Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om automobilskatt m. m

1922-03-17 · 97 sidor, varav 94 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 94 av 97 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1922:199, Med förslag till förordning om automobilskatt m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

1

Nr 199.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om automobilskatt m. m.; given Stockholms slott den IT mars

1922.

Kungl. Maj:t vill härmed under åberopande av bilagda utdrag av

statsrådsprotokollet över finansärenden för denna dag föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

dels förordning om automobilskatt,

dels förordning om särskild skatt å automobilgummiringar,

dels ock förordning om fördelning av automobilskattemedel m. in.

GUSTAF.

F. V. Thorsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1922.

1 samt.

169 käft. (Nr 199).

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

Förslag

till

förordning om automobilskatt.

Härigenom förordnas som följer:

1 §''

För automobil, som, efter vad särskilt är stadgat, blivit här i riket

registrerad, skall årligen erläggas skatt enligt nedan meddelade bestämmelser.

Angående beskattning av automobil, vilken, ehuru den bort här

i riket registreras, icke blivit i automobilregister införd, gäller vad i

14 § här nedan stadgas.

Med automobil förstås varje för färd på marken avsett fordon,

som för framdrivande är försett med kraftmaskin (motor) och icke löper

på skenor.

2 §• .

Från skatteplikt frikallas automobil, som äges av medlem av

konungahuset samt, under villkor av ömsesidighet, enligt vad Konungen

därom förordnar, automobil, tillhörig främmande makts härvarande beskickning

eller konsulat tillhörande person, som icke är svensk undersåte.

Från skatteplikt undantages jämväl automobil, som är inrättad uteslutande

för brandväsen eller för transport av sårade eller sjuka.

3 §.

Skatteplikt för automobil inträder med kalenderkvartalet näst efter

det, under vilket automobilen blivit första gången i automobilregister

införd, samt upphör med utgången av det kalenderkvartal, under vilket

automobilen ur automobilregister avförts utan att hava blivit i annat

sådant register införd.

Inträffar i avseende å äganderätten till automobil sådan förändring,

att automobilen, där den dittills varit skattepliktig, skall jämlikt 2 §

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

bliva skattefri eller, där den förut varit skattefri, skall underkastas skatteplikt,

då skall i fråga om beskattningen så anses, som om automobilen

blivit i förra fallet ur registret avförd utan att vara i annat register

införd och i senare fallet första gången i register införd den dag, då

uppgift om förändringen i äganderätten blivit i registret intagen.

4 §•

Skattskyldig för automobil är för visst kalenderår den, som vid

kalenderårets början varit eller bort vara i au tom obilregister antecknad

såsom ägare av automobilen, eller, om automobilen blivit under kalenderåret

första gången registrerad, den, som därvid antecknats såsom automobilens

ägare.

Skall med tillämpning av vad nu är sagt skattskyldighet för automobil

åvila flera såsom samfällt ägare, svare de för skattens utgörande

en för alla och alla för en.

5 §.

Skatt utgår för helt kalenderår räknat med följande belopp:

för motorcykel utan bivagn med tio kronor;

för motorcykel med bivagn med tjugu kronor;

för annan automobil, med ringar av mjuk kautschuk, med åtta

kronor för varje påbörjat tal av etthundra kilogram av automobilens

egen vikt vid användning av tyngsta till automobilen hörande karosseri;

samt

för annan automobil, med ringar av annat ämne än mjuk kautschuk,

med femtio kronor för varje påbörjat tal av etthundra kilogram av

automobilens egen vikt vid användning av tyngsta till automobilen

hörande karosseri.

Inträder skatteplikt under löpande kalenderår, skall för det året

skatten utgå med belopp, motsvarande vad av skatten för helt kalenderår

belöper å det eller de kalenderkvartal, skatteplikten gäller.

Ändras automobils beskaffenhet under löpande kalenderår, skall

därav föranledd höjning eller sänkning av skatten beräknas från och

med nästföljande kalenderkvartal.

6 §•

I början av varje år skall länsstyrelse ofördröjligen med ledning

av det inom länet förda automobilregistret upprätta särskild längd

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

(automobilskattelängd), upptagande samtliga i registret antecknade automobiler,

vilka för året äro underkastade skatteplikt.

I längden, som skall upprättas enligt av Konungen fastställt formulär,

skall för varje automobil angivas:

1) ordningsnummer i automobilregistret och igenkänningsmärke;

2) för annan automobil än motorcykel, dess egen vikt vid användning

av tyngsta till automobilen hörande karosseri;

3) för motorcykel, huruvida densamma är försedd med bivagn

eller ej;

4) huruvida automobilen är försedd med ringar av mjuk kautschuk

eller ej;

5) automobilens hemort;

6) den eller de skattskyldigas namn och hemvist;

7) skattens belopp; samt

8) de övriga anteckningar, som må finnas påkallade.

Inträder skatteplikt för automobil efter automobilskattelängdens

upprättande, eller inträffar förhållande, som föranleder ändring i fråga

om skatteplikt för automobil, skola erforderliga uppgifter införas i längden

i samband med automobilens registrering eller anteckning i automobilregistret

om det förhållande, som föranlett ändringen.

Förpliktas någon på grund av bestämmelsen i 14 § att utgiva

automobilskatt, skall anteckning härom ske i automobilskattelängden.

Före utgången av januari månad skall länsstyrelse till den, som

vid årets början är skattskyldig för automobil, med allmänna posten

översända meddelande om skattebeloppets storlek samt om tid och sätt

för detsammas inbetalande.

7 §•

Det åligger skattskyldig för automobil, som vid ett kalenderårs

början är underkastad skatteplikt, att senast den 15 februari till länsstyrelsen

i det län, inom vilket automobilen är registrerad, erlägga

honom åliggande automobilskatt.

Blir under löpande kalenderår automobil underkastad skatteplikt,

skall för det året skatten erläggas i samband med ansökan om registrering

av automobilen eller, om, i fall varom i 3 § andra stycket sägs,

registrering av automobilen redan tidigare ägt rum, i samband med

anmälan för registrering av den nye ägarens förvärv av automobilen.

Inträffar under kalenderåret förhållande, som enligt 5 § sista stycket

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

5

föranleder skyldighet att erlägga ytterligare skatt för automobil, skall

dylik skatt i samband med anmälan för registrering av sådant förhållande

erläggas av den, som därvid är ägare av automobilen.

8 §•

Skattebelopp skall till vederbörande länsstyrelse inbetalas genom insättning

å statsverkets giroräkning i riksbanken för länsstyrelsens räkning.

Inbetalning må ock kunna fullgöras därmed, att skattskyldig på eget

ansvar insänder skattebeloppet till länsstyrelsen medelst postanvisning

eller avlämnar eller på eget ansvar med posten insänder skattebeloppet

i check eller postremissväxel, ställd till länsstyrelsen, att betalas å bankkontor

i den ort, där länsstyrelsen har sitt säte. I fråga om Stockholms

stad skall dock insättning i riksbanken av skattebelopp ske å överståthållarämbetets

räkning för allmänna utskylder samt check eller postremissväxel

vara ställd till överståthållarämbetet för uppbördsärenden.

Anteckning om fullgjord betalningsskyldighet skall ske i automobilskattelängden.

Å inbetalt skattebelopp skall lämnas behörigt kvitto.

Det å skatt för viss automobil senast bekomna kvitto skall under

färd medföras å automobilen för att på tillsägelse av polisman för denne

uppvisas.

9 §.

I fråga om indrivning av automobilskatt samt ersättning för indrivningen

skola de i gällande författningar angående uppbörd av

kronoutskylder i sådant avseende meddelade bestämmelser i tillämpliga

delar lända till efterrättelse.

10 §.

Automobil, för vilken skatt icke blivit behörigen erlagd, må ej

brukas, förr än skatten blivit betald.

11 §•

Den, som mot stadgandet i 10 § brukar automobil, böte från

och med tjugufem till och med femhundra kronor.

Där någon, som eljest brukar skattepliktig automobil, ej på begäran

av polisman företer kvitto, som enligt 8 § sista stycket skall medföras

å automobilen, straffes med böter från och med tio till och med femtio

kronor.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

Har förseelse, varom i första stycket sägs, skett med ägarens vetskap,

vare jämväl han förfallen till böter, som i samma stycke stadgas.

Brukades automobilen av någon, som enligt 6 eller 7 § i lagen angående

ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik är till utgivande av

ersättning för skada förpliktad, skall i ägarens ställe sådan brukare vara

förfallen till ansvar.

Böter, som enligt denna förordning ådömas, tillfalla kronan.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas

enligt allmän strafflag.

12 §•

Åtal för förseelse mot denna förordning skall anhängiggöras vid

polisdomstol, där särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare

eller, där sådan ej finnes, vid allmän domstol i den ort, där förseelsen

skett.

Den, som under tid,'' då han är ställd under tilltal för förseelse,

fortsätter samma förseelse, skall, för varje gång stämning därför utfärdats

och delgivits, fällas till de böter, som för dylik förseelse äro bestämda.

13 §.

Där skatteplikt för automobil under löpande kalenderår upphör,

är den, som, innan skattefrihet inträtt, sist stått i automobilregister

antecknad såsom ägare av automobilen, berättigad att, efter ansökan hos

länsstyrelsen, kostnadsfritt återbekomma så stor del av för året erlagd

skatt, som belöper å tiden efter det skattefriheten inträtt.

Äger under löpande kalenderår sänkning av skatten rum på grund

av ändring av automobils beskaffenhet, är den, som vid anmälan av ändringen

var ägare av automobilen, berättigad att i samma ordning återbekomma

vad som motsvarar sänkningen av skatten.

Anteckning om restitution skall ske i automobilskattelängden.

14 §.

Varder, efter vad därom är särskilt stadgat, ägare av automobil

dömd till ansvar för det automobilen tagits i bruk, innan densamma

registrerats och erhållit igenkänningsmärke, eller för det ägaren underlåtit

att till registret göra föreskriven anmälan eller i sådan anmälan

mot bättre vetande meddelat oriktig uppgift, då skall ägaren tillika

förpliktas att utgiva den skatt för automobilen, som genom förfarandet

undandragits.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

15 §.

Över länsstyrelses beslut, varigenom någon blivit i automobilskattelängden

till beskattning för automobil uppförd, äge han hos kammarrätten

anföra besvär, vilka skola ingivas till den länsstyrelse, som

upprättat längden, före klockan tolv å trettionde dagen från den, då

automobilskatt avfordrats honom; dock må icke den omständigheten,

att besvären i stället för till länsstyrelsen ingivits eller insänts till kammarrätten,

utgöra hinder för deras upptagande till prövning, därest besvären

dit inkommit före utgången av den stadgade besvärstiden. I

sådant fall skola besvären av kammarrätten omedelbart överlämnas till

vederbörande länsstyrelse.

Sedan vid inkomna besvär fogats utdrag av längden i vad angår

den automobil, för vilken klaganden påförts skatt, skall länsstyrelsen

skyndsamt till kammarrätten insända handlingarna med de upplysningar

och erinringar, som besvären anses påkalla.

16 §.

Den, som icke åtnöjes med kammarrättens utslag i mål rörande

beskattning, som i denna förordning avses, äger att däri hos Kungl.

Maj:t söka ändring genom besvär, vilka, vid påföljd att besvären eljest

icke varda upptagna till prövning, skola före klockan tolv å sextionde

dagen efter erhållen del av utslaget eller, om då är helgdag, å nästa

söckendag därefter ingivas till finansdepartementet tillika med bevis om

dagen, då klaganden erhöll del av utslaget.

17 §•

Besvär, om vilka i denna förordning förmäles, må jämte tillhörande

handlingar kunna, under iakttagande av stadgad tid och ordning,

på klagandens eget äventyr i betalt brev med allmänna posten

insändas till den myndighet, till vilken besvären skola enligt förordningen

ingivas.

Den omständighet, att skattskyldig anfört besvär, befriar honom

icke från att i behörig ordning inbetala honom påförd automobilskatt.

18 §.

Huruvida och efter vilka grunder samt på vad sätt skatt skall

utgå för automobil, som för tillfälligt brukande i riket från utlandet

införts, bestämmes av Konungen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majds proposition Nr 199.

19 §.

Angående fördelning av influten automobilskatt är särskilt stadgat.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1923, då skatteplikt

för automobil, som tidigare blivit registrerad och nämnda dag i registret

kvarstår, jämväl inträder.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

9

Förslag

till

förordning om särskild skatt å automobiigummiringar.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

För följande arbeten av mjuk kautschuk, som till riket införas,

utan att tullfrihet enligt särskilda bestämmelser därför åtnjutes, eller som

inom riket tillverkas, nämligen massiva hjulringar (även i längder) samt

yttergummi eller delar därtill för ringar till automobiler (även motorcyklar),

skall i den ordning nedan stadgas erläggas skatt av en krona

50 öre lör varje helt kilogram.

I första stycket omförmälda varuslag benämnas i denna förordning

automobiigummiringar.

2 §.

Skatt för automobiigummiringar, som till riket införas, skall samtidigt

med tullen till tullverket erläggas.

Därest automobil, som införes i riket, är försedd med automobilgummiringar,

skall, därest tullfrihet icke åtnjutes för automobilen, skatt

för ringarna erlägga samtidigt med tullen för automobilen.

Om betaluingsanstånd, ställande av säkerhet samt påföljd för fördröjd

eller utebliven betalning gäller beträffande i första och andra

styckena omförmäld skatt vad rörande tullavgifter finnes stadgat.

3 §•

Den, som ämnar inom riket tillverka automobiigummiringar, skall,

innan tillverkning må äga rum, därom göra skriftlig anmälan hos länsstvrelsen

i det län, inom vilket tillverkningen skall ske.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 169 höft. (Nr 199.)

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

4 §•

Det åligger tillverkare av automobilgummiringar att, sedan anmälan

enligt 3 § blivit ingiven, inom en månad elter varje kalenderkvartals

utgång till länsstyrelsen avlämna en på heder och samvete avgiven

deklaration rörande automobilgummiringar, som blivit under kalenderkvartalet

av honom till annan levererade eller tagna i bruk för egen

räkning.

I deklarationen skall, särskilt för varje leverans, angivas:

1) varuslag (massiva hjulringar etc.);

2) vikten för varje varuslag;

3) namn och fullständig postadress för den, till vilken leveransen

skett; samt

4) om ringar utförts, den gränsort, över vilken utförseln skett.

Beträffande automobilgummiringar, som tagits i bruk för tillverkarens

egen räkning, skall angivas varuslag och vikten för varje

varuslag.

5 §•

Tillverkare skall samtidigt med avlämnandet av i 4 § omförmäld

deklaration till länsstyrelsen erlägga den skatt, som efter här ovan

stadgad grund belöper å i deklarationen angivna automobilgummiringar.

6 §•

Tillverkares skyldighet att jämlikt 4 § avlämna deklaration upphör,

sedan skriftlig anmälan om rörelsens upphörande och dagen därför

till länsstyrelsen ingivits. Dock skall sådan deklaration avlämnas för

det kalenderkvartal, under vilket rörelsen upphört.

Har anmälan enligt första stycket skett, må ej utan ny anmälan

enligt 3 § automobilgummiringar tillverkas, levereras eller tagas i bruk

för tillverkarens egen räkning efter den tid, då enligt anmälningen

rörelsen upphört.

7 §•

Skattebelopp, som i 5 § avses, skall till vederbörande länsstyrelse

inbetalas genom insättning å statsverkets giroräkning i riksbanken för

länsstyrelsens räkning. Inbetalning må ock kunna fullgöras därmed,

att skattskyldig på eget ansvar med posten insänder skattebeloppet i

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

check eller postremissväxel, ställd till länsstyrelsen, att betalas å bankkontor

i den ort, där länsstyrelsen har sitt säte. I fråga om Stockholms

stad skall dock insättning i riksbanken av skattebelopp ske å

överståthållarämbetets räkning för allmänna utskylder samt check eller

postremissväxel vara ställd till överståthållarämbetet för uppbördsärenden.

8 §•

Försummar tillverkare att inbetala skatt, som enligt 5 § åligger

honom att erlägga, skall för skattens uttagande omedelbart verkställas

utmätning.

9 §-

Fn var, som ur riket utfört icke begagnade automobilgummiringar,

är berättigad att efter ansökan bos länsstyrelsen i det län, där sökanden

äger hemvist, eller, om han yrkesmässigt driver handel med automobilgummiringar,

hos länsstyrelsen i det län, där rörelsen drives, kostnadsfritt

återbekomma vad i skatt å de utförda automobilgummiringarna

efter deras vikt vid utförseltillfället belöpt. Dylik restitution skall bestridas

av medel, som influtit genom skatt å automobilgummiringar.

Vid ansökan'', som skall ingivas till länsstyrelsen sist inom en

månad efter det utförseln skett, skall vara fogat bevis från vederbörande

tullmyndighet, angivande de utförda automobilgummiringarnas vikt och

dagen för utförseln samt innehållande förklaring, dels att av ringarnas

utseende framgått, att de ej före utförseln varit i bruk och att med dem

ej företagits åtgärd i syfte att öka deras vikt, dels ock att ringarna

utförts under behörig tullkontroll.

10 §.

Då anmälan enligt 3 § ingivits, tillsätter länsstyrelsen en, så vitt

möjligt inom den ort, där tillverkningen skall ske, bosatt, tillsyningsman.

Det åligger denne att senast under andra månaden efter varje kalenderkvartals

utgång genom granskning av tillverkarens bokföring och annorledes

hava kontrollerat riktigheten av tillverkarens under nästförutgående

månad avlämnade deklaration. Tillverkares handelsböcker ävensom erforderliga

upplysningar skola för sådant ändamål tillhandahållas tillsyningsmannen.

över granskningen avlämnas rapport till länsstyrelsen.

11 §-

Tillsyningsmans arvode bestämmes av länsstyrelsen; dock må i

varje fall ej ersättning utgå med högre belopp än tjugu kronor för varje

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

förrättningsdag jämte rese- och traktamentsersättning enligt fjärde klassen

av gällande resereglemente. Dylik ersättning skall bestridas av medel,

eom influtit genom skatt å automobilgummirmgar.

12 §.

Den, som underlåter att inom föreskriven tid avlämna deklaration,

varom i 4 § sägs, böte från och med tjugufem till och med femhundra

krön1 >r.

Har deklaration icke avlämnats inom föreskriven tid, äger länsstyrelsen

jämväl förelägga den uppgiftspliktige lämpligt vite.

13 §.

Har någon i deklaration, varom i 4 § sägs, mot bättre vetande

lämnat oriktigt meddelande, så att han därigenom undgått att betala

skatt eller fatt erlägga för låg skatt, böte högst fem gånger det skattebelopp,

som genom det oriktiga förfarandet undandragits.

Har det oriktiga meddelandet icke lämnats mot bättre vetande,

men har den, som lämnat meddelandet, vid dess avgivande gjort sig

skyldig till grov vårdslöshet, vare straffet böter, högst två gånger det

skattebelopp, som genom det oriktiga meddelandet undandragits.

Den, som dömes till straff enligt denna paragraf, skall jämväl förpliktas

utgiva den skatt, som genom det oriktiga förfarandet undandragits.

14 §.

Den, som utan att hava gjort sådan anmälan, varom i 3 § sägs,

tillverkar automobilgummiringar, böte från och med etthundra till och

med femtusen kronor samt gälde skatt enligt den i 1 § angivna grund

för de automobilgummiringar, som av honom tillverkats.

15 §.

Den, som innehar eller innehaft befattning såsom tillsyningsman,

vare förbjudet att röja tillverkares yrkeshemlighet eller affärsförhållanden.

Gör lian detta och framgår ej av omständigheterna, att han om den

hemlighet eller de affärsförhållanden erhållit kännedom på annat sätt än

i sin egenskap av tillsyningsman, straffes med böter från och med femtio

till och med ettusen kronor. Sker det för att göra skada eller begagnar

han sin kännedom om berörda yrkeshemlighet eller affärsförhållanden

till egen eller annans fördel, då må till fängelse dömas.

Har genom tillsyningsmannens åtgöranden skada uppkommit, vare

han ock skyldig att den till fullo’ gottgöra.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

18

16 §.

Länsstyrelse äger ådöma böter eller lalla till utgivande av vite

enligt 12 §.

Åtal för förseelse, som i 13, 14 eller 15 § omförmäles, skall anhängiggöras

vid allmän domstol.

Förseelser, som i 13 och 14 §§ omförmälas, äro föremål för allmänt

åtal. Förseelse, varom i 15 § sägs, må ej av allmän åklagare åtalas,

där ej målsäganden angivit densamma till åtal.

17 §. •

Böter och viten, som utdömas enligt denna förordning, tillfalla

kronan. Saknas tillgång till deras fulla gäldande, skola de förvandlas

efter allmän strafflag. v

18 §.

Angående fördelning av influten skatt är särskilt stadgat.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1923; och skall

härvid iakttagas följande.

1) Den, som idkar tillverkning av automobilgnmmiringar och vill

därmed fortsätta efter den 1 januari 1923, har att före sistnämnda dag

göra sådan anmälan, varom förmäles i 3 §.

2) För automobilgnmmiringar, som inom riket finnas den 1 januari

1923, och för vilka icke skatt skall erläggas uti den i 2 § stadgade

ordning, skall, i den mån ej nedan i punkterna 3 och 4 annorlunda

sägs, erläggas skatt enligt den i 1 § angivna grund.

3) En var ägare av aut.omobil må från beskattning undantaga den

å automobilens hjul vid 1923 års ingång anbragta uppsättning ringar

jämte hälften därutöver, varvid iakttages, att, om vid denna beräkning

uppstår brutet tal, detsamma höjes till närmast högre hela tal.

4) Tillverkares lager av automobilgummiringar, däri ej inräknas

sådana ringar, vilka av honom för egen räkning tagits i bruk före den

1 januari 1923, beskattas allenast i den mån desamma därefter levereras

eller tagas i bruk för egen räkning; och skall den tillverkare enligt 4 §

åliggande deklarationsplikt första gången fullgöras under april månad 1923.

5) En var, som den 1 januari 1923 innehar automobilgummiringar,

för vilka skatt skall erläggas i annan ordning än i punkt 4 sägs, är

pliktig att före utgången av januari månad 1923 till länsstyrelsen i det

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

län, där han har sitt hemvist, eller, om han yrkesmässigt driver handel

med automobilgummiringar, i det län, där rörelsen drives, avgiva deklaration

rörande de av honom vid iogången av år 1923 innehavda automobilgummiringar,

med angivande av antal, varuslag och vikt.

Skatt för ringarna skall erläggas vid avgivandet av deklarationen;

dock att, om skattens belopp överstiger ettusen kronor, den skattskyldige

må åtnjuta anstånd med betalningen av vad som överstiger nämnda

belopp till 1923 års utgång. Kungl. Maj:t äger att, om så finnes skäligt,

medgiva ytterligare anstånd.

6) Vad i 12 och 13 §§ stadgas angående ansvar för försummad

eller oriktig deklaration skall äga motsvarande tillämpning beträffande

deklaration rörande innehav av ringar den 1 januari 1923.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

15

Förslag

till

förordning om fördelning a? antomobilskattemedel m. m.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Av skattemedel, som under visst år influtit jämlikt förordningarna

om automobilskatt och om särskild skatt å automobilgnmmiringar eller

jämlikt de särskilda bestämmelser, Konungen enligt 18 § i förstnämnda

förordning må hava meddelat, skola en fjärdedel tillfalla rikets städer

för att användas för dessas gatu- och väghållning samt tre fjärdedelar

landstingen lör att användas företrädesvis till förbättring och underhåll

av för den allmänna samfärdseln särskilt betydelsefulla vägar.

2 §.

Städerna tillkommande andel av skattemedlen skall av statskontoret

fördelas mellan de särskilda städerna i förhållande till de belopp, som

från dem influtit i automobilskatt.

3 §•

Av landstingen tillkommande andel av skattemedlen skola tretton

femtondelar av statskontoret fördelas mellan de särskilda landstingen i

förhållande till de belopp, som influtit i automobilskatt från respektive

län, därvid iakttages, att Kalmar läns landstingsområden betraktas såsom

särskilda län.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

Angående fördelningen av återstående två femtondelar förordnar

Konungen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1923; dock att

landstingen tillkommande andel av skattemedel för år 1923 skall till

landstingen utbetalas först år 1925.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199-

17

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 17 mars 1922.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden

Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,

Åkerman, Linders, Schlyter, Örne.

Efter gemensam beredning med chefen för kommunikationsdepartementet

anför chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson:

På grund av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 september 191.1 tillkallades

på sin tid inom finansdepartementet vissa sakkunniga, den s. k. vägkommissionen,

med uppdrag att verkställa utredning angående de åtgärder,

som kunde finnas nödiga för åvägabringande av en jämnare fördelning

av väghållningsbesväret, samt utarbeta det förslag till förändringar av

gällande väglag m. m., vartill ifrågavarande utredning kunde föranleda,

ävensom i samband därmed underkasta berörda lagstiftning revision

jämväl i vissa andra avseenden. Med skrivelse den 15 augusti 1920

har kommissionen — under framhållande, att kommissionen under fortgången

av sitt arbete kommit till den uppfattning, att till auordningarna

för ett förbättrat vägväsen borde höra införandet av beskattning å automobiler

— avgivit betänkande med förslag till förordning om automobilskatt

m. m.

Över förslaget hava yttranden avgivits av överståthållarämbetet

och samtliga länsstyrelser, statskontoret, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

styrelsen för tekniska högskolan, chefen för generalstaben, 1920

års automobilsakkunniga, Svenska stadsförbundet, Svenska vägföreningen,

Kungl. automobilklubben och Stockholms droskägareförening samt de

flesta magistrater, stadsstyrelser, häradsskrivare, landstings förvaltningsutskott,

stadsfullmäktige, köpingar, municipalsamhällen och väghållningsdistrikt.

Vidare hava skrivelser rörande ärendet inkommit från medicinalstyrelsen,

allmänna svenska prästföreningens centralstyrelse, föreningen

Sveriges landsfiskaler, Sveriges trafikbilägares riksförbund, Sveriges

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 169 käft. (Nr 199.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

Historik.

Förslag år

1900 av kornmunahkattekommittén.

18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

åkeriidkareförbund samt Stockholms åkeriägareförening. Sedan dessa

yttranden och skrivelser överlämnats till kammarrätten, har kammarrätten

avgivit utlåtande i ärendet.

I utlandet har sedan längre eller kortare tid tillbaka automobilväsendet

varit föremål för beskattning. Även hos oss väcktes redan

tidigt förslag om införande av automobilbeskattning, men hava de förslag,

som härutinnan framkommit, som bekant, ännu icke lett till något

resultat. Visserligen utgå vissa avgifter för automobils registrering

och för kungörandet om registrering ävensom för viss anmälan till

autombilregistret samt dessutom viss ersättning till besiktningsman

för besiktning och efterbesiktning av automobil ävensom för prövning

av persons kompetens såsom automobilförare, men dessa avgifter och

ersättningsbelopp, vilka utgå med olika belopp, högst 15 kronor, kunna

uppenbarligen ej betraktas såsom något slags automobilskatt.

Innan jag närmare går in på en redogörelse av vägkommissionens

förslag, tillåter jag mig att i korthet omnämna tidigare förslag angående

beskattning av automobiler.

Redan den s. k. kommunalskattekommittén hade i sitt den 18 maj

1900 avgivna betänkande, bland annnat, hemställt om beviljande av rätt

för de särskilda kommunerna att upptaga skatt å vissa samfärdsmedel.

Med ett av kommittén utarbetat förslag till »lag angående rätt för

kommun att upptaga skatt å velocipeder m. m.» avsågs att tillerkänna

kommun befogenhet att under vissa betingelser uttaga skatt å

velocipeder, lyxekipage, lustjakter och lyxautomobiler. Enligt motiveringen

skulle skatt utgå för velocipeder och andra samfärdsmedel, vilka

av sina ägare eller innehavare användes övervägande för nöjes skull

samt med avseende å sin dyrbara konstruktion och inredning i allmänhet

kunde anses känneteckna ett visst större välstånd och därav härflytande

ökad skatteförmåga. En var ägare till sådant fortskaffningsmedel,

vilken mera stadigvarande vistades inom kommunen, skulle bliva

skattskyldig. Vad särskilt anginge lyxautomobiler, skulle kommun

äga besluta att upptaga skatt å varje sådan, som för ägarens eget

bruk användes. Beloppet av den skatt, varom kommunen sålunda ägde

besluta, finge emellertid ej överstiga 100 kronor årligen för varje automobil.

För övrigt innehöll förslaget stadganden om skyldighet för automobilägare

att dels, därest han vistades inom eu kommun viss tid, anmäla automobilen

till beskattning, dels ock erlägga dubbel skatt, därest anmälan försummades

eller därest han genom oriktig uppgift eller eljest sökte undandraga sig

skatten.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

De av kommunalskattekommittén utarbetade förslagen ledde, som

bekant, icke till lösning av det kommunala skatteproblemet.

I ett av särskilda kommitterade den 16 mars 1904 avgivet betänkande

med förslag till, bland annat, lag innefattande vissa bestämmelser

om automobiltrafik både kommitterade visserligen icke upptagit

frågan om införande av automobilskatt men däremot löreslagit bestämmelser,

innefattande skyldighet för den, som genom livligare automobiltrafik

föranledde ökad kostnad för underhåll av väg, att bidraga till

vägunderhållet. I förslagets 6 § stadgades nämligen, att, därest någon

använde automobil å allmän väg på landet under sådana omständigheter,

att vägens underhåll därigenom krävde ökad kostnad, som ej vore tillfällig,

länsstyrelsen skulle äga på framställning ålägga automobilägaren

att till de väghållningsskyldiga utgiva bidrag till underhållskostnaden,

efter ty länsstyrelsen prövade skäligt. I motiveringen till nämnda lagförslag

framhöllo kommitterade, bland annat, följande. En livligare automobiltrafik

å viss väg, såsom t. ex. en yrkesmässigt utövad, regelbunden

sådan trafik mellan ett par orter eller framförande av större och tyngre

lastautomobiler mera regelbundet eller eljest i större omfattning, kunde

komma att avsevärt försvåra eller fördyra vägunderhållet. Då hänsyn

till en dylik trafik ej kunnat tagas vid då gällande vägdelningar och

ej heller vid framtida vägdelningar särskilt avseende torde böra fästas vid

det mera tillfälliga förhållandet, att livligare automobiltrafik möjligen

ägde rum å vissa vägar, syntes billigheten fordra, att i antydda fall

automobiltrafikanten bidroge till det försvårade vägunderhållet, varför

föreskrifter i sådant syfte borde för landsbygden meddelas. Kommitterade

framhöllo vidare, att det här icke vore fråga om någon allmän

vägunderhållsskyldighet eller om grunderna för sådan skyldighets fullgörande,

utan om en ersättningsplikt, som ålades en viss vägtrafikant, vilken

såsom sådan ej hade något med vägunderhållet att skaffa, eller med andra

ord en ersättning för visst bruk av väg, vars underhåll genom detta bruk

kunde bliva svårare och kostsammare än eljest. Det läge för övrigt enligt

kommitterades förmenande i en dylik trafikants eget intresse, att automobiltrafiken

icke omöjliggjordes eller försvårades genom bristande underhåll

av vägen, och det vore således ock till fördel för honom själv,

att vederbörande väghållare villigt och omsorgsfullt fullgjorde vad som

för vägtrafiken därstädes rimligen erfordrades.

Mot berörda förslag framställdes åtskilliga anmärkningar. Man

framhöll, bland annat, att synnerligen stora svårigheter skulle uppstå vid

bedömandet av ett ersättningsanspråk av ifrågavarande slag, samt att det

Kommittéförslag

år 1904.

s. 20 Kontrollera mot PDF

Motion vid

1909 drt

rastdag.

Biktdagsrkri

velie 1909.

20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

icke vore med rättvisa och billighet förenligt, att ersättningsskyldighet

endast skulle ifrågakomma vid automobiltrafik, då en sådan skyldighet

med samma fog borde stadgas vid trafik med andra tyngre åkdon.

På grund av de framställda anmärkningarna kom någon lagstiftning

i enlighet med kommitterades förslag ej heller till stånd.

