Angående ändrad lydelse av 9 § 2 mom. i avlöning sreglementet den 29 juni 1921 för fast anställt manskap vid armén och marinen m. m
1922-02-10 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1922:139, Angående ändrad lydelse av 9 § 2 mom. i avlöning sreglementet den 29 juni 1921 för fast anställt manskap vid armén och marinen m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 139.
1
Nr 139.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ändrad
lydelse av 9 § 2 mom. i avlöning sreglementet den 29
juni 1921 för fast anställt manskap vid armén och marinen
m. m.; given Stockholms slott den 10 februari 1922.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att
dels godkänna härvid fogade förslag till kungörelse om ändrad
lydelse av 9 § 2 mom. i avlöningsreglementet den 29 juni 1921 för
fast anställt manskap vid armén och marinen,
dels ock medgiva, att kostnaderna för arbetspenningar till hantverksbeställningsmän
vid artilleriet må bestridas av det under riksstatens
fjärde huvudtitel upptagna ordinarie reservationsanslaget till vapen och
ammunition m. m.
GUSTAF.
P. Albin Hansson.
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 119 käft. (Nr 139.) 2t2 22 1
2
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 139.
Förslag
till
kungörelse om ändrad lydelse av 9 § 2 inom. i avlöningsreglementet den 29
juni 1921 (nr 389) för fast anställt manskap vid armén och marinen.
Härigenom förordnas, att 9 § 2 mom. i avlöningsreglementet den
29 juni 1921 för fast anställt manskap vid armén och marinen skall
hava följande ändrade lydelse:
2. Enligt av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter må särskilda förmåner
utgå under sjökommendering, under flygtjänstgöring eller vid
utförande av dykeriarhete. Särskild ersättning (arbetspenningar) må
ock enligt av Kungl. Maj:t fastställda grunder kunna utgå till godkänd
hantverksbeställningsman vid artilleriet under tjänstgöring vid artilleriets
verkstäder.
Denna kungörelse träder i kraft dagen efter den, då kungörelsen,
enligt därå meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 139.
3
Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet a Stockholms slott den
10 februari 1922.
Närvarande:
Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, ^Notion, Svensson,
Hansson, Åkerman, Linders, Örne.
Departementschefen, statsrådet Hansson anför:
Genom brev den 18 november 1904 föreskrev Kungl. Magt, bland ^ungr brev
annat, att godkänd hantverksbeställningsman vid artilleriet Unge, när vember 1904.
hans arbete icke erfordrades för vederbörande truppförbands rakning,
beordras till tjänstgöring vid artilleriets tygverkstäder mot åtnjutande
av särskilda arbetspenningar, vilkas belopp fastställdes av generalfälttygmästaren
och inspektören för artilleriet.
Uti sitt den 10 januari 1921 avgivna betänkande rörande löneregle- Förslag av^
ring för arméns och marinens personal, del I, anförde arméns och ma- marinens
rinens avlöningssakkunniga i fråga om vissa till manskap vid armén
utgående arvoden, som befunnits erforderliga antingen för belönande av
särskild yrkesskicklighet eller såsom särskild ersättning åt personal,
vilkeu hade att uppehålla vissa mera ansvarsfulla befattningar, att i
stort sett intet hinder syntes möta att i samband med löneregleringen
avskaffa alla ifrågavarande ersättningar, och att detta syntes så mycket
mera påkallat, som dessa ersättningar utan tvivel vore i hög grad ägnade
att inveckla lönesystemet. Beträffande arbetspenningar åt artilleriets
hantverksbeställningsmän — för det dåvarande utgående såsom timpenning
med 55 öre vid Stockholms tygstation och 45 öre vid annan tyganstalt
— kunde dock viss tvekan råda, huruvida dessa förmåner borde
helt avskaffas. De sakkunniga hade emellertid låtit denna sin Dekan
falla med hänsyn till angelägenheten att i möjligaste mån söka^ åvägabringa
enhetliga avlöningsformer vid den nya löneregleringen. På grund
härav hade de'' sakkunniga i sitt förslag till avlöningsreglemente icke
4
Yttrande av
generalfälttygmästaren
och inspektören
föiartilleriet.
Arméförvaltningens
artilleridepartements
yttrande den
10 februari
1921.
Kung!,. Maj:ts Proposition Nr 139.
ansett sig . böra införa något stadgande, innefattande medgivande för
Kungl. Maj:t att förordna om dylika yrkesarvodens utbetalande.
