Sök i Ratio Lex

Angående införselmonopol jämte fastställande av högsta pris å socker

1922-03-21 · 19 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 17 av 19 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1922:178, Angående införselmonopol jämte fastställande av högsta pris å socker

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kung!. Mnj:ts proposition Nr 178.

1

Nr 178.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående införselmonopol

jämte fastställande av högsta pris å socker; given Stockholms

slott den 21 mars 1922.

Kungl. Magt vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag

av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, föreslå

riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen

föredragande departementschefen hemställt,

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Herres och Konungs frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Sven Linders.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott

den 21 mars 1922.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden

Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson.

åkerman, Linders, Schlyter, Örne.

Departementschefen, statsrådet Linders anför.

På förslag av Kungl Magt hava vid lagtima riksdagarna ett vart

av åren 1917 — 1921 åtgärder vidtagits i syfte att genom en tillräckligt

omfattande inhemsk betodling säkerställa tillgången å socker för nästföljande

konsumtionsår, varmed avsågs en tidrymd från och med den

1 november det ena året till den 1 november nästa år. I enlighet med

Bihang Ull riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 151 höft. (Nr 178.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 178.

statsmakternas härutinnan fattade beslut hava de båda inhemska sockerbolagen,

svenska sockerfabriksaktiebolaget och mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolag,

beretts vissa förmåner mot det att de tillförsäkrat

betodlarna viss bestämd betalning för av dem odlade betor. Statsmakternas

beslut åren 1919, 1920 och 1921 innefattade sålunda, bland

annat, att staten enligt vissa grunder och inom vissa gränser iklädde

sig garanti för bolagens kostnader för inköp och förädling av respektive

års betskörd.

1919 års beslut.

Då denna senast nämnda form för tryggandet av den inhemska betodlingen

och sockertillgången första gången kom till användning, alltså vid

1919 års lagtima riksdag, hade beslutet den innebörd, att — under förutsättning

att de båda sockerbolagen förbunde sig att till odlare av sockerbetor

för deras räkning under 1919 utbetala ersättning i huvudsaklig

överensstämmelse med av dåvarande chefen för jordbruksdepartementet

förordade, riksdagen uuderställda grunder — staten gent emot bolagen

iklädde sig garanti''för sådana av Kungl. Maj:t godkända kostnader för

inköp av 1919 års betskörd och dennas förädling, som möjligen icke

täcktes av härför av vederbörande bolag på förhand mot redovisningsskyldighet

uppburna medel, däri inbegripen viss särskild skattelindring,

och som icke heller kunde uttagas vid det framställda sockrets försäljning.

Den sålunda beslutade formen av statsgaranti gjorde det emellertid

nödvändigt för staten att kunna reglera sockerimporten och det

inhemska sockerpriset under den tid, garantin avsåg. 1 proposition

den 16 maj 1919, nr 405, föreslog Kungl. Maj:t därför riksdagen

införande av införselmonopol å socker under garantitiden. Föredragande

departementschefen erinrade om, att, när den med stöd av förfoganderättslagen

anordnade statliga regleringen av sockerkonsumtionen komme

att upphöra och försäljningen av importerat socker bleve fri, det kunde

inträffa, att det sålunda importerade sockret kunde försäljas till billigare

pris än det, vilket det svenska sockret måste betinga för att icke till

följd av statsgarantin till sockerbolagen stor förlust skulle åsamkas

statsverket. Det framstode på grund härav såsom eu av nödig försiktighet

förestavad åtgärd, att staten ägde i sin hand ett medel att under

dylika förhållanden reglera importen av och därmed de inhemska prisen

å socker. Då behovet av ett dylikt importmonopol betingades av de

gjorda utfästelserna till sockerbolagen, vilka hänförde sig till iuköp och

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 178. .‘t

förädling av 1919 åra betskörd, behövde monopol rätten icke gälla längre

än till och med den 31 oktober 1920.

Riksdagen lämnade i skrivelse, nr 362, det i sistnämnda proposition

begärda bemyndigandet för Kungl. Maj:t att, därest Kungl. Maj:t

funne omständigheterna så påkalla, för tid, som Kungl. Maj:t bestämde,

dock ej längre än till och med den 31 oktober 1920, föreskriva, att

införsel till riket av socker icke finge äga rum av annan än staten eller

den eller dem, åt vilken eller vilka Kungl. Maj:t överläte sådan rätt,

och skulle Kungl. Maj:t äga att i varje fall stadga de villkor för sådan

överlåtelse, som kunde finnas erforderliga. Den 16 juli 1919 utfärdade

Kungl. Maj:t förordning (nr 435) angående införselmonopol å socker.

Den 26 juli 1919 träffades avtal med svenska sockerfabriksaktiebolaget

om utövande till och med den 31 oktober 1920 av importmonopolet.

I detta avtal bestämdes, att fråga om import av socker skulle underställas

Kungl. Maj:ts prövning samt att staten iklädde sig garanti för

sådana av Kungl. Maj:t godkända kostnader för av bolaget på Kungl.

Maj:ts anmodan verkställd import och förädling av utländskt socker,

som icke kunde uttagas vid sockrets försäljning.

Under avtalstiden har bolaget med anledning av detta avtal importerat

tillhopa 60,000 ton socker. Att importen blev så betydande sammanhängde

med den efter sockerransoneringens upphävande osedvanligt

stora efterfrågan å socker.

1920 års beslut.

Jämlikt beslut vid 1920 års riksdag åtog sig staten under enahanda

förutsättning som 1919 förnyad garanti gent emot sockerbolagen, nämligen

för sådana av Kungl. Maj:t godkända kostnader för inköp av 1920 års

betskörd och dennas förädling, som icke täcktes av härför av vederbörande

bolag på förhand mot redovisningsskyldighet uppburna medel

och som icke heller kunde uttag is vid det framställda sockrets försäljning.

En följd av den nya garantin var, att det vid 1919 års riksdag meddelade

bemyndigandet för Kungl. Maj:t att föreskriva om importmonopol

å socker måste förlängas att gälla även under den nya garantitiden.

Sedan riksdagen i skrivelse den 10 april 1920, nr 124," medgivit dylik

förlängning, utfärdade Kungl. Maj:t. den 22 oktober 1920 förordning

(nr 690) om fortsatt tillämpning tillsvidare till och med den 31 oktober

1921 av förordningen den 16 juli 1919 (nr 435) angående införselmonopol

å socker.

Svenska sockerfabriksaktiebolagets rätt, jämlikt ovan nämnda över
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 178.

enskommelse den 2G juli 1919, till utövande av importmonopolet å socker

hade upphört den 31 oktober 1920 och någon överenskommelse med

bolaget om fortsatt utövande av sagda monopol ansågs icke erforderlig.

Jag vill emellertid erinra om, att tillstånd till import av socker i

särskilda fall meddelats även efter den 31 oktober 1920, nämligen till

industriföretag, som förarbeta socker och äro utsatta för utländsk

konkurrens.

