäras av den tilltalade eller av den, som föranlett åtgärden, eller

stanna å statsverket.

De kostnader, som föranleddes av den ifrågavarande lagstiftningen,

borde förskjutas av allmänna medel, enär i annat fall kunde inträffa, att

polismyndigheten finge vidkännas desamma.

Det torde böra föreskrivas, att där kostnad för ett omhändertaget djurs

vård ej stode i rimlig proportion till värdet av djuret, detsamma finge försäljas

i den ordning, som vore föreskriven i fråga om utmätt lös egendom.

Uttryckliga stadganden om åklagarens rätt att för kostnadens täckande

försälja det dödade eller vårdade djuret ävensom om huru denna försäljning

skulle ske, vore erforderliga.

Därest djurplågeri skett av djurets ägare eller med hans vetskap, borde

djuret anses förbrutet samt tillfalla djurskyddsförening eller annan.

I omhändertaget djur borde åtnjutas pant- eller retentionsrätt för uppkomna

kostnader med förbehåll för annan tillkommande bättre rätt av dylik

beskaffenhet.

Då det kunde ifrågasättas, huruvida alla personer, tillhörande de under
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungi. Majds Proposition, Nr 6.

ordnade polismyndigheterna, kunde anses äga nödig urskilning vid avgörande

av frågan, om inskridande av ifrågavarande beskaffenhet vore påkallat,

borde den föreslagna rätten allenast medgivas länsmän, stadsfiskaler

och poliskommissarie!- samt högre polismyndigheter.

De myndigheter, som skulle erhålla befogenhet enligt lagen, torde

vara magistrater, landsfogdar, landsfiskaler och polisuppsyningsman (poliskommissarier)

i köpingarna. Det skulle icke vara lämpligt att koncentrera

denna befogenhet hos länsstyrelserna, emedan därigenom en ofta avsevärd

omgång skulle utan verkligt behov åstadkommas. Ihågkommas måste ock

att den, som hade rätt att inmana personer i häkte, väl ock kunde utöva

befogenhet att beordra omhändertagande av skadade djur.

Av de inkomna utlåtandena framgår, att man i ganska stor utsträck

ning utan stöd av lag meddelat förbud för sjuka djurs användande intill

deras tillfrisknande eller skilt vanvårdade eller eljest misshandlade djur

från deras ägare. Då vederbörande fällts till ansvar för djurplågeri, synes

även ersättningsskyldighet för de belopp, som av polismyndighet bevisligen

utgivits för djurets omhändertagande och vårdande, av domstolen ålagts

svaranden. I detta sammanhang må återgivas följande yttrande av länsstyrelsen

i Norrbottens län: Flertalet allmänna åklagare inom länet hade

uttalat, att för dem emellanåt så upprörande förhållanden förelegat att de

icke tvekat att vid sidan av gällande lag — med risk att själva bliva

dömda till ansvar och skadestånd — omedelbart ingripa genom att skilja

det pinade djuret från dess innehavare och ombesörja dess nedslaktande.

Länsmännens ekonomiska villkor vore i allmänhet ej lysande, och man

kunde därför vara förvissad, att dylika åtgärder ej vidtagits utan att verkligt

tvingande moraliska skäl förelegat. Man torde också utan tvekan kunna

påstå, att då veterligen vederbörande djurplågare icke haft panna att klaga

över de »övergrepp», vartill länsmännen i dessa fall gjort sig skyldiga, de

underlåtit detta därför att de vetat med sig, att det allmänna rättsmedvetandet

även på håll, där det uti här ifrågavarande avseende i allmänhet

icke vore så särdeles vaket, inför det extrema fallet skulle reagerat till

polismyndighetens fördel.

I underdånig skrivelse den 3 december 1917 har styrelsen för de

svenska djurskyddsföreningarnas centralförbund hemställt, att Kungl. Maj:t

måtte vid förevarande ärendes avgörande taga följande önskemål i övervägande

:

att underordnad polismyndighet måtte lämnas befogenhet att direkt

ingripa mot fortvarande eller upprepat djurplågeri och att det sålunda

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 6.

icke måtte stadgas skyldighet för sådan polismyndighet vare sig att inhämta

överordnad myndighets direktiv eller att införskaffa veterinärs- eller vittnesintyg,

innan misshandlade djur kunde skiljas från deras ägare;

att polismyndigheten bereddes tillfälle att utan kostnad för sig i tveksamma

fall anlita veterinär och att nödiga, av statsverket förskotterade

medel ställdes till hans förfogande för djurens vårdande; samt

att lagen måtte omfatta uppenbara fall av fortvarande eller upprepat

djurplågeri genom vanvård eller annan misshandel.

