Angående införselmonopol jämte fastställande av högsta pris å socker
1922-03-21 · 19 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 17 av 19 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1922:178, Angående införselmonopol jämte fastställande av högsta pris å socker
Dokumentets text
Kung!. Mnj:ts proposition Nr 178.
1
Nr 178.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående införselmonopol
jämte fastställande av högsta pris å socker; given Stockholms
slott den 21 mars 1922.
Kungl. Magt vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, föreslå
riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen
föredragande departementschefen hemställt,
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Herres och Konungs frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Sven Linders.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 21 mars 1922.
Närvarande:
Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson.
åkerman, Linders, Schlyter, Örne.
Departementschefen, statsrådet Linders anför.
På förslag av Kungl Magt hava vid lagtima riksdagarna ett vart
av åren 1917 — 1921 åtgärder vidtagits i syfte att genom en tillräckligt
omfattande inhemsk betodling säkerställa tillgången å socker för nästföljande
konsumtionsår, varmed avsågs en tidrymd från och med den
1 november det ena året till den 1 november nästa år. I enlighet med
Bihang Ull riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 151 höft. (Nr 178.) 1
2
Kanyl. Maj:ts proposition Nr 178.
statsmakternas härutinnan fattade beslut hava de båda inhemska sockerbolagen,
svenska sockerfabriksaktiebolaget och mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolag,
beretts vissa förmåner mot det att de tillförsäkrat
betodlarna viss bestämd betalning för av dem odlade betor. Statsmakternas
beslut åren 1919, 1920 och 1921 innefattade sålunda, bland
annat, att staten enligt vissa grunder och inom vissa gränser iklädde
sig garanti för bolagens kostnader för inköp och förädling av respektive
års betskörd.
1919 års beslut.
Då denna senast nämnda form för tryggandet av den inhemska betodlingen
och sockertillgången första gången kom till användning, alltså vid
1919 års lagtima riksdag, hade beslutet den innebörd, att — under förutsättning
att de båda sockerbolagen förbunde sig att till odlare av sockerbetor
för deras räkning under 1919 utbetala ersättning i huvudsaklig
överensstämmelse med av dåvarande chefen för jordbruksdepartementet
förordade, riksdagen uuderställda grunder — staten gent emot bolagen
iklädde sig garanti''för sådana av Kungl. Maj:t godkända kostnader för
inköp av 1919 års betskörd och dennas förädling, som möjligen icke
täcktes av härför av vederbörande bolag på förhand mot redovisningsskyldighet
uppburna medel, däri inbegripen viss särskild skattelindring,
och som icke heller kunde uttagas vid det framställda sockrets försäljning.
Den sålunda beslutade formen av statsgaranti gjorde det emellertid
nödvändigt för staten att kunna reglera sockerimporten och det
inhemska sockerpriset under den tid, garantin avsåg. 1 proposition
den 16 maj 1919, nr 405, föreslog Kungl. Maj:t därför riksdagen
införande av införselmonopol å socker under garantitiden. Föredragande
departementschefen erinrade om, att, när den med stöd av förfoganderättslagen
anordnade statliga regleringen av sockerkonsumtionen komme
att upphöra och försäljningen av importerat socker bleve fri, det kunde
inträffa, att det sålunda importerade sockret kunde försäljas till billigare
pris än det, vilket det svenska sockret måste betinga för att icke till
följd av statsgarantin till sockerbolagen stor förlust skulle åsamkas
statsverket. Det framstode på grund härav såsom eu av nödig försiktighet
förestavad åtgärd, att staten ägde i sin hand ett medel att under
dylika förhållanden reglera importen av och därmed de inhemska prisen
å socker. Då behovet av ett dylikt importmonopol betingades av de
gjorda utfästelserna till sockerbolagen, vilka hänförde sig till iuköp och
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition Nr 178. .‘t
förädling av 1919 åra betskörd, behövde monopol rätten icke gälla längre
än till och med den 31 oktober 1920.
Riksdagen lämnade i skrivelse, nr 362, det i sistnämnda proposition
begärda bemyndigandet för Kungl. Maj:t att, därest Kungl. Maj:t
funne omständigheterna så påkalla, för tid, som Kungl. Maj:t bestämde,
dock ej längre än till och med den 31 oktober 1920, föreskriva, att
införsel till riket av socker icke finge äga rum av annan än staten eller
den eller dem, åt vilken eller vilka Kungl. Maj:t överläte sådan rätt,
och skulle Kungl. Maj:t äga att i varje fall stadga de villkor för sådan
överlåtelse, som kunde finnas erforderliga. Den 16 juli 1919 utfärdade
Kungl. Maj:t förordning (nr 435) angående införselmonopol å socker.
Den 26 juli 1919 träffades avtal med svenska sockerfabriksaktiebolaget
om utövande till och med den 31 oktober 1920 av importmonopolet.
I detta avtal bestämdes, att fråga om import av socker skulle underställas
Kungl. Maj:ts prövning samt att staten iklädde sig garanti för
sådana av Kungl. Maj:t godkända kostnader för av bolaget på Kungl.
Maj:ts anmodan verkställd import och förädling av utländskt socker,
som icke kunde uttagas vid sockrets försäljning.
Under avtalstiden har bolaget med anledning av detta avtal importerat
tillhopa 60,000 ton socker. Att importen blev så betydande sammanhängde
med den efter sockerransoneringens upphävande osedvanligt
stora efterfrågan å socker.
1920 års beslut.
Jämlikt beslut vid 1920 års riksdag åtog sig staten under enahanda
förutsättning som 1919 förnyad garanti gent emot sockerbolagen, nämligen
för sådana av Kungl. Maj:t godkända kostnader för inköp av 1920 års
betskörd och dennas förädling, som icke täcktes av härför av vederbörande
bolag på förhand mot redovisningsskyldighet uppburna medel
och som icke heller kunde uttag is vid det framställda sockrets försäljning.
En följd av den nya garantin var, att det vid 1919 års riksdag meddelade
bemyndigandet för Kungl. Maj:t att föreskriva om importmonopol
å socker måste förlängas att gälla även under den nya garantitiden.
Sedan riksdagen i skrivelse den 10 april 1920, nr 124," medgivit dylik
förlängning, utfärdade Kungl. Maj:t. den 22 oktober 1920 förordning
(nr 690) om fortsatt tillämpning tillsvidare till och med den 31 oktober
1921 av förordningen den 16 juli 1919 (nr 435) angående införselmonopol
å socker.
Svenska sockerfabriksaktiebolagets rätt, jämlikt ovan nämnda över
-
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 178.
enskommelse den 2G juli 1919, till utövande av importmonopolet å socker
hade upphört den 31 oktober 1920 och någon överenskommelse med
bolaget om fortsatt utövande av sagda monopol ansågs icke erforderlig.
Jag vill emellertid erinra om, att tillstånd till import av socker i
särskilda fall meddelats även efter den 31 oktober 1920, nämligen till
industriföretag, som förarbeta socker och äro utsatta för utländsk
konkurrens.