1921 års beslut.

Den 25 februari 1921 fattade Kungl. Maj:t beslut om avlåtande

till riksdagen av propositioner, nr 101, angående viss garanti åt sockerbolagen

för inköp och förädling jämväl av 1921 års betskörd samt, nr

102, angående införselmonopol jämte fastställande av högsta pris å socker.

Vid ärendets föredragning yttrade dåvarande departementschefen, bland

annat, följande.

Under förutsättning att sockerbolagen förbunde sig utgiva ersättning till betodlarna

med 7 kronor 25 öre vid höstleverans och med 7 kronor 75 öre vid vinterleverans,

allt per deciton betor vid en sockerhalt av 16 procent, torde staten böra

gent emot bolagen ikläda sig garanti för kostnaderna för inköp av 1921 års betskörd

och dennas förädling i överensstämmelse med 1920 års anordning, dock torde

för att begränsa statens ansvarighet böra bestämmas, att garantin beträffande betodlingen

under 1921 för svenska sockerfabriksaktiebolaget icke finge gälla större

betareal än 42,000 hektar, eller samma areal, som varit avsedd 1920.

Bolagen borde även i fortsättningen vara redovisningsskyldiga för de inkomster,

de under garantitiden erhölle genom sockrets försäljning. Liksom 1919 och 1920

borde garantin omfatta allenast av Kungl. Maj:t godkända kostnader för betskörd ens

inköp och förädling. Denna bestämmelse gå ve Kungl. Maj:t erforderlig befogenhet

att i lämplig befunnen ordning verkställa granskning av bolagens ekonomiska förvaltning,

en granskning, som vid dåvarande tidpunkt genom särskilt tillkallade sakkunniga

påginge angående sockerbolagens ekonomiska verksamhet för den dittills

gångna garantitiden.

För att säkerställa staten mot utgifter på grund av garantin måste bolagen

beredas möjlighet att för sin vara erhålla ett pris, som täckte produktionskostnaderna

och möjliggjorde av Kungl. Maj:t godkänd förräntning av bolagens aktiekapital.

Härför erfordrades ett fortsatt utestängande av konkurrens med det vid dåvarande

tidpunkt billigare utländska sockret. Införselmonopol å socker vore alltså nödvändigt

även i fortsättningen. Det då gällande bemyndigandet beträffande importmonopol

gällde emellertid icke längre än till och med den 31 oktober 1921. En följd av

den nya garantin torde därför böra bliva, att riksdagens medgivande utverkades

till monopolets förlängning under garantitiden.

Det statliga reglerandet av prissättningen å socker borde emellertid icke

inskränka sig allenast till att tillförsäkra bolagen ett sockerpris, tillräckligt högt

att säkerställa staten mot utgift på grund av statens garantiförpliktelse. Då staten

genom det till följd härav erforderliga importmonopolet befriat bolagen från kon
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj:Is proposition Nr 178. 5

kuirens, hade staten skyldighet bevaka, att sockerpriset för konsumenterna ej bleve

högre än soin ovillkorligen erfordrades för vinnande av det med garantin avsedda

syftet. Detta hade dittills skett genom bestämmande av maximipris med stöd av

maximlprislagen. Ett dylikt förfärande kunde emellertid icke längre grundas å de

skal, som uppburit den dittillsvarande, den 28 februari 1921 utlöpande maximiprislagen.

Befogenhet att med ansvarspåföljd för överträdelse bestämma högsta pris

vid försäljning av socker borde sålunda i annan form beredas Kungl. Maj:t. Då

dylik befogenhet borde finnas under samma tid, införselmonopol å socker gällde,

vore det nödvändigt, att riksdagens medverkan härtill utverkades i samband med

fragan om importmonopolet.

I nyssnämnda till 1921 års riksdag avlåtna propositioner föreslooKungl.

Maj:t riksdagen

i propositionen nr 101, att medgiva, att — under förutsättning

att svenska sockerfabriksaktiebolaget och mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolag

förbunde sig att till odlare av sockerbetor för deras

räkning under 1921 utbetala ersättning i huvudsaklig överensstämmelse

•med av chefen för jordbruksdepartementet i statsrådsprotokollet förordade

grunder staten måtte gent emot bemälda bolag ikläda sig

garanti för sådana av Kungl. Maj:t godkända kostnader för inköp av

1921 års betskörd och dennas förädling, som icke täcktes av härför av

vederbörande bolag på förhand mot redovisningsskyldighet uppburna

medel och som icke heller kunde uttagas vid det framställda sockrets

försäljning, samt

i propositionen nr 102, att antaga ett såsom bilaga till propositionen

fogat förslag till förordning angående införselmonopol jämte fastställande

av högsta pris å socker, ävensom medgiva Kungl. Maj:t befogenhet

att, därest förhallandena skulle därtill föranleda, upphäva förordningen

före den 31 oktober 1922.

Med anledning av dessa propositioner väcktes i riksdagens andra

kammare två motioner, nr 272 och 273, vari hemställdes, i den förstnämnda,

att riksdagen måtte bifalla ovan nämnda proposition nr 101

angående viss garanti åt sockerbolagen med den ändringen, att betpriset

vid höstlevei ans fastställdes till 5 kronor 80 öre och vid vinterleverans till

6 kronor 30 öre, allt per deciton betor vid en sockerhalt av 16 procent,

samt att riksdagen måtte uttala, att sådan garanti, som avsåges i propositionen,

icke borde ifrågakomma för sockerbetor skördade efter 1921,

samt i den senare motionen, att riksdagen med anledning av propositionen

nr 102 angående införselmonopol jämte fastställande av högsta

pris å socker matte besluta, att, vid åsättande av högsta pris å socker,

hänsyn skulle tagas därtill, att i »sådana av Kungl. Maj:t godkända

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 178.

kostnader för inköp av 1921 års betskörd och dennas förädling» icke

finge medräknas högre vinstutdelning på vederbörande sockerfabriksaktiebolags

aktiekapital än fem procent.

Jordbruksutskottet, dit propositionen nr 101 och motionen nr 272

remitterades, förklarade sig dela motionärens uppfattning, att, därest av

någon anledning statens medverkan till den inhemska sockerproduktionens

stödjande framdeles skulle anses böra ifrågakomma, denna borde

beredas i annan form än genom statsgaranti, samt föreslog, att betpriset

måtte bestämmas till 6 kronor 50 öre per deciton vid höstleverans

och 7 kronor per deciton vid vinterleverans, allt vid en sockerhalt av 16

procent.

Propositionen nr 102 och motionen nr 273 hänvisades till bevillningsutskottet,

som hemställde om bifall till det i propositionen framställda

förslag men uttalade sin förväntan, att Kungl. Maj:t komme att med

synnerlig noggrannhet pröva vederbörande sockerfabriksaktiebolags samtliga

driftkostnader, och förutsatte, att Kungl. Maj:t därvid icke komme

att godkänna högre utdelning å bolagens aktiekapital än efter fem procent.