Såsom förut nämnts har den ifrågasatta lagstiftningen förordats från ett Departeflertal

håll. Även jag finner en lagstiftning på området böra komma till

stånd. En sådan bör dock, såsom ock riksdagen förutsatt, avse allenast

svårare fall av djurplågeri. Beträffande lindrigare fall av sådant brott synes

en lagstiftning så mycket mindre påkallad som det redan med gällande bestämmelser

lärer tillkomma polismyndighet att vidtaga de åtgärder, som kunna

erfordras till förhindrande av fortsatt sådan förseelse. Med sådan myndighets

förpliktelse att förhindra brotts begående lärer få anses följa rätt att

vidtaga ej alltför vittgående inskridanden i enskild rätt, där sådant erfordras

för nyssberörda syftes vinnande. I de fall åter, som i den förevarande

lagstiftningen avses, skulle ofta i enskild rätt ganska ingripande åtgärder

förekomma, nämligen djurs mera stadigvarande skiljande från deras ägare

eller djurs avlivande. Då det måste anses tvivel underkastat, om så vidsträckt

rätt nu tillkommer polismyndighet, samt i allt fall dess närmare

reglerande är av behovet påkallat, har jag låtit inom justitiedepartementet

utarbeta förslag till bestämmelser i ämnet.»

Föredraganden redogjorde härefter för innehållet i berörda författningsförslag

samt anförde därefter:

»Lagen äger endast tillämpning i fall av svårare djurplågeri. Att

närmare angiva, när sådant skall anses föreligga, kan givetvis icke ske i

lagen, utan avgörandet därutinnan måste anförtros dem, som skola tillämpa

lagen. Genom bestämmelserna om förfaringssättet vid ingripande enligt

lagen torde garantier vunnits mot förhastade eller eljest ej påkallade åtgärder.

Innan djuret skiljes från ägaren eller innehavaren, skall polismyndigheten

genom föreställningar och råd söka åstadkomma rättelse och först

sedan detta visat sig resultatlöst, skall polismyndigheten omhändertaga djuret.

Säkerligen kommer i många fall sådan åtgärd icke att bliva erforderlig, då

vederbörande kunna antagas välja att följa lämnade föreskrifter framför att

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Ktmgl. Majt:s Proposition, Nr (i.

få djuren omhändertagna. Av inkomna yttranden framgår ock, att polismyndighets

tillsägelse att på närmare angivet sätt vårda djur eller att låta

avliva djur i många fall efterkommits endast mot löfte att åtal för djurplågeri

i sådan händelse skulle utebliva.

Fordran på att veterinär skall anställa besiktning å omhändertaget

djur, innan polismyndigheten beslutar, huru med djuret skall förfaras, liar

jag ansett icke böra eftergivas. Då det emellertid understundom kan

möta svårigheter att inhämta veterinärs yttrande, innan djuret omhändertages,

har medgivits, att tillkallandet av veterinär jämväl kan få äga rum

omedelbart efter djurets skiljande från innehavaren.

Att besittningsingreppet ej bör vara varaktigare än omständigheterna

kräva, torde utan vidare vara klart. Omhändertaget djur bör alltså återställas,

så snart detta kan ske utan risk för vidare vanvård eller misshandel.

Riksdagen har i sin skrivelse ifrågasatt, att ansvarstalan för djurplågeri

borde vara väckt, innan ingripande skedde. Då uppställande av

en sådan fordran understundom skulle vara hinderlig för lagens syfte, har

i stället föreslagits, att åtal ofördröjligen skall anhängiggöras mot den, gent

emot vilken åtgärd enligt lagen vidtagits.

Rättsskipningen på landsbygden är, som bekant, i allmänhet förhållandevis

långsam, och ganska stora ekonomiska intressen kunna genom ett

ovist inskridande äventyras. Det synes därför böra stå den, mot vilken

talan väckts, öppet att, därest målet ej förekommer vid domstolen inom

viss kortare tid, i förslaget bestämd till fjorton dagar efter av polismyndigheten

meddelat beslut om djurets behandling, få lämpligheten av polismyndighetens

inskridande prövad av vederbörande länsstyrelse. Denna

myndighets beslut i ämnet gäller givetvis endast tillsvidare och i avbidan

på domstolens avgörande.

