Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om allmänna vägar på landet

1922-03-03 · 165 sidor, varav 150 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 150 av 165 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1922:100, Med förslag till lag om allmänna vägar på landet

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ta j>roposition nr 100.

1

Nr 100.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

allmänna vägar på landet; given Stockholms slott den

3 mars 1922.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå

riksdagen antaga härvid fogat förslag till lag om allmänna vägar på

landet.

GUSTAF.

Anders Örne.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 saml. 88 käft. (AV 100.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Förslag

till

Lag

om allmänna vägar på landet.

Härigenom förordnas, som följer:

1 kap.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Denna lag avser allmän väg på landet. Sådan väg är av två slag:

a. landsväg, vartill hänföres väg, som prövas nödig för allmänna

samfärdseln;

b. ödebygdsväg, varmed förstås väg, som till avsevärd längd sträcker

sig över fjäll, genom skogar eller genom glest befolkade trakter och

som, ehuru den icke prövas ''nödig för allmänna samfärdseln, likväl finnes

vara till gagn för det allmänna såsom ägnad att främja landets uppodlande

och bebyggande.

2 §•

Till väg höra — förutom vägbana''— vägren, slänt, bankett, vägdike,

trumma, skyddsvärn, kilometermärke, vägvisare, varningstavla, i

samband med vägen liggande upplagsplats så ock annan för vägens bestånd

eller ändamål utförd anordning.

Såsom väg anses bro och färja, varom i 4 § stadgas, så ock för

den allmänna samfärdseln allenast vintertiden avsedd körled, som funnits

av ålder eller eljest prövas nödig (särskild vinterväg).

3 §•

Väg skall läggas där den tarvas och var den jämnast och genast

göras kan. Den skall med avseende å fasthet, bredd, lutningsförhållanden

och beskaffenhet i övrigt vara lämpad efter den samfärdsel, som

därå kan väntas framgå.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr ICO.

3

4 §.

Där väg skall ledas över vatten eller eljest så, att den icke kan

framdragas å marken, skall byggas bro; dock må, där bro över vatten

icke kan läggas utan oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet, i stället

hållas färja eller, när fråga är om ödebygdsväg, annan lämplig anordning

vidtagas.

5 §.

Går väg utmed eller över vatten eller fördjupning eller eljest på

sådan höjd över den angränsande marken, att därav kan uppstå våda

för vägfarande, skall vid vägen anbringas nödigt skyddsvärn.

Vid väg skall ock uppsättas varningstavla, där sådan för samfärdselns

säkerhet erfordras.

Där vägar stöta samman, skall vägvisare anbringas.

6 §•

Väg skall städse hållas i ett för samfärdseln fullt tillfredsställande

skick, och skall förty vid varje tid av året åt vägen ägnas den tillsyn

och det arbete, som för sagda ändamål erfordras. Den skall, intill dess

annat varder i vederbörlig ordning medgivet, vidmakthållas till bredd och

beskaffenhet i övrigt, som genom författning eller särskilt meddelad föreskrift

stadgats.

Bliver genom särskild vinterväg annan väg under vintertid obehövlig,

vare dess hållande i fargillt skick under samma tid ej nödigt.

Upptages med anledning av snöfall eller av annan skälig orsak, vid

sidan av väg tillfällig körled, som hålles i farbart stånd, må med vägens

försättande i laggillt skick anstå, så länge sådant till följd av det inträffade

hindret är nödigt.

7 §.

Utan hinder av den rätt annan kan äga i avseende å mark, som

för väg tagits i anspråk, må vägen för sitt ändamål brukas. Innehavare

av inteckning eller annan sakrätt, varav marken besvärades, då den sålunda

togs i anspråk, vare dock vid sin rätt bibehållen.

B §.

Väghållning omfattar:

byggande av väg (9 §),

vägunderhåll (10 §),

vinterväghållning (11 §).

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kling}. May.ts proposition nr 100.

9 §•

1 mom. Till byggande av väg räknas:

a. anläggning av ny väg;

b. nybyggnad av bro;

c. anordnande av ny f är j förbindelse;

d. förändring av vägs läge i plan (omläggning);

e. förbättring av vägs profil.

2 mom. Nedannämnda arbeten skola oek, i den mån deras beskaffenhet

och de med dem förbundna kostnaderna i vederbörlig ordning

prövas böra därtill föranleda, räknas till byggande av väg, nämligen:

a. ombyggnad av bro;

b. förbättring av färj förbindelse;

c. vägs förändring till bredden;

d. vägs grundförstärkning;

e. vägs förseende i övrigt med inrättning eller anordning, som

förut icke funnits; samt

f. botande av sådan skada å väg, som uppkommit genom naturhändelse,

såsom jordras, översvämning eller dylikt.

10 §.

Vägunderhåll omfattar:

1. anskaffande av väglagningsämnen;

2. väglagningsämnenas framforslande och uppläggande å bestämda

platser;

3. vägbanans befriande från ävja, dess avvattning samt lagning av

uppkomna mindre brister (flickning)'',

4. förnyande av vägbanas slitlager, dikesrensning, ombyggnad av

trumma ävensom alla övriga arbeten för vägs vidmakthållande, i den

mån desamma icke, enligt vad i 9 § är sagt, äro att hänföra till byggande

av väg; samt

5. öppnande och stängande av rörlig bro samt drift av färja.

11 §•

Vinterväghållning omfattar arbeten för vägbanas hållande till erforderlig

bredd fri från hinder av snö eller is ävensom för dess utmärkande,

där så tarvas, så ock för vägbanas bättrande genom påskottning

av snö, där å kortare sträckor till följd av ojämn snösamling uppstått

menföre.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

12 §.

Skyldighet att ombesörja väghållningen åligger varje landstingsområde,

med undantag av dithörande stad, såsom en gemensamhet för sig

(v äg distrikt), dock med den inskränkning, som föranledes av vad i 3 kap.

stadgas om byggande och underhåll av ödebygdsväg.

Vad nu är sagt må ej innefatta hinder för kommun att lämna

bidrag till byggande av väg.

13 §.

Åligger någon, på grund av särskild förpliktelse, att verkställa väghållning,

må därvid förbliva, därest ej, i den ordning som i 2 kap. 3 §

sägs, väghållningen övertages av vägdistriktet. ''

14 §. *

Vägdistrikt åliggande väghållning skall verkställas genom en för

ändamålet utsedd vägstyrelses försorg samt under ledning av en vägdirektör

med biträde av vägmästare.

15 §.

I avseende å väg inom köping eller annat samhälle på landet, för

vilket 1 kap. i lagen om fastighetsbildning i stad äger tillämpning, är

samhället skyldigt att, i den mån vägen på grund av nämnda lag skall

vara upplåten för allmänt begagnande såsom gata, för vägdistriktets räkning

utföra väghållningen mot ersättning på sätt nedan stadgas, och bisamhället

berättigat att jämväl i övrigt utföra väghållningen mot sådan

ersättning.

För väghållning, som sålunda verkställes av köping eller annat

samhälle på landet, skall vägdistriktet utgiva ersättning till vederbörande

samhälle, dock icke med högre belopp än det, vartill kostnaden för väghållningens

utförande efter samfärdselns behov skäligen kan skattas.

Mark, som erfordras för byggande av väg inom område, för vilket

stadsplan blivit fastställd, skall i varje fall av samhället tillhandahållas

utan kostnad för vägdistriktet.

Ersättning för byggande av väg, som efter vad nu är sagt tillkommer

samhälle, skall utbetalas i mån av byggnadsarbetets utförande. Uppstår

tvist om beloppet eller om sättet för dess erläggande, skall den hänskjutas

till bedömande av tre gode män, vilka utses en av Konungens

befallningshavande och en av vardera parten. Fullgöres ej vad part,

som skall välja god man, i sådant avseende åligger eller avsäger sig av

part utsedd god man uppdraget eller deltager ej denne i gode männens

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. May.ts proposition nr 100.

arbete på sätt för dess vederbörliga fortgång kräves, skall god man utses

av domhavanden i orten. Emot gode männens beslut må ej klagan föras.

I övrigt skall lagen om skiljemän i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Den samhälle tillkommande ersättning för vägunderhåll och vinterväghållning

skall årligen erläggas med belopp, som i brist på överenskommelse

fastställes i den ordning, som nyss sagts. Sådan fastställelse

skall gälla för en tid av tio år från det fastställelsen skedde. Har sådan

fastställelse skett och övertages under nämnda tid enskild trafikled inom

samhället till allmänt underhåll eller bygges ny väg eller övertager samhället

till underhåll vägsträcka, som förut underhållits av Vägdistriktet,

skall den ersättning för ökning i vägunderhåll och vinterväghållning, som

må tillkomma samhället, i händelse av tvist, i enahanda ordning särskilt

fastställas för återstående delen av löpande tioårsperiod. Indrages under

nämnda tid väg, för arars hållande ersättning fastställts, skall ersättningsbeloppet

i enahanda ordning jämkas.

Den inskränkning i tomtägares skyldighet att ersätta gatumark,

som enligt 1 kap. i lagen om fastighetsbildning i stad äger rum, därest

i gatumarken ingår allmän väg, skall ej inträda i det fall, att vägen

efter denna lags ikraftträdande byggts inom samhälles planlagda område.

16 §.

Närmare bestämmelser angående tillämpningen av denna lag meddelas

av Konungen.

2 kap.

Om landsväg.

1 §•

Fråga om byggande av landsväg ankommer på Konungens befallningshavandes

prövning; och tillkommer det jämväl befallningshavanden

att avgöra, huruvida arbete, varom förmäles i 1 kap. 9 § 2 mom., är

att hänföra till byggande av väg.

2 §. ''

Göres hos Konungens befallningshavande ansökning om anläggning

av ny landsväg, skall befallningshavanden, där ansökningen gjorts av

annan än vägstyrelsen, inhämta dennas yttrande i ärendet. Därest ansökningen

icke omedelbart avslås, har Konungens befallningshavande att

medelst tillkännagivande i länskungörelserna och i en eller flera tidningar

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr JOD.

inom orten kalla trafikanter samt övriga, vilken saken kan angå, att vid

sammanträde inför befallningshavanden eller den befallningsliavanden förordnar

yttra sig rörande ansökningen. Vid sammanträdet skall utsättas

viss kort tid, inom vilken påminnelser i ärendet må ingivas till Konungens

befallningshavande.

Föranleder icke den sålunda vunna utredningen avslag å ansökningen,

skall Konungens befallningshavande låta genom vägstyrelsens

försorg upprätta plan och kostnadsförslag rörande företaget. Berörda

plan och förslag skola, sedan de under viss kort tid och i den ordning

Konungens befallningshavande bestämmer hållits tillgängliga för allmänheten,

granskas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Efter det jämväl

landstinget eller dess förvaltningsutskott erhållit tillfälle att yttra sig,

samt Konungens befallningshavande föranstaltat om den utredning i övrigt*

som kan anses erforderlig, meddelar befallningshavanden beslut i ärendet.

Vad ovan stadgats skall äga motsvarande tillämpning i det fall,

att Konungens befallningshavande själv upptager fråga om anläggning

av ny landsväg.

3 §•

I enahanda ordning, som i 2 § stadgas, behandlas jämväl övriga

frågor om byggande av väg; dock ankommer det på Konungens befallningshavandes

prövning, huruvida annan av de i 2 § stadgade åtgärder

än hörande av vägstyrelsen bör äga rum.

Vad nu är sagt skall i tillämpliga delar gälla angående inrättande

av särskild vinterväg, meddelande av tillstånd till sådan ändring av vägs

bredd eller beskaffenhet i övrigt, som avses i 1 kap. 6 § första stycket,

även om ändringen ej är att hänföra till byggande av väg, förändring

av ödebygdsväg eller enskild väg till landsväg, indragning av landsväg

eller särskild vinterväg ävensom angående övertagande av sådan förpliktelse

till väghållning, varom förmäles i 1 kap. 13 §.

4 §•

Vid ansökning enligt 2 eller 3 § skall fogas förbindelse att kostnadsfritt

tillhandahålla erforderlig hantlangning för upprättande och

granskning av plan och kostnadsförslag rörande det ifrågasatta företaget

ävensom, där förrättning enligt 7 § andra stycket kan av avsökningen

föranledas, att gälda den ersättning, som kan komma att utgå till de

vid sådan förrättning anlitade gode män.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

5 §•

Anlägges ny väg eller övertages förutvarande enskild väg till allmänt

underhåll, skall vägstyrelsen söka träffa överenskommelse därom,

att erforderlig vägmark tillhandahålles utan ersättning. Kan ej sådan

överenskommelse träffas, skola de fastigheter, varom i 6 § förmäles, hava

skyldighet att genom utgivande av särskilda bidrag i penningar (särbidrag)

helt eller delvis gottgöra distriktet dess skäliga kostnad för förvärvande

av den mark, som för nämnda ändamål erfordras; dock må ej

kostnad för förvärvande av vägmark inom sådant område i köping eller

municipalsamhälle, för vilket stadsplan fastställts, täckas medelst särbidrag.

Vad beträffande särbidrag i denna lag stadgas rörande fastighet

gälle ock i tillämpliga delar i fråga om gruva, bergverk, vattenverk,

fabrik eller med fabrik jämförlig inrättning, ändå att sådan egendom

icke är att hänföra till fast egendom.

6 §.

Skyldighet att gälda särbidrag åligger de fastigheter, som av vägen

hava särskild nytta; dock må ej särbidrag uttagas av fastighet inom

sådant område i köping eller municipalsamhälle, för vilket stadsplan fastställts.

Fastigheterna skola i skyldigheten taga del en var i förhållande

till den omfattning, vari vägen beräknas komma att användas för fastigheten

eller med anledning av den där bedrivna verksamheten; dock skall

den, som utan ersättning tillhandahållit mark för vägen, tillgodoräknas

värdet därav. Ej må särbidrag sättas högre än som kan anses motsvara

den nytta,, som genom vägens tillkomst beredes vederbörande fastighet.

I avseende å skyldighet, varom nu är sagt, svare för fastighet, som

tillhör kronan eller allmän inrättning, innehavaren, och för annan fastighet

dess ägare; dock svare ej ny innehavare eller ägare för bidrag, som

förfallit till betalning, innan han blev innehavare eller ägare.

7 §•

Förordnar Konungens befallningshavande om anläggning av ny

väg eller om övertagande till allmänt underhåll av förutvarande enskild

väg och tillhandahålles ej erforderlig vägmark utan ersättning, skall befallningshavanden,

om vägstyrelsen det begär, enligt de här ovan stadgade

grunder bestämma, dels huru stor del av kostnaden för förvärvande

av den för väg erforderliga mark som må uttagas genom särbidrag, dels

av vilka fastigheter och med vilka belopp särbidrag skola utgå, dels ock

tid för erläggande av särbidrag. -

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Rörande dessa frågor skall vägstyrelsen, där den vill påkalla särbidrags

uttagande, låta vägdirektören med biträde av två gode män, vilka

av honom utses bland dem, som äro inom vägdistriktet valda till gode

män vid lantmäteriförrättningar, uppgöra förslag, och skall Konungens befallningshavande

lämna ortsbefolkningen tillfälle att yttra sig över förslaget.

8 §.

Vägunderhållet besörjes genom anlitande av entrepenad eller lega,

genom vägvakter eller på annat sätt, som må finnas för ändamålet lämpligt.

Därest framskaffande av väglagningsämnen icke kan på frivillighetens

väg åvägabringas, må därtill anlitas körlag, varom i 9 § förmäles.

9 §•

Till körlag skola indelas lämpligt belägna och i övrigt tjänliga

jordbruksfastigheter. Varje körlag skall därvid tilldelas viss vägsträcka

med skyldighet för körlaget att, om vägstyrelsen så fordrar, i enlighet

med dess anvisningar i avseende å plats och sätt för arbetets utförande

framskaffa de för vägsträckans underhåll erforderliga väglagningsämnen

mot ersättning på sätt nedan sägs.

Vid körlagsindelning skall iakttagas, att körlagen fördelas så, att

de fastigheter, som därtill kunna anlitas, bliva i möjligaste mån lika

därtill nyttjade samt att körlags vägsträcka förlägges så nära körlagets

fastigheter som möjligt. Besvär, som enligt vad nu är sagt vilar å fastighet,

åligger den, som brukar fastigheten.

Förslag till körlagsindelning uppgöres av vägstyrelsen. Sedan ägare

och brukare av jordbruksfastigheter blivit å vederbörande kommunalstämmor

hörda över förslaget, verkställer Konungens befallningshavande indelningen.

Sådan indelning skall gälla tills vidare och intill dess beslut

om ny körlagsindelning blivit i laga ordning meddelat.

10 §.

Körlagets medlemmar svara en för alla och alla för en för fullgörandet

av körlagets skyldigheter. Sinsemellan skola de, där ej annorlunda

överenskommits, taga del i det körlaget åliggande arbetet i förhållande

till de i körlaget ingående fastigheternas taxeringsvärden.

11 §•

Inom varje körlag skola medlemmarna sig emellan för minst ett

år i sänder utse en körfogde. Om valet skall underrättelse meddelas

vägstyrelsen. Underlåter körlag att utse körfogde eller kunna körlagets

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 saml. 88 käft. (AV 100.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

medlemmar ej enas i valet av sådan, skall körfogde utses av Konungens

befallningshavande.

Körfogde, som tjänstgjort i tre på varandra följande år, är ej

skyldig att ånyo emottaga befattningen, förrän ytterligare tre år förflutit.

Körfogden skall tillse, att körlaget åliggande arbete behörigen fullgöres.

Han skall ock uppbära och mellan medlemmarna i körlaget fördela

den för arbetet utgående ersättningen.

12 §.

Skall enligt 8 § körlag anlitas, har vägstyrelsen att före den 1

november giva körlaget uppgift å den myckenhet väglagningsämnen, som

under nästföljande år skall av körlaget framforslas, samt å tid då sådant

arbete senast skall vara utfört; och äger vägstyrelsen därvid föreskriva

särskilda tider för framförande av olika delar av berörda myckenhet.

Körlaget erhåller av vägdistriktet för varje år skälig ersättning för

utfört arbete. Kan överenskommelse ej träffas angående ersättningens

belopp, skall tvisten avgöras av gode män på sätt i 1 kap. 15 § sägs.

13 §.

Eftersättes körlag åliggande arbete, äger vägstyrelsen låta ombesörja

arbetet. Överskjuter kostnaden härför den ersättning, som skolat

tillkomma körlaget för arbetets utförande, är körlaget skyldigt att ersätta

skillnaden.

Har medlem av körlaget eftersatt det å honom enligt 10 § belöpande

arbete och nödgas på grund därav annan medlem i körlaget till

vägdistriktet utgiva ersättning, äger denne att av den försumlige erhålla

gottgörelse härför.

14 §•

För ordnande av vinterväghållningen skola till snöploglag indelas

lämpligt belägna och i övrigt tjänliga jordbruksfastigheter. Varje snöploglag

skall därvid tilldelas viss vägsträcka med skyldighet för ploglaget

att, där vägstyrelsen ej jämlikt 20 § trätfat annan anstalt för

vinterväghållningens ombesörjande, därå fullgöra vinterväghållningen mot

ersättning på sätt nedan sägs.

Vid snöploglagsindelning skall iakttagas, att ploglagen fördelas så,

att de fastigheter, som därtill kunna anlitas, bliva i möjligaste mån lika

därtill nyttjade samt att ploglags vägsträcka förlägges så nära ploglagets

s. 11 Kontrollera mot PDF

KungI. Maj-.ts proposition nr 100.

11

fastigheter som möjligt. Besvär, som enligt vad nu är sagt vilar å

fastighet, åligger den, som hrukar fastigheten.

Förslag till snöploglagsindelning uppgöres av vägstyrelsen. Sedan

ägare och brukare av jordbruksfastigheter blivit å vederbörande kommunalstämmor

hörda över förslaget, verkställer Konungens befallningshavande

indelningen. Sådan indelning skall gälla tills vidare och intill

dess beslut om ny snöploglagsindelning blivit i laga ordning meddelat.

15 §.

De till samma snöploglag indelade fastigheter skola, där ej annorlunda

överenskommits, i det ploglaget åliggande arbete sinsemellan taga

del i förhållande till fastigheternas taxeringsvärden.

16 §.

Inom varje snöploglag skola medlemmarna sig emellan för minst

ett år i sänder utse en sriöplogfogde. Om valet skall underrättelse meddelas

vägstyrelsen. Underlåter ploglag att utse snöplogfogde eller kunna

ploglagets medlemmar ej enas i valet av sådan, skall snöplogfogde utses

av Konungens befallningshavande.

Snöplogfogde, som tjänstgjort i tre på varandra följande år, är ej

skyldig att ånyo emottaga befattningen, förrän ytterligare tre år förflutit.

Snöplogfogden åligger att övervaka, det vinterväghållningen behörigen

fullgöres, samt att för sådant ändamål vid inträffande behov utfärda

uppbåd till ploglaget att verkställa erforderligt arbete, vilket uppbåd

medlemmarna äro skyldiga att sinsemellan fortskaffa.

Snöplogfogde tillkommer att uppbära och mellan ploglagets medlemmar

fördela den till ploglaget för dess vinterväghållning utgående

ersättning.

17 §.

Vägstyrelsen skall söka träffa överenskommelse med ploglag angående

beloppet av ersättningen för den ploglaget åliggande vinterväghållningen.

Därest av vägstyrelsen ej yrkas, att sådan ersättning skall

utgå i mån av utfört arbete, skall ersättningen på en gång bestämmas

för en tid av fem år, såvitt enighet ej vinnes om längre tid, dock högst

tio år, att årligen utgå med belopp, som med avseende å den ploglaget

tilldelade vägsträckans längd och beskaffenhet finnes skäligt.

Kan överenskommelse ej träffas angående ersättningens belopp,

skall tvisten avgöras av gode män på sätt i 1 kap. 15 § sägs.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

18 §.

Har ersättning för vinterväghållning blivit bestämd för viss period

och inträda därunder väsentligen förändrade förhållanden i avseende å

sådan väghållning, må Konungens befallningshavande på vederbörandes

framställning förordna, att ny fastställelse av den till ploglag utgående

ersättningen skall äga rum utan att periodens utgång avvaktas.

19 §.

Eftersättes snöploglags vinterväghållning, äger vägstyrelsen låta på

lämpligt sätt avhjälpa bristerna. Kostnaden härför skall av den försumlige

gäldas, därest ersättning för vinterväghållningen utgår med visst

årligt belopp, i dess helhet, men eljest allenast i den mån kostnaden

överskjuter den ersättning, som skolat tillkomma den försumlige för arbetets

utförande.

20 §.

Kan inom någon ort vinterväghållning ‘lämpligare besörjas genom

annan anordning än snöploglag, äger vägstyrelsen därom träffa anstalt.

3 kap.

Om ödebygdsräg.

1 §•

Uppstår fråga om anläggning av ödebygdsväg, skall, efter det förberedande

plan och kostnadsförslag uppgjorts samt vägstyrelsen och

vederbörande kommunalstämmor blivit i ärendet hörda, Konungens befallningshavande

pröva, huruvida den tillämnade vägen är att hänföra

till ödebygdsväg.

I samband med denna prövning äger Konungens befallningshavande

ålägga vägdistriktet att, om företaget kommer till stånd, lämna

bidrag till vägens byggande med visst belopp i penningar. Bidraget må

i allmänhet icke sättas högre än till en sjättedel av beräknade kostnaden

för företaget.

2 §.

Huruvida väg, som Konungens befallningshavande prövat vara att

hänföra till ödebygdsväg, skall byggas eller ej, därom bestämmes i den

ordning, som är eller må varda föreskriven i fråga om beslut rörande

användningen av statsanslag till sådana vägföretag.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:Is proposition nr 100.

3 §•

Anläggning av ödebygdsväg sker genom statens försorg.

Ödebygdsväg skall till byggnadssättet vara av så enkel beskaffenhet,

som kan vara förenlig med vägens ändamål.

4 §•

När anlagd ödebygdsväg vunnit nödig stadga och fasthet, skall

vägen övertagas till underhåll av vägdistriktet. Intill dess så skett, har

distriktet ej annan förpliktelse med avseende å vägens byggande än i

1 § är sagt, ej heller skyldighet att deltaga i vägens underhåll den

tid mark är bar.

Om vägens övertagande till underhåll av vägdistriktet meddelar

Konungens befallningshavande, efter verkställd utredning, beslut att tillämpas

från utgången av det år, då beslutet vunnit laga kraft. Från samma

tid skall vad i 2 kap. stadgas om byggande och underhåll av landsväg

i tillämpliga delar gälla med avseende å ödebygdsvägen, dock med iakttagande

av vad i 5 § stadgas.

5 §•

Uppstår fråga om omläggning av ödebygdsväg, skall Konungens

befallningshavande pröva, huruvida omläggningen länder det allmänna

till gagn, nch skola i övrigt, evad vägen är övertagen till underhåll av

vägdistriktet eller ej, bestämmelserna i 1—4 §§ äga motsvarande tillämpning.

6 §•

Vad i 2 kap. stadgas angående vinterväghållning skall äga tillämpning

med avseende å ödebygdsväg, ändå att vägen ännu icke blivit

övertagen till underhåll av vägdistriktet.

4 kap.

Om förvaltningen och bestridandet av kostnaderna för vägväsendet.

1 §•

Om vägdistriktets gemensamma angelägenheter, såvitt desamma icke

tillhöra offentlig myndighets ämbetsåtgärd, tillkommer det landstinget att

rådslå och besluta; dock må ej i landstingets överläggningar och beslut

rörande dylik angelägenhet deltaga ombud från landstingsområdets städer.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

2 §.

För varje vägdistrikt skall finnas en vägstyrelse, bestående av

minst fem ledamöter jämte lika antal suppleanter. Av dessa förordnas

en ledamot jämte suppleant för honom av Konungens befallningshavande

för fyra år i sänder. De övriga väljas av landstinget för en tid av fyra

år, räknade från och med den 1 januari året näst efter det, då valet

skett; dock skall, när val sker första gången, halva antalet eller, om

detta icke är jämnt, det antal, som är närmast under hälften, utses för

allenast två år. Avgår vald ledamot eller suppleant under den för honom

bestämda tjänstgöringstid, skall fyllnadsvalet avse den tid, som för den

avgångne återstått.

I avseende å villkoren för valbarhet samt rättighet att avsäga sig

uppdraget skall vad om landstingsman finnes föreskrivet äga motsvarande

tillämpning beträffande de av landstinget utsedda ledamöterna och deras

suppleanter, dock må vad sålunda stadgats icke utgöra hinder för vägdirektörens

utseende till ledamot av styrelsen.

Vägstyrelsen utser inom sig ordförande och vice ordförande.

Distriktschefen i vederbörande väg- och vattenbyggnadsdistrikt eller

den tjänsteman, som av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i hans ställe

förordnas, är berättigad att övervara vägstyrelsens sammanträden och deltaga

i överläggningarna men ej i besluten samt att låta anteckna sin

mening till vägstyrelsens protokoll. I god tid före sammanträde bör

han erhålla uppgift å de ärenden, som därvid skola förekomma.

Även om vägdirektören icke är ledamot av vägstyrelsen, är han

skyldig närvara vid dess sammanträden med rätt att deltaga i överläggningarna

men ej i besluten samt att låta anteckna sin mening till vägstyrelsens

protokoll.

Det tillkommer landstinget att bestämma den ersättning, som må

utgå till de av landstinget utsedda ledamöterna för uppdragets fullgörande,

och äger av Konungens befallningshavande förordnad ledamot att

av vägdistriktet åtnjuta ersättning efter enahanda grunder.

3 §•

Såsom vägdirektör skall vägstyrelsen anställa en tekniskt utbildad

man, vilken helst bör hava fullgjort vad som fordras för vinnande av

anställning i väg- och vattenbyggnadsstaten.

Till biträde åt vägdirektören skall av vägstyrelsen anställas lämpligt

antal vågmästare. Därjämte må av vägstyrelse anlitas extra arbetsledare

och annan för vägväsendet behövlig arbetskraft.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

4 §•

Vägstyrelseu åligger att ombesörja väghållningens''utförande inom

vägdistriktet, att förvalta de för distriktets vägväsen avsedda medel, att

verkställa vederbörande myndighets och landstingets beslut rörande vägväsendet,

att för vägdistriktet utse god man i de fall, där sådan enligt

denna lag skall utses, ävensom att vidtaga övriga åtgärder, som jämlikt

lag eller författning ankomma på styrelsen.

5 §.

Där sådant finnes lämpligt, må landstinget för särskilda delar av

vägdistriktet (vägnämndsdistriht), vilkas omfattning landstinget äger bestämma,

utse vägnämnder att biträda vägstyrelseu, i den mån sådant

genom särskild instruktion eller annorledes åt vägnämnden uppdrages.

6 §•

Över vägdistriktets tillgångar och skulder ävensom inkomster och

utgifter skall vägstyrelsen låta föra räkenskaper, vilka avslutas för kalenderår.

Dessa räkenskaper och styrelsens förvaltning skola granskas av

tre revisorer, vilka jämte ett lika antal suppleanter varje år utses av

landstinget, och skola i avseende å granskningen samt den landstinget

tillkommande prövning av revisionsberättelsen bestämmelserna i förordningen

om landsting äga motsvarande tillämpning. I revisionen skall

deltaga ett av Konungens befallningshavande utsett ombud.

Det tillkommer landstinget att bestämma den ersättning, som må

utgå till de av landstinget utsedda revisorerna för uppdragets fullgörande,

och äger av Konungens befallningshavande utsett ombud att av

vägdistriktet åtnjuta ersättning efter enahanda grunder.

7 §.

Vad utöver de för vägdistriktet beräknade inkomster finnes erforderligt

för bestridande av dess utgifter, skall täckas genom vägskatt.

Vägskatten utgår efter vägfyrk av följande beskattningsföremål

sålunda:

1. All jordbruksfastighet, med det undantag, som nedan sägs,

påföres en vägfyrk för varje 100 kronor av taxeringsvärdet.

2. Frälseränta ävensom all annan fastighet,'' varför fastighetsbevillning

utgöres, påföres en vägfyrk för varje 200 kronor av taxeringsvärdet.

3. Inkomst, som uppgår till minst 1,000 kronor och varför bevillning

till staten utgöres, påföres en vägfyrk för varje 30 kronor av den

beskattningsbara andelen därav.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Vad som icke uppgår till hel vägfyrk bortfaller.

Äldre lotshemman skola, så länge de äro underkastade lotsningsskyldighet,

vara befriade från vägskatt.

8 §•

Varje år, efter det taxeringsnämndernas arbeten avslutats, skola

bäradsskrivarna före den 20 juni till vägstyrelsens ordförande insända på

årets taxering grundade uppgifter, vilka för varje särskilt slag av beskattningsföremål

summariskt angiva ej mindre de taxeringsvärden eller

beskattningsbara belopp, efter vilka vägskatt skall utgå, än även därå

belöpande antal vägfyrkar.

9 §•

Före den 10 juli varje år skall vägstyrelsen till Konungens befallningshavande

insända, jämte de i 8 § omförmälda uppgifter:

1. fullständig redovisning över föregående årets förvaltning;

2. revisorernas berättelse över granskningen av samma förvaltning;

3. styrelsens yttrande över anmärkningar, som må hava förekommit

vid granskningen;

4. ett på beräkning över vägdistriktets behållning vid löpande årets

slut samt dess utgifter och inkomster under näst följande år grundat

förslag till utgifts- och inkomststat för vägdistriktet under sistnämnda år.

Inom samma tid äger vägstyrelsen till Konungens befallningshavande

insända de övriga för landstinget avsedda framställningar och förslag,

vägstyrelsen aktar nödigt.

De i denna paragraf omförmälda handlingar skola av Konungens

befallningsbavande minst trettio dagar före landstingets början överlämnas

till landstingets ordförande.

10 §.

Landstinget skall, innan det åtskiljes, upprätta fullständig utgiftsocb

inkomststat för vägdistriktet för nästföljande år, och har därvid att

med ledning av de i 8 § omförmälda summariska uppgifter fastställa

den uttaxering för varje vägfyrk, som erfordras för skattebebovets fyllande.

11 §•

Vad om debitering, uppbörd och redovisning samt avkortning och

avskrivning av landstingsmedel är stadgat skall äga motsvarande tillämpning

beträffande vägskatt.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majtis proposition nr JOD.

17

12 §.

Till byggande av landsväg bidrager statsverket efter ty därom är

eller må varda särskilt bestämt.

13 §.

Till de särskilda vägdistrikten utgår årligen statsbidrag å sammanlagda

kostnaden för distriktets vägunderhåll och vinterväghållning under

nästföregående år, däri jämväl inbegripes all förvaltningskostnad, som

icke uppenbarligen avser byggande av väg, enligt följande grunder:

1. Kostnadssuminan delas med distriktets hela vägfyrktal enligt

nästföregående års taxeringslängder; det belopp, som därvid uppkommer,

bildar distriktets jämförelsetal.

2. Statsbidraget utgår sålunda:

a. Såsom grundbidrag lämnas 30 procent av distriktets kostnadssumma.

b. Överstiger distriktets jämförelsetal medeltalet av jämförelsetalen

för alla distrikt i riket, utgår utöver grundbidraget ett tilläggsbidrag

med belopp motsvarande för varje vägfyrk inom distriktet 40 procent

av skillnaden mellan distriktets jämförelsetal och nämnda medeltal.

3. I fråga om ödebvgdsväg utgår särskilt statsbidrag utöver vad

ovan angivits med 20 procent av distriktets kostnad under nästföregående

år för vägunderhåll och vinterväghållning å sådan väg.

14 §.

På Konungens prövning ankommer, huruvida och under vilka villkor

tillstånd må meddelas vägdistrikt till upptagande av avgifter för

begagnande av färjinrättning, som i denna lag avses.

5 kap.

Ordningsföreskrifter.

1 §■

I skogs- eller hagmark skall träd eller buske, som med någon gren

skjuter in över vägområdets gräns, genom jordägarens försorg kvistas.

Är för vägs upptorkande eller för erhållande av fri utsikt över

vägbanan erforderligt, att träd eller buske borthugges eller att träd, i

annat fall än i första stycket sägs, kvistas, skall jordägaren ock vara skyl
Bihang

till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 88 höft. (Nr 100.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Alaj:ts proposition nr 100.

dig att, efter anmaning av vägstyrelsen, därom besörja; dock må han, där

åtgärden vidtages annorstädes än i skogs- eller hagmark, av vägdistriktet

njuta skälig ersättning för skadan. Kan överenskommelse ej träffas angående

ersättningens belopp, skall tvisten avgöras av gode män på sätt

i 1 kap. 15 § sägs.

På Konungens befallningshavande ankommer att i särskilda fall

efter omständigheterna pröva, huruvida befrielse från jordägaren enligt

denna paragraf åliggande skyldighet att borthugga eller kvista träd eller

buske må äga rum.

Underlåter jordägare efterkomma anmaning att vidtaga åtgärd,

varom i första eller andra stycket sägs, äger Konungens befallningshavande

förelägga honom viss tid att fullgöra den åtgärd, varom fråga

är, vid äventyr att den eljest vidtages på hans bekostnad.

2 §•

Utan Konungens befallningshavandes tillstånd må ej utmed väg

uppföras byggnad på mindre avstånd än nio meter från vägbanans mitt;

dock äger detta stadgande icke tillämpning å bebyggande av område, för

vilket stadsplan fastställts.

Utmed väg må ej heller inom nämnda avstånd utan Konungens

befallningshavandes tillstånd förekomma upplag eller vidtagas andra anordningar,

som hindra vägens avvattning eller fri utsikt över vägbanan.

3 §.

Utmed väg må ej upptagas grop eller grav av beskaffenhet att

för vägens bestånd medföra fara.

4 §•

Väg må ej inkräktas genom upplag av andra ämnen än sådana,

som oundgängligen erfordras för vägens underhåll; och må ej heller

dessa så uppläggas, att samfärdseln därigenom försvåras eller vägens

avvattning hindras.

5 §•

Å landsväg må ej uppsättas grind; dock må Konungens befallningshavande

i undantagsfall, när synnerliga skäl därtill äro, tillåta uppsättande

av grind å landsväg med allenast ringa samfärdsel.

Finnes eljest å landsväg grind, skall den borttagas; dock må

Konungens befallningshavande, därest grinden prövas vara till allenast

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj;ts proposition nr 100.

19

ringa men för samfärdseln och dess borttagande skulle vålla jordägare

synnerlig olägenhet, efter jordägarens framställning medgiva, att grinden

tills vidare eller under viss tid bibehålies.

Om borttagande av grind efter ty nu är stadgat åligger det grindägaren

att draga försorg. Gör han det ej, äger Konungens befallningshavande

förelägga honom att inom viss tid borttaga grinden, vid äventyr

att det eljest varder verkställt på hans bekostnad.

Grind skall hållas avlyftad under den tid av året, som Konungens

befallningshavande genom allmän kungörelse bestämmer.

Vad i denna paragraf är föreskrivet skall icke äga tillämpning

beträffande grind, där väg korsas av järnväg, spårväg eller vattenväg.

6 §.

Hjulring å arbetsåkdon, som användes å väg, skall hava en bredd

av minst åtta centimeter. Överstiger belastningen å hjulet 400 kilogram,

skall bredden ökas med en centimeter för varje överskjutande fullt eller

påbörjat hundratal kilogram av hjulets belastning.

Finnes inom något vägdistrikt eller del därav större minimibredd,

än nu sagts, böra stadgas, äger Konungens befallningshavande på framställning

av landstinget därom förordna. Dagen för förordnandets ikraftträdande

skall bestämmas på sådant sätt, att vederbörande trafikanter

erhålla det rådrum, som i varje fall kan anses nödigt.

För särskilt fall må Konungens befallningshavande lämna tillstånd

att å väg framföra arbetsåkdon med mindre hjulringsbredd än föreskrivet är.

Hjulring må ej vara kullrig eller hava tvärlister, framskjutande

bulthuvuden eller andra ojämnheter, av vilka vägen kan skadas.

7 §•

Efter vägstyrelsens hörande må Konungens befallningshavande beträffande

viss vägsträcka förordna, att fordon med sådan tyngd, att dess

framförande å vägen är ägnat att medföra fara för vägens bestånd eller

särskild olägenhet i avseende å dess underhåll, icke eller allenast viss tid

av året må framföras å vägen, ändå att fordonets hjulringsbredd står i

överensstämmelse med gällande föreskrifter.

Den tid mark är bar må ej å väg släpas timmer, tyngre redskap

eller annat, varav vägen kan skadas; dock ankommer på Konungens

befallningshavande att efter omständigheterna pröva, huruvida och på

vilka villkor undantag från denna bestämmelse må äga rum.

,

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kung 1. Majits proposition nr 100.

B §•

I de avseenden, varom förmäles i 6 § och 7 § första stycket, är

beträffande automobil särskilt stadgat.

6 kap.

Tillsyn å väghållningen.

1 §■

Vägväsendet står under Konungens befallningshavandes vård och

inseende. Befallningshavanden tillkommer förty att övervaka väghållningens

behöriga fullgörande '' samt att vidtaga därför nödiga åtgärder,

allt i enlighet med vad i denna lag eller särskilda författningar närmare

stadgas.

Vid behandling av vägväsendet rörande frågor äger Konungens

befallningshavande såsom sakkunnig anlita distriktschefen i vederbörande

väg- och vattenbyggnadsdistrikt eller den tjänsteman, som av väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen i hans ställe förordnas.

Vid utövande av den Konungens befallningshavande åliggande

tillsyn över väghållningen biträdes befallningshavanden av vederbörande

landsfiskaler.

2 §•

Yppas brist i vägunderhåll eller vinterväghållning och varder ej efter

tillsägelse av vederbörande landsfiskal bristen ofördröjligen botad, skall

denne genast anmäla förhållandet hos Konungens befallningshavande,

som förelägger vederbörande viss tid, inom vilken rättelse skall hava

skett vid äventyr, om den tid försittes, att bristen varder på hans bekostnad

avhjälpt.

3 §•

Den allmänna tillsynen över att väghållningen utföres på ett i tekniskt

avseende tillfredsställande sätt utövas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

vilken har att meddela de anvisningar i avseende å väghållningens

utförande samt framställa de anmärkningar, vartill omständigheterna

kunna giva anledning. Föranleder anmärkning ej rättelse, har vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen att anmäla förhållandet hos Konungens be,- fallningshavande, som äger att vid lämpligt äventyr förelägga vederbö - rande att vidtaga de åtgärder, vilka kunna finnas erforderliga.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

21

7 kaj).

Ansvarsbestiimruelser sA, ock angående fullföljd av talan.

1 §•

Underlåter medlem av körlag att utföra å honom jämlikt 2 kap.

10 § belöpande arbete, eller eftersätter snöplogfogde vad honom enligt 2

kap. 16 § tredje stycket åligger, eller underlåter medlem av snöploglag

att fortskaffa snöplogfogdes uppbåd eller att sådant uppbåd hörsamma,

höte från och med 10 till och med 100 kronor.

Förseelse mot föreskrifterna i. 5 kap. 2, 3 och 4 §§ samt 5 § första

och fjärde styckena ävensom 6 och 7 §§ eller mot förordnande, som meddelats

med stöd av någon av sistnämnda två paragrafer, straffes med

böter från och med 10 till och med 200 kronor. Lag samma vare, där

jordägare oaktat erhållen anmaning underlåter att vidtaga åtgärd, som i

.5 kap. 1 § första stycket sägs.

2 §.

Begås förseelse mot föreskrifterna i 5 kap. 6 och 7 §§ eller mot

förordnande, som meddelats med stöd av någon av dessa paragrafer, med

husbondes vetskap av hans hustru, husfolk eller i hans arbete antagen

person, ansvare husbonden därför liksom vore förseelsen begången av

honom själv.

Därest någon under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse,

varom nu är sagt, fortsätter samma förseelse, skall han för varje gångstämning

härför utfärdats och delgivits fällas till de böter, som för förseelsen

äro stadgade.

3 §•

Till böter enligt denna lag må ej dömas, om å förseelsen följer

straff enligt allmän lag.

4 §•

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas

enligt allmänna strafflagen.

5 §•

Över Konungens befallningshavandes beslut i fråga, som i denna

lag omförmäles, må klagan hos Konungen i vederbörande statsdepartement

föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ls proposition nr 100.

8 kap.

Övergångsbestämmelser.

1 §•

Denna lag skall, såvitt ej nedan annorlunda stadgas, lända till

efterrättelse från och med den 1 januari 1925.

2 §.

Yägstyrelse skall utses första gången under år 1923 samt träda i

verksamhet med 1924 års ingång; och skall den häradsskrivare jämlikt

4 kap. 8 § åliggande skyldigheten att före den 20 juni till vägstyrelsens

ordförande insända i nämnda lagrum avsedda summariska uppgifter inträda

år 1924. I enlighet med denna lags bestämmelser skall landstinget

under år 1924 fastställa utgifts- och inkomststat för vägdistriktet för

följande år samt bestämma det belopp, vilket år 1924 skall uttaxera^

såsom vägskatt. Samma år skola ock utses revisorer till granskning av

vägstyrelsens förvaltning under år 1924. Skyldighet att enligt denna

lags bestämmelser erlägga vägskatt skall även inträda år 1924; och skall

vad i denna lag är stadgat om debitering och indrivning av vägskatt

samtidigt träda i tillämpning.

s ^ §•

I god tid före den 1 november 1924 skall Konungens befallningshavande

i enlighet med denna lags föreskrifter verkställa indelning av

jordbruksfastigheter till körlag och snöploglag.

4 §•

Hittills varande väghållningsdistrikts tillgångar och förpliktelser

skola från och med den 1 januari 1925 övertagas av det nya vägdistrikt,

i vilket det äldre distriktet uppgått.

Finnes äldre väghållningsdistrikt under de tre åren närmast före

denna lags ikraftträdande hava upplånat medel till bekostande av utgifter,

som skäligen bort täckas genom utdebitering av vägskatt, eller

genom underlåtenhet att verkställa skälig utdebitering av sådan skatt

föranlett, att fonderade medel förbrukats, eller på annat sätt förorsakat,

att det nya vägdistriktet vid övertagande av det äldre distriktets tillgångar

och förpliktelser lider förfång, äger Konungens befallningshavande

ålägga distriktet att lämna det nya vägdistriktet skälig gottgörelse.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungi. Maj:ts proposition nr 100.

Vägstyrelse i äldre distrikt skall så snart ske kan och senast den

1 juli 1925 till vägstyrelsen i det nya distriktet avgiva fullständig redovisning

för förstnämnda distrikts ekonomiska ställning vid utgången av

år 1924.

5 §•

Den av vägstyrelse i äldre distrikt under år 1924 utövade förvaltning

skall granskas och fråga om ansvarsfrihet därför behandlas i

den ordning, som stadgas i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet. Nämnda lag skall efter den nya

lagens ikraftträdande även äga tillämpning, i den mån sådant är nödigt

för fullgörande av förpliktelse, som jämlikt 4 eller 6 § kan för det äldre

distriktet uppkomma gentemot det nya vägdistriktet; dock skola för sådant

ändamål erforderliga medel utdebiteras å samtliga vägfyrkar i det äldre

distriktet till lika andel för en var av dem.

•

6 §.

Vid 1925 års ingång skall det nya vägdistriktet övertaga samtliga

vägar inom distriktet, som då äro föremål för allmänt underhåll, och

skola dessa därvid vara försatta i laggill skick. Finnes brist, som blivit

antecknad vid under år 1924 hållen vägsyn eller vars bättrande efter

sådan vägsyn i vederbörlig ordning påkallats, icke vara avhjälpt vid

vägens övertagande, och skola icke, jämlikt 7 §, äldre lags bestämmelser

angående tillsyn å väghållningen tillämpas, äger vägstyrelsen i det nya

vägdistriktet låta avhjälpa bristen på den försumliges bekostnad.

7 §•

De, som jämlikt 7 § i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet äro förpliktade till vägunderhåll

in natura, skola under åren 1925 och 1926 vara skyldiga att, om det

nya vägdistriktet så fordrar, fortsätta att utföra det vägunderhåll, som

dittills ålegat dem, mot erhållande av det belopp, vartill underhållskostnaden

bestämts av den i IV kap. i nämnda lag omförmälda nämnd.

Det nya vägdistriktet skall dock, utan att anlita berörda sätt att få

vägunderhållet utfört, ombesörja vägunderhållet: från 1925 års ingång å

minst en tredjedel av distriktets indelade vägar och från 1926 års

ingång å ytterligare minst hälften av återstående indelade vägar i distriktet..

Beträffande tillsyn å vägunderhåll, som utföres jämlikt första punkten

i första stycket, ävensom i fråga om påföljd för underlåtenhet att

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

fullgöra sådant underhåll skola äldre lags bestämmelser fortfarande äga

tillämpning.

Finnes, då vägunderhåll upphör att utföras jämlikt bestämmelserna

i första punkten i första stycket, att brist, som blivit antecknad

vid senast hållna vägsyn eller vars bättrande efter sådan vägsyn i vederbörlig

ordning påkallats, icke blivit avhjälpt, äger vägstyrelsen i det nya

vägdistriktet låta avhjälpa bristen på den försumliges bekostnad.

8 §.

Vid behandling av frågor om byggande av väg, vilka vid 1925 års

ingång äro beroende på Konungens befallningshavandes prövning, skall

därefter denna lag i tillämpliga delar lända till efterrättelse med iakttagande,

ifall fråga är om anläggning av ny väg, därav, att landstinget eller

dess förvaltningsutskott samt, om vederbörande vägstämma icke blivit

hörd i ärendet, jämväl ortsbefolkningen städse skall lämnas tillfälle att

yttra sig. • .

9 §.

. Till grund för beräkning av det till vägdistrikt jämlikt 4 kap. 13 §

för år 1925 utgående statsbidrag skola läggas de under år 1924 bestridda

kostnaderna för vägunderhåll och vinterväghållning jämte det belopp,

varmed kostnaderna för enahanda ändamål under år 1925 upptagits i av

vederbörande landsting för sistnämnda år fastställd stat, men skall,

sedan de verkliga kostnaderna för detta år blivit kända, beräkningen i

enlighet därmed jämkas samt erforderlig rättelse äga rum.

10 §.

Väg- och bropenningar, där de hittills av vägfarande erlagts, skola

upphöra, då sådant kan ske utan förnärmande av någons enskilda rätt.

11 §•

Finnes kassa samlad för byggnad eller underhåll av bro eller färja,

som övertages till underhåll av vägdistriktet, och har den bildats genom

sammanskott av väghållningsskyldiga, äge de att däröver förfoga. I

annat fall skall den överlämnas till vägdistriktet.

12 §.

De i 5 kap. 6 § meddelade bestämmelser om hjulringsbredd skola

träda i kraft den 1 januari 1930. Från och med samma dag skola upp
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kutigl. MajUs proposition nr 100.

höra att gälla dels lagen den 28 juni 1907 om bredden av hjulringar

ä arbetsåkdon på landet dels de med stöd av sistnämnda lag utfärdade

förordnanden.

13 §.

Såvitt här ovan icke annorlunda stadgats, skola dels lagen den

23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet

jämte däri sedermera gjorda ändringar och tillägg, dels lagen den 13

juni 1919 om ödebygdsvägar, dels ock alla övriga stadganden, som strida

mot denna lag, upphöra att gälla den 1 januari 1925; dock skall vad i

62 § förstnämnda lag finnes föreskrivet rörande befogenhet för Konungens

befallningshavande att medgiva användande av överskott i vägkassa upphöra

att gälla redan i och med denna lags utfärdande.

Ej må efter denna lags utfärdande meddelas förordnande om ny

vägdelning enligt 36 § i lagen den 23 oktober 1891 angående vägfiåliningsbesvärets

utgörande på landet. Är vid nämnda tid dylik förrättning,

om vilken förordnande tidigare givits, ännu icke avslutad, varde

vidare åtgärd för förrättningens fortsättande inställd.

14 §.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,

som ersättes genom bestämmelse i denna lag, skall denna i stället

tillämpas.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 saml. 88 käft. {Nr 100.)

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Utdrag av protokollet över kommunikationsårenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

22 december 1921.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden

Lindqvist, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson, Åkerman,

Linders, Schlyter, Örne.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet

anför chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Örne, följande:

På grund av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 september 1911

tillkallades av chefen för finansdepartementet sakkunniga med uppdrag

att verkställa utredning angående de åtgärder, som kunde finnas nödiga

för åvägabringande av en jämnare fördelning av väghållningsbesväret,

samt att utarbeta förslag till därav föranledda ändringar i väglagen

m. in. ävensom att i samband därmed underkasta väglagstiftningen revision

jämväl i vissa andra avseenden. Dessa sakkunniga, den s. k.

vägkommissionen, voro generaldirektören Hj. Nehrman, ordförande, landskamreraren

G. V. Eiserman, numera majoren Ingemar Petersson och

revisionssekreteraren friherre P. M. af Ugglas. Vägkommissionen avgav

dels den 15 december 1916 förslag till lag om allmänna vägar på landet,

dels den 31 oktober 1917 förslag till lag om vägkommunal styrelse på

landet, dels ock sistnämnda dag förslag till övergångslag till bägge lagarna.

Efter det i infordrade utlåtanden över förslagen ett flertal anmärkningar

framställts mot desamma, ansågs nödvändigt, att före frågans

framläggande för riksdagen en förnyad granskning och omarbetning av

förslagen komme till stånd genom särskilda sakkunniga. Enligt Kungl.

Maj:ts bemyndigande den 24 augusti 1920 tillkallades för sådant ändamål

av dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet följande sakkunniga,

nämligen landshövdingen L. Reuterskiöld, ordförande, numera

landshövdingen greve Axel Mörner, överstelöjtnanten i väg- och vattenbyggnadskåren

Fr. Enblom, ledamoten av riksdagens första kammare

Johan Nilsson i Skottlandshus samt ledamöterna av riksdagens andra

kammare C. J. Johansson i Uppmälby och Johan Rehn i Hissjö.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

27

Dessa sakkunniga, i det följande benämnda väg sakkunniga, avgåvo

den 10 augusti 1921 betänkande med förslag till lag om allmänna vägar

j)å landet jämte därmed sammanhängande författningar.

Vid betänkandet voro fogade särskilda yttranden av ledamöterna

Enblom, Johansson och Relin.

Över de vägsakkunnigas betänkande hava infordrade utlåtanden

avgivits av samtliga länsstyrelser och landsting, kammarkollegium, vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen efter distriktstjänstemännens hörande, svenska

stadsförbundet och svenska vägföreningen, varjämte ett flertal andra

yttranden i ärendet inkommit.

I likhet med såväl vägkommissionen som de vägsakkunniga anser jag

bristerna i nu gällande väglagstiftning vara så betydande, att tillfredsställande

resultat icke kan vinnas allenast genom partiella förändringar av

denna lagstiftning. De vägsakkunnigas förslag synes även efter vissa jämkningar

vara ägnat att avhjälpa det trängande behovet av förändrade bestämmelser

å ifrågavarande område. Jag skall nu till en början till behandling

upptaga huvudprinciperna i detta förslag för att sedermera i

korthet beröra de särskilda bestämmelserna i förslaget, i den mån framställda

anmärkningar eller andra omständigheter därtill föranleda.

En av de betydelsefullaste frågorna vid utformandet av den nya

väglagen är bestämmandet av väghållningsdistriktens omfattning. Å ena

sidan måste distrikten hava en jämförelsevis betydande storlek för att

vinna så stor utjämning som möjligt av de allmänt överklagade olikheterna

i väghållningsbesvärets fördelning. Å andra sidan får det ej förbises,

att om väghållningsdistrikten göras alltför stora, fara förefinnes

för att administrationen skall sakna tillbörlig kontakt med ortsbefolkningen.

Den fullständigaste utjämningen skulle uppenbarligen vinnas genom

hela det allmänna vägväsendets övertagande av staten, och förslag därom

hava även flera gånger väckts.

Vägkommissionen, som till granskning upptagit de olika möjligheterna

till distriktsindelning, har icke ansett sig kunna förorda sådant

övertagande. De av kommissionen anförda skälen kunna i korthet sammanfattas

sålunda: Det vore väl obestridligt, att de allmänna vägarna i

betydande mån tillgodosåge statens intressen, men det måste dock fasthållas,

att till varje allmän väg i främsta rummet knöte sig ett lokalt

intresse. Till följd av järnvägarnas och vattenvägarnas utveckling hade

betydelsen av de allmänna vägarna alltmer lokaliserats. Deras ursprungliga

uppgift att förmedla den genomgående person- och godstrafiken till
-

Väg-liällningsdistriktens

omfattning.

