Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 22 juni 1921 med vissa bestämmelser mot oskälig arrendestegring m. in

1922-01-20 · 12 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 11 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1922:19, Med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 22 juni 1921 med vissa bestämmelser mot oskälig arrendestegring m. in

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 19.

1

Nr 19.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

fortsatt tillämpning av lagen den 22 juni 1921 med

vissa bestämmelser mot oskälig arrendestegring m. in.:

given Stockholms slott den 20 januari 1922.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om fortsatt tillämpning av lagen den 22 juni 1921 med vissa

bestämmelser mot oskälig arrendestegring; samt

2) lag om jämkning i vissa fall av arrendator åliggande dagsverksskyldighet.

GUSTAF.

A. Åkerman.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 16 käft. (Nr 19.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 19.

Förslag

till

LAG

om fortsatt tillämpning av lagen den 22 juni 1921 (nr 321)

med vissa bestämmelser mot oskälig arrendestegring.

Härigenom förordnas, att lagen den 22 juni 1921 med vissa bestämmelser

mot oskälig arrendestegring, vilken lag gäller till den 1 juni 1922,

skall äga fortsatt tillämpning till den 1 juni 1923; dock skall från och

med den 1 juni 1922 1 § hava följande lydelse:

Har i fall, då arrendator enligt avtal, slutet före den 1 oktober 1917,

är pliktig att helt eller huvudsakligen utgöra arrende genom avlämnande

av mjölk, smör, fisk eller annat naturalster, å dylikt vederlag efter avtalets

ingående inträtt sådan prisstegring, som därvid icke lät sig beräkna,

och finnes den utfästa legan i följd härav uppenbart oskälig; äge arrendatorn

rätt att, såvitt angår vederlag, förfallet under tiden från och med

den 1 oktober 1917 till den 1 juni 1923, påfordra, att skälig andel i

prisstegringen kommer honom till godo. Där ej annorlunda åsämjes, må

denna andel ej överstiga hälften av prisstegringen.

Beträffande beslut, som av i lagen omförmäld nämnd fattats före den

1 juni 1923, skall vad i 4 och 5 §§ är stadgat fortfarande gälla.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj:In Proposition Nr 19.

3

Förslag

till

LAG

om jämkning i vissa fall av arrendator åliggande dagsverksskyldighet.

Härigenom förordnas som följer:

Har i fall, då arrendator enligt avtal, slutet före den 1 januari 1918,

är pliktig att helt eller huvudsakligen utgöra arrende genom fullgörande

av dagsverken, körslor eller andra arbetsprestationer eller att mot ersättning

utgöra visst antal prestationer av nyssnämnda slag, å dylika prestationer

efter avtalets ingående inträtt sådan prisstegring, som därvid icke

lät sig beräkna, och finnes i följd härav, att värdet av vad arrendatorn

enligt avtalet har att utgöra står i uppenbart missförhållande till de honom

genom avtalet tillförsäkrade förmåner, äge arrendatorn rätt att, såvitt angår

arbetsprestationer, vilka skola fullgöras under tiden från och med den

14 mars 1921 till den 1 juni 1923, påfordra, att skälig andel i prisstegringen

kommer honom till godo. Här ej annorlunda åsämjes, må denna

andel ej överstiga hälften av prisstegringen.

Kunna jordägaren och arrendatorn icke enas om storleken av den

andel i prisstegringen, som efter vad ovan sägs må tillkomma arrendatorn,

skall vad i 2—6 §§ i lagen med vissa bestämmelser mot oskälig arrendestegring

för där avsett fall stadgas äga motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juni 1922 och gäller till den 1 juni

1923, dock skall beträffande beslut, som av sådan nämnd, som avses i

ovannämnda lag med vissa bestämmelser mot oskälig arrendestegring, fattats

före den 1 juni 1923, vad i 4 och 5 §§ i samma lag är stadgat äga

motsvarande tillämpning jämväl efter den 31 maj 1923.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 19.