Att prövning av länsstyrelse ej kan påkallas, då djur avlivats, lärer

väl få anses utan vidare klart. Likaså kan givetvis ej domstols prövning

av befogenheten av den vidtagna åtgärden i sådant fall sträcka sig längre

än till frågan om vem som skall gälda kostnaden.

För övriga föreslagna bestämmelser torde någon särskild motivering ej

vara erforderlig.

Då närmare bestämmelser angående utanordnande av medel till bestridande

av de kostnader, som av lagens tillämpning föranledas, böra i administrativ

ordning meddelas, samt särskilda föreskrifter även i övrigt kunna

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 6.

visa sig nödiga, har i lagen inryckts föreskrift om rätt för Kung]. Maj:t

att meddela närmare föreskrifter om tillämpningen av lagen.

I ärendet har hemställts, att omhändertaget djur skulle få försäljas

till täckande av de med omhändertagandet förenade kostnader samt att för

samma kostnader pant- eller retentionsrätt borde åtnjutas i sådant djur.

Med hänsyn till föreskrifterna i förslagets 8 § har jag funnit mig icke

kunna understödja berörda förslag. Det måste nämligen antagas, att åtgärden

i de flesta fall gått åter, när domstolen träffar sitt avgörande i

kostnadsfrågan. Ej heller förslaget, att djur, som utsatts för djurplågeri,

skall förklaras förbrutet, finner jag mig kunna förorda.»

Föredraganden uppläste härefter ifrågavarande författningsförslag eller

förslag till lag om ändrad lydelse av 18 kap. 16 § strafflagen och till lag

om rätt i vissa fall för polismyndighet att omhändertaga djur, vilka förslag

voro av den lydelse, bilagor vid detta protokoll utvisa, samt hemställde, att

lagrådets utlåtande över förslagen måtte, för det ändamål, § 87 regeringsformen

omförmäler, inhämtas genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall.

Ur protokollet:

(rösta Stenlund.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 6.

Bilaga A.

Förslag

till

LAG

om ändrad lydelse av 18 kap. 16 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 18 kap. 16 § strafflagen skall erhålla följande

ändrade lydelse:

Den, som gör sig skyldig till oförsvarlig misshandel eller överansträngning

av djur eller genom vanvård tillfogar djur lidande, straffes

för djurplågeri med böter. År djurplågeriet av svår beskaffenhet; må till

fängelse i högst sex månader dömas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1921.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 6.

33

Bilaga B.

Rörslag

till

LAG

om rätt i vissa fall för polismyndighet att omhändertaga djur.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Är djur utsatt för djurplågeri av svår beskaffenhet, och sker ej på

tillsägelse av polismyndighet rättelse, äge polismyndigheten att i den ordning,

här nedan stadgas, omhändertaga djuret samt, där sådant finnes av omständigheterna

påkallat, låta avliva det.

2 §•

Finner polismyndighet anledning föreligga till ingripande, som i 1 §

sägs, vare skyldig att, före eller omedelbart efter det åtgärd för djurs skiljande

från dess innehavare vidtages, tillkalla legitimerad veterinär för att

anställa besiktning å djuret.

Efter besiktningen* därvid protokoll skall föras, har veterinären att

avgiva yttrande angående djurets vidare behandling.

3 §•

Finner veterinären, att djuret bör avlivas, skall värdering av djuret

verkställas av veterinären och polismyndigheten samt tillkallad, i husdjursskötsel

kunnig, trovärdig person.

Jämväl vid sådan värdering skall protokoll föras.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 6 käft. (Nr 6).

5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:t8 Proposition, Nr 6.

4 §•

Efter det besiktning och värdering, som ovan sägs, ägt rum, skall

polismyndigheten ofördröjligen besluta, huru med djuret skall förfaras.

5 §•

Då polismyndighet vidtager åtgärd, som i 1 § omförmäles, skall polismyndigheten

ofördröjligen väcka åtal för djurplågeriet eller, där polismyndigheten

ej själv äger anhängiggöra åtal, hos allmän åklagare göra angivelse

om brottet.