Såväl jordbruksutskottets som bevillningsutskottets hemställanden

och uttalanden godkändes av riksdagen, som i skrivelser den 15 mars

1921, nr 86, respektive den 22 mars 1921, nr 98, anmälde sina i ärendet

fattade beslut. I

I överensstämmelse med riksdagens sålunda fattade beslut utfärdade

Kungl. Maj:t den 24 mars 1921 förordning (nr 121) angående införselmonopol

jämte fastställande av högsta pris å socker. Med stöd av denna

förordning, samt efter det förslag till prissättning å socker upprättats

av de jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 14 januari 1921 tillkallade

sockersakkunniga, utfärdades den 29 april 1921 förordning (nr

174) angående maximipris å socker. De däri fastställda maximiprisen

utgjorde för de viktigaste sockersorterna, bitsocker och krossad melis,

1 krona 45 öre, respektive 1 krona 25 öre, allt per kilogram vid försäljning

i annan ordning än direkt till allmänheten i öppen bod, där

priset sattes 12 öre högre. Vad införselmonopolet angår, så har samma

princip tillämpats, som under konsumtionsåret 1920—21, nämligen att

medgivande till sockerimport beviljats endast vissa industriföretag, som

i sin tillverkning använda socker och äro utsatta för utländsk konkurrens.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj:Is proposition Nr 178.

7

Socker sakkunnig a.

ör utredning ;iv förhållanden i samband med den inhemska sockerpioduktionen

och soekerkonsumtionen hava under de senare åren vid

åtskilliga tillfällen tillkallats sakkunniga personer.

Den utredning, som föregick forenämnda propositioner till 1921

års. riksdag, utfördes sålunda av sakkunniga, tillkallade jämlikt Kungl.

Maj.ts bemyndigande den 14 januari 1921. 1 dessa sakkunnigas upp
drag

ingick jämväl att med anledning av de statsgarantier, som lämnats

för kostnaden för inköp och förädling av betskörden åren 1919 och

1920 ävensom för sockerimporten jämlikt ovannämnda avtal den 26 juli

1919, företaga granskning av sockerbolagens verksamhet under den tid,

garantierna avsåge.

I skrivelse den 14 juni 1921 anmälde de i januari 1921 tillsatta

sakkunniga, att de verkställt dem anbefalld granskning av de båda

sockerbolagens räkenskaper i anledning: av de lämnade stat sgarantierna

för kostnaderna för inköp och förädling av betskörd år 1919 och

1920. I skrivelsen meddelade de sakkunniga eu sammanfattning av

resultatet, vartill de sakkunniga vid granskningen kommit, varjämte de

sakkunniga i särskild promemoria till chefen för jordbruksdepartementet

redogjorde för detaljerna av granskningsarbetet, som huvudsakligen hänförde

sig till räkenskapsåret 1919—20.

Av skrivelsen och promemorian framgick, att prövningen av viss

del av svenska sockerfabriksaktiebolagets räkenskaper för räkenskapsåret

1919—20 måst uppskjutas samt att de sakkunniga ansett, att med

godkännande av mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolags kostnader

för året 1919—20 borde anstå. Granskning av bolagens kostnader under

produktionsåret 1920 — 21 borde åvägabringas så snart ske kunde efter det

bolagens bokslut förelåge och i samband med prövning av frågan om

pris å socker av 1921 års betor.

Vid ärendets föredragning den 22 juni 1921 förordnade Kungl.

Maj:t, att utdrag av såväl de sakkunnigas förberörda skrivelse som den

av dem avgivna promemorian skulle i vederbörliga delar delgivas sockerbolagen

för kännedom och iakttagande.

. Den 21 oktober 1921 anhöll jag om Kungl. Maj:ts bemyndigande

att tillkalla tre nya sakkunniga. Sedan jag därvid meddelat, att bolagens

bokslut för räkenskapsåret 1920—21 vore färdiga samt tiden alltså inne

för fortsatt granskning av bolagens verksamhet, anförde jag vidare.

t hm''1 sammanhang med granskningen av räkenskaperna för året 1920—21 borde

fullföljas den icke avslutade granskningen av bolagens verksamhet under garanti
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 178.

tiden intill bokslutet sommaren 1920. I sinom tid erfordrades ock granskning jämväl

för den återstående delen av garantitiden.

Sedan årets sockerbetsskörd i det närmaste avslutats, torde utredning böra

igångsättas angående det lägsta sockerpris, som bolagen behövde tillförsäkras, för

att kostnaderna för inköp av 1921 års betskörd kunde täckas utan förlust för statsverket

på grund av den lämnade garantin.

I sammanhang därmed borde jämväl undersökas, huruvida för statsgarantiernas

avveckling utan dylik förlust erfordrades åtgärder av statsmakterna utöver

redan vidtagna. Ovannämnda av riksdagen i dess skrivelse nr 86 år ^1921 åberopade,

av jordbruksutskottet gjorda uttalanden angående statsmakternas åtgöranden

med avseende å sockerproduktionen borde därvid givetvis beaktas. Nu gällande

införselmonopol och prisreglering, som vore en följd av statsgarantin, borde således

ej utan tvingande skäl förlängas. I det nuvarande genom den osedvanligt rika

sockerbetsskörden uppkomna, av riksdagen helt visst ej förutsedda läget torde emellertid

vid undersökning av förefintliga möjligheter att utan förlust avveckla statsgarantierna

icke från omprövning helt uteslutas frågan om någon tids förlängning

av import- och prisreglering. Därest för avveckling utan förlust ytterligare statsåtgärder

befunnes erforderliga, borde förslag därom utarbetas i god tid för deras

framläggande för 1922 års riksdag.

Sedan det sålunda äskade bemyndigandet lämnats, tillkallade jag

såsom sakkunniga ledamöterna av riksdagens första kammare, numera

landshövdingen A. W. T. von Sneidern och fabriksidkaren Gustaf Boman

ävensom direktören Karl Eriksson.

Sockersakkunnigas förslag i december 1921.

Dessa sakkunniga avgåvo den 14 december 1921 utlåtande rörande,

bland annat, den del av deras uppdrag, som avsåge undersökning av förefintliga

möjligheter att utan förlust för staten avveckla statsgarantierna till

de båda sockerbolagen. De föreslogo i detta utlåtande, att för riksdagen

måtte framläggas förslag, att förordningen den 24 mars 1921 (nr 121)

angående införselmonopol jämte fastställande av högsta pris å socker

måtte förlängas att gälla till den 1 juli 1923, samt att den ändring av

förordningen omedelbart måtte få vidtagas, att ur denna utginge bestämmelsen

om resandes rätt att till landet införa 5 kilogram socker.

Till stöd för förslaget om förordningens förlängning anförde de

sakkunniga i huvudsak följande.