1921 års beslut.
Den 25 februari 1921 fattade Kungl. Maj:t beslut om avlåtande
till riksdagen av propositioner, nr 101, angående viss garanti åt sockerbolagen
för inköp och förädling jämväl av 1921 års betskörd samt, nr
102, angående införselmonopol jämte fastställande av högsta pris å socker.
Vid ärendets föredragning yttrade dåvarande departementschefen, bland
annat, följande.
Under förutsättning att sockerbolagen förbunde sig utgiva ersättning till betodlarna
med 7 kronor 25 öre vid höstleverans och med 7 kronor 75 öre vid vinterleverans,
allt per deciton betor vid en sockerhalt av 16 procent, torde staten böra
gent emot bolagen ikläda sig garanti för kostnaderna för inköp av 1921 års betskörd
och dennas förädling i överensstämmelse med 1920 års anordning, dock torde
för att begränsa statens ansvarighet böra bestämmas, att garantin beträffande betodlingen
under 1921 för svenska sockerfabriksaktiebolaget icke finge gälla större
betareal än 42,000 hektar, eller samma areal, som varit avsedd 1920.
Bolagen borde även i fortsättningen vara redovisningsskyldiga för de inkomster,
de under garantitiden erhölle genom sockrets försäljning. Liksom 1919 och 1920
borde garantin omfatta allenast av Kungl. Maj:t godkända kostnader för betskörd ens
inköp och förädling. Denna bestämmelse gå ve Kungl. Maj:t erforderlig befogenhet
att i lämplig befunnen ordning verkställa granskning av bolagens ekonomiska förvaltning,
en granskning, som vid dåvarande tidpunkt genom särskilt tillkallade sakkunniga
påginge angående sockerbolagens ekonomiska verksamhet för den dittills
gångna garantitiden.
För att säkerställa staten mot utgifter på grund av garantin måste bolagen
beredas möjlighet att för sin vara erhålla ett pris, som täckte produktionskostnaderna
och möjliggjorde av Kungl. Maj:t godkänd förräntning av bolagens aktiekapital.
Härför erfordrades ett fortsatt utestängande av konkurrens med det vid dåvarande
tidpunkt billigare utländska sockret. Införselmonopol å socker vore alltså nödvändigt
även i fortsättningen. Det då gällande bemyndigandet beträffande importmonopol
gällde emellertid icke längre än till och med den 31 oktober 1921. En följd av
den nya garantin torde därför böra bliva, att riksdagens medgivande utverkades
till monopolets förlängning under garantitiden.
Det statliga reglerandet av prissättningen å socker borde emellertid icke
inskränka sig allenast till att tillförsäkra bolagen ett sockerpris, tillräckligt högt
att säkerställa staten mot utgift på grund av statens garantiförpliktelse. Då staten
genom det till följd härav erforderliga importmonopolet befriat bolagen från kon
-
Kanyl. Maj:Is proposition Nr 178. 5
kuirens, hade staten skyldighet bevaka, att sockerpriset för konsumenterna ej bleve
högre än soin ovillkorligen erfordrades för vinnande av det med garantin avsedda
syftet. Detta hade dittills skett genom bestämmande av maximipris med stöd av
maximlprislagen. Ett dylikt förfärande kunde emellertid icke längre grundas å de
skal, som uppburit den dittillsvarande, den 28 februari 1921 utlöpande maximiprislagen.
Befogenhet att med ansvarspåföljd för överträdelse bestämma högsta pris
vid försäljning av socker borde sålunda i annan form beredas Kungl. Maj:t. Då
dylik befogenhet borde finnas under samma tid, införselmonopol å socker gällde,
vore det nödvändigt, att riksdagens medverkan härtill utverkades i samband med
fragan om importmonopolet.
I nyssnämnda till 1921 års riksdag avlåtna propositioner föreslooKungl.
Maj:t riksdagen
i propositionen nr 101, att medgiva, att — under förutsättning
att svenska sockerfabriksaktiebolaget och mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolag
förbunde sig att till odlare av sockerbetor för deras
räkning under 1921 utbetala ersättning i huvudsaklig överensstämmelse
•med av chefen för jordbruksdepartementet i statsrådsprotokollet förordade
grunder staten måtte gent emot bemälda bolag ikläda sig
garanti för sådana av Kungl. Maj:t godkända kostnader för inköp av
1921 års betskörd och dennas förädling, som icke täcktes av härför av
vederbörande bolag på förhand mot redovisningsskyldighet uppburna
medel och som icke heller kunde uttagas vid det framställda sockrets
försäljning, samt
i propositionen nr 102, att antaga ett såsom bilaga till propositionen
fogat förslag till förordning angående införselmonopol jämte fastställande
av högsta pris å socker, ävensom medgiva Kungl. Maj:t befogenhet
att, därest förhallandena skulle därtill föranleda, upphäva förordningen
före den 31 oktober 1922.
Med anledning av dessa propositioner väcktes i riksdagens andra
kammare två motioner, nr 272 och 273, vari hemställdes, i den förstnämnda,
att riksdagen måtte bifalla ovan nämnda proposition nr 101
angående viss garanti åt sockerbolagen med den ändringen, att betpriset
vid höstlevei ans fastställdes till 5 kronor 80 öre och vid vinterleverans till
6 kronor 30 öre, allt per deciton betor vid en sockerhalt av 16 procent,
samt att riksdagen måtte uttala, att sådan garanti, som avsåges i propositionen,
icke borde ifrågakomma för sockerbetor skördade efter 1921,
samt i den senare motionen, att riksdagen med anledning av propositionen
nr 102 angående införselmonopol jämte fastställande av högsta
pris å socker matte besluta, att, vid åsättande av högsta pris å socker,
hänsyn skulle tagas därtill, att i »sådana av Kungl. Maj:t godkända
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 178.
kostnader för inköp av 1921 års betskörd och dennas förädling» icke
finge medräknas högre vinstutdelning på vederbörande sockerfabriksaktiebolags
aktiekapital än fem procent.
Jordbruksutskottet, dit propositionen nr 101 och motionen nr 272
remitterades, förklarade sig dela motionärens uppfattning, att, därest av
någon anledning statens medverkan till den inhemska sockerproduktionens
stödjande framdeles skulle anses böra ifrågakomma, denna borde
beredas i annan form än genom statsgaranti, samt föreslog, att betpriset
måtte bestämmas till 6 kronor 50 öre per deciton vid höstleverans
och 7 kronor per deciton vid vinterleverans, allt vid en sockerhalt av 16
procent.
Propositionen nr 102 och motionen nr 273 hänvisades till bevillningsutskottet,
som hemställde om bifall till det i propositionen framställda
förslag men uttalade sin förväntan, att Kungl. Maj:t komme att med
synnerlig noggrannhet pröva vederbörande sockerfabriksaktiebolags samtliga
driftkostnader, och förutsatte, att Kungl. Maj:t därvid icke komme
att godkänna högre utdelning å bolagens aktiekapital än efter fem procent.