Länsstyrel
serna.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsår enden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

fredagen den 13 januari 1922.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden

Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,

Åkerman, Linders, Schlyter, Örne.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet

anför chefen för justitiedepartementet, statsrådet Åkerman:

»Den 1 nästkommande juni utgår giltighetstiden för lagen den 22

juni 1921 med vissa bestämmelser mot oskälig arrendestegring samt för

lagen samma dag om jämkning i vissa fall av arrendator åliggande dagsverksskyldighet

.

Med anledning av uppkommen fråga om förlängning av nämnda lagars

giltighetstid hava länsstyrelserna i samtliga län anmodats att, efter hörande

av ordförandena i de nämnder, som för det i arrendestegringslagen angivna

ändamål blivit utsedda inom länen, avgiva yttrande angående lagarnas verkningar

under år 1921 ävensom rörande behovet av en utsträckning av

lagarnas giltighetstid. I sistnämnda avseende har utlåtande infordrats jämväl

från lantbruksstyrelsen. Samtliga dessa yttranden hava nu inkommit.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har anfört, att ifrågavarande lagar för

länet hade ganska ringa betydelse, enär arrendeavtalen endast undantagsvis

innefattade förpliktelse för arrendatorn att utgöra arrende i naturalster

eller genom fullgörande av dagsverksskyldighet. Tillämpning av lagarna

hade förekommit i endast ett fall, nämligen beträffande kronoegendomen

Valleberga kungsgård, vars arrendator förbundit sig att för visst pris leverera

naturaprodukter till Flyinge hingstdepå. Även med nu gällande pris

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts Proposition Nr 19. 5

skulle fullgörandet av arrendet utan jämkning medföra avsevärd förlust för

arrendatorn. Dylika förhållanden kunde antagas vara för handen i större

utsträckning inom andra lön, och enär normala pris å de prestationer,

varom fråga vore, icke syntes kunna sägas ännu hava inträtt, hölle länsstyrelsen

före, att lagarna borde förlänas fortsatt giltighet. — I yttrande

till länsstyrelsen har ingenjören llonde Bondeson å Karlsnäs, vilken innehaft

förordnande såsom ordförande i nämnd för avgörande av sådan tvist

rörande andel i uppkommen prisstegring, som avses i arrendestegringslagen,

såsom sin mening uttalat, att då avvikelserna från normala tidsförhållanden

ännu icke blivit till alla delar hävda, ett fortfarande behov av nämnda lag

förefunnes.

Länsstyrelsen i Hallands län har anfört, att då någon tillämpning av

arrendestegringslagen icke förekommit inom länet och då priserna på ifrågavarande

jordbruksprodukter så avsevärt nedgått, att de föga eller nästan

alls icke överstege priserna före kristiden, länsstyrelsen funne sig böra avstyrka,

att arrendestegringslagen erhölle förlängd giltighetstid. Även de

förhållanden, som avsåges i torpkontraktslagen, företedde i huvudsak liknande

utveckling i riktning mot en återgång till mera normala förhållanden.

Intill senaste tid hade visserligen denna återgång varit mindre skarpt

utpräglad än i fråga om arrendestegringslagen, men vid de avtal, som

under hösten 1921 på särskilda ställen i landet avslutats angående lantarbetarlöner

för det började arbetsåret, hade sänkningen varit högst betydande.

Det ville synas som om de lantarbetarlöner, som kunde förväntas

bliva gällande under den närmaste tiden, icke komme att i genomsnitt

nämnvärt överstiga dem, som gällde omedelbart före den 1 januari 1918,

vilken dag lagen toge till utgångspunkt. Såväl den rådande arbetslösheten

som omöjligheten för jordbrukarna att betala högre arbetslöner än jordbrukets

ekonomi kunde medgiva med hänsyn särskilt till sjunkande pris

å lantbruksprodukter och de dryga skatterna, gåve grundad anledning antaga,

att under det nu löpande arbetsåret arbetslönerna inom lantbruket

icke komme att ånyo stiga utan snarare att ytterligare sjunka. Vid sådant

förhållande ansåge länsstyrelsen tillräcklig anledning icke heller förefinnas

att efter den 1 juni 1922 bibehålla den i sistnämnda lag innefattade

kristidsförfattningen. — Domänintendenten G. 13. Hellman, vilken

varit ordförande i två nämnder för prövning av jämkningsanspråk enligt

torpkontraktslagen, har förklarat sig anse behov av arrendestegringslagens

förlängning ej föreligga och har i fråga om torpkontraktslagen anfört: Utom

i de två fall, då nämnd tillsatts för prövning av jämkningsanspråk, vore

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 19.