Har talan om ansvar ej blivit väckt eller den brottslige med stämning

sökt inom åtta dagar från åtgärdens vidtagande, gånge den åter.

6 §•

Infaller ej dag, till vilken målet instämts, sist å fjortonde dagen

från den, polismyndigheten meddelat beslut, som i 4 § omförmäles, må

den, mot vilken talan väckts, påkalla Konungens befallningshavandes

prövning av polismyndighetens beslut.

Yad Konungens befallningshavande beslutar gånge omedelbart i verkställighet.

7 §•

Då talan om ansvar för djurplågeri anhängiggjorts, åligger domstolen

att pröva, huruvida åtgärd, som efter vad ovan sägs vidtagits, överensstämmer

med denna lag.

Yad domstolen i sådant avseende förordnar gånge i verkställighet, ändå

att beslutet överklagas.

8 §•

Ersättning till veterinär för besiktning, så ock övriga kostnader, vilka

föranledas av åtgärd, som enligt denna lag vidtages, skola förskjutas av allmänna

medel.

I slutliga utslaget i målet angående djurplågeri skall domstolen pröva,

huruvida nämnda kostnader skola till statsverket återgäldas av allmän åklagare

eller av den tilltalade. Ej må åklagaren därtill förpliktas i annat

fall än då den åtgärd, som föranlett kostnaderna, blivit av honom utan

skäl vidtagen.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kung!. Maj:ts Proposition, Nr 6.

9 §•

Med polismyndighet avses i denna lag å landet landsfogde, landsfiskal,

polisuppsyningsman eller poliskommissarie samt i stad magistrat, polismästare,

stadsfiskal eller chef för detektiv polisavdelning.

10 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelar

Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1921.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 6.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd fredagen den

18 juni 1920.

Närvarande:

Justitieråden SKARSTEDT,

friherre LeIJONHUFVUD,

Edelstam,

Eegeringsrådet Linnér.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

13 februari 1920, hade Kungl. Maj:t förordna!, att lagrådets utlåtande

skulle för det ändamål, § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas över

upprättade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 18 kap. 16 § strafflagen; och

2) lag om rätt i vissa fall för polismyndighet att omhändertaga djur.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av chefen för justitiedepartementets lagavdelning hovrättsrådet

Gustaf Grefberg.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 18 kap. 16 § strafflagen.

Justitieråden Skarstedt och Edelstam samt regeringsrådet Linnér:

Visserligen lärer den föreslagna nya avfattningen av ifrågavarande

lagrum icke vara av beskaffenhet att, om förslaget upphöjes till lag, det

därigenom skulle bliva lättare än förut att vid rättstillämpningen draga

den behöriga gränsen mellan straffbar behandling av djur och sådan mindre

god behandling, som ej bör utgöra föremål för straff''; men då man genom

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 6.

att i lagtexten utbyta den nuvarande brottsbeteckningen mot den föreslagna

otvivelaktigt skulle vinna ett uttryck, som bättre än det nuvarande angiver

syftet med straffskyddet och dessutom är mera anpassat efter de

skiftande förhållanden, som kunna förekomma, synes förslaget icke böra

avstyrkas.

Beträffande paragrafens andra punkt erinras att, då anledning torde

saknas att från den där upptagna strängare straffbestämmelsen utesluta

sådana fall, då väl icke själva djurplågeriet kan anses vara av svår beskaffenhet

men omständigheterna vid brottets begående äro synnerligen

försvårande, förslaget i denna del synes böra undergå komplettering.

Justitierådet friherre Leijonhufvud:

Insikten om det otillbörliga i att lidande tillfogas djur, vare sig de

såsom husdjur direkt brukas till människans nytta eller leva i vilt tillstånd,

utan att ett förfarande, som vållar djuret smärta, nödvändiggöres av

legitima, högre stående intressen, torde numera hava hos oss vunnit allmänt

insteg, måhända i vidsträcktare omfattning än i många andra högt stående

kulturländer. Såsom den i första hand därvid bestämmande faktorn lärer

icke vara att räkna den gällande strafflagstiftningen mot djurplågeri; ökad

folkupplysning och humanitet i allmänhet, som medfört eu fördjupad uppfattning

även på detta område, stå härutinnan i främsta rummet. Och med

den fortskridande kulturella utvecklingen kommer för visso känslan av

människans förpliktelser mot djuren att yttermera rotfästas och dessa förpliktelsers

omfattning att vidgas.