I häröver den 9 februari 1921 avgivet yttrande framhöll generalfälttygmästaren
och inspektören för artilleriet, att de av de sakkunniga
anförda skälen för avskaffande av nyssnämnda yrkesarvoden icke syntes
fullt bärande. Då det visat sig svårt att erhålla kvalificerad personal
till beställningsmän, vilka icke hade samma befordringsmöjligheter som
underbefälet i övrigt, måste en viss kompensation givas genom förbättrade
löneförmåner. Dessa motiverades för övrigt även därav, att
genomgåendet av viss specialutbildning alltid fordrades av dylik personal.
Med anledning av avlöningssakkunnigas förslag rörande arbetspenningarnas
avskaffande anförde arméförvaltningens artilleridepartement
uti den 10 februari 1921 avgivet yttrande, att den yrkesskicklighet, som
måste, fordras av artilleriets hantverksbeställningsmän, vore så stor, att
det visat sig omöjligt att till dugliga hantverksbeställningsmän utbilda
andra än sådana, som redan före inträdet i krigstjänst under ej alltför
ringa tid ägnat sig åt det yrke, i vilket den fortsatta utbildningen skulle
äga rum. Det vore därför föreskrivet, att den, som antoges till hantverk
sbest.ällningsman, borde med goda vitsord hava utövat yrke såsom
smed, snickare eller sadelmakare samt under en kortare tids''provtjänstgöring
. vid artilleriets verkstäder visat sig vara i besittning av sådan
insikt i sitt. yrke, att han kunde förklaras till utbildning såsom hantverksbeställningsman
lämplig. Efter genomgången tre och en halv månaders
rekrytskola skulle han genomgå eu fyra månaders utbildningskurs vid
artilleriets verkstäder, innan han godkändes. Arbetspenningen för en
hantverksbeställningsmän uppginge nu till sådan storlek, att sammanlagda
avlöningsförmånerna för en hantverksfurir motsvarade den avlöning,
en vid artilleriets verkstäder anställd civil extra arbetare erhölle.
Skulle en godkänd hantverksbeställningsmän endast komma i åtnjutande
av samma avlöningsförmåner som det övriga manskapet, torde man också
få högst betydligt nedsätta anspråken på hans yrkesskicklighet, men det
vore just denna, som numera i främsta rummet måste kunna påräknas
hos hantverksbeställningsmännen, åt vilka särskilt i fält och vid skjutningar
skötsel och reparation av den dyrbara artillerimaterielen skulle anförtros.
Och då fordringarna på yrkesskicklighet icke kunde nedsättas,
skulle borttagandet av arbetspenningar helt säkert hava till följd, att
hantverksbeställningsmännens platser icke skulle kunna besättas. På
grund härav och med stöd av vunnen erfarenhet ansåge artillerideparte
-
5
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 139.
mentet det vara nödvändigt att fasthålla vid de dittills gällande grunderna
för hantverksbeställningsmännens avlöning och icke borttaga de
arbetspenningar, som nu tillkomma godkänd- hantverksbeställningsman
under tjänstgöring vid artilleriets verkstäder.
Vid ärendets anmälan inför Kungl. Maj:t den 8 april 1921 (pro- Kungi. Maj:ts
positionen nr 350 till 1921 års riksdag) yttrade dåvarande statsrådet da^s beslut,
och chefen för försvarsdepartementet, att de av arméförvaltningens
artilleridepartement förebragta skäl för arbetspenningarnas bibehållande
visserligen syntes äga visst fog för sig. Med hänsyn till angelägenheten
av att vid löneregleringens genomförande tillse, att speciella
avlöningsförmåner i form av yrkesarvoden icke utan tvingande skäl
infördes i avlöningssystemet, hade departementschefen emellertid ansett
sig i denna fråga böra intaga samma ståndpunkt som de sakkunniga.
Därest emellertid erfarenheten skulle giva vid handen, att särskilda åtgärder
måste vidtagas för att säkerställa rekryteringen av ifrågavarande
beställningsmän, torde framdeles böra tagas under övervägande, på
vilket sätt detta ändamål lämpligast kunde vinnas.