Vägväsendets

övertagande

av

staten.

Vägkommis
sionen.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

De vägsakkunniga.

Myndigheter

och korporationer.

Departe
mentschefen.

hörde i stort sett en förgången tid. Den ökade användningen av automobiler

syntes icke kunna förändra detta förhållande. Overtoge staten

hela det allmänna vägväsendet, skulle det krävas en alltför omfattande,

tung och dyrbar förvaltningsapparat. Det vore en gammal erfarenhet,

att arbeten ställde sig jämförelsevis kostsamma, när de skulle utföras

för statens räkning. Svårigheter att för skäligt pris erhålla entreprenader

skulle säkerligen yppa sig i högre grad för staten än för mindre

distrikt. Efter vad kommissionen kunde finna, skulle kostnaderna för

statens handhavande av väghållningen bliva avskräckande stora. Statens

övertagande av väghållningen skulle medföra, att kostnaden för denna

täcktes på samma sätt som övriga statsutgifter. Bibehölles däremot väghållningsbesväret

som ett åliggande för lokala samfälligheter, bleve det

möjligt att såsom hittills tillämpa beskattningsprincipen: skatt efter intresse.

Denna princip framstode just i fråga om vägväsendet utan all

tvekan som den mest berättigade. Övertoges hela det allmänna vägväsendet

av staten, skulle jordbrukets vinst av reformen gå utöver skälighetens

gränser. Därtill komme, att; då i sådant fall städerna finge lika

med landsbygden deltaga i underhållet av de allmänna vägarna, rättvisan

krävde, att staten övertoge städernas väghållning och, åtminstone

delvis, deras gatuhållning, vilken betingade en kostnad, motsvarande

mer än hälften av utgifterna för hela landsbygdens allmänna väghållning.

De vägsakkunniga hava, i likhet med kommissionen och huvudsakligen

på de av densamma anförda skäl, funnit statens övertagande av det

allmänna vägväsendet icke kunna tillstyrkas.

Ej heller någon av de över förslaget hörda myndigheterna eller

korporationerna har förordat statens övertagande av den allmänna väghållningen.

De av kommissionen i förevarande hänseende anförda skäl synas

mig övertygande. Det förefaller uppenbart, att statens övertagande av

den allmänna väghållningen skulle medföra en tung förvaltningsapparat

och att väghållningen skulle såväl på grund härav som genom de ofta

nog överdrivna anspråk, som då antagligen skulle ställas på vägnätets

utsträckning och vägarnas beskaffenhet, bliva vida dyrare än om denna

väghållning ordnades som en kommunal angelägenhet. Den kommunala

förvaltningen synes ock kunna anordnas smidigare, under starkare kontakt

med ortsbefolkningen och med ett bättre tillgodogörande av erfarenheten

hos de gamla vägstyrelserna.

Givetvis kan det ordnas så, att staten direkt deltager i väghållningen

utan att dock övertaga byggande och underhåll av samtliga all
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

2!)

Kwrujl. Maj:ts proposition nr 100.

manna vägar i riket, och äro åtskilliga kombinationer därvid tänkbaraJag

får härutinnan hänvisa till vägkommissionens ingående utredning i

detta avseende. Lika med kommissionen och de vägsakkunniga finner

jag dylikt deltagande icke lämpligen böra äga rum.

Om man med hänsyn härtill alltså kan utgå från att den allmänna Lamlstingsväghållningen

icke bör handhavas av staten, har man först att avgöra, huru- °Xållnings9- vida såsom enhet för denna väghållning bör antagas landstingsområdet eller distrikt.

det nuvarande väghållningsdistriktet, i regel häradet, eller möjligen primärkommunen.

Det sista av dessa alternativ lärer av många skäl icke kunna

ifrågakomma. I detta sammanhang torde vara tillräckligt att framhålla, att,

om primärkommunen autoges till enhet för väghållningen, skulle man,

långt ifrån att vinna den önskade utjämningen i väghållningsbesvärets

fördelning, i stället öka de redan förefintliga ojämnheterna i detta avseende.

För ett bibehållande av häradet såsom väghållningsdistrikt skulle

kunna anses tala den omständigheten, att man i sådant fall skulle hava

en färdig organisation, vilken kunde förfoga över den erfarenhet i vägfrågor,

som de gamla vägstyrelserna förvärvat, samt vidare att distriktets

storlek icke utgjorde hinder för en ingående kännedom om ortsförhållandena

och att de svårigheter, som äro förbundna med övergången

till eu ny distriktsindelning, skulle undvikas. Utan att underskatta dessa

fördelar har jag dock, i likhet med vägkommissionen och de vägsakkunniga,

ansett, att, främst för vinnande av erforderlig utjämning av väghållningsbesväret,

till ekonomisk enhet för väghållningen bör väljas landstingsområdet.

På sätt kommissionen anfört, skulle härigenom vinnas eu

väsentlig utjämning av väghållningskostnaden. Därjämte torde det större,

mera bärkraftiga landstingsområdet vara bättre rustat än de nuvarande,

stundom svårt betungade väghållningsdistrikten att tillfredsställa

det alltmera trängande behovet av en förbättring av vägarna.

De avgivna yttrandena över kommissionens och de vägsakkunnigas förslag

utvisa även, att i detta avseende knappast någon meningsskiljaktighet

förefinnes.

Beträffande själva utförandet av väghållningen föreslog vägkommis-Primärkomsionen,

att vägunderhåll och vinterväghållning inom landstingsområdet Tetskrets''

skulle verkställas av mindre arbetskretsar, sammanfallande med primär- vägkommiskommunerna,

under ledning av särskilda kommunvägstyrelser. För denna sioneD.

väghållning skulle primärkommunerna erhålla ersättning av landstingsdistriktet,

ifråga om vägunderhållet efter uppskattning och för vinterväghållningen

efter kommunernas verkliga kostnader därför. Därest

landstinget så beslutade, skulle emellertid vägunderhåll å viss väg eller

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

De vägsakkunniga

m. fl.

Departe
mentschefen.

Häradet

arbets
krets.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 100.

vägsträcka kunna utföras direkt av landstingets vägstyrelse. Även länsstyrelsen

skulle i visst fall kunna ålägga landstinget att till underhåll

övertaga vägsträcka, som eljest skolat underhållas av kommun. Alla

vägbyggnad sarbeten skulle utföras direkt av landstingets vägstyrelse.

Landstingsdistriktets kostnader för vägbyggnad samt utbetalta ersättningar

till primärkommunerna för vägunderhåll och vinterväghållning ävensom

distriktets övriga utgifter skulle täckas genom vägskatt.

Såväl de vägsakkunniga som åtskilliga över vägkommissionens förslag

hörda myndigheter och korporationer hava funnit sig icke kunna

biträda kommissionens förslag i denna del.

Även jag finner berörda förslag icke vara att förorda. Systemet

synes icke kunna hos primärkommunerna framkalla intresse för en god

väghållning. Även om sådant intresse förefunnes, skulle det för mindre

bärkraftiga kommuner ofta ställa sig svårt att anskaffa de för ett rationellt

vägunderhåll nödiga redskapen. Vanskligt synes ock vara att i

detta avseende lita på den av kommissionen antydda utvägen att olika

kommuner kunna sammansluta sig till kommunalförbund. Ej heller kan

man förbise svårigheten att inom varje kommun uppbringa en fullgod

vägstyrelse. I de yttranden, som avgivits över de vägsakkunnigas förslag,

har ej heller i något fall ifrågasatts att härutinnan följa vägkommissionens

förslag.

Om således möjligheten att anlita primärkommunerna som arbetskretsar

får anses utesluten, får man därnäst taga i övervägande, huruvida

icke det nuvarande väghållningsdistriktet, i regel häradet, bör tagas

till arbetskrets. Visserligen finner jag detta alternativ vara vida att föredraga

framför kommissionens förslag, men har jag dock icke kunnat ansluta

mig därtill. "Om kommissionens förslag icke underginge annan förändring

än att häradet toges till arbetskrets i stället för primärkommunen,

skulle värdet av arbetskretsens vägunderhåll uppskattas och arbetskretsen

av landstingsområdet erhålla ersättning i enlighet därmed. Erfarenheten

har emellertid lärt, att en uppskattning, även om den förrättas

med tillbörlig noggrannhet, icke kan giva en trogen bild av de verkliga

förhållandena. Särskilt vid förrättningar av sådan omfattning, varom

här är fråga, är det icke möjligt att rätt uppskatta alla de på frågans

bedömande inverkande faktorerna. Uppskattningen kommer ofta att för

de närmast intresserade få ett drag av godtycke. Därtill kommer, att

på grund av ändrade priser och trafikförhållanden en från början riktig

uppskattning hastigt kan bliva missvisande. För att såvitt möjligt avhjälpa

denna olägenhet har kommissionen föreslagit, att uppskattning

skulle äga rum vart femte år. Klart är dock, att bäst vore, om man

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. MajUs proposition nr lOt).

31

kunde undvika dessa tidsödande, dyrbara och besvärliga förrättningar.

Ett än viktigare skid mot den föreslagna anordningen synes dock vara,

att en av huvudanmärkningarna mot användandet av primärkommunen

som arbetskrets kvarstår, jämväl om häradet blir arbetskrets. Då häradet

skulle få ersättning för vägunderhållet allenast efter uppskattade

värdet därav, skulle det nämligen i så hög grad ligga i häradets intresse

att dess vägunderhåll bleve så billigt som möjligt, att vägarnas beskaffenhet

kunde bliva lidande därpå. Den ifrågasatta anordningen synes

därför ägnad att i viss mån motverka ernåendet av ett förbättrat vägunderhåll.

De vägsakkunniga hava för sin del förordat, att landstingsområdet Landstingsicke

blott göres till ekonomisk enhet för väghållningen utan även får^otukomomhändertaga

själva utförandet av väghållningen. De fördelar, som miste enhet

enligt de sakkunnigas mening härigenom skulle vinnas, vore bland annat arbetskrets.

följande: Utjämningen av väghållningsbesväret bleve effektivare än enligt De yä k_

vägkommissionens förslag. Då all väghållning skulle utföras genom lands- kunnig»,

tingsvägstyrelsens försorg, bleve primärkommunernas befattning med vägväsendet

obehövlig. Uppskattningen av vägunderhållet samt därmed förbundna

kostnader och övriga nackdelar skulle försvinna. De för väghållningen

erforderliga medlen skulle utdebiteras såsom landstingsvägskatt

och ingå direkt i landstingsvägkassan. På grund av landstingsområdets

större ekonomiska bärkraft skulle möjlighet förefinnas att anskaffa för ett

rationellt vägunderhåll nödiga redskap och att åstadkomma ett gott vägunderhåll.

Även vägkommissionen har haft sin uppmärksamhet fästad vid den Vägkommismöjligheten,

att väghållningens utförande inom landstingsområdet kunde sionei1''

överlämnas åt landstingsförvaltningen, men har ansett sådant icke vara

tillrådligt. Enligt kommissionens förmenande skulle nämligen en dylik

anordning ur förvaltnings- och kostnadssynpunkt kunna bliva förenad

med svårigheter av samma art, som anförts i fråga om vägväsendets

övertagande av staten, visserligen naturligtvis i motsvarande mindre

skala men dock alltid avsevärda.

I de avgivna yttrandena har de vägsakkunnigas förslag i denna Myndigheter

del vunnit allmänt gillande. Endast i något undantagsfall har det nu- ochtio“re?ora~

varande väghållningsdistriktet förordats såsom arbetskrets.

De vägsakkunnigas förslag synes även mig erbjuda eu lycklig lös- Departening

av förevarande fråga. Vad de av vägkommissionen befarade för- ®eenf^''

valtningssvårigheterna angår, så har det redan nu i ett flertal fall förekommit,

att all väghållning inom de nuvarande väghållningsdistrikten

övertagits av vägkassan. Att märka är, att sådant företrädesvis ägt rum

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj ds proposition nr 100.

i de stora norrländska väghållningsdistrikten. Då i nämnda fall de nuvarande

vägstyrelserna till och med utan stöd av lagstiftningen lyckats

att till de väghållningsskyldigas tillfredsställelse ombesörja vägunderhållet,

torde det med visshet kunna antagas, att landstingsområdets förvaltningsorgan

med dess större resurser skall kunna gå i land med sin uppgift.

Landstingsområdenas storlek torde ej heller lägga hinder i vägen för ett

lämpligt ordnande av förvaltningen. Jag har härvid utgått från att

landstingets vägstyrelse skall stå i nära beröring med ortsbefolkningen i

väghållningsdistriktets olika delar. Måhända skall det, särskilt i större

landstingsområden, befinnas nyttigt att, såsom av de vägsakkunniga ifrågasatts,

inom vissa härad bilda en s. k. vägnämnd för att i förekommande

fall biträda vägstyrelsen. Till ledamöter i en dylik vägnämnd läge det

närmast till hands att utse de lämpligaste bland de gamla vägstyrelsernas

ledamöter. På olika orter kunna emellertid andra anordningar finnas

lämpligare. En av de största fördelarna av att göra väghållningen

till en kommunal uppgift är just den, att härigenom kan lämnas möjlighet

för en smidigare anpassning efter de föreliggande förhållandena. Att

hindra en sådan anpassning genom tvingande föreskrifter bör i möjligaste

mån undvikas. De riktlinjer för inrättande av vägnämnder, vilka jagämnar

föreslå och till vilka jag i annat sammanhang skall återkomma,

hava därför givits sådan avfattning, att de icke torde lägga hinder i vägen

för landstingets rörelsefrihet.

Det har visserligen stått ''klart, att vid en oförmedlad övergång

till det nu föreslagna systemet vissa svårigheter kunna uppstå.

Genom de föreslagna övergångsbestämmelserna torde emellertid faran

härför vara i väsentlig grad undanröjd. Sedan organisationen väl blivit

genomförd och någon tid varit i verksamhet, finnes enligt min mening

ingen anledning antaga annat än att den skall fungera tillfredsställande.

De av vägkommissionen antydda farhågorna för att kostnaderna för

väghållningen skola bliva avsevärt större, om denna ombesörjes av landstingets

förvaltningsorgan i stället för av kommunerna, kan jag icke dela.

Sannolikheten synes tala för, att administrationskostnaderna enligt kommissionens

system icke skulle bliva lägre, helst ersättningen till de många

kommunvägstyrelserna skulle komma att uppgå till avsevärda belopp.

Det torde nämligen knappast vara möjligt att inom varje kommun uppbringa

eu fullgod vägstyrelse utan att lämna skälig ersättning för ledamöternas

besvär, helst som de uppgifter, vilka redan nu åvila kommunerna,

äro ganska betungande. Beträffande kostnaderna för utförandet

av själva vägunderhållet torde landstingsvägstyrelsen hava lika stora möj
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

:sa

ligheter som en kommunvägstyrelse att åvägabringa billiga entreprenadavtal;

och för utförande av sådant vägunderhåll, som icke upplåtes på

entreprenad, koinme ju landstingsvägstyrelsen att kunna disponera effektivare

hjälpmedel och skickligare personal än eu kommunvägstyrelse.

Sannolikheten synes även tala för det antagande, att därest systemet med

kommunväghållning i enstaka fall tilläventyrs skulle visa sig förenat med

mindre utgifter, denna besparing komme att vinnas genom ett sämre

vägunderhåll, vilket emellertid i längden skulle bliva oekonomiskt. Vad

sålunda anförts lärer även i tillämpliga delar äga giltighet för det fäll,

att häradet ifrågasättes såsom arbetsdistrikt.

Efter övergången från den nuvarande väghållningen till det nu

förordade väghållningssystemet komma kostnaderna för väghållningen att

framträda tydligare än förut. Då den huvudsakliga delen av vägunderhållet

hittills utförts av väghållare in natura och det icke är möjligt att

tillförlitligt beräkna värdet av dessas vägunderhållsarbete — uppskattningarna

äro såsom förut framhållits i hög grad missvisande — kan man

för närvarande icke bilda sig någon riktig uppfattning om den verkliga

kostnaden för vägunderhållet. Därest vägunderhållet utföres enligt förevarande

förslag, bliver däremot kostnaden för detsamma till siffran bestämd.

Denna siffra kommer visserligen med all sannolikhet att överstiga

den nuvarande uppskattade kostnaden för vägunderhållet. Sistnämnda

förhållande innebär dock icke, att vägunderhållet enligt förevarande

förslag i realiteten bliver dyrare än det nuvarande. Tvärtom

komma landstingens förvaltningsorgan, som skola hava tillgång till teknisk

sakkunskap, erforderliga arbetsredskap och övad arbetskraft, att äga

stora möjligheter att åstadkomma ett billigare vägunderhåll än förut.

Just på grund av bristande sakkunskap och lämpliga redskap har naturaväghållarnas

underhåll, som ofta utföres på för vägarbetet olämpliga tider

och utmärkes av onyttigt slöseri -med väglagningsämnen, blivit förenat

med betydande besvär och kostnader. Oaktat de kostnader och besvär,

som naturaväghållarna sålunda för närvarande få vidkännas, är dock -—

såsom nogsamt är bekant — vägarnas tillstånd föga tillfredsställande.

Skulle det nuvarande systemets naturaväghållare tvingas att hålla vägarna

i ett för samfärdselns behov fullt tillfredsställande skick, skulle förvisso

kostnaden för vägundeiiiållet in natura väsentligt stegras. Det torde

således finnas fog för det antagande, att det vägunderhåll, som skall

åligga landstinget, kommer att icke bliva dyrare utan till och med

kunna utföras billigare än om detsamma skolat utföras av väghållare

in natura.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 88 käft. (Nr 100.)

o

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Städernas

förhållande

till det allmänna

vägliållningsbesväret

på

landet.

Vägkommis
sionen.

De vägsakkunniga
m.

fi.

Jämlikt 25 kap. 8 § byggningabalken utgör för närvarande varje

stad ett väghållningsdistrikt för sig utan gemenskap med den kringliggande

landsbygden.

Vägkommissionen har icke ansett det befogat att härutinnan föreslå

någon avvikelse från nuvarande lagstiftning. Till stöd för sin åsikt

har kommissionen anfört bland annat:

Besvarandet av frågan, huruvida det för beredande av lindring och utjämning

i landsbygdens väghållningsbörda kunde anses billigt, att även städerna deltoge

i denna väghållning, måste bliva beroende på, huruvida städerna kunde anses

oskäligt gynnade i förhållande till landsbygden. Enligt för kommissionen

tillgängliga uppgifter utgjorde under år 1912 kostnaden för den allmänna väghållningen

på landet 13,700,000 kronor och städernas utgifter för vägar, gator

och torg 7,600,000 kronor. Enligt en av kommissionen föranstaltad utredning

kunde underhållskostnaden för samtliga enskilda by- och utfartsvägar för år 1912

beräknas till omkring 3,500,000 kronor. Ben sammanlagda väg- och gatuhållningsbördan

för land och stad skulle alltså för nämnda år uppgått till 24,800,000 kronor.

Huru denna totalbörda skäligen borde fördelas mellan land och stad,

därom funne kommissionen det mer än vanskligt att uttala sig. Med tillämpning

av de grunder, som angivits uti eu inom kommissionen utarbetad promemoria,

lomme man till det resultatet, att landsbygden efter nuvarande ordning hade att

draga en andel av totalbördan, som med 600,000 kronor översköte vad som enligt

den antagna beräkningsgrunden vederbort. Emellertid bleve varje beräkning i

detta avseende osäker och skulle alltid lämna rum för anmärkningar. Under sådana

oiSständigheter syntes det knappast möjligt att vinna tillräcklig grund för

ett tillförlitligt bedömande, huruvida krav på ett ökat deltagande för städerna i

den allmänna väghållningen kunde vara billigt och befogat. I varje fall kunde

det ej ifrågasättas, att städerna skulle direkt deltaga i väghållningen på landsbygden.

Läte man de i landsting deltagande städerna utan vidare ingå i vederbörande

väghållningsdistrikt, skulle lindringen tillgodokomma dessa synnerligen

ojämnt. Skulle distrikten i gengäld övertaga väg- och gatuhållningen i.städerna,

bleve lindringen för många, kanske de flesta av distrikten rent illusorisk. Beträffande

de städer, som icke deltaga i landsting, finge vidtagas särskilda anordningar,

exempelvis så, att varje sådan stad finge övertaga hållandet av de närmast

intill stadsområdet belägna vägarna. Ett dylikt s. k. tentakelsystem kunde

även användas i fråga om samtliga rikets städer, men då det skulle särdeles

menligt inverka på väghållningsbördans jämna fördelning mellan distrikten, funne,

kommissionen det oantagligt. Ett brytande av den historiskt givna åtskillnaden

mellan land och stad vore så mycket mindre nödvändig, som all den utjämning,

vilken kunde finnas önskvärd, lätteligen- kunde vinnas genom en ökning av statens

bidrag till väghållningen på landet.

De vägsakkunniga hava i förevarande avseende intagit samma

ståndpunkt som kommissionen. Ej heller hava de hörda myndigheterna

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kun al. Maj:ts proposition nr 100.

35

och korporationerna föreslagit någon avvikelse från den i detta hänseende

för närvarande gällande ordning.

I likhet med vägkommissionen finner jag det möta synnerligen

stora svårigheter att bestämma, i vad mån städerna skäligen böra del
-

taga i Iandsby.

rdens

väghållning.

sida bliva behörigen

tillgodosedda.

Departe
mentschefen.

Att sådant deltagande icke lämpligen

kan ske direkt, synes kommissionen klarligen hava ådagalagt. I varje

fall torde genom det statsbidrag, som enligt förslaget skall utgå till väghållningsdistrikten

på landet och varav större delen kommer att bäras av

skatteobjekten i städerna, landsbygdens krav på bistånd från städernas

Köpingar och municipalsamhällen äro för närvarande i fråga om Köpingars

den allmänna väghållningen att hänföra till landsbygden. I 1891 års ”misälnhiU-"

väglag göres ingen skillnad mellan dylika ■ samhällen och den övriga lens förhållandsbygden.

Genom lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan och ^a/lmäniuT*

tomtindelning kommo dock vissa av dessa samhällen att intaga en sär- vägliållställning,

i det att nämnda lag enligt dess 36 § skulle äga tillämpning ”''”ffpå''8

för köping ävensom för annan ort, för vilken på grund av förordnande, landet,

som meddelats enligt före den 1 januari 1908 gällande föreskrifter, byggnadsstadgan

för rikets städer gällde. Enligt nyss nämnda lagrum ägde

därjämte Konungen förordna, att lagen skulle äga motsvarande tillämpning

för hamnplats, fiskläge eller annan ort med större sammanträngd

befolkning. Sådant förordnande medförde enahanda verkan, som enligt

dittills gällande lag följt utav förordnande om tillämpning av byggnadsstadgan

för rikets städer d. v. s., bland annat, att ifrågavarande ort blev att

anse såsom municipal samhälle.

Genom stadsplanelagen stadgades för stad, bland annat, i 29 § att

ny gata skall i behörigt skick upplåtas för allmänt begagnande i den

mån bebyggandet kvarter efter kvarter fortskrider från förut upplåten

gata, med iakttagande att varje särskild gatudel skall upplåtas i mån

som bebyggandet utmed gatudelen till viss angiven omfattning fortskridit;

i 30 § att staden skall vara ansvarig för gatas upplåtande till allmänt

begagnande å tid, som i 29 § sägs, och att underhållet av allmän

väg, som ingått i gatumark, skall, i den mån som för gatas upplåtande

för allmänt begagnande är stadgat, övertagas av den, som, enligt vad

föreskrivet är, har att underhålla gatan; samt i 9 §, att allmän väg,

som enligt fastställd stadsplan ingår i gatumark, skall tillfalla staden

utan ersättning. Sedan lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan

och tomtindelning upphävts och dess bestämmelser i huvudsakligen oförändrat

skick överflyttats till 1 kapitlet i lagen den 12 maj 1917 om fas
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

tighetsbildning i stad, återfinnas nyssberörda stadganden i sistnämnda

lags 1 kapitel 34, 35 och 15 §§. Stadgandet i 36 § stadsplanelagen

återfinnes numera utan saklig ändring i 1 kapitlet 41 § i lagen om

fastighetsbildning i stad.

I fråga om köpingar och andra samhällen å landsbygden, för vilka

1 kapitlet i lagen om fastighetsbildning i stad äger tillämpning, gäller

således att, så snart allmän väg ingår i gata mark, som upplåtes till allmänt

begagnande såsom gata, befrias vederbörande väghållningsdistrikt

från skyldighet att hålla vägen. Skyldigheten att anlägga och underhålla

den nya gatan kommer att åligga vederbörande samhälle eller den,

som enligt de för samhället i sådant hänseende gällande stadganden kan

vara därtill förpliktad. Därest vägen före dess upplåtande till gata varit

indelad till underhåll in natura, åligger det jämlikt 17 § väglagen den

väghållare, som befriats från vägunderhåll, att gälda motsvarande ersättning

till vägkassan. Men vägkassan är ej skyldig att lämna någon ersättning

till samhället.

Kort efter stadsplanelagens ikraftträdande gjordes hos Kungl.

Maj:t framställningar dels av länsstyrelsen i Jönköpings län, avseende

lindring i samhällenas väghållningstunga, dels ock av styrelsen för svenska

stadsförbundet, åsyftande att samhällena måtte avskiljas från vederbörande

väghållningsdistrikt och i fråga om väghållningsbesväret likställas

med städerna. Sedan dessa framställningar remitterats till kammarkollegium,

som däröver infordrat vederbörandes yttrande, avgav kollegium utlåtande

den 28 april 1911.

De avgivna yttrandena utvisa, att meningarna i frågan varit synnerligen

delade; och får jag beträffande vad i ärendet förekommit åberopa

följande av vägkommissionen avgivna redogörelse:

»De motsatta ståndpunkterna i huvudfrågan torde bäst belysas genom återgivande

av å ena sidan innehållet i den av stadsförbundets styrelse gjorda framställning

och å andra sidan en i kammarkollegii utlåtande intagen sammanfattning

av vederbörande vägstyrelsers och vägstämmors yttranden emot den ifrågaställda

reformen.

A ."len no I styrelsens för svenska stadsförbundet underdåniga ansökning, som in
av^styrelsenkommit

efter det vederbörande blivit hörda över länsstyrelsens i Jönköpings län

försvenska ovannämnda framställning, har andragits väsentligen följande.

stadsför- Vid svenska stadsförbundets konstituerande möte i september 1908 hade

bundet, ^ talrikt församlade representanterna för köpingar och municipalsamhällen

till förbundets styrelse överlämnats en skrivelse med anhållan, att styrelsen

måtte föranstalta eu utredning om den dubbelbeskattning med avseende å gators

och vägars underhåll, köpingar och municipalsamhällen för närvarande vöre underkastade,

och till Kungl. Maj:t inkomma med den framställning, som av eu

dylik utredning kunde föranledas. Med anledning härav hade styrelsen gått i

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kunyl. Maj:ts proposition nr 100.

författning om verkställande av en sådan utredning. På grund av därvid vanna

resultat hade styrelsen beslutit till Kungl. Maj:t ingå med sin förevarande framställning.

idet förhållande, som av köpingarnas och municipalsamhällenas representanter

framför allt överklagats, vore den dubbelbeskattning med avseende å

väg- och gatunnderhåll, som dylika samhällens invånare vore underkastade. Å

ena sidan vore de skyldiga att enligt i väglagen stadgade grunder deltaga i byggandet

och underhållet av allmän väg, bro och färja. Denna skyldighet uppfylldes

huvudsakligen genom utgörande av vägskatt, som i all synnerhet efter 1905

års ändring i väglagen för köpingar och municipalsamhällen flerstädes stege till

högst avsevärda belopp. Till någon del utgjordes vägunderhållet även in natura,

nämligen av de till underhåll in natura indelade jordbruksfastigheter, som tilläventyrs

förefunnes inom samhällena. A andra sidan måste dessa samhällen vidkännas

dryga kostnader för lösen av gatumark samt för anläggning och underhåll

av gator och allmänna platser. Isynnerhet torde genomförandet av den nya

stadsplanelagen med dess bestämmelser om samhälles plikt att i vissa fall lösa

gatu- och tomtmark samt om dess ansvar för ny-gatas upplåtande i behörigt

skick komma att i väsentlig mån öka utgifterna för gatuändamål. Det torde

sålunda icke kunna förnekas, att dessa samhällen vore underkastade en dubbelbeskattning.

För denna torde emellertid icke kunna framställas något hållbart

skal. Med avseende å stadsplans genomförande samt underhåll av gator och allmänna

platser intoge köpingar och municipalsamhällen fullständigt samma ställning

som städerna, vilka dock i regel med sina särskilda tillgångar och inkomstkällor

voro ekonomiskt mera bärkraftiga. I köpingar och i ännu högre grad i

municipalsamhällen vore vanligen de fattigare och mindre skattekraftiga inkomstgrupperna

i långt högre grad representerade än i städerna. Municipalsamhällena,

som i regel icke utgjorde egna kommuner, hade därjämte, utöver sina egna utgifter,

att draga avsevärt höga utskylder till vederbörande kommuner. Den härvid

möjligen mötande invändning, att ifrågavarande samhällens utgifter för själva

underhållet av deras gator i de flesta fall icke spelade så stor roll, då detta underhåll

ofta delvis och ibland helt och hållet - ålagts vederbörande tomtägare,

måste anses ohållbar. Tomtägarnas skyldighet i berörda avseende innebure nämligen

en prestation till samhället, vilken toge deras skatteförmåga f anspråk på

samma sätt som t. ex. den vägunderhållsskyldighet in natura, vilken ålåge jordbruksfastighet

å landet. Jämväl hade invänts, att här föreliggande dubbelbeskattning

icke kunde anses innebära någon orättvisa, då övriga väghållare inom distriktet

ofta hade enskilda utfartsvägar att underhålla, vilket kunde vara lika

betungande som gatuunderhållet. Gatorna och deras underhåll hade emellertid

för samfärdseln en vida större betydelse än den, som kunde tillmätas landsbygdens

enskilda utfartsvägar. Dessa gator hade att uppvisa eu vida intensivare

trafik än nämnda vägar, varav jämväl följde en långt starkare slitning och ett

ojämförligt dyrbarare byggnads- och underhållssätt. Gatorna vore tillika icke

allenast av stor betydelse för den befolkning, som finge vidkännas kostnaderna

för desamma, utan spelade även en avsevärd roll för den omkringliggande landsbygden,

vars befolkning säkerligen använde gatorna betydligt mera än samhällets

invånare använde de allmänna vägarna inom distriktet. Lagstiftningen hade

också, på sätt framginge av stadsplanelagens hithörande stadganden, ansett gatornas

ordentliga anläggning och underhåll vara ett så eminent allmänt intresse,

att den härför underkastat vederbörande samhällen ofta synnerligen betungande

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

förpliktelser, till vilka det icke funnes någon motsvarighet med avseende å landsbygdens

enskilda vägar. Anläggningen av dessa vore aldrig obligatorisk. De

kunde jämväl få vara av helt primitiv beskaffenhet och vore icke underkastade

någon regelbunden syn. G-atornas betydelse såsom allmänna trafikleder måste

anses vara minst lika stor som de allmänna vägarnas och ojämförligt mycket

större än de enskilda utfartsvägarnas. Gatukostnaden för ifrågavarande samhällen

vore alltså att betrakta som en verklig dubbelbeskattning. Som ett försök

att motivera denna dubbelbeskattning hade nu jämväl framförts den invändning,

att de allmänna vägarna i närheten av köpingar och municipalsamhällen genom

den intensivare trafiken vore utsatta för en starkare slitning och till följd härav

krävde ett dyrbarare underhåll än distriktets övriga vägar. Vägskatten från

dessa samhällen skulle alltså utgöra en lämplig kompensation för detta dyrbarare

underhåll. Härvid erinrades emellertid, att kostnaden för detta underhåll, i den

mån den kunde inverka på vägskatten för de till vägunderhåll in natura icke

förpliktade vägfyrkar, drabbade främst invånarna i ifrågavarande samhällen själva,

ökningen i underhållskostnaden komme för övrigt säkerligen att mer än uppvägas

av den årliga ökningen av vägfyrkarnas antal, som i synnerhet i sådana distrikt

om vilka här vore fråga vore en naturlig följd av den allmänna ekonomiska utvecklingen.

Härtill komme en — från motsidan synbarligen i hög grad förbisedd

— annan omständighet, nämligen att det i främsta rummet vore lantbefolkningen

själv, som, på grund av den ökade avsättningen för sina produkter just

inom ifrågavarande samhällen, orsakade den livligare trafiken och den större slitningen

å vägarna. Alla sålunda upptagna och bemötta invändningar måste anses

ohållbara redan av det skäl, att köpingar och municipalsamhällen med avseende

å gatuunderhållet vore fullkomligt jämnställda med städerna. Den enda

omständighet, som kunde sägas utgöra en olikhet med förhållandet i stad och på

samma gäng i viss mån motivera väghållningsskyldighet på landet för ett samhälle

av ifrågavarande slag, bestode däri, att, som ju vanligen vore fallet, allmän väg

funnes inom samhällets gränser. Underhållet av sådan väg kunde alltså anses

utgöra den om ock obetydliga prestation från distriktet till samhället, som skulle

motväga samhällets prestationer till distriktet i form av vägskatt och eventuellt

även underhåll in natura av jordbruksfastighet inom samhället. Emellertid vore

det klart, att ju mera samhället utvecklades och ju större anspråk i följd därav

ställdes på de allmänna trafiklederna inom detsamma, desto större bleve också

olägenheterna av att vissa, måhända de viktigaste trafiklederna underhölles såsom

vägar och icke såsom gator. I följd härav hade samhällena mångenstädes

nödgats själva övertaga underhållet för att vägarna måtte hållas i vederbörligt

skick såsom gator. Ofta hade detta skett utan någon som helst ersättning från

distriktets sida, och härvid hade det rent av inträffat, att, då samhället stenlag^

vägdelen i fråga, vederbörande väghållare sålunda befriats från varje vägunderhåll

men det oaktat fortfarit att uppbära statsbidrag enligt 60 § väglagen. I

andra fall hade respektive väghållare till samhället som ersättning erlagt den

summa, vartill vägens underhåll av särskilda nämnder uppskattats. Dessa förhållanden

hade också vunnit beaktande genom stadgandena i 9 och 30 §§ stadsplanelagen.

Där föreskreves nämligen, att allmän väg, som inginge i gatumaia,

skulle utan ersättning tillfalla staden, samt att underhållet av sådan väg skulle

övertagas av den, som, enligt vad föreskrivet vore, hade att underhålla gatan.

Detta underhåll, som förut ålegat distriktet, vore alltså numera ett kommunalt

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 100.

besvär. Härigenom både visserligen vunnits, att dessa trafikleder finge det underhåll,

som den intensiva trafiken fordrade, men å andra sidan hade »det beklagliga

och av lagstiftaren måhända icke avsedda förhållande» uppstått, att vederbörande

samhällen utan någon som helst ersättning finge vidkännas eu högst

betydlig ökning i kostnaderna för sitt gatuunderhåll. Detta förefölle så mycket

orättvisare som vägkassan, i enlighet med föreskrifterna i 17 § väglagen, av

den fastighet, som underhållet av vägstycket förut ålegat och som nu befriats

från detta underhåll, åtnjöte ersättning till det belopp, vartill särskilda nämnden

uppskattat underhållet ifråga.

En av styrelsen företagen utredning hade i allo bekräftat den ovanstående

framställningen av köpingars och municipalsamhällens ställning till väghållningsbesyäret.

Jämte den synnerligen tyngande vägskatten hade dessa samhällen att

vidkännas gatukostnader till ett belopp, som redan nu föga understege vägskatten

och med all sannolikhet inom de närmaste åren, då stadsplanelagens bestämmelser

hunne att bringas, till full verkställighet, komme att stiga till minst samma

höjd som denna. Samtidigt hade det redan förut synnerligen knappa bidrag

som samhället kunde anses erhålla från distriktet genom underhållet av allmänna

vägar inom dess område,, på grund av bestämmelserna i stadsplanelagens 9 och

30 §§ flerstädes fullkomligt bortfallit och i regeln reducerats till en obetydlig

summa.

Den reform, som av köpingar och municipalsamhällen enhälligt och med

styrka framhållits såsom enda rättvisa sättet att undanröja dessa missförhållanden,

vore dessa samhällens likställighet med städerna med avseende å väghållningsbesväret.

Det enda skal, som med något fog syntes kunna anföras emot

detta förslag, vore det förhållande, att vägkassornas inkomster därigenom skulle

så förminskas, att väghållningsbesväret bleve alltför betungande för de återstående

delarna av distrikten. Häremot torde dock kunna invändas, att vägkassornas

inkomster isynnerhet i de distrikt, som av den föreslagna reformen skulle

beröras, på grund av 1905 års ändringar i väglagen under det fåtal år, som förflutit.

sedan, dessa ändringar trätt i kraft, varit stadda i så rask tillväxt, att de

flerstädes givit upphov till synnerligen avsevärda och år för år växande överskott.

.Tillgänglig statistik gåve tyvärr ej tillräckligt underlag för en noggrann

beräkning av huru stor minskning genom , denna reform skulle inträda i distriktens

inkomster. Emellertid hade den preliminära undersökning, som styrelsen

låtit verkställa, dock givit vid handen att, även om man bortsåge ifrån den stegring

av vägfyrkarnas °antal, som vore en naturlig följd av den allmänna ekonomiska

utvecklingen, så torde flerstädes någon höjning av vägskatten icke vara

att befara; och även om i några distrikt en mindre höjning av vägskatten måhända

skulle visa sig nödvändig — något som med afl säkerhet skulle kunna

undvikas,. om den här föreslagna reformen företoges i samband med en länge påyrkad

utjämning av väghållningsbesväret mellan de olika distrikten — borde

dock eu dylik omständighet icke få utgöra hinder för en reform, som vore nödvändig

för ernående av full rättvisa.

På^ grund av vad sålunda anförts hemställde styrelsen, att Kungl. Maj:t

täcktes ga i författning om sådan ändring i väglagen, att köpingar och municipalsamhällen,

där lag om stadsplan och tomtindelning ägde tillämpning, finge utskiljas

ur respektive väghallningsdistrikt och med avseende å vägnållningsbesväret

likställas med städerna.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Vägstyrelser De av vägstvrelser och vägstämmor anförda skäl mot denna framställning

och väg- hava av kammarkollegium sammanfattats sålunda.

stämmor. Besväret att anlägga och underhålla gator vore för många av ifrågavarande

samhällen i följd av lokala förhållanden eller efter deras skatteförmåga föga avsevärt.

Överhuvud framträdde behovet av ett ordnat gatuväsende först när samhället

nått en viss större utveckling, då ock dess ekonomiska bärkraft i samma

mån ökats. För övrigt och i allmänhet taget kunde samhällena, med sin jämförelsevis

obetydliga areala utsträckning, icke med hänsyn till gatu- och väghållets

omfattning jämnställas med städerna, vilka hade vidsträcktare områden med

en därav betingad större och tätare utbredning av gatu- och vägnätet, likasom

även själva gatorna därstädes krävde ett dyrbarare byggnadssätt.

Men även om samhällena härutinnan vore, vad stadsförbundets styrelse

sökt göra gällande, fullkomligt likställda med städerna, borde därav icke följa,

att samhällena skulle i likhet med städerna vara fria från deltagande i det allmänna

väghållningsbesväret på landet. Ty städernas av ålder åtnjutna frihet i

detta avseende kunde ej på goda grunder försvaras, då nämligen de allmänna

vägarna vore till gagn för alla landets invånare, vilka förty borde till väghållningen

i lika mån efter skattegrunden bidraga. Städernas undantagsställning i nu

berörda hänseende innebure »eu sekelgammal orättvisa», vilken alltså ej borde

givas’ än vidare utsträckning. Tvärtom syntes utvecklingen böra gå i den riktning,

att städerna finge deltaga i den allmänna väghållningsskyldigheten på landet.

Den åberopade »dubbelbeskattningen» av samhällenas invånare — därigenom

att de å ena sidan hade att deltaga i vägunderhållet på landet men å andra

sidan finge utan bidrag av distriktens övriga väghållningsskyldiga bekosta

sina gator — erbjöde intet hållbart skäl för bifall till förslaget. Att börja

med inneslöte gatukostnaderna även avsevärda utgifter för en del anordningar,

som betingades av hänsyn till invånarnas trevnad och bekvämlighet — såsom

planteringar, vatten- och avloppsledningar m. m. — men som icke hade något

att skaffa med trafikens krav, vadan anledning ur denna synpunkt saknades att

tala om någon dubbelbeskattning. I övrigt hade den överklagade dubbelbeskattningen

sin fulla motsvarighet i nödvändigheten för landsbygdens vederbörande

väghållare att, jämte sin allmänna väghållningsskyldighet, fullgöra besväret med

byggande och underhåll av sina enskilda utfartsvägar. Detta onus vore helt

visst lika, eller t. o. m. — särskilt i de norra orterna med deras långa avstånd

— vida mer betungande än samhällenas gatuhållning. Visserligen vore det förra

besväret ej obligatoriskt i samma mening som det allmänna väg- eller gatuhållet,

men å andra sidan vore det ju för vederbörande själva en privatekonomisk nödvändighet,

som icke kunde saklöst åsidosättas, och för övrigt inrymde den nya lagstiftningen

om enskilda vägar på landet även ganska vittgående lagliga förpliktelser

för jordägare i berörda avseende. Den nyss antydda motsvarigheten gällde

även ur den synpunkt, att samhällenas gator, där de ej sammanfölle med de

allmänna vägarna, knappast ägde annan betydelse än den av mera enskilda utfartsvägar

för samhällsinvånarna själva. I regel vore det nämligen endast den

genom samhället ledande huvudgatan, den förutvarande allmänna vägen, utefter

vilken samhällets bebyggande börjat, som vore av någon avsevärd betydelse för

den allmänna samfärdseln, under det alla de övriga gatorna endast kunde sägas

tillgodose strängt lokala trafikbehov. X stadsförbundets framställning hade alltså

gatornas betydelse för den allmänna samfärdseln blivit ej sa litet överskattad.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj ds proposition nr 100.

Då man i sammanhang härmed velat påpeka, att landsbygdens befolkning använde

samhällenas gator betydligt mera än samhällenas invånare å sin sida betjänade

_ sig av vägnållningsdistriktens allmänna vägar, så och för såvitt detta

skulle innebära, att dessa vägar vore av mindre vikt för samhällenas invånare,

måste emot ett sådant påstående resas en bestämd gensaga. I de flesta fall förhölle

det sig nog så, att ett samhälle för sitt bestånd och utveckling, för sin inindustri,

handelsomsättning och tillförsel hade ett oavvisligt behov jämväl av

lämpliga landsvägskommunikationer. Därom vittnade bäst de ansträngningar,

som mångenstädes från samhällenas sida hade gjorts och gjordes i syfte att förmå

distrikten att anlägga nya vägar till dessa samhällen. Flerstädes hade också

distrikten härutinnan fått gorå uppoffringar, som icke tillnärmelsevis motsvarades

av vägskatten från respektive samhällen. Den intensivare trafiken å och den betydligare

slitningen av vägarna i samhällenas närhet orsakades i mycket stor

omfattning av transport utav råvaror till de i samhällena förlagda fabriker eller

andra industrier eller av handelsvaror till eller från samhällenas affärsmän. Samhällena

förorsakade härigenom distrikten en mångenstädes betydlig ökning i väghållningsbördan.

Om å andra sidan berörda transporter verkställdes av andra än

samhällenas egna invånare och om landsbygdens jordägare i större omfattning

begagnade vägarna till samhällena för att därstädes avsätta lantbrukets produkter,

kunde väl ej därför med något fog påstås, att det vore landsbygden, som ensidigt

eller ens till största delen skördade gagnet av meranämnda vägar. Tillförsel av

jordbruksprodukter till ett samhälle vore helt enkelt ett livsvillkor för samhällets

befolkning. Men väl kunde det sägas, att jordbrukarna i avseende å utbytet av

sina produkter och för upphandlingen av sina förnödenheter hade den större olägenheten

så tillvida, att de för ändamålet måste underkasta sig besvär, kostnad

eller tidspillan med mer eller mindre långa resor till samhällena såsom avsättnings-

eller handelsplatser. Likaså hade samhällenas invånare i regel omedelbar

tillgång till en de! andra förmåner, såsom läkare, apotek eller dylikt, som icke

på samma sätt stode landsbygdens befolkning till buds, en omständighet, vilken i

förening med det ekonomiska uppsving, som mera livligt och verksamt gjorde sig

gällande inom samhällena, föranledde — förutom en starkare värdestegring å samhällenas

fastigheter — en fortgående inflyttning till samhällena från landsbygden

med motsvarande överföring av arbetskraft och skatteobjekt, landsbygden och i

all synnerhet jordbruket till men. Ville man för övrigt på den förmenta omständighet,

att samhällenas invånare törhända icke själva i någon avsevärd omfattning

begagnade de allmänna vägarna, grunda några anspråk på befrielse från

deltagande i deras underhåll, så borde ett liknande anspråk med lika om icke

större fog kunna frambäras av sådana landsbygdens väghållare, vilka bodde på

öar långt från fastlandet eller eljest så avsides, att de icke hade någon möjlighet

att själva använda de allmänna vägarna. Men i själva verket måste dessa, såsom

ovan anförts, direkt eller indirekt anses vara till nytta för alla landets inbyggare,

och ingen av dem borde alltså med skäl få undandraga sig att bidraga till vägarnas

underhåll. Allt sammanlagt intoge samhällena i förevarande hänseende en

sådan ställning, att det icke kunde vara rättvist eller billigt att de, på sätt nu

avsett vore, skulle få undandragas skyldighet att deltaga i landsbygdens allmäna

väghållningsbesvär. Emot en sådan reform talade framför allt dess ogynnsamma

eller t. o. m. ödesdigra inverkan på väghållningsbördan för de kvarvarande väghållningsskyldiga.

Syftet med nya väglagen hade varit att genom väghållnings
Bihang

till riksdagens protokoll 1922. 1 saml. 88 Käft. (Nr 100). 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

Länsstyrel
serna.

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

skyldighetens utsträckning till andra beskattningsföremål än jordbruksfastighet

bereda jordbruket skälig lindring i besväret, och detta syfte både ytterligare fullföljts

vid den år 1905 företagna revisionen av nämnda lag. De beskattningsföremål,

som träffades av berörda utsträckning utav väghållningsskyldjgheten, vore

mest anhopade just i ifrågavarande samhällen, och det vore också från dessa, som

vägkassorna till huvudsaklig del hämtade sina intäkter av vägskatt. Skulle nu

samhällena vinna befrielse från deltagande i väghållningsbesväret på landet, bleve

väglagstiftningens omförmälda syfte givetvis i väsentlig mån förfelat. Detta så

mycket hellre som en dylik befrielse skulle ej allenast befrämja en ytterligare inflyttning

av inkomsttagare till de nuvarande samhällena utan ock verka som en

sporre till bildande av nya sådana, även där detta icke av förhållandena i och för

sig påkallades. Påståendet att reformen icke skulle behöva vålla mera än på sin

höjd en obetydlig ökning i vägskatten för de kvarvarande saknade fog. Med

visshet kunde antagas, att ökningen i väghållningsbördans tyngd ofta måste bliva

för de sistnämnda högeligen kännbar. Mångenstädes måste denna börda i förening

med de på landsbygden vanligen högre skatterna bliva för vederbörande

rent av olidlig. Uppenbart vore ock, att med en sådan sakernas ordning jämväl

det allmännas intresse av vägväsendets utveckling måste bliva lidande, därigenom

att möjligheterna för åstadkommande av välbehövliga väganläggningar eller^förbättringar

måste väsentligen förminskas. »Då man i våra dagar så ivrigt påstår

sig önska befolkningens allt starkare bosättning å den verkliga landsbygden,

synes ett förslag som det föreliggande, avsett att ännu mer än hittills gynna

stadsliknande samhällen på landsbygdens bekostnad, helt enkelt orimligt». Rättvisligen

borde samhällena i någon form beredas gottgörelse för övertagande av

sådan allmän vägs underhåll, som ingått i gatumark, och från vars underhållande

respektive väghållningsd istrikt såmedelst blivit fria. För övrigt löstes frågan

enklast därigenom, att samhällena allt efter som de uppnatt därför erforderlig

storlek och betydenhet finge efter prövning i varje särskilt fall bilda städer, varvid

även borde träffas en uppgörelse angående lämpligt vederlag åt respektive

väghållningsdistrikt för mistningen av samhällenas vägfyrkar. Men en så vittgående

plötslig omvälvning, som nu blivit ifrågasatt, vore ägnad att ingiva allvarliga

farhågor. Bleve den icke desto mindre genomförd, borde den rättvisligen

medföra, antingen att staten finge åtminstone till väsentligaste del övertaga väghållningen

på landet eller ock att städerna finge vidkännas direkt deltagande i

detta besvär, varvid ifrågavarande samhällen naturligen då måste medfölja. Men

utsikterna att få till stånd vare sig den ena eller den andra av dessa båda vittgående

reformer vore säkerligen icke stora, och landsbygdens befolkning komme

därför i en mycket ogynnsam ställning genom ett bifall till det nu framkomna

förslaget. Även om man överhuvud kunde ställa sig välvillig till det nu framkomna

förslaget, vore det icke lämpligt att söka giva sig in på en lösning av

frågan i och för sig. Den borde nämligen under alla förhållanden ställas i

samband med eu mera genomgripande omläggning av det allmänna vägväsendet

i syfte av en jämnare fördelning av bördan, och vid en allsidig utredning

av frågan härom torde även de båda nyssnämnda alternativen komma i betraktande.

I länsstyrelsernas utlåtanden återfinnas väsentligen enahanda skäl, som

kommit till uttryck i stadsförbundets styrelses framställning samt vägstyrelsernas

och vägstämmornas yttranden. Från ett och annat håll framföras dock vissa

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl.

förmedlande synpunkter, berörande en särskild fråga, nämligen huruvida den

åsyftade utbrytningen av samhällena lämpligen borde i ett slag omfatta alla

dylika samhällen eller göras beroende på någon särskild omständighet eller prövning

i varje fall för sig. I det senare alternativets riktning hava ifrågasatts

olika anordningar. Enligt ett förslag borde ett samhälles utträde ur förbindelsen

med vägbållningsdistriktet ankomma på beslut av samhället självt, då det

nämligen icke torde vara möjligt att generellt avgöra, om ett sådant utträde

under alla förhållanden vore för samhället önskvärt. Efter en annan mening

vore lämpligast att indela samhällena i två klasser alltefter den olika graden av

gatuväsendets utveckling. För den ena klassen borde väglagens bestämmelser

kunna gälla utan förändring. Med avseende å den andra klassen åter syntes den

mest tillfredsställande lösningen vinnas därigenom, att orten Unge utgöra ett särskilt

väghållningsdistrikt. Klassindelningen skulle helt och hållet överlämnas

åt Kung! Maj:t. Från ett tredje håll uttalas, att samhällenas likställande utan

vidare med städerna i avseende å väghållningsbesväret visserligen vore den enda

fullt rättvisa och även mest praktiska anordningen, men att det måhända kunde

vara lämpligare om frågan beträffande varje samhälle för sig finge ankomma på

prövning av Kungl. Maj:t. I sådan händelse bleve Kungl. Maj:t i tillfälle att.

såsom nu torde ske då område från landsbygden införlivades med en stad, pröva

de särskilda villkor, under vilka en skilsmässa borde äga rum. Tvivelaktigt

kunde väl också vara, om för alla samhällen av här ifrågavarande slag en fullständig

skilsmässa från motsvarande väghållningsdistrikt vore för närvarande

lämplig ur samhällets egen eller det allmännas synpunkt. Frågans ordnande på

sålunda antytt sätt skulle måhända också vara lättare att genomföra än en lagstiftning

om en allmän utbrytning av samhällena över hela landet.

Till sist angivna mening anknyter sig ett av kammarkollegium avgivet

och närmare utformat medlingsförslag. Till utvecklande av sin ståndpunkt har

kollegium anfört huvudsakligen följande.

Den av styrelsen för svenska stadsförbundet gjorda framställning om ifrågavarande

samhällens urskiljande från väghållningsdistrikten kunde närmast sägas

avse rättighet för dessa samhällen att bilda egna väghållningsdistrikt. En dylik

anordning åter kunde tänkas genomförd antingen därigenom att, på sätt framställningen

jämväl uttryckligen angåve sig åsyfta, samhällena i förevarande hänseende

likställdes med städerna, vilkas undantagsställning i förevarande hänseende

just kunde sägas bestå i rättigheten att utgöra egna väghållningsdistrikt och

vilkas vägväsen reglerades av stadgandena i 25 kap. byggningabalken och andra

äldre allmänna eller lokala föreskrifter, eller ock på det sätt, att samhällena berättigades

att vart för sig bilda egna distrikt men i övrigt med avseende å vägväsendet

inom sina områden fortfarande bleve underkastade väglagens bestämmelser.

I huvudsak och särskilt ur den synpunkt, som i de ärendet avgivna yttranden

^företrädesvis gjort sig gällande, nämligen reformens verkningar med avseende

å väghållningsbördans skäliga utjämning och fördelning, förhölle sig de

båda alternativen tydligen så gott som alldeles på samma sätt och valet dem

emellan kunde i detta hänseende alltså vara skäligen likgiltigt. Huruvida ur

andra synpunkter det ena eller andra borde äga företräde, vore en underordnad

fråga, båsom huvudskäl för framställningen om en allmän utbrytning av ifrågavarande

samhällen från den övriga landsbygden med avseende å väghållningsbesväret

hade stadsförbundets styrelse åberopat det orättvisa och oegentliga i det

Kammar
kollegium.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. MajUs proposition nr 100.

förhållande, att samhällena, ehuru i avseende å gatuhållningen fullt jämnställda

med städerna, vilka vore befriade från deltagande i den allmänna väghållningen

på landet, vore i fullt mått underkastade jämväl sistnämnda besvär och därigenom

betungande av eu verklig dubbelbeskattning. Gatuhållningen och väghållningsskyldigheten

förmenades alltså vara arter av ett och samma besvär och rimligtvis

böra utesluta varandra i den mening, att bådadera på en gång icke borde

kunna i fullt mått påläggas. Det vore väl oförnekligt, att samhällena i avseende

å sin gatuhållningsskyldighet vore efter nu gällande lagstiftning likställda med

städerna. Och hade städerna på grund av sin gatuhållningsskyldighet ansetts

böra befrias från deltagande i landsbygdens väghållningsbesvär, så borde följdriktigheten

fordra, att även samhällena finge åtnjuta en sådan befrielse. Men

vore det i själva verket så, att städernas frihet i nämnda avseende hade sin

rationella grund i gatuhållningsskyldigheten? Yore det med andra ord hänsyn

till den eljest uppkommande »dubbelbeskattningen», som motiverat städernas undantagsställning

härutinnan? Detta kunde måhända betvivlas. Åtminstone vore det

icke uteslutet, att denna undantagsställning snarare vilade på historiska grunder,

föreställningar från tider, då stadsmannanäringen ansågs böra på alla sätt

omhuldas från det allmännas sida, än den kunde anses hava varit betingad av

rättsliga synpunkter d. v. s. hänsyn till den åsyftade »dubbelbeskattningen».