Det är emellertid uppenbarligen av vikt att tillse, att den lagstiftning,

som skall giva uttryck åt den allmänna uppfattningen om vad som är tillbörligt

eller icke tillbörligt i fråga om behandlingen av djur, verkligen

motsvarar denna uppfattning, och, om så befinnes icke vara fallet, revidera

densamma. Det remitterade lagförslaget utgår från att sådan omarbetning

nu är påkallad, och riksdagen har jämväl framfört samma mening.

Härutinnan må emellertid erinras om ett av lagutskottet vid 1915

års riksdag avgivet, av föredragande departementschefen i hans yttrande

rörande det senare av de nu ifrågavarande båda lagförslagen återgivet uttalande.

Utskottet förklarar däri, att under inflytande av såväl skärpningar

av straffsatsen i 18 kap. 16 § strafflagen som den allmänna rättskänslans

gradvis stegrade reaktion mot eu grym behandling av djuren,

man i rättstillämpningen kommit att finna sig befogad till en vidsträcktare

tolkning av uttrycket »uppenbar grymhet» i lagrummet än tidigare

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 6.

torde varit fallet. Sålunda torde man numera vara ense om att straff

för djurplågeri borde ådömas icke blott den, som av lust att tillfoga lidande

eller av rått övermod förövade egentlig misshandel mot djur genom

prygling, stympning o. s. v., utan till dylikt straff ansåges jämväl den

hemfalla, som av grov likgiltighet eller långt driven snikenhet lämnade

sina djur utan nödig föda eller vård eller som utan nödtvång tillfogade

dem lidande genom överdrivna ansträngningar eller genom underlåten behörig

hänsyn till sår eller sjukdom, varmed djuret vore behäftat.

Då riktigheten av detta uttalande torde kunna vitsordas, och det jämväl

kan påstås,'' att efter dess avgivande rättstillämpningen i dess helhet

betraktad fortgått i samma riktning och således väl kommit till rätta

med sin uppgift, synes föga fog finnas för en önskan om ändring av ett

lagrum, vars lydelse ingalunda kan sägas stå i strid med den tillämpning

av detsamma, som sålunda kommit till synes och måste anses till fullo

motsvara den rådande allmänna rättsuppfattningen.

Att ändock önskningar i sådant hänseende framkommit torde väsentligen

hava föranletts av uppfattningen att beträffande ett eller annat åtal

för djurplågeri, som resulterat i ett frikännande, domstolens utslag icke

varit uttryck för de grundsatser, som eljest varit bestämmande för den

ovan angivna rättstillämpningen. Att någon gång ett sådant omdöme kunnat

vara befogat låter sig givetvis icke bestridas. Men att därav draga

den slutsatsen, att en reformering av lagen är av nöden, vore ej riktigt.

Huru än lagen gestaltas lärer aldrig en så fast avgränsning av djurplågeribegreppet

kunna genomföras, att icke olika tolkning och tillämpning kan

förekomma.

Och i fråga om en del av de antydda rättsfallen kan antagas, att

berörda omdöme berott på saknaden av antingen kännedom om de närmare

omständigheterna eller förmåga att objektivt bedöma desamma. Erfarenheten

vid domstolarna giver vid handen, att icke sällan de angivelser

och därvid fogade intyg, på grund av vilka åtal för djurplågeri kommit

till stånd, i belysning av den vidare utredning, som sedermera åstadkommits,

visa beklagliga brister i nyss angivna hänseenden.

Att under sådana förhållanden och då ett verkligt behov av lagstiftningens

ändrande icke torde hava uppvisats, skrida till sådan ändring och

därmed rubba grunderna för den praxis, som i det stora hela på ett jämnt och

tillfredsställande sätt utbildat sig, synes knappast önskvärt utan lätt kunna,

åtminstone till en början, åstadkomma en viss osäkerhet och leda till ök
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl, Maj-.ts Proposition Nr 6.

ning av förhastade angivelser med därav följande betydande obehag och

kostnader för de därav drabbade.

Med hänsyn till det sålunda anförda, finner jag mig icke böra tillstyrka,

att den föreslagna lagändringen må komma till stånd.

I fråga om innehållet i andra punkten av ifrågavarande lagparagraf

är jag ense med lagrådets övriga ledamöter.

Förslaget till lag om rätt i vissa fall för polismyndighet

att omhändertaga djur.