andra fall kända, i vilka jordägare och arrendator utan anlitande av nämnd

överenskommit om jämkning i dagsverksskyldigheten eller om viss tilläggsersättning

vid fortsatt fullgörande av hela dagsverksantalet. Lagen hade

således verkat i riktning att något lindra dagsverksbördan, där så varit av

behovet påkallat. Frågan om lagens prolongation vore svår att besvara.

Jämväl arbetspriserna hade betydligt nedgått och vore i fortsatt sjunkande,

varför det kunde förmodas att vid utgången av lagens giltighetstid något

behov av förlängning icke skulle föreligga. Förnekas kunde ej heller, att

lagen verkat ogynnsamt så till vida, att den utnyttjats såsom agitationsmedel

och i vissa fall bidragit till eu irriterad stämning i förhållandet

mellan arbetare och arbetsgivare. Då det emellertid vore möjligt, att arbetspriserna

icke komme att sjunka i samma tempo som jorden och dess

alster och då lagen således även under ett kommande år kunde hava någon

betydelse, kunde en utsträckning av dess giltighetstid icke avstyrkas.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har i fråga om arrendestegringslagen

anfört, att länsstyrelsen hade sig bekant, hurusom ett flertal arrendeavtal,

enligt vilka arrendatorerna vore pliktiga att helt eller delvis utgöra arrende

genom avlämnande av mjölk och vilka ingåtts å tid, då mjölken vid mejerierna

betalats med 10 ä 12 öre per liter, fortfarande gällde intill den

14 mars 1923. Då medelpriset å mjölk vid leverans till mejerierna nu

utgjorde 16 ä 20 öre per liter och någon avsevärdare sänkning i priset

inom det närmaste året icke torde vara att förvänta, ville länsstyrelsen

tillstyrka prolongation av denna lagstiftning, i vad den avsåge avtal, enligt

vilka arrendator1 vore pliktiga att helt eller huvudsakligen utgöra arrende

genom avlämnande av mjölk. Yad anginge torpkontraktslagen, ansåge

länsstyrelsen med hänsyn till läget å arbetsmarknaden och gällande pris å

körslor behov av förlängd giltighetstid icke förefinnas. — Borgmästaren

L. K. Broek, vilken varit ordförande i nämnd för tillämpning av arrendestegringslagens

bestämmelser, har förklarat sig sakna erfarenhet om torpkontraktslagens

verkningar, samt i övrigt anfört: Endast i ett fall hade

under året påkallats tillsättande av nämnd, som avsåges i arrendestegringslagen.

Emellertid vore det bekant, att jordägare och arrendator»’ fortfarande

i flera fall sig emellan träffat godvillig uppgörelse med anledning

av lagens bestämmelser och i anslutning till den tolkning, som förut gjort

sig gällande hos nämnderna. Då det även vore känt, att ett avsevärt antal

kontrakt av ifrågavarande innehåll och ingångna före den 1 oktober

1917 ännu vore gällande, samt skillnaden mellan priserna under år 1917

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 19. 7

och under den närvarande tiden, särskilt å mjölk och smör, vore avsevärd,

syntes lagens giltighetstid böra förlängas.