I överensstämmelse med vad sålunda anförts upptogos icke arbetspenningar
till artilleriets hantverksbeställningsmän bland de särskilda
förmåner, som enligt 9 § 2 mom. i det av Kungl. Maj:t för riksdagen
framlagda förslaget till avlöningsreglemente för fast anställt manskap
vid armén och marinen skulle kunna tillerkännas sådant manskap.
Nämnda moment, sådant detsamma av riksdagen godkänts, har följande
lydelse:
»Enligt av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter må särskilda förmåner
utgå under sjökommendering, under flygtjänstgöring eller vid utförande
av dykeri arbete».
I en till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet den 10 de- p. m. av
cember 1921 ingiven P. M. anförde fälttygmästaren, bland annat, följande.
Arbetspenningen hade av generalfälttygmästaren bestämts till sådan
storlek, att hantverksbeställningsmännens sammanlagda avlöningsförmåner
(däri sålunda naturaförmåner såsom beklädnad, bostad, förplägnad inbegripna)
ej finge överstiga i vederbörliga orter gängse avlöningsförmåner
för likställda civila arbetare (tygarbetare).
Sedan Kungl. Maj:t den 29 juni 1921 utfärdat nytt avlöningsreglemente
för fast anställt manskap vid armén och marinen, att enligt i reglementet
givna övergångsbestämmelser äga tillämpning från och med
den 1 november 1921, hade av hantverksbeställningsmännen, enligt in
-
6
Arméförvaltningens
artillerioch
civila
departements
yttrande den
21 december
1921.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 139.
hämtade uppgifter från vederbörande truppförband, 14 övergått på ny
stat samt 25 kvarstannat å den gamla staten med bibehållen rätt till
arbetspenningar. Av de 14, som övergått till ny stat, hade 9 måst rekapitulera
och därigenom tvingats att övergå, varemot 5 frivilligt övergått
å ny stat, varvid arbetspenningarna bortfallit.
En del truppförbandschefer hade nu meddelat, att, därest arbetspenningarna
borttoges, hantverksbeställningsmännen allt efter utgåendet av
deras nuvarande kontrakt ämnade avgå. Detta bleve dock naturligtvis
beroende av de dåvarande arbetstillfällena inom den civila industrien.
Men då normala tider åter inträdde, torde hantverksbeställningsmännen
i allmänhet ej kvarstå med avsevärt sämre avlöning än vad de kunde
erhålla som civila yrkesarbetare. Det vore även motbjudande att låta
dem arbeta vid artilleriets verkstäder, inom samma lokaler tillsammans
med civila arbetare (tygarbetare) och utföra samma arbete med avsevärt
mindre avlöning än de senares. Det lämpligaste sättet att ordna
denna fråga syntes vara, att arbetspenningar fortfarande finge utbetalas,
dock ej till högre belopp än att värdet av hantverksbeställningsmännens
sammanlagda högsta avlöning, naturaförmåner inbegripna, ej finge över-,
stiga i vederbörliga orter utgående avlöningsförmåner för likställda civila
arbetare. Innan riksdagen hunne besluta i denna fråga, syntes det
skäligt, att de nuvarande hantverksbeställningsmännen, som övergått till
ny stat, och de, som före ett eventuellt riksdagsbeslut på grund av rekapitulation
komme att övergå till denna stat, erhölle en månatlig gratifikation
så stor, att de därigenom erhölle en lika stor avlöning som de,
som nu kvarstode å gamla staten med därvid utgående timpenning.
Dessa arbetspenningar och gratifikationer syntes böra utgå av vapenanslaget.
Arméförvaltningens artilleri- och civila departement avgåvo den 21
december 1921 infordrat yttrande i ämnet samt anförde därvid följande.
Departementen funne sig böra tillstyrka det avgivna förslaget i vad
detsamma avsåge att, oberoende av den från och med den 1 november
1921 genomförda lönereglering för arméns manskap, bereda arbetspenningar
åt hantverksbeställningsmän vid artilleriet, och anhölle depai-tementen
på grund härav, att proposition i ärendet måtte föreläggas 1922
års riksdag.
Vad åter beträffade förslaget i vad det avsåge att redan nu utan
avvaktan på riksdagens beslut tilldela ifrågavarande beställningsmän mot
arbetspenningarna svarande gratifikationer, kunde civila departementet för
sin del ej tillstyrka detsamma, enär frågan om arbetspenningarnas bort
-
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 139. 7
tagande i samband med ovannämnda lönereglering varit föremål lör
riksdagens prövning. Däremot torde i en blivande proposition i ämnet
kunna inhämtas riksdagens medgivande till att arbetspenningar enligt
de grunder, som kunde komma att fastställas, Unge till personalen utbetalas
retroaktivt från tidpunkten för det nya manskapsavlöningsreglementets
ikraftträdande.