2 §■

Lagrådet:

Då det omhändertagande av djur, som avses i 1 §, icke lärer med

nödvändighet innebära, att djuret skiljes från dess innehavare, samt vad i

2 § stadgas uppenbarligen bör tillämpas även i det fall att dylikt skiljande

ej äger rum, hemställes, att i sistnämnda paragraf vidtages härav

betingad jämkning.

3 §.

Lagrådet:

Enligt förevarande paragraf skall polismyndigheten deltaga i den föreskrivna

värderingen av djur, som finnes böra avlivas. Med hänsyn särskilt

till den ersättningsskyldighet, som enligt 8 § kan drabba polismyndigheten,

synes det emellertid mindre lämpligt att låta myndigheten deltaga

i värderingen. Däremot bör tydligen värderingen verkställas i närvaro

av nämnda myndighet. I enlighet med vad nu sagts torde förevarande

lagrum böra jämkas.

4 §•

Justitierådet friherre Leijonhufvud och regeringsrådet Linnér:

Enligt 1 § äger polismyndighet under där angivna förutsättningar

omhändertaga djur samt, där sådant finnes av omständigheterna påkallat,

låta avliva detsamma. 3 § giver vid handen, att avlivning endast

får förekomma, då djurets eget tillstånd är sådant, att dylik åtgärd bör

vidtagas. Enligt nu förevarande paragraf åligger det polismyndigheten,

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj ds Proposition Nr 6.

efter det besiktning och värdering ägt rum, att ofördröjligen besluta, huru

med djuret skall förfaras.

Om djuret nu icke utan risk för förnyat djurplågeri kan inom rimlig

tid återställas till ägaren, uppstår fråga huruvida polismyndigheten vid

nyssberörda besluts fattande har att välja allenast mellan att fortfarande

hålla djuret under vård eller, där förutsättningarna enligt 3 § äro för

handen, avliva detsamma eller om myndigheten äger frihet att förfara

efter omständigheterna och således även att sälja det omhändertagna djuret.

Uppenbarligen bör försäljning icke ske, om ej å ena sidan utsikt saknas

att utan ovan antydda risk kunna återställa djuret till ägaren och å den

andra djurets vård skulle kräva förhållandevis alltför stora kostnader. Men

under dylika omständigheter torde otvivelaktigt försäljning framstå såsom

den ur alla synpunkter lämpligaste åtgärden.

Innehållet av de föregående bestämmelserna lärer emellertid åtminstone

göra det tveksamt, huruvida försäljning är medgiven. Det synes

därför tillrådligt, att i 4 § uttryckligen uttalas, att polismyndigheten äger

besluta, icke blott att djuret skall fortfarande hållas under vård eller avlivas,

utan ock att detsamma skall försäljas, varvid avfattningen jämväl

bör utmärka, att försäljning kan beslutas efter föregående beslut om fortsatt

vård. Om försäljning sålunda uttryckligen upptages bland de tillåtna förfaringssätten,

lärer i 8 § böra stadgas, att polismyndigheten äger att

av försäljningssumman tills vidare innehålla vad som åtgår till täckande av

de kostnader, som förskjutits av allmänna medel.

7 §•

Lagrådet:

I paragrafen stadgas skyldighet för domstol att, då åtal för djurplågeri

anhängiggjorts, pröva, huruvida åtgärd, som vidtagits enligt förevarande

lag, står i överensstämmelse med lagen. Yad domstolen sålunda

förordnar skall gå i verkställighet även om beslutet överklagas.

Uttrycklig föreskrift om domstolens åliggande att pröva åtgärdens laglighet

torde ej erfordras; att domstolen har att verkställa sådan prövning

framgår av innehållet i 8 § andra stycket. Däremot synes, vilket ock

lärer vara med stadgandet i fråga närmast åsyftat, svaranden böra äga att

hos domstolen yrka upphävande eller ändring av åtgärd, som icke består

i djurets avlivande. Framställes dylikt yrkande, är det uppenbarligen nödigt,

att domstolens beslut gives snarast möjligt, och om det meddelas

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 6.

under rättegången, bör rätt till särskild klagan vara medgiven; dock torde

med åtgärdens karaktär bäst överensstämma, att endast svaranden tillerkännes

klagorätt. I nu angiven riktning synes paragrafen böra omarbetas.