Länsstyrelsen i Örebro liin, vilken senast i slutet av år 1920 förordat

förlängning av då gällande lagstiftning i ämnet, har förklarat sig med hänsyn

till numera avsevärt förändrade förhållanden genom nedgången i pris

å de i lagarna avsedda produkter och arbetsprestationer samt då återgången

till normalt prisläge syntes alltjämt fortsätta, vilja förorda, att ifrågavarande

kristidsbestämmelser, såsom ej vidare behövliga, icke måtte erhålla förlängd

giltighet. — Ordföranden i en för ett fall under året tillsatt nämnd inom

länet, disponenten A. Anderson å Nain, har anfört att beträffande länet

sådana förhållanden syntes vara att förvänta i fråga om spannmåls- och

mjölkpriser m. in., att lagarnas giltighetstid icke behövde förlängas.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har meddelat, att tillämpning av

lagarna icke i något fall påkallats hos länsstyrelsen och att länsstyrelsen

därför saknade erfarenhet om lagarnas verkningar. Emellertid ansåge länsstyrelsen,

att ifrågavarande lagbestämmelser borde bibehållas under ytterligare

ett ar i avbidan på slutligt förslag från jordkommissionen.

Övriga länsstyrelser hava, var för sitt läns vidkommande, meddelat,

att någon tillämpning av ifrågavarande lagar icke förekommit under året

och att därför behov av en prolongation icke ansåges vara för handen.

Lantbruksstyrelsen har anfört: Enligt vad styrelsen hade sig bekant,

torde verkningarna av ifrågavarande lagar under kristiden hava varit i

stort sett gagneliga. Då emellertid de abnorma förhållanden, som på sin

tid föranledde lagarnas tillkomst, numera till största delen upphört, och

de arrenden, som utginge i form av naturaprestationer, icke torde med nuvarande

priser å lantmannaprodukter i nämnvärd grad överstiga dem, som

betingats för under senaste tid mot kontant arrendesumma utarrenderade

jordbruk, ville styrelsen, med hänsyn jämväl därtill, att det torde vara för det

svenska jordbruket fördelaktigt, att av krisförhållandena framkallade särskilda

bestämmelser avvecklades, så snart sådant utan större olägenhet kunde ske,

såsom sin mening uttala, att tillräckliga skäl icke förefunnes för förlängning

av giltighetstiden för de i nu ifrågavarande lagar meddelade bestämmelserna. I

Lantbruks
styrelsen.

I en till mig ställd skrivelse har Skånes arrendatorers förening anfört: Särskilda

Det vore visserligen riktigt, att de naturaalster, som avsåges i arrendesteg- frams™lnhlringslagen,

under år 1921 undergått en väsentlig prissänkning. Emellertid

vore fortfarande priserna å exempelvis mjölk, smör och spannmål i

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 19.

genomsnitt 50 % högre än motsvarande priser under år 1914. Ej heller

syntes det kunna förväntas, att prisfallet å dessa produkter under år 1922

i någon nämnvärd grad komme att fortsätta. De priser, som nu uppnåtts,

vore nämligen så låga, att de i många fall knappast täckte produktionskostnaderna,

och hade, särskilt vad spannmålspriserna anginge, sin grund

i rent tillfälliga förhållanden. Det syntes därför vara att förvänta, att priserna

å nämnda produkter under en längre tid framåt komme att ligga

väsentligt över 1914 års prisnivå. Vid sådant förhållande syntes det föreningen

som om de omständigheter, vilka på sin tid föranledde införandet

av ifrågavarande lag, allt fortfarande ägde sin giltighet. Yad beträffade

torpkontraktslagen syntes föreningen än mera uppenbart, att densamma allt

fortfarande borde bibehållas. Arbetslönerna inom jordbruket vore nämligen

alltjämt så höga, att en arrendator, som före 1918 års ingång slutit arrendeavtal

med viss dagsverksskyldighet, skulle utsättas för uppenbar orättvisa,

om han icke jämväl framdeles kunde erhålla jämkning därutinnan. Detta

bleve så mycket kännbarare som just prisfallet på jordbruksprodukter gjorde,

att avkastningen av den arrenderade egendomen sjönke. Jämväl beträffande

arbetslönerna vore helt visst förhållandet sådant, att endast ringa, om ens

någon sänkning kunde förväntas under år 1922. Att desamma sjunkit

så pass kraftigt som skett torde hava sin grund i den omfattande arbetslösheten

inom industrien, varigenom jordbruket tillförts överskott på arbetskraft.

