Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ i förordningen den 30 maj 1919 om rätt för kommun att upptaga särskild avgift vid vissa offentliga nöjestillställningar

1922-03-10 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1922:144, Med förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ i förordningen den 30 maj 1919 om rätt för kommun att upptaga särskild avgift vid vissa offentliga nöjestillställningar

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

'' Kungl. Maj:ts proposition Nr 144.

1

Nr 144.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ i förordningen den 30 maj

1919 om rätt för kommun att upptaga särskild avgift vid

vissa offentliga nöjestillställningar; given Stockholms slott den

10 mars 1922.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av

statsrådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogat förslag till förordning om ändrad lydelse av

1 och 3 §§ i förordningen den 30 maj 1919 (nr 256) om rätt för kommun

att upptaga särskild avgift vid vissa offentliga nöjestillställningar.

GUSTAF.

F. V. Thorsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 saml. 124 höft. (Nr 144.)

]

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 144.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ i förordningen den 30 maj 1919

(nr 256) om rätt för kommun att upptaga särskild avgift vid vissa offentliga

nöjestillställningar.

Härigenom förordnas, att 1 och 3 §§ i förordningen den 30 maj

1919 om rätt för kommun att upptaga särskild avgift vid vissa offentliga

nöjestillställningar skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade

lydelse:

1 §•

För nöjestillställning--— — marionetteater och dylikt;

g) hållande av karusell, skjutbana, rutschbana, ringkastning samt

andra liknande marknads- och tivolinöjen, i vilka allmänheten äger deltaga

mot erläggande av en efter omfattningen av deltagandet beräknad

avgift.

Till nöjestillställning — — — — uppfostringssyfte.

3 §.

, Nöjesskatten upptages — — — nöjestillställning.

Där ej — — — utgör skatten:

1)---

2) - - - .

3) vid nöjestillställning, som avses i 1 § c), d), e), f) och g),

2 öre för biljett, vars pris är högst 10 öre,

5 » » » » » överstiger 10 öre men ej 25 öre,

10 » j> » » » j> 25 » » )) 50 » , .

15 » » » » » » 50 » » » 75 » ,

20 » » T> » » » 75 » » d 1 krona, och

därutöver 10 öre för varje påbörjat belopp av 50 öre utav biljettpriset.

<

Denna förordning träder i kraft den 1 augusti 1922.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 144.

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 10 mars 1922.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden

Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,

Åkerman, Linders, Schlyter, Örne.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson anför:

Enligt förordning den 30 maj 1919 äger kommun för nöjestillställning

inom kommunens område, till vilken allmänheten har tillträde

mot avgift, uttaga en särskild avgift, benämnd nöjesskatt. Enligt

förordningens första paragraf, sådan densamma lyder enligt förordning

den 7 maj 1920, äro de nöjestillställuingar, som sålunda kunna beskattas,

indelade i tre grupper, vilka beskattas olika hårt. Till den första, lägst

beskattade gruppen av nöjestillställningar hänföras konsert, opera- och

annan musikalisk föreställning, dramatisk och litterär föreställning, uppvisning

i konstnärlig dans samt uppvisning i icke professionell idrott.

Andra gruppen utgöres av biografföreställningar. Till den tredje, högst

beskattade gruppen höra dels cirkus-, varieté- och kabaretföreställning,

uppvisning i professionell idrott samt annan liknande tillställning, dels

bal, maskerad, annan danstillställning och med dessa jämförlig nöjestillställning,

dels kapplöpning, travkörning och uppstigning i luftballong

eller flygmaskin och dels slutligen följande under f) i 1 § upptagna

tillställningar, nämligen förevisning av djur, trolleri föreställning, uppvisning

i boxning, akrobatikföreställning, förevisning av panorama, vaxkabinett,

marionetteater och dylikt.

Skattesatserna för sistnämnda, högst beskattade grupp av tillställningar

utgöra enligt 3 § 3) i förordningen:

5 öre för biljett, vars pris är högst 25 öre,

10 » » » » » överstiger 25 öre men ej 50 öre,

15 )> » » » » » 50 » x> » 75 j> ,

20 » » » » » » 75 » » » 1 krona,

och därutöver 10 öre för varje påbörjat belopp av 50 öre utav biljettpriset.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 144.