I enlighet med verkställda beräkningar komme en högst betydande kvantitet

socker — cirka 60,000 ton raffinad — för vars produktionskostnader staten iklätt

sig garanti, att ligga osåld, då statens möjlighet att utöva kontroll över sockerprisen

upphörde den 31 oktober 1922 vid utlöpandet av giltighetstiden för förordningen den

24 mars 1921 (nr 121) angående införselmonopol jämte fastställande av högsta pris

å socker. Under förutsättning av ovillkorligt upphörande den 31 oktober 1922 av

opaginerad Kontrollera mot PDF

A''inif/l. Moj:ls proposition Nr 17H.

It

annan statens kontroll över sockerpris än den, som gällande tull ä socker av 10 öre

per kilogram inneburo, och under den givna förutsättningen, att staten borde skyddas

för varje risk av ekonomisk uppoffring för sockergarantierna, måste under tiden före

den 31 oktober 1922 ett sådant pris å försålt socker uttagas, att därmed med säkerhet

komme att täckas eventuella förluster vid försäljningen i konkurrens med utländskt

socker av det den 31 oktober 1922 kvarliggande sockerlagret.

Den svenska sockertillverkningen arbetade fortfarande med höga produktionskostnader,

under det priset å den utländska sockermarknaden undergått

katastrofala fall. Medan priset å utländskt socker i maj 1920 var kronor 2.no

per kilogram och ännu i februari 1921 kronor 1.25, skulle utländskt socker nu

kunna köpas i .Sverige till ett partipris av ungefär 60 öre pr kilogram, tull, accis

och mottagningskostnader inberäknade ett pris, som vida understege de nuvarande

produktionskostnaderna för svenskt socker. Komme detta låga pris å utländskt

socker att kvarstå hösten 1922 — och därmed måste man givetvis för säkerhetens

skull räkna — måste det den 31 oktober 1922 kvarliggande lagret av svenskt

socker av 1M21 års skörd försäljas till detta förlustbringande pris för att kunna

finna köpare vid konkurrens med det utländska sockret. Det nuvarande maximipriset

för svenskt socker läge visserligen ej obetydligt över de nuvarande produktionskostnaderna,

varför den beräknade förlusten vid försäljningen av lagerbehållningen

den 31 oktober 1922 till större delen täcktes, om det överpris, som nu

utginge för svenskt socker, uttoges under hela konsumtionsåret. De kalkyler, som av

svenska sockerfabriksaktiebolaget uppgjorts över bolagets verksamhet under hela konsumtionsåret

och vilka vore uppgjorda under förutsättning, att nuvarande maximipris

å socker uttoges till den 31 oktober 1922 och med lager behållningen av socker upptagen

till pris — försäljningskostnaderna även beräknade — som möjliggjorde konkurrens

med utländskt socker till dess nuvarande pris, visade emellertid en bolagets fordran

av staten på grund av sockergarantin. Det mellansvenska bolaget, som haft rätt uttaga

samma sockerpriser som det stora bolaget, men som ej ombesörjt några av de

förlustbringande sockerimporterna under kristiden, uppvisade däremot en mindre skuld

till staten. Dessa kalkyler över bolagens blivande verksamhet innehölle givetvis åtskilliga

osäkra faktorer, som dock kunde verka i både den ena och den andra riktningen.

Så vore exempelvis ej omöjligt, att på grund av rådande depression sockerkonsumtionen

under 1922 komme att ytterligare nedgå och komma under den beräknade

kvantiteten, varigenom det den 31 oktober 1922 kvarliggande sockerlagret och

av dettas försäljning föranledda förluster komme att ytterligare ökas. Å andra

sidan vore ingalunda uteslutet, att efter avslutad granskning av bolagens verksamhet

under tiden för sockergarantierna Kungl. Maj:t kunde finna skäligt att icke

godkänna vissa av bolagen havda eller beräknade kostnader, varigenom åter statens

ställning till bolagen skulle förbättras. Ställningen vore emellertid så pass oviss,

att sakkunniga, i händelse ingen annan utväg funnes, skulle anse sig förpliktade att

föreslå en förhöjning av nuvarande sockerpriser, för att staten skulle undgå varje risk

för förlust på statsgarantin. En förhöjning av nuvarande priser ansåge emellertid

sakkunniga både motbjudande och olämplig. Det kunde ej anses skäligt, att detta konsumtionsårs

konsumenter skulle belastas med sockerpris vida över produktionskostnaderna,

under det att socker av samma skörd och framställt till samma kostnad under

en avsevärd tid av nästa konsumtionsår skulle försäljas till priser, betydligt under

produktionskostnaderna. En åtgärd, varigenom sockerprisen även efter den 31

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 151 höft. (Nr 178.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 178.

oktober 1922 kunde hållas uppe, ansåge de sakkunniga därför vara att förorda. Då de

sakkunniga ej ansåge, att en tillfällig förhöjning av soekertullen vore att förorda,

funne de sakkunniga den lämpligaste åtgärden vara att förlänga tiden för införselmonopolet.

Denna utväg syntes också vara den naturliga. Sockergarantin kunde

ej sägas upphöra, förrän allt socker, framställt av 1921 års betskörd, vore försålt.

Staten borde därför, så länge statens förpliktelser till bolagen ej vore till fullo avvecklade,

bibehållas vid det avgörande inflytandet över sockerprisen och den inländska

sockermarknaden, som gällande förordning om importmonopol och högsta

pris å socker skänkte. Angående tiden för importmonopolförordningens fortsatta

giltighet kunde denna visserligen sättas jämförelsevis kort, men då i förordningen

inginge bestämmelsen, att Kungl. Maj:t när som helst kunde upphäva monopolet —

en bestämmelse, som givetvis borde bibehållas —, syntes ingen olägenhet vara förenad

med att låta förordningen gälla exempelvis till slutet av nästa finansår, d. v. s.

den 1 juli 1923. Kungl Maj:t ägde då i sin hand att avveckla statsgarantin på

sätt, som då kunde befinnas lämpligast, antingen genom att låta d^t högre priset

uttagas, ända tills en stor prissänkning på en gång företoges eller genom gradvisa

prissänkningar. Den förra utvägen gåve möjlighet att tidigare upphäva införselmonopolet,

men kunde tilläventyrs möta betänkligheter ur handelssynpunkt. Beträffande

de förestående prissänkningarna ville de sakkunniga i detta sammanhang

uttala, att handelsvärlden borde i god tid underrättas om, när sänkningarna komme

att företagas, och ansåge de sakkunniga, att, med undantag av en mindre prisjustering

den 1 nästkommande januari, ingen sänkning borde företagas, förrän de

sakkunniga nästa höst blivit i tillfälle taga del av bolagens bokslut för räkenskapsåret

1921-22.