Ordnas förhållandena på nu antytt sätt, torde särskild verkställighetsregel

kunna undvaras.

Att, även om fråga av nu omförmäld beskaffenhet hänskjutits till

domstolens prövning, polismyndigheten är oförhindrad att, då ändrade omständigheter

därtill föranleda, häva den vidtagna åtgärden eller besluta om

dess lindrande, lärer vara klart utan att det i lagtexten utsäges.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 6 käft. (Nr 6).

(5

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kutig!. Maj:ts Proposition, Nr 6.

Utdrag av ''protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

fredagen den 29 oktober 1920.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern friherre De Geer,

Statsråden ERICSSON,

Dahlberg,

Murray,

Elmquist,

Malm,

Bergqvist,

Hammarskjöld,

Ekeberg,

Tamm,

Hansson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Ekeberg anmälde lagrådets

den 18 juni 1920 avgivna utlåtande över de den 13 februari 1920 till

lagrådet remitterade förslagen till

1) lag om ändrad lydelse av 18 kap. 16 § strafflagen; och

2) lag om rätt i vissa fall för polismyndighet att omhändertaga djur.

Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll anförde departementschefen:

»Då jag funnit de anmärkningar, som mot vissa av de föreslagna bestämmelserna

framställts av lagrådet, böra beaktas, har jag låtit i enlighet

därmed jämka ifrågavarande bestämmelser.

Enligt 4 § i det till lagrådet remitterade förslaget till lag om rätt i

vissa fall för polismyndighet att omhändertaga djur har polismyndigheten

att, efter det sådan besiktning och värdering av djuret, varom i lagförslaget

förmäles, ägt rum, besluta huru med djuret skall förfaras. Med denna

föreskrift har, efter vad jag inhämtat, avsetts att giva polismyndigheten

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 6.

befogenhet att förordna på sätt i varje fall av omständigheterna påkallas

och skulle föreskriften jämväl innefatta rätt för polismyndigheten att besluta

om djurets försäljning, där sådan vore lämpligaste åtgärden för vinnande

av det med lagen avsedda syfte. Man hade tänkt sig försäljning

möjlig ej allenast i det fall att vården av djuret skulle ställa sig alltför

kostsam i förhållande till djurets värde utan även där det vore omöjligt att

bereda djuret erforderlig vård.

Nu hava två av lagrådets ledamöter erinrat, att innehållet i förslagets

föregående paragrafer gjorde det åtminstone tveksamt, huruvida försäljning

vore medgiven, samt ansett det tillrådligt, att uttrycklig bestämmelse införes

i 4 § att polismyndigheten äger besluta jämväl om försäljning av

djuret. I sammanhang härmed hava bemälda två ledamöter av lagrådet

föreslagit ett tillägg i förslagets 8 §.

Då även jag funnit det önskvärt, att lagens 4 § förtydligas i nu ifrågavarande

hänseende samt ansett införande av det ifrågasatta tillägget i 8 §

böra vinna mitt understöd, har jag låtit i nu angivna hänseenden omarbeta

de nu nämnda paragraferna. Det sålunda i 4 § upptagna stadgandet om

polismyndighetens försäljningsrätt har jag ansett böra föranleda ett omnämnande

av samma rätt i förslagets 1 §, och då vad lagrådet erinrat ifråga

om förslagets 7 § lärer äga giltighet även i det fall att djuret försålts, har

sistnämnda paragraf avfattats med hänsynstagande jämväl härtill.

I 5 och 6 §§ av förslaget till lag om rätt i vissa fall för polismyndighet

att omhändertaga djur hava vidtagits ett par redaktionella jämkningar.

De kostnader, som föranledas av tillämpningen av sistnämnda lag, skola

enligt förslaget gäldas av allmänna medel. Åtminstone intill dess någon

erfarenhet vunnits angående dessas belopp synas desamma kunna utgå av

anslaget till ersättning till domare, vittnen och parter.»

Sedan härefter de omarbetade förslagen upplästs, hemställde departementschefen,

att de båda lagförslagen måtte genom proposition föreläggas

nästkommande års riksdag till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall;

och skulle till riksdagen avlåtas proposition av den lydelse,

bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ivar Brynolf.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1921:68 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 18 kap. 16 § strafflagen m. m. s. 1 i texten
  2. 1LU 1921:11 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 18 kap. 16 § strafflagen m. m. s. 1 i texten