Överhuvud vore det efter kollega uppfattning icke obefogat att sätta i fråga,

huruvida en verklig »dubbelbeskattning» finge anses föreligga därigenom, att ett

samhälle på samma gång hölle sina egna gator och efter i allmänhet gällande

grunder bidroge till de allmänna vägarnas hållande. Det förefölle med andra

ord ingalunda så oomtvistligt, att gator och allmänna vägar vore jämnställda

begrepp, så att de förra lika mycket som de senare skulle uteslutande betjäna

den allmänna trafiken. Gatorna tillgodosåge i allmänhet till övervägande grad

de strängt lokala trafikbehoven, många av dem kunde egentligen icke ha någon

annan betydelse för samfärdseln än såsom varande tomtägarnas utfartsvägar.

I mindre samhällen vore det väl endast huvudgatan — den förutvarande allmänna

vägen — som spelade någon roll för den allmänna trafiken. Gatornas anläggningssätt

betingades också i ganska viktig mån av andra hänsyn än samfärdseln:

samhällshygien, bekvämlighets- och estetiska synpunkter, o som naturligtvis endast

kunde ha betydelse för samhällenas egna invånare. Ä andra sidan måste de

allmänna vägarna otvivelaktigt anses vara till nytta för alla landets inbyggare,

utan åtskillnad mellan städerna eller samhällena å ena samt landsbygden å andra

sidan, även om det till övervägande del vore landsbygdens befolkning, som begagnade

vägarna. För sin tillförsel och handelsomsättning, ja för hela sin ekonomiska

utveckling torde städerna och samhällena lika litet som landsbygden

kunna undvara de landsvägsförbindelser, som ej ersattes med ännu mer effektiva

kommunikationer. Under sådana förhållanden förefölle det kollegium, som om

man på bedömandet av den nu föreliggande frågan icke borde uteslutande eller

ens i någon avgörande grad anlägga den så att säga mera rättsliga synpunkt,

vartill den åberopade likheten mellan ifrågavarande samhällen och städerna onekligen

inbjöde, utan taga hänsyn jämväl till andra här inverkande omständigheter.

Vad som härvid alldeles särskilt påkallade beaktande vore den frågan, huru en sådan

reform som den föreslagna, vilken ginge ut på ett allmänt och ovillkorligt lösgörande

av samhällena från väghållningsbesväret på landet, skulle komma att

verka på väghållningsbördan och dess fördelning.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj-.ts proposition nr 100.

1 sådant avseende redogör kollegium för en på närmare angivet material

grundad statistisk undersökning och kommer därvid till väsentligen följande

resultat:

Såvitt förhållandena nu kunde överblickas, skulle landsbygdens förlust i

vägfyrkar genom samhällenas utbrytning ur distrikten röra sig om högst tio procent

av vägfyrktalet i dess helhet. Förlusten drabbade emellertid naturligtvis de

särskilda distrikten högst ojämnt; för 95 distrikt, beträffande vilka uppgifter förelåge,

utgjorde procenttalet av samhällenas vägfyrkar, genomsnittligt för åren

1908—1910, i förhållande till distriktens vägfyrktal:

inom

21

18

distrikt

över

5

men

högst

5 procent

10 »

34

10

»

20

»

»

13

20

»

*

■ 30

2>

»

6

»

»

30

»

»

40

»

1

»

40

»

50

y>

1

»

60

»

2>

70

1

»

94

A andra sidan kunde, efter närvarande förhållanden, väghållningsdistriktens

vinst genom minskat vägunderhåll i följd av samhällenas utbrytning icke

gärna överstiga två procent av distriktens hela underhållskostnad.

Enligt tillgängliga uppgifter för 81 distrikt skulle, bedömt i allmänhet

efter genomsnittsförhållandet för åren 1908—1910, vägskatten per vägfyrk för

andra beskattningsföremåi än jordbruksfastighet, om motsvarande samhällen varit

utbrutna, i 5 distrikt kunnat minskas, i 9 distrikt icke behövt ökas men inom

övriga distrikt måst ökas. med följande belopp,

nämlige

n:

i 17

distrikt

1 öre

j 4 distrikt

9

öre

» 12

»

2 »

» 1

3>

10

2>

» 8

»

3 »

» 2

12

2>

» 7

»

4 »

* 1

»

15

»

» 1

»

5 *

» 1

»

16

»

» 4

6 »

5> l

19

» 4

»

7 »

» 1

23

» 2

»

8 »

> 1

»

30

Av dessa siffror — yttrar kollegium vidare — kunde det visserligen synas,

som om verkningarna i förevarande hänseende av samhällenas utbrytning

skulle kunna antagas bliva föga avsevärda, och att hänsyn till desamma alltså

icke skäligen borde få utgöra hinder för ett allmänt genomförande av en sådan

utbrytning. Emellertid bjöde nog försiktigheten att icke härvid räkna alltför

optimistiskt. Uppgifter saknades för en del distrikt, och för de övriga vore beräkningarna

grundade endast på de mera tillfälliga förhållandena under en relativt

kort period. Vidare borde erinras, att en ökning i vägskatten varken absolut

eller relativt behövde vara betydande för att göra sig kännbar, om nämligen

vägskatten förut vore jämförelsevis hög, vilket ju vore förhållandet inom

ganska många av ovan avsedda distrikt. Ej heller borde man alldeles frånse

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

det förhållande, att de väghållningsskyldiga kunde vara av andra utskylder i

synnerlig män betungade. Slutligen syntes man icke kunna undgå att taga hänsyn

till den alltjämt och raskt fortgående bildningen av nya samhällen av ifrågavarande

slag, vilken företeelse, efter en lagändring i här avsedda syftet, givetvis

måste vara ägnad att efter hand orsaka en alltmer ökad förskjutning av vägbördan

över på den egentliga landsbygden. Den beräknade ökningen träffade för

övrigt icke företrädesvis de bättre ställda distrikten utan minst lika mycket de

mera betungade. Detta förhållande antydde, att man icke, såsom i vederbörandes

yttranden från vissa håll uttalats, av den ifrågasatta reformen skulle hava

att förvänta någon bättre utjämning av vägbördan mellan de olika distrikten.

För sin del vågade kollegium icke utgå från annan förutsättning, än att en allmän

utbrytning av samhällena från motsvarande distrikt skulle just för åtskilliga

av de redan förut mera betungade distrikten om än icke i den utsträckning,

som uttalandena från vägstyrelser och vägstämmor läte förmoda, förorsaka en avsevärd

ökning i väghållningsbördans tyngd. Vid sådant förhållande och då, såsom

i det föregående uttalats, städernas frihet från deltagande i det allmänna

väghållningsbesväret på landet ur materiellt rättslig synpunkt kunde vara omtvistlig,

förefölle det betänkligt att nu i ett slag utsträcka denna frihet även till

de ifrågavarande många samhällena. Det syntes ock kunna befaras, att frågans

framförande med sådana dimensioner skulle komma att föranleda dess sammankoppling

med ännu mera svårlösta frågor om mera omvälvande förändringar av

vägväsendet — såsom angående en revision av bestämmelserna om nämnda frihet,

angående statens övertagande av väghållet eller eljest om en mera genomgripande

utjämning av besväret — varigenom säkerligen skulle för lång tid undanskjutas

vad som dock efter kollegii åsikt lämpligen kunde och borde i mindre omfattning

åtgöras i den föreliggande framställningens allmänna syfte. Ett rent avslag å

samma framställning skulle nämligen efter kollegii åsikt icke vara förenligt med

billig hänsyn till samhällenas genom stadsplanelagen framtvungna likställighet

med städerna i avseende å gatuväsendet, vilken för dem ej sällan medförde betungande

förpliktelser. Den mindre långt gående anordning, som kollegium^ härvid

tänkt sig, skulle hänföra sig till ett medgivande för samhälle att, där sådant

kunde ske utan förnärmande av andra partens, d. v. s. det övriga distriktets, skäligen

berättigade intresse, utsöndras därifrån och bilda egen samfällighet för vägväsendet

inom sitt område. Förutsättningen skulle alltså vara den, antingen att

båda parterna kunde ena sig om skilsmässan eller att, i brist av sådant åsämjande,

distriktets ställning prövades även efter utbrytningen_ icke skola bliva synnerligen

betungad. Det syntes i avseende härå icke vara tillräckligt_ att fordra,

att själva utbrytningen i och för sig icke skulle åstadkomma för distriktet en

väsentligen försämrad ställning. Detta skulle med andra ord innebära, att utbrytningen

icke borde få mot distriktets bestridande äga rum i något fäll, där

distriktet visades redan förut hava en synnerligen dryg väghållningsbörda. Huruvida

man å andra sidan, i brist av en överenskommelse, vilken naturligen uteslöte

varje anledning till behov av bestämmelser härom, borde såsom förutsättning

kunna kräva, att samhället skulle visas vara i någon större grad betungat

av sitt gatuhållningsbesvär, syntes kunna vara mera omtvistligt, men förefölle

det kollegium, som om man icke nödvändigt skulle behöva uppställa en sådan

fordran. Givetvis borde prövningen i varje fall tillhöra Kungl. Maj:t. Det kunde

tilläventyrs synas, som om föga skulle vara vunnet med en lagstiftning av nu

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ta proposition nr 100.

angivna innehåll, då redan under nu gällande ordning möjligheter icke saknades

för samhällena att efter prövning i varje särskilt fäll få lösgöra sig från distrikten.

Det vore ju, kunde man säga, samhällena obetaget att vart för sig söka

vinna stadsrättigheter, och för övrigt lade väglagen med sin nuvarande lydelse

icke något formellt hinder i vägen för samhällena att få bilda egna väghållningsdistrikt,

i den mån frågor om ändring i distriktsindelningen överhuvud enligt

samma lag kunde förekomma. Häremot framställde sig först och främst den erinran,

att endast ett mycket ringa antal av ifrågavarande samhällen genom sin

storlek och ekonomiska bärkraft innehade förutsättningar för att få bilda städer.

Det stora flertalet saknade betingelser ens för att få utgöra egna kommuner.

Vidare och vad anginge möjligheten för samhällena att få utgöra egna väghållningsdistrikt

enligt väglagen syntes en sådan anordning, ehuru icke formellt obehörig,

dock otvivelaktigt vara i strid mot lagens syfte att bereda utjämning av

besväret, och då för övrigt distriktsindelningen enligt lagens bestämmelser Icke

kunde rubbas annat än i sammanhang med ny vägdelning, skulle i allt fall möjligheten

för ett samhälle att på denna väg vinna den åsyftade förmånen överhuvud

taget vara mer eller mindre långt avlägsen. Med kollega förslag åter

skulle öppnas en möjlighet till utbrytning åtminstone för ett stort antal samhällen,

även bland de mindre, och den praktiska betydelsen av detta förslag torde

fördenskull icke böra ivnderskattas. Som ett jämförelsevis viktigt moment i förslaget

påpekade kollegium, att det beredde utrymme för en fri överenskommelse

om skilsmässa mellan samhälle och distrikt. I ärendet saknades icke heller omständigheter,

tydande på, att utsikterna för sådan överenskommelse i stort sett

icke skulle vara så mörka, som man kunde hava anledning att föreställa sig.

Vid ett ordnande av utbrytningsfrågan på sätt kollegium sålunda föreslagit,

torde för varje särskilt fall i sammanhang med nådigt beslut i huvudfrågan

även böra av Kungl. Maj:t bestämmas de närmare villkoren för upplösning av

gemensamheten mellan samhället och distriktet. Några allmängiltiga detaljerade

regler om dessa villkor syntes, i anseende till de vitt skiljaktiga förhållanden,

som i olika fall här kunde möta, knappast böra uppställas,'' utan torde det böra

få bero i första rummet på överenskommelse och i brist därav på en skälighetsprövning

vad som därvid borde fastställas till efterrättelse. Förfarandet torde

med andra ord böra bliva detsamma, som nu ägde rum i avseende å frågor om

överflyttning av område från landsbygd till. stad.

Beträffande ett utbrutet samhälles ställning såsom självständig enhet för

väghållnings besväret ansåg kollegium på andragna skäl lämpligast, att samhället

borde anses lika med stad och följaktligen icke såsom väghallningsdistrikt enligt

väglagen.

Den första grundbestämmelsen vid en ny lagstiftning i ämnet skulle alltså

enligt kammarkollegii förslag hava följande innehåll.

Finnes köping eller annat samhälle å landet, där lagen angående stadsplan

och tomtinaelning den 31 augusti 1907 äger tillämpning, kunna, utan att

sådant efter Kungl. Maj:ts prövning skulle lända till märkligt men för det väghållningsdistrikt,

dit samhället hör, frän distriktet avskiljas, eller har överenskommelse

om sådan skilsmässa mellan samhället och distriktet träffats, äger

Kungl. Maj:t på samhällets därom gjorda ansökning förordna, att samhället må,

på de villkor Kungl. Maj:t därvid finner skäligt bestämma, från distriktet utbry
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

tas. Sådan utbrytning må emellertid ej mot distriktets bestridande medgivas i

något fall, där distriktet förut är av väghållningsbesväret synnerligen betungat.

Stadsförbun- Vid stadsförbundets kongress år 1911 behandlades ånyo förevarande fråga,

dets kongress och uttalade sig kongressen för bifall till det av kammarkollegium framställda

år 1911. förslaget om köpingars och municipalsamhällens utbrytning ur väghållningsdistrikten

efter provning i varje särskilt fall, därvid kongressen framhöll, att vid

denna prövning i främsta rummet hänsyn torde tagas till samhällenas befogade

krav att befrias från den betungande dubbelbeskattning, som deras deltagande i

det allmänna väghållningsbesväret innebure.

Vägkommis- Angående förhållandet mellan vägfyrktalet för å ena sidan sam
sionen.

kapena oc}x 4 andra sidan den egentliga landsbygden inom varje särskilt

landstingsområde har vägkommissionen åberopatpå 1913 årsstatistik grundade

uppgifter, vilka finnas återgivna i del 2 av kommissionens betänkande

(sid. 52) såsom bilaga 2 tab. II c.

Kommissionen har för egen del vidare anfört:

»Jämför man nu kammarkollegii utredning, som hänför sig till den nuvarande

distriktsindelningen och omfattar 350 undersökta distrikt, med nyssnämnda

tabell angående landstingsdistrikten, allt i vad rörer förlusten i vägfyrkar genom

samhällenas utbrytning och sett efter förhandenvarande förhållanden, så erhålles

följande översikt.

Skala för förlust av vägfyrkar genom samhällenas utbrytning.

Antal distril

stående för

Av nuvarande

och under- sökta 350

distrikt.

ct med mot- ustprocent.

Av de före- slagna 25

landstings- distrikten.

Ingen förlust............................

255

0

Förlust högst 5 procent.......................

21

12

> över 5 men högst 10 procent.................

18

5

, > 10 » » 20 » .................

34

7

> > 20 » » BO » .................

13

0

, » 30 » > 40 > .................

6

1

» » 40 > > 50 » .................

1

0

> t> 50 > > 60 » .................

0

0

> > 60 > » 70 » .................

1

0 -1

> > 70 > > 80 > .................

0

0

» > 80 > > 90 » .................

0

0

» >90 procent ........................

1

0

Summa

350

25

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Ataj:ts proposition nr 100.

Härav framgår, att den föreslagna omläggningen av distrikten till hela

landstingsområden skulle betydligt utjämna och förmildra verkningarna av den

här ifrågavarande reformen: samhällenas fullständiga utbrytning från väghållningsdistrikten

på den rena landsbygden. Betecknande är, att under det en sådan

utbrytning under nuvarande distriktsförhållanden skulle lämna det stora flertalet

distrikt fullkomligt oberörda, för att så mycket mer och så mycket ojämnare

komma att belasta de återstående, utbrytningens verkningar i sådant avseende

skulle under den nya ordningen komma att fördela sig på samtliga landstiugsdistrikt.

Och medan förlusten i vägfyrkar i förra fallet skulle kunna nå upp till

en så hög siffra, att endast en obetydlig del av distriktets samtliga vägfyrkar

stode åter, skulle vad landstingsdistrikten angår motsvarande maximum stanna

vid do procent, ett maximum, som tillika träffade just det allra bäst — och exceptionellt

väl — situerade distriktet i hela riket, nämligen Stockholms län. Jämväl

bör märkas, att utbrytningen efter nuvarande förhållanden skulle komma att

verka en utjämning mellan de särskilda landstingsdistrikten, vilket "finner sin förklaring

däri, att den största avgången av beskattningsföremål företrädesvis skulle

träffa de minst betungade bland nämnda distrikt.

Emellertid förekommer i kommissionens förslag ännu ett moment av största

betydelse för genomförbarheten av ifrågavarande reform, nämligen en väsentlig

omläggning av systemet för statens bidrag till väghållningen, särskilt vad angår

vägunderhållet, som representerar den huvudsakliga och tillika mera permanenta

delen av väghållningsbördan. Kommissionens- förslag härutinnan avser, såsom i

det följande skall närmare utvecklas, en ökning av det nuvarande ordinarie underhållsbidraget

från 15 till 20 procent, att beräknas jämväl å vinterväghållningen,

och i sammanhang därmed en progressiv anordning, så att bidraget ytterligare

kan ökas i visst förhållande till underhållsbördans relativa storlek. Av bilaga 2

tab. II c får man en föreställning om verkningarna av detta förändrade bidragssystem

just gent emot ett allmänt utskiljande av ifrågavarande samhällen från

den nya ordningens väghållningsdistrikt. Med utgångspunkt från landstingsdistrikten

såsom väghållningsenheter äro jämförelser här uppdragna mellan olika

alternativ, nämligen allt eftersom förutsättningen är att samhällena kvarstå och

statsbidraget utgår på samma sätt som nu, att samhällena kvarstå, men statsbidraget

beräknas efter kommissionens system eller att samhällena utbrytas och

statsbidraget lägges efter nämnda system. Det är påfallande, i huru hög grad

systemet förmår att undanröja olägenheterna av samhällenas utbrytning med hänsyn

till väghållningstungan för de kvarvarande delarna av respektive landstingsdistrikt.

Särskilt beaktansvärt, för att icke säga överraskande, är att just för

sådana distrikt, vilkas vägunderhåll per vägfyrk ställer sig relativt drygast; en

genom samhällenas utbrytning orsakad avgång av beskattningsföremål intill en

viss gräns, som praktiskt taget är utesluten, icke kan bliva så betydande, att

icke distriktet i allt fall, jämfört med situationen om samhällena kvarstått och

statsbidraget utgått efter samma grunder som nu, skulle vinna någon förbättring

genom det i följd av utbrytningen ökade statsbidraget. Om å andra sidan de

endast medelmåttigt eller än mindre belastade distrikten skulle genom förändringen,

i trots av det "förhöjda statsbidraget, kunna få vidkännas någon ökning i

sin vägunderhåll sbörda, så innebure detta ur utjämningssynpunkt ingenting oegentligt.

Emellertid skulle, att döma av 1913 års vägstatistik, ett dylikt förhållande

inträffa allenast i fråga om ett enda landstingsdistrikt, nämligen Stockholms läns,

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 88 håft. (Nr 100). 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

det redan nu allra bäst ställda av dem alla, och bleve ökningen till och med här

ganska obetydlig (2, i öre per vägfyrk efter nämnda års statistik). — Nu kan det

visserligen sägas, att fördelarna för distrikten av det förändrade statsbidragssystemet

i betydlig mån komma att neutraliseras genom en samtidigt vidtagen utsöndring

av samhällena från landsbygdens väghållningsskyldighet. Men utom det

att denna invändning icke håller streck beträffande alla de distrikt, som endast

i ringa mån beröras av nämnda utsöndring, och till dessa äro att hänföra åtminstone

de tolv landstingsområden, där minskningen i vägfyrkar genom samhällenas

avskiljande skulle stanna vid högst 5 procent, vill kommissionen framhålla, hurusom

dess förslag till omläggning av statsbidragssystemet i ej ringa mån varit

betingat just av hänsyn att bereda möjlighet till en sådan lösning av »samhällenas

vägfråga», som här avses.

Kommissionen är nämligen av den uppfattning, att stadsförbundets framställning

i själva huvudfrågan bör vinna avseende, så framt ej alltför svåra olägenheter

må äntagas bliva följden därav. Bestämmande för den av kommissionen

sålunda intagna ståndpunkt har varit det obestridliga förhållandet, att samhällena

genom den härutinnan tvingande stadsplanelagen blivit i avseende å gatuväsendet

fullt likställda med städerna, och att dessa äro, likasom de enligt kommissionens

förslag fortfarande skola vara, fria från deltagande i väghållningsskyldigheten

utom sina egna områden. Följdriktighet och billighet hava då synts fordra, att,

så långt görligt är, samhällena sättas i åtnjutande av enahanda förmån. När nu

detta genom de av kommissionen föreslagna anordningar med väghållningsdistriktens

förstoring och statsbidragens omreglering synes kunna ske utom i något enstaka

fall utan ökad tunga för den rena landsbygden, har kommissionen icke tvekat

att på förevarande punkt taga steget fullt ut. I betraktande av det helt

förändrade läge, vari frågan framträtt i och genom kommissionens system för en

allmän utjämning av väghållningsbördan, har kommissionen funnit sig sakna anledning

att reflektera på något av de i ärendet framkomna medlingsförslag, vilka

lämna frågan till hälften olöst och endast kunna karaktäriseras såsom nödfallsutvägar,

utgående från den förutsättning, att det nuvarande systemet med sina*

ofullkomliga anordningar för vägbördans jämna fördelning skulle bibehållas. Vad

för övrigt särskilt angår förslagen om bidrag i en eller annan form från distrikten

till samhällenas gatukostnader, bleve en reglering i denna riktning säkerligen

förbunden med avsevärda praktiska olägenheter och svårigheter, såsom ock i vederbörandes

yttranden i ärendet påvisats.

I ett par av länsstyrelsernas yttranden har antytts möjligheten av att ett

samhälles utbrytning ur vederbörande väghållningsdistrikt icke alltid skulle kunna

vara ur samhällets egen synpunkt önskvärd eller ur det allmännas synpunkt

lämplig. Och man har fördenskull förslagsvis eller såsom en tanke hänvisat på

en modifikation av den i övrigt tillstyrkta anordningen med samhällenas frigörelse

från väghållningsdistrikten därhän, att utbrytningen skulle i varje särskilt

fall göras beroende i förra avseendet på samhällets därom tillkännagivna önskan

och i senare hänseendet på en särskild prövning av Kungl. Maj:t, vilken prövning

rimligtvis skulle avse bedömande, huruvida samhället finge anses äga förmåga att

uppbära sin nya ställning såsom självständigt subjekt för väghållningsskyldigheten

inom sitt område. Förutsättningen för ett samhälles lösgörande från distriktet

skall nämligen — och härom råder ingen meningsskiljaktighet — vara,

att all väghållning inom samhällets område därefter skall åligga samhället ensamt.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kutiffl. Maj:ts proposition nr 100.

Vad sålunda erinrats skulle påkalla beaktande, om det förhölle sig så, att

den väghållning, som i och genom utbrytningen skulle överflyttas på samhället,

kunde vara av någon större omfattning i förhållande till samhällets egen storlek

och bärkraft. Då kunde det bliva fråga om, huruvida icke samhället skulle hava

större fördel, av att kvarstanna inom distriktet än att skiljas därifrån, likasom

också, huruvida samhället verkligen mäktade att avbörda sig väghållningsskyldigheten

på ett för det allmänna tillfredsställande sätt. Men förhållandet är i

själva verket ingalunda sådant som nyss nämnts. Inom en stor mängd av ifrågavarande

samhällen finnes ingen annan allmän väg, än som redan ingått i gatumark

och följaktligen redan nu, på grund av 30 § andra stycket stadsplanelagen,

skall underhållas av samhället. Beträffande de övriga visar det sig, så långt

tillgängliga uppgifter härom lämna upplysning, att beloppet av den av särskilda

nämnden uppskattade kostnaden för underhållet utav sådan väg inom samhällenas

områden, som ännu underhålles av väghållningsdistrikten, är i de allra flesta fall

synnerligen ringa. Endast några få av de största och skattekraftigaste samhällena

utgöra härutinnan undantag. Och i intet för kommissionen känt fall inträffar,

att icke den från samhället utgående vägskatt vida överstiger berörda

underhållskostnad. I de flesta fall utgör den senare endast en ringa bråkdel av

den förra. Under sådana förhållanden synes man icke kunna antaga, vare sig att

det icke skulle vara någon fördel för samhällena att bliva lösgjorda från distrikten,

eller att det allmännas intresse skulle kunna, ur synpunkten av samhällenas

förmåga att fullgöra den omnämnda väghållningsskyldigheten, i någon mån äventyras

genom densammas överflyttning på dem i sammanhang med deras befriande

från deltagande i distriktens motsvarande besvär.

På grund av det anförda har kommissionen funnit sig äga skäl att i sitt

förslag upptaga en allmän bestämmelse av innehåll, att köpingar och sådana municipal

samhällen, för vilka lagen angående stadsplan och tomtindelning äger tilllämpning,

icke skola i avseende å den allmänna väghållningen tillhöra landsbygden.

En följd därav blir att samhällenas väghållningsskyldighet i likhet med

vad som gäller för städerna inskränkes till samhällenas egna områden. Huru

denna väghållningsskyldighet skall för samhällena organiseras och fördelas, får

kommissionen tillfälle att belysa i sammanhang med sitt blivande förslag angående

väghållningsbesväret i städerna.

Med samhällenas utsöndring från väghållningsdistrikten på landet bör givetvis

följa en avveckling av den förutvarande gemensamheten i fråga om distriktens

tillgångar och skulder m. m. och hänvisas i avseende härå till vad i annat

sammanhang därom anföres.»

De vägsakkunniga hava i förevarande avseende icke funnit den De vägsaknuvarande

ordningen tillfredsställande men hava ej heller kunnat för- kwnm9aorda

vägkommissionens förslag. Till utveckling av sin mening hava de

sakkunniga anfört:

»De vägsakkunniga äro för sin del ense med kommissionen därutinnan,

att det icke kan anses rättvist, att nu ifrågavarande samhällen, vilka på

grund av 1 kapitlet i lagen om fastighetsbildning i stad nödgas i viss mån

svara för den allmänna väghållningen inom sina områden, icke därför

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Ma jäs proposition nr 100.

*

erhålla något vederlag från väghållningsdistriktet. Så länge samhällena

jämte den övriga landsbygden bilda en samfällighet för bestridande av

den allmänna väghållningen inom väghållningsdistriktet, hava de rätt att

fordra att icke försättas i eu dylik oförmånlig undantagsställning. Den

omständigheten, att 1 kapitlet i lagen om fastighetsbildning i stad förklarats

gällande för visst område å landet, synes emellertid icke i och

för sig böra med nödvändighet föranleda till att området utbrytes ur

väghållningsdistriktet. Sådant kunde måhända icke anses obefogat,

därest den allmänna väghållningen inom området droge en kostnad, motsvarande

den på områdets samtliga beskattningsföremål belöpande andelen

i hela distriktets väghållning, men så är otvivelaktigt icke fallet.

En utbrytning av området skulle utan tvivel för dess beskattningsföremål

i regel medföra en avsevärd ekonomisk vinst, under det att väghållningsbesväret

skulle så mycket hårdare trycka beskattningsföremålen

i återstoden av väghållningsdistriktet. Tillräckliga skäl torde emellertid

ej föreligga för att genomförandet av stadsplan, vilket företrädesvis betingas

av lokaltrafikens krav samt hygieniska och andra på den allmänna

samfärdseln icke beroende förhållanden, bör medföra någon

minskning i vederbörandes förpliktelser gent emot väghållningsdistriktet.

Sant är visserligen, att genomförandet av stadsplan ofta kan medföra

betydande utgifter för vederbörande tomtägare, men därvid bör beaktas

den fördel i stegrat tomtvärde, som gatas framdragande medför.

Det av kommissionen till stöd för sin mening åberopade skälet, att

samhällena numera i fråga om gatuväsendet blivit fullt likställda med

städerna och att samhällena följaktligen borde liksom städerna befrias

från deltagande i väghållningsskyldighet utom sina egna områden, kunna

de sakkunniga icke godtaga. På sätt förut framhållits hava städerna

aldrig direkt deltagit i landsbygdens väghållning. Väl hava röster höjts

för ändring härutinnan, men sådan har icke kommit till stånd. Då ej

heller de sakkunniga ansett sig kunna förorda väckt förslag om sådan

ändring, innebärande städernas förpliktande att direkt deltaga i landsbygdens

väghållning, hava de sakkunniga även tagit i betraktande

den omständigheten, att vidtagande av åtgärd för gottgörande av en påstådd

»sekelgammal orättvisa» ofta visar sig innebära en ny och kanske

större orättvisa. En dylik ändring skulle för visso av städerna uppfattats

som en kränkning av deras rätt. Ett liknande betraktelsesätt

kan ock göras gällande ifråga om samhällenas utbrytning ur väghållningsdistrikten.

Frånsett de så väsentligt olika historiska förutsättningarna

kan det ej heller förnekas, att en betydande olikhet föreligger beträffande

städernas och samhällenas väghållning. Samhällena växa i

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. MajUs proposition nr 100. 53

allmänhet upp omkring eu allmän väg, som åtminstone till eu början så

gott som ensam förmedlar den allmänna samfärdseln. De bigator, som

i mån av bebyggelsens utbredning åt sidorna tillkomma, tjänstgöra huvudsakligen

såsom enskilda utfartsvägar. Gatorna förete ofta, isynnerhet

innan samhällena hunnit någon större utveckling, ingen skiljaktighet

från en vanlig väg.

Enligt den av vägkommissionen uppgjorda, här ovan återgivna beräkningen

av landstingsdistriktens förlust av vägfyrkar i händelse av

samhällenas utbrytning skulle nämnda förlust kunna tyckas, om ock

kännbar, så dock jämförelsevis obetydlig. Man får dock icke förbise

det av kammarkollegium påpekade förhållandet, att bildandet av nya

samhällen av ifrågavarande slag alltjämt raskt fortgår och att denna

företeelse, efter en lagändring uti ifrågavarande avseende, givetvis måste

vara ägnad att efter hand förorsaka en ökad förskjutning av vägbördan

över på den egentliga landsbygden. Den ifrågasatta lagändringen skulle

därjämte tvivelsutan i hög grad främja uppkomsten av dylika samhällen,

i det att befolkningen å tätare bebyggda orter häri skulle se en bekväm

utväg art undslippa väghållningen. Redan nu betingas bildandet av nya

städer till stor del av väghållningsbesväret. Motsvarande förhållande

skulle säkerligen framdeles göra sig gällande i fråga om bildandet av

köpingar eller municipalsamhällen. Härigenom skulle uppstå ständiga

ändringar i väghållningsdistrikten och hela systemet finge en prägel av

osäkerhet och oro. På sätt i flera av de över kommissionens förslag avgivna

yttranden framhållits, måste därför starka betänkligheter resa sig

mot kommissionens förslag i nu förevarande hänseende.

Kommissionen nar såsom ett moment av största betydelse för genomförbarheten

av dess förslag i denna del framhållit den omständigheten,

att enligt kommissionens förslag det ordinarie statsbidraget komme att

höjas från 15 till 20 procent och att det skulle beräknas jämväl å

kostnaderna för vinterväghållningen med möjlighet till progressiv ökning

i förhållande till underhållsbördans relativa storlek. Med tillämpning av

kommissionens förslag skulle att döma av 1913 års vägstatistik allenast

ett landstingsdistrikt få vidkännas någon förhöjning i sin väghållningsbörda.

Emot denna bevisföring kan till en början anmärkas, att man vid

bedömandet av verkningarna av samhällenas avskiljande från väghållningsdistrikten

näppeligen bör taga hänsyn till en förhöjning av statsbidraget,

som borde ägt rum, oavsett huruvida samhällena avskiljas eller ej. För

övrigt har numera det ordinarie statsbidraget höjts från 15 till 30 procent

och någon ökning därutöver av det, enligt kommissionens och jämväl de

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungi. May.ts proposition nr 100.

sakkunnigas förslag, däremot svarande grundbidraget lärer av många skäl

icke kunna ifrågakomma. Den höjning i den jämväl föreslagna progressiva

delen av statsbidraget, som må kunna föi''anledas av ett samhälles avskiljande

från väghållningsdistriktet, måste av naturliga skäl utgöra ett

otillfredsställande vederlag för distriktets förlust av beskattningsföremål.

De sakkunniga hava för sin del icke ansett andra ändringar i de

för närvarande i detta avseende rådande förhållandena böra vidtagas än

som betingas därav, att samhällena till följd av bestämmelserna i 1 kapitlet

i lagen om fastighetsbildning i stad nödgas övertaga en del av

den allmänna väghållningen. Då samhällena enligt de sakkunnigas mening

fortfarande skola ingå i väghållningsdistrikten, är det uppenbart,

att vederbörande distrikt är skyldigt att tillgodose samhällets behov av

allmänna trafikleder. Men väghållningsdistriktets skyldigheter böra ej

heller sträcka sig längre. Byggande och underhåll av gata, som icke

kan sägas vara nödig för allmänna samfärdseln, är en angelägenhet,

som icke berör väghållningsdistriktet. En sådan gata tillgodoser huvudsakligen

de enskilda tomtägarnas behov av utfartsväg, och distriktet

synes ej hava större anledning att ombesörja hållandet av sådan gata

än att hålla de särskilda fastigheternas å den egentliga landsbygden

enskilda utfartsvägar. Givetvis kan det mången gång särskilt i mera utvecklade

samhällen möta svårigheter att bestämma, huruvida en gata

skall anses nödig för allmänna samfärdseln. I de mindre samhällena

torde ofta endast de gator, som motsvara de från början befintliga

allmänna vägarna, böra räknas hit. I och med utvecklingen kunna

förändringar inträda i dessa förhållanden, exempelvis genom tillkomsten

av järnvägs- eller spårvägsstation, indragande av ny väg från landsbygden

eller därigenom att en gata, som från början varit att jämställa

med enskild utfartsväg, så småningom kommer att förmedla så stor

samfärdsel mellan olika delar av samhället, att den måste anses nödig

för allmänna samfärdseln. Dessa frågor skola enligt de sakkunnigas

förslag prövas av länsstyrelsen i den ordning, som gäller för prövning

av ärenden angående byggande av allmän väg samt om övertagande av

enskild väg till allmänt underhåll.

På sätt förut anmärkts skall, enligt 1 kapitlet 34 § i lagen om

fastighetsbildning i stad, inom samhälle ny gata i behörigt skick upplåtas

för allmänt begagnande, i den mån bebyggandet kvarter efter kvarter

fortskrider från förut upplåten gata, med iakttagande att varje särskild

gatudel skall upplåtas, då tomter med en sammanlagd längd utmed

gatudelen av minst en tredjedel av de vid gatudelen befintliga tomtlinjer

blivit bebyggda. Enligt 35 § i samma kapitel är samhället ansvarigt

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kunal. Maj:ts proposition nr 100.

för gatcas upplåtande till allmänt begagnande å tid, som i 34 § sägs,

men genom detta stadgande bär ej gjorts rubbning i vad för samhället

kan vara gällande i avseende å tomtägares skyldighet att bekosta gatas

anläggande. Om samhället på grund av nämnda föreskrift utfört gatuanläggning,

som det eljes ålegat tomtägare att ombesörja, skall tomtägaren

till staden återgälda kostnaden för anläggningen.

Med hänsyn till nämnda föreskrifter kan det uppenbarligen icke

vara lämpligt att väghållningsdistriktet förpliktas verkställa byggande och

underhåll av sådan väg inom samhälle, vilken skall upplåtas till allmänt

begagnande som gata. Ett sadant åläggande skulle säkerligen bliva eu

källa till ständiga stridigheter. Det vore så mycket mindre lämpligt, som

i samband med gatuhållningen oftast förekommer nedläggande av vatten-,

avlopps- och belysningsledningar i gatumarken, vilket i sin ordning medför

att gatumarken stundom måste upprivas för avhjälpande av fel å

ledningarna. Härtill kommer att samhällena ofta vilja hava gatuhållningen

utförd efter en högre standard än som betingas enbart av samfärdselns

krav. A id nu anförda förhållanden hava de sakkunniga funnit

frågan höra lösas pa det sätt, att hållande av allmän väg inom samhälle,

vilken enligt lagen om fastighetsbildning i stad skall upplåtas till

allmänt begagnande såsom gata, icke skall direkt åligga väghållningsdistriktet.

I stället skall samhället för distriktets räkning ombesörja

sådan väghållning, men skall distriktet i gengäld till samhället utgiva

skälig ersättning för väghållningens utförande. Beträffande grunderna för

ersättningens utgående har det synts skäligt, att distriktet icke betungas

med högre ersättning än som motsvarar kostnaden för den väghållning,

som betingas av samfärdselns behov. Därest något samhälle vill hava

sina allmänna vägar utförda efter en högre standard än som erfordras

för tillgodoseende av samfärdselns krav, bör väghållningsdistriktet ej vara

pliktigt vidkännas kostnadsökningen. Härmed är ingalunda sagt, att

väghållningsdistriktet aldrig kommer att vidkännas exempelvis kostnaderna

för stensättning av allmän väg inom ett samhälle eller för vägens förseende

med gångbanor eller andra särskilda anordningar. Om sådant i

samfärdselns intresse kan anses erforderligt, skola givetvis dessa kostnader

gäldas av distriktet. Även om nämnda anordningar icke med

nödvändighet betingas av samfärdselns krav, bör ej heller hinder möta

för överenskommelse om distriktets deltagande i den på grund av dessa

anordningar ökade anläggningskostnaden mot åtnjutande av motsvarande

minskning i den årliga gottgörelsen för den av samhället övertagna underhållsbördan.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kung!. Maj:ts ''proposition nr 100.

För frivilliga överenskommelser beträffande utförande genom vederbörande

vägdistrikt av väghållning å sådan väg, som enligt ovan åberopade

lag skall vara upplåten till allmänt begagnande som gata, bör

däremot givetvis ej läggas något binder, då det för ett mindre samhälle

kan vara en fördel att slippa själv utföra denna väghållning.

Med hänsyn därtill, att samhälle kan finna lämpligt att som gata

anordna jämväl delar av allmän väg, vilka icke enligt fastighetsbildningslagen

ännu behöva upplåtas som gata, samt det även i vissa fall

kan vara fördelaktigt för samhälle att omhändertaga utförandet av all

väghållning inom sitt område, hava de sakkunniga föreslagit, att samhälle

skall hava rätt men ej skyldighet att mot ersättning av distriktet

övertaga hållandet även av sådan allmän väg inom sitt område, som ej

skall upplåtas till allmänt begagnande som gata.

Beloppet av den ersättning, som vägdistriktet skall utgiva till samhälle

för av detta verkställd väghållning, skall enligt förslaget bestämmas

av gode män och hänvisas härutinnan till 15 §1 av förslaget.

Det bör framhållas, att i händelse av bifall till de sakkunnigas

ifrågavarande förslag mindre anledning än förut kommer att föreligga

för köpingar och municipalsamhällen att för väghållningsbesvärets skull

söka vinna stadsrättigheter, i det att dylika samhällen enligt förslaget

få en avsevärd del av kostnaden för sitt gatunderhåll ersatt av väghållningsdistriktet.

1 orter å landsbygden med mera sammanträngd befolkning

bör benägenheten att för väghållningens skull söka bilda köpingar

eller municipalsamhällen bliva vida mindre än vid bifall till kommissionens

utbrytningsförslag. Överhuvud torde de sakkunnigas förslag

främja stabilisering av hithörande förhållanden och i skälig mån begränsa

det inflytande, som hänsynen till väghållningsbesväret utövat å frågor

om kommunala nybildningar, så att dylika frågor bliva mera allsidigt

bedömda.

Om, såsom de sakkunniga nu föreslagit, samhällena fortfarande

komma att ingå i väghållningsdistrikten, bortfaller en oformlighet, som

enligt kommissionens förslag skulle äga rum och som i de inkomna

yttrandena gjorts till föremål för anmärkning. Då enligt kommissionens

förslag samhällena icke skulle hava något att göra med den övriga landsbygdens

väghållning, måste det nämligen framstå såsom en oegentlighet,

att sådana ledamöter i landsting, i vilkas val samhällenas medlemmar

deltagit, skulle lika med den egentliga landsbygdens representanter

taga del i avgörandet av frågor rörande nämnda väghållning.»

1 Motsvarar 1 kap. 15 § i förevarande förslag.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 100.

57

j Myndigheter

och korpora
-

I flertalet av de avgivna yttrandena tiar de sakkunnigas förslag

donna del lämnats utan anmärkning eller ock förordats såsom eu till- tioner

fredsstörande lösning av detta invecklade spörsmål. Endast eu länsstyrelse

samt svenska stadsförbundets styrelse hava funnit vägkommissionens

förslag vara att föredraga.

Svenska stadsförbundets styrelse bär till utveckling av

huvudsak anfört:

sm mening

Svenska

stadsförbundets

styrelse.

De sakkunnigas uppfattning, att gatorna i samhällena på landsbygden

huvudsakligen vore att jämställa med enskilda vägar på landet, vore oriktig. Den

ingående offentliga reglering av ifrågavarande samhällens gatuväsen, som ägde

rum genom byggnads- och stadsplanelagstiftningen, ålade samhällena förpliktelser

i _ avseende å gatas anläggning, upplåtande och underhåll, som vore långt mera

vittgående än väghållningsdistriktens förpliktelser i fråga om de allmänna vägarna.

Yäl vore det riktigt, att stadsplanelagen betraktade gatan som utfartsväg för vid

densamma liggande tomter, men att gatan tillika utgjorde en allmän samfärdselled,

framginge därav, att den ojämförligt större delen av kostnaden för dess

iordningställande och underhåll ålåge vederbörande samhälle, icke tomtägaren.

Då de sakkunniga såsom förutsättning för väghållningsdistriktets skyldighet att

bidraga till byggande och underhåll av gata inom samhälle uppställt den fordran,

att gatan skulle vara nödig för den allmänna samfärdseln, samt överlämnat avgörandet

av denna fråga till länsstyrelsen, hade de sakkunniga förbisett, att

berörda fråga kunde besvaras redan med ledning av gällande stadsplan elagstiftning,

nämligen genom stadgandena om samhälles skyldighet att upplåta gata, i

den män bebyggandet på visst i lagen angivet sätt fortskrede. Härmed inträdde

nämligen ett så stort trafikbehov, att vederbörande samhälle ansetts böra åläggas

ansvaret för gatans upplåtande och underhåll. En ytterligare prövning, huruvida

en sålunda upplåten gata skulle betraktas såsom erforderlig för den allmänna

samfärdseln, stode, ej i god överensstämmelse med grunderna för stadsplanelagstiftningen

och måste i verkligheten leda till rent godtyckliga resultat. Enahanda

vore förhållandet med avseende å prövningen, i vad mån kostnaderna för en viss

gatas byggande och underhåll vore betingade av den allmänna samfärdseln och

förty borde ersättas av väghållningsdistriktet. Därest trafikleden försåges med

gångbana, bättre beläggning än en vanlig landsväg samt särskilda anordningar

för avloppsvattnets avledande, vore detta betingat just av det tätare byggandet

och den allmänna samfärdselns på grund därav ökade krav. Om någon gatulyx

vore det för visso ej tal i dessa gemenligen fattiga och skattetyngda samhällen.

Därest samhället ville göra gällande skyldighet för vägdistriktet att hålla

gata, som dittills ^icke ansetts nödig för den allmänna samfärdseln, måste enligt

förslaget sådan fråga behandlas i samma ordning, som skulle gälla i fråga om

anläggning av ny väg eller övertagande av enskild väg till allmänt underhåll.

Det vore uppenbart, att detta förfarande icke innebure nödiga garantier för hithörande

frågors prövning med den snabbhet och det förutseende, som deras natur

krävde. Ett samhälle, som med hänsyn till stadsplanelagens bestämmelse om

gatas upplåtande stode inför nödtvånget att iordningställa viss gatudel och som

förmenade, att gatudelen tjänade ett allmänt samfärdselintresse i förslagets mening

och alltså borde bekostas av vägdistriktet, syntes i flertalet fall icke hinna få

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 88 käft. (Nr 100.) 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kung}. Maj:ts proposition nr 100.

sistnämnda fråga prövad, innan skyldigheten att upplåta gatan lagligen skulle

vara fullgjord. Det syntes bero på distriktets godtfinnande, huruvida samhället

i händelse gatudelen, efter det upplåtandet skett, förklarades såsom allmän väg,

skulle kunna av distriktet utbekomma den del av anläggningskostnaden, som distriktet

skolat gälda, därest gatan redan vid tiden för anläggningen vant att

anse såsom väg. Distriktets deltagande i kostnaden för anläggning även av

sådan gata, som förklarats hava allmän vägs karaktär, kunde i sista hand bliva

beroende av huruvida statsbidrag till byggandet erhölles eller icke. Besked i

sistnämnda hänseende kunde, liksom hittills, lata vänta pa sig åtskilliga ar från

det frågan först väckts. Under tiden finge samhället fullgöra sina förpliktelser

enligt stadsplanelagstiftningen med risk att själv få vidkännas samtliga utgifter.

Med hänvisning till vad sålunda och i övrigt anförts har stadsförbundets

styrelse hemställt, att ifrågavarande samhällen måtte i avseende

å vägväsendet likställas med städerna eller, om detta yi tmnde ej

vunne bifall, på sätt och under de förutsättningar kammarkollegium i

sitt ovanberörda utlåtande den 28 april 1911 föreslagit, utbrytas ur väghållningsdistrikten

med rätt för samhälle att, innan utbrytning ägt rum,

av vägdistriktet erhålla gottgörelse för dess utgifter för hållande av

samtliga till allmänt begagnande upplåtna gator inom samhället.

Departe- Att på ett tillfredsställande sätt avväga vägdistriktens och ifråga
mentschefen.

varail(je samhällens ömsesidiga intressen uti förevarande avseende är en

fråga, vars lösande otvivelaktigt erbjuder stora svårigheter. I viss mån

bero dessa svårigheter på den olikartade beskaffenheten av dessa samhällen,

i det att somliga endast föga skilja sig från mindre städer, under

det att andra erbjuda övervägande likhet med den rena landsbygden.

Den enklaste lösningen är otvivelaktigt att, på sätt vägkommissionen

föreslagit, låta samhällena bilda särskilda väghållningsdistrikt. Man

kan dock icke undgå att taga hänsyn till den minskning i de övriga

väghållningsdistriktens ekonomiska bärkraft, som härav skulle bliva en

följd. Såsom de vägsakkunniga framhållit, får man härvid taga i betraktande

icke allenast förhållandena för ögonblicket utan även den fortgående

och genom en sådan lagstiftning gynnade uppkomsten av nya

samhällen.

Om jag alltså icke kan ansluta mig till kommissionens förslag, vill

jag å andra sidan ej heller uttala mig för ett bibehållande av den nu

rådande ordningen uti ifrågavarande avseende. Däremot synes de vägsakkunnigas

förslag innefatta en i stort sett tillfredsställande lösning av

frågan. Visserligen har ju, som ovan nämnts, särskilt från svenska

stadsförbundets sida framställts åtskilliga erinringar mot förslaget. Jag

har dock av skäl, som nedan skola anföras, ej kunnat finna, att vad

sålunda anmärkts kan tillerkännas avgörande betydelse.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

59

Enligt de sakkunnigas förslag är vägdistriktets skyldighet att själv

verkställa eller lämna bidrag till väghållning inom samhälle begränsad

till allmän väg, ty förslaget avser ej annat slag av vägar. Vid fastställandet

av vägdistriktets åligganden uti förevarande avseende har man alltså

att utgå från den i förslagets 1 kap. 1 § givna definitionen på landsväg

— om ödebygdsväg kan av naturliga skäl icke bliva tal i detta sammanhang

— d. v. s. man måste avgöra, vilka vägar inom samhället som äro

nödvändiga för allmänna samfärdseln. Såsom förut nämnts, ligger enligt

förslaget prövningsrätten härutinnan hos länsstyrelsen. Detta innebär

emellertid icke någon nyhet, ty redan nu tillkommer det länsstyrelsen

att pröva, huruvida ny allmän väg skall anläggas eller om enskild väg

skall övertagas till allmänt underhåll. I detta sammanhang bör anmärkas,

att den omständigheten, att väg blivit iordningställd till gata, enligt förslaget

icke betager trafikleden i fråga dess karaktär av väg. Förslagets

terminologi skiljer sig härutinnan från den, som brukas i lagen om

fastighetsbildning i stad, men lärer sådant icke kunna undvikas.

Stadsförbundets huvudanmärkning mot förslaget synes vara, att

det, så snart trafikled enligt gällande stadsplanelagstiftning skall upplåtas

till allmänt begagnande som gata, skulle vara avgjort, att denna trafikled

vore nödig för den allmänna samfärdseln. Denna uppfattning kan

jag icke dela. Väl må det medgivas, att lagen om fastighetsbildning i

stad utgår därifrån, att upplåtande av trafikled till allmänt begagnande

såsom gata under de i lagen angivna förutsättningarna är att betrakta

som ett gemensamt intresse för ifrågavarande samhälle. Men därmed är

icke sagt, att gatas upplåtande tillgodoser ett vägdistrikts gemensamma

samfärdselintresse. Till en början må erinras, att, såsom de sakkunniga

framhållit, stadsplanelagstiftningen i avsevärd mån tillgodoser andra intressen

än samfärdselns. Och vidare möter det ingen svårighet att påvisa

fall, då eu trafikled tillgodoser ett för en viss intressegemenskap samfällt

samfärdselintresse, utan att vägen kan anses nödig för den allmänna

samfärdseln. I en by med sammanträngd befolkning kan det visserligen

vara ett gemensamt intresse för byamännen att hålla bygatorna och utfartsvägen

till närmaste allmänna väg, men därav följer ingalunda av

sig själv, att bygatorna och utfartsvägen äro att anse som allmänna vägar.

Det tillkommer länsstyrelsen att med avseende å arten och omfattningen

av samfärdseln avgöra, huruvida så skall anses vara förhållandet.

Stadsförbundets uttalade farhågor, att samhällena kunde bliva

tvungna att iordningställa trafikled till gata, innan länsstyrelsen hunne

pröva trafikledens ifrågasatta beskaffenhet av allmän väg, synas i hög

grad överdrivna. Oftast lärer en till gata nyss upplåten trafikled icke

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj ds proposition nr 100.

vara att anse såsom nödig för den allmänna samfärdseln, med mindre

den redan förut varit hänförlig till allmän väg. Undantag härifrån kunna

naturligtvis givas, t. ex. vid indragandet av en ny väg från landsbygden,

framdragandet av en ny förbindelseled inom samhället o. s. v., men

knappast i något fall lärer olägenhet i det av stadsförbundet nu anmärkta

hänseendet behöva uppstå, om vederbörande visa nödigt förutseende.

Iordningställandet till gata av väg, som redan förut varit att

anse som allmän, kan visserligen vara av den omfattning, att det bör

hänföras till byggande av väg, men dels kan i sådant fall förfarandet

inför länsstyrelsen göras enklare än när det gäller anläggning av ny

väg, dels kan det icke antagas, att samhällets myndigheter skulle så

länge förbliva i okunnighet om fortskridandet av bebyggelse utmed vägen

i fråga — vilket utgör förutsättningen för skyldigheten att upplåta väg

till allmänt begagnande som gata — att de ej hunne i god tid vidtaga

erforderliga åtgärder.

Beträffande det fall, att länsstyrelsen förklarar såsom allmän väg

en gata, vilken iordningställts, redan innan ärendet anhängig] ordes bos

länsstyrelsen, synes det uppenbart, att vägdistriktet icke kan förpliktas

att bidraga till gatans anläggningskostnad, lika litet som distriktet, då

eljest enskild väg övertages till allmänt underhåll, kan åläggas att betala

dess anläggningskostnad. Vidkommande åter det fall, att samhälle, under

det ärende angående ny vägs anläggning är beroende på länsstyrelsens

prövning, utan att avvakta länsstyrelsens beslut verkställer vägbyggnaden,

synes detta tillvägagångssätt icke i och för sig böra betaga samhället

den rätt till bidrag från vägdistriktet, som länsstyrelsen i sitt beslut må

hava fastslagit, men klart är att de förutsättningar för sådan bidragsskyldighet,

som länsstyrelsen uppställt, exempelvis vägens utförande i

enlighet med upprättad plan, måste uppfyllas.

Vidkommande den av de sakkunniga antydda möjligheten, att länsstyrelsen

i sitt beslut i ärende angående byggande av väg inom samhälle

gör vägbyggnadsskyldighetens inträde beroende därav, att statsbidrag till

byggandet erbålles, synes sådant villkor icke böra föreskrivas beträffande

sådana arbeten, vilka icke kunna tåla uppskov. För att vägdistriktet ej

skall behöva gå miste om statsbidrag, böra bestämmelserna härom jämkas

så, att statsbidrag under vissa förutsättningar må kunna utgå, även om

arbetet fullbordats, redan innan ansökningen om bidraget prövats.

Till de jämkningar i den av de sakkunniga föreslagna lagtexten,

som jag funnit erforderliga, skall jag återkomma vid behandlingen av

1 kap. 15 §.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

61

För närvarande utföres i regel vägunderhållet av jordbruksfastig- Vidunderheterna

efter vägdelning. Det har emellertid visat sig omöjligt att med ,1J*,ets ut*

tillämpning av detta system tillgodose samfärdselns krav på förbättrade ran e‘

vägar. Jag tillåter mig att i detta sammanhang åberopa vad de vägsakkunniga

i utlåtande den 11 december 1920 (se prop. till 1921 års

riksdag nr 157) anfört angående det nuvarande systemets brister.