I särskild promemoria den 14 december 1921 till chefen för jordbruksdepartementet

gjorde de sakkunniga därjämte framställning om

vidtagande av vissa ändringar i gällande maximipris å socker. Framställningen

var huvudsakligen föranledd av behovet att ernå en förbättrad

inbördes relation mellan prisen å bitsocker och å toppsocker,

vilken senare s ckersort i samband med den s. k. nödfallsraffineringens

borttagande ånyo förts i marknaden under senaste delen av 1921.

Beslut med anledning av sockersakkunnigas förslag i december 1921.

Sakkunnigas sist nämnda förslag föranledde Kungl. Maj:t att den

22 december 1921 utfärda kungörelse (nr 735) om ändrad lydelse av § 1

i förordningen den 29 april 1921 (nr 174) angående maximipris å socker,

varigenom prisat å toppsocker från och med den 1 januari 1922 höjdes

med 10 öre per kilogram, medan prisen å övriga sockersorter.bibehöllos.

Den 31 december 1921 anmälde jag de sakkunnigas skrivelse angående

avvecklingen av de till sockerbolagen lämnade statsgarantierna

och anförde därvid bland annat följande.

De sakkunnigas arbete hade ej fortskridit så långt, att sockerbolagens räkenskaper

för det räkenskapsår, som slutade under sommaren 1921, blivit slutligen

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kund!. Maj:ts proposition Nr 178.

granskade. Ej heller både av sockerbolagen upprättade produktionskostnadskalkylor

för innevarande konsumtionsår vant föremål för dylik granskning. Då

jag ansåg det vara i hög grad önskvärt, att granskning i dessa avseenden vore

slutförd och med stöd därav statens förpliktelse på grund av garantierna kunde

något så när beräknas, innan frågan om förlängning av importmonopolet och prisregleringen

företoges till avgörande, ansåg jag mig icke för det dåvarande böra

förelägga Kung!. Maj:t denna fråga. Såsom av uppdraget till de sakkunniga framginge,

torde dylik förlängning icke böra ifrågakomma, därest det visade sig möjligt

att på annat sätt avveckla garantierna utan förlust för staten.

Med anledning av de sakkunnigas förenämnda förslag om ändring

av importmonopolförordningen beslöt Kungl. Maj t, i enlighet med min

hemställan, att därom avlåta proposition till riksdagen. Sedan denna proposition,

nr 9, blivit av riksdagen, jämlikt dess skrivelse nr 21, bifallen,

har kungörelse om ändringen utfärdats den 17 februari 1922, nr 43.

Förslag av svenska sockerfabriksaktiebolaget.

I skrivelse den 19 januari 1922 till chefen för jordbruksdepartementet

har svenska sockerfabriksaktiebolaget framlagt ett förslag till

sockergarantiernas avveckling genom viss ändring av sockerskatten.

Bolaget anför härom följande.

Bolaget delade tillfullo sakkunnigas uppfattning om olämpligheten av

att höja sockerprisen. Mest önskvärt hade givetvis varit, både att sockergarantin

kunnat avvecklas i och med utgången av innevarande konsumtionsår och

att importmonopol och maximering av sockerprisen icke därefter behövt prolongeras.

Det förra önskemålet torde icke kunna ske på grund av det stora överskottet

å socker. Vad åter anginge importmonopolet och maximipris å socker, kunde

en slutreglering av statsgarantin genomföras dem förutan.

En fullt naturlig och för ändamålet lika verksam åtgärd för täckande av

statens skuld på grund av garantin för överskottslagret som ett importmonopol

med maximipris syntes bolaget vara att från och med den 1 november 1922 höja

sockerskatten, vilken skattehöjning kunde tillgodoföras bolaget i form av en motsvarande

skattelindring på sätt förut skett dels under många år såsom subvention

till mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolag och dels tidvis under kristiden till

bägge bolagen. Mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolag komme nu uppenbarligen

icke att behöva delaktighet i en sådan lindring. Så snart genom denna skattelindring^

statsgarantin till svenska sockerfabriksaktiebolaget blivit helt utjämnad,

borde Kungl. Maj:t givetvis äga befogenhet att förordna om dess upphörande. Huruvida

samtidigt därmed själva skattehöjningen skulle upphävas, bleve beroende av

huruvida ur andra statliga intressen densamma borde fortfara eller icke.

Genom detta sätt för en höjning av sockerpriset och i sammanhang därmed

en till sockerbolaget inflytande höjning av sockerskatten kunde samma belopp för

statsgarantins täckning vid sockerförsäljningen inflyta, som de sakkunniga beräknat

böra uttagas genom importmonopol och maximipris, och därjämte vunnes, att socker
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 178.

handeln vid tiden för upphörandet av förordningen den 21 mars 1921 omedelbart

ställdes i ett riktigt förhållande till världsmarknaden och ett upprätthållande av

införselmonopolet med maximipris bleve obehövligt. En sådan skattehöjning skulle

dessutom på den konsumerande allmänheten icke komma att verka som en höjning

av förut utgående sockerpris, då detta i alla fall genom prisets anpassning efter

världsmarknaden vid samma tidpunkt måste komma att högst avsevärt sjunka och

denna sänkning alltså allenast bleve lika mycket mindre som höjningen av sockerskatten.

Huru stor höjning av sockerskatten, som skulle erfordras, därest förestående

förslag genomfördes, berodde givetvis på, huru snabbt man skulle önska statsgarantins

slutavveckling.

Genom det här framlagda förslaget vunnes också, att avvecklingen av statens

garanti till det ena sockerbolaget kunde ske oberoende av garantins avveckling

med det andra.

Då de sockersakkunniga föresloge gradvisa prissänkningar, om vilka handelsvärlden

skulle i god tid underrättas, kunde bolaget icke dela deras uppfattning.

Sådana skulle uppenbarligen fördröja slutförsäljningen av överskottslagret och föranleda,

att sockeruttagningarna under tiden ständigt komme att fortgå språngvis,

så att mellan varje sådan sänkning uttagning av socker skulle ske endast i första

delen av en prisperiod för att alldeles utebliva i senare delen av densamma. Aven

om det prisfall, som förr eller senare vid en allmänt känd tidpunkt måste inträffa

vid övergången från ett genom statsåtgärder upprätthållet högt pris till de av

världsmarknaden betingade lägre pris, skulle — på en gång genomfört — bliva

högst avsevärt, funne bolaget detta ur handelns synpunkt vara att högeligen föredraga

framför de gradvisa prissänkningar, som de sockersakkunniga föresloge.

Detta förslag torde sannolikt också hava haft sin grund i det naturliga antagandet

hos de sockersakkunniga,, att överskottslagret vid konsumtionsårets slut skulle bliva

mindre än vad bolaget numera måste antaga.

Sockersakkunnigas förslag i mars 1922.

Sockersakkunniga kava nu i skrivelse den 9 mars 1922 inkommit

med ett nytt utlåtande i ämnet, däri de förnyat sin hemställan om förlängning

till den 1 juli 1923 av förordningen angående införselmonopol

jämte fastställande av högsta pris å socker. Utlåtandet är av följande

innehåll.