Vid 1909 års riksdag väcktes i andra kammaren en motion (nr

95) om automobilskatt av huvudsakligen följande innehåll:

Då nya skatteobjekt behövde uppspanas, syntes anledning föreligga att

tillse, om ej automobilägarna med skäl kunde få sig ålagd en särskild beskattning.

Där automobilerna verkligen vore till gagn och ordentligen handhades,

vore nyttan i regeln så stor, att densamma också lämpligen kunde uppvägas

med en skatt till gengäld för det allmänna väg- och gatuunderhållet, vartill

automobilägaren såsom sådan kanske ej, trots den obestridliga nyttan, väsentligen

bidroge. Visserligen deltoge kronan ej i underhållet av städernas gator,

men, då automobilerna esomoftast användes till resor från städerna utåt landet,

syntes det motionären lämpligast och i varje fall enklast, att staten uppbure

dessa avgifter. Där nyttan av automobilerna åter vore omtvistlig, måste

automobiltrafiken anses som en rike mans lyx, som kunde tåla en extra beskattning.

För automobilen krävdes ett noggrannare och dyrbarare vägunderhåll,

och anspråken på ökad uppskattning och ersättning för vägbesväret bleve helt

visst en given följd ju allmännare automobiltrafiken bleve. Motionären hemställde

om vidtagande av åtgärder därhän, att särskilt tillstånd av länsstyrelse

måtte erfordras för körning med automobil å allmän väg eller gata, samt att

automobilägaren skulle vara skyldig att för varje automobil lösa tillståndsbevis,

som skulle åsättas en stämpelavgift, beräknad efter 10 kronor för en månad

eller 120 kronor för ett år.

Med anledning av motionen avlät riksdagen en skrivelse till Kungl.

Maj:t, däri riksdagen anförde:

»Användningen av automobiler, som nog till en början skett huvudsakligen

i sportsyfte, har så småningom blivit alltmera utsträckt även i den praktiska

verksamhetens tjänst, så att det torde vara ganska säkert, att numera

automobilerna av det senare slaget äro de till antalet övervägande. Det torde

icke heller kunna betraktas annat än som en fördel, att användningen av automobiler

för praktiskt bruk mer och mer ökas. Att under sådana förhållanden

pålägga alla automohiler beskattning i den grad, som motionären föreslagit,

torde icke vara lämpligt, och riksdagen anser det jämväl kunna ifrågasättas,

om icke, även om en skatt åsättes, automobiler, som brukas för praktisk verksamhet,

böra vara fritagna från skatt eller åtminstone träffas av en lägre

skattesats än övriga automobiler. Huruvida skatt, därest sådan åsättes, bör

lämpligen utgå i form av stämpel å tillståndsbevis eller på annat sätt, torde

ock böra komma under övervägande.

Då en närmare utredning tarvas icke blott med avseende på skattens storlek

och omfattning utan även beträdande frågan huruvida skatten bör utgå

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition Nr 199.

till staten eller delvis också till kommuner eller till vägunderhållet, får riksdagen,

som anser denna fråga böra komma under omprövning i sammanhang

med annan utsträckning av stämpelskatten, anhålla, att Eders Kungl. Maj:t

täcktes låta verkställa utredning, huruvida för användning av automobiler

eller vissa slag av dem skatt, vare sig i form av stämpel eller annorledes, bör

åsättas, samt därefter till riksdagen inkomma med det förslag, vartill nämnda

utredning kan giva anledning.»

över riksdagens- skrivelse hördes överståthållarämbetet och samtliga

länsstyrelser, varjämte vissa kronofogdar och kronolänsmän, magi- riktdagttknstrater

samt vägstyrelser och vägstämmor avgåvo yttranden i ärendet.

Överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser med undantag av länsstyrelserna

i Malmöhus och Västernorrlands län avstyrkte införandet av

automobilskatt. Sistnämnda båda länsstyrelser tillstyrkte med vissa

modifikationer en dylik skatt, i det de förordade en statsskatt å lyxautomobiler,

varjämte de ifrågasatte, om ej de s. k. nyttigbilerna borde bliva föremål

för kommunal beskattning, när genom deras användande anläggning

och underhåll av väg, bro eller gata fördyrades.

De länsstyrelser, som avstyrkte förslaget, anförde i huvudsak följande.

Det vore oriktigt att beskatta alla slags automobiler. De, som användes

för praktiskt bruk, borde vara fria från beskattning. Det

kunde nämligen ej anses annat än obilligt att beskatta näringarnas

transportmedel och därigenom försvåra näringarnas utövning. Skatten

borde således inskränkas att utgå å endast sådana automobiler, som

uteslutande tjänade lyxbehovet eller sportintresset. Men härvid uppstode

svårigheten att skilja mellan nyttiga och lyxautomobiler. Visserligen

ginge det lätt att från beskattning undantaga lastautomobiler, men även

personautomobiler användes i vidsträckt mån i nyttans tjänst, t. ex. för

drosktrafik och av läkare. För övrigt vore det ej riktigt att endast beskatta

lyxautomobiler, utan borde, därest skatt å sådana infördes, jämväl

andra i sportsyfte eller för nöjes skull begagnade fortskaffningsmedel,

såsom lyxekipage, motorbåtar och lustjakter, samt över huvud

alla övriga lyxföremål beläggas med skatt.

De flesta vägstyrelser och vägstämmor förordade skatt å alla slags

automobiler, såväl lyxautomobiler som andra. Såsom skäl anfördes huvudsakligen,

att automobilerna dels till följd av sin tyngd, som ofta vore större

än den vid vägens byggande beräknade, och dels genom den hastighet,

varmed de fraihfördes, verkade synnerligen förslitande på vägbanan.

Automobiltrafiken medförde jämväl stegring av kostnaderna för anläggning

av vägar och broar, då nämligen vägar och broar, avsedda att

trafikeras med automobil, krävde större bredd och tillika måste byggas

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

att motstå en belastning avsevärt större än den, som vore förenad med

trafiken av vanliga åkdon. Då sålunda automobiltrafiken medförde ökad

kostnad för vederbörande väghållare, förefölle det ej annat än rättvist,

att denna trafik också tillförbundes att i någon mån ersätta denna kostnadsökning.

Då de för praktisk verksamhet avsedda automobilerna

verkade i det hela ej mindre förslitande på vägbanan än lyxautomobilerna

samt det dyrare anläggningssätt för vägar och broar, vilket nödvändiggjordes

av automobiltrafiken, i lika hög grad betingades av det förra

som av det senare slaget automobiler, borde automobiler av varje slag,

oavsett deras användning, vara underkastade beskattning.

Enligt de flesta länsstyrelsers åsikt borde skatten, därest den

komme till stånd, i sin helhet tillfalla staten. De frami]öllo, att det ej

syntes föreligga något skäl att tillföra kommunerna eller de väghållningsskyldiga

densamma, då automobilerna icke fördyrade vägunderhållet

utan tvärtom nötte vägbanan mindre än vanliga åkdon. Svårigheten

att rättvist fördela skatten mellan staten, kommunerna och de

väghållningsskyldiga betonades jämväl.

Flertalet av vägstyrelserna och vägstämmorna hävdade däremot,

att skatten borde antingen helt tillfalla vederbörande väghållningsdistrikt

eller ock fördelas mellan dessa och staten, utan att dock i allmänhet

angiva, huru fördelningen borde verkställas. Ett fåtal föreslogo, att

skatten skulle helt och hållet tillfalla staten, eventuellt med skyldighet

för staten att till vägunderhållet lämna högre statsbidrag.

De länsstyrelser, som tillstyrkt förslaget, nämligen länsstyrelserna i

Malmöhus och Västernorrlands län, förordade, såsom redan påpekats, förutom

statsskatt å lyxauto mobiler, i viss utsträckning jämväl skatt å

andra automobiler, och borde denna skatt då anordnas såsom en kommunal

beskattning och tillgodokomma vägunderhållet.

Angående sättet för skattens uttagande föreslogo de flesta över

förslaget hörda myndigheterna, att uppbörden borde så ordnas, att för

rätt att använda automobil skulle erfordras tillståndsbevis, gällande för

viss tid, högst ett år, vilket bevis skulle åsättas stämpel.

Beträffande skattens storlek voro meningarna bland de hörda myndigheterna

ganska delade. En del hade ej något att invända mot det

av motionären föreslagna beloppet, andra ansågo detta för högt, under det

att åter andra funno beloppet för lågt, åtminstone beträffande lyxautomobiler.

Flera hemställde, att skatten icke måtte utgå med fixt belopp utan till

sin storlek bestämmas i förhållande till åtskilliga för de särskilda automobilerna

växlande faktorer, såsom t. ex. deras storlek eller värde, antalet

sittplatser i automobilen eller antalet hästkrafter hos motorn.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

Med anledning av riksdagsskrivelsen inkommo vidare särskilda

yttranden från Kungl. automobilklubben och från styrelsen för Stockholms

droskägareförening.

Automobilklubben sökte därvid bland annat uppdraga gränsen

mellan lyxautomobiler och s. k. nyttigbiler. Till de senare borde enligt automobilklubbens

förmenande till en början räknas last- och affärsvagnar,

droskor och omnibusar för persontrafik samt vagnar för läkare. Vidare

borde dit hänföras ambulansvagnar samt vagnar för militära ändamål,

brandväsen, post och telegraf. Alla dessa s. k. nyttigbiler borde enligt

klubbens mening vara helt befriade från skatt. Vad lyxautomobilerna

beträffade, ansåg klubben, att, därest dylika skulle beskattas, rättvisan

krävde, att jämväl alla andra lyxfordon underkastades beskattning.

Klubben kunde emellertid icke finna skäl för någon dylik beskattning

av vare sig automobil eller annat fordon, därvid klubben, bland annat,

betonade faran av att hindra den svenska automobilindustriens uppsving.

Att beskatta automobiler och andra fordon med visst årligt belopp för

varje vagn syntes för övrigt under alla förhållanden föga lämpligt, i

synnerhet om det vore lyxen, man ville beskatta. Rättvisare vore onekligen

att göra skattens belopp beroende av fordonets inköpspris eller

också av drivkraftens storlek. Skatten skulle exempelvis kunna sättas

till 50 kronor för de första 3,000 kronorna av inköpspriset och sedan

ökas med 5 kronor för varje påbörjat 1,000-tal därutöver, eller också

till ett belopp av 50 kronor ökat med 2 kronor per hästkraft.

Styrelsen för Stockholms droskägareförening påyrkade i sin inlaga,

att automobiler, som användes i drosktrafik, måtte undantagas från den

ifrågasatta beskattningen.

Jag övergår härefter till att redogöra för det huvudsakliga innehållet

i det av vägkommissionen framlagda förslaget (Bil. A) till förordning

om automobilskatt, därvid jag till eu början vill omnämna ett

par stadganden i gällande bestämmelser angående automobiler, vilka

stadganden äro av betydelse för frågans bedömande.

Enligt lag den 30 juni 1916 angående ansvarighet för skada i

följd av automobiltrafik förstås med automobil varje för färd på marken

avsett fordon, som för framdrivande är försett med kraltmaskiu

(motor) och icke löper pä skenor. Enligt förordningen samma dag om

automobiltrafik skall hos överståthållarämbetet för Stockholms stad samt

hos länsstyrelserna för respektive län föras automobilregister, i vilka

med vissa undantag varje automobil, varmed jämlikt förordningen av
-

Vägkommissioneos

förslag

till förordning

om

automobilskatt.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

ses jämväl motorcykel, vars vikt överstiger 50 kilogram, skall, innan

densamma får tagas i bruk, inregistreras.

Enligt vägkommissionens förslag skall med vissa undantag för varje

inregistrerad automobil erläggas skatt. Från skatteplikt undantages automobil,

som äges av medlem av konungahuset, staten, kommun, väghållningsdistrikt

och främmande makts härvarande beskickning eller konsulat tillhörande

person, under villkor av ömsesidighet, enligt vad Kungl. Maj:t därom

förordnar, samt automobil, som inrättats uteslutande för brandväsen eller

för transport av sårade eller sjuka. Förslaget bygger icke, såsom riksdagen

i sin förut omnämnda skrivelse tänkt sig, på den s. k. lyxprincipen, utan

den ifrågasatta skatten är anordnad som en på intresseprincipen grundad

bidragsskyldighet till det allmänna vägväsendet, innebärande ett

slags ersättningsskyldighet med avseende å den merkostnad, automobiltrafiken

åsamkar landets vägkommuner för vägunderhållet. Skatten

skall utgå för helt kalenderår med 50 kronor för varje inregistrerad

automobil samt, därest det nyttiga hästkraftantalet skulle överstiga 10,

med ytterligare 10 kronor för varje sålunda överskjutande hel hästkraft.

Skatteplikt skall inträda med kalenderkvartalet näst efter det, under vilket

autornobilen blivit inregistrerad, samt upphöra med utgången av det

kalenderkvartal, under vilket den blivit avförd ur registret. Där skatteplikt

ej omfattar helt kalenderår, skall skatt betalas med belopp, motsvarande vad

av skatten för hela året belöper å det eller de kvartal, skatteplikten gäller.

Den, som vid fjärde kvartalets ingång står i automobilregistret

antecknad såsom automobilens ägare, skall betala hela skatten. Harautomobilen

tidigare under året avförts ur registret, skall den, som i registret

senast stod antecknad såsom ägare, betala den skatt, som skall erläggas

för autornobilen. Skatten skall debiteras, uppbäras och redovisas i

sammanhang med kronouppbörden. Influtna skattemedel skola inlevereras

till statskontoret för att under det nästkommande året fördelas

mellan väghållning sdistrikten på landet till lindrande av kostnaden för

väghållningen. Medlen skola fördelas på väghållningsdistrikten i förhållande

till de belopp, som för nästföregående år i statsbidrag till vägunderhållet

tilldelats distrikten. Vad som sålunda tillkommer varje

distrikt skall utbetalas till vägstyrelsen för att på lämpligt sätt tillgodokomma

de väghållningsskyldiga i förhållande till deras vägfyrktal. Årligen

efter den 1 oktober skall länsstyrelsen upprätta en s. k. automobilskattelängd,

upptagande samtliga i automobilregistret antecknade automobiler,

för vilka skatt skall erläggas för löpande året eller någon del

därav. Därefter skall länsstyrelsen tillsända en var skattskyldig utdrag

av längden i vad angår automobil, för vilken skatt blivit honom påförd.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

över länsstyrelsens beslut, varigenom någon blivit uppförd i längden

till beskattning för automobil, äger lian anföra besvär hos kammarrätten.

Den, som icke åtnöjes med kammarrättens utslag, äger att hos

Kungl. Maj:t söka ändring genom besvär.

Såsom redan förut omnämnts, hade kommunalskattekommittén i ^51^^

sitt betänkande av år 1900 tänkt sig, att kommunerna skulle beviljas skatt,

rätt att beskatta, bland annat, lyxautomobiler. Enligt kommitténs motivering Äldre förlag

skulle, såsom jag förut antytt, skatt utgå för velocipeder och andra ,örske”t‘^be''

samfärdsmedel, vilka av sina ägare eller innehavare användes övervägande

för nöjes skull samt med avseende å sin dyrbarare konstruktion

och inredning i allmänhet kunde anses käuneteckua ett visst större välstånd

och därav härflytande ökad skatteförmåga. Kommunalskattekommittén

tänkte sig således närmast en skatt på automobiler såsom lyxföremål.

Samma tankegång framträdde även i 1909 års riksdagsskrivelse

med anledning av den förut omnämnda motionen. I skrivelsen

antyddes visserligen möjligheten av att eventuellt införa skatt jämväl å

nyttiga automobiler, men härutinnan ställde sig riksdagen mera tveksam.

Såsom redan framhållits, bygger vägkommissionen sitt förslag ragkommisicke

på lyxprincipen utan på intresseprincipeu. Såsom skäl mot en lyx- ^ ^ ^

beskattning av automobiler framhåller vägkommissionen 1) svårigheten beskattning,

att på ett praktiskt tillfredsställande sätt bestämma gränsen mellan lyxoch

andra automobiler; 2) det säkerligen allt för ringa utbytet av en

skatt, lagd allenast å de förra; samt 3) det principiellt mindre riktiga

och mot vederbörande till och med obilliga däri, att allenast lyxautomobilerna

skulle drabbas av en beskattning, som med samma fog borde

läggas på varjehanda andra lyxföremål.

Då det torde vara uppenbart, att besparingen med hänsyn till

ring- och maskinslitning samt bränsleåtgång bleve avsevärd, i samma män ten av såsom

de vägar, å vilka automobilerna framfördes, vore särskilt väl byggda äg^sassein''''

och hållna, kunde det, framhåller vägkommissionen, anses väl överensstämma

med intresseprincipen, om automobilägarna finge sig ålagt att i.

skatteväg bidraga till en sådan väghållning. Det vore emellertid enligt

kommissionens uppfattning icke denna synpunkt, som borde läggas på

frågans bedömande. Åven den vanliga åkdonstrafiken hade motsvarande

nytta av goda vägar, då förslitandet av dragare och fordon givetvis

bleve väsentligen mindre på de bättre vägarna än på de sämre. Lades

därför skatt på automobilerna för det nämnda syftet, skulle följdriktigheten

fordra jämväl skatt på de vanliga fordonen. En sådan allmän

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 169 höft. (Nr 199.) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

Skatten ej

såsom bidrag

till byggandet

av goda

automobilv&gar.

Skatten såsom

vederlag

för det fördyrade

vägunderhållet.

26 Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

åkdonskatt skulle visserligen enligt kommissionens åsikt i sig själv vara

synnerligen rimlig och lämplig, såsom måhända bättre än någon annan

8katteform lämnande möjlighet till en rättvis fördelning av vägskattebördan.

Emellertid ansåge kommissionen, att den strede alltför mycket

mot utvecklingen på förevarande område — för befolkningens vanor

och föreställningssätt skulle den helt visst te sig som en alltför betänklig

nyhet — för att kunna påtänkas, vartill komme hart när oöverstigliga

praktiska svårigheter med avseende å skattens upptagande och kontrollen

därå.

Beträffande frågan, om skatten borde läggas så, att densamma utginge

såsom bidrag till byggande av goda automobilvägar, anför vägkommissionen

följande:

»Ser man åter den föreliggande frågan ur vägkommunernas intressesynpunkt,

faller det i ögonen, att automobiltrafiken i sin allmännelighet är ägnad

att förorsaka vägkållningsdistrikten eu betydande kostnadsökning genom kravet

på byggande av bilvärdiga vägar. För dessa krävas större bredd, större

hållfasthet och dyrbarare hårdgörning, bärkraftigare bana m. m. än för den

vanliga åkdonstrafilcen. Om sådana särskilt dyrbara arbeten — såsom cementering,

tjärmakadamisering och dylikt — vilka i utlandet anses tillhöra en fullt

automobilmässig vägstandard, kan här icke bliva tal; de äro nämligen av så4an

art, att de i allmänhet icke efter vare sig nu gällande eller den av kommissionen

föreslagna allmänna väglagen böra kunna åläggas väghållningsdistrikten

att utföra. Men den nyssnämnda merkostnaden, som verkligen ligger

inom ramen för distriktens skyldighet, borde, kan man säga, distrikten principiellt

sett hava skäliga anspråk på att få sig åtminstone delvis ersatt genom

intäkterna av en i lämplig form anordnad automobilbeskattning.

Häri ligger även efter kommissionens tanke ett moment, som icke kan

frånkännas berättigande såsom ett bidragande motiv för anlitande av ifrågavarande

skattekälla. Emellertid torde man icke böra inrymma alltför stort

inflytande åt denna synpunkt. Byggandet av goda och hållfasta vägar bör

nämligen kunna anses ligga i vägkommunens eget intresse, av det skäl att underhållet

därigenom så väsentligt förbilligas. I valet mellan de två alternativen:

solidare byggnadssätt och billigare framtida underhåll, å ena, samt enklare

byggnadsstandard men så mycket dyrare underhåll, å andra sidan, kan en klok

vägbyggnadspolitik otvivelaktigt hava anledning att företrädesvis inrikta sig

på det förra, i den mån tillgängliga resurser det medgiva, oberoende av biltrafikens

särskilda krav åt detta håll.»

Vägkommissionen bygger, såsom redan framhållits, i stället sitt

förslag därpå, att, som automobiltraliken sliter vägarna i relativt mycket

högre grad än den vanliga åkdonstrafiken och därigenom åsamkar vägkommunerna

betydliga merkostnader för vägunderhållet, utövarna av

denna trafik böra ersätta den merkostnad, som automobiltrafiken åsamkar

landets vägkommuner för vägunderhållet.

Då i en del yttranden över riksdagens förut omtalade skrivelse

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

framhållits, att au tom obiltrafiken icke fördyrade vägunderhållet, utan

att automobilerna tvärtom nötte vägbanan mindre än vanliga åkdon,

bar vägkommissionen, under hänvisning till en av dess tekniske ledamot

majoren Ingemar Petersson i ämnet gjord särskild utredning, sökt visa,

att automobilerna i verkligheten utöva en kraftigare förslitande inverkan å

vägarna än vanliga anspannsfordon. Utan* att närmare ingå på denna

utredning vill jag framhålla, att av densamma framgår, att ett fordons

vägförslitande förmåga är beroende ej blott på dess tyngd utan även den

hastighet, varmed fordonet framföres. Med åberopande av att automobilen

i allmänhet besutte en betydligt större tyngd och framfördes med

en avsevärt större hastighet än andra åkdon, framhåller kommissionen,

att densamma uppenbarligen mer än andra åkdon åstadkomme skador å

vägarna samt följaktligen också föranledde ökade utgifter för vägarnas

underhåll.

Men ej endast tyngden och körhastigheten utan även andra på

grund av automobilens säregna konstruktion föranledda omständigheter

vore, framhåller kommissionen, av betydelse för automobilens förslitande

inverkan på vägarna. Sålunda måste den s. k. släp friktionen, d. v. s.

den friktion, som uppkomme mellan hjulen och marken, då automobilen

dreves framåt, verka synnerligen förslitande på vägbanan. Därigenom

att drivkraften hos automobilen vore förlagd till åtminstone det ena

av fordonets egna hjulpar, måste nämligen vid automobilens framdrivande

vägbanans ytterpartiklar pressas ur sitt läge i motsatt riktning mot körriktningen.

Ju större automobilens tyngd eller hastighet vore, desto

menligare måste tydligen nämnda kraft inverka på vägbanan.

Beträffande därefter frågan, huruvida icke en automobil, försedd

med ringar av gummi eller annat elastiskt ämne, i avsevärt mindre

grad än andra åkdon måste skada vägarna, framhåller kommissionen,

att det visserligen vore obestridligt, att dylika hjulringar förlänade automobilen

en mjukare gång och därigenom icke oväsentligt mildrade den menliga

inverkan, automobilen genom sin körhastighet förorsakade på vägarna; de

mjuka hjulringarna kunde dock på grund av den i allmänhet betydliga

körhastigheten icke verka därhän, att den menliga inverkan, som genom

körhastigheten förorsakades å vägarna, kunde så nedbringas, att den till

sin* storlek ej överstege den skada, som vanliga åkdon med sin lägre

körhastighet förorsakade på vägarna. Därjämte borde det beaktas, att de

elastiska hjulringarna besutte vissa andra egenskaper av natur att utöva

menlig inverkan på vägbanan. Sålunda bleve de vägförslitande verkningarna

av släpfriktionen mera framträdande, därest automobilen vore

försedd med elastiska hjulringar i stället för vanliga hårda ringar.

Vidare utövade de elastiska ringarna ett alldeles särskilt slag av åverkan

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Avgivna

yttranden.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

å vägbanan genom så kallad »kilverkan» \och »sugning». Kilverkan

uppkomme därigenom, att de mjuka hjulringarna — särskilt pneumatiska

sådana — vid anliggningen mot vägbanan i följd av belastningen

plattades ut och därvid sköte partiklar i vägbanan åt sidan. Sugningen

uppstode, då nyssnämnda utplattade del av hjulringen vid hjulets rullande

framåt plötsligt bleve obelastad och återtoge sin normala form.

Härvid bildades ett vacuum, som föranledde, att ringen liksom söge

med sig partiklar ur vägbanan. Härmed förklarades det kända förhållandet,

att det dammade mycket mera vid färd med automobil än med

vanliga fordon. Sugningen kunde stundom vara så stark, att hela

makadamstycken bragtes ur sitt läge i vägbanan och slungades upp i

luften.

Kommissionen söker därefter värdesätta nu omnämnda för de

elastiska hjulringarna säregna vägbevarande och vägförslitande egenskaper.

Med utgångspunkt från vissa av majoren Ingemar Petersson

verkställda beräkningar funne kommissionen, att dessa egenskaper — å

ena sidan ringarnas förmåga att i viss mån verka till minskning av den

menliga inverkan, körhastigheten förorsakar på vägarna, och å den andra

deras egenskap att ytterligare stegra släpfriktionen samt att åstadkomma

kilverkan och sugning — i fråga om sin verkan till lindring eller fördyrande

av vägunderhållet på det hela taget ungefär motverkade varandra

åtminstone för vägar av den hos oss vanliga typen. Kommissionen

förmenade därför, att det för underhållet av våra vanliga vägar borde

vara tämligen likgiltigt, huruvida automobilerna vore försedda med elastiska

hjulringar eller ej, samt att för automobilernas vidkommande, liksom för

alla andra åkdon, sålunda tyngden och körhastigheten skulle utgöra de faktorer,

efter vilka deras vägförslitande inverkan skulle mätas, i följd

varav det måste anses fastslaget, att berörda inverkan, åtminstone i

fråga om den hos oss vanliga vägtypen, för automobilernas del vore

betydligt större än för de vanliga åkdonen.

Mot själva grundtanken att lägga en på intresseprincipen grundad

skatt på automobiler hava så gott som samtliga över förslaget hörda

myndigheter m. fl., däribland länsstyrelserna och kammarrätten, ävensom

Kungl. automobilklubben ej haft något att erinra. Några få

myndigheter hava emellertid ställt sig avvisande mot förslaget och därvid

framhållit i huvudsak följande: Under senare åren hade motortrafiken

här i landet nått en storartad utveckling och vore för närvarande

av utomordentlig betydelse för samfärdseln i vårt land med

dess stora avstånd och dess inom vissa områden rådande brist på järn
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

vägar. En utsträckt användning av ett nytt och praktiskt fortskaffningsmedel

borde icke försvåras, vilket otvivelaktigt skulle bliva följden,

därest en skatt å automobiler infördes. Man borde i stället på allt sätt

söka främja de kraft- och tidsbesparande motorfordonens allmännare

användning. Därest en automobilskatt infördes, borde densamma endast

drabba sådana motorfordon, som användes av enskilda personer för

deras bekvämlighet. Från beskattning borde undantagas alla motorfordon,

som uteslutande tjänade rent praktiska ändamål, såsom godsoch

allmän personbefordran. Det vore oriktigt att genom skatt å nyttiga

automobiler fördyra levnadskostnaderna. Tänkbart vore också, att eu

skatt på automobiler skulle verka hämmande på landets motorindustri.

Från myndigheter i Norrland har därjämte framhållits den särskilda betydelse,

automobiltrafiken äger för samfärdseln inom de norra delarna

av riket. Det ifrågasättes, om icke automobiler inom de fyra nordligaste

länen borde bliva åtminstone tillsvidare skattefria.

Då frågan om en automobilbeskattning förut varit på tal, har man

närmast tänkt sig en skatt på automobiler såsom lyxföremål. På av

vägkommissionen anförda skäl finner jag emellertid ej lämpligt att i

detta sammanhang ifrågasätta en dylik beskattningsform. Om och i

vad mån automobiler såsom lyxföremål böra beskattas, bör tagas i övervägande

i samband med en allmännare beskattning även av andra lyxföremål,

såsom lustjakter, lyxekipage m. m.

Då det emellertid numera torde vara till fullo ådagalagt, att

automobiler dels på grund av sin tyngd och dels på grund av sin stora

hastighet i betydligt högre grad än anspannsfordon verka förslitande

på vägarna, finner jag i likhet med vägkommissionen det vara med

rättvisa och billighet förenligt, att automobiltrafiken lämnar ersättning

för den merkostnad, som nämnda trafik förorsakar landets väghållare

för vägunderhållet. Dessutom bör det ligga i automobilägarnas eget

intresse att få för automobiltrafik lämpade, väl byggda och underhållna

vägar, vilket man ej rimligen kan begära, att de väghållningsskyldiga

skola åstadkomma, därest ej bidrag därtill lämnas av utövarna av nämnda

trafik.

I fråga om normen för skattens beräkning anför vägkommissionen

i huvudsak följande.

Då det enligt vägkommissionens förmenande vore automobilens

framför andra fordon vägförstörande egenskaper, som skulle ligga till

grund för skattens beräknande, samt storleken av automobilens vägförstörande

förmåga vore beroende av dess tyngd och körhastighet, kunde man

Departement*- chefen.

Norm för

skattens beräkning.

Vägkommierionerv»

förelag.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

enligt kommissionens uppfattning i automobilens hästkraftantal erhålla

en god och praktisk norm för skattens bestämmande. Visserligen vore den

kostnad, en automobil genom sin inverkan till förslitande av vägbanan

åstadkomma under viss tid, beroende förutom av tyngden och körbastigheten

jämväl av den väglängd, som under samma tid faktiskt tillryggalades,

men, då det torde vara ogörligt att beräkna den skada å vägarna,

varje automobil faktiskt åstadkomme, samt det i allmänhet kunde antagas,

att skadan i verkligheten bleve större allt efter som automobilens förmåga

att skada vore större, hade kommissionen stannat vid att föreslå hästkraftantalet

såsom norm för skattens bestämmande. En anordning av liknande

slag hade också allmänt vunnit tillämpning i utlandets lagstiftning

på området.

Såsom redan i det föregående omnämnts,har kommissionen beträffande

skatteskalan föreslagit, att skatten skulle utgå med en grundavgift av

50 kronor för varje automobil samt, därest automobilens »nyttiga hästkraftantal»

skulle överstiga 10, med ytterligare 10 kronor för varje sålunda

överskjutande hel hästkraft. Såsom skål för att skatten sålunda skulle

utgå efter en hastigare stigande skala än i proportion till hästkraftantalet

framhåller kommissionen, att de kraftigare vagnarnas förstörande

inverkan på vägbanan vore mer än proportionellt större än

de svagare vagnarnas.

Bestämmelser angående beräknandet av det »nyttiga hästkraftantalet»

skulle enligt kommissionens tanke meddelas av Kungl. Maj:t i

särskild författning. För bestämmandet av automobilens nyttiga hästkraftantal

borde följande metod, som anslöte sig till den i Norge och

Tyskland brukliga, komma till användning:

»1) I fråga om automobil, försedd med fyrtakts explosionsmotor av normal

konstruktion, användes formeln:

HK — 0.3 ■ i d2 • s,

där i = antalet cylindrar,

d = cylinderdiameter i centimeter och

s = slaglängd i meter.

2) I fråga om automobil, försedd med tvåtakts explosionsmotor, med fyrtakts

explosionsmotor av annan än normal konstruktion eller med ångmotor,

bestämmes det nyttiga hästkraftantalet till 75 procent av motorns indicerade

hästkraftantal enligt certifikat från vederbörande fabrik.

3) I fråga om automobil, försedd med elektrisk drivkraft, användes

formeln:

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

31

där n = antalet motorer,

u — 0.9 för hjulnavsmotorer och

0.7 för motorer med tandhjuls- eller kedjeutväxling samt

w = elektromotoms energiförlust i watt vid en temperaturförhöjning av

40 ° C. enligt certifikat från vederbörande fabrik.

4) I fråga om automobil, där de föregående reglerna icke äro tillämpliga,

skall det nyttiga hästkraftantalet bestämmas av besiktningsmannen efter

bästa förstånd.»