Bland övriga bestämmelser i förordningen må erinras om 5 §, i

vars första stycke är föreskrivet, att, om rätt medgives att deltaga i

nöjestillställning mot betalning utan att biljett eller annat dylikt bevis

utlämnas, skatten skall beräknas å bruttobeloppet av influtna inträdesavgifter

eller andra avgifter för rätt att deltaga i tillställningen samt

utgå med 10 procent i fråga om tillställning av första gruppen samt

eljest med 20 procent, allt av nämnda belopp; varjämte i andra stycket i

5 § stadgas, att, då tillförlitlig utredning ej kan vinnas angående den

verkliga bruttoinkomsten, denna skall uppskattas till bruttoinkomsten

vid utsålt hus eller efter annan lämplig beräkningsgrund. I G § är vidare

rätt medgiven kommun att, utan hinder av vad i 3 och 5 §§ stadgas,

besluta om tillämpning av lägre skattesatser, därvid dock det enligt förordningen

gällande inbördes förhållandet mellan de olika skattesatserna

skall bibehållas.

Enligt proposition nr 166 till 1919 års riksdag med förslag till

berörda förordning avsågs med detsamma att genom beskattning av nöjestillställningar,

till vilka allmänheten mot avgift hade tillträde, taga i anspråk

den skatteförmåga, som yttrade sig i utgifter för nöjen. Vid anmälan av detta

ärende i statsrådet yttrade jag, i egenskap av dåvarande chef för finansdepartementet,

beträffande principerna för den ifrågasatta nöjesbeskattningen,

bland annat, att nöjestillställningarnas egen beskaffenhet borde

i första hand vara avgörande för frågan om skatt för dem skulle uttagas

eller ej, liksom vid själva avvägandet av skatten. 1 konsekvens härmed

syntes nöjesskatten böra omfatta alla tillställningar, i vilka nöjeseller

förströelsemomentet vore det enda eller huvudsakliga. Där förutom

nämnda moment ett annat och högre syfte inginge i tillställningarna,

borde skatten göras i motsvarande mån lindrigare. Vid skattesatsernas

bestämmande syntes därjämte i görligaste mån hänsyn böra

tagas till nöjenas större eller mindre kulturella värde.

Svenska Stadsförbundets styrelse har nu den 17 december 1921

till Kungl. Maj:t inkommit med en skrivelse, däri det heter:

»Svenska Stadsförbundets styrelse anhåller härmed i underdånighet att

få fästa Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på önskvärdheten av en sådan

ändring av föreskrifterna i förordningen den 30 maj 1919 om rätt för kommun

att upptaga särskild avgift vid vissa offentliga nöjestillställningar, att ingen

tveksamhet längre behövde råda därom, att karusell, skjutbana, ringkastning

och övriga särskilt vid marknader vanligt förkommande förlustelser vore att

hänföra till de nöjen, som enligt förordningen kunna beskattas.»

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 144.

5

Efter att hava erinrat om frågans förhistoria och redogjort för

innehållet i 1 § f) i förordningen fortsätter styrelsen:

»Vid tillämpandet i praktiken av författningen visade det sig snart möta

svårigheter att tolka detta moment. Arten av de där uppräknade nöjena syntes

närmast syfta till en beskattning av de ambulerande tivolinöjena vid marknader

ävensom fester av skilda slag. Uppräkningen av nöjesspecialiteterna

panorama, vaxkabinett och marionetteater syntes emellertid mindre väl passa

in på de nutida marknadsnöjena, där karusell, skjutbana, ringkastning etc.

spela en större roll. Då momentet i fråga dock tydligen icke avsåge att vara

uttömmande utan endast exemplifierande — vilket val kunde anses framgå av

uttrycket ''och dylikt’ — fann man sig i kommunerna i allmänhet oförhindrad

upptaga nöjesskatt även för de nu mera vanliga tivolinöjena.

Emellertid skedde överklaganden av dylika nöjesskattebeslut, och prejudikat

tillskapades så småningom. I ett utslag av den 20 augusti 1920 förklarade

regeringsrätten sålunda, att skjutbana icke vore hänförlig till nöjestillställning,

som avsåges i nöjesskatteförfattningen, och i ett utslag av den 25

februari 1921 gjordes samma uttalanden rörande karusell med skjutbana och

r inkastning.