I den mån denna arbetslöshet minskades, torde därför lönerna inom

jordbruket ånyo börja stiga.

Ordföranden i föreningen Skaraborgs läns mjölkar rendator er har i skrivelse

till mig hemställt om åtgärder för prolongation av arrendestegringslagen

och i sådant hänseende anfört: För många lantbrukare, de flesta småbrukare

och i dåliga ekonomiska omständigheter, syntes det vara ett livsvillkor,

att lagen förlängdes. De flesta av dessa arrendeavtal ingingos vid

en tid, då mjölken betingade pris, varierande mellan 8 och 10 öre per

liter, och mjölkpriset vore för närvarande 17 å 20 öre per liter. Att

mjölkpriset under ett eller ett och ett hälft år skulle nedgå till 8 öre

syntes otänkbart, och skulle så bliva förhållandet, upphörde därmed automatiskt

lagen att verka. Flera av föreningens medlemmar hade arrenden,

vilka utginge först 1923 eller senare.

Departements- Vid behandling under nästlidet år av frågan om arrendestegringschefen.

]agena prolongation anförde dåvarande chefen för justitiedepartementet till

statsrådsprotokollet följande:

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Ma,j:ts Proposition Nr 19.

»Då fråga om prolongation av den provisoriska arrendestegringslagen

tidigare varit under behandling, har framhållits, att denna lag äger betydelse

endast för vissa delar av landet, där s. k. mjölkarrenden förekomma.

I det skick, vari frågan denna gång föreligger, är denna lokala begränsning

av lagens räckvidd än mera framträdande, i det att vissa av de

länsstyrelser, vilka under föregående år funnit bestämmelser i detta ämne

påkallade av praktiska behov, numera ansett sig sakna anledning att tillstyrka

ett fortsatt upprätthållande av denna lagstiftning. Av länsstyrelsernas

utlåtanden framgår, att tillämpning av lagen genom tillsättande av skiljenämnd

under det senast gångna året förekommit endast i tre län och i

två av dessa blott i ett fall för vartdera länet. Förutsättningarna för

denna lagstiftning hava ock otvivelaktigt förändrats så till vida, att priset

å de naturalster, som avses i lagen, under den senare tiden nedgått och

därmed ifrågavarande arrendatorers ställning blivit mindre vansklig än vid

den tid, då lagen tillkom.

Ehuru således vissa omständigheter synas tyda på, att arrendestegringslagen

ej längre har samma betydelse som under de närmast föregående

åren, har jag dock icke kunnat finna tiden ännu vara inne för lagens

upphävande. Att den möjlighet, lagen anvisar för reglering av ett genom

stark förskjutning av prisnivån rubbat arrendeförhållande, blott i ålit mer

sällsynta fall behöft anlitas, innebär icke med nödvändighet, att lagen

saknat en vidsträcktare verkan än sålunda kommit till synes. Då, enligt

vad i ärendet blivit upplyst, arrendeavtal av denna beskaffenhet fortfarande

till ganska avsevärt antal äga giltighet, talar sannolikheten för att den

fördelning av arrendeprestationens under avtalstiden ökade värde, vilken

lagen åsyftar att genomföra, i många fall kommit till stånd på den godvilliga

överenskommelsens väg. Utsikterna för åvägabringande av dylika

överenskommelser äro uppenbarligen i hög grad beroende av att lagen

fortfarande kommer att gälla. Prisförhållandena äro ännu ingalunda sådana,

att lagen med säkerhet kan antagas bliva överflödig för sitt ändamål

under den närmaste framtiden. Jämväl må erinras, att lagen icke på

annat sätt ingriper i arrendeförhållandet än att jordägaren kan underkastas

skyldighet att vidkännas ett skäligt avdrag av den vinst, som tillföres

honom genom en efter avtalets ingående inträdd prisstegring, samt

att med hänsyn till den allmänna höjningen av prisnivån detta avdrag i

lagen begränsats till högst femtio procent. I den män priserna fortfara

att falla, kommer detta givetvis att inverka på avdragets bestämmande

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 saml. 16 häjt. (Nr 19.)

o

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kung! Maj\ts Proposition Nr 19.

eller, efter föreliggande omständigheter, medföra, att någon tillämpning av

lagen ej vidare ifrågakommer.