Mot den grund, kommissionen föreslagit för skattens beräknande,

har från åtskilliga håll gjorts invändningar. Man har i huvudsak

framhållit följande. Då, såsom kommissionen framhållit, automobilens slitning

å vägarna berodde icke endast av dess tyngd och körhastighet

utan därjämte av den tid, varunder den varit i trafik, vore det ej

riktigt att låta uteslutande hästkraftantalet bestämma skattens storlek, då

därigenom för en automobil, som under året framförts en mycket kort

vägsträcka eller kanske till och med av eu eller annan anledning ej

alls varit i trafik, skulle få betalas lika stor skatt som för en automobil

med samma hästkraftantal, vilken måhända tillryggalagt mångdubbelt

längre vägsträcka än den förra. Det har därför ifrågasatts att låta

skatten utgå i form av stämpelavgift på någon för automobiltrafiken

nödvändig förbrukningsartikel, som kunde utgöra en mätare på automobilens

vägförslitande verkan med avseende jämväl å den längre eller

kortare vägsträcka, densamma tillryggalagt.

Därvid har tanken närmast fallit på skatt å det vid automobildriften

använda bränslet. Bränsleåtgången vore nämligen beroende på

såväl tyngden och körhastigheten som väglängden.

I detta sammanhang må eritiras, att kommissionen såsom skäl mot en

bränslebeskattning har framhållit huvudsakligen följande. Det torde möta

svårigheter att begränsa skatten så, att den träffade endast det bränsle, som

användes vid automobildrift, varför en dylik konsumtionsskatt skulle

drabba ej allenast automobil er utan även t. ex. motorbåtar, flygmaskiner

och maskiner med stående motorer och i följd härav i verkligheten bliva en

skatt på vissa samfärdsmedel och industrier. För övrigt skulle en beskattning

efter denna linje icke drabba automobiler med elektrisk drift.

Vidare har från åtskilliga håll framkommit förslag om en skatt å

en annan för biltrafiken nödig förbrukningsartikel, nämligen automobilgummiringarna.

Man har framhållit, att nämnda förbrukningsartikel

hade sin användning endast i och för automobiltrafiken, varför en skatt

Avgivna

yttranden.

Allmänna

synpunkter.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

härå icke skulle besväras av de olägenheter, som skulle vidlåda en

bränsleskatt därutinnan, att densamma även skulle drabba andra maskiner

än automobilerna. Dessutom kunde man anse, att ringförbrukningen

vore en i allmänhet mycket god mätare på ej allenast tyngd och körhastighet

utan även den tillryggalagda våglängden och således en i

stort sett rättvis grund för beräknandet av den slitning å vägbanan,

som automobilen orsakade.

Mot sistnämnda förslag har emellertid erinrats, bland annat, följande.

Då gummiringar slitas i mycket högre grad vid trafik å dåliga vägar

med djupa hjulspår än å fasta och jämna väg ar, skulle med eu sådan

beskattningsform en stor orättvisa vederfaras de automobilägare, som hade

att trafikera vägar i dåligt skick. Skattens storlek skulle bestämmas icke

endast av slitningen på vägarna utan även av det mer eller mindre dåliga

skick, i vilket de automobiltrafikerade vägarna befunne sig. En gummiringsbeskattning

skulle därför leda till ett slags premiering av ett dåligt

vägväsen. För kontrollerandet av att icke beskattade ringar användes

skulle säkerligen erfordras en omständlig och dyrbar organisation. Utbytet

av en gummiringsskatt skulle dessutom med tiden bliva allt

mindre och mindre allt eftersom ringarna förbättrades och i följd härav

slitningen å desamma minskades. Härtill komrae, att automobilägarna

skulle frestas att låta ringarna vara i bruk under längre tid än som

vore förenligt med trafiksäkerheten.

För att få skatten bestämd icke blott efter hästkraftantalet såsom

mätare på automobilens tyngd och körhastighet utan även efter den

tillryggalagda våglängden har framkastats den tanken, att å varje automobil

skulle uppsättas en av kontrollerande myndighet plomberad vägmätare,

eller att varje automobilägare skulle förpliktas att för viss tid i

eu på heder och samvete avgiven deklaration uppgiva våglängden.

Såsom skäl mot dylika anordningar har framhållits, att det ej lärer

finnas att tillgå någon fullt tillförlitlig vägmätare, varjämte för avläsandet

av mätarna och dessas plombering skulle erfordras en allt för vidlyftig

organisation, som säkerligen skulle bliva mycket kostsam, samt att deklarationsplikt

för automobilägarna antagligen skulle befinnas allt för betungande

för dessa, varförutom det troligen skulle bliva praktiskt omöjligt

att kontrollera riktigheten av de lämnade uppgifterna.

Från några håll har hemställts, att såsom norm för skattens beräknande

skulle bestämmas storleken av automobilens tyngd eller tyngd och

lastningsförmåga, kombinerad med en skatt antingen efter hästkraftantalet

eller på gummiringarna. Man har framhållit, att det visserligen vore

riktigt, såsom vägkommissionen påpekat, att automobilens tyngd och kör
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 199.

33

hastighet utövade eu förstörande inverkan på vägarna, samt att förty

hästkraftantalet såsom grund för den föreslagna skatten kunde hava sitt

berättigande, men, då den högsta tillåtna hastigheten här i landet vore

40 kilometer i timmen och denna hastighet torde uppnås även av personautomobiler

med jämförelsevis ringa kraft, vore det påtagligen orättvist

att tillmäta hästkraftantalet den stora betydelse för hastigheten, som vägkommissionen

antagit. Riktigare vore därför att vid bestämmandet av

en automobils vägförstörande inverkan, om man bortsåge från den tid,

den varit i trafik, endast taga hänsyn till automobilens tyngd.

De flesta över förslaget hprda myndigheterna hava, därest de yttrat

sig angående normen för skattens beräknande, förordat antingen helt

och hållet en gummiringsbeskattning eller också en sådan beskattning,

kombinerad med en efter annan norm beräknad skatt.

Då Kungl. automobilklubben utförligast motiverat skälen för att

delvis lägga skatten på gummiringarna, vill jag till en början andraga

automobilklubbens yttrande härutinnan.

Automobilklubben anför, sedan klubben medgivit det berättigade

uti att automobiltrafiken påfördes en avgift såsom bidrag till och gottgörelse

för den kostnadsökning, som nämnda trafik medförde för vägnätets

förnyande och vidmakthållande, följande:

»Om sålunda klubben i princip uttalar sin anslutning till att avgift erlägges

av automobiltrafiken, kan klubben däremot icke godtaga det utformande,

sagda princip erhållit i det av vägkommissionen avgivna förslaget till förordning

om automobilskatt. Härvid är först att märka, att klubben icke finner

det vare sig rättvist eller lämpligt, att, såsom vägkommissionen föreslagit,

eu skatt lägges på blotta innehavet av automobil, med storleken i det enskilda

fallet normerad av det s. k. nyttiga hästkrafttal, som motorn utvecklar. Det

är ju alldeles givet, att en uteslutande användning av denna norm för uttagande

av ett bidrag måste leda till för den allmänna rättsuppfattningen stötande

konsekvenser, i all synnerhet då man betänker, att jämväl vägkommissionen

ansett, att förslaget till skatten huvudsakligen bör motiveras genom den

ökade kostnad i vägunderhållet, som automobiltrafiken medför. Utgående härifrån

kan det omöjligen betecknas som rättvist, att den, som under året med

sin automobil färdats en vägsträcka, vilken endast utgör exempelvis en tiondel

av den, som en annan person tillryggalagt med sin automobil ocli som sålunda

kan antagas åstadkomma blott en tiondel av den slitning å vägar och

gator som den senare orsakat, skall drabbas av en lika hög vägavgift som denne.

Om man förutsätter, att den senare personen med den av honom erlagda avgiften

täcker den ökning i vägunderhåll, som hans automobil under året vållat,

får ju den förre vidkännas ett bidrag till vägunderhållet, som tio gånger

överstiger vad han rätteligen bort utgiva. Klubben fruktar, att eu dylik prinJBihang

till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 169 käft. (Nr 199.) 5

Yttranden av

myndigheter,

som

förordat

gummiring*- heskattning.

jKungL

automobil - klubben.)

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

cip för avgiftens beräkning icke kommer att uppfattas som rättvis och billig

av dem, som drabbas av avgiften ifråga.

Det skulle nu kanske kunna göras gällande, att en person, som mycket

litet använder sin automobil, icke har något egentligt behov av densamma,

och att hållandet av automobil i detta fall kan betraktas som lyx och att det

icke ligger något så särdeles upprörande i att beskatta lyxen. Häremot vill

dock klubben invända, dels att det icke är innehavet av ett visst lyxföremål,

som givit upphov till vägkommissionens förslag till förordning om automobilskatt,

och dels att det i regel är orsaker, som icke alls hava något med lyxbegreppet

att göra, som vålla att en automobil under några år endast helt obetydligt

tagits i anspråk.

En annan grund för beräkning av vägavgift, som möjligen skulle kunna

komma ifråga, är att göra densamma beroende av en förbrukningsartikel, vilken

kan sägas utgöra en mätare av automobilens vägförslitning. De förbrukningsartiklar,

som härvid kunna komma i åtanke, äro bränslet och ringarna, om

dessa utgöras av gummi.

Denna beräkningsgrund för vägavgiften skulle vara berättigad, om man

som årskostnader för en väganläggning enbart både att räkna med underhållskostnaderna,

d. v. s. kostnaderna för slitage och reparation. Så är emellertid

icke förhållandet. Även ränta och amortering å anläggningskostnaderna

böra rätteligen medräknas i'' årskostnaderna. Nu är emellertid förhållandet

det, att ju bättre en väg bygges, dess större bliva engångskostnaderna,

d. v. s. ränta och amortering, men dess mindre underhållskostnaderna. Man

kommer sålunda med ovan angiven beräkningsgrund för avgifterna till den

oegentligheten att just för de vägar, som med stora engångskostnader äro särskilt

anlagda för autoinobiltrafik, skulle minsta bidraget lämnas till vägarna

från automobiltrafiken, då däremot bidraget skulle bliva större ju sämre

vägarna äro, vilket icke kan vara riktigt.

Som exempel kan anföras:

En viss väg förorsakar på grund av sin dåliga beskaffenhet enligt denna

beräkningsgrund en ringslitning, som tillför en vägavgift av t. ex. 50,000 kronor

per år. Sättes därefter denna väg genom anlitande av allmänna medel, som säkerligen

uppgå till miljoner, i bästa möjliga skick för automobiltrafik, kommer

förbrukningen av samma artikel att så minskas, att avgiften nedgår till 5 å

10,000 kronor per år. Härigenom kommer automobiltrafiken tydligen icke att

lämna skäligt bidrag till amortering av den just för denna trafik iståndsätta

vägen
Då

sålunda vägkostnaderna helt naturligt dela upp sig i tvenne delar,

en motsvarande en engångskostnad och en motsvarande årlig slitage, förefaller

det klubben naturligt att även vid uppställande av grunder för avgiftens.

beräknande man bör taga hänsyn härtill, och kan man då, enligt klubbens

mening, lämpligen fördela bidraget i en del beräknad med hänsyn till innehav

och en del beroende av någon för automobiltrafiken nödvändig förbrukningsartikel.

Proportionen mellan dessa båda avgifter borde enligt klubbens åsikt

lämpligen vara den, att vardera skulle bidraga med hälften av det belopp,

som kan anses lämpligt att uttaga.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kimgl. Maj.ts proposition Nr 199.

Beträffande då först vägavgiften för innehavet av automobil bär jämväl

klubben tänkt sig, att densamma bör sättas i förhållande till varje automobils

hästkrafttal. Däremot har klubben icke funnit tillräckliga skäl föreligga

att låta avgiften — i överensstämmelse med vägkommissionens förslag — utgå

efter en hastigare stigande skala än i proportion till hästkrafttalet. Det motiv,

som vägkommissionen härför angiver, nämligen att de kraftigare vagnainas

förstörande inverkan på vägbanan skulle vara mer än proportionellt

större än de svagares, kan möjligen vara riktigt, men detta förhållande regleras

i tillräcklig grad genom att avgift uttages å viss förbrukningsartikel, vilket

här föreslagits. Klubben anser därför, att beloppet bör bestämmas lika för

varje hästkraft, oberoende av huruvida antalet hästkrafter är större eller

mindre, och som klubben därvid med utgångspunkt dels från sitt eget förelag,

att hälften av vägbidraget skulle på denna väg uttagas, dels ock från storleken

av den av vägkommissionen föreslagna skattesatisen, kommit till det resultat,

att en avgift av fyra kronor per hästkraft skulle inbringa hälften av det

belopp, som enligt vägkommissionens förslag skulle erhållas, har klubben funnit

sig böra i underdånighet förorda, att vägavgiften i denna del måtte bestämmas

utgå med fyra kronor per hästkraft och på sådant sätt, att det totala

avgiftsbeloppet blir direkt proportionellt mot hästkrafttalet.

Vad angår beräknandet av det hästkrafttal, som för ^varje automobil

skall läggas till grund för den därå utgående avgiften, anser klubben i likhet

med vägkommissionen, att närmare bestämmelser i detta hänseende böra meddelas

av Eders Kungl. Maj:t i särskild författning. Däremot måste klubben

underkänna den av vägkommissionen rekommenderade metoden för fastställandet

av hästkrafttalet för en automobil, försedd med en fyrtakts explosionsmotor

av normal konstruktion. Vägkommissionen utgår nämligen ifrån att

kraftbeloppet endast skall beräknas ur cylindervolymen och tager därvid icke

någon hänsyn till varvantalet, vilket har till följd, att motorer med högre varvantal

skulle gynnas på bekostnad av sådana med lägre varv antal, något, som

i sin tur betyder, att de lätta personvagnarna skulle bliva ur beskattningssynpunkt

bättre ställda äti de tyngre lastvagnarna. Klubben anser för sin del,

att sagda hästkrafttal bör bestämmas på sätt som angives i nedanstående not,

därvid dock det genom formeln bestämda maximikraftbeloppet bor reduceras

med en tredjedel, så att endast två tredjedelar av det hästkrafttal, som enligt

i) För beräkning av kraftbeloppet användes formeln

__z . d2. s . n

där z = antal cylindrar

d = cylinderdiameter i cm.

s = kolvslag i cm.

n — varvanlalet hos motorn,

då denna är direkt kopplad till drivaxeln eller med minsta utväxlingstal mellan motor och

drivaxel samt automobilen går med högsta lagenliga fart.

( 180,000 för 2 takt-motor, bensin eller fotogen

C = < 220,000 » 4 » » bensin

1 240,000 » 4 » » fotogen.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kun yl. Maj: t.''i proposition År 199.

denna formel beräknats, lämpligen bör läggas till grund för beräkningen av

det antal hästkrafter, efter vilket avgift i varje särskilt fall skall utgå. Orsaken

till reduktionen ifråga är den, att ur en automobilmotor i allmänhet icke

uttages full effekt, utan endast en bråkdel. Tilläggas kan för övrigt att genom

denna reduktion kommer det för avgiftsberäkningen föreslagna hästkrafttalet

i nära överensstämmelse med vägkommissionens förslag vid normala varvantal

Vidkommande därefter den av klubben föreslagna vägavgiften å någon

för automobiltrafiken nödvändig förbrukningsartikel har klubben efter en ingående

provning av samtliga objekt, som överhuvudtaget kunna tänkas komma

idraga, stannat vid den bestämda uppfattningen, att förbrukningen av gummiringar

otvivelaktigt torde vara att anse som det lämpligaste föremålet för en

dylik beskattning. Här föreligger bland annat ej deri svårighet, »om måste

sagas galla beträffande en vägavgift uttaxerad på exempelvis motorbränsle,

vilket annars skulle kunna tänkas utgöra ett lämpligt objekt, nämligen att begränsa

avgiften till att uteslutande träffa den kvantitet av ifrågavarande konsumtionsartikel,

som är avsedd att tagas i bruk för automobiltrafiken. Automobilgummirmgar

äro tvärtom en sådan förbrukningsartikel, som endast har

sm användning i och för automobiltrafiken, varför en avgift härå icke besvälas

av de praktiska olägenheter, som i nyss angivet hänseende vidlåda eu förirukningsavgift

å motorbränsle. Härtill kommer också, att ringförbrukningen

måste sägas vara en i allmänhet mycket god mätare av den väglängd

en automobil tillryggalagt och således eu i stort sett rättvis grund för beräk1i‘ani

!IV den sIitning å vägbanan med ty åtföljande kostnadsökning i vägunderhållet,

som värjo automobil orsakar. Med hänsyn till bär framförda synpunkter

och jämväl av andra grunder är det klubbens åsikt, att vägavgiften

bor laggas a förbrukningen av automobilringar och att, då sagda avgift enligt

ovanstående är avsedd att inbringa hälften av det belopp, som genom den tilltankta

automobilbeskattningen skulle inflyta, densamma, med utgångspunkt

tran storleken av de skattemedel, som enligt vägkommissionens förslag skulle

erhållas, bör fastställas att utgå med 75 öre per kilogram av till riket utifrån

mforda eller bär i landet tillverkade automobilringar.

..,E0inot sistnämnda förslag, d. v. s. emot påläggandet av en konsumtionsavgitt

a gummiringar, kan enligt klubbens mening endast en allvarlig invändning

göras, nämligen att i så fall skulle de automobiler, som äro försedda med

ringar av järn i stället för med sådana av gummi, helt och hållet befrias från

ilen hälft av vägavgifterna, som är tänkt att drabba gummiförbrukningen. Då

i vissa delar av landet ett antal automobiler av detta slag för närvarande äro

i användning och det ingalunda är uteslutet, att i framtiden denna automobiltyp

kan vinna ytterligare utbredning särskilt i form av traktorer, har klubben

ansett, att, då lämplig form för beräknande av nu omnämnda avgift knappast

torde finnas, densamma bör bliva föremål för eu avvikande taxering så till vida,

att för automobiler, vilkas hjul icke äro försedda med gummiringar, avgiften

helt och hållet bör läggas på innehavet och att alltså, på det att dessa automob]ler

ma bliva föremål för ett lika kraftigt bidrag till vägnätet som Övriga

automobiler, avgiften för dem måtte bestämmas att utgå med dubbelt så högt

It--nder me<^ åtta kronor per hästkraft, beräknad på sätt ovan angivits.

Härför finnes så mycket större skäl, som automobiler av denna typ säkerligen

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

icke under avsevärd tid lämnas oanvända, utan av varje ägare utnyttjas så

effektivt som möjligt. Måhända bör avgiften av detta skäl sättas t. o. m. något

högre än ovan föreslagits.»

Då det mot en gummiringsbeskattning, bland annat, även gjorts

den invändningen, att det skulle möta synnerligen stora svårigheter att

kunna på ett tillfredsställande sätt uttaga en dylik skatt, är det av vikt

att redan i detta sammanhang framhålla, huru automobilklubben tänkt

sig skattens uttagande.

Automobilklubben anför härutinnan följande:

»Vidkommande sättet för uttagande av vägavgiften å förbrukningen av

automobilringar torde det enklaste vara att låta densamma utgå i form av en

stämpelavgift, vilken beträffande importerade ringar lämpligen borde uppbäras

av tullverket i samband med förtullningen, därvid vederbörande tulltjänstemän

jämväl skulle hava att förse ringarna med stämpel utvisande, att sådan

avgift erlagts. Vad angår vägavgiften å här i riket tillverkade gummiringar,

har klubben tänkt sig, att det vid försäljningen av desamma skulle åligga fabrikanten

att åsätta ringarna stämpel. Det skulle vid straffansvar förbjudas att

försälja eller saluhålla automobilringar, som icke voro försedda med stämpel.

Vad angår de ringar, som den dag förordningen träder i kraft finnas tillgängliga

i den allmänna handeln, skulle det åligga vederbörande försäljare

att anbringa stämpel å desamma.»

Overståthållarämbetet anser, att automobilklubbens förslag är förtjänt

av beaktande, men att konsumtionen av gummiringar icke kan

vara någon fullt tillförlitlig mätare å den skada på vägarna, som en

automobil kan anses''hava gjort. Overståthållarämbetet framhåller vidare,

att, då särskilt de tunga last- och personautomobiler, som gå i regelbunden

trafik å vissa bestämda sträckor, skada vägarna, utövarna av

sådan trafik borde åläggas att utöver en eventuell skatt utgiva visst

bidrag till underhållet av de vägar, som beröras av en dylik trafik.

Länsstyrelsen i Stockholms län yttrar:

Vid övervägande av olika möjligheter till förändrade grunder för

automobilskattens anordning har länsstyrelsen funnit det av automobilklubben

framförda förslaget vara byggt på en tillfredsställande princip.

Länsstyrelsen kan alltså förorda, att skatten uppdelas i eu grundavgift

på varje automobil, efter dess hästkrafttal, och en stämpelavgift på

gummiringarna, vilken praktiskt taget komrne att verka proportionellt

till varje automobils användning — detta senare under förutsättning,

att tillfredsställande kontroll vid stämpelbeläggningen kan anordnas,

vilket icke bör erbjuda några oövervinneliga svårigheter. Rörande avvägningen

mellan dessa olika skatteformer och skattesatsernas storlek

[Överståt
hållar
ämbetet.

|

|Länsstyrelsen

i Stockholms

län.)

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

(Länsstyrelsen

i Uppsala

län.j

[Länsstyrelsen

i Södermanlands

län.j

[Länsstyrelsen

i Östergötlands

län.]

(Länsstyrelsen

i Jönköpings

län.|

[Länsstyrelsen

i Kalmar

län.]

[Länsstyrelsen

i Gottlands

län.j

[Länsstyrelsen

i Blekinge

län.]

inskränker sig länsstyrelsen till att uttala, att automobilklubbens förslag

torde kunna tjäna såsom utgångspunkt.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser, att vägkommissionens förslag

i huvudsak kan anses acceptabelt, ehuru, om och när man avser en

tyngre skattebörda, en del av skatten torde böra utgå i förhållande till

den trafiken utvisande förbrukningen av vissa artiklar.

Länsstyrelsen i Södermanlands län förordar införandet av en skatt,

i huvudsak överensstämmande med den av automobilklubben föreslagna.

Länsstyrelsens i Östergötlands län yttrande innehåller i huvudsak

följande:

Vägkommissionens förslag beträffande normen för skattens utgående

är varken rättvist eller överensstämmande med de principer, på

vilka kommissionens förslag i övrigt är byggt. Det kan uppenbarligen

ej vara riktigt att lägga samma skatt på en automobil, vilken mera sällan

användes, som på en automobil, vilken under regelbunden trafik så gott

som dagligen utsätter vägarna för nötning. Ett dylikt tillvägagångssätt

skulle kunna försvaras endast om det vore praktiskt ogörligt att

utmäta skatten efter andra mera rättvisa grunder, men så torde knappast

vara förhållandet, då man, genom att, på sätt automobilklubben

föreslagit, uttaga en del av skatten genom stämpelavgift på automobilringar,

kan antagas få en skatt, byggd på automobilernas förnötande

inverkan på vägarna.

Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller svårigheten att finna

en skatt, byggd på fullt rättvis grund. Det synes dock länsstyrelsen,

som om automobilklubbens förslag skulle mera tillfredsställa rättvisa

och billighet än vägkommissionens förslag.

Länsstyrelsen i Kalmar län erinrar mot vägkommissionens förslag

i förevarande hänseende, att icke blott hästkraftantalet utan även den

större eller mindre trafikintensiteten hos automobilerna borde läggas till

grund för beskattningen.

Länsstyrelsen i Gottlands län förordar med i huvudsak samma

motivering som automobilklubben skattens utgående dels med en grundavgift

efter antalet hästkrafter och dels i form av stämpelavgift å

gummiringarna.

Länsstyrelsen i Blekinge län påpekar, att vägkommissionens förslag,

att vid skattens beräknande hänsyn skall tagas till hästkraftantalet

men ej till den tid, under vilken automobilen är i bruk, icke överensstämmer

med kommissionens förklaring, att skatten uteslutande vore

avsedd att utgöra gottgörelse för den förslitning å vägarna, som automobilerna

åstadkomma. Genom automobilklubbens förslag synes länssty
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199. 39

relsen ett bättre avvägt förslag hava framkommit, varför detsamma

förordas.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför, bland annat:

»Det har sagts, att hästkraftantalet såsom heskattningsgrund komme att

verka orättvist och obilligt, i det att denna heskattningsgrund komme att medföra

skatt på själva innehavet och således utgå jämväl för biler, som icke begagnades.

Särskilt med vägkommissionens motivering för skattens behörighet

såsom avsedd att täcka merutgifterna för vägunderhållet genom bilernas

skadegörelse å vägarna bleve det icke överensstämmande att taga lika stor

skatt å en bil, vilken kanske hela året stått obegagnad, som å en bil, vilken dagligen

varit i gång. Denna anmärknings befogenhet lärer icke kunna helt underkännas.

Ehuru mera sällan, kan det ju förekomma, att en bil långa fäder

står obegagnad. Någon hänsyn till bilernas större eller mindre befarande av

vägarna synes böra tagas vid skattläggningen. Att vissa svårigheter skola

möta för åstadkommande av rationella beskattningsgrunder med ett dylikt

hänsynstagande är ju visserligen uppenbart, men måhända kan den tanke,

som automobilklubben framkastat om läggande av skatten dels på hästkraftantalet

och dels på åtgången av hjulringar, visa sig innefatta en god lösning av

frågan. Måhända skulle man också kunna tänka sig ett del k 1 a r åt i o n ssy slem,

varigenom uppgifter erhölles rörande varje månad, varunder bilen varit i gång.»

Länsstyrelsen i Hallands län förordar i huvudsak automobilklubbens

förslag men framhåller dessutom följande:

För lastautomobilers hästkrafter bör erläggas högre skatt än för

personautomnbilers. De förra automobilerna äro i regel betydligt tyngre

än de senare och dessutom merendels synnerligen tungt lastade. Lastautomobilerna

nöta därför vägarna avsevärt mera än personautomobilerna.

För de sistnämnda spelar hästkraftantalet såsom mätare å vägslitningen

ingen nämnvärd roll. För dessa är nämligen hastigheten den mest avgörande

faktorn i avseende å automobilens vägslitande inverkan, men,

då maximihastigheten är bestämd i lag, är den hastighet, varmed automobilen

framföres, i verkligheten oberoende av motorstyrkan. Det kan

därför även ifrågasättas,- om icke för personautomobiler ett maximum

av det beskattningsbara hästkraftantalet bör föreskrivas.

Länsstyrelserna i Älvsborgs, Västmanlands och Gävleborgs län

ansluta sig till det av automobilklubben framställda förslaget.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län ifrågasätter, om ej annan norm

för skattens utgående än den av vägkommissionen föreslagna bör ifrågakomma,

och hänvisar i sådant hänseende till automobilklubbens förslag.

Under alla förhållanden anser länsstyrelsen, att den av kommissionen

föreslagna skatten vore alldeles för högt tilltagen, åtminstone beträffande

de inom de nordligare länen registrerade automobilerna, vilka på grund av

[Länsstyrelsen

i Malmöhus

län.)

[Länsstyrelsen

i Hallands

län.]

[Länsstyrelserna

i -ilvsborgs,

Västmanlands

och Gävleborgs

län.]

[Länsstyrelsen

i Köpparbergs

län.]

s. 40 Kontrollera mot PDF

(Länsstyrelsen

i Jämtlands

Lin.]

[Länsstyrelsen

i Västerbottens

län.]

(Länsstyrelsen

i Norrbottens

län.]

(Övriga myndigheter.

!

Yttranden,

där vägkommissionens

förslag förordats.

(Länsstyrelsen

i Kronobergs

län.)

40 Kungl. May.ts proposition Nr 199.

väderleksförhållandena ej kunna användas i trafik annat än under eu

kortare tid av året.

Länsstyrelsen i Jämtlands län kan ej finna det riktigt, att beträffande

normen för skattens utgående hänsyn ej tages till den trafik,

vari automobilen användes, varigenom t. ex. automobiler, som användas

i yrkesmässig trafik och i vida högre grad än t. ex. en privatautomobil

verka till vägarnas förslitning, skulle drabbas allenast av samma

skatt som privatautomobiler.

Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller det omöjliga i att

beräkna den skada å vägarna, som varje särskild automobil åstadkommer,

men anser, att vid skattens bestämmande någon hänsyn måste tagas till

den tid, under vilken automobilen är i trafik. Länsstyrelsen ifrågasätter,

om icke skattens uppdelning på hästkraftantalet och på ringarna skulle

åstadkomma en utjämning, som skulle mera närma sig en rättvis fördelning

av bidraget till vägunderhållet.

Länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasätter, om icke för skattens

beräknande en rättvisare och lämpligare norm än den av vägkommissionen

föreslagna bör kunna utfinnas. Länsstyrelsen anser, att de synpunkter,

som framkommit i automobilklubbens förslag, böra i detta avseende

kunna vinna beaktande.

Övriga över förslaget hörda myndigheter, som förordat en gummiringsbeskättning,

hava såsom skäl för en sådan skatte form i huvudsak

framhållit automobilklubbens synpunkter.

Vägkommissionens förslag att bestämma skatten efter hästkraftantalet

har förordats från åtskilliga håll. Man har framhållit metodens

enkelhet och dess lämplighet från kontrollsynpunkt. Ur yttranden från

de myndigheter in. fl., som, vissa med tvekan, uttalat sig till förmån

för vägkommissionens förslag i denna del, må framhållas följande.

Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller, att en automobils förslitande

inverkan på vägarna visserligen är beroende av ej allenast dess tyngd

och den hastighet, varmed den framföres, utan jämväl av den omfattning,

vari automobilen användes i trafik, men att det torde vara synnerligen

svårt att i detta hänseende även taga sistnämnda faktor i betraktande.

En bränslebeskattning kan på av kommissionen anförda skäl ej gärna

komma i fråga. Likaså torde en gummiringsbeskattning ej vara ändamålsenlig.

Det torde nog vara omöjligt att anordna skatten så, att full

rättvisa ernås, d. v. s. att skatten noga motsvarar den vägslitning, de

olika automobilerna åstadkomma. Man får nöja sig med en viss relativi tet i

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 199.

41

rättvisan. Man bör i skattehänseende kunna göra skillnad mellan å ena

sidan automobiler, vilka nästan ständigt äro i trafik, och å andra sidan

sådana, som mera sparsamt äro i användning. Gränsen är visserligen icke

lätt att uppdraga. Dock torde det vara tydligt, att till den förra gruppen

böra hänföras åtminstone automobiler, vilka användas i yrkesmässigtrafik,

och att följaktligen dessa senare böra med hänsyn till ifrågavarande

beskattningsgrund och syfte hemfalla under en högre taxa.

Länsstyrelsen i Kristianstads län förordar vägkommissionens förslag.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför:

Av de olika sätt för beräkningen av skatten, som erbjuda sig,

synes det av vägkommissionen föreslagna vara det ojämförligt .enklaste

såväl för skattebetalarna som för de myndigheter, viika skola handhava

skattens debitering, uppbörd och redovisning. Ehuru automobilklubbens

förslag torde vila på en rättvisare grund än vägkommissionens, enär

vid skattens beräknande hänsyn därvid i viss mån tagits till den tid,

automobil varit i verksamhet, anser sig länsstyrelsen likväl icke kunna

förorda detsamma. Kostnaden för kontroll m. m. beträffande stämpelavgiften

skulle nämligen enligt länsstyrelsens förmenande bliva alltför

stor i förhållande till skattebeloppet. En annan grund för beskattningen

är den använda kvantiteten motorbränsle. Då emellertid skatten

i sådant fall synes böra utgå i form av tullavgift och upptagas genom

tullverket och därigenom drabba all motordrift, är denna väg icke framkomlig.

Länsstyrelsen anser nämligen att vid beskattningen deklarationsförfarandet

beträffande det av automobil använda bränslet icke bör

komma i fråga. Med stöd av vad sålunda anförts och då någon annan

mera rättvis och på samma gång praktiskt användbar beskattningsgrund

icke synes kunna åstadkommas, anser sig länsstyrelsen, ehuru med

tvekan, böra instämma i vägkommissionens förslag beträffande grunderna

för skattens beräknande.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser, att, då kommissionens förslag

torde vara det enda tänkbara samt detsamma i stort sett överensstämmer

med utländsk lagstiftning på området, detsamma bör godtagas.

Automobilklubbens förslag kan ej anses tillfredsställande, då därmed

alltid en mera invecklad kontroll måste förknippas, vartill kommer det

förhållandet, att åtskilliga automobiler äro försedda med ringar av annat

ämne än gummi.