Såväl jordbruksutskottets som bevillningsutskottets hemställanden
och uttalanden godkändes av riksdagen, som i skrivelser den 15 mars
1921, nr 86, respektive den 22 mars 1921, nr 98, anmälde sina i ärendet
fattade beslut. I
I överensstämmelse med riksdagens sålunda fattade beslut utfärdade
Kungl. Maj:t den 24 mars 1921 förordning (nr 121) angående införselmonopol
jämte fastställande av högsta pris å socker. Med stöd av denna
förordning, samt efter det förslag till prissättning å socker upprättats
av de jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 14 januari 1921 tillkallade
sockersakkunniga, utfärdades den 29 april 1921 förordning (nr
174) angående maximipris å socker. De däri fastställda maximiprisen
utgjorde för de viktigaste sockersorterna, bitsocker och krossad melis,
1 krona 45 öre, respektive 1 krona 25 öre, allt per kilogram vid försäljning
i annan ordning än direkt till allmänheten i öppen bod, där
priset sattes 12 öre högre. Vad införselmonopolet angår, så har samma
princip tillämpats, som under konsumtionsåret 1920—21, nämligen att
medgivande till sockerimport beviljats endast vissa industriföretag, som
i sin tillverkning använda socker och äro utsatta för utländsk konkurrens.
Kanyl. Maj:Is proposition Nr 178.
7
Socker sakkunnig a.
ör utredning ;iv förhållanden i samband med den inhemska sockerpioduktionen
och soekerkonsumtionen hava under de senare åren vid
åtskilliga tillfällen tillkallats sakkunniga personer.
Den utredning, som föregick forenämnda propositioner till 1921
års. riksdag, utfördes sålunda av sakkunniga, tillkallade jämlikt Kungl.
Maj.ts bemyndigande den 14 januari 1921. 1 dessa sakkunnigas upp
drag
ingick jämväl att med anledning av de statsgarantier, som lämnats
för kostnaden för inköp och förädling av betskörden åren 1919 och
1920 ävensom för sockerimporten jämlikt ovannämnda avtal den 26 juli
1919, företaga granskning av sockerbolagens verksamhet under den tid,
garantierna avsåge.
I skrivelse den 14 juni 1921 anmälde de i januari 1921 tillsatta
sakkunniga, att de verkställt dem anbefalld granskning av de båda
sockerbolagens räkenskaper i anledning: av de lämnade stat sgarantierna
för kostnaderna för inköp och förädling av betskörd år 1919 och
1920. I skrivelsen meddelade de sakkunniga eu sammanfattning av
resultatet, vartill de sakkunniga vid granskningen kommit, varjämte de
sakkunniga i särskild promemoria till chefen för jordbruksdepartementet
redogjorde för detaljerna av granskningsarbetet, som huvudsakligen hänförde
sig till räkenskapsåret 1919—20.
Av skrivelsen och promemorian framgick, att prövningen av viss
del av svenska sockerfabriksaktiebolagets räkenskaper för räkenskapsåret
1919—20 måst uppskjutas samt att de sakkunniga ansett, att med
godkännande av mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolags kostnader
för året 1919—20 borde anstå. Granskning av bolagens kostnader under
produktionsåret 1920 — 21 borde åvägabringas så snart ske kunde efter det
bolagens bokslut förelåge och i samband med prövning av frågan om
pris å socker av 1921 års betor.
Vid ärendets föredragning den 22 juni 1921 förordnade Kungl.
Maj:t, att utdrag av såväl de sakkunnigas förberörda skrivelse som den
av dem avgivna promemorian skulle i vederbörliga delar delgivas sockerbolagen
för kännedom och iakttagande.
. Den 21 oktober 1921 anhöll jag om Kungl. Maj:ts bemyndigande
att tillkalla tre nya sakkunniga. Sedan jag därvid meddelat, att bolagens
bokslut för räkenskapsåret 1920—21 vore färdiga samt tiden alltså inne
för fortsatt granskning av bolagens verksamhet, anförde jag vidare.
t hm''1 sammanhang med granskningen av räkenskaperna för året 1920—21 borde
fullföljas den icke avslutade granskningen av bolagens verksamhet under garanti
-
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 178.
tiden intill bokslutet sommaren 1920. I sinom tid erfordrades ock granskning jämväl
för den återstående delen av garantitiden.
Sedan årets sockerbetsskörd i det närmaste avslutats, torde utredning böra
igångsättas angående det lägsta sockerpris, som bolagen behövde tillförsäkras, för
att kostnaderna för inköp av 1921 års betskörd kunde täckas utan förlust för statsverket
på grund av den lämnade garantin.
I sammanhang därmed borde jämväl undersökas, huruvida för statsgarantiernas
avveckling utan dylik förlust erfordrades åtgärder av statsmakterna utöver
redan vidtagna. Ovannämnda av riksdagen i dess skrivelse nr 86 år ^1921 åberopade,
av jordbruksutskottet gjorda uttalanden angående statsmakternas åtgöranden
med avseende å sockerproduktionen borde därvid givetvis beaktas. Nu gällande
införselmonopol och prisreglering, som vore en följd av statsgarantin, borde således
ej utan tvingande skäl förlängas. I det nuvarande genom den osedvanligt rika
sockerbetsskörden uppkomna, av riksdagen helt visst ej förutsedda läget torde emellertid
vid undersökning av förefintliga möjligheter att utan förlust avveckla statsgarantierna
icke från omprövning helt uteslutas frågan om någon tids förlängning
av import- och prisreglering. Därest för avveckling utan förlust ytterligare statsåtgärder
befunnes erforderliga, borde förslag därom utarbetas i god tid för deras
framläggande för 1922 års riksdag.
Sedan det sålunda äskade bemyndigandet lämnats, tillkallade jag
såsom sakkunniga ledamöterna av riksdagens första kammare, numera
landshövdingen A. W. T. von Sneidern och fabriksidkaren Gustaf Boman
ävensom direktören Karl Eriksson.
Sockersakkunnigas förslag i december 1921.
Dessa sakkunniga avgåvo den 14 december 1921 utlåtande rörande,
bland annat, den del av deras uppdrag, som avsåge undersökning av förefintliga
möjligheter att utan förlust för staten avveckla statsgarantierna till
de båda sockerbolagen. De föreslogo i detta utlåtande, att för riksdagen
måtte framläggas förslag, att förordningen den 24 mars 1921 (nr 121)
angående införselmonopol jämte fastställande av högsta pris å socker
måtte förlängas att gälla till den 1 juli 1923, samt att den ändring av
förordningen omedelbart måtte få vidtagas, att ur denna utginge bestämmelsen
om resandes rätt att till landet införa 5 kilogram socker.
Till stöd för förslaget om förordningens förlängning anförde de
sakkunniga i huvudsak följande.