Omfattningen och resultatet av sakkunnigas hittills avslutade granskning.

Sedan sakkunnigas ovan berörda utlåtande avlämnats, hade sakkunniga fortsatt

och fullföljt granskningen av de båda sockerbolagens verksamhet och räkenskaper

intill utgången av sist avslutade räkenskapsår eller den 1 augusti 1921

för svenska soekerfabriksaktiebolaget och den 1 juli 1921 för mellersta Sveriges

sockerfabriksaktiebolag.

För detaljgranskning och insamlande av material hade sakkunniga biträtts

av auktoriserade revisorn H. Egnell, som verkställt dylik granskning av räkenskaperna

dels å bolagens huvudkontor och dels vid vederbörande fabriker.

Sakkunnigas granskning, som sålunda omfattade bolagens räkenskaper för

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kanot. Maj.ts proposition Nr 178.

13

året 1920—21 i sin helhet och för året 1919—20 i de delar, där slutligt godkännande

på grund av hemställan den 14 juni 1921 av 1921 års sockersakkunniga

ännu ej lämnats, hade givit till resultat, att sakkunniga ansåge, att statens skuld

till svenska sockerfabriksaktiebolaget, som i bolagets bokslut av den 31 juli 1921

upptoges till kronor-11.446,685: 88, i stället bordo upptagas till kronor 5,640,098: 40

samt att mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolags skuld till staten, som i bolagets

bokslut den 30 juni 1921 upptoges till kronor 2,453,980:48, i stället borde

upptagas till kronor 4,123,669: 34. Statens förpliktelser på grund av garantierna

åt sockerbolagen skulle alltså vid boksluten 1921 uppgå till kronor 1,516,429: 06.

Beräkningar för tiden efter boksluten sommaren 1921.

Vidare både sakkunniga från bolagen infordrat vissa produktionskostnadskalkyler

för tiden efter bokslutstillfället sommaren 1921. Dessa senare, som berörde

återstående del av garantitiden, måste givetvis innehålla en del mycket ovissa

faktorer, ej minst på grund av garantitidens nödtvungna förlängning i anledning av

vid konsumtionsårets slut kvarliggande stora sockerlager. Sakkunniga hade emellertid

granskat kalkylerna dels för att erhålla ledning vid bedömandet av det

sockerpris, som behövde uttagas, dels även för att erhålla en approximativ beräkning

av huru mellanhavandet mellan staten och bolagen kunde komma att gestalta

sig den 31 oktober 1922, d. v. s. den tidpunkt, då gällande införselmonopolförfattning

upphörde att gälla.

Ifrågavarande kalkyler hade avlämnats till sakkunniga från de båda bolagen

under november 1921. Sedermera hade svenska sockerfabriksaktiebolaget med ledning

av ett per den 31 januari 1922 verkställt provisoriskt bokslut den 2 mars

1922 omarbetat de av bolaget i november 1921 upprättade och avlämnade

kalkyler. I detta bolags senast avlämnade kalkyler räknades med, att nu gällande

sockerpris skulle bibehållas t. o. m. den 31 oktober 1922, att införselmonopolet

skulle upphöra att gälla samma dag samt att ett sådant pris å importerat socker

därefter komme att gälla, att kvarvarande sockerlager kunde slutförsäljas till ett

pris av 60 öre per kilogram.

Beträffande de sockerkvantiteter, varmed räknades i kalkylerna, kunde följande

anföras. Enligt uppgifter från bolagen hade 1921—22 års sockerkampanj

lämnat till resultat, att vid svenska sockerfabriksaktiebolaget erhållits 211,975 ton

och vid mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolag 22,660 ton råsocker, d. v. s.

sammanlagt 234,635 ton, av vilken råsockerkvantitet erhölles i runt tal 216,000

ton raffinad. Det förra bolaget beräknade, att — då den 1 november 1921 hos

bolaget kvarlegat socker av 1920 års skörd till en kvantitet, som täckte ungefär

en månads konsumtion — av 1921 års skörd komme att intill den 1 november

1922 försökas ungefär 116,000 ton raffinad, vadan det hos svenska sockerfabriksaktiebolaget

då inneliggande lagret skulle utgöra icke mindre än i runt tal 80,000

ton. Mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolag beräknade sin försäljning av socker

av 1921 års betor intill den 1 november 1922 till i runt tal 16,000 ton samt lagret

den 1 novemder 1922 till 4,000 ton. För det förra bolagets vidkommande beräknades

lagret den l november 1922 räcka ungefär sju månader, d. v. s. intill den

1 juni 1923; för det mindre bolaget räckte lagret ungefär ett kvartal, d. v. s. till

på nyåret 1923.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 178.

Ur ovan angivna förutsättningar om bibehållande av nuvarande maximipris

å socker t. o. m. den 31 oktober 1922, upphävande samma dag av införselmonopolet

samt sådant världsmarknadspris efter denna dag. att sockerlagret kunde försäljas

till 60 öre per kilogram, beräknade nu svenska sockerfabriksaktiebolaget

i sina kalkyler, att inkomsten vid försäljningen av det socker, som erhållits av

1921 års betor, icke försloge för täckande av de av staten garanterade kostnaderna

för betornas inköp och förädling. I stället komrae bolaget till, att staten under

de nämnda förutsättningarna skulle bliva bolaget ersättningsskyldig med sammanlagt

i runt tal 22,200,000 kronor, i vilket belopp då jämväl skulle ingå statens förpliktelser

på grund av äldre garantier. För mellersta Sveriges sockerfabriksaktiebolag,

vars lager beräknades bliva relativt mindre och som icke haft fordran hos

utan skuld till staten på grund av äldre garantier och som icke gjort förluster å

för statens räkning gjorda importer av dyrt utländskt socker, kunde läget vid en

slutlig avräkning, med stöd av bolagets egna beräkningar, uppskattas till, att staten

finge en fordran hos bolaget på i runt tal 3,500,000 kronor.