Stockholms droskägareförening påpekar omöjligheten uti att, huru

än skatten lägges, avpassa densamma så, att den för varje automobil motsvarar

den å densamma belöpande vägslitningen för viss tid. De härvid

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 saml. 169 höft. (Nr 199.) 6

[Länsstyrelsen

i Kristianstads

län.]

[Länsstyrelsen

i Göteborgs

och

Bohus län ]

[Länsstyrelsen

i Värmlands

län]

Stockholms

droskägare
förening.

]

s. 42 Kontrollera mot PDF

[Väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen.

]

42 Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

inverkande omständigheterna äro allt för många och svåra att bestämma.

Om skatten skulle läggas på bränslet, skulle densamma ej bliva fullt

effektiv med mindre allt flytande bränsle beskattades. Skatten skulle

härigenom även drabba lantbruket, sjöfarten m. fl. områden, vilka ej

rättvisligen böra bidraga till vägunderhållet. Vad angår gummiringsbeskattningen,

kan nog förbrukuingen av gummiringarna anses som

en mätare av den väglängd, en automobil tillryggalagt, men en given

följd av en sådan beskattning måste bliva, att större delen av skatten

skulle falla på de minst bärkraftiga av automobilägarna, nämligen dem, som

för sitt yrkes bedrivande äro innehavare av automobiler för att med desamma

ombesörja personbefordran. Då alltså på grund av skilda orsaker

skatten ej lämpligen bör läggas på förbrukningsartiklarna, förordar föreningen,

att skatten lägges på automobilen och beräknas efter det nyttiga

hästkraftantalet.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen påpekar till en början, att med

den grund för skattens beräknande, som vägkommissionen föreslagit,

hänsyn tages endast till två av de faktorer, på vilka ett motorfordons

vägslitande inverkan beror, nämligen fordonets tyngd och den hastighet,

varmed det framdrives. Däremot ger hästkraftantalet intet mått på

den väglängd, automobilen framföres, med vilken vägslitningen är direkt

proportionell. Härefter anför styrelsen följande:

»Om skatten skall utgå med ett belopp, som fullt motsvarar» den åverkan

automobilen gör på vägarna, torde nog sistberörda faktor, eller den väglängd

automobilen framföres, böra givas tillfälle att öva inflytande på skattebeloppet.

Automobilklubben har följt denna tankegång, då den föreslagit, att skatten

.skulle utgå med omkring balva beloppet som grundavgift, beräknad i direkt

proportion till hästkraftantalet och med den andra hälften som en tilläggsavgift

i form av stämpelskatt å automobilgummiringar. Automobilringarnas

slitning skulle nämligen vara en i allmänhet mycket god mätare av den väglängd

en automobil tillryggalagt och således en i stort sett rättvis grund för beräknandet

av den slitning på vägbanan med ty åtföljande kostnadsökning i

vägunderhållet, som varje automobil orsakar. För automobiler med hjulringar

av järn har automobilklubben föreslagit, att endast grundavgiften skulle utgå,

ehuru med dubbla beloppet.

Den enda framkomliga vägen, på vilken man kan införa sistberörda vägslitningsfaktor

i beskattningen, torde sannolikt för närvarande vara att till

grund för avgiftsberäkningen helt eller delvis lägga någon av de vid automobiltrafiken

använda konsumtionsartiklarna såsom exempelvis bränslet eller

gummiringarna. Det torde nämligen vara troligt, att ett införande av självregistrerande

vägmätare på alla i trafik gående motorfordon skulle bliva alltför

opraktiskt och kostsamt med hänsyn till de möjligheter, som lära finnas till

obehöriga ingrepp i dessa apparater samt det besvär och den kostnad, som deras

avläsning och kontroll skulle medföra.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199. 48

Såväl bränslet som gummiringarna hava emellertid den egenskapen att

deras åtgång ökas ju sämre vägarna äro. Eu skattläggning på dessa föremål

skulle följaktligen kunna anses innebära en principiell premiering av dåliga

vägar.

Ehuru åtskilligt alltså talar för en tillämpning av en dylik beskattningsform,

varigenom en rättvisare taxering av automobiltrafiken borde kunna ske.

har dock väg- och vattenbyggnadsstyrelsen under frågans övervägande trott

sig finna, att auitomobilbeskattningen därigenom skulle bliva vidlyftig och

komplicerad i sin praktiska tillämpning. Man bör enligt styrelsens mening

undvika att vid tillkomsten av dessa automobilavgifter skapa ett skatteinstitut

med särskilda kontrollorgan m. in., vilka äro mer eller mindre främmande

för det vägförbättringsändamål, som med avgifterna eftersträvas. I detta avseende

erbjuder den av vägkommissionen föreslagna taxeringen efter det nyttiga

hästkraftantalet en avgjord överlägsenhet genom en enkelhet, som — ehuru

icke fri från invändningar — ändock ej kan anses avsevärt åsidosätta rättvisans

krav. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förutsätter därvid givetvis, att

fullt betryggande metoder användas för att utröna automobilernas hästkraftantal.

Med enkelhet förenar denna norm i sådant fall en tillförlitlighet, som

är dubbelt värdefull på ett område, där den snabba utvecklingen oupphörligi

tillhandahåller nya uppfinningar, som måhända skulle kunna rubba de gran- >

der, på vilka en konsumtionsskatt av ovanberörda slag skulle vila. Någon sådan

fara föreligger icke i fråga om en avgift på den kraft, som varje fordon

behöver för sin rörelse. En automobilskatt lagd på gummiringar har ej heller

veterlig! vunnit tillämpning i utlandet.

Om den av vägkommissionen uppställda skatteskalan kunna olika meningar

göra sig gällande, men någon mera vägande anmärkning mot densamma

torde svårligen kunna göras. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen får dock för

sin del i underdånighet framhålla, att det torde finnas fog för det av flera

distriktstjänstemän gjorda yrkandet att något stegra proportionen för avgifterna

med stigande hästkraftantal utöver vad vägkommissionen föreslagit, då

de därav träffade automobilerna ofta torde skada vägarna i avsevärt högre

grad än vad den föreslagna skatteskalan utvisar. I motsats härtill synes däremot

en beskattning av motorcyklar med 50 kronor vara väl hög. Detta fordon

representerar i regel ett vida mindre kapital än en automobil och har därför

även i stort antal spritt sig till de bredaste lager. Det torde då också vara skäligt,

att man tar någon hänsyn härtill vid skattebeloppets fastställande, åtmin

stone för motorcykel, som begagnas enbart. Försedd med sidvagn är den i alla

avseenden mera jämförbar med egentliga automobiler. En årsavgift av 25

kronor för enkel motorcykel och samma avgift för sidvagnen synes därför

mera närma sig billighetens krav.»

Åven 1920 års automobilsakkunniga förorda det av vägkommissionen

framlagda förslaget angående skattens beräknande och kritisera

andra framkomna förslag.

De sakkunniga anföra:

.1920 års

automobil - sakkunniga.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kung!. Mnj:ts proposition Nr 199.

»Automobilklubben har föreslagit, att avgiften för importerade gummiringar,

vilka utgöra det överväldigande flertalet av de automobilringar, som

förbrukas i vårt land, skulle uttagas i samband med förtulfningen. Detta skulle

innebära, att, sedan själva förtullningen ägt rum, eu särskild behandling genom

tullmyndigheternas försorg erfordrades i syfte att bestämma den för ett

visst parti ringar utgående vägavgiften. Härvid yppar sig till en början den

svårigheten, att endast ytterringarna, de s. k. däcken, ingå i gällande tulltaxa

såsom särskild rubrik, medan innerringarna, de s. k. slangarna, hänföras till

övrigt mjukt gummi. Förutsatt emellertid att man lyckas komma förbi denna

svårighet, inställer sig fråg-an: huru skola ringarna märkas, så att det tydligt

må framgå, att den föreskrivna skatten (vägavgiften) erlagts? Det torde icke

bli lätt att genom något stamp]ingsförfarande eller på annat sätt förhindra, att

insmugglade ringar givas sken av att vara försedda med sådan stämpel.

Vad åter angår de inom landet tillverkade gummiringarna, skulle en beskattning,

sådan automobilklubben föreslagit, nödvändiggöra en omständlig

och dyrbar kontroll till förhindrande av att ringar, för vilka stadgade avgifter

icke betalats, komme ut i marknaden.

Om både de importerade och de svenska ringarna gäller det, att det torde

bli vanskligt att skydda sig mot att den stämpel på en ring, som utvisar, att

skatt har erlagts, flyttas över på en ring, för vilken skatt ej blivit erlagd. Väl

skulle detta i allmänhet kunna förebyggas genom att stämpeln inbrändes i

ringen; men mot en dylik åtgärd föreligga å andra sidan vissa betänkligheter;

särskilt lärer den möjlighet ej vara utesluten, att ringen därav kunde taga

skada.

Men även andra olägenheter vidlåda den av automobilklubben föreslagna

skatteformen. Därest statsmakterna skulle besluta sig för beskattning av

gummiringar, skulle säkerligen automobilägarna i god tid dessförinnan fylla

sina behov av ringar för så lång tid framåt, som av praktiska och ekonomiska

skäl läte sig göra, och härigenom skulle tiden för skattens effektiva ikraftträdande

väsentligt fördröjas. Och en anordning, varigenom för alla vid automobilskattens

ikraftträdande befintliga ringar skulle medelst eu avstämpling av

ringen betalas automobilskatt efter vissa grunder med avseende å ringens beskaffenhet,

skulle tvivelsutan bliva synnerligen besvärlig att genomföra i praktiken.

Alldeles obeaktad kan ej heller lämnas farhågan att automobilägare,

kanske i ej ringa utsträckning ATad vissa delar av" landet beträffar, reste med

sina vagnar över till exempelvis Danmark eller Norge och där bytte ut de

gamla ringarna på automobilerna mot nya, varvid betalningen av skatten

undginges. Mot dylika möjligheter behövde man alltså skydda sig genom sär

skilda förfoganden eller bestämmelser, vilka säkerligen ej bleve lätta att få tillräckligt

effektiva.

Även för försäljarna av gummiringar skulle olägenheter uppkomma.

Frånsett svårigheterna med inventering av inneliggande lager av ringar,

skulle dessa försäljare nödsakas betala skatt för ringar, som de kanske icke

{inge sålda på länge. Risken att icke alls få sälja ringar, som på grund av

långvarig lagring tilläventyrs nedgått i kvalitet, bleve också ekonomiskt känn
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199. 45

bärare på grund av den utgift, försälja ren fått vidkännas genom erläggande av

skatten.

En ytteirligare viktig omständighet vid bedömande av ifrågavarande

skattemetod må framhållas. Genom en skatt på gummiringar skulle utövarna

av den yrkesmässiga biltrafiken bliva särskilt hårt beskattade. Det gummislitage,

som vid denna trafik uppstår, är flera gånger större än vid annan

trafik; särskilt gäller detta städernas drosktrafik, som ofta pågår nästan hela

dygnet. Men det är föga tilltalande att hårdast beskatta just den automobiltrafik,

som för den störa allmänheten och för hela landet är av-det största

gagnet, och som just givit denna trafik dess särskilda betydelse i ett land som

vårt. Med en automobilbeskattning efter gummi ringsslitaget bleve en höjning

av taxorna för den yrkesmässiga trafiken också ofrånkomlig.

Det torde ock böra framhållas, att införande av skatt på gummiringar i

vissa fall kan komma att föranleda till att anskaffning av nya ringar fördröjes

längre än som är förenligt med klok omsorg om motorfordonets hållbarhet

och trafiksäkerheten. Erfarenheten — särskilt från krigsåren, då importen

av gummi tidvis var alldeles stoppad och man således allmänt var

tvungen att köra med ytterst dåliga ringar — har lärt, att vägbanan skadas

mera av slitna ringar än av nya, vadan under nämnda förutsättning vägunderhållet

blir dyrare och besvärligare samt de influtna skattemedlen otillräckligare

att ersätta den ökade vägunderhåll skostnaden.

Slutligen må ej lämnas oanmärkt, att utfallet av en automobilskatt, lagd å

gummiringsförbrukningen, blir rätt så oberäkneligt och medelst förbättrade

ringkonstruktioner och därav minskat slitage kan avsevärt nedgå.

En del av de praktiska svårigheter, som, enligt sakkunnigas mening,

äro förknippade med en beskattning av automobilerna efter gummiringsförbrukning,

undgås, om skatten lägges å det allmännast använda bränslet för

automobiler eller bensinen. En dylik form för uttagande av automobilskatten

vore också så till vida rationell, som förbrukningen av bensin även utgör en

ganska tillförlitlig mätare på den av automobilen tillryggalagda våglängden

och på slitningen av vägen. Men här inställa sig en del andra svårigheter.

Bensinen användes ju också för en del tekniska ändamål, för drift av motorbåtar

m. m., allt utan minsta betydelse för det som är grundläggande för en

automobilskatt. Att för beskattningen av automobiler välja en form, som

också skulle drabba helt andra kategorier och ändamål, kan icke vara lämpligt.

Och att skilja på samma vara, när den användes för ett ändamål, och

då skattelägga denna, men låta den vara skattefri, när den användes för ett

annat ändamål, är uppenbart ogörligt. Ett avgörande skäl mot automobilskattens

upptagande efter bensinförbrukningen är också, att automobiler,

drivna med sprit, fotogen, elektricitet eller ånga, vilka fordon visserligen för

närvarande äro mycket fåtaliga i vårt land, icke skulle träffas av en på detta

sätt lagd skatt utan måste göras till föremål för ett skatteupptagande i annan

särskild ordning.

Härjämte må framhållas, att jämväl en beskattning efter bensinförbrukningen

kommer, liksom den efter gummiringsslitaget, att hårdast drabba den

yrkesmässiga automobiltrafiken.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

[Kammar
rätten.

]

Vad nu anförts om olägenheterna av en skatt på bensin gäller i huvudsak

även om motorsprit (sulfitsprit), ett bränsle, som för närvarande visserligen

är av mindre betydelse för automobildrift, men dock kan tänkas komma

till ökad användning i framtiden.

Anser man sig böra strängt fasthålla vid att en automobilbeskattning

i görligaste mån bör läggas efter den slitning, som automobilerna orsaka vägbanan,

ligger den tanken nära till hands att låta automobilskatten utgå efter

den av en automobil med viss vikt under året tillryggalagda våglängden,

upptecknad, av en registrerande vägmätare, vars anbringande skulle vara obligatorisk

för varje automobil. Men denna form för automobilskattens uttagande

kräver, att tillgång finnes till en tillförlitlig vägmätare. En sådan saknas

emellertid. för närvarande, och ovisst torde vara, om och när en dylik kan

uppfinnas och praktiskt utexperimenteras. Anordningen kräver vidare ett omfattande

kontrollsystem med talrika funktionärer (plombering av vägmätare

m. m.). Svårigheterna äro härvid så stora och uppenbara, att varje försök att

utforma ett beskattningssystem efter nu förevarande grund lärer vara lönlöst.

Efter noggrant Övervägande av de olika linjer, efter vilka en automobilbeskattning

lämpligen bör läggas, hava sakkunniga, som i anslutning till vad

förht anförts icke ansett sig kunna tillstyrka vare sig skatt å någon för motorfordon

nödvändig förbrukningsartikel eller skatt efter vikt och tillryggalagd

väglängd, sådan denna angives av obligatoriskt införda, självregistrerande

vägmätare, stannat vid vägkommissionens förslag om skattens utgående efter

fordonets motorstyrka. Denna grund för uttagande av en automobilskatt är

också, även om vissa invändningar, kanske huvudsakligen av teoretisk innebörd,

kunna göras däremot, förenad med så störa praktiska fördelar, att den

enligt sakkunnigas mening bör antagas.

Samma grund för automobilbeskattningen har också blivit följd i nära

nog alla länder, där särskild automobilbeskattning finnes införd.

I och för sig ligger det onekligen också något mera betryggande och

bärande i att hänföra denna beskattning till storleken av den kraft, varmed ett

motorfordon framdrives, än att lägga beskattningen efter en i fordonets utrustning

ingående detalj, som för visso är av den allra största vikt för närva

rande, men som den framtida utvecklingen måhända kommer att beröva större

betydelse.»

Beträffande frågan om liästkraftantalets beräkning anse de sakkunniga

den av automobilklubben föreslagna metoden vara att föredraga

framför den av vägkommissionen förordade.

Kammarrätten anser på huvudsakligen samma skal, som av''andra

mjmdigheter anförts mot en skatt å någon för automobilerna nödvändig

förbrukningsartikel, att en dylik skatt ej bör komma i fråga. Då ej heller

någon annan metod att bestämma skatten även efter tillryggalagd väglängd

kunnat utfinnas, anser sig kammarrätten böra förorda det av kommissionen

framlagda förslaget, trots dess brister både härutinnan, att

för skattens beräknande hänsyn ej tages till den tillryggalagda

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

våglängden, och däri, att formeln för beräkningen av hästkraftantalet icke

är tillämplig för alla slag av automobiler. Ett visst stöd för förslagets

ståndpunkt i denna del ligger enligt kammarrättens förmenande i den

omständigheten, att ett dylikt beräkningssätt kommit till användning i

ett flertal utländska automobilskatteförordningar.

Jag övergår härefter till att i korthet redogöra för en del andra

yttranden, som kunna vara av intresse för nu föreliggande frågas bedömande.

• Länsstyrelsen i Skaraborgs län framhåller, att ett fordon genom

sin tyngd och körhastigbet verkar förslitande på vägarna, varför den av

vägkommissionen föreslagna skattegrunden synes hava sitt berättigande.

Men, då det ingalunda är visst, att en automobil med högre hästkraftantal

under alla omständigheter är tyngre än en sådan med lägre antal hästkrafter

och tvärtom, samt tvekan dessutom mången gång kan råda rörande

innebörden av begreppet hästkraftantal i detta sammanhang, så ifrågasätter

länsstyrelsen, huruvida icke enbart motorfordonets tyngd, som med

lätthet torde kunna utrönas, skulle utgöra en både säkrare och rättvisare

grund för skattens beräknande. Dessutom förordar länsstyrelsen, att en

de] av skatten lägges på gummiringarna. En dylik skatt skulle nämligen

komma att drabba den verkliga automobiltrafiken.

Länsstyrelsen i Örebro län anför, bland annat:

Enär frågan om beräknande av det belopp, som bör för en automobil

erläggas i skatt, utgör ett huvudsakligen tekniskt spörsmål, äger

länsstyrelsen icke möjlighet att med någon säkerhet yttra sig om vad

som härutinnan må vara rättvisast eller lämpligast. Tydligt synes

emellertid vara, att anordnande i form av en stämpelskatt å automobilringar

skulle verka rättvist så till vida, som skatten därigenom komme

att stå i förhållande till de särskilda automobilernas användande och

därigenom också till deras vägslitande verkan. Den i det föreliggande

förslaget upptagna bestämmelsen om skattens beräknande efter hästkraft

och sålunda utan hänsyn till automobilernas större eller mindre

användning kommer däremot att förhållandevis hårdare drabba lyxautomobiler

eller i allmänhet sådana, som endast mera tillfälligt eller

under kortare tider årligen äro i bruk. En sådan påföljd står visserligen

icke i god överensstämmelse med det av kommissionen åberopade,

tydligen också riktiga motivet för ifrågavarande beskattning, nämligen

att denna skall utgöra en ersättning för den skada, som genom automobiltraliken

orsakas å vägarna. Men å andra sidan torde det heller icke

Övriga förslag

till besk

åt tningsnorm.

[Länsstyrelsen

i Skara

borgs län.]

[Länsstyrelsen

i Örebro

län.]

s. 48 Kontrollera mot PDF

[Styrelsen för

tekniska

högskolan.]

48 Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

kunna anses olämpligt, att huvudsakligen för nöjes- eller sportändamål

använda automobiler, ehuru de komma till mindre användning, drabbas

av skatt efter enahanda beräkningsgrund som de egentliga trafikautomobilerna.

Däremot .synes anledning föreligga därtill, att lastautomobiler,

likasom i allmänhet automobiler med hårda ringar höra, på grund av sin

vägförstörande verkan draga högre skatt än med luftringar försedda

automobiler.

Styrelsen för tekniska högskolan hade anmodat högskolans lärarekollegium

att inkomma med utlåtande i ärendet. Med anledning härav

uppdi’og lärarekollegiet åt en kommitté att avgiva sådant utlåtande.

Sedan nämnda kommitté fullgjort detta uppdrag, har styrelsen till Kungl.

Maj:t insänt utlåtandet.

I utlåtandet anföres, bland annat, följande:

»Någon tillförlitlig'' utredning angående automobilers och hästfordons

relativa åverkan å en väg har enligt vårt förmenande ännu ej utförts, varför

något stöd genom siffror att bestämma automobilers vägförstörande verkan i

jämförelse med hästfordons synes oss omöjligt att åstadkomma. Emellertid har

erfarenheten otvivelaktigt givit vid handen dels att våra nuvarande vägar i allmänhet

äro för svaga för trafik med tunga lastbiler, och således genom dessa

överansträngas eller förstöras, dels att vid persontransport genom personal! tomobiler

vägarna slitas mer per personkilometer än genom hästfordon, samt dels

att den bekväma och snabba biltrafiken föranleder långt flera och längre resor

utanför de resandes hemort, således åstadkommande ett avsevärt större slitage

på vägarna utanför det egna väghållningsdistriktet och därigenom större

kostnader för dessa vägdistrikt än genom hästfordonen.

En automobilskatt, vilkens avkastning användes till vägarnas underhåll

och förbättring, synes oss fördenskull befogad.

Enligt vägkommissionens förslag skulle man kunna påräkna för år 1923.

d. v. s. det första året, för både automobiler och motorcyklar ett sammanlagt

skattebelopp av cirka 3,000,000 kronor. Nu finnes tyvärr ingen utredning angående

den verkliga kostnaden för våld nuvarande vägunderhåll, såväl det kontant

betalda som det in natura presterade, och således är det ej heller möjligt

att ens ungefärligen beräkna, huru stort procentuellt tillskott den nämnda automobilskatten

skulle utgöra till den förutvarande vägunderhållskostnaden, d. v. s.

i vilken mån skatten skulle tjäna till att lätta väghållningsbördan respektive

bidraga till vägnätets inom riket förbättring. Något bidrag innebär emellertid

alltid denna skatt och erfarenheten får väl sedermera angiva om och i vilken

mån skatteskalan behöver ändras.

I § 5 angives själva skatteskalan i en viss proportion till bilens

''nyttiga hästkraftantal’, vilket, dess maximalvärde nämligen, tvivelsutan ger

ett rätt så träffande uttryck för bilens vägförstörande förmåga, antingen den

krossar vägen genom sin tyngd, såsom vid lastbiler, eller den sliter vägen genom

sin hastighet såsom vid personbiler. Beträffande själva paragrafens avfattning,

liksom tillsvidare själva skatteskalan, vilja vi ej göra någon erinran,

men i stället emot det av vägkommissionen föreslagna sättet för beräkning av

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

49

bilmotorns nyttiga hästkraftantal, vilket, trots att det vedertagits i såväl Tyskland

som Danmark och Norge, är principiellt felaktigt och ledande till orättvis

beskattning av lastbilerna gentemot personbilerna, vilket från synpunkten

av den nytta de respektive bilerna göra, knappast kan anses berättigat, ävensom

av med fyrtaktmotorer drivna automobiler gentemot värmemotorer av annat

slag och elektromotordrivna vagnar.

Motorns verkliga maximaleffekt, som rättvisligen bör läggas till grund

för beräkning av dess nyttiga hästkraftantal på drivhjulen, kan ej konstateras

utan rätt vidlyftiga prov. Däremot kan medelst en formel uträknas den effekt

motorn, om den är lämpligt konstruerad, kan utveckla. Den av kommissionen

föreslagna formeln för vanliga fyrtaktmotorer HK = O.s . i . d2 . s leder emellertid

på grund av dess ofullständighet i regel till felaktiga resultat, enär i

formeln ingår motorns slaglängd men ej dess omloppstal, vilket för olika stora

motorer är avsevärt olika. Då på grund av en del tekniska och ekonomiska orsaker

produkten av slaglängden och omloppstalet vid fyrtaktmotorerna i

allmänhet är mycket litet varierande, under det att dessa båda faktorer var

för sig kunna variera avsevärt (vid bilmotorer, slaglängden från 8 till 20 centimeter

och omloppstalet samtidigt i ungefärligen omvänd proportion från 2,000

till 800 varv per minut) inses lätt att, om såsom i kommissionens formel endast

slaglängden insättes, formeln kan visa riktigt vid ett visst omloppstal, i

förslaget 800 varv per minut, men måste vara felaktig och giva för små värden

vid motorer med högre omloppstal, d. v. s. för alla snabbgående lätta personbilmotorer.

Uteslutes däremot både slaglängd och omloppstal ur formeln, kommer

densamma, om koefficienten vederbörligen avpassas, att närmare angiva

det verkliga hästkraftantalet, för såväl störa, långsamtgående som för smärre

snabbgående motorer. I anslutning till vad vi här ovan anfört, anse vi att formeln

för beräkning av fyrtaktmotorns nyttiga hästkraftantal bör hava följande

utseende: HK = 0.055 i d2 då i = antalet cylindrar och d = cylinder diametern i

centimeter.

Enär indicering av hastigt gående motorer alltid ger mycket osäkra resultat,

användes fördenskull denna metod aldrig annat än för rent vetenskapligt

ändamål, utan måste effekten, där den ej såsom vid fyrtaktmotorerna kan

approximativt beräknas, bestämmas genom bromsningsprov, varvid motorns

omloppstal bör vara det varmed den skall arbeta i automobilen, d. v. s. det för

motorn ifråga mest ekonomiska. I fråga om automobil, försedd med tvåtakts

explosionsmotor, med fyrtakts explosionsmotor av annan än normal konstruktion

eller med ångmotor, bör därför det nyttiga hästkraftantalet bestämmas

till 75 procent av motorns bromsade hästkraftantal vid det för motorn mest

ekonomiska omloppstalet, enligt certifikat från vederbörande fabrik.»

Sveriges trafikbilägares riksförbund vänder sig till en början mot

en gummiringsbeskattning ocli framhåller därvid, att, om en dylik skatt

komme till stånd, säkerligen dessförinnan stora partier gummiringar

skulle upplagras bos enskilda automobilägare, i synnerhet rika privatpersoner

och större bolag. En privat automobilägare skulle säkerligen skaffa sig flera

automobildäck och begagna desamma någon kortare tid för att på så sätt

kunna undgå dessas beskattande, när skatten infördes. I många fall

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 169 käft. (Nr 199.) 7

[Sveriges trafikbilägares

riksförbund]

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

[Övriga

yttranden.]

skulle han på så sätt säkerligen vara försedd med obeskattade ringar

för minst 3 å 4 år framåt. En skatt på gummiringar skulle sålunda

genast och hårdast träffa dem, vilka för sin existens vore tvungna

att föra automobil. Dessutom skulle automobilägarna komma att i stor utsträckning

reparera sina gamla däck, varigenom säkerligen utbytet av

skatten icke skulle bliva det beräknade. Genom skatt på pneumatiska

gummiringar, vilka erkänt skada vägarna mindre än något annat ringämne,

skulle kanske andra materialier kunna komma till användning,

och på så vis skulle en gummiskatt kunna motarbeta användandet av

det för vägarnas bestånd bästa ringmaterialet, nämligen gummit. Införandet

av en bensinbeskattning skulle också stöta på stora svårigheter.

Åven om man skulle kunna ordna saken så, att såväl skattepliktig som

skattefri bensin skulle kunna säljas, så vore frågan ej därmed löst. En

lantbrukare t. ex. använde bensin både för sina lantbruksmaskiners

drift och för sin automobil och en fabrik använde kanske för sin fabrikation

bensin och hade dessutom kanske en eller flera automobiler. Huru skulle

det nu kunna kontrolleras vilka kvantiteter, som användes för olika

ändamål. Förbundet ansåge också, att användandet av vägmätare för

skattens beräknande icke borde komma i fråga, och framhölle därvid, att

mångårig erfarenhet visat, att de på automobiler använda vägmätarna på

grund av sin känsliga och klena konstruktion icke hölle någon längre

tid utan ofta mitt under en körning komme ur funktion. Förbundet förordar

slutligen automobilskattens beräknande efter automobilens egen vikt med

skattens stigande efter antalet hästkrafter samt hästkraftantalets bestämmande

efter automobilklubbens formel.

Skattens läggande på d^t för automobildriften nödiga bränslet

förordas av bland andra Blekinge samt Göteborgs och Bohus läns landstings

förvaltningsutskott, magistraterna i Trälleborg och Askersund,

stadsstyrelsen i Mjölby samt stadsfullmäktige i Falköping och Nora.

Särskilt magistraten i Trälleborg har närmare angivit, huru den

tänkt sig en skatt å bensin anordnad. Mot invändningen att industrin,

motorbåtar och flygmaskiner m. m. kräva bensin för sin drift, framhåller

magistraten, att de kvantiteter bensin, som härför åtgå, utgöra

en relativt liten del i förhållande till vad automobildriften kräver. I de

fall, där det kunde påvisas, att bensinen skulle användas för icke automobildrift,

kunde det givas restitution och ett lägre pris hållas. Restitution

skulle kunna erhållas antingen efter en på heder och samvete avgiven

deklaration angående bensinens användning, ett förfaringssätt, som tilllämpades

i betydligt viktigare ekonomiska förhållanden, eller genom tillståndsbevis,

meddelade för industrier av yrkesinspektör eller annan lämplig

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

person för viss tid, och för övriga avnämare av annan myndighet, t. ex.

av magistrater eller landsfiskaler.

Beträffande skattens storlek har från åtskilliga håll anmärkts, att Skatteskalan,

den av vägkommissionen föreslagna skatten vore för högt tilltagen.

Särskilt har man ansett, att motorcyklarna bleve för högt beskattade.

Man har framhållit, att motorcyklar användas allt mer och mer av

mindre bemedlade personer, vilka, boende kanske på avsevärda avstånd

från sina arbetsplatser, begagna sig av desamma för att komma till

och från sitt arbete. Från myndigheter i Norrland har framhållits, att

det vore orättvist, att man för deautomobiler, som användes i Norrland,

skulle betala lika hög skatt som för dem i övriga delar av landet. De

norrländska automobilerna kunde nämligen, har man förmenat, ej tagas

i bruk mera än under halva året, under det att övriga automobiler vore

i trafik hela året om, i följd varav, därest skatten skulle beräknas efter

samma norm för alla automobiler, de norrländska bleve dubbelt så hårt

beskattade som landets övriga automobiler. Några myndigheter hava

ansett, att automobiler i yrkesmässig persontrafik skulle enligt kommissionens

förslag bliva för högt beskattade. Andra hava uttalat, att lyxeller

privatautomobiler borde beskattas högre än andra. Från många

håll har även påpekats den stora skada, som lastautomobilerna förorsaka

å vägarna, varför dessa automobiler borde beskattas högre än andra.

Det torde utan tvivel vara riktigt, att, såsom vägkommissionen Departementsframhållit,

automobilens hästkraftantal utgör ett gott uttryck för auto- chefen''

mobilens tyngd och den hastighet, varmed automobilen kan framföras,

det vill säga de egenskaper hos automobilen, som kunna inverka förslitande

å vägarna. Om alla automobiler vore i trafik under lika lång

tid, och om man vid framförandet av eu automobil finge beträffande

körhastigheten fullt utnyttja dess hästkrafter, vore det därför riktigt att

för bestämmandet av den förslitande inverkan, en automobil åstadkommer

å vägbanan, lägga hästkraftantalet till grund. Nu har det emellertid

från flertalet av dem, som yttrat sig över förslaget i denna del, påpekats,

ätten automobil under året tillryggalägger en måhända mångdubbelt

längre vägsträcka än en annan. Då skatten, har det vidare framhållits,

skulle utgå såsom ersättning för den merkostnad, som åsamkades landets

vägkommuner för vägunderhållet, och denna merkostnad givetvis vore

beroende av ej allenast automobilens tyngd och körhastighet utan jämväl

den vägsträcka, som den tillryggalagt, vore det stridande mot principen

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

för skattens utgående att vid ''bestämmandet av densamma uteslutande

taga hänsyn till hästkraftantalet.