Vägkommissionen, som ävenledes ansåg det nuvarande systemet

olämpligt, ifrågasatte i sitt betänkande möjligheten att åtnöjas med en

modifikation av detsamma, i det att lämpliga fastigheter skulle indelas

i rotar, vilka mot ersättning skulle utföra vägunderhållet efter vägdelning.

Kommissionen har likväl, efter min mening på goda grunder, icke

ansett sig kunna tillstyrka en sådan anordning utan har i stället föreslagit,

att vägunderhållet skall ombesörjas genom anlitande av entreprenad

eller lega, genom anställande av vägvakter eller på annat sätt, som

må finnas för ändamålet lämpligt. Kommissionens förslag i denna del,

vilket även upptagits av 1920 års vägsakkunniga, har mottagits med enhälligt

gillande.

Även jag anser förenämnda förslag i fråga om sättet för underhållets

verkställande vara synnerligen lämpligt. Det kan ock sägas, att

angivna princip redan i viss mån vunnit statsmakternas gillande genom

den vid 1921 års riksdag beslutade ändringen av 12 § i lagen angående

väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891. Vid

berörda lagändring, vilken avsåg att bereda möjlighet för de väghållningsskyldiga

inom ett distrikt att genom majoritetsbelut överlåta hela

distriktets vägunderhåll på vägkassan, förutsattes att vägkassan skulle

utföra väghållningen medelst entreprenad, lega, vägvakter eller på annat

lämpligt sätt.

I enlighet med de vägsakkunnigas förslag har jag funnit nödigt

föreslå inrättande av s. k. körlag för att därigenom betrygga vägdistriktets

tillgång till väglagningsämnen. För de närmare bestämmelserna

härom skall jag redogöra vid behandlingen av vederbörande lagrum.

Ernåendet av väsentligt förbättrade vägar måste anses såsom en. Vägarnas _

huvuduppgift för en ny väglagstiftning. Såsom ett synnerligen viktigt ''“kilssef. 1

medel för uppnåendet av detta syfte har vägkommissionen förordat indelning

av vägarna i klasser.

Enligt nu gällande väglag förekommer även en viss klassindelning,

i det att de allmänna vägarna efter sin betydelse hänföras antingen till

landsvägar eller bygdevägar. Jämlikt 2 § i nämnda lag skall landsväg

vara 6 meter och bygdeväg 3,6 meter bred, men äger länsstyrelsen med
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Väg kommissionen.

Yttranden.

De vägsakkunniga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

giva såväl ökning som minskning i de sålunda stadgade vägbredderna,

allt efter som förhållandena det påkalla. Denna möjlighet till avvikelse

från lagens föreskrifter har i stor utsträckning begagnats; sålunda torde

det t. ex. höra till sällsyntheterna att en bygdeväg numera bygges med

allenast 3,6 meters bredd.

Kommissionen har föreslagit, att vägarna skola indelas i tre klasser

allt efter den större eller mindre tyngden och omfattningen av den trafik,

vägen är avsedd att förmedla. Kommissionen har vidare i 5 § av

sitt förslag till lag om allmänna vägar på landet för de olika vägklasserna

uppställt, vissa minimifordringar i fråga om vägbanans fasthet och

bredd. Första klassens väg skulle ej vara svagare än att den kunde

tåla framförande av fordon med hjulringstryck av i medeltal 6,5 kilogram

för varje kvadratcentimeter av hjulringens anliggningsyta mot vägbanan.

För andra och tredje vägklasserna skulle motsvarande siffror

bliva respektive 4,5 kilogram och 3,5 kilogram. Vägbanans bredd skulle

å första klassens väg vara minst 5,5 meter, å andra klassens väg 4 meter

och å tredje klassens väg 2,5 meter, därest ej för särskilda kortare vägsträckor

mindre bredd prövades kunna utan olägenhet medgivas. De s. k.

enklare vägarna, som enligt särskilt meddelade bestämmelser byggas med

statsbidrag i vissa delar av Norrland, skulle dock enligt 13 § få godkännas

såsom tredje klassens väg, ändå att de ej uppfyllde de i 5 §

angivna fordringarna på väg av sådan klass. Enligt 3 § i den av kommissionen

föreslagna övergångslagen skulle väg, som tillkommit på grund

av beslut under äldre lags giltighetstid, senast aderton år efter den nya

lagens ikraftträdande vara försatt i sådant skick, att den uppfyllde den

nya lagens fordringar. Till skydd för vägarna har kommissionen vidare i

69 § föreslagit förbud mot framförande å väg av fordon med allt för högt

hjultryck. Högsta tillåtna hjultryck skulle vara a första klassens väg 3,2

ton, å andra klassens väg 2 ton och å tredje klassens väg 1,2 ton; dock

skulle länsstyrelsen för särskilda fall kunna medgiva undantag från denna

regel.

I de över vägkommissionens förslag avgivna yttrandena framställdes

åtskilliga anmärkningar i anledning av de föreslagna bestämmelserna,

och uttalades även den uppfattning, att klassindelning vore onödig.

De vägsakkunniga hava ej heller ansett den av kommissionen föreslagna

klassindelningen nödig eller ens nyttig och hava till stöd för sin

uppfattning därutinnan anfört:

»Kommissionens förslag i denna del avser i främsta rummet att

genom en lagstiftningsåtgärd framtvinga en högst avsevärd och önsklig

förbättring av våra vägar. Beträffande omfattningen av den erfordeiliga

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kumjl. Maj:ls proposition nr 100.

(!3

förbättringen och kostnaderna därför har ingen utredning förebragts, men

en föreställning därom vinnes genom kommissionens uppgift, att den förandra

klassens vägar krävda fasthetsgraden ungefärligen motsvarade

den, som våra nuvarande bäst skötta makadamiserade vägar, med riktig

tvärprofil och erforderligt djupa diken, redan torde besitta, samt att

tredje klassens vägar borde bliva likvärdiga med våra nuvarande bäst

skötta och avvattnade grusade vägar. Däremot skulle — om man frånsåge

en och-annan väg inom eller närmast utanför de största städerna

— knappast någon av våra vägar innehava den hållfasthet, som krävdes

för en väg av första klass.

Därest en klassindelning av vägarna skall genomföras, måste enligt

de sakkunnigas mening alltid erforderligt utrymme lämnas för nödig anpassning

efter orternas olika förhållanden och behov. Såsom förut framhållits

har denna grundsats ock vunnit beaktande vid avfattningen av

de i 1891 års väglag meddelade bestämmelserna om vägbredaen. Men

just behovet av denna möjlighet till anpassning står ej i god överensstämmelse

med en strävan att uppdela vägarna i ett fåtal skarpt åtskilda

klasser. Man kan även konstatera, att i verkligheten markerad gräns

mellan landsvägar och bygdevägar saknas. De hava nämligen byggts efter

samfärdselns växlande behov och icke efter det i lagen förutsatta normalfallet;

den ena typen övergår omärkligt i den andra. Redan ur denna

synpunkt kan man alltså hysa tvekan om nyttan av en klassindelning.

Därest en sådan indelning skall genomföras, synes man visserligen

i likhet med kommissionen därvid bör taga hänsyn icke blott till vägbredden

utan även till vägbanans motståndskraft mot tryck. Men om

man — såsom kommissionen funnit nödigt — skall i lagen till siffran

fastslå den motståndskraft, som vägar av de olika klasserna måste besitta,

synes det böra uppställas såsom oeftergivligt villkor, dels att grunden

för beräkningen av motståndskraften är ändamålsenlig, dels att de

siffror, som med nämnda beräkningsgrund till utgångspunkt för varje

vägklass väljas att beteckna den minsta tillåtna motståndskraften, vunnit

allmänt erkännande såsom lämpliga icke blott på grund av teoretiska

beräkningar utan också vid praktiska prov. Även om så finnes vara fallet,

kan det ändock väcka betänkligheter att giva civillags natur åt bestämmelser,

som med hänsyn till den raskt fortgående utvecklingen av

samfärdseln kunna behöva ändras utan allt för stor omgång.

Emellertid hava, såsom ovan anförts, de i ärendet hörda myndigheter,

vilka äga speciell sakkunskap på ifrågavarande område, framställt

allvarliga anmärkningar mot de av kommissionen föreslagna bestämmelserna.

Det synes de sakkunniga påtagligt, att trycket per kvadratcenti
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

meter av hjulringens anliggningsyta mot vägbanan är en ur praktisk

synpunkt olämplig indelningsgrund. I varje fall har kommissionen icke

förebragt övertygande skäl för påståendet, att just de av kommissionen

valda siffrorna för att beteckna de olika vägklassernas minsta tillåtna

motståndskraft skulle vara de lämpligaste. Tvärtom torde det förhålla

sig så, att kommissionen i allt för ringa grad utgått från förhållandena

sådana som de verkligen äro. De sakkunniga äro visserligen ense med

kommissionen därom, att våra vägar äro i trängande behov av förbättring,

men hålla före, att man vid försök att vinna sådan förbättring icke

får lämna ur sikte vad som inom rimlig tid är ekonomiskt utförbart. I

detta sammanhang torde vara tillräckligt att erinra om kommissionens

här ovan återgivna uppgift om den ringa utsträckning, vari våra vägar

fylla de av kommissionen uppställda fordringarna. Frågan om vägarnas

förbättring torde i främsta rummet vara av ekonomisk natur,, och en

lagstiftning, som icke i tillbörlig mån tager hänsyn till de väghållningsskyldiges

ekonomiska bärkraft, lärer komma att visa sig förfelad.

I själva verket hysa de sakkunniga den uppfattningen, att vägarnas

indelande i klasser icke är erfordeidigt för vinnande av bättre vägar.

När det gäller anläggandet av en ny väg, bör den byggas sådan, som

samfärdselns behov kräver. Att bygga den starkare eller bredare än

som behöves, är onödigt slöseri; att bygga vägen så, att den ej kan

motstå trafikens åverkan, medför ett dyrare underhåll och onödiga utgifter

för grundförstärkning. \ fiken klassindelning man än genomför,

måste dock alltid beslutet om anläggning av en ny väg föregås av en

grundlig undersökning om storleken och arten av den blivande samfärdseln

och om de krav, denna kommer att ställa på vägens bredd, hållfasthet

och beskaffenhet i övrigt. Resultatet av denna undersökning

måste i främsta rummet ligga till grund för bestämmandet av vägens

beskaffenhet; klassindelningen synes snarast ägnad att minska en önskvärd

anpassning efter de förhandenvarande förhållandena.

Beträffande de nu befintliga vägarna torde omständigheternas

makt, oavsett lagbestämmelser, framtvinga förbättringar, där sådana behövas.

I fråga om sådana vägsträckor, som visa sig icke kunna pa

grund av sitt alltför svaga byggnadssätt tåla den där framgående samfärdseln,

kommer det att ligga i väghållningsdistriktets intresse att verkställa

erforderliga grundförstärkningar; därförutan skulle nämligen underhållskostnaden

bliva oproportionerligt hög. Någon grundförstärkning å

sådana vägar, som visserligen icke motsvara de av kommissionen uppställda

fordringarna i avseende å hållfasthet men ändock väl tala den

där framgående trafiken, synes varken erforderlig eller ur ekonomisk

opaginerad Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj:ts proposition nr 100. 05

synpunkt ens önskvärd. Det torde kunna antagas för visst, att väghållningsdistrikten

särskilt under de närmaste åren efter den nya lagens

ikraftträdande behöva inrikta sina ansträngningar på att försätta de hårt

trafikerade, men ej tillräckligt starka vägarna i ett tillfredsställande skick.

Att därjämte ålägga distrikten att verkställa grundförstärkningar, som

ej för närvarande äro av behovet påkallade, synes ej böra ifrågakomma.

Jämväl i avseende å vägars utläggning till bredden komma förvisso erfoi

delliga förbättringar att pa grund av trafikens krav framtvingas, utan

att bestämmelser av civillags natur för sådant syfte behöva givas. I

detta sammanhang vilja de sakkunniga framhålla fördelen av att såväl

vägs grundförstärkning och byggande av väg i övrigt som ock vägunderhållet

ombesörjes av vägstyrelsen. Härigenom vinnes en viss trygghet

för att de i varje fall lämpligaste åtgärderna för väghållningens utförande

komma till användning. Skulle i något fall sådana åtgärder ej

vidtagas, saknas ej möjligheter att framtvinga dem.

Enligt kommissionens förslag skall klassindelningen även ligga till

grund för de av kommissionen föreslagna bestämmelserna, som avse vägarnas

skyddande mot för tung trafik. Jämlikt 69 § få ej å väg framföras

vissa fordon med hjultryck, som överstiger å första klassens väg

3,2 ton, å andra klassens väg 2 ton och å tredje klassens väg 1,2 ton.

Lika med kommissionen anse de sakkunniga uppenbart, att framförandet

av hur tunga fordon som helst utan hänsyn till vägens beskaffenhet icke

kan tillåtas. Rader full frihet härutinnan, kommer det att visa sig omöjligt

att åstadkomma ett fullgott vägunderhåll. För att råda bot mot de

redan nu förefintliga missförhållandena i detta avseende lärer emellertid

ej vara nödigt att i lag införa någon klassindelning. Det synes tillräckligt

att tillerkänna länsstyrelserna befogenhet att förbjuda framförandet

av fordon av sådan tyngd, att den vägsträcka, som beröres av trafiken,

löper fara° att skadas eller blir särskilt svår att underhålla. Då vägarnas

motståndskraft betydligt varierar alltefter de olika årstiderna och

väderleken, bör länsstyrelsen hava möjlighet att så avpassa förbudet, att

det° icke hindrar viss tyngre trafik å sådan tid, då vägarnas beskaffenhet

tillåter densamma. Skulle länsstyrelsen finna, att väg icke kan bära

trafik, som skäligen borde tillåtas, lärer länsstyrelsen ej underlåta att

förordna om grundförstärkning av vägen. I enlighet med dessa grunder

har stadgandet i 64 § 2 mom.1 av de sakkunnigas förslag blivit avfattat.

Likartade bestämmelser finnas för övrigt redan nu i 13 § av Kungl. förordningen

den 30 juni 1916 om automobiltrafik; och lära nu arbetande

1 Motsvarar 5 kap. 7 § första stycket i förevarande förslag.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 88 käft. (Nr 100.)

9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Myndigheter

och

korporationer.

Departementschefen.

Organisa
tionen.

Landstinget

och dess vägstyrelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

sakkunniga för avgivande av förslag till ändring av nämnda förordning

samt till trafikstadga ej underlåta att härutinnan föreslå tidsenliga bestämmelser.

Genom det av de sakkunniga föreslagna stadgandet vinnes den fördelen,

att trafiken kan på ett smidigt sätt anpassas efter vägarnas beskaffenhet.

Skyddet för vägarna kan ändock bliva lika effektivt som

efter kommissionens förslag. Därest sådant finnes av behovet påkallat,

kunna i administrativ väg meddelas föreskrifter att tjäna till ledning för

länsstyrelserna vid deras bedömande av hithörande frågor.»

I intet av de angivna yttrandena över de sakkunnigas förslag har

påyrkats införande av den utav kommissionen föreslagna klassindelningen.

Tvärtom har i vissa yttranden uteslutandet av berörda klassindelning

framhållits som en särskild förtjänst hos förslaget.

Lika med de sakkunniga finner jag en klassindelning, sådan som

kommissionen föreslagit, icke vara att förorda. Det synes vara att befara,

att den skulle komma att medföra större olägenheter än fördelar.

De sakkunnigas förslag om befogenhet för länsstyrelsen att vidtaga åtgärder

för att skydda vägar mot för tung trafik, finner jag välgrundat.

I anledning därav, att de sakkunniga ifrågasatt utfärdande av administrativa

bestämmelser att tjäna till länsstyrelsernas ledning vid reglerandet

av den å väg framgående trafiken, vill jag erinra, att Kungl. Maj:t,

i samband med ändring av § 13 mom. 6 i förordningen den 30 juni 1916

om automobiltrafik, den 29 augusti 1921 utfärdat kungörelse (nr 529)

innefattande bestämmelser till ledning vid bedömandet av hithörande frågor,

såvitt angår automobiltrafiken. Likartade bestämmelser rörande den

övriga trafiken torde i mån av behov komma att utfärdas.

Då åt väghållningsdistrikten givits en omfattning motsvarande landstingsområdena,

ligger det i sakens natur att landstingen böra vara organ

.för fattande av beslut i distriktets angelägenheter. Att bilda en särskild

beslutande korporation allenast för vägärenden synes ej böra ifrågakomma.

Härvid måste emellertid iakttagas, att de medlemmar av landstinget, som

utsetts av städerna, vilka ej hava någon delaktighet uti landsbygdens

väghållning, ej få deltaga i behandling av vägväsendet rörande frågor.

Förslag till i sådant hänseende påkallad ändring i landstingsförordningen

kommer senare att underställas Kungl. Maj:t. Då enligt förslaget samhällena

å landet fortfarande skola deltaga i landsbygdens väghållning,

ligger ingen oformlighet däri, att landstingsmän, i vilkas väljande även

samhällenas invånare deltagit, äga medbestämmanderätt i vägfrågor.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. G7

Givetvis kunna landstingen, som endast sammanträda helt kort tid

varje år och då äro upptagna även av andra viktiga frågor, icke handhava

samtliga till vägväsendet hörande angelägenheter. Landstinget måste

i stor utsträckning överlämna vården av dessa angelägenheter till ett sitt

verkställande organ, vägstyrelsen. Landstingets uppgift måste i huvudsak

bliva att angiva riktlinjerna för vägstyrelsens verksamhet, i den mån

dessa ej redan äro i lag eller författning bestämda, att utöva kontroll å

vägstyrelsens verksamhet samt att bevilja och anskaffa för vägväsendet

nödiga medel. Detaljerna böra bliva vägstyrelsens sak.

Vägstyrelsens uppgift kommer sålunda att bliva särdeles maktpåliggande.

Det sätt, varpå denna utför sitt uppdrag, kommer att i mycket

bestämma, huruvida de förväntningar, man kan hava rätt att ställa

på den nya lagstiftningen, skola gå i uppfyllelse. Särskilt bland ledamöterna

i de gamla vägstyrelserna lära emellertid finnas så många dugliga

personer med rik erfarenhet i synnerhet om vägväsendets ekonomiska

angelägenheter, att någon svårighet för landstinget att uppbringa

en i detta avseende fullgod vägstyrelse icke lärer vara att befara. Enligt

förslaget skulle vägstyrelsen bestå av minst fem ledamöter. Med hänsyn

därtill, att en betydande del av de för vägväsendet behövliga medlen

lämnas av staten, har det synts tillbörligt, att länsstyrelsen utser en av

dessa ledamöter; de övriga skulle väljas av landstinget.

De närmare bestämmelserna angående vägstyrelsen och dess uppgift

återfinnas i 4 kap. av förslaget.

I några av de avgivna utlåtandena hava yttrats farhågor, att i de vägnämnstörsta

vägdistrikten vägstyrelserna näppeligen kunde komma att äga dertillräcklig

kontakt med ortsbefolkningen samt att administrationen till

följd därav skulle behöva bliva vidlyftig och tungrodd; och har därför

ifrågasatts att i lagen intaga utförliga bestämmelser angående de av de

vägsakkunniga i deras betänkande omförmälda vägnämnderna. Enligt

de sakkunnigas tanke skulle, om så visade sig lämpligt, dylika vägnämnder

bildas i olika delar av de större vägdistrikten med uppgift att i förekommande

fall biträda vägstyrelsen. Till ledamöter i sådana nämnder

läge det närmast till hands att utse ledamöterna i de gamla vägstyrelserna.

Det förefaller mig uppenbart, att inrättandet av dylika vägnämn- Departeder

i många fall skulle bereda erforderlig lättnad i vägstyrelsernas arbete. mcntschefenLika

litet som de vägsakkunniga har jag dock ansett det lämpligt att genom

detaljerade föreskrifter i detta hänseende binda landstingens och vägstyrelsernas

handlingsfrihet. Innan man skrider till ett närmare reglerande av

-dessa förhållanden, torde de första erfarenheterna av den nya lagens verk
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Vägdirek
tören.

Vcigkom
missionen.

ningar böra avvaktas. Det synes sannolikt, att omständigheternas makt

kommer att skapa den organisationsform, som i varje fall är lämpligast.

Emellertid kan det ändock vara av en viss betydelse, att icke blott

i motiveringen utan även i lagtexten anvisning lämnas om möjligheten

att på omförmälda sätt underlätta vägstyrelsens arbete. I sakens nuvarande

läge har jag därför ansett lämpligast att i lagen föreskrives, att

landstinget skall äga utse vägnämnder och bestämma området för deras

verksamhet. Vägnämndernas befogenhet har tänkts skola bliva bestämd

genom särskild instruktion, som lämpligen bör fastställas av landstinget,

och komme deras arbetsuppgifter att bliva närmare beroende på de särskilda

uppdrag, som av vägstyrelsen överlämnas åt vägnämnderna. Det

ligger i sakens natur, att vägnämndernas uppgifter komma att växla

ganska mycket, beroende på olikartade förhållanden i olika distrikt.

Såsom av det föregående framgår, har jag ej genom vad sålunda

föreslagits velat lägga hinder i vägen för landstinget att på annat sätt

än genom vägnämnder tillgodose det behov av kontakt med ortsbefolkningen

och av decentralisation, som särskilt i större vägdistrikt kan göra

sig kännbart. En av förslagets grundtankar är att så mycket som möjligt

lämna de väghållningsskyldiga fria händer vid ordnandet av vägdistriktets

inre angelägenheter.

Eu brist i det nuvarande väghållningssystemet, som ofta med skärpa

framhållits, är den, att arbetet, särskilt vägunderhållet, utföres utan teknisk

sakkunskap. Än starkare skulle en sådan brist göra sig kännbar

vid övergång till det föreslagna underhållssystemet. Dess avhjälpande är

alltså nödvändigt.

Vägkommissionen har för sådant ändamål föreslagit inrättandet av

en vägdirektörsbefattning i varje landstingsområde utom i Kalmar län,

där vägdirektören skulle vara gemensam för länets båda landstingsområden.

Enligt kommissionens förslag skulle vägdirektören, vilken skulle

vara självskriven ledamot i vägstyrelsen, vara länsstyrelsens tekniska

biträde i vägfrågor samt biträda vid föredragning av dessa inför länsstyrelsen.

Vägdirektören skulle verkställa undersökningar samt avgiva

betiinkanden med planer och kostnadsförslag angående alla väganläggningar

och vägförbättringar inom distriktet samt övertaga tillsyn och

kontroll å utförandet av distriktets allmänna vägbyggnadsarbeten, jämväl

sådana som understödjas med statsbidrag. I sin egenskap av ledamot av

vägstyrelsen skulle vägdirektören bereda och föredraga där förekommande

ärenden samt verkställa vägstyrelsens beslut, upprätta inkomst- och

utgiftsstat, ombesörja det vägunderhåll, som direkt tillkomme landstingsvägdistriktet,

utöva tillsyn å distriktets förråd m. m. Vägdirektören

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition nr 100.

69

skulle vidare, när fråga vore om byggande av väg, verkställa utredning

angående skyldighet för vissa fastigheter att återgälda vägdistriktets

kostnad för markförvärv (särbidrag). Därjämte skulle vägdirektören

vara självskriven, ständig ledamot och ordförande i särskilda nämnden

för uppskattning av kostnaden för underhållet av vägdistriktets allmänna

vägar. Slutligen skulle han utöva tillsyn över vägunderhållet och bedriva

praktisk upplysningsverksamhet.

Enligt kommissionens förslag skulle vägdirektören utnämnas av

Kung]. Maj:t samt avlönas av staten. Vägdirektören skulle vara länsstyrelsens

tjänsteman och stå under dess lydnad samt följaktligen ställas

utanför väg- och vattenbyggnadsstyrelsens lokala förvaltningsorganisation.

Såsom skäl för vägdirektörens avlönande med statsmedel anförde kommissionen,

att redan vägdirektörens egenskap av biträde åt länsstyrelsen

betingade i sin mån denna anordning. Då han tillika både inom

vägstyrelsen och i särskilda nämnden skulle företräda statsintresset,

vore det icke lämpligt att ställa honom såsom löntagare hos den andra

närmast intresserade parten, landstinget. Även med avseende å sin synnerligen

viktiga uppgift att hålla tillsyn över väghållningen vore han det

allmännas representant och borde alltså jämväl ur denna synpunkt intaga

en självständig ställning gent emot den väghållningsskyldiga samfälligheten.

I de avgivna yttrandena över kommissionens förslag har allmänt Yttranden.

framhållits, att vägdirektörens arbetsbörda bleve alltför stor. Det har

vidare gjorts gällande, att det vore oklokt att för mycket avlägsna vägoeh

vattenbyggnadsstyrelsen från inflytande på vägväsendet. Tillika har

anmärkts, att vägdirektörens ställning vore i flera hänseenden oklar och

att fara syntes föreligga för konflikter mellan vägdirektören, å ena, samt

såväl väg- och vattenbyggnadsstyrelsen som vägstyrelsen, å andra sidan.

I likhet med kommissionen hava de sakkunniga ansett det nödvän- De vägsakdigt,

att en befattningshavare med den tekniska kompetens, som enligt kunniga.

kommissionens förslag skulle besittas av vägdirektören, ställdes till vägstyrelsens

förfogande. De sakkunniga hava emellertid ansett vägdirektören

böra intaga en annan ställning inom organisationen än den kommissionen

förordat. De sakkunniga hava i detta hänseende anfört.

»Då de sakkunniga haft att taga ståndpunkt till frågan om vägdirektörens

ställning inom organisationen, har det emellertid framstått såsom

en angelägenhet av största vikt att bereda gynsamma förutsättningar för

arbetet inom vägstyrelserna. Ur denna synpunkt torde den fristående

och i viss mån överordnade ställning gentemot vägstyrelsen, som vägdirektören

enligt kommissionens förslag skulle intaga, vara ägnad att

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. May.ts proposition nr 100.

väcka betänkligheter. Att han skulle såsom självskriven ledamot av

vägstyrelsen äga rösträtt i denna och därigenom kunna utöva avgörande

inverkan på dess beslut utan att vara utsedd av den korporation, som

är vägstyrelsens huvudman och som får vidkännas de ekonomiska konsekvenserna

av besluten, synes knappast lämpligt. Den yttrade farhågan

för slitningar mellan vägstyrelsen och vägdirektören torde därför ej kunna

avvisas, därest kommissionens förslag bibehålies oförändrat. Emellertid

synas vägande skäl föreligga för att befria vägdirektören just från de åligganden,

som föranlett kommissionens ståndpunkt uti förevarande avseende,

nämligen skyldigheten att föredraga vägärenden inför länsstyrelsen samt

att såsom statens representant öva tillsyn över väghållningen. Enligt de

vägsakkunnigas mening kan det nämligen icke vara lämpligt, att en

person får föredraga ärenden, vilka han förut själv i annan egenskap

handlagt och i vilka det kan bliva fråga om kritik av föredragandens egna

åtgöranden. För allmänheten skall det även ligga nära till hands att

misstänka, det föredraganden ensidigt förfäktar vägstyrelsens intressen. På

grund av vägdirektörens övriga arbetsbörda lärer han ej heller utan förfång

för göromål, som i långt högre grad kräva teknisk sakkunskap,

kunna ägna sig åt nämnda föredragning. Denna synes fortfarande, som

hittills, kunna anförtros åt länsstyrelsens tjänstemän. Därest länsstyrelsen

utöver de upplysningar, som lämpligen kunna meddelas av vägdirektören,

skulle behöva någon utredning i tekniska frågor, kan besked

lätteligen erhållas från vederbörande distriktschef eller distriktsingenjör

eller, där så anses erforderligt, från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Av liknande skäl anse de sakkunniga det vara olämpligt, att den tillsyn,

som från statens sida bör utövas å väghållningen, utföres av vägdirektören.

Denne är ju den, som i främsta rummet är ansvarig för att väghållningen

utföres på ett tillfredsställande sätt, och detta förhållande

framträder än starkare enligt de sakkunnigas förslag, däri kommunväghållningen

icke upptagits. Givetvis skall det även enligt de sakkunnigas

mening vara vägdirektörens främsta uppgift att övervaka väghållningen,

men detta övervakande skall han ej verkställa såsom statens representant

utan såsom landstingets förtroendeman.

De sakkunniga, vilka sålunda funnit anledning saknas att ställa vägdirektören

under länsstyrelsens lydnad, hava även övervägt möjligheten

att ställa vägdirektören under väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Oaktat

de fördelar, som eu sådan anordning möjligen kunde medföra, hava de

sakkunniga, särskilt med hänsyn därtill att vägdirektörens oformliga

dubbelställning såsom statstjänsteman samt tillika ledamot av landstingets

vägstyrelse och dennas verkställande organ icke skulle undanröjas genom

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ta proposition nr 1U0.

71

nämnda anordning, likväl stannat vid att vägdirektören bör vara uteslutande

landstingets tjänsteman. Det har nämligen iinsetts av synnerlig vikt

att även pa detta område söka främja den kommunala sj iil vstyrelsen; och

lärer det tillika kunna antagas, att ett gott samarbete inom vägstyrelsen

härigenom befordras. Såsom en följd härav skall enligt de sakkunnigas

förslag vägdirektören anställas och avlönas av landstinget. Hans ställning

blir härigenom klart och logiskt avgränsad och genomförd. Jämväl för

vartdera av de bada landstingen i Kalmar län skall inrättas en vägdirektörsbefattning,

vilket emellertid icke bör utgöra hinder för att samma

person må kunna utses till innehavare av bägge befattningarna. Men

den föreslagna förändringen av vägdirektörens ställning till att vara landstingets

tjänsteman sammanhänger även, att det icke ansetts nödigt föreskriva,

att vägdirektören ovillkorligen skall vara ledamot av vägstyrelsen.

Något hinder förefinnes naturligtvis icke för att han ändock väljes därtill.

De anledningar till slitningar inom vägstyrelserna, som legat i

själva organisationen enligt kommissionens förslag, torde härigenom få

anses undanröjda. Någon farhåga för att på grund av vägdirektörens

ställning som tjänsteman hos landstinget den tekniska sakkunskapens

krav icke skola förmå att göra sig tillräckligt gällande, torde så mycket

mindre behöva hysas, som de sakkunnigas förslag avser att på sätt nedan

angives bereda ökat inflytande åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Omfattningen av vägdirektörens göromål är i väsentlig grad beroende

på i vad mån vägstyrelsen skall taga befattning med frågor om

byggande av väg. De sakkunniga tillåta sig att i detta sammanhang

hänvisa till den redogörelse för behandlingen av ärenden angående

anläggning av ny väg dels enligt gällande lagstiftning, dels enligt

kommissionens och dels enligt de sakkunnigas eget förslag, vilken lämnas

i den speciella motiveringen till 18 §k Av nyssnämnda redogörelse framgår,

att enligt kommissionens förslag vägdirektören skulle hava att verkställa

undersökningar samt avgiva betänkanden med planer och kostnadsförslag

angående alla väganläggningar och vägförbättringar inom vägdistriktet,

vilka göromål hittills i regel, efter förordnande av väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen, bestritts av tjänstemän i vederbörande väg- och

vattenbyggnadsdistrikt, ävensom att vägdirektören skulle utöva tillsyn och

kontroll å utförandet av vägbyggnadsarbetena, även sådana som utföras

med bidrag av statsmedel och vilka enligt hittills gällande bestämmelser

stå under kontroll av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

I några av de avgivna yttrandena har föreslagits, att såväl utarbe
-

1 Motsvarar 2 kap. 2 § i förevarande förslag.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

tande av plan och kostnadsförslag för vägbyggnader som ock ledning

och kontroll över byggnadsarbetets utförande skulle överlämnas till vägoch

vattenbyggnadsstyrelsens tjänstemän i orterna. Med hänsyn till det

nära sambandet mellan byggandet och underhåll av väg har det synts

de sakkunniga av vikt, att dessa frågor för varje distrikt handhavas av

samma myndighet; och har därför beträffande byggande av väg föreslagits,

att upprättandet av plan och kostnadsförslag skall ske genom

vägstyrelsens försorg. Därav följer emellertid icke, att vägdirektören städse

skall upprätta plan och kostnadsförslag. Endast i det fall att vägdirektören

har tid övrig därtill och i den mån han innehar nödig kompetens,

bör sådant åläggas honom. I annat fall får uppdraget överlämnas till

vederbörande distriktstjänsteman eller annan lämplig person att utföras

på vägdistriktets bekostnad. Själva byggnadsarbetet bör däremot

för vägstyrelsens räkning städse övervakas av vägdirektören. — Med vad

sålunda anförts är icke sagt, att icke ur synpunkten av statens intresse

särskilda regler angående plan och kostnadsförslag samt kontroll å byggnadsarbetet

och däröver förda räkenskaper tarvas för det fall, att byggnadsarbete

utföres med bidrag av statsmedel, men föreskrifter härom böra

icke givas i väglagen utan i de administrativa förordningar, som innehålla

villkoren för åtnjutande av dylikt statsbidrag.

Då enligt de sakkunnigas förslag uppskattningarna skola försvinna,

befrias vägdirektören från det tidsödande arbetet att vara ordförande i

uppskattningsnämnderna. Såsom ovan antytts, skall ej heller vägdirektören

å statens vägnar utöva tillsynen å väghållningen, men denna förändring

lärer ej medföra någon avsevärd tidsbesparing, då vägdirektören

för bevakande av vägdistriktets intressen i varje fall måste oavlåtligen

och med största noggrannhet övervaka, att väghållningen utföres på ett

tillfredsställande sätt.

Med ovan angivna inskränkningar skall vägdirektören hava samma

åligganden som enligt kommissionens förslag. Visserligen får det ej

förbises, att, då enligt de sakkunnigas förslag kommunvägunderhåll ej

skall förekomma utan all väghållning skall ombesörjas av vägstyrelsen,

det särskilt under övergången från det gamla väghållningssystemet torde

bliva förenat med mycket arbete för vägdirektören att tillfredsställande

ordna vägunderhållet. Då emellertid hänsyn härtill tagits vid avfattandet

av övergångsbestämmelserna samt vägdirektören, på sätt ovan

nämnts, befriats från de tidsödande uppskattningarna samt föredragning

i länsstyrelsen och endast i den mån det finnes lämpligt behöver

ägna sig åt upprättande av plan och kostnadsförslag till vägbyggnader,

synes erforderlig lättnad hava beretts vägdirektören.»

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Skilj,

lialctig
het.

Myndigheter

och

korporationer.

vattenbygg
nadsstyrel
-

En av de sakkunniga, överstelöjtnanten i väg- och vattenbyggnadskåren

Fr. Enblom, bär i särskilt yttrande uttalat den mening, att

plan och kostnadsförslag i fråga om byggande av viig icke böra upprättas

genom vägstyrelsens utan genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens försorg.

1 de avgivna yttrandena bar de sakkunnigas förslag nästan undantagslöst

lämnats utan anmärkning, såvitt därigenom åt vägdirektören

givits en annan ställning inom organisationen än som enligt vägkommissionens

förslag skulle tillkomma honom, dock hava svenska teknologföreningen

m. fl. föreningar hemställt, att vägdirektören måtte utnämnas

av Kungl. Maj:t. Däremot hava åtskilliga länsstyrelser och landsting

samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ävensom svenska vägföreningen

uttalat sin anslutning till ovan nämnda av överstelöjtnanten Enblom

yttrade mening.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i förevarande avseende i Väg- och

huvudsak anfört:

Det vore icke förenligt med statens intressen, att annan än ansvarig statstjänsteman

upprättade arbetsplaner till sådana vägarbeten, vilkas utförande till

större delen bekostades av staten. Arbetsplanerna borde därför fortfarande upprättas

genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens försorg. Därest arbetsplanerna

skulle uppgöras genom vägstyrelsens försorg och granskas av väg- och vattenkyggnadsstyrelsen,

måste denna i regel låta en dylik granskning föregås av undersökning

å marken av distriktstjänstemännen. Ett onödigt dubbelarbete med

därav föranledda kostnader och tidsutdräkt skulle bliva följden. Därtill komme,

att alla förslag till konstarbeten, särskilt broar, borde upprättas inom en för hela

riket gemensam institution, i syfte att nedbringa kostnaden såväl för det rena

konstruktionsarbetet som för själva arbetets utförande men främst för att vid

förslagens uppgörande tillförsäkra sig största möjliga tekniska sakkunskap. Om

arbetsplanerna skulle uppgöras genom vägstyrelsernas försorg, kunde man ej förvänta,

att vägdirektörerna jämsides med sin övriga krävande verksamhet skulle

kunna i sådan omfattning följa den moderna brobyggnadsteknikens utveckling,

att de av dem uppgjorda brobyggnadsförslagen komme att stå på höjden av nutidens

brobyggnadsteknik. Det nuvarande sättet för ledningen av med statsmedel

understödda större väg- och brobyggnadsarbeten borde bibehållas; d. v. s. arbetsledaren

måste vara. av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen godkänd. Om vägdirektören

befriades från åliggandet att upprätta arbetsplaner samt leda större vägoch

brobyggnadsarbeten, kunde han mera effektivt ägna sig åt sin huvuduppgift

vägunderhållet.

Vederbörande tjänstemän i väg- och vattenbyggnadsdistrikten hava Distriktsframhållit

i huvudsak enahanda synpunkter som väg- och vattenbygg- c,iefer mflnadsstyrelsen

samt därjämte anfört, att ifrågavarande tjänstemän för

närvarande åtnjuta en synnerligen ringa avlöning av statsmedel men i

stället hava sin huvudsakliga utkomst genom upprättandet av arbetsplaner

för väganläggningar, vilket arbete betalas efter fastställd taxa. Därest

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 88 käft. (Nr 100.) 10

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

upprättandet av dylika planer icke vidare skulle anförtros distriktstjänstemännen,

måste deras avlöningar av statsmedel väsentligt höjas.

Otvivelaktigt förhåller det sig så, att det rådande missnöjet med

den nuvarande väghållningen i främsta rummet riktar sig mot sättet för

vägunderhållets utförande och allenast i mindre mån mot nu gällande

bestämmelser om byggande av väg. Det kunde följaktligen synas, som

om anledning skulle saknas att frångå den nu brukliga ordningen för

upprättande av plan och kostnadsförslag. Emellertid får man icke förbise

vikten av att, då man genom den nya lagstiftningen söker bereda

en enhetlig och fullgod ledning åt landstingets vägväsen, även låta denna

ledning erhålla nödig överblick och erforderligt inflytande beträffande de

viktiga frågor, som äro förbundna med vägs byggande. Därest den nu

ifrågasatta organisationen genomföres, är det att förvänta, att vägdirektörerna

komma att förvärva mera djupgående insikter i vägunderhålletsskötande

än för närvarande torde stå till buds. Det synes vara önskligt,

att dessa insikter kunde göras fruktbärande även på vägbyggnadsområdet.

Såsom även av de sakkunniga påpekas, äger nämligen ett mycket nära

samband rum mellan byggande och underhåll av väg. Omfattningen av

vägunderhållet bestämmes i liög grad av vägens byggnadssätt, och vid

vägs byggande måste uppenbarligen den största hänsyn tagas till att det

blivande underhållet blir så lindrigt som ske kan, utan att dock anläggningskostnaden

överskrider skälighetens gränser. Det synes alltså icke

klokt att beröva vägstyrelsen och dess sakkunnige, vägdirektören, inflytande

på upprättandet av plan och kostnadsförslag, en åtgärd, som

är av den mest ingripande betydelse för vägens framtida beskaffenhet.

Att ledningen av vägbyggnaders utförande bör ligga hos vägstyrelsen,

även när det gäller statsunderstödda företag, synes mig ställt utom tvivel.

Så är ju fallet även enligt nu gällande lagstiftning, låt vara att

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen äger viss kontrollerande befogenhet,

vilken givetvis bör bibehållas. Slutligen får man ej förbise det av de

sakkunniga påpekade förhållandet, att begreppen byggande och underhåll

av väg i själva verket ej kunna skarpt särskiljas. Huruvida exempelvis

ett visst grundförstärkningsarbete skall hänföras till byggande eller underhåll,

kan ofta vara en smaksak.

Den omständigheten, att förslagets genomförande möjligen skulle

kunna komma att medföra vissa rubbningar inom den nuvarande vägoch

vattenbyggnadsstaten bör enligt min mening ej få utgöra hinder för

ett lämpligt uppbyggande av vägväsendets organisation. Det torde för

övrigt vara särdeles vanskligt att redan nu, innan organisationen genomförts

och hunnit visa sina verkningar, avgöra, i vilken mån distrikts
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kun tf l. Maj:ts proposition nr 100.

tjänstemännens ställning därav påverkas. Styrelsen synes lmva utgått

från att, om de sakkunnigas förslag antages, nyssnämnda tjänstemäns

befattning med upprättande av planer och kostnadsförslag alldeles

skulle upphöra. Så lärer ingalunda bliva fallet. Vägdirektören torde,

såsom även de sakkunniga framhållit, i många fall icke kunna hinna

med att själv upprätta samtliga planer och kostnadsförslag. Det skulle

nämligen vara ägnat att väcka starka betänkligheter, om vägdirektören

för att hinna upprätta så många arbetsplaner som möjligt åsidosatte

sin huvudsakliga arbetsuppgift, vägunderhållet; och vederbörande landsting

och vägstyrelser torde hava att tillse, att dylikt icke må förekomma.

Givetvis komma dock förhållandena i förevarande avseende

att växla allt efter vägdistriktens omfång. I de stora norrländska länen

med deras större behov av vägbyggnader lärer vägdirektören kunna medhinna

allenast ringa del av erforderliga planer och förslag, under det

att han i de minsta länen bör kunna ägna ganska mycket arbete åt

denna del av sin uppgift. Beträffande de arbeten, som ej medhinnas av

vägdirektören, ligger det närmast till hands att vägstyrelsen träffar avtal

med vederbörande distriktstjänsteman om arbetets utförande. Därigenom

behöver vägstyrelsen ej avhända sig möjligheten att följa arbetets

fortskridande och göra gällande de önskemål, som ur olika synpunkter

böra beaktas. Ett sådant anordnande av arbetet bör ställa sig fördelaktigast

ur väghållningens synpunkt och även visa sig kostnadsbesparande.

För att i fråga om statsunderstödda vägbyggnadsföretag tillgodose

berättigade krav på kompetens hos den, som skall upprätta plan och

kostnadsförslag, torde bland villkoren för erhållande av statsbidrag kunna

intagas det förbehåll, att, om plan och kostnadsförslag skola upprättas av

annan än vägdirektören, därtill endast må anlitas person, vars skicklighet

i sådant avseende av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen godkänts.

Under sådana omständigheter torde granskningen av upprättade planer

och kostnadsförslag icke medföra avsevärdare ökning i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

arbete, då man ju måste utgå från att ifrågavarande

planer och förslag även enligt nu rådande ordning äro föremål för noggrann

granskning. Beträffande de svårare brokonstruktionerna ligger det

uppenbarligen i vägdistriktets intresse att en fullt kompetent förrättningsman

anlitas, vadan detta lärer bliva fallet utan särskilda föreskrifter.

Om sådant finnes nödigt, föreligger emellertid intet hinder att i

statsbidragsbestämmelserna föreskriva, att plan och kostnadsförslag till

större brobyggnader, vilka skola utföras med bidrag av statsmedel, icke

må upprättas av annan än den, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

för varje särskilt fall godkänt såsom förrättningsman.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj tis proposition nr 100.

Vågmästare.

Vägkom
missionen.

De väg sakkunniga.

Slutligen må framhållas, att om tjänstemännens befattning med

upprättande av planer och kostnadsförslag på grund av de nya bestämmelserna

blir inskränkt, å andra sidan måste beaktas det arbetstillskott,

som distriktstjänstemännen, enligt vad jag bär nedan skall närmare beröra,

skulle erhålla i utövande av den väg- och vattenbyggnadsstyrelsen åliggande

allmänna tillsynen över väghållningens utförande och genom dessa

tjänstemäns ställning såsom sakkunniga biträden bos länsstyrelserna vid

behandling av vägärenden.

Yägkommissionen bar föreslagit, att såsom biträden åt vägdirektören

skola inom varje distrikt anställas åtskilliga vågmästare. Vågmästaren

skulle i huvudsak hava till uppgift att biträda vägdirektören med ledning

och tillsyn över vägbyggnader och vägunderhåll, då ju vägdirektören

icke kunde så oavlåtligt och i detalj, som nödigt vore, övervaka hithörande

förhållanden inom det vidsträckta landstingsområdet. För sådant

ändamål erfordrades särskilda organ för ett mera begränsat område.

Vågmästaren skulle, bland annat, biträda vid vägundersökningar, vara

den närmaste platskontrollanten vid vägbyggnadsarbeten, biträda vid

åvägabringandet av entreprenader, vara förman för landstingets vägvakter

och övriga arbetspersonal m. m. Huvuddelen av vågmästarens verksamhet

skulle bestå i tillsyn å vägunderhållet inom det honom tilldelade

distriktet. Kommissionen har därvid utgått från att vågmästaren komme

att utrustas med motorcykel samt bleve i stånd att övervaka ett distrikt

med en våglängd av omkring 250 kilometer. Enligt kommissionens förslag

skulle indelning av landstingsområde i vägmästardistrikt samt utfärdande

av instruktion för vågmästare ankomma på Kungl. Maj:t. Vågmästare

skulle förordnas av länsstyrelsen med konstitutorial efter förslag

av vägstyrelsen samt stå under vägdirektörens och länsstyrelsens lydnad

men skulle avlönas av landstinget.

De vägsakkunniga hava funnit, att inrättandet av vägmästarebefattningar,

därest vägunderhållets utförande direkt skulle åligga landstinget,

bleve än mera nödvändigt än efter kommissionens system, och hava alltså,

liksom kommissionen, föreslagit tillsättande av lämpligt antal vågmästare

inom varje vägdistrikt. De sakkunniga hava emellertid icke kunnat till

alla delar biträda kommissionens förslag härutinnan och hava i sådant

avseende anfört:

»Den oklara ställning såsom av landstinget avlönade men av länsstyrelsen

tillsatta och under densamma lydande befattningshavare, som

kommissionen berett vägmästarna, kunna de sakkunniga icke godkänna.

I analogi med sin uppfattning om vägdirektörens ställning hava de sakkunniga

ansett vägmästarna böra vara landstingets tjänstemän och anställas

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

77

av vågstyrelsen. De komma således icke att vara underordnade länsstyrelsen.

Att betunga Kungl. Maj:t med rikets indelande i vägmästaredistrikt

synes icke böra förekomma, allra helst som nyttan av en dylik

åtgärd synes tvivelaktig. Behovet av vågmästare inom ett distrikt är i

hög grad beroende av, vilken metod som väljes för vägunderhållets utförande.

Upplåtes allt vägunderhåll på entreprenad, blir behovet jämförelsevis

ringa, under det att vägunderhållets utförande med vägvakter

eller eljest genom vägstyrelsens direkta försorg fordrar större antal vågmästare.

Dessutom synes det ej lämpligt att genom en jämförelsevis

konstant distriktsindelning fastlåsa utvecklingen uti ifrågavarande avseende.

Det synes därför böra överlämnas åt vederbörande landsting att självt

eller genom vägstyrelsen bestämma antalet vågmästare och deras tjänstgöringsområden.

Samma skäl, som enligt de sakkunnigas mening tala

mot att låta vägdirektören omhänderhava den tillsyn å väghållningen, som

bör utövas från statens sida, föranleda även till att vägmästarna befrias

därifrån. Den noggranna tillsyn å väghållningen, som även efter de sakkunnigas

mening bör utövas av vägmästarna, avser alltså endast att tillgodose

vägdistriktets intressen. Att tillsynen indirekt även tillgodoser

statsintresset ligger i öppen dag.»

I de avgivna yttrandena har inrättandet av vägmästarebefattningar.Mmi%/jefer

varmt tillstyrkts. Någon erinran mot de sakkunnigas förslag i denna del »chkorporahar

ej gjorts. tl0ner''

Anställandet av vågmästare utgör ett viktigt led i strävandet efter Departeett

sakkunnigt utfört, gott vägunderhåll. Såsom de sakkunniga anfört,

kan vägmästarnas antal icke på förhand med säkerhet beräknas, då detta

i hög grad är beroende av den vägunderhållsform, som väljes. Någon

fruktan för att en talrik och dyrbar tjänstemannakår skulle kunna

uppstå, behöver ej hysas, då det ligger i landstingens egen hand att

bestämma vägmästarnas antal och avlöning.

Av synnerlig vikt för vägväsendets ändamålsenliga organisation är Länsstyreiatt

anordna det allmännas övervakande av vägväsendet på lämpligt

sätt. A ena sidan är det klart, att staten har ett mycket starkt intresse m9ten°byggav

att väghållningen blir fullgod och att de betydande bidrag av stats- nadsstyretmedel,

som ställas till vägdistriktens förfogande, användas på rätt sätt. ^glfur''

A andra sidan får den kontroll, som sålunda är nödvändig, ej anordnas

på sådant sätt, att den onödigt störande ingriper i vägdistriktens verksamhet

eller blir ägnad att förkväva befolkningens intresse för vägväsendet.

Den befattning, som från statens sida skall ägnas åt vägväsendet,

bör av naturliga skäl anförtros åt länsstyrelserna och väg- och vatten
-

ments
chefen.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

byggnadsstyrelsen. Att för ändamålet upprätta ett särskilt ämbetsverk

kan icke komma i fråga. Svårare är emellertid att avgöra, huru de

olika uppgifterna skola fördelas mellan nämnda myndigheter.

Beträffande de befogenheter, som böra tilldelas länsstyrelserna, hava

de vägsakkunniga anfört:

»Frånsett den befogenhet, som må tillkomma väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

skall, såväl efter kommissionens förslag som enligt de sakkunnigas

mening, statens intresse i avseende å väghållningen, liksom hittills,

bevakas av länsstyrelsen. Länsstyrelsen tillkommer sålunda att fatta

beslut i frågor om byggande av väg, att övervaka väghållningens behöriga

fullgörande samt att, där så erfordras, låta vidtaga nödiga åtgärder

för avhjälpande av förefintliga brister. Enligt kommissionens förslag

skulle närmast under länsstyrelsen statens tillsyn över väghållningen utövas

av vägdirektören med biträde av vågmästare. Såsom förut anmärkts

hava de sakkunniga icke funnit lämpligt att ifrågavarande tillsyn

uppdrages åt vägdirektören och vägmästarna, vilka företräda landstingets,

d. v. s. den gentemot staten väghållningsskyldiges intressen. I stället

lärer tillsynen lämpligen böra anförtros åt länsstyrelsens underlydande,

landsfogden och landsfiskalerna, vilka redan nu, den förre enligt 18 § i

sin instruktion, de senare jämlikt 34 § väglagen, hava sådan befogenhet.

Det har visserligen och icke utan fog framhållits såsom en betänklig

brist i det nuvarande systemet, att vägsvnerna förrättades av personer,

som icke hade teknisk sakkunskap i fråga om vägunderhållet. Att märka

är dock, att den enligt de sakkunnigas förslag förekommande uppsikten

skall hava en annan karaktär än de nuvarande vägsvnerna. För närvarande

åligger det ju synemännen att för varje väglott anteckna befunna

brister och lämpligaste sättet för deras avhjälpande. Behovet av större

sakkunskap har härvid icke sällan gjort sig kännbart. Med hänsyn till

de många väglotterna och det ofta försummade vägunderhållet äro i

varje fall de nuvarande vägsynerna en besvärlig och tidsödande procedur.

Enligt de sakkunnigas tanke lära efter den nya lagstiftningens

genomförande några särskilda vägsyner icke behöva förekomma. Genom

sina tjänsteresor i distriktet få landsfiskalerna i regel en ganska klar uppfattning

av vägarnas beskaffenhet. Yppas brist i väghållningen utan att den

observeras av landsfiskalen, lära trafikanterna, om så behöves, icke underlåta

att själva vidtaga åtgärder för åstadkommande av rättelse. I vanliga

fall torde därvid saken ordnas under hand genom en enkel anmälan till

vederbörande vågmästare eller snöplogfogde eller tilläventyrs till vägdirektören.

Givetvis kan dylik anmälan också riktas till landsfiskalen, till vilken

befolkningen hittills varit van att vända sig i dylika frågor. Sedan lands
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kutig 1. Majds proposition nr 100.

fiskalen vare sig på grund av inkommen anmälan eller av egen drift

konstaterat, att brist föreligger, kan han, om han så anser lämpligt, göra

hänvändelse under hand till landstingets vägförvaltning, eller ock anmäla

förhållandet hos länsstyrelsen, som förelägger vägstyrelsen att avhjälpa

bristen, vid äventyr att den eljest avhjälpes genom landsfiskalens försorg

på vägdistriktets bekostnad. Då vägdirektören och vägmästarna skola

för vägdistriktets räkning utöva en noggrann kontroll över väghållningen,

lärer det kunna antagas, att landsfiskals ingripande skall komma att erfordras

endast i undantagsfall.»

I fråga om de uppgifter, som enligt de sakkunnigas mening borde

anförtros åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, hava de sakkunniga anfört:

»För att vägväsendet i vårt land skall erhålla en tillfredsställande

utveckling, lärer en enhetlig, för hela landet gemensam ledning icke

kunna undvaras. Man får nämligen ej underskatta vikten av att tekniska

framsteg och gjorda erfarenheter inom vägväsendet snarast möjligt

tillgodogöras samt att olämpliga metoder underkastas sakkunnig kritik.

Då inrättandet av en särskild myndighet för ifrågavarande ändamål näppeliggen

bör komma i fråga, synes det självfallet, att berörda uppgift anförtros

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Enahanda uppgift har redan

enligt nu gällande lagstiftning beträffande med statsbidrag byggda vägar

utövats av nämnda styrelse. I fråga om dylika vägarbeten åligger det

nämligen styrelsen enligt 3 § i dess instruktion (30/12 1911 Sv. förf. sand.

n:r 165) bland annat, att i rådgivande egenskap lämna biträde, då sådant

av vederbörande begäres, i avseende å undersökningar för arbetena

eller deras tekniska utförande och ledning; att i mån av tillgång å biträden

anvisa lämpliga undersökningsförrättare eller arbetsledare; att, då

till styrelsen inkommer eller överlämnas väckt fråga om företagande av

sådant arbete, granska och, där sådant finnes behövligt, låta omarbeta

medföljande ritningar och kostnadsförslag eller från vederbörande infordra

felande dylika; att hava tillsyn över arbetenas utförande i enlighet med

de av Kungl. Maj:t fastställda planer och givna föreskrifter, så att inga

mera väsentliga ändringar må äga rum utan anmälan och vederbörligt

tillstånd; samt att övervaka, att redan utförda anläggningar varda ändamålsenligt

och i enlighet med givna föreskrifter underhållna, så att hinder

och uppehåll i kommunikationerna icke må genom olämpliga anordningar

eller bristfälligheter uppkomma eller det med anläggningen åsyftade

gagn förminskas.