Nu vore emellertid att märka, att vissa kostnadsposter i bolagens tidigare

bokslut ävensom i de nu föreliggande kalkylerna, även om de ur synpunkten av

bolagens strävan till företagens allt starkare konsolidering vore förklarliga, av sakkunniga

dock icke ansetts vara av den beskaffenhet, att de borde få inräknas under

statsgarantin. Från de ovan nämnda beloppen borde alltså frånräknas dylika kostnadsposter,

varigenom statens ställning till bolagen den 31 oktober 1922 bleve

den, att statens skuld till svenska sockerfabriksaktiebolaget på grund av statsgarantierna

bleve ungefär 9,700,000 kronor och statens fordran hos mellersta Sveriges

sockerfabriksaktiebolag ungefär 5,700,000 kronor. Avvecklingen av statsgarantierna

skulle alltså — om de ovan angivna förutsättningarna i alla avseenden förverkligades

— kosta statsverket ungefär fyra miljoner kronor. Men någon visshet, att kostnaden

icke komme att bliva väsentligt större funnes icke. Om sockerlagret den 31

oktober 1922, på grund av världsmarknadsprisets läge, icke kunde säljas till 60 öre

per kilogram, utan endast till exempelvis 50 öre, medförde detta, att statens ersättningsskyldighet

på grund av garantin ökades med icke mindre än ungefär

8,000,000 kronor. Och skulle till exempel sockerkonsumtionen under tiden intill den 31

oktober 1922, då nuvarande maximipris skulle bortfalla, nedgå med 10 procent under

den i kalkylerna beräknade, så åstadkomme detta en ökning i statens ersättningsplikt

med cirka 7,000,000 kronor. Samma ökning av priset å det utländska sockret

och ökning av konsumtionen ändrade ställningen till statens fördel med motsvarande

siffror. Vidare kunde tänkas, att även i andra avseenden bolagens verksamhet under

avvecklingstiden och av denna företagen granskning kunde giva anledning till väsentliga

förskjutningar i ena eller andra riktningen av nu beräknade slutresultat. .Nyss

nämnda exempel torde tydligen visa, hur svårt det vore att vid närvarande, tidpunkt

ange det slutliga resultatet i ekonomiskt hänseende av statens garanti fölen

sockerkvantitet, som icke kunde beräknas vara slutsåld förrän på* våren eller

försommaren 1923.

Behov av förlängning av statliga regleringsåtgärder.

Det anförda torde emellertid giva vid handen, att skäl icke förelåge för

staten att avhända sig ett medel för att även efter den 31 oktober 1922 reglera

sockerpriset. Införselmonopolet å socker — vilket ju strängt taget icke vore annat

än ett importförbund under garantitiden, och garantitiden upphörde ej förrän det

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kung!. Maj.ts proposition Nr 178.

socker, för vilket staten iklätt sig garanti, slutsålts eller särskild överenskommelse

om avvecklingen träffats med bolagen — hade tillkommit just för att skydda staten

för ekonomiska förluster under sådana eventualiteter, för vilka nyss redogjorts.

Sakkunniga ansåge sig därför böra vidhålla sin hemställan om förlängning av

gällande författning om införselmonopol jämte fastställande av högsta pris å socker.

Att ifrågasätta några nya vägar för garantins avveckling utan förlust för statsverket

— exempelvis genom höjda tullsatser å socker eller, på sätt svenska sockerfabriksaktiebolaget

föreslagit i ovan nämnda skrivelse, medelst vissa ändringar i

storleken av sockerskatten — ansåge sakkunniga icke vara lämpligt. Vad beträffade

sockermonopolets ersättande med eu rörlig sockerskål som medel i Kungl. Maj:ts

hand att avveckla sockergarantin och statens ekonomiska förhållanden till de båda

sockerbolagen, skulle visserligen en sådan anordning låta sig göra, men endast under

den enligt sakkunnigas förmenande ej sannolika förutsättning, att riksdagen åt

Kungl. Maj:t överlämnade att fastställa en hög, men rörlig accis, som kunde göras

olika hög för de båda bolagen och från vilken befrielse kunde lämnas vid import

av socker för de förädlingsindustrier, som nu er hölle licens till import av socker.

Då vidare importmonopolet vore ett prövat och tillfredsställande medel i Kung].

Maj:ts hand att reglera sockerprisen, ansåge sig sakkunniga sakna anledning att

tillstyrka sockerbolagets förslag.

Då sakkunniga därför nu förnyade sitt förslag av den 14 december 1921, ville

de sakkunniga dock understryka, att med importmonopolförfattningens förlängning

till den 1 juli 1923 ingalunda följde nödvändigheten av författningens bibehållande

och än mindre givetvis upprätthållandet av nuvarande sockerpriser till denna tidpunkt.

Men i Kungl. Maj:ts hand borde ligga möjlighet dels att på sätt Kung!.

Maj:t funne lämpligt på kortare eller längre tid av konsumtionen uttaga för

garantins avveckling nödiga medel dels, och framför allt, att, i händelse garantin

ej tidigare genom skalig överenskommelse med sockerbolagen kunde komma att

avvecklas, bestämma sockerprisen, ända till dess sockret av 1921 års skörd vore

försålt.

Staten har garanterat, att de svenska sockerbolagen skola bliva DeParteme*t>- gottgjorda för av Kungl. Maj:t godkända kostnader för inköp och för- cAe/c”''

ädling av betskörd under åren 1919—1921, Därest statsverket ej på

grund av denna garanti skall få vidkännas utgift, måste sådana åtgärder

vidtagas, att bolagen få kostnaderna täckta genom sockrets försäljning.

Importförbudet å socker, som tillkommit i dylikt syfte, avser ''således att

utestänga billigare uiländskt socker, till dess statens garantiförbindelser

uppfyllts.

Statens garanti avser allt socker, som tillverkats av svensk skörd

åren 1919—1921. Sockersakkunnigas utredning visar, att en stor kvantitet

dylikt socker kommer att kvarligga osålt hos bolagen den 31 oktober

1922, då nu gällande importförbud upphör att gälla. Sockersakkunniga

hava därför tillrått för ängning av förbudet.

Vid sådant förhållande och då jag i likhet med sockersakkunniga

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kungl. Maj.:ts proposition Nr 178.

ej kan tillstyrka det förslag till sockergarantiernas avveckling, som svenska

sockerfabriksaktiebolaget föreslagit i skrivelsen den 19 januari 1922,

synes mig en förlängning av importförbudet även för tid efter den 31

oktober 1922 kunna undvikas allenast under den förutsättning, att intill

samma tid kunde uttagas ett sådant överpris å socker, att med full

säkerhet kunde beräknas att därigenom få täckning för väntat underpris

å då ännu osålt socker.

Att för sådant ändamål höja sockerpriset synes mig icke kunna

komma ifråga. Frånsett olämpligheten överhuvud taget av att i nuvarande

läge fördyra varan, skulle nämligen — med hänsyn till storleken

av den kvantitet socker, som beräknas osåld den 31 oktober 1922

och möjligheten av ytterligare fall å världsmarknadspriset — staten

kunna säkerställas för förlust endast genom en så väsentlig höjning av

sockerpriset, att den synes mig icke kunna ifrågasättas.

1 likhet med sockersakkunniga finner jag sålunda en förlängningav

importförbudet ofrånkomlig och har intet att erinra mot de sakkunnigas

förslag i fråga om tiden för förlängningen.

Såsom vid flera föregående tillfällen framhållits, måste staten, då

de svenska sockerbolagen genom införselförbud befrias från konkurrens,

genom maximipris reglera sockerpriset, så att det för konsumenterna ej

blir högre, än som erfordras för statens skyddande från förlust på grund

av garantierna. Den rätt, som i nuvarande importmonopolförordning

tillägges Kungl. Maj:t i fråga om åsättande av maximipris å socker,

bör alltså jämväl bibehållas.