Jag delar de framkomna betänkligheterna mot kommissionens förslag

i nu föreliggande fråga. En skatt, lagd efter de grunder, som

kommissionen föreslagit, skulle otvivelaktigt i viss mån bliva en lyxskatt

för de personer, som endast obetydligt använda sina automobiler.

Såsom redan förut framhållits, anser jag mig emellertid icke böra i

detta sammanhang föreslå en lyxbeskattning: av automobiler. Genom

en skatt å någon för automobilen nödig förbrukningsartikel, såsom

bensinen eller gummiringarna, skulle i huvudsak de faktorer, som äro

av betydelse för bestämmandet av en automobils vägförslitande inverkan,

nämligen tyngd, körhastighet och tillryggalagd vägsträcka, komma att

beaktas. Åtgången av bensin och gummiringar är nämligen beroende

på såväl tyngden och körhastigheten som vägsträckan. För att få skatten

bestämd ej blott efter hästkraftantalet såsom mätare på automobilens

tyngd och körhastighet utan också efter den tillryggalagda våglängden

har man även ifrågasatt, att vägmätare skulle anbringas å varje autobil,

eller att varje ägare i en på heder och samvete avgiven deklaration

skulle angiva den våglängd, som under viss tid tillryggalagts.

Då emellertid, såsom det från åtskilliga håll framhållits, bensin

användes för drivandet av ej allenast automobiler utan jämväl andra

maskiner samt det torde möta oöverstigliga hinder att anordna en

bensinskatt så, att den endast komme att drabba automobildriften, kan

jag ej förorda en dylik beskattningsform. Ej heller anordningar med

vägmätare eller deklaration av tillryggalagd våglängd böra komma i

fråga. Någon fullt tillförlitlig vägmätare lärer ej finnas att tillgå, och

deklarationsplikt för automobilägarna skulle säkerligen leda till många

trakasserier, varförutom det nog skulle visa sig praktiskt omöjligt att

kontrollera uppgifternas riktighet. Däremot anser jag, att man genom

en beskattning av gummiringarna — varmed jag förstår de s. k. ytterdäcken

i de fall, då dubbla ringar användas — bör kunna erhålla en

lämplig beskattningsform.

De mera vägande skäl, som framkommit mot en dylik beskattningsform,

äro följande. Då ringarna slitas mera ju sämre vägarna

äro, skulle en gummiringsbeskattning leda till ett slags premiering av

ett dåligt vägväsende. Det skulle möta synnerligen stora svårigheter

att på ett tillfredsställande sätt kunna uttaga en gummiringsskatt. För

att förhindra, att inom landet tillverkade ringar komme ut i marknaden

utan att skatt för dem erlades, skulle erfordras en omständlig och dyrbar

kontroll. Dessutom skulle med sannolikhet automobilägarna begagna

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

sina ringar under längre tid, än som vore förenligt med klok omsorg

om motorfordonets hållbarhet och trafiksäkerheten.

Dessa skäl mot en gummiringsbeskattning finner jag för min del

ej avgörande. Visserligen torde det vara riktigt, att ringarna slitas

mera vid trafik å dåliga vägar än å goda vägar, men å andra sidan

har erfarenheten lärt, att automobilerna slita de dåligt byggda vägarna

betydligt mera än de vägar, som befinna sig i gott skick. Då skatten

skall utgå såsom ersättning för av automobilerna förorsakad vägslitning,

är det därför icke utan skäl, om för de automobiler, som trafikera dåliga

vägar, kommer att utgå större belopp i skatt än för dem, som framföras

å göda vägar. Skattens uttagande bör kunna antagas bliva ordnad

på ett fullt tillfredsställande sätt, om den beträffande importerade

ringar uttages i samband med tullen av tullverket och beträffande bär

i landet tillverkade ringar erlägges till vederbörande länsstyrelse av

tillverkaren, t. ex. kvartalsvis i samband med avlämnande av en

på heder och samvete avgiven deklaration angående vikten å under

kvartalet levererade ringar. För kontrollen bör länsstyrelsen kunna

tillsätta ^syningsmän, som böra äga rätt att genomgå tillverkarens

böcker för granskning av deklarationens riktighet. I detta sammanhang

vill jag nämna, att enligt de upplysningar, jag kunnat förskaffa mig,

för närvarande ej lärer finnas mera än två fabriker inom landet, som

tillverka automobilgummiringar, nämligen gummifabrikerna i Trälleborg

och Gislaved. Avväges gummiringsskatten på ett lämpligt sätt, så att

ej den skatt, som kommer att belöpa på varje ring, blir för betungande,

torde ingen automobilägare finna med sin fördel förenligt att

använda sina ringar under längre tid, än som redan under nuvarande

förhållanden kan anses förenligt med klok omsorg och eftertanke.

För att undvika de olägenheter, som man å vissa håll förmenat

skulle bliva förenade med en gummiringsbeskattning, torde det emellertid

visa sig nödvändigt att ej uttaga automobilskalten uteslutande på

detta sätt.

Man får därför söka en annan grund, efter vilken automobilerna

kunna bliva ytterligare beskattade. Såsom jag redan framhållit, kan en

bränsleskatt ej lämpligen komma i fråga. Återstår då ej annat än att,

såsom vägkommissionen föreslagit, beskatta själva automobilerna. För

en sådan beskattning lär väl knappast annan form stå till buds än

antingen en skatt efter hästkraftantal eller en skatt efter automobilens

tyngd. Genom en beskattning i vare sig den ena eller andra formen

kommer man visserligen att, såsom redan framhållits, i viss mån bryta

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 199.

mot den av vägkommissionen uttalade principen, att skatten borde utgå

såsom ersättning för den merkostnad, automobildriften förorsakar väghållarna

för vägunderhållet. I stället bleve det själva innehavet av en

automobil, som beskattades. Då man emellertid enligt min mening vid

bedömande av frågan om det berättigade i automobilismens beskattande

även synes böra anlägga den synpunkten, att det må anses rimligt, att

automobilägarna få sig ålagt att i skatteväg särskilt bidraga till erhållandet

av för biltrafik lämpade, väl byggda och underhållna vägar,

finner jag det — även om jag bortser från den likvisst synnerligen

viktiga praktiska hänsynen — ej opåkallat, att även själva innehavet av

automobil i viss mån beskattas.

Vad vidare beträffar frågan, huruvida skatten bör bestämmas efter

automobilens hästkraftantal eller efter dess tyngd, finner jag mig böra

föreslå den sistnämnda beskattningsformen. Visserligen är hästkraftantalet

i viss mån en mätare på eu automobils två vägförslitande egenskaper,

tyngden och körhastigheten. Av den föregående redogörelsen

framgår emellertid, att om sättet för hästkraftantalets beräkning yppat

sig synnerligen olika åsikter, varför ett visst osäkerhetsmoment måste

anses vidlåda även en beräkning efter hästkraftantalet. Då det därjämte

ej är tillåtet att färdas med större hastighet än 40 kilometer i timmen

och åtminstone de flesta personautomobiler, oavsett hästkraftantalet, vid

färd å slät väg komma upp till denna hastighet, anser jags, att man

utan att träda rättvisan för nära kan bortse från hästkraftantalet och

hålla sig till automobilens vikt såsom mätare för skatten. Denna utväg

erbjuder fördelen av en påtaglig enkelhet, då uppgift angående vikten

redan förefinnes i automobilregistret.

En automobilskatt, beräknad efter de grunder och till det belopp,

som vägkommissionen föreslagit, motsvarar, enligt vad 1920 års automobilsakkunniga

framhållit, i genomsnitt 200 kronor per automobil och 50

kronor per motorcykel. Den 1 december 1921 funnos i riket inregistrerade

27,466 automobiler och 18,979 motorcyklar. Enligt nyssnämnda

beräkningsgrund skulle alltså skatten komma att giva bortåt 6,500,000

kronor om året.

Efter inhämtade upplysningar dels rörande importen och exporten

av automobilgummiringar under åren 1919, 1920 och 1921 och dels

rörande ungefärliga årliga tillverkningen av sådana ringar har jag beräknat,

att årliga gummiringsförbrukningen här i landet för närvarande

kan antagas uppgå till i runt tal 1,200,000 kilogram. För att en gummiringsskatt,

vilken enligt mitt förmenande lämpligen bör beräknas efter

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

vikt, skulle ensamt för sig giva ett årligt utbyte av 6,500,000 kronor,

måste man å varje kilogram gummi lägga en skatt av över 5 kronor.

Efter en skattesats av 5 kronor per kilogram skulle skatten komma att

för vissa slag av biler verka på följande sätt. . För eu Fordautomobil

med ringar av små dimensioner begagnas vanligen framhjulsringar med

en vikt av 4.7 kilogram och bakhjulsringar med en vikt av 5.9 kilogram.

För en uppsättning ringar skulle således i skatt erläggas 106 kronor.

En dylik uppsättning kostar för närvarande omkring 348 kronor. Andra

mycket i bruk varande ringar, som användas på Chevrolet- och Overlandautomobiler,

väga 8.3 kilogram. En dylik ring kostar för närvarande

cirka 145 kronor. Skatten för en uppsättning sådana ringar skulle

således uppgå till 166 kronor för ett nuvarande inköpspris av 580 kronor.

För vanliga droskautomobiler begagnas ringar, vägande omkring 12 kilogram.

Det har ansetts, att en dylik automobil i regel försliter minst 10

ringar om året. En droskautomobil skulle således i allmänhet betungas

av en årlig skatt på minst 600 kronor. För de flesta 2 till 3 tons lastautomobilerna

begagnas massiva ringar, vägande 56.3 kilogram per

styck. En fullständig uppsättning dylika ringar utgör 6 stycken; för

varje bakhjul åtgå nämligen 2 ringar. Man kan antaga, att under normala

förhållanden en dylik automobil försliter två uppsättningar om året.

För en lastautomobil skulle således få betalas en årlig skatt av icke

mindre än närmare 3,400 kronor. En skatt av 5 kronor per kilogram

gummi skulle alltså påtagligen bliva så hög, att automobilägaren lätteligen

skulle frestas att låta ringarna vara i bruk under längre tid, än

som vore förenligt med god omsorg om automobilens hållbarhet och

trafiksäkerheten, varjämte drosk- och lastautomobilerna skulle bliva

oskäligt högt beskattade särskilt med hänsyn till deras nytta såsom samfärdsmedel.

Jag anser mig ej kunna förorda en högre skatt å automobilgummiringar

än 1 krona 50 öre per kilogram. Årliga inkomsten av

en gummiringsskatt kan med denna skattesats antagas bliva omkring

1,800,000 kronor.

Vad vidare angår storleken av en å själva automobilen lagd skatt,

anser jag, att man till att börja med bör gå fram med ganska stor försiktighet,

så att skatten ej blir alltför tung och därigenom kommer att

verka hämmande på automobilismens utveckling. Jag föreslår en årlig

skatt efter följande regler, nämligen för motorcykel utan bivagn (en

motorcykel väger i genomsnitt omkring 125 kilogram) 10 kronor, för

motorcykel med bivagn 20 kronor, för vanlig automobil, försedd med

gummiringar, 8 kronor för varje påbörjat tal av 100 kilogram av

s. 56 Kontrollera mot PDF

Skattemedlens

fördelning.

Vägkommissionens

förslag.

56 Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

automobilens egen vikt samt för vanlig automobil, försedd med ringar

av annat ämne än gummi, 50 kronor för varje påbörjat tal av 100 kilogram

av automobilens egen vikt. Kan denna höga skattesats bidraga

till att användandet av andra ringar än gummiringar upphör, finner jag

detta endast innebära en fördel.

I detta sammanhang vill jag nämna, att jag haft under övervägande

att även föreslå beskattning av släpvagnar till automobiler. Sådana vagnar

lära, om ock i ringa utsträckning, hava börjat komma till användning

här och var på landsbygden. Emellertid anser jag, att med frågan om

dylika vagnars beskattande bör anstå, till dess användningen av desamma

vunnit ökad spridning.

Inuan jag lämnar frågan om skattenormen, vill jag nämna något

angående det antagliga årliga utbytet av skatten å själva automobilerna.

De i riket den 1 december 1921 inregistrerade automobilernas (motorcyklarna

därvid ej medräknade) egen vikt uppgick till sammanlagt 35,755,181

kilogram. För de egentliga automobilerna kan således påräknas en skatt

av i runt tal 2,860,000 kronor årligen. Antalet inregistrerade motorcyklar

utgjorde den 1 december 1921 18,979. Om man antager, att hälften

av dessa äro försedda med bivagn, skulle den årliga skatteinkomsten

av motorcyklarna kunna antagas uppgå till i runt tal 280,000 kronor.

Medräknar man gummiringsskatten, skulle alltså den årliga skatteintäkten

från motorfordonen kunna antagas komma att uppgå till närmare

5 miljoner kronor.

Jag övergår nu till frågan angående fördelningen av de medel,

som komma att inflyta genom en automobilskatt och en gummiringsskatt.

Vägkommissionen har ansett, att städerna icke i någon mån borde

erhålla delaktighet i automobilskattemedlen, utan att desamma borde

oavkortade tilldelas landsbygdens vägkommuner. Till stöd för denna sin

ståndpunkt har kommissionen anfört i huvudsak följande. Genom den

livliga motortrafiken i städerna vore visserligen därvarande vägar i högre

grad än vägarna på landet utsatta för slitning genom nämnda trafik,

och likaledes vore städernas gator trots sin starkare byggnad i viss

mån påverkade av automobilerna, särskilt de tyngre, vilka framför allt

rörde sig just inom städerna, men å andra sidan betydde städernas vägr

hållning i jämförelse med landsbygdens kvantitativt föga. Emellertid

vore det framför allt ur en annan synpunkt, som saken beträffande

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

städerna läge på annat sätt än för landsbygden. Någon fråga om lindring

i städernas väg- och gatuhållningsbesvär föreläge icke; det både

aldrig gjorts gällande, att dessa besvär skulle vara så tryckande, att

statsmakternas mellankomst med särskilda anordningar i dylikt syfte

vore erforderlig. Bekant vore däremot, hurusom just väghållningen på

landet, såsom en erkänt tyngande börda, sedan länge varit föremål för

statsmakternas särskilda uppmärksamhet och omsorger. Dessutom skulle

— därest man ville tillerkänna städerna andel i skattemedlen — frågan

om fördelningen av dessa medel framkalla särskilda svårigheter. I de

städer, där gatu- och vägunderhållet ålåge städerna själva, mötte härutinnan

inga svårigheter. Medlen behövde endast inflyta i respektive

städers kassor. Men i ett stort antal städer sköttes underhållet av vissa

kategorier av stadens invånare antingen ensamma eller ock i förening

med staden. Att efter en rättvis grund på dessa enskilda gatu- och

väghållare fördela skattemedlen skulle bliva betydligt vanskligt. Mot

invändningen, att den nya skatten, i vad den drabbade vederbörande

inom städerna, komme att framstå som en beskattning av städerna till

landsbygdens förmån, erinrade kommissionen, att städerna redan nu i

själva verket finge vidkännas en beskattning för landsbygdens vägväsen,

nämligen genom statens betydande bidrag till väghållningen på

landet.

Ej heller landsbygdens stadsliknande samhällen, d. v. s. de samhällen,

å vilka stadsplanelagen ägde tillämpning, borde enligt kommissionens

mening komma i åtnjutande av några skattemedel för nämnda

samhällens enskilda väghållningsbesvär.

Kommissionens förslag till fördelning har mött så gott som enhällig

opposition från de över förslaget hörda myndigheterna. Särskilt

hava städer, köpingar och municipalsamhällen framhållit den orättvisa,

som kommissionens förslag innehölle därutinnan, att ej dessa samhällen

finge del av skattemedlen; och hava de därvid i huvudsak framhållit

samma synpunkter, som Svenska stadsförbundet närmare utvecklat i sitt

utlåtande över kommissionens förslag.

Svenska stadsförbundet anför i sitt utlåtande, bland annat,

följande:

Yttrande}''..

Svenska

stadsför

bundet.)

»Kommissionen gör till en början gällande, att gatu- och väghålhiingen i

stadssamhällena icke i någon avsevärd grad försvåras genom automobiltrafiken.

Dessa samhällens starkare byggda gator vore icke på långt när i samma

omfattning som landsbygdens svagare vägnät utsatta för särskild påfrestning

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 169 höft. (Nr 199.) 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

av de motordrivna fordonen. Någon anledning att kräva vederlag för försvårad

gatuhållning funnes sålunda icke. Vad återigen väghållningen anginge,

vore denna inom stadssamhällena kvantitativt så obetydlig i jämförelse med

landsbygdens, att bilskattemedlens utdelande jämväl bland dessa samhällen i

deras egenskap av väghållningskommuner icke kunde anses vara av förhållandena

påkallat.

Den utredning, som från kommissionens sida förebragts till styrkande av

nyss återgivna påståenden, är anmärkningsvärt knapphändig och bristfällig.

Även om det vore riktigt, att gator av bättre byggnadstyp i följd av sin

större härdighet äro jämförelsevis litet utsatta för slitning genom motortrafiken,

återstår att visa, att stadsgatorna i allmänhet kunna hänföras till denna

bättre byggnadstyp. Utan närmare undersökning synes kommissionen hava utgått

ifrån, att så är förhållandet. Detta överensstämmer emellertid ingalunda

med verkligheten. Uttömmande uppgifter rörande den tekniska beskaffenheten

av stadssamhällenas gatunät finnas visserligen ej samlade, men det material,

som i detta hänseende föreligger i Kommunaltekniska föreningens gatustatistik

och de större kommunala gatuförvaltningarnas årsberättelser, medger dock en

ganska god överblick av det faktiska läget. Av detta material kan med stor

grad av säkerhet slutas, att icke ens i de största städerna, vilkas gatuväsen givetvis

står högst, arealen av s. k. bättre gator1 överstiger 60 procent av gatunätets

hela körbaneareal, medan återstoden av gatunätet — 40 procent eller

mera —- utförts med s. k. sämre beläggning.2 I medelstora och mindre städer

användes den sämre beläggningen i betydligt större utsträckning, och det skulle

icke möta några svårigheter att uppräkna en hel rad av städer och stadssamhällen

med ett till omfattningen ganska ansenligt gatunät, där ännu icke en

enda gatusträcka kunnat påkostas gedignare utförande än de vanliga vägarna

på landsbygden. Antages det, att av städernas och de stadsliknande samhällenas

samtliga gator genomsnittligen 30 procent tillhöra den bättre byggnadstypen,

har man säkerligen snarare räknat för högt än för lågt. Med avseende

å återstående 70 procent kan den av kommissionen anförda synpunkten om

automobiltrafikens relativa oskadlighet omöjligen äga giltighet. Därest, såsom

allmänt erkännes, motortrafiken utgör en försvårande faktor vid vägunderhållet

på den egentliga landsbygden, så måste självfallet svårigheterna bliva ännu

mera kännbara i fråga om underhållet av stadsgator av svagare typ, då ju

dessa gator i regeln äro föremål för långt intensivare automobiltrafik än någonsin

landsbygdens vägnät.

Härtill kommer, att vägkommissionen helt visst underskattat den förslitande

inverkan, som motortrafiken utövar även å bättre byggda gator. Den

dag för dag ökade användningen av lastautomobiler medför otvivelaktigt en

stark ökning jämväl av utgifterna för dylika gators underhåll, att ej tala om

de kostnader och obehag, som denna tunga automobiltrafik visat sig kunna för
-

1 Belagda med asfalt, träkubb, betong, huggen eller tuktad sten, smågatsten eller impregnerad

makadam.

2 Fältsten, vanlig makadam eller grus.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

orsaka i form av skador å äldre broar och å mindre solitt utförda husbyggnader

invid livligt trafikerade gator. Erfarenheter av detta slag hava i många

städer framtvingat särskilda ordningsföreskrifter med förhud mot framförande

av lastautomobiler på vissa gator och broar, som i annat fall skulle utsättas för

faran att helt och hållet förstöras. Ehuru på sådant sätt olägenheterna av den

tyngre motortrafiken i någon mån kunnat begränsas, kvarstår dock alltid det

faktum, att de gator, som äro upplåtna för dylik trafik, kräva ett proportionsvis

dyrbarare underhåll än eljest skulle vara behövligt. I detta sammanhang

bör ock uppmärksammas, att den bättre utrustning, som vissa av stadssamhällenas

gator erhållit, väsentligen tillkomma i syfte att bereda trafiken, ej minst

automobiltrafiken, lättnad och bekvämlighet, samt att dessa gator just i följd

av sin högre kvalitet ställa sig synnerligen dyrbara ej blott i anläggning utan

även i underhåll.

Såsom i inledningen till kommissionens betänkande erinras, är en särbeskattning

av det slag, varom nu är fråga, principiellt lika berättigad vare sig

det gäller att åstadkomma vederlag för olägenheter och merkostnader, som en

viss rörelse åsamkar kommunen, eller ersättning för kommunens utgifter för

någon anläggning eller anordning, varav samma rörelse kan påvisas draga

särskild nytta. Ur bägge dessa synpunkter, av vilka den ena företrädesvis äger

giltighet i avseende å de svagare byggda och den andra i avseende å de starkare

byggda gatorna, måste det, enligt vad styrelsen ovan framhållit, anses skäligt,

att vid automobilskattemedlens fördelning hänsyn tages jämväl till stadssamhällenas

gatuhållningskyldighet. Med så mycket större fog kan detta krav

framställas, som det ju är väl känt, att den alltmer tilltagande biltrafiken förorsakar

dessa samhällen icke oväsentliga merkostnader även för andra ändamål

än underhållet av gatorna. Särskilt må erinras om storstädernas växande utgifter

för den specialgren av ordningspolisen, som gatutrafikens fullständiga

omvandling genom automobilerna nödvändiggjort, samt om kostnaderna för

gators och vägars bevattning under sommartiden. Sistnämnda kostnader äro

framför allt kännbara i de mindre stadssamhällena med deras klent byggda gator

och i regeln ansträngda ekonomi. Exempel kunna anföras, då dylika samhällen,

belägna vid en knutpunkt för landsvägstrafiken, årligen nödgats offra

efter deras förhållanden högst ansenliga summor för att i någon man neutralisera

dammplågan, vilken ju aldrig helt kan undgås vid livlig biltrafik på

enklare belagda gator och naturligtvis vållar större skada och obehag i ett

tättbebyggt samhälle än på öppna landsbygden.»

Sedan stadsförbundet därefter, bland annat, framhållit, att längden

av städernas (de stadsliknande landsbygdssamhällena därvid ej medräknade)

gata- och vägnät kunde antagas utgöra omkring 18 procent

av längden utav landsbygdens för automobiltrafik upplåtna vägnät, yttrar

stadsförbundet slutligen:

»Sist i raden bland de skäl, som ansetts tala emot stadssamhällenas delaktighet

i automobilskattemedlen, anföres, att man genom ett motsatt förfa
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

rande skulle inveckla sig i särskilda svårigheter med avseende å själva fördelningen.

Utan risk att taga alltför mycket fel kan man nog våga det påståendet,

att dessa svårigheter, vilkas förhandenvaro ingalunda skall bestridas, för

kommissionen torde hava framstått såsom det egentliga och avgörande hindret

för städernas likställighet med landsbygden på ifrågavarande beskattningsomr

„e''. ®-ur bekvämt det än må vara att så mycket som möjligt förenkla ett besvärligt

ekonomiskt problem, lär väl dock en sådan förenkling te sig tämligen

värdelös, därest den ernas pa bekostnad av någon parts rättmätiga intressen.

Och det är detta, som enligt styrelsens mening skett, då man velat frånkänna

stadssamhällena varje andel i automobilskattens avkastning.

Kommissionens erinran, att någon absolut oomtvistlig grund för automobilskattemedlens

utskiftning mellan landsbygden, å ena, och stadssamhällena,

å andra sidan, icke kan utfinnas, är naturligtvis alldeles riktig. Men det är icke

heller härpå det kommer an, utan huvudsaken i detta som i andra liknande fall

måste anses vara, att den delningsgrund, som väljes, leder till ett i stort sett

rattvist och förnuftigt resultat. Enligt styrelsens uppfattning skulle detta anspråk

väl fyllas, om folkmängdsförhållandet lädes till underlag för den primära

delningen, så att landsbygden och stadssamhällena årligen bekomme så

stor del av skattens totala avkastning, som svarar emot folkmängdens procentuella

fördelning dem emellan enligt senaste tillgängliga officiella befolkningsstatistik.

Med nuvarande befolkningssiffror skulle stadssamhällena genom en

sådan anordning erhålla omkring 32 procent av inflytande bilskattemedel, vilket

lärer få anses innefatta en synnerligen blygsam fordran i betraktande av

att det långt övervägande flertalet motorfordon är hemmahörande i dessa samhällen

och att i följd härav och av andra orsaker, på vilka det torde vara överflödigt

att nu närmare ingå, biltrafiken i särskild grad koncentrerats till städerna

och samhällena. Såsom redan framhållits, måste därför olägenheterna

av denna trafik där bliva proportionsvis mycket större än på den egentliga

landsbygden. Om landsbygden det oaktat tillerkännes huvudparten eller mera

än 2/a av de särskilda skattebidragen från ifrågavarande trafik, torde åtminstone

ej med fog kunna göras gällande, att dess intressen blivit på något sätt eftersatta.

För fördelningen mellan stadssamhällena inbördes av dem kollektivt tillkommande

belopp kunna flera metoder ifrågasättas. Styrelsen har efter övervägande

av olika möjligheter stannat vid den meningen, att denna sekundära

fördelning lämpligast bör ske efter folkmängdsförhållandet och efter förhållandet

mellan vederbörande samhällens landareal, samt att dessa båda faktorer,

av vilka den ena företrädesvis kan sägas vara ett uttryck för motorfordonens

kvantitativa förekomst, den andra för gatu- och väghållningsskyldighetens omfattning,

böra få göra sig i lika mån gällande. I praktiken skulle fördelningen

alltså tillgå på det sättet, att halva den på stadssamhällena belöpande summan

utskiftades i förhållande till samhällenas folkmängd och den andra hälften i

förhållande till deras landareal, allt i överensstämmelse med den officiella statistikens

senaste siffror. En sådan delningsgrund synes vara väl ägnad att

skipa rättvisa de olika kommunerna emellan, samtidigt som den är enkel och

lätt att tillämpa.»

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

61

Vad därefter de av vägkommissionen påtalade svårigheterna att

finna någon lämplig form, genom vilken enskilda gata- och väghållare i

städerna, där sådana funnes, skulle kunna beredas den med automobilskatten

avsedda lättnaden i underhållskyldigfeten, framhåller stadsförbundet,

att i 69 av 101 städer, angående vilkas vägunderhåll stadsförbundet

skalfat sig upplysning, enskild vägunderhållsskyldighet överhuvudtaget

icke förekomme, och att, på några få undantag när, denna

skyldighet vore av synnerligen ringa omfattning och betydelse i de

återstående 32 städer, där den ännu gällde. Härefter fortsätter stadsförbundet:
»På

samma sätt förhåller det sig med gatuhållning sskyldigheten. Det

äldre systemet att sköta stadssamhällens gatu- och vägväsen genom naturaunderhåll

eller därmed jämförliga prestationer från enskildas sida är nära

nog överallt ställt på avskrivning, och, där det understundom fortfarande förekommer,

bestrider samhället såsom sådant städse ett supplementärt underhåll,

som i regeln torde vara det ur ekonomisk synpunkt ojämförligt viktigaste. Några

betänkligheter behöva därför icke möta mot att låta stadssamhällenas andelar

av bilskattemedlen ingå i kommunens gemensamma kassa. I de fall, då billighetshänsyn

kunna anses kräva, att ifrågavarande inkomst till större eller

mindre del användes för nedbringande av enskilda personer åvilande gatu- eller

väghållningsbesvär, skola samhällena helt visst låta sig angeläget vara att

självmant vidtaga härför lämpliga åtgärder. Särskilda föreskrifter i detta

syfte torde sålunda få anses obehövliga.»

Överståthållarämbetet: Skattemedlen borde så fördelas, att hälften

utginge till de väghållningsdistrikt, vilkas vägar särskilt skadades av automobilirafiken,

och den andra hälften användes för anläggande av goda

vägar. Den första hälften borde icke fördelas mellan samtliga vägdistrikt

utan endast emellan dem, som i avsevärd mån lede av automobiltrafiken,

t. ex. de distrikt, som inom sina områden hade de stora stråkvägarna i

landet samt övriga vägar emellan städerna eller de stadsliknande samhällena.

Vägdistrikt, som saknade dylika vägar, borde icke erhålla medel

av ifrågavarande slag, liksom de vägdistrikt, vilka på angiven grund

borde erhålla tilldelning, endast borde komma i åtnjutande därav, i den

mån de hade inom sitt område vägar av nämnda beskaffenhet. Länsstyrelserna

borde för t. ex. varje femårsperiod till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

insända uppgift å de vägar, som borde ifrågakomma. Styrelsen

borde därefter bestämma de grunder, efter vilka de under varje

år av femårsperioden inflytande medlen borde fördelas, samt därefter

årligen verkställa fördelningen. Den andra hälften borde användas för

anläggandet av verkligt goda automobilvägar. Länsstyrelserna borde

även beträffande användandet av denna hälft inkomma med förslag till

[Överståth kilar

ämbetet.]

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

[Länsstyrelsen

i Stockholms

län.)

[Länsstyrelsen

i Uppsala

län.)

[Länsstyrelsen

i Öster,

götlands län.]

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, varefter styrelsen skalle årligen fördela

jämväl dessa belopp.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Därest av medlen en del skulle

komma till användning för nyanläggningar och mera genomgripande, vägförbättringar,

särskilt anpassade efter automobiltrafikens behov, vore det

önskligt, att de belopp, som disponerades härtill, sammanfördes i en för

hela landet gemensam fond, och att utdelning ur denna fond ägde rum

först efter enhetlig prövning av de framställningar, som kunde inkomma

till Kungl. Maj:t från skilda landsdelar. Rätt att göra framställningar

borde tillkomma vägstyrelserna, länsstyrelserna samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

över vägstyrelsernas framställningar borde yttranden avgivas

av vederbörande länsstyrelse samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

En liknande anordning förefunnes för närvarande i fråga om utanordningen

av statsbidrag till väganläggningar och vägförbättringar. Den

del av medlen, som skulle utgå till vägunderhållet, borde först fördelas

mellan stadssamhällena å ena sidan och landsbygdens vägdistrikt å den

andra. Länsstyrelsen kände sig emellertid ej övertygad om att den av

stadsförbundet föreslagna procentsatsen för stadssamhällenas andel vore

den riktiga. Det torde knappast vara riktigt att bestämma storleken

av städernas totala andel enbart enligt förhållandet mellan landsbygdens

och städernas folkmängd. Länsstyrelsen ifrågasatte, om icke vid fördelningen

jämväl hänsyn borde tayas till omfattningen av väghållningsskyldigheten

samt folkmängdssiffrorna.

Länsstyrelsen i Uppsala län: I avbidan på en reviderad väglagstiftning

borde medlen avsättas till en vägförbättringsfond. Eventuellt

kunde en dylik bestämmelse förbindas med tillägg om rätt för Konungen

att ur fonden utdela bidrag till vägunderhåll eller vägförbättring i sådana

fall, då behovet uppkommit i följd av motortrafik och väghållningsbördan

vore synnerligen betungande.

Länsstyrelsen i Östergötlands län: Beträffande fördelningen syntes

vägkommissionens förslag i två hänseenden vara mindre tillfredsställande.

Dels innefattade förslaget icke några garantier, att skatten komme att åvägabringa

någon mot automobilernas försämrande inverkan å de allmänna

vägarna svarande verklig förbättring av samma vägar, utan skulle skatten

säkerligen i många fall endast komma att medföra en direkt lindring

i väghållningsbesväret, dels innebure städernas och de stadsliknande

samhällenas uteslutande från all delaktighet av medlen en orättvisa mot

dessa samhällen, för vilken vägkommissionen icke haft att åberopa några

mera vägande skäl.