Vid nu anförda förhållanden och med hänsyn till den betydelse, lagen

fortfarande torde kunna äga för vissa arrendatorer, anser jag mig böra tillstyrka

prolongation av arrendestegringslagens giltighet till den ljum 1922.»

Yad av förutvarande departementschefen sålunda anförts äger enligt

min uppfattning giltighet även med avseende å det läge, i vilket förevarande

fråga nu befinner sig. Utredningen i ärendet har givit vid handen,

att sådana arrendeavtal, vilka äro föremål för denna lagstiftning, fortfarande

på sina håll äro gällande. Huruvida antalet dylika arrendatorer är större

eller mindre, är en omständighet, som icke kan tillerkännas avgörande

betydelse, då det såsom här gäller att bereda den enskilde i ett för honom

viktigt hänseende det stöd och den hjälp, som påkallas av rättvisa och

billighet. Då härtill kommer, att ifrågavarande lagar icke kunna erhålla

tillämpning för andra fall än sådana, i vilka efter opartisk prövning ett

ingripande i arrendeförhållandet finnes skäligen böra äga rum, synas mig

fullgiltiga skäl föreligga för lagarnas prolongation under ännu ett år.

Beträffande den under fjolåret på riksdagens initiativ tillkomna torpkontraktslagen

är en dylik åtgärd motiverad jämväl därav, att lagen varit

gällande under föga mer än ett halvt år och att därför ytterligare någon

tids erfarenhet om lagens verkningar torde böra samlas, innan fråga upptages

om att låta lagens giltighetstid utlöpa.

I enlighet med den uppfattning, jag nu angivit, har jag låtit inom

justitiedepartementet utarbeta förslag till lag om fortsatt tillämpning av

lagen den 22 juni 1921 (nr 321) med vissa bestämmelser mot oskälig

arrendestegring samt till lag om jämkning i vissa fall av arrendator åliggande

dagsverksskyldighet.»

Föredraganden uppläser härefter berörda förslag, av den lydelse, bilagor

* vid detta protokoll utvisa, samt hemställer, att lagrådets utlåtande

över förslagen måtte för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamål inhämtas

genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Ivar Brynolf.

* Dessa bilagor, vilka äro av lika lydelse med de vid propositionen fogade lagförslagen, hava här

uteslutits. __

s. 11 Kontrollera mot PDF

KungI. Maj ds Proposition Nr It).

11

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj ds lagråd torsdagen

den 19 januari 1922.

Närvarande:

Justitierådet Berglöf, regeringsrådet Ernberg, justitieråden Molin, Appel
BERG.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

13 januari 1922, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över

upprättade förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 22 juni

1921 (nr 321) med vissa bestämmelser mot oskälig arrendestegring och lag

om jämkning i vissa fall av arrendator åliggande dagsverksskyldighet.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet

av ledamoten å justitiedepartementets lagavdelning, hovrättsrådet Axel Afzelius.

Lagrådet lämnade förslagen utan anmärkning.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 19.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

fredagen den 20 januari 1922.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden

Olsson, Sandler, Åkerman.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Åkerman anmäler lagrådets

den 19 januari 1922 avgivna utlåtande över de den 13 i samma månad

till lagrådet remitterade förslagen till lag om fortsatt tillämpning av lagen

den 22 juni 1921 med vissa bestämmelser mot oskälig arrendestegring

samt till lag om jämkning i vissa fall av arrendator åliggande dagsverksskyldighet;

därvid föredraganden hemställer, att förslagen, som av lagrådet

lämnats. utan anmärkning, måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom

proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

N. C er vin.

Tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, Stockholm 1922.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1922:29 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Alaj:ts proposition med förslag till lag om fortsatt tilllämpning av lagen den 22 juni 1921 med vissa bestämmelser s. 5 i texten