Styrelsens kontroll å underhållet av med statsbidrag utförda vägar

torde hittills hava inskränkt sig till regelbundna inspektioner av broar

och färjor.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Såsom förut nämnts skulle enligt kommissionens förslag vägdirektören

i fråga om vägbyggnad ensam utföra den förberedande undersökningen,

uppgöra plan och kostnadsförslag samt leda och kontrollera arbetets

utförande. Den väg- och vattenbyggnadsstyrelsen nu tillkommande

befattning med sådana vägbyggnader, till vilka plan och kostnadsförslag

uppgöras med bidrag av statsmedel eller vilka utföras med sådant bidrag,

skulle i nämnda avseende alltså upphöra. Däremot skulle styrelsen beträffande

dylika vägbyggnader fortfarande hava att granska och eventuellt

låta omarbeta arbetsplanerna samt i vanlig ordning handlägga frågor

om deras fastställande av Kungl. Maj:t, om statsbidrag, om upprättande

av kontrakt angående arbetets utförande o. s. v.

De sakkunniga hava, såsom ovan nämnts, funnit det kunna inträffa,

att vägdirektören icke kan medhinna alla undersökningar förvägbyggnader

samt upprätta erforderliga planer och kostnadsförslag, eller att härtill

på grund av arbetets beskaffenhet erfordras särskild kompetens, i

följd varav de sakkunniga ansett möjligheten att från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

erhålla lämplig förrättningsman böra bibehållas. Vidare

lärer styrelsens rätt och skyldighet att i fråga om statsunderstödda

vägbyggnader öva tillsyn däröver, att arbetet utföres i enlighet med fastställd

plan, böra kvarstå. De sakkunniga anse emellertid, att väg- och

vattenbyggnadsstyrelsens befogenhet bör på grund av statens intresse

av att det allmänna vägnätet motsvarar trafikens behov i viss mån utsträckas,

nämligen även till de mera sällan förekommande fall, att väganläggning

kommer till stånd utan bidrag av statsmedel. Även i sådant

fall bör uppgjord plan och kostnadsförslag granskas av styrelsen. Att

vederbörande länsstyrelse beträffande sådana vägbyggnadsfrågor, vilka ej

avse anläggning av ny väg, äger pröva, huruvida utlåtande från vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen skall inhämtas, framgår av 19 §.1

Om än genom föreskrifter i ovan nämnda hänseenden erforderlig

säkerhet vinnes för att vägbyggandet rätt planlägges, fordras likväl därjämte

kontroll över att väghållningen utföres på ett sätt, som motsvarar

berättigade krav på samfärdselns trygghet och står i överensstämmelse

med teknikens utveckling. Detta ändamål synes bäst vinnas genom

att lämna väg- och vattenbyggnadsstyrelsen en allmän inspektionsrätt

över väghållningen på sätt i 68 § 1 2 av de sakkunnigas förslag närmare

angives. Härigenom skulle vinnas uppsikt över att väghållningen utföres

så, att den motsvarar samfärdselns krav, och att lämpliga metoder

1 Motsvarar 2 kap. 3 § i förevarande förslag.

2 Motsvarar 6 kap. 3 § i förevarande förslag.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kung/. Maj:ts proposition nr 100.

81

därvid komma till användning, varjämte ett fruktbärande utbyte av

erfarenheter i avseende å väghållningen inom olika distrikt kunde äga rum.

För att vid handläggning av vägfrågor tillgodose behovet av sakkunskap

samt redan på ett tidigt stadium av sådana frågors behandling

bereda önskvärt inbytande från det allmännas sida, hava de sakkunniga

därjämte ansett sig böra föreslå, att vederbörande distriktsehef eller deri

distriktstjänsteman, som av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen därtill förordnas,

skall äga rätt närvara vid vägstyrelsens sammanträden och deltaga

i överläggningarna. Även härigenom beredes väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

möjlighet att leda vägväsendets utveckling i önskvärd

riktning.»

tioner.

En av de sakkunniga, överstelöjtnanten Fr. Enblom, har i särskilt, Skit

vid de sakkunnigas betänkande fogat yttrande hemställt bland annat, att ''hetväg-

och vattenbyggnadsstyrelsens och distriktstjänstemännens arbete för

vägbyggnadsväsendet, i stället för att inskränkas, borde ökas samt att

väg- och vattenbyggnadsstyrelsens och länsstyrelsernas befattning med

vägfrågor bleve i lagen klart utformade.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i sitt utlåtande över de sak- Myndigheter

kunnigas förslag hemställt, att 66 och 68 §§* måtte omarbetas, så att feoch korporaklart

angåve å ena sidan väg- och vattenbyggnadsstyrelsens och å andra

sidan länsstyrelsernas olika befattning och befogenhet i fråga om tillsynen

å väghållningen, därvid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen borde få

sig ålagd all tillsyn av teknisk natur, under det att länsstyrelsernas tillsyn

borde inskränkas till att omfatta den rent fiskaliska övervakningen

av väglagens efterlevnad.

En länsstyrelse har ävenledes framhållit vikten av att länsstyrelserna

och deras underlydandes liksom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

befogenheter i avseende å vägväsendet bleve i lagstiftningen klart fastställda.

En annan länsstyrelse har föreslagit, att all övervakning av

väghållningen skulle överflyttas på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och

dess underlydande. 1

Vid uppdragandet av gränserna mellan länsstyrelsernas samt väg- Departeoch

vattenbyggnadsstyrelsens befogenheter med avseende å vägväsendet mentssynes

man böra tillse, att, endast om särdeles vägande skäl föreligga, en 16 en‘

inskränkning sker i den befattning med vägväsendet, som hittills ålegat

länsstyrelsen. Den ingående kännedom om ortsförhållandena, som länsstyrelsen

och dess underlydande äga, och det förtroende denna myndighet

åtnjuter hos ortsbefolkningen göra länsstyrelsen särskilt ägnad för

ifrågavarande uppgift.

1 Motsvarar 6 kap. 1 och 3 §§.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 88 höft. {Nr 100.) It

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Däremot är det likaledes uppenbart, att den allmänna tillsyn, som

erfordras för att upprätthålla erforderlig enhetlighet i rikets vägväsen

och underlätta tillgodogörandet av teknikens framsteg, bör tillkomma vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bör sålunda

vara den sammanhållande och ledande myndigheten för rikets

alla vägstyrelser. Därförutan vore det att befara, att mindre önskvärda

skiljaktigheter i väghållningen komme att framträda. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

bör söka befordra enhetligheten i väghållningen och

verka för nödigt samarbete mellan olika vägdistrikt. Till främjande

av detta samarbete lärer vara lämpligt att sammankalla vägdirektörerna

till gemensamma överläggningar. Genom utfärdande av cirkulär kan

styrelsen meddela allmänna anvisningar rörande vissa arbetens utförande,

varjämte styrelsen har att utöva erforderlig kritik över väghållningen

genom påvisande av brister i redan utfört arbete.

Det synes emellertid ej kunna ifrågasättas att, i den mån ej beträffande

statsunderstödda vägbyggnadsarbeten särskilda bestämmelser

till annat föranleda, giva väg- och vattenbyggnadsstyrelsen befogenhet

att meddela vägstyrelsen bindande föreskrifter eller att vidtaga några

verkställighetsåtgärder. I sådant fall kunde man med fog befara, att

väg- och vattenbyggnadsstyrelsens åtgärder kunde komma i strid med

av länsstyrelse meddelade föreskrifter.

Beträffande det lokala övervakandet från det allmännas sida av

väghållningens utförande, så kunde skäl tala för att överlämna denna

tillsyn åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, för det fall att denna tillsyn

kunde förväntas bliva alltför betungande för länsstyrelsens tjänstemän

eller måste anses kräva särskild teknisk sakkunskap. På sätt de

sakkunniga framhållit lärer man emellertid kunna utgå från att efter

den föreslagna lagstiftningens ikraftträdande vägstyrelsens tjänstemän

skola hålla en så noggrann uppsikt över väghållningens utförande och

uppkomna bristers avhjälpande, att det allmännas tillsyn kommer att få

en väsentligt annan karaktär än hittills. Tillsynen i fråga om vägunderhåll

och vinterväghållning synes komma att inskränka sig till att

vederbörande tillsynsman konstaterar, att en brist föreligger. Däremot

behöver han ej äga kännedom om, huru denna brist bäst skall avhjälpas.

Vid sådant förhållande torde hinder ej möta att åt landsfiskalerna uppdraga

den lokala tillsynen över vägunderhåll och vinterväghållning.

Denna anordning synes ock ägnad att befordra ortsbefolkningens intresse

för vägarnas förbättring, då denna därigenom torde finna det lättare att

få sina önskemål tillgodosedda. Däremot synes ej lämpligt att, såsom

de vägsakkunniga ifrågasatt, ålägga landsfogdarna någon skyldighet till

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kuntjl. Maj:ts ''proposition nr 100.

83

uppsikt över väghållningen. Landsfogdarna böra nämligen så litet som

möjligt dragas från sin egentliga uppgift.

Beträffande byggande av väg skola i regel upprättade planer och

kostnadsförslag granskas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Utförandet

av de vägbyggnader, som utföras med statsmedel, skall därjämte stå

under väg- och vattenbyggnadsstyrelsens uppsikt enligt de för sådana

företag gällande administrativa bestämmelserna. För det mera sällsynta

fall, att vägbyggnad utföres utan bidrag av statsmedel, synas särskilda

föreskrifter uti ifrågavarande avseende ej erforderliga. På grund av den

allmänna tillsynsplikt, som enligt 6 kap. 3 § i förslaget skall tillkomma

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, äger denna givetvis rätt att hålla uppsikt

över vägbyggnadsarbeten och att bos vederbörande länsstyrelse hemställa

om de åtgärder, som kunna erfordras för rättande av förekommande felaktigheter.

Att landsfiskalerna icke lämpa sig för denna uppgift, som i

regel kräver tekniska insikter, lärer ligga i öppen dag, men hinder föreligger

naturligtvis icke för dem att hos länsstyrelsen anmäla de felaktigheter,

de kunna hava upptäckt.

Av vad sålunda anförts framgår, att jag i stort sett gillar de sakkunnigas

förslag i förevarande ämne. Visserligen kan icke någon skarp

gräns dragas mellan den tillsyn, som skall utövas av landsfiskalerna,

och den tillsyn, som ankommer på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Tvärtom är det givet, att samma brist i väghållningen kan bli föremål

för anmärkning från såväl väg- och vattenbyggnadsstyrelsens som landsfiskals

sida. Detta innebär emellertid ingen olägenhet, då befogenheten

av anmärkningarna i båda fallen prövas av länsstyrelsen och denna ensam

har rätt att föreskriva verkställighetsåtgärder.

Emellertid kan man icke förbise, att länsstyrelsen vid behandling

av vägärenden ofta behöver äga tillgång till särskild sakkunskap. Detta

behov bortfaller ingalunda, därför att enligt förslaget vägstyrelsen kan

tillgodogöra sig vägdirektörens tekniska insikter. Just för att kunna

ägna erforderlig kontroll åt vägstyrelsens och dess tjänstemäns åtgärder

behöver länsstyrelsen särskild sakkunskap. I vägkommissionens förslag

var omförmälda behov tillgodosett på det sätt, att vägdirektören skulle

vara en statens tjänsteman, närmast lydande under länsstyrelsen. De

vägsakkunniga, vilka, enligt min mening på goda grunder, ansett vägdirektören

böra vara eu vägdistriktets tjänsteman, hava tänkt sig, att

länsstyrelsen skulle kunna erhålla nödiga upplysningar i tekniska frågor

av vederbörande distriktschef eller distriktsingenjör eller, i erforderliga

fall, från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. De sakkunniga hava emellertid

ej föreslagit några uttryckliga bestämmelser i detta hänseende. I

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Samman
fattning.

likhet med de sakkunniga finner jag länsstyrelsens behöv av särskild sakkunskap

uti ifrågavarande avseende böra fyllas på den väg, som av de

sakkunniga anvisats och med anlitande av de arbetskrafter, som för närvarande

stå till buds. Då det emellertid synes lämpligt att i lagtexten

giva uttryck för denna mening, torde ett tillägg böra göras till den paragraf,

1 som motsvarar 66 § i de sakkunnigas förslag, av innehåll att länsstyrelse

vid behandling av vägfrågor skall äga att såsom sakkunnig anlita

distriktscbefen i vederbörande väg- och vattenbyggnadsdistrikt eller

den tjänsteman, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i hans ställe förordnar.

En sådan föreskrift står även i god överensstämmelse med den

föreslagna bestämmelsen i 4 kap. 2 § därom, att distriktscbefen i vederbörande

väg- och vattenbyggnadsdistrikt eller den tjänsteman, som i

hans ställe av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förordnas, skall vara

berättigad att övervara vägstyrelsens sammanträden och deltaga i överläggningarna

men ej i besluten samt att låta anteckna sin mening till

vägstyrelsens protokoll. Den person, som enligt nyssnämnda bestämmelse

skall vid vägstyrelsens förhandlingar såsom statens representant företräda

den tekniska sakkunskapen, synes även lämpligen kunna i samma egenskap

anlitas av länsstyrelsen, som därvid tillika kan draga nytta av den

erfarenhet om länets vägväsen, som den sakkunnige lärer hava vunnit

under arbetet inom vägstyrelsen.

Till de mindre jämkningar i lagtexten rörande ifrågavarande ämne,

som jag funnit nödiga, skall jag framdeles återkomma.

Förslaget till vägväsendets organisation avser sålunda i huvudsak

att, ehuru staten kraftigt skulle bidraga till vägarnas byggande och underhåll,

likväl överlämna det praktiska handhavandet av väghållningen åt

landstingen, vilka tillika skulle hava att anskaffa de utöver statsbidragen

erforderliga medlen för vägväsendets behov. Landstingen skulle sköta

väghållningen genom vägstyrelser och vägdirektörer samt dessas biträden,

på sätt lämpligast kunde ske, medelst vägvakter eller användande av

entreprenad, med lejda arbetare eller fast anställt manskap samt genom

käring och ploglag.

Statsintresset tillgodoses i förslaget på det sätt, att vederbörande

länsstyrelse samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen övervaka väghållningen

och handlägga frågor rörande denna, en var i den omfattning, som i

förslaget närmare angives.

Genom den föreslagna organisationen vinnes en väsentlig förenkling,

i det att de över 370 vägstämmorna ersättas av 25 landsting samt an
-

1 6 kap. 1 §.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ta proposition nr 100. 85

talet vågstyrelser minskas i samma proportion. Detta bör medföra förenkling

samt en mera sakkunnig och enhetlig behandling av föreliggande

frågor. De nytillkommande organen, vägdirektörerna och vägmästarna,

öka visserligen antalet anställda. Utgifterna för deras avlöning bör dock

mångfalt uppvägas därigenom, att under deras sakkunniga ledning för

samma kostnad bättre och mera arbete kan utföras än förut, då arbetet

varit splittrat och ägt rum utan ledning och sakkunskap.

Länsstyrelsens arbete för vägväsendet bör i icke obetydlig mån

minskas därigenom, att den får att göra med endast en vägstyrelse (i

Kalmar län två). Det kan även förutsättas, att ärendena bliva mera

enhetligt och sakkunnigt beredda av landstingets vägstyrelse än av de nuvarande

vägstyrelserna. Å andra sidan uppstår någon ökning i arbetet

för beredning av de ärenden, som skola föreläggas landstinget. Landsfiskalernas

arbetsbörda bliver genom vägsynernas bortfallande väsentligt

lättad. Någon ökning av länsstyrelsernas och landsstatens tjänstemän synes

alltså ej föranledas av förslaget.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens befattning med vägväsendet

kommer att i viss mån underlättas genom att antalet vägstyrelser minskas

och genom den därav föranledda mera enhetliga behandlingen av

ärendena. Tillika måste det anses vara till fördel även för styrelsens

arbete, att sakkunniga vägdirektörer anställas i länen, då därigenom kontrollen

å såväl byggande som underhåll av väg väsentligt förenklas.

Arbetet ökas å andra sidan därigenom, att viss tillsyn å vägunderhållet

jämväl skall tillkomma styrelsen, varjämte vissa styrelsens tjänstemän

skola stå till länsstyrelsernas förfogande såsom sakkunniga samt närvara

vid vägstyrelsernas sammanträden. 1 vad mån ändring i antalet av vägoch

vattenbyggnadsstyrelsens tjänstemän i väg- och vattenbyggnadsdistrikten

eller i själva styrelsen skulle föranledas av förslagets antagande,

torde icke nu kunna fastställas. Man lärer i allt fall i likhet

med de vägsakkunniga kunna utgå från att genom förslagets antagande

någon ökning i distriktstjänstemännens antal näppeligen föranledes och

ej^ heller någon mera omfattande förändring i organisationen av styrelsen

påkallas. Frågan härom lärer emellertid böra göras till föremål för

ytterligare övervägande efter förslagets antagande.

Sedan jag sålunda redogjort för förslagets huvudgrunder, vill jag Speciaii

korthet beröra vissa delar av den föreslagna lagtexten, dock huvudsak- motivering,

ligen endast i de fall då sådant på grund av gjorda anmärkningar synes

nödigt eller väsentligare avvikelse från de sakkunnigas förslag ansetts

s. 86 Kontrollera mot PDF

1 kap.

1 §.

7 §■

Vägkommis
sionen.

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

höra äga rum. I övrigt får jag i denna del hänvisa till de sakkunnigas

betänkande.

I det föreliggande förslaget till lag om allmänna vägar på landet

hava i huvudsakligen oförändrad form inarbetats bestämmelserna i lagen

den 13 juni 1919 om ödebygdsvägar. Då för sistnämnda slag av vägar

gälla regler, som äro väsentligt skilda från dem, som gälla övriga allmänna

vägar, bar benämningen ödebygdsväg måst för sig i lagtexten

upptagas. Samtliga allmänna vägar utom ödebygdsvägar betecknas däremot

i förslaget med ordet landsväg. Begreppet landsväg har därmed

givits en betydligt vidsträcktare räckvidd än det förut ägt. Sålunda

komma därunder att falla jämväl bygdevägar och enklare vägar.

Det ligger i sakens natur, att vid tillämpningen av bestämmelserna

i förevarande kap. å ödebygdsväg behörig hänsyn måste tagas därtill, att

sådan väg är avsedd att förmedla en gles och föga påfrestande samfärdsel

samt att ödebygdsvägen förty, såsom ock i 3 kap. 3 § uttryckligen

sägs, skall till sitt byggnadssätt vara av så enkel beskaffenhet, som

är förenlig med vägens ändamål. Man kan sålunda exempelvis icke beträffande

ödebygdsväg underlåta det i 1 kap. 5 § föreskrivna uppsättandet

av skyddsvärn, som anses nödigt för de vägfarandes trygghet,

men givet är, att sådan inrättning under eljest lika förhållanden kan

anses mera umbärlig å ödebygdsväg än å en starkt trafikerad landsväg.

Enahanda betraktelsesätt gör sig även gällande i fråga om vägens

underhåll.

På sätt riksdagen i dess skrivelse den 15 mars 1912 framhållit

och vägkommissionen i sitt betänkande (del I sid. 352—374) närmare

utvecklat, föreligger för närvarande ett kännbart behov av bestämmelser,

som bereda vägdistrikten tryggad dispositionsrätt till vägmärken.

För att avhjälpa detta behov har vägkommissionen föreslagit en

bestämmelse — vilken av de vägsakkunniga i oförändrat skick upptagits

i 7 § av deras förslag — av innehåll att utan hinder av den rätt annan

kan äga i avseende å mark, som för väg tagits i anspråk, må vägen för

sitt ändamål brukas. Enligt kommissionens motivering innebär denna

bestämmelse, att, så snart mark faktiskt tagits i anspråk för allmän väg,

uppkommer därigenom för vägdistriktet en till tiden obegränsad nyttjanderätt

till vägmärken, dock endast så länge vägen äger bestånd såsom

allmän {vågrätt). Denna vågrätt skall äga företräde framför varje annan

sakrätt i den mark, som för vägen tagits i anspråk. Så länge vägen

överhuvud är att anse såsom allmän, skall den alltså kunna brukas för

sitt ändamål, oberoende av de rättsanspråk, annan må kunna äga till

själva vägmärken. Yägrätten behöver alltså ej skyddas genom något in
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 10U.

skrivningsförfarande. Ifrågavarande bestämmelse skall äga tillämpning / /.«/»

icke blott på de vägar, som framdeles anliiggas, utan även på de vägar,

som ingå i det redan nu befintliga vägnätet, i den mån de efter lagens

införande fortfarande äro att hänföra till allmän väg. Jämväl i fråga

om dylik väg skall vägens tillvaro såsom sådan innefatta presumtion om

behörig åtkomst till den i vägen ingående marken.

De av kommissionen föreslagna bestämmelserna synas mig ägnade Departe

att avhjälpa den osäkerhet, som hittills rått uti ifrågavarande avseende. ''lefen

Såsom vägkommissionen anmärkt, kan det visserligen tänkas, att uppkomsten

av vägrätt i vissa fall skulle kunna medföra minskning i vederbörande

fastighets värde och förty lända vederbörande inteckningshavare

till förfång. Sådant lärer dock endast i sällsynta undantagsfall kunna

inträffa, varför denna omständighet icke synes böra tillmätas större betydelse.

Då vågrättens uppkomst gjorts beroende allenast av det faktiska

förhållandet, att mark tagits i anspråk för allmän väg, och icke

av laga åtkomst till marken, torde här böra erinras, att, om i något fall

vägmärken tagits i anspråk utan jordägarens tillstånd, denne givetvis

av vågrättens uppkomst är oförhindrad att mot vägdistriktet göra sina

ersättningsanspråk gällande. I det mycket vanliga fall, att jordägaren

helt formlöst förklarat sig tillsläppa vägmärken, lärer däremot varken

upplåtaren eller dennes efterträdare i äganderätten sedermera kunna med

framgång framställa något ersättningsanspråk mot vägdistriktet i anledning

därav, att vågrätten inskränker jordägarens dispositionsrätt.

Stadgandet i 13 § motsvarar 19 § i gällande väglag. Åtskilliga 13 §.

fall förekomma, då menigheter eller enskilda personer hava särskild förpliktelse

att underhålla allmän väg, bro eller färja. Vanligen torde

dylik förpliktelse hava uppkommit på det sätt, att enskild person eller

menighet, som haft särskilt intresse av anläggandet av väg eller bro, på

egen bekostnad anlagt vägen eller bron mot erhållande av rätt att upptaga

väg- eller bropenningar. Beträffande förekomsten av dylika förpliktelser

hänvisas till vägkommissionens betänkande del II sid. 145.

Då de av de sakkunniga i 15 § första stycket av deras förslag 15 §.

upptagna bestämmelserna, som avse att reglera vägdistriktets samt köpingars

och vissa municipalsamhällens inbördes ställning med avseende

å väghållningen, möjligen skulle kunna leda till den missuppfattningen,

att samhälles ovillkorliga skyldighet att utföra väghållning icke skulle

avse sådan väg, som redan före den nya lagens ikraftträdande upplåtits

för allmänt begagnande som gata, hava ordalagen undergått någon

jämkning.

I de sakkunnigas förslag har ej angivits, huruvida i den ersätt
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

1—2 kap. ning, som enligt förslaget tillkommer samhälle för byggande av väg,

jämväl skall ingå kostnaden för förvärvande av vägmark. Därest de

sakkunnigas förslag bibehålies oförändrat, synes den tolkning kunna göras

gällande, att vägdistriktet skulle vara skyldigt att ersätta vederbörande

samhälle för förvärvandet av vägmärken men att vägdistriktet ägde täcka

denna kostnad genom uttagande av särbidrag av vederbörande fastighetsägare

på sätt i 2 kap. 5—7 §§ sägs. Det ligger i öppen dag att

tillämpningen av bestämmelserna om särbidrag i förevarande fall skulle

möta betydande svårigheter. Därtill kommer, att ägare av tomt utmed

gata, som efter den 1 januari 1908 upplåtits för allmänt begagnande,

enligt 36 och 39 §§ i 1 kap. i lagen om fastighetsbildning i stad har

skyldighet att i viss utsträckning ersätta samhället för gatumarken. Om

dessa bestämmelser och reglerna om uttagande av särbidrag samtidigt

skulle tillämpas inom samhälles planlagda område, skulle förhållandena

kunna bliva ganska invecklade. Dessa svårigheter synas mig bäst kunna

undgås dels därigenom, att särbidrag ej uttages av fastighet, som ingår

i fastställd stadsplan (2 kap. 6 §), samt att kostnad för förvärvande av

vägmark inom planlagt område ej täckes medelst uttagande av särbidrag

(2 kap. 5 §), dels därigenom att i förevarande § uttryckligen föreskrives,

att i den till samhälle för byggande av väg utgående ersättningen ej må

inräknas kostnaden för förvärv av vägmark inom område, för vilket

stadsplan blivit fastställd. Denna anordning lärer så mycket mindre

innehålla någon obillighet mot samhällena, som dessa, såsom ovan nämnts,

äga vissa möjligheter att uttaga sina kostnader för markförvärv av

vederbörande tomtägare.

I anledning av framställda anmärkningar har vidare föreslagits

den ändring i förevarande §, att jämväl tvist i fråga om sättet för erläggande

av här ifrågavarande ersättning för byggande av väg skall avgöras

av gode män. Genom direkt hänvisning till lagen om skiljemän

har det fastslagits, att denna lag i tillämpliga delar skall lända till efterrättelse

i fråga om skiljemannaförfarandet.

2 kap. På sätt förut erinrats, har beträffande de av de sakkunniga före
2

§. slagna föreskrifterna om byggande av väg anmärkts, att plan och kostnadsförslag

beträffande företaget borde upprättas icke genom vägstyrelsens

utan genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens försorg, men har

jag av förut anförda skäl ansett mig böra biträda de sakkunnigas

förslag i denna del. Då det synts av vikt, att ortsbefolkningen verkligen

får kännedom om länsstyrelsens kallelse till det i första stycket

omförmälda sammanträdet, har det ansetts lämpligt att uttryckligen giva

länsstyrelsen frihet att låta införa berörda kallelse i flera ortstidningar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

SO

Kungl. A/ajUs proposition nr 100.

Uppenbart är, att därvid sådana tidningar böra väljas, som genom spridning

inom olika grupper av ortens befolkning bringa kallelsen till de flestas

kännedom. Mot förevarande § har av länsstyrelsen i Norrbottens län

ytterligare anmärkts, att den föreslagna åtgärden att hålla plan och

kostnadsförslag beträffande ifrågasatt vägföretag tillgängliga för allmänheten

för granskning i regel ej ledde till avsett resultat, utan att det

vore bättre att i stället höra vederbörande kommunalstämma. Med anledning

härav må erinras, att förevarande § icke utgör hinder för den

sålunda föreslagna åtgärden. Länsstyrelsen äger nämligen både rätt och

skyldighet att såvitt möjligt och på lämpligaste sätt låta utreda ärendet,

och förevarande stadgande angiver blott de åtgärder, som för sådant

ändamål ansetts oundgängliga. Att helt utesluta föreskriften om skyldighet

för länsstyrelsen att hålla plan och kostnadsförslag tillgängliga

för allmänheten, synes icke kunna ifrågakomma.

I många av de inkomna yttrandena har med styrka gjorts gällande,

att den föreslagna skyldigheten att lämna landstinget tillfälle att

yttra sig i vägbyggnadsfrågor skulle onödigt fördröja sådana ärendens

behandling och dessutom bliva betungande för landstingen själva. Härvid

är emellertid att märka, att enligt 48 §1 i de sakkunnigas förslag

landstinget skulle kunna uppdraga sin yttranderätt åt vägstyrelsen. Från

ett flertal håll har emellertid framhållits, att ej heller denna anordning

vore tillfredsställande.

Anledningen till att de sakkunniga i princip ansett landstinget böra

höras i alla frågor om byggande av väg, är givetvis den, att dessa frågor

kunna hava en betydande inverkan på landstingets ekonomi. Det kunde

exempelvis tänkas, att en nitisk och intresserad vägstyrelse tillstyrkte

företag, som visserligen, sedda enbart ur vägväsendets synpunkt, vore

nyttiga och behjärtansvärda, men dock vore alltför betungande ur ekonomisk

synpunkt. Emellertid lära såväl kravet på skyndsamhet vid behandling

av hithörande frågor som landstingets ekonomiska intressen

kunna behörigen tillgodoses genom att i stället för landstinget höra dess

förvaltningsutskott, som besitter den grundligaste kännedom om landstingets

ekonomi och mellan landstingens sammanträden handhar de löpande

ärendena. En sådan lösning har ock förordats av några av de

hörda myndigheterna. Visserligen kan häremot invändas, att förvaltningsutskottet

representerar icke allenast vägdistriktet utan jämväl i landstinget

deltagande städer, men synes mig denna omständighet icke böra tillerkännas

avgörande betydelse, då anordningen i övrigt torde innebära en

1 Motsvarar 4 kap. 4 § i förevarande förslag.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 88 käft. (AV 100.) 12

‘2 kap.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

2 kap. god och praktisk lösning. I följd härav lärer den av de sakkunniga i 48 §

föreslagna bestämmelsen om befogenhet för vägstvrelsen att efter uppdrag

å landstingets vägnar avgiva yttranden i vägfrågor böra utgå.

3 §. Jämväl andra frågor om byggande av väg än de, som röra anlägg
ning

av ny väg, skola, liksom hittills i avsevärd utsträckning varit fallet,

prövas av länsstyrelsen. Väl vore det tänkbart, att sådana frågor

kunde överlämnas åt vägstyrelserna, så att länsstyrelsens ingripande icke

skulle påkallas annat än då vägstvrelsen eller vägdistriktet uraktläte

nödiga byggnadsarbeten. Emellertid är en sådan anordning icke tillrådlig

bland annat av det skäl, att dessa vägbyggnadsarbeten ofta kräva en

noggrann kontroll i tekniskt avseende från det allmännas sida, vilken

bör få göra sig gällande redan med avseende på arbetets planläggning.

Enligt förslaget har länsstyrelsen i dylika fall möjlighet att bereda den

erforderliga uppsikten genom att inhämta yttrande från väg-och vattenbyggnadsstyrelsen

över uppgjord plan och kostnadsförslag rörande företaget,

men kan länsstyrelsen, när omständigheterna därtill föranleda,

väsentligt förenkla proceduren.

5—7 §§. I 21—24 §§ av sitt förslag hava de sakkunnigas majoritet före
slagit

vissa bestämmelser, enligt vilka vägdistrikt skulle hava rätt att

uttaga kostnaden för förvärv av den för väg erforderliga mark genom

särskilda bidrag, så kallade särbidrag, från de fastigheter, vilka av vägen

. hava särskild nytta. Förevarande bestämmelser stå i visst samband med

nu gällande bestämmelser om statsbidrag till byggande av väg. Enligt

dessa bestämmelser må statsbidrag ej beräknas å kostnaden för vägmärkens

anskaffande. En följd härav har blivit, att man strävar efter

att söka förmå vederbörande jordägare att avstå vägmärken utan ersättning,

vilket även i stor utsträckning plägar lyckas. Emellertid ligga

svagheterna i detta system i öppen dag. Intet medel finnes mot tredska.

Förhållandena kunna även vara sådana, att en jordägare genom vägens

framdragande lider så stor förlust av värdefull mark, att det ej skäligen

kan begäras, att han utan ersättning avstår från densamma. Ofta kan

det inträffa, att jordägare, vilkens mark ej omedelbart beröres av en väg

och som således undgår att tillsläppa vägmark, har långt större nytta

därav än den, som avstår mark till vägen. Uppoffringarna komma alltså

icke att stå i riktigt förhållande till båtnaden av företaget.

De sakkunnigas förslag synes ägnat att avhjälpa dessa olägenheter.

Då förslaget i denna del icke desto mindre rönt kraftiga motsägelser

från ett flertal bland de hörda myndigheterna, synes detta i

främsta rummet bero därpå, att bestämmelserna enligt de sakkunnigas

avfattning icke medgiva en tillräckligt smidig tillämpning. Enligt de

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kung!.. Maj:tn proposition nr 100.

91

sakkunnigas förslag skall nämligen städse hela den skäliga kostnaden för

markförvärv uttagas genom särbidrag, varjämte fastställandet av de olika

fastigheternas delaktighet i denna kostnad skall äga ruin, så snart ej all

vägmark tillhandahålles utan ersättning. Emellertid kan det, såsom i

avgivet yttrande framhållits, inträffa att det, när fråga är om eu väg

som huvudsakligen tillgodoser fj ändra fiken, icke kan påvisas, att vissa

fastigheter hava så stor nytta av vägen, att den motsvarar kostnaden

för vägmärken. I sådant fall bör uppenbarligen allenast en del av berörda

kostnad uttagas genom särbidrag. Vidare kan det tänkas fall, då

de inflytande särbidragen ej motsvara kostnaderna och besväret för verkställandet

av den utredning, som erfordras för särbidragens uttagande.

Så kan bliva förhållandet, då vägmärken frivilligt tillhandahålles i större

utsträckning. Det har därför synts böra bero på vägdistriktet, huruvida

rättigheten att uttaga särbidrag skall göras gällande och huruvida utredning

i sådant avseende skall äga rum.

I detta sammanhang bör erinras, att då vägdistrikt kommer att få*

vidkännas kostnad för förvärv av vägmark, statsbidrag ej bör få beräknas

å sådan kostnad.

Då sålunda enligt min mening särbidrag icke må uttagas med

högre belopp än vad som kan anses motsvara vederbörande fastighets

nytta av vägens tillkomst, får länsstyrelsens prövning av hithörande

frågor en något annan karaktär än den skulle hava enligt de sakkunnigas

förslag. Såväl enligt vägkommissionens som efter de sakkunnigas förslag

skulle länsstyrelsens prövning i regel allenast avse ett fastställande

för varje fastighet av dess procentuella andel i markkostnaden utan avseende

huru stor denna kostnad, som vid tiden för prövningen icke behövde

vara känd, i verkligheten komme att bliva. Endast i undantagsfall,

när vägstyrelsen sådant begärde, skulle länsstyrelsen jämväl pröva,

huruvida det pris vägdistriktet erlagt för vägmärken vore oskäligt, och,

om så funnes vara förhållandet, fastställa flen skäliga markkostnaden,

som finge uttagas genom särbidrag. Då man enligt mitt förevarande

förslag har att tillse, att särbidraget ej kommer att överstiga vederbörande

fastighets nytta av väganläggningen, måste särbidragets belopp

vara icke blott relativt utan även absolut bestämt. Länsstyrelsen måste

alltså vid förevarande prövning alltid hava kännedom om den verkliga

kostnaden för vägmärkens förvärvande. Givetvis skall länsstyrelsen jämväl

tillse, att vad som uttages genom särbidrag, ej överstiger den skäliga

kostnaden för markförvärvet.

De sålunda föreslagna bestämmelserna torde hava till följd, att

länsstyrelserna jämförelsevis sällan behöva taga befattning med faststäl
-

la kap.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

2 kajt.

8-13 §§.

Vägkommis
sionen.

Yttranden.

lande av särbidrag. Liksom hittills lära frivilliga uppgörelser om vägmärkens

tillhandahållande bliva regeln, och fastställande av särbidrag

torde endast behöva äga rum i den händelse, att jordägarna allmänt

vägra att utan ersättning tillhandahålla vägmark.

Såsom redan antytts vid 1 kap. 15 § har det ej ansetts lämpligt, att

vägdistriktet uttager särbidrag av fastighet, som ligger inom område, för

vilket stadsplan fastställts, eller täcker kostnad för förvärv av vägmark

inom sådant område medelst uttagande av särbidrag. Samtidigt har

samhälle frånkänts rätt till ersättning för den del av kostnaden för

byggande av väg, som avser förvärv av vägmark. Anledningen härtill

är huvudsakligen, att man velat undvika kollisioner med stadsplanelagens

bestämmelser.

Enligt de vägsakkunnigas förslag lärer vägdistriktets fordran för

särbidrag icke utgå med förmånsrätt. Då man såvitt möjligt torde böra

undvika att öka de s. k. tysta förmånsrätternas antal, har jag ej ansett

mig böra föreslå ändring i detta avseende.

Särskilt då man för väghållningens utförande väljer ett så stort

arbetsdistrikt som landstingsområdet, ligger det vikt uppå att tillse, att

vägförvaltningen har möjligheter att tillfredsställande utföra sin uppgift.

En svårighet, som därvid kan yppa sig, är den, att hinder för framskaffande

av erforderliga väglagningsämnen kan uppstå genom ortsbefolkningens

vägran att till rimligt pris tillhandahålla dragare. Även om

denna fara i avsevärd grad minskats genom möjligheten att använda

lastautomobiler, är den likväl av beskaffenhet att ej böra lämnas obeaktad

av lagstiftningen.

Vägkommissionen hade föreslagit rätt för vederbörande kommun

att för vägunderhållets fullgörande av lämpligt belägna fastigheter uttaga

arhetsbidrag in natura, s. k. vägdagsverken, för vilka den arbetsskyldige

skulle erhålla gottgörelse efter på förhand verkställd uppskattning. Det

antal vägdagsverken, som högst finge uttagas av en fastighet, skulle stå

i visst förhållande till fastighetens taxeringsvärde och antalet av dess

dragare. Yägdagsverke skulle fullgöras efter anmaning av en utav vederbörande

kommunalstämma utsedd vägfogde och skulle kunna påkallas

för vilket vägunderhållsarbete som helst. Beträffande det vägunderhåll,

som omedelbart skulle ankomma på landstinget, har kommissionen funnit

någon arbetsskyldighet icke lämpligen böra sättas i fråga.

I de över kommissionens förslag avgivna yttranden har förslaget

om införande av en dylik dagsverksskyldighet ganska allmänt rönt motsägelser.

Förslaget har sålunda i denna del betecknats såsom innebärande

en klasslagstiftning och ett upplivande av den gamla hoveriskyl
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

03

Kung}. Maj:ta proposition nr 100.

diglieten, varjänite farhågor hava uttalats för att dagsverksskyldigheten 2 kap.

skulle leda till olidligt tvång och översitteri. Vidare har framhållits behovet

av föreskrifter till förhindrande därav, att fullgörande av arbetsskyldigheten

påkallades å tider, då särskild brådska rådde i jordbruket.

Den..v^gsak.ku"niga hava icke kunnat helt ansluta sig till kommis- Be vägsaksionens

förslag i denna del utan vidtagit vissa, ganska genomgripande kunnisaoi

andringar däri. De sakkunniga hava till utveckling av sin ståndpunkt

anfört:

»De framställda anmärkningarna mot kommissionens förslag synas

icke kunna frånkännas visst fog. Att det hittills tillämpade underhållssystemet

från denna synpunkt icke framkallat större missnöje än som varit

fallet, torde i huvudsak kunna tillskrivas den omständigheten, att väo-hållarna

i väsentlig mån ägt möjlighet att på för dem passande tider fullgöra

sm vaghallnmgsskyldighet. Detta gäller särskilt anskaffandet och framförs

andet av vaglagnmgsämnen. Enligt kommissionens förslag skulle

emellertid de arbetsskyldiga nödgas inställa sig till arbete på av vägfoo-den

utsatt dag, även om det för dem folie sig aldrig så olägligt. De uttalade

larhagorna, att dagsverksskyldigheten lätteligen kunde bliva förhatligtorde

icke vara alldeles obefogade. Å andra sidan kan man ej bortse

raa,e vadof’ som kunna uppstå genom en ortsbefolknings vägran

att till rimligt pris biträda med väghållningens utförande. Vid fleialdiga

tillfallen har såväl inom riksdagen som i myndigheternas utlatanden

framhållits, att stora svårigheter kunde möta för vägundeihaHets

upplåtande på entreprenad till skäligt pris, därigenom att fastighetsägarna

i orten slote sig samman i syfte att oskäligt uppdriva entreprenadssummorna.

För att omintetgöra de avsedda verkningarna av

dylika sammanslutningar torde det stundom komma att erfordras att

vagstyrelsen antingen anlitar entreprenör från annan ort eller ’ ock

med eget folk ombesörjer väghållningen. Det största hinder, som

skulle ligga i vagen for eu dylik lösning, vore svårigheten att framföra

erforderlig myckenhet väglagningsämnen på grund av jordägarnes vägran

att tillhandahaHa dragare. Att mot skälig ersättning erhålla tillraekhg

tillgång pa mänsklig arbetskraft för själva väglagningsarbetets

utförande torde däremot under normala förhållanden icke erbjuda större

De sakkunniga hava med utgångspunkt härifrån visserligen funnit

Sig kunna och hora ur sitt förslag utesluta vägdagsverkena men funnit

det nödvändigt att för det fall, att frivilliga överenskommelser icke kunna

traitas, bereda landstmgsvägstyrelsen tryggad möjlighet att få erforderliga

myckenheter vaglagnmgsämnen framforslade till de platser, där de skola

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Mu,j:ts proposition nr 100.

2 kap. komma till användning. De sakkunniga gå emellertid beträffande denna

speciella arbetsprestation så till vida längre än kommissionen, att de

anse, att lämpligt belägna jordbruksfastigheter inom distriktet böra kunna

åläggas ombesörja framforslingen av hela den för vägunderhållet erforderliga

myckenheten väglagningsämnen, under det att kommissionen

inskränkt sig till att fordra ett visst begränsat antal dagsverken, som

dock skulle kunna utkrävas för vilket vägunderhållsarbete som helst och

när som helst. Det föreligger enligt de sakkunnigas mening eu väsentlig

skillnad mellan att ålägga en jordägare att å viss dag fullgöra vissa

dagsverken och att förelägga honom att utföra ett bestämt arbete inom

viss tidrymd med frihet att själv efter sin bekvämlighet närmare välja

tidpunkten för dess verkställande. Under det att det förra alternativet

ofta kan komma att framstå som ett tryckande tvång, bör det senare

alternativet, under förutsättning att arbetet förlägges till för jordbrukarna

lämpliga tider, snarast vara att anse såsom en fördel, då därigenom

lönande arbete beredes åt dragare och körkarlar å tid, då det kan vara

svårt att för dem finna sysselsättning.

De sakkunniga hava sålunda ansett, att arbetsskyldigheten bör inskränkas

till att avse själva framförandet av den för vägunderhållet erforderliga

myckenheten väglagningsämnen, vilken bör i färdigt skick tillhandahållas

av vägstyrelsen att hämtas vid grusgrop, stenkross, järnvägsstation

eller dylikt. Försatt underlätta fullgörandet av denna skyldighet skola jordägarna

vara berättigade att i god tid få vetskap om arbetets omfattning

under det kommande året och äga frihet att inom lämplig tidrymd verkställa

arbetet, när de så finna lägligt. Då det kan möta svårigheter

för vägstyrelsen att på en gång mottaga hela årskvantiteten, har före

slagits rätt för styrelsen att fördela leveransen å olika delar av året.

Uppenbarligen bör''därvid tillses, att vederbörande jordägare få god tid

på sig och att den för arbetets utförande utmätta tidrymden förlägges

så, att arbetet ej behöver hindra brådskande jordbruksarbete. Vid arbetets

utförande måste de arbetsskyldiga naturligtvis råtta sig eftei de

anvisningar, som meddelas av vägstyrelsens representant, exempelvis i

avseende å platsen för väglagningsämnenas hämtande och avlämnande,

grusgropars vård o. s. v.

Emellertid skulle det möta stora praktiska svårigheter för vagstyrelsen

att vid ordnandet av de med arbetsskyldigheten förbundna

frågor hava att göra med samtliga arbetsskyldiga var för sig. Det har

därför visat sig nödvändigt att åstadkomma sammanslutningar mellan

de arbetsskyldiga, därvid snöploglagen tagits till förebild. Enligt de sakkunnigas

mening skola de jordbruksfastigheter, som äro lämpligt belägna

s. 95 Kontrollera mot PDF

A ungl. Maj:ts proposition nr 100.

95

och i övrigt tjanliga särskilt i avseende å tillgång på dragare, av länsstyrelsen

v \ yn ffrSlag indeIaS tiH kör1^- Varje körlag skall tilldelas viss

vägsträcka. De vaglagnmgsämnen, som erfordras till underhåll av denna

vägsträcka, skola inom de av vägstyrelsen bestämda tider framforslas av kör
S*;verde

r 7 Utav körlaSet bland dess medlemmar utsedd

j., °d 1 ollkhet med vad som gäller angående snöploglag skola, av

skal som nedan närmare angivas, körlagets medlemmar vara solidariskt

vårandrTsl ,5lU^a“det av ^rlagets skyldigheter. I förhållande till

varandra sloka de, da lämpligare grund för ansvarighetens fördelning ej

kunnat utfinnas, svara för arbetet i förhållande till deras fastigheters

■ - eung,svärden. Därest en medlem av körlaget underlåter att utföra

n andel av arbetet, kan vid denna anordning inträffa, att även övrio-a

medlemmar jämlikt 30 § fä utgiva ersättning till vägstyrelsen, därest

den kostnad vägstyrelsen måste vidkännas för att själv låta utföra det

, .. ,!!Satt;J, arketet överstiger den ersättning, som skolat utgå till körlaget

darfor. Givetvis, blir den försumlige i sådant fall skyldig att gottgöra de

Övriga medlemmarnas utgifter i sådant avseende. För att så vitt möjlio-t

förekomma att korlaget behöver utgiva dylik ersättning och särskilt för att

,f5r d“ «M-t> - kan uppkamma för den hä“- försumlige ar insolvent, lärer med fördel kunna anlitas

utvägen, att de Övriga medlemmarna efter överenskommelse med

vagstyrelsens representant utföra det eftersatta arbetet emot den ersättning,

som eljest skolat tillfalla den försumlige. Denna utväg kan dock

tid enär f0rst efter utgangen. av den för arbetets utförande bestämda

tid, enär det först da visar sig, huruvida och i vad mån försummelse

Ssninf %ifi 6 f- f VTtyrelSen lcke hinder 1 vägen för en sådan

fösning. Ti l förhindrande av att en medlem skulle helt undandraga

sig sm arbetsamhet i förlitande på att Övriga medlemmar komme att

utföra hans andel i arbetet, har det ansetts nödigt därjämte stadga ansvarspafoljd

för försumlighet uti ifrågavarande hänseende.

De skal, som föranlett till avvikelse från de för snöploglagen gäle

*eå’ler, »ro i huvudsak följande: Därest snöploglagets skyldigheter

e tersattas, inoter i regel ingen svårighet att avgöra, hos vilken felet

’ 7 d6n bei’°r Pa att snoPIoof°gden försummat att utfärda uppbåd

fortskaffa 7? av p 0S''laget försummat att hörsamma uppbådet eller

åsfrtalfa detsamma- Ansvars- och ersättningsskyldigheten är lätt att

7 7 7 1 fråga om vinterväghållningen föreligger därjämte ofta

ett direkt intresse for ploglagets medlemmar att fullgöra sina skyldig
-

2 kap•

Motsvarar 2 kap. 13 § i förevarande förslag.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

2 icap. heter, då vägarnas försättande i farbart skick efter ett snöfall merendels

torde vara av största vikt för ploglagsmedlemmarna sjalva. Annorlunda

ställer sig saken i fråga om körlagets skyldighet att framforsla

väglagningsämnen. Om fullgörandet av denna skyldighet pakallats

för att bryta en till uppdrivande av entreprenadpriserna bildad sammanslutning

mellan traktens jordägare, kan det antagas, att vederbörande

icke skola visa sig angelägna att fullgöra berörda skyldighet. Därest

blott en del av den föreskrivna myckenheten väglagmngsamnen tunnes

framförd vid den bestämda tidens utgång, skulle det sannolikt

visa sig ytterst svårt att fastställa, vilken av körlagets medlemmar som

<nort sig skvldig till försummelse. Att i sådant fall lägga hela ansvare

på körfogden synes icke förenligt med billighet och skulle dessutom gorå

körfogdesysslan förhatlig. Med den av de sakkunniga föreslagna solidariska

ansvarsskyldigheten kommer varje medlem av korlaget att hava intresse

av att de Övriga fullgöra sin andel i arbetet och härigenom torde

komma att vinnas en ganska effektiv kontroll. ■ ..

Därest överenskommelse om ersättningen för arbetet ej kan trattas

mellan vägstyrelsen och körlaget, skall frågan avgöras genom skiljeman.

Såsom redan antytts hava de sakkunniga utgått från att framtorslingen

av väglagningsämnen icke alltid skall verkställas av körlag^ utan

endast i de fall, att svårighet föreligger att på skäliga villkor åstadkomma

uppgörelse angående dylik framforsling. I regel torde sådan

uppgörelse kunna komma till stånd och i somliga fall kan det möjligen

även visa sig fördelaktigt, att vägstyrelsen själv ombesörjer framforslingen

exempelvis medelst lastautomobiler. Emellertid har försiktigheten

synts bjuda att icke dröja med körlagsindelmngen, tills omformalda

svårigheter yppa sig, utan bör körlagsindelning städse finnas ordnad såsom

en reservutväg. På sätt framgår av 3 §1 i övergångsbestämmelserna

skall länstyrelsen redan innan den nya lagen i övrigt trader i kraft verkställa

sådan indelning, så att organisationen skall vara färdig, da den

kan behöva att tagas i bruk.» , „

Myndigheter I de avgivna yttrandena har det föreslagna inrättande! av kort g

och korpo- allmänt lämnats utan anmärkning. Av länsstyrelserna bär endast en

helt avvisat tanken därpå. Däremot har i åtskilliga yttranden ifrågasätta,

huruvida det vore nödvändigt att ålägga körlagets medlemmar solidarisk

ansvarighet för körlagets förpliktelser.

Departe- Lika med de vägsakkunniga finner jag bestämmelser, avsedda att

Chefen trygga vägdistriktets möjligheter att disponera erforderliga vaglagnings

1 Motsvarar 8 kap. 3 § i förevarande förslag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. MajUa proposition nr 100. !>7

ämnen, icke kunna undvaras. Visserligen håller jag för troligt, att så- - dana bestämmelser endast undantagsvis komma att behöva tagas i bruk,

men sannolikhet för att behov av dylika bestämmelser skall kunna komma

att för vissa fall göra sig gällande föreligger likväl. De av de sakkunniga

föreslagna stadgandena synas, på samma gång de i erforderlig utsträckning

tillgodose vägdistriktets intressen, därjämte vara så avpassade,

att de så litet som möjligt störande ingripa i ortsbefolkningens frihet.

Jag har alltså ansett de sakkunnigas förslag i denna del kunna bibehållas

i stort sett oförändrat, även såvitt det stadgar solidarisk ansvarighet

för körlagsmedlemmarna. Ett borttagande av denna ansvarighet

skulle nämligen innebära ett så starkt försvagande av körlagsinrättningens

effektivitet, att jag icke funnit det tillrådligt.

I tredje kapitlet av förslaget hava med allenast obetydliga ändringar

upptagits de i lagen den 13 juni 1919 om ödebygdsvägar förekommande

bestämmelserna.

Beträffande den föreslagna vägdirektörens kompetens hava de vägsakkunniga

föreslagit, att vägdirektören helst bör hava fullgjort vad som

fordras för vinnande av anställning i väg- och vattenbyggnadsstaten.

Nämnda fordringar, vilka angivas i 16 § av instruktionen för väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen samt de ordinarie tjänstemännen i väg- och

vattenbyggnadsdistrikten, äro att vederbörande skall hava genomgått

tekniska högskolan och därjämte förvärvat praktisk duglighet i ingen jörsyrkets

utövande.

I de avgivna utlåtandena har en länsstyrelse anfört, att vägdirektör

ovillkorligen bör uppfylla förutsättningarna för inträde i väg- och vatlenbyggnadsstaten,

eu annan länsstyrelse har yttrat enahanda mening, dock

med den inskränkning, att dispensrätt ansetts böra tillkomma Kungl.

Maj:t. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har såsom ytterligare förutsättning

för erhållande av vägdirektörsbefattning, utöver vad de sakkunniga

föreslagit, ifrågasatt särskild kompetensförklaring av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Det synes i hög grad ligga i vederbörande landstings och vägstyrelses

intresse att vägdirektören innehar fullgod teknisk utbildning.

Särskilt vid upprättandet av arbetsplaner för vägbyggnader är sådan utbildning

oundgänglig, men den tekniska sakkunskapen kan ej heller undvaras,

när det gäller att åstadkomma ett gott vägunderhåll. De av de

sakkunniga föreslagna kompetensfordringarna synas väl avvägda. A ena

sidan framhålles som ett önskemål, att vägdirektören bör hava eu

ganska hög kompetens, nämligen den, som motsvarar fordringarna för

anställning vid väg- och vattenbyggnadsstaten, men å andra sidan har

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. SS höft. (AV 100.) 13

4 /:<!]>.

.5 kap.

4 kap.

2 §.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

4 kap.

7 §■

Vägliom missionen.

De vägsakkunniga.

vägstyrelsen erhållit rätt att själv bedöma, huruvida vägdirektören kau

hava förvärvat den erforderliga skickligheten, oavsett huruvida han fullgjort

nämnda fordringar eller ej. Någon farhåga att man, genom tillgodoseende

av anspråken på att vägdirektören skall äga fullgod teknisk

utbildning, kommer att tillbakasätta den viktiga ekonomiska sidan av

väghållningen, synes ej böra hysas. En vägdirektör med sådan utbildning

bör nämligen hava större förutsättningar att undvika de ofta ganska

dyrbara misstag, som den på dessa områden mera obevandrade kan låta

komma sig till last. Men det bör även ihågkommas, att det ingalunda

är meningen att vägdirektören skall bliva allena bestämmande inom vägstyrelsen.

Landstingen lära nämligen icke underlåta att i de viktiga

vägstyrelserna insätta i väghållningens ekonomi väl förfarna män, och det

är att förvänta, att dessa i gott samarbete med vägdirektören skola göra

sitt bästa att åstadkomma en god men på samma gång billig väghållning.