Innebörden av dessa prejudikat är således den, att kommunerna icke äga

uppbära nöjesskatt av de vanligast återkommande tivoli- och marknadsnöjena.

Allt eftersom dessa prejudikat blivit kända, synas kommunerna också hava upphört

att uttaga nöjesskatt på de ifrågavarande nöjena.

Kommunerna gå därigenom miste om en icke oväsentlig inkomst. För

t. ex. de städers vidkommande, där nöjesskatt å teater är utesluten och

för biograf begränsad till en å två lokaler, utgöra skatteintäkterna av karusell

och andra sådana tivolinöjen inom en i staden belägen folkets park eller vid

regelbundet återkommande marknader säkerligen en rätt betydande procent av

hela skatten. Sålunda uppgick t. ex. i Filipstad, nöjesskatten å marknadsnöjen

under september månad 1920 till 4,784 kronor men under samma

månad 1921 endast till 1,320 kronor, oaktat nöjesplatisen i år varit mera upptagen

än i fjol. I Arvika uppgick nöjesskatten på marknadsnöjen 1920 till

590 kronor men för tiden januari—oktober 1921 endast till 109 kronor (den väsentliga

inkomsten hänför sig till marknad i oktober). I Sala uppgick nöjesskatten

för ett nöjestivoli vid höstmarknaden 1920 till 842 kronor, i år endast

till några få kronor. 1 Ludvika inbragte skatt å tivolinöjen 1920 ett belopp på

228 kronor, i år hittills endast 71 kronor. Om än denna nedgång till en del kan

ha sin orsak i minskad frekvens, torde den dock väsentligen vara att tillskriva

vissa nöjens fritagande från skatteplikt.

Ett undantagande av marknadsnöjena åstadkommer onekligen också eu

betänklig inkonsekvens i beskattningen. Medan god och bildande konst såsom

teater, konserter och i vissa fall biografer beskattas, skulle nöjen sådana som

karusellåkning, tävlingsskjutning med luftbössor, ringkastning kring uppställda

’pris’, bollkastning etc. vara fria från nöjesskatt. Under det att teatern

i ett samhälle, måhända tillkommen med stöd av de kommunala myndigheterna

men kämpande med svåra ekonomiska förhållanden, beskattas, skulle kommunen

icke äga beskatta ett kringresande tivoliföretag med god besöksfrekvens

och goda inkomster. Inom ett och samma nöjesfält skulle ett panorama, som

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition Nr 144.

.iu eventuellt i någon mån lcan tillerkännas en undervisande uppgift, beskattas,

men karusellåkningen vara skattefri. Dylika konsekvenser av en lagstiftning

torde icke ur några synpunkter — annat än vederbörande nöj esf ör etagares —

vara önskvärda eller ens tolerabla. Enda utvägen synes, såsom förhållandena

utvecklat sig, emellertid vara att få i författningstexten inryckta de vanligast

förekommande marknadsnöjena.

Med stöd av det ovan anförda får Svenska Stadsförbundets styrelse

härmed i underdånighet hemställa, att Eders Kungl. Maj:t täcktes låta

utarbeta och förelägga 1922 års riksdag ett förslag till ändrad lydelse

av förordningen den 30 maj 1919 om rätt för kommun att upptaga särskild

skatt vid vissa offentliga nöjestillställningar, innefattande sådana bestämmelser,

att karusell, skjutbana, ringkastning och övriga numera vanliga s. k. marknads-

eller tivolinöjen otvetydigt kunde göras till föremål för nöjesbeskattning.»