I enlighet med verkställda beräkningar komme en högst betydande kvantitet
socker — cirka 60,000 ton raffinad — för vars produktionskostnader staten iklätt
sig garanti, att ligga osåld, då statens möjlighet att utöva kontroll över sockerprisen
upphörde den 31 oktober 1922 vid utlöpandet av giltighetstiden för förordningen den
24 mars 1921 (nr 121) angående införselmonopol jämte fastställande av högsta pris
å socker. Under förutsättning av ovillkorligt upphörande den 31 oktober 1922 av
opaginerad Kontrollera mot PDF
A''inif/l. Moj:ls proposition Nr 17H.
It
annan statens kontroll över sockerpris än den, som gällande tull ä socker av 10 öre
per kilogram inneburo, och under den givna förutsättningen, att staten borde skyddas
för varje risk av ekonomisk uppoffring för sockergarantierna, måste under tiden före
den 31 oktober 1922 ett sådant pris å försålt socker uttagas, att därmed med säkerhet
komme att täckas eventuella förluster vid försäljningen i konkurrens med utländskt
socker av det den 31 oktober 1922 kvarliggande sockerlagret.
Den svenska sockertillverkningen arbetade fortfarande med höga produktionskostnader,
under det priset å den utländska sockermarknaden undergått
katastrofala fall. Medan priset å utländskt socker i maj 1920 var kronor 2.no
per kilogram och ännu i februari 1921 kronor 1.25, skulle utländskt socker nu
kunna köpas i .Sverige till ett partipris av ungefär 60 öre pr kilogram, tull, accis
och mottagningskostnader inberäknade ett pris, som vida understege de nuvarande
produktionskostnaderna för svenskt socker. Komme detta låga pris å utländskt
socker att kvarstå hösten 1922 — och därmed måste man givetvis för säkerhetens
skull räkna — måste det den 31 oktober 1922 kvarliggande lagret av svenskt
socker av 1M21 års skörd försäljas till detta förlustbringande pris för att kunna
finna köpare vid konkurrens med det utländska sockret. Det nuvarande maximipriset
för svenskt socker läge visserligen ej obetydligt över de nuvarande produktionskostnaderna,
varför den beräknade förlusten vid försäljningen av lagerbehållningen
den 31 oktober 1922 till större delen täcktes, om det överpris, som nu
utginge för svenskt socker, uttoges under hela konsumtionsåret. De kalkyler, som av
svenska sockerfabriksaktiebolaget uppgjorts över bolagets verksamhet under hela konsumtionsåret
och vilka vore uppgjorda under förutsättning, att nuvarande maximipris
å socker uttoges till den 31 oktober 1922 och med lager behållningen av socker upptagen
till pris — försäljningskostnaderna även beräknade — som möjliggjorde konkurrens
med utländskt socker till dess nuvarande pris, visade emellertid en bolagets fordran
av staten på grund av sockergarantin. Det mellansvenska bolaget, som haft rätt uttaga
samma sockerpriser som det stora bolaget, men som ej ombesörjt några av de
förlustbringande sockerimporterna under kristiden, uppvisade däremot en mindre skuld
till staten. Dessa kalkyler över bolagens blivande verksamhet innehölle givetvis åtskilliga
osäkra faktorer, som dock kunde verka i både den ena och den andra riktningen.
Så vore exempelvis ej omöjligt, att på grund av rådande depression sockerkonsumtionen
under 1922 komme att ytterligare nedgå och komma under den beräknade
kvantiteten, varigenom det den 31 oktober 1922 kvarliggande sockerlagret och
av dettas försäljning föranledda förluster komme att ytterligare ökas. Å andra
sidan vore ingalunda uteslutet, att efter avslutad granskning av bolagens verksamhet
under tiden för sockergarantierna Kungl. Maj:t kunde finna skäligt att icke
godkänna vissa av bolagen havda eller beräknade kostnader, varigenom åter statens
ställning till bolagen skulle förbättras. Ställningen vore emellertid så pass oviss,
att sakkunniga, i händelse ingen annan utväg funnes, skulle anse sig förpliktade att
föreslå en förhöjning av nuvarande sockerpriser, för att staten skulle undgå varje risk
för förlust på statsgarantin. En förhöjning av nuvarande priser ansåge emellertid
sakkunniga både motbjudande och olämplig. Det kunde ej anses skäligt, att detta konsumtionsårs
konsumenter skulle belastas med sockerpris vida över produktionskostnaderna,
under det att socker av samma skörd och framställt till samma kostnad under
en avsevärd tid av nästa konsumtionsår skulle försäljas till priser, betydligt under
produktionskostnaderna. En åtgärd, varigenom sockerprisen även efter den 31
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 151 höft. (Nr 178.) 2
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 178.
oktober 1922 kunde hållas uppe, ansåge de sakkunniga därför vara att förorda. Då de
sakkunniga ej ansåge, att en tillfällig förhöjning av soekertullen vore att förorda,
funne de sakkunniga den lämpligaste åtgärden vara att förlänga tiden för införselmonopolet.
Denna utväg syntes också vara den naturliga. Sockergarantin kunde
ej sägas upphöra, förrän allt socker, framställt av 1921 års betskörd, vore försålt.
Staten borde därför, så länge statens förpliktelser till bolagen ej vore till fullo avvecklade,
bibehållas vid det avgörande inflytandet över sockerprisen och den inländska
sockermarknaden, som gällande förordning om importmonopol och högsta
pris å socker skänkte. Angående tiden för importmonopolförordningens fortsatta
giltighet kunde denna visserligen sättas jämförelsevis kort, men då i förordningen
inginge bestämmelsen, att Kungl. Maj:t när som helst kunde upphäva monopolet —
en bestämmelse, som givetvis borde bibehållas —, syntes ingen olägenhet vara förenad
med att låta förordningen gälla exempelvis till slutet av nästa finansår, d. v. s.
den 1 juli 1923. Kungl Maj:t ägde då i sin hand att avveckla statsgarantin på
sätt, som då kunde befinnas lämpligast, antingen genom att låta d^t högre priset
uttagas, ända tills en stor prissänkning på en gång företoges eller genom gradvisa
prissänkningar. Den förra utvägen gåve möjlighet att tidigare upphäva införselmonopolet,
men kunde tilläventyrs möta betänkligheter ur handelssynpunkt. Beträffande
de förestående prissänkningarna ville de sakkunniga i detta sammanhang
uttala, att handelsvärlden borde i god tid underrättas om, när sänkningarna komme
att företagas, och ansåge de sakkunniga, att, med undantag av en mindre prisjustering
den 1 nästkommande januari, ingen sänkning borde företagas, förrän de
sakkunniga nästa höst blivit i tillfälle taga del av bolagens bokslut för räkenskapsåret
1921-22.