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Det syntes länsstyrelsen

skäligt och lämpligt, att skattemedlen anväudes även såsom bidrag dels till

underhåll av sådana vägar, som användas för automobiltrafik, och dels till

byggande av automobilvägar. Beträffande kommissionens förslag om fördelningen

av skattemedlen mellan väghållningsdistrikten på landet framhölles,

att, därest skattemedlen skulle komma att fördelas på sätt kommissionen

föreslagit, medlen måhända till allra största delen skulle tilldelas

väghålluingsdistrikt, som i mycket ringa grad vore lidande av automobiltrafiken,

varförutom skatten icke skulle, åtminstone i full utsträckning,

komma vägunderhållet till godo, då ju skatten enligt förslaget skulle

utdelas till de vägbållningsskjddiga. Enligt länsstyrelsens förmenande

borde därför skattemedlen ingå till statsverket och ställas till Kungl.

Maj:ts disposition för att på ansökan efter Kungl. Maj:ts prövning utlämnas

såsom bidrag till underhåll av vägar, som vore utsatta för slitning

genom automobiltrafiken, samt till byggande av goda automobilvägar.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Genom att utdela automobilskattemedlen

till de väghållningsskyldiga i enlighet med kommissionens förslag

vunnes ingalunda det åsyftade ändamålet med skattens utgående,

nämligen att skatten skulle utgöra ett bidrag till vägars underhåll och

förbättring. De väghållningsskyldiga skulle endast erhålla lindring i

vägskatten, utan att någon egentlig förbättring av vägarna härigenom

med visshet åstadkommes. Lämpligare syntes det därför vara, att skatten

användes till förbättring av vägunderhållet, och att skatten fördes

till en fond, från vilken medel utlämnades för angivna ändamålet. Genom

en sådan åtgärd kunde vägarna så småningom förbättras.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län uttalar önskvärdheten av att skattemedlen

icke utbetalades direkt till väghållarna utan överlämnades till

vägstyrelserna respektive städerna för att uteslutande användas till förbättrat

vägunderhåll på de vägar, som vore särskilt utsatta för påkänning

av automobiltrafiken.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: Medlens fördelning mellan väghållningsskyldiga

i förhållande till deras vägfyrktal, såsom kommissionen

föreslagit, skulle icke bringa någon hjälp åt själva vägunderhållet. Lättnaden

för de väghållningsskyldiga skulle ej heller bliva för dem särdeles

märkbar eller av någon större betydelse. Skattemedlen borde så fördelas,

att de tillgodogjordes för vägarnas förbättring. Skattemedlen borde

visserligen fördelas mellan väghållningsdistrikten men ej för att utdelas

till de väghållningsskyldiga utan för att av vägstyrelsen användas efter

plan, som av länsstyrelsen godkändes till vägarnas grundförbättring.

Endast i den mån, som det vore fråga om områdena utanför stadsplanen

[Länsstyrelsen

i Göteborgs

och

Bohus län ]

[Länsstyrelsen

i Skaraborgs

län.)

[Länsstyrelsen

i Gävleborgs

län.]

[Länsstyrelsen

i Jämtlands

län.]

s. 64 Kontrollera mot PDF

[Länsstyrelsen

i Norrbottens

län.]

• [Kungl.

automobil
klubben.

]

64 Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

och där underhållna vägar, borde städerna erhålla del av skattemedlen.

Såsom fördelningsgrund borde tjäna längden av städernas allmänna vägar

utanför stadsplani n i förhållande till de allmänna vägarna å landsbvgden.

Vad de stadsliknande samhällena anginge, borde dessa komma i åtnjutande

av medlen i förhållande till längden av de samhällets vägar, som

inginge i allmänna vägnätet såsom allmänna vägar.

Länsstyrelsen i Norrbottens län hölle före, att en fördelning, på sätt

vägkommissionen föreslagit, mellan samtliga väghållare av automobilskattemedlen

varken skulle i någon kännbar grad lätta deras väghållningsbesvär

eller bidraga till åstadkommande av några avsevärda vägförbättringar,

och att det bästa sättet för att göra automobilskattemedlen

fruktbärande vore, att desamma överlämnades exempelvis till länsstyrelsen

eller annan lämplig myndighet, som hade att efter undersökning använda

dem till erforderliga väg förbättringar inom länet, särskilt å sådana

sträckor, där automobiltrafiken vore livligast, och där det alltså kunde

antagas, att trafiken direkt förorsakat de uppkomna bristerna.

Kungl. automobilklubben anför:

»Beträffande slutligen den synnerligen viktiga frågan om användningen

av de vägmedel, som genom automobiltrafiken inflyta, har vägkommissionen

i sitt förslag till förordning om automobilskatt föreslagit (§ 18), att de ’i

den ordning, Konungen närmare föreskriver, under det nästföljande året fördelas

mellan väghållningsdistrikten på landet till lindrande av kostnaden för

väghållningen. Till grund för denna fördelning skall läggas förhållandet mellan

de belopp, som för nästföregående år tillkommit de särskilda distrikten såsom

statsbidrag till allmänna vägunderhållet. Vad sålunda på varje distrikt

belöper skall utbetalas till vägstyrelsen för att på lämpligt sätt tillgodokomma

de väghållningsskyldiga i förhållande till deras vägfyrktal’.

Detta förslag motiveras ytterligare i vägkommissionens betänkande, där

<3et beträffande de olika synpunkterna på automobilskatten bland annat anföres:

''Efter kommissionens åskådning skall automobilbeskattningen hämta sitt berättigande

ur samma intresseprincip, som redan under nuvarande förhållanden

kan sägas i viss mån vara och än mer efter kommissionens förslag till vägbeskattningens

definitiva ordnande skulle bliva ledande för vägunderhållningsbördans

fördelning. Kommissionen föreslår nu alltså införande av en bilbeskattning,

anordnad såsom en på intresseprincipen grundad speciell bidragsskyldighet

till det allmänna vägväsendet’. Den av kommissionen tillämpade

intresseprincipen behandlas senare ytterligare i motiven, där det framhålles,

att bidragsskyldigheten skall läggas icke allenast efter skatteförmågan, utan

även med hänsyn till de olika beskattningsföremålens olika gagn av kommunens

anordningar och inrättningar’.

I detta uttalande liksom även på andra ställen i betänkandet framhäves

såsom huvudsynpunkt, att automolbilägarna böra drabbas av en särskild skatt på

grund av den merkostnad användandet av automobil medför för vägunderhål
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199-

let. Först i andra rummet framhålles, att skatten skall användas för att i högre

grad än eljest tillfredsställa motortrafikens krav på goda vägar.

Vägkommissionen påpekar sålunda, att det icke kan bliva tal om att utföra

några särskilt dyrbara arbeten, sådana, som i utlandet anses tillhöra en

fullt automobilmässig vägstandard, och nämner därvid såsom exempel vägbanor

av betong och tjärmakadam, vilka givetvis hos oss i regel icke kunna

ifrågakomma. Kommissionen underlåter däremot att omtala sådana fullt genomförbara

och nödvändiga vägförbättringar som förstärkande av väggrunden

med makadam. Att endast nämna de avskräckande omöjligheterna synes

vara så mycket mer olämpligt, som det senare i betänkandet talas om ''merkostnad,

som verkligen ligger inom ramen för distriktens skyldighet’, vilken merkostnad

åtminstone delvis borde ersättas genom en automobilbeskattning.

Om det alltså av betänkandet tydligt framgår, att vägkommissionen tolkar

intresseprincipen huvudsakligen så, att väghållarna skola erhålla vederlag

för den ökade väghållningen, under det att autom obil ägarnas intresse att få

bättre vägar som resultat av bidragen från automobiltrafiken endast är en sekundär

fråga, så har dock även detta intresse, enligt vad betänkandet giver vid

handen, åtminstone i eu viss grad, beaktats av vägkommissionen, varför det vill

förefalla, som om den ovan citerade § 18 erhållit en lydelse, som icke kan anses

vara ett riktigt uttryck för de motiv, som av vägkommissionen anförts för det

framlagda lagförslaget. I sagda paragraf nämnes sålunda intet om bättre

vägar, endast ''om åstadkommandet av lindrande av kostnaden för väghållningen’.

Får det emellertid anses fastslaget, att kravet på bättre vägar icke endast

för automobiltrafikens utan för all vägtrafiks skull är berätigat, vilket

även kommissionen i sina övriga betänkanden och förslag med styrka har framhållit,

förefaller det självklart, att användningen av automobilskattemedlen

skulle hava angivits att avse i första hand åstadkommande av vägförbättringar.

Även om vägkommissionen med sitt lagförslag åsyftat detta, bleve säkerligen

resultatet i sagda hänseende obetydligt, om kommissionens förslag till fördelning

emellan väghållningsdistrikten komrne till genomförande. Lagförslaget

ifråga är ju avsett att omedelbart efter antagandet träda i kraft och således

gälla även under de närmaste åren, innan en eventuell ny väglag kan tillämpas.

Under dessa år skulle automobilskattemedlen kontant utdelas till vägdistrikten

i samma ordning som statsunderstödet till väghållningen. Varje enskild

väghållare skulle således vara berättigad att erhålla sill procentuella andel

av dessa medel och detta oberoende av om inom distriktet i fråga automobiltrafik

förefunnes eller icke eller t. o. in. om vägen icke är upplåten för automobiltrafik,

då endast vägunderhållsbördans storlek skulle vara avgörande för fördelningen.

I glest befolkade bygder med lätt och obetydlig trafik, men med stor vägunderhållskostnad

för den enskilda väghållaren, beroende på den glesa befolkningen,

skulle en stor andel av vägmedlen från automobiltrafiken komma att

utdelas till de enskilda lantbrukarna för lindrande av vägunderhållsbördan,

utan att förbättringar där vore trängande, och, även om så vore fallet, utan att

man hade någon som helst säkerhet för att vägarna därefter skulle komma att

hållas bättre. Ett sådant förfaringssätt kan omöjligt betecknas som vare sig

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 169 höft. (Nr 199.) 9

s. 66 Kontrollera mot PDF

(1920 års

automobilsakkunniga.

)

66 Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

praktiskt eller rättfärdigt, såvida man icke helt lämnar åsido alla tankar på att

med hjälp av vägmedlen åstadkomma bättre och mer lättrafikerade vägar.

Vid fördelningen böra enligt klubbens åsikt uteslutande hänsyn rättvisligen

tagas dels till förekomsten av automobiler inom orten i fråga, dels till

behovet av vägförbättringar därstädes och dels slutligen till den större eller

mindre förmåga att bära kostnaderna för dessa vägförbättringar, som de olika

orterna kunna hava. I detta sammanhang kan påpekas, att någon bärande motivering

för städernas uteslutning från delaktighet i de influtna vägmedlen icke

torde kunna åvägabringas. Städerna hava ju eu omfattande väghållning, som

intensivt påverkas av automobiltrafiken.

Vidkommande de inflytande vägavgifterna torde det lämpligaste vara,

att dessa överfördes till en särskilt förvaltad vägförbättringsfond, i likhet med

vad fallet är exempelvis i England, att disponeras till förmån för de förvaltningsområden,

som skulle erhålla bidrag direkt ur fonden ifråga, och vilka

lämpligen torde böra utgöras av de olika länen jämte Stockholms stad, varvid

dock fördelningen icke behöver ske direkt i proportion till de från respektive

län inflytande medlen, utan efter sådana grunder, som angivits i föregående

stycke. Inom länen borde dessa vägmedel efter ansökan till Konungens befallningshavande

fördelas av denne emellan städer och vägdistrikt för bestämt angivna

vägförbättringar, vilkas erforderlighet och tjänlighet prövades av Konungens

befallningshavande och, sedan desamma blivit godkända, komme till utförande

under vederbörlig kontroll.

Som klubben redan ovan framhållit, kunna endast på detta sätt nämnvärda

förbättringar genomföras och bestående resultat uppnås genom de från

automobiltrafiken influtna vägmedlen. Godtages däremot vägkommissionens

förslag i denna del, skulle visserligen väghållarna erhålla en ring och tillfällig

lindring i sina underhållskostnader, men, som sagt, bestående resultat

erhållas icke.»

Sedan 1920 års automobilsakkunniga redogjort, för kommissionens

förslag till fördelning samt för en del av de skäl, som kommissionen

anfört för att allenast landsbygdens vägväsende borde komma i åtnjutande

av automobilskatterredlen, vilka skäl av mig förut omnämnts, anföra

de sakkunniga i denna fråga följande:

»Detta resonemang synes sakkunniga vara alltför formellt eller Opportunistiskt’

lagt. Det må, vid förevarande spörsmåls bedömande, först uppmärksammas,

att här är fråga om en särskild skatt eller avgift, utgående vid begagnande

av ett särskilt slag av fordon, vars allmännare användande medfört

viss vid vägars och gators anläggande icke beräknad inverkan på underhållet.

Det kan då knappast vara rättvist och billigt att förmena städerna för sitt

gatu- och vägunderhåll rätt till viss delaktighet i automobilskattemedlen. Med

avseende härå må först framhållas, att även städernas gator och de inom städernas

ägoområden eller jurisdiktion belägna vägarna (stadsvägarna) röna inverkan

av automobiltrafiken, och att därmed kostnaderna för gatu- och vägunderhållet

också ökats. Detta gäller särskilt för de större städernas vidkommande.

Att denna slitning av städernas gator och vägar måste vara avsevärd,

inses lätteligen därav, att det överväldigande flertalet av automobilerna i landet

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

tillhöra städernas invånare, samt att trafiken i och omkring städerna är ojämförligt

mycket starkare än på landsbygden.»

De sakkunniga redogöi''a därefter för huvudsakliga innehållet i

Svenska stadsförbundets utlåtande i ärendet och fortsätta derefter:

»Även om invändningar mot vad styrelsen för svenska stadsförbundet sålunda

anfört kunna i vissa detaljer göras, finna sakkunniga emellertid alldeles

uppenbart, att vägkommissionens motiv till att förbehålla hela automobilskatten

för landsbygdens vägväsende icke äro hållbara och att det

icke kan vara med rättvisa och billighet överensstämmande att helt utesluta

städerna från delaktighet i denna skatt eller vägavgift. Å andra

sidan vilja sakkunniga framhålla, att gatorna, särskilt om de äro stensatta, röna

mindre menlig inverkan av en omfattande automobiltrafik än vad fallet är med

flertalet landsvägar och att städerna jämväl för annan trafik än den med automobiler

måste räkna med att i största möjliga omfattning anlägga och underhålla

sina gator och trafikvägar efter annan måttstock än landsbygden. Det är

därför ej rimligt, att städerna i samma proportion eller efter samma grunder

som landsbygden komma i delaktighet av nu ifrågavarande skattemedel.

Efter ingående överväganden och beräkningar efter de olika grunder, som

härvid kunna ifrågasättas, hava sakkunniga kommit till den uppfattningen, att

av de årligen inflytande automobilskattemedlen 15 procent skäligen böra tillgodokomma

städerna i gemen.»

Beträffande fördelningen av automobilskattemedlen mellan städerna

anföra de sakkunniga till en början:

»Frågan om huru denna kvot sedan skall fördelas mellan städerna är

lika svår att rationellt lösa som spörsmålet om storleken av städernas andel

över huvud i automobilskattemedlen. De fördelningsgrunder, som huvudsakligen

stå till buds, äro efter 1) folkmängden, 2) sammanlagda kostnaden för

gatu- och vägunderhållet, 3) antalet i vederbörande städer bosatta ägare av

registrerade automobiler och 4) längden av vägar och stadsvägar, antingen

var för sig eller tillsammantagna. Ävenså kunna olika kombinationer mellan

dessa faktorer tänkas. Vid uträkning huru beloppen för olika städers vidkommande

skulle ställa sig efter var och en av de nämnda fördetningsgrunderna

hava sakkunniga kommit till den uppfattningen, att en fördelning vare sig

efter sammanlagda kostnaden inom respektive städer för gatu- och vägunderhållet

eller efter antalet i vederbörande städer registrerade automobiler eller

efter längden av vägar och stadsvägar icke bör ifrågakomma, då härigenom i

många fall orättvisa eller obilliga resultat skulle framkomma. Mot en fördelning

efter sammanlagda kostnaden för gatu- och vägunderhållet talar också

dels det olika sätt, varpå dessa trafikleders underhåll sker, dels beskaffenheten

inom olika stadssamhällen av dessa gator och vägar (stensatta, belagda med

asfalt, makadamiserade etc.), vilket föranleder, att kostnaderna bli mycket varierande,

och dels att ett enhetligt bokföringssätt, varigenom en kontrollerad

och kontrollerbar årlig summa för städernas utgifter för gatu- och vägunderhåll

kan erhållas, för närvarande saknas och för övrigt är svår att åstadkomma.

Mot denna fördelningsgrund kan åtminstone delvis också riktas

samma anmärkning, som mot en fördelning efter längden av gator och stads
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition Nr 199.

vägar, eller att underhållet av dessa senare i en del städer till större delen

åligger, icke staden, utan enskilda väghållningsskyldiga.»

Vidare anföra de sakkunniga härom:

»En fördelning efter antalet registrerade automobiler, tillhörande i respektive

städer bosatta ägare, ger också ett resultat, som i tillämpningen skulle

bliva ganska orimligt och i hög grad gynna de större städerna, särskilt Stockholm.

Härjämte är det ju uppenbart, att en hel mängd automobiler i städerna,

framförallt i de mindre städerna, huvudsakligen eller åtminstone i lika mån

användas för trafik å landsbygden som i städerna. Möjligen skulle en kombination

av de nämnda fördelningsgrunderna kunna tänkas, men, då det icke

är fråga om större summor än här är fallet, har en dylik kombination synts

inveckla förhållandena mera än sakens vikt kräver.

Sakkunniga hava därför stannat vid att föreslå, att folkmängden inom

respektive städer lägges till grund för fördelningen av den städerna tillkommande

delen av automobilskattemedlen. Ehuru sakkunniga ansett denna fördelningsgrund

under nu rådande förhållanden mest överensstämmande med

rättvisa och billighet, är det givet, att ej heller detta sätt går fritt för anmärkningar

och invändningar. Särskilt kan ej utan fog göras gällande, att de

större städerna bliva gynnade på de mindres bekostnad. Denna invändning

har dock ej synts böra verka ändring av förslaget, särskilt med hänsyn till att

trafiken med automobiler är så mycket större i storstäderna än i de mindre

städerna. Kan efter eu lagstiftning om stadsvägar eller eljest eu mera rationell

grund utfinnas för fördelning mellan de olika städerna av den städerna

tillkommande delen av dessa medel, är ju eu ändring rörande fördelningsgrunden

lätt att åstadkomma och inverkar ej på de viktigaste spörsmålen

rörande denna skatts upptagande och användning.»

Beträffande fördelningen av landsbygdens, andel i automobilskattemedlen

anföra de sakkunniga, sedan de först uttalat önskvärdheten av

och det berättigade i att automobilskattemedlen icke endast användes

såsom ersättning för den merkostnad, som automobibrafiken förorsakade

i vägunderhållet, utan även till vägförbättringar, såsom grund förbättringar

av befintliga vägar, broförstärkningar, sänkning av backar, borthuggande

av buskar och träd, som skymma den fria utsikten över vägbanan

m. m. — de sakkunniga föreslå, att hälften användes till ersättning

för mersbtning och hälften till vägförbättringar — följande:

»De grunder för fördelning av skattemedlen mellan länen, som kunna

erbjuda sig, torde huvudsakligen vara följande, nämligen 1) fördelning efter

folkmängd, 2) fördelning efter verkliga kostnaden för vägväsendet inom de

olika länen, 3) fördelning efter längden av de allmänna vägarna inom varje

län samt 4) fördelning efter det antal automobiler, som i varje län är inregistrerat.

Sakkunniga hava anställt beräkningar i syfte att få utrönt, huru

stora andelar av de beräknade automobilskattemedlen, som efter varje av

dessa fördelningsgrunder för sig skulle tillfalla de olika länen. Av dessa beräkningar

hava emellertid, enligt sakkunnigas mening, otvetydigt framgått,

att knappast någon av dessa fördelningsgrunder ensam för sig bör läggas till

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

69

grund för nu ifrågavarande fördelning. Sakkunniga hava därför kommit till

den uppfattning, att eu fördelning, väsentligen baserad på de sammanlagda

kostnaderna inom länen för vägväsendet i sin helhet, modifierad med tagen

hänsyn till antalet inom länet registrerade biler, ger det praktiskt bästa och

riktigaste resultatet.

Denna fördelning har synts böra så utformas, att av de 85 procent av

automobilskattemedlen, som skulle tillfalla landsbygdens vägväsende, 70 procent

böra mellan länen fördelas efter den totala kostnaden föregående år för

hela vägväsendet i länet, sådan denna kostnad framgår av den statistik över

allmänna väghållningsbesväret på landet, som årligen hittills utarbetats i jordbruksdepartementet

och ingått i meddelanden från detta departement, men

numera torde åligga kommunikationsdepartementet. Återstående 30 procent

skulle mellan länen fördelas efter antalet inom länet vid föregående års slut

registrerade automobiler och motorcyklar.»

Slutligen föreslå de sakkunniga, att de länen tillkommande skattemedlen

borde av länsstyrelsen efter vederbörande vägstyrelsers hörande

fördelas mellan väghållningsdistrikten för olika företag och ändamål,

att de till vägförbättringar avsedda medlen borde ingå till vederbörande

vägkassa för att genom vägstyrelsens försorg komma till användning,

samt att de för vägunderhållets direkta lättande avsedda medlen icke

borde, såsom vägkommissionen föreslagit, fördelas mellan samtliga naturaväghållare

i distriktet utan likaledes ingå till vägkassan och av vederbörande

vägstyrelse disponeras för förbättring av underhållet å de vägar,

som av automobiltrafiken väsentligen skadats.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förordar, efter det styrelspn redogjort

för Svenska stadsförbundets utlåtande, städernas delaktighet uti

skattemedlen och anför härom följande:

»Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ansluter sig för sin del till de skål,

som stadsförbundets styrelse andragit för en delning av automobilskattemedlen

mellan landsbygd och stadssamhällen. Då städernas automobilägare i största

utsträckning komma att bidraga till nu ifrågavarande medel, är det nämligen

för dem av stor betydelse att också någon del därav kommer deras egna samhällen

tillgodo, på det att de vägar, som de själva oftast och kanske uteslutande

trafikera, även må kunna förbättras med anlitande av dessa vägbidrag.

Huruvida stadssamhällenas andelar höra uppgå till den av stadsförbundets

styrelse angivna höga procenten, torde däremot vara tvivel underkastat.

Även om någon statistisk grund skulle kunna åberopas för en sådan

beräkning, synes det väg- och vattenbyggnadsstyrelsen som om en praktisk

och på verkliga behov inriktad fördelning snarare skulle komma att stanna

vid hälften av den angivna procenten.

Det sätt, som stadsförbundets styrelse föreslagit för stadssamhällenas

disposition av ifrågavarande medel, kan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen icke

godtaga. Dessa medel böra för att komma till avsett gagn användas i överensstämmelse

med vad styrelsen här nedan föreslagit för användningen av de

medel, som skulle tillgodokomma väghållningsdistrikten på landet.»

(Väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen.

)

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

Sedan väg- och vatteubyggnadsstyrelsen därefter framhållit, att

vägkommissionens förslag, att de till väghållningsdistrikten utgående

andelarna av automobilskattemedlen skulle ingå i respektive vägkassor

och därefter komma de väghållningsskyldiga till godo i form av minskad

vägskatt eller utdelning till naturavägliållarna, visserligen skulle medföra

en ekonomisk lättnad för de väghållningsskyldiga och i följd därav

möjligen också på ett eller annat ställe eu något bättre väghållning,

men säkerligen icke medföra, att vägnäten sattes i ett för automobiltrafiken

bättre skick, anför styrelsen vidare:

»Under övervägande av den form, som borde väljas för att de genom

automobilskatten inflytande medlen skola på bästa sätt kunna användas till

vägarnas underhåll och förbättring, har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

kommit till den slutsatsen, att detta ändamål skulle bäst främjas genom att

av dessa medel skapa en fond, från vilken anslag skulle utgå till förbättringsarbeten

på bestämda, av automobiltrafiken hårt slitna vägdelar, särskilt till

grundförstärkningar genom utförande av bärlager, för hårdgörningar genom

makadamisering, till utbyten av trätrummor mot sten- eller betongtrummor

m. fl. liknande arbeten. Genom ett sådant förfaringssätt skulle dessa medel

komma till direkt och verklig nytta för samfärdseln med motorfordon,

på vilka skatten vilar, men därjämte även till nytta för alla andra vägtrafikanter,

som begagna samma vägar. Detta resultat skulle ernås icke minst

genom att undvika medlens splittring i smådelar på ett mycket stort antal

lottägare, vilka var och en i sin stad voro oförmögna att med sina ofta ganska

små andelar åstadkomma en märkbar förbättring, utan att medlen i stället

sammanhölles till en fond, eventuellt efter bestämda grunder uppdelad på

länen, ur vilken ordentliga anslag kunde utgå för att effektivt avhjälpa

brister på sådana vägsträckor, som vore för trafiken kännbart dåliga.

De skäl, som tala för vägbidragsmedlens användning på detta satt, gälla

enligt styrelsens mening också de delar därav, som skulle tillfalla stadssamhällena.

Om dessas andelar skulle direkt ingå i respektive stadskassör, är det

nämligen fara värt att mångenstädes ingen skillnad mot förut komme att

märkas i det stadsamhällena åliggande vägunderhållet. Städernas andelar

torde därför böra fonderas på samma sätt som landsbygdens och anslag på liknande

sätt utgå till av automobiltrafiken särskilt ansträngda, inom stadsområdena

belägna vägar. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förbiser visserligen

icke, att det föreligger större svårigheter att rättvist och anmärkningsfritt utdela

anslag ur denna ’stadsfond’ än ur ovan omnämnda ''landsortsfond’, men

har tänkt sig, att den i Sverige rätt försummade frågan om städernas utfartsvägar,

vilka i stadssamhällenas vägnät hava den största allmänna betydelsen

och dessutom särskilt flitigt begagnas av automobilh-afiken, skulle företrädesvis

komma i åtanke beträffande anslag till utförandet av förstärknings- och

förbättringsarbeten av det slag, som i det föregående avsetts för landsbygdens

vägar.

En fördelning mellan länen av ifrågavarande vägbidrag synes kunna

ske med hänsyn till länens verkliga eller beräknade utgifter för vägväsendet

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 199.

samt jämväl med hänsyn till antalet motorfordon i de olika länen, varigenom

det länet tillkommande beloppet skulle ställas i proportion dels till motsvarande

skada på vägarna, dels till det belopp, med vilket länets motorfordon

bidraga till fonden.

Vid tilldelning av anslag till städerna bör en ungefärlig fördelning mellan

dem kunna ske exempelvis efter folkmängden, då städernas vägbesvär

torde vara svårt att lägga till grund för en rättvis fördelning dem emellan.

Dessa två olika fonder synas böra förvaltas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

på samma sätt som denna styrelse redan förut handhaver de fonder,

till vilka anslag utgå till väganläggningar och vägförbättringar, bro- och

hamnbyggnader samt upprensning av åar och farleder. Gången för anslagens

beviljande torde kunna i väsentliga drag ordnas på motsvarande sätt, som

gäller för anslag från dessa nybyggnadsfonder. Anslagen böra alltså på ansökan

av väghållningsdistrikt och stadsstyrelser efter förord av respektive

länsstyrelser beviljas av Eders Kungl. Maj:t på förslag av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

som synes böra tekniskt granska samtliga förslag, vilka

utarbetas till förstärkningsarbeten av nu ifrågavarande slag, samt på vanligt

sätt utöva kontrollen över medlens rätta användning på ett till samfärdselns

fromma tekniskt riktigt sätt.»

Kammarrätten anför:

»De skäl, kommissionen anfört för städernas uteslutande från delaktighet

i skattemedlen, finner kammarrätten icke övertygande. Såsom kommissionen

själv medgivit, utsättas städernas vägar för en större förslitning genom

automobiltrafik än landsbygdens, då det ju är just inom städernas områden,

som den ojämförligt största biltrafiken är tillfinnandes. Även gatuläggningen

i städerna torde röna en betydligt starkare påfrestning av biltrafiken

än vad kommissionen räknat med. Visserligen är det sant, att gatorna på

grund av sin starkare byggnad i mycket högre grad än vägarna kunna motstå

bilernas förslitande verkan, men dels måste man taga hänsyn till den i städerna

sä mycket livligare trafiken, som i synnerhet å de makadamiseratle och

asfaltsbelagda gatorna verkar högeligen förslitande, och dels måste tagas i beräkning

den dag för dag i synnerhet uti städerna ökade tyngre automobiltrafiken

genom lastbilér, vilken trafik otvivelaktigt medför en stark ökning av

utgifterna för gatornas underhåll. Dessutom bör bemärkas, att i åtskilliga

mindre städer gatorna knappast äro kraftigare byggda än en hel del utav

landsbygdens vägar. Då härtill kommer, att, såsom svenska stadsförbundet

framhållit, de större städerna till följd av den ökade automobiltrafiken fått underkasta

sig ökade utgifter för gatutrafikens reglerande, samt att många städer

på grund av bilernas framfart sommartiden fått vidkännas dryga kostnader för

gators och vägars bevattning, torde vara till fullo ådagalagt, att städernas ökade

kostnader i anledning av biltrafiken äro av sådan betydenhet, att städerna lika

väl som vägdistrikten på landsbygen kunna hava anspråk på bidrag av automobilskattemedel.

Den av kommissionen förutsedda anmärkningen, att den nya

skatten, i vad den drabbade vederbörande inom städerna, komme att framstå

som en beskattning av städerna till landsbygdens fördel, synes vara av allvarligare

innebörd än kommissionen velat medgiva. Den ojämförligt största

[Kammar
rätten.

)

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

delen av automobilskatten skulle komma att träffa bilägare i städerna, och.

kommissionens jämförelse med statsbidraget till väghållningsdistrikten saknar

egentligt bevisvärde, då det åberopade förhållandet icke lärer kunna tagas till

intäkt för en beskattning av särskilda kategorier bland städernas invånare. I

detta sammanhang må ihågkomma, hurusom en stor del vartliga droskbiler,

paketbiler och mindre lastbiler särskilt i de större städerna så gott som aldrig

köras utanför respektive stads område. Det förefaller mindre rimligt, att föt

dessa biler skulle erläggas skatt, vilken endast skulle tillgodokomma landsbygdens

väghållare men ej i någon mån den stad, som faktiskt ensam lede

skadan av trafiken med desamma. — Vad slutligen angår kommissionens uttalande

att det skulle möta stora svårigheter att få städerna eventuellt tillerkända

skattemedel fördelade mellan de gatu- och väghållningsskyldige, har

svenska stadsförbundet framhållit, att det enskilda gatu- och vägunderhållet i

Sveriges städer numera vore av ganska ringa omfattning. I 69 av 101 städer

förekomme ej enskild vägunderhållsskyldighet och i så gott som samtliga

återstående 32 städer vore nämnda skyldighet av föga betydelse.

Något skäl, varför de landsbygdens stadsliknande samhällen, vilka självständigt

handhava sin gatu- och väghållning, skulle uteslutas från delaktighet

i skattemedlen, har kommissionen ej anfört. Kammarrätten anser, att dessa

samhällen, vilka förutom eget väghållningsbesvär deltaga i underhållet av

landsbygdens vägar, om möjligt i än högre grad än städerna kunna hava anspråk

på del i automobilskattemedlen.

Vad härefter angår frågan om grunden för eventuell fördelning av

skattemedlen mellan stad och landsbygd, hava härutinnan framställts förslag

av svenska stadsförbundet och 1920 års automobilsakkunniga. Svenska stadsförbundet

förordar, att såsom fördelningsgrund skulle tagas förhållandet mellan

stadssamhällenas och landsbygdens invånarantal. Med nuvarande folkmängdssiffror

skulle stadssamhällena efter en sådan fördelningsgrund erhålla

omkring 32 procent av skattemedlen. 1920 års automobilsakkunniga, med vilka

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen synes instämma, anse, närmast med hänsyn

till vägväsendets i stadssamhällena starkare konstruktion, att städerna

icke bolde i samma proportion och efter samma grund som landsbygden erhålla

delaktighet i de influtna skattemedlen. De sakkunniga hava kommit till

den uppfattningen, att 15 procent av medlen borde tilldelas städerna och

resten landsbygden.