För närvarande utgår vägskatten efter vägfyrk enligt följande

grunder. Jordbruksfastighet, med undantag av staten eller menighet tillhöriga

allmänningsskogar, påföres en vägfyrk för varje 100 kronor av

taxeringsvärdet. Nämnda skogar påföres en vägfyrk för varje 150 kronor

av taxeringsvärdet. Frälseränta samt annan fastighet påföres eu

vägfyrk för varje 200 kronor av taxeringsvärdet. Inkomst påföres eu

vägfyrk för varje trettio kronor av den beskattningsbara andelen därav.

Under åberopande därav, att den kommunala beskattningens

reformering vore förestående samt att en definitiv omreglering av vägbeskattningen,

vilken vore i högsta grad beroende av kommunalskattereformen,

icke kunde tänkas genomförd fristående för sig, har vägkommissionen

icke föreslagit någon ändring i nu gällande grunder för vägskattens

utgörande, utan har kommissionen i 15 § av övergångsbestämmelserna

till lagen om vägkommunal styrelse på landet intagit ett stadgande, som

motsvarar 6 och 59 §§ i 1891 års väglag.

De vägsakkunnigas majoritet hava emellertid funnit sig icke kunna

underlåta att förorda vidtagande redan nu av vissa mindre genomgripande

jämkningar i beskattningsgrunderna, vilka jämkningar de sakkunniga

ansett dels omedelbart föranledas av det föreslagna ändrade sättet

för vägunderhållets utförande dels stå i samband med senare tids lagstiftningsarbete

på skatteväsendets område. Till utveckling av sin mening

hava de sakkunniga anfört:

»Jordbruksfastigheterna hava hittills burit den utan jämförelse tyngsta

delen av väghållningsbördan. De torde få anses för närvarande vara

minst dubbelt så hårt belastade som frälseränta och annan fastighet samt

sex gånger så hårt belastade som inkomsttagarna. Detta förhållande mo
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj:ts proposition nr 100. 99

tiveras i främsta rummet därav, att vägarna ansetts i synnerhet tillgodose

jordbruksfastigheternas intressen, men även, och i icke obetydlig

grad därav, att jordbrukarna hittills fått utgöra sin andel av väghållningsbesväret

huvudsakligen in natura. Även om naturaväghållningens

fullgörande mången gång, särskilt på grund av automobiltrafikens förstörande

inverkan på vägarna, visat sig betungande, långt mera än vad

uppskattningen utvisar, lärer det i synnerhet för de mindre bärkraftiga

jordägarna te sig som en fördel att själva få verkställa det för natura''

väghållningen erforderliga arbetet i stället för att kontant betala det.

Genom väghållningens utförande enligt de sakkunnigas förslag inträder

eu förändring uti förevarande avseende, som enligt de sakkunnigas mening

oundgängligen påkallar en lindring av jordbruksfastigheternas deltagande

i väghållningen. Det får därvid ej heller förbises, att det till

stor del är automobiltrafiken, som gjort det nödvändigt att frångå väghållningen

in natura, samt att denna trafik icke lärer tillgodose jordbrukarnas

intressen i högre grad än övriga medborgares. På grund av vad

sålunda anförts hava de sakkunniga ansett billigheten fordra, att jordbruksfastighet

påföres eu vägfyrk, icke såsom förut för varje 100 kronor

av dess taxeringsvärde, utan för varje 200 kronor av taxeringsvärdet.

Att härutöver fortfarande medgiva särskild lindring för staten eller menighet

tillhöriga allmänningsskogar, synes icke böra ifrågakomma, utan

bliva dessa att likställa med övriga jordbruksfastigheter.

Beträffande annan fastighet tala åtskilliga skäl för att likställa industriella

anläggningar, bergverk o. s. v. med jordbruksfastigheter. Dylika

inrättningar kunna hava lika stort gagn av vägarna som jordbruksfastigheterna,

särskilt sedan bruket av lastautomobiler numera blivit allmänt.

Emellertid inrymmas under beteckningen annan fastighet även

sådana fastigheter, som uteslutande äro avsedda till bostad, och lärer

det vara uppenbart att dylika fastigheter böra i mindre grad än jordbruksfastigheterna

deltaga i väghållningen. Vid övervägande härav och

då ett rationellt ordnande av beskattningen i förevarande avseende icke

nu kan genomföras, hava de sakkunniga ansett sig böra föreslå att frälseränta

och all annan fastighet, för vilken fastighetsbevillning erlägges,

åsättes en vägfyrk för varje 800 kronor av taxeringsvärdet i stället för

såsom nu för varje 200 kronor av taxeringsvärdet.

I 6 § av 1891 års väglag göres den inskränkning, att endast sådan

»annan fastighet», vars taxeringsvärde uppgår till minst 800 kronor, deltager

i väghållningsbesväret. Skälet härtill är, att torpare och backstugusittare,

vilkas lägenheter vanligen upptagas såsom »annan fastighet», ansetts

böra befrias från väghållning. I 5 § av bevillningsförordningen,

4 /. <!/>.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

4 kap.

Skiljaktig

het.

Myndigheter

och

korporationer.

Departe
ments
chefen.

sådan denna lyder enligt förordningen den 19 november 1920, stadgas

emellertid numera, att ägare eller innehavare av lägenhet, vilkens enda

eller huvudsakliga värde utgöres av för hans personliga behov använd

åbyggnad och vilkens taxeringsvärde understiger 1,000 kronor, är befriad

från utgörande av fastighetsbevillning, såvida icke lägenhetens ägare eller

innehavare eller, om denne är gift, andra maken eljest erlägger bevillning

av fast egendom eller inkomst. Då genom nyssnämnda bestämmelse

de hänsyn, som ligga till grund för berörda, i 6 § av 1891 års

väglag gjorda inskränkning, lära få anses hava blivit behörigen tillgodosedda,

torde »annan fastighet», för vilken fastighetsbevillning utgöres, utan

undantag böra deltaga i väghållningen. I samma 6 § stadgas vidare, att

»annan fastighet», som tillhör staten, skall deltaga i väghållningen, såvitt

inkomst därav dragés och taxeringsvärdet uppgår till minst 800 kronor.

Då emellertid staten numera i regel erlägger bevillning för sina fastigheter,

därest de lämna inkomst, är nyssnämnda bestämmelse icke erforderlig.

Inkomsttagare skola enligt de sakkunnigas mening liksom hittills

påföras en vägfyrk för varje 30 kronor av den beskattningsbara andelen

av inkomsten.»

En reservant bland de sakkunniga ansåg emellertid, att någon ändring

i grunderna för vägskattens utgåeende icke nu borde föreslås, utan

att denna fråga borde lösas i samband med ett definitivt ordnande av

kommunalskattefrågan.

I ett flertal av de avgivna utlåtandena har erinrats, att de sakkunnigas

förslag i denna del innebure ett föregripande av den pågående

utredningen om den kommunala beskattningen och därmed sammanhängande

frågor, varjämte framhållits, att inkomsttagarna, vid bifall till

förslaget, bleve alltför hårt betungade.

Den kommunala beskattningen har ännu icke blivit definitivt ordnad.

Visserligen har vid 1920 års riksdag antagits ett provisorium avseende

tiden 1921—1924, men någon visshet att den slutliga regleringen

kommer att äga rum efter samma grunder, som följts vid den provisoriska

lagstiftningen, finnes icke. Den 27 maj 1921 har en kommitté tillsatts

med uppdrag att verkställa förnyad, allsidig prövning av frågan om

en reformerad kommunalskattelagstiftning samt att avgiva förslag till en

sådan lagstiftning så tidigt, att proposition i ämnet kunde föreläggas

1924 års riksdag. Vid föredragning i statsrådet av detta ärende yttrade

föredragande departementschefen bland annat, att det icke torde vara

möjligt eller lämpligt att samtidigt med den nya väglagstiftningen till

riksdagen även framkomma med förslag till definitiv lösning av vägskattefrågan,

då denna måste betraktas i sitt samband med övriga skattefrågor.

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. AfajUs proposition nr 100.

Frågan om utredning angående den slutgiltiga utformningen av grunderna >

för vågbeskattningen ansåg departementschefen därför i sinom tid böra

bli föremål för särskild anmälan hos Kungl. Maj:t.

Av det ovan anförda lärer uppenbarligen framgå, att den viktiga

frågan om en rättvis fördelning på vederbörande beskattaingsföremål av

kostnaderna för vägväsendet icke nu kan erhålla eu slutgiltig lösning,

men att den inom eu nära framtid kommer att upptagas till behandling!

f ett sådant läge synes man icke utan nödtvång böra vidtaga någon

ändring i skattegrunderna; frågan om skattskyldigheten till olika slags

kommuner synes nämligen böra ses i ett sammanhang. Däremot lära de

av de sakkunniga föreslagna detaljändringarna, som föranletts av senare

tids lagstiftningsarbete, böra iakttagas. Även den ändringen, att staten

eller menighet tillhöriga allmänningsskogar i vägskatteavseende hädanefter

böra räknas lika med andra jordbruksfastigheter, synes mig befogad.

till vägunderhållet utgår enligt 60 § i 1891 års väglag statsbidrag'', 13 $■

motsvarande tre tiondedelar av uppskattade kostnaden för underhållet, deri

tid mai k är bar, av allmän väg, bro och färja. Därjämte kunna synnerligt

betungade väghållningsdistrikt erhålla understöd av statsmedel! i deri

män beviljat anslag lämnar tillgång. Enligt kungörelsen den 10 juni 1912

angående dispositionen av anslag till understöd åt synnerligt betungade

väghållningsdistrikt (n:r 137) kan sådant understöd erhållas till högst

hälften av distrikts kostnad för vägunderhåll, beräknad efter medeltalet av

nämnda kostnad för det löpande och de sistförfluten fem åren. Understöd

får dock ej utgå, om nämnda kostnad understiger 30 öre för vägfynd.

Ifrågavarande anslag har vid 1921 års riksdag höjts från 150,000

kronor till 250,000 kronor.

Enligt de sakkunnigas förslag skall statsbidraget beräknas icke blott De vägsakå

kostnaden för vägunderhållet utan även för vinterväghållningen. Till lcunni9adessa

kostnader hänföras även administrationskostnaderna, i den mån de

belöpa på vägunderhåll och vinterväghållning. Än viktigare är dock den

avvikelsen,^ att statsbidraget icke beräknas å uppskattade kostnaden av

vägunderhållet, såsom nu är fallet, utan å den verkliga kostnaden. Enligt

de sakkunnigas förslag skall statsbidraget utgå dels i form av grundbidrag

med 30 procent av varje distrikts sammanlagda kostnad för vägunderhåll

och vinterväghållning under nästföregående år, dels i form av tilläggsbidrag,

som dock endast kommer sådana distrikt tillgodo, vilka i fråga

om vägunderhåll och vinterväghållning äro mera betungande än rikets

distrikt i genomsnitt. Därtill kommer särskilt bidrag för ödebygdsväg,

uppgående till 30 procent av kostnaden för vägunderhåll och vinterväghållning

i sådan väg.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

4—5 l:ap.

Departe
ments
chefen.

5 halt.

1 §■

Kungl. Maj ds proposition nr 100.

Emot de sakkunnigas förslag har från hörda myndigheters och

korporationers sida icke framställts någon anmärkning av betydelse.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle en betydande höjning äga

ruin av statens bidrag till vägväsendet, innebärande en viss förskjutning

av väghållningsbesväret från landsbygden på städerna, vilkas skatteobjekt,

åtminstone under förutsättning att medel till statsbidraget anskaffas genom

direkt beskattning, komma att bära större delen av statsbidraget. Till vilket

belopp statsbidraget kommer att höjas, kan icke exakt bedömas, men en

föreställning därom erhålles genom de av de sakkunniga utlorda beräkningarna,

till vilka jag ber att få hänvisa (se de sakkunnigas betänkande

sid. 145 jämte bilagorna B och C). Då genom de sakkunnigas förslag

i detta hänseende jordbrukets krav på lättnad i väghållningsbesväret lära

bliva väl tillgodosedda samt systemet synes vara byggt på riktiga giunder,

har jag ansett mig böra biträda de sakkunnigas förslag, dock synes

det’ särskilda bidraget för ödebygdsväg ej behöva sättas högre an till

20 procent av kostnaden för vägunderhåll och vinterväghallmng i sådan

vä«\ Visserligen har jag därvid icke kunnat undgå att hysa betänkligheter

på grund av de ökade utgifterna för statsverket, inen dels

synes en höjning av ifrågavarande statsbidrag vara så välgrundad, att

den endast i yttersta nödfall bör underlåtas, dels torde även vid fortsatt

tillämpning av de nuvarande bestämmelserna i detta ämne en avsevard

ökning av statsbidraget vara att förvänta, då det nämligen ej kan antavas

att de nuvarande stundom oskäligt låga uppskattningarna allt]amf

skulle bliva oförändrade. I detta sammanhang får jag erinra darom,

att medel till statsbidrag enligt de nya bestämmelserna ej skola beviljas

förrän vid 1925 års riksdag. . . .

Enligt 59 § första stycket i de vägsakkunmgas förslag skall i

skogs- eller hagmark träd eller buske, som med någon gren når fram

till vägområdets gräns, genom jordägarnas försorg borthuggas. basom

eu länsstyrelse anmärkt, synes denna bestämmelse onödigt sträng. Mangen

gång kan det vara obehövligt, att hela trädet nedhugges, utan tillräckligt,

att de grenar, som skjuta in över vägområdets gräns, borttagas. Med

anledning därav har åt första stycket givits den avfattnmg, att i skogseller

hagmark skall träd eller buske, som med någon gren skjuter in

över vägområdets gräns, genom jordägarens försorg kvistas.

För det fall, att hela trädet skulle behöva borttagas, synas föreskrifterna

i andra stycket giva vägstyrelsen tillräcklig befogenhet att

åvägabringa erforderliga åtgärder. Att vägstyrelsen utan vidare ägor

borttaga träd inom vägområdet torde vara uppenbart.

opaginerad Kontrollera mot PDF

K urujl. Maj:ta proposition nr 100. j();j

. A Uti eU vid de sakkunniges betänkande fogat särskilt yttrande har

gjorts gällande, att bestämmelserna i 59 § av de sakkunnigas förslag om

skyldighet för jordägare att utan ersättning i skogs- eller hagmark borthugga

träd eder buskar eller kvista träd, när sådant vore erforderligt för vägs

upptorkande eller för erhållande av fri utsikt över vägbanan, vore olidliga,

i det att sådan skyldighet ej borde åläggas annat än mot ersättning.

! utlatandena över de sakkunnigas förslag har enahanda mening

kommit till uttryck. ö

Såsom de sakkunnigas majoritet framhållit, lärer den skada, som i

har ifrågavarande fall kan uppkomma, i regel bliva ganska obetvdlig.

Det bor därjämte ihagkommas, att för eu skogsägare medför allmän vägs

framdragande genom hans ägor en så stor fördel, att den uppoffring, som

fullgörandet av omförmälda skyldighet kan innebära, i allmänhet lärer

mer an val uppvägas därav. Någon avvikelse från de sakkunnigas förslag

i denna del lärer därför ej böra ifrågakomma.

V 4 de sakkunnigas förslag skulle det vara ovillkorligen för
bjudet

att efter lagens ikraftträdande uppsätta grind å landsväg. Såsom

lansstyrelsen i Stockholms län erinrat, kan det dock vid anläggning av

ny väg tankas fall, då uppsättande av grind ej skäligen bör förvägras.

1 *-annft utlatande har framhållits, att även i andra fall en lättnad

i det föreslagna ovillkorliga förbudet vore av behovet påkallat. Med anledning

harav har jag föreslagit, att länsstyrelsen skall äga rätt att i

undantagsfall och under vissa angivna förutsättningar medgiva uppsättande

av grind a landsväg.^ I sakens natur ligger, att sådant tillstånd

endast galler tills vidare, sa att det när som helst kan återkallas. Av

de använda ordalagen framgår, att denna dispensrätt endast mvcket

sparsamt bor användas samt att tillstånd icke i något fall får lämnas

till uppsättande av grind å landsväg med livligare samfärdsel.

Första stycket av 7 § motsvarar 2 mom. i 64 § av de sakkunnigas

förslag.

,.llf 1 ett„ hatande har framhållits, att släpande av timmer på hårt

tillfrusen väg icke vore av beskaffenhet att skada vägen, även om marken

vore bär. För att medgiva nödig anpassning efter olika orters förhållanden

har i anledning härav synts lämpligt föreslå rätt för länsstyrelsen

att medgiva undantag från bestämmelsen i andra stycket av o kap. 7 8.

Vid meddelande av dylik dispens bör länsstyrelsen även äga uppställa de

villkor, som for erhållande av tillståndet kunna anses nödiga, exempelvis

skyldighet att ersätta vägdistriktet genom ifrågavarande åtgärd möjligen

uppkommen skada å vägen. 6

Redan förut har redogjorts för länsstyrelsernas och väg- och vatten
-

3—it köp.

5 S.

? §■

O kap.

1 §■

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr

100.

Skap. byggnadsstyrelsens befogenhet med avseende å väghållningen. Då enligt

förslaget det allmännas tillsyn över väghållningen skal utövas aven av

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och dess tjänstemän, har andra stycket

i 6 kap 1 som motsvarar 66 § av de sakkunnigas förslag, något omredigerats.

Därvid har tillika iakttagits, att någon tillsynsplikt, i enlighet

med vad som tidigare angivits, icke skall åligga landsfogden. ..

os I 67 § av de sakkunnigas förslag hade föreslagits, att brist i väg
underhåll

eller vinterväghållning, i händelse av tredska, skulle avhjalpas

oenom landsfiskalens försorg. Då emellertid avhj alpande av dylika brister

stundom kan kräva teknisk sakkunskap, har berörda bestämmelse uteslutits

i följd varav länsstyrelsen har möjlighet att anförtro av hjälpandet

av dylika brister åt den, som i varje fall finnes lämpligast.

Denna paragraf motsvarar i något omredigerad form 68 § i de sak

kunnigas förslag. De vidtagna jämkningarna avse att utmarka, att det

huvudsakligen är den allmänna tillsynen över vägvasendets enhetlighet,

som åligger väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, och att denna tillsyn ar

icke blott en rätt utan även en plikt. Såsom förut anmarkts, kommei

givetvis denna allmänna tillsyn att taga sig uttryck även i detalj amuarkningar

i den mån sådant kan anses erforderligt, men andamalet med

ifrågavarande tillsyn är ej att tillgodose behovet av lokal uppsikt over

gen. Detta behov lärer i de flesta fall behörigen tillgodoses

av°vägstyrelsens tjänstemän eller, i den man de ej fullgöra sina aliggan

den därutinnan, av vederbörande landsfiskaler. Slutligen bär i paragrafen

införts en erinran, att länsstyrelsen även i förevarande fall ager förelägga

vägstyrelse, som tredskas, att vidtaga erforderliga åtgärder till

rättelse av anmärkt missförhållande, vid äventyr som lansstyrelsen kan

s h«i>- nUn De vägsakkunniga hade upptagit övergångsbestämmelserna till lagen

l §. om allmänna vägar på landet i en särskild lag Emellertid har det

svnts lämpligare att inrycka övergångsbestämmelserna såsom ett nytt

kapitel i själva väglagen. Härav föranledas endast obetydliga redak
"

Enligt de vägsakkunnigas förslag skall den nya lagen om allmänna

vägar på landet träda i kraft den 1 januari 1925 Eu länsstyrelse

har hemställt, att den nya lagen pa grund av det trängande

behovet av en ny lagstiftning måtte tidigare tråda i kraft. Med hänsyn

till nödvändigheten att bereda rådrum för erforderliga förberedelser har

jag dock icke ansett detta vara möjligt. Om alltså den nya lagen tradei

i kraft vid 1925 års ingång, tillkommer det 1925 ars riksdag att bevilja

erforderliga medel för statsbidrag till vägunderhåll och vmtervaghallning

s. 105 Kontrollera mot PDF

billigt. Maj:ts proposition nr lutt.

105

.-.ii uppföras i budgeten för året V? 19 2 5—30/e 1920. T allmänhet torde

nämligen avslutandet av vägdistriktens räkenskaper och dessas granskning

samt riksmedeltalets bestämmande och statsbidragets uträkning draga

sa långt ut på tiden, att statsbidragets belopp icke kan bestämmas någon

avsevärd tid före den 1 juli varje år. Ej heller lära vägdistrikten oundgängligen

behöva äga tillgång till statsbidraget före nämnda dag. För

närvarande utfaller statsbidraget tidigast i november.

Då körlags skyldighet att verkställa framforsling av väglagningsämnen

inträder allenast om det före den 1 november erhållit vissa uppgifter

i avseende å denna skyldighets omfattning och fullgörande, lärer

det vara nödigt att körlagsindelningen är färdig i god tid före den 1

november 1924. Med anledning härav hava ordalagen i 3 § något

jämkats.

De sakkunniga hava i 4 § av sitt förslag till övergångsbestämmelser

föreslagit, att hittills varande väghållningsdistrikts tillgångar och förpliktelser

skulle från och med den 1 januari 1925 övertagas av det nya

vägdistrikt, i vilket det äldre distriktet uppgått. Det nya distriktet

skulle dock ej vara pliktigt att övertaga lån, som upptagits utan Kungl.

Maj:ts tillstånd.

Emot den av de sakkunniga hyllade principen att de äldre distriktens

såväl tillgångar som skulder skulle övertagas av det nya vägdistriktet

har anmärkts dels av eu länsstyrelse, att det vore principiellt

oriktigt, att eu förbindelse utan borgenärens medgivande överflyttades

från en gäldenär till en annan, dels av en annan länsstyrelse och ett

landsting, att omförmälda princip innebure orättvisa därutinnan, att de

äldre väghållningsdistrikt, som genom omsorgsfull skötsel av sin ekonomi

vunnit en god ställning, vid övergången jämställdes med väghållningsdistrikt,

som på grund av otillräcklig utdebitering av vägskatt eller andra omständigheter

åsamkat sig kanske betydande skulder. \ ad den första anmärkningen

angår, så är den obestridligen ur teoretisk synpunkt befogad. Emellertid

synes det för en borgenär snarast vara till fördel, att han erhåller rätt att

för betalning av sin fordran vända sig mot det bärkraftigare landstingsdistriktet

i stället för mot det äldre väghållningsdistriktet. Beträffande

den andra anmärkningen må det väl medgivas, att ifrågavarande bestämmelser

stundom torde leda till resultat, som för de närmast intresserade

kunna framstå som orättvisa. Sådant lärer dock vara svårt att undvika.

Tillika bör ihågkommas att den omständigheten, att ett väghållningsdistrikt

har en mindre god ekonomisk ställning, icke alltid behöver

betyda, att distriktet vanskött sina affärer. Det kan också betyda, att

distriktet i förhållande till sin bärkraft varit över hövan betungat med

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 88 käft. (AV 100.) 14

S kap.

3 §•

4 §.

s. 106 Kontrollera mot PDF

106 Kung1. Maj:ts proposition nr 100.

s kap. väghållning-. Slutligen erinras gent emot bada anmärkningarna, att

ifrågavarande princip redan vunnit tillämpning i lagen den 13 juni1919

om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning,

i det att enligt 10 § i nämnda lag i regel gäller att, då kommun

införlivas med annan kommun eller ingår i nybildad kommun, kommunens

tillgångar och ansvarigheten för dess förbindelser tillkomma den

ökade eller nybildade kommunen.

Anmärkningarna mot den av de vägsakkunniga föreslagna bestämmelsen

hava emellertid i främsta rummet riktat sig mot det ifrågasatta

undantaget från omförmälda princip, nämligen stadgandet, att det nya

vägdistriktet icke skulle vara pliktigt övertaga lån, som upptagits utan

Kungl. Maj:ts tillstånd. Ändamålet med denna bestämmelse skulle vara

att förhindra de äldre väghållningsdistrikten att i avbidan på den nya

lagens ikraftträdande försumma skälig utdebitering av vägskatt och i

stället öka sina skulder. Då enligt 62 § i 1891 års väglag Kungl. Maj:ts

tillstånd till upptagande av lån för vägkassans behov icke erfordras

annat än när lånet är ställt på längre återbetalningstid än två år, hava

i åtskilliga fall de hörda myndigheterna utgått från att lån, som upptagits

för kortare tid och till vilkas upptagande alltså Kungl. Maj:ts

tillstånd icke behövts, icke skulle övertagas av det nya vägdistriktet.

Den föreslagna bestämmelsen, sålunda tolkad, har givetvis blivit föremål

för anmärkningar. De vägsakkunniga torde dock med ifrågavarande

bestämmelse avsett, att de gamla väghallningsdistriktens samtliga lån,

som vid tiden för den nya lagens ikraftträdande återstode oguldna och

till vilkas upptagande Kungl. Maj:t icke på grund av bestämmelserna i

62 § i 1891 års väglag lämnat tillstånd, skulle underställas Kung!. Maj:ts

prövning och godkännande, samt att endast de lan, vilkas upptagande

därvid godkändes, behövde övertagas av det nya vägdistriktet.

Lika med de vägsakkunniga finner jag det nödvändigt att vidtaga

erforderliga åtgärder till förhindrande därav, att äldre väghållningsdistrikt

under tiden mellan den nya lagens utfärdande och dess ikraftträdande,

på grund av vetskapen om att det nya vägdistriktet skall övertaga de

äldre distriktens tillgångar och skulder, onödigtvis, exempelvis till följd

av oskäligt liten utdebitering av vägskatt, åsamkar sig skulder, förskingrar

sina tillgångar eller eljest vanvårdar sina angelägenheter. Sådan

vanvård kan givetvis yppa sig även på annat sätt än genom obefogad

upplåning, varför den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen icke

synes tillfyllestgörande. För att bedöma ifrågavarande förhållanden

fordras en ganska grundlig granskning av förvaltningen under åren

1922—1924. Denna granskning synes lämpligast kunna verkställas av

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kung).. May.ts proposition nr 100.

107

vederbörande länsstyrelse. Skulle denna granskning utvisa, att genom ä kap.

illojalt förfarande från det äldre väghållningsdistriktets sida föranletts

minskning i rättighet, som skäligen bort tillkomma det nya vägdistriktet,

eller ökning av det äldre distriktets förbindelser, utöver vad det nya

distriktet skäligen bort övertaga, skall enligt min mening länsstyrelsen

hava att ålägga det äldre väghållningsdistriktet att lämna det nya

distriktet skiilig gottgörelse; och har jag låtit ett stadgande av detta

innehåll inflyta som andra stycke i 4 §.

Huru det belopp, som det äldre distriktet sålunda förpliktas utgiva,

skall gäldas, framgår av 5 §.

Klart är, att den undersökning från länsstyrelsens sida, som här

ovan förutsatts, icke behöver äga rum, när ingen anledning finnes att

antaga, att illojalt förfarande förekommit, och yrkande om undersökning

ej heller framställes.

Vid beräkning av det till vägdistrikten för år 1925 utgående stats- 9 §.

bidraget till vägunderhåll och vinterväghållning kunna bestämmelserna i

4 kap. 13 § i förslaget till lag om allmänna vägar på landet icke i oförändrad

form lända till efterrättelse. Då det nya vägdistriktet icke omhänderhaft

vägunderhåll eller vinterväghållning under år 1924, kan nämligen statsbidragets

beräkning icke grundas på nästföregående års kostnadssumma.

De vägsakkunniga hava löst denna svårighet på det sätt, att de i 9 §

av övergångsbestämmelserna föreslagit, att man vid beräkningen av

statsbidraget i stället skulle utgå från det belopp, vartill kostnaderna för

vägunderhåll och vinterväghållning upptagits i den av landstinget på

hösten 1924 fastställda staten för år 1925. Detta tillvägagångssätt finner

jag ändamålsenligt. Emellertid är det tydligt att därest omförmälda

kostnader i vägkassornas statförslag upptagas högre än de i verkligheten

bliva, statsverket kommer att få vidkännas onödigt stora utgifter för

ifrågavarande statsbidrag. För att förebygga dylikt har det synts nödigt

att, sedan den verkliga kostnadssumman för år 1925 blivit känd, på

grundval av denna verkställa ny beräkning av statsbidraget. Att märka

är, att en förändring i kostnadssumman jämväl inverkar på distriktets

jämförelsetal och därigenom även på riksmedeltalet. Klart är alltså,

att den senare beräkningen ej kan verkställas, förrän samtliga distrikts

verkliga kostnadssummor blivit kända. Visar det sig vid sistnämnda

beräkning, att enligt densamma statsbidraget över- eller understiger det

till vägdistriktet för år 1925 utbetalade statsbidraget, skall» erforderlig

rättelse ske, i förra fallet genom utbetalning till vägdistriktet av det

överskjutande beloppet och i senare fallet lämpligen genom innehållande

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Majds proposition nr 100.

8 Tcap. av den del av statsbidraget för år 1926, som motsvarar vad vägdistriktet

under år 1925 för mycket uppburit i statsbidrag.

Sedan departementschefen därefter uppläst i enlighet med ovan

angivna grunder inom departementet upprättat förslag till lag om allmänna

vägar på landet, hemställer departementschefen, att lagrådets utlåtande

över nämnda förslag måtte, för det ändamål § 87 regeringsformen

omförmäler, inhämtas medelst utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Maj:t Konungen

lämna bifall.

Ur protokollet

F. Wessberg.

i

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition nr 100.

100

inlaga.

Förslag

till

Lag

om allmänna vägar på landet.

1 kap.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Denna lag avser allmän väg på landet. Sådan väg är av två slag:

a. landsväg, vartill hänföres väg, som prövas nödig för allmänna

samfärdseln;

b. ödebygdsväg, varmed förstås väg, som till avsevärd längd sträcker

sig över fjäll, genom skogar eller genom glest befolkade trakter och

som, ehuru den icke prövas nödig för allmänna samfärdseln, likväl finnes

vara till gagn för det allmänna såsom ägnad att främja landets uppodlande

och bebyggande.

2 §.

Till väg höra — förutom vägbana — slänt, bankett, vägdike, trumma,

skyddsvärn, kilometermärke, vägvisare, varningstavla, i samband med

vägen liggande upplagsplats så ock annan för vägens bestånd eller ändamål

utförd anordning.

Såsom väg anses bro och färja, varom i 4 § stadgas, så ock för

den allmänna samfärdseln allenast vintertiden avsedd körled, som funnits

av ålder eller eljest prövas nödig (särskild vinterväg).

3 §•

Väg skall läggas där den tarvas och var den jämnast och genast

göras kan. Den skall med avseende å fasthet, bredd, lutningsförhållanden^

och beskaffenhet i övrigt vara lämpad efter den samfärdsel, som

därå kan väntas framgå.

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kung!. Maj:ts proposition nr 100.

4 §•

Där väg skall ledas över vatten eller eljest så, att den icke kan

framdragas å marken, skall byggas bro; dock må, där bro över vatten

icke kan läggas utan oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet, i stället

hållas färja eller, när fråga är om ödebygdsväg, annan lämplig anordning

vidtagas.

5 §•

Går väg utmed eller över vatten eller fördjupning eller eljest på

sådan höjd över den angränsande marken, att därav kan uppstå våda

för vägfarande, skall vid vägen anbringas nödigt skyddsvärn.

Där vägar stöta samman, skall vägvisare anbringas.

6 §•

Väg skall städse hållas i ett för samfärdseln fullt tillfredställande

skick, och skall förty vid varje tid av året åt vägen ägnas det arbete

och den tillsyn, som för sagda ändamål erfordras. Den skall, intill dess

annat varder i vederbörlig ordning medgivet, vidmakthållas till bredd och

beskaffenhet i övrigt, som genom författning eller särskilt meddelad föreskrift

stadgats.

Bliver genom särskild vinterväg annan väg under vintertid obehövlig,

vare dess hållande i fargalt skick under samma tid ej nödigt.

Upptages, med anledning av snöfall eller annan skälig orsak, vid

sidan av väg tillfällig körled, som hålles i farbart stånd, må med vägens

försättande i laggillt skick anstå, sa länge sadant till följd av det inträffade

hindret är nödigt.

7 §•

Utan hinder av den rätt annan kan äga i avseende å mark, som

för väg tagits i anspråk, ma vägen för sitt ändamål brukas.

8 §•

Väghållning omfattar:

byggande av väg (9 §),

vägunderhåll (10 §),

vinterväghållning (11 §).

9 §.

1 mom. Till byggande av väg räknas:

a. anläggning av ny väg;

b. nybyggnad av bro;

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kanyl. Maj:ts proposition nr 100.

c. anordnande av ny färjförbindelse;

d. förändring av vägs läge i plan (omläggning);

e. förbättring av vägs profil.

2 mom. Nedannämnda arbeten skola ock, i den män deras beskaffenhet

och de med dem förbundna kostnaderna i vederbörlig ordning

prövas böra därtill föranleda, räknas till byggande av väg, nämligen:

a. ombyggnad av bro;

b. förbättring av färjförbindelse;

c. vägs förändring till bredden;

d. vägs grundförstärkning;

e. vägs förseende i övrigt med inrättning eller anordning, som

förut icke funnits; samt

f. botande av sådan skada å väg, som uppkommit genom naturhändelse,

såsom jordras, översvämning eller dylikt.

10 §.

Vägunderhåll omfattar:

1. anskaffande av väglagningsämnen;

2. väglagningsämnenas framforslande och uppläggande å bestämda

platser;

3. vägbanans befriande från ävja, dess avvattning samt lagning av

uppkomna mindre brister (flickning);

4. förnyande av vägbanas slitlager, ombyggnad av trumma ävensom

alla övriga arbeten för vägs vidmakthållande, i den mån sådana

arbeten icke, enligt vad i 9 § är sagt, äro att hänföra till byggande av

väg; samt

5. öppnande och stängande av rörlig bro samt drift av färja.

11 §•

Vinterväghållning omfattar arbeten för vägbanas hållande till erforderlig

bredd fri från hinder av snö eller is ävensom för dess utmärkande,

där så tarvas, så ock för vägbanas bättrande genom påskottning

av snö, där a kortare sträckor till följd av ojämn snösamling uppstått

menföre.

12 §.

Skyldighet att ombesörja väghållningen åligger varje landstingsområde,

med undantag av dithörande stad, såsom en gemensamhet för sig

(vägdistriU), dock med den inskränkning, som föranledes av vad i 3

kap. stadgas om byggande och underhåll av ödebygdsväg.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

13 §•

Åligger någon, på grund av särskild förpliktelse, att verkställa väghållning,

må därvid förbliva, därest ej, i den ordning som i 2 kap. 3 §

sägs, väghållningen övertages av vägdistriktet.

14 §.

Yägdistrikt åliggande väghållning skall verkställas genom en för

ändamålet utsedd vägstyrelses försorg samt under ledning av en vägdirektör

med biträde av vågmästare.

15 §.

I avseende å väg inom köping eller annat samhälle å landet, för

vilket 1 kap. i lagen om fastighetsbildning i stad äger tillämpning, är

samhället skyldigt att, i den mån vägen på grund av nämnda lag skall

vara upplåten för allmänt begagnande såsom gata, för vägdistriktets räkning

utföra väghållningen mot ersättning på sätt nedan stadgas, och är

samhället berättigat att jämväl beträffande vägen i övrigt utföra väghållningen

mot sådan ersättning.

För väghållning, som sålunda verkställes av köping eller annat

samhälle på landet, skall vägdistriktet utgiva ersättning till vederbörande

samhälle, dock icke med högre belopp än det, vartill kostnaden för

väghållningens utförande efter samfärdselns behov skäligen kan skattas.

T sådan ersättning må ej inräknas kostnaden för förvärv av vägmark

inom område, för vilket stadsplan blivit fastställd.

Ersättning för byggande av väg, som efter vad nu är sagt tillkommer

samhälle, skall utbetalas i mån av byggnadsarbetets utförande. Uppstår

tvist om beloppet eller om sättet för dess erläggande, skall den hänskjutas

till bedömande av tre gode män, vilka utses en av Konungens

befallningshavande och eu av vardera parten. Fullgöres ej vad part,

som skall välja god man, i sådant avseende åligger, skall god man utses

av domhavanden i orten. I övrigt skall lagen om skiljemän i tillämpliga

delar lända till efterrättelse.

Den samhälle tillkommande ersättning för vägunderhåll och vinterväghållning

skall årligen erläggas med belopp, som i brist på överenskommelse

fastställes i den ordning, som nyss sagts. Sådan fastställelse

skall gälla för en tid av tio år från det fastställelsen skedde. Har sådan

fastställelse skett och övertages under nämnda tid enskild trafikled inom

samhället till allmänt underhåll eller bygges ny väg eller övertager samhället

till underhåll vägsträcka, som förut underhållits av vägdistriktet,

skall den ersättning för ökning i vägunderhåll och vinterväghållning, som

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ta proposition nr 100.

113

må tillkomma samhället, i händelse av tvist, i enahanda ordning särskilt

fastställas för återstående delen av löpande tioårsperiod. Indrages under

nämnda tid väg, för vars hållande ersättning fastställts, skall ersättningsbeloppet

i enahanda ordning jämkas.

16 §.

Närmare bestämmelser angående tillämpningen av denna lag meddelas

av Konungen.

2 kap.

Om landsväg.

1 §•

Fråga om byggande av landsväg ankommer på Konungens befallningshavandes

prövning; och tillkommer det jämväl befallningshavanden

att avgöra, huruvida arbete, varom förmäles i 1 kap. 9 § 2 inom., är

att hänföra till byggande av väg.

2 §•

Göres hos Konungens befallningshavande ansökning om anläggning

av ny landsväg, skall befallningshavanden inhämta yttrande i ärendet

från vägstyrelsen, varefter befallningshavanden, därest ansökningen icke

omedelbart avslås, har att medelst tillkännagivande i länskungörelserna

och i en eller flera tidningar inom orten kalla trafikanter samt övriga,

vilka saken kan angå, att vid sammanträde inför befallningshavanden

eller den befallningshavanden förordnar yttra sig rörande ansökningen.

Vid sammanträdet skall utsättas viss kort tid, inom vilken påminnelser

i ärendet må ingivas till Konungens befallningshavande.

Föranleder icke den sålunda vunna utredningen avslag å ansökningen,

skall Konungens befallningshavande låta genom vägstyrelsens

försorg upprätta plan och kostnadsförslag rörande företaget. Berörda plan

och förslag skola, sedan de under viss kort tid och i den ordning Konungens

befallningshavande bestämmer hållits tillgängliga för allmänheten, granskas

av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Efter det jämväl landstingets förvaltningsutskott

erhållit tillfälle att yttra sig, meddelar Konungens befallningshavande

beslut i ärendet.

3 §.

I enahanda ordning, som i 2 § stadgas, behandlas jämväl övriga frågor

ombyggande av väg; dock ankommer det på Konungens befallningshavandes

Bihang till riksdagens protokoll 1022. 1 saml. 88 käft. (Nr 100.) 15

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

prövning, huruvida hörande av ortsbefolkningen eller granskning från

väg- och vattenbyggnadsstyrelsens sida bör ifrågakomma.

Yad nu är sagt skall i tillämpliga delar gälla angående förändring

av ödebygdsväg eller enskild väg till landsväg samt om indragning av

landsväg ävensom angående övertagande av sådan förpliktelse till väghållning,

varom förmäles i 1 kap. 13 §.

4 §•

Vid ansökning enligt 2 eller 3 §. skall fogas förbindelse att kostnadsfritt

tillhandahålla erforderlig hantlangning för upprättande eller

granskning av plan och kostnadsförslag rörande det ifrågasätta företaget

ävensom, där förrättning enligt 7 § andra stycket kan av ansökningen

föranledas, att gälda den ersättning, som kan komma att utgå till de vid

sådan förrättning anlitade gode män.

3 §•

Anlägges ny väg eller övertages förutvarande enskild väg till allmänt

underhåll, skall vägstyrelsen söka träffa överenskommelse därom,

att erforderlig vägmark tillhandahålles utan ersättning. Kan ej sådan

överenskommelse träffas, skola de fastigheter, varom i 6 § förmäles, hava

skyldighet att genom utgivande av särskilda bidrag i penningar (särbidrag)

helt eller delvis gottgöra distriktet dess skäliga kostnad för förvärvande

av den mark, som för nämnda ändamål erfordras; dock må ej

kostnad för förvärvande av vägmark inom sådant område i köping eller

in unicipalsamhälle, för vilket stadsplan fastställts, täckas medelst särbidiag.

Vad beträffande särbidrag i denna lag stadgas rörande fastighet

gälle ock i tillämpliga delar i fråga om gruva, bergverk, vattenverk,

fabrik eller med fabrik jämförlig inrättning, ändå att sådan egendom

icke är att hänföra till fast egendom..

6 §•

Skyldighet att gälda särbidrag åligger de fastigheter, som av vägen

hava särskild nytta; dock ma ej särbidrag uttagas av fastighet inom

sådant område i köping eller municipalsamhälle, för vilket stadsplan fastställts.

Fastigheterna skola i skyldigheten taga del en var i förhållande

till den omfattning, vari vägen beräknas komma att användas för fastigheten

eller med anledning av den där bedrivna verksamheten; dock skall

den, som utan ersättning tillhandahållit mark för vägen, tillgodoräknas

värdet därav. Ej må särbidrag sättas högre än som kan anses motsvara

den nytta, som genom vägens tillkomst beredes vederbörande fastighet.

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majtts proposition nr 100.

115

I avseende å ''skyldighet, varom nu är sagt, svare för fastighet, som

tillhör kronan eller allmän inrättning, innehavaren, och för annan fastighet

dess ägare; dock svare ej ny innehavare eller ägare för bidrag, som

förfallit till betalning, innan han blev innehavare eller ägare.

7 §•

Förordnar Konungens befallningshavande om anläggning av ny

väg eller om övertagande till allmänt underhåll av förutvarande enskild

väg och tillhandahålles ej erforderlig vägmark utan ersättning, skall befallningshavanden,

om vägstyrelsen det begär, enligt de bär ovan stadgade

grunder bestämma, dels huru stor del av kostnaden för förvärvande

av den för väg erforderliga mark som må uttagas genom särbidrag,

dels av vilka fastigheter och med vilka belopp särbidrag skola utgå,

dels ock tid för erläggande av särbidrag.

Rörande dessa frågor skall vägstyrelsen, där den vill påkalla särbidrags

uttagande, låta vägdirektören med biträde av två gode män,

vilka av honom utses bland dem, som äro inom vägdistriktet valda till

gode män vid lantmäteriförrättningar, uppgöra förslag, över vilket ortsbefolkningen

skall lämnas tillfälle att yttra sig.

8 §''

Vägunderhållet besörjes genom anlitande av entreprenad eller lega,

genom vägvakter eller på annat sätt, som må finnas för ändamålet

lämpligt.

Därest framskaffande av väglagningsämnen icke kan på frivillighetens

väg åvägabringas, må därtill anlitas körlag, varom i 9 § förmäles.

9 §.

Till körlag skola indelas lämpligt belägna och i övrigt tjänliga •

jordbruksfastigheter. Varje körlag skall därvid tilldelas viss vägsträcka

med skyldighet för körlaget att, om vägstyrelsen så fordrar, i enlighet

med dess anvisningar i avseende å plats och sätt för arbetets utförande

framskaffa de för vägsträckans underhåll erforderliga väglagningsämnen

mot ersättning på sätt nedan sägs.

Vid körlagsindelning skall iakttagas, att körlagen fördelas så, att

de fastigheter, som därtill kunna anlitas, bliva i möjligaste mån lika

därtill nyttjade samt att körlags vägsträcka förlägges så nära körlagets

fastigheter som möjligt. Besvär, som enligt vad nu är sagt vilar å

fastighet, åligger den, som brukar fastigheten.

Förslag till körlagsindelning uppgöres av vägstyrelsen. Sedan

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts propositoin nr 100.

vederbörande kommunalstämmor blivit hörda över förslaget, verkställer

Ktmungens befallningshavande indelningen.

10 §.

Körlagets medlemmar svara en för alla och alla för en för fullgörandet

av körlagets skyldigheter. Sinsemellan skola de, där ej annorlunda

överenskommits, taga del i det körlaget åliggande arbetet i förhållande

till de i körlaget ingående fastigheternas taxeringsvärden.

11 §•

Inom varje körlag skola medlemmarna sig emellan för minst ett

år i sänder utse en körfogde. Om valet skall underrättelse meddelas

vägstyrelsen. Underlåter körlag att utse körfogde eller kunna körlagets

medlemmar ej enas i valet av sådan, skall körfogde utses av Konungens

befallningshavande.

Körfogde, som tjänstgjort i tre på varandra följande år,° är ej

skyldig att ånyo emottaga befattningen, förrän ytterligare tre år förflutit.

Körfogden skall tillse, att körlaget åliggande arbete behörigen fullgöres.

Han skall ock uppbära och mellan medlemmarna i körlaget fördela

den för arbetet utgående ersättningen.

12 §.

Skall enligt 8 § körlag anlitas, har vägstyrelsen att före den 1

november giva körlaget uppgift å den.myckenhet väglagningsämnen, som

under nästföljande år skall av körlaget framforslas, samt å tid då sådant

arbete senast skall vara utfört; och äger vägstyrelsen därvid föreskriva

särskilda tider för framförande av olika- delar av berörda myckenhet.

Körlaget erhåller av vägdistriktet för varje år skälig ersättning

för utfört arbete. Kan överenskommelse ej träffas angående ersättningens

belopp, skall tvisten avgöras av gode män på sätt i 1 kap. 15 §

sägs.

13 §.

Eftersättes körlag åliggande arbete, äger vägstyrelsen låta ombesörja

arbetet. Överskjuter kostnaden härför den ersättning, som

skolat tillkomma körlaget för arbetets utförande, är körlaget skyldigt att

ersätta skillnaden.

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Har medlem av körlaget eftersatt det å honom enligt 10 § belöpande

arbete och nödgas på grund därav annan medlem i körlaget till

vägdistriktet utgiva ersättning, äger denne att av den försumlige erhålla

gottgörelse härför.

14 §.

För ordnande av vinterväghållningen skola till snöploglag indelas

lämpligt belägna och i övrigt tjänliga jordbruksfastigheter. Varje snöploglag

skall därvid tilldelas viss vägsträcka med skyldighet för ploglaget

att, om vägstyrelsen så fordrar, därå fullgöra vinterväghållningen

mot ersättning på sätt nedan sägs.

Vid snöploglagsindelning skall iakttagas, att ploglagen fördelas så,

att de fastigheter, som därtill kunna anlitas, bliva i möjligaste mån lika

därtill nyttjade samt att ploglags vägsträcka förlägges så nära ploglagets

fastigheter^ som möjligt. Besvär, som enligt vad nu är sagt vilar å

fastighet, åligger den, som brukar fastigheten.

Förslag till snöploglagsindelning uppgöres av vägstyrelsen. Sedan

vederbörande kommunalstämmor blivit hörda över förslaget, verkställer

Konungens befallningshavande indelningen.

15 §.

De till samma snöploglag indelade fastigheter skola, där ej annorlunda

överenskommits, i det ploglaget åliggande arbete sinsemellan taga

del i förhållande till fastigheternas taxeringsvärden.

16 §.

Inom varje snöploglag skola medlemmarna sig emellan för minst

ett år i sänder utse en snöplogfogde. Om valet skall underrättelse meddelas

vägstyrelsen. Intill dess sådan underrättelse skett, svara medlemmarna

en för alla och alla för en för fullgörande av ploglagets skyldigheter.

Snöplogfogde, som tjänstgjort i tre på varandra följande år, är

ej skyldig att ånyo emottaga befattningen, förrän ytterligare tre år

förflutit.

Snöplogfogden åligger att övervaka, det vinterväghållningen behörigen

fullgöres samt att för sådant ändamål vid inträffande behov utfärda

uppbåd till ploglaget att verkställa erforderligt arbete, vilket uppbåd

medlemmarna äro skyldiga att sinsemellan fortskaffa.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Snöplogfogde tillkommer att uppbära och mellan ploglagets medlemmar

fördela den till ploglaget för dess vinterväghållning utgående

ersättning.

17 §.

Yägstyrelsen skall söka träffa överenskommelse med ploglag angående

beloppet av ersättningen för den ploglaget åliggande vinterväghållningen.

Därest av vägstyrelsen ej yrkas, att sådan ersättning skall utgå

i mån av utfört arbete, skall ersättningen på en gång bestämmas för

en tid av fem år, såvitt enighet ej vinnes om längre tid, dock högst tio

år, att årligen utgå med belopp, som med avseende å den ploglaget tilldelade

vägsträckans längd och beskaffenhet finnes skäligt.

Kan i något fall överenskommelse ej träffas angående beloppet av

den för vinterväghållning utgående ersättningen, skall tvisten avgöras av

gode män på sätt i 1 kap. 15 § sägs.

18 §.

Har ersättning för vinterväghållning blivit bestämd för viss period

och inträda därunder väsentligen förändrade förhållanden i avseende å

sådan väghållning, må Konungens befallningshavande på vederbörandes

framställning förordna, att ny fastställelse av den till ploglag utgående

ersättningen skall äga rum utan att periodens utgång avvaktas.

19 §.

Eftersättes snöploglags vinterväghållning, äger vägstyrelsen låta på

lämpligt sätt avhjälpa bristerna. Kostnaden härför skall av den försumlige

gäldas, därest ersättning för vinterväghållningen är bestämd att

utgå med visst årligt belopp, i dess helhet, men eljest allenast i den

mån kostnaden överskjuter den ersättning, som skolat tillkomma den

försumlige för arbetets utförande.

20 §.

Kan inom någon ort vinterväghållning lämpligare besörjas genom

annan anordning än snöploglag, äger vägstyrelsen därom träffa anstalt.

3 kap.

Om ödebygds väg.

Uppstår fråga om anläggning av ödebygdsväg, skall, efter det förberedande

plan och kostnadsförslag uppgjorts samt vägstyrelsen och

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 1U0.

vederbörande kommunalstämmor blivit i ärendet börda, Konungens befallningshavande

pröva, huruvida den tillämnade vägen är att hänföra

till ödebygdsväg.

I samband med denna prövning äger Konungens befallningshavande

ålägga vägdistriktet att, om företaget kommer till stånd, lämna

bidrag till vägens byggande med visst belopp i penningar. Bidraget må

i allmänhet icke sättas högre än till en sjättedel av beräknade kostnaden

för företaget.

2 §•

Huruvida väg, som Konungens befallningshavande prövat vara att

hänföra till ödebygdsväg, skall byggas eller ej, därom bestämmes i den

ordning, som är eller må varda föreskriven i fråga om beslut rörande

användningen av statsanslag till sådana vägföretag.

3 §•

Anläggning av ödebygdsväg sker genom statens försorg.

Ödebygdsväg skall till byggnadssättet vara av så enkel beskaffenhet,

som kan vara förenlig med vägens ändamål.

4 §•

När anlagd ödebygdsväg vunnit nödig stadga och fasthet, skall

vägen övertagas till underhåll av vägdistriktet. Intill dess så skett, har

distriktet ej annan förpliktelse med avseende å vägens byggande än i

1 § är sagt, ej heller skyldighet att deltaga i vägens underhåll den

tid mark är bar.

Om vägens övertagande till underhåll av vägdistriktet meddelar

Konungens befallningshavande, efter verkställd utredning, beslut att tillämpas

från utgången av det år, då beslutet vunnit laga kraft. Från samma

tid skall vad i 2 kap. stadgas om byggande och underhåll av landsväg

i tillämpliga delar gälla med avseende å ödebygdsvägen, dock med iakttagande

av vad i 5 § stadgas.

5 §•

Uppstår fråga om omläggning av ödebygdsväg, skall Konungens

befallningshavande pröva, huruvida omläggningen länder det allmänna

till gagn, och skola i övrigt, evad vägen är övertagen till underhåll av

vägdistriktet eller ej, bestämmelserna i 1—4 §§ äga motsvarande tillämpning.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. May.ts proposition nr 100.

6 §.

Vad i 2 kap. stadgas angående vinterväghållning skall äga tillämpning

med avseende å ödebygdsväg, ändå att vägen ännu icke blivit

övertagen till allmänt underhall.

4 kap.

Om förvaltningen och bestridandet av kostnaderna för vägväsendet.

1 §■

Om vägdistriktets gemensamma angelägenheter, såvitt desamma icke

tillhöra offentlig myndighets ämbetsåtgärd, tillkommer det landstinget att

rådslå och besluta; dock må ej i landstingets överläggningar och beslut

rörande dylik angelägenhet deltaga ombud från landstingsområdets städei.

2 §•

För varje vägdistrikt skall finnas en vägstyrelse, bestående av

minst fem ledamöter, av vilka en jämte suppleant för honom förordnas

av Konungens befallningshavande för fyra år i sänder och de övriga

väljas av landstinget. De sistnämnda jämte ett lika antal suppleanter

för dem utses för en tid av fyra år, räknade från den 1 januari året

näst efter det, då valet skett; dock skall, när val sker första gången,

halva antalet eller, om detta icke är jämnt, det antal, som äi näimast

under hälften, utses för allenast två år. Avgår vald ledamot eller

suppleant under den för honom bestämda tjänstgöringstid, anställes

fyllnadsval för den tid, som för den avgångne återstått.

I avseende å villkoren för valbarhet samt rättighet att avsäga sig

uppdraget skall vad om landstingsman finnes föreskrivet äga motsvarande

tillämpning beträffande de av landstinget utsedda ledamöterna och deras

suppleanter, dock ma vad sålunda stadgats icke utgöra hinder för väg

direktörens utseende till ledamot av styrelsen.

Vägstyrelsen utser inom sig ordförande och vice ordförande.

Distriktschefen i vederbörande väg- och vattenbyggnadsdistrikt eller

den tjänsteman, som av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i hans ställe

förordnas, äi berättigad att övervara vägstyrelsens sammanträden och deltaga

i överläggningarna men ej i besluten samt att lata anteckna sin

mening till vägstyrelsens protokoll. I god tid före sammanträde bör

han erhålla uppgift å de ärenden, som därvid skola förekomma.

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungt. Majtia proposition nr 100.

Även om vägdirektören icke är ledamot av vägstyrelsen, är lian

skyldig närvara vid dess sammanträden; och äger lian att deltaga i

överläggningarna men ej i besluten samt att låta anteckna sin mening till

vägstyrelsens protokoll.

Av Konungens befallningshavande förordnad ledamot äger att av

vägdistriktet åtnjuta ersättning för uppdragets fullgörande i likhet med

övriga ledamöter.

3 §.

Såsom vägdirektör skall vägstyrelsen anställa en tekniskt utbildad

man, vilken helst bör hava fullgjort vad som fordras för vinnande av

anställning i väg- och vattenbyggnadsstaten.