I särskild promemoria den 14 december 1921 till chefen för jordbruksdepartementet
gjorde de sakkunniga därjämte framställning om
vidtagande av vissa ändringar i gällande maximipris å socker. Framställningen
var huvudsakligen föranledd av behovet att ernå en förbättrad
inbördes relation mellan prisen å bitsocker och å toppsocker,
vilken senare s ckersort i samband med den s. k. nödfallsraffineringens
borttagande ånyo förts i marknaden under senaste delen av 1921.
Beslut med anledning av sockersakkunnigas förslag i december 1921.
Sakkunnigas sist nämnda förslag föranledde Kungl. Maj:t att den
22 december 1921 utfärda kungörelse (nr 735) om ändrad lydelse av § 1
i förordningen den 29 april 1921 (nr 174) angående maximipris å socker,
varigenom prisat å toppsocker från och med den 1 januari 1922 höjdes
med 10 öre per kilogram, medan prisen å övriga sockersorter.bibehöllos.
Den 31 december 1921 anmälde jag de sakkunnigas skrivelse angående
avvecklingen av de till sockerbolagen lämnade statsgarantierna
och anförde därvid bland annat följande.
De sakkunnigas arbete hade ej fortskridit så långt, att sockerbolagens räkenskaper
för det räkenskapsår, som slutade under sommaren 1921, blivit slutligen
11
Kund!. Maj:ts proposition Nr 178.
granskade. Ej heller både av sockerbolagen upprättade produktionskostnadskalkylor
för innevarande konsumtionsår vant föremål för dylik granskning. Då
jag ansåg det vara i hög grad önskvärt, att granskning i dessa avseenden vore
slutförd och med stöd därav statens förpliktelse på grund av garantierna kunde
något så när beräknas, innan frågan om förlängning av importmonopolet och prisregleringen
företoges till avgörande, ansåg jag mig icke för det dåvarande böra
förelägga Kung!. Maj:t denna fråga. Såsom av uppdraget till de sakkunniga framginge,
torde dylik förlängning icke böra ifrågakomma, därest det visade sig möjligt
att på annat sätt avveckla garantierna utan förlust för staten.
Med anledning av de sakkunnigas förenämnda förslag om ändring
av importmonopolförordningen beslöt Kungl. Maj t, i enlighet med min
hemställan, att därom avlåta proposition till riksdagen. Sedan denna proposition,
nr 9, blivit av riksdagen, jämlikt dess skrivelse nr 21, bifallen,
har kungörelse om ändringen utfärdats den 17 februari 1922, nr 43.
Förslag av svenska sockerfabriksaktiebolaget.
I skrivelse den 19 januari 1922 till chefen för jordbruksdepartementet
har svenska sockerfabriksaktiebolaget framlagt ett förslag till
sockergarantiernas avveckling genom viss ändring av sockerskatten.
Bolaget anför härom följande.
Bolaget delade tillfullo sakkunnigas uppfattning om olämpligheten av
att höja sockerprisen. Mest önskvärt hade givetvis varit, både att sockergarantin
kunnat avvecklas i och med utgången av innevarande konsumtionsår och
att importmonopol och maximering av sockerprisen icke därefter behövt prolongeras.
Det förra önskemålet torde icke kunna ske på grund av det stora överskottet
å socker. Vad åter anginge importmonopolet och maximipris å socker, kunde
en slutreglering av statsgarantin genomföras dem förutan.
En fullt naturlig och för ändamålet lika verksam åtgärd för täckande av
statens skuld på grund av garantin för överskottslagret som ett importmonopol
med maximipris syntes bolaget vara att från och med den 1 november 1922 höja
sockerskatten, vilken skattehöjning kunde tillgodoföras bolaget i form av en motsvarande
skattelindring på sätt förut skett dels under många år såsom subvention
till mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolag och dels tidvis under kristiden till
bägge bolagen. Mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolag komme nu uppenbarligen
icke att behöva delaktighet i en sådan lindring. Så snart genom denna skattelindring^
statsgarantin till svenska sockerfabriksaktiebolaget blivit helt utjämnad,
borde Kungl. Maj:t givetvis äga befogenhet att förordna om dess upphörande. Huruvida
samtidigt därmed själva skattehöjningen skulle upphävas, bleve beroende av
huruvida ur andra statliga intressen densamma borde fortfara eller icke.
Genom detta sätt för en höjning av sockerpriset och i sammanhang därmed
en till sockerbolaget inflytande höjning av sockerskatten kunde samma belopp för
statsgarantins täckning vid sockerförsäljningen inflyta, som de sakkunniga beräknat
böra uttagas genom importmonopol och maximipris, och därjämte vunnes, att socker
-
12
Kungl. Maj:ts proposition Nr 178.
handeln vid tiden för upphörandet av förordningen den 21 mars 1921 omedelbart
ställdes i ett riktigt förhållande till världsmarknaden och ett upprätthållande av
införselmonopolet med maximipris bleve obehövligt. En sådan skattehöjning skulle
dessutom på den konsumerande allmänheten icke komma att verka som en höjning
av förut utgående sockerpris, då detta i alla fall genom prisets anpassning efter
världsmarknaden vid samma tidpunkt måste komma att högst avsevärt sjunka och
denna sänkning alltså allenast bleve lika mycket mindre som höjningen av sockerskatten.
Huru stor höjning av sockerskatten, som skulle erfordras, därest förestående
förslag genomfördes, berodde givetvis på, huru snabbt man skulle önska statsgarantins
slutavveckling.
Genom det här framlagda förslaget vunnes också, att avvecklingen av statens
garanti till det ena sockerbolaget kunde ske oberoende av garantins avveckling
med det andra.
Då de sockersakkunniga föresloge gradvisa prissänkningar, om vilka handelsvärlden
skulle i god tid underrättas, kunde bolaget icke dela deras uppfattning.
Sådana skulle uppenbarligen fördröja slutförsäljningen av överskottslagret och föranleda,
att sockeruttagningarna under tiden ständigt komme att fortgå språngvis,
så att mellan varje sådan sänkning uttagning av socker skulle ske endast i första
delen av en prisperiod för att alldeles utebliva i senare delen av densamma. Aven
om det prisfall, som förr eller senare vid en allmänt känd tidpunkt måste inträffa
vid övergången från ett genom statsåtgärder upprätthållet högt pris till de av
världsmarknaden betingade lägre pris, skulle — på en gång genomfört — bliva
högst avsevärt, funne bolaget detta ur handelns synpunkt vara att högeligen föredraga
framför de gradvisa prissänkningar, som de sockersakkunniga föresloge.
Detta förslag torde sannolikt också hava haft sin grund i det naturliga antagandet
hos de sockersakkunniga,, att överskottslagret vid konsumtionsårets slut skulle bliva
mindre än vad bolaget numera måste antaga.
Sockersakkunnigas förslag i mars 1922.
Sockersakkunniga kava nu i skrivelse den 9 mars 1922 inkommit
med ett nytt utlåtande i ämnet, däri de förnyat sin hemställan om förlängning
till den 1 juli 1923 av förordningen angående införselmonopol
jämte fastställande av högsta pris å socker. Utlåtandet är av följande
innehåll.