Enligt kammarrättens förmenande bör i betraktande av den starkare

biltrafiken inom stadssamhällena och dessa samhällens proportionsvis betydligt

större utgifter för biltrafiken den av stadsförbundet föreslagna fördelningsgrunden

tillerkännas företräde framför de bilsakkunnigas förslag; och

anser kammarrätten i närmaste överensstämmelse med stadsförbundets förslag,

att fördelningen av automobilskattemedlen mellan städer och stadsliknande

samhällen å ena samt landsbygden å andra sidan bör ske på det sätt, att en

tredjedel av medlen tillfaller de förra och två tredjedelar landsbygden.

För fördelningen av skattemedlen mellan stadssamhällena kunna åtskilliga

olika fördelningsgrunder tänkas, såsom folkmängd, areal, antalet inregistrerade

biler samt längden av gator och vägar. Kammarrätten anser, att

ingen av nämnda fördelningsgrunder ensam bör komma i fråga. En fördel
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kmtgl. Maj:ts proposition Nr 199. 78

ning efter enbart folkmängden kan ej anses rättvis. En stad med relativt liten

folkmängd i förhållande till stadens område, såsom Sala, skulle erhålla en alltför

liten andel av skattemedlen. Ej heller kan en fördelning efter allenast

arealen vara riktig. En stad med relativt liten areal i förhållande till folkmängden,

såsom Stockholm, skulle komma i en alltför ogynnsam ställning i

föidiållande till exempelvis Sala. Efter en dylik fördelning skulle storleken

av Salas andel i skattemedlen överstiga hälften av Stockholms andel. Vid en

fördelning efter antalet inregistrerade biler skulle måhända en liten stad med

ytterst få inregistrerade biler men belägen i en starkt biltrafikerad trakt, såsom

vid en livlig turisttrafikled, få en i förhållande till storleken av den

slitning, bilerna förorsaka stadens gator och vägar, allt för liten andel av bilskattemedlen.

Otvivelaktigt skulle eu fördelning efter längden av städernas

gator och vägar bliva mera rättvis, men en sådan fördelning torde bliva allt

för svår att verkställa. Däremot anser kammarrätten, att man genom en kombination

utav några av de nu omnämnda fördelningsgrunderna skulle kunna

erhålla en nöjaktig lösning av denna fråga. Måhända skulle en fördelning

efter bilantal samt längden av gator och vägar vara den mest rättvisa, men

då sådan fördelning, på sätt kammarrätten ovan framhållit, icke lärer kimna

komma ifråga, bär det synts kammarrätten, som om §n fördelning efter folkmängd

och areal skulle kunna anses tillfredsställande. Man kan nämligen

antaga, att antalet biler står i direkt förhållande till invånarantalet samt att

längden av vägar och gator är i huvudsak beroende av vederbörande samhälles

ytinnehåll. Kammarrätten finner sig därför kunna förorda ett av

svenska stadsförbundet framlagt förslag, att fördelningen bör ske i förhållande

till vederbörande samhällens folkmängd och areal på det sätt, att ena hälften

av stadssamhällenas andel i skattemedlen fördelas mellan samhällena efter

folkmängden och den andra hälften efter arealen.

Återstår härefter frågan, huru de landsbygden tillkommande medlen

skola fördelas. Kommissionen bär föreslagit, att till grund för fördelningen

skulle läggas förhållandet mellan de belopp, som året näst före det, under

vilket skattemedlen influtit, tillkommit de särskilda väghållningsdistrikten på

landet såsom statsbidrag till allmänna vägunderhållet, varefter medlen skulle

utbetalas till respektive vägstyrelser för att på lämpligt sätt tillgodokomma

de väghållningsskybliga i förhållande till deras vägfyrktal. Kammarrätten

håller• före, att den av kommissionen föreslagna fördelningen varken är rättvis

eller står i överensstämmelse med grunderna för den föreslagna automobilskatten.

Vad först angår fördelningen mellan de olika väghållningsdistrikten,

så skulle, därest kommissionens förslag vunne beaktande, distrikt, som erhålla

stora statsbidrag men hava ringa biltrafik, såsom distrikten i Norrbottens län,

kunna erhålla allt för stora andelar av skattemedlen, under det att distrikten

i t. ex. Malmöhus län med intensiv biltrafik skulle erhålla ringa andel

i förhållande till slitningen å vägarna därstädes. Därest kommissionens princip,

att medlen skola tilldelas var och en väghållningsskyldig i förhållande till

den merkostnad för vägunderhållet, som genom biltrafiken åsamkas honom,

skall upprätthållas, kan det ej heller vara i sin ordning, att de medel, som

tillkomma ett väghållningsdistrikt, fördelas mellan de väghållningsskyldiga i

förhållande till deras vägfyrktal. En fördelning efter denna grund vore visBiliang

till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 169 höft. {Nr 199.) 10

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

serligen riktig, därest vid nu gällande vägdelningar hänsyn tagits till bil

trafiken. De flesta vägdelningar hava emellertid ägt rum i slutet av 1890- talet eller början av 1900-talet och sålunda innan biltrafiken fått någon nämnvärd

utbredning, vadan hänsyn då icke kunnat tagas till den genom bilerna

ökade trafiken. Då enligt kommissionens förslag även de väghållare, som underhölle

vägar, å vilka biltrafik ej vore tillåten, skulle erhålla utdelning av

bilskattemedlen, skulle således följden bliva den, att även en väghållare, som

ej åsamkades den ringaste merkostnad genom biltrafiken, skulle erhålla andel

av nämnda medel.

Enligt kammarrättens förmenande skulle eu rättvisare fördelning kunna

ernås, om densamma verkställdes länen emellan efter antalet skattepliktiga biler

samt inom varje län mellan väghållare, som hava att underhålla till biltrafik

upplåten allmän väg, i förhållande till dem tillkommande statsbidrag för det

allmänna vägunderhållet. Kammarrätten anser nämligen, att antalet av de

inom ett län inregistrerade bilerna, för vilka skatt skall erläggas, utgör eu

ganska god måttstock å den genom biltrafiken ökade väghållningstungan för

länets landsbygd. Visserligen kan man göra den invändningen emot medlens

fördelning mellan länen på sätt nu föreslagits, att ett stort antal biler, på

grund av dessas rörlighet, icke trafikera landsvägarna inom endast ett län,

men härutinnan torde väl i stort sett en utjämning av förhållandena äga rum.

Möjligen kunde sättas i fråga att låta en del av de länen tillkommande medlen

disponeras av landstingen för grundförbättringar av vägar med starkare automobiltrafik.

Med hänsyn till de jämförelsevis obetydliga belopp, som för detta

ändamål kunde avses, har emellertid kammarrätten ej velat väcka förslag i

denna riktning.

Med hänvisning till vad kammarrätten här ovan anfört beträffande

skattemedlens fördelning, får kammarrätten alltså föreslå, att medlen måtte

fördelas och disponeras på följande sätt, nämligen att eu tredjedel av medlen

tilldelas städerna och landsbygdens stadsliknande samhällen för att fördelas

mellan dem på det sätt, att halva beloppet fördelas efter folkmängden och

halva beloppet efter arealen, att de städer och stadsliknande samhällen sålunda

tillkommande medlen utbetalas till respektive samhällens kassor för att användas

till gatu- och vägväsendets underhåll och förbättrande, att två tredjedelar

av automobilskattemedlen tilldelas landsbygden för att fördelas mellan

länen i förhållande till antalet inom länet inregistrerade biler, för vilka skatt

skall erläggas, samt att den på värjo län kommande andelen utbetalas till väghållare

av för biltrafik upplåtna vägar i förhållande till dessa väghållare tillkommande

statsbidrag.»

Departements
chefen.

De skäl, som vägkom mission en anfört för städers uteslutande

från delaktighet i automobilskattemedlen, finner jag ej övertygande.

Att städernas gator på grund av sitt starkare byggnadssätt slitas

betydligt mindre genom automobiltrafiken än landsbygdens vägar, är

visserligen ostridigt. Ehnellertid måste man ihågkomma de stora anläggningskostnader,

som städerna fått vidkännas för anläggningen av

sina gator. Därjämte är att beakta, dels att åtskilliga städer under de

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

senare årtiondena genom inkorporering med sig införlivat betydliga landområden

och därigenom fått ett synnerligen vidsträckt vägnät att underhålla,

och dels att det är inom städernas områden, som den livligaste

trafiken är tillfinnandes. Man erinre sig de stora utgifter, städerna måste

vidkännas för underhållet av de störa inkörsvägarna till städerna, vilka

vägar mer än andra slitas genom automiltrafiken. Genom de tunga

lastautomobilerna skadas också städernas yator i betydande grad, varförutom

åtminstone de större städerna få vidkännas, tack vare automobiltrafiken,

avsevärda utgifter för ordningspolis. De mindre städernas gator

äro ofta icke starkare byggda än landsbygdens vägar. Jag tillåter mig

även hänvisa till vad de myndigheter m. fl., vilka yttrat sig över förslaget

i denna del, framhållit gent emot de skäl, vägko in missionen anfört

mot städernas delaktighet i automobilskattemedlen. Jag finner det för

min del vara rättvist och billigt, att även städerna komma i åtnjutande

av dessa medel. I förslaget hava också inrymts bestämmelser, varigenom

städerna erhålla sådan andel.

Vad de stadsliknande samhällena beträffar, tillåter jag mig däremot

erinra, att enligt det förslag till väglag, som nyligen förelagts riksdagen,

dessa i viss utsträckning skola erhålla bidrag från landstingen för underhåll

av just de vägar, som kunna antagas i största utsträckning trafikeras

av automobiler. Jag finner för min del dylika samhällen icke för närvarande

böra erhålla särskild andel i automobilskattemedlen.

Beträffande siorlekeu av den andel, städerna och de stadsliknande

samhällena borde erhålla av automobilskattemedlen, innebär kammarrättens

förslag, att en tredjedel av medlen tilldelas städerna och de

stadsliknande samhällena samt två tredjedelar landsbygden. Med hänsyn

därtill att de stadsliknande samhällena, såsom jag nyss nämnt, enligt

min mening ej böra erhålla särskild andel i berörda medel, finner jag

det rättvist, att en fjärdedel därav tilldelas städerna och tre fjärdedelar

landsbygden.

Vidkommande därefter fördelningen mellan städerna av deras

andel i skattemedlen, så lärer det knappast visa sig möjligt att utfinna

en fullt rättvis grund för denna fördelning. Det synes mig emellertid,

att fördelningen lämpligen bör kunna ske i förhållande till den skatt,

som erlägges för de inom vederbörande städer befintliga automobiler.

Härigenom kommer såväl antalet automobiler som dessas beskaffenhet

att öva inflytande på fördelningen. För att möjliggöra en sådan fördelning

måste i au tomobi Iregister intagas uppgift om den plats, varest

varje automobil bör anses höra hemma. Någon nämnvärd svårighet

torde en dylik fördelning ej erbjuda.

s. 76 Kontrollera mot PDF

Skatte
uppbörden.

Vägkommis
gicnen.

76 Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

En i stort sett likartad fördelningsgrund anser jag böra tillämpas

vid fördelningen emellan landstingen av de medel, som skola tillkomma

landsbygden. Härvid uppstår emellertid den frågan, huruvida de automobiler,

som höra hemma i de inom länen belägna städerna skola vid

fördelningen medräknas eller om därvid hänsyn skall tagas endast till

automobiler, som äro stationerade å landsbygden. Mig förefaller det

förra alternativet vara rättvisast. Det är nämligen framför allt vägarna

i närheten av åtminstone de större städerna, som utsättas för en intensiv

slitning genom trafiken av automobiler från städerna.

Emellertid torde även med en fördelning efter nu angivna linjer

vissa län komma att få för små andelar av skattemedlen i förhållande

till den slitning, som automobiltrafiken förorsakar. Särskilt torde detta

komma att gälla i fråga om Stockholms län på grund av dess grannskap

till huvudstaden. Det synes mig därför lämpligt, att viss del av

skattemedlen icke utdelas enligt nu angivna grunder utan innehålles för

att av Kungl. Maj:t fördelas mellan de landstingsområden, som eljest

skulle bliva allt för ogynnsamt lottade. Det torde vara tillräckligt, om

10 procent av samtliga nu ifrågavarande skattemedel — d. v. s. två femtondelar

av landstingens hela andel — innehållas för detta ändamål. Närmare

bestämmelser rörande fördelningen torde ankomma på Kung]. Maj:t.

Jag vill i detta sammanhang framhålla, att, sedan man vunnit

praktisk erfarenhet om huru nu angivna fördelningsgrunder komma att

verka, det torde böra tagas under övervägande i vad mån jämkning bör

ske i fråga om desamma. Därest det förslag till ny väglag, som framlagts

för riksdagen, blir upphöjt till lag, är någon fördelning mellan väghållningsdistrikt

och väghållare ej behövlig.

Beträffande medlens användning anser jag, att några uttryckliga

bestämmelser icke böra avfattas, men förutsätter jag, att medlen användas

dels för det ökade underhåll av vägarna, som genom automobiltrafiken

nödvnndiggöres, och dels för erhållande av väl byggda, för

sådan trafik lämpade vägar.

Vad slutligen angår frågan om uppbörden av automobilskatten,

innehåller vägkommissionens förslag i huvudsak följande. Vederbörande

länsstyrelse skulle årligen efter den 1 oktober med ledning av automobdregistret

upprätta en autnmobilskattelängd, upptagande samtliga

inregistrerade för löpande året skatteplikt underkastade automobiler.

Genom länsstyrelsens försorg skulle därefter till en var skattskyldig

automobilägare avsändas utdrag av skattelängden, i vad den angin^e

honom. Skatten skulle debiteras, uppbäras och redovisas i sammanhang

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

med kronouppbörden. över länsstyrelsens beslut, varigenom någon blivit

i skattelängden uppförd till beskattning för automobil, skulle han äga att

inom viss tid hos kammarrätten anföra besvär. Den, som icke åtnöjdes

med kammarrättens utslag, skulle äga rätt att däröver anföra besvär

hos Kungl. Maj:t.

I betänkandet diskuterar kommissionen till en början ett annat

system beträffande skatteuppbörden. Kommissionen undersöker möjligheten

av den anordningen, att skatten skulle erläggas i förskott, innan

automobilen finge användas, och ifrågasätter därvid, att ägaren skulle

till vederbörande länsstyrelse, utan något åtgörande från länsstyrelsens

sida, erlägga skatten för den tid — helt år eller del av år — under

vilken automobilen vore avsedd att användas. Vid skattens betalande

skulle ägaren erhålla ett tillståndsbevis för den tid, för vilken skatten

vore betald, eller kvitto, utvisande att skatten blivit betald för viss tid,

varjämte man kunde tänka sig att ett skattemärke anbragtes å automobilen.

Innan skatten betalats, skulle automobilen icke få tagas i bruk.

För den händelse den ändock toges i bruk, skulle ägaren eller föraren

kunna dömas till ansvar ävensom förpliktas att utgiva skatten eller

måhända någon multipel av densamma.

Att kommissionen icke velat förorda detta förslag, trots dess enkelhet

i förhållande till det nu framlagda, har berott av hänsyn till

de kontrollbestämmelser, som enligt kommissionens förmenande måste

förbindas med förskottsbetalningssystemet, därest detsamma skulle

kunna ernå tillbörlig effektivitet, samt till vissa olägenheter i övrigt,

som detta system skulle draga med sig. Såsom anordningar för kontrollen

hade kommissionen tänkt sig:

1) upprättande och publicerande över hela riket av uppgifter å

alla skattskyldiga automobiler, för vilka skatten icke blivit erlagd;

2) skyldighet för förare att under färd medhava och på polismans

anmaning uppvisa bevis, att skatten blivit erlagd, eller ock hava

automobilen försedd med skattemärke;

3) delaktighet för icke blott åklagare utan även angivare i böter,

som ådömts för brukande av automobil, för vilken skatt icke blivit betald.

I avseende å dessa kontrollanordningar har kommissionen anfört

i huvudsak följande. Upprättandet av de under 1) anmärkta uppgifterna

skulle medföra allt för stort besvär med ideligen återkommande justeringar,

och, frånsett det mindre tilltalande i att upprätta sådana »svarta

listor», skulle anordningen ställa allt för stora anspråk på vederbörandes

vaksamhet. Skyldigheten för automobilförare att medföra skattekvitto

eller skattemärke skulle säkerligen väcka starkt missnöje bland trafikan
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78 Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

terna, vilka när som helst under färden kunde bliva hejdade för visitering,

varförutom anordniugen med sådana kvitton eller märken icke

skulle utesluta möjligheten till underslev. Vidare skulle anordningen

med bötesandelar åt åklagare och angivare vara mindre lycklig. Ett

förhatligt spioneri- och augivaresystem skulle lätt komma till stånd.

Slutligen skulle enligt detta system möjligheten att utfå felande skatt

bliva beroende på ett domstolsförfärunde, något som enligt kommissionens

mening icke kunde anses tillfredsställande.

Avgivna

yttranden.

[Kammar
rätten.

]

Från flera håll har framhållits, att vägkommissionens förslag vore

allt för invecklat och att man på ett mycket enklare sätt skulle kunna

uppbära skattemedlen. Så har från en del håll förordats ett förslag, gående

ut därpå, att skattemedlen skulle uppbäras vid en årligen skeende registrering

av automobilerna, därvid varje automobil skulle tilldelas en nummerplåt

med viss färg för varje år.

Sedan kammarrätten redogjort för vägkommissionens förslag och

för det av kommissionen diskuterade förslaget angående förskottsuppbörd

samt för de av kommissionen anförda skälen mot förskottsuppbörd,

anför kammarrätten följande:

Vid en jämförelse mellan de nu omnämnda två systemens fördelar och

nackdelar vore f ö r sk o t lss y s t e rn e t med avseende å enkelhet och lämplighet vida

överlägset. Gent emot de av kommissionen gjorda anmärkningarna mot förskottssystemet

ville kammarrätten framhålla, att varken upprättande av så

kallade »svarta listor» eller åklagare- och angivareandelar i böter vore en nödvändig

konsekvens av förskottssystemet, samt att hejdande av bilerna för kontrollering

av kvitton eller märken ej heller kunde behöva ifrågakomma. Vad

mot förskottssystemet i övrigt anmärkts ansåge kammarrätten icke höra

komma i betraktande. Ur det allmännas synpunkt medförde förskottssystemet

påtagliga fördelar, då därigenom skatten komme att inflyta tidigare och restantierna

säkerligen bleve mindre.

Kammarrätten övergår därefter till att redogöra för, huru kammarrätten

tänkt sig uppbörden av automobilskattemedlen böra anordnas,

därvid kammarrätten, bland annat, anför följande:

Den, som i automobilregistret stode såsom ägare av bilen vid årets

början, skulle vara skattskyldig för densamma. Länsstyrelsen skulle vid början

av varje år med ledning av automobilregistret uppgöra en förteckning å

alla biler, för vilka skatt skulle erläggas, jämte uppgift på bilens ägare, bilens

nyttiga hästkraftantal samt det belopp, som för året skulle utgå i skatt för

bilen. Det skulle därefter åligga den skattskyldige att utan anmaning från

länsstyrelsen före januari månads utgång till länsstyrelsen i det län, där

bilen den 1 januari vore inregistrerad, inbetala skattebeloppet. Vid skattens

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts propositioti Nr 199.

betalande skulle erhållas ett kvitto, vilket bilföraren alltid skulle medföra för

framvisande för polismyndighet, därest sådant påfordrades. För under året

nyinregistrerad bil, vilken ej förut under året varit inregistrerad inom annat

län, skulle skatt erläggas vid inregistreringen och då utgå till belopp, motsvarande

vad av skatten för hela året belöpte å det eller de kvartal, skatteplikten

gällde. Skulle bil under året förstöras eller bliva skattefri eller av någon anledning

bliva avförd ur registret utan att införas i annat läns register, skulle

bilägaren efter ansökan hos länsstyrelsen kunna erhålla restitution å en del av

skatten.

Jag gillar de anmärkningar, som framkommit mot vägkommis- Depa,teme.,usionens

förslag angående skatteuppbörden. Kammarrättens förslag i che''envad

det av mig nu berörts, utmärker sig däremot för sin enkelhet,

samtidigt som det i kontrollavseende måste anses vara effektivt, varför

detsamma i huvudsak av mig förordas. Dock synas bestämmelser i

anslutning till vägkommissionens förslag böra införas angående klagorätt

över länsstyrelses åtgärd i fråga om skattskyldigs upptagande i

automobilskattelängd, varjämte underrättelse om skattebelopp m. m. bör

meddelas skattskyldig.

Föredragande departementschefen uppläser därefter inom finans- Inom finansdepartementet

enligt förut angiva allmänna grunder utarbetade förslag bentet

till dels förordning om automobilskatt, dels förordning om särskild skatt utarbetade

å automobilgummiringar, dels ock förordning om fördelning av automobil- fdrsla0- skattemedel m. m., och anför där efter vidare:

Jag övergår nu till att under de särskilda paragraferna redogöra

för förslagens innebörd, varvid jag gör början med förordningen om

automobilskatt.

Förslag till

förordning

om automobilskatt.

i §•

1 § innehåller det allmänna stadgandet om skatteplikt för den § i.

kategori av automobiler som förslaget avser att träffa, nämligen de,- som blivit eller bort bliva här i riket registrerade. Därutöver finnas

följande grupper.

l:o) Automobiler, som av fabrikanter och försäljare föras i lager

utan att hava tagits i bruk. Om dessa kan självfallet här icke bliva fråga.

2:o) Automobiler, som, utan att vara registrerade, i vissa fall få enligt

§ 5 mom. 2 i automobilförordningen tillfälligtvis framföras med beteckningen

»provvagn». Icke heller dessa böra rimligtvis underkastas beskattning.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kung!. Maj:ts proposition Nr 199.

3:o) Automobiler, som för tillfälligt brukande i riket från utlandet

införts. Beträffande dessa hänvisas till 18 § i förslaget.

4:o) Staten tillhöriga, för speciella militära ändamål konstruerade

automobiler (§ 45 automobilförorduingen). För dessa är staten icke inregistreringspliktig.

Att sådana automobiler icke böra underkastas beskattning,

torde vara självfallet.

2 §•

§ 2. Enligt vägkommissionens förslag skulle från skatteplikt frikallas

ragkommis- automobil, som ägdes av medlem av konungaätten, av st .ten, av komswnen.

mnn eller av väghållningsdistrikt, ävensom, under villkor av ömsesidighet,

av främmande makts härvarande beskickning eller konsulat tillhörande

person. Vidare skulle undantagas enskild person, bolag, förening eller

sällskap tillhörig automobil, som vore inrättad uteslutande för brandväsen

eller för transport av sårade eller sjuka.

Att staten, kommun och väghållningsdistrikt böra frikallas från

skatt, har vägkommissionen sökt motivera på följande sätt:

»Såsom skattefria upptager nu förslaget endast fem grupper av motorfonion,

flertalet av ringa betydelse. Den viktigaste torde väl vara den, som^

utgöras av staten tillhöriga automobiler, omfattande huvudsakligen två slag,*

militärbiler och sådana, som användas av statens affärsdrivande verk.

Varken för det ena eller andra slaget kan skattefriheten motiveras därmed,

att staten icke bör beskatta sig själv — eftersom skatten icke skall tillgodokomma

staten utan väghållningsdistrikten. Att emellertid de militära

statsbilerna frikallas från skatteplikten, torde få anses skäligt. Vissa av dem,

nämligen de för speciella militära ändamål konstruerade, såsom ambulansvagnar,

traktorer, ballongvagnar m. fl., äro enligt § 45 i automobilförordningen

särskilt undantagna från förordningens tillämpning; de äro alltså ej underkastade

registrering och skulle följaktligen redan på denna grund vara skattefria.

Mera tveksam kan man ställa sig ifråga om biler, tillhörande statens

affärsdrivande verk. I betraktande likväl av statens så väsentliga bidrag till

vägväsendet ävensom den omständighet, att enligt förslaget staten skall utan

kostnad för väghållningsdistrikten besörja upptagandet och utdelningen av

hela den till deras förmån utgående automobilskatten, har kommissionen trott

sig med skäl kunna under skattefriheten inrymma även denna grupp av statsbiler.

Att, såsom förslaget vidare avser, väghållningsdistrikten, till vilkas förmån

skatten upptages, skola få åtnjuta frihet från skatt för sina egna biler, anskaffade

som de äro just för vägväsendets ändamål, torde få anses fullt i sin

ordning. Däremot skulle det ju kunna vara en fråga, huruvida, på sätt förslaget

jämväl medgiver, de egentliga kommunerna för sina biler borde tillerkännas

sådan förmån. Frågan torde väl egentligen än så länge gälla endast

stadskommunerna eller nogare räknat endast de större av dessa. Eftersom

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

begreppet väghållningsdistrikt enligt nu gällande lagstiftnings terminologi

hänför sig endast till landsbygden, skulle bestämmelsens inskränkande allenast

till Väghållningsdistrikt’ hava medfört den oegentlighet, att städerna, vilka ju

också bilda egna vägsamfälligheter, finge erlägga skatt även för sina till väghållningen

anskaffade motorfordon. I övrigt synes frågan kunna röra sig allenast

om de så att säga i eminent mening kommunala bilerna — för brandväsen

och sjukvård — vilka under alla förhålland.en synts böra från beskattning fritagas.

Om sedermera här ifrågakomna förmån i kraft av förevarande bestämmelse

skulle tillgodokomma några tilläventyrs för andra än nu angivna ändamål

anskaffade kommunala motorfordon, har detta förhållande säkerligen alltför

ringa praktisk betydelse för att behöva motivera undantag från samma

bestämmelse.»

Från flera håll har påyrkats skattefrihet eller skattelindring för

automobiler, tillhörande vissa grupper av medborgare. Så har man

framhållit det rättvisa uti att drosk- och lastautomobiler, vilka* vore

att betrakta såsom uteslutande nyttiga, bleve underkastade lägre skatt än

andra automobiler.

Chefen för generalstaben har ifrågasatt, huruvida icke medlemmar

av frivilliga automobilkåren borde erhålla lindring i eller befrielse från

automobilskatt. Detta skulle innebära ett medel att hålla intresset för

kåren uppe. Géneralstabschefen framhåller den vikt, som kåren hade

för krigsväsendet. På grund av arméns ringa tillgång å egna automobiler

hade arméns myndigheter för fält- och fälttjänstövningar nästan

uteslutande och så långt, tjänstgöringsskyldigheten för kårens medlemmar

det medgivit, tagit nämnda. kårs automobiler och motorcyklar i

anspråk. Därest kåren icke stode till förfogande, skulle det svårligen

låta sig göra att vid sådana tillfällen anskaffa erforderligt antal automobiler

till skälig kostnad.

Medicinalstyrelsen har översänt en skrivelse från förste provinsialläkaren

G. Stéenhofif och därvid hemställt, att densamma måtte i sammanhang

med utredning om skatt å automobiler tagas i övervägande.

Stéenhoff ifrågasätter, om icke skattefrihet eller skattelindring kunde

erhållas för tjänsteläkares egna automobiler samt andra i sjukvårdens

tjänst befintliga automobiler.

Allmänna svenska prästföreningens centralstyrelse har påpekat,

att det för prästerna för närvarande mötte svårigheter att anskaffa hästskjuts,

varför det på sina håll varit enda utvägen för prästerna för att

över huvud taget kunna bestrida med tjänsten förenade skjutsar att

skaffa sig motorfordon. Då den i löneresolutionerna för eu gång bestämda

skjutsersättningen redan nu på ett flertal ställen vore allt för

obetydlig för att motsvara utgifterna för tjänsteresor, särskilt sedan den

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 169 käft. (Nr 199.) 11

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

allmänna prisförhöjningen inträtt, kunde det icke vara med billighet

överensstämmande, att utgifterna för tjänsteresor skulle ytterligare ökas

genom beskattning å för tjänstens upprätthållande erforderliga motorfordon.

Styrelsen hemställer därför, att motorfordon, som användas

för prästerlig tjänsts upprätthållande, icke måtte varda underkastade

skatteplikt.

Föreningen Sveriges landsfiskaler hemställer, att landsfiskal måtte

befrias från erläggande av automobilskatt för automobil eller motorcykel,

som han begagnade vid utförandet av tjänstegöromål. Föreningen

framhåller till stöd för sin hemställan, bland annat, följande. I de fall,

då landsfiskal vore i tillfälle att inköpa automobil eller motorcykel, vore

det staten, som droge största fördelen därav, särskilt då det gällde dylika

fordons användande för resor i polisärenden, vilka i regel fordrade

större skyndsamhet. Men jämväl rörande andra tjänsteresor hade användande

av automobil eller motorcykel ett statligt intresse, i det att

landsfiskalen därigenom finge mera tid över för det krävande kontorsarbete,

som numera påvilade honom.

Dep<chefennl^ ^khet med vad .kammarrätten i sitt utlåtande uttalat, anser jag icke

tillräckligt skäl finnas, varför staten, kommuner och väghållningsdistrikt

skulle undantagas från den nu ifrågasatta skattskyldigheten. Vad staten

angår, kommer frihet från skatteplikt att äga rum för densamma tillhöriga,

för speciella militära ändamål konstruerade automobiler, då ju

staten enligt automobilförordningen icke är inregistreringspliktig för

desamma.

Däremot torde den av vägkommissionen föreslagna skattefrihet

för automobil, som äges av medlem utav konungaätten, böra bibehållas.

Personer, tillhörande främmande makts härvarande beskickning

eller konsulat, torde — såsom kammarrätten även anfört — icke böra

vara frikallade från skatt, därest de äro svenska undersåtar.

Att i andra stycket av denna paragraf omförmälda automobiler

icke böra vara underkastade skatteplikt, torde ligga i sakens natur.

Däremot lära tillräckliga skäl icke förefinnas att medgiva skattefrihet

i andra fall. Såväl med hänsyn till skattens natur och avsikten

med densamma som på grund av att en för visst syfte anskaffad automobil

ofta kommer till användning för andra ändamål, bör skattskyldigheten

upprätthållas i största möjliga utsträckning.

3 §•

3 §■ 3 § innehåller vissa bestämmelser, som äro erforderliga för regle
rande

av tiden för inträdande och upphörandet av den skatteplikt, som

skall åvila beskattnirigsobjektet, den registrerade automobilen.

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 199.

I detta sammanhang torde en erinran vara på sin plats, huru

enligt automobilförordningen registreringsinstitutet i huvudsak är anordnat.

Registreringen utgör i regel förutsättningen för att en automobil

skall få tagas i bruk (förordningen § 5 mom. 1). Autotomobilregistret

föres länsvis. Automobil skall vara registrerad bos länsstyrelsen i det län,

där ägaren är mantalsskriven. Skall automobilen företrädesvis användas

utom det län, där ägaren är mantalsskriven, eller äro ägarna flera och

mantalsskrivna inom olika län, eller bar ägaren sitt hemvist utom riket,

eller tillhör automobilen ägare, som icke är mantalsskriven, skall den registreras

hos länsstyrelsen i det län, där den företrädesvis skall brukas

(§ 6 mom. 1). Har automobil förstörts eller kommer den av annan anledning

icke vidare att användas i riket, skall ägaren inom fjorton dagar

från det automobilen, ägaren veterligen, upphörde att brukas, därom

göra anmälan bos länsstyrelsen i det län, där automobilen är registrerad

(§ 7 mom. 2). Automobilen blir då ur registret avförd. Inträffar sådan

förändring beträffande äganderätten till automobil eller dess användningsområde,

att densamma enligt § 6 mom. 1 bör registreras i annat län,

än där registrering förut skett, skall ansökan om ny registrering göras

hos länstyrelsen i det län, där registreringen bör ske, inom viss tid, i

regel en månad från det förändringen inträdde. Denna ansökan skall

innehålla uppgift om, bland annat, den förra registreringen; och skall i

övrigt i fråga om sådan registrering i tillämpliga delar gälla vad som

stadgats om registrering av automobil, som icke förut registrerats (§ 7

mom. 4). Har bos länsstyrelse registrerats automobil, som förut är i

annat län registrerad, bar länsstyrelsen att om registreringen göra anmälan

hos länstyrelsen i det län, där den föregående registreringen skett

(§ 7 mom. 5). Automobilen avföres då ur det sistnämnda länets register.