I en skrift, som i anledning av denna framställning från stadsförbundets

styrelse ingivits till Konungen, hava sextiosex personer, vilka uppgivit

sig vara ägare och innehavare av tivolianordningar i Sverige,

protesterat mot den föreslagna författningsändringen och som skäl för

sin protest anfört, bland annat, att kommunerna genom de dryga hyror,

de betingade sig för platserna för tivolianordningarna, även utan beskattning

beredde sig en kraftig inkomst av dessa nöjen, att ägarna

till dylika anordningar hade en svag ekonomisk ställning, då anordningarna

icke kunde hållas i drift mera än högst åtta månader på året

och vore utsatta för stora risker på grund av storm och regn, samt

slutligen att dessa tivolianordningar hämtade sin publik ur de fattigare

folklagren, vilka ej kunde betala de högre avgifter, som måste bliva en

.följd av nöjesskatts åläggande. I detta sammanhang anfördes vidare,

att avgifterna vid ifrågavarande anordningar vore så låga som från 5

till 25 öre, på grund varav nöjesskatten i flera bill skulle komma att

uppgå till 100 procent å avgifterna, ävensom att, om nöjesskatt pålades,

en stor del av tivoliinnehavarna måste upphöra med sin rörelse och

entlediga sin personal.

De prejudikat, som åsyftas i berörda skrivelse från stadsförbundets

styrelse, äro, i korthet återgivna, följande:

Sedan skatt utkrävts lör en ambulatorisk skjutbana, bär regeringsrätten

den 20 augusti 1920 (årsboken 1920, sid. 131) undanröjt debiteringsåtgärden,

enär anordnande av skjutbana icke vore hänförligt till

nöjestillställning, som avsåges i 1 § av förevarande förordning.

I ett i regeringsrättens årsbok 1921, sid. Öl, omförmält ärende

hade länsstyrelsen i Skaraborgs län genom resolution den 9 juli 1920

med motivering, liknande den nyss återgivna, undanröjt beslut om påförande

av skatt för karusell med skjutbana och ringkastning. Sedan

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 144.

7

länsstyrelsens beslut överklagats, anförde länsstyrelsen i utlåtande till

regeringsrätten, att svårighet syntes möta att inordna nöjestillställningar

av sådant slag som den ifrågakomna under något av momenten

i 1 §. Samtliga moment i paragrafen utom d) åsyftade tydligen

allenast föreställningar i egentlig mening med den avgiftsbetalande allmänheten

såsom åskådare, och ifrågavarande nöjestillställningar syntes

svårligen kunna betecknas såsom jämförliga med i nämnda mom. d)

omnämnda bal, maskerad och annan danstillställning. Icke heller innehölle

paragrafen någon allmän bestämmelse, varunder de omförmälda

nöjesanordningarna kunde inrymmas. Genom utslag den 25 februari

1921 fann regeringsrätten ej skäl att göra ändring i länsstyrelsens

resolution.

Regeringsrätten har vidare ogillat beskattning av skjutbana och

ringkastning (årsboken 1921, referat Fi 103) och av karusell (årsboken

1921, referat Fi 169).

Den skillnad, som på grund av nöjesskatteförordningens ordalydelse

av praxis kommit att göras mellan olika slag av marknadsoch

tivolinöjen, torde icke hava varit av Kungl. Maj:t och riksdagen

avsedd. I varje fall lärer det icke kunna synas lämpligt att,

såsom följden bliver av den återgivna tolkningen av de gällande bestämmelserna,

till exempel å ett s. k. nöjesfält vissa av de vanliga nöjesanordningarna

beskattas, under det de andra gå fria från skatt. Enligt

de förut uttalade principerna för nöjesbeskattningen äro utan tvivel de

slag av nöjen, varom fråga varit i de nyss återgivna rättsfallen, av

beskaffenhet att böra underkastas nöjesskatt. De invändningar, som av

tivoliägarna framställts, synas mig icke vara av beskaffenhet att böra

föranleda tivolianordningarnas fritagande från nöjesskatt. De anförda

svårigheterna, såsom dryga hyror, beroende av årstiderna o. s. v., äro

intet enbart för dessa slag av nöjesanordningar utmärkande. Gentemot

vad som anförts rörande skattens belopp i förhållande till avgifternas

storlek må endast erinras därom, att de nöjesanordningar,

varom här är fråga, i allmänhet torde vara av det slag, att rätt till

deltagande i desamma mot betalning medgives, utan att biljett eller

annat dylikt bevis utlämnas. Då så är förhållandet, kommer enligt nyss

återgivna stadgande i 5 § första stycket skatten att utgå med 10 eller

20 procent av bruttobeloppet av influtna inträdesavgifter eller andra avgifter

för rätt att deltaga i tillställningen. Den höjning av avgifterna,

som kan föranledas av en nöjesskatt av denna storlek, lärer näppeligen

få den inverkan på publikfrekvensen vid tivolinöjena, som tivoii
-

Depariements
chefen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 144.