Artilleridepartementet ansåge däremot — med hänsyn till det avsevärt
försämrade ekonomiska läge, vari hantverksbeställningsmännen genom
arbetspenningarnas borttagande försatts — att föreslagna gratifikationer
snarast möjligt borde utgå. Av föredragande departementschefens uttalande
till det vid propositionen nr 350/1921 fogade statsrådsprotokollet
framginge, att tveksamhet rått angående arbetspenningarnas borttagande,
varjämte antyddes, att en rättelse framdeles möjligen kunde bliva erforderlig.
När det därför visat sig, att åtgärden i fråga redan nu Drägt
här avsedda statstjänare i ett nödläge, syntes det ej vara med rättvisa
och billighet förenligt, att staten av formella skäl uppsköte att lämna
den ifrågasatta hjälpen, vilken visat sig vara erforderlig utan uppskov.
Genom beslut den 22 december 1921 förklarade sig Kungl. Maj:t
ärna förelägga 1922 års riksdag särskilt förslag i ämnet samt medgav
med hänsyn till vad i ärendet förekommit, att till ovan omförmälda på
ny stat anställda fjorton hantverksbeställningsmän ävensom de övriga
hantverksbeställningsmän vid artilleriet, vilka vid utgången av oktober
månad 1921 varit såsom sådana anställda och på grund av rekapitulation
anställts eller komme att anställas på ny stat, tillsvidare i avvaktan
på riksdagens beslut finge för tjänstgöring vid artilleriets tygverkstäder,
enligt generalfälttygmästarens och inspektörens för artilleriet närmare bestämmande,
utgå gratifikation, till en var med högst så stort belopp,
att detta jämte beloppet av hans sammanlagda avlöningsförmåner, inberäknat
naturaförmåner, icke överstege å vederbörlig ort gängse avlöningsförmåner
för likställd civil arbetare (tygarbetare); och skulle det
sålunda lämnade medgivandet gälla från och med den 1 november 1921
samt utgifterna för gratifikationerna tillsvidare bestridas av ordinarie
vapenanslaget.
Den strävan till förenkling och enhetlighet, som gjort sig gällande
vid genomförandet av den nya löneregleringen för försvarsväsendets
personal, har bland annat tagit sig uttryck däri, att ur lönesystemet
uteslutits ett flertal speciella avlöningsformer, däribland även de till artilleriets
hantverksbeställningsmän vid kommendering till arbete i artilleriets
tygverkstäder utgående arbetspenningarna. Vad sistnämnda av
-
Kungl. Maj:ts
beslut den
22 december
1921.
Departe
mentschefen.
8
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 139.
löningsförmån beträffar, har det dock icke varit utan tvekan man ansett
sig kunna avskaffa densamma, enär en sådan åtgärd kunde tänkas komma
att menligt inverka på rekryteringen av ifrågavarande beställningsmän.
I avlöningssakkunnigas betänkande av den 10 januari 1921 gavs uttryck
åt denna tvekan, och dåvarande statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
antydde i sitt yttrande till statsrådsprotokollet den 8 april 1921,
att särskilda åtgärder kunde framdeles komma att behöva vidtagas för
säkerställandet av rekryteringen.
Erfarenheten har redan visat, att de vid beslutet om arbetspenningarnas
borttagande uttalade farhågorna varit välgrundade. Det nya
avlöningsreglementets tillämpning medförde en högst avsevärd inkomstminskning
för här ifrågavarande befattningshavare, en inkomstminskning,
som icke kunde kompenseras genom någon art av personliga lönetillägg.
I denna situation föredrogo flertalet hantverksbeställningsmän vid artilleriet,
för att icke bliva bragta i ett mycket försämrat ekonomiskt läge, att
kvarstå på äldre stat med bibehållen möjlighet att under den återstående
delen av kontraktstiden komma i åtnjutande av arbetspenningar vid
kommendering till tygverkstäderna. Såsom redan nämnts, hava av
artilleriets samtliga hantverksbeställningsmän allenast fem frivilligt underkastat
sig det nya avlöningsreglementets bestämmelser.