Paragrafens bestämmelse angående tidpunkten för skattepliktens

inträdande bar vid jämförelse med innehållet i näst sista stycket av 5 § betydelse

för skattebeloppets storlek för registreringsåret. Skatten för nämnda

år skall nämligen utgå med allenast så stor del, som proportionellt svarar mot

den del av året, då skatteplikten varit för banden. Åven bestämmelsen

angående tidpunkten för skattepliktens upphörande är av betydelse därutinnan,

att enligt 13 § restitution kan erhallas å så stor del av för

året erlagd skatt, som belöper å tiden efter det skatteplikten upphört.

Strängt taget skulle måhända, med hänsyn till registreringens betydelse

för skattepliktens inträdande y>cb upphörande, data för införandet i och

avförandet ur registret beträffande varje automobil också beteckna respektive

skattepliktens inträdande och dess upphörande. Eu dylik

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

anordning har emellertid icke synts mig nödig eller praktiskt lämplig,

utan har jag stannat för att i enlighet med vägkommissionens förslagförorda

en kvartalsbeskattning.

4 §■

4 § innehåller bestämjnelser angående den subjektiva skattskyldigheten.

Skattskyldigheten skall åligga automobilens ägare. Vem som

skall anses såsom ägare, avgöres genom uppgifterna i automobilregistret.

Automobilförord ningen innehåller härutinnan följande bestämmelser. Beviljas

registrering av automobil, skall länsstyrelsen i registret införa,

utom dag för registreringen och annat, ägarens namn, yrke och hemvist

eller däremot svarande uppgift (§ 6 mom. 6). Anmäles ändring i förhållande,

varom inskrivning i registret skett, eller varder sådan ändring

eljest för länsstyrelsen veterlig, skall denna ändring anmärkas i registret

(§ 6 mom. 7). Övergår registrerad automobil till ny ägare, skall, där

icke ny registrering bör ske inom annat län, den nye ägaren inom fjorton

dagar, sedan förvärvet skedde, därom göra anmälan hos länsstyrelsen

i det län, där automobilen är registrerad; dock att, om äganderätten

övergår genom arv eller testamente, tiden för anmälan .räknas, där boskifte

erfordras, från det detta hölls, men i annat fall, vid arv, från det

bouppteckningen'' efter arvlåtaren avslutades och, vid testamente, från det

detta blev beståndande. Har den nye ägaren icke sitt hemvist här i

riket, och har automobilen förvärvats genom köp, byte eller gåva, åligger

anmälningsskyldighet, som nyss sagts, förre ägaren (§ 7 mom. 1).

Enligt förevarande paragraf skall, även om automobilen under året

byter ägare en eller flera gånger, endast en av ägarna betala skatten

för hela året, nämligen den, som vid årets ingång är automobilens ägare,

eller, därest automobilen under året första gången registreras, den, som vid

registreringen antecknas såsom dess ägare. Enligt min mening kan det

knappast ligga någon obillighet däri, att hela skatten uttages hos den först

registerförde ägaren. I händelse av överlåtelse utav automobilen lärer

utan tvivel genom avtal så ordnas, att vardera kontrahenten i verkligheten

får vidkännas skatten i vad den belöper på hans tid. Därest

registret icke innehåller vederbörliga anteckningar angående äganderättens

övergång och på grund härav automobilskatt påföres äldre ägare, kan

denne genom besvär erhålla rättelse.

5 §•

För bestämmelserna i 5 § har förut redogjorts.

Av de uppgifter, som erfordras för skattens bestämmande, finnes

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

för närvarande i automobilregistret endast angiven automobilens egen

vikt. Ändring bör därför ske i automobilförordningen av innehåll, att

vid registrering av automobil i registret skall införas uppgift om vikten

med tyngsta till automobilen hörande karosseri, ävensom uppgift om

huruvida motorcykel är försedd med bivagn eller ej samt uppgift om

automobilen är försedd med ringar av annat ämne än gummi eller

s. k. mjuk kautschuk.

Därest under löpande kalenderår automobils beskaffenhet ändras,

skall därav föranledd höjning eller sänkning av skatten beräknas från

och med nästföljande kalenderkvartal.

6 §■

Då för varje särskilt fall alla nödiga uppgifter för bestämmande 6 §•

av själva skatteobjektet och den subjektiva skattskyldigheten ävensom

skattebelopp skola vara att hämta ur automobilregistret, kommer automobilskattelängden

i själva verket att till största delen endast utgöra utdrag

ur registret. Det kan därför, framhåller vägkommissionen, synas

onödigt att upprätta sådan längd, då anteckning jämväl om skattebeloppet

skulle kunna införas direkt i registret. Vägkommissionen framhåller härom

följande. Registret upptager en mängd anteckningar om förhållanden,

som icke längre äga aktualitet, såsom angående redan avförda automobiler,

tidigare ägare o. s. v. Det erbjuder därför allt för liten översiktlighet

och koncentration för att lämpa sig såsom skattelängd. För

kontrollens skull måste längden även vara summerad, men det i löpande

följd år efter år förda registret kan icke lämpligen inrättas så, att därur

kan för varje år utläsas summan av de skattebelopp, som för året

skola utgå.

För min del anser jag det på av .vägkommissionen anförda skäl

vara lämpligt att upprätta en särskild skattelängd.

7 §•

7 § innehåller bestämmelser om tiden för automobilskattens in- 7 inbetalande.

Första stycket handlar om automobiler, som redan vid början av

ett år äro underkastade skatteplikt. Ägaren till en dylik skall senast

den 15 februari till vederbörande länsstyrelse inbetala skatten. För att

den skattskyldige skall erhålla kännedom om grunderna för skattskyldigheten

samt ordningen för skattens erläggande, bör underrättelse i berörda

avseende meddelas honom.

Andra stycket handlar om sådana automobiler, som under året

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

bliva underkastade skatteplikt. Detta inträffar med dels de automobiler,

som förut aldrig varit registrerade i något automobilregister, och dels

dem, som förut varit skattefria men på grund av förändring i äganderätten

enligt 4 § blivit underkastade skatteplikt, t. ex. en autombil,

som av en person, tillhörande en främmande makts beskickning, sålts till

person, som är pliktig att för sin automobil erlägga skatt. För det första

slaget automobiler kan skatten icke gärna betalas annat än i samband

med registreringen. Beträffande det andra slaget skall anmälan om

äganderättens övergång ske till registret, och bör skatt lämpligen uttagas

i samband med denna anmälan. Någon risk, att den nye ägaren skulle

för att undgå skatt underlåta att fullgöra förut omnämnd anmälningsskyldighet,

torde ej förefinnas, då en dylik underlåtenhet enligt automobilförordningen

kan leda till den anmälningspliktiges dömande till böter

från och med tjugufem till och med femhundra kronor.

8-12 §§. •

s—12 §. För bestämmelserna i 8—12 §§ torde någon särskild motivering

utöver den, som redan förut lämnats, ej vara erforderlig.

13 §.

13 §. Då det kan inträffa, att en automobil, för vilken skatt erlagts till

årets slut, under året blir skattefri, bör en bestämmelse införas angående

restitution å så stor del av för året erlagd skatt, som belöper å tiden

efter det skattefriheten inträtt. Motsvarande bör gälla, därest under

året sänkning av skatten äger rum.

14 §.

ii §. Bestämmelserna i 14 § äro hämtade ur 16 § i vägkommissionens

förslag.

Då skattepåföringen skall grundas å automobilregistret, vars uppgifter

i sin ordning till största delen bero av vederbörande automobilägares

anmälningar, kan under vissa omständigheter ett åsidosättande

av anmälningsskyldigheten eller meddelande av oriktiga uppgifter till

registret hava till påföljd, att skatt antingen icke alls eller till för lågt

belopp blir i automobilskattelängden påförd.

Beträffande uraktlåtenhet att fullgöra föreskriven anmälningsskyldighet

synes man kunna urskilja väsentligen endast följande tre fall.

1. Automobilägaren underlåter att till registrering anmäla en förut

icke registrerad automobil men tager densamma icke desto mindre

i bruk.

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

Enligt automobilförordningen får en automobil i regel icke tagas

i bruk, innan den blir behörigen registrerad och tilldelats igenkänningsmärke.

Överträdelse härav medför ansvar för såväl föraren som, där

förseelsen skett med ägarens vetskap, jämväl denne.

2. Automobil, som enligt 4 § i förslaget är på grund av ägarens

särskilda ställning skattefri, övergår till nj ägare, för vilken skattefrihet

icke äger rum, och nye ägaren underlåter att till registret anmäla förändringarna.

Enligt § 7 i automobilförordningen åligger det nye ägaren att för

registrering göra anmälan om förändringen inom fjorton dagar sedan

förvärvet skedde. Underlåtenhet härutinnan medför enligt § 34 mom. 1

bötesansvar.

3. Registrerad automobil förses med t. ex nytt kaTosseri, varigenom

dess egen vikt ökas, eller motorcykel utan bivagn förses med

sådan eller automobil med gummiringar förses i stället med järnringar

och ägaren underlåter att anmäla förändringarna.

I registret är uppgift om automobilens egen vikt införd. Meningen

är även, att sådana ändringar i automobilförordningen skola företagas,

att uppgifter om motorcykels bivagn och beskaffenheten av automobils

ringar skola intagas i registret. Av § 7 i automobilförordningen framgår,

att, därest ändring sker i förhållande, varom inskrivning skett i

registret, anmälan skall göras härom. Underlåtenhet att anmäla en sådan

ändring medför för vederbörande ansvar enligt § 34 mom. 1.

Fall, då skatteförlust skulle kunna åsamkas det allmänna genom

meddelande av oriktig uppgift, torde i själva verket vara föga sannolika.

Automobilförordningen stadgar i § 34 mom. 2 för den, som i

anmälan till automobilregister mot bättre vetande meddelar oriktig uppgift,

visst bötesansvar, »där ej förseelsen enligt allmänna strafflagen

bör beläggas med strängare straff».

Av vad sålunda anförts torde framgå, att i varje fall, då ett

undandragande av automobilskatt kan tänkas förekomma, tillika måste

föreligga ett brottsligt förfarande av beskaffenhet att kunna föranleda

ansvar för automobilens ägare, varför det synes vara lämpligt, att i

samband med ådömande av straff ägaren förpliktas att utgiva undandragen

skatt.

15-17 §.

Någon närmare redogörelse för innehållet i dessa paragrafer torde 15—17 §.

icke. erfordras.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition Nr 19:9.

18 §.

18 §.

Bestämmelse svarande mot 18 § återfinnes i 17 § uti vägkommissionens

förslag.

Beträffande motiveringen för denna paragraf inskränker jag mig

till att anföra, vad vägkommissionen anfört beträffande frågan om utlandsautomobilers

beskattning. Vägkommissionen yttrar, bland annat,

följande:

Beträffande rättigheten att tillfälligt här i riket bruka från utlandet införd

bil funnes särskilda föreskrifter meddelade dels i automobilförordningen

(§§ 24—27) dels ock genom kungörelse den 20 oktober 1916 med bestämmelse angående

tillämpningen av den internationella konventionen rörande automobiltrafik.

Beträffande innehållet i dessa stadganden både man till en början

att skilja mellan två olika fall, alltefter som bilens ägare vore undersåte i sådan

främmande stat, som anslutit sig till internationell konvention rörande

automobiltrafik, eller i stat, med vilken detta icke vore händelsen. Den åsyftade

internationella konventionen vore ingången i Bern den 11 oktober 1909

och hade blivit tillträdd av såväl Sverige (Svensk författningssamling 1911, nr

17) som flertalet utländska stater (se förenämnda kungörelse den 20 oktober

1916). Vad nu först anginge det fall, att den främmande staten icke vore ansluten

till konventionen — vilket i automobilfötrordningen behandlades såsom

regel, ehuru det i följd av nyssnämnda förhållande i själva verket bildade undantag

— gällde, så vitt nu vore fråga, enligt automobilförordningen (§§ 24—

26) huvudsakligen följande. Innehade någon, som icke både hemvist här i riket,

bevis av svensk konsul eller polismyndighet i det land, där lian både hemvist,

eller av konsul, som företrädde detta land bär i riket, att automobil, som

av honom för tillfälligt brukande i riket från utlandet införts, till sin beskaffenhet

uppfyllde de i det främmande landet gällande föreskrifter för att där

få användas i allmän trafik, vore besiktning av automobilen ej nödig, utan

skulle allenast nämnda bevis företes hos polismyndigheten å den första ort i

riket, varest automobilen vore avsedd att begagnas. Om beviset vore behörigt,

tecknade polismyndigheten därå meddelande om tillstånd att i riket bruka

automobilen samt tilldelade bilen igenkänningsmärke. Företeddes icke sådant

bevis, underkastades bilen besiktning såsom i avseende å inländsk bil vore

föreskrivet. Därest bilen enligt intyg av besiktningsman funnes uppfylla de

för inländska biler gällande bestämmelser och jämväl i övrigt vara lämplig

för sitt ändamål, tilldelades av polismyndigheten densamma igenkänningsmärke,

varjämte i intyget tecknades bevis om meddelande av tillstånd att i riket

bruka automobilen. Registrering förekomma ej, men i stället läte polismyndigheten

i särskild längd införa namnet såväl å den person, vilken uppgåvos

vara ägare av bilen, som, därest ägaren icke till riket medföljde, å den

person, som förfogade över bilen, ävensom dessas yrke och hemvist eller däremot

svarande uppgift, dagen för meddelandet av tillståndet att här i riket

bruka bilen samt det igenkänningsmärke, som tilldelats densamma. Om meddelade

tillstånd att bruka automobil insändas och polismyndigheten ofördröjligen

uppgift till vederbörande departementschef. Tillstånd gällde för en tid

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

av två månader; dock kunde giltighetstiden av länsstyrelsen utsträckas med

ytterligare en månad. När skälig anledning därtill förelåge, kunde tillstånd,

varom här vore fråga, återkallas av en var länsstyrelse, i vars läri automobilen

brukats. Vidkommande härefter det andra fallet, nämligen att automobilens

ägare vore undersåte i sådan främmande stat, som anslutit sig till den internationella

konventionen, skulle enligt automobilförordningen (§ 27) i stället för

särskilda föreskrifter om utlandsbiler (§§ 24—26) gälla »vad Konungen i sådant

avseende särskilt stadgat». Dessa särskilda stadgande!! vore meddelade

genom kungörelse den 20 oktober 1916. Häri gjordes åtskillnad på två olika

fall, beroende på huruvida en viss särskild förutsättning vore för handen eller

ej — den nämligen, att fordonet och dess förare uppfyllde de i konventionen

föreskrivna villkor och sådant på anfordran styi-ktes genom i kraft varande

internationellt tillståndsbevis, som avsåges i art. 3 av konventionen. Förelåge

icke denna förutsättning, gällde vad i förordningen den 30 juni 1916 om automobiltrafik

vore stadgat. Detta torde böra så förstås, att de i bilförordningen

intagna särskilda föreskrifterna om utlandsbiler bleve även här tillämpliga.

Förhållandet bleve även sålunda här i själva verket detsamma som i det först

behandlade fallet i avseende å motorfordon från icke ansluten främmande

stat. Uppfylldes åter nämnda förutsättning, ägde, med avseende å automobil

de särskilda föreskrifterna i bilförordningen om utlandsbiler icke tillämpning,

men icke heller förordningens bestämmelser om registrering. Således erfordrades

för bilens brukande varken registrering eller ens det särskilda polistillståndet.

Valkommissionen anför vidare:

»Vad nu angår frågan om beskattning av de för tillfälligt brukande i

riket från utlandet införda motorfordonen lärer den internationella konventionen,

såsom berörande endast själva trafiken, icke innefatta något hinder för

de anslutna staterna att var för sig efter eget skön ordna denna fråga. Med

förslagets princip i avseende å bilbeskattningens syfte är det givetvis ganska

väl överensstämmande att beskatta även dessa fordon. Å andra sidan lärer det

knappast vara ändamålsenligt att införa en sådan beskattning, innan utvecklingen

medfört en så pass avsevärd frekvens i den ifrågavarande — ännu före

kristiden helt obetydliga — biltrafiken att skatten skulle kunna bliva nog inbringande

att lämna något egentligt utbyte. Hänsyn måste härvid, tagas därtill,

att, eftersom fråga är om ett allenast tillfälligt brukande, som i regel kan

förutsättas sträcka sig över en mycket kort tidrymd, understundom kanske en-,

dast några få dagar, en eventuell skatt måste sättas efter andra grunder än för

inländska motorfordon. Jämväl i andra hänseenden måste grunderna för den

ifrågavarande skatten, om den överhixvud skall införas, utformas på sitt särskilda

sätt. Avseende lärer jämväl böra fästas vid reciprociteten, så att frihet

från skatt medgives för biler från sådana främmande stater, där motsvarande

förmån är inrymd för svenska fordon. Slutligen måste utfinnas särskilda

anordningar för skattens upptagande och redovisning.»

I betraktande av alla de omständigheter, som sålunda framhållits,

finner jag i likhet med vngkommissionen lämpligast, att ordnandet av

denna fråga i dess helhet överlåtes åt Kungl. Maj:t.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 169 höft. (Nr 199.) 12

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Förslag till

förordning

om särskild

skatt å

automobilgummiring

ar.

i §•

2 §.

3 §•

4 och 5 §§.

6 §.

7 och 8 §§.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

Jag övergår härefter till att i korthet redogöra för bestämmelserna

i vissa paragrafer i förslaget till förordning om särskild skatt å automobil

gummiring ar.

1 §•

Då enligt förslaget skatt å importerade gummiringar skall upptagas

samtidigt med tullen av tullverket, har det synts mig lämpligt

att vid rubriceringen av de skattepliktiga varuslagen använda samma

benämning som i tulltaxan.

2 §.

Av bestämmelserna i nästföljande paragrafer framgår, att skatt för

här i riket fabricerade ringar alltid skall komma att utgå även om leveransen

sker i samband med försäljning av en automobil. För att icke de svenska

ringarna skola i skattehänseende bliva sämre ställda än de utländska,

har jag ansett nödigt att i andra stycket införa bestämmelse, att,

om automobil, för vilken tull skall erläggas, är försedd med gummiringar,

skatt å gummiringarna skall erläggas i samband med automobilens

förtullning.

3 §•

Beträffande bestämmelsen i denna paragraf torde ej erfordras någon

särskild motivering.

4 och 5 §§.

För att icke en tillverkare skall kunna undgå att erlägga skatt

för automobilringar, som användas å egna automobiler, har måst stadgas

deklarationsplikt även för sådana ringar, som av tillverkaren tagits i

bruk för egen räkning. Då deklarationen enligt 5 § ligger till grund

för skatteberäkningen, kommer tillverkaren således att få betala skatt

även för dessa ringar.

6 §•

Bestämmelserna i denna paragraf innebära, att en tillverkare icke

kan anmäla, att rörelsen upphört, förr än det inneliggande lagret av

ringar levererats eller av honom själv tagits i bruk.

7 och 8 §§.

Beträffande dessa paragrafer torde ej erfordras någon motivering.

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

91

9 §.

Då skatten är avsedd att utgå såsom ersättning för slitning av 9 §.

vägar inom landet, har i denna paragraf införts bestämmelse om restitution

å erlagd skatt för sådana ringar, som utföras ur riket och ej hava

varit i bruk. Det vore nämligen obilligt, om det icke funnes någon

bestämmelse om rätt att återfå skatt för ringar, som aldrig bidragit eller

komma att bidraga till den merslitning, som automobiltrafiken förorsakar

landets vägar. För övrigt torde en rätt till restitution böra medgivas

för att ej försvåra exporten av svensk tillverkning.

10-18 §§.

Någon redogörelse för innehållet i paragraferna torde icke vara 10—18 §§.

erforderlig.

Övergångsbestämmelser.

Enligt förordningen skulle automobilringar, som vid förordningens

ikraftträdande hos annan än tillverkare finnas i riket, gå fria från skatt. ’esser- e

Att detta ej är lämpligt, synes mig uppenbart, då redan för närvarande

lager av ringar torde förefinnas, tillräckliga att täcka en avsevärd del

av behovet för kommande år, och möjlighet till ytterligare import inom

loppet av innevarande år givetvis är för handen. I en övergångsbestämmelse

torde därför böra intagas föreskrift om skattskyldighet även

för sådana ringar. Då emellertid vid dylikt förhållande även begagnade

ringar skulle bliva underkastade skatteplikt, har det synts mig rättvist

och i överensstämmelse med normen för skattens utgående, att automobilägare

blir skattefri beträffande de ringar, som äro åsätta hans automobil,

jämte hälften därutöver. Därjämte synes det mig billigt, att fullgörandet

av betalningsskyldigheten för innehavare av större ringlager

underlättas genom anstånd med skattens erläggande.

Beträffande förslaget till förordning om fördelning av automobil- Förslag till

skattemedel m. m. har jag förut lämnat erforderlig redogörelse. Här må

endast tilläggas, att en övergångsbestämmelse måst införas på den grund, av automobilatt

den ifrågasatta nya väglagen skulle träda i kraft först med ingången skatJf"^el

av år 1925. Under detta år skulle sålunda skattemedel för två år

komma landstingen till godo.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl.

Maj:t ville genom proposition föreslå riksdagen att antaga förut upplästa

förslag till dels förordning om automobilskatt, dels förordning om särskild

skatt å automobilgummiringar, dels ock förordning om fördelning

av automobilskattemedel m. m.

Till denna av statsrådet övriga medlemmar biträdda

hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna

bifall och förordnar, att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar.

\

Ur protokollet:

B. E. Brimberg.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

93

Bil. A.

Förslag

till

förordning om automobilskatt.

Härigenom förordnas »om följer.

1 *.

För automobil, som, efter vad särskilt är stadgat, blivit här i riket registrerad,

skall årligen erläggas skatt enligt nedan meddelade bestämmelser.

2 $.

Skatteplikt för automobil, som i 1 § avses, skall, med iakttagande av vad

i 4 § stadgas, inträda med kalenderkvartalet näst efter det, under vilket automobilen

blivit i automobilregistret införd, samt upphöra med utgången av det

kalenderkvartal, under vilket automobilen blivit ur registret avförd.

3 §.

Skattskyldighet för registrerad automobil skall beträffande varje kalenderår

eller den del därav, för vilken skatteplikten enligt 2 § gäller, åligga den,

som vid fjärde kalenderkvartalets ingång står i automobilregistret antecknad

såsom ägare av automobilen, eller, där automobilen tidigare under året ur

registret avförts, den, som dessförinnan senast varit såsom ägare uppförd; allt

med iakttagande av vad i 4 § stadgas.

Skall med tillämpning av vad nu är sagt skattskyldighet för automobil

åvila flera såsom samfällt ägare, varde skatten dem emellan lika fördelad efter

huvudtalet.

4 $.

Från skatteplikt, varom ovan är sagt, frikallas automobil, som äges av

a) medlem av konungaätten;

b) staten;

c) kommun eller väghållningsdistrikt; eller

d) främmande makts härvarande beskickning eller konsulat tillhörande

person, under villkor av ömsesidighet, enligt vad Konungen därom förordnar.

Från skatteplikt undantages jämväl enskild person, bolag, förening eller

sällskap tillhörig automobil, som är inrättad uteslutande för brandväsen eller

för transport av sårade eller sjuka.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

Inträffar i avseende å äganderätten till automobil sådan förändring,

som enligt första stycket bör medföra, att automobilen, där den dittills varit

skattepliktig, skall bliva skattefri eller, där den förut varit skattefri, skall

underkastas skatteplikt; då skall ifråga om beskattningen så anses som om

automobilen blivit i förra fallet ur registret avförd och i senare fallet i registret

införd den dag, då uppgift om förändringen i äganderätten blivit i registret

intagen.

5 $.

Skatt för registrerad automobil utgår för helt kalenderår med femtio

kronor samt, där det från motorn till au bomobilens drivhjul överförbara antalet

hästkrafter (nyttiga hästkraftantalet) enligt registret överstiger tio, med

ytterligare tio kronor för varje sålunda överskjutande hel hästkraft.

Där skatteplikt för automobil enligt 2 § icke omfattar helt kalenderår,

skall för det år skatten bestämmas till belopp motsvarande vad av skatten för

helt kalenderår belöper å det eller de kalenderkvartal, skatteplikten gäller.

6 *.

t

Såsom beskattningsort skall anses:

a) för enskild skattskyldig, som har hemvist här i riket, den ort, där

han är mantalsskriven;

7 *

b) för inländskt aktiebolag den ort, där styrelsen har sitt säte; samt

c) för skattskyldig, angående vilken här ovan angivna regler icke äga

tillämpning, den ort, där ombud för sådan skattskyldig är mantalsskrivet,

allt enligt automobilregistrets uppgifter.

7 $.

För avliden persons skattskyldighet svare hans stärbhus allenast med

tillgångarna i boet. Är boet skiftat, svare bodelägare icke för mera än vad

av skatten å hans lott belöper och i intet fall med mera än hans lott i boet utgör.

8 §.

Årligen efter den 1 oktober skall länsstyrelsen ofördröjligen enligt ovan

stadgade grunder och med ledning av det inom länet förda automobilregister

upprätta särskild längd (automobilskattelängd), upptagande samtliga i registret

antecknade automobiler, vilka för löpande året eller någon del därav äro

underkastade skatteplikt.

I längden, som skall upprättas enligt av Konungen fastställt formulär,

skall, särskilt för varje automobil, angivas:

1) ordningsnummer i registret och igenkänningsmärke jämte dag för

automobilens införande i eller avförande ur registret;

2) det eller de kvartal skatteplikten för löpande året omfattar;

3) automobilens nyttiga hästkraftantal;

4) beloppet av den skatt, som för året skall utgå;

5) den eller de skattskyldigas namn och fullständiga postadress;

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

95

6) för en var skattskyldig beskattningsorten och det honom åliggande

skattebelopp ävensom för ombud, som i 6 § avses, namn och fullständig postadress;

samt

7) de övriga anteckningar, som må finnas påkallade.

Med län avses i denna förordning jämväl Stockholms stad samt med

länsstyrelse jämväl överståthållareämbetet i nämnda stad.

9 §.

Sedan automobilskattelängden upprättats, skall genom länsstyrelsens försorg

till en var i längden upptagen skattskyldig så fort ske kan översändas

utdrag av längden i vad angår automobil, för vilken skatt blivit honom påförd.

Därvid skall tillika lämnas underrättelse, att skattskyldig, som åt automobilskattelängden,

i vad honom rörer, icke åtnöjes, må däröver anföra besvär

i den ordning nedan stadgas.

Berörda utdrag och underrättelse skola genom länsstyrelsens försorg i

rekommenderat brev med allmänna posten kostnadsfritt tillsändas den skattskyldige

eller, i fall som avses i 6 § c), hans ombud under adress, som i automobilregistret

antecknats.

10 $.

Skatt, varom ovan är sagt, skall för en var skattskyldig debiteras, uppbäras

och redovisas i sammanhang med kronouppbörden i den beskattningsort,

varom i 6 § för varje fall förmäles.

11 *.

Senast den 1 november skall länsstyrelsen beträffande ''de i automobilskattelängden

upptagna skattskyldiga, vilka i fråga om beskattningsorten enligt

6 § tillhöra länet, till vederbörande häradsskrivare och magistrater för debiterings

verkställande översända utdrag av längden, summerade i avseende å

skatten.

Inom samma tid skall länsstyrelsen för skattskyldiga, som tillhöra annat

län, till länsstyrelsen i detta län översända utdrag av längden såvitt dem angår.

Det åligger sistnämnda länsstyrelse att ofördröjligen efter mottagandet

av sådant utdrag därmed förfara på lika sätt som beträffande längden är i

första stycket stadgat.

Efter slutad debitering av skatten skola utdragen av debiteringsförrättarna

återställas till den länsstyrelse, från vilken utdragen bekommits.

Stadgandena i första och tredje styckena av denna paragraf skola icke

äga tillämpning beträffande överståthållarämbetet i Stockholm.

12 $.

över länsstyrelses beslut, varigenom någon blivit i automobilskattelängden

till beskattning för automobil uppförd, äge han hos kammarrätten anföra

besvär, vilka skola ingivas till den länsstyrelse, som upprättat längden, före

klockan tolv på sista helgfria dagen i december månad det år, längden avser,

vid äventyr att besvären eljest icke varda upptagna till prövning.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199.

Sedan vid inkomna besvär fogats utdrag av längden i vad angår den

automobil, för vilken klaganden påförts skatt, skall länsstyrelsen skyndsamt

till kammarrätten insända handlingarna med de upplysningar och erinringar,

som besvären anses påkalla.

Så snart ovan stadgade besvärstid gått till ända, översänder länsstyrelsen

till kammarrätten förteckning över anförda besvär.

13 $.

Den, som icke åtnöjes med kammarrättens utslag i mål rörande beskattning,

som i denna förordning avses, äger att däri hos Kungl Maj:t söka ändring

genom besvär, vilka, vid påföljd att besvären eljest icke varda upptagna

till prövning, skola före klockan tolv å sextionde dagen efter erhållen del av

utslaget eller, om då är helgdag, å nästa söckendag därefter ingivas till finansdepartementet,

tillika med bevis om dagen, då klaganden erhöll del av utslaget.

14 $.

Besvär, om vilka i denna förordning förmäles, må jämte tillhörande handlingar

kunna, under iakttagande av stadgad tid och ordning, på klagandens

eget äventyr i betalt brev med allmänna posten insändas till den myndighet,

till vilken besvären skola enligt förordningen ingivas.

15 $.

Besvär, som i denna förordning avses, befria icke den skattskyldiga från

att i behörig ordning inbetala honom påförd automobilskatt.

16 §.

Varder, efter vad därom särskilt är stadgat, ägare av automobil dömd

till ansvar för det automobilen tagits i bruk, innan densamma registrerats

och erhållit igenkänningsmärke, eller för det ägaren underlåtit att till registret

göra föreskriven anmälan eller i sådan anmälan mot bättre vetande meddelat

oriktig uppgift; då skall ägaren tillika förpliktas att utgiva den skatt för

automobilen, som må finnas hava genom förfarandet undandraga. På allmänna

åklagaren ankommer att härom i sammanhang med åtalet föra talan.

Vad sålunda i avseende å automobilägare är stadgat skall äga tillämpning,

i händelse automobilen tillhör någon, som står under förmyndare eller

annan laga målsman, å denne samt, där automobilen äges av oskift dödsbo

eller konkursbo eller av bolag, förening eller annat samfund eller av stiftelse

eller annan sådan inrättning, å den eller dem, som äga företräda boet, samfundet

eller inrättningen.

17 *.

Huruvida och efter vilka grunder samt på vad sätt skatt skall utgå för

automobil, som för tillfälligt brukande i riket från utlandet införts, bestämmes

av Konungen.

18 $.

Medel, som på grund av denna förordning eller de särskilda bestämmelser,

Konungen enligt 17 § må hava utfärdat, i automobilskatt under varje

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 199. 97

år inflyta, skola redovisas till statskontoret, för att, i den ordning Konungen

närmare föreskriver, under det nästföljande året fördelas mellan väghållningsdistrikten

på landet till lindrande av kostnaden för väghållningen. Till grund

för den fördelning skall läggas förhållandet mellan de belopp, som för nästföregående

år tillkommit de särskilda distrikten såsom statsbidrag till allmänna

vägunderhållet.

Vad sålunda på varje distrikt belöper skall utbetalas till vägstyrelsen för

att på lämpligt sätt tillgodokomma de väghållningsskyldiga i förhållande till

deras vägfyrktal.

... penna förordning skall träda i kraft den 1 januari 1923, då skatteplikten

tor automobil, som tidigare blivit registrerad och nämnda dag i registret kvarstår,

jämväl skall inträda.

. Har .för sådan automobil nyttiga hästkraftantalet dessförinnan icke

blivit, på sätt särskilt stadgas, efter sakkunnig undersökning i registret infört

skall, intill dess så skett, vid upprättande av automobilskattelängd till grund

för skattens beräknande läggas det i registret förut antecknade antalet hästkrafter.

Finnes detta antal i registret angivet med flera än ett tal, gälle det

högsta.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 169 käft. (Nr 199.)

13

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1922:174 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om automobilskatt m. m. s. 1 i texten
  2. 2SärU 1922:2 Andra särskilda utskottets utlåtande, Nr 2 s. 1 i texten