ägarna synas befara. Nöjesskatt torde ju, såsom av skrivelsen från

Svenska Stadsförbundets styrelse framgår, för sådana nöjen, varom nu är

fråga, i själva verket hava upptagits under de första åren av förordningens

giltighetstid, utan att några verkningar av antytt slag försports.

Jag anser sålunda, att sådan ändring bör ske i förevarande förordning,

att alla slags tivoli- och marknadsnöjen, för vilka särskild avgift

upptages, komma att bliva föremål för nöjesbeskattning. I motsats

till vad som gäller angående de i förordningens 1 § uppräknade nöjesauordningarna

— utom danstillställningar och dylikt, med vilka ifrågavarande

tivoli- och marknadsnöjen icke äro jämförbara — upptages vid sistnämnda

slag av anordningar betalningen i allmänhet icke i form av inträdesavgift

utan såsom en efter omfattningen av deltagandet beräknad avgift,

exempelvis med visst belopp för varje tur med en karusell, för varje serie

skott på en skjutbana och så vidare. De nöjesanordningar, angående vilka

uttryckliga bestämmelser nu skulle vara erforderliga, synas därför kunna

sammanfattas såsom hållande av karusell, skjutbana, rutschbana, ringkastning

samt andra liknande marknads- och tivolinöjen, i vilka allmänheten

äger deltaga mot erläggande av en efter omfattningen av deltagandet

beräknad avgift. Såsom ett särskilt mom. g) i 1 § torde böra

upptagas en grupp nöjestillställningar, så betecknad som nu sagts.

Denna grupp lärer, såsom förut antytts, på grund av sättet för avgiftens

upptagande i allmänhet bliva beskattad enligt bestämmelserna i 5 § och

synes böra bliva underkastad den högre av där förekommande beskattningsgrader,

motsvarande 20 procent av bruttoavgifterna. Någon ändring i

dylikt syfte erfordras icke i 5 §. I de fall, då biljett eller annat dylikt

bevis utlämnas, torde ifrågavarande slag av nöjestillställningar böra

hänföras till den grupp, som beskattas enligt de förut återgivna bestämmelserna

i 3 § 3), och bör för sådant ändamål tillägg göras i nämnda

moment. Emellertid lärer härvid böra beaktas, vad tivoliägarna anfört

därom att med de låga biljettpris, som förekomma vid dessa nöjestillställningar,

den nuvarande lägsta skattesatsen av 5 öre för varje biljett

kan komma att drabba alltför hårt. Det synes mig därför, att skattesatsen

för biljetter, vilkas pris är högst 10 öre, bör bestämmas till 2

öre för var bil jett. Härav föranledd ändring torde böra vidtagas i 3 §.

Enligt stadgande i 2 § 2 mom. skall nöjesskatt utgå enligt de i

förordningen meddelade bestämmelser utom i de fäll, då kommun, där

nöjesskatt är beslutad, för visst fall eller beträffande vissa slag av tillställningar

medgiver befrielse från skatt. Det synes alltså vara klart,

att nu ifrågavarande nöjesanordningar skola i de kommuner, där nöjesskatt

finnes införd, från dagen för förordningens ikraftträdande vara

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 144.

9

underkastade beskattning, därest de ej genom uttryckligt kommunalt

beslut undantagas därifrån.

Tiden för de nya bestämmelsernas ikraftträdande synes lämpligen

kunna fastställas till den 1 augusti 1922.

Föredraganden uppläser härefter ett inom finansdepartementet utarbetat

förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ i förordningen

den 30 maj 1919 om rätt för kommun att upptaga särskild

avgift vid vissa offentliga nöjestillställningar samt hemställer, att Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen att antaga berörda förslag.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna

bifall och förordnar, att proposition av den lydelse,

bil. litt. vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas

till riksdagen.

Ur protokollet:

Giga Gjorlof.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand.

124 käft. (Nr. 144)

o

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1922:121 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ i förordningen den 30 maj 1919 om r s. 2 i texten
  2. BevU 1922:26 Betänkande, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ i förordningen den 30 maj 1919 om rätt för komm s. 1 i texten