Omfattningen och resultatet av sakkunnigas hittills avslutade granskning.
Sedan sakkunnigas ovan berörda utlåtande avlämnats, hade sakkunniga fortsatt
och fullföljt granskningen av de båda sockerbolagens verksamhet och räkenskaper
intill utgången av sist avslutade räkenskapsår eller den 1 augusti 1921
för svenska soekerfabriksaktiebolaget och den 1 juli 1921 för mellersta Sveriges
sockerfabriksaktiebolag.
För detaljgranskning och insamlande av material hade sakkunniga biträtts
av auktoriserade revisorn H. Egnell, som verkställt dylik granskning av räkenskaperna
dels å bolagens huvudkontor och dels vid vederbörande fabriker.
Sakkunnigas granskning, som sålunda omfattade bolagens räkenskaper för
Kanot. Maj.ts proposition Nr 178.
13
året 1920—21 i sin helhet och för året 1919—20 i de delar, där slutligt godkännande
på grund av hemställan den 14 juni 1921 av 1921 års sockersakkunniga
ännu ej lämnats, hade givit till resultat, att sakkunniga ansåge, att statens skuld
till svenska sockerfabriksaktiebolaget, som i bolagets bokslut av den 31 juli 1921
upptoges till kronor-11.446,685: 88, i stället bordo upptagas till kronor 5,640,098: 40
samt att mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolags skuld till staten, som i bolagets
bokslut den 30 juni 1921 upptoges till kronor 2,453,980:48, i stället borde
upptagas till kronor 4,123,669: 34. Statens förpliktelser på grund av garantierna
åt sockerbolagen skulle alltså vid boksluten 1921 uppgå till kronor 1,516,429: 06.
Beräkningar för tiden efter boksluten sommaren 1921.
Vidare både sakkunniga från bolagen infordrat vissa produktionskostnadskalkyler
för tiden efter bokslutstillfället sommaren 1921. Dessa senare, som berörde
återstående del av garantitiden, måste givetvis innehålla en del mycket ovissa
faktorer, ej minst på grund av garantitidens nödtvungna förlängning i anledning av
vid konsumtionsårets slut kvarliggande stora sockerlager. Sakkunniga hade emellertid
granskat kalkylerna dels för att erhålla ledning vid bedömandet av det
sockerpris, som behövde uttagas, dels även för att erhålla en approximativ beräkning
av huru mellanhavandet mellan staten och bolagen kunde komma att gestalta
sig den 31 oktober 1922, d. v. s. den tidpunkt, då gällande införselmonopolförfattning
upphörde att gälla.
Ifrågavarande kalkyler hade avlämnats till sakkunniga från de båda bolagen
under november 1921. Sedermera hade svenska sockerfabriksaktiebolaget med ledning
av ett per den 31 januari 1922 verkställt provisoriskt bokslut den 2 mars
1922 omarbetat de av bolaget i november 1921 upprättade och avlämnade
kalkyler. I detta bolags senast avlämnade kalkyler räknades med, att nu gällande
sockerpris skulle bibehållas t. o. m. den 31 oktober 1922, att införselmonopolet
skulle upphöra att gälla samma dag samt att ett sådant pris å importerat socker
därefter komme att gälla, att kvarvarande sockerlager kunde slutförsäljas till ett
pris av 60 öre per kilogram.
Beträffande de sockerkvantiteter, varmed räknades i kalkylerna, kunde följande
anföras. Enligt uppgifter från bolagen hade 1921—22 års sockerkampanj
lämnat till resultat, att vid svenska sockerfabriksaktiebolaget erhållits 211,975 ton
och vid mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolag 22,660 ton råsocker, d. v. s.
sammanlagt 234,635 ton, av vilken råsockerkvantitet erhölles i runt tal 216,000
ton raffinad. Det förra bolaget beräknade, att — då den 1 november 1921 hos
bolaget kvarlegat socker av 1920 års skörd till en kvantitet, som täckte ungefär
en månads konsumtion — av 1921 års skörd komme att intill den 1 november
1922 försökas ungefär 116,000 ton raffinad, vadan det hos svenska sockerfabriksaktiebolaget
då inneliggande lagret skulle utgöra icke mindre än i runt tal 80,000
ton. Mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolag beräknade sin försäljning av socker
av 1921 års betor intill den 1 november 1922 till i runt tal 16,000 ton samt lagret
den 1 novemder 1922 till 4,000 ton. För det förra bolagets vidkommande beräknades
lagret den l november 1922 räcka ungefär sju månader, d. v. s. intill den
1 juni 1923; för det mindre bolaget räckte lagret ungefär ett kvartal, d. v. s. till
på nyåret 1923.
14
Kungl. Maj:ts proposition Nr 178.
Ur ovan angivna förutsättningar om bibehållande av nuvarande maximipris
å socker t. o. m. den 31 oktober 1922, upphävande samma dag av införselmonopolet
samt sådant världsmarknadspris efter denna dag. att sockerlagret kunde försäljas
till 60 öre per kilogram, beräknade nu svenska sockerfabriksaktiebolaget
i sina kalkyler, att inkomsten vid försäljningen av det socker, som erhållits av
1921 års betor, icke försloge för täckande av de av staten garanterade kostnaderna
för betornas inköp och förädling. I stället komrae bolaget till, att staten under
de nämnda förutsättningarna skulle bliva bolaget ersättningsskyldig med sammanlagt
i runt tal 22,200,000 kronor, i vilket belopp då jämväl skulle ingå statens förpliktelser
på grund av äldre garantier. För mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolag,
vars lager beräknades bliva relativt mindre och som icke haft fordran hos
utan skuld till staten på grund av äldre garantier och som icke gjort förluster å
för statens räkning gjorda importer av dyrt utländskt socker, kunde läget vid en
slutlig avräkning, med stöd av bolagets egna beräkningar, uppskattas till, att staten
finge en fordran hos bolaget på i runt tal 3,500,000 kronor.