Till biträde åt vägdirektören skall av vägstyrelsen anställas lämpligt

antal vägmästare. Därjämte må av vägstyrelse anställas extra ai''- betsledare och annan för vägväsendet behövlig arbetskraft.

4 §■

Vägstyrelsen åligger att ombesörja väghållningens utförande inom

vägdistriktet, att förvalta de för distriktets vägväsen avsedda medel, att

verkställa vederbörande myndighets och landstingets beslut rörande vägväsendet,

att för vägdistriktet utse god man i de fall, som avses i denna

lag, ävensom att vidtaga övriga åtgärder, som jämlikt lag eller författningankomma

på styrelsen.

5 §.

Där sådant finnes lämpligt, må landstinget för särskilda delar av

vägdistriktet (vägnämndsdistrikt), vilkas omfattning landstinget äger bestämma,

utse vägnämnder att biträda vägstyrelsen, i den mån sådant

genom särskild instruktion eller annorledes åt vägnämnden uppdrages.

6 §•

För vägdistriktet skall finnas en vägkassa.

Över vägkassans tillgångar och skulder ävensom inkomster och

utgifter skall vägstyrelsen låta föra räkenskapei'', vilka avslutas för kalenderår.

Dessa i’äkenskaper och styi’elsens förvaltning skola granskas av

tre särskilda revisorer, vilka jämte ett lika antal suppleanter varje år

utses av landstinget, och skola i avseende å granskningen samt den

landstinget tillkommande prövning av revisionsberättelsen bestämmelserna

i förordningen om landsting äga motsvarande tillämpning. I revisionen

skall deltaga ett av Konungens befallningshavande utsett ombud, som

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 saml. 88 käft. (Kr 100). 16

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Majds proposition nr 100.

äger att av vägdistriktet åtnjuta ersättning för uppdraget i likhet med

de av landstinget utsedda revisorerna.

7 §•

Vad som utöver de för vägkassan beräknade inkomster finnes erforderligt

för bestridande av dess utgifter, skall täckas genom vägskatt.

Repartitionsenhet för sådan skatt är vägfyrk.

Vägskatten utgår av följande beskattningsföremål sålunda:

1. All jordbruksfastighet, med undantag av äldre lotshemman, om

vilka bär nedan sägs, påföres en vägfyrk för varje 100 kronor av taxeringsvärdet

.

2. Frälseränta ävensom all annan fastighet, varför fastighetsbevillning

utgöres, påföres en vägfyrk för varje 200 kronor av taxeringsvärdet.

3. Inkomst, som uppgår till minst 1,000 kronor och varför bevillning

till staten utgöres, påföres en vägfyrk för varje 30 kronor av den

beskattningsbara andelen därav.

Vad som icke uppgår till hel vägfyrk bortfaller.

Äldre lotshemman skola, så länge de äro underkastade lotsningsskyldighet,

vara befriade från vägskatt.

8 §•

Varje år, efter det taxeringsnämndernas arbeten avslutats, skola

häradsskrivarna före den 20 juni till vägstyrelsens ordförande insända på

årets taxering grundade uppgifter, vilka för varje särskilt slag av beskattningsföremål

summariskt angiva ej mindre de taxeringsvärden'' eller

beskattningsbara belopp, efter vilka vägskatt skall utgå, än även därå

belöpande antal vägfyrkar.

9 §•

Före den 10 juli varje år skall vägstyrelsen till Konungens befallningsliavande

insända,'' jämte de i 8 § omförmälda uppgifter:

1. fullständig redovisning över föregående årets förvaltning;

2. revisorernas berättelse över granskningen av samma förvaltning;

3. styrelsens yttrande över anmärkningar, som må hava förekommit

vid granskningen;

4. ett på beräkning över vägkassans behållning vid löpande årets

slut samt dess inkomster och utgifter under näst följande år grundat förslag

till inkomst- och utgiftsstat för vägkassan under sistnämnda år.

Inom samma tid äger vägstyrelsen till Konungens befallnings
-

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:Is proposition nr 100.

123

havande insända de övriga för landstinget avsedda framställningar och

förslag, vägstyrelsen aktar nödigt.

De i denna paragraf omförmälda handlingar skola av Konungens

befallningshavande minst trettio dagar före landstingets början överlämnas

till landstinget.

10 §.

Landstinget skall, innan det åtskiljes, upprätta fullständig inkomstoeh

utgiftsstat beträffande vägkassan för nästföljande år, och har därvid

att med ledning av de i 8 § omförmälda summariska uppgifter fastställa

den uttaxering för varje vägfyrk, som erfordras för skattebehovets

fyllande.

11 §•

Vad om debitering, uppbörd och redovisning samt avkortning och

avskrivning av landstingsmedel är stadgat skall äga motsvarande

tillämpning beträffande vägskatt.

12 §.

Till byggande av landsväg bidrager statsverket efter ty därom är

eller må varda särskilt bestämt.

13 §.

Till de särskilda vägdistrikten utgår årligen statsbidrag å sammanlagda

kostnaden för distriktets vägunderhåll och vinterväghållning under

nästföregående år enligt följande grunder:

1. Kostnadssumman delas med distriktets hela vägfyrktal enligt

nästföregående års taxeringslängder; det tal, som därvid uppkommer,

bildar distriktets jämförelsetal.

2. Statsbidraget utgår sålunda:

a. Såsom grundbidrag lämnas 30 procent av distriktets kostnadssumma.

b. Överstiger distriktets jämförelsetal medeltalet av jämförelsetalen

för alla distrikt i riket, utgår utöver grundbidraget ett tilläggsbidrag

med belopp motsvarande för varje vägfyrk inom distriktet 40 procent

av skillnaden mellan distriktets jämförelsetal och nämnda medeltal.

3. I fråga om ödebygdsväg utgår särskilt statsbidrag utöver vad

ovan angivits med 20 procent av distriktets kostnad under nästföregående

år för vägunderhåll och vinterväghållning å sådan väg.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

14 §.

På Konungens prövning ankommer, huruvida och under’ vilka

villkor tillstånd må meddelas vägdistrikt till upptagande av avgifter

för begagnande av färjinrättning, som i denna lag avses.

5 kap.

Ordningsföreskrifter.

1 §•

I skogs- eller hagmark skall träd eller buske, som med någon gren

skjuter in över vägområdets gräns, genom jordägarens försorg kvistas.

År för vägs upptorkande eller för erhållande av fri utsikt över

vägbanan erforderligt, att träd eller buske bortliugges eller att träd, i annat

fall än i första stycket sägs, kvistas, skall jordägaren ock vara skyldig

att, efter anmaning av vägstyrelsen, därom besörja''; dock må han, där

åtgärden vidtages annorstädes än i skogs- eller hagmark, av vägdistriktet

njuta skälig ersättning för skadan. Kan överenskommelse ej trätfas angående

ersättningens belopp, skall tvisten avgöras av gode män på sätt

i 1 kap. 15 § sägs.

På Konungens befallningskavande ankommer att i särskilda fall

efter omständigheterna pröva, huruvida befrielse från jordägaren enligt

denna paragraf åliggande skyldighet att borthugga och kvista träd eller

buske må äga rum.

Underlåter jordägare efterkomma anmaning att vidtaga åtgärd,

varom i första eller andra stycket sägs, äger Konungens befallningshavande

förelägga honom viss tid att fullgöra den åtgärd, varom fråga

är, vid äventyr att den eljest vidtages på hans bekostnad.

2 §•

Utan Konungens befallningshavandes tillstånd må ej utmed väg

uppföras byggnad på mindre avstånd än nio meter från vägbanans mitt;

dock äger detta stadgande icke tillämpning å bebyggande av område, för

vilket stadsplan fastställts.

Inom- nämnda avstånd må ej heller utan Konungens befallningshavandes

tillstånd förekomma upplag eller vidtagas andra anordningar,

som hindra vägens avvattning eller fri utsikt över vägbanan.

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kuhtjl. Maj:ts proposition nr 100.

125

3 §•

Utmed väg må ej upptagas grop eller grav av beskaffenhet att

för vägens bestånd medföra fara.

4 §•

Vägbana må ej inkräktas genom upplag av andra ämnen än sådana,

som oundgängligen erfordras för vägens underhåll; och må ej heller

dessa så uppläggas, att samfärdseln därigenom försvåras eller vägens

avvattning hindras.

5 §.

Å landsväg må ej uppsättas grind; dock må Konungens befallningshavande

i undantagsfall, när synnerliga skäl därtill äro, tillåta uppsättande

av grind å landsväg med allenast ringa samfärdsel.

Finnes å landsväg grind, skall den borttagas; dock må Konungens

befallningshavande, därest grinden prövas vara till allenast ringa men

för samfärdseln och dess borttagande vållar jordägare synnerlig olägenhet,

efter jordägarens framställning medgiva, att grinden tills vidare

eller under viss tid bibehålies.

Om borttagande av grind efter ty nu är stadgat åligger det grindägaren

att draga försorg. Gör han det ej, äger Konungens befallningshavande

förelägga honom att inom viss tid borttaga grinden, vid äventyr

att det eljest varder verkställt på hans bekostnad.

Grind skall hallas avlyftad under den tid av året, som Konungens

befallningshavande genom allmän kungörelse bestämmer.

Vad i denna paragraf är föreskrivet, skall icke äga tillämpning

beträffande grind, där väg korsas av järnväg, spårväg eller vattenväg,

heller å grind, om vars upprättande Konungen förordnat.

6 §•

Hjulring å arbetsåkdon, som användes å väg, skall hava en bredd

av minst åtta centimeter. Överstiger belastningen å hjulet 400 kilogram,

skall bredden ökas med en centiiheter för varje överskjutande fullt eller

påbörjat hundratal kilogram av hjulets belastning.

Finnes inom något vägdistrikt eller del därav större minimibredd,

än nu sagts, böra stadgas, äger Konungens befaHningshavande på framställning

av landstinget därom förordna.

För särskilt fall må Konungens befallningshavande lämna tillstånd

att a väg framföra fordon med mindre hjulringsbredd än föreskrivet är.

Hjulring må ej vara kullrig eller hava tvärlister, framskjutande

bulthuvuden eller andra ojämnheter, av vilka vägen kan skadas.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

7 §•

Efter vägstyrelsens hörande må Konungens befallningshavande beträffande

viss vägsträcka förordna, att fordon med sådan tyngd, att dess

framförande å vägen är ägnat att medföra fara för vägens bestånd eller

särskild olägenhet i avseende å dess underhåll, icke eller allenast viss tid

av året må framföras å vägen, ändå att fordonets hjulringsbredd står i

överensstämmelse med gällande föreskrifter.

Den tid mark är bar må ej å väg släpas timmer, tyngre redskap

eller annat, varav vägen kan skadas; dock ankommer på Konungens

befallningshavande att efter omständigheterna pröva, huruvida och på

vilka villkor undantag från denna bestämmelse må äga ram.

8 §•

I de avseenden, varom förmäles i 6 och 7 §§, är beträffande

automobil särskilt stadgat.

6 kap.

Tillsyn å väghållningen.

1 §•

Yägväsendet står under Konungens befallningshavandes vård och

inseende. Befallningshavanden tillkommer förty att. övervaka väghållningens

behöriga fullgörande samt att vidtaga därför nödiga åtgärder,

allt i enlighet med vad i denna lag eller särskilda författningar närmare

stadgas.

Vid behandling av vägväsendet rörande frågor äger Konungens

befallningshavande såsom sakkunnig anlita distriktschefen i vederbörande

väg- och vattenbyggnadsdistrikt eller den tjänsteman, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

i hans ställe förordnar.

Vid "utövande av den Konungens befallningshavande åliggande

tillsyn över väghållningen biträdes befallningshavanden av vederbörande

landsfiskaler.

2 §•

Yppas brist i vägunderhåll eller vinterväghållning och varder ej efter

tillsägelse bristen ofördröjligen botad, skall vederbörande landsfiskal genast

anmäla förhållandet hos Konungens befallningshavande, som förelägger

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

vägstyrelsen eller, dår fråga är om väghållning, som verkställes genom

köpings eller municipalsamhälles försorg, samhället viss tid, inom vilken

rättelse skall hava skett vid äventyr, om den tid försittes, att bristen

varder på vägdistriktets eller samhällets bekostnad avhjälpt.

3 §•

Den allmänna tillsynen över att väghållningen utföres på ett i tekniskt

avseende tillfredsställande sätt utövas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen;

och har väg- och vatten byggnadsstyrelsen förty att meddela

vägstyrelsen de anvisningar i avseende å väghållningens utförande samt

framställa de anmärkningar, vartill omständigheterna kunna giva anledning.

Föranleder anmärkning ej rättelse, har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

att anmäla förhållandet hos Konungens befallningshavande,

som äger att vid lämpligt äventyr förelägga vägstyrelsen att vidtaga de

åtgärder, vilka kunna finnas erforderliga.

7 kap.

Ansvarsbestämmelser.

1 §•

Underlåter medlem av körlag att utföra honom jämlikt 2 kap. 10 §

åliggande framkörning av väglagningsämnen, eller eftersätter snöplogfogde

vad honom enligt denna lag åligger, eller underlåter medlem av snöploglag

att fortskaffa snöplogfogdes uppbåd eller att sådant uppbåd hörsamma,

eller försummar medlem av ploglag, för vilket snöplogfogde icke

blivit utsedd, att behörigen fullgöra den ploglaget åliggande vinterväghållning,

böte från och med 10 till och med 100 kronor.

Förseelse mot föreskrifterna i o kap. 2, 3 och 4 §§ samt 5 § första

och fjärde styckena ävensom 6 och 7 §§ straffes med böter från och

med 10 till och med 200 krönor. Lag samma vare, där jordägare oaktat

erhallen anmaning underlåter att vidtaga åtgärd, som i 5 kap. 1 § sägs.

2 §•

För förseelse mot föreskrifterna i 5 kap. 6 eller 7 §, som med

husbondes vetskap begås av hans hustru, husfolk eller i hans arbete antagen

person, ansvarar husbonden liksom vore försummelsen begången av

honom själv.

Därest någon under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse,

varom nu är sagt, fortsätter samma förseelse, skall han för varje gång

s. 128 Kontrollera mot PDF

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

stämning härför utfärdats och delgivits fällas till de böter, som för förseelsen

äro stadgade.

3 §•

Till böter enligt denna lag må ej dömas, om å förseelsen följer

straff enligt allmän lag.

4 §•

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas

enligt allmänna strafflagen.

5 §•

Över Konungens befallningshavandes beslut i fråga, som i denna

lag omförmäles, må klagan hos Konungen i vederbörande statsdepartement

föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.

8 kap.

Övergångsbestämmelser.

1 §•

Denna lag skall, med de i 2, 3, 7 och 12 §§ här nedan omförmäla

undantag och med iakttagande av vad här i övrigt stadgas, lända

till efterrättelse från och med den 1 januari 1925-.

2 §•

Vägstyrelse skall utses första gången under år 1923 samt träda i

verksamhet med 1924 ars ingång; och skall den häradsskrivare jämlikt

4 kap. 8 § åliggande skyldigheten att före den 20 juni till vägstyrelsens

ordförande insända i nämnda lagrum avsedda summariska uppgifter inträda

år 1924. I enlighet med denna lags bestämmelser skall landstinget

under år 1924 fastställa inkomst- och utgiftsstat beträffande vägkassan

för följande år samt bestämma det belopp, vilket år 1924 skall uttaxeras

såsom vägskatt. Samma år skola ock utses revisorer till gransk

ning av vägstyrelsens förvaltning under ar 1924. Skyldighet att enligt

denna lags bestämmelser erlägga vägskatt skall även inträda år 1924,

och skall vad i denna lag är stadgat om debitering och indrivning av

vägskatt samtidigt träda i tillämpning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

12!)

Kungl. Maj:In proposition nr 100.

3 §.

I god tid före deri 1 november 1924 skall Konungens befallningshavande

i enlighet med denna lags föreskrifter verkställa indelning av

jordbruksfastigheter till körlag och snöploglag.

4 §■

Hittills varande väghållningsdistrikts tillgångar och förpliktelser

skola från och med den 1 januari 1925 övertagas av det nya vägdistrikt,

i vilket distriktet uppgått.

Finnes äldre väghållningsdistrikt under de tre åren närmast före

denna lags ikraftträdande hava upplånat medel till bekostande av utgifter,

som skäligen bort täckas genom utdebitering av vägskatt, eller

genom underlåtenhet att verkställa skälig utdebitering av sådan skatt

föranlett, att fonderade medel förbrukats, eller på annat sätt förorsakat,

att det nya vägdistriktet vid övertagande av det äldre distriktets tillgångar

och förpliktelser lider förfång, äger Konungens befallningshavande

ålägga distriktet att lämna det nya vägdistriktet skälig gottgörelse.

Vägstyrelsen i det äldre distriktet skall så snart ske kan och senast

den I juli 1925 till vägstyrelsen i det nya distriktet avgiva fullständig

redovisning för förstnämnda distrikts ekonomiska ställning vid utgången

av år 1924.

5 §•

Den av vägstyrelse i äldre distrikt under år 1924 utövade förvaltning

skall granskas och fråga om ansvarsfrihet därför behandlas i

den ordning, som stadgas i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet. Nämnda lag skall efter den

nya lagens ikraftträdande även äga tillämpning, i den mån sådant är

nödigt för fullgörande av det äldre distriktet åliggande förpliktelse, som

icke. övergått på det nya vägdistriktet; dock skola för sådant ändamål

erforderliga medel utdebiteras å samtliga vägfyrkar i det äldre distriktet

till lika andel för en var av dem.

6 §.

Vid 1925 års ingång skall det nya vägdistriktet övertaga samtliga

vägar inom distriktet, och skola dessa därvid vara försatta i laggill

skick. Finnes brist, som blivit antecknad vid under år 1924 hållen vägsyn

eller vars bättrande efter sådan vägsyn i vederbörlig ordning påkallats,

icke vara avhjälpt vid vägens övertagande, och skola icke, jämlikt

7 §, äldre lags bestämmelser angående tillsyn å väghållningen till
Biliang

till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 88 käft. (Nr 100.) 17

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

lämpas, äger vägstyrelsen i det nya vägdistriktet låta avhjälpa bristen

på den försumliges bekostnad.

7 §•

De, som - jämlikt 7 § i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet äro förpliktade till vägunderhåll

in natura, skola under åren 1925 och 1926 vara skyldiga att, om det

nya vägdistriktet så fordrar, fortsätta att utföra det vägunderhåll, som

dittills ålegat dem, mot erhållande av det belopp, vartill underhållskostnaden

bestämts av den i IY kap. i nämnda lag omförmälda nämnd.

Det nya vägdistriktet skall dock, utan att anlita berörda sätt att få

vägunderhållet utfört, ombesörja vägunderhållet: från 1925 års ingång å

minst en tredjedel av distriktets indelade vägar och från 1926 års

ingång å ytterligare minst hälften av återstående indelade vägar i distriktet.

Beträffande tillsyn å vägunderhåll, som utföres jämlikt första punkten

i första stycket, ävensom i fråga om påföljd för underlåtenhet att

fullgöra sådant underhåll skola äldre lags bestämmelser fortfarande äga

tillämpning.

Finnes, då vägunderhåll upphör att utföras jämlikt bestämmelserna

i första punkten i första stycket, att brist, som blivit antecknad

vid senast hållna vägsyn eller vars bättrande efter sådan vägsyn i vederbörlig

ordning påkallats, icke blivit avhjälpt, äger vägstyrelsen i det nya

vägdistriktet låta avhjälpa bristen på den försumliges bekostnad.

8 §.

Vid behandling av frågor om byggande av väg, vilka vid 1925 års

ingång äro beroende på Konungens befallningshavandes prövning, skall

därefter denna lag i tillämpliga delar lända till efterrättelse med iakttagande

därav, att landstingets förvaltningsutskott samt, om vederbörande vägstämma

icke blivit hörd i ärendet, jämväl ortsbefolkningen städse skall

lämnas tillfälle att yttra sig.

9 §-

Till grund för beräkning av det till vägdistrikt jämlikt 4 kap. 13 §

för år 1925 utgående statsbidrag skall i stället för nästföregående års

kostnader för vägunderhåll och vinterväghållning läggas det belopp, vartill

berörda kostnader för år 1925 upptagits i av vederbörande landsting

för samma år fastställd stat, men skall, sedan de verkliga kostnaderna för

sistnämnda år blivit kända, beräkningen i enlighet därmed jämkas samt

erforderlig rättelse äga rum.

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj:ta proposition nr 100.

10 §.

Väg- och bropenningar, där de hittills av vägfarande erlagts, skola

upphöra, då sådant kan ske utan förnärmande av någons enskilda rätt.

11 §•

Finnes kassa samlad för byggnad eller underhåll av bro eller färja,

som övertages till allmänt underhåll, och har den bildats genom sammanskott

av väghållningsskyldiga, äge de att förfoga över densamma.

I annat fall skall den överlämnas till vägkassan i det nya distriktet.

12 §.

De i 5 kap. 6 § meddelade bestämmelser om hjulrings bredd skola

träda i kraft den 1 januari 1930. Från och med samma dag skola upphöra

att gälla dels lagen den 28 juni 1907 om bredden av hjulringar

å arbetsåkdon på landet dels de utav Konungens befallningshavande med

stöd av sistnämnda lag utfärdade förordnanden.

13 §.

Såvitt här ovan icke annorlunda stadgats, skola dels lagen den

23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet

jämte däri sedermera gjorda ändringar och tillägg, dels lagen den 13

juni 1919 om ödebygdsvägar, dels ock alla övriga stadganden, som finnas

stridande mot denna lag, upphöra att gälla den 1 januari 1925; dock

skall vad i 62 § förstnämnda lag finnes föreskrivet rörande befogenhet

för Konungens befallningshavande att medgiva användande av överskott

i vägkassa upphöra att gälla redan i och med denna lags utfärdande.

Ej må efter denna lags utfärdande meddelas förordnande om ny

vägdelning enligt 36 § i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet. Är vid nämnda tid dylik förrättning,

om vilken förordnande tidigare givits, ännu icke avslutad, varde

vidare åtgärd för förrättningens fortsättande inställd.

14 §.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,

som ersättes genom bestämmelse i denna lag, skall denna i stället

tillämpas.

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kung!. Maj:ts proposition nr 100.

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. May.ts lagråd tisdagen den

28 februari 1922.

Närvarande:

Justitierådet Berglöf, regeringsrådet Ernbekg, justitieråden Molin,

Appelberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över kommunikationsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

22 december 1921, både Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det ändamål, § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas över

upprättat förslag till lag om allmänna vägar på landet.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet

föredragits av hovrättsrådet Willand Aschan.

Detsamma föranledde följande yttranden.

Lagrådet:

Den genomgripande omläggning av väghållningen på landet, som

det remitterade förslaget avser att genomföra, karaktäriseras förnämligast

därav att det nuvarande stora antalet smärre väghållningsdistrikt ersättes

med ett mindre antal distrikt med större omfattning samt att förpliktelsen

för vissa av de väghållningsskyldiga att in natura fullgöra vägunderhåll

avskaffas. Genom den förstnämnda av dessa betydelsefulla förändringar

åstadkommes en avsevärd utjämning av väghållningsbesväret och möjliggöres

väghållningens utförande på ett i tekniskt och ekonomiskt avseende

fördelaktigare sätt än för närvarande kan ske. Att naturaväghållningen

icke giver tillfredsställande resultat, är allmänt erkänt, och att den därvidlag

vidtagna förändringen utgör den nödvändiga förutsättningen för

en välbehövlig förbättring av vägunderhållet, torde vara ställt utom

allt tvivel. Av allt att döma synes även ur allmän ekonomisk synpunkt

denna förändring innebära övervägande fördelar.

Jämväl i övrigt framstår förslaget såsom ägnat att främja vägväsendets

förbättring och tidsenliga utveckling. De särskilda bestämmelser,

som förslaget innefattar, synas i allmänhet vara väl avvägda, och såsom

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ta proposition nr 100.

133

en given fördel måste betraktas den rörelsefrihet och möjlighet till anpassning

efter olika landsdelars behov, som detsamma medger. Att förslaget

beträffande en av de viktigaste frågorna, nämligen den om grunderna

för vägskattens utgörande, icke funnit eu definitiv lösning, är

visserligen beklagligt. Men även om man i denna del måste, på skäl

som anförts i motiven, finna sig i någon tids provisorium, torde detta

icke böra utgöra hinder för lagförslagets genomförande.

Vad beträffar de kostnader, som den föreslagna lagstiftningen kan

antagas komma att medföra, bör märkas, att förslaget icke i och för sig

nödvändiggör anställande av någon mera talrik tjänstepersonal eller

eljest införande av en vidlyftig och dyrbar förvaltningsorganisation.'' Men

då ett huvudsyfte med lagändringen är att söka åstadkomma en förbättring

av vägarna till byggnadssätt och underhåll samt bristerna däri icke

äro obetydliga, lärer deras avhjälpande komma att kräva dryga utgifter.

Emellertid måste det ju förutsättas, att vid lagens tillämpning hänsyn

tages till nödvändigheten att endast efter hand och efter måttet av vägdistriktens

ekonomiska bärkraft skrida till den åsyftade förbättringen.

Med hänsyn till vad sålunda anförts anser sig lagrådet böra tillstyrka,

att det remitterade förslaget lägges till grund för lagstiftning

i ämnet.

1 KAP.

3 §•

Justitierådet Molin:

Det i 3 kap. 3 § intagna stadgandet därom att ödebygdsväg skall

till byggnadssättet vara av så enkel beskaffenhet, som kan vara förenlig

med vägens ändamål, lärer med hänsyn till det remitterade förslagets

systematik hava sin rätta plats i förevarande paragraf och torde lämpligen

kunna dit överflyttas.

5 §•

Lagrådet:

Den i vägkommissionens förslag upptagna föreskriften, att vid väg

skola anbringas varningstavlor, där sådana för trafikens säkerhet påkallas,

har i enlighet med de vägsakkunnigas förslag i det remitterade

förslaget uteslutits. De-- sakkunniga hava väl förklarat sig övertygade

om önskvärdheten av att sådana anstalter vidtoges men likväl ansett en

ovillkorlig skyldighet i berörda avseende icke böra åläggas vägdistriktet.

1 de fall, då dylik anordning verkligen är för trafiksäkerheten erforder
-

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Knmjl Maj:ts proposition nr 100.

lig — något som med den tilltagande användningen av automobiler

säkerligen kan antagas icke sällan bliva förhållandet — synes emellertid

fordran på en sådan säkerhetsåtgärd böra, lika litet som kravet på skyddsvärn

i motsvarande fall, eftergivas. Det hemställes därför, att föreskrift

i angivet hänseende måtte i förslaget intagas.

7 §.

Lagrådet:

Till betryggande av det allmännas rätt att förfoga över mark, som

tagits i anspråk för allmän väg, har föreslagits införande av en legal

s. k.'' vägrätt. Denna är konstruerad såsom en till tiden obegränsad

nyttjanderätt, som utan inteckning gäller mot ny ägare liksom mot innehavare

av vilken som helst annan sakrätt till marken. Principen är icke

någon fullständig nyhet för svensk rätt; den finnes redan upptagen i

lagen den 5 juli 1907 om enskilda vägar på landet.

Genom det föreslagna stadgandet tryggas otvivelaktigt på ett enkelt

och praktiskt sätt det allmännas rätt till vägarna. Vad angår stadgandets

verkan å enskildas rätt, synes någon erinran ej vara att göra mot att

det allmänna erhåller bättre rätt till vägmärken än ny ägare till fastigheten,

varifrån marken tagits, och innehavare av sakrätt, som uppkommit

efter det marken tagits i anspråk för vägen. Däremot måste betänkligheter

möta, såvitt stadgandet berör rätt, som tillkommer innehavare av

äldre inteckning eller annan äldre sakrätt.

Föredragande departementschefen har i sitt yttrande till statsrådsprotokollet

medgivit, att det visserligen kunde tänkas, att uppkomsten

av vågrätt i vissa fall skulle kunna medföra minskning i vederbörande

fastighets värde och förty lända vederbörande inteckningshavare till förfång,

men departementschefen har dock, under åberopande av att sådant

endast i sällsynta undantagsfall torde kunna inträffa, förklarat sig anse

denna omständighet icke böra tillmätas större betydelse. Härmed bör

sammanställas vad departementschefen i annat sammanhang anfört därom,

att förhållandena kunde vara sådana, att en jordägare genom vägens

framdragande lede så stor förlust av värdefull mark, att det ej skäligen

kunde begäras, att han utan ersättning avstode från densamma. Det är

säkerligen också fullt riktigt, att framdragandet av väg över en fastighets

område kan medföra sådan minskning av fastighetens värde, att

innehavare av inteckning däri kan komma att göra verklig förlust. Man

tänke sig t. ex. det fall, att vid indragandet av väg till ett municipalsamhälle

vägen måste framdragas över en obetydlig lägenhet och därvid

en värdefull del av densamma tagas i anspråk.

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 135

A isserligen kan invändas, att någon fara för intrång i inteckningshavares

rätt ej inträffar, om vägmärkens förvärvande skett genom expropriation,

och att i fall, sådana som det exemplifierade, man måste

antaga, att expropriationsförfarandet bleve anlitat. Det är emellertid att

märka, att om förevarande stadgande införes, expropriationsförfarandet

antagligen skulle i ännu mindre omfattning än hittills komma att begagnas

till förvärv av vägmark, då ett av de skäl, som för närvarande

kunna nödvändiggöra anlitande av nämnda förfarande, nämligen behovet

att få vägmärken befriad från ansvar för inteckningar i den fastighet,

varifrån vägmärken tages, icke vidare skulle göra sig gällande.

Förslagets ståndpunkt i förevarande avseende kan enligt lagrådets

mening svårligen godtagas. Föreligger möjlighet för att inteckningshavare

eller andra sakrättsägare kunna drabbas av avsevärd skada, bör

det ej spela någon roll, om detta kan väntas inträffa i flera eller färre

fall. Det torde därför vara nödigt att komplettera stadgandet med

bestämmelse, som bereder tillfredsställande skydd för dessa rättsägare.

I förenämnda lag om enskilda vägar på landet ges visserligen ej

något direkt stadgande angående skydd för inteckningshavares befogade

intressen, men lagen uppställer såsom villkor för skyldighet att enligt

densamma upplåta mark'' till väg, att det ej kan lända till märkligt men

för den fastighet, över vars område vägen dragés. Synnerligen effektivt

är väl ej det skydd, som härigenom beredes inteckningshavare; men då

ju marken måste bekostas av de enskilda vägintressenterna själva, ligger

det i sakens natur, att det ej gärna kan ifrågakomma att för vägen taga

i anspråk någon värdefullare del av en fastighet. Att uppställa ett dylikt

oeftergivligt villkor beträffande allmän vägs framdragande kan likväl

svårligen sättas i fråga; tydligt är nämligen, att det understundom kan

bliva nödigt att för erhållande av den fördelaktigaste sträckningen åt en

allmän väg taga en nog så värdefull del av en fastighet i anspråk. För

skyddande av inteckningshavares rätt torde man följaktligen här vara

nödgad välja annan utväg.

Därvid synes lämplig förebild erbjuda sig i det förslag till stadsplanelag,

som den 15 december 1920 framlagts av särskilda kommittera^-.

Detta förslag stadgar i 25 § rätt för stad att under vissa förutsättningar

för allmän samfärdsel begagna enskild vägmark, som ingår i

gata. Denna rätt är emellertid icke ovillkorlig; den gäller visserligen

mot senare ägare av vägmärken men icke mot innehavare av inteckning

eller annan sakrätt med bättre rätt än vägupplåtelsen. Stadgandet innebär,

att om vid utbud å exekutiv auktion av den fastighet, till vilken

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

vägmärken hör, med den belastning, som stadens berörda nyttjanderätt

innebär, köpeskillingen icke uppgår till belopp, som täcker nämnda

rättsägares fordringar, fastigheten måste utbjudas utan samma belastning.

Stadens nyttjanderätt skulle följaktligen i dylikt fall kunna gå

förlorad.

Med upptagande av den princip, som i nämnda förslag kommit

till uttryck, synes det som om det nu föreliggande förslaget lämpligen

skulle kunna kompletteras med bestämmelse av det innehåll, att den rätt,

som enligt förevarande paragraf tillagts det allmänna i avseende a mark,

som tagits i anspråk för väg, förklaras icke skola gälla mot innehavare

av inteckning eller annan sakrätt, varav marken besvärades, då den sålunda

togs i anspråk. Genom en dylik bestämmelse torde enskildas befogade

intressen i tillbörlig mån tillgodoses. Däremot .vinner det allmänna

måhända icke till fullo den trygghet i förfoganderätten över

vägarna, som man eftersträvar. Visserligen behöver vägdistriktet ej för

att skydda sin rätt mot senare ägare av den fastighet, varöver väg dragits,

inköpa och lagfara marken eller, om endast nyttjanderätt förvärvats,

inteckna den. Men vägstyrelsen tvingas att i varje fall, då från

en fastighet mark förvärvas till väg, taga i övervägande, huruvida med

hänsyn till förefintliga inteckningar i fastigheten och vägmärkens värde

någon sannolikhet föreligger för att vägdistriktets rätt kan sättas i fara,

samt att, där så finnes vara fallet, antingen genom uppgörelse med inteckningshavarna

eller genom tillgripande av expropriationsförfarandet

befria vägmärken från ansvar för inteckningarna. Därest vägstyrelsen

härutinnan misstoge sig eller visade försumlighet, kunde det tankas, att

vederbörande vägdistrikt i något enstaka fall lede förlust. Några betydande

utgifter torde det dock ej kunna biiva fråga om. Vad särskilt

de redan förefintliga allmänna vägarna beträffar, kan man utgå från att,

åtminstone om de äro några decennier gamla, skyddet för dem skulle

bliva praktiskt taget fullständigt.

Den lösning av förevarande spörsmål, som man genom införande i

förslaget av den ifrågasatta bestämmelsen skulle vinna, synes kanske ej

fullt tillfredsställande. Men det är att märka, att om man anser nödigt

att förskaffa ovillkorligt skydd åt det allmännas rätt till vägarna utan

att, såsom förslaget gör, lämna hänsynen till inteckningshavares rätt alldeles

åsido och utan att, såvitt angår nya vägar, för varje fall tvinga

vederbörande att anlita expropriationsförfarandet, annan utväg ej torde

finnas än att i samband med beslut om vägs anläggande samt, vad angår

redan befintliga vägar, i samband med lagens ikraftträdande anordna

ett preklusionsförfarande i eu eller annan form, vilket förfarande dock,

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 137

huru enkelt man än sökte gestalta detsamma, skulle åsamka vederbörande

rättsägare och myndigheter mera besvär och kostnader än som kunde

anses skäliga för vinnande av det avsedda ändamålet. Det synes lagrådet

fördenskull, att om förslaget fullständigas med stadgande av ovan

ifrågasatta innehåll, detsamma kommer att på förhållandevis lyckligaste

sätt förena hänsynstagande till såväl allmän som enskild rätt.

12 §.

Lagrådet:

Enligt nu gällande bestämmelser förefinnes icke hinder för kommun

att anvisa bidrag till byggande av allmän väg eller andra därmed likställda

arbeten. Detta har fått sitt uttryck i 5 och 8 §§ av 1891 års

väglag enligt den lydelse, nämnda lagrum erhöllo genom lagen den 20

juni 1905. Den möjlighet till samverkan mellan vägdistrikten och kommunerna

för kommunikationsväsendets förbättrande, som därigenom beretts,

kan givetvis vara till avsevärt praktiskt gagn. Och den omständigheten

att enligt förslaget vägdistriktet skall komma att bestå av landstingsområdet

i stället för, såsom i regel hittills, av häradet, utgör uppenbarligen

icke något skäl till frångående av nämnda, av lagstiftningen nu

godtagna grundsats. Antagligen har detta ej heller varit avsett. Det

hemställes därför, att i förevarande paragraf måtte införas ett stadgande,

till innehållet motsvarande vad som nu beträffande kommun finnes

stadgat i sista stycket av 5 § väglagen.

15 §.

Justitieråden Berglöf och Appelberg:

Stadgandet i andra punkten av andra stycket synes vila på den

principen, att vid nyanläggning av väg inom område, för vilket stadsplan

blivit fastställd, kostnaden för förvärv av vägmark skall bäras av

samhället. Denna princip har dock kommit till uttryck endast för det

fall, att väghållningen utföres av samhället. Enligt stadgandet i första

stycket är emellertid samhället, såvitt angår väg, som ej skall vara upplåten

för allmänt begagnande såsom gata, ej skyldigt men väl berättigat

att utföra anläggningen. Underlåter samhället att begagna sig av denna

»rätt», och anlägges vägen följaktligen av vägdistriktet, föreligger ej någon

skyldighet för samhället att bekosta markförvärvet för vägen. Att

beträffande dylik kostnad göra skillnad mellan olika fall allt efter som

anläggningens verkställande ombestyres av ena eller andra parten kan

ingalunda anses motiverat. Och då ett åtagande från samhälles sida att

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 saml. 88 käft. (AV 100.) '' 18

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

ombestyra anläggningen skulle medföra en kostnad för samhället, vilken

eljest ej skulle drabba detsamma, komme tydligen samhällena att av hänsyn

till sitt eget intresse ej åtaga sig dylika vägdelars byggande, ett resultat

alltså, motsatt det, som måste anses vara det önskliga.

Med hänsyn till det nu anförda hemställes om sådan ändring

i omförmälda bestämmelse, att kostnaden för förvärv av vägmark inom

område, varom fråga är, i varje fall kommer att bestridas av samhället.

Härigenom skulle denna bestämmelse också komma i bättre överensstämmelse

med reglerna om särbidrag, vilka ju i intet fall skola få uttagas

för täckande av kostnad för vägmark inom dylikt område.

Den sålunda förordade principen skulle givetvis verka obilligt

hårt mot samhällena, därest bestämmelsen i tredje punkten av 1 kap.

36 § första stycket i lagen om fastighetsbildning i stad skulle anses tilllämplig

i fråga om väg, som i förevarande ordning anlagts och vartill

marken förvärvats av vederbörande samhälle. En sådan tolkning av

denna bestämmelse synes alltför formell. Finnes stadsplan antagen

för ett område, torde väg kunna inom området anläggas endast där enligt

stadsplanen gata skall gå fram. Mark till ny väg, som där anlägges,

bör fördenskull betraktas såsom sådan mark, för vilken tomtägare enligt

första punkten i nyssnämnda lagrum är skyldig att, då gatan upplåtes

till allmänt begagnande, utgiva ersättning till samhället. Till stöd härför

kan ock åberopas grunden till den skillnad, som detta lagrum gör

mellan gatumavk, vari allmän väg ingår, och annan gatumark; denna

grund torde nämligen vara den, att samhället antages ej hava erlagt

någon betalning för förvärv av mark, ingående i allmän väg (jämför

1 kap. 15 § i berörda lag), under det att motsatsen antages gälla såvitt

angår vanlig gatumark. Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida icke

till förekommande av missförstånd är lämpligt att införa stadgande

av innebörd att vägmark, varom nu är fråga, skall såvitt gäller tomtägares

skyldighet att ersätta densamma vara att anse såsom gatumark,

vari allmän väg ej ingår. Med hänsyn till att förstberörda paragraf i

fastighetsbildningslagen direkt är tillämplig endast beträffande stad, är

måhända lämpligast, att det nu ifrågasatta stadgandet insättes i väglagen.

Regeringsrådet Ernberg och justitierådet Molin:

Det remitterade förslaget liksom de sakkunnigas förslag förutsätter

att det kan bliva behövligt att anlägga ny allmän väg inom det planlagda

området för sådant samhälle, varom här är fråga. Man torde kunna utgå

från, att i allmänhet dylik väg icke anlägges i strid mot stadsplanen samt

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

139

att följaktligen endast mark, som enligt stadsplanen är avsedd till gata,

torg eller annan allmän plats, tages i anspråk för vägen. En dylik vägbyggnad

innebär därför i regel, att eu trafikled, som antages framdeles komma

att anordnas till gata, redan för det närvarande är behövlig för den

allmänna samfärdseln och därför anlägges som väg. Om denna anläggning

utföres av vägdistriktet, får distriktet enligt förslaget självt vidkännas

kostnaden för nödigt markförvärv. Därest sedermera samhället önskar

taga området i besittning för dess iordningsställande till gata, uppstår

frågan, huruvida vägdistriktet är berättigat till ersättning för den vägmark,

som sålunda avstås till samhället. Såväl ordalagen i 1 kap. 15 § av

lagen om fastighetsbildning i stad som grunden till detta stadgande torde

medföra, att detsamma får anses tillämpligt icke endast i fråga om väg,

som är befintlig då stadsplan fastställes, utan ock beträffande väg, som

tillkommit efter stadsplanen, samt att således den uppställda frågan bör

besvaras så, att ersättning för vägmärken icke skall utgå. Härav åter

lärer följa, att 1 kap. 36 § av sagda lag bör så tolkas, att staden icke

äger att av tomtägarna utfå ersättning för den vägmark, som ingår i

gatan. Under sådana förhållanden synes det följdriktigt, att, i det fall

att samhället utför väganläggningen, utgifterna för förvärv av vägmark

liksom övriga kostnader varda samhället av vägdistriktet ersatta. Den

omständigheten, att arbetet ombesörj es av samhället för vägdistriktets räkning,

kan icke i och för sig utgöra anledning att överflytta berörda del

av kostnaden från distriktet på samhället. I allt fall kan, såsom justitieråden

Berglöf och Appelberg erinrat, icke anses motiverat att göra förpliktelsen

att bekosta markförvärvet beroende av, huruvida den ena eller

andra parten ombestyrt arbetet. Tillräckliga skäl synas icke föreligga

för att välja den utvägen att under alla omständigheter lägga denna

förpliktelse på samhället. Om samhället ålägges att bekosta markförvärvet

och trafikleden sedermera förändras till gata, bör samhället vara berättigat

att av tomtägarna uttaga ersättning även för den gatumark, som förut

utgjort väg. Förhållandet skulle alltså bliva det, att därest väg anordnas

till gata, tomtägarna skulle vara pliktiga att lämna betalning för vägmärken,

om vägen tillkommit efter stadsplanen, men vara fria från sådan förpliktelse,

om vägen funnits före stadsplanen. Detta synes föga tillfredsställande. Låter

man kostnaden för markförvärvet städse stanna på vägdistriktet, må det

visserligen medgivas, att om bebyggandet inom samhället fortskridit så

långt, att samhället finner med sin fördel förenligt att övertaga vägbyggnaden

och redan vid vägens anläggning i densamma framdraga ledningar

och vidtaga andra anordningar, som beteckna skillnaden mellan gata och väg,

det kan synas hårt, att vägdistriktet skall behöva vidkännas eu kostnad för

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

markförvärv, som skulle drabbat vissa tomtägare, om arbetet fått anstå tills

bebyggandet fortskridit så långt,att samhället varit pliktigt att utlägga gatan.

Detta innebär emellertid ingenting annat än att det avgörande momentet är,

huruvida den allmänna samfärdselns behov av ny väg eller samhällets behov

av ny gata, respektive skyldighet att utlägga gata, inträder först. I det förra

fallet vinner samhället (och tomtägarna) fördelen av att utan ersättning få

taga en befintlig väg i bruk till gata; i det senare fallet blir vägdistriktet

befriat från anläggningskostnaden för den del av den behövliga allmänna

samfärdselleden, vilken redan förefinnes såsom gata. Häri synes icke ligga

något oegentligt. Med hänsyn till vad sålunda anförts hemställes, att

den i det remitterade förslaget tillagda sista punkten av andra stycket

måtte utgå.

Om denna hemställan godkännes, torde därav följa, att jämväl de

undantag från de vanliga reglerna för s. k. särbidrag, vilka i sammanhang

med införandet av berörda tillägg i nu förevarande paragraf upptogos

i 2 kap. 5 och 6 §§, böra ur förslaget utgå. De svårigheter, som

därav uppkomma, synas icke vara avsevärt större än de, som otvivelaktigt

alltid medfölja tillämpningen av bestämmelserna om särbidrag.

Regeringsrådet Er fiber g:

I likhet med vad i åtskilliga städer är fallet, torde i vissa köpingar

och municipalsamhällen förekomma, att skyldigheten att ombesörja och

bekosta anläggning eller underhåll av gata åligger icke samhället självt

utan vederbörande tomtägare. Yad sålunda må vara för samhället gällande

har icke upphävts genom lagen om fastighetsbildning i stad utan

fasthellre genom bestämmelserna i 1 kap. 35 och 41 §§ av samma lag

uttryckligen till sin giltighet bekräftats. Någon rubbning av vad i berörda

hänseende må vara för köping eller municipalsamhälle gällande är, enligt

vad i motiven till de sakkunnigas förslag, med vilket det remitterade

förslaget i denna del överensstämmer, uttryckligen uttalats, icke heller

åsyftad. Bestämmelserna i första stycket av förevarande paragraf angående

skyldighet, respektive rätt för köping eller annat samhälle, varom här är

fråga, att i viss omfattning för vägdistriktets räkning utföra väghållning

inom samhället avse således ingalunda att överflytta gatuhållningsskyldighet,

där sådan åligger tomtägarna, å samhället, utan allenast att reglera

rättsförhållandet mellan vägdistriktet, å ena, och samhället, å andra

sidan. Med hänsyn härtill synas berörda bestämmelser hava erhållit en

avfattning, som måste anses oegentlig och kan vara vilseledande. Det

hemställes därför, att desamma måtte undergå den omredaktion, som till

undvikande härav erfordras.

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kung!. Maj:ts proposition nr 100.

Vild beträffar den ersättning, som enligt berörda stadganden i förslaget

skulle tillgodokomma samhälle på grund av detsamma åliggande ansvarighet

för väghållning, skulle det möjligen kunna vara föremål för tvekan, huruvida

sådan ersättning hör till samhället utgå även i det fall att enligt

gällande allmänna föreskrifter gatuhållningen a de vägar, varom fråga är,

slutligen skall bekostas av tomtägarna. Då de skäl, som tala för beredande

av lättnad i väghållningen, om än ej för samhället såsom sådant

så dock för tomtägarna, göra sig gällande även i detta fall, torde emellertid

uppställande av undantag för sadant fall knappast böra ifrågakomma.

Förbises bör icke heller, att gatuhållningsskyldigheten på skilda orter

kan vara mellan samhället, å ena, och tomtägarna, å andra sidan, på

mångahanda olika sätt fördelad, så att tomtägarna endast hava att bekosta

vissa däri ingående arbeten, medan samhället själft bestrider kostnaden

för gatuhållningen i övrigt. Invändas kan visserligen, att gatuhållningsskyldigheten,

i den mån den ankommer på tomtägare, utgör ett

tomterna åliggande onus och att dessa följaktligen av vederbörande ägare

förvärvats med berörda därvid häftande skyldighet. Denna omständighet

torde dock knappast höra vara för frågan avgörande.

I den man tomtägares skyldighet att bekosta gatuhållningen från

samhällets sida göres gällande, bör emellertid, enligt vad redan antytts,

ersättningen i sista hand tillgodokomma denne men icke samhället.

Aven om detta såsom gentemot distriktet ansvarigt för väghållningen

tillerkännes rätt att uppbära ersättningen, följer nämligen icke därav att,

i händelse samhället uttager kostnaden för gatuhallning’en av tomtägarna,

detta ändock bör äga rätt att för helt andra ändamål disponera ersättningen.

Den omständigheten att samhället, frånsett väghållningen, må

hava att bestrida en mer eller mindre vidsträckt gatuhållning kan svårligen

i och för sig grundlägga en sådan rätt, eftersom ersättningen

ju icke avser att utgöra någon ekvivalent för gatuhållningen och de

andra samhällen, som själva hava att bestrida denna, icke äga att härför

tillgodonjuta någon ersättning. Att i allt fall, under antagen förutsättning,

de ifrågavarande stadgandena skulle, därest icke desamma på

antytt sätt kompletteras, komma att verka synnerligen ojämnt, ligger i

öftpen dag. °

Med hänsyn till vad sålunda anförts hemställes, att ett kompletterande

stadgande i angivet syfte matte införas antingen i förevarande

kapitel av förslaget eller, måhända lämpligare, i lagen om fastighetsbildning

i stad. I sistnämnda fall torde detsamma böra erhålla plats i

1 kap. 41 §.

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Lagrådet:

Enligt stadgandet i tredje stycket av förevarande paragraf skall det,

för den händelse part, som har att utse god man, icke fullgör vad i sådant

avseende åligger honom, tillkomma domhavanden i orten och icke, såsom

i lagen om skiljemän för dylikt fall stadgas, överexekutor att utse god

man i partens ställe. Då samma skäl, som föranlett detta stadgande,

också föranleder därtill att i sådant fall, som avses i 8 § första stycket

av nämnda lag, tillsättande av skiljeman i stället för skiljeman, som är

utsedd av part, bör tillkomma domaren och icke överexekutor, hemställes

att föreskrift härom måtte upptagas i förslaget.

Uttryckligt stadgande torde ock böra meddelas därom att klagan

ej må föras mot gode männens beslut.

16 §.

Regeringsrådet Ernberg:

I det remitterade förslaget hava icke upptagits åtskilliga i vägkommissionens

förslag till lag om allmänna vägar på landet (5 och 6 §§)

förekommande stadganden i fråga om vägs byggnad och konstruktion,

såsom angående vägbanas bredd in. m. Likaledes hava i det remitterade

förslaget uteslutits vissa andra, av vägkommissionen i dess förslag,

i trafiksäkerhetens eller eljest i de trafikerandes intresse, upptagna bestämmelser,

exempelvis beträffande anordnande av mötes- och vändplatser

(5 §) samt av utrymmen för upplag av väglagningsämnen (9 §) m. m.

I stället har i det remitterade förslagets 3 § införts allenast ett allmänt

stadgande, att väg skall med avseende å fasthet, bredd, lutningsförhållanden

och beskaffenhet i övrigt vara lämpad efter den samfärdsel,

som därå kan väntas framgå. I nu omförmälda delar överensstämmer

förslaget med de vägsakkunnigas förslag. Enligt vad som framgår av

uttalanden i de sakkunnigas motivering, synas dessa hava tänkt sig, att

erforderliga detalj föreskrifter i de ämnen, som avses i de sålunda uteslutna

stadgandena, skulle, i större eller mindre omfattning, meddelas i

administrativ väg genom allmän författning. Stadgandena i 2 § av det

remitterade förslaget avse endast att angiva, vilka anordningar, där de

blivit i vederbörlig ordning fastställda, äro att hänföra till väg.

Enligt nu gällande regler skola frågor angående vad i väghållningsbesväret

och därmed förknippade åligganden innefattas prövas i viss

i lag föreskriven ordning. Denna prövning tillkommer nu Konungens

befallningsliavande eller, i fall av klagan över sådan myndighets beslut,

i sista hand regeringsrätten. Häri torde det remitterade förslaget icke

åsyfta att göra någon ändring. Med sålunda gällande ordning är givet
-

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Majsta proposition nr 100.

vis icke heller oförenligt, att i allmän administrativ författning meddelas

närmare föreskrifter angående sättet för själva det tekniska utförandet

av de åligganden, som enligt lag eller på grund därav av vederbörande

myndighet meddelade beslut må ankomma på do väghållningsskyldiga,

eller beträffande kontrollen däröver att vad dem sålunda åligger

varder behörigen iakttaget. Försåvitt fråga är om meddelande i allmän

författning av föreskrifter med dylikt innehåll, giver det remitterade

förslaget icke heller anledning till erinran. Ovan om form itlda i motiven

till de sakkunnigas förslag gjorda uttalanden, sammanställda med innehållet

i nu förevarande paragraf, kunna emellertid möjligen giva stöd

för den uppfattningen, att meningen vore, att jämväl bestämmelser i

övrigt angående vägs beskaffenhet — innefattande exempelvis föreskrifter,

under vilka förutsättningar vägbana å vissa slag av vägar skall äga viss

bredd eller nödiga utrymmen för upplag för väglagningsämnen anordnas

m. m. — skulle kunna, oberoende av eller till ledning för den prövning,

som enligt vad ovan sagts skall i det särskilda fallet till de väghållningsskyldigas

efterrättelse äga rum, genom i administrativ väg utfärdad

allmän författning meddelas. Huruvida med det remitterade förslaget

är avsett att lägga en så pass vidsträckt befogenhet i Kungl. Maj:ts

hand, framgår icke med tydlighet. Om — såsom förefaller sannolikast

— detta icke varit meningen, torde, till undvikande av otydlighet, avfattningen

av 16 .§ böra i så måtto omredigeras, att därav tydligen framgår,

att de bestämmelser, som där åsyftas, må, såvitt angår byggande

av väg, avse allenast sättet för utförande av vederbörande i behörig ordning

ålagt sådant arbete eller kontrollen därå.

2 KAP.

2 §•

Lagrådet:

I förevarande paragraf givas detaljerade regler angående behandlingen

av fråga om nyanläggning av landsväg, då sådan fråga väckts

genom ansökning. För det fall att dylik fråga upptages av Konungens

befallningshavande utan ansökning1 — att Konungens befallningshavande

äger befogenhet* härtill, framhålles i de sakkunnigas betänkande såsom

självklart finnas däremot inga bestämmelser meddelade om ärendets

behandling, ehuru sådana torde krävas lika mycket i detta som i det

förra fallet. Någon anledning att göra åtskillnad i fråga om sättet förbehandling

av de olika ärendena synes ej föreligga, och hemställes därför

om sådan ändring av förevarande paragraf, att de föreslagna reglerna

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

få tillämpning jämväl då Konungens befallningshavande själv upptagit

fråga om anläggning av ny väg.

Förslaget stadgar utan undantag skyldighet att över ansökning om

nyanläggning av väg inhämta yttrande från vägstyrelsen och kan därför

giva anledning till den uppfattning, att sådan ansökan icke skulle kunna

göras av vägstyrelsen. Då detta ju icke är meningen, utan man tvärtom

torde kunna vänta, att i måhända de flesta fall initiativet tages av vägstyrelsen,

synes riktigast att i nämnda stadgande göra uttryckligt undantag

för det fall att ansökningen gjorts av denna styrelse.