Det är möjligt, att under rådande ekonomiska depression arbetspenningarnas
borttagande icke skulle låtit de därigenom skapade svårigheterna
för rekryteringen omedelbart göra sig mera kännbart gällande.
Men med största sannolikhet komma dessa svårigheter att framträda i
full utsträckning, så snart läget på arbetsmarknaden åter blir normalt,
i synnerhet som de befattningshavare, varom här är fråga, äro utbildade
yrkesmän med dessas större utsikter till väl avlönade anställningar.
Det synes vara välbetänkt att i god tid förekomma en utveckling,
som mmskar tillgången till fast anställda hantverksbeställningsmän vid
artilleriet eller som skulle kunna tvinga till ett eftersättande av de krav
på yrkesskicklighet, vilka hittills vid rekrytering av dessa beställningsmän
kunnat upprätthållas. I förra som i senare fallet skulle följden av eu
sådan utveckling, om den finge fortgå, otvivelaktigt bliva den, att för
det arbete vid artilleriets tygverkstäder, som nu utföres av beställningsmännen,
i stället skulle få anställas civil arbetskraft. Sannolikt skulle
detta snart visa sig ekonomiskt mindre fördelaktigt än ett rationellt utnyttjande
av den yrkesskicklighet, som hantverksbeställningsmännen under
nuvarande anställningsvillkor representera.
Starka billighetsskäl tala också för, att lianverksbeställningsmännen
vid kommendering till arbete vid tygverkstäderna beredas ett tillskott, som
i avlöningshänseende likställer dem med de civila arbetarna vid samma
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 13.9.
9
verkstäder. Att de för utförandet av samma slags arbete som de civila
arbetarna skulle åtnjuta eu avsevärt mindre ersättning än de senare,
kan icke vara ägnat att uppmuntra dem till intresse, omtanke och flit i
arbetet. Ett ytterligare skäl för bibehållandet av arbetspenningarna, som
jag anser mig böra understryka, är den omständigheten, att ifrågavarande
beställningsmän icke hava samma befordringsmöjligheter som
underbefälet i övrigt och alltså icke kunna på det sättet bållas skadeslösa
för en jämförelsevis mindre ersättning för ett kvalificerat arbete.
På grund av vad jag sålunda anfört finner jag mig böra förorda
vidtagandet av sådan ändring av vederbörande avlöningsreglemente, att
till omförmälda beställningsmän må kunna utgå arbetspenningar, varigenom
de under tjänstgöring vid artilleriets verkstäder framdeles liksom
hittills tillerkännas avlöningsförmåner likvärdiga dem, som tillkomma
deras civila arbetskamrater. Det torde ankomma på Kungl. Maj:t att
fastställa grunderna härför. Någon rubbning av principerna för det nya
avlöningsreglementet kan detta mitt förslag icke anses innebära, då det
här allenast gäller eu under viss kommendering utgående extra ersättning,
närmast jämförlig med de i 9 § 2 mom. avlöningsreglementet omförmälda
särskilda förmåner.
Liksom tidigare varit fallet, torde kostnaderna för arbetspenningar
böra gäldas av ordinarie vapenanslaget.
Sedan departementschefen härefter föredragit ett i enlighet med vad
sålunda anförts avfattat förslag till kungörelse om ändrad lydelse av
9 § 2 mom. i avlöningsreglementet den 29 juni 1921 för fast anställt
manskap vid armén och marinen, hemställer departementschefen, att
Kungl Maj:t måtte föreslå riksdagen att
dels godkänna berörda förslag,
dels ock medgiva, att kostnaderna för arbetspenningar till hantverksbeställningsmän
vid artilleriet må bestridas av det under riksstatens fjärde
huvudtitel upptagna ordinarie reservationsanslaget till vapen och ammunition
m. m.
Till denna, av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna
bifall samt förordnar, att proposition av den lydelse, bilaga
vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Tor Ericsson-Årje.
Bihang till rikdgens protokoll 1922. 1 sand. 119 höft. (Nr 139.)
212 22 2
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1922:235 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad lydelse av 9 § 2 mom. i avlöning sreglementet den 29 juni 1921 för fast anstäl s. 1 i texten
- SU 1922:105 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående ändrad lydelse av 9 § 2 mom. i avlöning sreglementet den 29 juni 1921 för fast anställt manskap vid s. 1 i texten