Nu vore emellertid att märka, att vissa kostnadsposter i bolagens tidigare
bokslut ävensom i de nu föreliggande kalkylerna, även om de ur synpunkten av
bolagens strävan till företagens allt starkare konsolidering vore förklarliga, av sakkunniga
dock icke ansetts vara av den beskaffenhet, att de borde få inräknas under
statsgarantin. Från de ovan nämnda beloppen borde alltså frånräknas dylika kostnadsposter,
varigenom statens ställning till bolagen den 31 oktober 1922 bleve
den, att statens skuld till svenska sockerfabriksaktiebolaget på grund av statsgarantierna
bleve ungefär 9,700,000 kronor och statens fordran hos mellersta Sveriges
sockerfabriksaktiebolag ungefär 5,700,000 kronor. Avvecklingen av statsgarantierna
skulle alltså — om de ovan angivna förutsättningarna i alla avseenden förverkligades
— kosta statsverket ungefär fyra miljoner kronor. Men någon visshet, att kostnaden
icke komme att bliva väsentligt större funnes icke. Om sockerlagret den 31
oktober 1922, på grund av världsmarknadsprisets läge, icke kunde säljas till 60 öre
per kilogram, utan endast till exempelvis 50 öre, medförde detta, att statens ersättningsskyldighet
på grund av garantin ökades med icke mindre än ungefär
8,000,000 kronor. Och skulle till exempel sockerkonsumtionen under tiden intill den 31
oktober 1922, då nuvarande maximipris skulle bortfalla, nedgå med 10 procent under
den i kalkylerna beräknade, så åstadkomme detta en ökning i statens ersättningsplikt
med cirka 7,000,000 kronor. Samma ökning av priset å det utländska sockret
och ökning av konsumtionen ändrade ställningen till statens fördel med motsvarande
siffror. Vidare kunde tänkas, att även i andra avseenden bolagens verksamhet under
avvecklingstiden och av denna företagen granskning kunde giva anledning till väsentliga
förskjutningar i ena eller andra riktningen av nu beräknade slutresultat. .Nyss
nämnda exempel torde tydligen visa, hur svårt det vore att vid närvarande, tidpunkt
ange det slutliga resultatet i ekonomiskt hänseende av statens garanti fölen
sockerkvantitet, som icke kunde beräknas vara slutsåld förrän på* våren eller
försommaren 1923.
Behov av förlängning av statliga regleringsåtgärder.
Det anförda torde emellertid giva vid handen, att skäl icke förelåge för
staten att avhända sig ett medel för att även efter den 31 oktober 1922 reglera
sockerpriset. Införselmonopolet å socker — vilket ju strängt taget icke vore annat
än ett importförbund under garantitiden, och garantitiden upphörde ej förrän det
15
Kung!. Maj.ts proposition Nr 178.
socker, för vilket staten iklätt sig garanti, slutsålts eller särskild överenskommelse
om avvecklingen träffats med bolagen — hade tillkommit just för att skydda staten
för ekonomiska förluster under sådana eventualiteter, för vilka nyss redogjorts.
Sakkunniga ansåge sig därför böra vidhålla sin hemställan om förlängning av
gällande författning om införselmonopol jämte fastställande av högsta pris å socker.
Att ifrågasätta några nya vägar för garantins avveckling utan förlust för statsverket
— exempelvis genom höjda tullsatser å socker eller, på sätt svenska sockerfabriksaktiebolaget
föreslagit i ovan nämnda skrivelse, medelst vissa ändringar i
storleken av sockerskatten — ansåge sakkunniga icke vara lämpligt. Vad beträffade
sockermonopolets ersättande med eu rörlig sockerskål som medel i Kungl. Maj:ts
hand att avveckla sockergarantin och statens ekonomiska förhållanden till de båda
sockerbolagen, skulle visserligen en sådan anordning låta sig göra, men endast under
den enligt sakkunnigas förmenande ej sannolika förutsättning, att riksdagen åt
Kungl. Maj:t överlämnade att fastställa en hög, men rörlig accis, som kunde göras
olika hög för de båda bolagen och från vilken befrielse kunde lämnas vid import
av socker för de förädlingsindustrier, som nu er hölle licens till import av socker.
Då vidare importmonopolet vore ett prövat och tillfredsställande medel i Kung].
Maj:ts hand att reglera sockerprisen, ansåge sig sakkunniga sakna anledning att
tillstyrka sockerbolagets förslag.
Då sakkunniga därför nu förnyade sitt förslag av den 14 december 1921, ville
de sakkunniga dock understryka, att med importmonopolförfattningens förlängning
till den 1 juli 1923 ingalunda följde nödvändigheten av författningens bibehållande
och än mindre givetvis upprätthållandet av nuvarande sockerpriser till denna tidpunkt.
Men i Kungl. Maj:ts hand borde ligga möjlighet dels att på sätt Kung!.
Maj:t funne lämpligt på kortare eller längre tid av konsumtionen uttaga för
garantins avveckling nödiga medel dels, och framför allt, att, i händelse garantin
ej tidigare genom skalig överenskommelse med sockerbolagen kunde komma att
avvecklas, bestämma sockerprisen, ända till dess sockret av 1921 års skörd vore
försålt.
Staten har garanterat, att de svenska sockerbolagen skola bliva DeParteme*t>- gottgjorda för av Kungl. Maj:t godkända kostnader för inköp och för- cAe/c”''
ädling av betskörd under åren 1919—1921, Därest statsverket ej på
grund av denna garanti skall få vidkännas utgift, måste sådana åtgärder
vidtagas, att bolagen få kostnaderna täckta genom sockrets försäljning.
Importförbudet å socker, som tillkommit i dylikt syfte, avser ''således att
utestänga billigare uiländskt socker, till dess statens garantiförbindelser
uppfyllts.
Statens garanti avser allt socker, som tillverkats av svensk skörd
åren 1919—1921. Sockersakkunnigas utredning visar, att en stor kvantitet
dylikt socker kommer att kvarligga osålt hos bolagen den 31 oktober
1922, då nu gällande importförbud upphör att gälla. Sockersakkunniga
hava därför tillrått för ängning av förbudet.
Vid sådant förhållande och då jag i likhet med sockersakkunniga
16 Kungl. Maj.:ts proposition Nr 178.
ej kan tillstyrka det förslag till sockergarantiernas avveckling, som svenska
sockerfabriksaktiebolaget föreslagit i skrivelsen den 19 januari 1922,
synes mig en förlängning av importförbudet även för tid efter den 31
oktober 1922 kunna undvikas allenast under den förutsättning, att intill
samma tid kunde uttagas ett sådant överpris å socker, att med full
säkerhet kunde beräknas att därigenom få täckning för väntat underpris
å då ännu osålt socker.
Att för sådant ändamål höja sockerpriset synes mig icke kunna
komma ifråga. Frånsett olämpligheten överhuvud taget av att i nuvarande
läge fördyra varan, skulle nämligen — med hänsyn till storleken
av den kvantitet socker, som beräknas osåld den 31 oktober 1922
och möjligheten av ytterligare fall å världsmarknadspriset — staten
kunna säkerställas för förlust endast genom en så väsentlig höjning av
sockerpriset, att den synes mig icke kunna ifrågasättas.
1 likhet med sockersakkunniga finner jag sålunda en förlängningav
importförbudet ofrånkomlig och har intet att erinra mot de sakkunnigas
förslag i fråga om tiden för förlängningen.
Såsom vid flera föregående tillfällen framhållits, måste staten, då
de svenska sockerbolagen genom införselförbud befrias från konkurrens,
genom maximipris reglera sockerpriset, så att det för konsumenterna ej
blir högre, än som erfordras för statens skyddande från förlust på grund
av garantierna. Den rätt, som i nuvarande importmonopolförordning
tillägges Kungl. Maj:t i fråga om åsättande av maximipris å socker,
bör alltså jämväl bibehållas.