I anledning av erinran från en länsstyrelses sida om lämpligheten

att låta höra vederbörande kommunalstämma över ansökningar av ifrågavarande

slag har föredragande departementschefen i sitt yttrande till

statsrådsprotokollet framhållit, att förevarande paragraf icke utgjorde

hinder för företagande av berörda åtgärd samt att länsstyrelsen ägde både

rätt och skyldighet att på lämpligaste sätt låta utreda ärendet. Vad

sålunda framhållits är otvivelaktigt riktigt. Men då förslaget så detaljerat

som här skett föreskriver, vilka utrednings åtgärder skola företagas,

synes lämpligt och påkallat att, om man anser ytterligare utredningsåtgärder

kunna komma i fråga, i lagtexten angiva Konungens befallningshavandes

skyldighet att låta företaga den utredning i övrigt, som må

anses behövlig.

Enligt vägkommissionens förslag skulle landstinget höras i ärende

av här förevarande beskaffenhet. Såväl de sakkunniga som föredragande

departementschefen utgå från att i princip landstinget bör höras, och det

remitterade förslagets ståndpunkt att stadga hörande allenast av landstingets

förvaltningsutskott motiveras blott med kravet på skyndsamhet

vid behandlingen av hithörande frågor. Denna motivering leder emellertid

ingalunda så långt som förslaget gått. Riktigast synes vara, att landstinget

höres, såvida icke ärendet därigenom skulle mer än skäligt fördröjas;

i dylikt fall kan yttrande i stället lämpligen infordras från förvaltningsutskottet,

om sådant finnes tillsatt, vilket undantagslöst lärer

vara händelsen. Avgörandet därvidlag bör ankomma på Konungens

befallningshavandes bedömande i varje särskilt fall. Stadgandet synes

sålunda böra innehålla, att landstinget eller dess förvaltningsutskott, om

sådant finnes tillsatt, skall erhålla tillfälle att yttra sig.

3 §•

Lagrådet:

Då de frågor, som avses i denna paragraf, i åtskilliga fall torde

bliva av så enkel beskaffenhet, att det utan våda kan anförtros åt Ko
-

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

nungens befallningshavande att omedelbart, om vägstyrelsen är sökande,

öch eljest efter hörande av denna styrelse avgöra desamma utan vidtagande

av övriga i 2 § föreskrivna formaliteter, synes åt första stycket i

förevarande paragraf lämpligen kunna givas sådan avfattning, att det

överlåtes åt Konungens befallningshavandes prövning, huruvida annan

av de i 2 § stadgade åtgärder bör ifrågakomma än vägstyrelsens hörande.

Enligt 1 kap. 2 § skall såsom allmän väg anses s. k. särskild vinterväg,

som antingen funnits av ålder eller eljest prövas nödig. Förslaget

innehåller emellertid icke föreskrift om, i vilken ordning dylik prövning

skall ske eller vilken myndighet avgörandet tillkommer. I 1 kap.

6 § stadgas, att allmän väg skall vidmakthållas till föreskriven bredd

och beskaffenhet i övrigt intill dess annat varder i vederbörlig ordning

medgivet. Men bestämmelse om den ordning, som därvidlag skall gälla,

återfinnes i förslaget allenast för den händelse, att det ifrågasatta medgivandet

— såsom visserligen oftast torde vara fallet — avser tillstånd

till åtgärd, som enligt 1 kap. 9 § är att hänföra till byggande av väg.

Om ordningen för handläggning av sådan byggnadsfråga stadgas i nu

förevarande paragraf. Uppenbarligen är det emellertid avsett, att det

skall ankomma på Konungens befallningshavande att lämna sådant medgivande,

som här är i fråga, även om vägändringen ej är att hänföra

till byggande av väg; och det synes lämpligt att jämväl för dylikt fall

ärendet behandlas i här stadgad ordning. Även prövningen av behovet

av ny särskild vinterväg torde böra ske i denna ordning. I anledning

härav hemställes, att i andra stycket av förevarande paragraf upptages

jämväl inrättande av särskild vinterväg samt meddelande av tillstånd till

sådan ändring av vägs bredd eller beskaffenhet i övrigt, som avses i 1

kap. 6 § första stycket, även om ändringen ej är att hänföra till byggande

av väg.

I nyssberörda stycke av förevarande paragraf synes därjämte för

fullständighetens skull böra upptaga indragning av särskild vinterväg.

Justi ti eråden Molin och Appelberg:

o Med uttrycket förändring av ödebygdsväg eller enskild väg till landsväg

åsyftas samma förhållande, som, beträffande enskild väg, i 5 och 7

§§ av 2 kap. uttryckes därmed, att sådan väg övertages till allmänt

underhåll. Det vore önskligt, att man kunde finna ett lämpligt, kortfattat

uttryck för det sakförhållande, varom här är fråga, nämligen att

vägen skall övergå från att vara ödebygdsväg eller enskild väg till

att vara landsväg. Möjligen kan man säga, att vägen förklaras för eller

upptages såsom landsväg. Önskvärdheten av en förändring i terminolo
Bihang

till Riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 88 käft. (Nr 100.) 19

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr lOO.

gien framstår än tydligare vid jämförelse med det i 3 kap. 4 § använda

uttrycket, att ödebygdsväg övertages till underhåll av vägdistriktet: en enskild

väg, som övertages till sadant underhall, är därefter landsväg, men

ödebygdsväg förblir oaktat dylikt övertagande fortfarande ödebygdsväg.

9 §•

Lagrådet:

Indelning till körlag bar intresse endast för de därav berörda,

nämligen ägare och brukare av jordbruksfastigheter. Anledning finnes

alltså ej att över uppgjort förslag till körlagsindelning höra andra än

dessa. Sista punkten av sista stycket i förevarande paragraf bör med

hänsyn härtill innehålla, att, sedan ägare och brukare av jordbruksfastigheter

blivit å vederbörande kommunalstämmor hörda över förslaget,

Konungens befallningshavande verkställer indelningen.

Det remitterade förslaget anger ej uttryckligen, för vilken tid körlagsindelning

sker. Meningen är tydligen, att verkställd indelning skall

gälla tillsvidare och intill dess i anledning av gjort yrkande eller pa

grund av ändrade förhållanden beslut om ny körlagsindelning blivit i

laga ordning meddelat. Ifrågasättas kan, huruvida icke detta lämpligen

bör i lagtexten utsägas.

11 §•

Regeringsrådet Ernberg:

Då underrättelse om val av körfogde lämpligen torde böra meddelas

även landsfiskalen, hemställes, att stadgande därom måtte införas i förslaget.

14 §.

Lagrådet:

Enligt 9 § i förevarande kapitel har körlag skyldighet att framskaffa

de för den bestämda vägsträckans underhåll erforderliga väglagningsämnena

endast om vägstyrelsen sa fordrar. Det är avsett att, såsom

ordalagen också angiva, något fullgörande av sagda skyldighet icke

skall komma i fråga med mindre uttrycklig tillsägelse om viss prestation

blivit given. I fråga om snöploglags skyldighet att fullgöra vinterväghållning

uppställer förevarande paragraf liknande förutsättning, nämligen

påfordran från vägstyrelsens sida. Meningen är dock tydligen ej,

att snöploglag skall avvakta anmaning från vägstyrelsen att fullgöra

vinterväghållning, utan uttrycket »om vägstyrelsen så fordrar» hänför sig

här till det förhållande, att jämlikt 20 § vägstyrelsen kan hava träffat

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:t8 proposition nr !UU.

147

anstalt om annan anordning- förvinterväghållningens ombesörjande, i vilket

fall något fullgörande av snöploglagens skyldighet givetvis icke är erforderligt.

Till förekommande av missförstånd bör därför nämnda uttryck

i förevarande paragraf utbytas mot uttrycket »där vägstyrelsen ej

jämlikt 20 § träffat annan anstalt för vinterväghållningens ombesörjande».

Vad lagrådet anmärkt beträffande 9 § har motsvarande giltighet i

fråga om förevarande paragraf.

16 §.

Regeringsrådet Ernberg, justitieråden Molin och Appelberg:

Det remitterade förslaget har bibehållit stadgandet i gällande väglag

därom att medlemmarna i snöploglag svara solidariskt för fullgörande

av ploglagets skyldigheter intill dess val av snöplogfogde ägt rum och

föreskriven underrättelse om valet lämnats. Dylikt val förutsätter enhällighet

bland de väljande. Kan enighet ej uppnås, blir sålunda icke

någon snöplogfogde tillsatt. Detta synes mindre lämpligt. Vinterväghållningen

kan knappast antagas bliva fullt tillfredsställande, om det

icke städse finnes en bestämd person, som bär ansvaret för att ploglaget

uppbådas vid fall av behov och som leder arbetet. För övrigt torde det

icke. föreligga sådan skillnad mellan ploglag och körlag, att olikartade

bestämmelser i förevarande avseende kunna anses påkallade. Det hemställes

därför, att jämväl beträffande snöploglag måtte, på sätt i 2 kap.

11 § föreslagits angående körlag, stadgas, att om laget underlåter att

utse snöplogfogde eller dess medlemmar ej kunna enas i valet av sådan,

snöplogfogde skall utses av Konungens befallningshavande.

Regeringsrådet Ernberg:

Om nyssberörda hemställan vinner beaktande, torde, i likhet med

vad av mig vid 11 § förordats, stadgande böra i förevarande paragraf inflyta

jämväl därom att underrättelse om val av snöplogfogde skall meddelas

landsfiskalen.

4 KAP.

2 §•

Justitierådet Berglöf, regeringsrådet Ernberg, justitierådet Appelberg:

De vägsakkunniga hava i sitt betänkande med all rätt understrukit,

hurusom enligt den föreslagna organisationen vägstyrelsens uppgift kommer

att bliva särdeles maktpåliggande och att det sätt, varpå styrelsen

utför sitt uppdrag, kommer att i mycket bestämma, huruvida de för
-

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kung!.. Maj:ts proposition nr 100.

väntningar, man kan hava rätt att ställa pa den nya lagstiftningen

skola gå i uppfyllelse. Särskilt bland ledamöterna i de gamla vägstyrelserna

torde emellertid — framhålla de sakkunniga — finnas så många

dugliga personer med rik erfarenhet i synnerhet om vägväsendets ekonomiska

angelägenheter, att någon svårighet för landstinget att uppbringa

en i detta avseende fullgod vägstyrélse icke torde vara att befara.

Då nu förslaget för valbarhet till ledamot och suppleant i vägstyrelse

ej uppställer andra villkor än de för valbarhet till landstingsman

gällande, kan med fog ifrågasättas, huruvida härmed är, i den mån

sådant genom valbarhetsbestämmelser låter sig göra, sörjt för att tillförsäkra

vägstyrelsen en så tillfredsställande sammansättning som möjligt.

Bortsett från åldersbestämmelsen om uppnådda tjugusju år, innebär stadgandet

huvudsakligen, att mantalsskrivning inom landstingsområdet skulle

vara nog för att kvalificera till valbarhet. Gällande bestämmelser angående

valbarhet till vägstyrelse äro visserligen likartade men böra, med

den väsentligt ökade betydelse denna institution enligt förslaget kommer

att erhålla, näppeligen utan vidare tagas till förebild. Sant är visserligen,

att vägstyrelsens kompetens att fylla sina viktiga uppgifter långt

mindre kommer att bero på lagbestämmelser om valbarhet än på den

ansvarskänsla, varmed landstinget skrider till valet. Men detta bör ej

leda till, att man helt lämnar å sido frågan om en viss legal kompetens.

Härvid ligger då närmast att fordra, att vägstyrelsen till eu ej oväsentlig

del bör bestå av jordbrukare. Det ligger i öppen dag, att även med förslagets

genomgripande omläggning av vägväsendet intresset av dettas rationella

ordnande kommer att huvudsakligen uppbäras av den jordbrukande

befolkningen, liksom ock att det blir bland denna man alltjämt bar att söka

den nödiga praktiska insikten i hithörande förhållanden. I denna riktning

går ock de vägsakkunnigas ovan återgivna uttalande om lämpligheten

att vid personvalet anknyta till de nu förefintliga vägstyrelserna.

Ej heller bör bortses från sammanhanget mellan förevarande fråga och

den angående ersättning till vägstyrelsens ledamöter. Man får icke blunda

för faran därav att, i samma mån uppdraget blir förenat med ersättning,

dess utdelande kan komma att ske utan tillbörlig hänsyn till det viktigaste

och med anslående av medel till sådan ersättning åsyftade önskemålet:

att för ifrågavarande uppgift tillförsäkra sig medverkan av de därtill

mest lämpade.

På grund av det anförda hemställes, att i förevarande paragraf

måtte upptagas bestämmelse därom, att av de av landstinget utsedda

ledamöterna i vägstyrelsen minst två ävensom suppleanterna för dessa

skola inom landstingsområdet äga eller innehava jordbruksfastighet.

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Katigt. Maj:ts proposition nr 100.

o Förslaget avser, att de av landstinget utsedda ledamöterna skola

äga åtnjuta ersättning för fullgörande av uppdraget. Detta torde, i allt

fall vad angår reseersättning, vara befogat. Uttryckligt stadgande synes

emellertid böra införas om landstingets befogenhet att besluta om dylik

ersättning.

Justitierådet Molin:

Liksom lagrådets övriga ledamöter anser jag önskligt, att uttryckligt

stadgande meddelas om landstingets befogenhet att bestämma ersättning

för de av landstinget utsedda ledamöterna av vägstyrelsen.

3 §.

Justitieråden Molin och Appelberg:

I andra stycket stadgas, att vägstyrelsen må jämte vågmästare

anställa extra arbetsledare och annan för vägväsendet behövlig arbetskraft.

Enligt vad de sakkunniga yttra i sina motiv har man härmed

velat framhålla, att ordinarie personal bör anställas endast i den mån

vägväsendets stadigvarande behov föranleder därtill men att i övrigt

tillfälligt anställda böra användas. Denna mycket beaktansvärda grundsats

framgår dock icke med önskvärd tydlighet av berörda stadgande,

som möjligen skulle kunna tolkas därhän, att vägstyrelse icke skall vara

berättigad att anställa andra ordinarie befattningshavare än de, som alltid

skola finnas, nämligen vägdirektör och vågmästare. Så långt är det

dock, såsom framgår av det nyss anförda, icke förslagets mening att gå.

Särskilt må det framhållas, att därest man väljer det i 2 kap. 8 § antydda

systemet med vägunderhållets ombesörjande genom vägvakter,

dessa givetvis böra anställas såsom ordinarie befattningshavare. Såvida

icke sista punkten i andra stycket anses kunna utgå, bör den därför på

lämpligt sätt omformuleras.

Regeringsrådet Ernberg:

Då det torde få anses lämpligt, att vägdirektören blir försedd med

en av landstinget antagen och av Konungens befallningshavande fastställd

instruktion, hemställes, att bestämmelse därom intages i förevarande

paragraf.

6 §•

Lagrådet:

Enligt gällande väglag skall en del av väghållningen både verkställas

och bekostas av enskilda väghållningsskyldiga. I övrigt ombesörjes

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj-.ts proposition nr 100.

väghållningen av vägstyrelsen för samtliga väghållningsskyldigas gemensamma

räkning med användande av medel, som i första hand tillskjutits

av de väghållningsskyldiga, vilka väghållning in natura icke åligger.

Härav har föranletts stadgandet i 53 § väglagen därom att i varje väghållningsdistrikt

skall finnas en kassa (vägkassan), till vilken vägskatt

och andra avgifter inflyta och varur medel tagas till vägstyrelsens utgifter.

Benämningen är så mycket lämpligare som de nuvarande bestämmelserna

om vägskattens utgörande i regel medföra, att vägskatt

inflyter till högre belopp än som erfordras för vägstyrelsens årliga utgifter.

Vägkassan utgör därför i allmänhet en penningfond. Då nu i

förevarande paragraf stadgas, att för vägdistrikt skall finnas en vägkassa,

föranledes man till antagandet, att jämväl enligt den föreslagna

nya lagstiftningen ett likartat förhållande som det nyss antydda skall

föreligga. Detta är emellertid icke fallet. Sedan vägunderhållet in natura

avskaffats och den föreslagna kommunala nybildning, som benämnes

vägdistrikt, övertagit all väghållning, är det avsett, att denna vägkommun

skall förskaffa sig nödiga medel till utgifterna för väghållning på

samma sätt som övriga kommuner, d. v. s. genom årliga uttaxeringar

till belopp, avpassade efter beräknade utgifter, och icke genom fondbildning.

Det angivna stadgandet är följaktligen lika litet behövligt eller

lämpligt som exempelvis en föreskrift att i varje stad skall finnas en

stadskassa. Vid sådant förhållande och då på de ställen i det följande

av det remitterade förslaget, där ordet vägkassa kommit till användning,

svårighet att välja annat uttryckssätt ej föreligger, hemställes, att första

stycket av förevarande paragraf utgår och att behövliga redaktionsändringar

vidtagas i andra stycket av förevarande paragraf ävensom i 4

kap. 7, 9 och 10 §§ samt 8 kap. 2 och 11 §§.

Under hänvisning till vad som anförts vid 2 § av detta kapitel

angående ersättning till vägstyrelsens ledamöter hemställes, att bestämmelse

om landstingets befogenhet att besluta om ersättning till de av

landstinget utsedda revisorerna upptages i förevarande paragraf.

12 och 13 §§.

Justitieråden Molin och Appelberg:

Förslaget, innebär att, liksom nu, statsbidrag skall utgå såväl till

byggande av väg som till vägunderhåll och vinterväghållning. Under

det att förslaget beträffande bidraget till sistnämnda båda ändamål ger

uttryckliga regler för dess fixerande, hänvisar förslaget beträffande bidraget

till byggande av väg till vad därom är eller kan bliva särskilt bestämt.

Man torde hava att utgå från att de procenttal, efter vilka statsbidragen

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 1U0.

komma att beräknas, bliva olika för dessa båda slag av statsbidrag och i

regel betydligt högre för bidraget till vägbyggnader. Med den organisation

av vägväsendet, som förslaget innefattar, komma emellertid åtskilliga av

ett vägdistrikts kostnader, nämligen huvudparten av förvaltningskostnaderna,

att bliva gemensamma för all väghållning. För bestämmande av

statsbidragens storlek blir då nödigt att söka beräkna, hur stor del av

dessa kostnader skola anses belöpa på de olika slagen av väghållning.

Att göra eu exakt dylik beräkning torde vara omöjligt, och fördelningen

måste därför alltid bliva mer eller mindre godtycklig. Det kan fördenskull

befaras, att bestämmelserna i fråga komma att ofta nog åstadkomma

besvär och föranleda tvistigheter mellan vägstyrelserna och de myndigheter,

som skola besluta beträffande utbetalning av statsbidragen.

Det kan med hänsyn härtill ifrågasättas, huruvida det icke vore

lämpligt att i fråga om statsbidragen hänföra förvaltningskostnaderna till

eu och samma grupp och, då desamma otvivelaktigt till långt övervägande

del måste anses avse vägunderhållet, låta dem inflyta i sin helhet bland

utgifterna för vägunderhåll och vinterväghållning. Sålunda skulle ersättningar

till vägstyrelsens ledamöter samt avlöningar till vägdirektörer,

vågmästare och vägvakter alltid inräknas i utgifterna för vägunderhåll

och. vinterväghållning. Däremot borde detta givetvis icke gälla om sådan

administrationskostnad, som tydligen angår endast vägbyggnad, t. ex. avlöning

till en för visst byggnadsarbete anlitad extra arbetsledare.

Då, enligt vad nyss nämnts, procenttalet för statsbidraget till vägbyggnader

i regel torde bliva högre än för bidraget till vägunderhåll, synes

den nu förordade anordningen komma att medföra ett något lägre sammanlagt

statsbidrag än om förslaget i sitt nuvarande skick genomfördes. Någon

större skillnad i beloppens storlek torde det dock ej kunna bliva fråga om.

Det är emellertid att märka, att då utbekommande av statsbidragtill

vägbyggnader beror av särskilt beslut av statsmyndigheterna, vilka

åter vid beviljande av bidrag äro tvungna att hålla sig inom det av riksdagen

beviljade anslagets ram, vägdistrikt kanske ser sig nödgat att i

åtskilliga fall utföra väganläggningar, åtminstone mindre sådana, samt

andra arbeten, som enligt förslaget hänföras till byggande av väg, utan

att kunna påräkna statsbidrag. För den del av förvaltningskostnaderna,

som faller på dessa byggnadsarbeten, skulle då enligt förslaget något

statsbidrag ej utbekommas. Däremot skulle det nu förordade systemet

medföra, att statsbidrag i dylika fall utginge även å den del av förvaltningskostnaderna,

som egentligen kunde anses belöpa å dessa vägbyggnadsarbeten,

och den ökning av statsbidragets storlek, som härav förorsakas,

komme ju att i viss mån uppväga den ovan omförmälda minskningen.

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Regeringsrådet Ernberg:

Med hänsyn till den svårighet att icke säga omöjlighet, som otvivelaktigt

i många fall kommer att uppstå vid avgörande av frågan, i vilken

mån förvaltningskostnaderna för väghållningen äro att hänföra till byggande

av väg eller till vägunderhåll, torde det bliva nödvändigt att, därest,

såsom förslaget avser, statsbidrag skall utgå även för dessa kostnader, i

lagen stadga en fix regel i berörda avseende; och synes det lämpligt att

därutinnan föreskriva, att nämnda kostnader skola i sin helhet anses tillhöra

underhållet, såframt ej i särskilt fall framgår, att desamma äro att

hänföra till byggande av väg.

5 KAP.

''5 §•

Regeringsrådet Ernberg, med vilken j ustitieradet Berglöf i huvudsak

instämde:

I andra stycket av denna paragraf stadgas, att grind, som finnes

å landsväg, skall borttagas. Endast i händelse grinden prövas vara ^till

allenast ringa men för samfärdseln och dess borttagande skulle valla

jordägaren synnerlig olägenhet, skulle Konungens befallningshavande-äga

medgiva, att grinden må kvarstå. Dessa bestämmelser innebära skärpning

av nu gällande stadganden i ämnet dels därutinnan, att grindar, vilka

ingått i gällande hägnadsdelning, upprättad innan kungörelsen den 11

oktober 1&64 trädde i tillämpning, icke vidare bliva ovillkorligen skyddade

mot att utdömas, dels i så måtto, att grindar, vilka eljest hittills varit att

betrakta såsom tillåtna, måste — där ej av desamma orsakat men allenast

är att beteckna såsom ringa — borttagas, även ifall detta länder till synnerlig

olägenhet för vederbörande jordägare.

Vad först angivna skärpning beträffar, synes däremot icke något

vara att erinra. Den omständighet att en grind ingått i gällande hägnadsdelning

bör nämligen, även ifall denna härstammar från en tid, då uppsättande

av grind å allmän väg kunde ske utan särskilt tillstånd, icke i

och för sig utgöra hinder för grindens utdömande, i händelse densamma

sedermera befinnes sakna egentlig betydelse för vederbörande jordägare.

Mera betänksam kan man ställa sig emot den föreslagna skärpningen i

övrigt. Är en grind för jordägare av större betydelse eller, såsom det

heter i nuvarande väglag, »för inägors fredande oundgängligen nödig»,

kan det givetvis för jordägaren medföra en ganska dryg tunga att nödgas

ändock borttaga grinden. Om emellertid trafiken å vägen är av mera

avsevärd omfattning, kan dock den enskildes intresse svårligen vara av
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:t» proposition nr 100. lf>3

görande, utan måste detta då vika för det allmänna. Detta får vid ock

förslaget anses innebära, då däri stadgas, att grind ej må bibehållas, med

mindre densamma prövas vara till allenast ringa men för samfärdseln.

Då, som nämnt, skyldigheten att för det allmännas skull underkasta

sig en dylik bestämmelse ofta nog för den enskilde kan innebära eu betydande

uppoffring, synes det däremot kunna starkt sättas i fråga, huruvida

icke för sådant fall rätt till ersättning bör tillerkännas honom. Vägkommissionen

hade oek beträffande grindar å vägar av »högre klass» föreslagit,

att, ifall borttagande av grind, som efter de vid tiden för dess tillkomst

gällande bestämmelser lagligen kunnat utan särskilt lov uppsättas, vållade

jordägaren synnerlig olägenhet, vederbörande vägdistrikt skulle vara pliktigt

att till denne utgiva skälig ersättning. De vägsakkunniga hava däremot

ansett eu dylik ersättningsskyldighet icke böra ifrågakomma. De sakkunniga

hava därvid i fråga om grindar, uppsatta å allmän väg, utgått ifrån, att

dessa, även om de tillkommit under nyss angivna förhållanden, vore redan

enligt nu gällande lag underkastade möjlighet att bliva utdömda, såframt

desamma icke ingått i äldre, ännu gällande hägnadsdelning, samt beträffande

grindar, som ingått i sådan delning, erinrat, att den omständigheten

att nu gällande lagstiftning tilläte dessas bibehållande icke utgjorde

hinder för ändring i berörda avseende. I fråga åter om grindar, uppsatta

å enskild väg, som därefter övertagits .till allmänt underhåll, hava de

sakkunniga framhållit, att dessa, i och med att så skett, blivit underkastade

samma vilkor som övriga grindar å allmän väg, och att, därest

jordägare velat göra anspråk på ersättning för olägenhet till följd av

eventuellt utdömande av dylik, ursprungligen å enskild väg uppsatt grind,

sådant anspråk bort framställas vid vägmärkens expropriation eller överlåtelse.

Vägens övertagande till allmänt underhåll måste för övrigt enligt

de sakkunnigas mening antagas nästan alltid hava inneburit sådan fördel

för jordägaren, att dylikt anspråk skulle saknat fog.

Mot vad de sakkunniga sålunda anfört kan erinras, att det förhållande

att grindar å allmän väg, med angivna undantag, enligt gällande

lag i regel kunna utdömas, givetvis icke bör föranleda därtill, att desamma,

i den mån de nu äro av lagen skyddade på den grund att deras

borttagande anses förenat med synnerlig olägenhet för jordägare, må

kunna borttagas utan rätt för denne till någon som helst ersättning för omförmälda

olägenhet. Lagens nuvarande ståndpunkt giver väl fasthellre ett

staikt stöd för att, i händelse bestämmelser införas, som för jordägare

medföra skyldighet att, däimed förenad olägenhet oaktat, underkasta sig

åtgärd, varom här är fråga, tillerkänna honom en dylik rätt. Vad särskilt

beträffar den av de sakkunniga påpekade möjligheten, som funnits

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 88 höft. (AV 100.) 20

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

för jordägare, att vid expropriation eller överlåtelse av vägmark göra

gällande anspråk på ersättning för eventuellt utdömande av grind, som

uppsatts å enskild väg, torde man, åtminstone i fråga om grindar, som

någon längre tid efter vägens upplåtande till allmän trafik fått opåtalt

kvarstå — och i allmänhet är det väl just sådana, varom härvidlag blir

fråga — med skäl kunna antaga, att deras borttagande icke varit vid expropriationen

eller överlåtelsen förutsatt utan att parterna därvid tvärtom

utgått ifrån att desamma skulle oberoende av vägens övertagande till allmänt

underhåll fortfarande kvarstå. Att sådant oaktat förvägra jordägaren

ersättning på den grund att anspråk på ersättning icke varit vid expropriationen

eller överlåtelsen framställt kan icke gärna vara med billighet

överensstämmande. Och även om vägens övertagande till allmänt underhåll

understundom måste antagas hava medfört sådan fördel för jordägaren,

att anspråket på ersättning därigenom i viss mån förringas, kan

detta långt ifrån alltid sägas vara förhållandet, helst vägmärken ju ofta

nog kan hava från den fastighet, det gäller, upplåtits utan ersättning

just med hänsyn till den fördel, vägens förändrade karaktär förväntats

bereda jordägaren.

Starka skäl synas alltså tala för att jordägare, som i följd av

borttagande av grind, vilken ''blivit med särskilt tillstånd uppsatt eller enligt

de vid dess tillkomst gällande bestämmelser kunnat utan lov lagligen uppsättas,

åsamkas synnerlig olägenhet, tillerkännes rätt till skälig ersättning

härför. De kostnader, som av en bestämmelse i nu angiven riktning må

komma att tillskyndas vägdistrikten, torde knappast bliva alltför betungande

och i varje fall kännas vida mindre tryckande än de utgifter, som

skulle komma att drabba den enskilde, ifall all rätt till ersättning frånkännes

honom.

Vidkommande sättet för prövningen, i händelse av bristande överenskommelse,

av tvist angående ersättning, varom nu är fråga, hade vägkommissionen

tänkt sig, att sådan tvist skulle anhängiggöras vid domstol.

Med hänsyn till ifrågavarande prövnings i viss mån diskretionära natur

synes emellertid lämpligt att härför anlita enahanda procedur, som avses

i 1 kap. 15 § i förslaget.

På grund av vad sålunda anförts hemställes, att i förslaget måtte

införas bestämmelser av ovan angivet innehåll.

6 §•

Lagrådet:

För den händelse, i enlighet med bestämmelserna i andra stycket,

förordnande beträffande visst vägdistrikt eller del därav finnes böra med
-

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. Maj:ta proposition nr 100.

delas om större minimibredd å hjulringar än den i första stycket i allmänhet

föreskrivna, bör dagen för förordnandets ikraftträdande bestämmas

på sådant sätt, att vederbörande trafikanter erhålla det rådrum, som

i varje fall må anses nödigt. Uttrycklig föreskrift härom torde böra inflyta

i förslaget.

6 KAP.

2 och 3 §§.

Lagrådet:

Den förra paragrafen har erhållit sådan avfattning, att den ej

skulle kunna komma till användning gent emot väghållningsskyldig, som

avses i l kap. 13 §. Denna oegentlighet bör avhjälpas och i sammanhang

därmed i 3 § vidtagas liknande jämkning. En sådan synes

betingad även av de fall, då väghållningen åligger köping eller municipalsamhälle.

7 KAP.

Lagrådet:

Bubriken till detta kapitel bör fullständigas med hänsyn till innehållet

i 5 §.

1 §■

Lagrådet:

I 2 kap. 10 § stadgas skyldighet för körlagsmedlemmar dels att

i förhållande till vägdistriktet solidariskt svara för körlagets åligganden

och dels att sinsemellan taga del i arbetet efter angiven norm. Då nu

förevarande paragraf stadgar straff för medlem av körlag, som underlåter

att utföra honom jämlikt 2 kap. 10 § åliggande körning, lämnar förslaget

ovisst, huruvida meningen är att straffansvaret ensamt skall gälla

åsidosättande av den å den enskilde belöpande andelen av arbetet eller

om ansvaret skall inträda för alla medlemmarna, därest någon del av

körlagets arbete försummats. En jämförelse med ordalagen i 2 kap.

13 § andra stycket leder till antagande, att förslagets mening skulle vara

den sistnämnda. Ett åläggande av straffansvar i dylik vidsträckt omfattning

synes emellertid varken vara av tillräckligt behov påkallad eller

stå i god överensstämmelse med vad stadgandena i 2 kap. innebära.

Enligt dessa stadganden kan nämligen en var medlem av ett körlag dröja

med fullgörandet av arbetet till sista dagen av den därför utsatta tiden.

Huruvida någon gjort sig skyldig till försummelse, kan således ej kon
-

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. May.ts proposition nr 100.

stateras förrän den bestämda tiden för arbetet utgått; och innan dess

kan därför ingen utan risk att få göra det gratis utföra annan medlem

åliggande del av arbetet. Det bleve under sådana förhållanden orimligt,

om ansvar för samtliga medlemmar av körlaget skulle inträda såsom påföljd

av att den å någon eller några medlemmar fallande delen av arbetet

ej utförts inom den bestämda tiden. Stadgandet om straffansvar för

eftersättande av körlagsmedlem åliggande skyldighet bör fördenskull enligt

lagrådets mening formuleras i nära överensstämmelse med avfattningen

av 2 kap. 13 § andra stycket. Även ett sålunda inskränkt straffansvar

synes tillsammans med det civilrättsliga solidariska ansvar, som

åligger medlemmarna av körlag, utgöra tillräckligt kraftigt medel att

framtvinga behörigt fullgörande av körlagens åligganden.

Bestämmelsen om snöplogfogdes ansvar har enligt ordalagen fått

så vidsträckt innebörd, att därunder synes kunna falla även underlåtenhet

att ordentligen ombestyra fördelning av till snöploglaget utgående

ersättning. Detta torde ej vara avsett, och hemställes därför, att påföljden

fästes vid eftersättande av vad snöplogfogde enligt 2 kap. 16 § tredje

stycket åligger.

Därest den inom lagrådet beträffande 2 kap. 16 § gjorda hemställan

följes, bör den i förevarande paragraf givna bestämmelsen om ansvar

för medlem av ploglag, för vilket snöplogfogde icke blivit utsedd, utgå.

Med förslagets stadgande om straff för förseelse mot föreskrifterna

i 5 kap. 6 och 7 §§ torde vara avsett att träffa ej blott förseelse mot

däri direkt givna föreskrifter utan även förseelse mot förordnande, som

med stöd av någon av dessa paragrafer kan hava utfärdats. Till förtydligande

härav bör redaktionen av andra stycket första punkten något

jämkas.

Justitierådet Appelberg:

Den skyldighet att efter anmaning av vägstyrelsen borthugga eller

kvista träd eller borthugga buske, varom stadgas i 5 kap. 1 § andra

stycket, är ej ovillkorlig utan beroende därav att sådan åtgärd är för

vägens upptorkande eller för erhållande av fri utsikt över vägbanan erforderlig.

Med hänsyn till att förevarande skyldighets inträdande sålunda

gjorts beroende av omständigheter, vilkas förhandenvaro ofta är

svår att konstatera, synes riktigast att ej kriminalisera underlåtenhet att

verkställa nu avsedd åtgärd. Framhållas må, att underlåtenhet att fullgöra

jordägare enligt 5 kap. 5 § åliggande skyldighet att borttaga grind, vilken

skyldighet är i viss mån likartad med den nyss omnämnda, icke i förslaget

belagts med ansvar.

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ta proposition nr 100.

157

Justitieråd et Bergluf, regeringsrådet Ernberg, justitieråd^ Molin:

Den utväg, som i 5 kap. 1 § fjärde stycket anvisas för framtvingande

av åtgärder, som avses i första och andra styckena av samma

paragraf, synes vara för ändamålet tillfyllest. Att därjämte belägga

underlåtenhet att efter anmaning vidtaga sådan åtgärd med ansvar kan

därför knappast vara behövligt. Vad särskilt angår åtgärd, som åsyftas i andra

stycket, ställer sig detta betänkligt ur den synpunkt, som härutinnan

framhållits av justitierådet Appelberg.

Det hemställes därför, att sista punkten i andra stycket av förevarande

paragraf måtte utgå.

2 §•

Lagrådet:

Avfattningen torde böra jämkas i enlighet med vad som hemställts

i fråga om 1 § andra stycket första punkten.

8 KAP.

4 och 5 §§.

Regeringsrådet Ernberg:

I första stycket av 4 § stadgas, att hittillsvarande väghållningsdistrikts

tillgångar och förpliktelser utan undantag skola från och med

den 1 januari 1925, då den nya lagen är avsedd att träda i kraft, övertagas

av det nya vägdistriktet, i vilket .det äldre distriktet uppgått. I

andra punkten av 5 § förutsättes emellertid, att vissa det äldre distriktet

åliggande förpliktelser icke i och med den nya lagens ikraftträdande

komma att övergå å det nya distriktet utan fortfarande åligga det förra.

Av motiven till de vägsakkunnigas förslag till lag om vad iakttagas

skall i avseende å införande av lagen om allmänna vägar på landet, i

vilket förslag motsvarande stadgande förekommer i dess 5 §, framgår,

att därmed avsetts, bland annat, skyldighet för det äldre distriktet att

vidkännas kostnad för botande av brist i väghållning, som åligger vägkassan

i det äldre distriktet. Detta torde även vara i nämnda punkt av

5 § i det remitterade förslaget åsyftat. Enligt 6 § i förevarande kapitel

äger ock vägstyrelsen i det nya vägdistriktet låta avhjälpa dylik

brist på den försumliges — således även vägkassan, där denna är väghållare

— bekostnad.

Omförmälda punkt i 5 § torde emellertid även avse något annat

och mera än vad nyss sagts, nämligen det fall att äldre vägdistrikt i

den ordning, som sägs i andra stycket av 4 §, ålagts att lämna det nya

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

distriktet gottgörelse för sådant av det äldre distriktet orsakat förfång,

som där omförmäles. Sådan skyldighet beror givetvis icke därpå, att

viss förpliktelse ej övergått på det nya distriktet utan fasthellre därpå,

att det äldre distriktet förklarats pliktigt att till det nya distriktet utgiva

ersättning på den grund att viss förpliktelse måst av det nya distriktet

övertagas.

För att dels bringa- 4 § första stycket i full överensstämmelse med

5 § andra punkten dels ock giva ett fullständigt och riktigt uttryck åt

vad som avses i sistnämnda punkt erfordras alltså jämkningar av båda

dessa stadganden.

I övrigt må vid ifrågavarande paragrafer erinras,

vid 4 §: åläggande, som avses i andra stycket, torde endast böra

ifrågakomma på yrkande av det nya vägdistriktet, i vilket det äldre väghållningsdistriktet

uppgått, men däremot icke på yrkande av annat sådant

distrikt eller av enskilda skattskyldiga;

och vid 5 §: den utdebitering av vägskatt, som avses i sista punkten,

är enligt vad som framgår av motiven avsedd att ske efter beslut

av vägstämma i det äldre distriktet och således icke omedelbart på det

nya distriktets föranstaltande, vilket icke i och för sig kan anses uteslutet.

På grund härav hemställes, att dels i 4 § andra stycket måtte införas

en bestämmelse av nyss antytt innehåll dels ock nämnda i 5 §

åsyftade förhållande komma till uttryck i lagtexten.

Justitieråden Berglöf, Molin och Appelberg:

Uttrycket i 5 § »Det äldre distriktet åliggande förpliktelse, som

icke övergått på det nya vägdistriktet,» lärer avse förpliktelse, som på grund

av bestämmelse i 4 eller 6 § kan för det äldre distriktet uppkomma gentemot

det nya. För tydliggörande härav bör jämkning ske i avfattningen

av 5 §.

6 §•

Lagrådet:

I första punkten avses att uttala, att samtliga vägar, som enligt

hittills gällande regler äro föremål för allmänt underhåll, således landsvägar,

bygdevägar och sådana ödebygdsvägar, som äro övertagna till

allmänt underhåll, skola såsom allmänna vägar övertagas av det nya

distriktet. Detta torde böra tydligare uttryckas i lagtexten.

Regeringsrådet Ernberg:

Av motiven till motsvarande stadgande i de vägsakkunnigas förslag

(6 § i promulgationslagen) synes framgå, att man tänkt sig, att

opaginerad Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

särskild prövning skulle äga rum till urskiljande av sådana vid vägsyn

anmärkta brister i den vägkassa i äldre distrikt åliggande väghållning,

som det nya vägdistriktet skulle äga att på det äldre väghållningsdistriktets

bekostnad låta avhjälpa. Såsom exempel anföres, att om vid senaste

vägsyn utdömts en dyrbar bro, därmed icke vore sagt, att det äldre

distriktet borde vidkännas hela kostnaden för ombyggnaden eller någon

del därav. I vilken ordning en dylik prövning är avsedd att äga ruin,

angives icke uttryckligen varp sig i lagtexten eller i motiven. Det avgörande,

som i sådant avseende kan ifrågakomma, lärer emellertid icke

kunna innebära annat än en prövning, huruvida det arbete, som är i fråga,

rätteligen är att hänföra till underhåll eller icke. I förra fallet bör kostnaden

gäldas av det äldre distriktet, i senare fallet däremot icke. Det

rättsmedel, som enligt gällande lag i dylika fall erbjuder sig, är klagan

över vägsynemännens beslut i därför föreskriven ordning. Av ovanberörda

yttrande i motiven, .varest det talas om fastställande av det »ersättningsbelopp»,

som bör tillkomma det nya vägdistriktet, ser det emellertid

närmast ut som om man tänkt sig ett annat tillvägagångssätt.

Möjligen har man avsett, att den ifrågavarande prövningen skulle ankomma

på domstol. Tillräcklig anledning till en dylik avvikelse från

grunderna för nu gällande väglag torde emellertid icke föreligga.

Jämte vad sålunda anmärkts, må erinras, att andra punkten i paragrafen

bör i någon mån omredigeras till uttryckande av vad givetvis

är meningen, eller att allenast brist på grund av sådant åläggande vid

vägsyn, som vunnit laga kraft eller beträffande vilket efter förd klagan

ej gjorts ändring, må kunna på där angivet sätt avhjälpas.

7 §•

Regeringsrådet Ernberg:

Vad ovan anmärkts beträffande andra punkten i 6 § gäller jämväl

om sista stycket i förevarande paragraf.

8 §.

Justitieråden Molin och Appelberg:

Med byggande av väg torde i denna paragraf företrädesvis avses

anläggning av ny väg. Övriga arbeten, som enligt 1 kap. 9 § i det

remitterade förslaget räknas till byggande av väg, höra nämligen enligt

gällande väglag i allmänhet icke till Konungens befallningshavandes

handläggning. Dock är detta fallet med omläggning av väg. Förevarande

paragraf skulle således få tillämplighet även på detta slags

byggnadsfråga. Men för sådant fall är det oegentligt att föreskriva, att

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj ds proposition nr 100.

ortsbefolkningen städse skall höras, enär det enligt 2 kap. 3 § i det

remitterade förslaget är beroende på Konungens befallmngshavandes provning

huruvida ortsbefolkningen skall höras över dylik byggnadsfraga,

som * uppkommer efter den nya lagens ikraftträdande. Därest den av

lagrådet föreslagna ändringen i första stycket av sistnämnda paragraf

godkännes, blir icke heller inhämtande av förvaltningsutskottets yttrande

obligatoriskt. I anledning härav hemställes, att efter orden »med iakttagande»

insättes: ifall fråga är om anläggning av ny väg.

Regeringsrådet Ernberg instämde- i den av justitierådcn Molin och

Appelherg gjorda hemställan, att i förevarande paragraf efter orden »med

iakttagande» måtte inskjutas orden »ifall fråga är om anläggning av

ny väg».

Lagrådet: ■ , .

Därest lagrådets hemställan vid 2 kap. 2 § i fråga om landstingets

hörande bifalles, torde i nu förevarande paragraf orden landstingets förvaltningsutskott

höra utbytas mot »landstinget eller dess förvaltningsutskott».

9 §•

Lagrådet:

Då vägstyrelserna skola träda i verksamhet med 1924 ars ingång,

är det tvdligt, att administrationskostnader uppkomma redan under

nämnda år. Förutsättas kan också, att det kan finnas ändamålsenligt

att under samma år göra inköp av maskiner, redskap, väglagningsämnen

eller annat, som erfordras för de arbeten, vilka det från och med ar 1925

åligger vägstyrelserna att ombesörja. Tydligt är, att statsbidrag hör utgå

för dylika kostnader och utgifter; och då enligt förevarande paragraf

1925 är det första år, för vilket statsbidrag enligt 4 kap. 13 § utgår till

de nya vägdistrikten, är det lika klart, att detta ars statsbidrag bör omfatta

jämväl bidragen till de under år 1924 gjorda utgifterna. Därest

dessa utgifter, såsom sig bör, upptagas till återgäldande i utgiftsstaten

för år 1925, lärer väl ock den föreslagna lydelsen av paragrafen medgiva

dylik tolkning. Men önskligt synes vara, att stadgandet erhåller

en avfattning, som är fullt otvetydig och närmare anknyter sig till själva

sakförhållandet, och att sålunda föreskrift meddelas därom, att till grund

för beräkningen av det för år 1925 utgående statsbidraget skola läggas

de under år 1924 bestridda kostnaderna för vägunderhåll och vinterväghållning

jämte det belopp, varmed kostnaderna för enahanda ändamål

under år 1925 upptagits i staten för sistnämnda år.

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Regeringsrådet Ernberg:

Om vid utbetalning av statsbidrag för år 1925 kostnader för vägunderhåll

och vinterväghållning befinnas hava i staten för samma år

enligt oriktiga grunder beräknats, bör givetvis redan då den rättelse göras,

som därav kan föranledas. Till utmärkande härav synes någon

jämkning i redaktionen av paragrafen böra vidtagas.

Lagrådet:

Det förhållandet att enligt bestämmelserna i 1 kap. 15 § av förevarande

förslag väghållning i vissa fall kommer att åligga köping eller

municipalsamhälle i stället för vägstyrelse synes påkalla jämkning av

vissa bestämmelser i 7 kap. vattenlagen. Sålunda torde 7 § andra stycket

böra avfattas så, att vad där sägs om vägstyrelse kommer att gälla

om samhället, därest väghållningen verkställes genom köpings eller municipalsamhälles

försorg. För det fall, att arbete, som avses i 13 §, skall

utföras av samhälle, som nyss nämnts, lärer väd i paragrafen stadgas

om vägstyrelse böra göras tillämpligt på samhället. Vidare torde sistnämnda

paragraf böra ändras därhän, att densamma kommer att omfatta

även det fall, att staten bygger ödebygdsväg. Slutligen böra såsom en

följd av sålunda antydda ändringar bestämmelserna i tredje punkten i

19 § första stycket göras tillämpliga på samhället eller staten, om den

underhållsskyldighet, som där avses, åligger samhället, respektive staten.

Ur protokollet:

Eric Öländer.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 88 höft. (Nr 100.) 21

s. 162 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

162

Utdrag av protokollet över kommunikationsårenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

3 mars 1922.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden

Ijitndqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,

Åkerman, Linders, Sciilyter, Örne.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet

anmäler chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Örne, lagrådets

den 28 februari 1922 avgivna utlåtande över det den 22 december

1921 till lagrådet remitterade förslaget till lag om allmänna vägar på

landet och anför därvid:

Med anledning av de inom lagrådet framställda anmärkningarna

mot det remitterade förslaget har jag. låtit detsamma undergå vissa förändringar,

därvid de anvisningar, varom flertalet av lagrådets ledamöter

förenat sig, nästan undantagslöst blivit följda. Ingen av dessa förändringar

är av genomgripande betydelse. I det följande kommer jag att

beröra allenast sådana ändringar i det remitterade förslaget, som synts

av större vikt, ävensom angiva skälen, varför vissa inom lagrådet framställda

erinringar icke föranlett någon ändring i förslagets bestämmelser.

1 kap. 7 §. It kap. 7 § av det till lagrådet remitterade förslaget hade för

tryggande av det allmännas rätt till vägmark föreslagits, att väg må

brukad för sitt ändamål utan hinder av den rätt annan kan äga i avseende

å mark, som tagits i anspråk för vägen.

Mot denna bestämmelse har lagrådet anmärkt, att den kunde medföra,

att innehavare av inteckning eller annan sakrätt i vägmärken drabbades

av avsevärd skada; och har lagrådet hemställt om tillägg till förevarande

paragraf av det innehåll, att ifrågavarande »vågrätt» icke skulle

gälla mot innehavare av inteckning eller annan sakrätt, varav vägmärken

besvärades, då den togs i anspråk för vägen.

Då en sådan anordning torde bereda tillfredsställande skydd åt

vederbörande rättsägare och på samma gång i stort sett medgiva till
-

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Kungl. Alaj:ts proposition nr 100.

räcklig säkerhet för det allmänna i fråga om förfogandet över vägmärken,

liar jag ansett lagrådets hemställan härutinnan böra följas.

Enligt förslaget intaga köpingar och andra samhällen på landet, 1 kap. 15 §.

för vilka 1 kap. i lagen om fastighetsbildning i stad äger tillämpning,

eu särställning i avseende å väghållningen inom deras områden. Jämlikt

1 kap. 15 § är nämligen vederbörande samhälle skyldigt att för vägdistriktets

räkning utföra väghållningen, såvitt angår vägsträcka, som enligt

1 kap. i lagen om fastighetsbildning i stad skall vara upplåten till allmänt

begagnande som gata. Om samhället det önskar, är samhället berättigat

att utföra väghållningen även beträffande vägsträcka inom samhällets

område, vilken ej enligt lag skall vara upplåten till allmänt begagnande

som gata. För väghållning, som sålunda utföres av samhälle,

skall vägdistriktet utgiva ersättning, dock med viss begränsning, varom

här ej är fråga.

Då väg bygges inom samhälles planlagda område, uppkommer frågan,

huruvida samhället eller vägdistriktet skall äga skyldighet att bekosta

vägmärken. Enligt de vägsakkunnigas förslag torde denna skyldighet

skolat åligga vägdistriktet, som emellertid på grund av stadgandena i

21—23 §§ i nämnda förslag skulle varit berättigat att täcka kostnaderna

genom uttagande av särbidrag av de fastigheter, vilka kunde hava

särskild nytta av vägens tillkomst. På sätt jag vid förslagets remitterande

till lagrådet anmärkte, ansåg jag, att en sådan lösning icke vore tillfredsställande,

utan att frågan borde ordnas på det sätt, att särbidrag icke

skulle uttagas av fastighet, som inginge i fastställd stadsplan samt att

kostnad för förvärvande av vägmark inom planlagt område ej skulle

täckas medelst uttagande av särbidrag. Till gengäld skulle enligt det

till lagrådet remitterade förslaget vägdistriktet befrias från skyldighet att

till samhället utgiva ersättning för vägmark, som erfordrades för väg,

vilken av samhälle byggdes inom planlagt område. Mark, som erfordrades

för väg, vilken byggdes av vägdistriktet, skulle däremot vägdistriktet

bekosta, även till den del vägen folie inom planlagt område.

Mot förslaget i denna del hava lagrådets samtliga ledamöter anmärkt,

att det icke kunde anses motiverat att göra förpliktelsen att bekosta

markförvärv inom planlagt område beroende av, huruvida samhället

eller vägdistriktet verkställde byggandet av vägen.

Beträffande sättet för frågans ordnande hava emellertid inom lagrådet

ratt delade meningar. Sålunda hava två ledamöter tillstyrkt en

återgång härutinnan till de vägsakkunnigas förslag. Lagrådets övriga

ledamöter hava däremot ansett det remitterade förslaget i detta hänseende

allenast tarva den ändring, att kostnaden för förvärv av vägmark

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

4 kap. 2 §.

inom planlagt område i varje fall komme att bestridas av samhället.

Något skäl, som kan komina mig att frångå min förut uttalade

mening, att särbidrag ej böra uttagas inom samhälles planlagda område,

synes mig icke vara anfört.

Mot det av två ledamöter av lagrådet väckta förslaget, att kostnad

för förvärv av vägmark inom samhälles planlagda område alltid skulle

bestridas av samhället, kan måhända anmärkas, att denna skyldighet

kan bliva betungande för mindre bärkraftiga samhällen. För det fall

att stadsplanen givits onödigt stor utsträckning, synes nämligen kostnaden

för förvärvandet av den vägmark, som faller inom planlagt område,

kunna bliva ganska avsevärd, samtidigt som lång tid måste antagas förflyta,

innan bebyggelsen når sådan omfattning, att det enligt fastighetsbildningslagens

"bestämmelser blir möjligt för samhället att uttaga kostnaden

av vederbörande tomtägare. Emellertid torde man i regel kunna

utgå därifrån, att de mindre bärkraftiga samhällena hava ett jämförelsevis

inskränkt område, varför dessa betänkligheter icke synts böra tillmätas

avgörande betydelse, Då ifrågavarande bestämmelser genom iakttagande

av den av sistnämnda två ledamöter gjorda hemställan tillika

skulle komma i bättre överensstämmelse med reglerna om särbidrag, har

jag ansett berörda hemställan böra följas. Vid utformandet av lagtexten

har jag utgått från att samhälle visserligen skall tillhandahålla vägdistriktet

den'' mark, som åtgår för väg, vilken av distriktet bygges inom

samhällets planlagda område, men att äganderätten till vägmärken skall

förbliva hos samhället. Då man som regel torde kunna utgå från, att

ny väg inom samhälles planlagda område kommer att få samma sträckning''

som någon enligt stadsplanen tilltänkt gata eller ock att stadsplanen

undergår den jämkning, som föranledes av vägens framdragande, lärer

samhället enligt bestämmelserna i 1 kap. fastighetsbildningslagen kunna

uttaga värdet av den tillsläppta marken av vederbörande tomtägare.

Med hänsyn till stadgandet i tredje punkten av 1 kap. 36 § första stycket

i berörda lag kan emellertid tvekan i detta hänseende tänkas uppstå,

och har till förebyggande härav ett tillägg gjorts till förevarande paragraf.

Lagrådets flesta ledamöter hava hemställt, att i 4 kap. 2 § skulle

upptagas bestämmelse därom, att av de av landstinget utsedda ledamöterna

i vägstyrelsen minst två ävensom suppleanterna för dessa skola

inom landstingsområdet äga eller innehava jordbruksfastighet.

Då något behov att i förevarande avseende binda landstingets

handlingsfrihet icke lärer föreligga, synes denna hemställan icke böra

föranleda åtgärd.

s. 165 Kontrollera mot PDF

Kungl Maj:ts proposition nr 100. 165

Lagrådets flertal har ansett det obehövligt att, på sätt skett i 7

kap. 1 § sista stycket, med ansvar belägga underlåtenhet att efter anmaning

vidtaga åtgärd, som i 5 kap. 1 § första stycket sägs. Tillika

har lagrådet funnit det olämpligt att kriminalisera underlåtenhet av åtgärd,

som åsyftas i andra stycket av nyssnämnda paragraf.

Fullgörandet av den jordägare enligt 5 kap. 1 § första stycket

åliggande skyldigheten att i skogs- eller hagmark kvista träd eller buske,

som med någon gren skjuter in över vägområdets gräns, är av icke ringa

betydelse för vägunderhållet. Skulle denna skyldighet i större utsträckning

uraktlåtas, synes den i 5 kap. 1 § fjärde stycket anvisade utvägen,

vars användande medför besvär och omgång, icke ensam vara tillfyllestgörande.

Jag har alltså i likhet med den skiljaktiga ledamoten av lagrådet

ansett underlåtenhet att efter anmaning fullgöra ifrågavarande skyldighet

böra vara belagd med straff. I övrigt har lagrådets hemställan

vunnit beaktande.

Sedan departementschefen härefter i erforderliga delar uppläst det

i enlighet med det avgivna yttrandet avfattade förslaget till lag om allmänna

vägar på landet, hemställer departementschefen, att förslaget måtte

jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till

antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Waldemar Wiens.

7 kap. 1 §.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1922:173 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om allmänna vägar på landet jämte därmed sammanhängande propositioner. a1 i texten
  2. 2SärU 1922:2 Andra särskilda utskottets utlåtande, Nr 2 s. 6 i texten
  3. 2SärU 1922:1 Andra särskilda utskottets utlåtande Nr 1 s. 1 i texten