Sedan jag mottagit sockersakkunnigas skrivelse den 9 mars 1922,

har jag med båda de svenska sockerbolagen inlett förhandlingar angående

statens omedelbara befrielse från förpliktelser på grund av garantierna

mot det att ett visst maximipris jämte införselförbud skulle hållas

under viss tid. I detta sammanhang har jag ansett mig böra utröna

möjligheten av en överenskommelse, enligt vilken i nämnda maximipris

jämväl skulle beräknas ingå ersättning, för att bolagen i år inköpte

betor, det större bolaget från cirka 20,000 hektar, och det mindre bolaget

från cirka 2,000 hektar, till fast pris av 2 kronor 50 öre för

höstleverans och 2 kronor 80 öre för vinterleverans vid 16 procents

sockerhalt, allt per deciton betor. Bolagen skulle därjämte förbinda sig

att under kampanjen 1922—23 hålla sina fabriker i gång.

Genom ett på sådant sätt kombinerat avtal skulle således staten

hava blivit befriad från redan ingångna garantiutfästelser samtidigt

med att betodling i en avsevärd omfattning betryggats jämte därav

uppkommande arbetstillfällen.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition År 178.

17

De villkor, som för dylik uppgörelse fordrats, hava emellertid,

särskilt vad angår det större bolaget, synts mig alldeles oantagliga. Det

har, bland annat, framgått, att detta bolag anser sockerförbrukniugen

skola så nedgå, att en betodling för dess vidkommande å ungefär

10,000 hektar kommer att förslå för tillgodoseende av bristen i nästa

konsumtionsår samt att bolaget anser, att eu dylik betodling skall komma

till stånd utan statens medverkan. Därjämte hava båda bolagen vid

sina beräkningar för statens fritagande från garantiutfästelserna icke

velat, utom i avseende å mindre poster, godkänna sockersakkunnigas

anmärkningar mot bolagens kostnader.

Vid dessa förhållanden kan jag, efter att i frågan hava hört sockersakkunniga

och i enlighet med deras utlåtande, icke tillråda eu uppgörelse

i angivna syften. En dylik uppgörelse skulle givetvis haft som

förutsättning, att staten ifråga om förpliktelser för bolagens redan havda

kostnader skulle kommit i minst lika god ställning som genom ett godkännande

av kostnaderna i enlighet med sockersakkunnigas förslag.

Jag har emellertid undersökt även andra möjligheter för ernående

av eu betodling 1922 av nyss angiven omfattning. Sålunda har uppgift

begärts från svenska sockerfabriksaktiebolaget angående vilket tillskott

från statens sida, som skulle erfordras, för att bolaget skulle vara

villigt att för en betodling 1922 av 20,000 hektar åtaga sig ett fast

betpris av 2 kronor 50 öre per deciton betor vid höstleverans. Enligt

bolagets med anledning härav avlämnade kalkyler beräknar bolaget att,

om betodlingen 1922 kommer att omfatta 10,000 hektar, skulle det erforderliga

tillskottet av statsmedel för ernående av sagda fasta betpris

bliva 1 krona per deciton, under det att för den överskjutande betarealen

skulle erfordras ett statsbidrag av 3 kronor 2 öre per deciton betor.

Vid en betodling 1922 av 15,000'' hektar för detta bolags vidkommande

beräknas alltså, för att bolaget skulle anse sig kunna betala 2 kronor

50 öre, ett statsbidrag av i genomsnitt 1 krona 67 öre och vid en betodling

av 20,000 hektar ett statsbidrag av i genomsnitt 2 kronor 1 öre,

allt per deciton betor. Sockersakkunniga, med vilka jag rådgjort jämväl

rörande denna linje för betfrågans lösande, hava emellertid förklarat

sig finna den av bolaget beräknade ersättningen alltför hög och tillstyrka

därför icke någon uppgörelse med bolaget av denna innebörd.

Slutligen har jag framställt förfrågan till svenska sockerfabriksaktiebolaget,

om bolaget vore villigt att, mot ett bidrag från staten av 1 krona

per deciton betor, förbinda sig att dels betala odlarna ett fast betpris av

2 kronor 50 öre per deciton vid höstleverans (2 kronor 80 öre vid vinterleverans)

för en odling 1922 av 18,000 hektar, dels även under kam
Bihang

till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 151 höft. (Nr 178.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 178.

panjen 1922—23 hålla samtliga råsockerfabriker i gång. Ersättningen

skulle beredas genom därför erforderlig förlängning av importförbudet.

Sedan bolaget förklarat sig icke kunna förbinda sig härtill, finner jag

bolagets hållning utgöra avgörande hinder att på överenskommelsens väg

nu ernå en ur det allmännas synpunkt tillfredsställande definitiv uppgörelse

mellan staten och bolaget angående vare sig den tidigare statsgarantins

avveckling eller 1922 års betodling och sockerproduktion.

Vad angår sockersakkunnigas utlåtande ifråga om godkännande

av bolagens kostnader för inköp och förädling av betskörd under garantitiden

intill boksluten sommaren 1921, så torde jag senare, efter frågans

ytterligare övervägande, få ånyo anmäla densamma. I detta sammanhang

anser jag mig endast höra betona, att prövningen av bolagens

kostnader givetvis måste komma att ske under tillbörligt beaktande av

det uttalande, riksdagens bevillningsutskott gjort i sitt utlåtande angående

propositionen nr 102 och motionen nr 273 vid fjolårets riksdag.

Sedan departementschefen härefter uppläst ett inom departementet

utarbetat förslag till förordning om fortsatt tillämpning av förordningen

den 24 mars 1921 (nr 121) angående införselmonopol jämte fastställande

av högsta pris å socker, såsom bilaga fogat till detta protokoll, hemställer

departementschefen, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels antaga samma förslag till förordning;

dels ock medgiva Kungl. Maj:t befogenhet att, därest förhållandena

skulle därtill föranleda, upphäva förordningen före den 30 juni 1923.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

lämna bifall samt förordnar, att proposition

i ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:''

Allan Tigerschiöld.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 17*.

19

Bilaga.

Förslag

till

förordning om fortsatt tillämpning av förordningen den 24 mars 1921 (nr 121)

angående införselmonopol jämte fastställande av högsta pris å socker.

Härigenom förorduas, att förordningen den 24 mars 1921 angående

införselmonopol jämte fastställande av högsta pris å socker, vilken förordning

med däri genom kungörelsen den 17 februari 1922 (nr 43) gjord

ändring gäller tillsvidare till och med den 31 oktober 1922, skall med

nämnda ändring äga fortsatt tillämpning tillsvidare till och med den 30

juni 1923.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1922:110 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående införselmonopol jämte fastställande av högsta pris å socker. s. 2 i texten
  2. BevU 1922:24 Betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående införselmonopol jämte fastställande av högsta pris ä socker ävensom, i ämnet väckta motioner. a1 i texten