Sedan jag mottagit sockersakkunnigas skrivelse den 9 mars 1922,
har jag med båda de svenska sockerbolagen inlett förhandlingar angående
statens omedelbara befrielse från förpliktelser på grund av garantierna
mot det att ett visst maximipris jämte införselförbud skulle hållas
under viss tid. I detta sammanhang har jag ansett mig böra utröna
möjligheten av en överenskommelse, enligt vilken i nämnda maximipris
jämväl skulle beräknas ingå ersättning, för att bolagen i år inköpte
betor, det större bolaget från cirka 20,000 hektar, och det mindre bolaget
från cirka 2,000 hektar, till fast pris av 2 kronor 50 öre för
höstleverans och 2 kronor 80 öre för vinterleverans vid 16 procents
sockerhalt, allt per deciton betor. Bolagen skulle därjämte förbinda sig
att under kampanjen 1922—23 hålla sina fabriker i gång.
Genom ett på sådant sätt kombinerat avtal skulle således staten
hava blivit befriad från redan ingångna garantiutfästelser samtidigt
med att betodling i en avsevärd omfattning betryggats jämte därav
uppkommande arbetstillfällen.
Kungl. Maj:ts proposition År 178.
17
De villkor, som för dylik uppgörelse fordrats, hava emellertid,
särskilt vad angår det större bolaget, synts mig alldeles oantagliga. Det
har, bland annat, framgått, att detta bolag anser sockerförbrukniugen
skola så nedgå, att en betodling för dess vidkommande å ungefär
10,000 hektar kommer att förslå för tillgodoseende av bristen i nästa
konsumtionsår samt att bolaget anser, att eu dylik betodling skall komma
till stånd utan statens medverkan. Därjämte hava båda bolagen vid
sina beräkningar för statens fritagande från garantiutfästelserna icke
velat, utom i avseende å mindre poster, godkänna sockersakkunnigas
anmärkningar mot bolagens kostnader.
Vid dessa förhållanden kan jag, efter att i frågan hava hört sockersakkunniga
och i enlighet med deras utlåtande, icke tillråda eu uppgörelse
i angivna syften. En dylik uppgörelse skulle givetvis haft som
förutsättning, att staten ifråga om förpliktelser för bolagens redan havda
kostnader skulle kommit i minst lika god ställning som genom ett godkännande
av kostnaderna i enlighet med sockersakkunnigas förslag.
Jag har emellertid undersökt även andra möjligheter för ernående
av eu betodling 1922 av nyss angiven omfattning. Sålunda har uppgift
begärts från svenska sockerfabriksaktiebolaget angående vilket tillskott
från statens sida, som skulle erfordras, för att bolaget skulle vara
villigt att för en betodling 1922 av 20,000 hektar åtaga sig ett fast
betpris av 2 kronor 50 öre per deciton betor vid höstleverans. Enligt
bolagets med anledning härav avlämnade kalkyler beräknar bolaget att,
om betodlingen 1922 kommer att omfatta 10,000 hektar, skulle det erforderliga
tillskottet av statsmedel för ernående av sagda fasta betpris
bliva 1 krona per deciton, under det att för den överskjutande betarealen
skulle erfordras ett statsbidrag av 3 kronor 2 öre per deciton betor.
Vid en betodling 1922 av 15,000'' hektar för detta bolags vidkommande
beräknas alltså, för att bolaget skulle anse sig kunna betala 2 kronor
50 öre, ett statsbidrag av i genomsnitt 1 krona 67 öre och vid en betodling
av 20,000 hektar ett statsbidrag av i genomsnitt 2 kronor 1 öre,
allt per deciton betor. Sockersakkunniga, med vilka jag rådgjort jämväl
rörande denna linje för betfrågans lösande, hava emellertid förklarat
sig finna den av bolaget beräknade ersättningen alltför hög och tillstyrka
därför icke någon uppgörelse med bolaget av denna innebörd.
Slutligen har jag framställt förfrågan till svenska sockerfabriksaktiebolaget,
om bolaget vore villigt att, mot ett bidrag från staten av 1 krona
per deciton betor, förbinda sig att dels betala odlarna ett fast betpris av
2 kronor 50 öre per deciton vid höstleverans (2 kronor 80 öre vid vinterleverans)
för en odling 1922 av 18,000 hektar, dels även under kam
Bihang
till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 151 höft. (Nr 178.) 3
18
Kungl. Maj:ts proposition Nr 178.
panjen 1922—23 hålla samtliga råsockerfabriker i gång. Ersättningen
skulle beredas genom därför erforderlig förlängning av importförbudet.
Sedan bolaget förklarat sig icke kunna förbinda sig härtill, finner jag
bolagets hållning utgöra avgörande hinder att på överenskommelsens väg
nu ernå en ur det allmännas synpunkt tillfredsställande definitiv uppgörelse
mellan staten och bolaget angående vare sig den tidigare statsgarantins
avveckling eller 1922 års betodling och sockerproduktion.
Vad angår sockersakkunnigas utlåtande ifråga om godkännande
av bolagens kostnader för inköp och förädling av betskörd under garantitiden
intill boksluten sommaren 1921, så torde jag senare, efter frågans
ytterligare övervägande, få ånyo anmäla densamma. I detta sammanhang
anser jag mig endast höra betona, att prövningen av bolagens
kostnader givetvis måste komma att ske under tillbörligt beaktande av
det uttalande, riksdagens bevillningsutskott gjort i sitt utlåtande angående
propositionen nr 102 och motionen nr 273 vid fjolårets riksdag.
Sedan departementschefen härefter uppläst ett inom departementet
utarbetat förslag till förordning om fortsatt tillämpning av förordningen
den 24 mars 1921 (nr 121) angående införselmonopol jämte fastställande
av högsta pris å socker, såsom bilaga fogat till detta protokoll, hemställer
departementschefen, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att
dels antaga samma förslag till förordning;
dels ock medgiva Kungl. Maj:t befogenhet att, därest förhållandena
skulle därtill föranleda, upphäva förordningen före den 30 juni 1923.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition
i ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:''
Allan Tigerschiöld.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 17*.
19
Bilaga.
Förslag
till
förordning om fortsatt tillämpning av förordningen den 24 mars 1921 (nr 121)
angående införselmonopol jämte fastställande av högsta pris å socker.
Härigenom förorduas, att förordningen den 24 mars 1921 angående
införselmonopol jämte fastställande av högsta pris å socker, vilken förordning
med däri genom kungörelsen den 17 februari 1922 (nr 43) gjord
ändring gäller tillsvidare till och med den 31 oktober 1922, skall med
nämnda ändring äga fortsatt tillämpning tillsvidare till och med den 30
juni 1923.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1922:110 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående införselmonopol jämte fastställande av högsta pris å socker. s. 2 i texten
- BevU 1922:24 Betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående införselmonopol jämte fastställande av högsta pris ä socker ävensom, i ämnet väckta motioner. a1 i texten